Motion till riksdagen
1986/87:Ub39
Evert Svensson m. fl. (s)
Forskning (prop. 1986/87:80)
Under 1985 utnämndes och installerades Sveriges två första professorer i
freds- och konfliktforskning. Detta har inneburit en väsentlig förstärkning
av en utomordentligt angelägen forskning. Viktigt är nu att tillförsäkra denna
verksamhet så gynnsamma betingelser som möjligt. Det gäller bl. a. tillgången
till forskningsanslag. Även efter dessa professurers tillkomst har
emellertid freds- och konfliktforskningen mycket begränsade resurser. Anslagen
till den svenska försvarsforskningen är mångfalt större.
Även internationellt satsas miljarder på militär forskning och utveckling,
samtidigt som forskningen om mänsklighetens ödesfråagor — kapprustningen,
miljöförstöringen, världsfattigdomen etc. — relativt sett lever under
knapphetens kalla stjärna. Enligt National Science Foundation går
hälften av USA:s totala utvecklings- och forskningsbudget till militära och
halvmilitära projekt, fyra tiondelar till industriell forskning och utveckling
och omkring en tiondel till universiteten. Ett liknande mönster — om än
inte lika snedvridet — kan iakttas i andra västliga industriländer.
Mot denna bakgrund bör de svenska statsmakaterna känna sitt ansvar att
avsätta tillräckliga resurser för att möjliggöra en långsiktig och planmässig
utbyggnad av freds- och konfliktforskningen. I den forskningspolitiska
propositionen 1986/87:80 konstaterar också såväl statsministern som utrikesministern
att kvalificerad forskning är en förutsättning för en fortsatt
aktiv och slagkraftig svensk politik i fråga om fred och nedrustning. Den
uppmärksamhet som i dag ägnas dessa frågor förstärker behovet en sådan
forskning, anser statsministern och utrikesministern och förordar att den
skall ges en bred inriktning.
Dessa teser illlustreras med att Sverige behöver ökad kompetens för att
kunna aktivt delta i nedrustningskonferensens arbete för att förhindra
kapprustning i yttre rymden. En näraliggande fråga, enligt statsministern
och utrikesministern gäller möjligheterna att använda satellitövervakning
för att bland annat kontrollera efterlevnaden av internationella överenskommelser
på nedrustningsområdet.
Av resonemanget kring detta problemkomplex kan man få det intrycket
att ”forskning” i detta sammanhang främst betyder teknisk och naturvetenskaplig
forskning. Enligt vår uppfattning bör en fördjupad samhällsvetenskaplig
forskning med inriktning på konfliktdynamik och konfliktlösning
samt på folkrättsliga problem i detta sammanhang kunna ge väsentliga
bidrag till den svenska nedrustningspolitiken.
Statsministern hänvisar utförligt till den utvärdering av den svenska
forskningspolitiken som kommit till stånd genom OECD:s förmedling. Av Mot. 1986/87
särskilt intresse i detta sammanhang är att utvärderarna tillmätt högskolans Ub39
förmåga att skapa tvärvetenskapliga miljöer mycket stor betydelse: enligt
deras bestämda varning — i vilken statsministern instämmer — är det långt
bättre att tillgodose behovet av tvärvetenskap genom organisationsbildningar
inom ramen för universiteten än genom att upprätta fristående
forskningsinstitut. Det sagda är enligt vår uppfattning i hög grad tillämpligt
på universitetens institutioner för freds- och konfliktforskning.
Den forskningspolitiska propositionen är allmänt inriktad på att förstärka
högskolan med tonvikt på rekryteringen av nya generationer forskare.
Denna inriktning framstår som särskilt betydelsefull för ett ”ungt” ämne
som just etablerats på professorsnivå.
Utrikesministern betonar att bland annat freds- och konfliktforskning
kan bidra till att bredare kunskaper skapas inom landet. Samtidigt påpekar
han att resurserna hittills har varit små för forskning i frågor som rör neutralitetspolitikens
villkor och möjligheter, regionala konflikter och deras lösning,
medling, samt kring begrepp som gemensam säkerhet och s. k. fredsbefrämjande
utvecklingsbistånd.
Dessa resonemang understryker enligt vår uppfattning det ovan påtalade
behovet av ytterligare anslag till freds- och konfliktforskningen. I motion
1985/86:Ub721 yrkades att detta forskningsområde skulle tas upp på den
lista över prioriterade forskningsområden som humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet, HSFR, arbetar med. Sådana prioriteringar kan
göras dels av statsmakterna, dels av rådet självt.
I utskottsutlåtandet UbU 1985/86:33 avstyrktes motionen med hänvisning
till att regeringen i den forskningspolitiska propositionen skulle redovisa
en sammanvägd bedömning av sådana övergripande, angelägna forskningsområden
vilka borde prioriteras upp.
Mot bakgrund av ovan refererade resonemang i propositionen vore det
rimligt att vänta sig vissa slutsatser i denna anda under avsnittet om HSFR.
Några sådana redovisas emellertid ej. Enligt vad vi erfarit har utsikterna till
anslag hos rådet för freds- och konfliktforskning och andra tvärvetenskapliga
forskningsområden knappast förbättrats. Den tvärvetenskapliga beredningsgruppen
har avskaffats och dess uppgifter i stället övertagits av
HSFR:s arbetsutskott i samverkan med övriga beredningsgrupper, vilkas
sammansättning följer den traditionella indelnningen av disciplinerna.
Detta kommer av allt att döma att medföra att freds- och konfliktforskning
och andra tvärvetenskapliga forskningsområden får svårt att göra sig
gällande. Beredningsgruppernas vilja att prioritera dessa blir rimligtvis begränsad
när resurserna skall tas inom de egna ramarna.
Mot denna bakgrund är det än mer angeläget att riksdagen uttalar att
freds- och konfliktforskningen bör vara ett prioriterat område i rådets verksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om prioritering av freds- och konfliktforskning i Mot. 1986/87
HSFR:s verksamhet. Ub39
Stockholm den 11 mars 1987
Evert Svensson (s)
Maj Britt Theorin (s)
Maj-Lis Lööw (s)
13