Motion till riksdagen
1986/87 :Ub2

Lars Werner m. fl. (vpk)
Forskning (prop. 1986/87:80)

”Om vetenskapen är medveten om sitt syfte kan den i det långa loppet bli
en avgörande kraft i den sociala förändringen. - Men om vetenskapen är
omedveten om sin samhälleliga betydelse kan den bli ett hjälplöst verktyg i
händerna på krafter som driver den bort från riktningen av sociala framsteg
och i denna process, förstör dess själva essens, andan av fri undersökning.” (J
D Bernal: The social function of Science)

Forskningspolitiken kan i stora drag delas in i fyra olika skeden sedan
andra världskriget. Det första skedet sträckte sig till omkring 1955 och
kännetecknades av en allmän resursförstärkning till universiteten. Den
politiska doktrinen kan sägas ha varit att en allmän vetenskaplig utveckling är
av stor betydelse för ett välfärdsland. Kapitalet var i hög grad inriktat på de
s. k. basnäringarna, och det fanns inga direkta samband mellan det tekniska
utvecklingsarbetet och grundforskningen.

Det andra skedet varade fram till mitten av 1960-talet och kännetecknades
av en ganska kraftig uppbyggnad av högre utbildning och forskning. En
politisk doktrin som betonade forskningens betydelse som tillväxtfaktor
(BNP-tillväxten) började göra sig gällande. Fortfarande fick dock forskarna i
huvudsak sköta sig själva.

Det tredje skedet, som kan sägas räcka till slutet av 1970-talet, dominerades
av uppbyggnaden av sektorsforskningen. Forskningen sågs alltmer som
en frälsare när det gällde att lösa politiska problem. Kapitalismens utveckling
ställde ökade krav på en uppbyggnad av offentlig sektor och olika trygghetssystem.
Utslagningen gjorde behovet av politiska lösningar allt större.

Det fjärde och aktuella skedet präglas av en ökad inriktning på kapitalets
direkta behov av forskning. Den tekniska utvecklingen har lett till ett ökat
forskningsberoende för industrin. Den politiska doktrinen kan för denna
period formuleras som att forskningen är bra för den internationella
konkurrenskraften. Exportindustrins behov ställs i centrum. De militära
intressena i forskningen bör inte heller förbises. Globalt sett har de blivit allt
viktigare, och även i den nu aktuella forskningspolitiska propositionen märks
en kraftig militär profil inom ett av de prioriterade områdena, nämligen
informationsteknologin.

Den nu aktuella propositionen betonar mycket grundforskningens roll,
men inriktningen på kapitalets behov lyser igenom. Vikten av en stark
grundforskning framhålls gång på gång utifrån Sveriges förmåga att bevara
den internationella konkurrenskraften i framtiden. Grundforskningen blir

också mer styrd än tidigare då man tydligt pekar ut viktiga ”framtidsområ- 11

den” och satsar på fakultetsprogram. Det är adekvat att tala om en strategisk Mot. 1986/87

grundforskning då satsningarna görs utifrån ett, mål - visserligen långsiktigt - Ub2

att de skall bära frukt i form av nya vinstgivande produkter.

Kortsiktigt lönsamhetstänkande

Den påstådda satsningen på kulturvetenskaperna bryter av något från detta
mönster. Det verkar i mycket vara en eftergift till den kraftfulla opinion som
kritiserat s-regeringens ensidiga inriktning på exportindustrin. De motiv som
präglar denna satsning pekar på det. Propositionen talar om att hålla
kulturarbetet levande, vilket inte tyder på något större djup i analysen av
vilken betydelse kulturvetenskaperna egentligen har i samhället. Detta
återkommer vi till senare. Denna tolkning förstärks av det faktum att
regeringens satsning på forskning kontrasterar mot nedskärningarna i grundoch
gymnasieskolorna.

Denna kraftiga omflyttning av resurser ger uttryck för en elitism som borde
vara främmande för svensk arbetarrörelse. Den ger också uttryck för ett
kortsiktigt tänkande och inkonsekvens i den samlade utbildningspolitiken.

Vi är givetvis positiva till ökade satsningar på forskningen, men vi motsätter
oss bestämt nedskärningar på skolans område.

Vi vill i det här sammanhanget också peka på att avståndet ökar mellan
grundutbildnings- och forskningsanslagen. På sikt får detta allvarliga konsekvenser
för forskningen där rekryteringsprobemen kommer att stå i förgrunden,
skriver Stockholmsstudenternas tidning Gaudeamus i en ledarkommentar
till den forskningspolitiska propositionen. Man fortsätter och vi instämmer:

”Dessvärre förefaller det som om kortsiktigt lönsamhetstänkande utgör
grunden även här. För varför skulle annars grund- och gymnasieskola
ständigt åka på stryk, grundutbildningsanslaget till högskolan urholkas för
tionde året i rad, medan forskningen får en ganska smakligt anrättad
köttgryta?”

Internationaliseringen

Propositionen uttrycker en mycket positiv inställning till ett ökat internationellt
beroende. Det är självklart så att forskningen för att vara framgångsrik
måste ha ömsesidiga internationella kontakter och samarbeta internationellt.
Men att inte alls gå in på farorna och underlåta att satsa på en samtidig
forskning och politisk bevakning kring denna problematik visar på en farlig
aningslöshet. Den starka betoningen av det internationella beroendet och
samarbetet synes ha en stark koppling till kapitalets transnationalisering och
dess behov av att ständigt utvidga sina marknader. Men vilka effekter har
detta för folkflertalet, och utifrån vems intressen sker detta samarbete?

Makten över forskningen och utvecklingsarbetet

Den största delen av forsknings- och utvecklingsarbetet kontrolleras helt av
kapitalet, och den största delen av detta arbete sker inom industrin.

12

Grundforskningen sker dock till allra största delen med statsanslag och är Mot. 1986/87

förlagd till våra universitet och högskolor. Regeringen ser detta som en \Jb2

rationell arbetsfördelning, men för kapitalet handlar det i stor utsträckning
om att få mesta möjliga forskning till minsta möjliga kostnad. Grundforskningen
är mycket långsiktig och resurskrävande och dessutom inte alltid
resultatgivande. Kapitalet slipper stora investeringskostnader genom att
enbart ta hand om forskningsresultaten och forskarkompetensen för utvecklingen
av nya produkter. Man får ändå sina intressen tillgodosedda genom att
de forskningspolitiska prioriteringarna i hög grad är inriktade på områden av
intresse för exportindustri och transnationellt kapital.

Den tekniska utvecklingen har lett till att allt fler industrigrenar blir mer
och mer forskningsberoende. Följaktligen präglas forskningspolitiken av ett
allt större intresse för direkt samverkan mellan forskning och näringsliv, och
samverkansformerna blir fler och fler och alltmer omfattande. Ännu innebär
detta inte ett särskilt stort ekonomiskt inflytande för näringslivet. Grundforskningens
integritet är ändå hotad, än så länge mest av utvecklingen på det
politiska-ideologiska planet. Forskningen vid våra universitet och högskolor
blir alltmer marknadsorienterad. En viktig faktor i detta är framväxten av
s. k. teknikbyar och innovationscentra samt legaliseringen av forskares
bisysslor. Här har kontrollmöjligheterna helt överlämnats till lokal nivå.

Gränsen mellan forskning och företagande suddas ut.

På det ideologiska planet vinner en uttalad konkurrens- och managementfilosofi
insteg i fråga om ledning och styrning av högskolan. RRV talar om
högskolan som en koncern. I LÄTU-reformens efterdyningar talas alltmer
om ledarskap på institutionsnivån. Rektorer och dekaner skall tillsammans
bilda en stark direktion inom högskolan, och utbildningsministern uttalar sig
för en ny typ av högskolestyrelser. Krav på en förbättrad intern demokrati
och kollektivt beslutsfattande har helt kommit i skymundan. 1 olika
myndighetsrapporter och också i tankarna om förändringar av anslagssystemet
framhålls det som positivt om högskolorna i större utsträckning kan
konkurrera med varandra i fråga om forskare, studenter och om anslag och
uppdrag. Lönesättningen av framför allt de högre tjänsterna blir alltmer
marknadsorienterad. De s. k. marknadslönetilläggen innebär att näringslivet
indirekt kommer att påverka lönesättningen inom högskolan. Det blir alltså
näringslivets värderingar som kommer att gälla. Att regeringen inte är
beredd att göra något radikalt åt kapitalets dominans i vad gäller makten över
forsknings- och utvecklingsarbetet framgår tydligt av den nyligen gjorda
överenskommelsen om affärsbankernas s. k. forskningsfonder, där kontrollen
kommer att ligga kvar hos bankerna.

Kapitalets kontroll

Regeringen inser inte den politiska betydelsen på lång sikt av denna
utveckling. I ett avsnitt i propositionen (s. 29 ff.) diskuteras förhållandet
mellan grundforskning och företagen. Där betonas att forskningens integritet
på sikt kan vara avgörande för industrins internationella konkurrenskraft.

Den enda konkreta åtgärden som redovisas i detta avsnitt är just denna

överenskommelse med affärsbankerna, som snarare stärker kapitalets 13

inflytande över grundforskningen. Denna motsägelse belyser på ett tydligt Mot. 1986/87

sätt regeringens brist på förmåga och vilja att ta sig an maktfrågorna inom ut)2

svensk forskning.

Det är vidare märkligt att en arbetarregering finner det självklart att
kapitalet har en nästan total kontroll över tekniskt utvecklingsarbete i vårt
land. S-regeringen ser det som en ”naturlig rollfördelning”. Utvecklingen av
nya produkter och nya organisationsformer är ett samhälleligt mycket
strategiskt område som har effekter för såväl miljön som människan och
produktionsförhållandena. För arbetarrörelsen bör det vara en viktig
kampfråga att öka det demokratiska inflytandet över detta område. Det är
dock i mycket en fråga om de klassmässiga styrkeförhållandena såväl
nationellt som ute på arbetsplatserna.

Ett tydligt exempel på såväl forskningens samhälleliga betydelse som
kapitalets makt är de regionalpolitiska effekter vi i dag kan se av industrins
ökande forskningsberoende. Frånvaron av politiska åtgärder och demokratiskt
inflytande gör att ett fåtal stora universitetsstäder expanderar kraftigt
medan glesbygden utarmas alltmer. Polariseringen är om möjligt starkare nu
än på 1960-talet, då det för närvarande endast är ett fåtal kommuner som
expanderar kraftigt. Detta är effekten av att det är kapitalets behov av
marknad och kommunikationer som fått styra utvecklingen.

En av många nödvändiga motåtgärder är att stärka de regionala högskolornas
forskningskompetens, men propositionen föreslår mycket litet på det
området.

Den alltmer forskningsberoende produktionen och forskningens ökade
betydelse i samhället kräver en genomgripande analys av var makten över
forskningen såväl ekonomiskt som ideologiskt ligger.

Forskningens samhälleliga betydelse

Forskningen har en stor betydelse som produktionsfaktor. Detta lyser
igenom i samtliga forskningspropositioner liksom i den allmänna debatten. 1
den aktuella forskningspropositionen handlar det såväl på kort som på lång
sikt om den svenska industrins internationella konkurrensförmåga. När
forskningens främsta uppgift är att utveckla nya tekniker, nya organisatoriska
former, nya metoder och nya produkter, kort sagt vara en produktionsfaktor,
då kan det vara en fördel med specialisering och profilering.

Denna inriktning av forskningen premieras mer och mer. För kapitalet är
det nödvändigt i dess jakt på nya produkter, nya marknader och högre
profiter. Under 1900-talet har också denna specialisering och avskärmning
drivits mycket långt. Vetenskapens roll som produktionsfaktor präglar
särskilt teknik och naturvetenskap. Det är också denna typ av vetenskaper
som resursmässigt prioriteras. Men all vetenskap har en annan sida. Det är
att forskningen skapar sammanhang och förståelse. Forskningen sätter
företeelser under kritisk granskning och ställer nya frågor. Den är nödvändig
för att ta språng i den vetenskapliga utvecklingen liksom för människans
förståelse av sig själv, naturen och samhället. De vetenskaper som har en
sådan inriktning, bl. a. humaniora, tenderar att vara resursmässigt lågprioriterade.
När regeringen nu äntligen satsar på kulturvetenskaperna, så är det

välkommet, men motiven som anförs är grumliga. Propositionen talar om Mot. 1986/87

vikten av en levande kultur och människans behov av att vara nyfiken. Detta Ub2

gör att kulturvetenskaperna ses märkligt frikopplade och som något vi bara
konsumerar. Deras karaktär av lyxartikel förstärks av att satsningen i stor
utsträckning kan sägas betalas av våra elever i ungdomsskolan.

Om man inte förstår kulturvetenskapernas och humanioras samhälleliga
betydelse så hamnar de lätt i andra hand när resurserna inte räcker till. Det
räcker med att studera jordbruksforskningen, energiforskningen och den
militära forskningen och deras historia för att se vad en ensidig betoning av
forskningen som produktionsfaktor kan ha för betydelse.

Men det räcker inte med att skapa en bättre balans mellan de olika
vetenskapsområdena. Det gäller också att stärka sambandet mellan de två
sidor av forskningen vi visat på här, inom varje vetenskap, framför allt de
vetenskaper som är inriktade på teknik och produktion. Detta återkommer
vi till under avsnittet forskarnas ansvar.

Forskningen som en vara

Den tekniska utvecklingen men också de politiska förändringarna har
medfört att forskningen i flera sammanhang börjar betraktas som en vara på
en marknad. Högskolorna skall konkurrera med varandra och med industrin.
Från borgerligt håll väcks förslag som leder i denna riktning.

Resultaten av det tekniska utvecklingsarbetet inom industrin har länge
betraktats som varor, men det uppstår problem när forskning och tillverkning
inom många områden alltmer närmar sig varandra. I USA förekommer
det att man söker patent på nya livsformer framtagna genom genmanipulation.

En vara kan säljas och köpas på en marknad, och den är ägarens egendom.
Forskningsresultat skall däremot vara samhällets egendom. Ägande och
ekonomisk makt skall inte vara avgörande för vilka forskningsresultat som
kommer ut i samhället för användning. Eftersom forskningsresultaten många
gånger är nära förknippade med forskares kunskaper, så ligger det obehagligt
nära till hands att också betrakta forskaren som en vara. På en marknad
skall man i idealfallet konkurrera med andra, och för att vinna fördelar bör
man hemlighålla vissa ting för andra. Forskning mår inte bra av att resultatet
hemlighålls. I forskningspropositionen sägs bara att högskolan inte bör
engagera sig i examensarbeten där sekretess krävs. Enligt vår mening bör det
råda ett förbud mot sådant hemlighållande. I vad gäller forskningsresultat
skall total öppenhet råda.

Om forskningen är en vara kan den säljas och köpas utifrån ett privat
vinstintresse. För forskningen kan en sådan bindning vara skadlig då det kan
innebära att resultat som står i motsats till ägarens/forskarens vinstintresse
hemlighålls eller snedvrids. Om forskningen är en vara blir den konjunkturberoende,
vilket står i motsättning till dess behov av långsiktighet.

Forskning som är en vara på en marknad blir känslig för den rådande
efterfrågan/opinionen, vilket kan vara till skada för dess kritiska och
framåtblickande funktion. Forskningen måste stå fri från en sådan press.

Tendenserna till en marknadisering av forskningen måste därför motverkas
på alla plan.

Forskningens integritet

Ytterst begränsas forskningen och forskarens frihet av dem som har makten
att styra de ekonomiska resurserna till forskningen. Det är en grundläggande
brist i såväl den aktuella propositionen som den allmänna debatten att
maktfrågan knappast alls berörs. Delvis kan det bero på att maktfrågan går
vida utanför vad som är möjligt att påverka med hjälp av forskningspolitiken.
För forskningspolitiken är det dock en viktig uppgift att hävda forskningens
integritet gentemot dem som har makten.

Med integritet avser vi, förutom det som klassiskt brukar anges som
forskningens frihet att fritt välja teori, metod, och att fritt presentera
resultat, också att forskningen måste tillåtas hålla en distans till aktuella
skeenden i samhället för att kritiskt kunna granska dem.

Forskningen måste ges rätten att formulera ett problem till ett vetenskapligt
problem som är forskningsbart. Forskaren skall ges utrymme att säga nej
till ett projekt och kunna göra sin stämma hörd i debatten om hur resurserna
skall användas.

I den aktuella propositionen finns uttalanden som pekar på att regeringen
förstått detta behov av integritet. Den relativt stora satsningen på grundforskningen
visar att man menar allvar med dessa uttalanden. Problemet är
att uttalandena är alltför allmänna, och regeringen går inte heller in på vilka
hot mot integriteten som i dag finns och från vilka håll i samhället den hotas.
Vi tar här upp de två viktigaste hoten.

Den kraftiga tillväxten av sektorsforskningen har inneburit att gränsen
mellan statsapparat och forskning riskerar att suddas ut. Många forskningsinstitutioner
har blivit alltför beroende av kortsiktiga statliga projektanslag,
där forskningen mer liknar utredningsverksamhet. Många har reagerat mot
detta hot, och regeringen riktar maningar till sektorsorganen att satsa mer på
långsiktiga program. Frågan är om det räcker. Det finns en mängd små
sektorsorgan som knappast har den storleken att de har möjlighet att
finansiera fasta tjänster. Detta kräver en särskild granskning.

Det andra området är högskolans förhållande till näringslivet. Samarbetsorgan
och samarbetsformer har vuxit fram i snabb takt. En lagändring gör det
möjligt för forskare att vara både forskare och företagare. Institutioner blir
alltmer beroende av privata anslag och donationer till utrustning. I teknikbyar
och innovationscentra sker en sammansmältning av forskningsintresse och
företagsintresse. Propositionens insatser på grundforskningsområdet kan
vara en välkommen motvikt till detta allt intimare samarbete, men frågan är
om det räcker, och om det dessutom inte behövs vissa restriktioner och
tydligare gränser för hur denna samverkan får ske.

På ett annat område är avstånden till forskningen däremot för stora. Det
gäller forskningens kontakt med vanliga människor och folkliga rörelser,
samt dessas möjligheter att använda sig av den samlade forskningskompetensen.
Den dåliga kontakten beror framför allt på att dessa intressenter inte har
pengar.

I ett i verklig mening demokratiskt samhälle borde det vara möjligt för
ideella organisationer att ställa sina frågor och få hjälp med problem av
forskarsamhället. Den forskningspolitiska uppgiften är här att skapa sådana

möjligheter, naturligtvis med beaktande av forskningens integritetsbehov. Mot. 1986/87

En av de svagaste punkterna i forskningspropositionen är att kvinnoforsk- Ub2

ningen och jämställdhetsproblematiken endast berörs i förbigående och på
ett mycket ytligt sätt. Högskolan är alltjämt i hög grad ett patriarkalt system.

Kvinnorna utgör en liten minoritet av de forskarstuderande. En nyligen
genomförd undersökning vid Stockholms universitet visar att många av de
kvinnliga forskarstudenterna anser att det faktum att de är kvinnor försvårar
deras situation som forskare. De anser sig vara systematiskt diskriminerade i
vad gäller tjänster, arbetsrum, tillgång till datorer-ja t. o. m. skrivmaskiner.

Ett radikalt program för att befrämja kvinnornas ställning inom forskarsamhället
är mot denna bakgrund nödvändigt. För att bryta det patriarkala
systemet måste också stödet till den fria och obundna kvinnoforskningen
kraftigt öka.

Forskarens ansvar

Om forskningen och forskare ges ett utrymme, en viss integritet, medför det
också ett ansvar. Forskarens ansvar för de resultat som tas fram och vad de
används till är en mycket diskuterad fråga. Samtidigt måste det politiska
ansvaret betonas. Forskare kan inte beskyllas för förhållanden som beror på
politiska beslut, även om dessa grundas på resultat av forskningen. Det finns
inget enkelt svar på detta problem. Det är emellertid viktigt att forskaren når
en ökad medvetenhet om forskningens betydelse i samhället. Det räcker inte
med att som vi tidigare talat om se forskningen som en produktion av nytt
vetande. Det är också nödvändigt att söka nå en förståelse av i vilka
sammanhang forskningsresultat kan användas. Den allt starkare specialiseringen
kräver en starkare betoning av helheten, och det måste ske framför
allt genom förändringar i forskarutbildningens innehåll, där man lyfter fram
det kritiska tänkandet, den etiska debatten och det samhälleliga sammanhang
vari forskningen finns.

En ökad medvetenhet kan också skapas om forskarsamhället ökar sina
kontakter med vanliga människor, som är de som tar de direkta stötarna av
politiska beslut och ekonomiska förändringar. I dag har forskarsamhället sin
dialog alltför mycket riktad uppåt, mot etablissemanget, medan vanliga
människor på sin höjd är intressanta som forskningsobjekt. Det är hög tid att
ändra på det förhållandet.

Våra förslag:

I en rad andra vpk-motioner med anledning av forskningspropositionen
framlägger vi förslag inom olika forskningsområden. De berör bl. a. miljöfrågorna,
hälso- och sjukvården, industripolitiken och den tekniska forskningen,
trafik- och jordbrukspolitiken. Här begränsar vi oss nu till förslag i vissa
övergripande frågor samt frågor som ligger inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde.

17

Bankerna och forskningen, beskattning i stället för donation! Mot. 1986/87

Ub2

I propositionen flaggar regeringen med en utlovad stordonation från
bankerna, vilken rejält skall förbättra den materiella situationen för svensk
forskning. På tre år förväntas bankerna skjuta till 600 milj. kr.

Bakgrunden till donationen är minst sagt oklar. Misstanken ligger nära till
hands att bankerna försöker köpa sig fria från en rimlig beskattning av de
enorma vinster som de gjort under de senaste åren. Oklarhet råder också om
donationen verkligen kommer att uppgå till det utlovade beloppet. Vi känner
inte heller i dag till något om formerna för donationen. Men uppenbarligen
kommer bankerna att via olika stiftelser få ett betydande inflytande över
forskningen. Ett nytt allvarligt hot mot forskningens integritet kan uppstå.

En del av bankernas övervinster bör användas för finansiering av
forskningen. Så långt är vi överens med regeringen. Men detta skall ske
genom en beskattning av bankerna och utan att dessa ges något inflytande
över medlens användande. Riksdagen bör därför av regeringen begära
förslag om skärpt beskattning av bankkapitalet, varvid minst 600 milj. kr. bör
tillkomma forskningen under den närmaste treårsperioden. En av flera
möjliga former för beskattningen är naturligtvis en realränteskatt.

Öka stödet till kvinnliga forskare!

Det behövs ett kraftigt ökat stöd till kvinnoforskningen. De Forumorganisationer
som finns är mycket betydelsefulla för kvinnoforskningen.

Om det finns en vilja att stödja kvinnoforskningen måste mer pengar och
tjänster avsättas till Forum-organisationerna. Den ökning med 500 000 kr.
som regeringen föreslår till Forum för kvinnliga forskare är otillräcklig. Vi
förordar att riksdagen anvisar 1 500 000 kr. utöver regeringens förslag. Det
skulle också garantera att Kvinnovetenskaplig Tidskrift får stöd samt att
pengar finns för en ny professur i kvinnoforskning.

Några av de av regeringen föreslagna forskarassistenttjänsterna bör styras
direkt till Forum för kvinnliga forskare. Även en del av de nya doktorandtjänsterna
bör få någon form av anknytning till Forum för kvinnliga forskare,
och för att verkligen ge kvinnoforskningen en ordentlig möjlighet till
kvalificerat arbete föreslår vi att en professur i kvinnoforskning inrättas.

Denna professur bör ha en nära anknytning till Forum för kvinnliga forskare.

Likaså bör inriktningen på arbetet vägledas av Forum för kvinnliga forskare.

Rekryteringen av kvinnliga forskarstuderande måste förbättras. Ett
villkor för en ökad rekrytering är att arbetssituationen förbättras för de
kvinnliga forskarna. För de kvinnliga doktoranderna är handledningen ett
stort problem. Det råder en oerhört stor brist på handledare, och det finns
mycket få som har förståelse för kvinnliga forskares speciella situation. Ännu
färre förstår något om kvinnoforskning. Bl. a. därför är det viktigt att ta
hänsyn till könsfördelningen vid tillsättandet av forskarassistenttjänster och
doktorandtjänster.

18

Forskning vid mindre högskolor i regionalpolitikens tjänst!

Nationella resurser brukar i bästa fall fördelas efter behov i landet. Man kan
dock konstatera att när det gäller den forskningspolitiska resursfördelningen
kommer de små och medelstora högskolorna i kläm.

Denna situation har sitt ursprung i en snedvriden och gammal uppfattning
om förutsättningarna för en kvalitativt avancerad forskning. Utvecklingen
inom informationsteknologin innebär att de lokalmässiga villkoren för
forskningsverksamhet förändrats på ett radikalt sätt. Denna teknik utnyttjas
redan i dag för forskning utanför de traditionella forskningsorterna.

Det vore felaktigt att inte ta till vara de ambitioner och den verksamhet
kring forskning som finns vid de regionala högskolorna. Risken är att dessa
högskolor i sin forskningsverksamhet blir helt beroende av utomstående
finansiärer, banker, företag etc.

En sådan utveckling skulle innebära att vi får en kraftig segregation i vad
gäller forskningsvillkor. De små högskolorna skulle alltmer likna regionala
yrkeshögskolor. I ett sådant läge kan man verkligen tala om vetenskaplig
utarmning och akademisk förstockning. Därmed skulle högskolornas regionalpolitiska
betydelse komma att kraftigt beskäras. Det kraftiga beroendet
av utomstående finansiärer beskär möjligheterna för det kritiska tänkandet
att utvecklas.

De som motsätter sig forskning vid de mindre högskolorna anför ibland
som skäl att det saknas vetenskapligt kreativ miljö vid dessa högskolor. Om
man t. ex. vill bedriva ett forskningsarbete kring Gustaf Frödings, Selma
Lagerlöfs eller Pär Lagerkvists författarskap, borde högskolorna i Karlstad
och Växjö vara vetenskapligt kreativa miljöer.

Riksdagen bör ta fasta på den utveckling som sker i fråga om forskningsinitiativ
vid de regionala högskolorna. Det är nödvändigt att ge denna
verksamhet en fastare grund att stå på än vad som är fallet i dag. Vi menar
därför att riksdagen bör besluta om ett särskilt anslag för forskning vid de
mindre högskolorna. Anslaget, som bör uppgå till 25 milj. kr. per år under de
tre kommande budgetåren, kan lämpligen administreras av Forskningsrådsnämnden
eller annat organ eller myndighet som regeringen finner lämpligt.

Sektorsforskningen, en översyn behövs!

Den sektoriellt finansierade forskningen har under de senaste årtiondena
kraftigt ökat i betydelse och har inom många områden spelat en viktig och
positiv roll. Vi instämmer således inte i det allmänna utdömandet och
nedvärderandet av sektorsforskningen som förekommer på en del håll. Å
andra sidan finns det obestridligen exempel på att en del sektorsforskning är
mycket kortsiktig och inte alltid uppfyller vetenskapliga krav.

Regeringen understryker själv sektorsorganens ansvar för att stödja den
långsiktiga forskningen inom högskolan. Själva anser vi att man bör
genomföra en försiktig överföring framöver av medel från sektorsforskningen
till högskolan liksom en översyn av den vildvuxna floran av sektorsorgan.
Det bör ankomma på UHÄ att göra en ordentlig genomlysning av den här
problematiken. Regeringen bör senast i samband med nästa forskningspolitiska
proposition återkomma med förslag i fråga om sektorsforskningen.

Försöksverksamhet med ’'vetenskapsbutiker”, öppna forskningen mot
folket!

Mot. 1986/87

Ub2

Sorn vi tidigare framhållit har näringslivet och andra kapitalstarka sammanslutningar
stora möjligheter att inleda samarbete med forskare på högskolan
och få olika typer av forskningsuppgifter utförda. Även statsmakterna kan på
olika sätt beställa och få forskning utförd. Däremot saknas det möjligheter
för resurssvaga grupper att få forskning utförd av kvalificerade forskare på
högskolan. Fackföreningar, miljögrupper, kvinnogrupper, fredsorganisationer
och andra icke-kommersiella organisationer hör till dem som är
utestängda. Det saknas, för att uttrycka det kort, fungerande kanaler mellan
dessa organisationer och högskolan.

Lösningen kan heta vetenskapsbutiker. Vetenskapsbutiker finns sedan tio
år tillbaka på flera universitet i Nederländerna. Syftet med dessa vetenskapsbutiker
är just att bereda finansiellt svaga, icke-kommersiella organisationer
möjlighet att initiera och få forskning utförd på högskolan. Verksamheten
finansieras helt med statliga medel.

Från att ha startat med mycket små resurser har verksamheten successivt
expanderat. 1986 togs närmare 15 % av Amsterdams universitets resurser i
anspråk för forskningsprojekt initierade genom vetenskapsbutiker. Vetenskapsbutiker
finns numera även vid universitet i Västtyskland sedan 1979, i
Belgien sedan 1980 och i Frankrike och Storbritannien sedan 1982.

Organisationsstrukturen varierar något, men syftet är gemensamt: att ge
finansiellt svaga, små, icke-kommersiella grupper möjlighet att få forskningsprojekt
utförda inom universitetens ram.

Vanligen utarbetas forskningsprojekten i s. k. projektcentra där forskare
tillsammans med idégivarna-beställarna utvecklar idéerna till genomförbara
forskningsuppgifter. Vetenskapsbutikernas primära uppgift är att förmedla
kontakten från beställarna-idégivarna till någon intresserad forskare eller
forskarstuderande, dvs. som en typ av kontaktsekreteriat.

Från vetenskapsbutikerna ställs i regel följande krav för att man skall ta sig
an en forskningsuppgift:

1. Beställaren kan inte själv bära kostnaden.

2. Beställaren har inga kommersiella mål.

3. Beställaren kan använda resultaten för att uppnå sina mål. Det skall också
handla om generella frågeställningar, relevanta för andra grupper eller för
forskningens eller utbildningens framåtskridande.

I nästa steg handlar det sedan om huruvida det finns någon intresserad
forskare som kan åta sig forskningsuppgiften. Erfarenheter från bl. a.
Amsterdams universitet visar att ca 20 % av idéerna ger upphov till någon
form av forskningsprojekt.

Till de flitigaste beställarna hör fackföreningar, miljögrupper, kvinnogrupper
och olika typer av alternativgrupper. Därav följer att de vanligaste
forskningsprojekten behandlar områden som arbetsmiljö, arbetarskydd,
sysselsättning och arbetsmiljö, boende, transporter, miljöfrågor samt frågor
om jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Erfarenheterna är nu som helhet mycket positiva, varför det rimligen nu
borde vara dags för Sverige att inleda försöksverksamhet enligt samma
mönster. Vi föreslår att 15 milj. kr. anvisas för denna verksamhet.

Mot. 1986/87

Ub2

Hemställan

Med hänvisning till det i motionen anförda föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om forskningspolitikens inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpt beskattning av bankkapitalet för att
tillföra forskningen ytterligare 600 000 kr. under den närmaste
treårsperioden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
professur i kvinnoforskning inrättas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om arbetsvillkoren för kvinnliga forskare,

5. att riksdagen beslutar att under bil. 6 utbildningsdepartementet
anvisa 2 000 000 kr., för kvinnoforskning,

6. att riksdagen beslutar att under bil. 6 utbildningsdepartementet
anvisa 25 000 000 kr. per år under de tre kommande budgetåren för
forskning vid de mindre högskolorna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om sektorsforskning,

8. att riksdagen beslutar att under bil. 6 utbildningsdepartementet
anvisa 15 000 000 kr. för en försöksverksamhet med vetenskapsbutiker,

9. att riksdagen beslutar att under bil. 6 utbildningsdepartementet
anvisa 10 000 000 kr. per år utöver regeringens förslag under den
kommande treårsperioden till Humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet.

Stockholm den 11 mars 1987

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

Björn Samuelson (vpk)

Satsa mer på humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning!

Stora satsningar föreslås på den tekniskt inriktade forskningen. Samtidigt
understryks kulturvetenskapernas stora betydelse, och de blir inte heller
lottlösa. Men i en tid av snabb teknisk utveckling och samhällsförändring är
det emellertid mycket angeläget att ytterligare satsningar sker på humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Den uppräkning av anslaget till HSFR
(humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet) som föreslås finner vi
otillräcklig. Vi föreslår att HSFR får disponera ytterligare 10 milj. kr. per år
under den kommande treårsperioden.

21