Motion till riksdagen
1986/87: T107

Rolf Clarkson m. fl. (m)
Fortsatt giltighet av lagen (1977:494) om tillstånd till
överlåtelse av fartyg (prop. 1986/87: 29)

I propositionen föreslås fortsatt giltighet av lagen 1977:494 om tillstånd till
överlåtelse av fartyg. Likartade propositioner har förelagts riksdagen vid
fyra olika tillfällen alltsedan lagen trädde i kraft den 28 juni 1977.

Den ursprungliga lagen gällde till utgången av 1978. Därefter har lagen
förlängts först t. o. m. juni 1979, därefter t. o. m. juni 1980, t. o. m. december
1983 och, i det senast framlagda förslaget, t. o. m. december 1986.

Av lagen framgår följande.

Svenskt registreringspliktigt skepp eller andel däri får ej överlåtas utan
tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om
skeppet genom överlåtelsen upphör att vara svenskt.

Vid prövning av fråga om tillstånd till överlåtelse skall särskilt beaktas
hur denna påverkar effektivitet och sysselsättning inom sjöfartsnäringen
och de ombordanställdas förhållanden. Tillstånd skall ej lämnas, om det
strider mot väsentligt allmänt intresse att skeppet upphör att vara svenskt.

1 fråga om överlåtelse som sker i strid med vad nu har sagts skall
föreskrifterna i 4, 5 och 7 §§ lagen (1939: 299) om förbud i vissa fall mot
överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. äga motsvarande tillämpning.

I den till lagen hörande förordningen (1977: 495) om tillstånd till överlåtelse
av fartyg framgår att tillståndsfrågan prövas av kommerskollegium i samråd
med riksbanken (§ 1). Vid vissa speciella situationer — om ärendet har
större principiell betydelse, om de ombordanställda har motsatt sig tillstånd
eller om fartyget tillhör rederi som fått statligt stöd - skall kommerskollegium,
med eget yttrande, underställa ärendet regeringens prövning
(§ 2).

Alltsedan 1939 finns en lag (1939: 299, med ändring 1957:289) om förbud
mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. Denna lag är tillämpbar när
landet befinner sig i krig eller i krigsfara. Svenskt fartyg eller andel däri får
inte överlåtas till utlänning utan tillstånd av regeringen eller den som
regeringen bemyndigar därtill.

Vid de tillfällen då 1977 års lag har förlängts har olika skäl anförts. Vid
den första förlängningen 1978 anfördes att flaggfrågan måste sättas in i sitt
sjöfartspolitiska sammanhang. Den sjöfartspolitiska utredningen skulle
klarlägga sjöfartens samhällsekonomiska betydelse. Lagens förlängning
med ett år motiverades med att man ville avvakta utredningens förslag.
Dessutom ansågs frågan om bare-boat charter - uthyrning av obemannat

Mot.

1986/87

T107

1 Riksdagen 1986187. J sami. Nr TI07.

fartyg - ligga utflaggningsfrågan nära. Detta ärende var då föremål för Mot. 1986/87
översyn inom kommunikationsdepartementet. , T107

Den sjöfartspolitiska utredningen hade inte hunnit avsluta sitt arbete
1979. Därför förlängdes lagen ytterligare ett år.

1980 gjorde det föredragande statsrådet bedömningen att den s. k. flagglagen
varit verkningslös för att bevara en svenskflaggad flotta av större
tonnage. Däremot ansåg han att den haft stor betydelse för att få insyn i
svenska rederiers försä\jning till utlandet.

1983 förlängdes lagen med ytterligare tre år. Det föredragande statsrådet
ansåg då att det fanns skäl att överväga om inte bedömningen av frågor om
direktinvestering, i form av försäljning av fartyg till utländska dotterbolag,
borde överensstämma med regler för valutautförsel för inköp av fartyg till
utländskt dotterbolag. Man fann därför skäl att avvakta valutakommitténs
arbete. Denna beräknades vara färdig våren 1984. Valutakommittén blev
klar sent på hösten 1985. Dess förslag övervägs för tillfallet inom finansdepartementet.

Man kan med fog konstatera att det gått slentrian i olika regeringars
förslag till förlängning av ”flagglagen”. När den nuvarande regeringen
föreslår en ytterligare förlängning med tre år, till utgången av 1989, är det
återigen med motiveringen att vi skall avvakta en sittande utredning. 1985
beslöt regeringen att låta utreda frågan om bare-boat charter över gränserna.
I sina direktiv hänvisar regeringen till likheten mellan uthyrning och
överlåtelse av fartyg till utlänning. Utredningen beräknas vara klar våren
1987. Därefter skall betänkandet remissbehandlas och beredas inom kommunikationsdepartementet
innan en eventuell proposition föreläggs riksdagen.

Då lagen år 1980 förlängdes skedde det trots att den dåvarande kommunikationsministern
gjorde bedömningen att lagen visat sig vara verkningslös
som medel att bevara en svenskflaggad flotta av större tonnage. Motivet
för en förlängning angavs vara att lagen hade varit en avgörande
förutsättning för insyn i svenska rederiers försäljningar till utlandet och det
svenska fartygsbeståndet. Denna insyn krävdes för att kunna hävda de
nationella intressena av att tillgodose dels svenska transportbehov med
fartyg under svensk flagg, dels vad som är av betydelse av beredskapsskäl
vid en avspärrning eller i annan kris för det svenska folkhushållet.

Denna insyn har varit verkningslös. Under den senaste tioårsperioden
har var handelsflotta minskat med två tredjedelar, räknat i dödviktstonnage.

Sveriges geografiska läge medför att vår utrikeshandel är starkt beroende
av sjöfart. 95 % av vår utrikeshandel, mätt i ton, går med lastfartyg eller
färja.

Detta förhållande kommer att få en avgörande betydelse i ett kris- eller
krigsläge. Endast en tredjedel av vår utrikeshandel går i dag med svenska
fartyg. Av det tonnage som finns i svensk ägo går nästan två tredjedelar
under utländsk flagg. Tre Qärdedelar av det svenskflaggade tonnaget går i
trafik mellan utländska hamnar och är således inte omedelbart tillgängligt i
ett krisläge.

I dag finns sannolikt den största delen av den svenska handelsflottan 2

inom redarnas utländska dotterbolag. Man kan bara konstatera att det Mot. 1986/87

svenska tonnaget inte på långa vägar förmår att täcka transportbehovet i T107

en krissituation. Inte ens från beredskapssynpunkt har således flagglagen
kunnat fylla en uppgift.

1 den svenska debatten har utflaggning alltid ansetts vara av ondo. Och
självklart hade en sådan aldrig varit nödvändig med en annorlunda och
mera sjöfartsvänlig politik. I dag bidrar emellertid även utflaggade fartyg i
hög grad till att hålla det svenska sjöfartsnettot uppe. Genom intäkter från
utlandstonnaget kan redarna även hålla fartyg under svensk flagg. Om
utflaggning inte varit möjlig hade sannolikt den svenska handelsflottan
varit ännu mindre än den är i dag.

Långsiktigt är det nödvändigt att svenska rederier får verka under regler
som möjliggör konkurrens med jämförbara länder, såsom Västtyskland,

Norge och Holland. Härför krävs en översyn av hela det regelsystem som
styr investeringar i och drift av svenskt tonnage. Dit hör främst beskattnings-
och finansieringsfrågorna. Reglerna för avsättning till och disponeringen
av investeringsfonder behöver exempelvis ändras. Vi vill erinra om
det frisläppande av investeringsfonderna som vi föreslagit i annat sammanhang.

Reglerna för sjömansbeskattningen behöver ses över. Svensk sjöfartsteknisk
kompetens måste tas till vara och utvecklas. Det stämmer till
eftertanke att samtidigt som den svenska rederinäringen halverats har den
danska mer än fördubblats. Orsaken är, till betydande del, en annorlunda
partrederilagstiftning i Sverige. Även här behövs ett nytt regelsystem.

”Flagglagen” utgör ännu ett exempel på en onödig regleringspolitik.

Lagen bör icke förlängas utan i stället upphävas. Dess syfte, att värna om
svenska fartyg under svensk flagg och svensk besättning, uppnås bättre
med den typ av åtgärder som vi beskrivit ovan.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1977:494) om tillstånd till överlåtelse av fartyg,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att utveckla svensk sjöfart och
minska behovet av utflaggning.

Stockholm den 4 november 1986
Rolf Clarkson (m)

Per Stenmarck (m) Görel Bohlin (m)

Anders Andersson (m) Per-Richard Molén (m)

Wiggo Komstedt (m) Jan Sandberg (m)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986

3