Motion till riksdagen
1986/87 :So215

Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Åtgärder mot missbruk W86/87:So215

Drogmissbruket för med sig ett enormt lidande, fysiskt och psykiskt, för den
enskilde missbrukaren och hans omgivning. Därtill kommer att mycket
betydande kostnader inom socialtjänsten, sjukvården och rättsapparaten är
direkt eller indirekt betingade av drogmissbruket.

Ingen accepterar drogmissbruk men ändå har vi vant oss så vid denna
företeelse, att det är svårt att föreställa sig vilket lidande och vilka kostnader
vi skulle besparas om drogmissbruket radikalt minskade. Vi skulle få resurser
att utveckla välfärden. Vi skulle kunna minska köerna till t. ex. höftleds- och
ögonoperationer, om inte så många sjuksängar upptogs av skador eller
sjukdomar som var direkt eller indirekt orsakade av alkohol och/eller
narkotika. Vi skulle behöva färre poliser och kunna riva några fängelser. Vi
skulle få ett samhälle som var tryggare, där fler kvinnor skulle slippa känna
ångest inför varje helg, där fler barn kunde känna harmoni i hemmen och där
äldre inte behövde känna rädsla för att vistas ute efter mörkrets inbrott.
Minskar vi drogmissbruket får vi ett bättre samhälle.

Alkohol

Efter en lång följd av år med ständigt stigande alkoholkonsumtion bröts
utvecklingen i slutet av 1970-talet. Sedan 1976 har den registrerade försäljningen
sjunkit med ca 20%. Den största delen av konsumtionsminskningen
inträffade dock under perioden fram t. o. m. 1981. Förändringarna sedan
dess har varit små. Under 1986 steg Systembolagets försäljning, vilket kan
förklaras bl. a. med att priserna inte höjdes i takt med inflationen.

Många faktorer torde ha medverkat till utgången, inte minst den ekonomiska
utvecklingen. Mycket talar emellertid för att en annan viktig del av
förklaringen till trendbrottet är att de alkoholpolitiska beslut som riksdagen
fattade 1977 gav avsedd effekt i minskad totalkonsumtion. Det delbeslut som
i första hand kan förmodas ha bidragit till konsumtionsminskningen är den
aktivare prispolitik som genomfördes med början 1977. Så långt man vet är
priset på alkohol ett av de effektivaste instrument som står till förfogande för
att påverka konsumtionsnivån.

Det finns också vetenskapliga belägg för att mellanölets avskaffande klart
minskade den totala alkoholkonsumtionen.

De alkoholpolitiska besluten 1977 innehöll också andra inslag som kan ha
bidragit till sänkt totalkonsumtion. Särskilt bör uppmärksammas betydelsen
av att den med statsmedel stödda informationen i alkoholfrågor enligt

1 Riksdagen 1986187.3 sami. NrSo215

riksdagens beslut klarare än tidigare skall framhålla de risker som är
förknippade med allt bruk av alkohol, inte bara med missbruk.

Troligen har också riksdagsbeslutets betoning av vikten av påverkan och
förändringar i den allmänna inställningen till alkoholbruk — främst kanske
framhållandet av helnykterhetens värde och kravet på att vissa sektorer av
samhällslivet under alla förhållanden måste hållas fria från alkohol - bidragit
till den förändrade inställning till alkoholproblemen i stort i vårt samhälle
som kunnat konstateras under de senaste åren. Ett faktum är i alla händelser
att alkoholproblemen under de sista åren av 1970-talet och särskilt de första
åren av 1980-talet på ett markant sätt ägnats större uppmärksamhet än vad
som tidigare varit vanligt.

Tyvärr har en viss avmattning av intresset för alkoholfrågor i den allmänna
debatten noterats under de senaste åren. Det är också allvarligt att
ungdomars attityder till alkohol tycks bli mer positiva. För några år sedan
gick utvecklingen i motsatt riktning.

Samband bruk-missbruk

Det finns starka humanitära, sociala och ekonomiska skäl att fortsätta pressa
tillbaka totalkonsumtionen. Det finns ett klart samband mellan bruket av
alkohol och missbruket. En lägre totalkonsumtion leder till färre alkoholskadade.
Omvänt innebär en höjd totalkonsumtion en acceleration av missbruk
och skador.

Av naturliga skäl sker minskningen av missbruk och alkoholskador med
viss eftersläpning. Ett lägre antal alkoholskadade kommer att bli uppenbart
först några år efter det att totalkonsumtionen gått ned. Att sambandet finns
är dock ostridigt.

I en rapport till hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting
konstaterar Ingvar Andersson, Anders Romelsjö och Gunnar Ågren att den
alkoholrelaterade vårdkonsumtionen liksom den alkoholrelaterade dödligheten
är betydande. Utredarna konstaterar dock att såväl den alkoholrelaterade
vårdkonsumtionen som dödligheten minskat under senare år samtidigt
som Systembolagets försäljning av alkohol minskat. Det finns även andra
undersökningar som tyder på att omfattningen av en del alkoholskador har
minskat sedan mitten v 1970-talet. Detta gäller t. ex. dödligheten i skrumplever.
Den typ av alkoholskador som mest drabbar dem som har den allra
högsta konsumtionen tycks dock inte ha minskat påtagligt.

Internationell alkoholforskning har slagit fast att om den totala alkoholkonsumtionen
ökar så ökar också antalet storkonsumenter. Om den totala
alkoholkonsumtionen fördubblas leder detta till att antalet storkonsumenter
fyrdubblas.

Någon liknande formel för minskningen av antalet storkonsumenter när
totalkonsumtionen minskar har alkoholforskarna inte preciserat. Det finns
dock skäl att anta att minskningen går avsevärt långsammare än ökningen av
storkonsumenter. Det stora tryck på sjukvården som alkoholskadorna utgör
kan antas vara effekter av den höga alkoholkonsumtionen under 1960-talet
och början av 1970-talet i kombination med alkoholdebut vid låg ålder.

Några säkra vetenskapliga undersökningar om hur lång tid det tar innan ett

Mot. 1986/87

So215

2

alkoholberoende utvecklas finns inte. Normalt talar man om att det tar
mellan tio och femton år att grundlägga ett alkoholberoende.

När det gäller skolungdom har skolläkare påvisat att ett beroende kan
utvecklas under betydligt kortare tid. Om man använder tio år som riktmärke
innebär detta att vi fortfarande under några år kommer att få behålla ett
kraftigt tryck på sjukvården som en följd av den höga alkoholkonsumtionen
under början på 1970-talet och som kulminerade 1976.

I detta sammanhang kan noteras att det är en utbredd uppfattning i Sverige
att vi skulle ha större alkoholproblem än länder där det är betydligt enklare
att komma över alkoholdrycker. Detta är dock en myt. I typiska vinländer
som t. ex. Frankrike, Spanien och Italien är genomsnittskonsumtionen
ungefär dubbelt så hög som i Sverige. I Danmark är konsumtionen ca 50 %
högre.

Undersökningar visar också att skador som t. ex. skrumplever är betydligt
vanligare i dessa länder. Alkoholskadornas belastning på t. ex. den franska
sjukvården har bedömts vara betydligt högre än i Sverige. På senare tid har
forskarrapporter om alkoholskador givit upphov till en ökad debatt även i
Danmark.

Restriktioner och förebyggande åtgärder

Uppgifterna om hembränningens omfattning varierar starkt. Det är angeläget
att söka få ett bättre grepp om denna fråga. Ansvariga myndigheter bör
vidare i olika sammanhang göra klart att hembränning är ett allvarligt brott
och att allt görs för att beivra förekomsten. Regeringen bör överväga vilka
åtgärder som bör vidtas för att skärpa övervakningen av och påföljderna för
olovlig tillverkning av alkoholdrycker.

I den allmänna debatten hävdas ofta att hembränning ökar då den
registrerade alkoholkonsumtionen sjunker. Även om det inte finns någon
saklig grund för att tro att den oregistrerade konsumtionen stiger i samma
grad som den registrerade sjunker, vore det önskvärt med en ökad kunskap
om den oregistrerade konsumtionens utveckling. Detta är angeläget både för
att upprätthålla alkoholpolitikens trovärdighet hos allmänheten och dess
effektivitet för att minska totalkonsumtionen.

Även den starkt expanderande handeln med snabbviner utgör ett alkoholpolitiskt
problem. Den totala alkoholmängd som framställs genom hemtillverkat
vin torde ligga i samma storleksordning som för hembränningen.
Riksdagen som vid upprepade tillfällen behandlat frågan har också avvisat
förslag till lagstadgat förbud mot försäljning. Regeringen bör därför överväga
andra åtgärder som är ägnade att stävja de problem som är förknippade
med snabbvinsatser. En tänkbar åtgärd är att införa reklam- och marknadsföringsförbud
mot snabbvinsatser.

Ett växande problem synes också försäljningen av teknisk sprit vara.
Enkäter som gjorts inom RI A-byråernas verksamhet har gett vid handen att
konsumtionen av T-sprit har ökat kraftigt. Det är naturligtvis oacceptabelt
från många utgångspunkter att dessa produkter används som berusningsmedel.
Regeringen bör därför i samråd med producenterna söka få till stånd en

Mot. 1986/87

So215

3

1* Riksdagen 1986/87.3 sami. NrSo2l5

produktutveckling, som gör den tekniska spriten som säljs vid bl. a.
bensinstationer oanvändbar som berusningsmedel.

Avvägningen i alkoholpolitiken mellan restriktioner och förebyggande
åtgärder är mycket viktig. En allmän strävan bör vara att i största
utsträckning koncentrera åtgärderna till förebyggande insatser.

Åtgärder av restriktionskaraktär bör ses som uttryck för en önskan att
alkoholpolitiken skall genomföras med konsekvens och inte så att vissa inslag
i den motverkar dess huvudsakliga inriktning. Också dessa åtgärder har till
främsta uppgift att förebygga en sådan alkoholkonsumtion som direkt bidrar
till att öka missbruk och skador.

De alkoholpolitiska instrument som står till förfogande bör användas med
större konsekvens än hittills. Skulle det efter någon tid av sådan mera
konsekvent tillämpning av den beslutade alkoholpolitiken visa sig att
resultatet inte blir en avsevärd bestående minskning av den nuvarande alltför
höga alkoholkonsumtionen, bör mer långtgående åtgärder kunna sättas in.

Sådana åtgärder skall även de syfta till att effektivt begränsa langningen
och försvåra inköp för personer som behöver hjälp och vård att undkomma
sitt alkoholberoende.

Det finns också skäl att erinra om att en avgörande orsak till de allvarliga
medicinska skadorna är den mycket stora snedfördelningen av alkoholkonsumtionen.

Ungefär 10 % av konsumenterna svarar för cirka halva alkoholkonsumtionen.
De som inte längre kan kontrollera sin alkoholkonsumtion måste få
hjälp med sitt problem. En sådan åtgärd är att minska tillgängligheten.
Restriktioner som kan kännas besvärande för normalkonsumenten är alltså
ett sätt att solidariskt ställa upp för missbrukaren.

Förståelsen från allmänhetens sida för åtgärder i syfte att minska
totalkonsumtionen och därmed förebygga både missbruk och skador har
ökat. Som exempel på detta kan nämnas uppslutningen kring de kampanjer
som genomförts under ledning från socialdepartementet och medverkan från
ett mycket stort antal frivilliga organisationer och folkrörelser. Detta gäller
såväl kampanjen mot langning till ungdom som den mer brett upplagda
antidrogkampanj som följde på denna.

Under de senaste åren har tanken på mer långtgående åtgärder för att
begränsa alkoholkonsumtionen aktualiserats, bl. a. genom en speciell kampanj
för ransonering av alla alkoholinköp. Regeringen lät år 1981 utreda de
tekniska förutsättningarna för registrering och ransonering (Ds S 1981:22).
Denna utredning visade att det är möjligt att utan alltför tekniskt komplicerade
system till rimliga kostnader åstadkomma såväl registrering som ransonering.
Detta synes kunna ske utan att problem avseende den personliga
integriteten behöver uppstå.

Om samhället med nuvarande instrument inte lyckas bryta alkoholberoendet
i denna socialt och medicinskt utsatta grupp måste statsmakterna vara
beredda att pröva också andra åtgärder.

Mot. 1986/87

So215

4

Preciserat mål

Riksdagsbeslutet om alkoholpolitiken 1977 innebar att samhället för första
gången formulerade en målsättning för den svenska alkoholpolitiken.
Målsättningen innebar att den totala alkoholkonsumtionen skall minskas och
att samhället skall söka komma till rätta med missbruket.

Om medlen i alkoholpolitiken skall bli så effektiva som möjligt måste de
kunna relateras till ett bestämt mål. Annars riskerar man att förlora
orienteringen. En allmän oprecis sänkning av konsumtionen har varit det mål
som gällt.

Den främsta invändningen mot att fixera ett mål har varit att man inte
känner till den totala konsumtionen.

Folkpartiet anser givetvis att ansträngningar för att minska alkoholkonsumtionen
inte skall ske till priset av ökad hembränning, smuggling osv. Det
sunda förnuftet skall inte kopplas bort endast därför att arbetet bedrivs
målmedvetet.

Fördelen med ett kvantifierat mål är att medlen kan rangordnas och
relateras utifrån hur effektivt de leder till målet. Målet i sig självt gör ingen
nykter. Men medlen inom nykterhetsvård och alkoholpolitik skulle kunna
utvärderas med större säkerhet.

I regeringens proposition Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
m.m. (prop. 1984/85:181, SoU 28, rskr. 400) redovisades bl. a. Världshälsoorganisationens
(WFIO) hälsostrategi för Europa, vilken antogs av medlemsstaterna
år 1984. Ett av målen för denna är att minska alkoholkonsumtionen
med 25 % till år 2000. Föredragande statsrådet anförde i propositionen
(s. 69) att det för Sveriges vidkommande skulle innebära en sänkning
från nuvarande genomsnittliga ca 6 liter ren alkohol (vilket motsvarar 15 liter
starksprit, eller 50 liter vin) per invånare över 15 år till ca 4 liter (detta
motsvarar 10 liter starksprit, eller 33 liter vin). Statsrådet ansåg detta vara en
angelägen målsättning. Hon anförde vidare att om man lyckas sänka
alkoholkonsumtionen till denna nivå skulle det innebära stora välfärds- och
hälsomässiga vinster samtidigt som hälso- och sjukvården kunde minska de
vårdinsatser man nu måste göra för dem som drabbas av alkoholrelaterade
sjukdomar. Något formellt förslag beträffande målsättningen för alkoholpolitiken
framlades dock inte i propositionen.

Riksdagen bör följa Världshälsoorganisationens rekommendation och
fatta beslut om en minskning av alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000
som mål för alkoholpolitiken.

Prisinstrumentet

Riksdagen beslutade 1977 att prisinstrumentet skall användas mer aktivt än
tidigare i syfte att minska den alltför höga konsumtionen av alkohol. Detta
har ansetts innebära att de prishöjningar som genomförs skall vara större än
vad som motiveras enbart av en önskan att låta alkoholpriserna följa
konsumentprisindex.

Förutsättningarna för att priset på alkohol skall bevaras tillräckligt högt för
att vid varje tidpunkt främja en minskad konsumtion är emellertid att
prishöjningarna sker med relativt korta mellanrum. Den senaste prishöjning

Mot. 1986/87

So215

5

en beslutades i december 1986. Dessförinnan hade två år gått sedan
föregående höjning. Detta är en alltför lång tid om man anser att prisinstrumentet
skall användas aktivt. Skall riksdagens intentioner fullföljas måste
prishöjningarna dessutom vara något större än vad som motiveras av
förändringarna av konsumentprisindex. Genomförs inte prishöjningarna
efter dessa riktlinjer, sjunker i stället alkoholens relativa pris, och syftet att
främja en minskad konsumtion motverkas.

Alkoholpriser och konsumentprisindex

När prispolitiken i fråga om alkoholdrycker övervägs, finns det anledning att
också ägna uppmärksamhet åt frågan vilken betydelse det har att alkoholpriserna
ingår i underlaget för konsumentprisindex. En höjning av konsumentprisindex
utlöser i vissa lägen höjningar av pensioner, och i 1986 års
avtalsrörelse gjordes en koppling mellan KPI och rätt till nya förhandlingar.
Detta samband mellan alkoholpriserna och konsumentprisindex kan bidra
till att benägenheten att höja alkoholpriserna minskar: en höjning som ter sig
alkoholpolitiskt motiverad kan utebli därför att man av andra skäl vill
motverka en höjning av konsumentprisindex.

Möjligheten att eliminera effekterna av det nämnda sambandet bör därför
prövas.

Genom ett speciellt index som utnyttjades i olika sammanhang kunde det
speciella problem som vi har sett under de senaste åren undvikas. Statistiska
Centralbyrån kan redan nu ta fram ett sådant index och såväl socialutskottet
som skatteutskottet har uttalat sig positivt i ärendet.

Ett dylikt index bör därför tas fram och användas för att underlätta en
förnuftig alkoholpolitik.

Beskattning av alkohol

Enligt folkpartiet borde alkoholskatten ha en helt annan utformning än i dag
för att priserna mer effektivt skulle kunna påverka konsumtionen. Alkoholskatten
bör utformas så att i första hand starksprit drabbas hårdare. Detta
uppnås genom att skatten på vin och starksprit utgår efter alkoholstyrka.

Eftersom det är konsumtionen av alkohol som skall minska är det naturligt
att skatten som skall dämpa konsumtionen träffar just alkoholen. Ett
beskattningssystem som utgår efter alkoholstyrka bör därför införas.

Information i alkoholfrågan

Efter de alkoholpolitiska besluten 1977 har ansvaret för den med statliga
medel stödda informationen om alkoholskador under lång tid legat på
folkrörelser och ideella organisationer. Den direkt statliga alkoholinformationen
skall visserligen också utgå från insikten att en minskad totalkonsumtion
effektivt bidrar till att minska missbruk och skador som betingas av
alkoholbruk. Denna information skall också framhålla helnykterhetens
värde och hävda kravet på att vissa sektorer av samhällslivet hålls helt fria
från alkohol. Men huvudansvaret för den del av informationen, som präglas
av bestämda värderingar om olika livsstilar, har enligt 1977 års beslut

Mot. 1986/87

So215

6

överlåtits åt de ideella folkrörelserna och övriga sammanslutningar vilkas
verksamhet styrs av medvetna och uttalade idéer. Det finns också goda skäl
att i stort sett bibehålla denna rollfördelning: medborgarnas värderingar och
attityder formas i stor utsträckning av folkrörelser och ideella organisationer.
Denna attitydbildning kan självfallet underlättas och förstärkas, om den
direkta statliga informationen pekar i samma riktning som folkrörelsernas.

Det är därför viktigt att de sammanslutningar som är beredda att ge
betydande utrymme åt en värdebestämd information i alkoholfrågan uppmuntras
och ges stöd.

Knappheten på ekonomiska resurser gör det svårt att nu öka bidragen till
de ideella organisationerna och deras informationsverksamhet. Det är inte
heller säkert att effekten av denna verksamhet i alla lägen bäst främjas av
ökade statliga bidrag.

Följande krav måste ställas på informationens innehåll för att den skall
svara mot de fattade principbesluten, och det framstår med de gångna årens
erfarenheter som bakgrund som särskilt viktigt att detta nu betonas starkare
än hittills.

1. Informationen om alkohol måste samordnas med upplysningsverksamhet
om hasch och annan narkotika. Biandmissbruk är inte ovanligt. Det
är viktigt att informationen riktas mot hela berusningskulturen. Alkoholens
roll som inkörsport till narkotikabruk måste betonas.

2. Informationen måste utformas så att också de som anser sig vara
”vanliga alkoholkonsumenter” tar emot den. Den måste ta sikte på de
risker som är förknippade med allt bruk av alkohol, inte bara med
missbruk.

3. Informationen måste ta sikte på föräldrarnas alkoholmissbruk, inte
bara ungdomens. Det är viktigt att samverka med föräldra- och
elevorganisationerna.

4. Invandrarna får inte glömmas bort — varken vuxna eller ungdomar. De
får inte förledas att tro att anpassningen till svensk livsstil innebär att
man tar över de svenska berusningssederna.

5. Informationen i alkoholfrågor skall innehålla direkt kritik av de
alkoholseder som innebär påtryckning att bli eller förbli alkoholkonsument.

Det är en viktig uppgift att stödja människor som genom att de har
alkoholproblem befinner sig i en utsatt situation. Här är kravet på att vissa
perioder av livet och bestämda sektorer av samhällslivet skall hållas fria från
alkohol till hjälp. Det gäller ungdomsåren och havandeskapsperioder. Det
gäller trafiken och arbetslivet i dess helhet.

En adekvat information i alkoholfrågor måste understryka det klara
sambandet mellan totalkonsumtionen, missbruket och de alkoholbetingade
skadorna. Det är därvid naturligt att uppmärksamheten kommer att fästas
vid sådana brister i tillämpningen av alkoholpolitikens grundprinciper som
kan motverka det övergripande syftet, att minska totalkonsumtionen för att
därmed minska också missbruket och skadorna.

För att främja en gynnsam utveckling och bidra till lösningen av
alkoholproblemen är det angeläget att sådana brister snabbt och effektivt

Mot. 1986/87

So215

7

avhjälps. Ofta är det jämförelsevis begränsade och administrativt enkla
åtgärder som skulle kunna bidra till en utveckling mot de mål som fastställts
för samhällets alkoholpolitik.

Stopp för langning

Den kampanj mot langning av alkohol till ungdom som genomfördes 1981
hade två viktiga effekter: den fäste uppmärksamheten på att olovlig
överlåtelse av alkohol till ungdom förekommer i betydande omfattning och
den bidrog till att förstärka opinionen mot sådan överlåtelse. Kampanjer
med liknande innehåll bör återkomma även i framtiden.

Kvinnor och alkohol

Allt fler kvinnor dricker alkohol i Sverige i dag.

Fortfarande är andelen som inte dricker högre bland kvinnor och andelen
storkonsumenter högre bland män. Denna skillnad har emellertid minskat
under senare år. Fler kvinnor i vuxen ålder dricker i dag alkohol jämfört med
bara för några decennier sedan. Bland vuxna kvinnor har alkoholkonsumtionen
ökat mest i åldersgruppen 30—50 år. 65 % av kvinnorna i åldersgruppen
20—25 år använde alkohol 1947. Motsvarande siffra är i dag 90%.

Skolöverstyrelsen har sedan 1971 följt utvecklingen av skolungdomars
alkoholvanor, varför vi vet en del om de yngsta kvinnornas alkoholvanor.
Enligt 1983 års undersökning var ca 80% av flickorna i åldern 15-16 år
(årskurs 9) alkoholkonsumenter.

En exakt jämförelse bakåt i tiden är svår att göra men man vet att 1947
använde 42% av flickorna i åldersgruppen 15-17 år alkohol.

Bland 15—16-åringarna är ungefär 80% alkoholkonsumenter både bland
flickor och pojkar. Könsskillnaden är mycket liten.

Alkohol är vidare en av de viktigaste kända faktorerna bakom fosterskador.
Omkring 200 barn föds varje år i Sverige med skador som beror på att
modern druckit alkohol under havandeskapstiden.

Denna utveckling har många orsaker. Könsrollerna har förändrats, vilket
inneburit att det har blivit mer acceptabelt för kvinnor att dricka alkohol. Allt
fler kvinnor förvärvsarbetar, ekonomin blir då bättre, vilket i sin tur ökar
konsumtionsutrymmet. Förvärvsarbetet har också lett till en ökad kontakt
med alkoholsederna.

En ytterligare orsak till ökningen av missbruket hos kvinnor är att
konsumtionstillfällena har förändrats. Förr förekom alkohol mest vid
festligare tillfällen. Numera har den gjort sitt intåg i hemmen och vardagen.
Detta har bidragit till det ökade missbruket bland kvinnor. Den större delen
av unga kvinnors konsumtion av alkohol består av vin och är förlagd till
vardagsmåltider och hemmakvällar.

Trots att det numera är vanligt att kvinnor dricker alkohol är vaksamheten
mot kvinnligt alkoholmissbruk betydligt lägre än mot manligt. Kvinnorna är
ofta också bättre på att dölja sitt missbruk, vilket gör att det kan pågå under
lång tid utan att det upptäcks. Information om det kvinnliga alkoholmissbruket
måste därför spridas.

Program för män med alkoholproblem, anställda inom industrin, har visat

Mot. 1986/87

So215

8

sig verkningsfulla. Några liknande projekt inom kvinnodominerade yrken
finns inte. En ökande forskning just om alkoholproblem bland kvinnor måste
ske och metoder för behandling av kvinnliga alkoholister, typ EWAprojektet
vid Karolinska sjukhuset i Stockholm, utvecklas. Inom socialdepartementets
anslag till utveckling och försöksverksamhet bör 3 milj. kr.
avsättas för försöks- och utvecklingsprojekt för kvinnor med alkoholproblem.
Mödravårdscentralerna måste ge en väl genomtänkt och pedagogiskt
utformad upplysning om risken för fosterskador till följd av alkohol.

Trafik och alkohol

Det råder enighet om att trafiken är en av de sektorer i samhället som måste
hållas fria från alkohol. Ändå utgör de alkoholbetingade trafikolyckorna ett
mycket allvarligt problem, som leder till många tragedier och ett stort
mänskligt lidande.

En betydande del av de personer som döms för rattfylleri är alkoholproblematiker.
För vissa av dessa personer är det därför inte första gången de döms
till ansvar för onykterhet i trafiken. För att förbättra individualpreventionen
och se till att överträdelsen inte upprepas bör man erbjuda kontraktsvård
som alternativ till fängelsestraff. Kontraktsvård som alternativ påföljd vid
andra brott behandlas längre fram i motionen.

Sankta promillegränser vid bilkörning

Nuvarande påföljdsregler för trafiknykterhetsbrott innebär att bilförare,
vilka anträffas med en alkoholkoncentration i blodet som uppgår till 0,5 men
ej till 1,5 promille, döms för rattonykterhet till böter eller fängelse, i praxis
nästan uteslutande böter. Uppgår alkoholkoncentrationen till 1,5 promille
eller mer döms för rattfylleri i normalfallet till fängelse.

I den proposition angående trafiknykterhetsbrotten som justitieminister
Wickbom presenterade hösten 1984 föreslogs bl. a. att den nedre straffbarhetsgränsen
skulle sänkas från 0,5 till 0,4 promille. Denna del av förslaget
accepterades av folkpartiet. Propositionen kom emellertid aldrig att bli
behandlad av riksdagen då regeringen drog tillbaka den. Det visade sig redan
vid motionstidens utgång att propositionens övriga förslag, vilka var att
betrakta som en liberalisering av påföljdssystemet, inte fick majoritet i
riksdagen.

Därefter har frågan om lägsta promillegräns inte blivit föremål för något
nytt ställningstagande av riksdagen. Däremot har debatten fortsatt om vilket
promilletal som bör utgöra lägsta gräns.

Folkpartiet var alltså berett att redan 1984 ställa sig bakom en sänkning av
gränsen till 0,4 promille. Vi stödjer oss därvid på några undersökningar som
gjorts.

Sålunda har i en svensk undersökning från år 1970 den kritiska nivån i
risksituationer beräknats ligga mellan 0,2 och 0,4 promille, medan den i
situationer som inte är lika krävande har uppskattats ligga vid 0,4-0,5
promille. Vidare har vi tagit del av en fältstudie beträffande effekterna av
små alkoholdoser på förarprestationer i kritiska situationer som genomfördes
år 1975 av statens väg- och trafikinstitut på uppdrag av trafiksäkerhets

Mot. 1986/87

So215

9

verket. Vid undersökningen tilldelades ett antal försökspersoner föraruppgifter
som bestod i olika manöverprov, varvid en signifikant skillnad mellan
nyktert och alkoholpåverkat körbeteende kunde konstateras. Resultatet
visade entydigt en försämrad körprestation när den genomsnittliga blodalkoholhalten
var 0,42 promille.

Genom vad som framkommit av dessa undersökningar kan det ifrågasättas
om inte också gränsen 0,4 promille är för hög. Det är angeläget att
understryka att vi anser att al! alkoholförtäring i samband med bilkörning
skall vara förbjuden. Den nedre gräns som måste finnas skall inte vara satt
med hänsyn till att lagstiftaren skall ”bjuda på ett glas vin eller en flaska
starköl”.

Riksdagen bör nu ge regeringen i uppdrag att återkomma till riksdagen
med ett förslag till ny lägsta promillegräns.

Förbättrad alkoholstatistik m. m.

Alkoholfrågan har länge ägnats stor uppmärksamhet av politiker och
myndigheter. I många avseenden är Sverige ett internationellt föregångsland.
Trots att vi har en ambitiös alkoholforskning och en allmänt sett
välutbyggd statistik finns det också anmärkningsvärda brister. Vi vet helt
enkelt för litet om alkoholskadornas effekter. Genom ökad kunskap skulle
politiken kunna bli effektivare och - förhoppningsvis — mindre kontroversiell,
genom att olika vanföreställningar om alkoholen skulle försvinna.
Några exempel på brister i statistik och alkoholforskning är:

□ Kännedom om hembränningens omfattning är ytterst bristfällig.

□ Det bedrivs i Sverige alltför liten forskning om effekter av olika
alkoholpolitiska åtgärder.

□ Statistiken har under de senaste årtiondena i flera avseenden försämrats.
Domstolarna registrerar inte längre alkohol i samband med brott. Genom
att nykterhetsvården har integrerats i socialtjänsten har ytterligare
kunskap försvunnit. Det är t. ex. anmärkningsvärt att knappast någon
forskning har gjorts under senare år om alkoholproblemens betydelse
inom socialtjänsten. Andra områden där det behövs ökad forskning är
arbetsvärden, sjukvården, sjukfrånvaron och kriminalvården.

o Då det gäller dödsfall, trafikolyckor, sjukskrivning och förtidspensionering
finns viss registrering av alkoholorsaker. Underdiagnostiseringen är
emellertid så kraftig, att dessa typer av statistik snarare är desinformativa.
I en dödlighetsundersökning från Malmö fann man t. ex. att alkoholdödligheten
var åtminstone sex till åtta gånger så stor som vad den officiella
statistiken visade.

□ Den alkoholpolitiska utredningen (APU) ansåg, att ekonomisk alkoholforskning
borde ges högsta prioritet. Föga har dock gjorts. Sedan andra
världskriget har färre än tio vetenskapliga alkoholekonomiska undersökningar
presenterats. Därför är det angeläget att CAN ges möjligheter att
analysera och åtgärda kunskapsbrister av den typ som har nämnts ovan.

Mot. 1986/87

So215

10

Forskning

En viktig fråga för den framtida alkoholpolitiken är om vi på alla punkter har
tillräckliga kunskaper för att kunna hantera alkoholproblemen. Visserligen
finns det ett omfattande kunskapsmaterial som visar alkoholens skadliga
verkningar på den mänskliga organismen. Det finns också forskningsresultat
som visar sambandet mellan alkoholmissbruk och våld, kriminalitet och
sociala svårigheter av olika slag. Inte desto mindre behövs en förstärkt
alkoholforskning och en systematisk utvärdering och uppföljning av alkoholpolitiken
för att ge bättre underlag för samhällets åtgärder. Bl. a. behövs en
kartläggning av alkoholmissbrukets sociala och ekonomiska skadeverkningar
för missbrukarnas familjer och omgivning. Särskilt viktigt är att få till stånd
en undersökning av förhållandena för barn i missbrukarfamiljer.

Narkotika
Narkotikan ett hot

Narkotikamissbruket har blivit en del av vår vardag, ett hot som berör många
människor. Narkotikan är inte längre något som bara finns i storstäder bland
de mest utslagna. Narkotikan finns över hela landet och missbruk förekommer
i alla socialgrupper.

Narkotikan är ett allvarligt hot. Den påskyndar utslagning och ökar
otryggheten för den enskilda människan, både som ett hot mot liv och
egendom till följd av den kriminalitet och det våld som följer i knarkets spår
och som en rädsla för att ens anhöriga och vänner skall bli fast i missbruk.

Varför blir man knarkare?

Det finns inget enkelt svar på frågan varför någon börjar knarka. För
ungdomar är det ofta ren nyfikenhet och kamrattryck som lockar dem att
"pröva”. Svårigheterna att få jobb och känslan av att framtiden är osäker
skapar också grogrund för den ”flumkultur” som narkotikan är en del av.

Sociala svårigheter är ofta bakgrunden till missbruket. Alkoholism,
arbetslöshet och kriminalitet utgör förhållanden som minskar den enskildes
motstånd mot knark.

Aven om en personlig kris kan vara en förklaring till ett missbruk får det
aldrig utgöra ett försvar för att fortsätta knarka. Inte heller får det storskaliga
samhällets avigsidor bli en ursäkt för missbrukaren att fortsätta. I arbetet
med att få en missbrukare att sluta knarka kan samhället ställa upp ända fram
till den avgörande punkten: beslutet att sluta. Det måste missbrukaren själv
fatta.

Det skall vara förbjudet att knarka

Nuvarande narkotikalagstiftning innebär att allt innehav av narkotika är
kriminaliserat. Genom en dom i Högsta Domstolen år 1983 klargjordes att
innehav i samband med själva konsumtionen av narkotikan inte omfattas av
det kriminaliserade innehavet. Narkotika som förvaras exempelvis i fickan

Mot. 1986/87

So215

11

utgör ett straffbart innehav, men om motsvarande narkotika i stället finns i en
haschpipa eller i en injektionsspruta föreligger inget brott. Det är detta
orimliga förhållande som motiverar påståendet att det i rent juridisk mening
inte är olagligt att knarka.

Folkpartiet har under en följd av år krävt en ändring i lagen som innebär att
all icke-medicinsk befattning med narkotika kriminaliseras. Fram till alldeles
nyligen har socialdemokraterna energiskt motsatt sig en sådan ändring.
Hösten 1986 presenterade emellertid justitiedepartementet en promemoria
”Förslag till ändring i narkotikastrafflagen” (DsJU 1986:8). Förslaget i
promemorian avviker från regeringens hittills förda politik. Vi återkommer
till detta förslag.

Samhället måste med fasthet och konsekvens ta avstånd från allt narkotikabruk.
De straffrättsliga åtgärderna i sig är inte av avgörande betydelse,
men de är nödvändiga som redskap. Det är därför som folkpartiet inte
accepterar en lagstiftning som visserligen straffbelägger praktiskt taget alla
former av handhavande av narkotika, men som ändå lämnar konsumtionen
straffri. Konsumtionen är ju den yttersta förutsättningen för all narkotikabrottslighet.
Finns det inga knarkkunder finns det heller inga knarkförsäljare.

Folkpartiet anser att det skall finnas starka skäl för att införa förbud. Att
använda narkotika är ett bra exempel på en aktivitet som helt ska vara
förbjuden. Det vilar något tragikomiskt över ett samhälle där det är
förbjudet att cykla utan reflexer och att plocka vissa blommor men där det
inte är förbjudet att knarka.

Ett klart besked ”Det är förbjudet att knarka” är viktigt för framför allt
ungdomar. Ingen enda ung människa skall lockas att pröva narkotika med
argumentet ”det är i alla fall inte förbjudet". Argumenten mot narkotika får
en helt annan tyngd och trovärdighet om de bärs upp av ett förbud i lag än om
lagstiftaren -fullt avsiktligt —underlåtit att införa ett sådant förbud. Det får
en viktig psykologisk betydelse för att motverka att ungdomar blir missbrukare.
Detta synsätt har lett till att narkotikabruket har kriminaliserats i
Finland och Norge.

Som vi redovisade ovan har justitiedepartementet nyligen presenterat en
promemoria med förslag till ändringar i narkotikastrafflagen. Förslaget
innebär att olovlig befattning med narkotika skall bli en straffbar gärning,
men att fängelse skall vara uteslutet som påföljd. Vidare föreslås en
straffrihetsbestämmelse för de fall där missbrukaren sökt vård för sitt
missbruk innan polis eller åklagare inlett förundersökning om brott avseende
olovlig befattning med narkotika.

Det är utmärkt att regeringen har ändrat uppfattning i den viktiga
principfrågan huruvida konsumtionen skall vara kriminaliserad. Däremot
kan vi inte acceptera den del av förslaget som innebär att fängelse utesluts ur
strafflagen eller den särskilda straffrihetsbestämmelsen. Enligt vår uppfattning
skall konsumtion av narkotika jämställas med övriga narkotikabrott.
Påföljden för ”den som innehar eller har annan befattning med narkotika”
skall därmed vara den samma som för olovligt innehav, dvs böter eller
fängelse i högst sex månader.

Vi skall här närmare utveckla vår uppfattning.

Förslaget om att införa en ny straffbar gärning avseende narkotika, olovlig

Mot. 1986/87

So215

12

befattning, motsvarar i huvudsak det förslag som har lagts fram i de
borgerliga partiernas reservationer i riksdagen. Med den beskrivning som
”olovlig befattning” fått i promemorian täcks huvudsakligen hela det i dag
straffria området kring konsumtion av narkotika. Undantag görs i promemorian
för att bli tillförd narkotikainjektioner, vilket också i fortsättningen
kommer att vara straffritt. Vi anser att även denna möjlighet att få i sig
narkotika bör straffbeläggas. Missbrukaren spelar i dessa fall en pådrivande
roll, och om han eller hon aktivt motsätter sig att bli tillförd narkotika kan
detta ej ske utan våld. Missbrukarens medverkan framstår därmed som
straffvärd. I specialmotiveringen bör därför anges att det även skall räknas in
under olovlig befattning att bli tillförd narkotikainjektioner. Med en sådan
åtgärd kan lagstiftaren förhindra att narkotikamarknaden anpassar sina
handelsmetoder för att komma runt lagstiftningen och att vi i vårt land får
uppleva framväxten av s. k. pumpstationer. Åtskilliga sådana finns i bl. a.
New York. Vid dem kan missbrukare bli tillförda narkotika intravenöst utan
att själva behöva ta befattning med drogen eller injektioneringsapparaten.

Påföljden för olovlig befattning ”avseende endast eget bruk av narkotika”
föreslås i promemorian bli endast böter. Detta är enligt vår uppfattning inte
acceptabelt. Genom att utesluta fängelse ur straffskalan anger lagstiftaren att
han anser att det nya brottet är att betrakta som mindre allvarligt än övriga
narkotikabrott. En sådan signal motverkar det mål som vi anser att
kriminaliseringen har, att ange att samhället tar avstånd från alla former av
befattning med narkotika.

Påföljden för olovlig befattning bör därför vara den samma som för
olovligt innehav, alltså böter eller fängelse i högst sex månader. Därmed får
domstolarna också möjligheter att anpassa påföljden efter de omständigheter
som framkommer vid personundersökningen. En form av påföljd som
visat sig ändamålsenlig för missbrukare är villkorlig dom med skyddstillsyn
och föreskrifter. I de senare kan ingå att fortsätta vårdkontakter, varför
samhällsingripandet mot missbruket — som hävdats från vissa håll - inte
behöver leda till något avbrott i vårdkontakterna eller störa dessa. Tvärtom
kan domstolens beslut om föreskrifter för många missbrukare att upprätthålla
en inledd vårdkontakt ge ett extra stöd för dem i de lägen då deras egen
behandlingsmotivation vacklar.

En annan nackdel med den föreslagna begränsningen av påföljden för
olovligt innehav till böter är att polisen inte kan använda urinprov eller
liknande bevismedel. Eftersom det är erkänt svårt, även för sakkunniga,
t. ex. psykiatriker, att ställa en korrekt diagnos vid drogpåverkan endast på
grund av en yttre besiktning, kommer därmed i många fall uppgift att stå mot
uppgift om vad som förevarit i en misstänkt missbrukssituation. Det måste
från rättssäkerhetssynpunkt anses bättre att först få klarhet i sakfrågan och
därefter vid domstolens val av påföljd bedöma vilken påföljd som kan vara
lämplig.

Den föreslagna straffrihetsbestämmelsen för de fall där en missbrukare
sökt vård efter att ha konsumerat narkotika men innan polis eller åklagare
inlett förundersökning om brott innebär att lagstiftaren skapar en möjlighet
till ”efterhandsalibi”. Ansvaret för en gärning bestäms därmed inte längre av
gärningen och omständigheterna kring den utan av vad gärningsmannen

Mot. 1986/87

So215

13

sedermera har gjort i ett helt annat sammanhang. Bestämmelsen kan, om
den genomförs, innebära att missbrukare väljer att bli kända på någon
sjukhusklinik eller social servicecentral. Men dessa behandlingskontakter
kan bli till intet förpliktande, eftersom socialtjänsten inte kan ingripa med
styrande eller tvingande åtgärder med mindre än att indikationerna i lagen
om vård av missbrukare (LVM) är uppfyllda. I praktiken fordrar LVM att en
missbrukare skall ha ådragit sig mycket allvarliga skador eller utgöra ett
påtagligt hot mot andra innan tvångsvård kan tillgripas. Med den föreslagna
straffrihetsbestämmelsen i narkotikastrafflagen kommer det även i fortsättningen
att saknas laglig grund för att ingripa mot många missbrukares
konsumtion av narkotika. Nya gränsdragningsproblem kring det som är
tillåtet, och det som är straffbart, kommer att uppstå. Uppenbarligen blir det
tillåtet och straffritt i betydelsen att det ej kan leda till påföljd eller andra
ingripanden att fortsätta sitt missbruk under förutsättning att detta sker
under kontakt med någon behandlingsinstitution. Reformen av narkotikastrafflagen,
som avsåg att undanröja hittillsvarande tveksamheter och
gränsdragningsproblem, förfelar därmed sin verkan.

I dag finns möjligheter för domstolarna att vid valet av påföljd ta hänsyn till
om en missbrukare har allvarligt menade vårdkontakter. De möjligheterna
bör utnyttjas även i fortsättningen. Den lucka som den i regeringens
promemoria föreslagna straffrihetsbestämmelsen avsett att lämna kan därför
utan men för missbrukarens pågående vårdkontakter täppas till genom att
denna bestämmelse undanröjs.

Som har framgått ovan syftar vårt förslag att kriminalisera själva konsumtionen
i första hand till att vara en signal från lagstiftaren att all befattning
med narkotika skall vara förbjuden.

Det finns däremot inget egenvärde i att döma ett stort antal narkotikamissbrukare
till fängelse. Detta kommer inte heller bli fallet även om vårt förslag
att fängelse skall ingå i straffskalan också vid konsumtion genomförs. I det
fall som en person står åtalad för att ha konsumerat narkotika, kommer detta
i övervägande antalet fall som blir aktuella att röra sig om så små mängder
narkotika att fängelse inte är aktuell som påföljd. På motsvarande sätt som
innehav av små mängder narkotika i dag resulterar i ett bötesstraff eller
villkorlig dom kommer konsumtion av motsvarande mängder att leda till en
icke frihetsberövande påföljd.

Det förhållandet att konsumtionen kommer att rendera straff som bara i
sällsynta fall innebär fängelse innebär i sin tur att en person som söker vård
för sitt missbruk inte behöver känna sig ängslig för att han därmed anger sig
för ett brott. Enligt sekretesslagen (14 kap., 2§, 3st.) är nämligen brott för
vilket är föreskrivet fängelse under två år som kommer till sjukvårdens
kännedom sekretesskyddat i förhållande till polisen.

Narkotikafria fängelser

Sedan lång tid har ansträngningar gjorts för att komma till rätta med det
omfattande narkotikamissbruk som förekommer på fängelserna. Med tanke
på att 42 % (1985/86) av de intagna på fängelserna är narkotikamissbrukare

Mot. 1986/87

So215

14

är detta arbete svårgenomförbart. Hittillsvarande ansträngningar har heller
inte visat sig ge mer än marginella framsteg.

Enligt vår mening måste arbetet med att få kriminalvårdsanstalterna fria
från narkotika därför intensifieras. Ett åtgärdsprogram för att komma till
rätta med narkotikaproblemen inom kriminalvårdsanstalterna måste utan
dröjsmål arbetas fram. Ett sådant program måste ta sikte både på lagstiftningsåtgärder
och på budgetmässiga och organisatoriska förbättringar. Ett
element i ett sådant program är verkningsfulla åtgärder för att skära av
tillförseln av narkotika till anstalterna. Det angelägna i att så sker är enligt
vår mening uppenbarligen så framträdande att intresset av att de intagna helt
garanteras personlig integritet måste ge vika.

Detta måste i förekommande fall även gälla för besökande och andra som i
sammanhanget kan komma i beröring med narkotika.

Vi vill vidare slå fast att det inte är tillräckligt att som för närvarande ha
narkotikafria avdelningar endast på vissa anstalter; det är en självklarhet att
alla avdelningar skall vara narkotikafria. Satsningarna på en differentiering
av de olika kategorierna intagna på olika avdelningar och olika anstalter i
kombination med inrättande av mindre avdelningar måste fortsätta. Inriktningen
av och tidsplaneringen för detta arbete bör läggas fast i programmet.
Även andra insatser för att komma till rätta med narkotikan inom anstalterna
bör prövas vid utarbetandet av åtgärdsprogrammet.

För att kampen mot narkotikan skall lyckas är det ett oavvisligt krav att
kriminalvårdsanstalterna snabbt blir narkotikafria. Åtgärdsprogrammet bör
därför snarast arbetas fram och redovisas för riksdagen i lämpligt sammanhang.

Vård av missbrukare
Vård och behandling

Behandlingen av missbrukare bör ske i samarbete med missbrukaren. En
fungerande vård måste byggas upp i samverkan mellan polis, socialtjänst och
hälso- och sjukvård. Vårdresurserna måste utökas.

Det är angeläget att en rad olika metoder för vård och förebyggande
behandling av missbruksproblem prövas. Särskilt angeläget är att utveckla
åtgärder som leder till tidig upptäckt. En metodutveckling bör ske så att bl. a.
företagshälsovården och primärvården blir effektivare i att upptäcka och
åtgärda.

Det måste först och främst finnas tillräckligt med vårdplatser för alla
missbrukare som frivilligt vill ha vård. Med hänsyn till att narkomaner utgör
en av riskgrupperna för aids har detta självklara krav fått än större betydelse
än tidigare.

Det är också nödvändigt att fördomsfritt ompröva regleringar och
bestämmelser som försvårar eller förhindrar lämpligt omhändertagande. En
sådan bestämmelse är att sjukpenning vid institutionsvistelse bara utgår om
den som vårdas kommit dit genom socialtjänsten. Missbrukare som önskar
vara anonyma och få vård utan socialtjänstens försorg får svårigheter att
klara detta ekonomiskt. Risken är då stor att insatser mot missbruket
fördröjs tills problemen har förvärrats.

Mot. 1986/87

So215

15

Att arbeta med missbrukare ställer stora krav på personalen. Det krävs en
klart uttalad vårdfilosofi, en bestämdhet att inte släppa individen förrän han
eller hon mår bra och en arbetsorganisation där personalen får stöd av
varandra. Olika personalgrupper bör jobba i arbetslag och ansvara för ett
bestämt antal klienter. Missbrukaren måste motiveras till förtroende och
fortsatt vård. Framför allt måste arbete kunna ordnas för dem som också
genomgår en behandling.

Samhällets insatser efter vården måste förbättras. Bostad och arbete eller
utbildning är oftast en förutsättning för att vårdtiden inte skall vara
bortkastad. Det måste finnas utrymme för olika vårdformer. Rädslan för att
ett projekt skall misslyckas får inte skrämma oss från att pröva nya metoder.

Den missbruksvård som drivs i ideell regi har i flera fall kunnat uppvisa
mycket goda resultat. Det sammanhänger sannolikt med den tillämpade
vårdfilosofin som oftast förutsätter en total sinnes- och attitydförändring hos
missbrukaren samt att också dennes familj och nära omgivning tas med i
behandlingen. Det är därför angeläget att ge den verksamhet som bedrivs av
bl. a. LP-stiftelsen och RIA-byråerna gynnsamma arbetsvillkor, exempelvis
genom att kommunerna ger dem tillgång till lokaler. Det finns också skäl att
stödja tillkomsten av behandlingsanläggningar med liknande vårdfilosofi,
t. ex. den s. k. Hazelden-metoden.

Primärvård och företagshälsovård

Primärvården kommer årligen i kontakt med en stor del av befolkningen.
Personer med missbruksproblem är överrepresenterade bland patienterna
på vårdcentraler. Genom att samma person ofta söker flera gånger och
läkaren ofta träffar även familjen har läkaren goda förutsättningar att skaffa
kunskaper om patientens situation och kan även behandla patienten i en tidig
fas av missbruket.

Företagshälsovården har speciella förutsättningar att göra en insats för att
få bukt med missbruket. Problemen löses bäst genom preventiva åtgärder
och en tidig upptäckt. Tillsammans med arbetsgivaren och fackliga organisationer
kan FHV här spela en betydande roll. Fördelarna är att man når ut till
en stor del av befolkningen. Arbetsplatsen är en neutral plats att samtala på,
arbetsanpassnings- och missbruksproblem är ofta sammankopplade varför
de måste lösas tillsammans, FHV kan påverka arbetsmiljön som kan ha
framkallat besvären, vänner arbetar kanske inom företaget och FHV kan då
ta kontakt med dem. Trivseln i arbetet/arbetsglädjen och kontakten med
arbetskamrater kan utnyttjas i rehabiliteringsprocessen. FHV kan ha en
kontinuitet i kontakten.

FHV-åtgärder kan också kombineras med kamratstödjande verksamhet
inom företaget. Kamratstödet bör kombineras med utbildning, information
och handledning av arbetsledare, chefer och fackliga förtroendepersoner.

Kontraktsvård som alternativ till fängelse

Med kontraktsvård avses i detta sammanhang att en missbrukare som döms
för brott frivilligt kan underkasta sig vård för sitt missbruk enligt en särskild
vårdplan i stället för ett vanligt straff. Frivårdskommittén har i sitt

Mot. 1986/87

So215

16

betänkande ”Nya alternativ till frihetsstraff” föreslagit att kontraktsvård
införs i påföljdssystemet i form av villkorligt fängelse.

Förslaget innebär att tingsrätten skall få möjlighet att bestämma att ett
utdömt fängelsestraff inte skall verkställas om den som blivit dömd:

1. Vanemässigt missbrukar alkohol eller narkotika och är i behov av vård
för sitt missbruk.

2. Har förklarat sig villig att undergå sådan vård enligt ett särskilt
vårdavtal.

3. Bedöms som lämpad för vården.

En proposition med anledning av detta betänkande var aviserad redan våren
1986. Vi beklagar att regeringen ännu inte slutfört detta arbete. Vi anser att
det är angeläget att en ordning med kontraktsvård som alternativ till fängelse
snarast kan införas i det svenska påföljdssystemet.

Frivillig kontraktsvård

Frivillig kontraktsvård bör införas som ett komplement och alternativ till
tvångsvård. Det innebär att man med missbrukaren kommer överens om
innehållet i ett vårdprogram, som han eller hon accepterar, t. ex. genom att
skriva på en förbindelse att delta i vården. Om missbrukaren sedan avviker
från vårdinstitutionen skall han/hon kunna återföras med tvång.

Folkpartiregeringen uppdrog 1979 åt en särskild utredning att framlägga
förslag om kontraktsvård inom socialtjänsten. Utredningen framlade 1980
ett förslag som nu bör genomföras.

Vårdtvång

Trots stora insatser kommer många narkomaner inte att acceptera erbjudanden
om frivillig vård. Därför måste samhället kunna tillgripa tvångsvård.

För ungdomar med missbruksproblem samt vuxna missbrukare av alkohol
eller narkotika finns därför vissa möjligheter att besluta om vård enligt lagen
om vård av unga (LVU) resp. lagen om vård av missbrukare (LVM).

Vården kan behöva pågå under lång tid men kan med stöd av LVM pågå
endast under fyra månader. Missbrukaren måste därefter förmås att fortsätta
vården frivilligt. Någon kvarhållningsrätt finns inte.

Socialberedningen överväger f. n. om det finns skäl att ändra de regler som
gäller tvångsvård av missbrukare. Folkpartiet utesluter inte att de nuvarande
tidsgränserna visar sig vara för korta och måste förlängas. Vi vill emellertid
avvakta socialberedningens förslag.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om restriktioner och förebyggande åtgärder,1]

[att riksdagen begär att regeringen överväger åtgärder som är
ägnade att stävja de problem som är förknippade med
snabbvinsatserna,2]

Mot. 1986/87

So215

17

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om åtgärder för att få den tekniska spriten oanvändbar
som berusningsmedel,1]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
skall följa WHO:s rekommendation och uppsätta målet att minska
alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om regelbundna höjningar av alkoholpriset,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande utarbetande av ett nytt index,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om beskattning av vin
och starksprit efter alkoholstyrka,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande återkommande kampanjer mot langning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande kvinnor och missbruk,

4. att riksdagen beslutar att inom anslaget H 4 avsätta 3 milj . kr. för
försöks- och utvecklingsprojekt för kvinnor med alkoholproblem,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny lägsta
promillegräns vid vilken ansvar för trafikonykterhet inträder,3]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om kontraktsvård
som påföljd för vissa trafiknykterhetsbrott,3]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande en förbättrad alkoholstatistik,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen har anförts om en kartläggning av alkoholmissbrukets
sociala och ekonomiska skadeverkningar för missbrukarnas familjer
och omgivning,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
narkotikastrafflagen så att allt icke medicinskt bruk av narkotika
kriminaliseras genom att den som ”innehar eller har annan befattning
med narkotika” döms för narkotikabrott,3]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram
för att skära av tillförseln av narkotika till
kriminalvårdsanstalterna,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande sjukpenning vid institutionsvistelse för
missbruk,4]

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande stöd till olika vårdformer,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som
möjliggör kontraktsvård i form av villkorligt fängelse,3]

Mot. 1986/87

So215

18

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till kontraktsvård som
ett frivilligt alternativ till tvångsvård.

Stockholm den 20 januari 1987
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

1 1986/87:Sk809.

2 1986/87:L703.

3 1986/87:Ju612.

4 1986/87:Sf236.

Mot.

So215