Motion till riksdagen
1986/87: So 157

Jörn Svensson och Bertil Måbrink Mot

Förslag till lag om förbud mot s. k. bastuklubbar och 1986/87
andra liknande verksamheter (prop. 1986/87:149) Sol57-158

Regeringen föreslår förbud mot s. k. bastu- och videoklubbar. Utgångspunkten
är att dessa ökar risken för spridning av HIV-smitta. Förbudet riktar
sig mot hållandet av lokal och ordnande av sammankomst av nämnd
typ. Rekvisitet är att det där förekommer sexuellt umgänge, definierat
som vidröring av annans könsorgan.

Propositionen förefaller missriktad och väcker flera kritiska invändningar.
De klubbar som avses fungerar som träffställen för homosexuella
män. Bakgrunden härtill är att den heterosexuellt dominerade samhällskulturen
har försvårat för homosexuella att öppet visa och inför andra ge uttryck
för sin läggning. Vore samhällsatmosfären en annan och homosexualiteten
öppet accepterad, skulle kontakterna människor emellan ske på
annat sätt.

Man kan därför utgå från att de sexuella kontakter som i dag sker via de
mycket fåtaliga klubbarna hur som helst skulle komma att äga rum. De
skulle emellertid då ske på vägar som är mer dolda för samhällets smittskyddsansvariga
. Det är ju fullt möjligt att helt privat ordna kontakter där
sexuellt umgänge förekommer utan att detta kan göras till föremål för något
inskridande från myndigheter. Den - i och för sig riktiga - anmärkningen,
att man på klubbarna kan ha sexuellt umgänge anonymt är minst lika relevant
för det kontaktsystem som finns utanför klubbarna. Myndigheternas
möjlighet till insyn och spridande av information i smittskyddsfrågan blir
snarast sämre i vad gäller dem som i dag utgör klubbarnas besökare. Vi
kan alltså inte se att någon som helst vinst från smittskyddssynpunkt står att
vinna med ett förbud. Resurser som skulle tas i anspråk för att kontrollera
efterlevnaden kan användas på från smittskyddssynpunkt effektivare sätt.

Vi vill också påpeka att den juridiska definitionen av sexuellt umgänge
synes mindre väl vald. Det finns sålunda former av analsex, som medför
klar smittorisk, vilka enligt definitionen går fria. Omvänt finns former för
vidrörande av könsorgan, t. ex. ömsesidig onani, som normalt är riskfria,
men som skulle falla under förbudet. Detta är ägnat att skapa tillämpningsproblem.

För den skull vill vi ingalunda hävda att verksamheten på klubbarna
skulle vara ointressant för smittskyddet. Självklart kan den innefatta risker
på samma sätt som alla former för sexuellt umgänge, som innebär osäkerhet
med hänsyn till smittofaktorn. Kravet på säker sex och ansvar för
medmänniskor måste givetvis gälla alldeles oavsett var och hur kontakterna
äger rum. 1

1 Riksdagen 1986/87. J sami. Nr Sol57-l58

Det är därför rimligt att man föreskriver som villkor för klubbarnas
verksamhet att besökare delges seriös information om risker och försiktighetsåtgärder.
Det torde ligga i socialstyrelsens och smittskydsansvarigas redan
gällande befogenhet att utfärda lämpliga sådana föreskrifter och råd.
Skulle mot förmodan så inte vara fallet, bör ett riksdagsbeslut i detta avseende
snabbt kunna komma till stånd. Lämpligt material för ändamålet
har bl. a. framtagits av Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, som ju
också frivilligt spritt information på klubbarna.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1986/87:149,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna, vad som
i motionen anförs om föreskrifter i klubbverksamheten.

Stockholm den 28 april 1987

Jörn Svensson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)

Mot. 1986/87
So 157

2