Motion till riksdagen
1986/87:Sol34

Daniel Tarschys m. fl. (fp)

En särskild ersättning till sjukvårdshuvudmännen
för att öka operationskapaciteten inom sjukvården
(prop. 1986/87:114)

Tiotusentals patienter i Sverige tvingas vänta alltför länge på att få vård. Detta
skapar både mänskligt lidande och samhällsekonomiska förluster. Folkpartiet
har länge påtalat detta allvarliga samhällsproblem och föreslagit en
rad konkreta åtgärder för att minska och eliminera väntetiderna i vården,
senast i motion So 423 av Bengt Westerberg m. fl.

Regeringens hittillsvarande insatser på detta område kan dessvärre inte
ges något högt betyg. Passiviteten har tvärtom varit anmärkningsvärd. Socialministern
har i skilda sammanhang, bl. a. i en DN-artikel sommaren 1986,
klagat över att regeringens befogenheter är alltför begränsade, men dessa
ursäkter kan inte accepteras.

För det första framgår det klart av hälso- och sjukvårdslagen att staten har
ett övergripande ansvar för hälso- och sjukvårdens omfattning och inriktning.
”Medborgarna utkräver politiskt ansvar när det gäller rätten till en god
hälso- och sjukvård av sina förtroendevalda i första hand i landstingen men
även i riksdagen”, heter det också i proposition 1984/85:181 om utvecklingslinjer
för hälso- och sjukvården m. m.

För det andra är det uppenbart att regeringen inte ens har utnyttjat de
befogenheter den har enligt hälso- och sjukvårdslagen. Tillsynen är bristfällig-
som exempel kan nämnas att de särskilda tjänster som tillskapats för att
i någon mån kompensera bortfallet av länsläkarorganisationen trots påstötningar
från riksdagen ännu har lämnats obesatta.

För det tredje har regeringen inte reagerat på de kostnadshöjningar som
sjukvårdsköerna vållar i andra delar av det sociala trygghetssystemet.
Främst gäller detta sjukförsäkringen, vars finansiella ställning under de senaste
åren genomgått en dramatisk försvagning utan att regeringen har vidtagit
effektiva motåtgärder. Sjukförsäkringens ackumulerade överskott,
närmare 8 miljarder kronor vid utgången av 1982, håller nu på försvinna.

För det fjärde har regeringens negativa hållning till de enskilda initiativen
bidragit till att skärpa köproblemet. Antalet fritidspraktiker har halverats.
Privata alternativ har motarbetats.

En rad initiativ för att motverka de långa väntetiderna har avvisats av regeringen.
Det gäller t. o. m. vårt krav på en kartläggning av kösituationen.
På denna punkt har regeringen nu sent omsider ändrat sig, men uppgifter
om kösituationen i olika län har ännu inte redovisats för riksdagen.

Ytterst anmärkningsvärd är regeringens befattning med det s. k. Bohusförsöket.
Projektet, som stöds av samtliga politiska partier i Göteborgs kom

mun och i Bohuslandstinget samt av berörda försäkringskassor, skulle innebära
såväl minskat mänskligt lidande som en besparing för sjukförsäkringssystemet.
Socialministern har hösten 1986 försvarat regeringens avvisande
hållning till detta försök med att det vore principiellt fel att öppna en ”andra
kanal” av statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen vid sidan om den överföring
som sker på grundval av den s. k. Dagmaröverenskommelsen.

Just en sådan ”andra kanal” föreslås emllertid i den nu föreliggande propositionen,
vari regeringen begär att 70 milj. kr. skall ställas till dess förfogande
för att öka genomströmningen vid gråstarroperationer, operationer
för nya höftleder och hjärtkärlsoperationer. Ersättningen skall enligt föredraganden
betalas efter riktlinjer som utarbetas av en särskild arbetsgrupp
inom socialdepartementet med representanter för bl. a. socialstyrelsen och
landstingsförbundet.

Att regeringen bryter sin långvariga passivitet inför köproblemet är bra.
Den valda formen är emellertid märklig. Den normala ordningen är att de
förslag om nya anslag som regeringen förelägger riksdagen har föregåtts av
en beredning inom regeringskansliet innan propositionen avlåts till riksdagen.
Här är emellertid proceduren den omvända: först när riksdagen har fattat
sitt beslut skall en arbetsgrupp inom departementet utarbeta riktlinjer för
hur anslaget skall disponeras.

Vissa förutsättningar skisseras dock i propositionen. Ett villkor skall således
vara att hela landet skall göras till upptagningsområde för de tre angivna
operationstyperna. Därutöver skall preciseras ”vilka indikationer som skall
gälla för att en patient skall komma ifråga för operation och hur prioriteringarna
skall göras”. Vidare bör närmare övervägas hur patienternas frihet att
välja vilken klinik och vilket sjukhus som skall utföra operationen skall kunna
ökas.

En vidgad valfrihet för patienterna är ett mål som väl överensstämmer
med folkpartiets ambitioner för hälso- och sjukvården och som bör främjas
även i fråga om andra åkommor än dem som nämns i propositionen. Inför
de andra villkor som regeringen föreslår ställer vi oss dock mer tveksamma.
Innebörden i tanken att hela landet skall vara ett enda upptagningsområde
är svår att tolka. Kravet på enhetliga indikationer för att en patient skall
komma i fråga för operation förefaller vidare betänkligt. Är det regeringens
avsikt att inkräkta på de bedömningar som hittills ankommit på läkare och
patienter? Vi värjer oss bestämt mot tanken att operationer endast skall kunna
utföras efter det att det fastställts att vissa nationellt enhetliga kriterier är
uppfyllda. Med en sådan centralstyrning av sjukvården riskerar vi att få en
ny form av köer bestående av patienter som inte endast måste vänta på operation
utan därtill nödgas köa för att få plats i den allmänna rikskön.

Vi kan alltså inte acceptera de riktlinjer som regeringen föreslår. Hade
problemet varit mindre brännande hade det därför och mot bakgrund av den
mycket begränsade beredning som föregått regeringens beslut om denna
proposition varit naturligt att yrka på avslag och begära ett bättre underbyggt
förslag. Eftersom värdefull tid redan gått till spillo anser vi dock att
ytterligare dröjsmål med aktiva insatser mot sjukvårdsköerna inte kan accepteras.
Vi är därför beredda att tillstyrka regeringens förslag under förut

Mot.

So 134

sättning att frågan om de närmare villkoren för fördelning av anslaget överlåts
åt en parlamentarisk beredning. Denna bör ersätta den i propositionen
föreslagna särskilda arbetsgruppen inom socialdepartementet. Beredningen
bör även ges i uppdrag att föreslå ytterligare åtgärder för att minska köproblemen
inom sjukvården.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen till Bidrag för viss operationsverksamhet inom allmän
sjukvård för budgetåret 1987/88 under femte huvudtiteln anvisar ett
reservationsanslag av 70 000 000 kr., att användas under de förutsättningar
som anges i motionen.

Stockholm den 27 mars 1987
Daniel Tarschys (fp)

Per-Arne Aglert (fp) Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Lennart Alsén (fp) Kjell-Arne Welin (fp)

Mot. 1986/87

So 134

8