Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Sol32

Margitta Edgren (fp)

En särskild ersättning till sjukvårdshuvudmännen
för att öka operationskapaciteten inom sjukvården
(prop. 1986/87:114)

Svensk sjukvård sviker de verkligt sjuka. De som haft oturen att drabbas
av grå starr, höftleds-, knäledssjukdomar, amputationer och reumakirurgi
tvingas att vänta i månader och år på att deras ofta ganska enkla operation
skall kunna genomföras. På samma sätt dör människor med kranskärlssjukdomar
under tiden de väntar på operationen som skulle förändra deras liv
till det bättre.

Köer är inte ett nödvändigt ont. Det framgår av en rapport till finansdepartementet
”Effektivare sjukvård genom bättre ekonomistyrning”. Rapporten
är tydlig i sina slutsatser; att det är olyckligt att olika huvudmän står
för olika delar av vårdkostnaderna. Landstingen står för kostnaderna för
operationerna och vården medan försäkringskassan står för sjukersättningen
i väntan på operation och efter ingreppet.

Därmed går helheten förlorad. Enligt professor Egon Jönsson (ämne: hälsoekonomi)
kostar det samhället runt 150 000 kr. att ”hålla igång” en patient
i väntan på operation - beloppet inkluderar sjukskrivning, förtidspensionering,
hem- och färdtjänst. Detta skall jämföras med 15 000 kr. för en starroperation,
49 000 för en höftoperation och 20-80 000 för en kranskärlsoperation.

Dessa beräkningar låg bakom förslag från Göteborg att förändra systemet
på så sätt att försäkringspengar skulle slussas över till köbekämpning. Men
- nej, sa Gertrud Sigurdsen, inga nya kanaler för ersättningar vid sidan om
Dagmarsystemet.

I köproblematiken kan jag inte underlåta att också föra in tillgången på
läkare som skall operera starr- och höfter-knä-patienter. Under de senaste
tio åren har utbildningskapaciteten i ortopedi- och ögonsjukvård minskat.
Detta kan också vara en bidragande orsak till att köer inom dessa specialiteter
uppstått och fortsätter att öka.

Jag menar att socialstyrelsens resurser skall användas till att över landets
regioner jämföra hur vården bedrivs, t. ex. på vilka indikationer man opererar
och vilka vårdtiderna är för samma sjukdomar. Detta har undersökts
inom obstetriken, då fick man bl. a. fram att kjesarsnitt gjordes på mycket
olika indikationer inom Sverige, vilket startade en bred diskussion och därmed
gav möjlighet till metodutveckling och optimalt användande av resurserna.

På samma sätt borde undersökas de kösjukdomar som nu är aktuella för
att starta diskussioner och erfarenhetsutbyten inom och mellan olika specia

liteter regionvis. I detta sammanhang bör man fråga sig varför rörelseorganens
sjukdomar kostar mindre i Malmöhus län än i andra län?

Nu kommer en proposition om extra pengar till köbearbetning.

Förslaget saknar analys av hur köerna ser ut, hur de utvecklats, dvs. hur
har indikationerna förändrats, vilken omsättningstid har köerna på olika håll
i landet, vilka erfarenheter finns i landets sjukvårdsregioner av köbekämpning
och används all kapacitet i landet? Hade sjukvårdsministern tagit del av
de erfarenheter som finns i bl. a. Malmöhus län vad gäller ortopedi, hade
inte förslaget sett ut som det gör.

Erfarenheterna säger nämligen att det inte finns en bästa lösning. Det gäller
att arbeta längs flera linjer, att tillåta mångfald, att ge de opererande enheterna
eget ansvar för köerna och egna resurser till köbekämpning:

* att tillåta flexibilitet i organisationerna och lokalanvändningen,

* att tillåta privata initiativ och samarbete mellan offentliga och privata aktörer
både i förvården och eftervården,

* att skapa en gemensam vision i regionen, och

* att gemensamt i regionen prioritera ”att få bort köerna”.

Erfarenheterna säger också att det finns en hel vårdkedja att ta hänsyn till
- annars skapas flaskhalsar. Skall operationskapaciteten ökas måste också
anestesikapaciteten öka, liksom postoperativvård och eftervården - dvs.
hela vårdkedjan måste med i bedömningen.

Detta måste göras av dem som har direkt regionansvar för att lösa problemen,
det klarar inte en aldrig så klok central arbetsgrupp.

Därför anser jag att de pengar som socialministern nu vill dela ut för att
öka operationskapaciteten i Sverige skall delas ut direkt till dem som har
regionansvar för köerna. Pengarna skall inte vänta på att en central arbetsgrupp
skall komma överens om hur de skall användas. Pengarna skall arbeta
på olika sätt i olika regioner utifrån de erfarenheter som finns i varje region.
Naturligtvis kan det innefatta en gemensam kö inom regionen eller mellan
regioner om man kommer fram till att det är möjligt och effektivt.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer jag

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
att bidraget till sjukvårdshuvudmännen för att öka operationskapaciteten
inom sjukvården kanaliseras till regionklinikerna där köer finns,
med syfte att inom regionen arbeta fram det för den egna regionen
bästa sättet att minska köerna och att en fortlöpande rapportering till
riksdagen skall göras.

Stockholm den 26 mars 1987
Margitta Edgren (fp)

Mot. 1986/87
Sol32

4