Motion till riksdagen
1986/87:Soll7

Margitta Edgren m. fl. (fp)

Förslag till lag om dödens inträde, m. m. (prop.
1986/87:79)

I Sverige har allmänheten ett stort förtroende för hälso- och sjukvården och
för dem som arbetar inom den. För att inte äventyra detta goda förtroende
för framtiden måste vi ta hänsyn till, och utgå från de kunskaper, värderingar,
känslor, erfarenheter och attityder som människor i allmänhet har om
döden. Vi måste också ta hänsyn till hur människor i tusentals år har
definierat och själva kunnat konstatera att "någon är död”. Detta gäller
alldeles speciellt om vi skall fatta beslut som innebär förändringar av den
traditionella definitionen av döden vilken har djupa religiösa och emotionella
rötter. Övergången från liv till död har en existentiell betydelse för alla
människor, - och den övergången väcker de djupaste mänskliga frågorna av
psykologisk, filosofisk och religiös natur.

Av tradition kopplar människor samman dödens inträdande med att
hjärtat slutat slå, ingen puls känns, individen har upphört att andas. Jämför
uttrycket ”att ge upp andan”. Det inträder en förändring som alla kan lägga
märke till. Döden får inte göras till något som bara experter kan konstatera.
Förtroendet för sjukvården och dess personal vacklar, om man inte längre
kan ta för givet att en människa med slående hjärta och fortsatt cirkulation
verkligen lever.

När hjärnan har upphört att fungera - total hjärninfarkt - kommer inga
impulser från hjärnan. De yttre tecknen på detta är att hjärtslagen/
cirkulationen upphör. Behandlas patienten i respirator fortsätter syresättningen
av blodet och hjärtat kan en viss tid hålla cirkulationen i gång.
Tecknen på liv - hjärtslag/cirkulation och andning - finns kvar med
respiratorns hjälp.

Ar då människan död?

Ja, svarar de som accepterar en definition enligt proposition 1986/87:79.

Nej, svarar vi som inte kan acceptera den definitionen, den människan är
döende. Vi menar att den inte är död, som fortfarande kan förlösas med ett
levande barn, har urinproduktion och tarmrörelser och vars hjärta slår och
ger cirkulation med syresatt blod. Dessa tecken på liv har människan tack
vare respiratorn, men även i andra sammanhang accepterar vi ju artificiellt
stöd till livet, t. ex. pace-maker.

Det är två problemområden som samtidigt diskuteras i propositionen och
som man samtidigt vill försöka lösa på ett tillfredsställande sätt - dels få
fastslaget en ny gemensam definition av när en människa är död - dels
garantera användbara organ till den moderna, aktuella och viktiga transplantationsverksamheten.

Utredningen som föregick propositionen skriver att döden biologiskt sett
är en process och att man av praktiska skäl måste ange en tidpunkt
någorlunda exakt, då döden har inträffat. Det gäller att "fånga det stadium i
ett fortlöpande händelseförlopp, då så vitala funktioner hos organismen har
fallit bort att den oåterkalleligt slutat fungera som en samverkande helhet”
(s. 12). Vi motionärer anser att denna utgångspunkt lika väl kan innefatta
oåterkalleligt upphörande av hjärt- och cirkulationsfunktionerna samt
andningsfunktionerna. I båda fallen upphör organismen att fungera som
samverkande helhet.

Propositionen anger att det skall vara möjligt att fortsätta livsuppehållande
behandling med respiratorvård även efter det att total hjärninfarkt är
konstaterad i två tänkbara situationer:

- höggravid kvinna med total hjärninfarkt

- då organ skall användas för transplantation.

Enligt det föreslagna hjärndödsbegreppet är patienten död efter konstaterandet
av hjärninfarkt. Det märkliga är att man i vissa fall kan tänka sig
fortsätta den medicinska behandlingen. Här finns utrymme för att människor
i allmänhet skall uppleva att sjukvårdspersonalen agerar godtyckligt, och
ologiskt, vilket kan tära på det förtroendekapital som finns hos allmänheten
för sjukvården.

Vid alla transplantationer finns två parter, dels en givare, dels en
mottagare. Även vid en så enkel åtgärd som blodtransfusion gäller detta.
Alla transplantationer med en levande givare förutsätter ett samtycke - ett
spontant givande. Att förutsätta något annat skulle strida mot människors
integritet och vår rätt att själva bestämma över vår kropp. Transplantationsverksamheten
måste vila på en etik där människor frivilligt och av ansvar för
sin sjuka nästa ställer sin kropp till förfogande. Det förekommer inte så sällan
att människor ger sina njursjuka anhöriga en frisk njure. Det blir allt
vanligare att i framtiden t. ex. ge bort av sin benmärg eller en del av sin lever.
Etiken är klar och enkel - en enskild levande människa ger frivilligt.

Samhället har fastställt att vår vilja efter döden skall gälla bl. a. vår
ekonomiska kvarlåtenskap. För oss verkar det då märkligt att inte samhället
också skall ta initiativ till att vår vilja med den egna kroppen skall fastställas
och respekteras efter döden.

Vi menar att en ändring i transplantationslagen skall göras. Där skall
framgå att det är lagligt möjligt att ta ett hjärta med bibehållen cirkulation
under två samtidiga kriterier:

- att patienten har en diagnosticerad hjärninfarkt

- att patienten aktivt före sin sjukdom klart uttalade eller skriftligt gav till
känna sin vilja att donera sitt hjärta i händelse av total hjärninfarkt,
medveten om att han/hon då är döende men enligt svensk lag inte död. Då
blir donationen en sann humanistisk akt, människan bestämmer själv i
händelse av hjärninfarkt att ge bort det sista av sitt liv, en del hon själv inte
har nytta av.

Detta innebär att transplantationskirurgin i Sverige kan få tillgång till
användbara hjärtan och kan delta i organutbyten internationellt.

Mot. 1986/87

Soll7

12

Svaret på frågan om den allmänna opinionen i dag är beredd att införa
hjärndödskriterier är sannolikt ”Nej", vilket i sig implicerar framtida etiska
problem och diskussioner.

Det finns exempel på att människor som haft anhöriga som av läkaren
förklarats hjärndöda, säger ”Nej - men han känns varm och ser levande ut,
inte är han död”. När man i andra länder övergått till hjärndödsdefinitionen
har diskussionen bland allmänheten kommit i gång för sent. I efterhand har
krav rests på att beslutet skall omprövas, inte minst av etiska skäl.

Ytterligare konsekvensändringar i lagtexten måste göras om vi ändrar
dödsdefinition; det gäller t. ex. folkbokföringslagen 30 § fjärde stycket
(1967:198) där det stadgas: ”Med barn avses nyfödd som efter födelsen
andats eller visat annat livstecken ”

Socialstyrelsen har i sina föreskrifter om dödsbevis m. m. (SOSFS/M/
1980:1 s. 14) anfört följande avseende gränsdragningen levande född-död:

” Levande fött är barnet om det visat tecken på självständigt liv såsom

andningsrörelser, hjärtslag, pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana
rörelser av skelettmuskulaturen ”

Barnläkare och Läkarförbundet har uppmärksammat denna tudelning av
definitionen och reagerat i sina remissvar.

Framlidne professor Lars Leksell, som var aktivt emot att Sverige antog
hjärnrelaterade dödskriterier, sade: ”En människa är inte död förrän hon
kan begravas”. Som vi motionärer ser det finns det en risk för att vi i Sverige
får två sorters död.

Vi anser att respekten för människovärdet kräver att vi inte dödförklarar
en biologiskt levande människokropp. Vi anser också att ett hjärnrelaterat
dödsbegrepp kan undergräva förtroendet för sjukvården och dess personal,
eftersom det kan ge upphov till oklarhet om huruvida en människa vårdas för
sin egen skull eller som resurs för något annat.

Vi vill behålla ett dödsbegrepp som allmänheten upplever som det
naturliga.

Vi vill tillgodose det legitima behovet av organ för transplantationer
genom ändringar i transplantationslagen, vilka ger möjlighet till ett aktivt
personligt ställningstagande för donation.

Hemställan

Med anledning av det ovan sagda hemställer vi

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen begär att regeringen skyndsamt utarbetar former
för ett aktivt personligt donationsförfarande.

Stockholm den 20 februari 1987
Margitta Edgren (fp)

Kerstin Gellerman (fp) Olle Grahn (fp)

Mot. 1986/87

Soll7

13