Motion till riksdagen
1986/87: So 114
Göte Jonsson m. fl. (m)
Förslag till lag om dödens inträde, m. m. (prop.
1986/87:79)
I propositionen föreslås en för vårt land helt ny lag som skall reglera döden.
Döden skall var hjärnrelaterad och inte som nu knuten till förekomsten av
blodcirkulation. Att hjärtat fortfarande slår skall sakna betydelse. Om
kroppen lever med hjälp av andnings- och cirkulationsstödjande åtgärder,
skall döden ändå anses ha inträtt om det kan fastställas att stora hjärnans, lilla
hjärnans och hjärnstammens samtliga högre och lägre funktioner oåterkalleligen
fallit bort.
I den situationen skall patienten förklaras död.
För endast en mycket begränsad del av de ca 90 000 dödsfallen per år i
Sverige skulle detta ha någon aktualitet. Antalet patienter som drabbas av
total hjärninfarkt rör sig enligt propositionen om mellan 200 och 700 årligen.
Mot den bakgrunden ställer vi oss frågan varför det är så angeläget att
förändra dödsbegreppet och skapa oro bland allmänheten och riskera att
förtroendet för sjukvården undermineras. Behov av en rättslig reglering av
dödsbegreppet som stöd för annan lagstiftning kan inte anses föreligga och
har inte heller styrkts i propositionen. Det hittills tillämpade sättet att
fastställa dödens inträde kommer även med en hjärndödslag att bli det som
används med, som framgått ovan, några få undantag.
Det går inte - oavsett dödsbegrepp - att få någon rättvisande bedömning
av när exakt döden inträtt annat än när den döende kontinuerligt övervakas.
Såsom framhålls i propositionen har det heller ännu aldrig, såvitt känt, i
svensk rättspraxis blivit aktuellt att pröva tidpunkten för dödens inträde.
Återstår då egentligen det behov av ett till hjärndöd ändrat dödsbegrepp
som transplantationskirurgin har. Ingen kan förneka att dess efterfrågan på
organ är större än tillgången. Ej heller kan förnekas att ett lagstadgat
hjärndödsbegrepp gör det möjligt att utföra kvalificerade transplantationer
med svenska organgivare. Det gäller t. ex. för hjärtbyten.
Det är enbart transplantationskirurgins behov som kan anses ha någon
relevans i sammanhanget. Socialministern söker i propositionen kringgå
denna självklarhet genom svävande formuleringar som ” enligt min
bestämda uppfattning måste frågan om dödsbegreppet ses fristående från
transplantationskirurgins behov av organ vissa typer av tranplantatio
ner underlättas ”
Kopplingen till transplantationskirurgin står ju också helt klar genom de i
propositionen föreslagna undantagen från regeln om att alla medicinska
insatser bör upphöra när döden inträtt. Undantagen är när organ skall hållas
funktionsdugliga i avvaktan på transplantation och/eller när livet på ett
väntat barn skall räddas.
I propositionen tillbakavisas föreställningen om att döda människors
kroppar skulle hållas vid liv för att utgöra organbanker, därför att det enligt
socialministerns mening skulle vara oetiskt. Det är långt ifrån säkert att
statsrådets högst berättigade åsikt om detta är tillräcklig för att stilla
allmänhetens farhågor, även om medicinsk-biologiska skäl - organens med
tiden avtagande användbarhet - talar mot möjligheten att upprätta organbanker.
En mycket känslig och allvarlig sak, där etiken verkligen borde tillmätas
största betydelse, är de anhörigas reaktion inför en dödförklaring av en till
synes levande patient. De psykologiska effekter detta kan få för de nära
sörjande anhöriga som vakar hos den döende patienten kan bli allvarliga. För
många kan det innebära en obotlig, livslång känsla av dåligt samvete.
Förtroendet för sjukvården kan rubbas av vad man då uppfattar som brist på
mänsklig hänsyn.
Det måste också anses vara anmärkningsvärt att sjukvårdspersonal kan
komma att tvingas vårda formellt döda i avvaktan på transplantationskirurgiskt
ingrepp.
Respekten för människan får inte upphöra i och med att döden inträder.
Den dödes integritet får inte kränkas. Vi vill inte medverka till en lagstiftning
av vilken man kan bibringas uppfattningen att den som är död är det
allmännas egendom.
Propositionen avslöjar berättigade farhågor beträffande den allmänna
opinionens inställning till en lag om hjärndöd. Inför lagens ikraftträdande
skall allmänheten informeras om hjärnrelaterade dödskriterier och transplantationer.
Socialstyrelsen skall få i uppdrag att ta fram material. Vi anser
det inte försvarbart att lägga fram ett så ingripande lagförslag utan att man
först skaffat sig en grundlig uppfattning om hur allmänheten efter erforderlig,
objektiv information ställer sig.
Vi anser att transplantationskirurgins verksamhet är ytterst värdefull och
att det är angeläget att behovet av organ tillgodoses i syfte att rädda liv och
bota svårt sjuka. Men statsmakterna får under inga omständigheter genomdriva
en lagstiftning som inte ger största rättsäkerhet i fråga om samtycke till
transplantation. Inte heller skall ett nytt dödsbegrepp lagfästas bara därför
att det har betydelse för transplantationsverksamheten.
Vi tar starkt avstånd ifrån att dödsbegreppet lagfästs. Nuvarande ordning
bör fortsätta råda. Vi anser i stället att transplantationslagen bör ändras så att
ett klarare markerat aktivt medgivande till donation av organ då hjärnans
samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt fallit bort blir en förutsättning.
T. ex. kan uppgifter om detta införas i körkorten och i sjukförsäkringsbeskeden,
i legitimationskort m. m. Även ett muntligt, klart uttalande bör kunna
gälla.
Det är angeläget att ansvaret för ställningstagandet inte läggs på de nära
anhöriga.
Även bestämmelserna beträffande sådana mindre ingrepp, som inte
omfattas av medgivanderegler, t. ex. borttagande av hornhinnor, blod eller
Mot. 1986/87
Sol 14
5
hud måste ses över i samband med en sådan ändring av transplantationslagen
som vi förordar. Nuvarande ordning är otillfredsställande.
I avvaktan på förslag till en sådan förändring av transplantationslagen
yrkar vi avslag på propositionen.
Hemställan
Med stöd av det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1986/87:79 med förslag till lag om
dödens inträde, m.m.,
2. att riksdagen begär förslag till sådan ändring av transplantationslagen
att endast aktivt samtycke genom i vederbörandes livstid
dokumenterad viljeyttring godtas som medgivande till att organ och
annat biologiskt material får tas från en avliden.
Stockholm den 19 februari 1987
Göte Jonsson (m)
Gösta Bohman (m)
Ingvar Eriksson (m)
Margareta Gard (m)
Björn Kori of (m)
Jerry Martinger (m)
Arne Svensson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Bertil Danielsson (m)
Filip Fridolfsson (m)
Siri Häggmark (m)
Blenda Littmarck (m)
Rune Rydén (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Mot. 1986/87
Soll4
6