Motion till riksdagen
1986/87:Sol09

Hugo Hegeland (m)
Förslag till lag om dödens inträde, m. m.
(prop. 1986/87:79)

Innehållsförteckning

Inledning 3

Propositionens lagförslag 3

Dödsbegreppet - semantik och dialektik 4

Svårbegriplig definition av dödens inträde 6

Tjuvstart med döden 7

Efter dödens inträde 8

Transnationellatransplantationer 9

Födda levande eller döende? 9

Avslutning 10

Hemställan 11

Nascentes morimur finisque ab
origine pendet.

MANILIUS

(Födas och dö är vår lott och
slutet kommer av början.)

1. Inledning

På jorden har hittills omkring 75 miljarder människor dött. De har nästan alla
dödförklarats utan stöd i någon lag om dödens inträde. Ingen har upplevt
detta som ett problem. Den enskilda människan har lätt kunnat konstatera
dödsfallet genom att blott lyssna till hjärtats upphörande slag, till sista
andetaget vid någon nära anhörigs bortgång eller med blotta ögat kunnat
konstatera att livsviktiga funktioner upphört, t. ex. vid stridskamraters
våldsamma död på något av världens många blodiga slagfält.

Under den allra senaste tiden i mänsklighetens historia har emellertid
tekniken så utvecklats att man i vissa länder infört ett i lag grundat
dödsbegrepp. Det är framför allt den revolutionerande transplantationstekniken
sorn pockat på precisering. Detta teknikbaserade dödsbegrepp kan
konstateras blott av läkare med hjälp av röntgen. Härigenom berövas den
enskilda människan möjlighet att själv vid nära släktingars och vänners
bortgång konstatera dödens inträde. Från att ha varit lätt att känna igen,
förvandlas dödens inträde till ett av fackmannen med hjälp av modernaste
teknik specialiserat område. Döden anonymiseras. Detta måste självklart av
den enskilde erfaras som ett hot mot den personliga integriteten. Därför finns
all anledning att närmare granska regeringens förslag till lag om dödens
inträde m. m.

2. Propositionens lagförslag

1 § Vid tillämpning av bestämmelser i lag eller annan författning som
tillskriver en människas död rättslig betydelse skall gälla att en människa är
död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort.

2 § Det ankommer på läkare att i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet fastställa att döden inträtt.

Detta skall ske, om andning och blodcirkulation upphört och stillestånd
varat så lång tid att det med säkerhet kan avgöras att hjärnans samtliga
funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort.

Upprätthålls andning och blodcirkulation på konstgjord väg, skall dödens
inträde i stället fastställas, om en undersökning av hjärnan med säkerhet
visar att hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort.

3 § Om dödförklaring i vissa fall finns bestämmelser i 25 kap. ärvdabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

1* Riksdagen 1986/87. 3 sami. NrSol08-lll

Rättelse: S. 3 rad 1 Står: morimun Rättat till: morimur

S. 4 rad 16 Står: hjärntransplantationer Rättat till: hjärttransplantationer

S. 5 rad 27 Står: faktumeliggande Rättat till: faktum. föreliggande

S. 12 rad 6 Står: en Rättat till: den rad 24 Står: för Rättat till: föra

Mot. 1986/87

So 109

3

Av propositionens allmänna motivering framgår klart att lagförslaget
tillkommit med anledning av transplantationsteknikens framsteg. Inledningsvis
konstateras sålunda att i medicinsk praxis har det ansetts ”att en
människa är död när hennes hjärt- och andningsverksamhet har upphört
varaktigt”, varefter statsrådet fortsätter:

”Framstegen inom intensivvården har dock under de senaste årtiondena
lett till en situation där hjärtrelaterade dödskriterier inte längre är användbara
i alla lägen. Det är i dessa fall som det kan bli aktuellt att fastställa

dödens inträde genom en undersökning av hjärnan som med säkerhet visar
att alla hjärnfunktioner upphört”(s. 6).

Redan denna argumentering är ohållbar. Det finns i och för sig ingen
anledning att till följd av transplantationsteknikens framsteg ändra på hittills
gällande dödskriterier. Förutsättningen för all transplantation av livsviktiga
organ är nämligen att människan inte är död! Transplantation innebär ju att
man tar organ från levande människor och överför dem till andra, levande
människor. Att då påstå att hjärttransplantationer förutsätter ett nytt
dödsbegrepp, är en contradictio in adjecto.

Svensk transplantationsteknik har också, med hänsyn till biologiska fakta,
arbetat utan något konstlat begrepp om dödens inträde eller något särskilt
slags dödskriterium. Som propositionen påpekar: "I socialstyrelsens cirkulär
(MF 1973:29) om prognos och behandling vid oåterkalleligt bortfall av
hjärnfunktionerna - ändrat och kompletterat genom kungörelsen (SOF (M)
1982:57) om ändring i nämnda cirkulär - sägs att vidare behandling av
patienten kan avbrytas när diagnosen totalt och oåterkalleligt bortfall av
hjärnfunktionerna har ställts” (s. 6). Vad som krävs är endast att patienten
tidigare medgivit att vid ett sådant inträtt tillstånd organ får utnyttjas för
transplantation. Därför förklarade riksdagens socialutskott i sina betänkanden
1974:31 och 1975:8 helt riktigt att någon ändring av det dödsbegrepp,
som sedan länge knutits till hjärta och andning, inte borde komma i fråga
framför allt av juridiska och psykologiska skäl.

Socialutskottet förklarade också, lika obestridligt riktigt, att ett i lag
fastställt dödsbegrepp skulle kunna få svåröverblickbara juridiska konsekvenser
och att utskottet därför var tveksamt till om en ny innebörd av
dödsbegreppet skulle delas av en vidsträckt opinion. Utskottet underströk
särskilt att allmänhetens inställning måste tillmätas stor betydelse i sammanhanget.
Därför är det förvånande att regeringen inte redovisar någon
undersökning om allmänhetens inställning till det nya lagförslaget utan blott
återger en rad yttranden från officiella remissinstanser, vilka inte kan sägas
representera allmänhetens inställning.

3. Dödsbegreppet-semantik och dialektik

Propositionens lagförslag att en människa är död när hjärnans samtliga
funktioner totalt och oåterkalleligt fallit bort, är naturligtvis omöjligt att
acceptera för varje kritiskt tänkande. Människan är ju inte död när hjärnan är
död. Däremot är det riktigt att påstå att människan är döende när hjärnan
dött. Det kan vara fråga om timmar; med respiratorhjälp kan döendet

Mot. 1986/87

So 109

4

förlängas till 2—3 veckor. I Japan har forskare lyckats förlänga döendet till 54
dagar. Fortsatt medicinsk-teknisk utveckling kommer med all sannolikhet att
ytterligare kunna förlänga döendet, vilket torde vara av särskilt intresse från
forsknings- och experimentsynpunkt.

En människa är naturligtvis inte död förrän alla livsviktiga funktioner dött.
Detta sedan urminnes tid kända faktum vill regeringen kringgå genom att nu
föreslå ett nytt dödsbegrepp. Att dödsbegreppet, som påpekas i propositionen,
”i Sverige aldrig tidigare utretts i hela sin vidd” beror naturligtvis på att
det ej funnits någon anledning härtill och fortfarande inte finns. I propositionen
läser man emellertid: ”Skälet till att frågan nu blivit aktuell är främst
utvecklingen inom den medicinska intensivvården. De tidigare tillämpade
dödskriterierna är inte längre allmängiltiga” (s. 8-9).

Det är i och för sig positivt att regeringen erkänner att det är utvecklingen
inom den medicinska intensivvården som aktualiserat frågan. Men därmed
är inte sagt att de tidigare tillämpade dödskriterierna inte längre är
allmängiltiga. Problemet är att regeringen inte längre vill acceptera vad som
är allmänt tillämpligt! Hänvisningen till att utredningen om dödsbegreppet
hävdar att den nya definitionen överensstämmer med en allmän uppfattning
om vad det innebär att dö (s. 9) är av föga värde, eftersom utredningen inte
ger något belägg för att detta skulle vara en allmän uppfattning. Tvärtom har
pågått och pågår en intensiv debatt om olika dödsbegrepp, vilket visar att
förslaget till ett nytt dödskriterium inte alls omfattas av allmänheten.

”Även om vissa fysiska funktioner fortfarande finns kvar är en människa
död om all förmåga till samordning av kroppens funktioner har fallit bort”,
står det i propositionen (s. 9) under hänvisning till utredningen. Detta
påstående är emellertid helt obevisat och endast en subjektivt uttryck
uppfattning, oaktat att den framställs som ett ofrånkomligt faktum. Det enda
som kan sägas i föreliggande fall är att en människa som saknar all förmåga
till samordning är döende.

Nu söker statsrådet i sin skrivning att trösta alla oroade människor med
upplysningen att för det stora flertalet människor, som varje år avlider i vårt
land, kommer dödens inträde att fastställas på samma sätt som tidigare, vid
”oåterkalleligt upphörd andnings- och hjärtverksamhet” (s. 10). Om däremot
en människa vårdas i respirator, måste man ”genom en undersökning
av hjärnan fastställa om döden inträtt. Det är således här som en viss
förändring föreslås” (s. 10).

Konstaterandet torde komma att framstå som ett av årets understatements!
Det är ju inte alls fråga om en ”viss förändring” utan om en
genomgripande förändring, som naturligt nog givit upphov till en allt
intensivare debatt, nämligen att härigenom dödförklaras en levande men
döende människa sedan man med hjälp av röntgen konstaterat att hjärnan är
totalt och oåterkalleligen död! Med anledning härav är det obegripligt hur
utredningen om dödsbegreppet - återgivet i propositionen (s. 11-12) - kan
hävda: ”För frågan om dödens inträde är det ointressant om respiratorbehandling
fortgår efter denna tidpunkt”, dvs. när hjärnfunktionerna upphört,
eftersom det just är respiratorbehandlingen som möjliggör fortsatt liv.

I propositionen vänder sig statsrådet mot uppfattningen ”att vi kan behålla
hjärtrelaterade dödskriterier men ändå acceptera sådana transplantationer
som förutsätter att blodcirkulationen hålls igång, t. ex. hjärttransplantatio

Mot. 1986/87

So 109

5

ner” (s. 12). Det skulle nämligen då vara tillräckligt med en ändring av
transplantationslagen. Enligt statsrådet kan ett sådant förslag inte ”accepteras
från vare sig rättslig eller etisk synpunkt. Det innebär, som jag ser det, att
hjärtat tas från en i juridisk mening levande människa och att livet därigenom
släcks” (s. 12).

Men människan är ju lika mycket levande i de fall när kroppen
dödförklaras med stöd av ett hjärnrelaterat dödsbegrepp! Inte heller gör det
någon skillnad ur etisk synpunkt. Nu föreslår statsrådet att man får ta hjärnan
från en i juridisk mening död person, trots att människa inte är död. Den
grundläggande förutsättningen för transplantation är ju att ett livsviktigt
organ är levande. Semantik och dialektik ändrar inte på detta faktum.

Avgörandet i denna fråga måste ankomma på den enskilda människan, om
hon tidigare har medgivit att man får utnyttja livsviktiga organ när hon råkat
ut för total hjärndöd, eftersom hon i en sådan situation betraktar fortsatt liv
som meningslöst. Detta skall självklart den enskilda människan ha oinskränkt
rätt att avgöra och inte riksdagen genom antagandet av en lag som
kallar en levande människa för juridiskt död när hjärnfunktionerna totalt har
upphört. Ett politiskt bestämt dödsbegrepp måste med kraft avvisas. Det är
något av en s. k. bordläggningsdöd man här söker införa.

Författaren Werner Aspenström kritiserar i sin artikel Döden i riksdagen
(Expressen den 30 dec. 1986) förslaget om ett nytt dödskriterium och
påpekar att det är som att dödförklara ett ännu icke utbrunnet men
flämtande och dödsdömt ljus innan det har slocknat: ”Nu skall vi alltså med
riksdagsmajoritetens hjälp lära oss att tänka och säga att det obönhörligt
flämtande ljuset redan slocknat ”.

4. Svårbegriplig definition av dödens inträde

Påståendet att en person är död när enbart hjärnan, utgörande blott ca 5
procent av den totala kroppsvikten, är död är ingalunda självklart och ställer,
som statens rättsläkarstation i Linköping framhåller, stora krav på motiveringen
(s. 57 i prop.). Talet om att en människa är död när hon totalt och
oåterkalleligen förlorat all förmåga att förena och samordna kroppens
funktioner - fysiska och psykiska - till en fungerande enhet är svårbegripligt
redan för personer med medicinsk fackkunskap. Att en sådan definition är
mycket svår att förstå för den stora allmänheten är också uppenbart.
Påståendet innebär nämligen inte att kroppens fysiska och psykiska funktioner
skall ha upphört. Det innebär endast att de ej längre anses samordnade,
vad det nu egentligen skall betyda. Begreppet samordning är nämligen
ganska diffust. Man frågar sig: Är sjukdomar en form av upphävd samordning?
I viss utsträckning måste så vara fallet. Men då blir slutsatsen att
sjukdom innebär att en människa är döende såvida inte framgångsrika
motåtgärder sätts in.

Det hjärnrelaterade dödsbegreppet ger heller ingen grund för påståendet
att kroppen totalt förlorat förmågan att samordna sina funktioner. Vissa
funktioner är, som rättsläkarstationen i Linköping påpekar, intakta och
samordnade. Det är den enkla förklaringen till att kroppen kan hållas vid liv i
dagar och veckor - ja, ända upp till 54 dagar om understödjande behandling
ges.

Mot. 1986/87

So 109

6

I utredningen om dödsbegreppet sägs på s. 145, sista stycket, som
argument mot cirkulationsrelaterade dödskriterier, att det inte är lämpligt att
definiera döden med utgångspunkt i enbart bortfall av funktioner hos något
eller några av människans organ. Bortfallet av sådana funktioner är nämligen
inte liktydigt med döden, endast med att det kan leda till döden. Hade
utredningen varit konsekvent i sin argumentering, hade den följaktligen inte
kunnat föreslå det hjärnrelaterade dödsbegreppet. Ändå accepterar statsrådet
denna definition, trots utredningens motsägelsefullhet.

Regeringens förslag innebär att vi gör döden osynlig. Endast ett fåtal
experter med tillgång till avancerad utrustning anses kunna med säkerhet
fastställa huruvida döden inträtt. Detta är ingalunda någon följd av att döden
sedan 1987 på något sätt blivit annorlunda än under alla tusentals föregående
år. Det är i stället en följd av att regeringen föreslår riksdagen att riksdagen
skall besluta om en ny definition av dödens inträde. Och huvudanledningen
till denna nya definition av dödens inträde är att man vill bevara liv! nämligen
hos de livsviktiga organ hos den dödförklarade patienten vilka kan
användas för transplantation.

5. Tjuvstart med döden

Propositionens förslag att införa ett hjärnrelaterat dödsbegrepp innebär i
realiteten att man sanktionerar tjuvstart med döden. En sådan tidigareläggning
av döden har endast ett syfte - att möjliggöra transplantationer av
livsviktiga organ från en levande människa.

Detta uppenbara förhållande söker statsrådet bortförklara i den nu
framlagda propositionen. Sålunda hävdas att om ”hjärnrelaterade dödskriterier
tillämpas och döden alltså fastställs med direkta kriterier, inträder döden
vid den tidpunkt då hjärnans samtliga funktioner fallit bort totalt och
oåterkalleligt. Fortsatta respiratorinsatser ändrar inte dödstidpunkten. Den
tidsskillnad som det här kan röra sig om är någon eller några dagar och som
mest upp till ett par veckor” (s. 14-15).

I det cirkelprat som här återges, säger statsrådet blott att om tidpunkten
för en människas död definieras som det tillfälle när hjärnans funktioner
totalt upphört att fungera, inträder en människas död när dessa funktioner
upphört. Denna tautologiska argumentering är naturligtvis helt ointressant.
Lika ointressant är påpekandet att fortsatta respiratorinsatser inte ändrar
dödstidpunkten. Eftersom dödens inträde definieras alldeles oavsett respiratorinsatser,
är det självklart att dessa åtgärder saknar betydelse i sammanhanget.
Däremot är uppgiften att den tidsskillnad som det här kan röra sig
om, någon eller några dagar och som mest upp till ett par veckor, felaktig.
Som nämnts har man i Japan kunnat hålla en människa levande i 54 dagar
efter hjärnfunktionernas totala upphörande. Allt talar för att den medicinsktekniska
forskningen kommer att successivt kunna förlänga denna tid,
varigenom det hjärnrelaterade dödsbegreppet blir alltmer makabert. Det är
en oundviklig följd av ett teknikbaserat dödsbegrepp i ett samhälle där
teknikens utveckling sker i ett accelererande tempo.

Mot. 1986/87

So 109

7

6. Efter dödens inträde

I propositionen skriver statsrådet (s. 21): ”Alla medicinska insatser bör
upphöra när döden inträtt. Undantag härifrån får göras under en kortare tid
för att

1. behålla organ i funktionsdugligt skick i avvaktan på transplationsingrepp,

2. rädda livet på ett väntat barn.”

Hur kan man tala om medicinska insatser på en död kropp? Medicin
betyder ju läkarvetenskap, läkekonst och omfattar hälso- och sjukvård.
Förklaringen måste vara att man bygger på ett hjärnrelaterat dödsbegrepp,
innebärande att andra livsviktiga organ fortfarande är funktionsdugliga.

Jag vill än en gång understryka hur egendomligt det är att införa ett
dödsbegrepp i ett sammanhang som förutsätter att man tar levande,
livsviktiga organ från en människa och överför dem till en annan, levande
människa. Förutsättningen för att transplantationen skall lyckas är nämligen,
som också statsrådet påpekar, större om blodcirkulationen har bibehållits
tills organet opererats ut (s. 22). Det är ju, som framhållits i debatten,
framför allt blodomloppet som gör kroppen till en funktionell helhet.

Makabert är också att ett accepterande av det hjärnrelaterade dödsbegreppet
innebär att en död kvinna kan föda ett levande barn. För att komma förbi
denna motsägelse tvingas statsrådet föreslå undantag från det egendomliga
påbudet att alla medicinska insatser bör upphöra när döden inträtt. Att
förlossningen sker med kejsarsnitt kan omöjligen, som statsrådet hävdar,
vara ett argument för att acceptera den makabra situationen.

Som statsrådet påpekar i propositionen möjliggör ett hjärnrelaterat
dödsbegrepp att obduktion kan påbörjas medan den avlidnes blodcirkulation
är bevarad och respiratorinsatserna fortsätter (s. 24). Här inser emellertid
statrådet hur orimligt detta vore och anser därför att obduktion inte bör få
ske under sådana förhållanden, trots att utredningen föreslår att ett
begränsat utrymme bör finnas att fortsätta medicinska insatser även för
forsknings- och utbildningsändamål.

Men vilka garantier har den enskilde för att inte de nämnda ingreppsmöjligheterna
tillåts i framtiden? I och med att dödsbegreppet bestämts genom
ett politiskt beslut, finns ingenting som hindrar riksdagen att i en framtid låta
sig övertalas att för den medicinska forskningens och utbildningens skull
tillåta obduktioner även i sådana fall. Har man väl öppnat en möjlighet för
manipulering i gränsområdena mellan liv och död, talar sannolikheten för att
dessa möjligheter i framtiden också kommer att utnyttjas. Det är en lärdom
som mänsklighetens historia mer än väl bekräftar: när man brutit igenom
vissa spärrar i tillåtet handlande, har man mycket svårt att motstå framtida
krav på längre gående medgivanden.

7. Transnationella transplantationer

Ett argument för ett hjärnrelaterat dödsbegrepp är att ett bibehållet
hjärtdödsbegrepp kommer att medföra konsekvenser för transplantationskirurgin.
Svenska medborgare kan inte ens i utlandet erhålla ett nytt hjärta

Mot. 1986/87

So 109

8

eftersom de i vårt land efter vår lag måste betecknas som anstiftare till mord,
skriver Värmlands läns landsting, enligt propositionen (s. 60), i sitt remissyttrande.
Detta är naturligtvis fel eftersom anstiftan till självmord inte är
straffbelagt. Och något nytt dödsbegrepp krävs inte för att ge den enskilde
full rätt att bestämma över sitt eget liv - även utanför landets gränser.

Enligt utredningen måste man räkna med att det kan uppstå rättsliga
konsekvenser av att olika länder tillämpar skilda dödskriterier. Sålunda
anförs att tvekan kan uppstå om t. ex. en svensk medborgare som drabbats av
total hjärninfarkt i Norge är att anse som död eller levande så länge
respiratorinsatserna pågår (s. 44). Argumentet är föga hållbart. Det finns
räder av skillnader i lagstiftning mellan olika länder. Naturligtvis försvårar
dessa skillnader transaktioner, överenskommelser och beslut i resp. land,
dock utan att omöjliggöra dem. Nämnas kan att socialstyrelsens föreskrift
om två timmars intervall mellan två undersökningar om bortfall av hjärnfunktioner
i andra länder bedöms som otillräcklig. I Västtyskland rekommenderas
sålunda en observationstid på 24 timmar som minimum och i
Mexico krävs en observationstid på 48 timmar. Till skillnad från Sverige
kräver många länder protokoll jämte garantier för oväld, kompetens och
erfarenhet hos tjänsteförrättande läkare vid diagnos av hjärndöd, såsom i
t. ex. Frankrike, Västtyskland, Israel, Italien, Storbritannien och Ungern. I
Norge krävs minst två läkare, av vilka ingen får vara inblandad i transplantationsprocessen.

Uppfattningen att ett i lag definierat dödsbegrepp är av allmänt intresse
och har intet samband med transplantationskirurgin är ohållbar. Alla förstår
och vet att huvudsyftet med ett i lag preciserat dödsbegrepp främst syftar till
att möjliggöra hjärttransplantationer även i Sverige. Det är ett försök att
komma ifrån vår officiella dubbelmoral, vilken tillåter oss att sända svenska
patienter till utlandet för hjärtbyte, medan vi inte tar emot utlänningar med
motsvarande behov.

Att ett hjärnrelaterat dödskriterium möjliggör transnationella transplantationer
är uppenbart. Möjligheten kan dock uppnås genom det betydligt
enklare förfarandet att medgivande tidigare erhållits från berörd patient.
Som påpekas av Riksförbundet för njursjuka (RNJ) är det förvånande att
utredningen inte tagit upp frågan om organdonation under livstiden (s. 92).
Och Gotlands kommun anser ”att det kanske hade varit renhårigare att inte
frikoppla transplantationsfrågan på det sätt som utredningen gjort” (s. 88).

8. Födda levande eller döende?

Fastställandet av ett enhetligt dödsbegrepp har föranlett vissa remissinstanser
att ingående diskutera var gränsen mellan levande och döende egentligen
går. Svenska kyrkans centralstyrelse anför att döden som en biologisk
process börjar mycket tidigt i människans liv och fortgår hela livet samt att
insikten om detta är ur den kristna trons synpunkt viktig. Döden är därför,
som existentiellt fenomen, inte punktuell utan ett fortgående. Man citerar
t. o. m. den latinska satsen morientes nascimur (vi föds döende, s. 58).

Så långt går inte statsrådet i sitt försvar av det hjärnrelaterade dödsbegrep

Mot. 1986/87

Sol09

9

pet, men det påpekas att döden, biologiskt sett, ofta är ”en utdragen process,
under vilken organismens olika celler successivt går under” (s. 37). Från
praktisk synpunkt, erinras dock, måste döden beskrivas som en händelse,
inträffande vid en bestämd tidpunkt.

Uppfattningen av döden som en utdragen process anförs dock som ett
argument mot kritikerna av det hjärnrelaterade dödsbegreppet. Utredningen
anför sålunda att även efter det att alla livsviktiga organ totalt upphört att
fungera, fortsätter vissa kroppsliga organ att växa, såsom hår och naglar. En
konsekvent uppfattning skulle följaktligen, underförstått, vara att döden
inträtt först sedan alla mänskliga organ är livlösa. Undantaget är, som
bekant, hjärncellerna. Att en outnyttjad hjärna efter födelsen börjar
användas, är givetvis inte liktydigt med att en dödsprocess inletts.

Att vissa delar av människokroppen fortsätter att växa efter den traditionellt
uppfattade dödens inträde, är därför inget hållbart argument för ett
hjärnrelaterat dödsbegrepp. Avgörande är givetvis att livsviktiga organ har
totalt och varaktigt upphört att fungera.

Ett problem är dock, som Svenska läkarsällskapet påpekar, att en möjlig
konflikt kan föreligga mellan den nya dödsdefinitionen och nuvarande praxis
vid klassifikationen av barn som föds med vissa livstecken, vilka - trots
upplivningsförsök - snart upphör (s. 62). Dessa barn registreras nämligen
enligt WHO:s rekommendationer som levande födda. Med anledning av
regeringens förslag om hjärnrelaterat dödsbegrepp bör sålunda frågan om
hjärnrelaterad dödsdiagnostik i nyföddsperioden ytterligare utredas.

9. Avslutning

Om alla människor doge en naturlig död skulle det över huvud taget inte
finnas anledning att i lag precisera dödens inträde. Inte heller skulle det
föreligga någon efterfrågan på unga och friska hjärtan. Men världen är, som
bekant, annorlunda.

Sverige är nu ett av de sista europeiska länderna som står i begrepp att
utvidga sitt dödsbegrepp. Den främsta anledningen till vår ändrade inställning
är att vi drivit ett dubbelmoraliskt spel genom att skicka svenska
patienter till hjärttransplantationer utomlands och även tillåtit transplantationer
med importerade hjärtan i vårt eget land. Vi vill i fortsättningen
utnyttja de internationella organbankerna måste vi ändra eller utvidga vårt
dödsbegrepp, hävdas det.

En sådan förändring har även en annan moralisk aspekt. Hjärtan är en
bristvara och bristen är särskilt stor i de ekonomiskt utvecklade länderna.
Den grundläggande förutsättningen för hjärttransplantationer är att unga,
friska människor även i fortsättningen dör en våldsam död, vanligtvis genom
trafikolyckor. En dödförklarad hjärna är då tillräckligt för att frigöra ett
levande hjärta att levereras till en på hjärttransplantation väntande patient.

Efterfrågan på hjärtan kommer dock att sannolikt öka i de rika länderna.
Den ökade efterfrågan kommer att riktas mot de fattiga länderna. En sådan
utveckling kan knappast anses önskvärd, allra minst om hjärndöda kroppar
blir alltmer efterfrågade i forsknings- och utbildningssyfte.

Mot. 1986/87

Sol09

10

Frågan om dödens inträde borde över huvud taget inte vara föremål för
politiskt beslut. Någon partipolitisk fråga är det inte heller och inget
riksdagsparti väntas framlägga någon partimotion eller kommittémotion.
Döden har i alla tider varit så naturlig, så självklar att ingen människa krävt
att vi också måste i lag genom beslut i vår parlamentariska församling
definiera dödens inträde. Vid ovisshet om dödens inträde har alltid läkare,
medicinmän eller kloka gummor kunnat tillfrågas.

I dag ankommer det i vårt land på läkaren att fastställa dödens inträde.
Enligt min uppfattning borde detta vara helt tillräckligt och förbli så även i
fortsättningen, varför jag yrkar avslag på regeringens proposition med
förslag till lag om dödens inträde, m. m.

10. Hemställan

Med åberopande av vad i motionen anförts hemställs

att riksdagen beslutar avslå regeringens proposition 1986/87:79 med
förslag till lag om dödens inträde, m. m.

Stockholm den 17 februari 1987
Hugo Hege land (m)

Mot. 1986/87

Sol09

11