Motion till riksdagen
1986/87:N323

Christer Eirefelt m. fl. (fp)
Utförsäljning av statliga företag

I Sverige driver staten affärsverksamhet både i skydd av monopol och i
branscher med konkurrens från enskilda företag. Verksamheten sker genom
statligt ägda bolag, affärsdrivande verk och dotterbolag till affärsverken. De
statliga företagen är 180 till antalet och deras verksamhetsinriktning varierar
kraftigt. I gruppen ingår industriföretag, kreditinstitut, affärsverk m.m.
Dessa företag innehar dessutom minoritetsandelar i inte mindre än 862
bolag. Verksamheten spänner mellan så vitt skilda verksameter som
kurortsverksamhet och stålproduktion. Den brokiga sammansättningen
speglar det faktum att få eller inga principer varit vägledande vid företagsförvärven.
Någon fortlöpande översyn eller utförsäljningsstrategi tycks inte
heller ha förekommit.

Statliga ingrepp i näringslivet kan ibland vara motiverade till följd av
marknadsmisslyckanden, dvs. situationer då den rena marknadslösningen
leder till en felaktig resursfördelning. Ett klassiskt exempel utgörs av
företaget som förorenar ett visst vattendrag när det producerar en vara (s. k.
negativa externa effekter). För att komma till rätta med dessa problem står
valet mellan marknadskonforma ingrepp (avgifter, utsläppsrättigheter
m.m.) och direkt reglering (koncessioner eller statligt övertagande av
produktionen). Vår inställning är att denna typ av imperfektioner skall
korrigeras via marknadskonforma medel. Externa effekter i produktionen
motiverar således inte statligt ägande.

Det andra skälet som brukar anföras till försvar för statlig produktion
gäller kollektiva varor som brandkår, rättsväsende och försvar. Dessa varor
är odelbara, dvs. alla åtnjuter tjänsterna vare sig de betalar för dem eller inte.
Detta skapar problem vid fördelningen av betalningsansvaret vilket i den
rena marknadslösningen leder till för låg produktion. För att erhålla en
tillräcklig kollektiv varu- och tjänsteproduktion krävs att staten står för
finansieringen medan produktionen, i de fall då så är möjligt, kan läggas ut på
entreprenad eller via ett anbudsförfarande. Staten behöver således inte ta
över produktionen.

Ett tredje argument för statlig produktion är att det kan föreligga
stordriftsfördelar i produktionsprocessen (s. k. naturliga monopol). I sådana
fall innebär den samhällsekonomiskt effektiva produktionen en finansiell
förlust, varför privat företagande skulle leda till för låg produktion. Det finns
dock andra sätt att lösa problemet än att låta produktionen ske i statlig regi.
Antingen kan staten välja att subventionera produktionen eller så kan den
läggas ut på anbud. En annan lösning kan vara, som i fallet SJ och Televerket,

1 * Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr N322-329

att staten står för investeringar och underhåll av ban- resp. telenät (genom Mot. 1986/87

entreprenad) medan driften tillåts ske i konkurrens mellan fristående bolag. N323

Det är denna senare modell vi förespråkar.

Det fjärde argumentet är att staten önskar bedriva en viss verksamhet i
syfte att skapa konkurrens inom en bransch. Bevakningsföretaget ABAB
skapades i detta syfte. Samtidigt gav man bolaget monopol inom bevakningen
av ”särskilt viktiga statliga totalförsvarsobjekt”. Detta har snedvridit
konkurrensen. Resultatet har således blivit det motsatta än vad som
åsyftades. En liknande situation råder inom bankverksektorn till följd av den
särbehandling från staten som PK Banken erhåller.

Konkurrensen inom en bransch kan under en kortare tid vara ofullständig.

Vinstläget inom branschen kommer då att vara ovanligt högt, vilket
stimulerar nyetableringar. Så småningom pressas vinsterna ner till en mera
normal nivå och inflödet av produktionsresurser faller. Erfarenheterna visar
att statlig inblandning endast snedvrider konkurrensen då vinstkraven i
allmänhet sätts lägre i statligt drivna företag än i privata och då de senare
dessutom har tillgång till billiga krediter. Detta i sig leder till konkurrenssnedvridning.
Statens roll är således att se till att inga etableringshinder råder
samt att motarbeta prisöverenskommelser. Denna funktion sköts av NO.

Inte heller konkurrensargumentet äger således någon relevans.

Staten har slutligen, av regional- och arbetsmarknadspolitiska skäl ofta
valt att överta enskilda företag i en krisdrabbad region eller bransch. Vi tror
inte att en cementering av en historisk näringslivsstruktur är det bästa sättet
att stimulera sysselsättning och en regionalt tillfredställande näringslivsstruktur.

Det existerar således få argument som motiverar nuvarande omfattning av
den statliga varu- och tjänsteproduktionen. Förändringar i omvärlden gör
det dessutom nödvändigt att se över de motiv som ursprungligen låg bakom
statsingripandet. Man bör således fortlöpande uppskatta och jämföra
kostnaderna inom de bägge systemen och välja den institution och modell
som för det aktuella syftet är mest effektiv.

Det finns däremot stora faror med statlig affärsverksamhet. Ofta står
statens roll som företagsägare i konflikt med statens huvudsakliga uppgifter i
samhället. Resultatet blir en sammanblandning mellan statens olika roller
vilket i allmänhet har en menlig inverkan på de statliga företagens skötsel.

Dessutom leder ofullständigt definierade avkastningskrav och tillgång till
”artificiellt” billig finansiering ofta till konkurrenssnedvridning och samhällsekonomiska
förluster.

Inom OECD ser vi idag en omfattande utförsäljning av statliga företag. I
England har en systematisk utförsäljning redan påbörjats med positiva
effekter på företagens lönsamhet och effektivitet. 1984 sålde t. ex. statliga
British Leyland bilföretaget Jaguar. Under Jaguars första år som ett privatägt
bolag ökade försäljningen med 15 % och vinsten med 100 %. Även i länder
som Frankrike, Holland, USA m. fl. pågår liknande försäljningar. Det finns
skäl att även i Sverige se över floran av statliga företag. I första hand bör de
statliga företag som arbetar i konkurrens med andra företag säljas.

Det statliga budgetunderskottet motiverar en utförsäljning av statliga
företag. En sanering av statens skuldbörda minskar statens upplåningsbe

hov, vilket lättar trycket på penningmarknaden. Resultatet blir lägre räntor Mot. 1986/87

och en högre investeringsnivå. Vi behandlar detta ämne utförligare i N323

partimotionen om den ekonomiska politiken.

För det första är konjunkturläget för tillfället särskilt gynnsamt för en
utförsäljning. En rad av statens industriföretag går nu med vinst vilket gör det
möjligt att få ut ett bra pris.

För det andra är den svenska kapitalmarknadens likviditet för närvarande
mycket god. En omfattande utförsäljning hade för bara några år sedan med
största sannolikhet tagit i anspråk en så stor del av kapitalutbudet att det
privata näringslivets kapitalförsörjning fördyrats. En utförsäljning på mellan
4 och 6 miljarder per år under ett antal år bör vara möjligt. Vad vi åsyftar är
framför allt att bolagen säljs ut på börsen.

För att erhålla en skattning av lämpligt pris bör en ”skuggförsäljning” av
aktier först ske. Intresserade köpare inbjuds till en begränsad ”förhandel”
liknande den som sker på den amerikanska ”primary märket”. Genom
denna förhandel ges staten en indikation om lämpligt introduktionspris.

Följande bolag och affärsverk bör särskilt övervägas för försäljning: stora
delar av Procordia - koncernen, t. ex. ABAB, Liber, SARA, ACO,

Gambrinius och ASSI, ett antal av affärsverkens dotterbolag, t. ex. AB
Trafikrestauranger och Domänverken AB. Även företagen Cementa, Luxor,
NCB, SSAB och resterna i Zenit bör säljas. Successivt bör statens
engagemang i Svenska Varv upphöra. Lämpliga utförsäljningsobjekt i
Svenska Varv-koncernen är Calor Celsius, Götaverken Arendal, Generator
m, fl. Även delar av Vattenfall torde kunna säljas ut.

Vad beträffar de statliga kreditinstituten bör en utredning tillsättas för att
närmare undersöka vilka som bör avyttras. Flera av dessa institut uppkom för
att mildra kreditregleringens negativa effekter och har nu spelat ut sin roll.

Exempelvis finns det få skäl som motiverar Sverige Investeringsbank ABs
fortlevnad.

Riksdagen bör uppmana regeringen att omedelbart utarbeta en strategi för
en utförsäljning av statliga företag.

Hemställan

Vi hemställer

att riksdagen hos regeringen begär en strategi för en utförsäljning
och börsintroduktion av statliga företag.

Stockholm den 20 januari 1987
Christer Eirefelt (fp)

Gudrun Norberg (fp) Hadar Cars (fp)

Kjell-Arne Welin (fp)

5