Motion till riksdagen
1986/87:N 150

Erik Hovhammar m. fl. (m)
Näringspolitik inför 1990-talet (prop. 1986/87:74)

Innehållsförteckning

1 Inledning 22

2 Situationen för det svenska

näringslivet 23

3 Näringslivets behov av kompetens

och kunskap 25

3.1 Utbildningsväsendet 25

3.2 Företagsutbildning och fortbildning 26

3.2.1 Förnyelsefonderna 26

3.2.2 SIFU 27

3.3 Forskning och teknisk utveckling 27

3.3.1 Forskning 28

3.3.2 Produkt-och produktionsutveckling 29

3.3.2.1 Nationella program för informationsteknologi
och mikroelektronik
29

3.3.2.2 Forskning och undervisning

kring EG 29

3.3.2.3 Branschfrämjande åtgärder 30

4 Småföretagen 30

5 Avreglering och avbyråkratisering 31

5.1 Avreglering 32

5.2 De finansiella marknaderna 33

5.2.1 Börshandel 33

5.2.2 Valutareglering, m. m 33

5.2.3 Företagsförvärv 34

6 Offentliga företag, institutioner och myndigheter .. 35

6.1 Statens misslyckade ägarroll 35

6.1.1 Privatisering av statliga företag 36

6.1.2 Bolagisering av FFV 36

6.2 Styrorgan 36 Mot. 1986/87

6.2.1 Löntagarfonderna 37 N150

6.2.2 Småföretagsfonden 37

6.2.3 Investeringsbanken 37

6.2.4 Industrifonden 38

6.2.5 Utvecklingsfonderna 38

6.3 Industripolitiska myndigheter 39

6.3.1 SIND 39

6.3.2 STU 40

6.4 Kommunal näringspolitik 40

6.5 Den kommunala kompetensen 40

6.6 Avmonopolisering och användande av entreprenörer .... 41

6.7 Privatisering av kommunala bolag 41

6.8 Positiva kommuner 41

7 Hemställan 42

1 Inledning

Sveriges näringsliv utgör grunden för vårt höga välstånd. Utan effektiva och
konkurrenskraftiga företag kan vi inte i framtiden bibehålla vår nuvarande
ställning som ett välbärgat land.

Förutsättningen för ett vitalt näringsliv är en fungerande marknadsekonomi.
Inget annat politiskt system kan samtidigt tillfredsställa individernas
behov av frihet och den moderna industrins krav på en fungerande resurstillförsel.

Den svenska marknadsekonomin etablerades successivt under 1800-talet.

Under de senaste decennierna har socialdemokraterna vid ett flertal tillfällen
vidtagit åtgärder som undergräver marknadsekonomins funktionssätt. Det är
anmärkningsvärt hur ofta de gjort detta under förevändning av att marknadsekonomin
behöver förbättras.

Under 1940-talet ville socialdemokraterna delvis bevara det regleringssamhälle
som byggts upp under krigsåren. Valutaregleringen är ett exempel på en
sådan ”kristidsreglering” som ännu lever vidare. Under 1960-talet inleddes
den s. k. aktiva näringspolitiken, som innebar att staten engagerade sig som
ägare i ett stort antal företag - företag som oftast kom att uppvisa stora
förluster. Under 1980-talet har vi sett en ny fas i socialdemokraternas ambitioner
att undergräva marknadsekonomin - löntagarfondssystemet. Löntagarfonderna
utgör ett hot mot marknadsekonomin, eftersom en växande
andel av företagen kommer att domineras av offentliga fonder i vars styrelser
det sitter fackföreningsföreträdare.

Ett annat hot mot marknadsekonomin är att rättsstaten naggas i kanten av
regeringens ambition att styra företagens beteende genom informella kontakter.

Statsmakternas uppgift måste vara att fastställa generella regler för hur
enskilda individer och företag skall uppträda. Inom ramen för dessa regler 22

måste sedan både individer och företag få agera fritt. Möjligheterna att lösa Mot. 1986/87

samhällsproblem genom lagstiftning är begränsade. Moral och etik i privat- N150

och affärslivet kan påverkas av lagstiftningen, men den kan aldrig garanteras
genom politiska beslut.

I detta perspektiv är det givet att näringspolitiken främst måste syfta till att
ge företagen frihet att själva få förverkliga sina affärsidéer - en näringsfrihetspolitik.
Samtidigt är det givet att många offentliga politiska beslut kan påverka
näringslivets betingelser. Politikerna måste utforma sina beslut så att
det skapas ett gott näringslivsklimat.

Allt flera länder i världen har möjlighet att tillverka sådana produkter som
svenska företag traditionellt kunnat exportera med framgång. Det är därför
endast genom att utnyttja den bästa tekniken som svenska produkter kan
vara konkurrenskraftiga. Kompetensnivån inom det svenska undervisningsväsendet
och på svenska forskningsinstitutioner är av avgörande betydelse
för de svenska företagens framtida konkurrenskraft.

En avgörande faktor är också förmågan till omställning. Kraven på flexibilitet
kommer att öka. Flexibilitet innebär att såväl kapital som personal i
framtiden snabbt och enkelt måste kunna strömma till och från olika produktionsinriktningar.
De svenska konkurrensfördelarna kommer i framtiden att i
stor utsträckning bero på hur snabbt nya produkter och produktionsmetoder
kan appliceras. Svenska företag måste snabbt kunna anamma ny teknik, men
de måste också kunna lämna produktionsinriktningar när dessa inte längre
har konkurrensfördelar.

Skall Sverige klara framtidens krav kan den svenska ekonomin inte domineras
av ett fåtal stora industrikoncerner. Det måste även finnas många
mindre företag. Just genom att nya företag startar kan många nya idéer
förverkligas. Därför måste regler och lagar utformas så att det är enkelt att
bygga upp nya företag.

En viktig grundförutsättning för de faktorer som nämnts ovan är att det
totala skattetrycket sänks och att skattesystemet ändras.

2 Situationen för det svenska näringslivet

I propositionen beskrivs situationen för det svenska näringslivet i ljusa termer
- särskilt när de senaste årens utveckling kontrasteras mot utvecklingen
under de borgerliga regeringsåren. Den svenska ekonomin utvecklades dåligt
under slutet av 1970-talet. Denna nedgång orsakades i första hand av externa
faktorer - men den var även ett resultat av de svåra strukturella problem som
fanns i den svenska ekonomin. De borgerliga regeringarna försökte underlätta
den nödvändiga strukturomvandlingen. I efterskott vet vi att en del
åtgärder borde ha vidtagits ännu snabbare, t. ex. neddragningarna vid varven.
Socialdemokraterna kritiserar nu de borgerliga regeringarna för ett
alltför stort inslag av selektivt industristöd - men de förslag de själva lade fram
som oppositionsparti hade inneburit ojämförligt mycket större industrisubventioner.
Socialdemokraterna intog vid den tiden konsekvent en inställning
som hade försvårat strukturomvandlingen av det svenska näringslivet. 23

Under de senaste åren har den svenska industrin kunnat utvecklas något Mot. 1986/87

mera gynnsamt. Detta har emellertid inte skett tack vare den socialdemokra- N150
tiska regeringspolitiken utan snarare trots denna politik.

Den viktigaste faktorn har varit den internationella konjunkturuppgång
som under de senaste åren främjats av drastiskt sänkta råoljepriser.

Det är givet att de devalveringar som gjordes under slutet av 1970-talet och
den som den tillträdande socialdemokratiska regeringen genomförde 1982
har underlättat för vissa svenska företag. Under den senaste tiden har också
den sjunkande dollarkursen lett till att den svenska kronan deprecierats i
förhållande till de europeiska valutorna och yenen, som ett resultat av konstruktionen
av den s. k. korgen.

Sådana valutaförändringar - vare sig de är medveten politik, som vid
devalveringarna, eller mera av teknisk natur - kan emellertid inte i längden
lösa de underliggande svenska problemen med en alltför snabb kostnadsutveckling.

Resultatet av kostnadsökningarna återspeglas i att relativpriset för svenska
produkter stiger. Den svenska industrin har under de senaste åren åter
förlorat marknadsandelar. Trots att den är medveten om situationen förmår
den socialdemokratiska regeringen inte angripa de grundläggande problemen.

Inflationen i Sverige var under 1986 3,3%. Denna för Sverige förhållandevis
låga inflation kunde emellertid endast uppnås genom att regeringen på
olika sätt manipulerade prisökningarna. Under innevarande år räknar de
flesta bedömare med att inflationen kommer att stiga. Regeringen har redan
tillgripit vad som måste betraktas som en desperat åtgärd - prisstopp.

Prisstopp är ingen metod att bekämpa inflation - det kan på sin höjd
undertrycka symptomen under en tid. Samtidigt sätts den känsliga prismekanismen
på marknaden ur spel. Priserna är det signalinstrument som förmedlar
uppgifter om brister och överskott. Prisstopp kommer efter hand att leda
till att vissa varor inte kommer att gå att få tag på. I andra fall kommer
tillverkare att undvika prisstoppet genom att manipulera med modeller eller
varunamn. Reglerade priser har aldrig fungerat.

Kostnadsutvecklingen är huvudsakligen orsakad av de höga löneökningarna
och det höga ränteläget. Realräntorna i Sverige ligger högt i förhållande
till våra konkurrentländer. Detta kan återspegla en osäkerhet beträffande
regeringens ekonomiska politik och främst dess förmåga att vidmakthålla
växelkurspolitiken.

Det höga ränteläget innebär problem för det svenska näringslivet. Investeringsbenägenheten
sjunker - färre projekt i näringslivet kan uppfylla avkastningskraven.
Under några år var avkastningen av realt och finansiellt kapital i
balans, nu är det åter i genomsnitt lönsammare att låna ut pengar än att
investera.

Ett av de största problemen i den svenska ekonomin är de stora löneökningarna.
I praktiskt taget varje avtalsrörelse sluts avtalen på en högre nivå än vad
som motsvaras av produktivitetsutvecklingen. Den viktigaste orsaken till de
höga nominella löneökningarna är de höga marginalskatterna. Lägre marginalskatter
skulle också möjliggöra mindre inflationsdrivande löneavtal. Där- 24

för måste marginalskatterna sänkas.

Men problemen med de svenska skatterna kan emellertid inte lösas med
enbart en omläggning av skatterna - det är även nödvändigt att det totala
skattetrycket sänks. Om de enskilda individerna själva kan förfoga över en
större del av sina arbetsinkomster kommer incitamenten för nyskapande och
initiativ att öka. Det är nödvändigt för att vi skall kunna få en långsiktig
tillväxt i den svenska ekonomin.

Våra förslag utvecklas närmare i motion 1986/87:Fi215 och 1986/87:Sk413.

3 Näringslivets behov av kompetens och kunskap

Sveriges framtida konkurrensmöjligheter ligger i skicklighet att utnyttja den
allra senaste tekniken. Det svenska näringslivet är beroende av att så effektivt
som möjligt ta till vara den kompetens och kunskap som finns i Sverige.

Företagen måste kunna delta i den mycket snabba tekniska utvecklingen. Det
kräver att vi i Sverige har forskare som, åtminstone inom en del områden, kan
stå i den allra främsta världsklassen. Men det kräver också att vi har en stor
mängd kompetenta och kunniga personer på snart sagt alla nivåer. Det
svenska näringslivet behöver tekniker och utbildade yrkesarbetare. Det
krävs också välutbildade människor inom den offentliga sektorn om väsentliga
myndighetsuppgifter skall kunna klaras.

3.1 Utbildningsväsendet

Det svenska skolsystemet uppvisar ett flertal brister. Kunskaperna får inte stå
i centrum och eleven ges inte möjlighet att utveckla sin egen förmåga maximalt.
På många håll orsakar disciplinproblem så svåra störningar i undervisningen
att många elever tvingas lämna skolan utan ens de viktigaste baskunskaperna.
Ett sådant skolväsende utgör en alltför dålig grund både för en
avancerad yrkesutbildning och för akademiska studier.

Sverige har länge kunnat upprätthålla en hög kvalitet inom vissa avancerade
utbildningar -1, ex. civilingenjörsutbildningen. Det har varit en viktig
konkurrensfördel. I dag håller näringslivets struktur på att förändras. Det
krävs ännu flera högt utbildade personer - civilingenjörer, fysiker, kemister,
systemerare och andra.

De skickliga yrkesarbetare som är nödvändiga i varje företag med avancerad
tillverkning kunde tidigare klara sig med huvudsakligen praktiska erfarenheter.
Så kommer inte att vara fallet i framtiden - vid sidan av de praktiska
färdigheterna krävs också betydligt bättre teoretiska kunskaper. Redan med
dagens tillverkningssystem är kvinnan eller mannen på verkstadsgolvet en
självständig medarbetare i en process - hon eller han måste både kunna ta
emot och sända i väg information. Detta ställer betydligt högre krav på
utbildning.

Dagens utbildningssystem är utformat med den uttalade målsättningen att
ge fler elever en högkvalitativ utbildning. Resultatet har emellertid snarast
blivit det motsatta. Därmed berövar vi också många unga människor möjlig- 25

Mot. 1986/87

N150

heten att få tillräckliga kunskaper och färdigheter för att på egna meriter Mot. 1986/87

kunna komma in på arbetsmarknaden. Med ett väl fungerade utbildningssy- N150

stern skulle unga människor vara betydligt mera attraktiva att anställa. Vi har

i motion 1986/87:Ub515 angående utbildningspolitiken föreslagit en lång rad

åtgärder som skulle förbättra det svenska skolväsendets kvalitet. Vi har bl. a.

föreslagit ett system med en modern lärlingsutbildning. Vårt förslag innebär i

korthet att eleverna får en lärlingsanställning i ett företag samtidigt som de

går i skolan och får undervisning i teoretiska ämnen. På så sätt skulle man

kunna uppnå den nödvändiga samhörighetskänsla mellan företag och elev

som krävs för att både eleven och företaget skall anstränga sig för att göra

utbildningen så givande som möjligt.

Det kommer i framtiden att uppstå ett ökat behov av personer med kvalificerad
teknisk, ekonomisk och administrativ utbildning som inte är av akademisk
karaktär. Tidigare gav de tekniska och ekonomiska gymnasierna en
utbildning som med den tidens mått hade sådan karaktär. Utbildningsväsendet
förmår nu inte ge denna typ av mellanutbildningar som svarar mot dagens
betydligt högre krav. I den ovan nämnda utbildningspolitiska motionen föreslår
vi att de nuvarande s. k. småhögskolorna skall inrikta sin undervisning på
denna typ av utbildning. Inte minst ur företagens synvinkel är det väsentligt
att det blir en bättre tillgång på personer med kunskaper om t. ex. teknik eller
ekonomi. I vår regionalpolitiska motion 1986/87:A448 belyser vi vilka
tillväxthinder som brist på välutbildad arbetskraft kan utgöra för företag.

Därför är det väsentligt för svenskt näringsliv att de mindre högskolorna
inriktar sitt utbud på utbildning av icke traditionell akademisk karaktär, som
utformas i överensstämmelse med den regionala arbetsmarknadens behov.

3.2 Företagsutbildning och fortbildning

Den snabba omställningstakten i morgondagens näringsliv innebär att vissa
kunskaper snabbt kan bli överspelade och att det blir nödvändigt för de
anställda att de skaffar sig nya kunskaper. I framtiden kan man knappast
räkna med att arbeta hela sitt yrkesverksamma liv med samma sorts arbetsuppgifter.
Det kommer att ställas krav på de enskilda individerna att tillägna
sig nya kunskaper och färdigheter. En god grundläggande utbildning är den
kanske allra viktigaste faktorn för att en individ framgångsrikt skall kunna
klara en sådan omställning.

Det är både den anställde och hennes eller hans arbetsgivare som måste ta
ansvar för den nödvändiga fortbildningen. Sådan utbildning har sedan flera år
skett i stor skala inom det svenska näringslivet.

3.2.1 Förnyelsefonderna

Regeringen genomdrev 1985 de sk. förnyelsefonderna. Företagen tvingades
avsätta 10% av sin vinst till dessa fonder, som har till uppgift att understödja
personalutbildning och forskning. Socialdemokraternas främsta syfte var
emellertid snarast att förstärka statsmakternas och fackföreningarnas inflytande
över företagen. Genom att avsättningarna till förnyelsefonderna insat- 26

tes på ickeräntebärande konton i riksbanken utgjorde de också en form av Mot. 1986/87

tvångsupplåning. Förnyelsefonderna gav de fackliga organisationerna ett N150

stort inflytande över ett företags forsknings- och produktutvecklingsinriktning
genom att deras godkännande är nödvändigt innan de avsatta pengarna
kan disponeras.

Erfarenheterna av hur förnyelsefonder har utnyttjats varierar, men många
företag har på grund av den fackliga vetorätten inte kunnat utnyttja de avsatta
medlen på sätt som skulle ha gagnat företagens utvecklingsmöjligheter. Ännu
vid årsskiftet fanns fortfarande ca 4,2 miljarder kronor låsta i förnyelsefonder.
Reglerna för förnyelsefonderna bör snarast förändras så att den fackliga
vetorätten slopas. I framtiden måste regeringar avhålla sig från denna typ av
ingrepp i företagens frihet att disponera över sina vinstmedel.

3.2.2 SIFU

Stiftelsen Institutet för företagsutbildning skall enligt regeringens förslag inte
längre erhålla ett direkt anslag. I stället skall SIND fördela medel till SIFU. I
innevarande budget erhöll SIFU 12 milj. kr. för att anordna kurser. Huvudsyftet
med kursutbudet skall vara att höja kompetensen inom mindre företag.

SIFU:s verksamhet är delvis avgiftsfinansierad. Det kursutbud som SIFU
erbjuder liknar i mycket de kurser som kommersiella utbildningsföretag ger.

Därvid kan besvärliga konkurrensförhållanden uppstå.

Enligt vår mening bör SIFU i framtiden helt finansiera sin verksamhet med
kursavgifter. I annat fall får verksamheten förändras, minskas eller avyttras.

Några budgetmedel bör i framtiden inte utgå för SIFU:s verksamhet. Anslaget
till SIFU bör ej ingå i anslaget till SIND. Riksdagen bör bemyndiga
regeringen att täcka de under övergångsperioden eventuellt uppkomna kostnaderna
för förändringen av SIFUts ställning.

3.3 Forskning och teknisk utveckling

Högt kvalificerad forskning är en nödvändighet för ett avancerat industriland.
Svenska forskare kan i dag visa många imponerande resultat, som också
i många fall initierat en teknisk produkt- och produktionsutveckling som de
svenska företagen kunnat dra nytta av. Därför är det väsentligt att vi har ett
gott forskningsklimat.

Men Sverige är ett litet land - endast en bråkdel av den nya teknik som våra
företag måste utnyttja är framtagen i Sverige. Det innebär att vi såväl vid de
tekniska högskolorna som inom den svenska industrin måste ha breda kontaktytor
med vad som händer inom forskningen i andra länder. På så sätt kan
vi utveckla produkter som innehåller ny teknik oavsett var tekniken kommer
ifrån. Ett exempel på hur företag i Sverige varit framgångsrika med att
applicera teknik från utlandet är datorindustrin. Trots att svenska företag inte
tillverkar några stora datorer ligger svenska företag och myndigheter långt
framme när det gäller att utnyttja datorer på ett effektivt sätt.

27

3.3.1 Forskning

I den näringspolitiska propositionen påstår industriministern att en av de
mera allvarliga bristerna i marknadsekonomins funktionssätt är att investeringar
i forskning och utveckling tenderar att bli för små. Industriministerns
uttalande är märkligt med tanke på utvecklingen av teknisk-vetenskaplig och
industriell FoU i Sverige.

Den svenska industrin har under de senaste tio åren ökat sina utgifter för
FoU mycket kraftigt. Den tillverkande industrin har fördubblat sina utgifter
på sju år. Det är en kraftigare ökning än i något annat industriland.

Under samma tid som den svenska industrin kraftigt ökat sina satsningar
har staten inte gjort någon motsvarande ökning av resurserna till den grundläggande
tekniska forskningen för att på så sätt främja industrins långsiktiga
utveckling. Omfattningen av den statligt finansierade grundläggande tekniska
forskningen låg 1985 vid omkring 1 miljard kronor, vilket i fasta priser
innebär en minskad volym jämfört med 1977. Tvärtemot vad industriministern
påstår har alltså industrin satsat kraftigt, medan staten till och med har
minskat sina anslag räknat i fasta priser.

Industrins FoU avser emellertid i huvudsak utvecklingsarbete, dvs. att med
utgångspunkt i en befintlig teknisk-vetenskaplig kunskapsbas ta fram nya
eller förbättrade produkter, processer, metoder och system. Den internationella
konkurrensen förutsätter att utvecklingsarbetet bygger på ny teknik. Ny
teknik är i hög grad vetenskapsbaserad. Saknas den vetenskapliga basen,
eller är den otillräcklig jämfört med omvärldens nivå, saknas också en väsentlig
förutsättning för fortsatt industriell tillväxt och internationell konkurrenskraft.

För att kunna utnyttja den internationella utvecklingen av nya teknologier
måste en tillräcklig kompetens finnas inom vårt land. Sverige måste dessutom
engagera sig i nyskapande forskning och teknikutveckling inom åtminstone
några viktiga områden. Annars kommer vi att få uppleva att allt fler svenska
företag flyttar sin utvecklingsverksamhet till andra länder som har en bättre
teknisk-vetenskaplig miljö. Men efter en tid riskerar vi att den kvalificerade
produktionen också flyttar.

En bred forskningskompetens med en internationell kontaktyta måste
upprätthållas. Det är särskilt nödvändigt eftersom den svenska industrin,
jämfört med länder av motsvarande storlek, har stor bredd. Det är emellertid
inte realistiskt att de svenska företagen förutom sin egen allt dyrare utveckling
av ny produktionsteknik och nya produkter också skulle ta på sig ett
starkt ökat ansvar för att fylla det ökande behovet av vetenskaplig underbyggnad.

Våra förslag till forskning inom det tekniskt-naturvetenskapliga området
återfinns i motion 1986/87:Ub5 om forskning som väcks samtidigt som denna
motion. Där behandlas också anslagen till STU (styrelsen för teknisk utveckling).

STU har en viktig roll att spela som finansiär av olika forskningsprojekt.
Samtidigt är det väsentligt att en betydande del av forskningen vid våra
universitet och tekniska högskolor inte detaljstyrs. Vi föreslår därför också
inrättandet av ett tekniskt forskningsråd samt förstärkningar av basresurserna
vid våra forskningsinstitutioner. Även de allmänna arbetsvillkoren för
forskare måste förbättras.

3.3.2 Produkt- och produktionsutveckling

STU finansierar en lång rad projekt som snarast är att beteckna som produkteller
produktionsutveckling. En sådan verksamhet är givetvis mycket viktig.

Däremot är det inte på samma sätt som beträffande den rena forskningen lika
givet att statsmakterna skall svara för finansiering.

3.3.2.1 Nationella program för informationsteknologi och mikroelektronik

Mikroelektronik och informationsteknologi är mycket viktiga forskningsoch
utvecklingsområden. De är nyckelområden för stora delar av vårt näringsliv.
Genom att själva bedriva forskning och utvecklingsarbete på högkvalitativ
nivå inom dessa områden kan svenska forskare också förstå och
utnyttja rön som görs vid utländska forskningsinstitutioner.

Det är anmärkningsvärt att det tagit regeringen tre år att presentera dessa
förslag sedan riksdagen 1983 begärde förslag till åtgärder på det informationsteknologiska
området.

Industriministerns påstående att han nu gör en miljardinsats är en grov
överdrift. Efter internationell måttstock är det en synnerligen blygsam insats.

De nytillkommande anslagen till tekniskt vetenskaplig forskning uppgår till
35 milj. kr. (24 + 11,5) för nästa år, varav huvuddelen kommer från utbildningsdepartementet.
För att nå över 1 miljard räknar regeringen in dels över
500 milj. kr. som industrin förväntas lägga ut på utvecklingsarbete under tre
år, dels medel för utvecklingsarbete som redan finns vid televerket och
försvaret. Industriministerns satsning uppgår i själva verket till 11,5 milj. kr.
för 1987/88 och för treårsperioden 84 milj. kr. Därutöver tillkommer 30 milj.
kr. till den av STU initierade utvecklingsverksamheten.

Enligt vår mening är det inte i första hand stora statliga satsningar som kan
ge den svenska informationsteknologin goda betingelser. Erfarenheterna
från utlandet visar att många länder utan framgång försökt ”göda” sina
företag till framgång på datorområdet. I Sverige, där det statliga stödet har
varit av blygsam storlek, har likväl flera företag varit förhållandevis framgångsrika.
Avsikten med informationsteknologiprogrammet skall inte heller
vara att genom stora statliga stöd avskärma i grunden kommersiella projekt
från marknadens ekonomiska krav.

Det är emellertid nödvändigt att förbättra den vetenskapliga delen av
informationsteknologiområdet. Annars riskerar vi att de svenska högskolorna
kommer att sakna kompetens att förmedla avancerad kunskap på detta
område. Vi föreslår därför att ytterligare 10 milj. kr. anvisas för budgetåret
1987/88 som en allmän förstärkning av basresurserna för den informationsteknologiska
forskningen. Det bör ankomma på regeringen att fördela medlen
på berörda högskoleenheter.

3.3.2.2 Forskning och undervisning kring EG

Sveriges näringsliv måste förbereda sig inför ett närmare samarbete med
EG-länderna. Sverige måste delta i det integrationsarbete som för närvarande
sker inom den Europeiska gemenskapen. En intensiv utbildning i hur 29

Mot. 1986/87

N150

företagen skall kunna dra nytta av den gemensamma inre marknaden vad Mot. 1986/87

avser arbetsmarknad, investeringar, tekniska normer, lagstiftning, m.m. N150

bedrivs inom EG-länderna. Det finns risk för att det svenska näringslivet får
sämre möjligheter på EG-marknaden om vi inte gör motsvarande satsningar
på sådana studier.

I de största svenska företagen finns mycken EG-kunskap utvecklad och
samlad, medan den är bristfällig i många andra företag. Kunskaperna är
emellertid inte vetenskapligt systematiserade och sällan direkt användbara i
undervisningen vid våra universitet och högskolor.

Det är väsentligt att den vetenskapliga kompetensen på detta område
snarast förstärks vid de svenska högskolorna. Detta kan sedan lägga grunden
för avancerad undervisning vid olika institutioner.

Forskningsråden bör därför initiera en sådan kompetensuppbyggnad.

3.3.2.3 Branschfrämjande åtgärder

Regeringen vill fortsätta att lämna stöd till den träbearbetande industrin,
bl. a. för produktutveckling och exportsatsningar. Enligt vår mening finns det
inom ramen för andra anslag möjligheter även för företag inom den träbearbetande
industrin att erhålla viss hjälp med produktutveckling och export.

Det är inte motiverat med särskilda medel. Programmet för allmän strukturutveckling
bör enligt vår mening också avvecklas.

Därför bör inga medel för branschfrämjande åtgärder anvisas för nästa
budgetår. Den verksamhet som nu pågår bör kunna avvecklas med hjälp av
de reservationer som finns på anslaget.

4 Småföretagen

Småföretagen utgör en omistlig del av den svenska ekonomin. Men bakom
varje litet företag finns en person - mannen eller kvinnan som en gång tog
initiativet till att ensam eller tillsammans med andra starta företaget. Dessa
människor är omistliga om vår ekonomi skall kunna utvecklas i positiv
riktning. Småföretagarna - entreprenörerna - är en grupp som socialdemokraterna
numera bevärdigar med några vänliga fraser vid högtidliga tillfällen.

Men socialdemokraterna saknar fortfarande förståelse för vilka drivkrafter
som behövs för ett gott företagarklimat i vårt land.

Det hävdas ofta att antalet företag har ökat under de senaste åren - men
arbetsmarknadsstatistiken visar en minskning av de personer som uppger sig
som egna företagare (även om jordbrukare exkluderas).

Efter hand som tjänstesektorn ökar i betydelse ökar också förutsättningarna
för små företag. Därför borde vi ha haft en kraftigare ökning av antalet
företagare.

En viktig faktor som avhåller individer från att bli företagare är byråkratiska
bestämmelser, vilket berörs närmare nedan. En annan viktig faktor är
skattereglerna. Vi anser att den skattemässiga behandlingen av småföretagarna
och deras företag måste ändras på en lång rad punkter. Dessa förslag
redovisas i motion 1986/87:Sk413 angående ökad tillväxt genom sänkta skat- 30

ter och motion 1986/87:Sk461 om mindre och medelstora företags skatte- Mot. 1986/87
situation. N150

Även på en lång rad andra områden är det väsentligt att lagar och regler
förändras för att främja tillväxten bland småföretag. I motion 1986/87:N434
redovisar vi en sammanställning över våra viktigaste förslag.

Det är generella åtgärder som behövs för att skapa ett positivt klimat för
småföretagare - selektivt stöd till företag bör bara tillgripas i rena undantagssituationer.

5 Avreglering och avbyråkratisering

Det finns två faktorer som har givit upphov till levnadsstandardtillväxten
under 1800- och 1900-talen:

o Teknisk utveckling,
o Okad frihet för näringslivet.

Ökad frihet för näringslivet har inneburit ökad konkurrens och bättre resursfördelning.
Ett exempel är utrikeshandeln. Frihandel innebär att produkter
oavsett var de är tillverkade kan konkurrera på lika villkor. Det medför också
att produkter kommer att tillverkas där det åtgår minst resurser. Resultatet är
att vi alla kan få det bättre genom att de inbesparade resurserna kan nyttjas
för något annat. Alla parter vinner i längden på fri handel.

Sverige är i mycket stor utsträckning beroende av internationell handel och
av att svenska företag kan vara aktiva utomlands. Moderata samlingspartiet
har i motion 1986/87:N355 deklarerat som sin målsättning att frihandeln bör
utökas så långt som möjligt. Vi har samtidigt understrukit behovet av att
Sverige kan nå ett så nära, varaktigt och omfattande samarbete som möjligt
med EG. Vi måste sträva efter att delta i den utveckling av en gemensam inre
marknad som nu pågår inom den Europeiska gemenskapen. Samtidigt är det
betydelsefullt att vi även har en öppen attityd till ekonomiskt samarbete och
arbetar för att undanröja handelshinder mellan Sverige och länder utanför
EG.

Också inom Sveriges gränser är det viktigt med frihandel i betydelsen fri
handel. Principen måste vara att företag och individer själva skall bestämma
över produkter, priser m. m. Endast i undantagsfall är det motiverat att med
offentlig reglering styra företagens beteende. Ett sådant är miljöskyddsregleringen.

Men på många andra områden finns det inte samma starka skäl för bestämmelser.
I en del fall beror den offentliga regleringen på att politikerna anser
att företagen inte själva förstår sitt eget bästa. I andra fall har särskilda
intressegrupper i det allmänna intressets namn lyckats genomdriva bestämmelser
som gynnar dem själva.

Många av de lagar och bestämmelser som för närvarande begränsar näringslivets
utvecklingsmöjligheter skapades under andra omständigheter än
de som nu gäller. Det ursprungliga behovet av offentlig reglering föreligger
ofta inte längre. 31

Även om det i en del fall kan hävdas att en reglering kan ge en del fördelar Mot. 1986/87
tas då sällan hänsyn till de negativa konsekvenserna av regleringarna, bl. a. i N150

form av ökade utgifter och felaktig resursfördelning.

5.1 Avreglering

Regeringen behandlar avreglering och regelförenkling i ett särskilt kapitel.

Det är naturligtvis positivt att regeringen blivit så medveten om problemen
med en alltför omfattande reglering att den ger frågan verbal uppmärksamhet,
men när det gäller verkliga åtgärder blir regeringens lista tunn. Förutom
en avreglering av ädelmetallkontrollen och några marginella förenklingar
bl. a. i bestämmelserna för kontroll av vågar och pumpar har inte mycket
hänt.

Flera av de exempel som regeringen anför är inte alls förenklingar eller
avregleringar. De miljontals deklaranter som stiftat bekantskap med den nya
förenklade deklarationsprocessen tvivlar nog på förenklingens värde när de
samtidigt upptäckte att deras möjligheter att dra av reskostnader i själva
verket till stor del tagits bort. Ännu mindre imponerade av regleringsförenklingssträvandena
är personalen vid skattemyndigheterna.

Den nya plan- och bygglagen kan naturligtvis inte heller betraktas som ett
steg mot avreglering. I själva verket öppnar denna lag stora möjligheter för en
omfattande kommunal regelapparat. Beträffande den förenklade kontroll av
elektrisk materiel som nu sägs handläggas i regeringskansliet är det i själva
verket så att regeringen förhalar frågan, eftersom starka intressegrupper inte
vill acceptera att denna typ av handelshinder undanröjs.

Under senare tid har det kommit in flera rapporter, bl. a. från statliga
organ, som påvisar de negativa effekterna av existerande reglering. I motion
1986/87:N434 refererade vi till RRV:s rapport om samordnat myndighetsutövande.
Rapporten påvisade tydligt att den svenska byråkratin fungerar som
en avskräckande faktor för den som vill starta ett eget företag. Sedan dess har
SPK genomfört en utvärdering av regleringarnas kostnader på tre olika
samhällsområden (bostadsnormer, trafikområdet och livsmedelsregler). I
denna konstaterar man att det entydigt är konsumenterna som förlorar på
regleringarna. Vissa privilegierade företag, en del yrkesgrupper och personalen
i de kontrollerande organen kan däremot dra nytta av regleringarna.

Dessa formar ofta effektiva påtryckningsgrupper. Socialdemokratiska politiker
som inte kan falla tillbaka på någon grundläggande tro på marknadsekonomi
och frihet för individerna att bestämma faller ofta till föga för den typen
av påtryckningar.

Utredningar av det slag som ovan beskrivits är väsentliga för att fästa
uppmärksamheten på konsekvenserna av regleringar. På praktiskt taget alla
områden finns regler och bestämmelser som orsakar större skada än nytta.

Det är därför nödvändigt att undanröja offentlig reglering, vilket kräver ett
målmedvetet arbete. Den egentligen enda effektiva åtgärden är att alla
regeringsmedlemmar är medvetna om problemen och beredda att sätta sin
kraft som departementschefer bakom målsättningen att avskaffa onödiga och 32

kostsamma regler. Det går inte att utse en avregleringsminister eller ens Mot. 1986/87

interdepartementala avregleringsgrupper. Alla departement måste genomsy- N150

ras av en gemensam målsättning. Därefter måste också de underlydande
myndigheterna få klara direktiv, samtidigt som de utsätts för en extern
utvärdering. Avreglering kommer att innebära omställningsproblem - enskilda
individer och företag kan ibland uppleva avreglering som en försämring.
Avregleringar kan delvis liknas vid strukturomvandlingar inom näringslivet.

I motion 1986/87:N434 om näringspolitik har vi föreslagit en del ytterligare
åtgärder för att undvika att obehövliga nya lagar och regler införs.

5.2 De finansiella marknaderna

De finansiella marknaderna spelar en allt större roll i det moderna samhället.

Genom kapital- och kreditmarknaderna kan resurser omfördelas till delar av
ekonomin där de har bäst förutsättningar att göra nytta. Väl fungerande
finansiella marknader är en nödvändighet för ekonomisk tillväxt i den reala
delen av ekonomin.

Nya marknadsinstrument och nya företagsformer utvecklas för närvarande
i snabb takt. Det är en viktig process och statsmakterna bör undvika att
reglera de finansiella marknaderna mer än vad som är nödvändigt för att
skydda de olika aktörerna från bedrägeri. Erfarenheterna från andra länder
visar också på huvudsakligen goda erfarenheter av avreglering av de finansiella
marknaderna. Även i Sverige har det skett lättnader i de tidigare hårda
reglerna.

5.2.1 Börshandel

Värdepappershandeln håller snabbt på att internationaliseras. Svenska aktier
handlas redan på flera internationella börser. Samtidigt sker en utveckling
mot nya former av handel. I framtiden kommer aktiehandeln att i allt
större utsträckning ske med hjälp av dataterminaler. Därmed öppnas också
möjligheterna för svenska aktörer att genomföra aktieaffärer i utlandet.

Skall denna typ av tjänster kunna behållas i Sverige är det nödvändigt att
svenska fondhandlare får konkurrera på lika villkor med sina utländska
kollegor. Den svenska aktieomsättningsskatten på 2% höjer kostnaderna för
aktiehandel i Sverige betydligt. Omsättningsskatten bör avskaffas. I motion
1986/87:N434 utvecklas våra åsikter om börshandeln.

5.2.2 Valutareglering, m. m.

Den svenska valutaregleringen är snart en anakronism - praktiskt taget alla
andra utvecklade industriländer har avvecklat sin valutareglering. Inskränkningarna
i möjligheterna att flytta kapital in i och ut ur Sverige bidrar inte
längre till att stärka den svenska ekonomin. I stället leder valutaregleringen
till att den svenska valutan blir mindre attraktiv. Valutaregleringen kan, trots
dess syfte, medverka till att förstärka valutautflödet och göra det svårare att
upprätthålla kronans växelkurs. I motion 1986/87:Fi605 redovisas våra åsikter
och förslag beträffande fria kapitalrörelser.

5.2.3 Företagsförvärv

Mot. 1986/87

N150

Den nuvarande lagen om utländska förvärv av svenska företag m. m. trädde i
kraft 1983.1 grunden bygger den dock på lagstiftning från 1916 som skapades
för att praktiskt taget omöjliggöra för utlänningar att köpa mark eller företag.

Enligt vår mening är en sådan syn på utländska investeringar förlegad.
Svenska företag är aktiva i praktiskt taget alla jordens länder - ofta med
dotterbolag. I sådana fall borde företagen, enligt vår mening, få fungera utan
hämmande byråkrati.

Det finns numera en praxis som accepterar utländskt ägande av svenska
företag, men lagarna, byråkratiska rutiner och politiska påtryckningar reser
ännu hinder för utländska intressen som vill investera i svenskt näringsliv.
Regeringen föreslår vissa marginella förändringar i den gällande lagstiftningen,
vilka innebär att förvärv av företag med en omsättning som understiger
100 basbelopp och företag med färre än tio anställda inte behöver tillståndsprövning.
Likaså förändras reglerna vid inomkoncernstransaktioner.

Regeringens förslag innebär dock inte någon väsentlig avreglering på detta
område. De praktiska problemen kring de nuvarande lagarna kan nämligen
vara mycket besvärande både för förvärvande företag och för företag som
skall få utländska ägare.

Först måste en bolagsstämma besluta om ändring i det utlänningsförbehåll
som finns i praktiskt taget alla bolagsordningar. Inför detta beslut måste
företaget i de flesta fall genomföra MBL-förhandlingar. Därefter måste företaget
inge en ansökan till länsstyrelsen om att få ta bort eller ändra utlänningsförbehållet.
Därvid måste man bl. a. medsända ett revisorsintyg som utvisar
företagets innehav av fastigheter.

Handläggningen av dessa ärenden kan ta mycket lång tid.

Sedan måste den köpande utlänningen anhålla om förvärvstillstånd. Olika
länsstyrelser har olika praxis. En del accepterar resultatet av MBL-förhandlingar
inom företaget, medan andra sänder varje förvärvsärende på remiss till
de fackliga centralorganisationerna.

Många får slutligen efter lång väntan förvärvstillstånd från länsstyrelsen.
Men i vissa fall kan inte förvärvstillstånd erhållas utan avtal om s k. frivilliga
utfästelser. I dessa fall kan det vara en rent politisk process. I utfästelserna
tvingas det köpande företaget utlova t. ex. en viss sysselsättningsvolym vid de
övertagna enheterna.

När Sverige nu försöker anpassa sig till reglerna inom den gemensamma
inre marknaden inom den Europeiska gemenskapen kommer det att bli
nödvändigt att avskaffa praktiskt taget alla hinder för utländska företagsförvärv.
Frågan är också aktuell vid de pågående GATT-förhandlingarna.

Sverige bör därför sträva efter att snarast avskaffa dessa hinder för utländska
investeringar. Vi måste förutsätta att företag i Sverige, oavsett vilken
ägare de har, följer svensk lag. För ägare från övriga OECD-länder bör det
normalt inte uppstå några problem. I fråga om vissa länder kan det emellertid
med hänsyn till totalförsvaret eventuellt finnas en del komplikationer.

Regeringen bör snarast låta utreda hur nuvarande hinder för utländskt
ägande av svenska företag skall avvecklas.

Intill dess resultatet av utredningen föreligger måste handläggningstiderna
för förvärvstillstånd kraftigt minskas.

6 Offentliga företag, institutioner och myndigheter

Mot. 1986/87

N150

Det finns en grundläggande skillnad mellan den socialdemokratiska och den
moderata näringspolitiken. Vår politik är inte en näringspolitik i traditionell
betydelse - vi strävar efter att ge företagen frihet att själva utvecklas efter sina
egna förutsättningar. Statsmakternas roll måste primärt vara att skapa det
rätta klimatet för marknadsekonomin.

Socialdemokraterna vill emellertid med hjälp av en lång rad instrument
mer eller mindre hårdhänt styra företagens beteende. Resultaten är för det
mesta avskräckande. Det är hög tid att inleda en omläggning av näringspolitiken
som innebär att dessa offentliga styrinstrument avvecklas eller får betydligt
minskade uppgifter.

6.1 Statens misslyckade ägarroll

Under 1960- och 1970-talen ökade andelen statligt ägda företag kraftigt i
Sverige. Tidigare hade andelen statliga företag varit bland de lägsta i Europa.

Den aktiva näringspolitiken, som socialdemokraterna introducerade under
1960-talet, innebar att staten skulle engagera sig som ägare i ett antal företag i
olika branscher. Företagen skulle agera efter andra regler än vanliga kommersiella
företag. Resultatet blev ganska snabbt att de statliga företagen
uppvisade stora förlustsiffror och nedläggningar eller neddragningar blev
nödvändiga på många håll.

Numera har även socialdemokraterna - åtminstone tillfälligt - insett att
företag måste få agera som företag även om de har statliga ägare. De statliga
företagens ledningar har numera en betydligt större självständighet och även
statliga företag förväntas gå med vinst. Det är i sig en positiv utveckling som
förbättrar de statliga företagens möjligheter att överleva och utvecklas.

De statliga företagen saknar emellertid de aktiva ägarintressenter som i
längden är nödvändiga för att företagen skall kunna knyta kontakter med
andra företag. Fusioner och företagsköp blir betydligt svårare att genomföra
när det saknas en kompetent ägare.

Dessutom borde inte ens socialdemokrater kunna hävda att det skulle
finnas något reellt skäl att behålla dessa företag i statlig ägo, när de uppträder
som vanliga företag.

Den enda egentliga motiveringen för statligt ägda företag som förekommer
i propositionen är att ”Den statliga företagsamheten har en viktig uppgift som
en motvikt till ensidig privat ägarkoncentration.” Detta är fel. Den samlade
statliga företagssektorn är snarast en faktor som bidrag till ägarkoncentrationen,
i synnerhet i kombination med löntagarfondernas växande inflytande.

De statliga företagen innebär snarast en belastning för staten, eftersom
regeringen måste uppträda både som regering med ansvar för Sveriges intressen
och som företagsägare. Det är givet att dessa dubbla roller kan ge upphov
till problem. Samtidigt har de statliga företagen kommit att bli underkapitaliserade,
eftersom de statliga företag som har expansionskraft har hindrats av
att staten av statsfinansiella skäl inte kunnat skjuta till något nytt ägarkapital.

Därför har också företagen försvagats. 35

6.1.1 Privatisering av statliga företag

Vi anser inte att det finns några skäl att bibehålla företag i statlig ägo. I princip
kan samtliga statliga företag som inte har någon myndighetsroll säljas. I
motion 1986/87:N354 om privatisering av statliga företag redovisar vi hur
statliga företag bör säljas. Vi räknar med att försäljningarna ger ett tillskott
till statskassan med ca 4 miljarder kronor per år under många år. När
företagen säljs ut är det viktigt att man utnyttjar tillfället att öka ägarspridningen
- att stimulera fler hushåll att äga aktier.

6.1.2 Bolagisering av FFV

Förutom de statliga aktiebolagen bedriver staten också affärsverksamhet i
form av de s. k. affärsdrivande verken. I den ovan nämnda motionen föreslår
vi också att delar av affärsverkens verksamhet privatiseras. I en del fall
föreligger problem, eftersom affärsverken har monopol på vissa tjänster. Den
tekniska utvecklingen håller på att göra en del av dessa monopol allt skadligare,
samtidigt som de blir svåra att upprätthålla. Strävan bör därför vara att
minska affärsverkens monopolområden.

Bland affärsverken finns det ett som varken har hand om några monopol
eller som utövar några myndighetsuppgifter - affärsverket FFV. Det är
snarast en rad historiska omständigheter som gjort att FFV har affärsverksform.
Det har sedan lång tid funnits förslag om att överföra FFV till aktiebolagsform.
Regeringen har nu ånyo tagit ställning till frågan och bestämt sig för
att bibehålla den otidsenliga affärsverksformen. Visserligen innebär regeringens
förslag att FFV kan få litet större frihet jämfört med dagsläget, men
likväl kommer FFV att förbli ett statligt affärsverk. Det är orimligt att ett
företag som arbetar i konkurrens med privata företag skall ha status av statlig
myndighet. Det är ett förhållande som också i längden skadar företagets
framtidsutsikter.

Dessvärre förefaller det som om regeringen skrämts av de uppslitande
organisationsstriderna mellan olika fackförbund med åtföljande arbetskonflikter
som förekom när TELI skulle överföras till bolagsformen. Sådana
organisationsstrider understryker splittringen inom LO mellan de offentliganställda
och privatanställda och visar att en del fackföreningsföreträdare
sätter den egna organisationens inflytande och storlek före omtanken om
medlemmarnas bästa.

Det finns enligt vår mening ingen anledning att förhala frågan om att
omvandla FFV till aktiebolag. När FFV blivit ett aktiebolag får företagsledningen
också den nödvändiga friheten att omvandla företaget, så att det kan
privatiseras. Regeringen bör därför snarast förelägga riksdagen förslag om att
omvandla affärsverket FFV till aktiebolag.

6.2 Styrorgan

Tidigare var den svenska kredit- och kapitalmarknaden hårt reglerad. Krediter
skulle beviljas utifrån kriterier som riksdag och riksbank fastställde.

Resultatet blev naturligtvis att vissa former av investeringar, såsom t. ex. Mot. 1986/87

bostadsinvesteringar, gynnades på andras bekostnad. Kontakter och infly- N150

tande blev betydelsefulla för företag som behövde ordna kapital. Större
företag och investeringar i välkänd teknik gynnades konsekvent av bestämmelserna.
För att delvis komma till rätta med en del av det alltmera uppenbara
problemen för företagen tillskapades ett antal organ som syftade till att
skapa nya förmedlingsvägar för kapital till expansiva företag.

Under de borgerliga regeringarna inleddes den ovan skisserade avregleringen
av kapital- och kreditmarknaderna. Under starkt tryck från den pågående
internationella avregleringen inom dessa områden har också den
svenska kredit- och kapitalmarknaden avsevärt förändrats under de senaste
åren. Det finns därför anledning att ifrågasätta om det krävs några särskilda
statliga kapitalförmedlingsorgan.

6.2.1 Löntagarfonderna

Löntagarfonderna leder till en smygande socialisering av det svenska näringslivet.
Löntagarfonderna har utformats så att de förblir under socialdemokratisk
kontroll oavsett hur riksdagsmajoriteten växlar.

Löntagarfonderna försöker nu på olika sätt framställa sig som accepterade
aktörer på den svenska aktiemarknaden. De två mest uppseendeväckande
exemplen på hur fonderna försöker bli ”accepterade” är optionserbjudande
till vissa befattningshavare i Handelsbanken och Pronator. Villkoren i dessa
optionsavtal har delvis hemlighållits, men det finns anledning att tro att
fondernas erbjudanden är politiskt motiverade. Man vill framstå som acceptabla
samarbetspartner.

De som i debatten har kritiserat dessa överenskommelser har angripits från
vissa regeringsledamöters sida och blivit tillskrivna odemokratiska åsikter.

Löntagarfonderna är ett politiskt inslag i vår ekonomi. Det är en given
demokratisk rättighet att kämpa för att löntagarfonderna snarast skall avskaffas.
I motion 1986/87:Fi201 kräver vi tillsammans med de andra borgerliga
partierna att löntagarfonderna snarast avskaffas.

6.2.2 Småföretagsfonden

Ett inslag i löntagarfondssystemet är den så kallade småföretagsfonden.

Denna disponerar för närvarande 100 milj. kr., varav man har köpt aktier,
konvertibla skuldebrev m. m. i olika småföretag för mindre än halva beloppet.

Småföretagsfonden har en av regeringen utsedd styrelse men förlitar sig för
administration m. m. på Investeringsbankens resurser.

Enligt vår mening bör även denna del av löntagarfondssystemet snarast
avvecklas. Regeringens förslag att överföra ytterligare 100 milj. kr. till småföretagsfonden
bör därför avvisas.

6.2.3 Investeringsbanken

På dagens kapitalmarknad finns det en lång rad olika kreditinstitut som väl

37

kan svara för den kapitalförsörjning som Investeringsbanken ursprungligen Mot. 1986/87

var avsedd att främja. Banken har också under senare år haft svårt att finna N150

lämpliga investeringsobjekt. Vi anser därför att Investeringsbanken kan avvecklas.
Låneportföljen bör avyttras och bankens kapital återföras till statskassan.

6.2.4 Industrifonden

Industrifonden tillskapades ursprungligen i syfte att stödja storföretags satsningar
på särskilt riskfyllda projekt. Efter hand har fonden mera kommit att
stödja projekt i mindre företag. Fonden har stora likvida medel, kring 350
milj. kr. vid ingången av detta budgetår. Regeringen önskar därför att fonden
återför 155 milj. kr. till statskassan. Därvid förutsätter regeringen att fondens
styrelse kommer att följa en uppmaning från riksdagen.

Vi kan för vår del instämma i uppmaningen att minska fondens kapital. På
sikt bör hela industrifonden kunna avvecklas. Denna typ av kreditgivning bör
kunna ske genom den normala kredit- och kapitalmarknaden.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till en successiv
neddragning och avveckling av industrifondens verksamhet.

6.2.5 Utvecklingsfonderna

I motion 1986/87:A448 redovisar vi vår syn på regionalpolitiken. Utvecklingsfonderna
är visserligen inte ett regionalpolitisk! instrument i strikt mening,
men dessas betydelse är givetvis störst i svagt utvecklade regioner. Det
är viktigt att utvecklingsfonderna inom sitt ansvarsområde ges möjlighet att
vara en effektiv hjälp till företagarna.

Vi har tidigare understrukit att utvecklingsfonderna inte bör ägna sig åt
utlåningsverksamhet. Företagens kreditförsörjning kan ske genom de normala
kanalerna på kreditmarknaden. För utveckling av vissa nya produkter
finns möjlighet att erhålla stöd från STU. I de regionalpolitisk! svaga områdena
kan det i en del fall vara aktuellt med regionalpolitisk! stöd. Vår politik
skulle också utgöra en allmän stimulans till expansion och nyetablering i
näringslivet.

Utvecklingsfondernas huvudsakliga uppgift bör vara att svara för rådgivning
och tillsammans med anslagsbeviljande myndigheter inom regionalpolitiken
stödja företag med en del av den kompetens som krävs för att goda
affärsidéer skall kunna genomföras och dåliga affärsprojekt inte bli en börda
för företaget.

Utvecklingsfondernas rådgivningsverksamhet bör huvudsakligen inriktas
på att främja start av företag. Presumtiva företagare behöver ofta råd kring
hur ett företag skall startas och drivas.

Utvecklingsfondernas konsultverksamhet motsvarar till viss del den verksamhet
som bedrivs av privata konsultföretag. Speciellt i de regionalpolitiskt
svaga regionerna är det ett viktigt inslag i infrastrukturen att det finns konsultföretag.
Det finns en risk att deras tillväxtmöjligheter minskas av konkurrens
från utvecklingsfonderna. Därför är det väsentligt att utvecklingsfonderna i
ökad utsträckning tar betalt för sina tjänster till företagen.

Många utvecklingsfonder har svårt att rekrytera tillräckligt många väl Mot. 1986/87

kvalificerade konsulter. De få konsulterna vid utvecklingsfonderna tvingas N150

ofta handlägga frågor över ett mycket brett område. Det är givet att de inte
alltid får möjlighet att utveckla en tillräckligt god kunskap på alla områden.
Utvecklingsfonderna måste därför i ökad utsträckning anlita utomstående
konsulter.

Det är möjligt att fondernas kompetens och effektivitet kan ökas om man
grupperar fonderna regionvis. Länsgränserna utgör inte alltid en naturlig
avgränsning av olika regioner. Vid en sådan omstrukturering är det också
viktigt att utvecklingsfonderna får en tydligare regionalpolitisk inriktning. I
expansiva regioner finns betydligt mindre eller inget behov av fondernas
tjänster.

Utvecklingsfondernas möjligheter att fungera effektivt har försvårats genom
att styrelseledamöterna tillsätts utifrån politiska meriter. En duktig
politiker har inte alltid den erfarenhet som behövs för att leda en verksamhet
vars uppgift är att hjälpa näringslivet att fungera i enlighet med marknadens
krav. Det måste därför finnas fler personer med erfarenhet från näringslivet i
utvecklingsfondernas styrelser.

Utvecklingsfonderna har för närvarande stora likvida medel. Den ändrade
inriktning som vi föreslår, vilken innebär att utlåningsverksamheten upphör,
kommer att medföra att fonderna kan återbetala sitt kapital till staten. Vi
förutsätter att fondernas andra huvudmän, landstingen, kommer att medverka
till detta om riksdagen fattar beslut om en sådan förändrad inriktning.

Vi räknar med att under kommande budgetår ca 125 milj. kr. kan återföras till
statskassan.

Vad som ovan föreslagits i avsnitt 3.2.2 jämte den av oss tidigare förespråkade
överföringen av exportfrämjande insatser till exportrådet medför
mindre kostnader under anslaget Småföretagsutveckling. Det bör även vara
möjligt att göra vissa besparingar i samband med den förändrade inriktningen
av utvecklingsfondernas verksamhet. Riksdagen bör därför anvisa 110 milj.
kr. till småföretagsutveckling.

6.3 Industripolitiska myndigheter

6.3.1 SIND

Vi motsatte oss att statens industriverk inrättades. Med ett särskilt verk för
industrifrågor finns ökad risk för att politiker försöker styra företagens verksamhet
och framtida inriktning. Det går inte att betrakta företag på en
aggregerad nivå och utfärda rekommendationer till hela branscher.

En del utredningsuppdrag som nu utförs av SIND på uppdrag av departementet
skulle kunna läggas ut på forskningsinstitutioner och enskilda konsultföretag.
Den utredningsverksamhet som nu bedrivs vid SIND kan avvecklas.

Exportfrämjande åtgärder bör överföras till Exportrådet. Vissa frågor kan
också överföras till STU. De återstående uppgifterna för SIND kommer då 39

att vara att fungera som central myndighet för regionalpolitiskt stöd. Genom Mot. 1986/87

den ökade betoningen av generella stödformer, förenklade selektiva stödme- N150

toder och en decentralisering av stödbesluten kommer arbetsuppgifterna
även på detta område att minska.

Den här skisserade minskningen av SIND bör vara färdig senast under
budgetåret 1988/89. Redan inför kommande budgetår kan anslagen till SIND
minska. Det särskilda anslaget till utredningsverksamhet bör utgå och anslaget
till förvaltningskostnader minska till 40 milj. kr.

6.3.2 STU

STU har en mycket viktig uppgift i att främja teknisk forskning och utveckling.
För att detta skall kunna ske krävs att det vid STU finns en god teknisk
och ekonomisk kompetens. Det är emellertid väsentligt att förvaltningen vid
STU inte blir alltför omfattande.

Den av oss ovan föreslagna inriktningen för SIND innebär att STU kommer
att få överta en del arbetsuppgifter. Med hänsyn till detta kan vi biträda
den av regeringen föreslagna nivån för anslag till STU:s förvaltningskostnader.

6.4 Kommunal näringspolitik

De pågående strukturförändringarna påverkar landets kommuner i varierande
grad. Det är förståeligt att politiker och allmänhet på orter där många
arbetsplatser försvinner med alla medel försöker ”rädda jobben” t. o. m. när
de föreslagna åtgärderna står i strid med lagen.

Många kommuner har under de senaste åren bedrivit en egen näringspolitik
genom subventioner och stöd till olönsamma företag. I längden är det
orimligt att subventionera företag - det går inte att ordna varaktiga sysselsättningstillfällen
på det sättet. Kommunala subventioner har t. o. m. fler skadliga
effekter än statliga.

I många kommuner satsas skattebetalarnas pengar på riskfyllda projekt projekt
som ofta har så dåliga förutsättningar att det inte går att finna privata
investerare. Orsakerna står dels att finna i kommunalpolitiska ambitioner att
förvandla kommunen till ett expansivt område, dels i veritabla utpressningssituationer
när företag som begär hjälp samtidigt ”hotar” med nedläggning
eller utflyttning.

6.5 Den kommunala kompetensen

När kommuner ger stöd till enskilda företag bryter de ofta mot lagen. Kommunallagen
anger visserligen inte uttryckligen vad en kommun har rätt att
syssla med. Det har emellertid utvecklats en omfattande rättspraxis på detta
område genom att kommunala beslut har överklagats. Därvid har tre principer
blivit normgivande:

• Lokaliseringsprincipen, som innebär att de intressen som kommunen av

40

ser att tillgodose skall finnas inom den egna kommunen.

• Likställighetsprincipen, vilken innebär att kommuninvånarna skall behandlas
likvärdigt.

• Självkostnadsprincipen, som innebär att kommunen inte skall göra någon
vinst på den verksamhet den bedriver.

Trots dessa principer är det många kommuner som engagerar sig i företag.

Några av de mest utmanande exemplen var Söderhamns stöd till Ljusne
kätting och Piteå kommuns engagemang i en målerifirma med verksamhet
t. o. m. i utlandet. Även om det legala läget har varit något oklart finns det
flera fall där kommuners beslut har förklarats stå i strid med kommunallagen.

I en del fall har kommuner t. o. m. underlåtit att rätta sig efter avkunnade
domar, utan har helt öppet trotsat domstolsutslagen.

6.6 Avmonopolisering och användande av entreprenörer

I stället för att riskera skattebetalarnas pengar genom att subventionera
företag bör kommunerna aktivt arbeta för att främja ett gott näringslivsklimat.

Det är viktigt att gynna tillväxten inom servicesektorn. Detta kan kommunerna
göra genom att lägga ut väsentliga delar av den verksamhet som de
själva bedriver på entreprenad till företag. Vi anser att många av de nuvarande
kommunala monopolen inom serviceområdet bör ersättas med att
olika företag och organisationer kan få erbjuda denna service. En sådan
utveckling tillsammans med en konsekvent politik från kommunernas sida i
syfte att låta entreprenörer ta hand om kommunernas tekniska servicearbete
skulle bidra till ett vitalare näringsliv.

6.7 Privatisering av kommunala bolag

I motion 1986/87: N354 understryker vi behovet av att kommunägda företag
och tillgångar säljs. Många kommuner bedriver, inom ramen för gällande
lagpraxis, omfattande affärsverksamhet. I princip bör kommunerna på
samma sätt som staten stå obundna i förhållande till olika företag. Därför bör
kommunerna avveckla sådana engagemang. Stora och värdefulla tillgångar
som nu ägs av kommuner ger ofta ingen eller ringa ekonomisk avkastning.

Genom att sälja dessa tillgångar kan kommunerna förbättra sin ekonomiska
ställning och skapa förutsättningar för skattesänkningar.

6.8 Positiva kommuner

Att kommunerna inte skall engagera sig som ägare, vare sig i nyetablerade
eller krisdrabbade företag, innebär givetvis inte att kommunerna skall inta en
passiv inställning till det lokala näringslivet. Det är kommunernas skyldighet
att tillse att det finns goda utvecklingsmöjligheter för kommunens företag.

En viktig faktor är att den kommunala byråkratin snabbt kan handlägga
olika frågor och att kommunerna avstår från onödig styrning av företagens 41

verksamhet. Det är också viktigt att främja en god infrastruktur kring företagen
och deras anställda.

Mot. 1986/87

N150

7 Hemställan

Mot. 1986/87

N150

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext.

Med stöd av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående utbildningsväsendets betydelse för näringslivets
utvecklingsmöjligheter,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade regler för
utnyttjande av förnyelsefonder vad beträffar de fackliga organisationernas
vetorätt i enlighet med vad som i motionen anförs,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående SIFU:s framtida finansiering,

4. att riksdagen bemyndigar regeringen att under en övergångsperiod
täcka eventuella kostnader i samband med de i motionen föreslagna
förändringarna av finansieringen av Stiftelsen för institutet för
företagsutveckling (SIFU) i enlighet med vad som i motionen anförs,

5. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1987/88 anvisa
10000000 kr. utöver regeringens förslag som allmän förstärkning av
basresurserna för den informationsteknologiska forskningen att fördelas
på sätt som anges i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående forskning och undervisning kring EG,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Branschfrämjande
åtgärder för budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag av
17000000 kr.,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag att medge att regeringen
under budgetåren 1988/89 och 1989/90, utöver under budgetåret 1987/

88 ej disponerade medel, får använda sammanlagt 34000000 kr. för
verksamheten med branschfrämjande åtgärder,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående behovet av avreglering,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur nuvarande
hinder för utländskt ägande av svenska företag skall avvecklas i enlighet
med vad som i motionen anförs,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till omvandling av
affärsverket FFV till aktiebolag,

12. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående Stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbete
(industrifonden),

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående utvecklingsfonderna,

15. att riksdagen till Småföretagsutveckling för budgetåret 1987/88
anvisar ett reservationsanslag av 110000000 kr.,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförs angående SIND:s framtida verksamhet, 42

17. att riksdagen till Statens industriverk: Förvaltningskostnader för Mot. 1986/87
budgetåret 1987/88 anvisar ett reservationsanslag av 40000000 kr., N150

18. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Statens industriverk:
Utredningsverksamhet för budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag
av 4500000 kr.,

19. att riksdagen avslår regeringens förslag att medge att regeringen
under budgetåren 1988/89 och 1989/90, utöver under budgetåret 1987/

88 ej disponerade medel, får använda sammanlagt 10000000 kr. för
utredningsverksamhet vid statens industriverk,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående kommunal näringspolitik.

Stockholm den 11 mars 1987

Erik Hovhammar (m)

Sten Svensson (m) Per Westerberg (m)

Per-Richard Molén (m) Lars G. Ahlström (m)

Nic Grönvall (m) Erik Holmkvist (m)

Karl Björzén (m) Anders G Högmark (m)

Sonja Rembo (m)

43

I