Motion till riksdagen
1986/87:N 149

Christer Eirefelt m. fl. (fp)

Näringspolitik inför 1990-talet (prop. 1986/87:74)

Regeringens proposition 1986/87:74, Näringspolitik inför 1990-talet, försöker
ge läsaren sken av att det bedrivs en politik som är offensiv, näringslivsvänlig,
tillväxtbefrämjande m. m. Sedan regeringsskiftet har, enligt föredragande
statsrådet, näringspolitiken omlagts från defensiva satsningar till offensiva
satsningar. Mot statsrådets beskrivning av såväl den aktuella som den tidigare
näringspolitiken finns många invändningar att göra.

Folkpartiet har i en rad motioner utvecklat sin syn på näringspolitiken.
Våra förslag till reformer på de finansiella marknaderna presenteras i vår
partimotion om aktiemarknaden. I motionen Livskraftiga småföretag ger vi
förslag till åtgärder för att stimulera nyföretagandet och skapa bättre betingelser
för ett fritt företagande. Vår syn på statligt företagande tar vi upp i
motionen Statliga företag och vår övergripande syn på näringspolitiken presenteras
i partimotionen En liberal näringspolitik. Vi kommer således i det
följande inte att upprepa samtliga principiella och praktiska ställningstaganden
utan hänvisar till dessa motioner.

Regeringens ekonomiska politik

För att ekonomin skall växa fordras investeringar. Dessa fordrar i sin tur
sparande. En av hörnstenarna i den s. k. Tredje vägens politik var att genom
devalveringen 1982 lyfta upp lönsamheten inom industrin. Därefter skulle ett
konsolideringsskede inledas med återerövringar av marknadsandelar såväl
på hemma- som världsmarknaden. I ett senare skede skulle industrins vinster
användas till kapacitetsutbyggnad. Tillväxten skulle fortsättningsvis genereras
av en ökande kapitalbildning.

Resultatet har blivit något helt annat. Såväl sparande som investeringar
ligger kvar på en låg nivå och tillväxten är till största delen konsumtionsledd.
På sikt är detta en ohållbar utveckling. Desto mer anmärkningsvärt är att
regeringen inte tycks vara kapabel att lägga om sin ekonomiska politik.

I regeringens proposition 1986/87:74 uppmärksammas visserligen problemet
med ett fallande hushållssparande, den alltför snabba pris- och löneutvecklingen,
förlorade marknadsandelar etc. Men på det stora hela tycks man
vara till freds med den nuvarande utvecklingen.

Efter en längre inledning räknar man upp en rad områden som betydelsefulla
för näringslivets utveckling. Den första av dessa gäller näringslivets
kapitalförsörjning. Föredraganden ser positivt på avregleringen av penningoch
kapitalmarknaderna som skapat möjligheter till en god allokering av
riskvilligt kapital. Han konstaterar också att ”sammantaget kan detta inne

bära att behovet av särskilda åtgärder för att tillförsäkra t. ex. småföretag Mot. 1986/87

eller företag i vissa regioner tillgång till krediter inte längre är lika stort som N149

tidigare”. Från folkpartiets sida har vi sedan länge konstaterat att det inte
längre existerar behov av en rad av de institutioner som tillkom under kreditransoneringens
år. Det finns således skäl att nu se över en rad av de statliga
kreditinstitutens verksamhet då deras fortsatta existens knappast gagnar
marknadens funktionsduglighet, utan snarare leder till konkurrenssnedvridningar.
I årets näringspolitiska proposition lyser reformförslagen inom de
finansiella områdena med sin frånvaro. Vi återkommer med våra förslag till
avreglering av de finansiella marknaderna under avsnittet Forcerad avreglering.

Företagsbeskattningen

I propositionen berörs även företagsbeskattningen. Statsrådet konstaterar att
nuvarande skattesystem leder till att vinster låses in i historiskt framgångsrika
företag. Med andra ord, investeringarna sker framför allt i företag med en
framgångsrik historia, snarare än i företag med goda framtidsutsikter. Regeringen
hoppas att företagsbeskattningskommittén kommer att lösa detta problem.

Den viktigaste enskilda skattepolitiska åtgärden som kan vidtas för att
skapa mera gynnsamma förutsättningar för småföretagen och småföretagarna
är en sänkning av marginalskatten. Dagens höga marginalskatter verkar
starkt hämmande på expansionslust och expansionsförmåga hos många småföretagare.
Det har i ett flertal undersökningar framkommit att den ökning
efter skatt som uppkommer efter en eventuell utökning av verksamheten inte
alls är jämförbar med den ökade arbetsbelastning och det ökade ansvar som
expansionen skapar.

För att rätta till detta problem krävs dels marginalskattesänkningar så att
nästan alla inkomsttagare får behålla åtminstone hälften av en inkomstökning,
dels omfattande lagförenklingar och avregleringar.

Vi har i vår partimotion En liberal skattepolitik utförligt beskrivit vilka
reformer vi anser nödvändiga inom skatteområdet. I detta sammanhang vill
vi dock betona vikten av att förmögenhetsskatten på arbetande kapital avskaffas.
Det är inte rimligt att på detta sätt straffbeskatta kapital som skapar
arbetstillfällen och stimulerar tillväxt.

I samband med vår skattereform skall även investeringsfonderna generellt
släppas fria under en treårsperiod. Efter denna period bör eventuellt återstående
medel återföras till beskattning.

Avreglering och regelförenkling

Enligt regeringsformen 8 kap. kan riksdagen till förvaltningsmyndigheter
delegera rätt att utfärda tillämpningsbestämmelser.

Riksdagen har under årens lopp flitigt utnyttjat denna befogenhet och i dag
har ca 40 statliga myndigheter rätt att meddela föreskrifter. Ytterligare 160
statliga myndigheter har beviljats rätt att inhämta uppgifter för statistiska
ändamål. 11

Allt detta medför stora förvaltningskostnader för såväl myndigheter som Mot. 1986/87

näringsliv. Företagens uppgiftslämnardelegation (FUD) har uppskattat före- N149

tagens direkta kostnader i samband med kontroll, tillstånd och statistik till
8-16 miljarder kronor per år. Myndigheternas förvaltningskostnader kan
uppskattas till ca 9 miljarder kronor per år, exkl. kostnader för kontroll. Tar
man dessutom hänsyn till de indirekta kostnaderna torde de sammanlagda
kostnaderna för rådande regleringssystem bli avsevärt högre.

Sedan slutet av 1970-talet pågår olika arbeten som syftar till att nå begränsningar
och förenklingar i myndigheternas föreskrifter och uppgiftskrav.

Dessa är numera skyldiga att samråda med företagens uppgiftslämnardelegation
innan de beslutar om att införa nya eller utvidgade uppgiftskrav. Ytterligare
ett exempel är den s. k. begränsningskungörelsen (kungörelsen 1980:641
om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller
råd), i vilken det föreskrivs att myndighet inte får utfärda nya eller ändrade
föreskrifter som kan leda till inte oväsentliga direkta eller indirekta kostnadsökningar
för berörd verksamhet utan att frågan riksdagsbehandlats.

Vi anser det positivt att regeringen äntligen börjat visa vilja att lätta på
vissa normer och anvisningar, även om resultaten hittills varit blygsamma. Vi
menar att det redan finns ett antal områden där fortsatt avreglering omedelbart
kan ske, t. ex. inom transport- och bostadssektorn, penning- och kapitalmarknaden
etc.

Den s. k. normgruppen - ett beredningsorgan inom industridepartementet
- tillsattes i syfte att gå igenom regleringar och uppgiftskrav som i onödan
fördyrar produkter och processer, som indirekt höjer näringslivets kostnader,
försvårar strukturomställningar eller verkar konkurrensbegränsande. Tanken
är att gruppen skall undersöka och lämna förslag i vilka avseenden
berörda författningar kan ändras. Tyvärr har gruppens arbete hittills givit litet
resultat. Detta innebär inte att gruppens arbete är oväsentligt, utan beror
snarare på att gruppens utformning och befogenheter är begränsade. Till
skillnad från regeringen önskar vi inte att normgruppen på sikt skall försvinna.
Vi vill i stället ge gruppen ökat handlingsutrymme och större befogenheter
än den för närvarande har. Först då kan gruppens arbete ge resultat.

I praktiken begränsas normgruppens handlingsförmåga genom att dess
verksamhet inte får omfatta målsättningen av den aktuella lagstiftningen.

Således tillåts gruppen endast ägna sig åt teknisk-juridisk granskning av
existerande lagstiftning.

För att hejda regleringskomplexets fortsatta expansion måste normgruppen
mera förutsättningslöst tillåtas att granska såväl existerande som föreslagna
regler.

Vidare bör normgruppen permanentas, så att man kan fungera som ett
organ till vilket näringsidkare kan vända sig med frågor om avreglering och
förenklingar.

För att skapa en bättre förståelse för näringslivets situation bör representanter
från näringslivet ingå i gruppen. Gruppens huvuduppgift skall vara att
fortlöpande följa hur myndigheterna utnyttjar sina normgivningsfullmakter.

Gruppen skall vid ingrepp basera sitt beslut på samhällsekonomiska kostnads-
och intäktskalkyler. Om gruppen finner att en myndighet föreslår 12

föreskrifter eller ställer uppgiftskrav vars samhällsekonomiska kostnader Mot. 1986/87

överstiger den samhällsekonomiska nyttan, skall gruppen tillåtas att dels N149

utarbeta egna förslag till ändringar, dels meddela och lämna sina analyser till
riksrevisionsverket och regeringskansliet.

Självfallet skall normgruppen fortsätta att lämna förslag till förenklingar av
rådande lagstiftning, men gruppens huvuduppgift bör vara att på eget initiativ
undersöka om det inom olika områden verkligen finns behov av statlig
styrning eller ej.

På litet längre sikt är det framför allt viktigt att grunderna för relationerna
mellan myndigheter och företag kan förändras. I flera myndigheter finns
säkert en insikt om att detta är nödvändigt och ett arbete i rätt riktning har
påbörjats.

Myndigheternas agerande gentemot småföretagaren måste mera än i dag
präglas av servicekänsla och en positiv attityd. Det finns tyvärr alltför många
exempel på hur ett negativt näringslivsklimat t. ex. på en ort eller i en
förvaltning fått företagare att låta bli att utveckla en idé eller t.o. m. att
upphöra med sitt företag.

Forcerad avreglering

Ett decentraliserat ekonomiskt system förutsätter ett fungerande signalsystem.
I en marknadsekonomi spelar priserna, lönerna och vinsterna denna
roll. Hela detta signalsystem - prisbildningen - påverkas av olika politiska
ingrepp: skatter, regleringar, obligatoriska fonderingar av vinstmedel osv. Vi
kan av andra hänsyn inte helt avvara sådana ingrepp men det har på många
områden gått för långt. Till skillnad från regeringen menar vi att det finns en
rad områden inom vilka avregleringar borde påbörjas eller påskyndas.

Folkpartiet anser att pris- och importregleringar bör successivt avskaffas.

Sådana ingrepp leder endast till att prismekanismen sätts ur spel. Priserna
förlorar sin signalfunktion med åtföljande välfärdsförluster. Vad beträffar
importregleringar drabbas konsumenterna dessutom direkt av högre priser
än vad som varit fallet vid en friare utrikeshandel.

Regeringens förkärlek att tillgripa prisreglering framgår av att man nu för
fjärde gången sedan 1982 infört allmänt prisstopp, trots att all erfarenhet visar
att prisstopp inte löser några underliggande problem. Under stora delar av
åren 1983-1985 utnyttjades prisregleringar i försöken att dämpa inflationen.

Den faktiska utvecklingen visar att detta inte lyckades. Problemet med den
alltför snabba prisutvecklingen kan inte lösas genom återinförda regleringar
utan måste angripas med mer grundläggande åtgärder.

Det är vidare angeläget att bryta upp de offentliga monopolen inom
tjänsteproduktionen, t. ex. sjukvård, barnomsorg, åldringsvård och utbildning.

Ytterligare en hårt reglerad och därmed dåligt fungerande marknad utgör
bostadssektorn. Bland de statliga och kommunala styrinstrumenten kan
bl. a. nämnas bostadslångivningen, förvärvs- och förköpslagstiftningen,
markvillkoret och bostadsanvisningslagen. Då regelsystemet är omfattande
och svåröverskådligt är det svårt att få en tillfredsställande överblick. Mins- 13

kade subventioner och en avbyråkratisering skulle kunna utgöra åtgärder för Mot. 1986/87
att revitalisera denna marknad. N149

De styrmedel som hittills dominerat inom miljöpolitiken är administrativa
regler. Det finns dock andra, njera marknadsanpassade styrmedel som är
nödvändiga som komplement. Ett exempel på ett sådant styrmedel är utsläppsavgifter.
Myndigheterna kan då fastställa en övre gräns för utsläppen.

Därefter får företagen själva avgöra vilka reningsåtgärder som blir fördelaktigast.
Förorenaren får betala.

Det finns fortfarande en rad områden inom kredit- och kapitalmarknaderna
som är kringgärdade av regleringar som med fördel borde kunna
avskaffas. De flesta av dessa tillkom under lågräntepolitikens regleringsår
och fyller inte längre någon funktion. Andra har spelat ut sin roll till följd av
att nya instrument av försäkringskaraktär har introducerats på marknaden.

1980 genomförde den borgerliga trepartiregeringen en regeländring som
bl. a. gjorde det möjligt för utländska investerare att placera riskkapital på
Stockholmsbörsen. Denna reform fick stor effekt. Under de följande åren flöt
utländskt riskkapital in till Sverige. Bara under 1985 svarade utländskt kapital
för en femtedel av allt nytt riskkapital.

Det stora utländska intresset för svenska värdepapper beror framför allt på
en strävan hos placerare att minska risken genom internationell diversifiering.
Genom förvärv av aktier från utländska börser med en låg eller negativ
samvariation med inhemska börssvängningar skulle även svenska placerare
kunna minska sitt risktagande. Valutaregleringen förbjuder dock detta. Därigenom
tvingas svenska portföljförvaltare att bära en större risk än vad som är
nödvändigt. Detta leder till att de nödgas ställa högre avkastningskrav än vad
som annars skulle vara fallet. I slutändan betyder detta att svenska företags
kapitalkostnader blir onödigt höga. Det är bl. a. av denna anledning folkpartiet
önskar avskaffa valutaregleringen.

Ränteläget i Sverige är i ett internationellt perspektiv högt. Det finns
därför anledning att anta att utländska placerare skulle vara intresserade av
att köpa svenska statsobligationer om så vore möjligt. Det är emellertid
förbjudet i dag. Vi anser att valutaregleringen bör avskaffas även för sådana
ingående valutaflöden. (I dagsläget har liberaliseringen skett huvudsakligen
för utgående flöden.)

En sådan liberalisering skulle verka dämpande på den svenska räntenivån,
vilket skulle stimulera kapitalbildningen. En avreglering skulle därmed ge ett
angeläget bidrag till tillväxten.

Ytterligare ett område som måste ses över är banklagen. Vår grundläggande
kritik av nuvarande lagstiftning är att man valt att fastställa vilken
verksamhet som banker skall tillåtas bedriva. Vi anser att den mycket snabba
utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden snarare motiverar en lag
som tar sikte på att föreskriva den typ av verksamhet som en bank inte får
bedriva. Man kan i dagsläget inte förutsäga vilka instrument som kommer att
introduceras i framtiden. Man vet ej heller hur marknaden i övrigt kommer
att gestalta sig. Då den lagstiftning som berör penning- och kapitalmarknaden
har en tendens att släpa några år efter i utvecklingen, ställs krav på
återkommande revideringar vilket kan leda till att önskvärda förändringar 14

fördröjs. Vi har i annat sammanhang föreslagit att banklagen utformas på ett Mot. 1986/87

sätt som är mer robust för framtida strukturförändringar inom bank- och N149

kreditsystemet.

De omedelbara förändringar som vi önskar i banklagen är bl. a. slopandet
av oktroj förfarandet, att dispensreglerna vid nyemissioner utvidgas, slopandet
åv reglerna för krediters löptid, avskaffande av förbud för utländsk bank
att öppna filial i Sverige m. m. Vi vill även upphäva etableringskontrollen av
försäkringsbolag och fondkommissionsrörelser. Vidare bör Stockholms fondbörs
monopol upphävas.

I propositionen påpekas att tillgången till en god infrastruktur blivit en allt
viktigare strategisk resurs för svenskt näringslivs konkurrenskraft. Mera konkret
föreslås förbättringar av vägnätets bärighet, en upprustning av järnvägarna
m. m. I övrigt utgår industriministern ifrån att nuvarande transportsystem
i stort sett fungerar bra.

Vi anser att även trafiksektorn måste avregleras. I praktiken råder t. ex.
inte näringsfrihet för den yrkesmässiga biltrafiken.

Ett av de mest flagranta exemplen på den nuvarande yrkestrafiklagstiftningens
negativa effekter är förhållandena inom taxinäringen. Den socialdemokratiska
regeringen har nu uppmärksammat en del av de problem som
existerar inom denna bransch. Det synes inte otroligt att en friare konkurrens
kommer att prövas i våra större städer, vilket vi självfallet välkomnar. Men
regeringens förslag är otillräckliga.

I en nyligen publicerad rapport, Regleringar inom bostads-, livsmedelsoch
transportområdena, redogör statens pris- och kartellnämnd för regleringskostnader
inom bl. a. taxitrafiken. Enligt SPK kan länsstyrelsernas
administrationskostnader för behandlingen av taxitillstånd uppskattas till 6-7
milj. kr. Man har även gjort en uppskattning av de kostnader som de långa
taxiköerna i Stockholm, Malmö och Göteborg förorsakar. Enligt SPK kan
kostnaden för varje vänteminut som drabbar företag och enskilda uppskattas
till 7 milj. kr. SPK menar dessutom att bristen på konkurrens möjliggjort en
högre lönestegringstakt inom taxinäringen än inom jämförbara sektorer. I
slutändan är det konsumenter och skattebetalare som får bära dessa kostnader.

Folkpartiet har vid upprepade tillfällen krävt att taxinäringen avregleras,
främst genom att behovsprövningen avskaffas och att kravet på att tillhöra en
beställningscentral upphör. Det är genom en ökad konkurrens inom taxinäringen
som effektiviteten kan höjas och servicen till kunderna förbättras.

Folkpartiet har länge krävt att yrkestrafiklagstiftningen skall liberaliseras.

Den behovs- och lämplighetsprövning som i dag sker i samband med att en
ansökan om trafiktillstånd behandlas bör inskränkas till att endast omfatta en
prövning av sökandes lämplighet med hänsyn till trafiksäkerheten. Nyligen
avskaffades behovsprövningen vid meddelande av tillstånd för transportförmedling
och godslinjetrafik. Detta är ett steg i rätt riktning men inte ett
tillräckligt steg för att det skall råda näringsfrihet inom transportsektorn.

RRV har vid ett flertal tillfällen framfört att lagen om transportförmedling
saknar betydelse för transportörer och konsumenter men likväl kan utgöra en
konkurrensbegränsning för transportförmedlingsföretag. Vår åsikt är följakt- 15

1*** Riksdagen 1986187. 3 sami. N144-150

ligen att lagen om transportförmedling skall avskaffas. Mot. 1986/87

1985 gavs länshuvudmännen i realiteten monopol på den regionala och N149
lokala busstrafiken. Då bristande konkurrens alltid leder till ineffektivitet
och samhällsekonomiska förluster vill vi avskaffa lagen om rätt att bedriva
viss linjetrafik.

Rådande luftfartspolitik innebär att det inom den nordiska flygtrafiken
inte existerar nämnvärd konkurrens eller fri prissättning. Resultatet har blivit
att priserna på vissa sträckor i Norden ligger avsevärt över motsvarande
sträckor i t. ex. USA, vilket också påpekas i SPK:s rapport. Även jämfört
med inrikes flygresor är priserna på flygningar mellan de nordiska länderna
oproportionerligt höga.

SAS agerar således från en monopolskyddad hemmamarknad i en omvärld
som präglas av en tilltagande och hälsosam konkurrens. SAS har dock under
senare år byggt upp en finansiell styrka som möjliggör för företaget att
utnyttja fördelarna av den avreglering som uppenbarligen tagit fart i Europa.

Det finns skäl att tro att kraven på likabehandling kommer att bli allt starkare
i framtiden.

Huvudargumentet för en avreglering av den nordiska flygtrafiken är dock
de positiva effekter detta skulle få för prissättning och service på flygresor
inom Norden. På sikt är det viktigt att SAS koncessioner upphör.

Statliga företag

Vi har i tidigare kommittémotioner utvecklat vår inställning till statligt företagande.
I vår motion om de statliga företagen gick vi igenom de skäl som
kunde tänkas motivera statlig inblandning och fann att det nästan alltid
existerade marknadskonforma lösningar som var att föredra.

Det existerar således få argument som motiverar nuvarande omfattning av
den statliga varu- och tjänsteproduktionen. Förändringar i omvärlden gör det
dessutom nödvändigt att se över de motiv som ursprungligen låg bakom
statsingripandet. Man bör således fortlöpande uppskatta och jämföra kostnaderna
inom de bägge systemen och välja den institution och modell som för
det aktuella syftet är mest effektiv.

Det finns däremot stora faror med statlig affärsverksamhet. Ofta står
statens roll som företagsägare i konflikt med statens huvudsakliga uppgifter i
samhället. Resultatet blir en sammanblandning mellan statens olika roller
vilket i allmänhet har en menlig inverkan på de statliga företagens skötsel.

Dessutom leder ofullständigt definierade avkastningskrav och tillgång till
”artificiellt” billig finansiering ofta till konkurrenssnedvridning och samhällsekonomiska
förluster.

I propositionen är tankegångarna diametralt motsatta. Statligt ägande ses
som ett viktigt inslag i den svenska biandekonomin. I vilket avseende staten
skulle framstå som en lämpligare ägare än privata intressenter framgår inte.

Det är hög tid att se över floran av statliga företag.

Det statliga budgetunderskottet motiverar en utförsäljning av statliga företag.
En sanering av statens skuldbörda minskar statens upplåningsbehov,
vilket lättar trycket på penningmarknaden. Resultatet blir lägre räntor och en
högre investeringsnivå.

FFV Mot. 1986/87

N149

I propositionen tas frågan om förändrad företagsform för affärsverket FFV
upp. Det konstateras att FFV är det verk som är mest kommersiellt inriktat,
vilket enligt föredragande statsrådet skulle motivera ett självständigare agerande
för FFV vad beträffar ekonomiska och finansiella frågor. I övrigt skall
verket fungera som tidigare.

FFV har utvecklats till en modern industrikoncern som verkar i hård
konkurrens såväl i Sverige som internationellt. Den nuvarande organisationen
leder till en rad problem. Till skillnad från aktiebolag har affärsverk
ingen juridisk självständighet och verksamheten lyder under offentlighetsprincipen
vilket gör det svårt att skydda affärshemligheter. När det gäller
ekonomi och finansiering existerar också betydande svårigheter. För att FFV
skall kunna uppträda som andra företag på marknaden är det enligt min
uppfattning nödvändigt att man får verka som aktiebolag.

Småföretags- och industrifonden

Småföretagsfonden inrättades 1984. Fonden skall genom förvärv av aktier i
investment- och utvecklingsbolag skaffa sig kontroll över småföretag. I propositionen
aviseras att 100 milj. kr. skall överföras från AP-fonden till småföretagsfonden.

Folkpartiet har alltid förespråkat enskilt ägande framför kollektivt. Löntagarfonder
och småföretagsfonder leder till en sammanblandningsekonomi
och skadar marknadsekonomins funktionsduglighet. Det är inte genom centrala
beslut som nyföretagande genereras. Vi kommer därför att yrka avslag på
regeringens propå.

Industrifondens uppgift är att stödja ”potentiellt lönsamma men riskbetonade
utvecklingsprojekt”. Våren 1984 beslutade riksdagens socialistiska majoritet
att tillföra fonden 200 milj. kr. per år under en treårsperiod. Detta
ingick som en ”offensiv” satsning i den tredje vägens politik. Vi har inget
emot regeringens förslag att reducera fondens kapital med 155 milj. kr.

Snarare visar detta att vår kritik mot 1984 års ”offensiva” satsning på industrifonderna
var berättigad. Regeringen borde ta lärdom av detta och fortsätta
neddragningen av medel avsatta i diverse andra statliga fonder.

Utbildningsfrågor

I propositionen föreslås att SIND skall fördela och samordna de statliga
resurserna till SIFU och annan småföretagsinriktad utbildning. Vi anser att
SIFU:s självständighet skall bevaras och avvisar därmed regeringens förslag i
detta avseende.

SIFU verkar i konkurrens med en rad privata utbildningsorganisationer
vilka inte erhåller statsbidrag. Såväl RRV som NO har uttalat sig kritiskt om
statens subventionering av SIFU:s verksamhet. NO menar att det statliga
stödet till SIFU snedvrider konkurrensen på marknaden. På sikt bör statens
subventioner till SIFU upphöra. Verksamheten får då avgiftsfinansieras.

17

Utländska investeringar och stabila spelregler

Mot. 1986/87

N149

Inför investeringsbeslut gör företagen en marknadsmässig bedömning av
förutsättningarna. Man går igenom riskerna med projektet och försöker så
långt som möjligt förutse t. ex. hur kunder och konkurrenter reagerar. Det
hör till spelets regler att en sådan bedömning aldrig kan bli helt säker.
Marknadsrisker måste med andra ord ett företag leva med.

När det däremot gäller lagar, regler, skatter och avgifter, dvs. de förutsättningar
som statsmakterna ger för verksamheten, har företagen berättigade
krav på stabilitet och långsiktighet. Det är oacceptabelt att nya skatter eller
förordningar tillåts påverka beslut som redan tagits och kullkasta företagens
investeringskalkyler. Samma förhållande gäller för hushållens sparandebeslut.

Ryckigheten i den ekonomiska politiken och socialdemokraternas nonchalans
inför hushållens och näringslivets krav på stabila spelregler illustreras
med den s. k. engångsskatten. Även regeringens ändring av räntan på allemansspar
(den 1 juli 1986) hade karaktären av en retroaktiv försämring av
sparandevillkoren. För industrin är kanske energiskatterna det område som
ställer till störst problem.

Regeringens politik har således ökat hushållens och näringslivets osäkerhet.
Risken är att hushåll och industri kommer att kräva en extra premie för
politisk risk vid sparande och investeringsbeslut. Det verkar inte osannolikt
att de senaste årens kraftiga uppgång av svenska företags investeringar utomlands
delvis kan förklaras av att risken för diskretionära politiska ingrepp i
Sverige ökat. Under perioden 1982-1985 uppgick de svenska företagens
investeringar i utlandet till 40-45 % av investeringar i byggnader och maskiner
i Sverige.

Det är visserligen naturligt att ett land med många multinationella företag
och en alltför snabb löneökningstakt exporterar kapital. Önskar regeringen
bryta denna trend krävs att den alltför snabba lönekostnadsökningen bryts
samt en mer näringslivsvänlig miljö och respekt för företagandets villkor.

Vi vill i detta sammanhang påpeka att vi i grunden har en positiv inställning
till utlandsinvesteringar. Utländska företagsförvärv kan komplettera den
svenska produktionen, skapa inträde till nya marknader och förstärka en
koncerns internationella konkurrenskraft.

I propositionen uppmärksammas ökningen av utlandsinvesteringarna.
Med hänvisning till den s. k. direktinvesteringskommitténs förslag önskar
man ”ta initiativ till att förbättra statistiken om utlandsinvesteringar” samt
samtal med de multinationella företagens ledningar.

Vad beträffar statistikinsamlandet bör det påpekas att statistik om svenska
företags utlandsinvesteringar sedan 1965 regelbundet insamlats av Industrins
utredningsinstitut och att en uppdatering av detta material för närvarande
pågår. För att undvika dubbelarbete torde regeringen kunna vända sig till IUI
för att få tillgång till detta material.

Beträffande de aviserade överläggningarna med de stora svenska företagen
är vår uppfattning att de inte fyller något syfte. De föreslagna åtgärderna
kommer snarare att leda till en ytterligare byråkratisering som tar tid och
kostnader i anspråk för båda parterna utan nytta för samhällsekonomin.

Utländska investeringar i Sverige försvåras Mot. 1986/87

N149

I propositionen föreslås vissa förändringar i företagsförvärvslagen (1982:617).

Förslaget innebär att utländska förvärv av mindre svenska företag undantas
helt från den nu gällande tillståndsplikten. Vi välkomnar denna förändring.

Men förslaget är inte tillräckligt långtgående.

Industriförbundet har tidigare påpekat att utländska förvärv ofta försvåras
eller förhindras till föjd av långa handläggningstider eller omfattande krav på
diverse åtaganden från det förvärvande företagets sida. Enligt Industriförbundet
är handläggningstiderna i flertalet fall längre än fyra månader och i
flera fall längre än ett år.

Även från utländskt håll har kritik mot gällande lagstiftning framförts.

Lagen uppfattas som diskriminerande och protektionistisk. Liknande kritik
har även framförts vid bilaterala kontakter på regeringsnivå. Förutom att
lagen skadar vår trovärdighet i internationella handelspolitiska diskussioner,
dämpar den med största sannolikhet även utlänningars vilja att investera i
Sverige. Det är uppenbart att lagen används alltför restriktivt. Enligt vår
mening bör lagen endast tillgripas då säkerhets- och beredskapspolitiska
intressen står på spel.

Anslagsfrågor

Vi anser att administrationen vid statens industriverk bör kunna reduceras
med ca 6 milj. kr. t. ex. genom att antalet och omfattningen av branschvisa
utredningar begränsas. Även anslaget för SIND:s utredningsverksamhet bör
kunna minskas med 2,5 milj. kr.

Vad beträffar anslaget B 4. Åtgärder för att främja industridesign anser vi
att detta anslag bör slopas. Design Center har under en uppbyggnadsperiod
erhållit ganska stora anslag från industriverket. Centret måste nu drivas på
marknadsmässiga villkor. Även insatserna för att främja design i enskilda
företag bör upphöra då det kan leda till konkurrenssnedvridningar.

Inom anslaget Branschfrämjande åtgärder pågår för närvarande två program,
för den träarbetande industrin och för s. k. övriga industrisektorer.

Denna typ av understödsverksamhet ger näringslivet felaktiga resursfördelningssignaler.
Programmet för struktur och utvecklingsprogram för övriga
industrisektorer har vi aldrig accepterat och anser fortfarande att det snarast
bör avslutas. Vi anslår tillsammans 6 milj. kr. för redan gjorda åtaganden.

På anslaget Småföretagsutveckling betalas kostnader för de regionala utvecklingsfonderna
och ett antal mer eller mindre opreciserade verksamheter.

Vi anser att anslaget enbart bör belastas med kostnader för de regionala
utvecklingsfondernas företagsservice och administration m. m. Vi beräknar
att en reducering kan göras med 50 milj. kr. utan att detta påverkar utvecklingsfonderna.

Anslaget Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag infördes 1984.

Vi motsatte oss detta av flera skäl. Vi välkomnar således regeringens förslag
att slopa detta anslag.

19

Hemställan

Mot. 1986/87

N149

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs beträffande normgruppen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om forcerad avreglering inom bostadssektorn, transportsektorn,
penning- och kapitalmarknaden och den offentliga tjänsteproduktionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om behovet av kraftigt sänkta marginalskatter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förmögenhetsskatten
på arbetande kapital bör avskaffas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om stabilitet och långsiktighet i lagar, regler, avgifter
och skatter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en liberalare tillämpning av företagsförvärvslagen,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om FFV:s organisation,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om SIFU,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en utförsäljning av statliga företag,

11. att riksdagen beslutar att minska anslaget B 1. Statens industriverk
med 6 milj. kr. i förhållande till regeringens förslag,

12. att riksdagen beslutar att minska anslaget B 2. Statens industriverk:
Utredningsverksamhet med 2,5 milj. kr. i förhållande till regeringens
förslag,

13. att riksdagen avslår regeringens förslag om 5 milj. kr. på anslaget
B 4. Åtgärder för att främja industridesign,

14. att riksdagen beslutar att minska anslaget B 11. Branschfrämjande
åtgärder med 11 milj. kr. i förhållande till regeringens förslag,

15. att riksdagen beslutar att minska anslaget B 12. Småföretagsutveckling
med 50 milj. kr. i förhållande till regeringens förslag.

Stockholm den 11 mars 1987

Christer Eirefelt (fp)

Gudrun Norberg (fp) Kjell-Arne Welin (fp)

Hadar Cars (fp)

20