Motion till riksdagen
1986/87:N140

Lars Wemer m. fl. (vpk)

Näringspolitik inför 1990-talet (prop. 1986/87:74)

1 Inledning

Näringspolitiken står inför en ny situation. Detta är framför allt betingat av
två avgörande omständigheter.

Världskapitalismen tar ett kvalitativt nytt steg i sin utveckling. Kapitalkoncentration
och internationalisering bryter igenom de nationalstatliga strukturerna.
Ett system tenderar att byggas upp av högspecialiserade styrcentra,
lokaliserade till några få särskilda regioner. Övriga delar av de nationella
territorierna får sin satellitroll alltmer markerad. Elitcentrerade strukturer
träder fram på skilda områden i ekonomin. Den teknologiska utvecklingens
riktning och innehåll gynnas och styrs av dessa tendenser. Marknadens
karaktär och funktion förändras, monopol och oligopol tar alltmer över.

För det andra: framtida näringspolitik kan inte längre vara enbart näringspolitik.
Näringarna kan inte betraktas skilda från annat samhälleligt och
mänskligt liv och dess nutida problem, inte heller som förutsättningen för allt
annat. Industrialismen befinner sig i ett läge, där på område efter område
byte av system är nödvändigt både i tänkande och praktik. Den ekologiska
krisen, samhällets sociala funktioner, frågan om demokratin och makten, om
människors möjligheter att styra en alltmer destruktiv utveckling över i
humanistiska banor - detta kan inte längre uteslutas från en seriös diskussion
om ekonomi och näringspolitik.

Den svenska och europeiska diskussionen om näringspolitik är därför
otidsenlig i förhållande till vår tids problem. Man noterar direkta steg tillbaka
i medvetande och politisk nivå. När framtiden kräver helhetssyn och sammanhang,
isolerar sig näringspolitiken i ett ensidigt kommersiellt perspektiv.
Trots att externa effekter och samband mellan samhällsfunktioner tilltar,
ökar fragmentiseringen och de kortsiktiga betraktelsesätten. Marknadsstörningarna
i systemet tilltar, samtidigt som den verklighetsfrämmande idealiseringen
av ett teoretiskt idealtillstånd med automatiskt rörliga faktorer dominerar
tänkandet. När de icke-kommersiella faktorerna blir alltmer
betydelsefulla, blir synsätten samtidigt alltmer ensidigt kommersiella.

Det är framför allt inom borgerligheten denna ytliga kommersialism bärs
fram. Det svarar mot det internationaliserade storkapitalets allt aggressivare
strävan efter ytterligare makt över samhällena. Men också inom socialdemokratin
har skett en anpassning i samma riktning och ett övergivande av den
keyneska epokens mer mångsidiga och skapande syn på näringar och näringspolitik.

Vpk ser för sin del nödvändigheten av ett nytt och mer allsidigt synsätt på Mot. 1986/87

näringspolitiken som en förutsättning för att arbetarrörelsen och de demokra- N140

tiska institutionerna inte skall bli den kapitalistiska utvecklingens fångar.

Inriktningen bör då vara:
att övervinna motsättningen mellan industrialism och ekologi
att bringa teknologi och strukturomvandling i överensstämmelse med
folkflertalets behov och intressen
att demokratisera näringslivet

I dessa övergripande mål ser vpk gestaltningen av en socialistisk näringspolitik
utifrån dagens svenska verklighet.

2 Näringspolitikens utgångspunkter

Regeringen har som grundläggande utgångspunkt, att någon medveten linje
eller långsiktig syn på framtida utveckling inte skall formuleras. Utvecklingen
skall framgå ur ”marknadsekonomin”, statens roll skall vara att lägga saker
till rätta härför. Detta betraktelsesätt anser vi felaktigt och illusionärt.

Begreppet marknadsekonomi definieras fel. Alla industriella samhällen,
alla ekonomier, där arbetsdelning och utbyte av arbetsresultat är genomgående,
utgör marknadsekonomier. Marknadsekonomi är i princip oberoende
av vilka inslag av styrning och planering som förekommer - detta ändrar bara
typen av marknadsekonomi.

Marknadsekonomin är inte någon objektiv, anonym riktgivare för utvecklingen.
Utvecklingen är alltid summan av ett antal beslut och förhållningssätt.

De avgörande frågorna är: Vem beslutar? Finns något grepp om vart beslutens
summa leder oss?

Vi hävdar, att näringspolitiken aldrig kan bidra till att lösa vår tids problem,
om den inte skapar ett grepp om utvecklingen och kan styra dess
övergripande linjer. Detta är också en grundläggande demokratisk fråga.

Endera beslutar IBM, Volvo och finanskretsarna utan att vare sig de själva
eller andra vet hur helheten påverkas, eller också styr landets demokratiska
institutioner och den folkliga självstyrelsen vilket grundläggande innehåll de
vill ge utvecklingen.

Naturligtvis är ingen mänsklig makt oberoende nog att styra utvecklingen
fritt. Inte heller en demokratisk folkmakt kan styra samhället tillbaka till
passerade stadier eller framåt mot utopier, som saknar teknologisk och
praktisk förankring. Men inom givna yttre ramar kan man välja kvalitativt
olika alternativ. En nation är inte ett passivt offer för anonyma och okontrollerbara
krafter - i så fall vore all näringspolitik överflödig och de demokratiska
institutionerna tomma ekon av börslivet och EG-kommissionen.

Vi hävdar, att det är demokratins skyldighet att ha ett medvetet grepp om
utvecklingens större linjer, en avsikt och ett ansvar inför vad som skall ske.

Det moderna verige med sin höga integrationsgrad, sina folkrörelser och
demokratiska institutioner äger förutsättningarna härför.

13

3 Svenskt näringsliv i internationellt perspektiv

Mot. 1986/87
N140

Propositionens syn ansluter sig alltför oreflekterat till de för tillfället härskande
tolkningarna av exportens roll och därmed förknippade problem.

Många av dessa tolkningar är tvivelaktiga. Man kan t. ex. inte se begreppet
konkurrenskraft väsentligen som en funktion av löneutvecklingen. Det är
inte heller korrekt, att lönekostnaden per producerad styck över en längre
period stigit mer i Sverige än i andra industriländer. Exporten har över huvud
inte utvecklats ogynnsamt utan tillhör de inslag i ekonomin som varit förhållandevis
problemfria. Det är oegentligt att värdera exportnäringar högre än
andra verksamheter. En närings förmåga att bidra till nationens välstånd
beror inte på om dess produkter avyttras utanför eller inom landet. Att hålla
tillbaka den nationella ekonomiska basen och de offentliga verksamheterna
med motiv att stödja exporten leder till obalanser bl. a. i form av otillräckliga
investeringar och överackumulation av kapital, något som i sin tur försvårar
villkoren för en skapande näringspolitik.

4 Näringspolitikens principiella inriktning

Med ovan givna utgångspunkter får vi en annan bild av näringspolitikens
framtida inriktning än regeringen. Även om man inte kan förutse eller
planlägga en bestämd utveckling på enskilda produktområden, är det både
möjligt och nödvändigt att ge utvecklingen i allmänhet riktning och innehåll.

Det är t. o. m. oundgängligt för att försvara landets industriella position och
ekonomisk-politiska handlingsutrymme. Industrisamhällena i världen står
också inför viktiga vägval, som inte kan förbigås utan allvarliga framtida
följder. Härur följer ett antal centrala riktlinjer för näringspolitiken.

1. Den nationella självständigheten måste stärkas. De effektivitetsvinster
som ligger i utnyttjandet av en mångsidig struktur måste tas till vara. I vissa
nyckelsektorer inom industri och tjänsteproduktion måste avancerade
positioner byggas upp för att motverka landets alltmer markerade satellitroll
gentemot t. ex. Förenta Staterna. Ett viktigt objekt är härvid datateknologin,
där landet tidigt borde bygga upp kompetens för optiska datorer.

2. Tillväxtmålet måste definieras och ges socialt innehåll. Nu gäller det
inte tillväxt med mindre än att man också frågar hur och till vad. Huruvida
tillväxt skall stimuleras på ett visst område avgörs inte bara av tillväxtmöjligheterna
som sådana inom området utan genom summan av verksamhetens
externa effekter på ekonomin och samhället. Att prioritera sociala mål framför
kommersiella blir då en nödvändighet.

3. De samhällsägda företagen, fondsystemen och de offentliga verksamheterna
bör göras till ledande inslag i utvecklingen. Därigenom främjas alternativ
till den privata storindustrins politik och lösningar, nya exportmöjligheter
öppnas bl. a. på tjänsteområdet och sociala och kulturella behov ges starkare
tyngd i efterfrågan och produktion.

4. En klar prioritering bör ges åt produktion och teknik ägnad att reducera
miljöstörningar och minska den specifika råvaru- och energianvändningen.

Här finns alltjämt ett avsevärt utrymme, både inom processindustri, anlägg- 14

ningsverksamhet och förädlingsindustri. Redan vid uppläggning av en pro- Mot. 1986/87
duktion skall planering ske för återvinning och recirkulation. N140

5 Finansiella problem

I alla avancerade industriländer har finanskapitalet stärkt sin ställning på
andra verksamheters relativa bekostnad. Detta har på ett ogynnsamt sätt
påverkat näringslivets utveckling och snedvridit förutsättningarna för näringspolitiken.
Det finansiella intresset har kommit att utöva ett oproportionerligt
inflytande över näringslivet. Det har blivit vägledande för företagsledningsmetoder
och företagsplanering på ett sätt som missgynnat omsorgen om
själva produktionen och försvårat ett tålmodigt och långsiktigt utvecklingsarbete.
Fragmentiseringen av lönsamhetstänkandet och den ensidigt finansiella
bedömningen av enskilda avsnitt inom koncerner och företag har varit till
förfång för sammanhang mellan verksamheter och perspektiv i produktutvecklingen.

Det är därför nödvändigt att reducera finanskapitalets inflytande och
minska de spekulativa inslagen i näringslivet. Ett led häri är nationaliseringen
av de privata affärsbankerna och kreditinstituten. Ett annat är en ändrad
inriktning på löntagarfondernas placeringspolitik, som mera gynnar en långsiktig
utveckling av de produktiva verksamheterna än kortsiktiga avkastningsmål.

6 Infrastruktur

Propositionen framhäver med rätta infrastrukturens betydelse - något som
borgerliga analyser vanligen grovt försummar. Emellertid får man inte se
infrastrukturen som huvudsakligen en service åt det privata näringslivet och
den direkta produktionen. Infrastrukturen har ett egenvärde som en mycket
viktig stimulansfaktor för teknisk utveckling och produktion av utrustning
och tjänster. Infrastrukturen avgör också i hög grad den regionala utvecklingen.
Till skillnad från många andra delar av ekonomin utmärker sig infrastrukturen
speciellt för sina externa effekter - dvs. dess aktiviteter får kringeffekter,
som ofta är mer vittgående än verksamheten i sig. Detta gör att den
måste betraktas som ett självständigt område med egna anspråk på näringspolitiken.

7 Avreglering och regelförenkling

Förenkling och effektivisering av regler och kontroller är i och för sig en
angelägen uppgift. Så som förenklingen bedrivs, riskerar den dock att leda till
en mer diffus regeltillämpning, till en oklarare praxis. Regelförändringar som
syftar till lättförståeligare och klarare procedurer och krav skall givetvis
främjas. Däremot får arbetet med regelförenklingen inte leda till att produktkontroll
och miljökrav urholkas eller till en öppen eller förtäckt anpassning
till lägre utländska standarder i skilda hänseenden. Det bör ses som en styrka,
inte som en belastning, för svensk produktion när den tillämpar starkare krav
på processer och produkter än andra länder. 15

8 Näringspolitik och industrikriser

Krisstödspolitiken har enligt vår mening haft två avgörande svagheter. För
det första har man ofta varit alltför snabb att inrikta den på avveckling och
reträtt i stället för på utveckling och förnyelse av befintlig kompetens. För det
andra har den varit kortsiktig, vilket medfört svåra påfrestningar och bristandeförutseende.
Normalt kan strukturella kriser förutses i tämligen god tid.
Detta ger utgångspunkter för att på ett tidigare stadium planera för att
avvärja vissa effekter och bygga upp nya eller kompletterande verksamheter.
Mycket av det slöseri av mänsklig kompetens som åtföljt strukturkriserna
skulle härvid kunna undvikas. Huvudprincipen skall vara, att nedläggning av
verksamheter endast sker sedan ersättningsarbeten skapats.

9 Internationella investeringar

Kapitalets alltmer transnationella karaktär bildar ett allvarligt och växande
problem för svenskt näringsliv och ekonomi. Det inte endast för makt och
beslut utanför landets gränser och begränsar den nationella självständigheten.
Det binder också svenska kapitalägare till den västliga imperialismens
intressegemenskap mot de lönarbetande i andra länder och mot tredje världen.
Den nationella självständigheten har naturligtvis många andra aspekter
än så - minst lika viktigt torde vara beroendet av de transnationella koncernernas
ledande roll på centrala teknologi- och forskningsområden.

Det är en svår uppgift att på något sätt bringa dessa tendenser under
kontroll. Vägarna för att överföra kapital länder emellan är så sofistikerade,
att kapitalströmmarna ofta inte kan iakttas. De större företagen gör sina egna
valutatransaktioner och fungerar som sina egna kreditinstitut.

De konkreta åtgärder som i nuvarande läge är möjliga är av två slag. För
det första bör det tillåtna utlandsägandet i svenska företag generellt stanna
vid 10% - en regel som bör tillämpas från nu. För det andra bör en del av den
likviditet dras in som på senare år gjort det möjligt att öka den svenska
storfinansens utlandsengagemang. Denna överackumulation av kapital vållar
instabilitet i ekonomin och medverkar också till spekulationsfenomen av
skilda slag. En särskild beskattning ägnad att återföra en del av dessa resurser
till samhället skulle skapa bättre balans i ekonomin. Den skulle därutöver öka
de samhälleliga resurserna för en självständig uppbyggnads- och utvecklingspolitik
i näringslivet.

10 Teknisk forskning och utveckling

Propositionen behandlar teknologin som om den var en neutral, ”teknisk”
fråga. Så är inte fallet. Teknologins utveckling är socialt bestämd och har ett
socialt innehåll. Nuvarande tendenser främjar en utveckling, där verkningar
på arbetsprocesser och arbetsorganisation i stor utsträckning är till de arbetandes
nackdel. Den främjar också en koncentration av kapital och makt
både klassmässigt och geografiskt.

Det är emellertid fullt möjligt att ge den nya teknologin en annan riktning
och ett annat innehåll. Också detta är en fråga om nationell självständighet.

Den nuvarande forsknings- och utvecklingspolitiken på det tekniska området Mot. 1986/87

är alltför mycket knuten till bestående tendenser och anpassad efter de stora N140

företagens behov. Det krävs en självständigare politik för teknisk utveckling.

Dess riktmärke måste vara ett socialt innehåll, ägnat att främja det mänskliga
arbetets och den mänskliga kapacitetens utveckling, en större jämlikhet, en
bredare kompetens hos de arbetande, en utjämning av mäns och kvinnors
villkor i arbetet samt en utjämning av förhållandet mellan olika regioner i
landet.

11 Småföretagsutveckling

Propositionen betonar småföretagens betydelse för näringslivet. Den bortser
dock från en väsentlig och kontroversiell sida av småföretagens villkor: deras
beroende av de stora företagen. Småföretagandet präglas ofta av sådant
beroende. Det är därför av vikt att stärka småföretagens möjligheter att stå
emot inflytande och dekret från storföretag. Ett medel härför kan vara att
utnyttja det samhälleliga kapital som finns i fondsystemen. Ett annat är att
införa en strikt kontroll av hyressättning för lokaler - ett för många små
serviceföretag stort problem.

Den kooperativa utvecklingen har i propositionen ägnats en ganska summarisk
behandling. Den kooperativa företagsformen - och vi har här närmast
den producentkooperativa i åtanke - är en synnerligen värdefull form för att
bygga upp mindre och medelstora företag. Den är också en form som lättare
bemästrar ett företags växande över en viss nivå. Mycket av det individuella
småföretagandet har omgivits av illusioner, och man överskattar i propagandan
för att ”starta eget” ofta allvarligt människors möjligheter härtill. Detta
leder inte sällan till svaga företag, som sopas bort vid påfrestningar, liksom till
osunda affärsmanipulationer eller arrangerade konkurser. En producentkooperativ
organisationsform är vida starkare och sundare.

Mot denna bakgrund är det av vikt att kooperativa företagsformer prioriteras.

12 Statsägda företag

På senare år har statens eget företagande påtagligt anpassats till det kortsiktiga
och fragmentiserade tänkande som gjort sig gällande i det privata näringslivet.
Detta har varit till förfång för statsföretagsamheten. Statliga företag
skall inte imitera de sämre sidorna av privatkapitalismen. De skall i stället
utgöra alternativ i fråga om teknologins tillämpning och sociala innehåll,
liksom i fråga om principer för företagsledning. Det sistnämnda är inte minst
viktigt i en situation, där de privata storföretagens ledarskapsmetoder är
utsatta för en kritisk diskussion.

Vi förordar ett program för den samlade statsföretagssektorn, där den med
löntagarfordernas hjälp utvecklas till en sektor med en principiellt annan
inriktning än den privata. Dess mål skall vara, att bära fram en alternativ
självständig utveckling av teknologi. Den skall också bilda en utmaning mot
den privata sektorns auktoritära ledning och maktförhållanden genom att 17

tillämpa demokratiska ledningsprinciper och ett kollektivt självstyre av sina Mot. 1986/87

anställda. Slutligen bör en långsiktig samverkan utvecklas mellan olika delar N140

av statsföretagsamheten, med syfte att främja en gemensam långsiktig strategi
och en rättvis regional fördelning av resurser och utvecklingsinitiativ.

13 Utvecklingstendenser i vissa branscher

Vi har i ett antal särskilda motioner utvecklat tankar och förslag rörande
speciella delar av näringslivet. Därutöver vill vi här ta upp ett branschproblem
av aktuellt och något särpräglat slag - vapenindustrin.

Det är nu uppenbart, att utvecklingen inom vapenindustrin inte kan få
fortsätta som hittills. De säkerhetspolitiska komplikationerna är alltför stora
och det är utomordentligt stötande, att en bransch av detta slag i hög grad
skall kontrolleras av utlandsboende finansmän. Regeringen bör därför föranstalta
om att Bofors nationaliseras.

14 Hemställan

Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om näringspolitikens sammanhang med samhällsutveckling
och ekologi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs rörande näringspolitikens utgångspunkter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs om svenskt näringsliv i internationellt perspektiv,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs om näringspolitikens principiella inriktning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs om finansiella problem.

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs om infrastrukturens roll,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs rörande avreglering,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs om industrikriser,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om begränsningar i
utlandsägandet av företag i Sverige till högst 10% av ägarinsats och
röstvärde,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till beskattning av de
större företagens bruttotillgångar i enlighet med vad som sägs i motionen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs rörande teknisk forskning och utveckling,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs om småföretagsutveckling och kooperation,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett långsiktigt 18

program för den statliga företagsamheten i enlighet med vad som
anförs i motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om överförande i
statlig ägo av Bofors industrier.

Stockholm den 11 mars 1987

Mot. 1986/87
N140

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Jörn Svensson (vpk)
Karl-Erik Persson (vpk)
Paul Lestander (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

John Andersson (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)

19