Motion till riksdagen
1986/87:N123

Karl-Anders Petersson och Stig Josefson (c)
Ny banklagstiftning (prop. 1986/87:12)

I proposition 1986/87:12 läggs förslag fram om fyra nya banklagar — bankrörelselagen,
bankaktiebolagslagen, sparbankslagen och föreningsbankslagen.
Lagförslaget är huvudsakligen av teknisk natur och en anpassning till
bl. a. aktiebolagslagen och bokföringslagen. Propositionens förslag bygger
på banklagsutredningens slutbetänkande, vilket även har remissbehandlats.

Kreditmarknadskommitténs uppgifter — Bankernas
framtida roll

Av stor betydelse för bankernas framtida utvecklingsmöjligheter är emellertid
även de förslag som kreditmarknadskommitténs arbete kan komma
att föranleda. Kreditmarknadskommittén tillkallades 1983 med direktiv att
bl. a. se över bankernas verksamhetsregler och belysa konsekvenserna av
den konkurrenssituation som uppstått mellan bankerna å ena sidan och
andra typer av finansinstitut å den andra.

De regler som gäller för bankverksamheten innebär att bankernas kreditgivning
inte får sammanblandas med företagsverksamhet. Bankerna har
dock bildat ett stort antal dotterbolag och är genom dessa bolag indirekt
engagerade i företagsverksamhet. Kapitalförsörjningen och dess struktur
har en avgörande roll för näringslivets expansion och utveckling i olika
delar av landet. Affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker har ett betydande
ansvar för tillgången på kapital för investeringar i regioner som hårt
drabbats av den koncentrationspolitik som förts av den socialdemokratiska
regeringen. Kreditpolitiken och reglerna för denna får därför inte utformas
så att bankernas möjligheter att kunna utvecklas och ta till vara nya former
för kreditverksamhet, bl. a. i syfte att stärka näringslivets utveckling i en
hårt drabbad region, minskar.

Förändring av kapitaltäckningsreglerna

Vi vill även i detta sammanhang understryka vikten av att kreditmarknadskommittén
noggrant prövar, vilket föredraganden förutsätter, frågan om
förändringar av reglerna för vad som får inräknas i den egna kapitalbasen
för föreningsbankerna. Denna fråga har aktualiserats av Sveriges föreningsbankers
förbund (SFF). SFF föreslår att förlagsinsatserna och medlemsinsatserna
skulle få inräknas i det egna kapitalet och därmed bl. a. ge
föreningsbankerna bättre möjligheter att bidra till kapitalförsörjningen.

Bankernas risktagande och skyddet av insättarnas medel

En vidgad kapitalbas innebär emellertid samtidigt med de regler som för
närvarande finns för kapitaltäckning möjligheter till ett större risktagande.
Kapitaltäckningskravet finns i syfte att skydda insättarnas pengar. Det
egna kapitalet måste täcka den risk det innebär att låna ut pengarna. Lagstiftaren
har här tagit hänsyn till att olika emittenter är olika solida och
därmed innebär olika stor kreditrisk för innehavaren av obligationen.
Bankerna är ålagda att ha en viss storlek på kapitalbasen. Kapitalbasen
består av det egna kapitalet plus 40 % av värderegleringskontot, dock högst
lika mycket som det egna kapitalet, plus förlagslån upp till 100% av det
egna kapitalet. De olika värdepapperen är sedan indelade i olika riskklasser,
A, B, C och D.

I Riskgrupp A består av stats- och bostadsobligationer, fordringar på
kommuner och svenska finansinstitut. Den krävda täckningsgraden
för dessa papper är 0 %.

II Riskgrupp B består av övriga obligationer, fordringar på utländska
banker, bottenlån i affärs- och bostadsfastigheter. Täckningsgraden

för dessa är I %.

III Riskgrupp C består av övriga lån i affärs- och bostadsfastigheter och
bottenlån i industrifastigheter. 4% av dessa placeringar måste ingå i
kapitalbasen.

IV Riskgrupp D består av övriga tillgångar. 8 % av dessa måste täckas av
kapitalbasen.

V Aktier, som banken äger i svenska eller utländska finansinstitut, måste
också medräknas. 100 % av dessa placeringar måste täckas av kapitalbasen.
Denna avsättning måste göras för att undvika att bankerna med
sina dotterbolag skulle kunna förmedla en större kreditvolym än vad
övriga kapitaltäckningsregler anger.

Dessa grupper är strikt indelade efter kreditrisken, dvs. risken att inte kunna
återkräva fordringarna. Ingen hänsyn till annat risktagande än kreditriskerna
tas. Bankerna kan däremot ta andra mycket stora risker utan att ha
täckning för dessa i kapitalbasen, som t. ex. ränterisker, finansiella risker,
rörelserisker, växelkursrisker etc. Den nuvarande lagstiftningen är med
dessa utgångspunkter inte till fyllest för att garantera spararna en säkerhet.
Banker med samma kapitaltäckningsgrad kan ta mycket olika risker med
spararnas pengar. Den kanske största risken är den s.k. ränterisken.

Marknadsräntorna har under efterkrigstiden varit stabila och har, jämfört
med de nuvarande, legat på en mycket låg nivå. Under det senaste
årtiondet har emellertid situationen förändrats dramatiskt. Den nominella
räntenivån har stigit och även fluktuerat starkt. En förklaring till detta kan
avregleringen av banksektorn vara.

Avregleringen har givit banksektorn ett uppsving i form av en ökad lönsamhet.
Den har också gett bankerna nya möjligheter att konkurrera genom
bl. a. räntesättningen. Detta tillsammans med uppluckringen i reglerna för
att etablera utländska banker kommer förmodligen att innebära en kraftigt
ökad konkurrens. Den ökade konkurrensen kommer att kräva (och har

redan krävt) en ökad kundanpassning, vilket i sin tur medför att bankerna Mot. 1986/87

får en mer komplicerad affärsverksamhet som de måste ha kontroll över. NI23

De banker som inte kan anpassa sig till den nya situationen kommer sannolikt
att förlora marknadsandelar för att till slut troligen tvingas uppgå i en
annan bank. Möjligheter finns att Sverige får uppleva en liknande bankkris
med bankkonkurser m. m. som avregleringen i USA har lett till.

Möjligheten att utnyttja räntan som konkurrensmedel innebär att räntan
i allt större grad kommer att sättas av marknaden. Dessutom har den alltmer
sammanvävda internationella ekonomin gjort att räntan i mångt och mycket
sätts av den internationella marknaden.

Den höjda ränterisken kan, om inte företagen beaktar densamma, leda
till att sannolikheten för konkurser ökar, speciellt för finansiella företag. De
finansiella företagen bör således i mycket högre utsträckning än vad som
hittills varit fallet räkna med och ta hänsyn till ränterisken. Detta är nödvändigt
för att kunna skydda marknadsvärdet av det egna kapitalet och
nettoränteinkomsten mot räntesvängningar, vilket ligger både i aktieägarnas
och långivarnas intresse.

Den ökade ränterisken har gjort att nuvarande kapitaltäckningsregler är
otillräckliga om hänsyn skall tas till mer än kreditrisken. En väg att stärka
skyddet av insättarnas medel skulle vara att komplettera de nuvarande reglerna
med ett försäkringssystem som garanterar bankens långivare att de
återfår insatta medel vid t. ex. en konkurs. Sådana försäkringssystem finns
sedan länge i USA. Det finns självfallet både för- och nackdelar med ett
försäkringssystem. Enligt vår mening bör därför kreditmarknadskommittén
få i uppdrag att pröva möjligheten att införa ett försäkringssystem i
syfte att öka skyddet för insättarnas medel. Detta kan då ske samtidigt som
en ökad rörelsefrihet ges åt bankerna och övriga finansföretag på kreditmarknaden.

Revisionsregler

I propositionen föreslås vidare vissa förändringar i bestämmelserna om
revision. Krav införs bl. a. på att även en lokal föreningsbank skall ha minst
en auktoriserad revisor. Enligt vår mening medför inte detta krav någon
påtaglig förstärkning av det befintliga kontrollsystemet eftersom de centrala
föreningsbankernas granskningsarbete även avser de lokala föreningsbankernas
verksamhet. Det kan därför ifrågasättas — med hänsyn
bl. a. till den betydande merkostnaden för bankerna — om inte kravet på en
auktoriserad eller godkänd revisor bör begränsas att avse lokala föreningsbanker
med en utlåning överstigande 100 milj. kr. För en bank av sådan
storleksordning är det ställda kravet rimligt. Revisorn bör utses för det
verksamhetsår som följer på det år då bankens utlåning överstigit 100 milj.
kr.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att göra erforderliga ändringar
i banklagstiftningen.

Styrelseordförande i affärsbankerna

1 7 kap. 11 § andra och tredje styckena i förslaget till ny bankrörelselag
föreskrivs att valet av styrelseordförande skall godkännas av regeringen.

Från centerpartiets sida har tidigare i annat sammanhang detta förhållande Mot. 1986/87

skarpt kritiserats. Vi konstaterade då att införandet av dessa regler enbart NI23

var en ren maktdemonstration från den socialdemokratiska regeringens
sida. Vi konstaterade vidare att de krav som ställs på bankstyrelseordföranden
ovillkorligen måste innebära en stor osäkerhet om vilket mått av handlings-
och yttrandefrihet denne har utan att regeringen maktfullkomligt
ingriper. Ordföranden i en privat bankstyrelse löper ständigt risken att bli
avsatt av regeringen.

Enligt vår mening finns därför starka skäl för att avskaffa regeringens
befogenheter att i praktiken kunna bestämma vem som skall vara ordförande
i en affärsbank. I enlighet därmed bör därför förslaget till ny bankrörelselag
avslås i denna del och de stadganden som finns i 7 kap. 11 § andra till
femte styckena utgå. Det bör ankomma på vederbörande utskott att i övrigt
genomföra de justeringar i lagförslaget som kan vara nödvändiga.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om tilläggsdirektiv
till kreditmarknadskommittén med uppdrag dels att belysa
formerna för den framtida kreditverksamheten med avseende på näringslivets
kapitalförsörjning och dess utveckling i eftersatta regioner
i enlighet med vad som anförs i motionen, dels att utreda och
lägga fram förslag om nya kapitaltäckningsregler för föreningsbankerna
i enlighet med vad som anförs i motionen, dels att införa ett
försäkringssystem som komplement till nuvarande kapitaltäckningsregler
i syfte att skydda insättarnas medel i enlighet med vad som
anförs i motionen,

2. att riksdagen beslutar att i enlighet med vad som anförs i motionen
kravet på auktoriserad eller godkänd revisor endast skall avse
lokal föreningsbank med en utlåning överstigande 100 milj. kr.,

3. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1986/87:12 om ny
banklag i den del som avser stadgande i 7 kap. 11 § andra till femte
styckena om former för val av styrelseordförande i affärsbankerna i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 10 november 1986

Karl-Anders Petersson (c) Stig Josefson (c)

17