Motion till riksdagen
1986/87:N122

Erik Hovhammar m. fl. (m)
Ny banklagstiftning (prop. 1986/87:12)

1 Inledning

Regeringen har i föreliggande proposition presenterat omfattande lagförslag
i syfte att ersätta lagstiftningen från 1955 och 1956 om bankrörelse, om
sparbanker samt om jordbrukskasserörelsen. Under de ca 30 år som den
nuvarande lagstiftningen har varit i kraft har omfattande förändringar
inom det svenska bankväsendet skett. I synnerhet under de senaste åren har
en lång rad finansiella instrument och nya finansiella institutioner uppstått.
Detta har ställt starkt ökade krav på bankerna att ge sina kunder bästa
möjliga service.

En nödvändig avreglering av de finansiella marknaderna har också inletts.
Ett steg i denna väsentliga process är att utländska banker numera får
etablera sig i Sverige. Detta är naturligtvis en faktor som bidrar till att
förändra den svenska bankmarknaden. Under det senaste året har också
några fusioner skett bland de s. k. provinsbankerna. De strukturella förändringarna
bland sparbankerna har varit mycket mera märkbara. Sparbanker
har i stor utsträckning fusionerats och de största sparbankerna är i dag
större än flera affärsbanker.

Även jordbrukskasserörelsen har genomgått omfattande förändringar,
något som inte minst avspeglas av att de numera uppträder under namnet
föreningsbankerna.

De skilda regler som föreskrevs i 1955—1956 års lagstiftning för de olika
bankformernas verksamhet har successivt avskaffats. Bankrörelse kan i
dag, oavsett ägar- och organisationsformen, bedrivas på i huvudsak lika
villkor. Detta är en positiv utveckling.

2 Regeringens förslag

Regeringens förslag till en ny lagstiftning är omfattande. Förslagets huvuddelar
har vid remissbehandlingen accepterats av de flesta remissinstanser.
Det finns dess värre en del inslag i förslaget som liksom i den nuvarande
lagstiftningen avspeglar regeringens socialistiska ambitioner. Därför bör
riksdagen ej acceptera regeringens förslag att de nu gällande bestämmelserna
om godkännande av ordförandena i affärsbankernas styrelser och om
politiskt tillsatta styrelseledamöter i affärsbanksstyrelserna.

Vi anser också att lagförslaget i en del andra delar inte är helt tillfredsställande,
men med hänsyn till behovet att snarast få en ny banklagstiftning

anser vi att riksdagen bör bifalla det av regeringen framlagda förslaget i Mot. 1986/87

dessa delar samtidigt som riksdagen hos regeringen begär förslag till för- NI22

ändringar på en del punkter.

2.1 Banklagstiftningens disposition

I banklagsutredningens betänkande föreslogs att bankernas verksamhet i
huvudsak skulle regleras genom fyra lagar: bankrörelselagen, bankaktiebolagslagen,
sparbankslagen och föreningsbankslagen. Utredningen ansåg att
den förstnämnda lagen endast skulle innehålla ett fåtal övergripande bestämmelser.
Vid remissbehandlingen påpekades att ett stort antal bestämmelser
rörande bankernas verksamhet i själva verket var gemensamma för
de olika organisationsformerna och att det därför vore onödigt att dessa
bestämmelser upprepades i tre olika parallella lagar. Regeringen tog delvis
fasta på denna kritik och i dess förslag till bankrörelselag innehåller denna
ett stort antal gemensamma bestämmelser. Man har dock valt att dessutom
bibehålla separata lagar för de tre olika organisationsformerna. Detta kan
ha vissa praktiska fördelar, så till vida att för enskilda befattningshavare i
de olika bankerna det kan vara lättare att läsa lagbestämmelser som endast
hänför sig till den egna bankens organisationsform. På sikt bör emellertid
skillnaden mellan de tre organisationsformerna ytterligare minska. Det är
inte heller omöjligt att vi i Sverige, liksom i andra länder, kommer att se
direkt samarbete mellan banker med olika organisationsformer. Det hade
därför enligt vår mening varit bättre om regeringen försökt inarbeta bestämmelserna
i en enda gemensam lag om bankrörelse.

Vi anser emellertid det inte motiverat att för närvarande begära att regeringen
skall lägga fram förslag till sådana omfattande förändringar.

2.2 Behovsprövning vid etablering av banker

I 2 kap. 3 § tredje stycket BAL, 2 kap. 3 § tredje stycket SBL samt i 2 kap. 2 §
tredje stycket FBL beskrivs: ”Om regeringen finnér den planerade rörelsen
vara nyttig för det allmänna stadfäster samt beviljar oktroj.” Rege

ringen anser således att man även fortsättningsvis skall bibehålla behovsprövningen
för banker. 1 specialmotiveringen hänvisar regeringen till att
frågan är under övervägande i kreditmarknadskommittén. Man har därför
inte velat göra några avsteg från den nu gällande lagstiftningen vare sig när
det gäller behovsprövningen eller vad gäller oktroj-tiden för bankaktiebolag,
vilken föreslås vara tio år liksom för närvarande.

1 sitt remissvar har näringsfrihetsombudsmannen (NO) ifrågasatt om inte
tiden är mogen att slopa behovsprövningen vid etablering av banker på
samma sätt som redan skett beträffande försäkringsbolag.

Det finns enligt vår mening knappast någon anledning att behålla behovsprövningen.
Påståenden om att det skulle kunna uppstå en osund etablering
bygger på uppfattningen att statsmakterna skulle kunna fastställa
den lämpliga konkurrens- och servicenivån inom branschen. Enligt vår
mening måste statsmakternas uppgift på detta område inskränka sig till att
kontrollera att de finansiella institutioner som arbetar under benämningen
bank också uppfyller högt ställda krav på säkerhet för dess kunder. Givetvis

skall banketablering inte tillåtas om man har anledning att misstänka att Mot. 1986/87

banken saknar finansiella förutsättningar. Däremot finns det inte från nå- NI22

gon annan synpunkt anledning att förhindra en banketablering.

Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag till förändringar
i dessa avseenden.

2.3 Sparbankernas verksamhetsområden

I 1 kap. 1 § andra stycket SBL föreskrivs: ”En sparbanksrörelse skall avse
främst ett visst verksamhetsområde.” Detta kan ge intrycket att lagstiftningen
sanktionerar den form av geografisk uppdelning av landet som sparbankerna
har gjort. Det bör noteras att en sådan uppdelning, där varje sparbank
är ensam sparbank inom sitt område, är en förhållandevis ny företeelse.
Innan sparbanksfusionerna på 1960-talet var det inte ovanligt att flera
sparbanker uppträdde inom samma område. Även i dag finns det exempel
på att sparbanker etablerat kontor inom områden som traditionellt ansetts
vara inom andra sparbankers verksamhetsområde.

Bankinspektionen har i sitt remissyttrande dess värre anslutit sig till åsikten
att sparbanker normalt inte bör konkurrera inom samma geografiska
område. Enligt vår mening kan det inte anses vara något fel att olika sparbanker
konkurrerar inom samma geografiska område. Om detta skall ske
bör vara en fråga som avgörs av de enskilda sparbankerna.

Det är därför olyckligt att lagens utformning kan vara ett stöd för åsikten
att sparbanker inte skall konkurrera med varandra. Lagen bör därför i detta
avseende förändras.

2.4 Samarbete mellan svenska och utländska banker

Sedan den 1 juni 1985 är etablering av utlandsägda banker tillåten i Sverige.

Vid behandlingen av proposition 1984/85:191 kritiserade vi i motion 1984/

85:3185 regeringen för att den trots sin acceptans av utländska banketableringar
omöjliggjorde gemensamt ägda banker mellan svenskar och utlänningar.
I det nya förslaget till lagstiftning bibehålls dessa inskränkningar. I
3 kap. 4 § första och andra styckena BAL stadgas: ”Aktier i ett bankaktiebolag
får inte genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländska medborgare
och andra utländska rättssubjekt eller av svenska bolag och föreningar
som är kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv
av svenska företag m. m.

Första stycket gäller inte aktier i ett bankaktiebolag som är bildat av
utländskt bankaktiebolag.” I 2 kap. 5 § andra stycket BRL stadgas: ”Ett
bankaktiebolag som har bildats av utländska bankföretag får dock inte
överta en svenskägd bankrörelse.” I 2 kap. 1 § andra stycket första meningen
samt tredje stycket stadgas i BAL: ”Stiftarna skall vara svenska medborgare
och bosatta i Sverige.” samt ”Utan hinder av andra stycket får ett
bankaktiebolag bildas av ett eller flera utländska bankföretag som stiftare.”

Det är rimligt att även tillåta utländskt ägande i de svenska bankerna. Det
nuvarande förbudet omöjliggör t. ex. att samarbete mellan nordiska banker
förstärks genom ägarsamband. Likaså bör det vara möjligt för svenska och
utländska banker eller företag att gemensamt bilda banker som skall verka i

Sverige. Vi anser att det bör vara möjligt för utländska banker att köpa Mot. 1986/87

aktier i svenska banker eller att tillsammans med svenska banker eller NI22

svenska medborgare bilda nya gemensamt ägda bankaktiebolag.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till ändrad lagstiftning.

2.5 Utländska bankers filialer i Sverige

En väsentlig nyhet i de framlagda lagförslagen är att svenska banker skall
kunna etablera filialer utomlands. Hittills har det endast varit möjligt för
svenska banker att bilda dotterbolag, s. k. dotterbanker, i utlandet. Att öppna
filialer kan ha flera fördelar för svenska banker. Det bör noteras att dessa
filialer givetvis skall arbeta inom ramen för i verksamhetslandet gällande
lagar och bestämmelser, samtidigt som de måste uppfylla reglerna för bankverksamhet
i Sverige.

I 1 kap. 4§ andra stycket BRL stadgas: ”Ett bankaktiebolag får efter
tillstånd av regeringen — inrätta filial i utlandet.”

Det är beklagligt att regeringen inte i sitt förslag givit motsvarande möjligheter
till sparbanker. Några av de stora sparbanker som skapats genom
de senaste årens fusioner är redan involverade i omfattande verksamhet i
utlandet. Om en sparbank vill expandera i utlandet, och detta kan ske utan
fara för banken finns det ingen anledning att behandla sparbanker på annat
sätt än bankaktiebolag. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen
med förslag till förändring i detta avseende.

Inom internationell handel, speciellt tjänstehandel, är reciprocitetsprincipen
mycket väsentlig. Den innebär att länder ger motsvarande fria rättigheter
vid företagsetableringar till varandras företag. Bestämmelserna att
svenska banker får driva filialer utomlands medan utländska banker inte
får driva filialer i Sverige strider mot denna reciprocitetsprincip. Regeringen
är i och för sig medveten om detta, men hävdar att reciprocitetsprincipen
i detta avseende inte är särskilt väsentlig. Vidare understryker man att det
med hänsyn till den svenska valutaregleringen skulle vara mycket svårt att
acceptera utländska bankfilialer i Sverige.

Det är väsentligt att leva upp till reciprocitetsprinciperna inom tjänstehandeln.
På längre sikt bör Sverige enbart vinna på en liberalisering av
utbyte såväl av varor som av tjänster över gränserna. Banketableringar i
utlandet inger ett väsentligt inslag i denna nya bytesverksamhet.

Den svenska valutaregleringen framstår alltmera som ett anakronistiskt
inslag i Västeuropa. De flesta andra västeuropeiska länder har vid det här
laget avskaffat de olika formerna av valutaregleringen. Valutaregleringens
ursprungliga syfte var att förbättra Sveriges möjligheter att driva en självständig
ekonomisk politik och stärka förtroendet för den svenska valutan,
har i dag fått snarast en motsatt verkan. Existensen av valutareglering kan
sägas utgöra en belastning för förtroendet för den svenska ekonomin och
bidrar till att öka osäkerheten kring den svenska valutan. Fria valutarörelser
över gränserna skulle stärka den finanspolitiska och penningpolitiska
disciplinen i landet och ökar förtroendet för den svenska valutan såväl
bland svenska företag som utländska.

Från moderat sida har vi därför under ett flertal år krävt att valutaregleringen
snarast bör avskaffas. Riksbanken har under senare år successivt

lättat på tillämpningen av gällande lagstiftning. Detta är i sig en positiv Mot. 1986/87

utveckling men valutaregleringen finns likväl kvar på väsentliga områden. N 122

Regeringen bör därför snarast vidta åtgärder i denna riktning. Därmed

kommer också en stor del av invändningarna mot etablering av utländska

filialbanker i Sverige att falla. Regeringen bör därför lägga fram förslag till

ändrad lagstiftning så att utländska bankfilialer tillåts i Sverige.

2.6 Bankernas verksamhet

1 2 kap. 1 och 2 §§ föreskrivs vilken verksamhet bankerna får bedriva.

1 1 § sägs: ”En bank får bedriva in- och utlåning av pengar samt, med den
inskränkning som följer av 2 §, driva annan verksamhet som har samband
därmed .”

2 §: ”En bank får för egen räkning förvärva och driva handel med endast
mynt, sedlar, växlar, checkar och anvisningar samt obligationer, förlagsbevis,
förlagsandelsbevis och andra fordringsbevis som är avsedda för den
allmänna marknaden. Därutöver får en bank för egen räkning förvärva
egendom som anges i 3 —8 §§.”

I de flesta västliga industriländer sker i dag en avreglering av bankernas
verksamhet. Det gäller t. ex. den tidigare starkt reglerade amerikanska
bankmarknaden men också ett flertal andra länder. Med tanke på den snabba
innovationstakten inom de finansiella marknaderna finns det risk att
den verksamhetsbeskrivning som ges i paragraferna snabbt framstår som
omodern. Det måste också ifrågasättas huruvida det är ändamålsenligt att
förbjuda bankerna att i dotterbolagsform bedriva olika typer av verksamhet,
som i sig inte kan innefattas i bankbegreppet, men som likväl kan anses
ha samband med denna verksamhet. Den sittande kreditmarknadskommittén
har bl. a. till uppgift att även granska bankernas verksamhetsområde
och deras möjlighet att äga dotterbolag.

Enligt vår mening bör man på detta område sträva efter att skapa största
möjliga avreglering. En möjlig form av lagstiftning som skulle underlätta
för bankerna att snabbt dra nytta av innovationer på de finansiella marknaderna
vore om man i lagstiftningen nöjde sig med att definiera vad en bank
inte får syssla med, snarare än vad den får syssla med. Regeringen bör, vid
sin behandling av kreditmarknadskommitténs kommande betänkande och
när den överväger förslag till förändringar av den lagstiftning som nu kan
förväntas antas av riksdagen, uppmärksamma denna möjlighet till avreglering.

2.7 Offentliga styrelserepresentanter och regeringens
godkännande av ordförande

I 7 kap. 11 § andra och tredje styckena BAL sägs:

Valet av ordförande skall utan dröjsmål underställas regeringen för godkännande.
Regeringen skall godkänna valet, om den valde kan förväntas
verka för att såväl bankens som samhällets intressen beaktas i verksamheten.
Om valet inte godkänns skall regeringen i stället utse en annan ledamot
av styrelsen till ordförande.

Regeringens godkännande enligt andra stycket gäller tills vidare. Vid 11

omval av en ordförande som tidigare har godkänts av regeringen krävs inte Mot. 1986/87

ny underställning. Regeringen får återkalla sitt godkännande, om ordfö- NI22

randen inte uppfyller de villkor för godkännande som anges i andra stycket.

Om regeringen har utsett ordföranden får uppdraget återkallas när som
helst.

I 7 kap. 1 § andra stycket BAL föreskrivs:

Regeringen får dock utse högst fem ledamöter i styrelsen (offentliga
styrelseledamöter) med uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen
beaktas i bolagets verksamhet.

Bestämmelsen om regeringens godkännande av ordförande i affärsbank
infördes i 77 § BL så sent som den 1 januari 1985 (SFS 1984:1035). Det var
regeringens sätt att kompromissa med den radikala opinionen inom socialdemokratin
som tidigare krävt förstatligande av bankerna. Som vi då framhöll
i motion 1984/85:141 med anledning av proposition 1984/85:35 är en
sådan bestämmelse oacceptabel. I realiteten innbär bestämmelsen att regeringen
när som helst kan avsätta en ordförande i en affärsbank, inte på
grund av att denne förfarit på något sätt som stridit mot lagen, utan för att
regeringen inte längre har förtroende för denne. Att ge regeringen en sådan
politisk utpressningsmakt strider mot de principer som bör råda i en rättsstat.
Vi motsatte oss kraftigt denna bestämmelses införande och riksdagen
bör ändra i föreliggande lagförslag så att regeringen förlorar denna möjlighet.

Vi har även tidigare kritiserat systemet med offentliga styrelserepresentanter
i bankerna. Statens kontroll och inflytande över bankerna bör ske
genom banklagstiftningen och genom det tillsynsorgan, bankinspektionen,
som regeringen har till sitt förfogande. Därför finns det ingen anledning att
ha ett system med s. k. styrelserepresentanter. Dessa finnér ingen reell funktion
utan är bara en manifestering av socialdemokraternas strävan att utsträcka
den politiska maktens inflytande till allt större delar av samhällslivet.

Det föreliggande förslaget till lagstiftning bör därför ändras på följande
sätt: I 7 kap. 1 § andra stycket BAL bör andra meningen utgå, liksom 7 kap.

II § andra—femte styckena. Det bör ankomma på utskottet att göra de
redaktionella förändringar i övriga paragrafer som därmed nödvändiggörs.

3 Hemställan

Med stöd av vad som i motionen anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i 2 kap.
3 § tredje stycket bankaktiebolagslagen, 2 kap. 3 § tredje stycket sparbankslagen
samt 2 kap. 2 § tredje stycket föreningsbankslagen, med
avseende på behovsprövning vid etablering av banker, i enlighet med
vad som i motionen anförs,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring av 1
kap. 1 § andra stycket sparbankslagen angående sparbanks verksamhetsområde,
i enlighet med vad som i motionen anförs,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändringar i
bankaktiebolagslagen så att utländskt ägande av aktier i svenska
bankaktiebolag möjliggörs, i enlighet med vad som i motionen anförs,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av 1 kap.
4 § andra stycket bankrörelselagen så att sparbanker får möjlighet att
etablera filialer i utlandet, i enlighet med vad som i motionen anförs,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av bankrörelselagen
så att utländska banker får möjlighet att inrätta filialer i
Sverige, i enlighet med vad som i motionen anförs,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs angående lagreglering av bankernas verksamhet,

7. att riksdagen beslutar att val av ordförande i styrelse för bankaktiebolag
inte skall underställas regeringen för godkännande och
att därmed 7 kap. 11 § andra och tredje styckena i förslaget till bankaktiebolagslag
utgår,

8. att riksdagen beslutar att regeringen inte skall äga rätt att utse
offentliga ledamöter i bankaktiebolags styrelser och att därmed 7
kap. 1 § andra stycket i förslaget till bankaktiebolagslag utgår.

Stockholm den 10 november 1986

Erik Hovhammar (m)
Slen Svensson (m)
Per-Richard Molén (m)
Nic Grönvall (m)

Karl Björzén (m)

Sonja Rembo (m)

Per Westerberg (m)

Lars G. Ahlström (m)
Erik Holmkvist (m)
Anders G Högmark (m)

Mot. 1986/87
NI 22

13