Motion till riksdagen
1986/87:N105

Lars Werner m. fl. (vpk)
Vissa åtgärder m. m. efter Tjernobylolyckan
(prop. 1986/87:18)

Inledning

Verkningarna av Tjernobylolyckan i Sverige är långt större och betydligt
mera omfattande än vad som hittills framkommit. Jämfört med vad som
uttalades från officiellt håll de första dagarna efter katastrofen är verkligheten
i dag förödande, eller borde vara förödande, för dem som i början av maj
fyllde svenska massmedia med lugnande besked och uppgifter om låga värden
av radioaktiv strålning. Det är ingen överdrift att påstå att statens
strålskyddsinstitut (SSI) såg som sin uppgift att så långt som möjligt ”lugna
och inte oroa” befolkningen. Man talade om ”åtgärdsbalanser”, dvs. att väga
verkningarna av katastrofen mot verkningarna av de åtgärder som kunde
eller borde vara aktuella.

I efterhand framstår det klart att betydligt större säkerhetsåtgärder för att
skydda befolkningen i de mest utsatta områdena borde ha vidtagits. Det står
också klart att uppgifter om mycket höga strålningsvärden fanns tillgängliga
på ett tidigt stadium, värden som markant översteg dem som SSI angav.
Kritik måste riktas mot SSI för den återhållande attityd som intogs när det
gällde att varna för verkningarna av Tjernobyl, en attityd som kraftigt minskat
förtroendet för myndigheten, men framför allt medfört att de åtgärder
som kunde vidtagits av lokala myndigheter och människorna själva inte
genomfördes. Den kritiken drabbar naturligtvis i än högre grad den högsta
ansvariga instansen, regeringen. Det framstår som oansvarigt att inte mycket
snabbt ge en mera alarmerande framställning av det som inträffade. Det kan
aldrig vara en statslednings uppgift och ansvar att väga ”åtgärdsbalanser” så
att skyddsåtgärder som är viktiga för befolkningen inte kommer till stånd
därför att andra intressen, av ekonomisk eller annan art, träds för nära.

Att beredskapen var undermålig och i vissa fall under all kritik, särskilt när
det gäller att reagera på en olycka av detta slag utanför Sveriges gränser, får
delas av alla som inte sagt nej till kärnkraft, men framför allt av dem som
förespråkat kärnkraften som en ren, säker och ofarlig energikälla. Slutsatserna
som måste dras efter Tjernobyl är att kärnkraften är omöjlig att
acceptera som energikälla. Inte enbart på grund av detta haveri, utan på
grund av alla övriga negativa verkningar.

Framför allt gäller det den olösta frågan om hur det radioaktiva avfallet
skall tas om hand och i samband därmed det skrämmande framtidsperspektivet
att detta avfall allt tydligare framstår som en råvara för framställning av
atomvapen i allt fler länder. De beslut som bör och måste fattas av Sverige är

att vår egen kärnkraftsavveckling måste genomföras så snabbt som möjligt Mot. 1986/87
och snabbare än vad som tidigare angivits. N105

Från vpk:s sida har vi aldrig accepterat att folkomröstningsresultatet om
”högst tolv reaktorer” skulle tolkas så att just tolv reaktorer skulle laddas. Vi
har i konsekvens därmed som enda parti röstat nej till laddningen av reaktorerna
7-12 och med särskild skärpa sagt nej till att de två senaste stora
reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3 skulle tas i drift. Vi hade ingen
brist på elektrisk ström 1985 då dessa två stora reaktorer ännu inte hade
startats. Vi hävdade i samband med folkomröstningen att en avveckling av de
sex reaktorer som då var i drift var möjlig inom en tioårsperiod. Den minskande
energianvändningen och den snabba utvecklingen av ny teknik inom
energiområdet gör att en sådan målsättning fortfarande är helt realistisk,
trots att den ”avveckling med förnuft” som socialdemokrater och folkparti
lurade svenska folket med i linje 2 har inneburit en tredubbling av kärnkraftsanvändningen
i Sverige.

Om våra egna reaktorer beslutar vi själva och det beslutet kan inte vara
svårt. Kärnkraften kan som vpk föreslagit vara borta ur det svenska energisystemet
i mitten av 1990-talet. Det innebär att ta en risk och därför är ökad
uppmärksamhet på säkerhetsproblemen och större insatser för beredskapen
vid olyckor en nödvändighet. I så måtto är de i propositionen föreslagna
åtgärderna ett steg i rätt riktning. Men ökad säkerhet får aldrig tas till intäkt
för att skymma bort eller uppskjuta det övergripande målet, att kärnkraften i
Sverige skall avvecklas så fort som möjligt. Allt tal om att de svenska reaktorerna
är eller görs så ”säkra” och därför kan användas fram till år 2010 eller
ännu längre måste med skärpa avvisas. I avvaktan på avvecklingen måste allt
göras för att verkningarna av Tjernobylkatastrofen mildras så långt det är
möjligt och att en ärlig och öppen redovisning av deras effekter fortlöpande
ges till befolkningen. Ingen mörkläggning, inga försök att framställa situationen
som bättre än vad den är och inga ”åtgärdsbalanser” där andra intressen
än människornas hälsa och välbefinnande både fysiskt och psykiskt medräknas
kan tolereras. Riksdagen bör göra ett uttalande riktat till regeringen med
denna innebörd. I detta sammanhang bör också vpk:s förslag om att hälsoundersökningar
skall erbjudas alla i de värst drabbade områdena framföras.

Internationella perspektiv

Andra länders reaktorer kan vi inte besluta över vare sig de ligger i Sovjet,

Storbritannien, Västtyskland eller något annat land. Men vi kan i dessa
sammanhang som i alla andra arbeta för internationella lösningar som är i
samklang med de beslut vi fattar på det nationella planet. Och där är den
svenska regeringens handlande så som det hittills varit och som också redovisas
i propositionen helt otillfredsställande. Vad först gäller Sveriges linje som
medlem av IAEA måste en helt ny politik etableras. Sverige kan inte längre
vara med om att stödja den dubbelbottnade attityd som IAEA intar i frågan
kärnkraft-kärnvapen. Det är omöjligt att stödja en kontroll och en minimering
av kärnvapen och deras spridning och samtidigt ställa upp på att främja
och maximera utvecklingen och användningen av kärnkraft. Denna linje
måste föras av Sverige i IAEA-arbetet med största möjliga kraft. Sveriges 5

egen handelspolitik måste också skärpas upp. När vi själva anser att kärn- Mot. 1986/87
kraften inte är lämplig som energikälla bör vi naturligtvis inte heller försöka N105

att sälja den till andra länder och minst av allt till tredje världens länder, som
inte har ens de möjligheter vi själva har att klara av kärnkraftens problem.

Svenska företags försök att etablera en lönande export med kärnkraftsprodukter
måste stoppas och det måste göras klart att när vår egen kärnkraft
avvecklas, så avvecklas också allt slags produktion inom kärnkraftsområdet.

Beredskapshöjande åtgärder

Som tidigare påpekats anser vpk att de åtgärder som föreslås för ökad beredskap
är nödvändiga. På några punkter är det angeläget att gå längre än vad
propositionen föreslår. Det har gång på gång konstaterats att verkningarna av
Tjernobyl och andra sådana kommande katastrofer inte kan förutsägas och
inga säkra gränser dras. Det är därför angeläget att beredskapshöjningar
genomförs i alla län i Sverige inte enbart i de s. k. kärnkraftslänen och i
Västerbotten och Västernorrland som föreslås i propositionen. Vidare bör
påpekandena från generaltullstyrelsen om ökade resurser för kontroll av
importerade grönsaker och andra livsmedel uppmärksammas.

I samband med Tjernobylolyckan visade det sig att Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut (SMHI) vid sina mätstationer mycket tidigt
uppmärksammade nedfallet från Tjernobyl och också slog larm om det. I
SSI:s förslag, som också i stort sett har blivit regeringens proposition, finns
ingenting nämnt om vad SMHI som myndighet kan bidra med. Det borde
vara viktigt att de utredningar och utvärderingar som nu förutses också tar in
och utnyttjar den kompetens som finns vid SMHI och eventuellt andra
myndigheter, t. ex. den militära organisationen. Där finns sedan 1950-talet
kompetens och erfarenhet av skyddsarbete mot radioaktiv strålning. Argument
som hörts att den militära utrustningen inte räcker för mätningar av
detta slag får inte bli ett hinder för att utnyttja organisationen med dess
personliga resurser.

När det gäller alarmering räcker det inte heller med att tala enbart om
förhållandena kring de svenska kärnkraftverken. Ett nedfall utifrån kan
komma snabbt och oväntat och hur varnas då befolkningen? Vpk anser att
åtgärder för snabb alarmering lokalt och regionalt måste säkras över hela
landet. Den uppfattningen stöds helt och hållet av den rapport, Beredskap
efter Tjernobyl, som haverikommissionen nu lagt fram. Den säger att den
framtida beredskapen bör omfatta ett förvarningssystem, ett larmsystem och
en beredskapsorganisation med en central och en regional nivå.

De åtgärder som här föreslås utöver propositionens förslag kommer att
kosta mera. Ingen vet ännu vad verkningarna av Tjernobyl och annan kärnteknisk
verksamhet slutligen kommer att kosta men det får inte bli ett hinder
för att snabbt besluta om de åtgärder som redan i dag kan bedömas lindra och
begränsa effekterna av en teknik som människan inte behärskar och som i sin
förlängning hotar oss alla med utplåning. Den enda möjliga lösningen är att
all kärnteknisk verksamhet såväl för energiproduktion som vapentillverkning
avskaffas och aldrig mer tas i bruk av mänskligheten.

Hemställan

Mot. 1986/87
N105

Mot bakgrund av det ovan framförda föreslås

1. att riksdagen uttalar att all information om effekterna av Tjernobyl
eller andra liknande händelser i framtiden skall lämnas utan försköning
av läget och i första hand med hänsyn till en ”åtgärdsbalans”
inriktad på människornas säkerhet och välbefinnande,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till att en
hälsoundersökning erbjuds befolkningen i de områden som värst drabbats
av nedfallet från Tjernobyl,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till en ändrad
svensk politik inom IAEA och andra internationella organ, så att den
dubbla attityden att arbeta mot kärnvapen men för kärnkraftsspridning
avskaffas,

4. att riksdagen beslutar att förbjuda all export av teknologi, material
och kunnande inom kärnenergiområdet från Sverige,

5. att riksdagen beslutar att den omedelbara beredskapshöjningen i
vissa län som det talas om i propositionen skall vidgas till att omfatta
alla län,

6. att riksdagen beslutar bevilja de resurshöjningar som begärts av
generaltullstyrelsen,

7. att riksdagen hos regeringen efterlyser besked om varför SMHI:s
roll inte omnämns i propositionen och hemställer att kompetensen
inom andra myndigheter, t. ex. den militära organisationen, tas till
vara på ett bättre sätt,

8. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag och åtgärder
för att säkra en snabb alarmering över hela landet och inte enbart runt
de svenska kärnkraftverken.

Stockholm den 21 oktober 1986

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Oswald Söderqvist (vpk)

1