Motion till riksdagen
1986/87:K127

Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m.
(prop. 1986/87:151)

Den föreliggande propositionen är ett egendomligt dokument. En stor del
av propositionens överväganden föreläggs inte riksdagen för beslut utan
skall uppenbarligen ses som en positionsbestämning från socialdemokraterna
inför de parlamentariska överläggningar som föredragande statsrådet
aviserar att han ämnar inbjuda till för ärendets fortsatta beredning. Dessa
överläggningar syftar till att uppnå enighet mellan de politiska partierna
kring en förestående omfattande reformering av tryckfrihetsförordningen
för att skapa ett utbyggt grundlagsskydd för fler medier än det tryckta ordet.
Vi delar självfallet regeringens ambition att dessa överläggningar skall syfta
till att nå fram till ett resultat som innebär att de grundlagsändringar som
kan bli aktuella kan fattas i bred enighet i riksdagen.

Vi beklagar dock att regeringen i detta lagstiftningsarbete har valt att
frångå det traditionella sättet att bereda grundlagsfrågor, nämligen att göra
detta i samråd med den politiska oppositionen redan från början. Det sätt
på vilket regeringen nu har valt att lägga upp arbetet riskerar att försvåra
möjligheterna att hitta breda parlamentariska lösningar.

Förutom att redogöra för de principiella utgångspunkter vilka regeringen
anser skall ligga till grund för det fortsatta arbetet med att stärka grundlagsskyddet
för de nya medierna presenteras i propositionen ett antal förslag
om ändringar i tryckfrihetsförordningen. Vi behandlar dessa förslag i
det följande.

Vi avstår emellertid från att nu kommentera samtliga de delar som behandlas
i den del av propositionen som kommer att bli föremål för den
parlamentariska beredningen. I samband med detta arbete kommer vi
självfallet, att utifrån våra sedan länge kända uppfattningar, yrka att förhandsgranskningen
av film som vänder sig till vuxna skall tas bort. Vi kommer
vidare att hävda att det skall råda grundlagsfäst frihet att etablera
sändningsföretag inom etern.

Vi vill emellertid redan nu kort ange några principiella utgångspunkter
som vi anser bör gälla för det fortsatta beredningsarbetet. Vi framställer
också yrkanden i vissa frågor där vi anser att riksdagen redan nu bör fatta
beslut.

Den lagtekniska konstruktionen

Bakgrunden till att regeringen sent omsider väljer att låta frågan om hur
man skall skapa ett utbyggt grundlagsskydd för fler medier än det tryckta

ordet bli föremål för en parlamentarisk beredning är den kritik som i den Mot. 1986/87

allmänna debatten har riktats mot den lagtekniska konstruktion som har K127

valts i lagrådsremissen. Detta förslag innebär att villkoren för de övriga
uttrycksformerna regleras i en andra avdelning fogad till nuvarande tryckfrihetsförordningen
(TF). Kritikerna förordade i stället den modell som har
föreslagits av yttrandefrihetsutredningen, med villkoren givna i en fristående
yttrandefrihetsgrundlag vid sidan av TF.

Utredningens ambition bakom den planerade reformen var — såsom den
också avtecknade sig i direktiven till yttrandefrihetsutredningen — att så
långt möjligt göra tryckfrihetsförordningens principer bärande i grundlag
även för de andra medierna. Det var då logiskt att försöka åstadkomma en
sammanhållen grundlag, gemensam för alla de offentliga uttrycksformerna.

Ett sådant försök gjordes också först i yttrandefrihetsutredningen, konsekvent
genomfört enligt TF:s mönster. Men under den debatt som fördes i
den lagtekniska frågan inom och utom utredningen mognade en enighet
fram till förmån för alternativet den fristående grundlagen.

Det uttryckte inte något misslyckande — det hade visat sig möjligt att
föra ut TF-principerna till de andra medierna. Men det hade inte kunnat ske
fullt ut.

Den lagtekniska frågan besvarades i varsamhetens tecken. Man föredrog
att låta TF stå kvar orubbad, med sin historiska hävd och med sin helgjutna
systematik — inte ensam men alltjämt utgörande det obrutna mönstret.

I lagrådsremissen har nu valts en tredje lösning. Enligt vår mening är det
inte någon lyckad lösning. Den för in en osäkerhet i TF, vars systematik
rubbas både till form och i sak. I stället för en andra grundlag på egna fötter
får vi en TF på svaga fötter.

Vi vill inte göra gällande att alla argument omedelbart skulle tala i samma
riktning. 1 propositionen anförs exempelvis ett som kräver en begrundan.

En särskild yttrandefrihetsgrundlag kan, påpekas det, komma att ses som
något av en mediepolitikens experimentområde. Det kan inte, sägs det vidare,
uteslutas, att en sådan utveckling på lång sikt skulle innebära risker
för tryckfriheten lika väl som för yttrandefriheten i övriga medier.

Risken för en experimentlusta som styrs av en önskan att snarare kontrollera
än främja yttrandefriheten finns. Frågan är var den skall tas — i tryckfrihetsförordningen
eller utanför den. Kanske kan risken trots allt avvärjas
bäst om den opinion som slår vakt om yttrandefriheten har kvar ett intakt
fäste i TF.

Saken är svårbedömd eftersom det ytterst rör sig om antaganden om
vilken grad av respekt som kan komma att visas inför skilda lagkonstruktioner,
i kritiska lägen eller under intryck av försåtliga förskjutningar i tänkesätten.
Men det gör inte frågan mindre viktig.

Vi har vid våra försök att stämma av argumenten för och emot olika
lösningar kommit fram till att yttrandefrihetsutredningens är den tryggaste.

Vi anser därför också att den breda enigheten under den fortsatta beredningen
bör sökas där den redan en gång har konstaterats, i den parlamentariska
utredningen. Och vi förutsätter att det inom ramen för den fortsatta
beredningen blir möjligt att fritt aktualisera olika delförslag lagda under 17

utredningsarbetet. Hela den tänkta grundlagsreformen måste göras till- Mot. 1986/87
gänglig för en prövning. K127

Utvidgad meddelarfrihet

Folkpartiet anser att det är angeläget att man tar fasta på yttrandefrihetsutredningens
förslag att meddelarfriheten skall utvidgas till att gälla även
utanför det offentligrättsliga området. Sedan förslaget lades fram har argumenten
för det ökat i tyngd. Raden av ”affärer” har demonstrerat vikten av
att man gör allvar av principen att ”där beslutsmakt finns, där skall också
insyn finnas”.

Departementschefen uttalar sympati för förslaget. Men han anför betänkligheter
inför dess räckvidd. Vi finner inte dessa invändningar relevanta.
Det utvidgade skyddet skall enligt utredningsförslaget bara aktualiseras
om det finns en avtalad tystnadsplikt, efterforskning inleds eller sanktioner
aktualiseras.

Förslaget finns utarbetat i lagtext i utredningens huvudbetänkande och i
dess betänkande om följdlagstiftningen. Lagtexten måste dock ges en något
annan utformning beroende på den teknik som i propositionen har valts för
kvalificeringen av tystnadsplikter. På den korta motionstid som har stått till
buds har det inte varit möjligt att genomföra den modifieringen. Vi utgår
från att det kan ske under det fortsatta beredningsarbetet. Vad vi här har
anfört angående ett utvidgat meddelarskydd bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

Kompletterad instruktion

I 1 kap. 4 § första stycket TF finns, konstaterar yttrandefrihetsutredningen i
sitt huvudbetänkande, en bestämmelse som sedan länge har ansetts vara en
av de allra viktigaste i TF. Den föreskriver att alla som har att vaka över
TF:s efterlevnad skall ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett
fritt samhällsskick, fästa uppmärksamheten mer på ämnets och tankens än
på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål
hellre fria än fälla. Bestämmelsen, som brukar kallas instruktionen,
gäller enligt sin ordalydelse bara inom TF:s direkta tillämpningsområde.

Utanför det området finns däremot ingen uttrycklig lagregel om rätt och
skyldighet att beakta yttrandefrihets- och informationsintressena i fall av
kollisioner mellan dem och något annat av rättsordningen skyddat intresse.
Sådana intressekollisioner kan föreligga exempelvis i mål som rör intrång i
upphovsrätt och i mål som rör sättet för anskaffning av uppgifter för publicering.

Utredningen fann det vara en brist i gällande rätt att lagstiftningen inte
ger något formellt stöd för beaktande av yttrandefrihets- och informationsfrihetsintressen
som kan finnas också i vanliga brottmål. Den bristen har
vid några tillfällen kommit i dagen under de senaste åren vid handläggningen
av brottmål och har tilldragit sig allmän uppmärksamhet.

Den praktiska slutsats som utredningen har dragit är att man direkt till
instruktionen bör foga ett andra stycke av följande innehåll: "Den som i

18

övrigt skall döma i brottmål skall iaktta samma förhållningssätt, om det av Mot. 1986/87

omständigheterna framgår att syftet har varit att tillgodose yttrande- och K127

informationsfriheten.”

Vi föreslår att riksdagen beslutar i enlighet med vad vi här har anfört.

Hets mot folkgrupp

I propositionen föreslås en skärpning av ansvarsbestämmelsen om hets mot
folkgrupp i brottsbalken och i tryckfrihetsförordningens brottskatalog.

Förslaget innebär att kravet på att ett uttalande för att vara straffbart måste
ske offentligt eller spridas bland allmänheten slopas. Det skall enligt förslaget
räcka att ett missaktande uttalande görs eller sprids.

Samhället skulle därmed slå fast att alla uttalanden som uttrycker missaktning
för folkgrupp etc. är oacceptabla så snart de förekommer utanför
den rent privata sfären (nära anhörig) enligt propositionens motivtext.

För folkpartiet har det alltid varit självklart att bekämpa rasism och fördomar.
Det ingår i vårt liberala arv. Men i detta arv ligger också en strävan
att försvara yttrandefrihet och tryckfrihet.

I den konflikt som sålunda oundvikligen måste uppstå mellan dessa båda
för demokratin väsentliga intressen måste alltså ytterst grannlaga avvägningar
göras. I dessa avvägningar har vi tidigare av olika skäl ansett oss
böra acceptera de inskränkningar i yttrandefriheten som redan finns genom
brottsbalkens nuvarande förbud mot hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB.

Vi har också — inte minst med tanke på invandrarfientliga yttringar som
kommit till uttryck på sistone — förståelse för att frågan om ett starkare
förbud än hittills kommit upp till debatt. Av rent känslomässiga skäl kunde
det alltså vara lockande att biträda propositionens förslag eftersom den
också råkat komma i en tid när några små men högljudda och militanta
invandrarfientliga grupper lyckats fånga en viss massmediai uppmärksamhet.
Det intresse dessa grupper därigenom måhända kan ha fångat för sina
odemokratiska idéer måste naturligtvis bekämpas med all kraft. Det skall
därför inte råda något tvivel om att vi står bakom bevekelsegrunderna till
propositionens förslag.

Frågan är dock om kampen mot rasism och invandrarfientlighet skall ske
öppet, med övertygande argument eller genom ytterligare förbud och inskränkningar
i den yttrandefrihet som är en av grundpelarna i vår demokrati.
Vi har för vår del stannat för att den bör och måste ske genom en öppen
debatt. Vi är själva — och vi menar att övriga riksdagspartier också är det —
så övertygade om att vi har absolut rätt och har en överväldigande majoritet
av Sveriges folk bakom oss när vi påstår att varje generellt missaktande
uttalande om folkgrupp eller ras är så odemokratiskt, ologiskt och omänskligt
att det går att med argument övertyga nästan alla dem som till äventyrs
har en annan uppfattning att de har fel. Vi är också övertygade om att det är
synnerligen viktigt att vi får behålla denna möjlighet i framtiden. Vi kan
nämligen aldrig i lag förbjuda någon medborgare att tänka odemokratiska
tankar. Och för oss framstår ett samhälle där ”tankens frihet” vore detsamma
som friheten att tänka i det fördolda men inte tala öppet som det mest
skrämmande av alla. Med dessa för oss grundläggande värderingar blir

resultatet av våra avvägningar att vi inte kan eller vill stödja förslaget om en
ändring av 7 kap. 4 § TF och 16 kap. 8 § BrB.

Att nu slå in på en väg där man förbjuder människor att också i slutna
församlingar framföra vissa uppfattningar riskerar vidare att leda till att
samhället för att kontrollera att förbudet efterföljs tvingas att förlita sig på
angivare eller vidta andra integritetskränkande åtgärder. Detta öppnar perspektiv
som måste förbli främmande för vårt land.

Enligt vår uppfattning bör dessa rent principiella och med grundlagarnas
idéer överensstämmande argument vara tillräckliga för ett avslag. Vi vill
emellertid därutöver tillägga att förslaget (rent lagtekniskt) rimmar illa med
de ambitioner justitieministern ger uttryck för i den allmänna motiveringen
såsom att ”grundlagsskyddet för yttrandefriheten bör förstärkas”, att det
”mäste krävas särskilda skäl för att i grundlag reglera förhållandet mellan
enskilda” och att det är viktigt att ”skyddet ges en sådan utformning att
reglerna blir tillräckligt klara för att inte vålla tillämpningsproblem för
myndigheter och enskilda”. Vi kan nämligen själva instämma i samtliga
yttranden. Vi beklagar att justitieministern och regeringen inte själva drar
konsekvenserna av dessa påståenden.

Brottskatalogen

Enligt departementschefens förslag införs i brottskatalogen principen om
s. k. dubbel täckning även beträffande brotten om otillåtet offentliggörande.
Detta innebär att det straffbara området väl kan inskränkas genom
lagstiftningsbeslut i vanlig ordning men inte utvidgas utan att grundlagsändring
genomförs. Departementschefen vill dock — i motsats till vad yttrandefrihetsutredningen
föreslog — bibehålla nuvarande ordning om landet
är i krig eller omedelbar krigsfara. Då skall som tryckfrihetsbrott anses
också sådan gärning som en ansvarig utgivare begår genom att offentliggöra
uppgifter om förhållanden vilkas röjande enligt allmän lag innefattar
annat brott mot rikets säkerhet än som enligt TF.s brottskatalog tillämpas i
fredstid. Vi anser oss inte kunna tillstyrka departementschefens förslag utan
förordar att man i stället skall godta yttrandefrihetsutredningens förslag att
något undantag för krigsförhållanden inte skall göras i fråga om brotten
mot rikets säkerhet. De bestämmelser som tillämpas i fredstid är så utformade
att de täcker in även de extrema lägena.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi i
motionen anfört angående ett utvidgat meddelarskydd,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
att ett nytt andra stycke av följande lydelse införs:

Den som i övrigt skall döma i brottmål skall iaktta samma förhållningssätt,
om det av omständigheterna framgår att syftet har varit att tillgodose
yttrande- och informationsfriheten.

3. att riksdagen avslår propositionens förslag om ändring av 7 kap.4 § 20

tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 § brottsbalken angående hets mot
folkgrupp,

Mot. 1986/87

K127

4. att riksdagen avslår propositionens förslag vad gäller 7 kap. 5 § p. 3
tryckfrihetsförordningen angående tryckfrihetsbrott vid krig eller krigsfara.

Stockholm den 29 maj 1987

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin A hr/and (fp)
Anne Wibble (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1986/87

K127

21