Motion till riksdagen
1986/87 :K123

Carl Bildt m. fl. (m)

Ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m.
(prop. 1986/87:151)

Regeringen föreslår i proposition 1986/87:151 ett flertal ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Förslagen baseras i huvudsak på yttrandefrihetsutredningens
betänkande Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70).

Till skillnad från den lagrådsremiss som regeringen avlämnat återfinns i
propositionen inget förslag om ett s. k. annex till tryckfrihetsförordningen
(TF) med stadganden om skydd också för andra yttranden än det tryckta
ordet. Justitieministern förklarar i propositionen denna avvikelse med hänvisning
till den debatt som förts sedan lagrådsremissen offentliggjordes.

En ny grundlag

Yttrandefrihetsutredningens uppdrag var att utarbeta med TF jämförbara
regler till skydd för andra yttranden än det skrivna ordet. Utredningens
arbete var inriktat på att detta skulle kunna ske inom ramen för en sammanhållen
grundlag som skulle sättas i TF:s ställe.

Utredningens förslag kom till slut att avvika från denna lösning. Skälet
härtill var de risker som utredningen till slut fann förknippade med en
sammanhållen grundlag. En sådan grundlag skulle — menade utredningen
— kunna urholka skyddet för det tryckta ordet. Ett jämfört med TF med
nödvändighet mindre långtgående skydd för andra medier skulle på sikt
kunna tänkas ”smitta” också TF:s regler i negativ riktning.

Lagrådsremissen avvisade denna oro som obefogad. I stället introducerades
— utan någon kontakt med oppositionen — en lagteknisk lösning
med ett annex till TF. 1 annexet återfanns regler för andra medier än tryckta
skrifter. Denna mellankonstruktion hade över huvud taget inte övervägts av
utredningen.

Annexet löser inte problemen med en sammanhållen grundlag. Snarare
understryker annexkonstruktionen de risker för en uttunning också av TF
som yttrandefrihetsutredningen uppmärksammade.

Justitieministern avstår alltså i den nu föreliggande propositionen från
att lägga förslag i enlighet med lagrådsremissen. Propositionen inskränker
sig till de förslag från lagrådsremissen som utgör förändringar i själva TF.
Den större frågan om skyddet av andra yttranden hänskjuts till en beredningsgrupp
med parlamentarisk förankring.

Den mellan partierna gemensamma beredning som justitieministern nu
vill sätta i gång borde — enligt vår mening — ha genomförts innan lagråds

I * Riksdagen 1986/87. 3 sami Nr Kl20-127

remiss och proposition utarbetats. En sådan process hade anslutit till de Mot. 1986/87

traditioner på grundlagsområdet som utbildats genom åren. Det har på K123

goda grunder ansetts ligga ett värde i att alla partier är ense om villkoren för
demokratin och för den politiska debatten. Denna tradition har regeringen
nu brutit.

Vi beklagar detta. Det faktum att justitieministern på detta stadium önskar
ta del av partiernas synpunkter hjälper inte, så mycket mindre som
propositionen förefaller låsa regeringen än hårdare än lagrådsremissen vid
den annexkonstruktion som vi finner olycklig. Hur den beredning som
justitieministern nu inbjuder till skall kunna föra meningsfulla diskussioner
är svårt att förstå.

Det sätt på vilket regeringen handlagt den nu förestående förändringen
av skyddet för yttrande- och tryckfriheten inger starka betänkligheter. Resultatet
av ett mödosamt utredningsarbete — där utredningen vinnlagt sig
om att nå den samstämmighet som den tidigare respekterade traditionen
bjuder — har regeringen lagt åt sidan. Grundlagsreformeringen degraderas
till en lagstiftningsfråga bland andra. Riksdagen bör därför som sin mening
ge regeringen till känna att eventuella framtida förslag till grundlagsförändringar
bör beredas under medverkan av samtliga riksdagspartier på sätt
som ovan angivits.

Propositionens förslag

Propositionen innehåller alltså inte några förslag till en större reformering
av TF. Däremot föreslås ett antal förändringar inom den nuvarande tryckfrihetsförordningens
ram. Vissa av yttrandefrihetsutredningens förslag
lämnas utan avseende.

Vår utgångspunkt är att de förändringar av TF som partierna inom utredningen
kom överens om nu skall genomföras. Vi behandlar i det följande
dessa i förhållande till propositionens förslag.

Något grundlagsskydd för reklam anser sig justitieministern inte böra föreslå.
Motiveringen förefaller vara att nuvarande ordning fungerar tillfredsställande
och att det erbjuder alltför stora svårigheter att utsträcka
skyddet utöver dagens gränser.

Vi kan inte dela denna uppfattning. Som också yttrandefrihetsutredningen
funnit bör de yttranden som förekommer i reklamsammanhang ges samma
skydd som yttranden i övrigt. Skälet härtill är helt enkelt att också i
reklammeddelanden kan sådan information förekomma som har betydelse
för opinionsbildningen. Att särskilja vissa yttranden — som justitieministern
gör — som mindre skyddsvärda bara på grund av dessas form finner vi
oacceptabelt. Vi är alltså inte beredda att i denna del frångå vad yttrandefrihetsutredningen
föreslagit.

Ifråga om förbud mot censur m. m. hade utredningen föreslagit ett principiellt
viktigt stadgande härom i regeringsformen (RF). Inom ramen för
detta stadgande skulle också understrykas statsmakternas neutralitet vid
stöd till offentliga framställningar. Något sådant stadgande vill justitieministern
inte införa.

Ett allmänt censurförbud skulle ha en betydelse av samma slag som reg

lema i RF till skydd för de mänskliga rättigheterna. När justitieministern Mot. 1986/87

avvisar vad utredningen föreslagit med argument som oklar regel, svårighe- K123

ten att kunna överblicka konsekvenserna m. m. ger det intryck av samma

tvehågsenhet som alltid präglat socialdemokraterna i fri- och rättighetssam

manhang.

Samma tvehågsenhet återfinns i justitieministerns syn på det generella
stadgandet till skydd för rätten att inneha informationsbärare (t. ex. radioapparater)
och — i än högre grad — kravet på att staten skulle stå neutral
vid stöd till offentliga framställningar (t. ex. tidningar). Det är svårt att
frigöra sig från intrycket att den yttersta orsaken till att justitieministern inte
vill acceptera en regel om statens neutralitet är att staten hittills i sin stödgivning
varit långt ifrån så neutral som det av yttrandefrihetsutredningen föreslagna
stadgandet skulle kräva.

Vi ser inte heller i denna fråga något skäl att frångå vad yttrandefrihetsutredningen
föreslagit.

I fråga om hets mot folkgrupp vill regeringen införa en regel som gör det
straffbart att uttala vissa typer av yttranden, oavsett om dessa är avsedda för
offentlig spridning eller inte. Utöver yttrandefrihetsutredningen har också
diskrimineringsutredningen behandlat denna fråga.

Vi finner det för vår del angeläget att motverka rasdiskriminering och
invandrarfientlighet i alla deras former. Ett fritt och öppet samhälle måste
bygga på tolerans och förståelse människor emellan.

Vi ifrågasätter emellertid om de regler regeringen nu föreslår är det bästa
sättet att uppnå dessa syften. Vi noterar att lagrådet anfört invändningar
som regeringen dock valt att bortse från.

Idén att straffbelägga yttranden, oavsett om dessa är avsedda för offentlig
spridning eller ej, bryter den princip för regleringen av yttrande- och
tryckfriheten som hittills gällt, nämligen att denna skall avse yttranden som
är avsedda att spridas till allmänheten. Denna princip har ett så stort värde
att inte ens mycket starka motstående intressen bör tillåtas ta över.

Yttrandefrihetsutredningen har också på denna punkt föreslagit regler
som tillgodoser såväl tryck- och yttrandefrihetsintresset som intresset att
erbjuda minoriteter ett fullgott skydd. Vi förordar att utredningens förslag
genomförs.

När det gäller förhållandet mellan meddelarfriheten och tystnadsplikten
föreslår justitieministern en i förhållande till yttrandefrihetsutredningens
förslag helt ny konstruktion. Frågan berör den mest grannlaga av alla avvägningar,
nämligen hur yttrande- och tryckfrihetsintresset skall kunna
hävdas också i sammanhang där sekretess och tystnadsplikt råder.

Utredningen ansåg för sin del att de fall där tystnadsplikten skulle tillåtas
bryta meddelarfriheten uttryckligen borde anges i grundlagen. 1 propositionen
föreslås däremot enbart att beslut i syfte att inskränka meddelarfriheten
skulle kunna fördröjas i tolv månader.

Vi finner det olyckligt att på detta område direkt i en proposition introducera
regler som inte varit föremål för utredning. Vi förordar mot denna
bakgrund att förhållandet mellan meddelarfriheten och tystnadsplikten
hänskjuts till den av regeringen förordade parlamentariska beredningen.

Regeringen föreslår att vissa handlingar också utanför myndighetsområ- 7

det skall omfattas av offentlighetsprincipen. Förslaget presenterades ur- Mot. 1986/87

sprungligen av kommunalföretagskommittén. Lagtekniskt sker förändring- K123

en genom en ändring i sekretesslagen.

Bakgrunden till justitieministerns förslag är att vissa aktiebolag, föreningar,
stiftelser och andra enskilda organ har av staten givits förvaltningsuppgifter
som innefattar myndighetsutövning eller liknande.

Propositionens förslag bygger på den tilltalande tanken att offentlig
maktutövning skall omfattas av offentlighetsprincipen, oavsett om denna
maktutövning sker direkt genom stat och kommun eller genom andra organ
och organisationer.

Mot den av regeringen föreslagna ordningen kan emellertid anföras att
den bryter principen att reglerna till skydd för tryck- och yttrandefriheten
behandlar det allmännas förhållande till offentlighet och sekretess. Att vidga
dessa reglers omfattning till att också omfatta andra organ än stat och
kommun öppnar för helt nya tillämpningsområden för TF och sekretesslagen.
Konsekvenserna härav är svåra att överblicka men kan, paradoxalt
nog, innebära att tryck- och yttrandefriheten på sikt urholkas. 1 stället för
att vidga offentlighetsprincipen utanför myndighetsområdet bör strävan
vara att koncentrera myndighetsutövningen till de offentliga organen.

Vi ser alltså fördelarna med ett system av det slag som regeringen nu
föreslår, men finner likväl nackdelarna beaktansvärda. Vi förordar mot
denna bakgrund att förslaget om handlingsoffentlighet utanför myndighetsområdet
nu avvisas och att frågan hänskjuts till den tidigare nämnda
parlamentariska beredningen för att där ytterligare övervägas.

Våldsskildringar m. m.

Att skydda framför allt barn mot våld och våldsskildringar är en central
uppgift. Det måste emellertid ske på ett sätt som samtidigt tillgodoser de
intressen som TF skall skydda.

Propositionen innehåller förslag om vissa förändringar av reglerna vad
avser skydd mot våldsframställningar m. m. Förslagen blir emellertid till
sin karaktär delvis provisoriska i avvaktan på den parlamentariska beredningens
arbete.

I propositionen föreslås att videovåldslagen skall upphävas. Vissa av
lagens bestämmelser upptas i stället i brottsbalken under beteckningen olaga
våldsskildring. Samtidigt utvidgas det straffbara området på så sätt att
även stillbilder som skildrar sexuellt våld eller tvång skall kunna bedömas
som olaga våldsskildring. Möjligheter öppnas vidare att döma till straff
också vid oaktsamhet vad gäller utlämnande av våldsskildringar till barn.

Enligt propositionen är avsikten att grundlagsbestämmelser gällande
bl. a. Filmer och videogram senare skall införas. Principen om dubbel täckning
skall — liksom beträffande andra yttrandefrihetsbrott — gälla. I ett
sådant läge skall ansvar för yttrandefrihetsbrottet åvila den ansvarige utgivaren
av filmen eller videogrammet. Frågan om ett utbyggt grundlagsskydd
för bl. a. filmer och videogram tas emellertid inte upp i propositionen utan
skall beredas ytterligare under parlamentarisk medverkan. Då något system
med ansvarig utgivare för filmer och videogram inte införs, kommer det

alltjämt att vara den som enligt vanliga regler är gärningsman som skall Mot. 1986/87

bära ansvaret för brottet olaga våldsskildring. Det är därför allmän åklaga- K123

re som skall föra talan om brott mot bestämmelserna.

Vi menar att det för närvarande saknas anledning att genomföra de ovan
nämnda lagändringarna. Den nya ordningen blir, såsom medges i propositionen,
ett provisorium i väntan på grundlagsreglering av dessa frågor. Videovåldslagen
bör således för närvarande inte upphävas.

Lagen bör emellertid enligt vår mening utformas så som tidigare redovisats
i motion 1984/85:2879 av Anders Björck m. fl. Vi förordar en ordning
för utkrävande av ansvar som överensstämmer med vad som gäller för
utgivning av tryckta skrifter. Detta innebär bl. a. att en ansvarig videofilmsutgivare
skall utses, att ansvaret i andra hand skall åvila den som sprider
videogrammet samt att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rättegången
i huvudsak skall vara tillämpliga. Förslagets närmare innebörd
framgår av den moderata reservationen till konstitutionsutskottets betänkande
1985/86:11. Det bör understyrkas att yttrandefrihetsutredningen enhälligt
förordat ett system med ansvarig utgivare för filmer och videogram.

Vi menar att med den av oss föreslagna modellen kan möjligheter skapas till
effektiva ingripanden mot straffbar spridning av videogram.

Propositionens förslag om upphävande av videovåldslagen och införande
av ett nytt brott olaga våldsskildring i brottsbalken bör således avvisas.

För närvarande bör inte heller någon kriminalisering ske vad gäller oaktsamt
utlämnande av våldsskildringar till barn eller framställning och spridning
av skildringar av sexuellt våld eller tvång i bilder som inte ingår i filmer
eller videogram. Dessa frågor får tas upp till behandling i samband med att
grundlagsreglering beträffande bl. a. filmer och videogram aktualiseras.

Vad gäller kriminalisering av framställning och spridning av bilder med
visst innehåll, vill vi erinra om att yttrandefrihetsutredningen inte fann skäl
till nya särskilda lagstiftningsåtgärder mot pornografiska alster.

Det sagda innebär att vi även motsätter oss propositionens förslag om
införande av brottet olaga våldsskildring i tryckfrihetsförordningens 7 kap.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderliga författningsändringar.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om beredningen av grundlagsfrågor,

2. att riksdagen beslutar om grundlagsskydd för reklam i enlighet
med yttrandefrihetsutredningens förslag,

3. att riksdagen med avslag på propositionens förslag i denna del
beslutar om förbud mot censur i enlighet med yttrandefrihetsutredningens
förslag,

4. att riksdagen med avslag på propositionens förslag i denna del
beslutar om regler avseende hets mot folkgrupp i enlighet med yttrandefrihetsutredningens
förslag,

9

5. att riksdagen med avslag på propositionens förslag i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om att frågan om förhållandet mellan meddelarfriheten och tystnadsplikten
skall hänskjutas till den parlamentariska beredningen,

6. att riksdagen med avslag på propositionens förslag i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om huruvida vissa handlingar utanför myndighetsområdet skall omfattas
av offentlighetsprincipen skall hänskjutas till den parlamentariska
beredningen,

7. att riksdagen med avslag på propositionens förslag i denna del
beslutar om förändringar i videovåldslagen i enlighet med vad som i
motionen anförts.

Mot. 1986/87
K123

Stockholm den 27 maj 1987

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg fm)

Nils Carlshamre (m)

Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)

L. Arne Andersson (m)
i Ljung

10