Motion till riksdagen

1986/87: Kl 11

Birgit Friggebo m. fl. (fp)

Ledning av den statliga förvaltningen (prop. 1986/
87:99)

Ett problem i statsförvaltningen är den oklara roll- och ansvarsfördelningen
mellan verkens generaldirektörer och deras styrelser. Denna oklarhet leder i
sin tur till ovisshet om regeringens möjligheter att påverka myndigheterna
och återverkar i sista hand även på relationen mellan regering och riksdag.
En bärande tanke i vårt statsskick är att regeringen inför riksdagen skall vara
ansvarig för vad som uträttas i förvaltningen, men detta ansvar blir inte reellt
om inte regeringen har förutsättningar att påverka myndigheternas verksamhet.
Utan en skyldighet och en förmåga för regeringen att aktivt leda arbetet
inom statsförvaltningen brister den ansvars- och befogenhetskedja som utgör
förutsättningen både för demokratin och för parlamentarismen.

I inledningen av propositionen tas detta problem upp till en klargörande
och insiktsfull behandling (s. 21 f.). Föredraganden polemiserar här mot
tanken på att företrädare för de politiska partierna eller de olika intressegrupperna
skall placeras mellan regeringen och myndigheterna. Den breda
insynen i förvaltningen är av stort värde, heter det, men den oklara
rollfördelning som i dag råder måste bringas att upphöra.

Efter denna inledning hade vi väntat att regeringen skulle undanröja den
oklara rollfördelningen mellan styrelse och generaldirektör. Vissa ansatser
till precisering görs också i propositionen, men på det hela taget utgår
föredraganden från att dagens lekmannastyrelser skall bestå med något mer
begränsat inflytande. Vi menar för vår del att tiden är mogen för en mer
genomgripande reform. Om lekmannastyrelsen skall fortsätta att bära ett
ansvar för verksamheten kommer den även i framtiden att utgöra ett slags
”gisslan” som inskränker förutsättningarna för en fri och öppen debatt om
verkens insatser t. ex. i riksdagen. Med den tid som flertalet styrelseledamöter
kan ägna åt arbetet kommer det därtill att handla om ett skenbart
ansvarstagande, där ledamöterna får bära det formella ansvaret för beslut
vars underlag de i praktiken inte har så stora möjligheter att penetrera.

Ett långt bättre sätt att tillvarata lekmännens komparativa fördelar vore
enligt vår mening att tilldela dem ett granskningsansvar. Lekmännens
främsta uppgift skulle vara att utröna hur statsmakternas beslut (målangivelser,
resursramar, anslagsvillkor, etc.) fungerar i praktiken och med ledning
härav föreslå de förändringar som kan befinnas motiverade. För att nå detta
mål bör lekmännen ges tillfälle att följa verksamheten, ta del av synpunkter
som delges dem från olika håll (verksledningen, de anställda och deras
fackliga organisationer, externa intressenter, pressrapporter, revisionsrapporter,
forskningsrapporter, etc.) och att aktivt insamla sådana synpunkter.

Vid myndigheter som ägnar sig åt normgivning och rättstillämpning bör det Mot. 1986/87

vara naturligt att granska utfärdade författningar och undersöka myndighets- Kill

utövningens effekter. En annan viktig uppgift bör vara att överväga om
verksamhetens dimensionering och inriktning är ändamålsenlig.

Den rollfördelning som vi mot denna bakgrund förordar är följande.
Generaldirektören tilldelas ledningsansvar för myndigheten och dess verksamhet.
I den utsträckning som det krävs interna kollektiva rådslag för att
konkretisera de riktlinjer som statsmakterna angivit och hantera interna
organisationsfrågor sker sådana överläggningar i direktionen. Härigenom
kan enrådighetsmodellen kompletteras med vissa element av den kollegiala
ledningsmodellen. Genom generaldirektörens ledningsansvar underlättas å
ena sidan kontakter med regeringen och regeringskansliet och å andra sidan
hans eller hennes arbete inom verket.

Till flertalet myndigheter bör vidare knytas ett lekmannaorgan med
granskningsansvar. Ledamöterna i detta organ rekryteras i första hand från
de politiska partierna och utses av regeringen. Lekmannaorganen får till
uppgift att utvärdera den offentliga verksamheten inom sitt ansvarsområde
och lämna förslag till de eventuella åtgärder som kan anses påkallade. Deras
formella rapportering bör riktas till regeringen, men rapporteringen kan
självfallet ske också till andra, t. ex. riksdagsrevisorerna (RRV) och de
nominerande instanserna. Till skillnad från det ”råd” som verksledningskommittén
föreslog bör dessa lekmannaorgan ses som en utlöpare från den
politiska nivån och inte ha som primär uppgift att ge stöd åt myndighetens
ledning i dess arbete med olika verkställighetsuppgifter.

Föredraganden ger i stor utsträckning lekmannastyrelsen och generaldirektören
samma ansvarsområde, med påföljd att den nu rådande osäkerheten
om deras inbördes relationer befästs. Det alternativ som här skisseras
innebär att generaldirektören och hans direktion får ett ansvarsområde
medan lekmannaorganet får ett annat. Det blir ”raka rör” mellan regeringen
och verksledningen samtidigt som lekmännen utnyttjas för uppgifter som de
har särskilt goda förutsättningar att lösa. Slutligen ges konsumentintresset en
avsevärt starkare ställning. Myndigheterna stimuleras att utveckla sina
ambitioner, men konfronteras också med en mer inträngande granskning.

Lekmännens uppgift blir inte längre att ta ansvar för de beslut som växer fram
inom myndigheterna, utan i stället att bedöma effekterna av dessa beslut och
överväga vilka förändringar som kan anses önskvärda i statsmakternas
styrning av förvaltningen.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställer vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi i
motionen anfört angående de allmänna riktlinjer för myndigheternas
ledning som angivits i motionen.

Stockholm den 25 mars 1987

Birgit Friggebo (fp)
Börje Stensson (fp)
Ingela Mårtensson (fp)

Margitta Edgren (fp)
Daniel Tarschys (fp)

13