Motion till riksdagen

1986/87:K110

Rune Ångström (fp)

Ledning av den statliga förvaltningen
(prop. 1986/87:99)

I propositionen behandlar civilministern bl. a. stabsmyndigheternas roll.
Med stabsmyndigheter avser han riksrevisionsverket, statskontoret, statens
institut för personalutveckling, statens arbetsmarknadsnämnd och delvis
statens arbetsgivarverk.

På s. 61 sägs att ”även om stabsorganen ofta används för att allmänt
klarlägga olika förhållanden, utan att det för den skull finns någon politisk
viljeyttring i botten, menar jag att det är angeläget att utnyttja den
utredningsresurs de utgör på ett sätt som kopplar den närmare samman med
regeringskansliets arbete med att förbereda och genomföra viktiga regeringsbeslut”.
Vidare sägs att ”det är angeläget att regeringen och dess kansli tar till
vara stabsorganens kunnande. Sammantaget utgör de en betydande resurs.
De kompletterar regeringskansliet och är viktiga som kunskapsförstärkning i
regeringens arbete. De bidrar därmed till att vidmakthålla en tradition med
relativt små departement, vilken jag menar att det är av värde att slå vakt
om.”

På s. 99 kommer statsrådet in på frågan om ledning av dessa myndigheter.
Till skillnad från övriga myndigheter bör dessa enligt statsrådets mening inte
ha lekmannastyrelser. Motivet är att de bedriver en verksamhet som i mycket
är integrerad med arbetet i regeringskansliet. De har därmed ingen
verksamhet som är riktad mot allmänheten. Liksom verksledningsutredningen
anser statsrådet därför att lekmannastyrelser i dessa verk bör avskaffas.
”Ett parlamentariskt inslag ter sig främmande mot bakgrund av att det rör sig
om regeringens stabsmyndigheter, men kan ändå aktualiseras för RRV.”

Civilministern menar alltså att RRV kan få behålla ett parlamentariskt
inslag (alltså en lekmannastyrelse). Frågan är dock om inte motsvarande bör
gälla också för statskontoret.

Hade statskontoret varit en renodlad stabsmyndighet åt regeringen skulle
statsrådets slutsats vara rimlig. Den del av statskontorets verksamhet som
utgörs av rationaliseringsutredningar kan sägas vara en stabsroll åt regeringskansliet.
Nästan alla tunga rationaliseringsutredningar tillkommer genom
uppdrag från regeringen, t. ex. så att regeringen ber statskontoret lämna
förslag till förändringar i fråga om en viss myndighet som fungerar mindre
väl. Det kan sägas att ingen utomstående, som företrädare för oppositionen,
bör lägga sig i hur regeringen vill ta fram underlag för sina kommande
förslag.

Men statskontorets verksamhet består inte enbart av rationaliseringsutredningar
som utförs på regeringens uppdrag. En del rationaliseringsutred

ningar tillkommer på förslag från myndigheterna själva, alltså utan rege- Mot. 1986/87

ringsuppdrag. Ungefär hälften av statskontorets verksamhet gäller annat än Kl 10

rationaliseringsutredningar.

Den ”effektivitetsstödjande verksamheten” kallas ibland metodverksamhet.
Det gäller inte utredningar rörande vissa bestämda myndigheters
problem. I stället täcker den verksamheten problem rörande hela statsförvaltningen,
t. ex. kontorsarbetets miljö, införandet av nya hjälpmedel och
utrustningar, telefonväxlar, bibliotekens nya roll, ”metoder för visionstänkande"
(nog mer tänkt för myndigheter än för regeringen) och flera projekt
om arbetsorganisation, nya yrkesroller och ”användardialog som stöttar
människans sätt att tänka”. Gemensamt för ett stort antal av dessa
metodverksamheter är att de har stark betoning på datorisering, informationsteknologi
och ofta gäller basdatorer och texthanteringssystem.

Den tredje stora gruppen ärenden i statskontoret gäller anskaffning och
förvaltning av ADB-utrustning. Tidigare hade statskontoret monopol på
statens inköp av datorer i den meningen att alla system skulle passera genom
statskontoret. Numera har undantag gjorts så att myndigheterna själva får
anskaffa de vanligaste datorerna. Men även i dessa är statskontoret inblandat
genom att det träffat s. k. avropsavtal med leverantörer. De enskilda
myndigheterna har sedan att välja bland de leverantörer som tecknat sådana
avtal.

Det är ingen konst att bejaka att regeringen ensam skall få avgöra vilka
rationaliseringsutredningar den önskar utförda av statskontoret. Men de ofta
omfattande metodprojekten hos statskontoret har giltighet över hela statsförvaltningen
och är av intresse också för landsting, kommuner och företag.

Det är rimligt att den verksamheten bedrivs med en bred ansats. Ett
parlamentariskt inslag ter sig därför inte så ”främmande” som statsrådet
skriver.

Och vad gäller anskaffningen av ADB-utrustning är det frågor som
förvisso ofta visat sig ha betydande konsekvenser och därför intresse långt
utanför kanslihuset.

Det är möjligt att statskontoret borde ges annan inriktning i framtiden och
då bli ett renodlat stabsorgan åt regeringen. I så fall borde stora delar av
verksamheten flyttas över till andra organ. Men så länge statskontoret har
kvar metodfrågor för hela statsförvaltningen och är sammanhållande organ
för ADB-anskaffningen finns skäl att också oppositionen ges insyn i och
inflytande på verksamheten genom lekmannastyrelse som i andra myndigheter.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen uttalar sig för att så länge statskontoret inte är ett
renodlat stabsorgan åt regeringen bör ett parlamentariskt inflytande
finnas kvar i statskontorets ledning.

Stockholm den 25 mars 1987
Rune Angström (fp)

11