Motion till riksdagen
1986/87: Jo 120

Lars Werner m. fl. (vpk)

Jaktlag, m. m. (prop. 1986/87:58)

I vårt land har jakten alltid haft stor betydelse, i gången tid för många att
klara sitt livsuppehälle, i vår tid som rekreation. För många är jakten en del
av deras liv, ett sätt att leva. Det är därför mer än ett talesätt när man på
många håll i vårt land indelar tiden i före och efter älgjakten. Helt naturligt är
då också frågor i och kring jakten mycket känsloladdade, särskilt när det
gäller vårt högvilt, älgen. Därför finns också skilda uppfattningar om jaktens
utövande samt vården om viltet.

Det som ovan sagts har inneburit att en ständig debatt har förts om jakten
och frågorna kring denna samt att jakten och viltvården varit föremål för
olika utredningar och försöksverksamhet. Efter en rad olika delbetänkanden
framlade jakt- och viltvårdsberedningen sitt huvudbetänkande (SOU
1983:21) Vilt och Jakt i maj 1983. Under tiden dessa utredningsarbeten
gjordes har också en försöksverksamhet bedrivits om olika former för
älgjaktens utövande. Sedan 1967 pågår en försöksverksamhet med reglerad
älgjakt i Kronobergs och Västmanlands län samt sedan 1976 en form av
samordnad älgjakt i landet i övrigt, med undantag av renskötselområdena.

Högst märkligt och anmärkningsvärt är att denna försöksverksamhet inte i
någon samlad och genomgripande form har utvärderats. Här kan frågan
ställas: Till vilken nytta har denna försöksverksamhet varit, och skulle en
utvärdering ha inneburit ett beslutsunderlag som inte varit önskvärt i vissa
kretsar? Nu finns som beslutsunderlag dels betänkandet från jakt- och
viltvårdsberedningen, dels den s. k. Kronvallska utredningen.

När det gäller att göra rimliga bedömningar om jakt och viltvård finns
också frågeställningar kring jakt- och viltvårdsberedningen och den s. k.
Kronvallska utredningen (Ds Jo 1986:1). Svenska Jägareförbundet har sedan
länge drivit frågan om en helt licensierad älgjakt mycket hårt. Utan att detta
är någon form av anklagelse mot den ena eller andra, måste det ändå noteras
att av beredningens 15 ledamöter (parlamentariskt tillsatta, sakkunniga och
experter) är 11 medlemmar av förbundet och därtill har de flesta uppdrag i
den högsta instansen i förbundet. Det är bara att konstatera att detta är en
ren partsinlaga och får sålunda också då bedömas utifrån detta.

I den Kronvallska utredningen har ett sådant förfaringssätt tillämpats att
blanketter för undersökningen skickats til! de lokala kretsstyrelserna inom
Svenska Jägareförbundet. Styrelserna för dessa har sedan lämnat uppgifter
om jakt på resp. område samt om antal jägare, vilka som enbart jagar
generellt samt gjort bedömningar över möjligheten att bereda plats för dessa
i en framtida licensjakt.

Mot.

1986/87

Jol20-121

1 Riksdagen 1986/87. 3sami. NrJol20-l2l

Det har framförts stark kritik mot denna utredning och på det sätt som
uppgifterna har inhämtats. Bl. a. har utredningen granskats av en forskningsgrupp,
där man gör den bedömningen att den enkät som gjordes om de
generella jägarna företer en rad exempel på grundläggande fel och tendentiösa
tolkningar. Enligt vår mening finns också skäl för denna kritik. Man borde
rätteligen ha tillfrågat de närmast berörda, alltså de som jagar på generella
områden. Detta hade varit tämligen enkelt när alla sådana områden finns
registrerade i resp. län. Kritik kan också riktas mot de undersökningar som
Jägarnas Riksförbund dels själv har gjort, dels mot dem som har skett på dess
uppdrag. Även dessa undersökningar har forskningsgruppen granskat och
där funnit grundläggande fel. Det är att beklaga att när nu riksdagen skall ta
ställning till den framtida jakten och viltvården, saknas i många stycken ett
beslutsunderlag som icke färgats av partsintressen.

Efter dessa noteringar om en del av det underlag som ligger till grund för
regeringens proposition om jaktlag, m. m. vill vi anföra följande.

När det gäller viltvården delar vi i stort sett de synpunkter som framförs i
propositionen. Vi vill här särskilt understryka vikten av att skydda vår miljö.
I propositionen berörs olika åtgärder som vidtagits i detta syfte och som
framdeles bör göras. Helt riktigt är att de mest angelägna uppgifterna är att
minska spridningen av försurande ämnen och komma till rätta med de
miljöproblem som orsakas av användningen av kemikalier. Vad som direkt
påverkar livsbetingelserna för viltet är hur jord- och skogsbruket bedrivs.
Trots föreskrifter och allmänna råd om den hänsyn som skall tas till viltet och
naturvården, vet vi att just på detta område finns fortfarande brister. Det är
ytterst angeläget att dessa brister, som finns väl dokumenterade, så långt som
möjligt avhjälps.

I propositionen föreslås: ”Om det på grund av ett viltbestånds storlek finns
påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt, får den
myndighet som regeringen bestämmer besluta om jakt för att förebygga eller
minska dessa risker.”

Förslaget till denna paragraf är inte invändningsfritt. För det första
kommer myndigheter att ställas inför svåra avvägningsproblem, eftersom det
inte längre skall krävas konstaterad skada. När det gäller trafiken uppstår
frågan om det är till viltet eller trafiken som hänsyn skall tas. Utan att hårdra
frågan infinner sig känslan av att en attitydförändring har skett i synen på
viltet från s. 22 till s. 30 i propositionen.

Inte heller då det gäller t. ex. skogsskador är problematiken så enkel som
att dessa kan åtgärdas genom en avskjutning, utan risk för att viltvården
försämras på stora områden. I den norra delen av landet vandrar vintertid
älgen ned från fjällregionerna och dess närområden till framför allt älvdalarna.
Här kan då på vissa områden uppstå skador på skogen. Om man t. ex.
genom vinterjakt skulle förhindra dessa skador, kan detta innebära att stora
områden varifrån älgarna har utvandrat icke skulle ha en älgstam som är
möjlig att beskatta under hösten. Man måste här ha i åtanke att det är svåra
bedömningar som skall göras om skadorna är acceptabla eller inte. Som
bekant råder här mycket delade åsikter mellan olika intressen i fråga.

Slutsatsen man drar av detta blir att andra lösningar måste eftersträvas och
problemen åtgärdas på andra sätt, om viltvården sätts främst. Sådana

Mot. 1986/87

Jo 120

2

tankegångar har också på senare tid framförts i debatten om skogsskador
som föranleds av vandringsälgar. Bl. a. har vid en konferens i Västerbotten
under hösten framförts tanken att i dessa hårt ansatta områden försöka
utfodra älgarna med hyggesavfall, alltså tallbarr, vilket är älgens huvudföda
under vintern. Med tanke på vilket värde älgen utgör ur såväl ekonomisk som
rekreationssynpunkt torde vissa sådana förebyggande åtgärder vara försvarbara
ur flera aspekter. Det bör framhållas att det inte enbart är viltbeståndets
storlek, framför allt när det gäller skogsskador på vissa håll, som är orsaken
till dessa problem. Detta måste då självfallet vägas in när åtgärder avses
vidtas, om hänsyn till viltet och en bra viltvård skall ges hög prioritet.

Förslag 1

Vi föreslår därför att 7 § i jaktlagen ändras så att jakt som åtgärd endast får
företas när andra möjliga åtgärder inte är till fyllest eller möjliga. Vi utgår
ifrån att utskottet företar den nödvändiga förändringen i lagtexten.

Som vi inledningsvis anför har den stora kontroversiella frågan under lång
tid varit älgjaktens form och bedrivande.

Vi vill här först framhålla att vi delar synen att så långt detta nu är möjligt
skall en produktionsanpassad beskattning ske. Detta innebär då också att vi
både inser och anser att det finns en gräns för de tvång och de åtgärder som
måste vidtas för att uppnå en fullständig produktionsanpassning. Till stöd för
detta vill vi anföra följande.

I propositionen sägs: ”En förutsättning för att nå de mål jag har angivit för
vården av landets älgstam är att jakten anpassas till älgproduktionen på den
mark som står till förfogande för jakt. Om detta råder enighet. En sådan
produktionsanpassad avskjutning förutsätter i sin tur att älgjakten huvudsakligen
bedrivs som licensjakt inom för sådan jakt lämpliga områden." Vidare:
”Enligt min mening fyller den år 1975 beslutade försöksformen samordnad
älgjakt i stor utsträckning de krav jag nyss har nämnt. Genom att
licensområdena omfattar nästan all älgmark - ca 95 % - kan jakten i allt
väsentligt genomföras som en produktionsanpassad avskjutning.”

Visserligen anför departementschefen att det finns risk för en uppsplittring
av licensområdena, men de citerade uttalandena väcker självklart en mängd
frågeställningar. För det första, hur högt pris kan anses skäligt att betala i
form av olika olägenheter och problem för en grupp människor, för att
inordna de sista 5 % av marken i licensjakt? För det andra, är dessa 5 % av
helt avgörande betydelse för en produktionsanpassad älgjakt? Detta är två
stora frågeställningar sorn måste analyseras och ges en rimlig bedömning före
ett ställningstagande. Det är utifrån sådana kriterier som vi vill anföra
följande.

Älgen är ju en fritt levande viltstam som är lovlig under viss tid av året och
”ägs” av den markägare eller jakträttsinnehavare där den vid skottillfället
befinner sig. En avskjutning som är anpassad till produktionen är alltså
förenad med vissa bedömningar som är häftade med felmarginaler. En
svårighet vid tilldelning av djur är stammens storlek. Trots flyginventeringar
och observationer visar erfarenheterna att stora svängningar i älgstammens

Mot. 1986/87

Jo 120

3

1* Riksdagen 1986/87. 3 sami. NrJol20-121

storlek kan noteras på samma område år från år. Till en del kan detta
förklaras med olika slags vädertyper som rått under en längre tid, t. ex. under
torra somrar söker sig älgen till områden som är rika på vatten, men säkert
finns flera faktorer här som påverkar dessa förhållanden. Årligen dödas
också ett antal älgar bl. a. i trafiken både på järnväg och landsväg, en del år är
vissa områden särskilt utsatta. Vad vi vet avräknas icke detta antal när olika
licensområden ges sin tilldelning. En jämförelse från 1980 mellan vad som
sköts under generell jakt och vad som förolyckades i trafiken visar att det
under generell jakt fälldes 5 916 älgar och i trafiken dödades 4 682 älgar. Nu
är dessa siffror från 1980; möjligen kan senaste årens siffror se annorlunda ut,
men i stort visar nog denna jämförelse att den generella jakten inte kan vara
ett hot av ett sådant mått som många gånger har hävdats i debatten.

I debatten om en produktionsanpassad avskjutning talas det om en viss
areal som föder en älg. Detta är i stort sett också riktigt. Här skall vi komma
ihåg att det är den tillgängliga födan under vintern som är avgörande för hur
stor älgstammen kan vara. Med detta i åtanke kan då också konstateras att
det finns stora skillnader i biotopen som inte alltid är avhängiga av arealens
storlek. Strukturen när det gäller de nuvarande generellområdena är väl i hög
grad att dessa ligger i anslutning till bebyggelse med jordbruk och åker. Här
skulle man kunna göra en jämförelse mellan t. ex. några hundra hektar
impediment med kant- och randområden där det odiskutabelt finns rikligt
med föda åt älgen. Nu menar vi inte att detta är genomgående riktigt, eller ett
argument i sig för att behålla den generella jakten; vad vi vill anföra är att
även argumentet att en viss markareal föder en älg har sina brister.

Som redan nämnts sker i de län som har haft samordnad jakt sedan 1976
licensjakt på 95 % av marken, en mycket hög siffra med tanke på att
samgående och bildande av licensområden har skett på frivillig väg. Vad som
saknas i underlaget för beslutet om den framtida älgjakten är en ordentlig
analys av orsaken till att de återstående 5 % mark inte har anslutits eller
bildat licensområden. Vi tror oss veta att det finns många orsaker till det
faktiska läget. Många små markområden finns säkert i anslutning till
licensområden men har förvägrats att ansluta sig, och enligt vad som nu
föreslås i propositionen kommer det inte heller framdeles bli en skyldighet
för redan existerande licensområden att ansluta sådana områden. Det finns
också de som uteslutits ur ett större område, lika väl de som själva begärt att
få lämna dessa. Också här finns säkert skilda orsaker.

Den slutsats man kan dra är att om dessa 5 % under den tid som den
samordnade jakten har tillämpats inte haft möjlighet eller velat ansluta eller
bilda ett licensområde under frivilliga former, torde det skapa vissa problem
att med vetskapen att mista rätten att skjuta en vuxen älg känna ett tvång att
ingå i ett licensområde. Frågan är om en sådan utveckling är önskvärd och om
detta får ett positivt förlopp ur jakt- och viltvårdande synpunkt.

I propositionen föreslås, undantaget vissa övergångsbestämmelser, att all
jakt efter vuxen älg skall ske genom licens. På övrig mark skall i stället en fri
kalvavskjutning tillåtas. Hur detta nu kan vara i överensstämmelse med en
produktionsanpassad jakt kan svårligen förstås. Eftersom det inte behövs
någon som helst registrering av områdena för fri kalvjakt, skall det tydligen
bli möjligt att skjuta ett obegränsat antal kalvar även på områden som inte

Mot. 1986/87
Jol20

4

ens föder en kalv, detta enligt det synsätt som används i argumentationen
mot att skjuta en vuxen älg på generella marker.

Enligt vår mening är inte förslaget att all jakt efter vuxen älg skall ske på
licens, och därtill fri kalvavskjutning på övrig mark, värt sitt pris. I stället bör
andra vägar sökas för att om möjligt få till stånd ett större samarbete
markägare emellan. Det är något av en för tidig uppgivenhet när man tar till
tvingande åtgärder när det återstår 5 % av 100. Med utgångspunkt i de skilda
förhållanden som råder och det svårberäkneliga med att anpassa avskjutningen
av en fritt levande älgstam, bör vi ha råd med några få procent utanför
ett licenssystem.

Förslag 2

Vi yrkar därför i första hand avslag på propositionen i berörd del och att
berörda paragrafer i jaktlagen ändras så att samordnad älgjakt, i enlighet
med gjord försöksverksamhet, införs i hela landet. Vi utgår från att utskottet
utarbetar erforderlig lagtext.

I andra hand yrkar vi avslag på propositionen i berörd del och att berörda
paragrafer i jaktlagen ändras så att samordnad älgjakt införs i hela landet
samt att områden som uppgår till hälften av erforderlig areal för en vuxen älg
får möjlighet till 2-årslicenser samt att övriga områden registreras som
generella och erhåller ett valfritt djur per år. Vi utgår från att utskottet
utarbetar erforderlig lagtext.

Utöver den kritik som riktas mot de generella områdena för att dessa inte
föder en älg, kan de vara insprängda i ett licensområde, vilket har sina
nackdelar. Nu sker den generella jakten endast under 2—4 dagar, och
eftersom licensområdet har en jakttid på minst en månad kan nog detta
förhållande ändå accepteras. Vad som däremot är en källa till irritation och
som skapar allehanda problem är att det registreras licensområden av en
mängd små skiften som är insprängda i ett annat licensområde. Det finns
exempel där 7—8 skiften med stora avstånd emellan utgör ett licensområde
och där jaktdeltagarna inte når sina skiften utan att beträda det andra
områdets mark. Det är t. o. m. möjligt att få ett sådant område registrerat
som licensområde fastän de olika småskiftena finns i olika län. Den stora
skillnaden mellan ett sådant område och de generella områdena är att ett
sådant område har lika lång jakttid som det område det är insprängt i. Det
säger sig självt att nackdelarna med en sådan ordning är vida större än vad
den generella jakten på vissa håll kan vara.

Förslag 3

Vi yrkar därför att riksdagen uttalar sig för att licensområden måste fylla
vissa krav utöver det storleksmässiga, nämligen vara någorlunda sammanhängande.

I propositionen föreslås att det bör vara en uppgift för jägarorganisationerna
att utarbeta och ge spridning åt ett normsystem för jakträttsupplåtelser av
det slag som jakt- och viltvårdsberedningen föreslagit. Detta anser vi nu inte
vara helt till fyllest för att åtgärda de problem som prisutvecklingen på

Mot. 1986/87

Jo 120

5

jakträttsupplåtelser i vissa avseenden har medfört.

I lagen (1938:274) om rätt till jakt sägs bl. a. följande: ”Jakträttsinnehavare
bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt
även som, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd
och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådstillstånd
(jaktvård).”

Vi utgår ifrån att detta även fortsättningsvis skall vara målsättningen,
nämligen att jakten inte främst inriktas på ett ekonomiskt utbyte.

De markägare som lever upp till detta, på dem skall ingen skugga falla,
men tyvärr är verkligheten på många håll en annan. De ekonomiska
intressena har gjort sig alltmer gällande i den svenska jakten, till nackdel för
både viltet och jägarna, det medger också departementschefen i propositionen.
Prisutvecklingen har också medfört att en stark opinion framvuxit för att
få till stånd en förändring, bl. a. betraktar jägarorganisationerna frågan om
arrendepriserna som den största frågan under 1980-talet.

Nu föreslås i propositionen att denna utveckling bör brytas med andra
medel än en regelrätt priskontroll. Vi är medvetna om att en priskontroll kan
bli svårhanterlig och att praktiska hinder föreligger mot en effektiv kontroll.
Det bör därför få prövas ett normsystem i enlighet med vad som sägs i
propositionen, utom när det gäller de värsta avarterna, vilka bör regleras
genom lagstiftning. Det som i första hand bör komma i fråga är enligt vår
mening att genom anbud arrendera ut jakt och genom förskottsbetalning ta
betalt för djur som eventuellt inte kan fällas. Att genom anbud arrendera ut
jaktmark innebär att de som kan betala mest, har de tjockaste plånböckerna,
får arrendet. Att i förskott ta betalt för tilldelade djur är förödande för
viltvården och ett mycket hårt kritiserat arrendesystem.

Förslag 4

Vi yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot
anbudsförfarande vid utarrendering av jaktmark och förskottsbetalning av
tilldelade djur.

I propositionen föreslås också ett bättre besittningsskydd vid upplåtelser
av jakträtt. Dessa åtgärder tillstyrker vi men vill i detta sammanhang peka på
ett förhållande som också berör frågan om besittningsskydd för jakträttsupplåtelser.

I övergångsbestämmelserna sägs att den nya lagen inte inskränker de
rättigheter som avses i 8 § första stycket lagen (1938:274) om rätt till jakt.
Vidare sägs att bestämmelserna i 8 § andra stycket samma lag skall tillämpas i
fråga om servitut som innefattar jakträtten på viss fastighet och som upplåtits
senast den 30 juni 1987.

Detta innebär att sådana jakträttsupplåtelser kommer att prövas av
domstol och upphävas. När nuvarande jaktlag antogs 1938 fanns i övergångsbestämmelserna
följande föreskrivet: ”Denna lag träder i kraft den 1 juli
1938, dock att dels vad i 8 § andra stycket stadgas skall tillämpas jämväl å
servitut, som uppkommit före den dag lagen trätt i kraft; skolande i nämnda
lagrum föreskrivna tid av femtio år räknas från sagda dag ”

Här måste framhållas att de jakträttsupplåtelser som det här är frågan om

Mot. 1986/87

Jo 120

6

skedde i samband med försäljning av skogsfastigheter och sålunda var en del i
den ersättning som säljarna fick. Här uppkommer nu den något märkliga
situationen att regeringen vill förstärka besittningsskyddet vid jakträttsupplåtelser,
vilket är bra, men att samtidigt de som under en hel generation har
haft jakträtt och tillika har denna inskriven i lagfart nu kommer att mista
densamma. Enligt vår mening är detta oacceptabelt och strider helt mot vad
som sägs i propositionen om att olika åtgärder bör vidtas som tillgodoser
önskvärdheten av att ingen som nu utövar älgjakt skall behöva ställas
utanför.

Förslag 5

Vi yrkar att punkt 4 i övergångsbestämmelserna ändras så att bestämmelserna
i 8 § andra stycket tillfogas en skrivning som innebär att ett upphävande av
ett jaktservitut endast är möjligt när bägge parterna är ense därom. Vi utgår
ifrån att utskottet företar den nödvändiga förändringen av punkt 4.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar ändra 7 § i förslaget till jaktlag i enlighet
med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen beslutar införa ett jaktsystem för älg i enlighet med
vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen beslutar uttala sig för att licensområden för älgjakt
bör vara någorlunda sammanhängande,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot
anbudsförfarande vid utarrendering av jaktmark och förskottsbetalning
av tilldelade djur,

5. att riksdagen beslutar ändra punkt 4 i övergångsbestämmelserna i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 16 december 1986
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

John Andersson (vpk) Jan Jennehag (vpk)

Paul Lestander (vpk)

Mot. 1986/87

Jo 120

7