Motion till riksdagen
1986/87: J0IO6

Allan Ekström (m)
Bilavgaslag (prop. 1986/87:56)

Mot.

1986/87

Jol06-112

Genom förslaget till bilavgaslag läggs ett ökat ansvar på biltillverkarna
beträffande fordons funktion och hållbarhet i fråga om utsläpp av luftförorenande
ämnen. Som ett led häri skall jämlikt 7 § myndighet som regeringen
bestämmer - statens naturvårdsverk - betros med befogenheten att meddela
vitesföreläggande om skyldighet för biltillverkare att vidta rättelseåtgärder.

Sådant beslut om föreläggande skall enligt 12 § överklagas till koncessionsnämnden,
vars beslut i sin tur skall överklagas hos regeringen.

Lagrådet (s. 43) har anmält ”stark tvekan om det lämpliga med instansordningen
koncessionsnämnden - regeringen i föreläggandefallen. Goda skäl
kan anföras för att förlägga det slutliga avgörandet till regeringsrätten i stället
för regeringen. Några bärande skäl har egentligen inte heller anförts för att
inte ha kammarrätt som första besvärsinstans i vanlig ordning. Målen - som
inte lär bli många - kommer i huvudsak att gälla dels vad som ligger i orden ’i
godtagbar utsträckning’, dels hur långtgående skyldigheter som bör åläggas
tillverkaren. Det blir med andra ord ganska typiska domstolsfrågor som
naturligt hör hemma hos allmän förvaltningsdomstol.”

Till vad lagrådet anfört kan läggas att den fråga som avses med
vitesföreläggandet torde vara av den karaktär att den omfattas av artikel 6 i
Europakonventionen, som ger den enskilde rätt att få sin sak prövad inför
domstol. Under artikeln ryms nämligen icke blott ärenden av rent civilrättslig
art utan även viktigare offentligrättslig reglering av individens näringsfrihet
och frihet i ekonomiskt hänseende. I detta konstitutionella ämne må hänvisas
till Ds Ju 1986:3 och uppsatsen Europakonventionens krav på domstolsprövning
i Svensk Juristtidning 1986 s. 325.

Det förefaller närmast uppseendeväckande att nu föreslå införande av en
instansordning som måste antas stå i strid med Europakonventionen.
Förslaget bör därför avslås i denna del och ersättas med den av lagrådet
förordade prövningsvägen kammarrätt och regeringsrätt.

Vad händer om ett givet föreläggande ej efterkommes? Vilket förfarande
skall gälla beträffande utdömande av vitet? På denna naturliga fråga ger
propositionen inget som helst besked - frågan synes ej ens ha uppmärksammats.

Enligt huvudregeln i lagen om vitén skall fråga om utdömande av vite
prövas av länsrätt (6 §). Anledning saknas för antagande att huvudregeln
icke är tillämplig i detta fall. Jämlikt förvaltningsprocesslagen överklagas
länsrättens beslut till kammarrätten och dess beslut slutligen till regeringsrätten.
Att märka är att även denna besvärsprövning skall ske på materiella

1 Riksdagen 1986/87.3 sami. NrJol06-112

grunder och alltså innefatta beslutets laglighet (prop. 1984/85:96 s. 56).

Resultatet blir följaktligen med den av propositionen valda ordningen att
sex (!) myndigheter kan bli indragna i handläggningen av ifrågavarande
föreläggande. Detta förhållande talar också ovedersägligen för att talan mot
själva föreläggandet bör handläggas av kammarrätt och regeringsrätten. I
annat fall blir dessutom den genom Europakonventionen garanterade
domstolsprövningen beroende av att biltillverkaren ej åtlyder utan trotsar
det lagakraftvunna föreläggandet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen beslutar att ge 12 § följande ändrade lydelse:

Beslut av myndighet om föreläggande enligt 7 § får överklagas till kammarrätten.
Mot kammarrättens beslut föres talan hos regeringsrätten.

Stockholm den 14 november 1986
Allan Ekström (m)

Mot. 1986/87
Jol06

2