Riksdagens protokoll 1985/86:89

Fredagen den 28 februari

Kl. 10.00

Förhandlingarna leddes av tredje vice falmannen.

1 § Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

2 § Upplästes följande inkomna skrivelse:

Till riksdagen

Härmed får jag anhålla om tjänsfledighef frän riksdagsarbetet under fiden den 17 april - den 16 maj 1986. På grund av att mitt parti saknar ombudsman i Uppsala län är det nödvändigt med en arbetsinsats i distriktet inför första maj och tiden därefter. Stockholm den 30 januari 1986 Oswald Söderqvist

Kammaren biföll denna anhållan.

Tredje vice talmannen anmälde att Berith Eriksson (vpk) skulle tjänstgöra som ersättare för Oswald Söderqvist.

3 § Svar på interpellation 1985/86:111 om lägre skattetryck som kampmedel mot skattebrott

Anf. 1 Justifieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Nic Grönvall har frågat mig

för det första om jag avser att vidta någon åtgärd för att trygga rättssäkerheten i eko-brott,

för det andra om jag anser att rättssäkerheten i skattemäl åren väsentlig del av kampen mot eko-brott och

slutligen för det tredje om jag anser att ett lägre skattetryck och enklare skatteregler skulle vara ett verksamt kampmedel mot skattebrottslighet.

Vad gäller de båda första frågorna kan jag upprepa vad jag redan slagit fast ett flertal gånger, nämligen att hävdvunna rättssäkerhetsanspråk gör sig gällande med samma styrka och har samma krav på aff bli tillgodosedda i samband med ekonomisk brottslighet som vid annan brottslighet. Detta

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om lägre skattetryck som kampmedel mot skattebrott

framhöll jag bl. a, i propositionen (1984/85:32) om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet, I denna del antogs riktlinjerna -som Nic Grönvall torde känna fill - under politisk enighet förra våren,

I enlighet härmed beaktas kravet på rättssäkerhet kontinuerligt och över hela linjen i regeringens arbete mot den ekonomiska brottsligheten. Till skillnad från vad som förefaller att antydas i interpellationen anser jag att detsamma gäller i myndigheternas arbete på området.

Att rättssäkerheten måste tillgodoses även i skattemäl, oavsett om samband med någon misstänkt brottslighet föreligger, är för mig en självklarhet. Över huvud faget gäller att ett sänkt räftssäkerhetskrav aldrig kan vara något godtagbart medel i kampen mot den ekonomiska brottsligheten, lika litet som i kampen mot brottsligheten i övrigt.

Vad sedan gäller den tredje frågan är det självklart att det finns eff samband mellan skaftereglerna och skatfebrotfsligheten. På samma sätt föreligger naturligtvis ett samband mellan miljöskyddsreglerna och miljö-brottsligheten och mellan valutaregleringen och valufabrottslighefen, för att nu ta några exempel.

Det är emellerfid en missuppfattning - tyvärr ganska utbredd - att skatfebrotfsligheten i ett land skulle stå i direkt proportion fill skattetrycket. Så enkelt är det inte. Det har undersökningar både i Sverige och i andra länder visat. Det får betraktas som högst osäkert om en sänkning av skatterna skulle få som följd att skattebrotfsligheten minskar. För övrigt vill jag påpeka att man inte kan sätta likhetstecken mellan skaftebrottslighet och ekonomisk brottslighet, med den definition av sistnämnda term som riksdagen enhälligt har ställt sig bakom.

Jag vill också framhålla att en förenkling av skattereglerna är ett viktigt led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Sädana förenklingar är t, ex, angelägna för att man skall kunna frigöra och bättre fördela kontrollresurser i riktning mot väsentliga frågor och mot sådana grupper där skafteundandra-gande av någon betydelse äger rum. Dessutom skulle det rent allmänt underlätta tillvaron för både enskilda och myndigheter.

Ett omfattande arbete med att förenkla skattesystemet pågår också som bekant för närvarande. Riksdagen har under senare tid fått ta ställning fill förslag som rör såväl de materiella reglerna (prop, 1984/85:180 om förenklad självdeklaration) som beskaffningsorganisationen (prop, 1985/86:55 om sammanhållen skatteförvaltning m, m,), E>etta arbete fortsätter inom kommittéer och i regeringskansliet.

Anf. 2 NIC GRÖNVALL (m):

Herr falman! Jag tackar justifieministern för svaret.

Jag skulle vilja säga att jag känner närmast en dov förtvivlan över att svaret saknar varje form av självrannsakan, Interpellationen riktade jag ju till justifieministern med utgångspunkt i ett mycket tragiskt exempel pä hur det gick när myndigheterna hade tagit kontroll över tre människors liv och tagit deras frihet ifrån dem. När de efter många års lidande befanns oskyldiga, var deras liv i spillror.

Man kunde väl vänta sig att landets justitieminister ändå skulle säga något om att det kanske inte är riktigt bra som det har blivit. Är vi egentligen på rätt

väg med resonemanget kring rättssäkerheten, i den uttrycksform som justitieministern har givit den, bl. a, i den nämnda riktlinjepropositionen?

Låt mig omedelbart säga till justifieministern att jag fillbakavisar varje påstående om legitimitet grundad i den enighet som riksdagen trots allt uppvisade kring den propositionens behandling, eftersom den egentligen bara innehåller tomma ord av allmän natur- tomma ord som man inte kan fa avstånd från eller fa polifisk strid om. Den striden måste vi ta i de faktiska frågorna.

Jag vet infe om justitieministern har lagt märke till aff det helt nyligen hölls en konferens i Geneve mellan jurister ifrån hela världen som skulle jämföra erfarenheter och söka påverka utvecklingen i sina egna länder. Det var jurister från utvecklingsländer, det var jurister från högt industrialiserade länder, det var jurister frän länder med hög intellektuell standard. Där kom man att granska den svenska lagstiftningens utveckling, bl, a, ur rättssäkerhets- och integritetssynpunkt. De rapporter som utgick från Geneve gick entydigt ut pä att dessa jurister med häpnad erfor att det land som i så många andra länder betraktats såsom ett föregångsland föreföll överge den formella rättssäkerhetens krav.

Innan jag övergår till att diskutera svarets detaljer, vill jag gärna peka på en frågeställning som jag vill be jusfitieministern kommentera här i dag, I riktlinjepropositionen uttalade justitieministern ju att det finns två rättssäkerhetsbegrepp, det formella och det materiella, Justifieministern uppehöll sig i icke ringa grad vid avvägningen mellan kontrollsystemets effektivitet och rättssäkerhetskravet, I dag säger justifieministern i svaret någonting som tyder pä att han inte längre accepterar att det får uppkomma konkurrens mellan rättssäkerhet och effektiviteten. Var vänlig och ge oss ett besked! Det vore ett ljus i det relativa mörker som jag tycker utbreder sig om rättssäkerhefsbegreppet i Sverige, om justitieministern här ville säga: Effektiviteten fär aldrig begränsa den formella rättssäkerhetens krav.

Om jag så får kommentera de tre frågor jag har ställt, förefaller det mig som om justitieministern inte riktigt rätt har förstått vad jag menade med den andra frågan: Anser justitieministern att rättssäkerhet i skattemål är en väsentlig del av kampen mot eko-brott?

Vad jag menar är att om människor känner att de har samma räft som staten och myndigheterna i tvister om vad som gäller i skattemäl, och om de känner att de har samma ekonomiska möjligheter att försvara sin sak, dä känner de också en ökad lojalitet med det samhälle som står emot dem. Min fråga är om justitieministern anser att en sådan känsla av rättssäkerhet är ett betydelsefullt medel i kampen mot eko-brott. Om justitieministern delar den uppfattningen betyder det, hoppas jag, att justitieministern också är beredd att slå in på den väg som vi har förordat, nämligen en ökad tillgång till rättshjälp och ekonomisk trygghet för enskilda människor i kamp mot myndigheter.

Till sist: Det är riktigt att utredningar har företagits som har visat att ett sänkt skaftetryck inte direkt leder till en total förändring av situafionen såvitt gäller överträdelser av skatte- och valutalagstiftning. Men det finns ändå en tanke i defta som är mycket vikfig. Så länge människor uppfattar det de betalar i form av skatt till det allmänna som någonfing berättigat, som svarar

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om lägre skattetryck som kampmedel mot skattebrott

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om lägre skattetryck som kampmedel mot skattebrott

mot det de får ut - vi får ju oerhört mycket av det allmänna, av samhället; vi får trygghet och omsorg och vi skall betala för det - så länge man upplever denna koppling och balans tror jag nämligen att lojaliteten och samhörighetskänslan mellan enskild och samhälle på nytt växer.

Nu undrar jag: Företräder justifieministern i regeringen såsom jurist denna räftvisetanke? Det måste i så fall vara svårt i en tid när allfing går via rundgång, bidrag och skattehöjningar i stället för den andra vägen. Det vore värdefullt att få veta var justitieminister Wickbom står i den stora politiska frågan.

Anf. 3 Justifieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Låt mig börja med att slå fast att det är min uppfattning aff kraven på effektivitet i rättsväsendet alltid måste underordnas kravet pä rättssäkerhet - jag vill slå fast detta kraftigt och tydligt. Det är min och regeringens uppfattning och har alltid varit det, Alla de 24 åtgärder som vi presenterade som ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten vid föregående riksmöte innehåller ett eller flera moment som är ägnade att stärka rättssäkerheten. Jag skall inte gå in pä det i detalj, men så förhäller det sig,

Nic Grönvall känner en dov förtvivlan när han betraktar olika rättsfall som han menar visar att rättssäkerheten är dålig i mål om ekonomisk brottslighet. Naturligtvis beklagar vi och ser allvarligt på när ett rättsligt förfarande inleds och det visar sig att misstankarna är ogrundade. Men som en allmän och generell bedömning av förhållandena i mål om ekonomisk brottslighet är omdömet att rättssäkerheten skulle vara svag ett falskt omdöme - en myt.

Som ett led i arbetet mot ekonomisk brottslighet och efter förslag från ekokommissionen lämnade regeringen på mitt förslag år 1984 ett forskningsuppdrag till brottsförebyggande rådet. Inom ramen för det utvärderas bl, a, polisens s, k, ekorotlar. Undersökningen är infe klar, men jag har under hand fått vissa uppgifter frän undersökningen.

En av de uppgifterna belyser just rätfssäkerhetsaspekten. Ett kriterium pä rättssäkerhet kan sägas vara att oskyldiga människor inte skall utsättas för misstankar och brottsutredning. Av materialet från ekorotlarna, som rör 2 600 personer som delgetfs misstanke om ekonomisk brottslighet, framgår att det blev fällande dom i 78 % av fallen. Det är en utomordentligt hög siffra - många gånger högre än vid traditionell brottslighet, t, ex, inbrott och misshandel.

Jag skall inte påstå att defta är ett slutligt och uttömmande besked om rättssäkerheten i mål om ekonomisk brottslighet. Men jag påstår att den här undersökningen nyanserar allt det tal som Nic Grönvall och andra borgerliga debattörer för om bristande rättssäkerhet i mål om ekonomisk brottslighet.

formella rättssäkerheten medan högt ställda krav på formell rättssäkerhet skulle innebära hinder för effektivitet, I viss utsträckning är naturligtvis detta riktigt. Det är ofrånkomligt att det finns situationer då en avvägning mellan kraven på effektivitet och formell rättssäkerhet måste ske,"

Innebär dagens uttalande, justifieministern, att ni tar avstånd från denna mening? Om ni inte gör det, medför inte då ert uttalande i dag att justitieministern på nytt måste överväga exempelvis bevissäkringslagen? Ger infe just den lagen en lagfäst rätt att sätta rättssäkerheten ät sidan? Det är ju denna lag som utgör grundvalen för att rättsutvecklingen i Sverige uppmärksammas internafionellt.

Jag känner inte till den utredning som justifieministern nu redovisade. Men om det bland de 20 % av ärendena som icke ledde till fällande dom finns två eller en som har genomgått den typ av lidande som vi har fått rapporterat för oss, är det enligt min uppfattning ett oacceptabelt nederlag för rättssamhället. Då måste en justitieminister vidta åtgärder för att förhindra att även dessa få fall verkligen inträffar.

Det som händer är, för det första, att människor underkastas frihetsberövanden och blir av med sin egendom till följd av husrannsakan och andra åtgärder. För det andra gär det månader och är innan människorna fär veta hur deras liv skall utformas i framtiden,

I denna andra omgång vill jag fråga justitieministern om han har övervägt att förbättra utredningsförhållandena. Det kan inte accepteras att polismyndigheten efter eff antal år återställer det material som man ansett sig behöva för en skatteutredning på det sätt som vi vet sker. Jag skulle bli glad om justitieministern ville tala om för oss att det finns tankar på att förbättra den delen av rättssäkerheten i vårt land.

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

Anf. 5 Justitieminister STEN WICKBOM: .

Herr falman! Göran Ericsson har frågat mig om det är en offensiv och verkningsfull åfjgärd att minska antalet polismän såsom ett svar på en ökande brottslighet, Göran Ericsson har vidare frågat mig om jag avser att vidta några ätgärder med anledning av att butiksrånen fördubblats i Stockholm och vilka åtgärder jag avser aff vidta för aff stärka brottsoffrens ställning.

Det råder inget tvivel om att brottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem och att den totalt sett ligger pä en alltför hög nivå. Det krävs alltså att statsmakterna ställer väl anpassade resurser fill polisväsendets förfogande för att bekämpa brottsligheten. Men jag har i årets budgetproposition, liksom i mänga andra sammanhang, också redovisat att brottsligheten måste angripas på bred front och inte kan lösas enbart genom åtgärder inom rättsväsendet.

När Göran Ericsson nu mot bakgrund av visst sfafisfiskf material avseende tvä år gör gällande att läget är "krifiskt", drar han enligt min mening alltför

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

långtgående eller kanske t, o, m, helt felakfiga slutsatser om vart utvecklingen är pä väg. Jag kan i och för sig vitsorda att det sammanlagda antalet anmälda brott under senare år har ökat något och att det också har skett en koncentration av vissa grövre brott till storsfäderna. Vissa brottstyper tenderar också att bli vanligare, Å andra sidan minskar andra brott i antal.

Min uppfattning, som jag har redovisat i årets budgetproposition, är att förändringarna i kriminaliteten under de senare åren infe är alarmerande. Detta är utgångspunkten för regeringens bedömningar av rättsväsendets resursbehov,

Göran Ericsson påstår att regeringens polifik har lett till en försvagad svensk polis. Jag kan pä goda grunder hävda att den svenska polisen aldrig fidigare har haft så bra förutsättningar att ingripa mot den samlade brottsligheten som i dag. Jag vill också peka på aff polisväsendet, till skillnad från många andra offentliga verksamhetsgrenar, har prioriterats i ett hårt samhällsekonomiskt läge. Jag vill lämna några exempel på vad jag nu har nämnt.

Jag har tidigare i en diskussion med Göran Ericsson om personalplaneringen inom polisväsendet redogjort för den kraffiga tillväxt - en ca 40-procenf ig ökning - av antalet polismanstjänsfer som det svenska polisväsendet genomgått sedan förstatligandet år 1965, Jag sade då också att en rad skäl, bl, a, samhällsekonomiska, enligt min uppfattning talar för att antalet polismanstjänsfer i dag befinner sig på en i stort sett rimlig nivå. Det torde inte heller vara obekant för Göran Ericsson att överskottet på polismän i förhållande till antalet tjänster aldrig har varit så stort som nu, I januari i år fanns det således drygt 1 400 polismän utanför polismyndigheternas tjänstetablåer. För Stockholms län var den siffran drygt 400,

Man kan vidare i en diskussion om polisens resurser inte bara beakta antalet polismanstjänsfer utan mäste också väga in den övriga personalen inom polisväsendet liksom den utrustning och de arbetsmetoder som polisen använder.

Utöver att polisväsendet under två decennier har tillförts ett stort antal nya tjänster har också statsmakternas satsningar i övrigt pä polisväsendet medfört att varje enskild polisman har blivit mer effektiv och produkfiv. Den enskilde polismannen har fått bredare och djupare kunskaper genom en förbättrad och förstärkt utbildning och därmed större möjligheter att lösa de uppgifter som han har ålagts. Polisens tekniska utrustning har också förbättrats och utökats. Polisens arbetsmiljö har förbättrats genom bättre och framför allt säkrare lokaler. Utrednings- och spaningsverksamheten kan i dag bedrivas pä ett helt annat sätt genom ett utbyggt teknikstöd. Regeringen har i årets budgetproposition också föreslagit fortsatta satsningar på framför allt polisens utrustning.

Jag vill vidare peka på att de omfattande reformer som nu har genomförts inom polisväsendet innebär att myndigheterna ges helt nya befogenheter att anpassa verksamheten till medborgarnas krav och därmed att utnyttja resurserna på ett ännu bättre sätt än i dag.

Som svar på Göran Ericssons två första frågor vill jag alltså påstå att vi i dag har ett högt kvalificerat polisväsende med så stora resurser som rimligen kan avsättas i förhållande till andra angelägna områden och att polisen alltså har

goda möjligheter att möta förändringarna i brottsligheten på olika områden, Prot. 1985/86:89
Jag övergår slufligen till frågan om brottsoffrens ställning, 28 februari 1986

Att förbättra brottsoffrens situafion är enligt min mening en synnerligen \

angelägen kriminalpolitisk fråga. Brottsförebyggande rådet har på mitt *

, • . ■• u .. « -4. .• . j -1 4. - ökande brottsligheten

uppdrag gjort en översyn av brottsoffrens situation, närmast med sikte pa °

frågan om vilka åtgärder som kan vidtas för att ge dem bättre stöd och hjälp.

Uppdraget har redovisats i promemorian Stöd och hjälp åt brottsoffer

(kansli-PM 1986:1), Jag avser att driva arbetet vidare med förtur. Arbetet

kommer att gälla bl, a, följande frågor.

Den drabbade skall så snabbt som möjligt fä de upplysningar som han behöver om vad som kan väntas hända i den rättsliga processen. Detta gäller såväl under förundersökningen som under domstolsförfarandet. Rikspolisstyrelsen har i gär av regeringen fått eff uppdrag med denna inriktning.

Systemet med brottsofferjourer bör byggas uf. Brottsofferjourer, som redan finns på vissa platser i landet, har till uppgift att på ett personligt och medmänskligt sätt engagera sig i brottsoffrets situation. Jourerna består av ideellt arbetande personer, och de fungerar i nära kontakt med polisen. Brottsförebyggande rådet fick i gär regeringens uppdrag att närmare undersöka hur en fortsatt utbyggnad kan stimuleras.

Brottsoffrens anspråk på skadestånd skall ges större utrymme i rättsprocessen. Polis och åklagare skall fä till uppgift att mer aktivt utreda och bevaka målsägandens skadeståndsanspråk.

De kunskaper som finns hos polisen om brottsoffrens situation är av stor betydelse i de här sammanhangen.

Den som utsatts för brott har för närvarande under vissa förutsättningar rätt fill ersättning enligt brotfsskadelagen. Möjligheterna att utvidga denna rätt fill ersättning skall studeras.

På dessa områden skall ätgärder omedelbart vidtas för att förbättra brottsoffrens ställning. Men det finns också andra uppslag i BRÅ:s promemoria som kan förtjäna att drivas vidare,

Anf. 6 GÖRAN ERICSSON (m):

Herr falman! Först ber jag att få tacka för det svar jag har fått. Det var väl genomarbetat, men innehöll kanske inte i sak de ståndpunkter som jag trodde skulle finnas där.

Jag har, herr talman, sedan några är med jämna mellanrum pinat landets jusfitieminister genom att ställa frågor till honom om brottsutvecklingen och om samhällets rättsliga resurser för att möta denna brotfsutveckling. Det genomgående när det gäller brottsutvecklingen har dä varit att den har stigit -tyvärr - och det genomgående när det gäller justifieministerns svar har varit att de har blivit allt tunnare och alltmer intetsägande.

Herr falman! När den enskildes säkerhet blir hotad är det alltid den svage
som råkar illa ut. Den starke kan skaffa lås, han kan installera larm och han
kan sluta aff åka kollektivt och kanske ta taxi för att undvika offentliga
miljöer. Den svage blir alltid den som förlorar. Han kan inte skaffa larm, och
eftersom han inte är i en ekonomisk situation som medger att han åker taxi
tvingas han åka kollektivt, och han måste dä passera offentliga miljöer som
kan vara riskabla. Hos många människor uflöser detta en känsla av 37

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

uppgivenhet - rörelsefriheten inskränks, oron och rädslan gror.

Det är mot denna bakgrund, herr talman, som jag har ställt mina frågor om

" brottsutvecklingen, nämligen att människor känner sig alltmer hotade. Nu

får jag och alla de som är oroliga veta av landets justitieminister att jag drar

alltför långtgående slutsatser och att jag kanske t, o, m, drar felaktiga

slutsatser av broftsutvecklingen.

Herr talman! Jag brukar inte ta med mig tidningar upp i talarstolen, men vid detta tillfälle känner jag att jag ändå mäste notera ett tidningsurklipp från Expressen häromdagen, I denna arfikel berättas om en kassörska som en kväll i en vanlig ICA-bufik i Vendelsö blev träffad av ett skott från en rånare, I artikeln står det också att 1984 utsattes 82 butiker i kommunen och i regionen för rån, 1985 begicks 160 väpnade rån, och i år är antalet 20, Och jusfifieministern står här och säger ingenting. Vi får inget veta, vi fär inget besked.

Jag tror att justitieministern är relativt ensam om att ha uppfattningen att jag överdriver. Jag tror att det är många i dag, inte minst butiksägare och anställda inom dagligvaruhandeln, som känner oro. Och jag inte bara tror, herr falman, utan jag är förvissad om att det skulle vara nyttigt för denna regering om den lade fram en plan där det i ett sammanhang fogs ett tag mot dessa ränbrott och våldsbrott som sä alldeles omedelbart kryper inpå skinnet pä människor i vardagen,

Alla de besked jag har fått i dag i detta interpellationssvar är bra. Men jusfitieministern sätter upp en dimridå och talar om att polisen har fått nya lokaler, bättre utbildning och bättre arbetsmiljö m. m. Han säger att han nu på goda grunder kan hävda att den svenska polisen i dag har större och bättre förutsättningar att ingripa mot brottsligheten än fidigare. Jag menar aff det är tvärtom.

När det gäller intagningen till poUsskolan har regeringen till skillnad mot vad vi borgerliga föreslagit - inte minst gäller detta moderata samlingspartiet och centerparfiet - avvecklat 850 polismän. Det är ungefär den nettominskning som sker i förhållande till rikspolisstyrelsens äskanden. Detta är ingen stor och kraftfull politisk insats. Denna insats skulle jag vara utomordenfligt försikfig att tala om.

Då säger justifieministern att det har skeff en 40-procenfig ökning inom polisen. Det är möjligt att det är så. Om man skulle granska övrig statlig verksamhet tror jag att man skulle finna en mycket mer betydelsefull och tung volymökning ute i kommunerna och inom stafliga verk. Men en 40-procentig ökning under den tid dä narkotikaexplosionen ägde rum är ju inte särskilt märkhg. Då, under 1970-talet, byggde ju svensk polis upp ett värn mot narkofikan. Det är därför infe märkligt att det har skett en 40-procentig ökning. Men låt oss anta att denna 40-procentiga ökning är unik i den offentliga sektorn. Vad kan dä vara orsaken? Har tidigare regeringar gjort en fundamental felbedömning av verkligheten? Är orsaken ett slöseri med pengar? Är de 1 400 polismän sorn nu finns över stat onödiga? Dessa frågor måste justitieministern svara på.

Herr talman! En kvalificerad gissning kan möjligen vara den att den här volymutvecklingen inom polisen har varit nödvändig med hänsyn till den brottslighet som har ägt rum.

Jag känner att det är nödvändigt att den här gången på ett mer brutalt sätt än fidigare skärpa tonen i debatten. Jag tror att det är viktigt att vi litet fill mans försöker vakna och ta oss samman. Jag söker inte strid, herr talman, utan jag vill att vi på ett klokt och försikfigt sätt skall nalkas dessa frågor och försöka skapa de nödvändiga resurserna.

Jag har ställt frågor till justitieministern om det ökade antalet butiksrån, vilket utgör ett bekymmer i denna kommun och i omkringliggande kommuner. Jag har frågat om neddragningen av antalet poliser är en bra åtgärd. Jag har inte fått något svar. Det enda jag kan konstatera är, herr talman, att vi är tämligen överens när det gäller brottsoffrens ställning såväl juridiskt som materiellt.

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

Anf. 7 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Av justitieministerns svar framgår att brottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem och aff den totalt sett ligger på en alltför hög nivå. Vi i centerpartiet gör samma bedömning.

Det krävs att statsmakterna ställer väl anpassade resurser till polisväsendets förfogande för att bekämpa brottsligheten, säger justifieministern. Även den bedömningen ansluter vi i centerpartiet oss fill. Det är först när det gäller tolkningen av vad "väl anpassade resurser" innebär som vi i centern gör en annan bedömning än regeringen. Frågan är ju vad som behövs för aff polisen skall fä väl anpassade resurser.

Av rikspolisstyrelsens anslagsframställning framgår att polisen behöver ytterligare ca 1 000 tjänster för att personaltillgången 1986/87 skall motsvara den personaltillgång som fanns 1979, Från rikspolisstyrelsens sida säger man att det är särskilt allvarligt att poHsmyndigheten inte får kompensation för de ca 300 tjänster som ärligen beräknas försvinna som en följd av delpension, föräldraledighet och studier. Läget förvärras ytterligare av att omkring 400 polismän beräknas ha lämnat sina tjänster under 1985. Även Göran Ericsson berörde detta.

Vi i centerpartiet anser alltså att jusfifieministern inte har tagit tillräckligt stor hänsyn till dessa faktorer. Att han inte gjort det framgår av budgetpropositionens analys av personalsituationen inom polisväsendet. I stället har antalet utbildningsplatser pä polishögskolan minskat kraftigt sedan den socialdemokrafiska regeringen tillträdde 1982. Den för budgetåret 1986/87 föreslagna intagningen av 150 aspiranter motsvarar inte ens tillnärmelsevis den årliga avgången.

God utbildningsplanering innebär enligt vår mening att platsanfalet dimensioneras så att det långsiktiga behovet av utbildad arbetskraft täcks. Vi i centerparfiet har begärt en långsiktig utbildningsplan för polishögskolan. Justitieutskottet har uttalat att man stöder värt krav på att verksamheten vid polishögskolan bör planläggas för längre fidsperioder än ett år och att det bör vara en någorlunda jämn fördelning över åren när det gäller elevintagningen.

För att möjliggöra en successiv anpassning av utbildningskapaciteten till det beräknade årliga behovet har vi i centern både i årets och i fjolårets motioner i detta sammanhang föreslagit en utökning i förhållande till regeringens förslag till 300 platser. Vi noterar nu med glädje att moderaterna är inne pä samma linje. De föreslagna tjänsterna behövs för att polisväsendet

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

skall fä de väl anpassade resurser som justitieministern talar om - särskilt som brottsligheten skall bekämpas pä bred front. Visserligen kan frågan inte lösas enbart genom att åtgärder vidtas inom rättsväsendet. Men personalstyrkan har totalt sett minskat samtidigt som antalet brott har ökat. Det gäller särskilt våldsbrott, våldförande och rån. Dessutom blir väldsinslagen i de enskilda brotten allt grövre och råare. Därför behövs det ökade resurser. Människor har rätt att kräva insatser för att denna brottsutveckling skall kunna brytas, Alla har vi rätt att kräva ett samhälle där människor kan och vågar vistas på allmän plats utan att behöva vara rädda för överfall och rån. Tyvärr är det sä, att många människor i dag är rädda - precis som Göran Ericsson sade.

Det är särskilt äldre, kvinnor, handikappade och de svagaste över huvud taget i vårt samhälle som känner en sådan här oro. Men även yngre personer känner stark oro för att vistas ensamma ute på gatorna. När jag lyssnade på nyheterna i går hörde jag att man i Malmö har startat en försöksverksamhet med automatisk telefonsvar are för att ta emot samtal från personer som har ofredats eller överfallits pä gatorna. På det säftet vill man nå bl, a, ungdomar som utsätts för ofredande och våld från t, ex, ungdomsligor på gatorna i Malmö,

Justifieministern och jag är överens om att polisen - sä långt man hinner och har resurser- i många avseenden gör ett bra arbete. Poliskåren är en väl fungerande och stabil kår som fullgör sina arbetsuppgifter på ett hedervärt sätt. Det är ju polisens uppgift att upprätthålla lag och ordning, och denna uppgift är av vital betydelse både för den enskilde och för säkerheten i ett rättssamhälle. Det har lagts alltför många arbetsuppgifter på kåren och krävts alltför många prioriteringar utan att det samtidigt har getts tillräckligt med resurser. Under de senaste åren har polisen fått i uppgift att prioritera eko-brottslighet, narkotikabrottslighet och alla former av våldsbrott, Dess-iitom skall polisen prioritera asylärenden, Allmänheten och vi politiker säger att kvarterspoliser och fotpatrullerande poliser behövs för att minska och förebygga brott.

Är det inte orimligt, herr justifieminister, aff kräva prioriteringar pä så mänga områden utan att samtidigt utöka antalet polismän, som centern vill? Är det inte rimligt att polisens möjligheter till delpension, föräldraledighet och studier skall vara lika med möjligheterna för andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden? Hur skall polisen få dessa möjligheter om man infe kompenseras med resurser för den personal som försvinner? Är det inte orimligt att människor som förlorar ägodelar och tillhörigheter vid lägenhets-inbrott och fär sitt privatliv kränkt möts av bristande resurser hos polisen när det gäller att hinna med brottsutredningar?

Brotten uppfattas ofta som allvarliga ingrepp i den personliga integriteten. Reaktionerna hos brottsoffren varierar från djupaste förtvivlan till övergående obehag - ingen reagerar med endast en axelryckning. Vanligen uppstår hos brottsoffren en känsla av otrygghet. Man vill inte bo kvar i sin gamla bostad, vill inte vara ensam, vågar inte gå ut. Allt detta grundar sig på en rädsla för att bli utsatt för nya brott. Dessutom upplever brottsoffren ofta en djup besvikelse över att de inte har fått den hjälp av samhället som de anser sig ha rätt att förvänta,

Justifieministern uttalade nyligen i massmedia aff "brottsoffren i viss utsträckning kommit att spela en undanskymd roll i det kriminalpolitiska arbetet". Det är förvisso sant, och det är oacceptabelt.

Folkpartiet anser att brottsoffrens situation har uppmärksammats i uppseendeväckande liten utsträckning. Vid en internationell jämförelse framstår detta bristande intresse särskilt tydligt. Brottsoffren har här kommit att behandlas som något av rättssamhällets styvbarn. Avgörande förbättringar är nödvändiga, och det med förtur,

I budgetpropositionen gör jusfifieministern några allmänna uttalanden. Det brottsförebyggande arbetet kan förbättras genom lokal samverkan mellan det allmänna och den privata sektorn. Det kriminalpolifiska utvecklingsarbetet bör i högre grad än hittills inriktas på att förbättra brottsoffrens ställning. Det är angeläget att gå längre i ansträngningarna att bereda brottsoffer hjälp och stöd. Justitieministern föreslår dock inte några konkreta åtgärder- han avvaktar uppslag som kan komma från brottsförebyggande rådet, I budgetförslaget har heller inte avsatts en enda krona till förbättringsåtgärder. Det hade varit både förutseende och framför allt omtänksamt med en rejäl anslagspost.

Nu har brottsförebyggande rådets rapport kommit, och enligt justitieministern är "fiden nu mogen för kraftansträngningar" för att stärka brottsoffrens ställning. Därför aviserar justitieministern fyra åtgärder;

1, Bättre information om rättsprocessen,

2, Brottsofferjour pä ideell basis,

3, Allvarligare behandling av skadeståndsanspråk,

4, Eventuellt utökad rätt fill broffsskadeersättning. Justitieministern hoppas på en bred uppslutning från alla som verkar inom

rättsväsendet och även från oss i riksdagen, antar jag,

Folkparfiet ställer upp för brottsoffren - det kan justitieministern räkna med. Vi vill målmedvetet göra en bred och samordnad satsning för att förbättra brottsoffrens situation i värt land. Här krävs en hel arsenal av prakfiska, sociala, psykosociala, medicinska och rättsliga åtgärder. Kärnpunkten - jag nöjer mig med den - är skapandet av brotfsofferjour som en självklarhet i varje kommun. Justitieministerns förslag att bygga upp brottsofferjourer bestående av ideellt arbetande personer är både ofillfredsställande och otillräckligt, Samhället mäste ta sitt fulla ansvar för brottsoffren och inte övervältra allt på privatpersoner.

Värt förslag är att inrätta en brottsofferjour i varje kommun. Denna jour skall bestå av en kärna av socialtjänstemän, omgivna av frivilliga krafter från hjälporganisationer, religiösa samfund och andra intresserade samt med tillgång fill expertis på skilda områden. Denna verksamhet skall bedrivas

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

inom ramen för den socialtjänst som åvilar kommunerna.

Frågan om förbättring av brottsoffrens situafion måste drivas med förtur, Justifieministern talar visserligen om förfur, men anser sedan att man skall "studera " möjligheterna till utvidgad brottsskaderätt och "närmare undersöka" utbyggnad av broffsjourer, I defta sammanhang är det extra nödvändigt att ord följs av handling. Med en ytterligare fördröjning är det uppenbar risk att det gär med brottsoffret som med kon i ordspråket. Kon dör medan gräset gror, och i detta fall blir det sä att brottsoffret lider ytterligare skada medan utredning pågår. Avslutningsvis några frågor till justitieministern:

Kommer justifieministern verkligen att hålla fast vid de utlovade kraftansträngningarna? Kommer justitieministern att snabbt fullfölja detta med konkreta ätgärder? I varje fall folkpartiet stöder brottsoffren med all kraft.

Anf. 9 Justifieminister STEN WICKBOM:

Herr falman! Jag vill göra några kommentarer i sak till de inlägg som har gjorts. Först vänder jag mig till Bengt Harding Olson som säger att jag när det gäller brottsoffren bara avvaktar. Det är infe sant. Jag har vidtagit en rad konkreta ätgärder. Ni inom folkpartiet har infe föreslagit någon konkret åtgärd, varken nu eller när ni utövade regeringsmakt.

Sedan har vi frågan om antalet poliser. Det antal polismanstjänsfer vi har är något som inte har ifrågasatts här i riksdagen. Det finns inte något förslag om att öka antalet fasta tjänster inom polisväsendet. Men i relation till antalet fasta tjänster har vi ett betydande överskott av polispersonal. Ingen förnuftig personalplanerare eller personaladministratör skulle acceptera ett så stort överskott. Det är därför som vi fortfarande håller igen en smula på antagningen av polisaspiranter. Vi låter antagningen ännu ett slag ligga nere vid 150 aspiranter, men vi har en plan pä att gå upp till över 400,

Så några ord om brottsutvecklingen. Förändringar över åren, korta sifferserier, är inte sällan slumpartade, och procenttal säger ofta så litet. Här sägs att antalet butiksrån har fördubblats. Det kan vara riktigt. Men gär man bakom siffrorna finner man att det kan handla om en ökning från 100 till 200. Det är allvarligt nog, men det ger också litet perspektiv på frågan. För mig är det intressanta de långsiktiga trenderna, E>ä är att konstatera - det gör aldrig de borgerliga debattörerna - aff under 1980-talet har vi haft en gynnsam utveckling när det gäller brottsligheten, Det verkliga trendbrottet inträffade i själva verket mellan 1982 och 1983, dä vi fick en nedgång av brottsligheten. Den samlade uppgången under 1980-f alef ligger på litet drygt 1 %, vilket kan jämföras med uppemot 7 % under något av de fidigare decennierna. Det är det som är intressant och som borde lyftas fram - denna mycket glädjande utveckling under 1980-talef,

Uppklaringsprocenfen är naturligtvis ett mycket effektivt mått på polisens effekfivitet. Om vi ser på en något så när lång tidsperiod - lät mig säga tio år -kan vi glädjande nog konstatera att uppklaringsprocenfen ligger på en oförändrad nivå, och det gör den trots att brottsligheten ökar, trots att polisen fär en ökad belastning i sitt arbete. Det tyder pä att vi har en effektiv polis, och det har statskontoret också sagt i en utredning där man har analyserat frågan och konstaterat aff polisväsendet fortlöpande ökar sin

effektivitet och produktivitet och har goda förutsättningar att klara medborgarnas krav.

Jag menar att Göran Ericsson och de övriga debattörerna här i sina inlägg inte rätt speglar den polisiära vardagen när de säger att polisen har ett trängt ekonomiskt läge. Vad som har skett är att polisväsendet liksom alla andra samhällsorgan har fått anpassa sig fill vad den samhällsekonomiska situationen kräver. Samfidigt ställer medborgarna större krav på en bättre hushållning med de stora resurser som polisen har fillgång till. Men polisen har infe behövt anpassa sig i den storleksordning eller i den takt som andra delar av den offenfliga verksamheten fått anpassa sig i. Polisen är i själva verket en i ekonomiskt avseende gynnad del av statsförvaltningen, och jag tycker att detta är rimligt och bra. Jag är mycket glad över att vi t, ex, haft en 40-procentig ökning av antalet poUser sedan 1965,

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

Anf. 10 GÖRAN ERICSSON (m):

Herr talman! Skall vi då sammanfatta detta med tjänsterna. Under de borgerliga regeringarnas tid i slutet av 1970-talet ökade vi intagningen till polisskolan rätt dramatiskt. Det var infriandet av ett löfte till väljarna mot bakgrund av en negativ brottsutveckling. De här poliserna behövs ju. Övertiden inom poliskåren motsvarar ju 800 polismannatjänster. Så säger justitieministern att vi måste anpassa överskottet, och denna anpassning av överskottet gär dä sä till att man försöker ta bort det. Om jusfifieministern ville vara ärlig, borde han gå upp i talarstolen och säga; Vi socialdemokrater ämnar ta bort i runt tal 1 500 poliser, och detta i en fid av en snabb brottsutveckling. Det är egentligen sanningen. Detta kan vi moderater aldrig ställa upp pä.

Så säger justifieministern att vi excellerar i korta sifferserier. Det blev visserligen ett trendbrott 1982, men det noterades en ökning 1982 och den ökningen gällde inte specifikt cykelstölder utan mycket grova brott. Det är det vi talar om i dag här i kammaren. Jag talar om att rånbrotten mot butiker har ökat, och det är ett allvarligt brott,

Jusfitieministern säger att polisen är effektiv, och jag delar den uppfattningen , Men det inre försvaret mot medborgarna kan aldrig fä anpassas fillen för fillfället rådande ekonomisk situation. Skyddet för den enskildes säkerhet måste vi ha råd med. Det får vi aldrig pruta på.

Anf. 11 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! De polismän som tjänstgör utöver personaltablän, dvs, sådana som har fullgjort alterneringstjänstgöringen men ännu inte har fått tjänst vid någon polismyndighet, är det som justitieministern kallar överskott. Dessa färdigutbildade polismän saknar ju inte arbetsuppgifter i dag. Tvärtom, den ansträngda personalsituationen skulle naturligtvis vara ännu värre utan dessa poliser.

Att ytterligare personalförstärkningar behövs visar, som Göran Ericsson sade, antalet övertidstimmar, 1,2 miljoner fimmar 1985/86,

Dessutom har antalet tjänster som extraordinarie polisman minskat, 1980 gick det 6,8 polismanstjänster på en extra ordinarie polisman, 1985 gick det 8,1 polismanstjänsfer på en extra ordinarie. Det visar igen hur svårt polismän

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

i dag har att få hjälp när de behöver semester, när de behöver studera, när de behöver vara tjänstlediga. Det är bra aff regeringen framöver tänker öka antalet aspiranter som tas in, men i dag iir problemet fortfarande stort,

I dag får man t, ex, prioritera utryckningsberedskap. Detta har i sin fur gått ut över andra arbetsuppgifter hos polisen såsom fotpatrullering och tjänstgöring som kvarterspolis, dvs, tjänstgöring ute bland allmänheten, som vi i centern tycker är så viktigt. Det är sädana arbetsuppgifter som gör att folk känner sig lugnare. Av massmedia har framgått - och det kan vi också höra runt omkring oss - att allmänheten känner allt större förtvivlan och hjälplöshet inför polisens brist på resurser när det gäller att hinna med t, ex, brottsutredning. Teknisk bevisning är nödvändig för att man skall kunna binda gärningsmannen vid brottet.

De senaste årens särskilda satsning på insatser mot narkotikabrotten har varit effektiv. Nu är det verkhgen nödvändigt att den fortsätts. Det är ofta narkotikan som ger anledning till lägenhetsinbrott och våldsbrott. Därför behövs också de här tjänsterna!

Är det för resten inte, justitieministern, snart tid att kriminalisera allt icke-medicinskt bruk av narkotika, som vi i centern vill? Är det inte hög tid att återgå till frigivning först när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats, såsom centern men också fängelsestraffkommittén föreslagit, nu när forskningsenheten vid brottsförebyggande rådet påvisat att en ökad brottslighet blev resultatet av halvtidsfrigivningen?

Anf. 12 BENGT HARDING OLSON (fp):

Herr talman! Justitieministern har uppenbarligen inte sä mycket att säga när det gäller brottsoffren - hans inlägg handlar mest om poliser. Men justitieministern har i varje fall utlovat kraftansträngningar. Jag vill påstå aff nya utredningsdirektiv och liknande infe är att betrakta som kraftansträngningar. Men man kan naturligtvis med tacksamhet notera att jusfitieministern här har ändrat uppfattning - det är nu inte bara, som det heter i propositionen, "angeläget" utan enligt interpellationssvaret är det "synnerligen angeläget" aff satsa på förbättringar på det här området, och det är bra.

Men det behövs inga omfattande, långdragna utredningar här. Situationen när det gäller brotfsofferjour är allmänt känd av praktikerna. Det krävs en mer permanent jourverksamhef - det framgår också av BRÅ-rapporten, Man presenterar olika organisationsformer - det är en lång rad - och man säger att jour i allmän regi är det som är mest förenligt med svensk tradition. Men den idé som jusfitieministern framför, nämligen en jour i ideell form, finns över huvud taget inte med i rapporten.

Jag tycker att här borde man satsa. Vi har från folkpartiets sida senast i en mofion väckt under allmänna motionstiden lagt fram förslag till en modell till att lösa det här problemet. Resurser behövs i samtliga alternativ, men jag har inte fått något svar på om man är beredd att satsa en enda krona på brottsoffer - jag tycker, som jag har nämnt fidigare, att det hade varit omtänksamt.

Jag vill också göra ett påpekande när det gäller förfursbehandling. Justitieministern försäkrar att åtgärder skall vidtas omedelbart. Vad som gjorts omedelbart är att regeringen beslutat att ge brottsförebyggande rådet i

Anf. 13 Justifieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Folkpartiet, som inte har några egna förslag till konkreta åtgärder, vill nu plötsligt genomföra en massa ätgärder utan föregående utredning. Det tycker jag är märkligt. Jag vill faktiskt ha ett underlag för mina ätgärder. Jag kan lova aff detta skall tas fram snabbt och att åtgärderna därmed också kommer snabbt.

Det har här i dag framkommit massor av uppgifter, statistik om antalet tjänster osv. Jag skall inte trötta kammarens ledamöter med att gå in i en fortsatt debatt och analys i dessa delar. Jag skall bara konstatera att ingenting av det som har sagts här i debatten på något sätt kullkastar eller förändrar de bedömningar som jag i dag har redovisat i mitt långa och - jag tackar Göran Ericsson för erkännandet - mycket genomarbetade interpellationssvar.

Jag vill i stället framhålla att det är vikfigt att politiker redovisar fakta på ett så korrekt och nyanserat sätt som möjligt. Det gäller inte minst i den sorts debatt som vi för här. Varje påstående från politiskt håll som är ägnat att oroa människor - exempelvis äldre, handikappade eller andra grupper som de borgerliga debattörerna vill kalla för svaga - får nämligen kraftigt genomslag. Det är då viktigt att det vi säger är korrekt,

Göran Ericsson säger i interpellationen att polisen i söderort här i Stockholmsområdet i ett visst fall på grund av resursbrist infe kunde ingripa mot några ungdomar som hade förstört pendeltägsvagnar fill ett värde av 50 milj, kr. Bortsett från om dessa vagnar var värda 50 miljoner eller inte är ju' sanningen i stället den att - jag antar att Göran Ericsson i själva verket känner till det - polisen kunde spåra upp och ingripa mot dessa ungdomar redan efter några dagar. Vad det här exemplet i stället visar är den ökning av polisens effektivitet som har skett genom bl, a, en mer flexibel organisation, I det här fallet kunde länspolismästaren - inom den nya regionala organisationen - beordra polis från Stockholm att hjälpa kollegerna i Handen att sätta fast de ungdomar som hade burit sig illa åt. Detta är fakta, och det ger en riktig bild av polisens goda resurser, höga effekfivitet och goda möjligheter att ingripa.

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om åtgärder mot den ökande brottsligheten

jusfitieministern, om där hade suttit en handikappad! Hur kunde defta ske? Jo, därför att polisens övervakningsresurser var dåliga. Att man sedan några dagar senare kunde spåra och fä fast gärningsmännen är ju en annan sak,

Justifieministerns svar är typiskt för den passivitet som präglar justifieministern och regeringen i de här frågorna. Man säger aff vi använder felaktig statistik och att polisen visst är effekfiv och kan spåra upp brottslingar och göra ingripanden i efterhand. Men tryggheten pä gator och torg är personifierad av att det finns en polisman eller två på platsen. Den består infe i att det efteråt kommer ett par duktiga kriminalpoliser och reder upp situafionen när folk harblivit ihjälslagna etc, utan aff det alltså finns eff par polismän på platsen. Människor känner sig då trygga. Det är i dessa mera enkla, vardagsnära och fundamentala frågor som vi moderater trodde att vi skulle kunna nå fram till någon form av samförstånd.

Jag kommer att fortsätta att pina jusfitieministern med ytterligare interpellationer i denna fråga till dess att vi når fram till en gemensam ståndpunkt.

Anf. 15 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr falman! Tryggheten ligger, precis som Göran Ericsson här sade, i att polisen har tillräckligt'med resurser för att finnas där den behövs. Folk känner sig trygga om de vet att polisen har tid att ägna sig åt deras fall.

Jag vill avsluta med att säga att det dock är positivt med regeringens förslag fill förbättring av våldsoffrens ställning som justitieministern har aviserat. Det är steg i räft riktning. Det är bra med broffsjourer, det är bra att de byggs uf. Och det är bra att utbildning i omhändertagande av våldsoffer kommer att vara en del av den grundläggande polisufbildningen. Det har vi sagt länge inom centern. Men vi inom centern anser också att de kvinnor som har utsatts för våld och övergrepp skall kunna ha rätt till juridiskt biträde inom rättshjälpens ram. Jag skulle vilja fråga: Kan justitieministern lova att så blir fallet? Tänk vad det skulle vara positivt med ett löfte om juridiskt biträde för dessa kvinnor som verkligen befinner sig i en mycket svår situafion såväl vid polisanmälan som vid polisförhör och rättegång! Det skulle uppskattas mycket.

Anf. 16 BENGT HARDING OLSON (fp);

Herr falman! När det gäller brottsofferjourernas organisafion vill jag framhålla att det i folkpartiefs mofion faktiskt finns en skiss över hur en sådan jour kan organiseras, vilket jag också har redovisat här.

Enligt justitieministerns idé skall man tydligen privatisera brottsoffer-jourverksamheten. Jag kan inte låta bli att dä tänka på barnomsorgen. Den kan tydligen inte privatiseras. Däremot är det klart aff man kan privatisera sophämtning. Det är givet aff man börjar undra hur brottsoffren bedöms i privatiseringsdiskussionen.

Beträffande broftsutvecklingen vill jag understryka att jag håller med justitieministern när han säger att det är farligt att sprida oro i onödan och framförallt utan saklig grund. Jag har den uppfattningen att det är förrädiskt att bedöma broftsutvecklingen ur ett alltför kortsiktigt perspektiv. Vi har ju haft en broftsökning, som långsiktigt har varit mycket kraftig. Under en

Anf. 18 Justitieminister STEN WICKBOM:

Herr falman! Britta Bjelle har frågat mig om jag har för avsikt att vidta några åtgärder dä det gäller statens skadeståndsskyldighef i ärenden liknande dem som relaterats i interpellationen. Vad hon åsyftar är förundersökningar angående eko-brott som inte har lett fill fällande dom men där förundersökningen som sådan eller åtgärder som vidtagits under utredningen har drabbat de misstänkta i personligt eller ekonomiskt hänseende.

Enligt gällande rätt kan den som har varit misstänkt för brott i vissa fall få ersättning av det allmänna för skada som han drabbats av till följd av åtgärder under förundersökningen, när denna infe har lett fill fällande dom.

Jag vill först erinra om 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning. Den avser bl, a, sådana frihetsinskränkningar på grund av misstanke om brott som består i häktning, eller i anhållande, reseförbud eller anmälningsskyldighet som har varat mer än 24 timmar. Den som har varit utsatt för en sådan frihetsinskränkning har rätt till ersättning av staten om frikännande dom meddelas. Detsamma gäller i vissa andra fall då frihetsinskränkningen infe följs av en fällande dom. Lagen ger den drabbade rätt till ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande.

Även skadeståndslagen erbjuder den som är misstänkt för brott möjlighet fill ersättning för skada som han lider fill följd av åtgärder under förundersökningen. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhefsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Statens ansvar har dock begränsats sä att inte varje fel eller försummelse är skadeståndsgrundande. Ersättningsskyldighet föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsvn till verksamhetens art och ändamål

Prot. 1985/86:89 skäligen kan ställas på dess utövning. Vidare utgår inte ersättning för skador 28 februari 1986 som hade kunnat undvikas genom att det felaktiga beslutet hade överklagats.

Om rätten till skadestånd från staten is. k eko-mål

En förutsättning för ersättning enligt skadeståndslagen är således att man har kunnat konstatera att det har förekommit fel eller försummelse vid myndighetsutövningen. Vid tillämpningen av lagen om ersättning vid frihetsinskränkning är det däremot tillräckligt aff beslutet om frihetsinskränkningen har ändrats. Om så är fallet, har staten ett strikt ansvar oberoende av om det har begåtts någon felaktighet.

Vad Britta Bjelle syftar till med sin interpellafion tycks vara att ett sådant strikt ansvar för staten skall gälla infe bara skador till följd av frihetsinskränkningar utan även skador till följd av en förundersökning som inte leder till fällande dom.

En sådan utvidgad ersättningsskyldighet för staten - som i så fall borde gälla alla slags brott och inte bara eko-brott - skulle enligt min mening leda för långt.

Redan den omständigheten att någon är misstänkt för brott medför naturligtvis obehag för honom. Det är dock knappast realistiskt att tänka sig att ersättning skulle betalas ut till var och en som varit utsatt för en förundersökning utan att sedan ha blivit dömd för brott. Man måste fråga sig vad som skulle krävas därutöver i form av åtgärder eller beslut från myndigheternas sida. Den nuvarande begränsningen till frihetsinskränkningar är entydig och täcker de mest angelägna fallen. Den överensstämmer också med Sveriges åtagande enligt den europeiska konvenfionen om de mänskliga rättigheterna.

Vid tillkomsten av de regler om statens ersättningsansvar som gäller för närvarande rådde det polifisk enighet om att man inte skulle gå längre än så. Reglerna utgör enligt min mening också en rimlig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Det finns alltså inte anledning att utvidga detta ansvar så att staten skulle svara för alla skador som kan uppkomma till följd av en förundersökning som inte leder till fällande dom,

Anf. 19 BRITTA BJELLE (fp):

Herr falman! Jag ber att få tacka justifieministern för svaret,

I svaret på Nic Grönvalls interpellafion sade jusfitieministern att effektivitetssträvandena skall stå efter rättssäkerheten. Ja, är det så? De senaste åren har eko-brotten prioriterats på alla möjliga sätt. Polis, åklagare och länsstyrelsernas skatteförvaltningar har alla erhållit ökade ekonomiska resurser för att kunna bli effektivare i kampen mot ekonomisk brottslighet.

För att ytterligare förstärka effektiviteten i denna kamp har det stiftats lagar som sätter det fiskala intresset i förgrunden. Jag tänker på generalklausuler, bevissäkringslagen, befalningssäkringslagen, angiverilagen m.fl.

I ekokommissionens förslag om bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten talas dessutom om omvänd bevisbörda, och det sägs att det är lika olyckligt att en skyldig får gå fri som att en oskyldig döms.

Den utveckling jag nu beskrivit gör att det blir svårt att upprätthälla

rättssäkerheten i hanteringen av eko-brott. Ekokommissionen har för att

försvara sina förslag kallat effektivitefssträvandena för modern räftssäker-

48 het. Effektivitetssträvan är varken "modern" eller "rättssäkerhet". Rege-

ringen följer i samma spår och kallar i en proposifion, 1984/85:32, den av ekokommissionen benämnda moderna rättssäkerheten för "materiell rättssäkerhet".

Följden av denna utveckling är att effektiviteten kommit att väga tyngre än rättssäkerheten, och då är det inte så konstigt att effektiviteten skördar ett och annat oskyldigt offer. Offren är de enskilda människorna, som sedan de krossats i maktapparaten inte har vare sig ork eller pengar för att påtala den orättvisa de utsatts för.

Här menar jag att staten i eko-mål i dag har ett större ansvar än tidigare, just därför att effektiviteten ökat och därför att människor som arbetar med att beivra skattebrott visar en tendens att påverkas av det fiskala klimatet, vilket gör att förutsättningarna för att fler misstag begås ökar.

För att åskådliggöra vad jag menar vill jag nämna ett exempel.

Efter anmälan frän en affärspartner inleddes i februari 1978 förundersökning angående trolöshet mot huvudman och skattebrott mot en företagare bosatt i Luleå, Totalt hade företagaren ca 70 personer anställda, I samband med husrannsakan beslagtogs i stort sett vartenda papper som hade med verksamheten att göra. Massmedia beskrev naturligtvis företagaren såsom en brottsling.

En företagare som valsar runt i pressen misstänkt för trolöshet mot huvudman och skattebrott kan inte behålla kundernas förtroende. Dessutom var det näsfan omöjligt för honom att driva sina företag vidare, dä han inte hade några handlingar kvar, Hans företag gick i konkurs, och han råkade i ekonomisk ruin. Andan i Luleå blev dessutom sådan att han var tvungen att flytta, I april 1985, alltså mer än sju år senare, blev ärendet slutgiltigt avgjort. Det blev aldrig något åtal.

Den fråga man kan ställa är: Har han rätt fill någon typ av skadestånd frän staten?

Enligt skadeståndslagens regler är staten skyldig att ersätta allmän förmögenhetsskada endast om denna vållats genom fel eller försummelse av någon tjänsteman. Eftersom det inte är troligt eller i varje fall svårbevisat med hänsyn fill den vida lagstiftning som myndighetspersoner har att använda sig av i sådana här mål, är det i det här fallet näst intill uteslutet att företagaren kan få någon upprättelse.

Ett alternafiv som återstår och som justitieministern nämnt är reglerna i lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Enligt den lagen kan man fä ersättning för intrång i näringsverksamheten. För att inträng i näringsverksamheten skall anses föreligga krävs att ett direkt samband med själva frihetsberövandet skall finnas. Att påvisa ett sådant samband är svårt, och därför utgår sällan ersättning enligt denna regel.

Herr talman! Den genomgäng som gjorts av lagstiftningen då det gäller statens skadeskyldighef visar att staten i stort sett aldrig är ersäftningsskyldig i ett sådant ärende som jag nu har relaterat. Eftersom effekfivifeten i eko-mål drivits längre än beträffande annan brottslighet och eftersom de ekonomiska konsekvenserna vid utredning av eko-mål som infe leder fill åtal är avsevärt större än beträffande annan brottslighet är min fråga till justitieministern:

Anser inte justitieministern aff enskilda människor löper sä stor risk i den här typen av mål att det finns skäl att ge dem ett extra skydd?

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om rätten till skadestånd från staten is. k. eko-mål

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om rätten t dl skadestånd från staten i s. k. eko-mål

Anf. 20 NIC GRÖNVALL (m):

Herr falman! Jag kan inte motstå frestelsen att såsom advokat ställa mig bredvid åklagaren Britta Bjelle och slås? för den enskildes rättigheter i den tid som vi nu lever i,

Britta Bjelle använde en formulering som jag önskar att justitieministern ville kommentera, nämligen "det fiskala klimatet". Det är väl just det som råder bland myndighefsutövarna - ett fiskalt klimat, Länsäklagaren Brynolf Wendt, som var den andre länsåklagare som jag hänvisade fill i den tidigare debatten, sade att vi såg skaffebrotfslingar i varje buske. Jag tycker att justifieministern skall fa detta uttryck till sig och se till att de som rapporterar fill justitiedepartementet fär klart för sig att det inte finns något fiskalt klimat eller att det, om ett sådant finns, snarast måste avskaffas.

En annan tanke som jag tycker att justifieministern skulle kommentera är aff balans mellan parter, symmetri i förhållandet mellan motstående intressen, alltid har varit rätfssamhällefs främsta garanti, bl, a, för att regelskrivningen omfattas av de enskildas rättsmedvetande och acceptans,

Britta Bjelle beskrev exemplet med företagaren i Luleå, och det finns ju också andra sådana exempel, såsom bilhandlaren i Vetlanda och det nu aktuella Kungsbackaärendet, Om dessa övergrepp hade begåtts av enskilda, hade det varit fal om mycket långtgående straff för dessa enskilda och om mycket stora skadestånd som kompensation för den direkta skadan. Man kan naturligtvis fråga sig om vi har råd med det. Kan vi verkligen lägga den börda på statens verksamhet som det innebär att ha ett sä fullständigt skadeståndsansvar?

Först och främst skulle jag vilja säga aff det vore den bästa garantin för att rättssäkerheten upprätthölls. För inte skulle väl den myndighet som har att bära det fulla ansvaret falla för det fiskala klimatefs förvillelser. Vi skulle få en självuppsframande verksamhet, om staten skulle bära det fulla ansvaret. Dessutom skulje det bli enklare att genorriföra skäliga regler som skulle innebära att ingripandena och åtgärderna genomförs på sådant sätt att myndigheterna verkligen garanterar aff den enskilde utsätts för minsta möjliga ingrepp. Dit hör sättet att omhänderta handlingar och återställa dem, den fid som kan fillåtas användas för aff företa en undersökning och framför allt naturligtvis den tid den rättsliga prövningen får lov att ta.

Jag ser med intresse fram mot justitieministerns kommentarer till dessa frågor.

Anf. 21 Justitieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Britta Bjelle målade upp en mörk bild av rättssäkerheten i eko-mål. och Nic Grönvall fortsätter att måla i sådana färger. Som jag nyss utvecklade i debatten med Nic Grönvall är bilden falsk. Regeringen eftersträvar stor rättssäkerhet också i eko-brott, Alla de åtgärder vi har vidtagit har denna prägel. Jag upprepar: Rätfssäkerhefskravet är överordnat kravet på effekfivitet,

Samma grundsyn påstår jag präglar domstolar och myndigheter. Det fiskala klimat som Britta Bjelle och Nic Grönvall talar om är i alla fall inte hårdare-om vi skall tro pä BRÅ:s uppgifter, vilket jag tycker att vi skall göra - än att det faktiskt bara är i 20 fall av 100 som ett rättsligt förfarande inleds

utan att det slutar med en fällande dom. Jag är litet förvånad över att Britta Bjelle och Nic Grönvall är så oerhört koncentrerade på detta. Det är naturligtvis alltid ett misslyckande för rättsväsendet om man startar någonting som visar sig vara ogrundat. Men varför är ni så koncentrerade pä dessa 20 fall av 100 att ni infe säger ett ord om kanske 80 fall av 100 när det gäller andra brott, där man startar en förundersökning och kanske gör anhållanden men där det hela inte utmynnar i en fällande dom?

Om jag uppfattade Britta Bjelle rätt vill hon aff man skall utvidga tillämpningsområdet för 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkningar fill att omfatta även annat slags myndighetsingripande. Det som Britta Bjelle här tar upp är egentligen en del av en större fråga, nämligen omfattningen av statens skadeståndsansvar för skada till följd av myndighetsutövning över huvud taget, I denna fråga, liksom dä det gäller 1974 års lag, rådde stor enighet i riksdagen när skadeståndslagen antogs 1972, Frågan har infe aktualiserats i riksdagen förrän 1984, närmare bestämt på hösten, då det i en mofion föreslogs att det allmännas skadeståndsansvar skulle utvidgas. Med anledning av den motionen sade lagutskottet enhälligt att det infe hade hänt någonfing som borde föranleda en ytterligare skärpning av det allmännas ansvar, Defta var den enhälliga inställningen i riksdagen hösten 1984,

Jag vet att folkpartiet i är har motionerat i riksdagen och uttalat sig för strängare skadeståndsansvar för det allmänna. Jag emotser med stort intresse utskottets yttrande och debatten i kammaren med anledning av defta yttrande. Jag har inte för avsikt aff föregripa den debatten.

Prot. 1985/86:89 28 februari 1986

Om rätten till skadestånd från staten is. k. eko-mål

Anf. 22 BRITTA BJELLE (fp):

Herr falman! Justifieministern har i det svar som han föredrog hänvisat fill att alla brott måste behandlas lika ur skadeståndsrättslig synpunkt. Han menar att en utvidgning av ersättningsskyldigheten till att omfatta skador fill följd av förundersökningar som ej leder fill fällande dom skulle föra för långt. Jag håller med justitieministern pä den punkten. Men jag har här endast försökt påpeka aff det är i eko-mål som staten borde påta sig ett större ansvar i dag, eftersom konsekvenserna just i de målen är sä mycket allvarligare än i de flesta andra mål där förundersökning inleds men aldrig leder till åtal. Det finns flera skäl till det, och jag tänker nämna några.

För det första är skattesystemet i dag så krångligt och svåröverskådligt att en företagare som regel inte själv har möjlighet att sätta sig in i det, men ändå är han ansvarig för att allt är helt rätt.

För det andra har samhället förstärkt sin kontrollapparaf, som jag tidigare nämnt, Alla utredningar om eko-brott tar dessutom avsevärd tid. Handläggningstider på mellan två och sex år är mera regel än undantag i dag.

För det tredje är de ekonomiska konsekvenserna i sädana här ärenden avsevärt allvarligare än i andra ärenden.

För det fjärde är ekonomiska brott intressanta för pressen, och därför beskrivs en företagare som är misstänkt för sådana brott som en allvariig brottsling, och han förblir det i allmänhetens ögon.

För det femte och sista: En företagare som blir utsatt på det sätt som jag har beskrivit förlorar ofta sina försörjningsmöjligheter och fär alltså mycket stora svårigheter rent ekonomiskt efteråt.

Anf. 23 NIC GRÖNVALL (m);

Herr talman! Justitieministern upprepar trosvisst att den bild som vi alla talar om här är falsk och hänvisar till en ännu så länge okänd utredning. Men bilden är inte falsk! Vi läser ju ständigt om dessa händelser i tidningarna,

Britta Bjelle har påpekat att även om det blott gäller 20 % av inledda undersökningar så är konsekvenserna långtgående och svåra för människorna. Det förefaller vara närmast ett krav för att vi skall fä behälla rättsstatsbegreppet i vårt land att den symmetri jag talar om återupprättas.

Den idé som Britta Bjelle senast framförde, att öppna möjligheter aff med tillämpning av allmän skadeståndslära ålägga staten detta ansvar, är mycket väl värd att tänka på.

Jag vill också gärna påpeka att de lagar som nu reglerar statens ansvar för övergrepp stiftades innan eko-brotten i sä stor utsträckning blev föremål för allmänhetens uppmärksamhet. Det är en alldeles annoriunda rättslig miljö i vårt land efter det att ekokommissionen fick härja fritt med sina många betänkanden och efter det att regeringen lade fram en hel rad lagförslag grundade på denna kommissions arbete. Det är detta som gör att det nu är nödvändigt att överväga statens ansvar mot enskilda i fall av övergrepp.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Föredrogs och hänvisades
Redogörelse

1985/86:10 till finansutskottet

7 § Föredrogs och hänvisades
Motionerna

1985/86:308-315 till näringsutskoftet

8 § Anmäldes och bordlades
Redogörelse

1985/86:19 Riksdagens revisorers berättelse över granskningen av riksbankens verksamhet under år 1985

9 § Kammaren åtskildes kl. 11.24.

In fidem