Förslag till riksdagen
1985/86:16
Riksdagens revisorers förslag angående
lokalanvändning vid myndigheter med eget
lokalhållningsansvar
Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av i vilken omfattning
och på vilka villkor ett antal myndigheter med eget lokalhållningsansvar
upplåter lokaler för fritidsändamål och andra personal vårdsändamål.
Granskningen har gett revisorerna anledning ifrågasätta vissa upplåtelsers
överensstämmelse med av statsmakterna fattade beslut samt rimligheten
av konstaterade stora variationer mellan myndigheterna i fråga om
det personalvårdsbetingade lokalstödet.
Revisorerna föreslår
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av problem sammanhängande
med statliga myndigheters upplåtelser av lokaler för personalvårdsändamål,
att översynen tar upp de frågor som revisorerna aktualiserat, bl. a. i
vilken omfattning statliga myndigheter kan stödja semesterverksamhet och
annan fritidsverksamhet i egna och andra, t. ex. personalägda anläggningar,
vidare rätten för myndigheter att inrätta och driva specialanläggningar
för idrott och motion samt affärsverkens ställning i berörda frågor,
att översynen resulterar i vissa grundläggande principer för myndigheternas
personalvårdsbetingade lokalstöd.
1 ärendet har sammanställts en granskningsrapport som remissbehandlats.
En sammanfattning av rapporten och remissutfallet är som bilaga
fogad till denna skrivelse.
1 Genomförd granskning
År 1981 godkände riksdagen av regeringen förordade riktlinjer för en
systematisk avveckling av statligt förvaltade uthyrningsbostäder (prop.
1980/81: 158, CU 1980/81:35, rskr. 1980/81:361). I fråga om fritidsbostäder
innebar beslutet att myndigheterna noggrant skulle pröva om det fanns
skäl att fortsätta uthyrningsverksamheten. Prövningen skulle ske med
utgångspunkt i att fritidsbostäderna - om inte särskilda skäl talade däremot
- skulle alternativutnyttjas, säljas eller rivas. Eventuellt fortsatt
uthyrning borde ske enligt affärsmässiga principer och så att statsverket
inte drabbades av extra kostnader för underhåll och förvaltning.
I ett tidigare granskningsärende angående användningen av avbemannade
fyr- och lotsplatser uppmärksammade riksdagens revisorer att sjö
-
Förs.
1985/86: 16
1 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 16
fartsverket på ett antal platser hyrde ut bostäder för fritidsändamål, såväl Förs. 1985/86: 16
till verkets egen personal som till andra. I sin skrivelse till riksdagen i
ärendet (förs. 1983/84:18) sade sig revisorerna för sin del inte vilja ta
ställning till lämpligheten av denna uthyrningsverksamhet, bl. a. därför att
samlad kunskap saknades om motsvarande förhållanden vid andra statliga
myndigheter. Däremot ansåg revisorerna det vara olämpligt att uthyrningen
skedde på villkor som otvivelaktigt innebar en inte oväsentlig subvention.
Hyressättningen syntes dessutom strida mot uttalandet i den ovannämnda
propositionen 1980/81:158, nämligen att uthyrningen — om sådan
skulle förekomma — borde ske enligt affärsmässiga principer och utan
extra kostnader för statsverket. Revisorerna utgick från att en påbörjad
översyn inom sjöfartsverket av hyressättningen skulle leda till åsyftat
resultat, nämligen en anpassning till förhållandena på den öppna marknaden.
Mot bakgrunden av iakttagelserna i det ovannämnda granskningsärendet
har revisorerna undersökt i vilken omfattning och på vilka villkor vissa
andra myndigheter med eget lokalhållningsansvar upplåter lokaler för personalvårdsändamål
av olika slag.
Granskningen har omfattat sex affärsdrivande verk, nämligen postverket,
televerket, statensjärnvägar (SJ), luftfartsverket, statens vattenfallsverk
och affärsverket FFV, samt två andra myndigheter, vägverket och
tullverket.
En stor del av faktaunderlaget har insamlats genom en enkät till de
nämnda myndigheterna. Trots vissa konstaterade eller befarade brister i
underlaget har det bedömts möjligt att därur dra vissa generella slutsatser.
Vid fem av de undersökta myndigheterna, nämligen postverket, SJ,
vägverket, luftfartsverket och tullverket, upplåts bostäder för fritidsändamål.
Riksdagens uttalande år 1981 angående uthyrning av fritidsbostäder har
inte föranlett någon av dessa myndigheter att avveckla verksamheten.
Enligt granskningsrapporten har de uppenbarligen alla ansett att de särskilda
skäl som riksdagen krävde för fortsatt uthyrning kunnat åberopas i just
deras fall. Dessa särskilda skäl är som regel enbart personalens behov av
rekreation. I rapporten ifrågasätts om normala rekreationsbehov för personalen
utgör ett sådant motiv för fortsatt uthyrning som riksdagen avsåg i
1981 års avvecklingsbeslut. I så fall, framhålls det, skulle ju bara undantagsvis
skäl finnas att avveckla verksamheten, vilket inte rimligen kan ha
varit meningen.
Sammanfattningsvis konstateras i rapporten att uthyrningen av fritidsbostäder
vid postverket och tullverket subventioneras utöver att upplåtelserna
till de personalorganisationer som driver verksamheten sker hyresfritt.
Därmed kan det ifrågasättas om verksamheten bedrivs i enlighet med
1981 års riksdagsbeslut, enligt vilket uthyrningen inte bör orsaka statsverket
extra kostnader. I sammanhanget betonas dock att postverkets stöd
består av specialdestinerade medel ur Postverkets Understödskassa. Huruvida
SJ:s upplåtelser till den s. k. semesterstugerörelsen står i samklang
med riksdagsbeslutet är mera en tolkningsfråga. Enligt rapporten råder
nämligen tveksamhet om hur riksdagens uttalande om de ekonomiska
förutsättningarna skall tolkas. Om uttalandet innebär att det räcker med att Förs. 1985/86: 16
statsverket inte har några merkostnader för verksamheten torde ingen
kritik kunna riktas mot SJ på denna punkt.
Men vid SJ förekommer också uthyrning vid föreningsägda anläggningar.
De två organisationerna Järnvägsanställdas Helnykterhetsförbund
(JHF) och Svenska Järnvägsmännens Semesterhemsförening (SJS), som
driver ett antal semesterhem runt om i landet, får båda ekonomiskt stöd
från SJ och åtnjuter dessutom förmånen av hyresfria kanslilokaler. Om
från förvaltningsrevisionella synpunkter invändningar kan resas mot det
stöd postverkets och tullverkets semesterhemsverksamhet får borde enligt
rapporten samma kritik kunna riktas mot SJ:s stöd till JHF och SJS. I båda
fallen bedrivs ju samma typ av verksamhet, och i båda fallen medför
verksamheten extra kostnader för statsverket.
1 rapporten ifrågasätts också om det är en uppgift för statliga myndigheter
att inrätta och bidra till driften av motions- och idrottshallar för personalen.
Sådana anläggningar finns åtminstone vid SJ och vattenfallsverket.
I sammanhanget erinras om att regeringen vid sin prövning av lokalprogram
är synnerligen restriktiv på denna punkt. Dessutom hänvisas till vissa
statsrådsuttalanden enligt vilka byggande och drift av idrotts- och motionsanläggningar
är främst en primärkommunal uppgift.
Omfattningen av det personalvårdsbetingade lokalstödet varierar starkt
mellan de granskade myndigheterna. Dessa variationer kan enligt rapporten
ifrågasättas från rättvisesynpunkt. Samtidigt inses att någon millimeterrättvisa
inte kan skipas på detta område lika litet som i fråga om andra
förmåner av fringe benefit-karaktär. Härtill kommer att önskemål om
större rättvisa kan komma i konflikt med den klart skönjbara utvecklingen
under senare år mot minskad detaljreglering av myndigheternas interna
verksamhet.
Mot bakgrunden av bl. a. bristen på centrala bestämmelser, variationerna
i sättet att tolka dem som finns samt de konstaterade skillnaderna i
omfattningen av de statsanställdas tillgång till lokaler för fritids- och föreningsverksamhet
föreslås i rapporten en översyn av problemområdet.
Denna översyn bör behandla alla de frågor som har aktualiserats i rapporten,
dvs. bl. a. rätten för myndigheter att stödja ren semesterhemsverksamhet
i egna resp. personalägda anläggningar. En annan fråga gäller i
vilken mån myndigheter skall få uppföra och driva specialanläggningar för
idrott och motion. I sammanhanget bör övervägas huruvida affärsverken
skall tillerkännas en särställning i fråga om rätten att med lokaler stödja
förenings- och fritidsverksamhet. Av intresse är också — framhålls i rapporten
- frågan i vad mån myndigheter kan upplåta för den ordinarie
verksamheten obehövliga lokaler till personalföreningar, även om villkoren
kolliderar med strikt ekonomiska principer. Behovet av centrala
riktlinjer för personalvårdsbetingat lokalstöd bör övervägas.
tl Riksdagen 1985186, 2 sami. Nr 16
2 Revisorernas överväganden
Förs. 1985/86: 16
I samband med riksdagsbeslutet år 1981 om en avveckling av statliga
uthyrningsbostäder (prop. 1980/81:158, CU 1980/81:35, rskr 1980/81:361)
uttalades att myndigheter med uthyrning av fritidsbostäder bara om särskilda
skäl förelåg borde fortsätta med sådan verksamhet. Riksdagens
revisorer har genom en enkätundersökning sökt kartlägga i vilken omfattning
och på vilka villkor sex affärsdrivande verk och två andra myndigheter
med eget lokalhållningsansvar upplåter lokaler för fritidsändamål och
andra personalvårdsändamål. Granskningen har visat att verksamheten
vid fem av myndigheterna fortgår i ungefärligen samma omfattning som
före riksdagsbeslutet.
I granskningsrapporten ifrågasätts om det skäl som i flertalet fall åberopas
— personalens behov av rekreation — är ett sådant motiv som riksdagen
kan ha avsett i 1981 års beslut. I så fall skulle ju bara undantagsvis
anledning finnas att avveckla verksamheten, något som rimligen inte kan
ha varit meningen.
I yttrandena över granskningsrapporten görs inga allvarligare försök att
bemöta detta resonemang. 1 så gott som samtliga remissvar framhålls i
stället mera allmänt verksamhetens stora personalpolitiska värde. Statens
arbetsgivarverk hävdar att trivselfrämjande åtgärder är betydligt ovanligare
inom den statliga sektorn än inom andra delar av arbetsmarknaden.
TCO-S/ST anser uthyrningsverksamheten vara en ”ytterst angelägen del”
av statens personalpolitik. I yttrandet hänvisar TCO-S/ST också till uttalanden
i den personalpolitiska propositionen 1984/85:219, enligt vilka staten
som arbetsgivare bör visa vägen och bilda mönster för arbetsmarknaden
i övrigt.
Revisorerna vill för sin del på intet sätt underkänna de personalsociala
motiven för fortsatt uthyrning av fritidsbostäder. Men med utgångspunkt i
den uppgift revisorerna primärt har, nämligen att granska hur statsmakternas
beslut verkställs i statsförvaltningen, måste revisorerna icke desto
mindre ifrågasätta om uthyrningsverksamheten står i samklang med statsmakternas
uttalande i frågan år 1981. Om personalens behov av rekreation
och liknande personalsociala motiv vore ett sådant särskilt skäl som riksdagen
avsåg skulle ju — som sägs i rapporten — endast undantagsvis finnas
anledning att avveckla verksamheten. Även om uttrycket ”särskilda skäl”
onekligen ger visst tolkningsutrymme kan detta rimligtvis inte ha varit
riksdagens avsikt.
I granskningsrapporten konstateras att vissa myndigheter subventionerar
semesterhems- och fritidshusverksamhet, genom ekonomiska bidrag
och andra förmåner. Lämpligheten av dessa subventioner sätts i fråga. I
samband med riksdagens avvecklingsbeslut år 1981 uttalades nämligen att
fortsatt uthyrning av fritidsbostäder — om sådan skall förekomma - bör
ske ”enligt affärsmässiga principer och så att statsverket inte drabbas av
extra kostnader för underhåll och förvaltning”.
Detta uttalande mot subventionering kommenteras inte närmare i remissyttrandena.
Vägverket betonar dock att intäkterna från dess uthyrningsverksamhet
skall täcka alla med verksamheten förenade kostnader,
således även kapitalkostnader. Av postverkets och SJ:s remissvar framgår Förs. 1985/86: 16
att dessa myndigheter anser verksamheten så viktig att den förtjänar
ekonomiskt stöd.
Revisorerna kan för sin del väl förstå bevekelsegrunderna för att stödja
uthyrningsverksamheten. Samtidigt går det inte att komma ifrån att stödet
rimmar illa med statsmakternas principuttalande år 1981. Revisorerna vill
också fästa uppmärksamheten på att föredragande statsrådet i propositionen
angående kronoholmarnas framtida disposition (1985/86: 110) erinrar
om detta uttalande (s. 14). Propositionen är daterad så sent som i februari
1986 varför hänvisningen måste sägas uttrycka regeringens aktuella inställning
i frågan.
Revisorerna finnér det vidare anmärkningsvärt att ett par av de granskade
myndigheterna tillåter sig förhållandevis frikostiga subventioner medan
som nämnts vägverket ambitiöst söker tillse att hyresintäkterna inte bara
täcker underhålls- och förvaltningskostnader utan också förräntar i fastigheterna
nedlagt kapital. Eftersom de förstnämnda myndigheterna är affärsdrivande
verk måste revisorerna ställa sig frågan om affärsverken skall
tillerkännas en särställning i fråga om rätten att stödja nu behandlad
verksamhet. Något sådant förutsattes i vart fall inte i samband med 1981
års avvecklingsbeslut.
I sammanhanget vill revisorerna fästa uppmärksamheten på att riksdagens
principuttalande år 1981 synes något oklart och därför kan ha gett
upphov till varierande tolkningar. Bortsett från ordet ”bör” - som medger
varierande grad av följsamhet — ryms en viss osäkerhet i uttrycket ”enligt
affärsmässiga principer och så att statsverket inte drabbas av extra kostnader
för underhåll och förvaltning”. Såsom påtalades i granskningsrapporten
synes uttryckets första del ”affärsmässiga principer” medföra krav på
att verksamheten skall ge bästa möjliga ekonomiska resultat. A andra
sidan tycks uttryckets senare del indikera att det räcker med att verksamheten
bär sina egna kostnader.
I granskningsrapporten konstateras att myndigheterna i varierande utsträckning
upplåter lokaler för fritidsverksamhet av kollektiv natur. Lokalerna
kan vara specialutformade för sin uppgift. Exempel härpå är idrottsoch
motionshallar som finns vid vissa myndigheter. Det ifrågasätts om det
är en uppgift för statliga myndigheter att inrätta och bidra till driften av
sådana lokaler. I sammanhanget refereras till ett statsrådsuttalande enligt
vilket stöd till idrottsutövning i form av idrottsanläggningar i första hand är
en primärkommunal angelägenhet och inte en uppgift för staten som arbetsgivare.
Det erinras också om att regeringen vid sin prövning av lokalprogram
i samband med projektering av nya statliga byggnader är synnerligen
restriktiv i fråga om lokaler för idrotts- och motionsverksamhet.
Arbetsgivarverket — som har en allmänt positiv inställning till lokalupplåtelser
för personalvårdsändamål - menar att dyrbara specialanläggningar
för inomhusidrott inte är något som staten som arbetsgivare skall engagera
sig i. SJ finnér det märkligt att rapporten fäster så stort avseende vid
det refererade statsrådsuttalandet om kommunernas ansvar för idrottsanläggningar.
Enligt SJ tycks det tvärtom ha utbildats en praxis att större
statliga arbetsplatser förses med mer eller mindre exklusiva motionsan
-
läggningar. Som exempel nämns riksdagen, riksbanken och departemen- Förs. 1985/86: 16
ten, som alla har uppfört eller renoverat sina lokaler under den senaste
tioårsperioden. SJ påpekar att verkets sporthall i Göteborg ursprungligen
uppfördes för ett helt annat ändamål och sedan successivt har anpassats
för sitt nuvarande ändamål.
Att såsom SJ påpekar bl. a. riksdagen, riksbanken och departementen
utrustats med motionsanläggningar kan naturligtvis inte bestridas. Säkert
kan fler exempel anföras på myndigheter som fått sådana faciliteter. Emellertid
vill revisorerna inte gå med på att dessa exempel skulle avspegla en
allmän praxis. Tvärtom tror revisorerna att de utgör undantag från regeln.
SJ: s påpekande fäster dock uppmärksamheten på att kriterier för när
staten skall uppföra och driva motionsanläggningar för sin personal saknas.
Långt ifrån all förenings- och fritidsverksamhet kräver dyrbara specialanläggningar.
Tvärtom kan många aktiviteter utövas i mer ordinära utrymmen.
Revisorerna vill här erinra om att regeringen i ett cirkulär (1973: 643)
uppmuntrar myndigheterna att på olika sätt stödja den föreningsverksamhet
som förekommer vid myndigheterna, exempelvis genom att
upplåta sina lokaler för sammanträden eller andra sammankomster.
I granskningsrapporten noteras att vissa av de granskade myndigheterna
bedriver en förhållandevis omfattande upplåtelseverksamhet medan det
vid andra myndigheter knappast alls förekommer upplåtelser av lokaler för
personalvårdsändamål. Även om det av uppenbara skäl lätt inses att ingen
millimeterrättvisa här är möjlig ställs i rapporten frågan om de konstaterade
variationerna är rimliga.
Statens arbetsgivarverk menar att en reglering för att tillgodose långtgående
rättvisekrav inte torde kunna uppnås. Eftersom förutsättningarna är
olika finns risk för att personalvårdsbetingat lokalstöd inte alls skulle
kunna förekomma. SACO/SR ifrågasätter starkt om det är möjligt eller ens
önskvärt med likformighet på området; omfattningen bör bestämmas av
verksledningen och personalorganisationerna vid varje enskild myndighet.
TCO-S/ST anser att de myndigheter som i dag inte har lämpliga lokaler för
personalvård bör ges sådana möjligheter, t. ex. genom att de får ta del av
det totala utbudet på orten. Frågan måste också beaktas vid ny-, om- och
tillbyggnation. SF anser också att möjligheterna borde utsträckas till att
omfatta fler statsanställda.
I granskningsrapporten uttalas att krav på mer likartade villkor för
statsanställda i det nu behandlade avseendet kan komma att kollidera med
den klart skönjbara utvecklingen mot ökad handlingsfrihet för de enskilda
myndigheterna i fråga om rätten att fritt förfoga över sina resurser. Detta
argument åberopas också i vissa remissyttranden. Bl. a. säger postverket
att regeringen styr verket genom servicemål och avkastningskrav. Som
affärsföretag vill postverket självt — inom ramen för sin personalpolitik
och i samverkan med personalorganisationerna — utforma sin egen lokalstödspolitik
enligt samma regler som gäller för andra företag. En central
reglering mot ökad likformighet stämmer enligt arbetsgivarverket inte med
dagens strävan mot ökad avreglering och förenkling och inte heller med
den ”sektoriserade avtalsbild” som staten eftersträvar. f
Såsom uttalades i granskningsrapporten anser revisorerna det inte möj- Förs. 1985/86: 16
ligt att från de förvaltningsrevisionella aspekter, vilka revisorerna i första
hand har att beakta, uttrycka bestämda uppfattningar om den lämpliga
avvägningen mellan i och för sig välmotiverade önskemål om ökad likformighet
och varje myndighets rätt att själv förfoga över sina lokalstödsresurser.
Revisorerna kan dock inte komma ifrån reflexionen att personalsociala
och andra personalpolitiska motiv inte gärna kan åberopas bara av de
myndigheter som av historiska skäl och av tradition har möjligheter att i
dag upplåta lokaler för personalvårdsändamål, t. ex. fritidsbostäder. Två
av de tillfrågade fackliga organisationerna, TCO-S/ST och SF, harju också
uttalat sig för att fler statsanställda skall få åtnjuta sådana förmåner, genom
en utbyggnad och/eller en bättre fördelning av resurserna.
Arbetsgivarverket hävdar som nämnts att en reglering i syfte att uppnå
en jämnare fördelning inte stämmer med en av staten eftersträvad ”sektoriserad
avtalsbild”. Revisorerna har inhämtat att bakom detta uttryck
ligger en nyligen antagen avtalsstrategi. Enligt denna skall det statliga
avtalsområdet delas upp i sektorer. Inom varje sektor skall man eftersträva
en viss homogenitet medan sektorerna sinsemellan skall tillåtas avvika
väsentligt från varandra. Enligt den indelning man för närvarande arbetar
med skall affärsverken utgöra en gemensam sektor. Mot bakgrunden av att
granskningen har påvisat stora variationer mellan olika affärsverk har
revisorerna svårt att förstå arbetsgivarverkets argumentering på denna
punkt.
Revisorerna har i det föregående redovisat vissa förhållanden rörande
statliga myndigheters upplåtelser av och stöd till lokaler för personalvårdsändamål
av olika slag. Dessa kan punktvis sammanfattas enligt följande.
— År 1981 uttalade statsmakterna att om inte "särskilda skäl” talade
däremot skulle statliga myndigheter upphöra med uthyrning av fritidsbostäder.
Trots detta fortsätter verksamheten vid de granskade myndigheterna
i ungefärligen oförändrad omfattning.
— I samband med 1981 års avvecklingsbeslut uttalades att eventuellt fortsatt
uthyrning borde ske ”enligt affärsmässiga principer och så att statsverket
inte drabbas av extra kostnader för underhåll och förvaltning”.
Granskningen har visat att subventionering förekommer. I detta avseende
likställs stöd till föreningsägda semesterhemsanläggningar.
— Uttrycket ”affärsmässiga principer och så att statsverket inte drabbas
av extra kostnader ...” är oklart till sin innebörd och ger utrymme för
varierande tolkningar.
— Det förefaller oklart under vilka förutsättningar idrotts- och motionshallar
och liknande specialanläggningar kan inrättas vid statliga myndigheter.
— Upplåtelser av myndighetslokaler för förenings- och fritidsverksamhet
har statsmakternas uttryckliga stöd.
— Personalvårdsbetingat lokalstöd är betydligt vanligare vid vissa myndigheter
än vid andra. Frågan kan ställas om åberopade personalsociala motiv
är relevanta bara vid myndigheter som av historiska skäl och av tradition
har goda möjligheter till lokalstöd.
— Strävanden att åstadkomma större rättvisa i fråga om statsanställdas
möjligheter till lokalstöd kan dock kollidera med utvecklingen mot ökad Förs. 1985/86: 16
handlingsfrihet för den enskilda myndigheten genom ökad målstyrning och
minskad detaljreglering.
Några av de ovan redovisade omständigheterna åberopades i granskningsrapporten
som argument för ett förslag om en samlad översyn av
problemområdet. I samband därmed borde behovet av centrala riktlinjer
övervägas.
Detta förslag har bemötts kallsinnigt av remissinstanserna. Den enda
positiva reaktionen kommer från SF som välkomnar en översyn, dock bara
om denna syftar till att undersöka möjligheterna till en ytterligare utbyggnad.
Arbetsgivarverket anser att inga andra centrala riktlinjer behövs än
ett klarläggande av att lokalupplåtelser kan vara en lämplig personalpolitisk
insats.
Bakom den negativa inställningen till förslaget om en översyn tror sig
revisorerna kunna spåra oro dels över att statsmakterna skall detaljreglera
verksamheten, dels också över att myndigheter som generöst upplåter
lokaler för personalvårdsändamål skall få vidkännas nedskärningar.
Revisorerna anser för sin del att granskningen påvisat en rad oklarheter
vilka väl motiverar en översyn av problemområdet. Till förebyggande av
missförstånd måste betonas att revisorerna inte tar ställning till den lämpliga
omfattningen av det personalvårdsbetingade lokalstödet. Revisorerna
efterlyser inte heller någon centraliserad detaljreglering av dessa frågor.
Däremot menar revisorerna att det finns behov av vissa grundläggande
principer på området. På något sätt måste nämligen ”karta och terräng”
bringas att stämma bättre överens än i dag, vilket innebär att 1981 års
riksdagsbeslut kan komma att justeras. Av skriftligt redovisade principer
skall framgå i vad mån statliga myndigheter har rätt att ge personalvårdsbetingat
lokalstöd, exempelvis genom att upplåta lokaler, genom att tillämpa
förmånliga villkor eller genom direkta eller indirekta subventioner. Den
översyn som nu föreslås skall ha som främsta uppgift att utarbeta förslag
till sådana grundläggande principer. 1 sammanhanget måste övervägas
huruvida affärsverken som mer självständiga myndigheter skall tillerkännas
en särställning i fråga om rätten att ge lokalstöd för personalvårdsändamål.
En annan viktig uppgift blir att överväga om de konstaterade, förhållandevis
stora skillnaderna mellan myndigheterna i fråga om personalens
tillgång till lokaler för fritidsändamål är rimliga.
3 Hemställan
Förs. 1985/86: 16
Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna
har anfört om en översyn av principerna för statliga myndigheters
lokalstöd för personal vårdsändamål.
Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Wiggo Komstedt (m), Börje Stensson (fp), Kjell Nilsson (s),
Wivi-Anne Radesjö (s), Birgitta Rydle (m). Torsten Karlsson (s), Hans
Lindblad (fp), Olle Aulin (m), Bengt Silfverstrand (s), Rune Jonsson (s),
Olle Grahn (fp) och Maja Bäckström (s).
Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och byrådirektören Gunnar Järnebeck
(föredragande).
Stockholm den 30 maj 1986
På riksdagens revisorers vägnar
Wiggo Komstedt
Gunnar Järnebeck
9
RIKSDAGENS REVISORER
1986-00-00 Dnr 1984:23
Sammanfattning av rapport 1985/86: 3 om
lokalanvändning vid myndigheter med eget
lokalhållningsansvar samt över rapporten avgivna
remissyttranden
1 Rapporten
Riksdagens revisorer har undersökt i vilken omfattning och på vilka villkor
myndigheter med eget lokalhållningsansvar upplåter lokaler för personalvårdsändamål.
Granskningen har omfattat åtta myndigheter, nämligen postverket, televerket,
statens järnvägar (SJ), vägverket, luftfartsverket, tullverket, statens
vattenfallsverk och affärsverket FFV. Samtliga myndigheter utom
vägverket och tullverket är affärsdrivande verk.
Merparten av faktaunderlaget har insamlats genom en enkät till de
nämnda myndigheterna. Vid tre av dessa, nämligen SJ, luftfartsverket och
statens vattenfallsverk, har enkäten besvarats av ett antal organisatoriska
enheter med självständigt lokalhållningsansvar. Eftersom myndigheternas
centralförvaltningar inte har ansett sig kunna göra någon meningsfull sammanställning
av delsvaren har totalantalet enkätsvar blivit betydligt större
än antalet granskade myndigheter. Detta förhållande, jämte det faktum att
myndigheterna — eller enheter inom dessa — delvis tolkat frågorna olika
eller besvarat frågorna med varierande grad av noggrannhet, har försvårat
kartläggningsarbetet. Därmed kan också vissa relevanta fakta i sammanhanget
ha lämnats obeaktade. Det har dock bedömts möjligt att dra vissa
generella slutsatser av materialet.
Ett avsnitt i rapporten har ägnats åt myndigheternas bestånd av uthyrningsbostäder
för permanentbruk. Ar 1981 beslöt riksdagen om en i princip
total avveckling av statens bestånd av permanentbostäder. Avvecklingen
skulle ske enligt särskilt uppgjorda planer och genomföras så snabbt som
det av bl. a. administrativa skäl var möjligt. I rapporten konstateras att
avvecklingsbeslutet fått till följd att bostadsbeståndet under de år som gått
minskat kraftigt, inom de granskade myndigheterna med totalt ca en tredjedel.
Emellertid finns det ingen möjlighet att med objektiva metoder
avgöra om den konstaterade avvecklingstakten är acceptabel eller ej.
Skälet härtill är att riksdagsbeslutet inte stipulerade någon tidsgräns, då
avvecklingen skulle vara genomförd och att de av myndigheterna på regeringens
uppdrag utarbetade avvecklingsplanerna bara undantagsvis tidsbestämmer
avvecklingen eller etapper av denna. Samtidigt framhålls i
rapporten att bostadsavveckling är en komplicerad procedur som inbegriper
sociala hänsynstaganden, säkerhetshänsyn, fastighetsbildnings
-
Förs. 1985/86: 16
Bilaga
10
problem och marknadsmässiga förhållanden m.m. och att den därmed
måste få ta viss tid. Härtill kan läggas — vilket också förutsågs i riksdagsbeslutet
- att någon total avveckling av olika skäl inte är vare sig lämplig
eller möjlig och att staten därför kommer att ha kvar ett visst bostadsbestånd
även i framtiden.
Vid fem av de granskade myndigheterna upplåts bostäder för fritidsändamål.
De myndigheter som är engagerade på området är postverket, SJ,
vägverket, luftfartsverket och tullverket.
I riksdagens avvecklingsbeslut år 1981 uttalades att myndigheterna noga
skulle pröva om det fanns skäl att fortsätta uthyrningsverksamheten. Om
inte ”särskilda skäl” talade däremot skulle fritidsbostäderna alternativutnyttjas,
säljas eller rivas. Eventuellt fortsatt uthyrning borde ske enligt
affärsmässiga principer och så att staten inte drabbades av extra kostnader
för underhåll och förvaltning.
Riksdagens uttalande har inte föranlett någon av de fem nämnda myndigheterna
att avveckla verksamheten. Alla har uppenbarligen ansett att de
”särskilda skäl” som riksdagen krävde kunnat åberopas i just deras fall.
Dessa ”särskilda skäl” är i flertalet fall personalens behov av rekreation,
något som också kan utläsas av myndigheternas yttranden över det utredningsbetänkande
som föregick riksdagens beslut. Endast luftfartsverket
har åberopat andra skäl, nämligen bostädernas läge inom områden som är
eller kan väntas bli bullerstörda eller som kan behöva tas i anspråk för
framtida utbyggnad av flygplats. I rapporten ifrågasätts om normala rekreationsbehov
för personalen utgör sådana ”särskilda skäl” för fortsatt
uthyrning som riksdagen avsåg i 1981 års beslut. I så fall skulle ju bara
undantagsvis skäl finnas att avveckla verksamheten, vilket inte rimligen
kan ha varit meningen.
Ethyrning av fritidsbostäder förekommer i olika former och på varierande
villkor.
Luftfartsverket upplåter sina fritidshus direkt till hyresgästen, dvs. vanligen
en anställd inom verket. Uthyrningen ger intäkter i storleksordningen
130000 kr. per år men uppges orsaka enbart marginella kostnader för
verket. Därmed kan det enligt rapporten hävdas att verket uppfyller kravet
på att uthyrningen inte skall förorsaka statsverket extra kostnader för
underhåll och förvaltning.
Uthyrning av fritidsbostäder via en personalsammanslutning förekommer
vid postverket, SJ, vägverket och tullverket.
Postverket äger tre fastigheter som förvaltas av Postpersonalens semesterhemsförening
som i sin tur hyr ut rum och lägenheter till främst anställda
inom verket. Upplåtelserna till föreningen sker hyresfritt. Dessutom får
föreningen ekonomiskt stöd från Postverkets Understödskassa. År 1984
uppgick bidraget till 1 150000 kr.
Vid fem av SJ:s banregioner bedrivs uthyrning av fritidsbostäder via en
semesterstugerörelse. SJ kräver ingen hyra för upplåtelserna men i gengäld
får de stiftelser som driver verksamheten svara för i stort sett alla kostnader.
Vägverket äger 26 fritidshus runt om i landet. Dessa disponeras av
Vägverkets Fritidsförbund (VVFF) för uthyrning till i första hand vägver
-
Förs. 1985/86:16
Bilaga
11
kets personal. Verksamheten drivs med stöd av ett regeringsmedgivande
av år 1970. Vägverkets regionala förvaltningar svarar för tillsyn och skötsel
av stugorna medan VVFF disponerar dem samt sköter marknadsföring
och inbokning. Vägverket sköter också den ekonomiska redovisningen.
För sina insatser betingar sig verket ett arvode som motsvarar 5 % av de
årliga hyresintäkterna. Avsikten är att hyresintäkterna skall täcka samtliga
kostnader. Orsaken till att så inte var fallet år 1984 är enligt verket att vissa
större kostnader inte periodiserades, vilket rätteligen borde ha skett.
Tullverket upplåter ett antal byggnader till Tulltjänstemännens semesterhemskommitté,
som utses av Svenska Tulltjänstemannaförbundet.
Kommittén hyr ut lägenheter och rum till svenska men också utländska
tulltjänstemän med familjer. Tullverket upplåter fastigheterna hyresfritt -med något mindre undantag - och svarar dessutom för yttre underhåll.
För övriga kostnader svarar kommittén. För verksamheten får kommittén
ett årligt bidrag från tullverket. Ar 1984 uppgick stödet till 60000 kr.
Sammanfattningsvis konstateras i rapporten att uthyrningen av fritidsbostäder
vid postverket och tullverket subventioneras utöver vad som
följer av att upplåtelserna till resp. personalsammanslutning sker hyresfritt.
Det kan därmed ifrågasättas om verksamheten bedrivs i enlighet med
1981 års riksdagsbeslut. Till bilden hör dock att postverkets stöd består av
specialdestinerade medel ur understödskassan. Huruvida SJ:s upplåtelser
till semesterstugerörelsen står i samklang med riksdagsbeslutet är mera en
tolkningsfråga. Enligt rapporten råder nämligen tveksamhet om hur riksdagens
uttalande om de ekonomiska förutsättningarna skall tolkas. A ena
sidan antyder begreppet "affärsmässiga principer” att myndigheten skall
sträva efter bästa möjliga ekonomiska resultat av upplåtelserna. Men å den
andra sidan tycks uttalandets senare del visa att det räcker om verksamheten
inte vållar statsverket några merkostnader. Med denna senare tolkning
torde ingen kritik kunna riktas mot SJ beträffande de ekonomiska villkoren
för semesterstugerörelsen. Inte heller mot vägverkets uthyrningsverksamhet
torde några invändningar kunna resas i fråga om de ekonomiska villkoren,
dock med reservation för att 1984 års resultat på grund av utebliven
periodisering av vissa kostnader är missvisande, vilket ju verket hävdar.
I rapporten redovisas också den uthyrning vid föreningsägda anläggningar
som förekommer vid SJ. Sålunda äger Järnvägsanställdas Helnykterhetsförbund
(JHF) två semesterhem medan Svenska Järnvägsmännens
Semesterhemsförening (SJS) har verksamhet på sex orter i landet. Båda
dessa organisationer får ekonomiskt stöd från SJ. Bidragen uppgår för
innevarande verksamhetsår till drygt 400000 kr. resp. drygt 1600000 kr.
Dessutom åtnjuter organisationerna förmånen av hyresfria kanslilokaler i
Stockholm. Vissa av organisationernas anläggningar utgör gåvor från SJ
eller annat järnvägsföretag. För några byggnationer har också staten tillskjutit
beredskapsmedel.
I rapporten uttalas att om från förvaltningsrevisionella utgångspunkter
invändningar kan resas mot det stöd som postverkets och tullverkets
semesterhemsverksamhet får borde samma kritik kunna riktas mot SJ:s
stöd till JHF och SJS. I båda fallen bedrivs ju samma typ av verksamhet
och i båda fallen medför verksamheten "extra kostnader” för statsverket.
Förs. 1985/86: 16
Bilaga
12
Det kan alltså ifrågasättas om stödgivningen till JHF och SJS står i överensstämmelse
med riksdagens uttalande år 1981.
I varierande omfattning upplåter de granskade myndigheterna lokaler
för fritidsverksamhet av kollektiv natur. Det kan vara fråga om specialutformade
lokaler för idrott och motion. Exempelvis upplåter SJ en sporthall
i Göteborg till idrottsföreningar som är anslutna till Svenska Järnvägsmännens
Fritidsförbund (SvJF), medan statens vattenfallsverk har motionshallar
vid Ringhals och i Råcksta. SJ bidrar till driften av sin sporthall medan
Vattenfalls motionshallar drivs helt med statliga medel. En annan typ av
lokaler som upplåts för personalvårdsändamål är sådana som tidigare fyllt
en funktion i myndighetens ordinarie verksamhet men som av olika skäl
blivit obehövliga. Sådana upplåtelser förefaller vara vanligast vid SJ där
SvJF-anslutna föreningar och avdelningar inom JHF men också SJS hyresfritt
får disponera banvaktsstugor och stationshus eller andra lokaler mot
att de själva svarar för i princip alla kostnader. Slutligen förekommer det
säkerligen överallt att personalsammanslutningar får disponera myndighetens
”ordinarie” lokaler på tider då de annars skulle ha stått tomma.
Mot bakgrunden av en i rapporten refererad praxis — enligt vilken
regeringen vid sin prövning av lokalprogram är synnerligen restriktiv i
fråga om motionshallar och liknande anläggningar vid förvaltningsbyggnader
— samt vissa statsrådsuttalanden ifrågasätts om det verkligen är en
uppgift för statliga myndigheter såsom t. ex. Vattenfall och SJ att inrätta
och bidra till driften av idrotts- och motionshallar för sin personal. Upplåtelser
av ”överblivna” lokaler borde enligt rapporten kunna accepteras om
någon annan disposition, t. ex. alternativ användning i ordinarie verksamhet,
försäljning eller rivning, inte är realistiska alternativ. Att myndigheterna
låter personalen disponera sina ordinarie lokaler på tider då de inte
utnyttjas av myndigheten torde vara helt invändningsfritt; här hänvisas till
ett cirkulär (SFS 1973:643) i vilket regeringen till och med uppmuntrar
myndigheterna att på bl. a. detta sätt stödja personalens fritidsverksamhet.
I rapporten konstateras att omfattningen av det personalvårdsbetingade
lokalstödet varierar starkt mellan de granskade myndigheterna. Sålunda är
främst SJ starkt engagerat på området medan t. ex. televerket och affärsverket
FFV enligt sina enkätsvar intar en betydligt striktare hållning. I
rapporten ställs frågan om det från rättvisesynpunkt kan vara rimligt att
exempelvis en SJ-anställd i Göteborg genom sin anställning får tillgång till
lokaler för en mängd fritids- och föreningsaktiviteter samt dessutom under
längre sammanhängande ledighet och på fribiljett kan åka till någon av de
SJ-anknutna semesterhemsanläggningarna och bo där på förmånliga villkor,
allt medan hans televerksanställde granne saknar dessa möjligheter.
Båda personerna är ju statsanställda och båda kan med hänsyn till sina
arbetsförhållanden ha samma behov av avkoppling och fritidsaktiviteter.
Samtidigt inses lätt att någon millimeterrättvisa inte kan skipas på detta
område lika litet som i fråga om andra personalvårdsförmåner av fringe
benefit-karaktär. Härtill kommer att krav på mer likartade villkor för
statsanställda kan kollidera med den klart skönjbara utvecklingen under
senare år mot ökad handlingsfrihet för de enskilda myndigheterna i fråga
om disposition av tilldelade resurser.
Förs. 1985/86: 16
Bilaga
13
Enligt rapporten finns det inga möjligheter att inom ramen för ett förvaltningsrevisionellt
granskningsuppdrag uttrycka bestämda uppfattningar om
den lämpliga avvägningen mellan å ena sidan kraven på ökad likformighet
och - å den andra — frihet för den enskilda myndigheten att i samarbete
med personalen utforma sitt eget lokalstöd.
Emellertid synes de konstaterade stora skillnaderna rörande tillgången
på personalvårdsbetingat lokalstöd, vidare bristen på centrala regler och
variationer i sättet att tolka dem som finns motivera en samlad översyn av
problemområdet.
Den i rapporten föreslagna översynen bör behandla alla de frågor som
har aktualiserats i rapporten, dvs. bl. a. rätten för myndigheter att stödja
semesterhems- och fritidsstugeverksamhet i egna resp. personalägda anläggningar.
En annan fråga gäller i vilken mån myndigheter med eget
lokalhållningsansvar skall få uppföra och driva specialanläggningar för
personalens idrotts- och motionsverksamhet. I sammanhanget bör enligt
förslaget övervägas huruvida affärsdrivande verk skall tillerkännas en
särställning i fråga om rätten att ge lokalstöd för personalvårdsändamål.
Av intresse är vidare frågan i vad mån myndigheter kan upplåta ”överblivna”
lokaler till personalföreningar, även på villkor som kolliderar med
strikt ekonomiska principer. Behovet av centrala riktlinjer för lokalstöd till
personalvård bör övervägas.
2 Remissyttrandena
Yttranden över rapporten Lokalanvändning vid myndigheter med eget
lokalhållningsansvar (1985/86:3) har avgetts av postverket, statensjärnvägar
(SJ), vägverket, byggnadsstyrelsen, statens arbetsgivarverk (SAV),
TCO-S/Statstjänstemannaförbundet (ST), Centralorganisationen SACO/
SR och Statsanställdas Förbund (SF). Televerket har i brev till revisorerna
åberopat sitt svar på revisorernas enkät och meddelat att rapporten inte
föranleder något ytterligare yttrande. TCO-S har som sitt eget remisssvar
bifogat ett yttrande från ST. Landsorganisationen i Sverige (LO) har
avstått från att yttra sig över rapporten men hänvisar till yttrandet från SF.
2.1 Allmänt om värdet av en god personalvård
Postverket framhåller att verket inte bör ses som en myndighet utan som
ett affärs- och serviceföretag. Eftersom verket är ett personalintensivt
företag med ca 63500 anställda krävs en bra personalpolitik. Till personalpolitiken
hör ett aktivt intresse för personalens fritidsaktiviteter. I verkets
personalpolitiska program sägs att verket skall stödja verksamhet ”sorn
främjar samhörighet, vi-anda och en aktiv fritid”. I linje med denna programförklaring
ger verket ekonomiskt stöd till semesterhemsverksamhet
och lokaler för olika föreningsaktiviteter samt för motion och idrott. Stödet
bidrar till att stärka företagets effektivitet, vilket är särskilt viktigt i ett
serviceföretag där den enskilde tjänstemannen på ett avgörande sätt kan
påverka resultatet.
Förs. 1985/86: 16
Bilaga
14
SJ anser att personalvårdande åtgärder, inte minst sådana av friskvårdskaraktär,
är en nödvändighet. Flertalet SJ-anställda har uppgifter av betydelse
för trafiksäkerheten. Det är därför av stor betydelse för den anställdes
fysiska och psykiska hälsa att fritiden utnyttjas på ett lämpligt sätt. Ett
fritidsengagemang tillsammans med kolleger kan vidare betyda att den
anställde knyts fastare till företaget. Därmed minskar avgångsbenägenheten
vilket kan betyda väsentliga besparingar i fråga om rekryterings- och
utbildningskostnader.
En grundläggande förutsättning för en fungerande fritidsverksamhet är
enligt SJ tillgången på lämpliga lokaler. Tyvärr är det långt ifrån självklart
att kommunerna anser det vara en primär kommunal uppgift att ordna
lokaler till företagsanknuten fritidsverksamhet. SJ tar konsekvenserna av
denna verklighet och hjälper föreningar med lokaler enligt särskilt fastställda
interna föreskrifter.
Vägverket säger i sitt yttrande att kraven på förvaltningar och deras
personal successivt ökar. Det är då viktigt att man samtidigt kan behålla
instrument vid sidan av avtalsreglerade löne- och anställningsvillkor, t. ex.
fritidsbostäder. Fritidsstugeverksamheten inom vägverket har visat sig ha
ett mycket stort personalpolitiskt värde.
Enligt SAV förekommer trivselbefrämjande personal vårdsinsatser av
det slag som rapporten behandlar i betydligt mindre utsträckning inom den
statliga sektorn än inom övriga delar av arbetsmarknaden. Detta förhållande
borde staten som arbetsgivare uppmärksamma. Det är SAV:s uppfattning
att åtgärder av det behandlade slaget värdesätts mer än som motsvarar
de ekonomiska kostnaderna.
TCO-S/ST anser att det bör ligga i varje myndighets intresse att värna
om sin personal och ge förutsättningar för personalen att må bra för att
myndigheten skall bli så effektiv som möjligt och nå målen för sin verksamhet.
Det är också från social synpunkt viktigt att personalen kan träffas
efter arbetstiden och utöva olika former av fritidsaktiviteter. Dessa befrämjar
den sociala sammanhållningen och kan fylla en viktig funktion i
fråga om kamratstödjande verksamhet. Vidare sägs att investeringar i
förebyggande hälsovård blir alltmer betydelsefulla och utan tvivel är lönsamma.
Inom den privata sektorn har man betydligt bättre förstått vikten
av satsningar på fritidsaktiviteter av olika slag. TCO-S/ST anser att de
förmåner som de statsanställda får del av genom att utnyttja uthyrningsbostäder,
fritidsbostäder och lokaler för fritidsverksamhet är en mycket
positiv och ytterst angelägen del av statens personalpolitik.
SACO/SR säger sig ha en allmänt positiv inställning till lokaler för
personalens fritid. I det sammanhanget aktualiserar organisationen också
frågan om lokaler för företagshälsovården. Det är sålunda av största betydelse
att Statshälsans lokalbehov kan tillgodoses.
SF har uppfattningen att de förekommande slagen av lokalstöd inom
vissa statliga verk har en stor och betydelsefull uppgift att fylla. Detta stöd
utgör ett bra inslag i den personalvårdande verksamheten.
Förs. 1985/86: 16
Bilaga
15
2.2 Lokalstödet från rättvisesynpunkt
I granskningsrapporten konstateras stora variationer mellan de undersökta
myndigheterna i fråga om omfattningen av det personalvårdsbetingade
lokalstödet. Rimligheten av dessa skillnader ifrågasätts.
Byggnadsstyrelsen hänvisar i sitt yttrande till de riktlinjer som regeringen
har utfärdat för planering vid nybyggnad av kontorslokaler för statlig
förvaltning. Dessa riktlinjer, som tillämpas inom byggnadsstyrelsens lokalhållningsområde,
omfattar bl. a. också personalutrymmen, t.ex. hygienutrymmen,
vilrum och matrum. Av riktlinjerna framgår att beslut om
anordnande av motionslokaler fattas i varje särskilt fall av regeringen i
samband med projekteringsuppdrag. Härutöver sägs bara att ett av sammanträdesrummen
skall utformas så att det kan förses med låsbara skåp
och användas även som expeditionslokal för fackföreningar och andra
personalföreningar.
SAV anser att en central partsreglering med syfte att tillgodose långtgående
rättvisekrav så att förhållandena blir i stort sett lika för alla statsanställda
inte torde kunna uppnås. Med en sådan målsättning är risken stor
för att insatser av detta värdefulla slag inte alls skall kunna förekomma.
TCO-SIST menar att de myndigheter som i dag inte har lokaler ”över”
som personalen kan utnyttja för personalvårdsändamål skall ges dessa
möjligheter. Så kan ske t. ex. genom att de får ta del av det utbud som finns
hos andra myndigheter på samma ort. Frågan måste också beaktas i
samband med ny-, om- och tillbyggnation.
SACOISR ifrågasätter ”starkt” om det över huvud taget är möjligt eller
önskvärt med likformighet på detta område. Enligt organisationens uppfattning
bör lokaler upplåtas i den utsträckning som verksledningen och
personalorganisationerna vid varje myndighet finner det motiverat.
SF säger sig vara väl medvetet om de stora variationerna. Förklaringen
får sökas långt tillbaka i tiden. Förbundets uppfattning är att det personalvårdsbetingade
lokalstödet är så värdefullt att möjligheterna borde utsträckas
till att omfatta fler statligt anställda.
2.3 Behovet av centrala riktlinjer
Enligt granskningsrapporten bör i samband med den föreslagna översynen
av lokalstödsfrågorna behovet av centrala riktlinjer för verksamheten beaktas.
Postverket framhåller att styrningen av verket sker genom att regeringen
fastställer servicemål och avkastningskrav. Som affärsföretag skall postverket
- inom ramen för sin personalpolitik och i samverkan med arbetstagarorganisationerna
- ha frihet att utforma sitt eget lokalstöd enligt samma
riktlinjer som andra företag.
Vägverket anser att ytterligare riktlinjer från statsmakternas sida inte
ligger i linje med den uttalade strävan att minska onödig detaljstyrning av
myndigheternas interna verksamhet.
SJ ansluter sig till de uttalanden som redovisas i rapporten rörande
strävanden mot utökad målstyrning och större handlingsfrihet för resp.
Förs. 1985/86: 16
Bilaga
16
affärsverk. Personalvårdande åtgärder bör därmed enligt SJ:s uppfattning
vara en intern fråga för resp. verk. Den nu aktuella frågan om lokalanvändning
samt allmänt hållna krav på likställdhet för alla statsanställda bör
inte få ha ett avgörande inflytande på personalvården inom SJ. Något
behov av centrala riktlinjer inom området finns ej.
SAV anser bl. a. att en central reglering inte stämmer med vare sig
dagens strävan mot en ökad avreglering och förenkling eller den sektoriserade
statliga avtalsbild som staten eftersträvar. Det föreligger inga andra
behov av centrala riktlinjer inom området än ett klarläggande av att lokalupplåtelser
för personalvårdsändamål kan vara lämpliga insatser.
2.4 Förslaget om en översyn
Förslaget om en översyn av det personalvårdsbetingade lokalstödet avstyrks
av samtliga remissinstanser utom SF. Detta förbund välkomnar en
översyn från såväl personalpolitiska som personalvårdande synpunkter,
dock bara om syftet med översynen är att undersöka om ytterligare lokalstödsmöjligheter
kan åstadkommas. De instanser som avstyrker förslaget
hänvisar i allmänhet till att en ökad detaljreglering av myndigheternas
verksamhet inte är önskvärd.
2.5 Vissa övriga synpunkter
Postverket påpekar att det ekonomiska stödet från Postens Understödskassa
till verkets semesterhemsverksamhet inte utgör driftmedel i vanlig
bemärkelse. Dessutom påpekas att semesterhemmen också nyttjas för
postala kurser och konferenser.
Vägverket uppger att vissa fritidsbostäder också används i driften som
vaktbostäder eller för övernattning. Vidare sägs att bostäderna visserligen
i första hand hyrs ut till verkets egen personal men att även andra statsanställda
har möjlighet att utnyttja förmånen.
SAV hävdar som nämnts ovan att det personalvårdsbetingade lokalstödet
värdesätts mer än som motsvarar kostnaderna. I det sammanhanget
anser verket att även effekter av rationaliseringar och andra produktivitetsförbättringar
bör kunna återföras till personalen, t. ex. som förmåner
av nu behandlat slag.
SJ erinrar om att verket utöver vad som meddelades i svaret på revisorernas
enkät förvaltar ett antal f. d. banvaktsstugor och andra byggnader
som hyrs ut för fritidsändamål direkt till hyresgästen. Regelmässigt svarar
hyresgästen för alla kostnader för drift och underhåll.
I fråga om de fritidshus som upplåts till personalföreningar påpekar SJ
att en inte oväsentlig del av underhållet utförs av medlemmarna genom
ideellt arbete. Genom att underhållet sköts kontinuerligt behåller byggnaderna
sitt realvärde.
När det gäller de föreningsägda fritidsanläggningarna förekommer det
enligt yttrandet visst samarbete med postverket vars personal har tillgång
till anläggningarna på samma villkor som SJ-anställda. Anläggningarna
utnyttjas också till viss del för intern verksutbildning.
Förs. 1985/86: 16
Bilaga
17
I fråga om den SJ-ägda sporthall i Göteborg som omnämns i rapporten
uppger SJ att denna hall ursprungligen uppfördes som utställningshall till
SJ:s 100-årsjubileum år 1956. Firandet inställdes emellertid och hallen har
därefter successivt anpassats för sitt nuvarande ändamål. Vissa utrymmen
i hallen disponeras av SJ för tjänstebruk. Hallens läge vid en godsterminal
och vid trafikerade spår bedöms omöjliggöra en försäljning av mark och
byggnader.
Förs. 1985/86: 16
Bilaga
18
Innehållsförteckning
Förs. 1985/86: 16
Revisorernas förslag
1 Genomförd granskning 1
2 Revisorernas överväganden 4
3 Hemställan 9
Bilaga
1 Rapporten 10
2 Remissyttrandena 14
2.1 Allmänt om värdet av en god personalvård 14
2.2 Lokalstödet från rättvisesynpunkt 16
2.3 Behovet av centrala riktlinjer 16
2.4 Förslaget om en översyn 17
2.5 Vissa övriga synpunkter 17
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986
19