Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1985/86:150

med förslag till slutlig reglering av

statsbudgeten för budgetåret 1986/87, m. m, (kompletteringsproposition)


Prop. 1985/86: 150


Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag

av regeringsprotokoH den 16 april 1986 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas hemstälJan,

På regeringens vägnar Svante Lundkvist

Kjell-Olof Feldt

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1986/87 som lades fram i årets budgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade föränd­ringar rörande såväl inkomst- och utgiftssidan av budgeten. I samband

därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfallet för innevarande budgetår. Denna ger vid handen att budgetunderskottet för budgetåret 1985/86 skulle bli 2,5 miljarder kr. lägre än beräkningarna till årets budget­proposition. Sålunda förutses nu ett underskott om ca 49,7 miljarder kr.

För budgetåret 1986/87 beräknades i budgetpropositionen ett underskott om ca 48,9 miljarder kr. De nya beräkningarna visar ett underskott om ca 44,9 miljarder kr.

I propositionen redovisar regeringen i en reviderad finansplan sin be­dömning av hur den ekonomiska politiken bör utformas. I särskilda bilagor till denna redovisas bl.a. en reviderad nationalbudget för år 1986 och kalkyler för den svenska ekonomin 1987-1989 samt en långtidsbudget för budgetåren 1986/87-1990/91.

I samband med den reviderade finansplanen behandlas även frågor som rör den kommunala sektorns ekonomi under år 1987, förenklingar av olika regler inom skattelagstiftningen, villkoren för allemanssparandet, m. m.

Propositionen innehåller även förslag till vissa skogspolitiska åtgärder, vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, stöd till investeringar i drivme­delsanläggningar i glesbygderna samt förebyggande åtgärder m. m. mot jordskred och andra naturolyckor.

1    Riksdagen 1985/86. 1 samt. Nr 150. Proptext


Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 1986   Prop. 1985/86: 150

Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande och statsråden Feldt, Si-gurdsen, Leijon, Göransson, Johansson, Hulterström, Lindqvist.

Föredragande: statsråden Feldt, Johansson, Lundkvist, Hulterström och Leijon.

Proposition med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1986/87, m. m. (kompletteringsproposition)

Statsrådet Feldt anför: Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1985/86:100) förelagt riksdagen ett förslag till statsbudget för budgetåret 1986/87. På de punkter där förslaget upptog endast beräknade belopp har regeringens förslag redovisats i särskilda propositioner.

Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2§ riksdagsordningen skall regeringen -förutom förslaget till statsbudget i budgetpropositionen - avge ett särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för det kommande budgetåret i

den s.k. kompletteringspropositionen. Detta förslag bör nu lämnas till riksdagen. I samband därmed bör regeringen redovisa sin bedömning av den ekonomiska politiken i en reviderad finansplan. Likaså bör en revide­rad nationalbudget tillställas riksdagen. I kompletteringspropositionen bör

ociså tas med vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder och vissa andra

frågor som har samband med den ekonomiska politiken och budgetpoliti­ken m.m. och bör behandlas av riksdagen under innevarande riksmöte, således bör riksdagen bl. a. föreläggas förslag i fråga om vissa skogspoli­tiska åtgärder, förenklade skatteregler och hushållens sparande, m. m.

Statsråden Feldt, Johansson, Lundkvist, Hulterström och Leijon före­drar de ifrågavarande förslagen under finans-, försvars-, jordbruks-, ar­betsmarknads och industridepartementens verksamhetsområden. Anfö­randena redovisas i underprotokollen för resp. departement.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar

att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen förordnar att de anföranden och förslag som har upptagits i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1—5.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986


 


Bilaga 1

Reviderad finansplan


 


 


 


Bilaga 1

till kompletteringspropositionen 1986

Finansplan


Prop.

1985/86:150 Bil.l


Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 1986

Föredragande: statsrådet Feldt såvitt avser reviderad fmansplan, kommu­nernas ekonomi, förenkling av skatteregler samt särskilda frågor avsnitten 1-7 och 11;

statsrådet Johansson såvitt avser särskilda frågor avsnitten 8-10

Anmälan till proposition med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1986/87, m.m. (kompletteringspropositionen).

Reviderad finansplan

1 Den ekonomisk-politiska strategin

1.1 Politik för tillväxt och rättvis fördelning

Den ekonomisk-politiska strategi som regeringen tillämpat alltsedan 1982, ofta kallad den tredje vägens ekonomiska politik, har hittills varit fram­gångsrik. De mål som ställdes upp var ambitiösa. De finansiella obalan­serna i ekonomin skulle hävas, samtidigt som produktion och investeringar skulle ta fart. Arbetslösheten skulle bekämpas, samtidigt som inflationen skulle pressas tillbaka.

Vi kan nu se resultaten av den förda politiken. Budgetunderskottet har minskat kraftigt. Produktionen har ökat i industrin och näringslivet i öv­rigt. Lönsamheten har förbättrats, vilket har medfört att investeringsverk­samheten har tagit fart. Sysselsättningsläget har också förbättrats mar­kant. Antalet sysselsatta har vuxit kraftigt och det har varit möjligt att

1    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga I, del I


 


minska arbetslösheten. Samtidigt har vi reducerat antalet sysselsatta i     Prop. 1985/86: 150
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
                                                Bil. 1

Vi har skapat utrymme för en ökad tillväxt framöver. Denna tillväxt kommer dock inte av sig själv, utan det krävs att särskilda åtgärder vidtas.

Prisstegringarna har dämpats, om än inte tillräckligt med hänsyn till den låga inflation som nu registreras i våra viktigaste konkurrentländer.

De nyligen träffade uppgörelserna på den privata arbetsmarknaden bör dock göra det möjligt att under 1987 varaktigt växla ned vår pris- och kostnadsstegringstakt till en låg nivå. Vi skulle därmed kunna stå inför ett trendbrott i den inflatoriska pris- och lönebildning, som har kännetecknat den svenska ekonomin under den senaste tioårsperioden. Vi har nu således chansen att närma oss prisstabilitet och detta utan den ökning av arbetslös­heten som åtföljt den minskade inflationen i flertalet övriga västeuropiska länder.

Antiinflationspolitiken

1982 års devalvering medförde en engångsförbättring av konkurrenskraf­ten. En sådan förbättring måste bli bestående, om det skall vara möjligt att varaktigt undanröja obalanserna i ekonomin och skapa förutsättningar för en stabil tillväxt. Inflationsbekämpningen har därför varit en viktig uppgift för den ekonomiska politiken. Även om den allmänna prisutvecklingen har varit gynnsam hittills under 1986, har jag noterat att vissa företag i böljan av året har höjt sina priser anmärkningsvärt mycket. Jag och statsrådet Johansson avser därför att kalla representanter för näringslivet till över­läggningar om företagens prissättning. Uppgörelserna på den privata ar­betsmarknaden bör underlätta en återhållsam prissättning under återsto­den av 1986.

Det är emellertid inte enbart viktigt att bekämpa prisstegringarna för att klara konkurrenskraften och därmed trygga sysselsättningen. En fort­gående inflationsprocess bidrar också till att omfördela inkomster och förmögenheter i en ojämlik riktning. Därför är det även från rättvisesyn­punkt angeläget att med kraft bekämpa prisstegringarna.

Rättvisa

Full sysselsättning och en rättvis fördelning av välfärden är centrala mål för den ekonomiska politiken. För att nå en rättvis och jämn fördelning är hög sysselsättning och låg inflation av avgörande betydelse. Det behövs också ett väl utbyggt socialt trygghetssystem och en väl fungerande offent­lig sektor, som kan garantera alla medborgare en god standard vad gäller utbildning, sjukvård och barnomsorg m. m.

Skattepolitiken måste inriktas på en rättvis fördelning, samtidigt som arbete och sparande gynnas och förutsättningar skapas för höjda reallöner vid en låg inflation. Detta är syftena med det förslag till reform av inkomst­skatten som nyligen förelagts riksdagen. Kampen mot ekonomisk brotts­lighet och oseriös företagsamhet har också intensifierats.


 


Många barnfamiljer har fått vidkännas ekonomiska påfrestningar under Prop. 1985/86: 150 senare år. För att förbättra deras situation höjdes barnbidragen kraftigt i Bil. 1 Qol. Förslag har lagts om en ytteriigare kraftig höjning av barnbidragen m.m. den 1 januari 1987. Dessa åtgärcler finansieras bl. a: genom att omsättningsskatten på aktier höjs. Som en följd av den allmänna förbätt­ringen av den svenska ekonomin har aktiekurserna stigit kraftigt på senare år. Detta är bra för näringslivet. Det får därmed lättare att dra till sig riskkapital för framtida expansion. Men det är också rimligt att en del av dessa vinster omfördelas till barnfamiljernas förmån.

Ökad tillväxt

Sedan hösten 1982 har regeringens politik varit inriktad på att etablera en hög och stabil ekonomisk tillväxt. Våra produktiva resurser måste växa för att det skall vara möjligt att höja medborgarnas materiella standard, vad gäller såväl höjda reallöner som utbyggd välfärd. Ekonomisk tillväxt är nödvändig för att öka sysselsättningen och ytterligare nedbringa arbetslös­heten. Härtill kommer att en god ekonomisk tillväxt också gör det lättare att bemästra de finansiella obalanserna i ekonomin.

På senare tid har den internationella ekonomiska bilden ljusnat i flera hänseenden. Av störst betydelse är det kraftiga oljeprisfallet, som får positiva effekter i form av lägre inflation och högre tillväxt. Härtill kommer den anpassning som skett till mera realistiska växelkurser mellan de vikti­gaste valutorna och som bl. a. inneburit en nedgång av dollarkursen. Denna förändring, liksom nedgången av den internationella räntenivån, är positiv för den internationella ekonomin.

För Sverige är dessa förändringar i huvudsak gynnsamma. Vi har därför nu fatt en rejäl chans att under de närmaste åren häva kvarvarande oba­lanser i ekonomin och lägga grunden till en ny period av god tillväxt och full sysselsättning. Detta kommer emellertid inte att ske automatiskt.

Det krävs alltjämt en stram ekonomisk politik, som bl. a. syftar till att minska budgetunderskottet ytterligare. Det är också nödvändigt att pris-och lönestegringstakten varaktigt nedbringas till högst den nivå som råder i våra viktigaste konkurrentländer.

Av diagram 1 framgår att vi nu lyckats bryta och vända det dramatiska fallet i sparandet. Därmed har en grund lagts för ökad tillväxt framöver. Resultatet av de kalkyler för den svenska ekonomin 1987-1989 som jag kommer att redovisa senare visar emellertid, att det behövs särskilda åtgärder för att höja tillväxttakten i ekonomin. Med de höga ambitioner som vi har vad gäller sysselsättning och fördelningspolitik är det inte tillräckligt med god konkurrenskraft och en väl avvägd stabiliseringspolitik för att skapa den nödvändiga tillväxten.

För att nå en tillräckligt hög tillväxt i vår ekonomi krävs, förutom en hög och jämn efterfrågan, ett samspel mellan ett flertal ekonomisk-politiska åtgärder. Ett viktigt krav är att näringslivets investeringar höjs väsentligt, så att produktionskapaciteten ökar. Den goda lönsamheten i näringslivet har skapat förutsättningar för detta.


 


Diagram I    Bruttosparkvoten 1970-1986

Bruttoinvesteringar -l- lagerförändringar + bytesbalanssaldot i procent av BNP


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Den strategi regeringen följer innehåller bl. a. följande inslag:

Finanspolitiken ges en fortsatt stram inriktning, så att budgetunderskot­tet kan nedbringas ytterligare. Därigenom möjliggörs en fortsatt ned­gång av ränteläget, vilket stimulerar investeringsaktiviteten och dämpar inflationsförväntningarna.

Skattepolitiken utformas så att den underlättar löneavtal på låg nominell nivå och stimulerar till arbete och sparande.

Förenklingar görs i sådana regelsystem som lägger en hämsko på nä­ringslivets tillväxt.

Valutaregleringen liberaliseras, bl. a. i syfte att främja en dynamisk "utveckling i näringslivet.

Arbetsmarknadspolitikens tyngdpunkt förskjuts mot utbildning och andra tillväxtfrämjande åtgärder.

De regionalpolitiska styrmedlen förstärks.

En rad åtgärder vidtas i syfte att stimulera till en ökad skogsavverkning.

Insatserna för att öka hushållssparandet intensifieras.

Utbildningen och forskningsverksamheten förbättras såväl inom nä­ringslivet som inom det ordinarie utbildningssystemet.

De åtgärder som nu föreslås för att stimulera till en ökad tillväxt är inte något heltäckande program. Ytterligare förslag kommer successivt att läggas fram i syfte att stimulera tillväxten.


 


1.2 Politikens inriktning                                               Prop. 1985/86:150

Oll.   I

Regeringen har på senare tid lagt fram en rad förslag, som innebär att politiken kan läggas fast på några centrala områden. Sålunda har regering­en nyligen förelagt riksdagen förslag om en reform av inkomstskatten för 1987 och 1988. Förslaget innebär att förutsättningar skapas för löntagarna att erhålla höjda reallöner både 1987 och 1988. Marginalskatten blir högst 35 % för ungefär hälften av inkomsttagarna och högst 50 % för ca 90 % av inkomsttagarna. Den högsta marginalskattesatsen sänks från 80 till ca 75 %. Även personer med låga inkomster får en märkbar skattesänkning. Reformen innehåller en rad förenklingsförslag, däribland att sambeskatt­ningen av kapitalinkomster slopas.

Regeringen har vidare föreslagit åtgärder för att förbättra barnfamiljer­nas situation, i första hand genom att barnbidraget föreslås bli höjt med I 020 kr. per år den I januari 1987. Denna reform finansieras främst genom höjd oljeskatt och höjd omsättningsskatt på aktier.

En annan viktig fördelningspolitisk reform som regeringen har aviserat gäller att återställa den ursprungliga ersättningsnivån om 65 % för alla med delpension. Reformen avses träda i kraft den 1 juli 1987.

Jag vill understryka att grunden för en rättvis fördelning är full syssel­sättning, låg inflation och stigande reallöner, som förbättrar möjligheterna till en rimlig försöoning genom eget arbete. Den ekonomiska politiken måste utformas så att dessa mål kan uppnås. En viktig förutsättning är därvidlag att den offentliga utgiftsutvecklingen hålls tillbaka, så att skatte­höjningar kan undvikas. Därigenom skapas erforderligt utrymme för höjda reallöner.

Det nyligen slutna jordbruksavtalet innebär att priserna inte höjs på prisreglerade jordbruksprodukter förrän tidigast mot slutet av året. Detta förhandlingsresultat bör vara gynnsamt både för konsumenterna, som självfallet gynnas av stabila matpriser, och för jordbrukarna, som kan få bättre avsättning för sina produkter.

Det är angeläget att utbyggnaden av viktiga områden inom primärkom-munema och landstingen fortsätter. Det gäller barnomsorgen, äldreomsor­gen och den allmänna sjukvården. Denna utbyggnad av den offentliga servicen måste emellertid ske inom ramen för en allmänt lägre expansions-takt än hittills inom kommunsektorn. Skall det bli möjligt att skapa ett ökat reallöneutrymme, bör inte kommunsektorn öka med mer än 1 % i volym per år framöver. Denna expansion ger utrymme för att klara gjorda åtagan­den inom de prioriterade områdena.

Jag kommer i det följande att redovisa mina förslag som berör kommu­nemas ekonomi. Tillsammans med de åtgärder som föreslagits i budget­propositionen och andra åtgärder som påverkar kommunernas ekonomi -främst inkomstskattereformen - har därmed förutsättningarna för den kommunalekonomiska utvecklingen under 1987 lagts fast.

Dessa åtgärder innebär att kommunernas finansiella sparande 1987 redu­
ceras jämfört med vad som eljest skulle blivit fallet. Till en del innebär
dessa åtgärder också att statsutgifterna kan begränsas, vilket gör det
möjligt att något minska de finansiella obalanser som råder mellan stat och
  5


 


kommun. Det inkomstbortfall som beror på höjningen av det kommunala     Prop. 1985/86: 150 grundavdraget motsvaras däremot av en välbehövlig skattesänkning, som     Bil. 1 främst kommer låginkomsttagarna till del.

Sammantaget väntas kommunsektorn ändock vid en oförändrad kom­munal utdebitering, och efter hänsynstagande till inkomstbegränsningama, uppvisa ett finansiellt sparandeöverskott om 4 miljarder kr. 1987. De ekonomiska förutsättningarna skiljer sig dock markant åt mellan skilda kommuner och landsting. Därför bör medelsramen för extra skatteutjäm-ningsbidrag ökas. Härtill kommer möjliglieten till förtida återbetalningar av likviditetsdepositioner att utnyttjas för kommuner och landsting som haren speciellt besvärlig ekonomisk situation. Därvid kommer bl. a. kom­munala ROT-projekt att bedömas som angelägna investeringsprojekt.

En viktig uppgift för den ekonomiska politiken är, som jag tidigare har angivit, att stimulera till en ökad tillväxt. De redovisade skatteförslagen har denna inriktning. Detsamma gäller i hög grad också förnyelsefondema, som utgör en av de största satsningarna någonsin på utbildning och forsk­ning.

Chefen för jordbruksdepartementet och jag föreslår nu ytterligare åtgär­der som har detta syfte. Det gäller åtgärder som syftar till att åstadkomma en högre skogsavverkning. Därmed läggs en grund för en snabbare utbygg­nad av skogsindustrin. Detta får positiva effekter på produktion, investe­ringar, sysselsättning och bytesbalans.

Den positiva utvecklingen i den svenska ekonomin och det ökade förtro­endet för den ekonomiska politiken har skapat förutsättningar för att nu inleda en beslutsam liberalisering av valutaregleringen. Den bör i första hand inriktas på de delar av valutaregleringen, som kan verka hämmande på näringslivets utveckling.

Andra åtgärder som föreslås eller aviseras avser avregleringar inom transportsektorn, inriktningen av forskningspolitiken och insatser för att utveckla arbetsmarknadspolitiken. Av särskild vikt är det att arbetsmark­nads- och industripolitiken främjar en utveckling som leder till bättre regional balans. Sysselsättnings- och inkomstförhållandena är idag för ojämlikt fördelade i landet. Näringslivets investeringar behöver öka ytterli­gare över hela landet. Regeringen kommer att inbjuda representanter för näringslivet till en diskussion om hur det förbättrade vinstläget skall kunna omsättas i ökade investeringar.

En viktig uppgift inom skattepohtiken är att förenkla skattesystemet, både för de skattskyldiga och för skatteförvaltningen. Jag föreslår en rad åtgärder med detta syfte. Totalt sett innebär dessa åtgärder även en viss skattesänkning.

Statsrådet Johansson kommer senare i dag att föreslå vissa regelföränd­ringar inom allemanssparandet och vinstsparandet. Ett syfte är att begrän­sa statens kostnader för sparsystemen. Allemanssparandet kommer även efter dessa förändringar att vara den mest förmånliga sparformen med en hög real avkastning som är helt skattebefriad. Utrymme skapas vidare för ökade sparvolymer inom både allemanssparandet och vinstsparandet.


 


2 Utsikterna för 1986                                     Prop. 1985/86:150

Hil   1

2.1 Den internationella utvecklingen

Utvecklingen i världsekonomin under 19.85 blev i viktiga avseenden sva­gare än väntat. Den genomsnittliga tillväxten i industriländerna stannade vid ca 2 3/4 %. Världshandelns tillväxt blev också lägre än förutsett, något över 3 %.

Ända till för några månader sedan bedömdes tillväxten i vår omvärld förbli svag under 1986. Betalningsobalanserna mellan Förenta staterna och omvärlden fortsatte att växa till följd av en starkt övervärderad dollar och dollarns värde visade fram till hösten endast en svagt sjunkande tendens. Till följd härav ökade kraven på protektionistiska åtgärder i Förenta sta­terna. Situationen i en rad skulddrabbade u-länder försämrades till följd bl. a. av den svagare utvecklingen av världshandeln.

Det senaste halvåret har emellertid förändringar skett, som förbättrat förutsättningarna för en fortsatt stabil tillväxt. En betydande anpassning av växelkurserna har ägt rum efter det möte, som de fem stora industrilän­derna höll i New York förra hösten i syfte att genom samordnade aktioner åstadkomma en sådan anpassning. Dollarns effektiva kurs har sedan sep­tember fallit, medan främst D-marken och yenen apprecierat. Växelkurs­anpassningen har understötts av gemensamma interventioner på valuta­marknaden och av en viss samordning av penningpolitiken i de större länderna.

Härigenom har det också visat sig möjligt att befästa och förstärka den tidigare tendensen till fallande räntor. Särskilt under de första månaderna i år har nivån för både den korta och den långa räntan sjunkit i de större länderna.

Växelkursanpassningen och räntesänkningarna har i, förening med det kraftiga oljeprisfall som inträffat sedan slutet av förra året, förbättrat de ekonomiska utsikterna i många länder. I finansplanen i januari 1986 förut­sågs en genomsnittlig tillväxt i industriländerna 1986 på mellan 2 1/2 och

3 %, en genomsnittlig inflation på strax under 5 % och ett samlat bytesba­
lansunderskott för OECD-länderna på omkring 70 miljarder dollar. På
samtliga dessa punkter är utsikterna nu mer gynnsamma. Tillväxten i
industriländerna bör i år kunna nå 3 1/4 % och inflationen nedbringas till
omkring 3 1/2 % i årsgenomsnitt. I våra nordiska grannländer väntas emel­
lertid tillväxten avta i år, vilket bidrar till att marknadstillväxten för de
svenska exportföretagen beräknas bli lägre i år än i fjol. Industriländernas
gemensamma bytesbalansunderskott bör med de nya förutsättningarna
kunna begränsas till ca 30 miljarder dollar.

De förbättrade utsikterna för 1986 måste till övervägande del tillskrivas
den nedgång i priset på olja som skett sedan slutet av förra året. På några
månader har priset fallit från över 30 dollar per fat till en nivå kring 10-15
dollar. Detta prisfall torde få övervägande positiva effekter på industrilän­
dernas ekonomier. Inflationen sjunker och tillväxten ökar. Resultatet bör
bli en förstärkning av den inhemska efterfrågan i flertalet industriländer
och därmed också en ökning av deras inbördes handel. Vilka slutliga
effekter oljeprisfallet får på enskilda länders ekonomier bestäms dock
                 7


 


väsentligen av hur regeringarna i sin ekonomiska politik väljer att reagera     Prop. 1985/86: 150
på utvecklingen.
                                                             Bil. 1

För u-länderna som grupp är effekterna av oljeprisfallet mindre enty­diga. De oljeimporterande u-länderna gynnas givetvis av prisfallet, medan de oljeproducerande länderna får vidkännas betydande inkomstbortfall. I synnerhet för de oljeproducerande länder som samtidigt har en betydande skuldsättning kan situationen bli mycket svår och leda till förnyade på­frestningar på det internationella finansiella systemet.

Även andra problem i världsekonomin består trots den förbättring som oljeprisfallet innebär. Ett viktigt sådant är de stora betalningsobalansema mellan Förenta staterna och omväriden. Den växelkursanpassning som hittills kommit till stånd är inte tillräcklig för att dessa obalanser skall minskas väsentligt de närmaste åren. Det är emellertid knappast heller önskvärt att de korrigeras enbart med hjälp av ytterligare växelkursföränd­ringar. Den fortsatta dollardepreciering som - i avsaknad av andra ekono­misk-politiska åtgärder - skulle vara nödvändig för att ehminera det amerikanska bytesbalansunderskottet skulle behöva vara så stor, att den skulle ge upphov till starkt ökad inflation och i föriängningen sannolikt en recession i den amerikanska ekonomin.

Betalningsobalanserna bör därför i högre grad korrigeras genom att tillväxten utanför Förenta staterna stärks. En anpassning i detta syfte av den ekonomiska politiken i Japan och vissa större europeiska länder synes därför särskilt angelägen. Detta ter sig än viktigare, då mycket nu talar för att väsentliga nedskärningar kommer att genomföras i det amerikanska budgetunderskottet under de närmaste åren. Om de nedskärningar genom­förs som förutskickats i samband med den s. k. Gramm-Rudman-Holl-ings-lagen, har vi att se fram emot ett kraftigt efterfrågebortfall i den amerikanska ekonomin de närmaste åren. Om inte detta kompenseras genom en starkare tillväxt utanför Förenta staterna kan världskonjunk­turen komma att försvagas.

Om dessa hot mot en fortsatt stabil tillväxt skall kunna avvärias, måste ett närmare internationellt ekonomiskt samarbete komma till stånd. Detta bör bl. a. sikta till att åstadkomma en bättre samordning av den ekonomis­ka politiken, att genomföra en samlad långsiktig strategi för att angripa skuldproblemen och att genomföra förbättringar i det internationella valu­tasystemets funktionssätt. Ansträngningar måste också göras för att nå internationell enighet om fortsatta handelsliberaliseringar.

De nordiska finansministrarna har nyligen i ett särskilt uttalande -Samarbete för tillväxt och stabilitet - redovisat sin syn på hur en interna­tionell samarbetsstrategi av detta slag bör genomföras. I uttalandet beto­nas att Japan och länderna i Västeuropa har ett särskilt ansvar att driva en tillväxtfrämjande politik i ett läge då den amerikanska tillväxten väntas avta. Vidare framhålls behovet av särskilda åtgärder för att bemästra skuldproblemen i u-länderna. Sålunda betonas att Väridsbankens och In­ternationella valutafondens resurser behöver förstärkas.


 


2.2 Den svenska ekonomin                               Prop. 1985/86:150

Bil. 1 Utsikterna för den svenska ekonomins utveckling 1986 har förbättrats

markant under de senaste månaderna.

I finansplanen i januari förutsattes att importpriset för råolja skulle vara 26 dollar per fat som genomsnitt för kalenderåret 1986. Spotmarknadspri-serna var i böljan av april nere under 10 dollar per fat för vissa råoljekvali­teter. De faktiska priserna för den råolja som importeras har emellertid legat högre och ett genomsnittspris på 15 dollar per fat 1986 bedöms vara en rimlig utgångspunkt för prognoserna för den ekonomiska utvecklingen i år. Vidare förutsattes i finansplanen en genomsnittskurs för dollarn på 7,70 kr. 1986. Nuvarande beräkningar baseras på valutakurserna i februari 1986, vilket innebär ett årsgenomsnitt på 7,42 kr. per dollar.

Dessa nya förhållanden får effekter på flera områden. Oljepris- och valutakursförändringarna bedöms få en stimulerande effekt på världseko­nomin, vilket förbättrar våra exportmöjligheter. Import- och ränteutgif­terna minskar och bytesbalansen förbättras. Inflationen dämpas, vilket förbättrar förutsättningarna att uppnå höjda reallöner vid låga nominella löneökningar. Möjligheterna ökar att hålla en förhållandevis låg inhemsk räntenivå och förväntningarna om en fortsatt tillväxt stärks, vilket stimu­lerar investeringarna.

Man kan emellertid inte utan vidare räkna med att den kraftiga sänkning av oljepriset som nu noteras blir bestående. De positiva effekter som följer av prisfallet kan därför bli tillfälliga. Bestående positiva effekter kan vi få, om vi utnyttjar tillfället till att varaktigt sänka den svenska pris- och kostnadsstegringstakten.

Den upprevidering av prognosen som nu görs innebär att tillväxten av BNP i år väntas bli ungefär lika hög som i fjol. Sammansättningen av produktionsökningen väntas dock bli något annorlunda. Tillväxten 1985 bars till stor del upp av investeringar, medan tillväxten i år i högre grad väntas bli konsumtionsledd.

Priser och löner

Phs- och löneökningarna har de senaste åren varit högre i Sverige än i våra konkurrentländer. Denna utveckling har medfört, att en del av de fördelar, som uppnåddes genom devalveringarna 1981 och 1982, har gått föriorade. Det svenska pris- och kostnadsläget är emellertid alltjämt väsentligt bättre än före de båda devalveringarna. Därtill kommer att lönsamheten och därmed expansionskraften i den svenska industrin har förbättrats markant. Den förbättrade lönsamheten ger företagen möjlighet till djärvare mark­nadsföringsinsatser och till ökade satsningar på ny teknik. Detta bör på sikt göra de svenska företagen mer konkurrenskraftiga såväl här hemma som på exportmarknaderna.

Inflationen har dämpats under senare tid. Under tolvmånadersperioden t. o. m. mars 1986 steg konsumentpriserna med 4,3 %. Inflationen under loppet av 1986 bedöms nu bli drygt 2 %. Det bör emellertid noteras att prisökningarna dämpas också i andra länder, varför priskonkurrensen


 


skärps på de internationella marknaderna. Under innevarande år väntas     Prop. 1985/86: 150
den svenska inflationstakten anpassas ned mot OECD-genomsnittet.
           Bil. 1

Till grund för prognoserna för den svenska ekonomin 1986 ligger en löneökningstakt i näringslivet i enlighet med de ramavtal, som nyligen har slutits. För den offentliga sektorn bygger kalkylerna, i avsaknad av nya löneavtal, på den löneökning, som följer av redan slutna avtal. Beräknade på detta sätt skulle timlönerna i hela den svenska ekonomin stiga med i genomsnitt ca 6 % 1986.

Den sjunkande inflationstakten möjliggör påtagliga reallöneökningar i år. Det förslag till inkomstskatteskalor för 1987 och 1988, som tidigare har förelagts riksdagen, gör det möjligt att uppnå reala löneförbättringar även kommande år, förutsatt att prisstegringarna och de nominella löneökning­arna blir måttliga.

Tillväxt och sysselsättning

Tillväxten i den svenska ekonomin bedöms i år bli ca 2 %. Detta är en upprevidering av bedömningen i finansplanen. Den högre tillväxten bärs främst upp av privat och offentlig konsumtion, vilket framgår av tabell I.

Tabell I    Försörjningsbalans

 

 

 

Miljarder kr. 1985

Procentuell vo

lymförändring

 

1983

1984

1985

1986

Bruttonationalprodukt (BNP)

860,3

2,4

3,4

2,3

2,0

Import av varor och tjänster

282,0

0,4

4,7

7,5

6,7

Tillgång

1142,3

1,9

3,7

3,5

3,2

Privat konsumtion

437,8

-1,8

1,3

2,7

2,7

Offentlig konsumtion

238,3

0,8

2,0

1,5

1,3

Stat

64,7

-3,3

0,3

-0,1

-0,9

Kommuner

173,6

2,6

2,7

2,1

2,1

Bruttoinvesteringar

163,2

1,6

3,9

6,5

1,9

Därav industri

28,1

1,8

16,6

15,8

5,0

Lagerinvestering'

-1.0

-0,4

0,7

0,7

0,3

Export av varor och tjänster

303,9

10,7

6,5

2,8

5,3

Användning

1142,3

1.9

3,7

3,5

3,2

' Förändring i lagerinvestering anges i procent av föregående års BNP.

Den privata konsumtionen bedöms nu öka med hela 2,7 % 1986. Även den offentliga konsumtionen väntas fortsätta att öka 1986. Kommunsek­torns ekonomi är överlag god, även om skillnaderna mellan enskilda kom­muner och landsting är stora. Den kommunala sysselsättningen beräknas öka med närmare 25 000 personer 1986.

Även investeringar och lageruppbyggnad väntas i någon mån bidra till
tillväxten 1986. Under de senaste åren har investeringsnivån i den svenska
ekonomin höjts markant. För 1986 förutses en fortsatt ökning av investe­
ringarna i industrin och näringslivet i övrigt. För bostadsinvesteringarna
förutses en viss minskning i år, men mycket tyder på att bostadsbyggandet
kommer att öka åren därefter. De totala investeringarna beräknas öka med
ca 2 % 1986.
                                                                                                         10


 


Arbetsmarknadsläget har förbättrats markant de senaste åren. Antalet sysselsatta har ökat med 85000 personer mellan 1982 och 1985. De arbets­marknadspolitiska insatserna i form av beredskapsarbeten m. m. har kun­nat reduceras i fjol och en fortsatt neddragning sker i år. Arbetslösheten har gått ned från toppnivån 3,5 % 1983 till 2,8 % 1985. I internationell jämförelse är detta en mycket framgångsrik utveckling. Sysselsättningen bedöms nu kunna öka med ytterligare ca 30 000 personer 1986 och arbets­lösheten fortsätta att minska något jämfört med i fjol.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


Bytesbalans

Efter devalveringen i oktober 1982 förbättrades bytesbalansen kraftigt. År 1984 uppnåddes ett visst överskott i balansen gentemot utlandet. Till följd av ett starkt inhemskt efterfrågetryck och ett antal tillfälliga faktorer för­svagades bytesbalansen 1985. Underskottet i bytesbalansen beräknas ha uppgått till 9 miljarder kr. 1985, se tabell 2.

Tabell 2   Bytesbalans

Miljarder kr., löpande priser

 

 

1982

1983

1984

1985

1986

Export av varor Import av varor

168,1 173,9

210,5 200,4

242,4 217,9

260,0 244,0

271,1 243,5

Handelsbalans

-5,8

10,1

24,5

16,0

27,6

Korrigeringspost

Tjänstebalans

Transfereringsnetto

-4,4

6,3

-18,9

-3,0

9,3

-23,6

-3,6 9,4

-27,1

-3,6

9,5

-31,3

-3,2

7,2

-28,2

Bytesbalans

-22,8

-7,2

3,2

-9,4

3,4


I finansplanen förutsågs en viss förbättring av bytesbalansen i år. Den förbättringen blir med de nya förutsättningarna för oljepriser och dollar­kurs betydligt större. I grova drag innebär en nedgång i oljepriset med I dollar per fat en förbättring av bytesbalansen med ca 600 milj.kr. Vidare innebär en sänkning av dollarkursen med 10 öre vid oförändrat valutaindex att bytesbalansen stärks med ca 500 milj.kr.

Däremot förbättras inte konkurrenskraften nämnvärt av de fallande oljepriserna, eftersom de sänker kostnader och priser även i våra konkur­rentländer. Till följd av att prisökningarna på den svenska exporten av bearbetade varor fortfarande är något högre än i omvärlden, beräknas de svenska företagen fortsätta att förlora marknadsandelar när det gäller exporten till OECD-området. Exporten av bearbetade varor förutses i år öka något långsammare än i fjol. Den totala exporten beräknas likväl öka med drygt 5 % 1986 att jämföra med 3 % 1985 på grund av att exporten av övriga varor beräknas öka 1986, medan den minskade 1985.

Importen förutses öka närmare 7 % 1986. Till detta bidrar en fortsatt kraftig efterfrågeökning i Sverige, främst i form av privat konsumtion. Även exportens expansion drar med sig ökad import. Den lugnare utveck­lingen när det gäller maskininvesteringar och lageruppbyggnad, vilka nor-


11


 


malt har ett högt importinnehåll, gör emellertid att importen väntas öka i     Prop. 1985/86: 150
något långsammare takt i år än i Qol.
                                 Bil. 1

Bytesbalansen beräknas nu visa ett överskott om drygt 3 miljarder kr. 1986. Förbättringen av bytesbalansen jämfört med 1985 beror till största delen på lägre oljepriser.

2.3 Penningpolitiken

De minskade finansiella obalanserna, främst minskningen av statens bud­getunderskott och förbättringen av bytesbalansen, har ändrat förutsätt­ningarna för penningpolitiken under de senaste åren. Penningpolitiken förs numera huvudsakligen genom öppna marknadsoperationer från riksban­kens sida, dvs. genom köp och försäljning av statspapper på marknaden, varigenom likviditet och ränteläge påverkas på önskvärt sätt. Ett viktigt mål för penningpolitiken är därvid att ränteläge och likviditet anpassas, så att ett valutautfiöde kan undvikas.

Valutaflöden och räntor

Det stora privata valutainflödet under andra halvåret 1985 har fortsatt under årets första månader. För perioden januari-mars har det totala valutainflödet uppgått till 9,5 miljarder kr.

Det omfattande och ihållande valutainflödet och en nedgång i den inter­nationella räntenivån har möjliggjort en successiv neddragning av den inhemska räntenivån och en viss förstärkning av den svenska kronans yttre värde. Räntan på 3-månaders statspapper, som var över 16 % efter kreditåtstramningen i maj förra året, hade sjunkit till under 10 % i mitten av april i år.

Då de svenska räntorna har sjunkit i snabbare takt än de internationella, har den svenska räntemarginalen mot t.ex. eurodollarräntorna minskat från 8 till ca 3 procentenheter. Diskontot har också sänkts i flera etapper till 8,5 %.

De sjunkande räntorna och det fortsatta valutainflödet måste tolkas som att tilltron till den svenska ekonomin har stärkts i takt med att underskot­ten i statsbudgeten och bytesbalansen reducerats. Ett positivt valutain­flöde kan ge utrymme för amorteringar på den statliga utlandsskulden under året.

Statens lånebehov

Statens budgetunderskott har reducerats kraftigt under senare år. Detta har i sin tur inneburit att statens låneanspråk på kreditmarknaden minskat i omfattning. För 1986 beräknas statens lånebehov stanna vid 46 miljarder kr., vilket är 7 miljarder kr. mindre än föregående år. Omkring hälften av upplåningsbehovet beräknas, genom den indragning av medel som sker på särskilda konton, kunna finansieras i riksbanken, se tabell 3.

En mycket stor del av den statliga upplåningen beräknas även under
1986 ske i hushållssektorn, sammanlagt ca 17 miljarder kr. Staten har via
   12


 


Tabell 3 Finansiering av statens lånebehov 1984—1986

Nettobelopp, miljarder kr.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


 


1984


1985


1986


 


74 11

63

28

Statens budgetunderskott' Valutaförluster på statliga utlandslän

Statens lånebehov

Finansiering:

1. Riksbanken

därav: företags och kommuners in­sättningar i riksbanken kassakravsmedel övrigt

2. Inhemsk marknad
därav: allemanssparande

premie- och sparobligationer övrigt

3. Utlandet

Summa flnansiering


48

2

46

61

8

53

24

3 15

 

19

-12

5

35

39

22-27

6

10

15

9

8

2

20

21

5-10-

0

10

-5-0

53

46

63


' Budgetunderskottet anges här enligt riksgäldskontorets kassamässiga principer och skiljer sig något frän det budgetunderskott som riksrevisionsverket redovisar.  Inkl. prioriterade statsobligationer. Källa: Riksbanken.

allemanssparandet och det nya premielånet, den s. k. storpremien, redan under första kvartalet lånat upp mer än hälften av det belopp som staten bedöms behöva låna i hushållen under 1986. Allemanssparandet väntas även under återstoden av året kanalisera en stor del av hushållssparandet till staten. Staten bör därför kunna minska sin upplåning från hushållen i form av premie- och sparobligationer.

Nettoupplåningen på den inhemska marknaden i form av statsskuldväx­lar och riksobligationer bedöms mot denna bakgrund bli betydligt mindre under 1986 än under de närmast föregående åren. Det blir dock även fortsättningsvis frågan om en betydande bruttoupplåning, då en stor del av statsskulden är kortfristig och därmed omsätts under året. Det är därför angeläget att fa längre löptider på de statliga lånen genom en ökad andel riksobligationer.

Jag vill i detta sammanhang nämna att statsrådet Johansson, i enlighet med riksdagens begäran våren 1985, i det följande kommer att redovisa de närmare skälen för att behålla den bemyndigandelag som ger regeringen möjlighet att reglera betalningsvillkoren vid kreditköp.


3 Utvecklingen under återstoden av 1980-talet

Den svenska ekonomins läge är i dag bättre än vad det var i börian av 1980-talet. Resursanvändningen har vridits i riktning mot investeringar och minskad utlandsupplåning, samtidigt som statens budgetunderskott har sjunkit, inflationen minskat och sysselsättningen ökat. Till den förhållan­devis ljusa bilden bidrar också det senaste halvårets internationella utveck-Ung.


13


 


Betydande problem återstår                                                          Prop. 1985/86:150

Bil   I

Även om det statliga budgetunderskottet minskat, är det fortfarande av en

storiek som hotar att driva upp räntenivån och öka inflationstrycket i ekonomin. Våra affärer med utlandet är ännu inte i varaktig balans, vilket visade sig i ett förhållandevis stort underskott i bytesbalansen när kapaci­tetsutnyttjandet ökade 1985. Det överskott som förutses för innevarande år beror till största delen på fallet i råoljepriserna och motiverar därför inte slutsatsen att problemet med externbalansen långsiktigt skulle vara löst. Det totala sparandet är fortfarande för lågt. Det sparande som vi nu har räcker inte till för att finansiera såväl importen som investeringsverksam­heten och räntorna på utlandsskulden.

Den svenska pris-och löneökningstakten 1986 torde fortfarande ligga för högt jämfört med våra viktigaste konkurrentländer. De nyligen träffade uppgörelserna på den privata arbetsmarknaden bör dock ge goda möjlighe­ter att växla ned lönestegringstakten 1987.

På arbetsmarknaden har läget generellt sett förbättrats, men det finns fortfarande betydande problem. Vissa regioner i landet brottas med stora svårigheter. En del grupper på arbetsmarknaden, framför allt ungdomar och långtidsarbetslösa har, trots ett förbättrat efterfrågeläge, svårt att faen stadigvarande sysselsättning.

En väg mot balans

Inom finansdepartermentet har gjorts en analys av den ekonomiska ut­vecklingen under perioden 1987-1989 (bilaga 12). I dessa s.k. treårskal-kyler tecknas en fortsatt väg mot balans för den svenska ekonomin. Därtill redovisas några alternativa kalkyler för hur ekonomin kan utvecklas vid en högre lönekostnadsutveckling, ett högre oljepris resp. ett högre arbetsk­raftsutbud än i huvudalternativet.

Till grund för analysen antas att tillväxten i omvärlden blir 3 % per år, vilket ger en världshandelstillväxt om ungefär 5 % per år i volym. Dollar­kursen och råoljepriset antas för kalkylperioden i genomsnitt ligga på nivån 7,40 kr. per dollar resp. 15 dollar per fat. Vidare antas en årlig inflations­takt i de industrialiserade länderna på 3 %.

Kalkylerna visar vad som händer, om de nominella lönekostnadsökning­arna i den svenska ekonomin kan begränsas till 4,5 % 1987 och därefter till 3 % per år. Med löneökningar av denna storlek är det möjligt för svensk industri att sänka sina relativpriser. Därvid kan en fortsatt utbyggnad av den svenska industrin ske. Detta medför i sin tur att bytesbalansen förbätt­ras och att utlandsskulden kan minskas.

En stram finanspolitik har förutsatts. Resultatet härav är en förhållande­vis långsam ökning av den offentliga konsumtionen. Det blir därmed ut­rymme för en ökning av reallönerna och den privata konsumtionen med drygt 2 % per år.

Sammantaget finns det förutsättningar för att den årliga tillväxten av
BNP i genomsnitt blir ungefär 2 %. Tillväxten bedöms dock bli något lägre
1987 till följd av att våra marknadsandelar i utrikeshandeln minskar något.
Detta beror främst på att relativpriserna stiger under 1985 och 1986.
                 14


 


Sysselsättningen kan också öka, om ovanstående förutsättningar upp-     Prop. 1985/86: 150 fylls. Totalt kan ytteriigare 80 000 personer förväntas få arbete. Arbetslös-     Bil. 1 heten kan därmed fortsätta att minska.

Också statens finanser bör kunna förbättras kraftigt. Från dagens nivå på ungefär 50 miljarder kr. skulle budgetunderskottet under de angivna förutsättningarna kunna minska till knappt 20 miljarder kr. 1989.

Stram finanspolitik och låga nominella löneökningar

Slutsatsen av kalkylerna är att det är möjligt att fortsätta vägen mot balans för den svenska ekonomin. Utvecklingen går dock inte i rätt riktning av sig själv. Den strama finanspolitiken måste vidmakthållas. Den är nödvändig för att sparandet i den offentliga sektorn skall kunna förbättras. Detta är i sin tur en förutsättning för att få ned ränteläget och inflationstakten.

Ett förbättrat offentligt sparande bidrar också till att efterfrågenivån inom landet inte ökar för snabbt. Härvidlag är det bytesbalansen som är begränsningen. Trots den stora förbättring i bytesförhållandet som olje­prisnedgången medfört, finns det skäl att vara bekymrad för bytesbalan­sen. Den konkurrensutsatta sektorn är ännu inte tillräckligt stor, för att vi skall kunna höja kapacitetsutnyttjandet i ekonomin så mycket som vore önskvärt från tillväxt- och sysselsättningssynpunkt. Ett betydande under­skott i bytesbalansen kan uppkomma, om den inhemska efterfrågan ökar för snabbt.

Förutom en stram finanspolitik krävs väsentligt lägre löneökningar än tidigare.

Konsekvenserna av relativt höga löneökningar har studerats i en alterna­tiv kalkyl. Resultatet skulle bli en uppgång av av industrins relativpriser, som i sin tur skulle medföra förluster av marknadsandelar såväl på hemma-som på exportmarknaderna. Tillväxten i ekonomin skulle sjunka kraftigt. Dessutom skulle investeringarna i industrin minska och därmed bromsa den nödvändiga utbyggnaden av den konkurrensutsatta sektorn. Också sysselsättningen skulle utvecklas väsentligt sämre. Arbetslöshetsnivåer på drygt 4 %, motsvarande ca 200 000 personer, skulle i så fall vara att vänta.

4 Åtgärder för tillväxt

En hög ekonomisk tillväxt är nödvändig för att förbättra medborgarnas standard i form av såväl höjda reallöner som utbyggd social välfärd. Det krävs också tillväxt för att sysselsättningen varaktigt skall kunna ökas och arbetslösheten nedbringas. Dessutom måste en del av tillväxten tas i anspråk för att öka investeringarna och förbättra bytesbalansen.

Skall kraven på rättvis fördelning, social trygghet och förbättrad livs­
miljö kunna tillgodoses krävs ekonomisk tillväxt. Detta är dock inte likty­
digt med att man till vae pris skall eftersträva högsta tänkbara tillväxt, så
som den mäts i strikt ekonomiska termer. De åtgärder som en sådan
inriktning av den ekonomiska politiken skulle kräva skulle nämligen kom­
ma att delvis stå i konflikt med de mål som uppställts för rättvisa, trygghet
15


 


och miljö. Därför kommer den ekonomiska politiken även fortsättningsvis     Prop. 1985/86: 150

att formas under hänsynstagande till medborgarnas krav på god livskvali-     Bil. 1

tet.

Resultatet av de treårskalkyler som jag nyss redovisat visar klart på behovet av ökad tillväxt. Grundläggande för att nå en god tillväxt är en tillfredsställande konkurrenskraft och en god efterfrågan. Detta kan inte åstadkommas genom kraftigt ökade offentliga utgifter eller genom stora ofinansierade skattesänkningar. En sådan politik skulle medföra att bud­getunderskottet på nytt böljade öka, vilket i sin tur skulle leda till att inflationen ånyo tog fart. Konkurrenskraften och bytesbalansen skulle försvagas och sysselsättningsläget skulle allvarligt försämras. För att klara den yttre balansen och få ned inflationen skulle då inte återstå något annat alternativ för den ekonomiska politiken än en hård finans- och penningpoli-tisk åtstramning med åtföljande högre arbetslöshet.

För att öka tillväxten räcker det dock inte med en god konkurrenskraft. Det krävs också åtgärder som förbättrar ekonomins anpassningsförmåga till förändrade betingelser. I detta syfte föreslås nu ett antal åtgärder som är ett led i en dylik tillväxtfrämjande politik. Ytterligare förslag kommer att lämnas bl. a. i nästa års budgetproposition och när utredningsarbetet med en reformering av företagsbeskattningen är klart.

4.1 Före nklat s katte s y slem

Skattesystemet har flera viktiga uppgifter. Genom skatterna finansieras den offentliga sektorns verksamhet. Skattesystemet skall bidra till en rättvis fördelning av levnadsstandarden och skall stimulera arbete och sparande. Det bör också kunna användas inom stabiliseringspolitiken. Ett annat viktigt krav på skattesystemet bör vara att det skall vara enkelt att förstå och hantera.

En förenkling av skattesystemet innebär inte bara att reglerna blir lättare att förstå och tillämpa för myndigheter och skattskyldiga. Ett enklare skattesystem ökar också effektiviteten i ekonomin och minskar inslagen av skatteplanering.

Ett komplicerat skattesystem leder till ökade möjligheter till skatteun-dandragande. De grupper som har de största möjligheterna till och även de största insikterna i hur en framgångsrik skatteplanering skall göras är till övervägande del de mest välbeställda. En förenkling av skattesystemet är därför i hög grad motiverad också av fördelningspolitiska skäl.

Skattereformen 1983-1985 ledde till lägre marginalskatter och en be­gränsning av underskottsavdragens skattemässiga värde. Detta var ett nödvändigt steg för att stimulera arbete och sparande och motverka speku­lation och konsumtion på kredit. I reformen ingick också vissa förenkling­ar, bl. a. genom att en del småavdrag avskaffades eller schabloniserades.

1985 beslutade riksdagen att höja schablonavdraget för löntagare till
3 000 kr. och att avdrag för resekostnader till och från arbetet skall få ske
fullt ut. Genom bl. a. dessa förändringar möjliggjordes genomförandet av
den förenklade löntagarbeskattningen, som kommer att kunna användas
fr. o. m. 1987 års taxering.
                                                                


 


Samtidigt med denna reform höjdes också det- s. k. sparavdraget till      Prop. 1985/86: 150

1 600 kr. per skattskyldig. I kombination med allemanssparandet leder      Bil. 1
detta till att stora grupper kommer att befrias från beskattning av avkast­
ningen på sitt sparande.

För juridiska personer har betydande förenklingar gjorts, bl. a. genom att såväl den kommunala beskattningen som garantibeskattningen har slo­pats för aktiebolagen.

Den proposition som regeringen förelade riksdagen i mars i år med förslag till reform av inkomstskatten för 1987 och 1988 innehåller förslag till en rad förenklingar. T.ex. föreslås att sambeskattningen av B-inkoms-ter, dvs. främst kapitalinkomster, skall slopas. Även vissa räntetillägg vid beskattningen föreslås bli slopade. Bl.a. av förenklingsskäl föreslås vidare att marginalskattespärren slopas liksom den särskilda kvittningsrätten mel­lan kapitalinkomster och underskott av annan fastighet upp till 30 000 kr.

Propositionen om ändrade inkomstskatteskalor lägger grunden för en reallöneökning efter skatt redan vid mycket måttliga bruttolöneökningar. Höjningen av det kommunala grundavdraget från 7 500 till 10 000 kr. betyder tillsammans med övriga förändringar av skatteskalan, bl. a. höj­ningen av brytpunkten från 124 800 till 150 000 kr. och sänkningen av den högsta marginalskatten till ca 75 %, att det blir skattelättnader i samtliga inkomstskikt.

De nya skatteskalor som föreslås blir avsevärt enklare än de nuvarande, eftersom de endast innehåller fyra skatteskikt mot f.n. tio. Genom höjning­en av det kommunala grundavdraget kommer ytterligare ca 200 000 in­komsttagare helt att befrias från inkomstskatt. Införandet av ett statligt grundavdrag på samma nivå är också en förutsättning för att skapa öve­rensstämmelse mellan den statliga och den kommunala taxeringen.

Jag föreslår nu att ytterligare en rad förenklingar av skattesystemet föreläggs riksdagen. Den kommunala garantibeskattningen för fastigheter som ägs av fysiska personer förelås bli slopad, liksom det extra avdraget på 1 500 kr. som f.n. får göras av den som är mantalsskriven på sin fastighet. Med borttagandet av garantibeloppet och det extra avdraget försvinner två av de mest frekventa felkällorna vid taxeringen. Vidare föreslås att all inkomst skall beskattas i hemortskommunen, vilket bl. a. innebär att avdrag vid den kommunala taxeringen i hemortskommunen får göras även för underskott som uppkommer i annan kommun än hemorts­kommunen.

De reformer som nu föreslås innebär att skattesystemet kraftigt förenk­las, samtidigt som de kommunala och de statliga taxeringarna blir identis­ka. Detta får också gynnsamma fördelningspolitiska effekter. Exempelvis har det blivit allt vanligare att skattskyldiga gör sådana dispositioner, att de inte behöver betala någon garantiskatt. Det har också blivit allt vanligare att avdragsbegränsningen för underskott i annan kommun än hemortskom­munen kringgås. De åtgärder som jag föreslår innebär således att inslagen av skatteplanering begränsas.

Jag föreslår vidare att skatteplikten för restitutionsräntor slopas, liksom
tidigare skett för ränta pä överskjutande skatt. I samband därmed föresläs
räntesatsen bli halverad. Vidare föreslås att inbetalningen av kvarskatt
      17

2  Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga I, del I


 


från löntagarna skall reduceras från fyra till tre månader för att möjliggöra Prop. 1985/86: 150 inleverans till staten vid ett enda tillfälle. På så sätt förenklas även detta Bil. 1 förfarande. Andra förenklingar som föreslås är skattefrihet för vittneser­sättningar, enklare regler för investeringsfonderna och för vägtrafikskatten samt en viss förenkling av energibeskattningen. Dessutom föresläs att den individuella beskattningen av medlem i bostadsrättsförening slopas. Sam­mantaget innebär förenklingsförslagen också en viss skattesänkning.

Arbetet med att förenkla skattesystemet måste föras vidare. Därför avser jag att göra en systematisk genomgång av vårt skattesystem för att kunna lämna fler konkreta förslag till förenklingsåtgärder. Förenklingssträ­vandena får emellertid inte innebära att man gör avkall på det övergripande målet om ett rättvist skattesystem. Därför måste förenklingsåtgärderna hela tiden balanseras mot kraven på ett rättfärdigt skattesystem.

4.2 Avregleringar

För all näringsverksamhet krävs att samhället sätter upp vissa normer eller regler för att uppnå viktiga samhälleliga mål. Sådana regler kan dessutom vara betydelsefulla för att upprätthålla konkurrens på lika villkor. Samti­digt står det klart att floran av regler kan bli alltför omfattande och oöverskådlig. Vissa regler kan också ha blivit föråldrade eller ha en ut­formning som motverkar förnyelse eller försvårar konkurrens. Det är därför en central uppgift att eliminera eller ändra sådana regler som häm­mar näringslivets utveckling. Detta får dock inte innebära att skyddet för de centrala samhällsmål om hälsa, säkerhet, god miljö m. m. som ligger till grund för olika regelsystem minskar.

Regeringen inledde för två år sedan ett arbete med att förenkla de regler som berör näringslivet. Som samordnare av arbetet fungerar normgruppen inom regeringskansliet. En central utgångspunkt för detta arbete är dock att det skall ske i decentraliserade former och att myndigheterna har ett stort ansvar för förenklingsarbetet inom sina respektive områden.

Normgruppens uppgift är att som sammanhållande lednings- och utred­ningsorgan inspirera, driva på och förmedla erfarenheter av förenklings­arbetet. 1 de anvisningar för normgruppens arbete som regeringen medde­lat anges, att det bör ha en bred ansats och omfatta samtliga samhällssek­torer med reglering av betydelse för näringslivet.

Både befintliga regler och nya regler, liksom tillämpning av dessa, bör enligt programmet ingå i förenklingssträvandena.

Inom ramen för den breda ansatsen skall koncentrerade insatser göras på vissa prioriterade områden, nämligen:

-     skatte- och socialavgiftsområdet, vad avser administration, uppbörd, kontroll m.m.,

-     arbetsmarknadsområdet,   vad   avser   bl. a.   myndighetsservice   och tillämpning av lagstiftning,

-     näringslivets plan- och byggfrågor,

-     transportsektorns reglering,

-     teknisk provning och kontroll.

18


 


Resultaten av ansträngningarna att åstadkomma smidigare fungerande Prop. 1985/86: 150 föreskrifter kan nu böria avläsas. Åtgärder av skiftande karaktär har vidta- Bil. 1 gits eller planeras. Regeringen har nyligen för riksdagen presenterat hit­tillsvarande resultat. Avregleringar och förenklingar har genomförts på flera områden. Som framgår av skrivelsen är arbetet med att förenkla regelsystemen mycket omfattande och berör nästan alla offentliga verk­samhetsområden. Under de senaste åren har viktiga resultat åstadkommits på enskilda områden.

Som exempel kan nämnas avregleringarna på kreditmarknaden och för­enklingsarbetet på skatteområdet. Inom arbetsmarknadspolitiken har skett en kraftig förenkling av arbetsmarknadsverkets regelsamling. Dessutom utreds viktiga förenklingar inom bostadslånesystemet och i regelverket på transportområdet. På utrikeshandelsområdet pågår ett arbete med att un­danröja handelshinder såväl i Norden som i ett vidare västeuropeiskt sammanhang.

Inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde pågår f.n. en översyn av regleringarna av yrkestrafiken. Syftet är att höja effektiviteten på transportområdet.

Vad gäller taxitrafiken bör utrymme lämnas för en friare, mer marknads-mässig konkurrenssituation. Statliga regleringar bör användas mer åter­hållsamt än hittills varit fallet.

Även på godstrafikområdet är syftet att genom avreglering och.förenk­ling åstadkomma ökad effektivitet. Bl.a. övervägs att slopa kraven på behovsprövning för tillstånd till transportförmedling och godslinjetrafik. Jag har erfarit att chefen för kommunikationsdepartementet senare i vår   ' kommer att lägga fram förslag till riksdagen i dessa frågor.

4.3 Liberalisering av valutaregleringen

Den tämligen långtgående valutareglering som, trots vissa uppluckringar under senare år, alltjämt tillämpas i Sverige måste ses mot bakgrund av de svåra obalanser som rått i svensk ekonomi under senare delen av 1970-talet och böljan av 1980-talet. Under de senaste åren har emellertid bytes­balansen förstärkts kraftigt och budgetunderskottet har nedbringats vä­sentligt. Konkurrenskraften för svenskt näringsliv har de senaste åren varit god och inflationstakten är nu på väg att dämpas avsevärt. Förtroen­det för den ekonomiska politiken har därmed successivt stärkts.

Det har därför skapats förutsättningar för att genomföra en betydande liberalisering av valutaregleringen. Liberaliseringen bör särskilt inriktas på de delar av valutaregleringen som kan bedömas hämma näringslivets ut­veckling. Hit hör i första hand att avskaffa kraven på utlandsupplåning vid direktinvesteringar i utlandet. Andra liberaliseringar som bör genomföras gäller svenskars förvärv av utländska aktier och köp av fastigheter i utlandet. Det är vidare angeläget att praxis vid tillämpningen av kvarvaran­de regleringar successivt anpassas i syfte att uppnå förenklingar och av­lägsna onödiga hinder.

Vissa delar av valutaregleringen bör finnas kvar. Motiven för detta är
stabiliseringspolitiska. Hit hör i första hand att förhindra kortfristiga kapi-
    19


 


talplaceringar som styrs av ränteskillnader och förväntningar om ränte-     Prop. 1985/86: 150

och växelkursutvecklingen. Om sådana kapitalplaceringar skulle tillåtas.      Bil. 1

skulle potentialen för spekulativa valutaflöden öka kraftigt. De delar av

valutaregleringen som förhindrar uppbyggandet av sådana behållningar -

såväl svenskars placeringar i utländsk valuta som utlänningars placeringar

i svenska kronor - bör därför bibehållas.

Avvecklingen av delar av valutaregleringen kan mycket väl leda till påfrestningar i form av valutaflöden under själva övergångsskedet. Det är dock uteslutet att använda statlig utlandsupplåning som instrument för att milda sådana övergångsproblem. Normen att staten inte skall låna i utlan­det gäller alltfort.

Liberaliseringen av valutaregleringen bör kunna inledas redan i år och ske stegvis. I vilken takt liberaliseringen skall ske måste avvägas mot den samhällsekonomiska utvecklingen i övrigt. Jag vill i detta sammanhang understryka att regeringens ekonomiska politik ligger fast. Dess syfte är att häva kvarvarande obalanser i den svenska ekonomin. Denna inriktning bör medföra en fortsatt förstärkning av förtroendet för den svenska ekonomin och därmed underlätta den förestående liberaliseringen av valutareglering­en.

4.4 Forskning och utbildning

Den svenska och den internationella ekonomin står inför en snabb struk­turomvandling. Kunskaps- och utbildningsnivån kommer att spela en av­görande roll för möjligheten att upprätthålla den höga ambitionsnivån för sysselsättning och välfärd. Hög svensk kompetens och forskningstradition finns förvisso inom viktiga tillväxtområden, såsom medicin, datologi och bioteknik; men vårt läge är utsatt, eftersom kompetensen inom många områden är investerad i ett litet antal ganska små forskningsmiljöer.

Statens uppgift är i detta sammanhang bl. a. att skapa effektivare forsk­ningsmiljöer. Den skeva åldersfördelningen inom forskar- och lärarkåren måste rättas till och forskartjänsterna göras mer attraktiva.

Ett arbete för att bemästra dessa svårigheter har inletts, bl. a. genom det treårsprogram för forskningen som antogs av riksdagen 1984. En forsk­ningsproposition förbereds inför 1987. I denna kommer åtgärder för att samtidigt stärka grundforskningen och att finna en mer effektiv struktur för den sektoriella forskningen att väga tungt. Chefen för utbildningsdeparte­mentet avser att till 1987 års budgetproposition presentera förslag till vissa förenklingar av högskolans anslags- och styrsystem.

4.5 Arbetsmarknadspolitik

Ett viktigt led i en politik för att främja tillväxten är att stärka arbetsmark­
nadens funktionsförmåga. En effektiv arbetsförmedling som möjliggör att
arbetssökande och lediga platser snabbt kopplas samman är därvid ett
viktigt instrument. Genom de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
ges arbetskraften ökad kompetens och erfarenhet. Därmed förstärks de
sökandes möjligheter att ta de arbeten som finns på marknaden och arbets-
   20


 


givarna ges ökade förutsättningar att erhålla kunnig arbetskraft som svarar     Prop. 1985/86: 150
mot deras behov.
                                                          Bil. 1

De förslag rörande arbetsmarknadspolitiken som chefen för arbetsmark­nadsdepartementet senare kommer att presentera innebär insatser enligt två huvudlinjer. För det första har de en inriktning så att de olika medlen på både kort och lång sikt medverkar till att de övergripande tillväxtmålen uppfylls.

Detta innebär att, utöver de betydande resurser till arbetsmarknadsut­bildning som föreslogs i budgetpropositionen, ytterligare utbildningssats­ningar föreslås med vidgade ramar för utbildning för såväl arbetslösa som anställda inom näringslivet. Dessutom föreslås vissa regeländringar, vilka gör utbildningsalternativet gynnsammare för de personer som drabbas av arbetslöshet. Genom förslagen ges möjlighet att erhålla fullt utbildningsbi­drag för heltidsutbildning, även om den sökande endast arbetat deltid före utbildningen. Dessutom får utbildningstiden tillgodoräknas som underlag för arbetslöshetsersättning. Därmed undanröjs ett hinder för rekrytering till arbetsmarknadsutbildning och utbildningens ställning inom arbets­marknadspolitiken stärks.

Bl. a. förordas vissa regeländringar inom ramen för flyttningsbidragen för att stödja främst byggnadsarbetare som arbetar på annan ort än hemor­ten.

Regeringen kommer också inom kort att med utnyttjande av finansfull­makten besluta om insatser för att främja byggsysselsättningen i de mest utsatta länen. Projekturvalet styrs av ett tillväxtpolitiskt perspektiv. Ut­gångspunkten skall vara projektens betydelse för utvecklingen av infra­strukturen och näringslivet på orten eller i regionen.

För det andra föreslås vissa kompletterande insatser för särskilt utsatta grupper, vilka trots de senaste årens positiva utveckling på arbetsmarkna­den har bestående problem. Ett nytt system med inskolningsplatser inom näringslivet, som alternativ till ungdomslag, införs för ungdomar i syfte att underlätta för dessa att få en förankring inom industri och privat tjänste­sektor. Förslaget förutsätter att parterna på arbetsmarknaden träffar avtal härom. Vidare betonas att placering i ungdomslag är en sistahandsätgärd, som kan tillgripas när platsförmedling eller andra åtgärder inte gett resultat och att intensiva jobbsökaraktiviteter skall fortgå såväl före som under hela perioden i ungdomslag. Sammantaget innebär det att rekryteringen till näringslivet stimuleras.

De förslag jag här har nämnt syftar till att få anpassningen på arbets­marknaden att fungera bättre och att därmed förkorta såväl arbetssökande­tider som vakanstider. Arbetsmarknadspolitikens betydelse för tillväxten i ekonomin understryks därmed. Jag har erfarit att chefen för arbetsmark­nadsdepartementet avser att återkomma med förslag, som leder till att arbetsmarknadspolitikens tillväxtfrämjande roll förstärks.

4.6 Regionalpolitik

Det svenska näringslivet genomgår f.n. en snabb strukturomvandling.

Flera traditionella branscher går tillbaka sysselsättningsmässigt, medan     21

3   Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga I, del I


 


tjänstesektorn och den högteknologiska industrin expanderar. Den privata     Prop. 1985/86: 150 tjänstesektorn växer framför allt i storstadsregionerna. Ett litet antal stora      Bil. 1 företag spelar en dominerande roll för forskning och utveckling. Den högteknologiska industrin och den nya tjänsteproduktionen är starkt bero­ende av en bred och mångsidig arbetsmarknad och av närheten till kun­skapsutveckling och forskning.

Denna utveckling innebär både möjligheter och faror. Det svenska nä­ringslivets höga utvecklingsnivå och storföretagens utveckling på universi­tetsorterna utgör spjutspetsar inför framtiden. Samtidigt finns det en up­penbar risk för att denna utveckling delvis kan komma att ske på bekost­nad av andra landsdelar, där produktion och sysselsättning kan stagnera och folkmängden minska. Politiken måste därför inriktas så att en önsk­värd utveckling på universitetsorterna inte utarmar det övriga landet utan tvärtom verkar stimulerande också för andra regioner.

Mot denna bakgrund finns det skäl att löpande se över arsenalen av regionalpolitiska medel och vidta justeringar och kompletteringar för att stärka slagkraften i de regionalpolitiska insatserna.

Under industridepartementets anslag anvisas betydande belopp för regi­onalpolitiska ändamål. Därutöver anvisas stora belopp på andra departe­mentsområden i syfte att utjämna regionala skillnader eller på annat sätt påverka regionala förhållanden. Som exempel kan nämnas skatteutjäm-ningsbidraget, som har en utpräglad regionalpolitisk fördelningsprofil, stö­det till jordbruket i Norrland och transportstödet till samma region. Även de arbetsmarknadspolitiska insatserna har en stor betydelse för den regio­nala utvecklingen. Sålunda är beredskapsarbetena koncentrerade till de utsatta regionerna. Senare denna dag kommer chefen för arbetsmarknads­departementet att presentera ett program med insatser för att stärka bygg­sysselsättningen i skogslänen. Ca 250 milj. kr. föreslås bh avsatta för detta ändamål. Projekten har valts på ett sådant sätt att de inte bara skall ge tillfällig sysselsättning utan också mer permanent skall kunna bidra till regionernas utveckling.

En förstärkning av infrastrukturen i skogslänen är en viktig del i an­strängningarna att långsiktigt stärka näringslivet och arbetsmarknaden i dessa län. Av grundläggande betydelse är därvid ett väl utbyggt transport-och kommunikationssystem. Omfattande investeringar har gjorts i bl. a. telekommunikationer och transportanläggningar. Vidare har regeringen stött en rad projekt inriktade på kunskapsuppbyggnad och teknikspridning i skogslänen. Bioteknik-, data- och rymdsatsningarna i Umeå, Luleå resp. Kiruna böqar nu ta konkret form. De särskilda insatser i Bergslagen som regeringen nyligen föreslagit innehåller åtgärder för att stärka infrastruktu­ren vad gäller utbildning och kommunikationer. Framtidsinriktade projekt har genomförts med regionalpolitiska medel även i andra delar av landet.

Statens industriverk har fått i uppdrag av regeringen att kartlägga ut­vecklingen av den privata tjänstesektorn och lämna förslag om hur även stödområdena skall kunna få del av dess expansion.

En angelägen uppgift är att inrikta utbildningen i landets olika delar, så
att fler orter och regioner bUr attraktiva för nya eller expanderande före­
tag. Det gäller att öka också de små och medelstora företagens förmåga att
   22


 


utveckla ny teknik samt att anamma ny teknik som utvecklats på annat     Prop. 1985/86: 150 håll. Ett nära samarbete mellan högskolor, kommuner och näringsliv blir     Bil. 1 därmed nödvändigt. Den miljö som en högskola kan erbjuda blir, om den utnyttjas rätt, en utvecklingsresurs för hela den region där dén är lokali­serad.

En ökad satsning på högskolorna i olika delar av landet bör därför, i kombination med olika teknik- och utvecklingscentra samt med understöd av förnyelsefonderna och den nya AMU-organisationen, bli av stor bety­delse inom regionalpolitiken.

4.7 Ökat virkesutbud

Skogsnäringen är a v stor betydelse för den svenska ekonomin. Inte mindre än ca 20 % av landets varuexport härrör från skogsindustrin. För bytesba­lansen är branschen ännu viktigare, eftersom skogsindustrin är mindre beroende av importerade insatsvaror än exportindustrin i genomsnitt. Också från sysselsättningssynpunkt är skogsnäringen viktig, inte minst i ett regionalt perspektiv.

Under senare år har skogsindustrins utveckling bromsats av brist på inhemsk vedråvara. Denna brist har tagit sig uttryck bl. a. i en omfattande import av skogsråvara samt i höga virkespriser. Därmed har lönsamheten i skogsindustrin försämrats och dess utbyggnad hållits tillbaka, samtidigt som bytesbalansen försvagats. Det samlade exportbortfallet sedan mitten av 1970-talet kan uppskattas till tiotals miljarder kr.

Det är emellertid inte tillgången på skog som i första hand har begränsat avverkningarna. I själva verket har det totala virkesförrådet ökat kraftigt under 1970- och 1980-talen. Den faktiska avverkningen har det senaste decenniet varit i genomsnitt ca 10 miljoner m sk per år lägre än den enligt virkesförsöriningsutredningen möjliga avverkningen.

Ett antal orsaker till den låga avverkningen har anförts. Bland dessa märks kombinationen av hög inflation och skatte- och avgiftsreglerna, svårigheter att tolka skogsvårdslagsstiftningen, otillfredsställande fastig­hetsstruktur, ökande andel passiva skogsägare samt i många fall bristande kunskaper om den egna fastigheten och om virkesmarknaden.

Det råder bred enighet om att avverkningarna kan öka. Det råder också enighet om att de bästa förutsättningarna att öka avverkningen finns inom delar av den privata skogsägargruppen.

Mot denna bakgrund föreslås nu ett antal åtgärder inriktade på att på kort sikt öka utbudet av vedråvara. De bör Ullsammans kunna bidra till en högre och mer stabil avverkningsnivå. En god grund läggs därmed för en snabbare expansion av skogsindustrin.

För att göra det mer lönsamt att avverka föreslås att reglerna för insätt­ning på skogskonto ändras. F.n. medges insättning med 60 % av intäkterna vid försäljning av s. k. rotposter och 40 % av intäkterna vid försäljning av s. k. leveransvirke. Dessa procentsatser bör höjas till 90 resp. 70 vid 1987-1989 års taxeringar. Jag återkommer till detta senare denna dag.

Reglerna om egenavgifter har också betydelse i detta sammanhang.
Reglerna innebär bl. a. att egenavgifter tas ut på hela nettointäkten av
     23


 


fastigheten, så snart den har "brukats". Även mycket små inkomster från Prop. 1985/86: 150 försäljning av leveransvirke, djur, växtprodukter m. m. gör att fastigheten Bil. 1 skall anses ha brukats. Detta leder i sin tur till att egenavgifter tas ut på bl. a. rotpostinkomster. Chefen för socialdepartementet avser att skynd­samt låta se över reglerna i detta avseende. En möjlighet är att ändra reglerna så att skogsägaren skall kunna redovisa vissa mindre "brukan-deinkomster" och ändå inte behöva betala egenavgifter.

Även reglerna om högsta tillåtna slutavverkning kan ha icke önskvärda effekter på virkesutbudet. Chefen för jordbruksdepartementet kommer därför att föreslå lättnader i dessa. Förändringarna beräknas innebära att närmare 75 % av den privatägda skogsarealen undantas från ransonerings­bestämmelserna mot f.n. 23 %. Vidare ökas under en treårsperiod infor­mationen och rådgivningen om minimiavverkningsskyldigheten.

De föreslagna informationsåtgärderna förutsätter tillföriitliga uppgifter om skogsbeståndet på olika fastigheter. Därför föreslås också att resur­serna för de översiktliga skogsinventeringama ökas.

Utbudet av skogsråvara bör vidare kunna ökas genom en aktiv£u-e tillämpning av gällande jordförvärvslag. Lantbruksnämnderna bör använ­da möjligheterna att ålägga köpare av skogsmark att upprätta och följa en skogsbruksplan. Vidare skall det anläggas ett regionalpolitiskt helhetsper­spektiv vid förvärvsprövningen innebärande att skogsindustrin inte alltid skall behöva lämna ersättningsmark vid köp av skogsfastighet. I den mån omsättningen av fastigheter ökar stimuleras erfarenhetsmässigt även av­verkningarna.

Chefen för jordbruksdepartementet kommer inom kort att föreslå rege­ringen att besluta om en översyn av strukturfrågorna i skogsbruket och jordbruket. Bl.a. skall effekterna av jordförvärvslagstiftningen ses över. Därvid skall de frågor som berör skogsbruket och virkesutbudet, inkl. den s. k. prisprövningen, behandlas med förtur.

För att stimulera till en förbättring av fastighetsstrukturen och till ett aktivare brukande bör det införas en regel om att skogsvårdsavgiften skall utgå med minst 300 kr. för varie ägare av en skogsfastighet. Avgiften för dödsbo som är äldre än fyra år bör vara minst I 000 kr.

4.8 Stimulanser av hushållssparandet

En central uppgift för den ekonomiska politiken under senare år har varit att öka sparandet i den svenska ekonomin. Detta är nödvändigt dels för att investeringarna skall öka, dels för att underskottet i bytesbalansen skall elimineras och vändas i ett varaktigt överskott.

Till stor del bör sparandeökningen ske i den offentliga sektorn, främst
genom att budgetunderskottet minskas. Därtill är det också angeläget att
hushållssparandet ökar. Hushållens sparkvot har sedan 1982 varit låg och
behöver öka både av samhällsekonomiska skäl och därför att det, som
komplement till det kollektiva trygghetssystemet, är värdefulh för hushål­
len att ha ett eget sparkapital som en buffert för att möta oförutsedda
utgifter.
                                                                                          24


 


Den ekonomiska politiken har under de senaste åren i väsentliga hänse- Prop. 1985/86:150 enden förbättrat de generella villkoren för hushållssparandet. Marginal- Bil. 1 skatterna har sänkts markant för breda grupper av vanliga inkomsttagare. Realräntan, som under senare delen av 1970-talet rentav var negativ, har på senare tid varit förhållandevis hög. Inflationen har nedbringats och fortsätter att sjunka i år. Den negativa reallöneutvecklingen har brutits. I år väntas reallönerna öka och förutsättningar har skapats för fortsatta reallöneökningar under de kommande åren, bl. a. genom regeringens för­slag till inkomstskattereform för 1987 och 1988.

Härtill kommer att en rad riktade insatser har gjorts för att främja hushållssparandet. Sparavdraget fördubblas från 800 till 1 600 kr. fr. o. m. i år. 1984 infördes allemanssparandet, som har blivit den mest framgångs­rika sparformen i Sverige någonsin. Antalet sparkonton överstiger nu 2,5 miljoner. De insatta sparbeloppen uppgår till närmare 30 miljarder kr. Insättningarna i år beräknas bli ca 17 miljarder kr.

Genom en rad regelförändringar har också vinstsparandet blivit en mera attraktiv sparform. Härtill kommer de insatser som görs, med hjälp av den nyinrättade spardelegationen, för att genom information och utbildning främja hushållens sparbeteende.

Genom att inflationen på senare tid dämpats markant och fortsätter att sjunka, har realräntan blivit förhållandevis hög. Härigenom har de statsfi­nansiella kostnaderna för allemanssparandet blivit större än vad som tidi­gare förutsattes. Dessutom finns, med dagens räntesatser i allemansspa­randet, vissa risker både att s. k. skattearbitrage blir lönsamt (dvs. att det i vissa fall kan löna sig att låna för att sätta in pengar i allemanssparandet) och att andra sparformer, bl. a. vanlig bankinlåning, får alltför svårt att konkurrera.

Mot den bakgrunden föreslår statsrådet Johansson i det följande att räntenivån inom allemansspar fr. o. m. den I juli i år sänks till samma nivå som diskontot, vilket motsvarar en sänkning med 1,25 procentenheter. Även efter denna sänkning kommer spararna att få en hög, positiv real­ränta och allemanssparandet kommer alltjämt att vara den mest förmånliga sparformen. I syfte att ytterligare minska statsutgifterna föreslår statsrådet Johansson också att ersättningen till bankerna för deras hantering av allemanssparandet begränsas.

För att möjliggöra ett fortsatt uthålligt sparande inom allemanssparandet föreslår statsrådet Johansson dessutom att taket för de totala insättning­arna höjs från 35 000 tiU 50 000 kr.

Vidare föreslås att allemansfonderna, liksom andra aktiefonder, skall kunna placera upp till 30 % av fondvärdet i OTC-aktier, vilket bl. a. möjliggör för OTC-företag att starta företagsanknutna allemansfonder. Dessutom öppnas en möjlighet för Riksbyggen, liksom tidigare för HSB, att bedriva bosparande för ungdomar inom allemanssparandets ram.

Statsrådet Johansson föreslår också vissa förändringar inom vinstspa­
randet. Den del av räntan som kan lottas ut föreslås bli höjd från 2 till högst
4 %. Den skatt som hädanefter tas ut på vinstutbetalningar föreslås bli höjd
till 40 %, vilket bättre motsvarar den normala beskattningen av kapitalin­
komster. Vidare föreslås att det under perioden december 1986—februari
   25


 


1987 skall vara möjligt att, utöver sedvanliga månadsinsättningar om högst     Prop. 1985/86: 150 800 kr., sätta in ytteriigare högst 5 000 kr. i vinstsparandet. Därmed      Bil. I erbjuds samma möjlighet till vinstspararna som tidigare stått öppen för allemansspararna.

Slutligen föreslås att ytterligare medel anslås till spardelegationen för förstärkta informationsinsatser. Totalt sett innebär de föreslagna åtgärder­na statsfinansiella besparingar, som fr. o. m. budgetåret 1987/88 kan be­räknas till drygt 1 miljard kr.

5 Budgetpolitiken

5.1 Saidoutvecklingen innevarande och nästa budgetår

1 budgetpropositionen i januari beräknades budgetunderskottet sjunka från ca 52 miljarder kr. för budgetåret 1985/86 till ca 49 miljarder kr. för budgetåret 1986/87.

Jag räknar nu med att budgetunderskottet båda budgetåren kommer att bli lägre, ca 50 resp. ca 45 miljarder kr., se tabell 4. Detta beror bl. a. på att inkomsterna har räknats upp till följd av en snabbare löneutveckling än vad som låg till underlag för beräkningarna i budgetpropositionen. Vidare har kostnaderna för statsskulden minskat till följd av att räntenivån och dollar-. kursen har sjunkit. Övriga utgifter har räknats upp bl.a. till följd av, dels att vissa tidigare planerade fondupplösningar inte genomförs budgetåret 1985/86, dels att poster omförts mellan budgetens utgifts- och inkomstsida. I avsnittet "Statsbudgeten och särskilda frågor" kommer jag att lämna en utförligare redovisning av budgetutvecklingen.

Tabell 4   Statsbudgeten för budgetåren 1985/86 och 1986/87

Miljarder kr.

1985/86              1986/87

Enligt      Nuvarande Enligt   Nuvarande

budgetprop.    beräkning   budgetprop.    beräkning

Inkomster                 273,3      276,2    286,7      292,5

Utgifter exkl. statsskuldräntor 254,0       260,0      264,6         269,4

Statsskuldräntor         71,5        65,9     71,0        68,0

Saido                      -52,2       -49,7    -48,9      -44,9

Som framgår av tablån överensstämmer utvecklingen för redovisat bud-getsaldo, underliggande saldo och statligt upplåningsbehov relativt väl. Tendensen i saidoutvecklingen är med andra ord i huvudsak densamma, oavsett vilken mätmetod som används.


Budgetutvecklingen med olika Miljarder kr.

mått

 

 

 

 

 

1985/86

Föränd­ring

1986/87

Redovisat budgetsaldo Underliggande budgetsaldo Statligt upplåningsbehov

 

-49,7

-48,2

46,9

-1-4,8 +2,5 -2,7

-44,9

-45,7

44,2


26


 


Diagram 2   Statens budgetsaldo* resp. den offentliga sektorns finansiella sparande     Prop. 1985/86: 150
som andel av BNP 1970-1987
                                                        gjj   j

■ STAIBB BDDOntLDO

- ommuGA aoTOR» nuieiiLL* sparamdb

' Statens budgetsaldo avser budgetåren 1970/71-1986/87.

Med den nu förutsedda budgetutvecklingen och den utveckling av den kommunala ekonomin som jag återkommer till i det följande, kommer den offentliga sektorns finansiella sparande fortsätta att förbättras i år och under 1987. Förbättringen av det offentliga sparandet sedan 1982 är myc­ket markant såväl mot bakgrund av den tidigare negativa utvecklingen som vid en internationell jämförelse. Denna utveckling framgår av diagram 2.


5.2 Långtidsbudgeten Trenden för budgetsaldot

Under andra hälften av 1970-talet och de första åren av 1980-talet visade långtidsbudgetarna på en mycket dyster statsfinansiell utveckling. För varje ny långtidsbudget gällde att budgetunderskottet väntades öka under den framförliggande femårsperioden. Dessutom kom varie ny långtidsbud­get att starta från ett större underskott, så att framtidsutsikterna blev allt mörkare. Till yttermera visso blev den faktiska utvecklingen för vart år ännu sämre än den prognostiserade. Denna utveckling illusteras i dia­gram 3.


27


 


Diagram 3   Utvecklingen av budgetsaldot enligt långtidsbudgetberäkningarna samt     Prop. 1985/86: 150
faktiskt beräknat budgetutfall
                                                        dji   i

Miljarder kr.

 

lÄO-

...- LB 83

100-

..■■■■■■■" LB 81 /■..../.....-••••LB 82

 

 

75-

/■■T*  ...LB80

50-

J                 .............. LB79 v        '"■-.... LB 85

 

y'.................. ., ............ LB 78      -■-■■- ■■■.....

25-

/                                      \ ■

 

/                                                                                                               LB 86

n -

 

u

1   1   1   1   1   1   1   1   I   1   1   1   1   1

75/78 77/78 79/80 81/82 83/84 86/86 87/88 89/90

Anm; För LB 84, LB 85 och LB 86 redovisas lågaltemativet i diagrammet.

Efter 1983 har bilden förändrats markant. Långtidsbudgeterna visar nu för varie år en alltmer positiv utveckling under den kommande femårsperi­oden. Dessutom bogar vage ny långtidbudget på en lägre underskottsnivå än föregående års beräkning. Detta gäller också innevarande års långtids­budget.

I det s. k. lågalternativet, med låga nominella pris- och löneökningar och god tillväxt, beräknas budgetunderskottet i löpande priser sjunka från ca 45 miljarder kr för budgetåret 1986/87 till ca 13 miljarder kr. under budget­åren 1990/91.


Orsaker till omsvängningen

Denna omsvängning från ett ytterligt oroväckande statsfinansiellt fram-tidsperpspektiv till en mera kontrollerad budgetutveckling förklaras av flera faktorer. En viktig orsak är den relativt goda tillväxt i ekonomin som uppnåtts genom den förbättrade konkurrenskraften och den gynnsammare internationella utvecklingen. Denna tillväxt har lett till en kraftig ökning av statsinkomsterna utan att skattetrycket har behövt ökas. Men även den strama utgiftspolitiken har bidragit till den positiva saidoutvecklingen. Av långtidsbudgeten framgår att utgifterna exkl. statsskuldräntorna motsvara­de ca 29 % av BNP budgetåret 1975/76, för att sedan stiga till närmare 35 % budgetåret 1980/81. Under de två följande åren låg utgiftsandelen


28


 


kvar på denna nivå. Sedan dess har andelen fallit till 29 % för innevarande     Prop. 1985/86: 150
budgetår.
                                                                     Bil. 1

Slutsatsen av årets långtidsbudget är densamma som efter 1984 och 1985 års långtidsbudgeter: med en ekonomisk politik inriktad på att skapa en god tillväxt och lägre inflation kombinerad med en stram budgetpolitik som begränsar utgiftstillväxten, kan statsfinanserna bringas i ordning.

Men långtidsbudgeten visar också att även mindre avvikelser från denna politik snabbt kan föra oss tillbaka till en situation med besvärliga statsfi­nansiella problem.

I långtidsbudgeten presenteras en alternativ beräkning, det s. k. högal­ternativet. I detta alternativ antas priserna och de nominella lönerna öka snabbare, räntenivån bli högre och tillväxten utebli. Med dessa förutsätt­ningar, som var och en för sig inte dramatiskt avviker från lågaltemativets, ökar budgetunderskottet den kommande femårsperioden från ca 45 mil­jarder kr. till 54 miljarder kr. En dålig ekonomisk tillväxt och en högre inflation skulle med andra ord slå igenom mycket kraftigt i statsbudgeten.

Effekten av svagare budgetpolitik

I långtidsbudgeten görs dessutom vissa studier av hur utgiftspolitiken påverkar budgetsaldots utveckling. Till att böria med konstateras att det finns områden där utgiftsökningar erfarenhetsmässigt brukar beslutas men där sådana beslut — enligt gällande beräkningsteknik — ej har intecknats i långtidsbudgeten. Detta gäller t.ex. uppräkning av barnbidragen och ar­betsmarknadspolitiska insatser. Om sådana utgiftspåslag sker under kom­mande femårsperiod i samma utsträckning som under senare år blir bud­getunderskottet 8 miljarder kr. större slutåret 1990/91 jämfört med lågalter­nativet.

Vidare presenteras beräkningar i långtidsbudgeten som visar att en mindre strikt utgiftsgranskning än under senare år relativt snabbt skulle leda till ökade budgetunderskott. Om utgifterna exkl. statsskuldräntor exempelvis skulle tillåtas öka i takt med BNP, skulle budgetunderskottet under slutåret i långtidsbudgetperioden bli ca 35 miljarder kr. större.

5.3 Slutsatser av långtidsbudgeten och treårskalkylema

En viktig slutsats som kan dras från långtidsbudgetens resuUat är att den strama budgetpolitik som bedrivits under senare år och som givit goda resultat i form av lägre inflationstakt och ökad tillväxt måste drivas vidare med fasthet och konsekvens. Detta är nödvändigt för att inflationstakten skall nedbringas till den nivå som gäller i våra viktigaste konkurrents­länder. En fortsatt stram utgiftsprövning är likaså nödvändig för att stats­budgeten och den offentliga sektorns sparande skall fortsätta att förbätt-

29


 


Långtidsbudgetens begränsningar                                     Prop. 1985/86: 150

RiI I Långtidsbudgeten är en ren konsekvensberäkning av vissa givna antagan­den. Sambanden i denna kalkyl är rent mekaniska. Kalkylen säger med andra ord inte något om huruvida de givna antagandena i verkligheten skulle vara förenliga med det budgetsaldo som kalkylen leder fram till. Exempelvis kan den antagna inflationstakten vara oförenlig med det saldo som kalkylen resulterar i.

Utöver detta konsistensproblem kommer de dynamiska effekterna att underskattas i långtidsbudgetens mekaniska kalkyl. En sämre allmäneko­nomisk utveckhng eller en snabbare utgiftstillväxt leder sannolikt till att saidoförsämringen blir större än vad beräkningarna i långtidsbudgeten antyder. En budgetförsvagning torde nämligen negativt påverka förtroen­det för den ekonomiska politiken. Därmed kan inflationsförväntningarna skjuta fart och en högre ränta framtvingas, vilket i sin tur verkar hämman­de på investeringarna. Omvänt kan ett ökande förtroende för den ekono­miska politiken leda till att inflationsförväntningarna dämpas och räntan sänkas. Det som karakteriserat budgetutvecklingen det senaste decenniet är just att en omsvängning kan komma snabbt och att utvecklingen därefter kan gå fortare än vad som allmänt förutsetts, vare sig den gått i positiv eller negativ inriktning.

Motiven för den strama budgetpolitiken

I treårskalkylema, där en högre grad av konsistens mellan de makroekono-miska storheterna är möjlig, bedöms budgetsaldot behöva förstärkas ge­nom aktiva utgiftsbegränsningar under perioden för att den nödvändiga sparandeutvecklingen och den lägre inflationsutvecklingen skall uppnås.

De grundläggande motiven för en sådan fortsatt sanering av statsfinan­serna utgår från de ekonomisk-politiska målen om full sysselsättning och jämn fördelning av levnadsstandarden. Ett stort budgetunderskott bidrar till att hålla inflationsförväntningar vid liv och leder till en högre räntenivå än eljest. Inflationen undergräver konkurrenskraften, sänker produktionen och minskar sysselsättningen redan på kortare sikt. Ett högre ränteläge motverkar kapitalbildningen och dämpar därmed produktion och syssel­sättning på längre sikt.

Ett stort och varaktigt budgetunderskott har betydande negativa verk­ningar även direkt på inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Den av budgetunderskottet stimulerade inflationen medför att stora förmögenhets­värden omfördelas från sparare till låntagare.

En politik som syftar till att öka jämlikheten och som värnar om en stark
offentlig sektor måste därför bygga på en stark finansiell position för den
offentliga sektorn. Med hänsyn till hur det finansiella sparandet är fördelat
inom den offentliga sektorn måste sparandeökningen i allt väsentligt åstad­
kommas inom den statliga sektorn. Mot denna bakgrund är det förstärkta
sparandet i den offentliga sektorn (diagram 2) och den dämpning av stats­
skuldens tillväxt som illustreras i diagram 4, en väsentlig framgång för de
senaste årens ekonomiska politik.
                                                         ,


 


Diagram 4    Statsskuldens utveckling, netto, 1970/71-1986/87 i procent av BNP  Prop. 1985/86:150

Bil. 1


50


50


 


10-


-40


 


30-


-30


 


20


-20


 


10


-10


—I----- 1--- 1--- 1     "T"     I 1        I        I  -10

1978/79                               1986/87

Källa: Finansdepartementet.

Statsskulden (netto) är här definierad som statsskulden minus statens finansiella tillgångar.

5.4 Budgetpolitiken på kortare sikt

Långtidsbudgeten visar ökat underskott för 1987/88

Budgetutsiktema för budgetåret 1987/88, så som de framgår av långtids­budgeten, innebär att den positiva budgetutvecklingen under senare år skulle brytas. Underskottet skulle återigen öka. Även om ökningen är begränsad skulle tecken på att underskottet åter ökar lätt komma att leda till en press uppåt på räntan och till stegrade inflationsförväntningar. En sådan utveckling är oförenlig med regeringens ekonomisk-politiska strate­gi. I denna ligger att budgetunderskottet gradvis och konsekvent skall reduceras. Från budgetåret 1982/83 har detta också skett i en genomsnittlig takt av drygt 2 procentenheter av BNP per år. Givetvis måste takten i denna statsfinansiella sanering anpassas till konjunkturutveckhngen. Men det är av avgörande betydelse att den drivs vidare.


Skattetrycket bör hållas i stort sett oförändrat

Regeringen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att skattetrycket bör hållas i stort sett oförändrat på nivån 50 % av BNP. Flera omständigheter bidrar till att denna gräns bör iakttas. En viktig sådan är den betydelse statsmak­tema fäster vid att en tillräckligt stor del av det tillgängliga realekonomiska


31


 


utrymmet avsätts för att höja reallönerna efter skatt, efter ett decennium     Prop. 1985/86: 150 av sjunkande eller stagnerande reallöner. Skattehöjningar skulle teckna in     Bil. 1 detta utrymme och därmed leda till stagnation eller t. o. m. minskning av reallönerna.

Med denna begränsning på statsbudgetens inkomstsida måste den nöd­vändiga fortsatta förstärkningen av statsbudgeten ske genom en kombina­tion av restriktiv utgiftspolitik och god tillväxt i ekonomin. Begränsningen innebär bl. a. att staten inte kan tillåta en lönekostnadsökning på en annan nivå än vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Högre lönekostnads­ökningar måste därför få återverkningar på verksamhetens omfattning. För budgetpolitiken inför budgetförslaget 1987/88 innebär detta att utgiftspröv­ningen måste bli fortsatt stram.

Principerna för utgiftspolitiken

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen slagit fast de principer som skall gälla för utgiftsprövningen. Dessa är:

-     Endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras. Omfatt­ningen av sådana utgiftsökningar måste hållas nere samtidigt som de finansieras genom att andra utgifter minskas

-     Utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden

-     Arbetet med att begränsa utgiftsautomatiken måste fortsätta

-     Åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten och i vissa fall förändra dess organisations- och finansieringsformer

- En fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram måste göras.
Riksdagen har tillämpat dessa principer i behandlingen av årets budget­
proposition i vad avser den kommunala ekonomin, så att eventuella ut­
giftsökningar utöver de förslag som lagts i denna skall finansieras genom
resp. utskotts försorg. Enligt min mening bör denna finansieringsprincip
även gälla på övriga utgiftsområden. I annat fall riskerar finanspolitikens
inriktning att urholkas.

Omprövning av medlen

Den nödvändiga fortlöpande omprövningen av verksamheter och utgifts­program bör ha som utgångspunkt de mål för resp. sektor som statsmak­tema lagt fast. Syftet med omprövningen bör vara att pröva humvida de medel som används fortfarande är de bästa eller om andra, alternativa medel i högre grad skulle kunna uppfylla de fastslagna målen. Ompröv­ningen måste även innebära omprioriteringar, inte bara inom utan även mellan olika verksamheter. Likaså måste överväganden om vilken kvalita­tiv ambitionsivå som skall upprätthållas inom olika sektorer ingå i om­prövningsarbetet.

Ett omfattande arbete pågår f.n. för att stimulera till ökad effektivitet
och till omprövning av existerande utgiftsprogram. I detta sammanhang
vill jag nämna att regeringen i sina direktiv för myndigheternas anslags­
framställningar för budgetåret 1987/88 ägnar dessa frågor betydande ut­
rymme. Tonvikten har därvid lagts på ökad resultatuppföljning och om-
       32


 


prövning av såväl de egna myndighetsanslagen som de transfereringsan-     Prop. 1985/86: 150
slag som man administrerar.
                                             Bil.l

De resursbegränsningar som det s. k. huvudförslaget utgör är en viktig förutsättning för rationaliseringen och effektiviseringen av statsförvalt­ningen. Åtgärder har också vidtagits för att öka incitamenten för de anställ­da att medverka aktivt.

I det allmänna statliga löneavtalet för 1984-1985 kom sålunda parterna överens om att lokala avtal borde träffas om försöksverksamhet med särskilda åtgärder för att öka produktivitet, kvalitet och service. De lokala parterna förutsattes komma överens om hur de anställda skulle få del av de förbättringar som uppnåddes. En sådan försöksverksamhet har inletts vid statens järnvägar och planeras för ytterligare några myndigheter.

I det fortsatta arbetet för en effektivare statsförvaltning är det angeläget med en samordning av de åtgärder som vidtas inom det avtalsreglerade och det budgettekniska området. Det kan bl. a. föranleda en utveckling av det s. k. huvudförslaget med ökade incitament för myndigheternas och de anställdas medverkan.

Treåriga budgetramar

Ett viktigt steg i riktning mot en efi"ektivare och meningsfullare budgetpro­cess har tagits genom den försöksverksamhet med treåriga budgetramar som startade i fjol med särskilda direktiv till sex myndigheter. Genom att myndigheternas anslag genomgår en fördjupad budgetprövning vart tredje år, skulle påtagligt ökade möjligheter kunna skapas för statsmaktema att pröva hur väl olika verksamheter fungerar resp. att omprioritera resurser till nya, angelägnare verksamhetsgrenar. Försöksverksamheten med tre­åriga budgetramar bör nu utvidgas till att i en andra omgång omfatta ett tiotal myndigheter.

Riksrevisionsverket skall inom kort redovisa förslag till hur budgetme­del skulle kunna omfördelas mellan budgetåren och därmed skapa en bättre finansiell flexibilitet och större möjligheter till långsiktighet i myn­digheternas verksamhet.

Till de olika åtgärder som bidragit till den gynnsamma statsfinansiella utvecklingen under senare år hör skilda former av kassahållningsåtgärder. I budgetpropositionen redovisade jag beräkningar enligt vilka sådana åt­gärder minskat utgiftsnivån med mer än 2 miljarder kr. om året. På detta område finns ytterligare möjligheter till besparingar och effektivisering.

6 Kommunernas ekonomi

Den kommunala sektorn fullgör en rad för välfärdssamhället helt avgöran­
de funktioner, alltifrån barnomsorg och skola till sjukvård och äldrevård.
Det är därför angeläget att den kommunala sektorn kan fortsätta att ut­
vecklas och förstärkas. Utvecklingstakten i denna expansion måste emel­
lertid anpassas till de övergripande riktlinjerna för den ekonomiska politi­
ken.
                                                                                               33


 


De samhällsekonomiska ramarna för den kommunala ekonomin   Prop. 1985/86: 150

Bil   1

Vid behandlingen av budgetpropositionen uttalade sig riksdagen för att

tillväxten i den kommunala konsumtionen borde hållas på nivån 1 % per år. Detta krävdes för att nödvändigt utrymme skulle återstå för att real­löner och privat konsumtion skulle kunna öka, samtidigt som tillräckligt med resurser avsattes för ökade investeringar och förbättrad utrikesba-lans.

Inom den resursram som följer av en 1-procentig årlig tillväxt har kom­munerna bedömts kunna uppfylla de krav på utbyggnad som följer bl. a. av den demografiska utvecklingen och riksdagens beslut om barnomsorgen. En betydande tillväxtpotential ligger även i kommunernas möjligheter till effektivisering och omprioritering av resurser till de skiftande behoven.

I årets finansplan framhölls att kommunsektorn 1987 skulle komma att få ett mycket gott finansiellt läge. Detta förklaras av den kraftiga inkomstök­ningen detta år samtidigt som utgiftsökningen hålls tillbaka. Underlag som tagits fram efter det att finansplanen lades fram visar nu att kommunsek­torns gynnsamma ekonomiska läge kommer att förbättras ytterligare vid låga pris- och löneökningar. Utvecklingen skiljer sig något åt mellan kom­muner och landsting bl. a. beroende på att de senare haft och fortfarande har en snabbare utgiftsexpansion. En fortsatt hög pris- och löneöknings­takt kommer däremot ofelbart att försämra kommunsektorns ekonomi. Därmed skulle möjligheterna att fortsätta utbyggnaden av prioriterade områden kraftigt reduceras.

Det gynnsamma kommunalekonomiska läge som nu kan förutses skapar betydande finansiella överskott totalt sett. Riksdagen instämde i regering­ens bedömning i finansplanen att det inte är rimligt att kommunerna långsiktigt skall öka sina finansiella tillgångar kraftigt, samtidigt som staten tvingas öka sina skulder. Riksdagen uttalade att om inte åtgärder vidtas för att dämpa kommunernas inkomsttillväxt finns risk att volym- och kost­nadstillväxten inte kan hållas inom de ramar som leder till samhällsekono­misk balans.

Åtgärder inför 1987

Utgångspunkten vid avvägningen av möjliga åtgärder var, enligt finans­planen, att de skulle kunna genomföras med ett i stort sett oförändrat skattetryck. Åtgärderna borde vidare lämna utrymme för en fortsatt vo­lymexpansion på i storieksordningen 1 % per år.

Som ett första steg föreslogs neddragningar av specialdestinerade trans­fereringar till kommunerna med omkring 2,5 miljarder kr. i permanent effekt. Därutöver tillkommer en likviditetsmässig engångseffekt genom att utbetalningssystemet för kommunalt bostadstillägg till folkpension (KBT) läggs om. I finansplanen angavs vidare att regeringen under våren avsåg att föreslå ytterligare åtgärder.

Sedermera har regeringen föreslagit sänkta inkomstskatter 1987 och
1988 i syfte att möjliggöra reallöneökningar vid låga nominella löneökning­
ar. För att sänkningen av marginalskatterna skall kunna leda Ull skatte­
sänkningar även för låg- och mellaninkomsttagare, föreslogs bl. a. en
                34


 


kraftig höjning av det kommunala grundavdraget. Om förskotten på kom-     Prop. 1985/86: 150 munalskatten reduceras i motsvarande mån redan 1987 i stället för 1989,     Bil. 1 leder detta till att den eljest kraftiga ökningen av kommunernas skattein­komster 1987 dämpas.

Samtidigt har de statliga transfereringarna till landstingen ökats genom den nyligen träffade överenskommelsen om ersättningar till sjukvårdshu­vudmännen.

Inför de slutliga övervägandena om den kommunala ekonomin har över­läggningar ägt mm med företrädare för kommuner och landsting. De ytter­ligare åtgärder som bör vidtas för att främja en balanserad finansiell ut­veckling av den kommunala ekonomin 1987 måste utformas så att hänsyn tas till att den ekonomiska situationen varierar markant mellan olika kom­muner och landsting.

Inom skatteutjämningssystemet anpassas skatteutjämningsavgiften så att den finansierar den automatiska ökningen av bidragen. För att kompen­sera den uteblivna besparingen på lärarlönebidragen har i stället valts att i motsvarande mån höja skatteutjämningsavgiften. Den inkomstökning som följer av förvärvsavdragets slopande föreslås däremot få vara kvar i kom-munsektom.

Den metod som i flertalet kommuner nu visat sig tillämpas vid budgete­ringen av KBT medför att den föreslagna omläggningen av utbetalnings­systemet för KBT skulle skapa ett kraftigt bortfall i 1987 års budget trots att det endast rör sig om en engångsvis effekt. Mot denna bakgrund föreslås att endast hälften - ca 1,7 miljarder kr. - av engångseffekten av omläggningen skall falla på 1987 och resten på 1988. Dessutom föreslås att förskotten på kommunalskatt 1987 reduceras med 2/3 - ca 1,6 miljarder kr. - av den fulla effekten av det höjda gmndavdraget detta år.

Sammantaget kvarstår i kommunsektorn efter dessa förändringar totalt sett ett inte obetydligt överskott som utöver den enprocentiga ökningen av konsumtionsvolymen också torde medge ökade satsningar på kommunala ROT-projekt. För utsatta kommuner kommer, dels medelsramen för extra skatteutjämningsbidrag att ökas, dels att prövas i vilken utsträckning me­del som satts in på likviditetskonton kan behöva släppas fria. Därvid kommer särskilt att beaktas om angelägna ROT-projekt återfinns i de kommunala planerna.

Norstedts TrYckeri, Stockholm 1986                                                                                                               35


 


 


 


Den kommunala ekonomin        'fp '-

Bil. 1

inför 1987

Regeringen hade i december 1985 överläggningar med företrädare för kommuner och landstingskommuner om den kommunala ekonomin, i förs­ta hand inför 1987. I årets finansplan (prop. 1985/86: 100 bil. 1) redovisades vissa allmänna överväganden avseende den kommunala ekonomin inför 1987 och vissa åtgärder rörande specialdestinerade statsbidrag. Sedan finansplanen lades fram har underlaget för bedömningarna aktualiserats, inkomstskatteförslag lagts fram och ytterligare överiäggningar ägt rum med företrädare för kommunerna och landstingskommunerna. Jag avser att nu närmare redovisa mina överväganden och förslag i fråga om den kommunala ekonomin inför 1987.


1 Den ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn inför 1987

Kommunsektorn beräknas, under nuvarande förutsättningar, få en mycket god finansiell situation 1987. Orsaken härtill är att inkomsterna ökar betyd­ligt snabbare än utgifterna. Vid en inkomstutveckling om närmare 9% och en avsevärt mycket lägre volym- och prisutveckling kommer det finan­siella sparandet i kommunsektorn, även efter angivna åtgärder, att vara stort. Utvecklingen skiljer sig dock åt mellan kommuner och landstings­kommuner där de senare har en något sämre finansiell situation. Detta beror bl. a på att landstingen har haft en betydligt snabbare utgiftsexpan­sion. Landstingskommunerna har dock fortfarande en bättre likviditet än kommunerna.

Den finansiella utvecklingen i kommunsektorn bör ses mot bakgmnd av det betydligt kärvare statsfinansiella läget men även mot det nödvändiga i att begränsa kommunernas och landstingskommunernas volymökning till en samhällsekonomiskt acceptabel nivå. Jag vill här påminna om det beslut riksdagen fattade hösten 1984 om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt där utrymmet för tillväxt i olika samhällssektorer redovi­sades. Där angavs att den kommunala konsumtionen inte får öka med mer än I % för att kunna skapa ett tillräckligt utrymme för reallöneökningar och för den privata konsumtionen, mot bakgmnd av reallönesänkningarna under ett antal år. Även om det goda finansiella läget ej skulle resultera i en högre konsumtionsökning, är det inte rimligt att kommunerna skall kunna öka sina finansiella tillgångar samtidigt som den statliga skuldsättningen ökar. Om det tillfälliga överutrymmet skulle leda till kraftiga nominella löneökningar skulle det i motsvarande mån begränsa möjligheterna att inom givna samhällsekonomiska ramar bygga ut den kommunala verksam­heten på prioriterade områden.

Jag övergår nu till perspektiven för den kommunala ekonomin inför åren


37


I Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 150. Bilaga 1. Del 2


 


1987—1988. I kalkyler som tagits fram i samarbete med de båda kommun- Prop. 1985/86: 150 förbunden redovisas dels den reala utvecklingen, dels den finansiella ut- Bil. 1 vecklingen i kommunsektorn för dessa år. I den reala kalkylen har för kommunerna beaktats de förutsättningar som följer av befolkningens stor­lek och ålderstruktur, statsmakternas utbyggnadsambition för barnomsor­gen samt andra effekter av statsmakternas beslut. För landstingskommu­nerna redovisas effekten av befolkningsförändringarna. Resultatet av kal­kylerna framgår av följande uppställning.

Total volymförändring i den kommunala konsumtionen

Volymför-        Varav p. g. a.

ändring           befolknings

förändringar

 

 

1987

1988

1987

1988

Kommuner Landstingskommuner

+ 1,2 + 1.1

+ 1,3 + 1,0

0,0 + 1,1

-0,1 + 1,0

 

+ 1,2

+ 1,2

+0,4

+0,3

Kalkylerna anger en total volymutveckling för den kommunala sektorn kring 1 % åren 1987 och 1988. I kommunerna beräknas volymökningen bli något högre än 1 %. Det förklaras delvis av att det minskande elevunderla­get i skolan kortsiktigt inte beräknas ge en motsvarande minskning av resursbehovet. Den största delen av volymökningen svarar barnomsorgen för med 0,8% 1987 och 1,0% 1988. Kalkylen för landstingen visar att det största utbyggnadsbehoven finns inom långtidssjukvården. I kalkylen har inte den pågående omstmktureringen inom sjukvården mot ökade insatser i hemmet beaktats.

I de finansiella kalkylerna har, i ett alternativ, fömtsatts en kommunal konsumtionsökning om 1 % åren 1987 och 1988. Denna nivå överensstäm­mer med de av riksdagen godkända riktlinjerna för den ekonomiska politi­ken på medellång sikt. I kalkylen redovisas det finansiella sparandet både före och efter åtgärder i budgetpropositionen 1986 och i inkomstskattepro­positionen. Finansiellt sparande är det begrepp som i nationalräkenska-pema används för att beteckna skillnaden mellan löpande inkomster och utgifter, exkl. upplåning och amortering under ett visst år. Enligt beräk­ningar som bygger på en låg pris- och löneutveckling kommer den finan­siella situationen att totalt sett bli mycket god även efter hänsynstagande till åtgärderna i budgetpropositionen och inkomstskattepropositionen. I kalkylen har då förutsatts en oförändrad utdebitering och en volymökning om 1 % per år. Beräkningar som gmndas på en högre pris-, löne- och volymökning ger en betydligt ogynsammare finansiell utveckling.

Den finansiella situationen i kommunsektorn är således i hög grad bero­
ende av löne- och volymutvecklingen. Som exempel kan nämnas att I pro­
centenhets snabbare löne- resp. volymutveckling försämrar det finansiella
sparandet med 1,2 miljarder kr. resp. 1,4 miljarder kr. Sammanfattningsvis
kan konstateras att den finansiella situationen i kommunsektorn, under
förutsättning av en låg och stabil pris- och löneutveckling, kommer att bli
   38


 


mycket god med ett stort finansiellt överskott. Utgångspunkten för de     Prop. 1985/86: 150

åtgärder som jag i det följande kommer att redovisa är att de kommunala     Bil. 1

inkomstökningarna skall reduceras så att en välavvägd begränsning av det

finansiella sparandet sker. Omfattningen av de åtgärder som vidtas är,

enligt min mening, sålunda avvägda mot kommunsektorns ekonomiska

situation med en konsumtionsökning på I % och restriktionen att hålla

tillbaka kommunalskattehöjningar.

Jag vill här också erinra om vad finansutskottet uttalade i sitt betänkan­de (FiU 1985/86:10):

"Som utskottet anfört är det angeläget att hålla tillbaka de statliga utgif­terna. Ett led i detta arbete är att begränsa bidragen till kommunerna. En sådan inriktning av besparingsarbetet kan också med fördel förenas med ansträngningarna att minska detaljregleringen av den kommunala sektorn och öka den kommunala handlingsfriheten. Detta är i sin tur en förutsätt­ning för att kunna effektivisera och rationalisera den kommunala verksam­heten. Starka skäl talar således för att begränsningar av det kommunala finansiella utrymmet bör ske genom att begränsa statens bidrag till kom­munsektorn."

Jag vill instämma i finansutskottets uttalande, vilket också riksdagen anta­git som sin mening, angående begränsningarna av det kommunala finan­siella utrymmet. För att kommunernas finanser skall kunna utvecklas på ett balanserat sätt krävs dock att staten visar en stor återhållsamhet vad avser nya ålägganden samt att detaljregleringen av kommunernas verk­samhet minskas, bl. a. genom de förslag som övervägs inom stat-kommun beredningens arbete. Samtidigt förutsätter detta att kommunerna och landstingskommunema effektiviserar sin verksamhet och att nya resurser för prioriterade områden skapas genom en omdisponering av befintliga resurser. Detta kan bl. a. ske då elevantalet i skolan minskar och därmed även resursbehovet för skolan. Inom landstingskommunerna kan den öka­de satsningen på den öppna vården ges utrymme genom en neddragning av den slutna vården.

De åtgärder som redan förelagts riksdagen samt de åtgärder jag kommer
att föreslå i det följande summerar totalt till ca 6 miljarder kr. 1987.
Dämtöver kommer en engångseffekt för omläggningen av avräkningssys-
temet för KBT som vid den samlade bedömningen som nu gjorts bör
fördelas med hälften 1987 och hälften 1988. I beloppet ingår även två
tredjedelar av effekten av en höjning av det kommunala grundavdraget
med 1500 kr., i ett första steg år 1987, som genom den reglering mot
förskottet på kommunalskattemedel som jag föreslår i det följande minskar
kommunsektorns inkomster. Jag kommer i det följande även att föreslå
åtgärder motsvarande den uteblivna, i budgetpropositionen 1986 föreslag­
na, besparingen inom utbildningsområdet. Jag avser även att föreslå en
höjning av skatteutjämningsavgiften för att finansiera automatiken i skat-
teutjämningsbidraget. Däremot har jag vid den samlade bedömningen av
kommunsektorns ekonomiska situation stannat för att inte föreslå en neu­
tralisering av de ökade kommunala skatteinkomsterna som blir följden av
att förvärvsavdraget slopats.
                                                             39


 


Totalt sett kvarstår även efter här angivna åtgärder ett relativt stort     Prop. 1985/86: 150 sparandeöverskott i kommunsektorn på omkring 4 miljarder kr. som till     Bil. 1 större delen faller på kommunerna.

Den ekonomiska situationen varierar emellertid kraftigt från kommun till kommun. För att stödja de kommuner som har en besvärlig ekonomisk situation kommer jag att i det följande föreslå att medelsramen för extra skatteutjämningsbidraget höjs. Jag är även positiv till att situationen för utsatta kommuner och landsting också beaktas genom förtida frisläpp av innestående medel på likviditetskonto i riksbanken.

De åtgärder jag föreslår skall således ses, dels mot bakgmnd av det kärva statsfinansiella läget och nödvändigheten i att vidta åtgärder för att förstärka statsbudgeten, dels i ljuset av det relativt goda finansiella läget i kommunsektorn och behovet av att begränsa den kommunala volymök­ningen så att utrymme kan ges för reallöneökningar.

2 Det kommunala grundavdraget

1 propositionen om inkomstskatten (prop. 1985/86:130) som nyligen före­lagts riksdagen föreslås en reform av inkomstskatten för åren 1987 och 1988. Förslaget innebär bl. a. en höjning av det kommunala grundavdraget till 9000 kr. 1987 och till 10000 kr. fr. o. m. 1988. Förslaget medför därmed att kostnaden för denna del av reformen faller på kommunerna. En höjning av kommunala grundavdraget skulle - utan särskild reglering mot förskot­tet - påverka utbetalningarna till kommunsektorn först 1989. Detta beror på att kommunernas förskott av skattemedel gmndas på föregående års taxering. Om inte någon reglering sker mot förskottet uppkommer emeller­tid en dubbeléffekt 1989, dels på slutavräkningen för 1987, dels på förskot­tet för 1989. Motsvarande dubbeleffekt uppkommer även 1990. För att undvika detta och för att inte försvaga statsbudgeten föreslås att förskotten för 1987 och 1988 beräknas på ett skatteunderlag som har omräknats med hänsyn till höjningen av gmndavdraget. En schablonmässig omräkning i enlighet med de höjda grundavdragen blir emellertid inte helt korrekt på grund av folkpensionärernas extra avdrag och skulle medföra att kommu­nernas förskott på skattemedel 1987 och 1988 minskade med mer än vad som följer av reformen. Avvikelsen har beräknats till ca 500 milj. kr. 1987 och ca 800 milj. kr. 1988. För att få en bättre överensstämmelse med det slutliga utfallet föreslår jag att avräkningen av förskotten på kommunal­skattemedel görs så att hänsyn tas till pensionärernas extra avdrag. En sådan omräkning blir inte exakt för vae enskild kommun men ger ett rimligare resultat i förhållande till det slutliga utfallet.

Som jag tidigare angivit bör reduceringen av förskotten för 1987, utifrån
den bedömning som nu gjorts, dessutom ske med två tredjedelar av effek­
ten av det höjda grundavdraget 1987. Det innebär att förskotten kommer
att reduceras med ca 1,6 miljarder kr., motsvarande ett grundavdrag om
8 300 kr., och att den resterande tredjedelen får slå med dubbel effekt på
kommunernas skatteinkomster 1989. För 1988 bör förskotten reduceras
med ett gmndavdrag på 9600 kr., motsvarande en reducering av förskotten
på ca 4 miljarder kr.
                                                                          40


 


3 Skatteutjämningssystemet                    Prop. 1985/86:150

Bil. 1

I  mitten av december  1985  presenterade  skatteutjämningskommittén

(Fi I983:05)sitt betänkande med förslag till förändringar i det nuvarande skatteutjämningssystemet (SOU 1985:61). Betänkandet remitterades till ett stort antal remissinstanser som uppmanades att inkomma med sina svar till den 14 mars 1986. Ambitionen var att förslag till riksdagen skulle läggas fram i vår med sikte på att ett reviderat system skulle kunna träda i kraft fr.o.m. 1987.

Det stod klart redan tidigare i vår, att det inte skulle vara tidsmässigt möjligt att lägga fram ett väl övervägt förslag där vederbörlig hänsyn togs till remissinstansernas synpunkter. Ett reviderat system kan således inte träda i kraft 1987 utan först 1988. Jag kan nu, när remissinstansernas svar inkommit, konstatera att kritik riktats mot flera av kommitténs förslag. De behöver därför beredas ingående innan förslag kan läggas fram för riksda­gen. Det föreslagna systemet har även vissa tekniska brister som behöver åtgärdas innan det kan träda i kraft.

Detta innebär att nu gällande regler bör gälla även nästa år. I avvaktan på att ett nytt reviderat skatteutjämningssystem kan införas bör därför de för 1986 provisoriska åtgärderna förlängas till att gälla även för 1987.

Automatiken i skatteutjämningsbidraget

För 1987 föreslår jag att skatteutjämningsavgiften som 1986 uppgår till 0:14 kr./skr. höjs med 10 öre/skr. till 0:24 kr./skr. Avgiften, som tas ut på kommunernas och landstingskommunernas totala skatteunderlag, kommer därmed att neutralisera ökningen av skatteutjämningsbidraget mellan 1986 och 1987. Det ordinarie skatteutjämningsbidraget beräknas öka med ca 1,1 miljarder kr. eller med ca 10% mellan de nämnda åren. Den kraftiga ök­ningen, jämfört med den beräknade kostnadsutvecklingen för år 1987, sammanhänger med att skatteunderlagets ökning två år tidigare bestämmer bidragets storlek. Beräkningen, som fortfarande är något osäker, baseras på en likartad utveckling av skatteunderlaget för kommuner och lands­tingskommuner utom och inom skaiteutjämningen. Med hänsyn till den föreslagna höjningen med 0:10 kr./skr. beräknas avgiften totalt inbringa ca 2,1 miljarder kr. 1987.

Utdebiteringsskillnader

Spännvidden mellan de kommuner som har högst resp. lägst sammanlagd
kommunalskatt har de senare åren, fram till 1985, ökat kraftigt. Detta
förklaras främst av skillnader i skatteunderlag och inte av olikheter i
ambitionsnivå eller effektivitet. De stora skillnaderna skapar stora pro­
blem. I regioner där skillnaderna är tydliga kan kommunalskatten bli
styrande vid val av bostadsort. Detta förstärker problemen i högskatte-
kommunerna samtidigt som lågskattekommunerna gynnas. Den stora skill­
naden i kommunalt skatteuttag kan även upplevas som orättvis av många
enskilda skattebetalare, som inte känner att den högre kommunalskatten
   41


 


motsvaras av en hög kommunal standard. För att i någon mån kunna stävja     Prop. 1985/86: 150 dessa problem beslutade riksdagen med anledning av förslag i förra årets     Bil. 1 kompletteringsproposition (prop. 1984/85:150 bil. 1, FiU 29, rskr 406) att vissa åtgärder skulle vidtas. Dessa åtgärder avsåg endast 1986 då jag ville avvakta skatteutjämningskommitténs förslag. Som jag tidigare nämnt kom­mer inte ett reviderat system att kunna träda i kraft 1987 utan först 1988.

De åtgärder som då föreslogs och som riksdagen ställde sig bakom innebar att kommuner med ett skatteunderlag överstigande 135% av me­delskattekraften skulle betala en särskild progressiv avgift. Avgiften tas ut på den del av det egna skatteunderlaget som överstiger 135% av medel-skattekraften och utformades enligt följande uppställning.

Skattekraften i %                  Avgift per skattekrona

av medelskattekraften            i intervallet

> 135% 140%                       5

> 140% 150%                       6

> 150%                               8

Åtgärden berör 1986 framförallt två kommuner, nämligen Danderyd och Lidingö, och i obetydlig mån Solna.

Dämtöver beslutade riksdagen att kommuner med en hög utdebitering skulle få ett riktad stöd för att möjliggöra för dessa kommuner att sänka skattesatsen 1986. Bidraget berör totalt 20 kommuner.

Jag kan nu konstatera att de åtgärder riksdagen beslutade om givit gott resultat. Spännvidden mellan den högsta resp. lägsta skattesatsen har minskat. Skillnaden i total skattesats är 6:35 kr./skr. 1986 att jämföra med 8:28 kr./skr. 1985, en minskning med nästan 2 kronor.

Jag vill därför föreslå att de åtgärder riksdagen beslutade om förra våren förlängs, så att de gäller även för 1987. Detta innebär att en avgift som är progressiv kommer att tas ut av de kommuner vars skatteunderlag över­stiger 135% av medelskattekraften. Avgiften bör utformas enligt samma principer som gällde för 1986. Vad avser det riktade stödet till kommuner som sänkt sin utdebitering återkommer jag till det i samband med mina förslag avseende fördelningen av extra skatteutjämningsbidrag.

4 Besparingar inom utbildningsområdet

I budgetpropositionen för budgetåret 1986/87 (prop. 1985/86:100 bil. 10)
föreslog regeringen vissa besparingar inom utbildningsområdet. Förslaget ,
innebar att statsbidragen till lärarlönerna skulle reduceras med 3%. Vid
utbildningsutskottets behandling av frågan (UbU 1985/86:14) har utskottet
funnit att det ej finns någon pariamentarisk majoritet för förslaget. Enligt
de budgetpolitiska riktlinjer som riksdagen beslutat om skall utskottet då
föreslå andra former av begränsningar som, i det här fallet, avser kommun­
sektorn. Dessa bör, enligt vad finansutskottet uttalat som sin mening (FiU
1985/86:10), dels uppgå till motsvarande belopp, dels uppfylla kravet att de
inte får försvåra en ökad effektivisering av den kommunala verksamheten.
Utbildningsutskottet har föreslagit regeringen att kommunsektorns finan-
    42


 


siella utrymme bör begränsas genom att en avgift om 0:13 kr./skr. tas ut på Prop. 1985/86: 150 kommunernas totala skatteunderlag. Avgiften ger en förstärkning av de Bil. 1 statliga inkomsterna med ca 600 milj. kr. Jag förordar därför att den ute­blivna besparingseffekten inom utbildningsområdet i stället täcks genom en höjning av skatteutjämningsavgiften med 0:13 kr./skr. som tas ut på kommunernas totala skatteunderlag fr.o.m. 1987. Denna höjning berör inte landstingskommunerna.

Sammantaget kommer skatteutjämningsavgiften att uppgå till 0:37 kr./skr. för kommunerna och 0:24 kr./skr. för landstingskommunerna. Be-loppsmässigt innebär detta ca 1,7 miljarder kr. för kommunerna och ca 1,0 miljarder kr. för landstingskommunerna.

5 Extra skatteutjämningsbidrag

Trots att den finansiella situationen generellt sett är mycket god i kommun­sektorn finns det enskilda kommuner och landsfingskommuner som har en besvärlig ekonomisk situation. De föreslagna åtgärderna skulle för dessa kommuner kunna medföra betydande påfrestningar med eventuella höj­ningar av utdebiteringen eller kraftiga ingrepp i verksamheten som följd. För att underlätta för dessa kommuner föreslår jag att ramen för extra skatteutjämningsbidrag höjs till totalt 400 milj. kr. 1987. Jag kommer i det följande att redogöra för fördelningen av dessa resurser.

Jag vill även nämna att jag ställer mig positiv till en återbetalning av medel insatta på riksbankens likviditetskonton till kommuner som har en besvärlig likviditetsmässig situation. En sådan återbetalning bör baseras på kommunernas bokslut för 1985. Vid återbetalning av medel bör även beaktas kommuner som planerar särskilt angelägna ROT-projekt. 1 det sammanhanget bör dock noteras att det generellt sett mycket goda finan­siella läget i kommunerna ger flertalet kommuner fömtsättningar att med egna medel genomföra betydande kommunala ROT-insatser.

Den återbetalning av medel på likviditetskonton i riksbanken som enligt tidigare beslut skall ske i december 1986 bör av penningpolitiska skäl i stället ske i april 1987. Statsrådet Johansson återkommer till detta i det följande.

Bidrag för att sänka skattesatsen

Jag har tidigare föreslagit att de för 1986 provisoriska åtgärderna för att komma tillrätta med de mest extrema skillnaderna i skattesatserna även bör gälla 1987. De kommuner som därmed fick bidrag 1986 för att sänka skattesatsen bör även få en motsvarande kompensation för 1987. Bidraget kan beräknas uppgå till totalt ca 115 milj. kr. och berör 20 kommuner. Fömtsättningen är att kommunen ej höjer skattesatsen. Något ansöknings­förfarande är enligt min mening ej nödvändigt. Kommunerna får ett preli­minärt besked om bidragets storlek under september månad och ett slutligt besked i januari 1987 efter det att kommunernas fullmäktige har fattat beslut om skattesatsen för 1987.

43


 


Stöd till vissa kommuner vid avvecklingen av bidraget till lokal och regional     Prop. 1985/86: 150
kollektiv persontrafik
                                                                 Bil. 1

I budgetpropositionen 1986 (prop. 1985/86:100 bil. 8) föreslog regeringen en successiv avveckling av statsbidraget till lokal och regional kollektivtra­fik. Statsbidraget föreslås halveras under bidragsåret 1986/87 och därefter avvecklas. För att trygga kollektivtrafiken i glesbygden där bidraget har störst betydelse bör 70 milj. kr. anvisas som ett särskilt stöd inom ramen för extra skatteutjämningsbidraget, dock inte mer än 35 milj. kr. för 1987 då statsbidraget halveras. Det nuvarande statsbidraget har en markerad re­gionalpolitisk profil. I glesbygden svarar statsbidraget för en betydande del av underskottet för kollektivtrafiken. I skogslänen och på Gotland uppgår statsbidragets andel av underskottet till nära 20% att jämföra med rikets 7%. För att inrikta bidraget mot de områden där det har betytt mest föreslår jag att bidraget ges för landsbygdstrafik till kommunerna och landstingskommunerna i de s. k. skogslänen och till Gotland. Jag föreslår, mot denna bakgrund, att regeringen ges bemyndigande att fördela det särskilda stödet, utan ansökan, enligt de riktlinjer jag redogjort för. 1 denna fråga har jag samrått med chefen för kommunikationsdepartementet.

Förebyggande åtgärder mot jordskred m.m

Chefen för försvarsdepartementet kommer i det följande föreslå vissa åtgärder i syfte att förebygga jordskred och andra naturolyckor. Detta innebär bl. a. att kommuner som vidtar förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor och därigenom åsamkas betungande kostnader bör ges möjlighet att fa ett särskilt stöd inom ramen för det extra skatteutjämningsbidraget. På det sättet kan staten stödja de mest utsatta kommunerna i deras verksamhet att förebygga allvarliga naturolyckor. För att bidrag skall lämnas skall dock en riskvärdering ha gjorts i kommunen. Mot bakgmnd av vad jag ovan redovisat och vad chefen för försvarsdepar­tementet i det följande kommer att anföra föreslår jag att ett särskilt stöd om 25 milj. kr. avsätts inom ramen för extra skatteutjämningsbidraget till särskilt utsatta kommuner för förebyggande åtgärder mot jordskred m.m.

Övrigt

Det extra skatteutjämningsbidraget har de senaste åren uppgått till mellan 100 och 150 milj. kr. Bidraget har främst utbetalats till kommuner som har en besvärUg ekonomisk situation och fördelats efter ansökan. Fördelning­en sker efter förslag från skatteutjämningsnämnden, som är ett rådgivande organ vid fördelning av extra skatteutjämningsbidrag. Mot bakgmnd av den totala omfattningen av de åtgärder som vidtas för att dra ned inkomst­ökningen i kommunsektorn 1987 och olikheterna i kommunemas ekono­miska situation föreslår jag att 225 milj. kr. avsätts för detta ändamål 1987.

44


 


6 Övriga frågor                                                              Prop. 1985/86: 150

• Bil. 1 Vissa förslag angående förenklingar av skattereglerna

Jag kommer i det följande föreslå vissa åtgärder i syfte att förenkla skatte­reglerna. Vissa av dessa förslag får effekt även för kommunerna. Ett slopande av garantibeskattningen och det extra avdraget från inkomst av schablontaxerad fastighet medför ett skattebortfall totalt på ca 760 milj. kr. Därtill kommer att skatteutjämningsbidragen minskar med ca 75 milj. kr. Kommunerna, som påverkas först 1989, bör ges en särskild kompensation för inkomstbortfallet. För kommunerna utanför skatteutjämningssystemet kommer det att krävas ytterligare undersökningar för att närmare beräkna utfallet för enskilda kommuner.

Jag kommer vidare att i det följande föreslå ett slopande av beskattning­en i utbokommun som huvudsakligen innebär att skatteinkomster omför­delas mellan kommunerna även om ett visst inkomstbortfall blir fallet. En närmare undersökning kommer också här att göras av effekterna i anslut­ning till 1987 års taxering. De enstaka kommuner där effekten av föränd­ringen är påtaglig bör övergångsvis kunna få ett stöd genom tilldelning av extra skatteutjämningsbidrag.

Utbetalning av kommunalskattemedel

Fr. o. m. den I juli 1985 ändrades utbetalningsmtinerna för kommunalskat­temedel. Förändringen innebar att hälften av kommunalskattemedlen ut­betalades den 18 varje månad och återstoden den 20 i månaden. Syftet var att rätta till den bristande synkroniseringen i betalningsströmmarna till och från staten som medförde en kraftig likvidisering av kapitalmarknaden den 19 och 20 varie månad. De gjorda ändringarna har dock visat sig vara otillräckliga. Beredning pågår f.n.inom finansdepartementet i syfte att regeringen senare under detta år skall kunna förelägga riksdagen förslag till ytteriigare förändringar som kan träda i kraft vid årsskiftet 1986-1987.

7 Anslagsfrågor

SJUNDE HUVUDTITELN

E. Bidrag och ersättningar till kommunerna

E 1. Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m.

1984/85 Utgift 11243946501 1985/86 Anslag 11567500000 1986/87 Förslag    12586500 000

I prop. 1985/86:100 (bil.9 s.86) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. beräkna ett förslagsanslag av 11567,5 milj. kr. Jag tar nu upp denna fråga.

Skatteutjämningsbidrag utgår till kommuner och landstingskommuner. I    45


 


Stockholms län finns därutöver ett inomregionalt skatteutjämningssystem.     Prop. 1985/86: 150 Genom en särskild lag ges Stockholms läns landstingskommun befogenhet     Bil. I att lämna bidrag och lån till kommuner inom landstingsområdet, i den mån det behövs för att främja skatteutjämning mellan kommunerna.

För de kyrkliga kommunema finns ett inomkyrkligt utjämningssystem som finansieras genom en allmän kyrkoavgift.

Våren 1983 utfärdades direktiv till en parlamentarisk utredning med uppdrag att se över skatteutjämningssystemet. Skatteutjämningskommit­tén överlämnade i december 1985 sitt betänkande till mig. Som jag i det föregående har anfört kommer inte ett väl övervägt förslag att kunna föreläggas riksdagen som kan träda i kraft 1987.

Utöver ordinarie bidrag har beviljats extra skatteutjämningsbidrag. Ext­ra skatteutjämningsbidrag utgår främst till kommuner som av olika skäl hamnat i ekonomiska svårigheter. För 1986 har anvisats 230 milj. kr. för detta ändamål. Inom ramen för det extra skatteutjämningsbidraget utgår 1986 ett särskiU stöd till kommuner med hög utdebitering för att göra det möjligt för dem att sänka skattesatsen.

Som jag anfört i det föregående bör de för 1986 provisioriska åtgärderna för att minska spännvidden i skattesatserna mellan kommunerna förlängas till att även gälla 1987. Kommuner som fick bidrag 1986 bör få en motsva­rande kompensation för 1987. Bidraget kan preliminärt beräknas uppgå till 115 milj. kr.

Inom ramen för extra skatteutjämningsbidraget föreslås även ett särskilt stöd om 35 milj. kr. 1987, och därefter 70 milj. kr., för att trygga kollekfiv-rafiken i glesbygden. Bidraget bör ges för landsbygdstrafik till kommuner ich landstingskommuner i de s. k. skogslänen och till Gotland. Jag har i det öregående även föreslagit att ett särskilt stöd om 25 milj. kr. avsätts inom amen för det extra skatteutjämningsbidraget till särskilt utsatta kommuner or förebyggande åtgärder mot jordskred m. m. För att bidrag skall lämnas crävs dock att en riskvärdering har gjorts i kommunen.

För att underlätta för kommuner som har en jämfört med genomsnittet iv kommunerna besvärlig finansiell situation, föreslår jag att 225 milj. kr. avsätts för detta ändamål. Sammantaget beräknar jag behovet av extra skatteutjämningsbidrag till 400 milj. kr. år 1987.

Jag övergår nu till beräkningen av anslaget för budgetåret 1986/87. Medelsbehovet under detta budgetår avser bidrag som utbetalas under andra hälften av 1986 och första hälften av 1987.

Ordinarie skatteutjämningsbidrag uppgår 1986 till sammanlagt 11699
milj. kr. Bidragen under 1987 är beroende av den fortsatta utvecklingen av
skatteunderlaget och av de kommunala skattesatserna för samma år. Skat­
teutjämningsbidraget för 1987 är vidare avhängigt av de skattekraftsgaran­
tier för kommuner och landstingskommuner som framkommer vid om­
räkning under sommaren 1986 av åldersstmkturfaktorerna. Kostnaderna
kan därför inte beräknas med säkerhet. Med utgångspunkt i 1986 års
skattesatser och en viss antagen höjning av skatteunderlaget samt att
åldersstrukturen är densamma som för 1986 bedöms det ordinäre bidraget
uppgå till 12844 milj. kr. 1987. Som jag tidigare anfört kommer ökningen av
skatteutjämningsbidragen mellan 1986 och 1987 att i stort sett motsvaras
  46


 


av intäkter på statsbudgetens inkomstsida till följd av en avgift på skat-     Prop. 1985/86: 150
teunderiaget för både kommuner och landstingskommuner.
     Bil. 1

Jag har nyss föreslagit att ramen för det extra skatteutjämningsbidraget bör uppgå till 400 milj. kr.

Från anslaget bestrids även kostnaderna för skatteutjämningsnämnden som är ett rådgivande organ i frågor som rör extra skatteutjämningsbidrag.

Hälften av beloppen för resp. kalenderår 1986 och 1987, 12586,5 milj. kr. utbetalas under budgetåret 1986/87. Jag förordar att anslaget förs upp med detta belopp.

E 2. Bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet av kommunala företagsbeskattningen

1984/85 Utgift   845593412

1985/86 Anslag       1694000000 1986/87 Förslag      1569000000

I prop. 1985/86: 100 (bil. 9 s 86) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet till Bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet av kommunala företagsbeskattningen beräkna ett förslagsanslag om 1694 milj. kr. 1 samband med att den kommunala beskattningsrätten av juridiska personer upphörde ges ett bidrag till kom­munerna som kompensation för det intäktsbortfall som uppstår. Första bidragsår är 1985. Bidraget har fastställts i enlighet med de principer som angavs i prop. 1983/84: 133. Bidraget tilldelas utan ansökan. Det samman­lagda bidrag som utbetalas till kommunerna 1986, efter det att kompensa­tionen reducerats med 30 kr./inv. eller sammantaget 250 milj. kr, uppgår till 1569 milj. kr. Bidraget för 1987 bör tas upp med samma belopp, 1 569 milj. kr. Hälften av beloppen för resp. kalenderår 1986 och 1987, 1569 milj. kr utbetalas under budgetåret 1986/87. Jag förordar att anslaget förs upp med detta belopp.

8 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1.   lag om ändring i lagen (1982:221) med särskilda bestämmelser an­gående det kommunala skatteunderlaget m. m.,

2.   lag om ändring i lagen (1985:533) om skatteutjämningsavgift.

De föreslagna lagändringarna är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

9 Författningskommentarer

Bestämmelser om justeringen av förskotten för 1987 och 1988 har tagits in i
en ny paragraf, lc§, i lagen (1982:221) med särskilda bestämmelser an­
gående det kommunala skatteunderlaget.
I lagen (1985:533) om skatteutjämningsavgift har 1 § utvidgats att gälla
   47


 


även 1987. Bestämmelserna i 2§ har ändrats dels med hänsyn till att     Prop. 1985/86: 150 reglerna avser mer än ett år, dels att justering med hänsyn till höjningen av     Bil. 1 grundavdraget skall göras också vid beräkningen av underlag för skatteut­jämningsavgift.

Avgiftssatserna som förut fanns i 3§, har delats upp i två paragrafer, i och 4§§, eftersom olika avgiftssatser skall gälla för kommuner och lands­tingskommuner. Därvid har bestämmelserna om den progressiva delen av avgiften inte tagits med såvitt avser landstingskommunerna, eftersom den saknar aktualitet för dessa.

Återstående paragrafer, tidigare betecknade 4—8§§, har därför erhållit beteckningarna 5-9§§. Av dessa har 5-8 §§ justerats med hänsyn till att avgiften omfattar mer än ett år.

Ändringen träder ikraft den 1 juh 1986. Av övergångsbestämmelserna framgår att den äldre lydelsen tillämpas i fråga om skatteutjämningsavgift för 1986.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986                      48


 


 


 


 


 


 


 


 


 


Förenkling av skattereglerna                         3° '- '

1 Inledning

Regeringen har under de senaste åren påböriat en målmedveten satsning i syfte att förenkla och förbättra skattesystemet. Flera stora reformer har redan genomförts. Jag tänker först och främst på den genomgripande nyordning på taxeringsområdet som riksdagen beslutade om förra våren, nämligen den förenklade självdeklarationen. Fr. o. m. 1987 års taxering blir det möjligt för ca 4 miljoner skattskyldiga att använda den nya deklara­tionsblanketten. Samtidigt förenklas de materiella beskattningsreglerna bl. a. genom höjda schablonavdrag.

Deklarations- och taxeringsarbetet har förenklats också genom andra åtgärder. Fr. o. m. 1985 års taxering har man slopat skyldigheten för fysis­ka personer med fastighet eller rörelse i annan kommun än hemortskom­munen att avge en särskild självdeklaration i den andra kommunen. Beslu­tet innebär en minskad uppgiftsbörda för drygt 500000 skattskyldiga. Vi­dare har beslutats om att slopa den kommunala taxeringen för juridiska personer fr. o. m. 1986 års taxering. Det innebär bl. a. att även de juridiska personerna slipper att lämna särskilda självdeklarationer i varie kommun där verksamhet bedrivs och att redovisningen förenklas i den allmänna självdeklarationen.

På uppbördsområdet kan nämnas reformen med samordnad uppbörd av källskatt och arbetsgivaravgifter som inneburit påtagliga administrativa fördelar för bl. a. företagen.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om det förslag till skattereform för åren 1987 och 1988 som regeringen nyligen förelagt riksdagen (prop. 1985/86:130). Det innebär flera betydande förenklingar, främst genom att sambeskattningen av B-inkomster slopas.

Reformarbetet på skatteområdet i syfte att förenkla för skattskyldiga, arbetsgivare och myndigheter kommer att fortsätta med all kraft. I det följande lägger jag fram en hel rad förslag som också innebär betydande förenklingar.

Först och främst föreslås att beskattningen av fysiska personer i andra kommuner än hemortskommunen slopas och att all inkomst i stället be­skattas i hemortskommunen.

Garantibeskattningen av fysiska personers fastigheter slopas också.

Även det extra avdraget från inkomst av schablontaxerad fastighet slo­pas.

Den individuella beskattningen av medlem i bostadsrättsförening slopas också.

Räntan på skatte- och avgiftsbelopp som återbetalas görs skattefri och till följd härav halveras den nuvarande räntesatsen.

Skattefrihet införs också för ersättningar som utbetalas till vittnen och
andra för inställelse vid domstolar och andra myndigheter och som avser
resekostnadsersättning, traktamenten och tidsspillan.
                             53

1    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1. del 3


 


De administrativa rutinerna kring de allmänna investeringsfonderna och vissa andra fonder hos företagen förenklas. Bl. a. slopas registerföringen hos vissa myndigheter. Vidare avvecklas en del äldre fonder. Slutligen ändras reglerna om inbetalning till riksbanken. Den nuvarande kopplingen till dagen för avlämnande av deklaration slopas och i stället införs fasta inbetalningsdagar.

Vidare föreslås enklare regler för uppbörd av kvarstående skatt. Det nuvarande förfarandet med uppbörd av kvarstående skatt under uppbörds­månaderna mars och maj året efter taxeringsåret ersätts med en ordning med endast ett uppbördstillfälle i april samma år. I konsekvens med detta föreslås också att arbetsgivarna skall göra skatteavdrag för kvarstående skatt under månaderna januari-mars året efter taxeringsåret i stället för som nu under januari-april. Vidare föreslås att sådan kvarstående skatt som en arbetsgivare innehållit genom skatteavdrag skall redovisas i en särskild uppbördsdeklaration avsedd enbart för kvarstående skatt. Försla­get skall tillämpas första gången i fråga om kvarstående skatt som betalas våren 1987.

Förslag läggs också fram om att slopa bestämmelsen om att energiskatt på elektrisk kraft som förbmkas i industriell verksamhet skall utgå efter en högre skattesats för de första 40000 kilowattimmarna av förbrukningen under ett år.

Betalningsmtinerna för vägtrafikskatt förenklas genom att betalningen skall ske med vanligt inbetalningskort i stället för som nu genom postför­skott.


Prop. Bil. 1


1985/86: 150


2 Garantibeskattning och beskattningsort 2.1 Huvuddragen i reformen

Mitt förslag: Garantibeskattningen av fysiska personers fastigheter slopas liksom tidigare skett i fråga om fastigheter som ägs av juridis­ka personer.

Det extra avdraget från inkomst av schablontaxerad fastighet slopas.

Beskattning i utbokommun slopas så att all inkomst beskattas i hemortskommunen.


Kommitténs förslag: Bostadskommittén har i sitt slutbetänkande SOU 1986:4-6 föreslagit att garantibeskattningen av fysiska personers fastighe­ter slopas och att fastighetsskatten för småhus höjs från 1,4% till 2,4%. Vidare har kommittén föreslagit att räntor avseende småhus i annan kom­mun än hemortskommunen skall få dras av under inkomst av kapital.

Skälen för mitt förslag: De förslag jag nu tar upp avser garantibeskatt­ningen av fastigheter, det extra avdraget vid villabeskattningen och be­skattningsorten.

Garantibeskattningen innebär att ett garantibelopp motsvarande 1,5% av fastighetens taxeringsvärde skall tas upp som en särskild inkomstpost


54


 


vid taxeringen till kommunal inkomstskatt och inräknas i underlaget för    Prop. 1985/86: 150 skatteberäkningen. Eftersom avdrag medges med motsvarande belopp i     Bil. 1 den mån nettointäkten räcker till (s. k. procentavdrag), leder garantibe­skattningen till ökad skatt — effektiv garantibeskattning - bara om net­tointäkten av fastigheten understiger garantibeloppet.

Vid beräkningen av inkomsten av en schablontaxerad en- eller tvåfa-miljsfastighet får ägaren göra ett extra avdrag på 1 500 kr. om han är mantalsskriven på fastigheten för beskattningsåret eller taxeringsåret.

Vid den kommunala taxeringen av fysiska personer beskattas inkomst av jordbruksfastighet och annan fastighet samt realisationsvinst vid försälj­ning av fastighet i den kommun där fastigheten är belägen. Inkomst av rörelse som drivs från ett fast driftställe beskattas i den kommun där detta är beläget. Saknas fast driftställe beskattas inkomsten i rörelseidkarens hemortskommun. Övriga inkomster (av tjänst, kapital och annan tillfällig förvärvsverksamhet än fastighetsförsäljning) beskattas alltid i hemorts­kommunen. Saknar den skattskyldige hemortskommun i riket sker sådan beskattning som annars skulle ägt rum i hemortskommunen i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål.

Vid inkomstberäkningen i en kommun medges inte avdrag för under­skott i förvärvskälla som skall beskattas i annan kommun, det s. k. kom­munala avdragsförbudet.

Under en lång följd av år har garantibeskattningen, som är en rest av äldre tiders skattesystem, varit föremål för kritik och tankar på ett slopan­de har förts fram i olika sammanhang. Genom lagstiftning hösten 1984 slopades garantibeskattningen av juridiska personers fastigheter (prop. 1984/85:70, SkU 23, rskr 110, SFS 1984: 1060). Såväl i det sammanhanget som därefter har frågan om slopande av garantibeskattningen även av fastigheter som ägs av fysiska personer aktualiserats.

Bostadskommittén har i sitt slutbetänkande tagit upp frågan och föresla­git att garantibeskattningen slopas. Betänkandet är för närvarande på remiss. Det finns givetvis skäl som talar för att invänta remissutfallet. Med hänsyn till den långa tid under vilken frågan har varit föremål för diskussio­ner och det nära sambandet med frågan om beskattningsort som jag strax skall ta upp och där ett ställningstagande inte bör skjutas upp anser jag övervägande skäl tala för att nu också ta ställning till garantibeskattningen.

Garantibeskattningen innebär en påtaglig komplikation i skattesystemet och utgör den väsentligaste avvikelsen mellan taxeringen till kommunal inkomstskatt och taxeringen till statlig inkomstskatt. Dess syfte att tillför­säkra kommunerna en stabil skatteinkomst från fastigheterna har försva­gats. Skatteformen har redan avskaffats såvitt gäller juridiska personers fastigheter. Åtgärder i syfte att eliminera garantibeskattningens effekter har vidtagits av vissa skattskyldiga och det finns skäl anta att omfattningen härav kan komma att öka. Enligt min mening är tiden nu inne att avskaffa denna beskattning också i fråga om fysiska personers fastigheter. Genom att sålunda beräkning av procentavdrag och garantibelopp upphör uppnäs en betydande förenkling.

När det sedan gäller finansieringsfrågan anser jag till skillnad mot bo­
stadskommittén att ett slopande av det extra avdraget i första hand bör
   55


 


komma i fråga. Härigenom uppnås ytterligare en förenkling av beskatt-    Prop. 1985/86: 150 ningen, eftersom det extra avdraget visat sig medföra komplikationer i det    Bil. I förenklade deklarationsförfarandet. Det extra avdraget medges också i mycket stor utsträckning just samma kategori som nu träffas av en effektiv garantibeskattning.

Även efter slopandet av det extra avdraget återstår ett visst skattebort­fall genom avskaffandet av garantibeskattningen. De uppkomna skattelätt­naderna bör beaktas vid de bostadspolitiska överväganden som avses ske under hösten på grundval av bostadskommitténs betänkande och re­missvaren över detta.

Bostadskommittén har vidare, i syfte att för i första hand fritidshusen undanröja effekterna av det kommunala avdragsförbudet, föreslagit att räntor avseende småhus i en annan kommun än hemortskommunen skall få dras av under inkomst av kapital.

Verkningarna av det kommunala avdragsförbudet på ett annat område, nämligen i fråga om partrederier, har nyligen varit föremål för behandling i riksdagen (SkU 1985/86:28), varvid förutsattes att regeringen övervägde om inte det kommunala avdragsförbudet borde få en mer generell lösning än bostadskommittén föreslagit.

Andra exempel på verkningarna är att en skattskyldig vid flyttning till en annan kommun ofta inte kan utnyttja ett underskott på en villa det första året, eftersom beskattning då sker i den tidigare hemortskommunen, något som kan medföra en betydande likviditetspåfrestning. Avdragsförbudet drabbar också en skattskyldig som driver en rörelse i form av enskild firma i en kommun och bor i en villa i annan kommun, medan motsvarande problem inte uppkommer för den som driver verksamheten i aktiebolags­form.

Jag delar uppfattningen att frågan om det kommunala avdragsförbudet bör ges en generell lösning. Den tidigare mycket stränga uppdelningen av inkomster på olika kommuner kan inte längre anses motiverad, eftersom fördelningen numera inte har samma ekonomiska betydelse för kommu­nerna. Liksom i fråga om garantibeskattningen har vissa skattskyldiga möjligheter att genom olika åtgärder eliminera de ogynnsamma verkning­arna. Enligt min mening är den lämpligaste lösningen att beskattningen i annan kommun än hemortskommunen (s.k. utbokommun) helt avskaffas och att alltså all inkomst beskattas i den skattskyldiges hemortskommun. Härigenom uppnås också en avsevärd förenkling vid beskattningen genom att uppdelning av inkomster och avdrag på olika kommuner inte längre behöver ske samt att taxeringen till statlig och till kommunal inkomstskatt kommer att helt överensstämma.

Slopandet av garantibeskattningen och det extra avdraget medför ett
skattebortfall för kommunerna på ca 760 milj. kr. och en ökning av statens
inkomster med ca 360 milj. kr. Härtill kommer en minskning av skatteut­
jämningsbidragen med ca 75 milj. kr. Kommunerna bör ges en särskild
kompensation för intäktsminskningen. I fråga om kommunerna utanför
skatteutjämningssystemet krävs ytterligare undersökningar för att närmare
beräkna utfallet för de enskilda kommunema. Eftersom kommunernas
inkomster med det ikraftträdande som föreslås inte påverkas förrän år 1989
56

bör en sådan undersökning knytas till 1987 års taxering.


 


Slopandet av beskattningen i utbokommun innebär i första hand en viss Prop. 1985/86: 150 omfördelning av inkomster mellan kommunerna även om ett visst skatte- Bil. 1 bortfall också uppkommer genom ökade möjligheter att utnyttja under­skottsavdrag. Åtgärden har märkbar betydelse endast för ett fåtal kom­muner utanför skatteutjämningssystemet. En närmare undersökning av effekterna bör även här göras i anslutning till 1987 års taxering. För det fåtal kommuner som kan få ett mer påtagligt skattebortfall bör ett särskilt stöd ges övergångsvis genom extra skatteutjämningsbidrag.

Jag avser att återkomma till de kommunalekonomiska frågorna under våren 1988.

De nya reglerna bör tillämpas fr.o.m. 1988 års taxering. Beskattning i hemortskommunen i stället för i utbokommun kan leda till högre skatt, nämligen om skattesatsen i hemortskommunen är högre. Reglerna kan därför inte ges retroaktiv verkan. Det är emellertid till stor del fråga om förbättringar för de skattskyldiga. Redan på grund härav men också med hänsyn till de administrativa komplikationer det innebär att tillämpa två system parallellt vid samma taxering är det angeläget att skattskyldiga med bmtna räkenskapsår också kan omfattas av de nya reglerna så långt möj­ligt. Det har därför inte funnits möjlighet att avvakta remissvaren över bostadskommitténs betänkande. De nya reglerna kan nu tillämpas på be­skattningsår som påbörjas den 1 maj 1986 eller senare.

2.2 Författningskommentarer

De nu framlagda lagförslagen avser endast de grundläggande paragraferna i den föreslagna reformen. Åtskilliga ytterligare ändringar behöver göras. Jag avser att senare i år återkomma med dessa förslag.

Kommunalskattelagen (1928:370) 2§

Ändringen beror på att garantibelopp för fastighet inte längre skall utgöra underlag för kommunal inkomstskatt.

I och med att garantibeskattningen slopas kommer den vid fastighetstaxe­ringen beslutade skatteplikten för en fastighet inte längre att få samma betydelse för den kommunala inkomstbeskattningen. Fastighetstaxeringen kommer dock i många fall att ha betydelse vid inkomstbeskattningen. Exempelvis beräknas inkomsten av schablontaxerad annan fastighet på gmndval av taxeringsvärdet. Vidare har beskattningsnaturen betydelse för i vilket inkomstslag inkomsten skall beskattas. En erinran om detta har tagits in i stället för övriga nuvarande bestämmelser i första stycket.

19 §

Se avsnitt 4 och 5.                                                                                                57


 


25 §3 mom.                                                                  Prop. 1985/86:150

Bil   1

Ändringen innebär att det extra avdraget vid beräkning av inkomst av   "

annan fastighet på vilken den skattskyldige är bosatt avskaffas.

45 §

Som en direkt följd av att garantibeskattningen av fastigheter slopats har det s. k. procentavdraget avskaffats.

47 och 47 a §§

Bestämmelserna om garantibeskattning av fastigheter i 47 § har upphävts. Till lagrummet har i stället med en smärre justering flyttats definitionen på taxerad inkomst, som fömt fanns i 47 a §.

56-59 §§

En av huvudpunkterna i den aktuella reformen är att fysiska personer och dödsbon skall beskattas för all inkomst i hemortskommunen eller — i avsaknad av sådan — i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. En konsekvens härav är att de mycket detaljerade reglerna om beskattnings­ort och fördelning av beskattningsunderlag mellan kommuner har kunnat upphävas.

De nya bestämmelserna om beskattningsort har tagits in i 56 § och innebär följande. Den som är bosatt eller stadigvarande vistas i landet under någon del av inkomståret beskattas i hemortskommunen för all den inkomst för vilken han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt här i enlighet med bestämmelserna om skattskyldighet i 53 §. Genom att be­skattningsorten knyts till begreppet hemortskommun kommer de som flyt­tar in i eller ut ur riket att beskattas i hemortskommunen för all inkomst som är att hänföra till det beskattningsår in- eller utflyttningen sker. Detta innebär en förändring i förhållande till vad som hittills gällt då in- resp. utflyttningsdagen varit avgörande för om inkomsterna skall beskattas i någon viss kommun eller i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. Vidare innebär de nya reglerna att de som inte är bosatta eller stadigvaran­de vistas här i riket beskattas i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål för all inkomst som skall beskattas här. Nuvarande undantag för viss anställningsinkomst slopas alltså.

60 §

Som en konsekvens av att beskattning av inkomst skall ske i hemortskom­munen behövs inte längre bestämmelserna om fördelning av den beskatt­ningsbara inkomsten på församlingar i s. k. utbokommun. Bestämmelserna om bestämmande av hemortskommun används för att avgöra i vilken församling i hemortskommunen som beskattningen skall ske.

58


 


68 §

Se kommentaren till 56 §.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


Punkt 2 av anvisningarna till 38 § Se avsnitt 3.

Anvisningarna till 47 §

Bestämmelsen har upphävts, se kommentaren till 47 §.

Anvisningarna till 60 §

Bestämmelsen har upphävts, se kommentaren till 60 §.

Punkt I av anvisningarna till 66 § Se kommentaren till 56-59 §§.

3 Den individuella schablonbeskattningen av bostadsrättshavare

Mitt förslag: Den individuella beskattningen av medlem i bostads­rättsförening slopas.


Kommitténs förslag: Bostadskommittén har i sitt delbetänkande SOU 1984:34—36 tagit upp frågan om ett slopande av beskattningen och i slutbetänkandet SOU 1986:4-6 lagt fram ett sådant förslag.

Remissyttrandena: Samtliga remissinstanser som tagit upp frågan i sina remissvar över bostadskommitténs delbetänkande anser att beskattningen bör omprövas eller slopas.

Skälen för mitt förslag: Genom lagstiftning hösten 1979 (prop. 1978/79:209, SkU 1979/80:11, rskr 42, SFS 1979:1017) infördes en indivi­duell beskattning av medlem i bostadsrättsförening. Reglerna innebär att medlemmen som intäkt av kapital skall ta upp 3 % av värdet av andelen i bostadsrättsföreningen till den del detta värde överstiger 50000 kr.

Bostadskommittén har beräknat skatteinkomsterna från den individuella medlemsbeskattningen till högst 5 milj. kr. Av kommitténs material fram­går också att medlemsbeskattningen kommit att särskilt rikta sig mot bostadsrätter i småhus, eftersom taxeringsvärdena på dessa fastigheter relativt sett är högre. Kommittén har också pekat på att de fördelar med personlig avdragsrätt som beskattningen var avsedd att motverka har reducerats genom inkomstskattereformen. Dessutom orsakar beskatt­ningsformen administrativa problem.


59


 


Enligt min mening utgör vad kommittén anfört och de redovisade om­ständigheterna starka skäl för att den individuella schablonbeskattningen av medlemmar slopas. Eftersom frågan tagits upp redan i kommitténs delbetänkande och i remissvaren över detta anser jag att det inte är nödvändigt att avvakta remissvaren också över slutbetänkandet. Inte hel­ler det förhållandet att kommittén i sammanhanget tagit upp frågan om en ändrad värdering av bostadsrättsföreningarnas fastigheter utgör något hinder, eftersom de synpunkter kommittén fört fram inte kan föranleda någon ändring av taxeringsvärdena under de närmaste åren.

Jag föreslår alltså att bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen om den individuella schablonbeskattningen av med­lemmarna slopas.


Prop. Bil. 1


1985/86: 150


4 Skattefrihet för restitutionsränta

Mitt förslag: Räntan på restituerade skatte- eller avgiftsbelopp görs skattefri och på grund härav halveras räntesatsen så att den motsva­rar halva diskontot.


Skälen för mitt förslag: I vissa fall skall betald skatt eller avgift återbeta­las till den skatt- resp. avgiftsskyldige. Grund för återbetalningen kan vara t. ex. nedsättning av en taxering eller ändring av ett felaktigt avgiftsbeslut. Bestämmelser om att ränta skal! utgå på det belopp som återbetalas finns i åtskilliga författningar. Sådan ränta betecknas ibland restitutionsränta. Räntesatsen för visst kalenderår är lika med diskontot vid utgången av närmast föregående kalenderår. Räntan är skattepliktig inkomst.

Fr.o.m. 1987 års taxering är den ränta som utgår på överskjutande preliminär skatt (ö-skatteränta) skattefri. Ö-skatteräntan företer många likheter med restitutionsräntan och kan i princip anses utgöra en särskild form av restitutionsränta. Flera av de skäl som motiverar skattefrihet för ö-skatteräntan gäller också i fråga om skattefrihet för restitutionsräntan. Skattefrihet innebär t. ex. att den skattskyldige inte behöver redovisa räntan i sin självdeklaration. När det gäller den förenklade självdeklara­tionen blir följden att tilläggsuppgift inte behöver lämnas. Vidare förenklas granskningen av deklarationerna. Några bärande skäl för att skilja på ö-skatteränta och restitutionsränta när det gäller skatteplikten föreligger inte. Räntan på restituerade skatte- och avgiftsbelopp bör därför göras skattefri.

Skattefriheten medför ett inkomstbortfall för det allmänna och den nuva­rande räntesatsen bör därför - i likhet med vad som bestämdes beträffan­de ö-skatteräntan - halveras. Förslaget blir därigenom i huvudsak kost-nadsneutralt för såväl det allmänna som de skattskyldiga.

Förslaget föranleder ändring i 19 § kommunalskattelagen samt i 61 och 61 a §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 2 mom. upp­bördslagen (1953:272), 36 § 3 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, 22 § tullagen (1973:670), 5 kap. 14 § lagen (1984:151) om punktskatter och


60


 


prisregleringsavgifter, 40 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskriv­ningsmyndigheter och 24 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

De nya reglerna bör gälla fr. o. m. den 1 januari 1987 och tillämpas i fråga om ränta som belöper på tid efter ikraftträdandet. Under ett övergångsske­de kommer det att finnas räntor som delvis är hänförliga till tiden före ikraftträdandet. Enligt övergångsbestämmelserna kommer en sådan ränta att till viss del utgå enligt en högre räntesats och i den delen vara skatte­pliktig. I vissa fall skall numera upphävda författningar tillämpas i fråga om äldre förhållanden. Räntor som utgår med stöd av en sådan upphävd författning är skattepliktiga även till den del räntan belöper på tid efter den I januari 1987.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


5 Skattefrihet för vittnesersättningar

Mitt förslag: Skattefrihet införs för vittnesersättningar o.d. som utgår vid inställelse inför domstol eller annan myndighet och avser resekostnadsersättning, traktamenten och tidsspillan.


Skälen för mitt förslag: Årligen utbetalas ett stort antal ersättningar för vittnens och andra personers inställelse vid domstol. Det rör sig för varie mottagare i allmänhet om ett relativt ringa belopp som uppbärs vid ett enstaka tillfälle. Ersättningarna medför betydande administrativa problem i beskattningshänseende. Jag föreslår därför att ersättningar till vittnen och andra för deras inställelse till domstolar och andra myndigheter nu görs skattefria.

I fråga om den närmare avgränsningen av de ersättningar som bör omfattas av skattefrihet vill jag anföra följande. Skattefriheten bör endast avse ersättning för sådana kostnader för inställelse till domstol eller andra myndigheter som tillerkänts vittne eller annan med stöd av en bestämmel­se i lag eller annan författning. Vidare bör skattefriheten endast gälla ersättning för nödvändiga kostnader för resa (reseersättning) och uppe­hälle (traktamente) samt ersättning för mistad inkomst eller annan ekono­misk förlust (ersättning för tidsspillan). Detta innebär att utanför det skat­tefria området faller t. ex. den ersättning som en sakkunnig får för de kostnader och det arbete han lagt ned på uppdragets fullgörande. Skattefri­heten avser inte när någon uppträder yrkesmässigt, t. ex. en offentlig försvarare. Däremot är det inte något hinder för skattefriheten att avgi­vande av vittnesutsaga har sin gmnd i vederbörandes yrkesutövning såsom i fråga om poliser, trafikvakter och butikskontrollanter.

Enligt de författningar som reglerar rätten till ersättning gäller att den skall utgå antingen med skäligt belopp eller med belopp som anges i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m. m. Någon beloppsmässig övre gräns för skattefriheten behövs inte.

De nya bestämmelserna om skattefrihet bör tas in i 19 § kommunalskat­telagen. De nya reglerna bör gälla fr. o. m. den I januari 1987.


61


 


6 Investeringsfonderna                          Prop. 1985/86:150

6.1 Inledning                                                  ''- '

Under senare år har företagen gjort stora avsättningar enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond. Vidare har fonder av obligatorisk karaktär kommit till (vinstfonder, särskilda investeringsfonder och för­nyelsefonder). En följd har blivit en ökad belastning hos i första hand tillståndsmyndigheten statens industriverk (SIND).

I promemorian (Ds Fi 1986:6) Investeringsfonderna har mot denna bakgmnd gjorts en översyn av de administrativa rutinerna kring investe­ringsfonderna. För en redovisning av nuvarande förhållanden hänvisas till promemorian (kapitel 2 och 3).

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissytt­randen har upprättats och finns tillgänglig i finansdepartementets lagstift­ningsärende (dnr 320/86).

I promemorian konstateras att det är angeläget att SIND koncentrerar sina insatser vad gäller investeringsfonderna till tillståndsgivningen. För­slag läggs fram om att SIND:s skyldighet att föra register över fonderna skall slopas. Motsvarande föreslås för länsstyrelsernas del. Ett annat för­slag i promemorian - som innebär förenklingar för i första hand riksban­ken - är att vissa äldre fonder skall återföras till beskattning.

I promemorian föreslås också en ändring av reglerna om inbetalning till riksbanken vid avsättning till allmän investeringsfond. Inbetalningsdagen skall inte som nu vara kopplad till tidpunkten för att lämna deklaration. I stället införs fasta inbetalningsdagar. Ett anstånd med att lämna deklara­tion skall alltså i fortsättningen inte medföra motsvarande anstånd med inbetalningen till riksbanken. Syftet är i första hand att skapa större rättvi­sa företagen emellan. En effekt av förslaget bör också bli att ett antal ansökningar om anstånd bortfaller.

Förslagen har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Jag anser att de bör genomföras liksom vissa föreslagna tekniska justeringar i fondförfattningarna. Innan jag behandlar förslagen närmare vill jag ta upp en annan fråga.

I ett särskilt avsnitt i promemorian diskuteras vilka möjligheter det finns att delvis slopa kravet på individuella tillståndsbeslut i tider då investe­ringsfonderna är frisläppta. Något förslag läggs dock inte fram i den delen. Det konstateras bl. a. att fondfrisläppen i allmänhet är mycket detaljerade och att risken för misstag och felaktigheter - både från företagens och taxeringsmyndigheternas sida - skulle öka om man lättade på tillstånds­kravet.

Ett antal näringslivsorganisationer anser att tillståndsförfarandet i en del
fall bör kunna undvaras. Flertalet länsstyrelser anser däremot att till­
ståndskravet bör behållas och att en ändring på detta område totalt sett
inte skulle leda till några förenklingar. Landsorganisationen i Sverige (LO)
framhåller att ett slopat tillståndskrav skulle kunna medföra men vad gäller
de anställdas inflytande vid fondutnyttjanden. Tjänstemännens centralor­
ganisation (TCO) tar av samma anledning avstånd från tankarna på ett
slopat tillståndskrav.
                                                                         62


 


För egen del är jag inte beredd att nu föreslå några ändringar i fråga om tillståndskravet. Det är emellertid angeläget att utvecklingen följs och att de möjligheter som kan finnas att förenkla den praktiska hanteringen av investeringsfonderna tas till vara.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


6.2 Registerföringen

Mitt förslag: Skyldigheten slopas för SIND och länsstyrelserna att föra register över allmänna investeringsfonder, vinstfonder, särskil­da investeringsfonder och förnyelsefonder. SIND skall inte heller behöva föra register över allmänna investeringsreserver.


Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks allmänt. En länsstyrelse anser dock att länsstyrelserna även i fortsättningen bör föra register. Två andra länsstyrelser anser att länsstyrelsernas skyldighet att föra register över allmänna investeringsreserver också kan slopas.

Skälen för mitt förslag: Den registerföring som har förekommit hos SIND har tagit stora resurser i anspråk. Registren har utnyttjats i ringa utsträckning. Några önskemål om att SIND skall fortsätta att föra register har inte framställts vid remissbehandlingen. SIND:s skyldighet att föra register bör därför slopas och därmed också SIND:s formella roll som tillsynsmyndighet.

Registren hos länsstyrelserna är avsedda att underlätta taxeringskontrol­len. Vid remissbehandlingen har bekräftats att registren i det sammanhang­et i allmänhet är av mycket begränsat värde. Kravet på registerföring hos länsstyrelserna bör därför också slopas. Jag vill tillägga att förhållandena naturligtvis kan skifta från län till län. I län där man anser sig ha nytta av registren kan det vara lämpligt att behålla eller utveckla nuvarande rutiner.

Mitt förslag till ändringar i registerföringen gör det möjligt att begränsa den omfattande skyldigheten att skicka underrättelser mellan riksbanken, länsstyrelserna och SIND. Regleringen i de olika fondförfattningarna kan därför förenklas. Med hänsyn till den förestående omorganisationen av skatteförvaltningen finns det inte anledning att i det här sammanhanget ändra taxeringsnämndens uppgiftslämnande till länsstyrelsen. 1 anledning av ett påpekande vid remissbehandlingen vill jag vidare tillägga att - som framhållits i promemorian - någon särskild bestämmelse om att länsstyrel­sen på begäran skall lämna erforderliga uppgifter till SIND inte behövs.

SIND och länsstyrelserna skall enligt nuvarande regler också föra regis­ter över allmänna investeringsreserver. I promemorian föreslås att denna skyldighet skall slopas för SIND:s del. Någon ändring av länsstyrelsernas skyldighet att föra register föreslås däremot inte. Vid remissbehandlingen har å ena sidan sagts att register hos länsstyrelserna bör kunna undvaras, särskilt om en återföring till beskattning av avsatta belopp efter sjuårspe­riodens utgång säkerställs genom att en uppgiftsskyldighet införs för ban­kerna. Det har emellertid också framhållits att redovisningen av utnyttjan­det av äldre avsättningar i deklarationsbilagorna ibland kan vara bristfällig


63


 


och att ett register kan vara av visst värde i det sammanhanget. För egen del är jag för närvarande inte beredd att föreslå ändrade regler på detta område. En ändring kan dock komma att aktualiseras om det — exempel­vis som en följd av det arbete som pågår med att modernisera skatteför­valtningen - skulle visa sig att kontrollaspekten kan tillgodoses på ett bättre sätt.

Förslaget föranleder ändringar av 15 och 16 §§ lagen (1979:609) om allmän investeringsfond, 15 § lagen (1979:610) om allmän investeringsre­serv, 14, 17 och 18 §§ lagen (1980:456) om tillfälligt vinstkonto, 14, 17 och 18 §§ lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto samt 14, 17 och 18 §§ lagen (1984: 1090) om inbetalning på förnyelsekonto.


Prop. 1985/86:150 Bil. 1


6.3 Avveckling av vissa äldre fonder m. m.

Mitt förslag: Kvarvarande arbetsmiljöfonder, särskilda investerings­fonder och investeringskonton för skog enligt 1974 års lagstiftning återförs till beskattning. Återföringen skall normalt ske vid 1989 års taxering eller - om företaget på gmnd av förlängt räkenskapsår inte taxeras detta år — vid 1990 års taxering.

Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks.

Skälen för mitt förslag: Den allra största delen av de belopp som i mitten av 1970-talet avsattes till arbetsmiljöfond eller särskild investeringsfond eller som inbetalades på särskilt investeringskonto för skog har sedan länge utnyttjats. Vid utgången av år 1985 hade 186 företag ett sammanlagt innestående belopp på riksbanken om ungefär 5 milj. kr. Det är angeläget att fonderna och kontona avvecklas. För att ge de berörda företagen en viss tid att utnyttja dem på avsett sätt bör återföringen ske först vid 1989 års taxering eller — om företaget på grund av förlängt räkenskapsår inte taxeras detta år - vid 1990 års taxering.

Jag föreslår att bestämmelser om avveckling av ifrågavarande äldre fonder och konton tas in i en särskild lag.

6.4 Inbetalning till riksbanken

Mitt förslag: Den nuvarande kopplingen till dagen för avlämnande av deklaration slopas. Inbetalning till riksbanken skall i stället ha gjorts senast den 30 april eller - om räkenskapsåret avslutats den 31 augusti eller tidigare - senast den 15 februari. Inbetalning som sker senare men senast den 30 juni godtas också mot en avgift om 3 resp. 6 %. Uppgår förseningen till högst en vecka skall avgiften vara 1 %.


Promemorieförslaget: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser. Vis­sa näringslivsorganisationer föreslår senare inbetalningsdagar än den 30


64


 


april resp. den 15 februari. Föreningen auktoriserade revisorer anser att     Prop. 1985/86: 150 den fasta inbetalningsdagen bör vara den 30 april oavsett bokslutstidpunkt.     Bil. 1 En länsstyrelse anser att inbetalningar t. o. m. den 30 september bör godtas mot särskild avgift.

Skälen för mitt förslag: Ett system med fasta inbetalningsdagar har flera fördelar framför ett system där tidpunkten för inbetalningen är beroende av eventuella deklarationsanstånd. Med fasta inbetalningsdagar blir rättvi­san företagen emellan större samtidigt som ett antal anståndsansökningar kan väntas falla bort. Vid prövning av om den särskilda avgiften skall utgå behöver inte längre eventuella anståndsbeslut beaktas.

När investeringsfonderna är frisläppta får en fondavsättning som gjorts i ett visst bokslut tas i anspråk för investeringar efter bokslutsdagen. Före­tag med bmtna räkenskapsår har således - till skillnad mot kalenderårs­företagen - en möjlighet att utnyttja avsättningen för investeringar som sker före taxeringsårets ingång. Det är ett skäl till att ha olika inbetalnings­dagar för de båda kategorierna av företag. Fler än två inbetalningsdagar bör emellertid inte komma i fråga. De inbetalningsdagar som föreslagits i promemorian, den 30 april om räkenskapsåret avslutats under tiden sep­tember—februari och den 15 febmari om räkenskapsåret avslutats tidigare (mars-augusti), ger enligt min mening företagen tillräckligt med tid för att bestämma inbetalningens storlek.

I fråga om reglerna vid försenad inbetalning bör en anpassning ske till de regler som gäller för närvarande. Inbetalningar t.o.m. den 30 juni bör godtas mot en icke avdragsgill avgift om 3 resp. 6 % beroende på vilken ordinarie inbetalningsdag som gäller. Liksom nu bör avgiften vara 1 % om inbetalningen görs högst en vecka för sent.

Vad jag nu har föreslagit föranleder ändringar i 3 § lagen om allmän investeringsfond.

De nya bestämmelserna bör tillämpas fr. o. m. 1987 års taxering.

7 Ändrad uppbörd av kvarstående skatt

7.1 Bakgrund

Skatteförenklingskommittén (B 1982:03) har i betänkandet (SOU 1985:42)
Förenklad taxering behandlat bl. a. frågan om uppbörd av kvarstående
skatt (kvarskatt). Kommittén redovisar tre olika alternativ. Det första
innebär att nuvarande ordning med två uppbördstillfällen i mars och maj
behålls. Det andra alternativet innebär att kvarskatten skall betalas vid ett
uppbördstillfålle senast den 18 mars året efter taxeringsåret. Det tredje
alternativet överensstämmer med det andra bortsett från att kvarskatten
skall betalas senast den 18 april året efter taxeringsåret. Betänkandet har
remissbehandlats. Huvuddelen av de remissinstanser som yttrat sig över
frågan om kvarskatteuppbörden har förordat alternativet med ett upp-
bördstillfalle under uppbördsmånaden april.
                                            65


 


Riksskatteverket (RSV) har i en promemoria den 10 januari 1986, som Prop. 1985/86: 150 upprättats av verket i samarbete med länsstyrelserna i Stockholms samt Bil. 1 Göteborgs och Bohus län lagt fram förslag till en effektivare hantering av kvarskatten. RSV föreslår bl. a. att uppbörden av kvarskatten skall ske vid ett tillfälle i april och framhåller att en sådan reform är en förutsättning för att länsstyrelserna skall klara samtliga sina arbetsuppgifter i samband med skatte- och avgiftsuppbörden på ett acceptabelt sätt.

RSV:s promemoria har remissbehandlats. De flesta remissinstanserna har varit positiva till förslagen. Några har dock haft synpunkter på försla­gens utformning. Jag ämnar redovisa dessa i det följande. En sammanställ­ning av remissyttrandena har också upprättats och finns tillgänglig i finans­departementets lagstiftningsärende (dnr 307/86).

7.2 Nuvarande ordning

Vårt uppbördssystem är utformat med sikte på att både arbetstagare och egna företagare under inkomståret skall betala in en preliminär skatt som så nära som möjligt svarar mot den slutliga skatten för året. En viss förskjutning av betalningen till påföljande år (taxeringsåret) har dock fått medges. Den källskatt som innehålls under inkomstårets sista månad skall nämligen betalas in av arbetsgivarna senast den 18 januari under taxerings­året. Under denna månad infaller också den sista uppbörden av debiterad preliminär B-skatt. De skattskyldiga har dämtöver fått ett visst utrymme för fyllnadsinbetalning av preliminär skatt utan att betalningen skall anses ha skett för sent. Sådan fyllnadsinbetalning kan göras t. o. m. den 30 april under taxeringsåret.

överstiger en skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt som skall gottskrivas honom uppkommer kvarskatt. Om en skattskyldig debiteras kvarskatt skall han också betala kvarskatteavgift med 8 % av kvarskatten, om den uppgår till högst 5000 kr., och i annat fall med 10 %. I vissa fall skall särskild beräkning ske av kvarskatteavgiften.

Kvarskatt, som uppgår till högst 200 kr., skall betalas senast den 18 i uppbördsmånaden mars året efter laxeringsåret. Annan kvarskatt skall betalas med lika belopp senast den 18 i var och en av uppbördsmånaderna mars och maj samma år.

En arbetsgivare som betalar månadslön skall alltså, om arbetstagarens kvarskatt överstiger 200 kr., göra skatteavdrag med en fjärdedel av kvar­skatten under var och en av månaderna januari-april. Den innehållna skatten skall av arbetsgivaren betalas in med halva beloppet senast den 18 mars och resterande belopp senast den 18 maj.

Fr.o.m. den I januari 1985 tillämpas ett nytt system för uppbörd av
källskatt och arbetsgivaravgifter. Inom det nya systemet har uppbörden av
arbetsgivaravgifterna samordnats med uppbörden av källskatten. Syste­
met administreras av de lokala skattemyndigheterna, länsstyrelserna och
RSV. Enligt de nya reglerna skall arbetsgivarna månadsvis i en uppbörds­
deklaration redovisa bl. a. innehållna skattebelopp, den lönesumma arbets­
givaren betalat ut och på vilken arbetsgivaravgifter skall beräknas samt
      66


 


den avgift som belöper pä lönesumman (månadsavgiften). De innehållna     Prop. 1985/86: 150 skattebeloppen och månadsavgiften skall betalas in till länsstyrelsens skat-     Bil. 1 tepostgirokonto samtidigt som redovisningen lämnas. Redovisningen och betalningen skall göras senast den 18 i månaden efter den månad då skatteavdraget gjordes eller lönen betalades ut.

Om summan av de arbetsgivaravgifter som belöper på det kalenderår för vilket arbetsgivaravgifter skall betalas (utgiftsåret) skall beräknas till annat belopp än arbetsgivaren betalat för utgiftsåret och skillnaden uppgår till minst 100 kr. skall arbetsgivaren lämna en årsuppgift. Eventuell kvar­stående avgift skall betalas inom samma tid som årsuppgiften skall lämnas, eller senast den 1 mars året efter utgiftsåret.

Under uppbördsmånaderna mars och maj skall en arbetsgivare som redan nämnts redovisa och betala in innehållen kvarskatt. Detta skall ske i samma ordning som gäller för innehållen preliminär skatt. Uppbördsdek­larationerna för mars och maj skall således innehålla, förutom nyss nämnda uppgifter, även uppgift om avdragen kvarskatt. Denna skall beta­las in till länsstyrelsens skattepostgirokonto samtidigt som arbetsgivaren betalar in övrig innehållen skatt och arbetsgivaravgifter. Fömtom upp­bördsdeklarationen skall arbetsgivaren vid varie kvarskatteuppbörd lämna en följesedel angående kvarskatten med specifikation för varie arbetstaga­re.

7.3 Överväganden och förslag 7.3.1 Behovet av åtgärder

Uppbörden av kvarskatt är mycket resurskrävande. Detta gäller framför allt i fråga om det av stämningsarbete som utförs på länsstyrelsens upp­bördsenhet och som bl. a. innebär att arbetsgivarnas inbetalningar av kvar­skatt stäms av mot redovisade belopp och krediteras arbetstagarna. På en länsstyrelse av Stockholms läns storlek sysselsätter avstämningsarbetet för varie uppbörd ett tjugotal personer under en och en halv månad under mars-april resp. maj-juni. RSV har vidare uppgett att länsstyrelsens arbete med årsuppgifterna inom det nya systemet för samordnad uppbörd av källskatt och arbetsgivaravgift kräver betydande resurser också under mars och en stor del av april. Samtidigt med registreringen och avstäm-ningen av årsuppgifterna och kvarskatterna löper arbetet med registrering och avstämning av den månatliga uppbörden av preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter. Även dessa arbetsuppgifter kräver betydande resurser hos länsstyrelsen.

Arbetet med årsuppgifterna kräver stora resurser också hos arbetsgivar­na, bl. a. under febmari månad. Detta arbete skall delvis utföras samtidigt med arbetet att upprätta förteckningar över innehållna kvarskatter som skall redovisas senast den 18 mars. ■

RSV anser mot denna bakgrund att länsstyrelsernas arbete med kvar­
skatten måste förenklas för att dessa skall kunna klara sina arbetsuppgifter
på ett acceptabelt sätt. En förenkling anses önskvärd också med hänsyn till
arbetsgivarna.
                                                                                  67


 


Jag delar RSV:s uppfattning och lägger i det följande fram förslag som syftar till att förenkla ordningen för uppbörd av kvarskatt.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


7.3.2 Uppbördsmånad

Mitt förslag: Kvarskatt skall betalas senast den 18 i uppbördsmäna-den april året efter taxeringsåret.


RSV:s förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: RSV:s förslag har tillstyrkts av flertalet remissin­stanser. Centralorganisationen SACO/SR, Företagens uppgiftslämnardele-gation, LO, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och TCO anser dock att kvarskatteuppbörden bör ske under uppbördsmåna­den maj. Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att statens förlustris­ker vid konkurser ökar vid en senarelagd uppbörd och vid uppbörd med större ackumulerat belopp. Enligt länsstyrelsens mening skulle föriustris-kerna elimineras eller i vart fall bli mindre än i dag om avdragen kvarskatt för januari inbetalades den 18 februari, för febmari den 18 mars och för mars den 18 april. Däremot skulle redovisningen av kvarskatten med fördelning på arbetstagare enligt länsstyrelsen inte behöva ske förrän vid inbetalningstillfället i april.

Skälen för mitt förslag: För att uppnå någon påtaglig förenkling av kvarskatteuppbörden måste redovisning och helst också inbetalning av kvarskatten förläggas till ett enda tillfälle. Den nuvarande ordningen med två uppbördstillfällen skapar ett omfattande dubbelarbete. Jag skall här närmast belysa några av vinsterna med att gå över till en enda kvarskat­teuppbörd.

Med nuvarande regler kan det inte sällan vara svårt för länsstyrelsen att avgöra till vilken uppbörd en viss förteckning över redovisade kvarskatter hör. Detta gäller särskilt om förteckningen kommer in till myndigheten under april månad. Det har vidare visat sig att arbetsgivare och arbetstaga­re kan ha svårt att skilja mellan de två kvarskatteuppbörderna. Detta leder exempelvis till att en del arbetsgivare redovisar och betalar all innehållen kvarskatt vid majuppbörden. Ett stort antal telefonsamtal och skrivelser till länsstyrelsen beror på att uppbörderna blandas samman. Dessa pro­blem försvinner om kvarskatten kan uppbäras vid endast ett tillfälle. Vidare elimineras möjligheten för en arbetsgivare att göra kvittningar på ett felaktigt sätt mellan de två uppbördstillfällena.

Efter varie uppbörd skall länsstyrelsen sända ut påminnelser om obetald eller för sent inbetald kvarskatt. Påminnelserna leder till en mängd telefon­samtal och skrivelser till länsstyrelsen från arbetsgivarna. Dessa arbets­uppgifter kan också minskas om man inför en enda kvarskatteuppbörd.

En omräkning av slutlig skatt som leder till att redan debiterad kvarskatt skall sättas ned kan, med nuvarande system, ibland bli komplicerad på grund av att den ena uppbörden av kvarskatt förfallit till betalning men inte den andra. Hanteringen kompliceras ytterligare om anstånd med betalning­en har beviljats. Även dessa problem försvinner med endast en uppbörd.


68


 


Vidare medför en kvarskatteuppbörd att antalet restavgiftsärenden hos    Prop. 1985/86: 150
länsstyrelsen minskar och att handläggningen av ärendena förenklas.
          Bil. 1

En enda kvarskatteuppbörd innebär som redan nämnts förenklingar också för arbetsgivarna. Arbetsgivarna är för närvarande skyldiga att vid varie uppbördstillfälle lämna uppgift om hur redovisad kvarskatt fördelar sig mellan olika arbetstagare. De skall alltså lämna i stort sett samma uppgifter vid två tillfallen. Det är därför en stor fördel även för arbetsgivar­na om redovisning och inbetalning av kvarskatt kan ske vid bara ett tillfälle.

Arbetsgivarna, inkl. pensionsutbetalarna, är vidare skyldiga att efter varie kvarskatteuppbörd underrätta sina anställda resp. pensionärerna om storleken på den kvarskatt som vid varie uppbördstillfälle inte kunnat dras av från lönen eller pensionen. Införandet av en kvarskatteuppbörd medför att arbetsuppgifterna för arbetsgivarna även i detta hänseende halveras.

Det anförda visar enligt min mening att en övergång till en enda kvar­skatteuppbörd innebär stora administrativa vinster för såväl länsstyrelser­na som arbetsgivarna.

Frågan är då om i stort sett samma vinster kan uppnås med det förslag som har förts fram av länsstyrelsen i Östergötlands län och som alltså innebär att arbetsgivarna redovisar gjorda kvarskatteavdrag vid ett tillfälle nämligen april, men däremot löpande betalar in skatten under uppbörds­månaderna februari-april. En fördel från det allmännas sida med detta förslag är ju att de avdragna skatterna betalas in till statsverket snabbare än enligt RSV:s förslag.

Man kan då konstatera att länsstyrelsens förslag medför att avstäm­ningsarbetet visserligen förenklas i förhållande till nuvarande ordning men att detta blir svårare än enligt RSV:s förslag. Komplikationen beror givet­vis på att tre inbetalningar i stället för en skall stämmas av mot redovis­ningen. Vidare ökar det arbete som är förbundet med själva inbetalningen av kvarskatten och detta även i jämförelse med nuläget. Det gäller t. ex. ADB-registrering, ansökningar om anstånd, utsändande av betalningspå­minnelser och påförande av restavgift vid för sena betalningar. Jag anser med hänsyn till det anförda att man i vart fall inte för närvarande bör stanna för länsstyrelsens förslag utan i stället genomföra RSV:s förslag med en enda kvarskatteuppbörd.

Nästa fråga är då om denna kvarskatteuppbörd såsom RSV föreslagit bör ligga i april eller om den bör ligga i maj som några remissinstanser förordat. Som bl. a. arbetstagarorganisationerna har påpekat innebär RSV:s förslag att avdrag för kvarskatt skall göras under tre månader i stället för som nu under fyra. Detta är naturiigtvis till viss nackdel för A-skattebetalare med stora kvarskatter.

Jag vill med anledning härav framhålla att huvudprincipen är att in­
komstskatt skall eriäggas i form av preliminär skatt under inkomståret. En
A-skattebetalare med sidoinkomster som det inte görs skatteavdrag från
har möjlighet att undvika kvarskatt genom att begära ett förhöjt skatteav­
drag från huvudinkomsten. Det finns också möjlighet att rätta till ett
undemttag av preliminär skatt genom en fyllnadsinbetalning. Vidare gäller
att den som får kvarskatt och finner att kvarskatten är för stor för att
               69

2   Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga I, del 3


 


betalas genom skatteavdrag under tre månader, har möjlighet att under Prop. 1985/86: 150 vissa förutsättningar få en nedsättning av skatteavdraget. Det är vidare att Bil. 1 märka att en effektiv uppbörd av kvarskatt förutsätter att uppbörden sker så tidigt som möjligt. Härigenom minskas nämligen riskerna för såväl fel som betalningsbortfall. Det bör också framhållas att en uppbörd i april gör det möjligt att klara av avstämningsarbetet före sommaren, vilket inte är möjligt om uppbörden sker i maj. En uppbörd i maj innebär således att indrivningen av obetalda kvarskatter blir kraftigt försenad. Härtill kommer att en uppbörd i maj medför inte obetydliga ränteförluster för statsverket. Med hänsyn till det anförda anser jag att kvarskatteuppbörden inte bör läggas senare än under uppbördsmånaden april.

I ekonomiskt hänseende innebär den föreslagna ordningen på det hela taget ingen förändring för statsverket. Den ränteförlust som statsverket gör genom att senarelägga marsuppbörden uppvägs i stort sett av den räntevinst som uppstår genom att majuppbörden tidigareläggs.

I ekonomiskt hänseende innebär förslaget vidare att arbetsgivarna gör en räntevinst jämfört med dagens system. Den uppkommer därigenom att arbetsgivarna skall göra större skatteavdrag vid varje löneutbetalningstill­fälle och får behålla innehållna belopp längre tid än i nuvarande system. Ränte vinsten kan med utgångspunkt i en kalkylränta på 10 % uppskattas till 12 milj. kr. årligen. Arbetstagarkollektivet får vidkännas motsvarande ränteförlust.

För att syftet med mitt förslag skall uppnås måste den föreslagna ord­ningen gälla all kvarskatt, alltså även kvarskatt från dem som är skyldiga att betala preliminär B-skatt. Även rättviseskäl talar för en sådan lösning. Den som är skyldig att själv betala in sin kvarskatt bör sålunda inte ha möjlighet att göra detta vid ett senare tillfälle än den för vilken en arbetsgi­vare skall redovisa och betala innehållen kvarskatt.

I detta sammanhang vill jag också säga några ord om kvarskatteavgiften. Nuvarande kvarskatteavgift, som år 1975 ersatte den dittills gällande kvarskatteräntan, har en viktig uppgift i uppbördssystemet. Den skall vara ett påtryckningsmedel som förmår de skattskyldiga att genom bl. a. fyll­nadsinbetalningar bidra till en god överensstämmelse mellan den slutliga och den preliminära skatten. Den har vid införandet också avvägts med tanke på den ränteförlust som statsverket gör om den slutliga skatten i stället betalas som kvarskatt under mars och maj året efter debiteringen. Om kvarskatt uppkommer för en B-skattebetalare innebär detta att han får kredit under ca 20 månader. B-skattebetalarna har relativt sett de flesta större kvarskatteposterna. Vid införandet av kvarskatteavgiften ansågs det angeläget att avgiften avvägdes så att den medförde att särskilt sådana kvarskatteposter reducerades. Avgiften har alltså bestämts med utgångs­punkt i den ordning som gäller för B-skattebetalarna. För dem medför förslaget i princip inte någon ändrad kredittid. Senareläggningen av upp­börden i mars till april uppvägs av att uppbörden i maj tidigareläggs till april. Med hänsyn till vad som sagts nu finner jag inte skäl att ändra nuvarande regler om kvarskatteavgiften.

Mitt förslag om att kvarskatten skall betalas i april föranleder ändring i
28 och 31 §§, 39 § 1 mom., 42 §, 43 § 1 mom. samt punkt 4 av anvisningar-
      70

na till 39 § uppbördslagen.


 


7.3.3 Redovisning och inbetalning

Mitt förslag: Kvarskatt som innehållits av en arbetsgivare skall redovisas i en särskild uppbördsdekiaration. Kvarskatten skall beta­las in till ett särskilt postgirokonto hos länsstyrelsen avsett enbart för sådan skatt.


Prop. 1985/86: 150 Bil. I


 


RSV:s förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt RSV:s för­slag. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att länsstyrelsens hantering av kvarskatteuppbörden kan förenklas ytterligare genom införande av en bestämmelse om att den särskilda uppbördsdeklarationen skall uppta det belopp som betalas in i kvarskatt i stället för som RSV föreslagit det belopp som dragits av för kvarskatt.

Skälen för mitt förslag: En arbetsgivare som gjort skatteavdrag för kvar­skatt är för närvarande skyldig att redovisa och betala skatten i klump tillsammans med avdragen preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter. Detta sker med hjälp av uppbördsdeklarationen vilken fungerar som både deklarationsblankett och inbetalningskort. Förutom uppbördsdeklara­tionen skall arbetsgivaren vid vae kvarskatteuppbörd lämna en följesedel angående kvarskatten med specifikation för varie arbetstagare. Specifika­tionen av kvarskatten används scm underlag vid krediteringen av skatten på de olika arbetstagarna i skattedatabasen.

Med nuvarande redovisningssystem gör ett stort antal arbetsgivare kvittningar och sammanblandningar mellan kvarskatt, preliminär skatt och arbetsgivaravgifter. Detta beror till stor del på att redovisningen och betal­ningen sker med en och samma handling, uppbördsdeklarationen. Med hänsyn härtill är det som RSV föreslagit lämpligt att bryta ut redovisningen av kvarskatten från uppbördsdeklarationen och i stället låta arbetsgivaren redovisa skatten separat. För en sådan ordning talar också den omstän­digheten att kvarskatten skall uppbäras vid endast ett uppbördstillfalle medan uppbördsdeklarationen skall användas varie uppbördsmånad. Det är under sådana förhållanden onödigt att ta i anspråk utrymme för redovis­ning av kvarskatt på deklarationsblanketten.

Jag anser att man genom att låta arbetsgivarna redovisa innehållen kvarskatt i en särskild uppbördsdeklaration för sådan skatt och betala denna till ett särskilt postgirokonto hos länsstyrelsen kan uppnå väsentliga fördelar. Antalet sammanblandningar bör minska avsevärt och avstäm­ningsarbetet blir enklare.

Länsstyrelsens i Stockholms län förslag att den särskilda uppbördsdek­larationen skall uppta det kvarskattebelopp som betalas in i stället för innehållet belopp är inte anpassat till den situationen att arbetsgivaren betalar ett lägre belopp än som innehållits. Visserligen är en arbetsgivare skyldig att betala in all innehållen kvarskatt men i praktiken är det inte sällan så att arbetsgivaren förmår betala endast en del av innehållen kvar­skatt. Med hänsyn härtill bör den av länsstyrelsen föreslagna ordningen inte införas.


71


 


Mina förslag om redovisning och inbetalning av kvarskatten föranleder ändring i 54 § 1 mom. uppbördslagen.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


7.3.4 Ikraftträdande

Mitt förslag: De nya bestämmelserna om uppbörd av kvarskatt skall tillämpas första gången i fråga om kvarskatt på gmnd av 1986 års taxering, dvs. kvarskatt som skall betalas under år 1987.

RSV:s förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser godtar förslaget. Länssty­relsen i Stockholms län understryker att det är angeläget att den föreslagna ordningen tillämpas redan fr. o. m. år 1987.

Skälen för mitt förslag: Mitt förslag om en ändrad kvarskatteuppbörd syftar till att förenkla arbetsuppgifterna för i första hand länsstyrelsen men även för arbetsgivarna. Därigenom skapas utrymme för länsstyrelsens arbete med årsuppgifterna. Med hänsyn härtill bör de nya reglerna tilläm­pas så snart som möjligt eller närmare bestämt första gången i fråga om den kvarskatt som skall uppbäras under år 1987.

8 Energiskatt på elektrisk kraft

Mitt förslag: Den särskilda bestämmelsen om att energiskatt på elektrisk kraft som förbrukas i industriell verksamhet skall utgå efter en högre skattesats för de första 40000 kilowattimmarna av förbmk-ningen under ett år slopas.


Skälen för mitt förslag: Enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt skall skatt på elektrisk kraft utgå med 7,2 öre per kilowattimme eller, i vissa i lagen angivna kommuner, med 6,2 öre per kilowattimme. Dessa skattesatser gäller även förbmkningen av elektrisk kraft vid industriell tillverkning upp till 40000 kilowattimmar per år. Skatten på den överskju­tande förbrukningen utgår med 5 öre per kilowattimme.

Differentieringen av skattesatsen för förbrukningen vid industriell till­verkning innebär att industriföretagen för varie arbetsställe får betala 880 kr. (480 kr. i vissa kommuner) mer i skatt än de skulle få betala om skattesatsen 5 öre per kilowattimme tillämpades på hela förbrukningen.

Det skulle innebära en förenkling både för dem som är skattskyldiga till energiskatt för elektrisk kraft och för RSV om differentieringen för indu­striföretagen slopades. Jag föreslår därför att skattesatsen 5 öre per kilowattimme skall gälla för hela förbrukningen av elektrisk kraft vid industriell tillverkning.

Ändringen bör träda i kraft den 1 januari 1987.

Förslaget innebär att statsverkets intäkter av energiskatt minskar med omkring 10 milj. kr. per år.


72


 


9 Betalning av vägtrafikskatt

Mitt förslag: Vägtrafikskatt skall betalas med vanligt inbetalnings­kort, i stället för som nu vanligen genom postförskott.


Prop. Bil. 1


1985/86:150


 


Skälen för mitt förslag: Vägtrafikskatt utgår enligt vägtrafikskattelagen (1973:601). VSL, i form av fordonsskatt och kilometerskatt. Fordonsskatt utgår för personbilar, motorcyklar, lastbilar, bussar, traktorer, motorred­skap och släpvagnar, om fordonen är registrerade och inte avställda. Det totala antalet fordonsskattepliktiga fordon är ca 4,2 miljoner och skattein­täkterna för innevarande budgetår beräknas till ca 3080 milj. kr. Kilome­terskatt utgår huvudsakligen för brännoljedrivna personbilar, lastbilar och bussar samt för tyngre släpvagnar till sådana fordon. Det totala antalet kilometerskattepliktiga fordon är ca 270000, och skatteintäkterna för inne­varande budgetår beräknas till ca 2000 milj. kr.

Fordonsskatten betalas vanligen i förskott för helt år. Om årsskatten överstiger I 500 kr. betalas dock fordonsskatten för skatteperioder om fyra månader, 12 § första stycket VSL. Kilometerskatt betalas i efterhand för skatteperiod, 18 § tredje stycket VSL.

På grund av bl. a. det stora antalet fordon blir antalet debiteringar mycket stort. Fordonsskattedebiteringarna är fler än fem miljoner per år, och antalet debiteringar av kilometerskatt uppgår till mer än 800000 per år.

Det stora antalet debiteringar innebär givetvis att det är viktigt att mtinerna för debitering och inbetalning av vägtrafikskatt är rationella. I huvudsak får anses att det nuvarande förfarandet motsvarar de krav som bör kunna ställas. Till skillnad mot vad som är vanligt för andra skatter sker dock inbetalning av vägtrafikskatt vanligen genom en postförskottsm-tin. Detta postförskottsförfarande är dyrbart och medför även vissa nack­delar för fordonsägarna. Om även vägtrafikskatl kunde betalas på vanligt sätt med inbetalningskort skulle stora vinster kunna göras.

De närmare reglerna om postförskottsförfarandet finns intagna i vägtra­fikskatteförordningen (1973:776). Reglerna innebär i huvudsak att skatte­kvitto på den skatt som skall betalas sänds till den skattskyldige under postförskott. Postförskottsförsändelsen skall sedan lösas inom viss angi­ven tid. Samtidigt med skattekvittot erhålls kontrollmärke enligt bilregis­terkungörelsen (1972: 599), under fömtsättning att samtliga krav för erhål­lande av kontrollmärket uppfyllts. Fråga om utfärdande av kontrollmärket prövas av trafiksäkerhetsverket i samband med att fordonsskatt påförs ett fordon.

Även om reglerna fömtsätter att vägtrafikskatt skall betalas genom lösande av postförskottsförsändelse medges att den som har postgiro eller personkonto girerar skattebeloppet. I dessa fall sänds, sedan gireringen bokförts, skattekvittot och kontrollmärket ut i lösbrev. Detta förfarande är numera mycket vanligt.

Postförskottsrutinerna har i huvudsak motiverats av kopplingen till ut­färdande av skattekvitto och kontrollmärke. Skattekvittot fyller dock nu­mera knappast någon egentlig funktion. Exempelvis slopades kravet på att


73


 


skattekvitto skall medföras vid färd redan år 1977. Det särskilda skatte- Prop. 1985/86: 150 kvittot bör kunna ersättas med vanligt postkvitto, på samma sätt som vid Bil. 1 inbetalning av andra skatter. Enligt min mening bör också kontrollmärket kunna sändas ut per brev till fordonsägarna sedan skatten betalats med vanligt inbetalningskort. Den nackdel som finns med detta är att det dröjer några dagar från det att skatten betalats till dess att kontrollmärket erhålls. Betalas skatten för ett fordon någon av de sista dagarna i uppbördsmåna­den, kan därför giltigt kontrollmärke komma att saknas under några dagar. Jag bedömer dock att detta inte behöver få några betydande nackdelar ur kontrollsynpunkt. Redan nu förekommer detta för övrigt i det fall då skattebeloppen gireras.

Betalningsmtinerna för vägtrafikskatt bör således ändras så att trafiksä­kerhetsverket sänder ut inbetalningskort till fordonsägarna på skatten. Sedan betalning skett sänds eventuellt kontrollmärke ut per brev. Det särskilda skattekvittot bör slopas och 10 § VSL upphävas. Inbetalning av skatten bör kunna göras kostnadsfritt av fordonsägarna. En särskild be­stämmelse om detta bör införas i VSL som en ny paragraf, 29 a §. Där bör också införas en regel om när skatten skall anses vara betald. Regeln bör lämpligen utformas i enlighet med vad som gäller för inbetalning av mer­värdeskatt enligt 44 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, dvs. så att skatten skall anses betald den dag då inbetalningskort eller försändelse som innehåller gireringshandling inkommit till postanstalt.

Ändringarna bör träda i kraft den I januari 1987.

För myndigheternas del innebär slopandet av postförskotten i huvudsak att postmtinerna förbilligas. Totalt uppgår vinsterna till ca 20 milj. kr. per år.

10 Kontrolluppgift för vissa ersättningar

Riksdagen har beslutat om ändrad administration av studiehjälp och vux­enstudiestöd m. m. (prop. 1984/85:184, SfU 25, rskr 327). Beslutet innebär att de studiesociala myndigheterna skall ha ansvar för bl. a. utbetalningen.

Riksdagen har vidare beslutat att det studiesociala stödet i samband med grundläggande svenskundervisning för invandrare - timersättning - skall motsvara den Umersättning som utgår vid gmndutbildning för vuxna samt att även administrationen skall vara densamma (prop. 1983/84:199, UbU 1984/85:6, rskr 77).

Till följd härav bör ändringar göras i 37 § I mom. taxeringslagen (1956:623). Uppgiftsskyldig för ifrågavarande ersättningar blir vuxenut­bildningsnämnd.

Ändringarna bör gälla fr. o. m. 1987 års taxering.

74


 


II Upprättade lagförslag                         Prop. 1985/86:150

Bil. 1 I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprät­tats förslag till

1.    lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

2.    lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

3.    lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

4.    lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

5.    lagom ändring i tullagen (1973:670),

6.    lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisreg­leringsavgifter,

7.    lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskriv­ningsmyndigheter,

8.    lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

9.    lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

 

10.   lag om ändring i lagen (1979:610) om allmän investeringsre­serv,

11.   lag om ändring i lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto,

12.   lag om ändring i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto,

13.   lag om ändring i lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyel­sekonto,

14.   lag om upphävande av vissa fondförfattningar m. m.,

15.   lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

16.   lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601),

17.       lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.7.

På grund av förslagens enkla beskaffenhet anser jag att lagrådets höran­de skulle sakna betydelse. Dessutom är de vid 1 och 2 angivna förslagen, med undantag av förslagen angående räntor i 19 § kommunalskattelagen och 69 § 2 mom. uppbördslagen, så brådskande att den fördröjning av dessa förslags behandling som lagrådsgranskningen skulle medföra, skulle vara till avsevärt men.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986                        75


 


 


 


Statsbudgeten och särskilda frågor      7, '''''''■ ''

1 Statsbudgeten budgetåren 1985/86 och 1986/87

I; 1 Beräkningsförutsättningar, m. m.

Vid en beräkning av statsinkomsternas utveckling är de antaganden som görs om inkomstutvecklingen i samhället av stor betydelse. Riksrevisions­verkets (RRV: s) beräkningar grundas på antagandet att lönesumman mel­lan åren 1984 och 1985 ökade med 9,1 %. Mellan åren 1985 och 1986 antas lönesumman öka med 7,0%. För år 1987 har RRV schablonmässigt räknat med en lönesummeökning på 4,3%. RRV räknar med en ökning av utgif­terna i löpande priser för privat konsumtion med drygt 6% mellan åren 1985 och 1986 samt med ca 4,5% mellan åren 1986 och 1987,

Antagandena påverkar även RRV: s beräkning av statsutgifterna för budgetåret 1985/86.

På grundval av de nyligen träffade avtalen mellan parterna på arbets­marknaden räknar jag med att lönesumman ökar med 0,6 procentenheter mer än vad RRV räknat med, dvs. 7,6%. För år 1987 har inom finansde­partementet inte gjorts några prognoser för utvecklingen av lönesumma och priser. Jag utgår därför kalkylmässigt från de av RRV använda anta­gandena,

I RRV:s beräkningar avseende budgetåren 1985/86 (statsbudgetens in­komster och utgifter) och 1986/87 (statsbudgetens inkomster) har verket tagU hänsyn till beslut som riksdagen fattat före den 17 mars 1986. RRV har även beaktat förslag från regeringen före denna tidpunkt. Jag har för egen del beaktat även de riksdagsbeslut som fattats under återstoden av mars samt förslag från regeringen som lagts fram under denna period. I några fall har jag även beaktat förslag som lagts fram efter 31 mars 1985, vilket jag angivit i vaqe enskilt fall. Det får ankomma på riksdagens finansutskott att göra justeringar för sådana förändringar som ej kunnat beaktas.

1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter avseende budgetåret 1985/86

RRV:s senaste beräkning av budgetutfallet för 1985/86 utgörs av verkets budgetprognos nr 5 från den 1 april 1986. Beräkningar av inkomsterna för budgetåret 1985/86 har gjorts av RRV i verkets reviderade inkomstberäk­ning (bilaga 1.4).

Inkomster

I RRV:s reviderade inkomstberäkning har verket för budgetåret 1985/86 beräknat inkomsterna till 275638 milj. kr.

RRV har i sina beräkningar antagit att volymen av den privata konsum­
tionen ökar med 2% under 1986. I enlighet med vad jag anfört i det
          77

I    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1. Del 4


 


föregående beräknas volymökningen 1986 nu till 2,7%. Detta medför att jag räknar upp statsinkomsterna på inkomsttiteln Mervärdeskatt med 100 milj. kr. för innevarande år.

Jag räknar upp inkomsterna på inkomsttiteln Övriga inkomster av för­såld egendom med 425 milj. kr. till följd av försäljningen av statens aktier i AB Gambrinus.

Tabell 1. Ändringar i RRV:s beräkningar av statsbudgetens inkomster budgetåret 1985/86

1 000-tal kr.


Prop. 1985/86:150 Bil. 1


 


RRV:s

rev. beräk­ning


Förändring enligt före­draganden


 


Föredragandens justeringar:

1411 MervärdesliatI

3312 Övriga inkomster av försåld egendom

Summa inkomster

Förändring enligt föredraganden


62400000 1

275 637 550


+ 100000 -t-425000

-(-525000


RRV: s beräkningar föranleder i övrigt inte någon erinran från min sida. Sammantaget medför mina justeringar av RRV:s beräkningar för budget­året 1985/86 en beräknad ökning av inkomsterna med 525 milj. kr. till 276 163 milj. kr.

Utgifter

I statsbudgeten anvisades 323 389 milj. kr. Därutöver har RRV beaktat beslut och förslag till anslag på tilläggsbudget om sammanlagt 4254 milj. kr. RRV beräknar därmed utgiftsanslagen exkl. statsskuldräntor till 249243 milj. kr. och merbelastningen på förslagsanslag exkl. statsskuldrän­tor till 9 128 milj. kr. Sammantaget innebär detta att RRV beräknar utgifts­anslagen exkl. statsskuldräntor till 258371 milj. kr.

Tabell 2. Statsutgifterna budgetåret 1985/86

Milj. kr.


1985/86 Statsbud­get


RRV


Föredra­ganden


 

Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor

244989

249243

249243

Finansfullmaktsutnyttjande

-

360

360

Beräknad merbelastning på förslags-

 

 

 

anslag exkl. siatsskuldräntor

9128

9128

Statsskuldräntor

77400

67 800

65900

Förändringar i anslagsbehållningar

-   500

-1-   727

-1-1327

Andrad disposition av rörliga

 

 

 

krediter

500

-     81

-     81

Beräknat tillkommande utgifts-

 

 

 

behov, netto

1000

-

-

Summa statsutgifter

323389

327177

325877


Finansfullmakten för budgetåret 1985/86 har hittills under budgetåret utnyttjats med 360 milj. kr. Jag räknar inte med någon ytterligare kassa-


78


 


mässig belastning av finansfullmaktsutnyttjandet för innevarande budget-     Prop. 1985/86: 150


ar.

RRV har beräknat utgifterna för statsskuldräntorna till 67800 milj. kr. för budgetåret 1985/86. Enligt uppgifter under hand från riksgäldskontoret beräknas utgifterna för statsskuldräntorna komma att bli 1900 milj. kr. lägre än vad RRV bedömt. Sedan budgetpropositionen har därmed stats­skuldräntorna minskat med 5600 milj. kr. Minskningen är störst för valuta­förluster och räntor på utländska lån till följd av en kombination av sänkt dollarkurs och sänkta utlandsräntor. Räntor på inhemska lån beräknas också minska främst beroende på sänkt ränta för den kortfristiga upplå­ningen. Detta innebär att utgifterna för statsskuldräntor för budgetåret 1985/86 nu av riksgäldskontoret beräknas till 65900 milj. kr. enligt vad som framgår av tabell 3.

Tabell 3. Räntor på statsskulden

Miljarder kr.

 

1985/86

 

 

Budget-

 

 

proposi-

Föränd-

Nuv.

tionen

nng

beräkning


Bil. 1


51,9

-1,5

50,4

14,0

-1,6

12,4

5,6

-2,5

3,1

Räntor på inhemska lån m. m. Räntor på utländska lån Valutaförluster

Summa                                   715_____ -56_____ 659_____

Enligt RRV kommer de totala anslagsbehållningarna under innevarande budgetår att minska med 727 milj. kr. för att uppgå till 24062 milj. kr. vid ingången av budgetåret 1986/87. Jag räknar här med eU anslagsutnyttjande som överstiger RRV: s beräkning med 600 milj. kr. Dessa hänför sig till ökat utnyttjande av betalningsbalansstödet samt ökade anslagsförbruk­ningar vad avser krediter till utvecklingsländer. Jag räknar således med att anslagsbehållningarna kommer att minska med I 327 milj. kr. för att uppgå till 23462 milj. kr. vid ingången av budgetåret 1986/87. Utvecklingen av an­slagsbehållningarna mellan budgetåren 1984/85 och 1985/86 framgår av tabell 3. Redovisningen koncentreras till de huvudtitlar där anslagsbehåll­ningarna spelar en särskilt stor roll.

Tabell 4. Anslagsbehållningarna vid utgången av budgetåren 1984/85-1985/86

Miljarder kr.

1984/85

1985/86

Utfall

Ber. utfall

5,8

6,4

3,8

3,3

3,7

2,3

9,0

9,2

2,5

2,3

Huvudtitel

Utrikesdepartementet Kommunikationsdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet Industridepartementet Övriga huvudtitlar

Summa                                            24,8               23,5

Enligt RRV kommer utnyttjandet av röriiga krediter att minska med 81
milj. kr. Jag har inget att erinra mot denna bedömning.
                                       79


 


Eftersom hänsyn har tagits till samtliga tilläggsbudgetar räknar RRV inte     Prop. 1985/86: 150 med några ytterligare utgifter under posten tillkommande utgiftsbehov.     Bil. 1 netto. Jag har inget att invända mot denna beräkning.

1 övrigt har jag inga invändningar mot RRV: s beräkning. Sammantaget beräknar jag sålunda utgifterna budgetåret 1985/86 till 325 877 milj. kr., vilket framgår av tabell 2.

Jag återkommer till statsbudgetens saldo för budgetåret 1985/86 under avsnitt 1.4 i det följande.

1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter avseende budgetåret 1986/87

Inkomster

RRV beräknar statsbudgetens totala inkomster under budgetåret 1986/87 till 288776 milj. kr. I bilaga 1.4 återfinns en sammanfattning av RRV:s skrivelse till regeringen av den 4 april 1986. RRV har tagit hänsyn till beslut eller förslag från regeringen före den 17 mars 1986. I det reviderade förslaget till statsbudget för nästa budgetår ingår vissa förslag som påver­kar statsbudgetens inkomster. Jag redogör i det följande förde justeringar av RRV: s beräkningar som jag finner nödvändiga.

RRV har som beräkningsfömtsättning antagit att lönesummans utveck­ling kommer att uppgå till 7% under 1986. I enlighet med vad jag tidigare anfört om löneutvecklingen mm. under 1986 beräknar jag nu att lönesum­man ökar med 7,6%. Med anledning av detta räknar jag upp inkomsttiteln Fysiska personers skatt på inkomst, realisationsvinst och rörelse med 2 165 milj. kr.

Jag reviderar upp beräkningen av inkomsttiteln Lagstadgade socialav­gifter som en följd av de nya antagandena om lönesummans utveckling under 1986 med 1200 milj. kr. Vidare reviderar jag, efter samråd med chefen för socialdepartementet, ner nettoinkomsterna på inkomsttiteln med 251 milj. kr. med anledning av det nyligen träffade avtalet om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Totalt för inkomsttiteln reviderar jag således upp inkomsterna med totalt 949 milj. kr. i förhållande till RRV:s beräkning.

RRV har antagit att den privata konsumtionen (volym) kommer att öka med 2% under 1986. Med anledning av vad jag anfört tidigare räknar jag att den privata konsumtionen ökar med 2,7%. Jag räknar därför upp verkets beräkning av inkomsterna på inkomsttiteln Mervärdeskatt med 300 milj. kr.

Med anledning av det förslag som lagts fram om en höjning av skatten på vissa resor räknar jag upp inkomsterna på inkomsttiteln Reseskatt med 100 milj. kr.

Jag reviderar upp inkomsttiteln Övriga inkomster av försåld egendom med 212,5 milj. kr. till följd av försäljningen av statens aktier i AB Gam­brinus.

RRV:s beräkningar i övrigt föranleder inte någon erinran från min eller
andra berörda statsråds sida. Totalt innebär de av oss förordade avvikel-
          80


 


serna från verkets beräkningar en uppräkning av inkomsterna för budget-     Prop. 1985/86: 150 året 1986/87 med 3726,5 milj. kr. Jag beräknar sålunda statsbudgetens     Bil. 1 inkomster för budgetåret 1986/87 till 292503 milj. kr. Ändringarna i förhål­lande till RRV:s beräkning framgår av tabell 5.

Tabell 5. Ändringar i RRV:s beräkningar av statsbudgetens inkomster budgetåret 1986/87

1 000-tal kr.

 

 

RRV:s beräk-

Förändring

 

ning (rev.

enligt före-

 

beräkning)

draganden

Föredragandens justeringar:

 

 

1111 Fysiska personers skatt på inkomst,

 

 

realisationsvinst och rörelse

43 716000

H-2 165000

1200 Lagstadgade socialutgifer

58289000

H-  949000

1411 Mervärdeskatt

65900000

-1-   300000

1451 ReseskaU

198000

-F   100000

3312 Övriga inkomster av försåld egendom

-

-1-  212 500

Summa inkomster

288776348

 

Summa förändringar enligt

 

 

föredraganden

 

-1-3726500


Utgifter

I årets budgetproposition upptogs de totala utgifterna för budgetåret 1986/87 till 335 575 milj. kr. Av detta belopp svarade minskade anslagsbe­hållningar, ökad disposifion av rörliga krediter och beräknat fillkommande utgiftsbehov, netto för 3000 milj. kr. Utgiftsanslagen uppgick sålunda till 332575 milj. kr. kr för budgetåret 1986/87.

Sedan riksdagen förelades budgetpropositionen har fram till den 1 april 1986 dels ett antal propositioner innebärande anslagsförändringar förelagts riksdagen, dels riksdagen beslutat om ett antal anslag som föreslogs i budgetpropositionen. Om riksdagen bifaller förslagen i propositionerna ökar utgiftsanslagen med ca 860 milj. kr. budgetåret 1986/87. Beloppet inkluderar även de anslagsförändringar i förhållande till budgetproposi­tionen som beslutats av riksdagen men inte de minskade utgifterna för statsskuldräntor som jag strax återkommer till.

I samband med min beräkning av anslagskonsekvenserna har jag låtit upprätta en specifikation över föreslagna och i förekommande fall besluta­de anslagsförändringar på statsbudgeten i förhållande till budgetproposi­tionen. Denna specifikation (bil. 1.6) täcker i princip perioden t. o. m. mars månad 1985.

Anslaget Räntor på statsskulden m. m. upptogs i budgetpropositionen för budgetåret 1986/87 med ett till 71000 milj. kr. beräknat belopp. Belast­ningen på detta anslag är beroende av den ackumulerade statsskulden under det budgetår för vilket anslaget anvisas och av räntenivån inom och utom landet och av bokföringsmässiga valutaförluster på gmnd av ändrade växelkurser vid omsättning eller återbetalning av utlandslån. En förnyad beräkning av riksgäldskontoret (skrivelse den 3 april 1986 till regeringen) ger vid handen att utgifterna för räntor på statsskulden torde bli ca 3 000 milj. kr. lägre än vad som togs upp i budgetpropositionen. Valutaförluster


81


 


och räntor på utländska lån minskar med sammanlagt 1 200 milj. kr. som följd av sänkt dollarkurs, sänkta utlandsräntor och fördelaktigare villkor vid upptagandet av nya lån som ersättning för de som förtidsinlöses. De inhemska räntorna beräknas bli 1 800 milj. kr. lägre än vad som beräknades i budgetpropositionen. Skillnaden kan främst hänföras till att räntorna på statsskuldväxlar sjunkit med nästan 2 procentenheter mellan beräknings­tillfällena. Förslag till Inkomst- och utgiftsstat för anslaget Räntor på statsskulden m.m. framgår av bilaga 1.5. Anslaget bör i enlighet med förslaget föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1986/87 med 68000 milj. kr.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


Tabell 6. Räntor på statsskulden

Miljarder kr.


Budgetår


1986/87                     1986/87

Budget-     Föränd-     Nuv. be-

proposition     ring      räkning


 


Räntor på inhemska lån m. m. Räntor på utländska lån Valutaförluster

Summa


 

56,9

-1,8

55,1

12,7

-0,8

11,9

1,4

-0,4

1,0

68,0

71,0

-3,0


Sammantaget innebär detta att jag beräknar utgiftsanslagen för budget­året 1986/87 till 330435 milj. kr. Det jag nu anfört om utgifterna kan sammanfattas enligt följande.

Milj. kr.


1.   Utgiftsanslag enligt 1986 års budgetproposition exkl. siatsskuldräntor

2.   Anslagsökningar enligt specifikation i bilaga 1.6, exkl. statsskuldräntor

3.   Minskade utgifter för statsskuldräntor

Summa utgiftsanslag


332 575

-t-   860 -3000

330435


 


I syfte att få en så långt möjligt rättvisande bild av den totala belastning­en på statsbudgeten beräknas, utöver utgiftsanslagen, på statsbudgetens utgiftssida även medel för förändringar i anslagsbehållningar, ändrad dis­position av rörliga krediter och Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.

1 budgetpropositionen beräknades förbmkningen av anslagsbehållning­arna komma att uppgå till 1500 milj.kr. netto, budgetåret 1986/87. De propositioner innebärande anslagsförändringar som därefter förelagts riks­dagen motiverar ingen ändring av den beräkning som gjordes i budgetpro­positionen. Jag räknar således även nu med en minskning av anslagsbehåll­ningarna med 1500 milj. kr. under budgetåret 1986/87.

Budgetutfallet påverkas även av förändringar i utnyttjandet av rörliga krediter hos riksgäldskontoret. Sådana krediter har enligt riksdagens be­slut ställts till förfogande för vissa affärsverk, myndigheter och bolag. Med hänsyn till en viss erfarenhetsmässig ökning av utnyttjandet av rörlig kredit i övrigt räknar jag schablonmässigt, liksom i budgetpropositionen.


82


 


med en ökning av utnyttjandet av rörliga krediter mellan budgetåren 1985/86 och 1986/87 med 500 milj. kr.

I syfte att förslaget till statsbudget så långt som möjligt skall visa den totala budgetbelastningen förs på budgetens utgiftssida upp posten Beräk­nat tillkommande utgiftsbehov, netto. Vid beräkningen av denna post görs en uppskattning av sådana utgifts- och inkomstförändringar som inte förts upp på annat ställe i budgeten.

I budgetpropositionen ingick i denna post budgeteffekterna till följd av särpropositioner som senare under riksmötet skulle komma att föreläggas riksdagen. Då dessa förslag numera föreligger har medel i stället beräknats under berörda anslag och inkomsttitlar. I min beräkning har jag emellertid ej justerat berörda anslag och inkomsttitlar för förslagen i denna proposi­tion. Effekterna av förslagen har därför beräknats under posten Beräknat tillkommande utgiftsbehov netto. Det får ankomma på riksdagens finans­utskott att fördela effekterna av dessa förslag på resp. anslag och inkomst­titlar.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört har jag beräknat posten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto till 5000 milj. kr. för budgetåret 1986/87.

Sammantaget innebär mina beräkningar att statsutgifterna för budget­året 1986/87 kommer att uppgå till 337438 milj. kr., vilket är 1863 milj. kr. mer än vad jag beräknade i 1986 års budgetproposition.


Prop. Bil. 1


1985/86:150


 

 

Tabell 7. Statsutgifterna

Milj. kr.

budgetåret 1986/87

 

 

 

 

1986/87

 

 

Budget­prop.

Ny be­räkning

Utgiftsanslag

Förändringar i anslagsbehållningar Ändrad disposition av rörliga krediter Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto

Summa statsutgifter

332 575

1500

500

1000

335575

330435

1500

500

5000

337435


1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1985/86 och 1986/87

Med hänvisning till min redovisning i det föregående beräknar jag utfallet av statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och förslaget till statsbudget 1986/87 på sätt som framgår av tabell 8.

Beräkningen av budgetutfallet för innevarande budgetår ger vid handen att budgetunderskottet för budgetåret 1985/86 bhr 2,5 miljarder kr. lägre än vad som beräknades i budgetpropositionen. Nu fömtses ett underskott om ca 49,7 miljarder kr.

Statsinkomsterna nästa budgetår uppskattas nu till 292,5 miljarder kro­nor. Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i budgetpropositionen till 264,6 miljarder kronor. Nu beräknar jag utgifterna till 269,4 miljarder kronor. Sammanfattningsvis innebär beräkningarna att budgetunderskot­tet för budgetåret 1986/87 minskar med 4 miljarder kr. till 44,9 miljarder kr., jämfört med beräkningarna i budgetpropositionen.


83


 


Förändringarna av inkomsterna och utgifterna i förslaget till statsbudget för budgetåret 1986/87 sedan budgetpropositionen har jag även låtit sam­manställa i en specifikation (bil. 1.6), som bör fogas till regeringsprotokol­let.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1


Tabell 8. Utvecklingen av statsbudgetens saldo budgetåren 1984/85-1986/87

Miljarder kr.

 

 

 

1984/85

1985/86

 

 

1986/87

 

Procentuell förändring

 

Utfall

 

 

 

 

 

 

 

 

Budget-

RRV

Ny be-

Budget-

Ny be-

Från ut-

Från ny be-

 

 

propo-

 

räkning

propo-

räkning

fall 1984/

räkning

 

 

sitionen

 

 

sitionen

 

85 till ny

beräkning

1985/86

1985/86 till ny beräkning 1986/87

Inkomster

260,6

273,3

275,6

276,2

286,7

292,5

6,0

5,9

Utgifter

 

 

 

 

 

 

 

 

exkl. stats-

 

 

 

 

 

 

 

 

skuld-

 

 

 

 

 

 

 

 

räntor

253,9

254,0

259,4

260,0

264,6

269,4

2,4

3,6

Statsskuld-

 

 

 

 

 

 

 

 

räntor

75,2

71,5

67,8

65,9

71,0

68,0

-12,4

3,2

Saldo

-68,5

-52,2

-51,5

-49,7

-48,9

-44,9

 

 


2 Underliggande budgetsaldo

Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålles om stats­budgetens inkomster och utgifter korrigeras för sådana effekter som är av redovisningsteknisk eller tillfällig art. Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild post skall betraktas som en reguljär in­komst/utgift eller betraktas som tillfällig, eller av redovisningsteknisk art. Ur analyssynpunkt är det trots dessa svårigheter att göra en avgränsning angeläget att redovisa en beräkning där de engångsvisa effekterna exklu-derats för att ge en bild av budgetsaldots underliggande utveckling.

På inkomstsidan har exempelvis följande effekter beaktats vid framräk-ning av det underliggande budgetsaldot.

-     Ändrade uppbördsperioder av inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och andra skatter, vilket medför att den i samband med omläggningen regist­rerade inkomstströmmen ger en felaktig bild av skatteinkomsterna.

-     vissa engångsvisa skattehöjningar/sänkningar på t. ex. vinster, förmö­genheter och löner

-     fillfälliga extra inleveranser från affärsverk till statsbudgeten

-     fondupplösningar som tillfälligt ökar statsbudgetens inkomster

-     utförsäljning av beredskapslager av olja.

På utgiftssidan har motsvarande effekter beaktats.

-     Valutaförluster som uppkommer när redan upptagna utlandslån läggs om till lån med gynnsammare villkor eller återbetalas.

-     Rena budgetavlastningar, som att bostadslånegivningen sedan budget­året 1985/86 inte belastar statsbudgeten. Vidare finansierar vissa affärs­verk sina investeringar genom lån på kreditmarknaden eller direkt i riksgäldskontoret i stället för som tidigare genom anslag på statsbudge­ten.


84


 


- Som exempel på effekter som inte beaktats vid framräkning av den     Prop. 1985/86:150 underliggande budgetutvecklingen kan nämnas dels att ränteutgifter för     Bil. 1 statsskulden periodiseras på olika sätt för olika låneinstrument, dels de särskida insatser inom arbetsmarknads- och industripolitik som gjorts med hänsyn till sysselsättningsläget och till problem i olika regioner, banker och företag.

Tabell 9 visar den underliggande utvecklingen av budgetsaldot under perioden 1984/85-1986/87. Det underiiggande budgetunderskottet minska­de kraftigt från budgetåret 1982/83 fram till budgetåret 1985/86 och ligger därefter kvar på ungefär samma nivå budgetåret 1986/87.

Tabell 9. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1984/85-1986/87

Miljarder kr., löpande priser

1984/85        1985/86        1986/87

Budgetsaldo               -58,2             -48,2             -45,7

Andel av BNP                 7,1                5,4                 4,8


3 Statens lånebehov

Vid en kreditmarknadsanalys är det av intresse att studera hur likviditeten i den svenska ekonomin påverkas av statens inkomster och utgifter. För att mäta detta används vanligen begreppet statens lånebehov. Detta mått avser att mäta de kassamässiga flöden från riksgäldskontorets och stats­verkets checkräkningar som påverkar banksystemets kassaställning via riksbanken. Det bör betonas att statens lånebehov definierat på detta sätt enbart belyser budgetens likviditetseffekt.

Det av riksrevisionsverket (RRV) redovisade budgetunderskottet är ej i alla avseenden kassamässigt. Ej heller inkluderar det alla relevanta fakto­rer för en kreditmarknadsanalys. I det följande görs därför en jämförelse av de båda begreppen för att påvisa relationerna dem emellan. Därefter diskuteras kort hur vissa institutionella förändringar under senare år på­verkat de båda begreppen.

I tabell 10 nedan visas hur man med vissa korrigeringar av statens budgetunderskott kan erhålla statens lånebehov. I det följande avser jag

Tabell 10. Statens lånebehov (netto) budgetåren 1983/84-1986/87

_______________________ 1983/84      1984/85      1985/86      1986/87

-3,1

-1,0

-hO,3

-1-0,3

46,9

44,2

1.   Statens budgetunderskott enligt RRV        77,1      68,5   49,7     44,9

2.   Diverse korrigeringar för att uppnå kassa-mässighet      -1,8      -1-3,6   -

3.   Valutaförluster/ -vinster på statliga utlandslån    -7,6      -14,5

4.   RGK:s kreditgivning m.m.        -             -

5.   Statens lånebehov               67,7       57,6

Anm. Före budgetåret 1985/86 finansierades såväl statliga bostadslån som vissa

affärsverks investeringar från statsbudgeten, vilket medförde ca 10 mdr kr. högre   85

budgetunderskott och upplåningsbehov.


 


kommentera dessa korrigeringar punkt för punkt. Det bör betonas att det     Prop. 1985/86: 150 är statens nettoupplåningsbehov som avses. Om man vill erhålla bmtto-     Bi). 1 upplåningsbehovet måste man även inkludera den förfallande statsskul­den.

1.    Det av RRV redovisade budgetunderskottet kan till stor del användas som utgångspunkt för likviditetsanalyser. Vissa korrigeringar behöver dock göras.

2.    Korrigeringar bör t. ex. göras då det förekommer skillnader mellan när transaktioner bokförs i myndigheternas redovisning och när de registre­ras pä statsverkets checkräkning. Som exempel kan nämnas att uppbör­den av punktskatter sker i slutet av varie månad men inte alltid betalas in på statsverkets checkräkning förrän under följande månad.

3.   Valutaförluster/-vinster på statliga utlandslån förs enligt nuvarande
redovisningspraxis upp mot statsbudgeten och statsverkets checkräk­
ning då ett utlandslån, som bokförts på statsskulden till de växelkurser
som gällde vid upplåningstillfället, förfaller till betalning. Då riksgälds­
kontoret skall återbetala mera/mindre än vad som bokförts på statsskul­
den måste ett under/överskott föras upp på statsverkets checkräkning.
Detta under/överskott tas upp av riksbanken om utlandslånet amorteras
eller av utlandet om lånet omsätts. Oberoende vilket som blir fallet
innebär förlusten/vinsten ej något likvilditetsflöde till den inhemska
marknaden och bör därför exkluderas från statens lånebehov.

4.    Under senare år har viss kreditgivning lyfts ut ur statsbudgeten och blivit kreditgivning från riksgäldskontoret. Denna kreditgivning finansi­eras genom statlig upplåning och leder på samma sätt som statsutgifter via budgeten till ett likviditetstillskott från riksgäldskontorets check­räkning i riksbanken om inte en kompenserande statsupplåning görs på den inhemska marknaden. Även denna kreditgivning måste således inkluderas i en likviditetsanalys och bör således läggas till budgetun­derskottet för att erhålla statens lånebehov. I andra fall förskotterar riksgäldskontoret vissa betalningar från statsbudgeten. Även dessa kre­diter bör inkluderas i statens lånebehov.

5.    Genom en saldering av posterna ovan erhålls statens lånebehov. Vid en kreditmarknadsanalys är detta en korrekt definition på statens lånebe­hov.

Under senare år har en del institutionella gränser mellan staten och olika nyskapade institut på kreditmarknaden aktualiserats. Detta gäller t. ex. televerkets ändrade finansieringsformer och bildandet av Statens Bostads­finansieringsaktiebolag (SBAB). Därutöver har en rad fondupplösningar genomförts som påverkat statsbudgeten. 1 det följande diskuteras dessa i korthet.

De ändrade finansieringsformerna för televerkets verksamhet innebär att statens behov att finansiera dessa med upplåning minskat med motsva­rande belopp. Samtidigt har ett nytt institut bildats för att finansiera televerkets verksamhet. Det samlade finansiella sparandet blir oförändrat av denna förändring, men kreditgiv ningen flyttar ut från statsbudgeten till det nya institutet.

Samma sak gäller för avlyften av statliga bostadslån från statsbudgeten.  86


 


Det finansiella sparandet förblir oförändrat, men kreditgivningen sker ej     Prop. 1985/86: 150
via statligt finansierad upplåning utan via SBAB: s obUgationsupplåning på     Bil. 1
kredhmarknaden.
              • -..             .'-V'   -,   c,

Ur likviditetssynpunkt innebär de ändrade finansieringsformerna andra fömtsättningar då riksbanken ej bidrar till de nya institutens finansiering genom någon form av kortfristig kreditgivning. En upplåning från SBAB eller teleinvest innebär ej att banksystemets kassaställning påverkas och skall av denna anledning ej inkluderas vid beräkningen av statens lånebe­hov, som syftar till att visa vilken statsskuldfinansiering som innebär en önskad grad av stramhet på kreditmarknaden.

Inom statsverksamheten finns ett antal fonder som redovisas vid sidan av statsbudgeten, men vars inkomster och utgifter regleras över statens checkräkning på samma sätt som de poster som ingår i statsbudgeten. Som exempel kan nämnas arbetsmarknadsfonden. Över- och underskott i dessa fonder påverkar normalt inte statsbudgetens utfall, men minskar resp. ökar däremot riksgäldens upplåningsbehov på marknaden. Detta har ej beaktats i beräkningarna ovan. Ej heller att när fonderna upplöses eller överförs till statsbudgeten sä påverkas budgetsaldot men däremot inte upplåningsbeho­vet.

4 Utnyttjande av fmansfullmakten, m. m.

Regeringen har av riksdagen bemyndigats att, om arbetsmarknadsläget kräver det, för budgetåret 1984/85 besluta om utgifter intill ett sammanlagt belopp av 2500 milj. kr. (prop. 1983/84:150 bil. I, FiU 40, rskr 420). I prop. 1984/85:150 (bil. I) redovisades att detta bemyndigande dittills inte hade disponerats.

Genom beslut den 16 april 1985 utnyttjades finansfullmakten för vissa sysselsättningsskapande åtgärder. Beslutet avsåg dels tidigareläggning av byggnadsarbeten för domstolsväsendet (12,4 milj. kr.) och statlig förvalt­ning i övrigt (12,1 milj. kr.), dels byggande av statliga vägar (69,7 milj. kr.), järnvägar (10,0 milj.kr.) och flygplatser m.m. (10,0 milj.kr.), dels 138,0 milj.kr.för beredskapsarbeten. Sammantaget disponerades härigenom 252,2 milj. kr. av finansfullmakten. Fullmakten har endast disponerats med detta belopp under budgetåret 1984/85.

Även för innevarande budgetår har riksdagen bemyndigat regeringen att, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter intill ett sam­manlagt belopp av 2500 milj.kr. (prop. 1984/85:150 bil. 1, FiU 30, rskr 409). Fullmakten får liksom tidigare användas för finansiering av tidigare­läggning, utvidgning eller påskyndande av statliga investeringar som nor­malt finansieras med anslag på statsbudgeten samt för beredskapsarbeten och för bidrag till kommunala projekt för investering och sysselsättning. Bidragsprocenten för kommunala projekt får fastställas av regeringen med hänsyn till ändamålet, dock högst till 75%. Vidare får finansfullmakten användas för bidrag till näringslivet och bostadssektorn. Härvid får gällan­de bidragssatser tillfälligt höjs till högst 75%.

Genom beslut den 31 oktober 1985 utnyttjades finansfullmakten med      87


 


187,0 milj.kr.för beredskapsarbeten och genom beslut den 13 mars 1986     Prop. 1985/86: 150 med ytterligare 173 milj. kr. för investeringar i statliga vägar (138 milj. kr.)     Bil. 1 och järnvägar (35 milj. kr.).

Jag avser att inom kort föreslå regeringen att i begränsad omfattning ta i anspråk finansfullmakten för vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder. Re­geringen borde få återkomma till riksdagen med en närmare redovisning härav.

Vid sidan av finansfullmakten har riksdagen lämnat regeringen ett antal konjunktur- eller arbetsmarknadspohtiskt motiverade bemyndiganden. De olika bemyndigandena som har lämnats för budgetåren 1984/85 och 1985/86 är följande:

Inom försvarsdepartementets verksamhetsområde: Regeringen har be­myndigats att medge överskridande av utgiftsramarna för det militära försvaret och civilförsvaret om det behövs av konjunktur- eller bered­skapsskäl.

Inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde: Regeringen har be­myndigats att av konjunkfurmässiga eller andra skäl av televisionsavgifts­medel anvisa - utöver av riksdagen beslutade investeringsmedel - ytterli­gare högst 10 % till televerket och byggnadsstyrelsen.

Inom bostadsdepartementets verksamhetsområde: Under förslagsansla­get Bidrag till förbättring av boendemiljön har regeringen bemyndigats att överskrida ramen för beslut om bidrag till förbättring av boendemiljön om det behövs av sysselsättningsskäl. Under förslagsanslaget Tilläggslån till ombyggnad av vissa bostadshus m.m.får ramen för tillstyrkanden av lån till kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse samt lån som avser bl. a. byggskador och byggfel ändras om det behövs av sysselsättningsskäl. Under förslagsanslagen Bidrag till allmänna samlingslokaler m.m. samt Lån till allmänna samlingslokaler får ramarna för bidrag och lån överskri­das om det behövs av sysselsättningsskäl.

De bemyndiganden som jag nu har nämnt har inte ianspråktagits utöver vad som redovisades i prop. 1984/85:150 (bil. I).

Regeringen disponerar för beslut innevarande budgetår, som jag tidigare nämnt, en finansfullmakt om 2500 milj. kr. Jag förordar att en fullmakt för budgetåret 1986/87 begärs med samma belopp och för samma ändamål.

5 Statliga garantier

1 1986 års budgetproposition redovisade jag att statens garantiåtaganden per den 1 juli 1986 skulle komma att uppgå till ca 143 397 milj. kr.

Regeringen har därefter till riksdagen lagt fram förslag som berör omfatt­ningen av det statliga garantiåtagandet. Förslagen redovisas i tabell 11.

Med dessa förändringar av garantiramarna kommer statens samlade garantiåtagande att uppgå till 142782 milj.kr.den 1 juli 1986 och 137782 milj. kr. den 1 januari 1987.

Vad gäller avgifter för varvsgarantierna föreslås i propositionen om vissa varvsfrågor att avgiften skall höjas med 0,25 procentenheter den 1 juli 1986 för att den 1 juli 1988 uppgå Ull 1,25%. I varvsproposifionen föreslås vidare att avgifterna skall erläggas i förskott och inte som hittills i efterskott.


 


Prop. 1985/86: 150

Bil. 1

Tabell 11. Föreslagna förändringar av ramar for statligt garantiåtagande efter budgetpropositionen 1986 (milj. kr.)

 

Proposition

Garantins

Nuvarande

Föreslagen

Förändring

Tidpunkt för

 

ändamål

garantiram

garantiram

 

förändring

1985/86: 120

Till svensk

30000

25000

-5 000

1987-01-01

om vissa

varvsindu-

 

 

 

 

varvsfrågor

stri och till

 

 

 

 

m. m.

beställning av fartyg hos svenska varv

 

 

 

 

1985/86: 102

Garantier

915

300

-  615

1986-05-01

om vissa åt-

för utveck-

 

 

 

 

gärder för

ling och

 

 

 

 

omställning

introduktion

 

 

 

 

av energi-

av ny teknik

 

 

 

 

systemet

inom energi­området

 

 

 

 

6 En balansräkning för staten

I 1985 års långtidsbudget redovisades för första gången en balansräkning för staten. Jag framhöll då att årliga balansräkningar för staten bör kunna bidra till förståelsen och analysen av statsfinansernas utveckling. Samti­digt borde man dock vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsat­ser.

Riksrevisionsverket (RRV) har överlämnat Årsbokslut för staten bud­getåret 1984/85 (RRV: s Dnr 1986:187). Detta årsbokslut omfattar statliga myndigheter inkl. affärsverken samt riksgäldskontoret och övriga myndig­heter under riksdagen. Riksbanken, som också är en myndighet under riksdagen, ingår dock endast med sin grundfond på 1 miljard kr. i den statliga redovisningen. Riksbankens totala egna kapital uppgår till 24 mil­jarder kr.

Värderingen av åtskilliga poster i den balansräkning som ingår i årsbok­slutet är schablonmässig. Vidare ligger betydande tillgångar utanför den statliga redovisningen. Det finns följaktligen anledning att även i fortsätt­ningen understryka att några alltför långtgående slutsatser inte bör dras av den presenterade balansräkningen.

I det följande presenteras en sammanfattning av den balansräkning som RRV redovisat.


6.1 Balansräkning med noter

Balansräkningen i årsbokslutet bygger på de tillgångar och skulder som redovisas i ovannämnda myndigheters bokslut. De materiella anläggnings­tillgångarna är där i regel upptagna till anskaffningsvärden minskade med avskrivningar. Balansräkningen återges i något förkortad form i tabell 12.


89


 


Prop. 1985/86: 150 Bil. 1

Tabell 12. Balansräkning för staten

Miljarder kr.


Bokförda värden


Beräknad nukostnad'


 


1985-06-30


1984-06-30


1985-06-30


1984-06-30


 


TILLGÅNGAR

Materiella tillgångar Lager och förråd Skepp, maskiner och inventarier Byggnader och mark Statliga vägar

Finansiella tillgångar Aktier m.m.' Skattefordringar Övriga fordringar'' Likvida tillgångar

Summa tillgångar

SKULDER OCH KAPITAL

Statsskulden Län i Sverige Lån utomlands


14,3

14,5

19,7

19,5

 

25,1 60,5

21,9 54,9

52,6

170,6

60,9

46,6 150,3

57,4

99,9

91,3

303,7

273,8

25,0

8,7

160,7

28.8

25,2

8,2

141,8

19,8

25,0

6,5

160,7

23,3

25,2

6,2

141,8

19,8

223,2

195,0

221,0

193,0

323,1

286,3

524,7

466,8

372,2 103.0

475,2

372,2 128,8

501,0

414,5 157,5

572,0

414,5 139,1

553,6


Övriga skulder

 

Kortfristiga skulder Långfristiga skulder

50,6

5,5

42,6 5,4

50,6

5,5

42,6 5,4

Donationskapital

2,0

1,6

2,0

1,6

Verkskapital

 

 

 

 

Konsoliderande avsätt­ningar i affärsverken m.m.'' Fonder

46,1

8,2

41,1 6,9

91,1 8,2

79,1 6,9

 

54,3

48,0

99,3

86,0

Statens nettoförmögenhet

 

 

 

 

Vid budgetårets början Förändringar under budgetåret:

-    Statsbudgetens netto­
underskott'

-    Övriga kapitalföränd­
ringar

-286,6

- 57,7 +    1,4

-224,0

- 63,8 +    1,3

-169,9 - 34,8

-126,0 - 43,8

Vid budgetårets slut

-342,9

-286,5

-204,7

-169,8

Summa skulder och kapital

323,1

286,3

524,7

466,8


Ansvarsförbindelser Gjorda garantiutfästelser Övriga statliga skuld­förbindelser redovisade inom linjen hos riksgälds­kontoret


128,4

2,6


135,8

2,4


 


Noter: se sid 91.


90


 


I årsbokslutet redovisas också tillgångarna upptagna till beräknade nu- Prop. 1985/86: 150 kostnader. Kravet på tillgångsredovisning inom staten är begränsat på så Bil. 1 sätt att i princip endast sådana tillgångar som ger en finansiell avkastning behöver bokföras. En betydande del medel från statsbudgeten och från andra finansieringskällor har därutöver använts till uppbyggnad av till­gångar som nyttjas i myndigheternas verksamhet men som inte åsatts något redovisat värde. För att få uppgifter dels om värdet av dessa ore­dovisade tillgångar och dels om redan bokförda tillgångars nukostnad, har förfrågningar sänts ut till ett stort antal myndigheter. Uppgifter som in­kommit från 125 myndigheter har bearbetats och sammanställts i en sär­skild kolumn för nukostnad i balansräkningen. Uppgifter från några större myndigheter saknas. Bl. a. har underiag för beräkning av kapitalvärdet för tillgångar som används inom försvaret - flygplan, fordon och annan krigs­materiel - inte kunnat erhållas. Värdet av museisamlingar, bibliotek m. m. ligger också utanför redovisningen. Den största tillkommande posten bland nukostnaderna är värdet av det statliga vägnätet, som här beräknats och tagits in i balansräkningen.

Beräknad till nukostnad uppgår statens nettoförmögenhet till -204,7 miljarder kr.

6.2 Kommentarer till balansräkningen

6.2.1 Statens nettoförmögenhet

Enligt balansräkningen minskade statens bokförda nettoförmögenhet un­der budgetåret med 56,3 miljarder kr. och uppgick vid årets slut till -342,9 miljarder kr. Minskningen har till övervägande del orsakats av statsbudge-

' Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärde minskat med avskrivningar grundade på detta

värde.

 Värdet på de statliga vägarna har beräknats med investeringarna i vägnätet under den senaste 40-årsperio-

den som underlag. Som investering har räknats utfallet på anslagen för byggande av statliga vägar. Till detta

värde har lagts 10% av anslagen till drift av statliga vägar. Erfarenhetsmässigt bedöms nämligen en så stor

andel av anslaget utgöra värdehöjande förbättringsarbeten. De sålunda beräknade investeringsbeloppen har

omräknats till nukostnad med ledning av vägverkets vägkostnadsindex. Det erhållna bruttobeloppet har sedan

redcuerats med avskrivningar (avskrivningstid 40 år).

' Aktierna är upptagna till sina anskaffningsvärden.

■* Därav lånefordringar 124,0 miljarder kr. Lönefordringarna har tagits upp till sina nominella belopp. Hänsyn

har alltså inte tagits till osäkra fordringar som ingår i summan.

' Från statsskulden enligt riksgäldskontorets redovisning avgår skulder inom staten. 1 nukostnadskolumnen

har statsskulden omvärderats enligt balansdagens valutakurser.

' Enligt de regler som hittills gällt för flertalet affärsverk skall återanskaffningen av anläggningstillgångar

finansieras med avskrivningsmedel. Reglerna har utformats sä att avskrivningsmedlen skall täcka även det

ökande behov av kapital för återanskaffning som uppstår vid inflation, öm inga expansionsinvesteringar görs

innebär detta i princip att det av staten tillskjutna kapitalets nominella värde förblir oförändrat medan det

successivt ökande värdet av anläggningstillgångarna finansieras med driftmedel.

Vid sammanställningen av balansräkningen för staten har det kapital som tillskjutits frän staten förts till den i balansräkningen redovisade nettoförmögenheten under det att kapital som tillförts från verkens driftintäkler redovisas som en särskild post i balansräkningen.

När tillgångarna omvärderas till nukostnad måste även kapitalposterna omvärderas. ' Med statsbudgetens nettounderskott avses budgetunderskottet (68,5 miljarder kr) korrigerat för vissa finansiella transaktioner avseende främst den statliga utlåningen samt för investeringstransaktioner som påverkat balansräkningens tillgångsposter.

91


 


tens nettounderskott 57,7 miljarder kr., dvs. budgetunderskottet 68,5 mil­jarder kr. korrigerat för sådana finansiella transaktioner och investerings­transaktioner som påverkat tillgångsposter i balansräkningen.

Den negativa förmögenheten består i stort sett av ackumulerade net­tounderskott i statsbudgeten. En betydande del av statsbudgetmedlen har dock använts till investeringar som ej tillgångsredovisats. Så har t. ex. under den senaste 5-årsperioden 30,0 miljarder kr. gått till investeringar i försvarets kapitalobjekt och 11,7 miljarder kr. investerats i vägar. Medel som satsats på högre utbildning och forskning kan ses som en investering i immateriella tillgångar. Under tiden 1980/81-1984/85 har 34,2 miljarder kr. gått till detta ändamål.

Det bokförda värdet av statens nettoförmögenhet kan följas bakåt i tiden eftersom det nuvarande redovisningssättet i detta avseende i stor utsträck­ning överensstämmer med det tidigare. Se diagram I. Av diagrammet framgår att nettoförmögenheten var positiv fram till slutet av 1970-talet för att därefter bli negativ och snabbt fallande.


Prop. 1985/86:150 Bil. 1


 


Diagram 1. Utvecklingen av statens bokförda nettoförmögenhet under 15 år.

Miljarder kr

+ 50

 

50

-100

-150

-200

-250

-300

-350

Ar    1971    72     73     74     75     76     77     78     79     80     81     82      83    84     85

6.2.2 Utvecklingen av grupper av balansposter under fem år

I diagram 2 har balansräkningens poster sammanförts i grupper. Diagram­met visar hur dessa grupper av balansposter har förändrats under de senaste fem åren.


92


 


Bil. 1

56 554

Diagram 2. Scheiiiatisk översikt över grupper av balansposter i balansräkningar för     Prop   1985/86' 150 åren 1980/81-1984/85. Bokförda värden.

615

31

32

530

22

50

49 400

84

149

453

Miljarder, kr. Indelnrng av staplarha:

 

 

Rörelsekapitial"

Avsättningar

Anläggn.tillg. - materiella

Ovr. långir. lin

Anläggn.tillg. - finansiella

Statsskulden

Ackumulerat underskön

475


20

138

81

343

128

290

21

287

41

66

248

224

102

101

364

 

 

 

 

 

20

4ä

72

317

117

155

1982/83

1983/84

1984/85

1980/81

1981/82

6.2.3 Statsskuldens relation till anläggningstillgångar, rörelsekapital och ackumulerade underskott

I statlig verksamhet finns det i en helt annan utsträckning än i privat verksamhet samband mellan finansieringskällor och vissa gmpper av ba­lansposter. I tabell 2 har en ungefärlig bedömning gjorts av hur statsskul­den fördelar sig på rörelsekapital (med rörelsekapital avses vamlager och kortfristiga finansiella tillgångar minskat med kortfristiga skulder), an­läggningstillgångar och ackumulerat underskott.


Tabell 13. Andel av statsskulden

 

 

 

 

1980/81

1981/82

1982/83

1983/84

1984/85

Rörelsekapital                       5 % Anläggningstillgångar            55 % Ackumulerat underskott       40%

4% 48% 48%

3% 42% 55%

3% 38% 59%

4% 35% 61%


93


2   Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1. Del 4


 


Beräkningen är baserad pä antagandet att balansposterna Skulder för     Prop. 1985/86: 150 speciella ändamål och Övrigt under Verkskapital främst finansierar rörel-     Bil. 1 sekapital samt att långfristiga skulder i övrigt, donationskapital och affärs­verkens konsoliderande avsättningar främst finansierar anläggningstill­gångar. Sjukförsäkringsfonden slutligen har bidragit till att täcka de acku­mulerade underskotten.

De finansiella och materiella anläggningstillgångar som bokförs av myn­digheterna utnyttjas till övervägande del i verksamheter som ger en finan­siell avkastning. Av tabellen framgår att statsskulden i slutet av 1980/81 till 55% motsvarades av sådana tillgångar. 1984/85 har andelen sjunkit till 35%.

6.3 Förmögenhetsredovisning i övriga delar av den offentliga sektorn

Vid bedömningen av statens förmögenhet finns skäl att beakta att staten utgör endast en del av den offentliga sektorn, till vilken brukar räknas även kommunerna och socialförsäkringssektorn.

Årsredovisningar från kommunerna och olika delar inom socialförsäk­ringssektorn avser kalenderår och är därför inte helt jämförbara med årsbokslutet för staten som avser det statliga budgetåret. De ger dock en viss uppfattning om utvecklingen.

Inom socialförsäkringssektorn ökade under kalenderåret 1984 AP- och löntagarfondernas egna kapital med 23,0 miljarder kr. till 245,3 miljarder kr. (därav löntagarfonderna 1,5 miljarder kr.). Ca 30% av fondernas till­gångar utgörs av lån till staten och ca 6% av lån till kommunerna. De erkända arbetslöshetskassornas egna kapital ökade med 0,1 miljarder kr. under 1984 och uppgick vid slutet av året till 1,7 miljarder kr.

Under samma period ökade den kommunala sektorns egna kapital med 14,1 miljarder kr. till 163,6 miljarder kr. samtidigt som de långfristiga skul­derna endast ökat med 1,2 miljarder kr. Investeringar och verksamhets­kostnader inom denna sektor har alltså - med bevarad hög likviditet -nästan uteslutande kunnat finansieras genom skatter, avgifter och statliga bidrag.

En väsentlig kapitaluppbyggnad har således skett i andra delar av den offentliga sektorn genom skatte- och avgiftsuttag medan staten till bety­dande del tvingats finansiera verksamheten genom upplåning. Detta åter­speglas i den negativa statliga nettoförmögenheten.

Nedanstående tabell ger en översikt över statens, kommunernas, AP-fondernas samt de erkända arbetslöshetskassornas ställning vid utgången av respektive räkenskapsår.

Tabell 14. Offentliga sektorns finansiella ställning vid utgången av 1984

Tillgångar       Skulder         Eget kapital

Staten                            323,1     666,0                                      -342,9

Kommunerna                    238,3       74,7                                       163,6

AP- och löntagarfonderna   245,5        0,2                                       245,3

De erkända arbetslöshetskassorna            2,1                                      0,4  1,7     q


 


7 Utnyttjande av särskild låneordhihg i nordiska       P";»?- 1985/86:150
investeringsbanken
                                ''''

7.1 Nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och full sysselsättning

Den nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och full syssel­sättning lades fram av nordiska ministerrådet (finansministrarna) den 31 januari 1985. Handlingsplanen presenterades som ministerrådsförslag B 59/e vid Nordiska Rådets 33: e session i Reykjavik den 4-8 mars 1985 där den diskuterades och antogs (rekommendation 1/85). Ministerrådet fast­ställde slutligen handlingsplanen den 26 mars 1985. Handlingsplanen finns publicerad i Nordisk Utredningsserie (NU 1985:1) med titeln Norden i vekst.

I handlingsplanen ingår ett antal större investeringsprojekt av infrastruk­turkaraktär. Projekten kostnadsberäknades till omkring 2,5 miljarder norska kronor i 1986 års penningvärde. Detta innebar kraftigt ökade kapi­talbehov. Ministerrådet fann det angeläget att skapa finansieringsmöjlighe­ter som kunde komplettera eller ersätta den nuvarande finansieringen av nordiska infrastrukturprojekt över de nationella budgetarna. Orsakerna var i huvudsak två. För det första kan det förekommande betydande skillnader i det statsfinansiella läget länder emellan. För det andra är de föreslagna nordiska investeringsprojekten av skiftande karaktär vad gäller länderfördelningen av kostnader och fördelar som är förknippade med dem. Av dessa båda skäl bedömdes tillgången av en gemensam lånefinansi­ering vara ändamålsenlig och att detta kunde främja ett framgångsrikt genomförande av projekten.

7.2    Nordiska Investeringsbanken

Ministerrådet ansåg det vara en fördel om den erforderliga lånefinansie­ringen kunde knytas till ett befintligt organ och menade att Nordiska Investeringsbanken (NIB) var ett lämpligt kreditinstitut.

Ändamålet med NIB: s verksamhet är att ge lån på marknadsmässiga villkor i överensstämmelse med samhällsekonomiska hänsyn. Lånen skall i huvudsak avse privata eller offentliga investeringsprojekt av nordiskt intresse. Lån till projekt som normalt finansieras över statsbudgetarna bör dock enligt riktlinjerna för NIB: s verksamhet enbart ges i undantagsfall.

För att kunna utnyttja NIB som finansiär krävdes därför någon form av specialarrangemang. Ministerrådet fann den mest ändamålsenligt och smi­diga lösningen vara att inrätta en särskild låneordning inom NIB:s nuva­rande verksamhet garanterad med ett ökat gmndkapital.

7.3    Utlåningsordning för nordiska investeringsprojekt (UNI)

Den nya låneordningen. Utlåningsordning för Nordiska Investeringspro­
jekt (UNI), skall ha till ändamål att bistå vid finansieringen av de större
investeringsprojekt som ingår i handlingsplanen. Några nya eller ändrade
     95


 


stadgar för NIB:s verksamhet bedöms därvid inte bli nödvändiga. Där    Prop. 1985/86: 150

emot vill ministerrådet i instruktionen till den särskilda låneordningen     Pil. 1

explicit hänvisa till de riktlinjer som formulerades vid NIB:s tillkomst,

vari bankens engagemang i statliga projekt begränsas enligt det nyss sagda-

Den nya låneordningen syftar bl. a, till att ge lån till projekt som normalt

finansieras över statsbudgeterna. Vidare bör lånen kunna finansiera hela

det angivna projektet, vilket avviker från den praxis som gäller för NIB: s

ordinarie utlåning.

Erforderlig upplåning bör kunna ske på kapitalniarknaderna utom och inom Norden och inte skiljas gt från NIB; s övriga upplåning. Några garantier från medlemsländerna fpr upplåningen krävs därför inte. Inte heller för utlåningen krävs några speciella garantier, utan NIB får i över­ensstämmelse med sin ordinarie verksamhet i varie enskilt låneärende bedöma om säkerheten är betryggande. Låntftgare bljr den myndighet, affärsverk, aktiebolag etc, som resp. regering utväljer för det enskilda pro­jektet.

Utlåningen skall ske på marknadsmässiga villkor. Lånevillkoren be­stäms i förhandlingar mellan NIB och låntagaren för varie enskilt projekt.

En extra utlåningsram kommer att fastställas för den nya låneordningen, som därmed skall kunna utgöra en reell strävan för den ekonomiska utvecklingen i Norden. I annat fall sker endast en omfördelning av utlå­ningen inom NIB: s gällande ram. En extra låneram kräver ökat grundkapi­tal som till viss del kommer att få formen av inbetalt kapital, för att NIB: s kreditvärdighet skall kunna bibehållas.

Den utökade låneramen avser ministerrådet att fastställa till 500 milj. SDR eller ca 4,4 miljarder norska kronor. Det bör ge tillräcklig marginal för att ytterligare projekt skall kunna passas in i handlingsplanen samt för kostnadsökningar. Denna lånevolym torde de närmaste två åren rymmas inom NIB:s nuvarande ordinarie utlåningsram, I samband med att den särskilda låneordningen beslutas kommer ministerrådet därför även att göra en utfästelse om att, när så erfordras, höja NIB: s gmndkapital så att reellt utrymme ges för den extra låneramen.

Tillgången till en gemensam extern lånemöjlighet skall inte ändra princi­perna för den normala berednings- och beslutsgången för investeringspro­jekt. Det åligger ministerrådet tt bestämma vilka enskilda projekt som kvalificerar för låp i UNI-finansiering. Varie enskilt land bestämmer däref­ter själv om och i vilken utstkräckning UNI skall utnyttjas för finansiering­en av projektet.

7.4 Svenska investeringsprojekt som kan bli aktuella för UNI-finansjering

I ministerrådets handlingsplan ingick följande svenska investeringsprojekt på samfardselpmrådet:

-     Väginvesteringar på väg E6 i Bohuslän på 550 milj. norska kronor mellanåren 1986-1990,

-     Jämvägsinvesteringar på Västkustbanan samt på två bansträckor mot

Norge på 455 milj. norska kronor mellan åren 1986-1989.                      


 


Den svenska regeringen har aviserat till nordiska ministerrådet att man     Prop. 1985/86: 150 dels avser att utnyttja UNI-finansieringen vid dessa projekt och dels att     Bil. 1 kostnaderna troligen blir större än vad som hade angivits i handlings­planen.

De svenska samfärdselprojekten, med senare ändringar och höjda kost­nadsramar, har godkänts av ministerrådet och är därmed kvalificerade för UNI-finansiering.

Regeringen har för avsikt att för finansiering av ovanstående väg- och jämvägsprojekt utnyttja UNI. För Sveriges del bör enligt min uppfattning riksgäldskontoret vara låntagare hos NIB. Utbetalning av medel till den myndighet eller det affärsverk som svarar för projekten bör få ske enligt de närmare föreskrifter som regeringens meddelar för varje särskilt fall. Skuldtjänstkostnaderna vid ett utnyttjande av låneordningen för väg- och järnvägsinvesteringar, till den del de senare inte kan anses förräntnings-pliktiga, kommer framledes att påverka statsbudgeten och bör då redovi­sas i kommande budgetpropositioner.

8 Sparfrågor

8.1 Allemanssparandet

8.L1 Standardiserad terminologi

Sedan allemanssparandet startade den 1 april 1984 har sparsystemets båda sparformer benämnts annorlunda i lagstiftningssammanhang jämfört med de benämningar som använts i informationskampanjer m. m. Vad som i propositions- och lagtexter benämnts rikssparkonto och kapitalsparfond har i dagligt tal kommit att kallas allemanssparkonto och allemansfond. Detta har ofta lett till begreppsförvirring hos allmänheten. Jag föreslår därför att termerna rikssparkonto och kapitalsparfond i lagen ersätts med allemansspar/allemanssparkonto resp. allemansfond/allemansfondkonto. 1 den fortsatta framställningen används också dessa benämningar.

8.1.2 Höjd maximigräns för de samlade nettoinsättningarna i allemanssparandet

Allemanssparandet har utan jämförelse blivit den mest omfattande sparfor­
men någonsin i Sverige. Sparsystemet har medfört att hushållen på ett
positivt sätt har tagit del i finansieringen av budgetunderskottet och i
näringslivets kapitalförsörining. Att allemanssparandet blivit framgångs­
rikt avspeglas bl. a. i det faktum att en stor andel av spararna sätter in
högsta tillåtna belopp per månad, dvs. 800 kr., samt att antalet sparare
ökat kraftigt sedan starten i april 1984. Dessa sparare kommer under 1987
att nå taket för de samlade nettoinsättningarna. Detta aktualiserar en
höjning av den nuvarande 35000-kronorsgränsen.
                                  97


 


Det skulle kunna hävdas att det tak för insättningarna som f.n. gäller är Prop. 1985/86: 150 tillräckligt högt för att tillgodose spararnas behov av ett skattefritt grund- Bil. 1 sparande. Jag har emellertid funnit det motiverat med en begränsad höj­ning av maximinivån för insättningar i allemanssparandet. En lämplig gräns skulle enligt min mening vara 50000 kr. Det är min åsikt att vi därmed har nått en lämplig gräns. En person som nått detta tak, vilket tidigast kan ske i februari 1989, torde då, inkl. avkastningen på de sparade medlen, ha ett skattefritt belopp i allemanssparandet som måste anses utgöra en fullt tillräcklig ekonomisk buffert. Lägger man därtill höjningen av sparavdraget, från 800 kr. till 1600 kr. fr.o.m. inkomståret 1986, så innebär höjningen av maximigränsen i allemanssparandet att en person hädanefter kan bygga upp ett sparkapital på uppskattningsvis 70000-80000 kr. utan av avkastningen beskattas. Jag förordar alltså att det nuvarande taket, för de samlade nettoinsättningarna, höjs från 35000 kr. till 50000 kr. Förslaget föranleder en ändring av 4 § lagen (1983:890) om allemanssparande.

8.L3 Reducerad ränta i allemansspar

Den allmän-ekonomiska utvecklingen är f.n. mycket positiv. Ett inslag i denna utveckling är den avtagande inflationstakten, vilken är av godo bl. a. för spararna. Den avtagande prisstegringstakten samt det kontinuerliga arbetet med att förbättra statsfinanserna gör det dock påkallat att ifrågasät­ta den nuvarande räntan i allemansspar, dvs. riksbankens diskonto plus 1,25 procentenheter. Den skattefria avkastningen medför att en sparare i allemansspar i dagsläget erhåller en realränta, dvs. ränta med avdrag för inflation, på 5-6%. Jag anser att denna avkastning är alltför hög för den riskfria sparform som allemansspar utgör om hänsyn tas till att avkastning­en är befriad från skatt. Den nuvarande avkastningen gör det vidare i vissa fall lönsamt med s. k. skattearbitrage, dvs. det kan löna sig att låna pengar och sätta in dessa i allemansspar. Jag föreslår därför att räntan på alle­manssparkonto fr.o.m. den 1 juli 1986 skall utgå enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda diskontot. Förslaget föranleder en ändring av 9 § lagen om allemanssparande.

8.1.4 Vidgade placeringsmöjligheter för aktiefonder, allemansfonder och aktiesparfonder

Jag övergår nu till en fråga som rör aktiefonder, allemansfonder och
aktiesparfonder. Möjlighet till nyinsättningar i aktiesparfonder, enligt det
äldre s.k. skattesparandet, upphörde i och med allemansfondernas till­
komst den 1 april 1984. Aktiesparfondema fortsätter dock att förvalta de
medel som tidigare satts in av spararna och dessa fonder berörs därmed
också av förslaget. Allemansfondernas och aktiesparfondernas placerings­
möjligheter överensstämmer i stort sett. Däremot föreligger skillnader
mellan å ena sidan dessa fonder och å andra sidan övriga aktiefonder.
Dessa skillnader är dock inte av betydelse i detta sammanhang, varför jag
ej avser att här beröra dem. I detta avsnitt använder jag aktiefond som en
98

gemensam benämning för aktiefond, allemansfond och aktiesparfond.


 


Möjligheten för aktiefonder att placera i svenska icke-börsregistrerade     Prop. 1985/86: 150 värdepapper inskränker sig till högst 10% av fondens värde. Till denna     Bil. 1 grupp värdepapper hör bl.a. OTC-aktier. Bankinspektionen kan, om det finns särskilda skäl, medge att procenttalet överskrids.

I börian av år 1985 kom Sveriges värdepapperfonders förening in med en framställning, där man föreslog att notering vid Stockholms fondbörs inte längre skall vara avgörande för rätten för aktiefond att placera i värdepap­per. I stället föreslog man att det avgörande skulle vara humvida notering och handel sker under betryggande former. Man hänvisade bl. a. till att detta villkor gäller för allmän aktiefonds placeringar i utländska värdepap­per.

Framställningen har remissbehandlats. De flesta remissinstanserna, tret­ton av femton, tillstyrkte förslaget eller ansåg att utvidgningen åtminstone borde omfatta OTC-aktier.

Bankinspektionen ansåg att förvärvsrätten beträffande OTC-aktier fort­farande bör vara begränsad. Man förordade att begränsningen avseende förvärv av OTC-aktier höjs från 10% till 20% av fondens värde. Vad gäller förvärv av icke-börsregistrerade penningmarknadsinstrument förordade bankinspektionen att dessa bör få förvärvas upp till högst 20% av fondens värde. Fullmäktige i Sveriges riksbank förespråkade en höjning från 10% till 20% beträffande den andel av fondens värde som får placeras i icke-börsregistrerade aktier. Angående placering i icke-börsregistrerade pen­ningmarknadsinstrument hade riksbanken inget att erinra.

Som framgått av framställningen är aktiefondernas möjligheter att place­ra i icke-börsregistrerade värdepapper begränsade. Till denna gmpp hör också OTC-aktier. Det kan hävdas att nuvarande regler diskriminerar placeringar i OTC-aktier men lagstiftningen har i hög grad styrts av en omtanke om att inte utsätta spararnas medel för ett alltför stort riskta­gande. OTC-marknaden har varit i funktion ett antal år och böqar nu uppvisa en stabilitet, som gör det motiverat att utvidga aktiefondernas placeringsmöjligheter i OTC-aktier. Enligt min mening är det angeläget att aktiefonder ges möjlighet att i högre grad än idag bidra med riskvilligt kapital till OTC-företag. Jag vill emellertid inte förorda att OTC-aktier likställs med de värdepapper som fonderna i dag fritt kan placera i. Jag föreslår därför att aktiefonder tillåts placera högst 30% av fondens värde i OTC-aktier inkl. övriga icke börsregistrerade värdepapper. Den föreslagna vidgningen till 30% av fondvärdet anser jag utgöra en rimlig avvägning. Denna nivå ligger högre än den nivå som bankinspektionen och riksbanken förordade. Orsaken till detta ligger i att mitt förslag medför vissa konse­kvenser beträffande företagsanknutna allemansfonder, till vilket jag avser att återkomma senare.

Vad gäller framställningen i övrigt ser jag inte någon anledning att ytteriigare stimulera aktiefonder till placeringar i enbart räntebärande pap­per. Detta behov täcks genom de placeringsmöjligheter i statspapper och konvertibla skuldebrev som i dag föreligger.

Placeringar i övriga icke-börsregistrerade värdepapper begränsas såle­
des i Ukhet med vad som i dag gäller till högst 10% av fondens värde. Det
innebär således att en aktiefond som väljer att placera maximalt i icke-
     99


 


börsregistrerade papper måste ha minst 20% av fondens värde placerat i     Prop. 1985/86: 150
OTC-aktier.
                                                                  Bil. 1

Förslaget medför också att det blir möjligt för OTC-företag att starta företagsanknutna allemansfonder. Detta är i dag förknippat med svårighe­ter, eftersom fonderna tillåts att placera högst 10% av fondens värde i icke-börsregistrerade värdepapper, till vilka OTC-aktier räknas. En före-tagsanknuten allemansfond måste placera minst 25 % av fondens värde i det egna bolagets värdepapper. Bankinspektionen har visserligen möjlig­het att lämna dispens för innehav av icke-börsnoterade papper som över­stiger 10% av fondens värde men i praktiken har regeln medfört att startandet av företagsanknutna allemansfonder försvårats. Jag utgår från att den av mig föreslagna åtgärden skall medföra att intresset från OTC-företag att starta allemansfonder hädanefter skall öka.

De nya placeringsreglerna föreslås gälla fr. o. m. den 1 juli 1986. Försla­get föranleder ändringar i aktiefondslagen (1974:931).

8.1.5 Bosparande för ungdomar i Svenska riksbyggen

I samband med att bosparande för ungdomar infördes i allemanssparandet beslutades vissa särskilda regler beträffande sådant sparande i HSB:s sparkassa (prop. 1984/85:51, FiU 7, rskr 59, SFS 1984:1036). De särskilda reglerna innebär att bestämmelserna om sparande på allemanssparkonto får tillämpas på sparande på sparkonto i HSB:s sparkassa under fömtsätt­ning att kassan åtar sig att lämna lån för förvärv av nyproducerade bo­stadsrätter. Bestämmelserna får dock tillämpas längst till utgången av det kalenderår spararen fyller 28 år. Vidare behöver insatta medel inte över­föras till riksgäldskontoret.

Under finansutskottets behandling av propositionen inkom Riksbyggen med en skrivelse där man anhöll om att erhålla samma regler för sitt bosparande som regeringen föreslog för HSB.

Finansutskottet ställde sig välvilligt till ansökan men hänvisade till att Riksbyggens bosparande då befann sig i en uppbyggnadsfas och att omfatt­ningen av detta då inte motiverade en sådan lagstiftning. Utskottet anmo­dade emellertid regeringen att uppmärksamt följa frågan för att eventuellt senare återkomma till riksdagen med förslag.

Riksbyggens bosparande för ungdomar, som bedrivs under namnet Riksbospar, har nu fått en sådan omfattning att skäl talar för att Riksbyg­gen ges möjlighet att bedriva detta sparande under samma villkor som HSB:s sparkassa.

Riksbyggen intar på samma sätt som HSB en särställning på den svenska bostadsmarknaden. Båda organisationerna tillhör den kooperativa familjen och drivs utan enskilt vinstintresse. Bostadsrätten avyttras i princip till självkostnadspris till förstagångsinnehavarna. Organisationernas huvud­syfte är att förse de boende med bostäder av god kvalitet till rimliga priser.

De förutsättningar som jag nu berört talar enligt min mening för att
Riksbyggen hädanefter ges samma villkor som HSB:s sparkassa. Jag före­
slår därför att Riksbyggen ekonomisk förening fr. o. m. den 1 juli 1986 ges
möjlighet att starta bosparande för ungdomar under samma villkor som
      100


 


HSB:s sparkassa. Förslaget föranleder ändringar av lagen om allemans-     Prop. 1985/86: 150
sparande.
                                                                     Bil. 1

8.1.6   Överföringsavgifter

Enligt nu gällande regler får en sparare överföra, helt eller delvis, behåll­ningen i en allemansfond till en annan sådan fond. Han får även överföra hela behållningen på ett allemanssparkonto till sådant konto i en annan bank. Banken är vid en överföring berättigad till ersättning av spararen för sina kostnader. Dessa överföringsavgifter ligger i dag i intervallet 150-200 kr.

Jag anser att de nuvarande överföringsavgifterna hämmar konkurrensen mellan allemansfonderna. Vad gäller allemansspar, så spelar överförings­avgiften mindre roll, eftersom villkoren för allemansspar är desamma oavsett i vilken bank spararen sparar. Beträffande allemansfond medför en alltför hög överföringsavgift inlåsningseffekter av sparmedlen. En hög överföringsavgift kan få till följd att en sparare tvekar inför ett önskat byte av allemansfond, trots att han är missnöjd med fondens förvaltning av sparmedlen. Det gäller särskilt sparare med Ihen behållning på sina alle-manskonton, då överföringsavgiften kan komma att utgöra en relativt stor andel av behållningen. Jag menar således att avgiften inte får vara så hög att den medför att fondandelsägarna av kostnadsskäl hindras från att överföra medel och därigenom sätta press på fondförvaltarna. Denna sti­mulerande konkurrens kan upprätthållas om spararna har möjlighet att till en låg avgift överföra sina sparmedel till en annan allemansfond. I detta avseende anser jag att de nuvarande nivåerna på avgifterna utgör en hämsko. Med anledning av detta föreslås att överföringsavgiften får uppgå till högst 100 kr. fr. o. m. den 1 juli 1986. Detta bör gälla också vid överfö­ringar mellan allemanssparkonton. Förslaget föranleder en ändring av lagen om allemanssparande.

8.1.7  Ersättningar till bankerna avseende allemansspar

Bankernas ersättning från staten för skötseln av allemansspar regleras genom avtal mellan riksgäldskontoret och bankerna (prop. 1983/84:30, FiU 13, rskr 32). Ersättningen motsvarar idag 0,5% av behållningen på kontona, inkl. ränta och bonusränta, samt 1 % av saidoökningen netto, inkl. ränta och bonusränta, vid slutet av resp. år. Bankerna erhåller också full räntekompensation från riksgäldskontoret för hela det räntebelopp som spararna erhållit. Bankerna erhåller även uttagsavgiften på 1 %. Där­utöver får de fritt disponera månadens nettoinsättningar t. o. m. den 15:e i månaden därefter då medlen överförs till riksgäldskontoret.

Ersättningen till bankerna, inkl. värdet av dispositionsrätten till nyin-
satta medel i ca 20 dagar, avseende år 1986 kan beräknas uppgå till ca 400
milj. kr. Detta gäller under förutsättning att de samlade nettoinsättningarna
blir ca 13500 milj. kr. Jag anser att det i nuläget, med den stränga utgifts­
prövning som tillämpas på statsbudgetens kostnadssida, finns anledning
att se över ersättningarna till bankerna.
                                              101

3    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1. Del 4


 


Rutinerna för allemansspar torde i dag vara väl inarbetade i bankerna.     Prop. 1985/86: 150 Ersättningen kan således betraktas som en förmedlingsprovision för en     Bil. 1 verksamhet där uppbyggnadsfasen av rutinerna nu är avklarad.

Med nuvarande regler och sparvolymer kommer ersättningen till ban­kerna att öka med ca 60 milj. kr. årligen och således närma sig 500 milj. kr. år 1989. Som ersättningssystemet f.n. är utformat kommer bankerna exem­pelvis att erhålla ca 250 milj. kr. år 1988 även om nettoinsättningarna helt skulle upphöra efter detta år. Detta beroende på den ersättning som är baserad på behållningen, inkl. ränta och bonusränta, vid slutet av resp. år. Denna ersättning utgår således oavsett om något nettosparande förekom­mer eller ej.

Jag vill vidare påpeka, att när allemanssparandet introducerades antogs de årliga nettoinsättningarna i allemansspar komma att uppgå till ca 4 miljarder kr. Vi vet nu att utvecklingen blev en annan. Nettoinsättningama har t. o. m. år 1985 motsvarat en årstakt på ca 9 miljarder kr. och kommer sannolikt att bli än större under år 1986. Det medför att bankemas disposi­tionsrätt över sparmedlen t.o.m. den 15:e i månaden efter sparmånaden har inbringat betydligt större intäkter till bankerna än vad som hade varit fallet med de ursprungligen antagna sparvolymerna. Som exempel kan nämnas att 20 dagars dispositionsrätt av sparmedlen, vid en avkastning på penningmarknaden på 10%, innebär ca 20 milj. kr. resp. ca 50 milj. kr. vid årliga nettoinsättningar på 4000 resp. 9000 milj. kr. Bankerna har således tjänat betydande belopp på gmnd av de stora sparvolymerna i allemans­spar.

Mot bakgmnd av vad jag nu redovisat, förordar jag att den nuvarande provisionen utgår. Den nya ersättningen från staten till bankerna bör motsvara 0,5 % av årets nettosaldoökning exkl. ränta och bonusränta samt 0,25% av behållningen på kontona vid slutet av resp. år exkl. ränta och bonusränta. Den nya ersättningen bör således baseras på nettoinsättningar och ej som i dag på nettoinsättningar inkl. räntekrediteringar. Med nettoin­sättningar avses de belopp som inlevereras till riksgäldskontoret. Vid nettouttag sker motsvarande reduktion. Liksom i dag erhåller bankerna även i fortsättningen full kompensation från riksgäldskontoret för hela det räntebelopp som spararna erhållit. Den nya provisionen bör genomföras fr.o.m. den 1 januari 1987 och bör således avse allt sparande som sker efter denna tidpunkt. Den nya ersättningen avseende behållningen på kontona vid slutet av resp. år bör beräknas utifrån det utgående saldot, inkl. ränta och bonusränta, för år 1986.1 övrigt föreslår jag inga förändring­ar vad gäller dispositionsrätten och uttagsavgifterna. Det bör uppdras åt fullmäktige i riksgäldskontoret att med banker och sparkassor träffa nya avtal angående den ersättning som sålunda bör utgå i fortsättningen.

8.2 Vinstsparandet

8.2.1 Vidgade utlottningsmöjligheter

Den 1 januari 1985 övertog bankerna vinstsparandet i egen regi (prop.


1984/85:51, FiU 7, rskr 59). Vinstsparandet har sedan dess expanderat


102


 


kraftigt och utgör i dag en viktig inlåningsform för bankema. Sparformen     Prop. 1985/86: 150
kännetecknas av att en viss del av avkastningen lottas ut till spararna.
Bil. 1

Enligt regeringens lotteritillstånd tillåts utlottningdelen få motsvara högst 2 procents årsränta. Redan vid bankernas övertagande av vinstspa­randet förekom emellertid önskemål om att spararnas avkastning på vinst­sparkonto till en större del än vad som i dag tillåts skulle få utgå i form av utlottning.

När riksdagen begränsade den totala vinstsumman till högst 2 procents årsränta, motiverades det bl. a. av att en sådan utlottningsandel överens­stämde ungefär med den som gällde då staten var direkt medansvarig för vinstsparandet. Vidare undvek man genom en relativt liten utlottningsan­del direkt konkurrens med statens upplåning i form av premieobligationer.

Situationen är i dag i viktiga avseenden annoriunda. Allemansspar har medfört att hushållens andel av statsskuldens finansiering nu är betydligt högre än tidigare. Kraven på statlig upplåning via bl. a. premieobligationer har därmed minskat. Vidare anser jag det vara en fördel om den direktupp­låning som under lång tid framöver ändock kommer att vara nödvändig sker via sparformer som främjar långsiktigt och regelbundet sparande. Detta är i hög grad kännetecknande för allemansspar. Risken för att en ökad utlottningsandel i vinstsparandet skulle försvåra den önskade statliga upplåningen från hushållen har således minskat betydligt.

Mot denna bakgmnd föreslår jag att bankerna ges möjlighet att, om de så önskar, lotta ut en total vinstsumma som uppgår till högst 4 procents årsränta.

I samband härmed föreslår jag även att lotterivinstskatten hädanefter skall utgå med 40% på vinstutlottningar i vinstsparandet, vilket är 10 procentenheter högre än den lotterivinstskatt som utgår på det nuvarande vinstsparandet. Höjningen motiveras av att den ränta som lottas ut annars kommer att beskattas betydligt mildare än den marginalskatt som utgår på den fasta räntan i vinstsparandet. Denna torde för de flesta uppgå till ca 50%. De nya reglerna beträffande utlottningsdelen i vinstsparandet bör få tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1986 och efter det att ändringen skett i lotteri­tillståndet. Vad jag har föreslagit föranleder ändringar i lagen om skatt på lotterivinster.

8.2.2 Temporär höjning av högsta tillåtna månadsinsättning

Regeringens lotteritillstånd för vinstsparandet begränsar, liksom i alle­manssparandet, den högsta tillåtna månadsinsättningen till 800 kr.

Under första kvartalet 1986 erhöll spararna i allemanssparandet möjlig­
het att sätta in högst 5 000 kr. utöver de maximalt tillåtna månadsinsätt-
ningama på 800 kr. (prop. 1985/86:50, FiU 7, rskr 93, SFS 1985:1078). I
samband med detta inkom Svenska sparbanksföreningen med en framstäl-
lan i vilken man hemställde att regeringen skulle bevilja samma möjlighet
för spararna i sparbankernas vinstsparande, det s.k. miljonkontosparan-
det. Regeringen avslog framställan. Bakgmnden härtill var att det be­
dömdes att de vidtagna åtgärderna i allemanssparandet i kombination med
den nya storpremien var tillräckliga.
                                                    103


 


Jag anser emellertid att en liknande åtgärd i vinstsparandet vid det Prop. 1985/86:150 kommande årsskiftet skulle kunna bidra till att minska den kraftiga likvidi- Bil. 1 tetspåspädning som traditionellt inträffar hos hushållen kring årsskiftena. Fömtom skatteåterbäring och räntekrediteringar kommer hushållen att erhålla betydande sparbelopp som kommer att frigöras i skattesparandet vid årsskiftet. Åtgärder från bankväsendet som stimulerar hushållen att använda dessa medel till sparande begränsar risken för en alltför snabb konsumtionsökning i ekonomin. Härtill kommer självfallet att en sådan åtgärd också skulle kunna vara en viktig stimulans till vinstsparandet.

Jag föreslår därför att de banker vilka handhar vinstsparande ges möjlig­het att under tiden 1 december 1986-28 febmari 1987 erbjuda sparare i vinstsparandet möjlighet att utöver de maximalt tillåtna månadsinsättning­arna på 800 kr. sätta in högst 5000 kr., fördelade på valfritt antal insätt­ningar.

8.3 Skattefondsparandet

Vid de kommande årsskiftena 1986-1987, 1987-1988 och 1988-1989 frigörs betydande belopp inom skattesparandet. Det är belopp som hänför sig till spararen 1981, 1982 och 1983. I skattesparandet föreligger en fem-årig låsningsperiod av sparmedlen för att spararen skall kunna åtnjuta skattereduktionen för spararet. Möjligheten till nyinsättningar i skattespa­randet upphörde i och med allemanssparandets start den 1 april 1984.

Storleken på de belopp som kommer att frigöras beror på förmögenhets­utvecklingen i skattefonderna, men de sammanlagda belopp som frigörs i skattesparandet kan beräknas uppgå till 7-9 miljarder kr. vid resp. års­skifte, varav merparten faller på skattefonderna. Som jämförelse kan näm­nas att dessa belopp motsvarar ca 2-3% av den beräknade privata kon­sumtionen för år 1986. Utöver dessa frigjorda sparmedel kommer hushål­len årligen att tillföras betydande belopp kring årsskiftena genom skatte­återbäring och räntekrediteringar.

Jag vill inte föreslå några särskilda ekonomiska sparstimulanser riktade till skattesparare de kommande årsskiftena. Skälen härför är dels att skat-tesparama redan erhållit mycket betydande skattesubventioner, dels att den gällande skattelagstiftningen redan nu ger betydande fördelar för de sparare som låter sina medel står kvar i skattefondema efter 5-årsperioden. Frigjorda andelar beskattas, enligt den enklaste beräkningsprincipen, med tillämpning av de regler som gäller för avyttring av aktier. De medför bl. a. att om andelar avyttras med vinst två år efter att de frigjorts, så tas endast 40% av vinsten upp till beskattning.

Undersökningar som genomförts tyder på att åtskilliga skattesparare inte har kännedom om de fördelar som är förknippade med ett fortsatt innehav av skattefondsandelar efter att de har frigjorts. Vidare tycks rena missförstånd ha uppstått, där sparare har trott sig vara tvungna att lösa ut sina andelar efter femårsperioden.

Stabiliseringspolitiska skäl motiverar därför att statsmakterna tar ett
ansvar för att berörda skattefondsparare blir bättre informerade om förde­
lama med att låta sina sparmedel kvarstå i skattefonderna. Spardelega-
    104


 


tionen bör därför i nära samarbete med bankerna utforma informations- Prop. 1985/86: 150 kampanjer riktade till de skattefondsparare som får sina medel frigjorda de Bil. I kommande årsskiftena. Antalet berörda sparare är ca 400000 personer vid resp. årsskifte. Spardelegationen här uppskattat medelsbehovet till ca 5 milj. kr. per år för att kunna planera och genomföra dessa informationsåt­gärder i nödvändig omfattning. Denna kostnad måste i sammanhanget ses som en mycket låg statsfinansiell utgift för att undvika alltför stora kon­sumtionsökningar kring de kommande årsskiftena. Jag föreslår därför att 15 milj. kr. ställs till spardelegationens förfogande för budgetåret 1986/87 att disponeras under budgetåren 1986/87, 1987/88 och 1988/89. Beloppet föreslås utgå som reservationsanslag.

8.4    Statsfinansiella konsekvenser, m. m.

De förslag som jag i det föregående har presenterat medför betydande konsekvenser för statsbudgetens utgifts- och inkomstsidor. Besparingarna och inkomstförstärkningarna under budgetåret 1986/87 kan beräknas upp­gå till ca 500 milj.kr. Besparingar och inkomstförstärkningar i storleksord­ningen drygt 1 miljard kr. kan förväntas uppstå fr.o.m. budgetåret 1987/88. Dessa växer sedan över tiden. Denna fömtsägelse är dock beting­ad av de framtida sparvolymerna i de sparformer som berörs av förslaget. Beloppet 1 miljard kr. baseras på en framskrivning med nuvarande årliga sparvolymer.

De ekonomiska följderna av förslagen är således av betydande omfatt­ning och kommer att i positiv riktning påverka det statsfinansiella läget.

Jag avser att återkomma till vissa ytterligare frågor avseende hushålls­sparandet i senare sammanhang.

8.5    Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

2.    lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931),

3.    lag om ändring i lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster,

4.    lag om ändring i lagen (1983:891) om skattelättnader för alle­manssparande.

De föreslagna lagändringarna är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

9 Ändrad tid för återbetalning av medel på likviditetskonto

Riksdagen beslöt i juni 1984 om särskilda likviditetsindragningar från före­
tag och kommuner (prop. 1983/84:200, FiD 45, skr. 421, SFS 1984:501).
Arbetsgivare med mer än 20 miljoner kr. i lönekostnader ålades att på
       105


 


konto i riksbanken betala in ett belopp motsvarande viss del - för kom- Prop. 1985/86: 150 muner 3% och för företag 6% - av den del av lönesumman som översteg Bil. 1 20 miljoner kr. Syftet var att begränsa likviditetstillväxten i ekonomin och minska inflationstrycket. Totalt inbetalades ca 2 miljarder kr. i augusti 1984 och ytterligare ca 4 miljarder kr. i januari 1985. I juni 1985 beslöt riksdagen om ytterligare likviditetsindragning (prop. 1984/85:150 bil. 1, och 217, FiU 30, skr. 409, SFS 1985:582). I denna omgång inbetalades i augusti 1985 och januari 1986 sammanlagt ca 11 miljarder kr. på likviditets­konto.

De medel som inbetalades i augusti 1984 och januari 1985 skall återbeta­las vid utgången av 1986. Enligt de bedömningar som kan göras idag är detta en från likviditetssynpunkt olämplig tidpunkt. Statsbudgeten beräk­nas således under december 1986 uppvisa ett betydande underskott, främst på grund av stora utbetalningar av överskjutande skatt. Samtidigt frigörs betydande belopp i skattesparandet, sammanlagt uppskattningsvis 7 mil­jarder kr. Att i denna situation ytterligare öka likviditeten med närmare 6 miljarder kr. från likviditetskonton skulle bidra till att försvåra ränte- och likviditetsstyrningen i ekonomin. Inte minst mot bakgmnd av den mer marknadsorienterade kreditpolitiken under senare år är det en fördel om destabiliserande effekter på likviditeten i möjligaste mån kan undvikas.

Jag föreslår därför, i syfte att stabilisera likviditetsutvecklingen i ekono­min, att de medel på likviditetskonto som skulle återbetalas vid årsskiftet 1986-1987 istället utbetalas den 30 april 1987. Återbetalningen förläggs därmed till en tidpunkt som, bl. a. genom fyllnadsinbetalningar av skatt, ger ett betydande inkomstöverskott på statsbudgeten.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1984:501) om inbetalning på likviditets­konto.

Lagförslaget är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

10 Lagstiftning om betalningsvillkor vid kreditköp

Riksdagen behandlade under våren 1985 frågan om ett utvidgat bemyndi­gande för regeringen att förordna om betalningsvillkor vid kreditköp (prop. 1984/85:217, LU 44, rskr 411). Tidigare meddelade bemyndiganden att utfärda föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar och vid kontoköp utvidgades då till att avse övriga konsumentkredit­köp av varor, tjänster och andra nyttigheter. Vad gäller kontoköp och övriga konsumentkreditköp togs bemyndigandet upp i en ny lag, lagen (1985:580) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvill­kor vid kreditköp.

De skärpta regler för bilkrediter (förordningen (1985:253) om vissa be­
talningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, ändrad 1985:611),
kontoköp (förordningen (1985:252) om vissa betalningsvillkor vid konto­
köp) och andra kreditköp (förordningen (1985:610) om betalningsvillkor
vid vissa kreditköp, ändrad 1985:674 och 723) som beslutades av regering-
   106


 


en våren och sommaren 1985 med stöd bl. a. av det nya bemyndigandet Prop. 1985/86: 150 gällde i enlighet med de ursprungliga avsikterna t. o. m. utgången av mars i Bil. 1 år. Nu gäller för kontokrediter en överenskommelse mellan kontoföreta­gen, handeln och konsumentverket om normerande regler avseende bl. a. marknadsföring och amorteringslakt. För andra konsumentkreditköp gäl­ler åter konsumentkreditlagens (1977:981) permanenta regler med krav på en kontantinsats på normalt minst 20 procent av varans kontantpris.

I samband med den nämnda riksdagsbehandlingen uttalade riksdagen att regeringen - om det enligt regeringens bedömande finns ett behov av den nya bemyndigandelagen även efter den I juli 1986 - borde för riksdagen redovisa skälen för sin bedömning.

Jag vill först erinra om att det sedan lång tid funnits bemyndiganden för regeringen att reglera betalningsvillkoren vid bl. a. bilköp. Bemyndigande rörande bilkrediter har gällt sedan år 1959. Ett bemyndigande avseende kontoköp tillkom år 1980 mot bakgrund av en kraftig ökning av kontokre-ditgivningen vid denna tidpunkt. En brist i lagstiftningen var dock att den inte täckte alla former av konsumtionskrediter. Restriktioner i fråga om kontoköp kunde leda till en överströmning till andra kreditformer, t. ex. avbetalningsköp. Det beslut som riksdagen fattade våren 1985 syftade bl. a. till en lagstiftning som var neutral i förhållande till olika kreditformer och ändamålsenlig i den uppkomna situationen.

Syftet med en bemyndigandelag av detta slag är således att ge regeringen möjlighet att, i särskilt uppkomna lägen, påverka hushållens kreditvolym och konsumtion. Behov av sådana restriktioner som här avses kan upp­komma t. ex. i samband med andra penningpolitiska åtgärder och de måste då kunna sättas in med omedelbar verkan. Jag vill understryka att behovet av åtgärder, i likhet med vad som gällde våren 1985, kan uppkomma också i framtiden även om balansbristerna i ekonomin nu begränsats och den ekonomiska utvecklingen går i rätt riktning. Utgångspunkten bör dock vara att bemyndigandet så långt möjlighet inte skall behöva utnyttjas och om så sker endast för en begränsad period. Det var så bemyndigandet utnyttjades våren 1985, då det på grund av en kraftig ökning av den privata konsumtionen fanns ett behov att begränsa all kreditgivning för konsum­tionsändamål.

Vad gäller den lagtekniska lösningen har i samband med tidigare riks­dagsbehandling diskuterats en närmare samordning mellan de olika be-myndigandelagarna och övrig kreditpolitisk lagstiftning. Det kan finnas skäl att överväga denna fråga närmare. Detta bör lämpligen kunna ske i samband med beredningen av frågan om en eventuell förlängning av den kreditpolitiska lagstiftningen, som senast förlängdes att gälla till utgången av år 1986 (SFS 1983:916).

Av de skäl som jag nu har anfört framgår att det fortfarande finns behov av en bemyndigandelag avseende konsumentkrediter, vilken gör det möj­ligt för regeringen att snabbt kunna ingripa med konsumtionsdämpande åtgärder, när detta är motiverat av ekonomisk-politiska skäl.

Rättelse: S. 110 8. Står: 63 000000000 kr. Rättat till: 68000000000 kr.            107

13. Står: handläggningsplanen Rättat till: handlingsplanen


 


Il Försäljning av statens aktier i AB Gambrinus        Prop. 1985/86:150

Bil. 1

Frågan om statens ägarinflytande i bryggeribranschen behandlades senast i

prop. 1982/83:92. Efter de beslut som riksdagen fattade med anledning av denna prop. (NU 1982/83:40, rskr 153) har AB Pripps Bryggerier bUvit ett belagt dotterbolag till AB Gambrinus (tidigare Brygginvest AB). Aktierna i AB Gambrinus har ägts till 75% av staten och till 25% av AB Volvo. I ett konsortialavtal mellan staten och AB Volvo har funnits regler om bl.a. hembud på aktierna och villkor för inlösen av dessa.

Bryggeribranschen har under senare år förändrats så att det numera vid sidan av Pripps och det likaledes av AB Gambrinus ägda Bryggeri AB Falken finns flera företag som är livskraftiga. Pripps marknadsandelar har under senare år sjunkit så att företaget inte längre är lika dominerande som tidigare. Konkurrensen har under senare år tilltagit, vilket kommit konsu­menterna tillgodo.

Statsmakterna har vidare ett intresse från akoholpolitisk synpunkt vid ölhanteringens olika led. Under senare år har dock ändringar vidtagits i bl. a. de regler som gäller för försäljning och utskänkning av öl, så att öl av klass I och II numera är jämställt med andra drycker.

De alkoholpolitiska motiven för staten att behålla ett direktägande i ett ölproducerande företag har enligt min mening mot denna bakgmnd för­svunnit.

Under hösten 1985 mottog regeringen flera förfrågningar om köp av aktierna i AB Gambrinus. Det uppdrogs åt en särskild förhandlare att med olika potentiella köpare förhandla om försäljning av aktierna i AB Gam­brinus. I förhandlarens uppdrag ingick att en försäljning skulle ske till ett marknadsmässigt pris och till en köpare som kan medverka till att Pripps får en kompetent ägare med ett långsiktigt industriellt intresse för bolaget.

Avtal har träffats mellan staten och Procordia AB om att Procordia skall förvärva 100% av aktierna i AB Gambrinus för en köpeskilling av 850 milj. kr. Staten har i avtalet förbundit sig att omedelbart begära inlösen av AB Volvos aktier i AB Gambrinus.

Riksdagen har inte föreskrivit någon inskränkning i regeringens disposi­tion av de statliga tillgångar som aktieinnehavet i bryggeribranschen utgör. Riksdagens godkännande av försäljningen har således inte behövts. Jag förordar dock att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad jag anfört i denna fråga.

Jag vill i detta sammanhang anföra att Procordia AB uppfyller de krav som regeringen ställt på en köpare av aktierna i AB Gambrinus. De av AB Gambrinus ägda företagen skall drivas under samma villkor som andra företag inom Procordia-koncernen.

108


 


12 Mervärdeskatt på guldmynt                        Prop. 1985/86:150

Bil. I I prop. 1985/86:47 om ändrad mervärdeskatt föreslogs att sedlar och mynt som är eller har varit gällande betalningsmedel skulle undantas från mer­värdeskatt. Förslaget innebar att försäljningen av frimärken samt sedlar och mynt skulle likställas i mervärdeskattehänseende. Förslaget godtogs av riksdagen (SkU 1985/86: 17, rskr 92) och de nya reglerna gäller fr. o. m. den 1 mars 1986 (SFS 1985:1116).

I fråga om vissa guldmynt, ex. kanadensiska Maple Leaf, har oklarhet uppstått om myntet verkligen är betalningsmedel eller inte. Klart är att myntets värde inte är relaterat till det värde som är präglat på myntet. En del andra guldmynt uppges t.o.m. sakna ett på myntet präglat värde. Myntets värde är i dessa fall direkt relaterat till det vid varje tillfälle gällande guldvärdet. Dessa mynt förvärvas, i likhet med guldtackor och liknande, som placeringsobjekt och inte som betalningsmedel. Ett undan­tag från mervärdeskatt för dessa investeringsobjekt kan innebära en kon­kurrenssnedvridning till förfång för andra investeringsobjekt av guld.

Genom en ändring i den norska mervärdeskattelagen gäller i Norge en begränsning av den också där gällande skattefriheten för mynt. Undanta­get från mervärdeskatt gäller inte för guldmynt som är präglade efter den I januari 1967 och som omsätts efter sitt metallvärde.

För att undvika missförstånd och missbmk bör en motsvarande begräns­ning införas också i den svenska mervärdeskattelagen. Begränsningen kan införas som ett nytt sjunde stycke i anvisningarna till 8§. Det är lämpligt att regeln får samma innehåll som den som gäller i Norge.

Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1986.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Den föreslagna lagändringen är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Till regeringsprotokollet i detta ärende bör fogas som bilagor:

Reviderad nationalbudget 1986 (Bilaga l.l)

Svensk ekonomi 1986-1989 (Bilaga 1.2)

Långtidsbudget för perioden 1986/87-1990/91 (Bilaga 1.3)

Utdrag ur RRV:s reviderade inkomstberäkning för budgetåret 1986/87 (Biläga 1.4)

Riksgäldskontorets beräkning av räntor på statsskulden m. m. (Bilaga 1.5)

Reviderat förslag till statsbudget för budgetåren 1985/86 (Bilaga 1.6)

Lagförslag (Bilaga 1.7)

109


 


Hemställan                                                     pop- »985/86: 150

Bil. 1

Föredragandena hemställer, mot bakgrund av vad som anförts, att rege­ringen

dels föreslår riksdagen att

1.     godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som har förordats i det föregående,

2.    godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats i det föregående,

3.    godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för bud­getåret 1986/87,

4.    godkänna beräkningen av förändringar i anslagsbehållningar för budgetåret 1986/87,

5.    godkänna beräkningen av förändringar i dispositionen av rör­liga krediter för budgetåret 1986/87,

6.    godkänna beräkningen av Beräknat tillkommande utgiftsbe­hov, netto för budgetåret 1986/87,

7.    anta förslaget till Räntor på statsskulden, m. m. för budgetåret 1986/87,

8.    till Räntor på statsskulden m. m. för budgetåret 1986/87 anvi­sa ett förslagsanslag av 68000000000 kr.,

9.    bemyndiga regeringen att för år 1987 utge extra skatteutjäm­ningsbidrag i enlighet med som har förordats i det föregående,

10.    till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna mm. för budget­
året 1986/87 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
12586500000 kr.,

11.    till Bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet av
kommunala företagsbeskattningen för budgetåret 1986/87 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av I 569000000 kr.,

12.   bemyndiga regeringen att för budgetåret 1986/87, om arbets­marknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats intill ett sammanlagt belopp av 2500000000 kr.,

13.   att godkänna de angivna investeringsprojekten på samfärdsel­området som ingår i den nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och full sysselsättning,

14.   bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att uppta erforder­liga lån i Nordiska Investeringsbanken och att utbetala medlen i enlighet med vad föredraganden har förordat,

15.   i överensstämmelse med vad angetts i det föregående uppdra åt fullmäktige i riksgäldskontoret att med banker och sparkassor träffa nya avtal om ersättning för skötsel av allemanssparkonton.

16.   godkänna vad som förordats i fråga om vinstsparandet,

17.   till Sparfrämjande åtgärder - utöver vad som begärts i prop. 1985/86: 100 bil. 9 - för budgetåret 1986/87 under sjunde huvudtiteln anvisa ytteriigare 15000000 kr..

dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

18.      lag om ändring i lagen (1982: 221) med särskilda bestämmelser

angående det kommunala skatteunderlaget m.m.,                                     110


 


19.    lag om ändring i lagen (1985:533) om skatteutjämningsavgift,     Prop. 1985/86:150

20.    lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370), Bil. 1

21.    lagom ändring i uppbördslagen (1953:272),

22.    lagom ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

23.    lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

24.    lag om ändring i tullagen (1973:670),

25.    lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och pris­regleringsavgifter,

26.    lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskriv­ningsmyndigheter,

27.    lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialav­gifter från arbetsgivare,

28.    lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

29.    lag om ändring i lagen (1979:610) om allmän investeringsre­serv,

30.    lag om ändring i lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto,

31.    lag om ändring i lagen (1982:1185) om inbetalning på särskih investeringskonto,

 

32.   lag om ändring i lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyel­sekonto,

33.   lag om upphävande av vissa fondförfattningar m. m.,

34.   lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

35.   lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601),

36.   lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

37.   lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

38.   lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931),

39.   lag om ändring i lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster,

40.   lag om ändring i lagen (1983:891) om skattelättnader för alle­manssparande,

41.   lag om ändring i lagen (1984:501) om inbetalning på likvidi­tetskonto,

42.   lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad föredraganden har anfört om

43.   den ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn m.m.,

44.   utnyttjandet av finansfullmakten,

45.   statliga kreditgarantier,

46.   betalningsvillkoren vid kreditköp,

47.   försäljningen av statens aktier i AB Gambrinus.

Ill


 


Innehållsförteckning                                                     Prop. 1985/86: 150

Bil. 1

Finansplanen

1 Den ekonomisk politiska strategin  ................................        I

1.1                                                                                   Politik för tillväxt och rättvis fördelning                 1

1.2                                                                                   Politikens inriktning                      5

2 Utsikterna för 1986   ...................................................... ..... 7

2.1    Den Internationella utvecklingen   ............................ ..... 7

2.2    Den svenska ekonomin  ............................................ ..... 9

2.3    Penningpolitiken    ....................................................     12

 

3   Utveckhngen under återstoden av 1980-talet  .............. ... 13

4   Åtgärder för tillväxt   ....................................................... ... 15

 

4.1    Förenklat skattesystem ............................................ ... 16

4.2    Avregleringar   .......................................................... ... 18

4.3    Liberalisering av valutaregleringen    ........................ ... 19

4.4    Forskning och utbildning   ......................................... ... 20

4.5    Arbetsmarknadspolitik...............................................     20

21 23 24 26

4.6    Regionalpolitik   .................................

4.7    Ökat virkesutbud  .............................

4.8    Stimulanser av hushållssparandet ....

Budgetpolitiken   ....................................

5.1    Saidoutvecklingen innevarande och nästa budgetår          26

5.2    Långtidsbudgeten    ............................ |...................     27

5.3    Budgetpolitiska slutsatser av långtidsbudgeten och treårskalky-

29 31

33

lerna   ...............................

5.4 Budgetpolitiken på kortare sikt
Kommunernas ekonomi  ........


Den kommunala ekonomin inför 1987  .............................. ... 37

1   Den ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn inför 1987                         37

2   Det kommunala gmndavdraget ...................................... ... 40

3   Skatteutjämningssystemet  ............................................    41

4   Besparingar inom utbildningsområdet  ...........................    42

5   Extra skatteutjämningsbidrag   ...................................... .. 43

6   övriga frågor   ................................................................. .. 45

7   Anslagsfrågor  ................................................................ .. 45

8   Upprättade lagförslag  ................................................... .. 47

9   Författningskommentarer   .............................................    47

Förenkling av skattereglerna   ...........................................    53

1   Inledning ......................................................................    53

2   Garantibeskattning och beskattningsort   ....................    54

 

2.1    Huvuddragen i reformen    ......................................    54

2.2    Författningskommentarer ........................................    57

 

3   Den individuella schablonbeskattningen av bostadsrättshavare .. 59

4   Skattefrihet för restitutionsränta   ................................ .. 60

5   Skattefrihet för vittnesersättningar   ............................ .. 61

6   Investeringsfonderna   .................................................    62

 

6.1    Inledning   ...............................................................    62

6.2    Registerföringen  .....................................................    63

6.3    Avveckling av vissa äldre fonder m. m...................... .. 64

6.4    Inbetalning till riksbanken   ..................................... .. 64


112


 


7 Ändrad uppbörd av kvarstående skatt   ............... .. 65     Prop. 1985/86: 150

7.1   Bakgrund ...................................................    65     Bil. 1

7.2   Nuvarande ordning   .................................... .. 66

7.3   överväganden och förslag   ........................... .. 67

 

7.3.1    Behovet av åtgärder .............................    67

7.3.2    Uppbördsmånad   ..............................        68

7.3.3    Redovisning och inbetalning ....................    71

7.3.4    Ikraftträdande   ...................................    72

 

8   Energiskatt på elektrisk kraft   ........................... .. 72

9   Betalning av vägtrafikskatt   ..............................    73

 

10   Kontrolluppgift för vissa ersättningar   .................    74

11   Upprättade lagförslag  ......................................    75

Statsbudgeten och särskilda frågor  ....................... .. 77

1 Statsbudgeten budgetåren 1985/86 och 1986/87   .. 77

1.1   Beräkningsförutsättningar, m. m..................... .. 77

1.2   Statsbudgetens inkomster och utgifter avseende budgetåren 1985/86                    77

1.3   Statsbudgetens inkomster och utgifter avseende budgetåret 1986/87                     80

1.4   Statsbudgetens saldo för budgetåren 1985/86 och 1986/87   ...   83

 

2   Underliggande budgetsaldo  ...............................   84

3   Statens lånebehov  ......................................... .. 85

4   Utnyttjande av finansfullmakten, m.m................... .. 87

5   Statliga garantier   ..........................................   88

6   En balansräkning för staten ............................... . 89

 

6.1    Balansräkning med noter   ............................. . 89

6.2    Kommentarer till balansräkningen   .................. . 91

 

6.2.1    Statens nettoförmögenhet  .................... . 91

6.2.2    Utvecklingen av grupper av balansposter under fem år         92

6.2.3    Statsskuldens relation till anläggningstillgångar, rörel­sekapital och ackumulerade underskott   ........................................ .. 93

6.3............................................................ Förmögenhetsredovisning i övriga delar av den offentliga
sektorn .....................................................
  94

7 Utnyttjande av särskild låneordning i nordiska investeringsbanken      95

7.1    Nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och full sysselsättning                95

7.2    Nordiska investeringsbanken    ....................... . 95

7.3    Utlåningsordning för nordiska investeringsprojekt (UNI)   ...          95

7.4    Svenska investeringsprojekt som kan bli aktuella för UNI-finansiering                      96

8 Sparfrågor ......................................................   97

8.1 Allemanssparandet   ....................................   97

8.1.1    Standardiserad terminologi  .................... . 97

8.1.2    Höjd maximigräns för de samlade nettoinsättningarna i allemanssparandet       97

8.1.3    Reducerad ränta i allemansspar ............... . 98

 

8.1.4    Vidgade  placeringsmöjligheter för aktiefonder,  alle­mansfonder och aktiesparfonder   .................................. . 98

8.1.5    Bosparande för ungdomar i Svenska riksbyggen                   100

8.1.6    överföringsavgifter   ..............................   101

8.1.7    Ersättningar till bankerna avseende allemansspar   ....         101

8.2 Vinstsparandet   ......................................... . 102

8.2.1    Vidgade utlottningsmöjligheter   .............. . 102

8.2.2    Temporär höjning av högsta tillåtna månadsinsättning          103


 


8.3    Skattefondsparandet   ............................................   104     Prop. 1985/86: 150

8.4    Statsfinansiella konsekvenser, m.m.........................   105     Bil. 1

8.5    Upprättade lagförslag   ...........................................   105

9 Ändrad tid för återbetalning av medel på likviditetskonto               105

10   Lagstiftning om betalningsvillkor vid kreditköp   ...........   106

11   Försäljning av statens aktier i AB Gambrinus   .............   108

12   Mervärdeskatt på guldmynt   ........................................ . 109

Hemställan   ......................................................................    110

Tabellförteckning Finansplanen

1   Försöriningsbalans   .......................................................    10

2   Bytesbalans   ..................................................................    11

3   Finansiering av statens lånebehov 1984-1986 ..............    13

4   Statsbudgeten för budgetåren 1985/86 och 1986/87   ..    26

Särskilda frågor

1   Ändringar i RRV:s beräkningar av statsbudgetens inkomster bud­getåret 1985/86                                                                                                78

2   Statsutgifterna budgetåret 1985/86  ............................     78

3   Räntor på statsskulden .................................................     79

4   Anslagsbehållningarna  vid   utgången   av   budgetåren   1984/85-1985/86                79

5   Ändringar i RRV:s beräkningar av statsbudgetens inkomster bud­getåret 1986/87                                                                                                 81

6   Räntor på statsskulden .................................................    82

7   Statsutgifterna budgetåret 1986/87   ...........................    83

8   Utvecklingen   av   statsbudgetens   saldo   budgetåren   1984/85-1986/87                  84

9   Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1984/85-1986/87                  85

 

10   Statens lånebehov (netto) budgetåren 1983/84-1986/87                         85

11   Föreslagna ändringar av ramar för statligt garantiåtagande efter budgetpropositionen 1986   ......................................................................................    89

12   Balansräkning för staten   ............................................    90

13   Andel av statsskulden    ................................................    93

14   Offentliga sektorns finansiella ställning vid utgången av 1984   ...            94

Diagramförteckning

Finansplanen

1   Bmttosparkvoten 1970-1986   ........................................       4

2   Statens budgetsaldo resp. den offentliga sektorns finansiella spa­rande som andel av BNP 1970-1987  ..............................................................................     27

3   Utvecklingen av långtidsbudgetberäkningama samt faktiskt/beräk­nat budgetutfall                    28

4   Statsskuldens utveckling, netto, 1970/71-1986/87   ......     31

Statsbudgeten och särskilda frågor

1   Utvecklingen av statens bokförda nettoförmögenhet under 15 år   .    92

2   Schematisk översikt över gmpper av balansposter i balansräk­ningar för åren 1980/81 -1984/85. Bokförda värden   .......................................................................................     93                         114

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986


 


Bilaga 2

Vissa skogspolitiska frågor


 


 


 


Bilaga 2    Prop. 1985/86:150 Bilaga 2.1      Bil. 2

Jordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 1986 Föredragande: statsrådet Lundkvist

Anmälan till proposition om slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1986/87, m.m.

1 Allmänt om skogspolitiken och skogsavverkningen

Gällande riktlinjer för skogspolitiken beslutades av riksdagen år 1979. Samhällets övergripande mål för skogsbmket sammanfattas i skogsvårds­lagens (1979:429) inledande bestämmelse. Enligt denna skall skogsmark med dess skog genom lämpligt utnyttjande av markens virkesproduceran-de förmåga skötas så, att den varaktigt ger en hög och värdefull virkes­avkastning. Vid skötseln skall hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen. År 1983 kompletterades skogsvårdslagen med bestäm­melser i avsikt att göra det möjligt att effektivt fullfölja syftet med 1979 års skogspolitiska mål med avseende på avverkning.

Skogsnäringen skall enligt de skogspolitiska riktlinjerna verka i överens­stämmelse med de övergripande samhällsekonomiska målen och i samspel med andra samhällssektorer. Det innebär bl.a. att näringen måste bidra till att uppfylla målen om full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, regional balans, balans i utrikesbetalningarna och målen för miljövårds- och natur­vårdspolitiken.

Skogsnäringen intar en central plats i svensk ekonomi. Även om näring­ens andel av den totala sysselsättningen och produktionen har minskat fortlöpande är den fortfarande betydelsefull. Genom att verksamheterna inom näringen i stor utsträckning är lokaliserad till orter och bygder med i övrigt få arbetstillfällen är skogsnäringen dessutom särskilt viktig för den regionala balansen. Skogsnäringen svarar för nära 20% av landets vamex-port. Samtidigt är importinnehållet i näringens produkter avsevärt lägre än vad som gäller för svenska exportvaror i genomsnitt. Skogsbruket och skogsindustrin har därför en särskilt viktig roll även när det gäller att förbättra bytesbalansen.

Under senare år har virkesförsöriningen varit ett av de största hindren för skogsindustrins utveckling. Under en följd av år har avverkningen i våra skogar sålunda inte varit tillräcklig för att försöria den svenska indu­strin. Därför har en stor del av råvarubehovet fått täckas genom import av skogsråvara och minskning av råvarulagren.

1    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga 2


 


I de avverkningsberäkningar som nyligen utförts av Sveriges lantbruks- Prop. 1985/86: 150 universitet redovisas tre olika program för hela landet vad avser den Bil. 2 möjliga avverkningen och skogstillståndets sannolika utveckling. Den be­räknade praktiskt och fysiskt möjliga årliga bruttoavverkningen för peri­oden 1990-2020 har för de olika alternativen beräknats till mellan 74 och 80 milj.msk. Detta är huvudsakligen i linje med I979års uttalade mål, enligt vilket man bör åstadkomma en skogsproduktion som möjliggör en långsiktig årlig bruttoavverkning om åtminstone 75milj.m'sk. Dämtöver skall strävan vara att öka produktionen ytterligare i den mån detta är möjligt och lämpligt med hänsyn till andra viktiga samhällsmål.

Avverkningama har under senare år uppgått till endast något över 60 milj.msk. De nyss nämnda avverkningsberäkningarna visar att landets skogstillgångar medger en ökad avverkning inom ramen för gällande skogspolitiska mål.

Den påtagliga och långvariga underavverkningen är ett allvarligt sam­hällsekonomiskt problem. Importen av vedråvara leder till direkta kostna­der för samhället. Till detta kommer att den fluktuerande och under många år alltför låga avverkningen har medfört att den svenska skogsindustrin är mindre än vad den skulle ha kunnat vara. Detta har i sin tur haft konse­kvenser för bytesbalansen. Den negativa ackumulerade effekten på bytes­balansen kan beräknas till tiotals miljarder kronor. Den låga avverknings­nivån har också medfört en lägre sysselsättning i skogsnäringen, vilket särskilt har drabbat regioner med en redan svag sysselsättningsutveckling.

Undersökningar redovisade av virkesförsöriningsutredningen i betän­kandet (SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsörining visar på en mängd orsaker till utebliven avverkning såsom skatte- och avgiftsreglerna, svårigheter att tolka skogsvårdslagstiftningen, otillfredsställande fastig­hetsstruktur, hög ålder hos skogsägaren och bristande kunskaper om fas­tigheten och virkesmarknaden. I det följande kommer jag att ta upp några av dessa problem och föreslå förändringar i syfte att öka utbudet av virke från de svenska skogarna och samtidigt förbättra fömtsättningarna för ett aktivt skogsbruk.

Det råder bred enighet om att avverkningarna kan öka från dagens låga nivå. Det råder också enighet om att ökningspotentialen finns inom delar av den privata skogsägaregruppen. De åtgärder jag förordar tar sikte på de skogsägare som av olika skäl är passiva eller har låg aktivitet i sitt skogs­bruk.

2 Vissa åtgärder på skogspolitikens område

Skogsmarkens ägare svarar för att slutavverkning bedrivs i lämplig omfatt­ning så att en jämn åldersfördelning av skogen på hans bmkningsenhet främjas. För varje hel I O-årsperiod gäller enligt skogsvårdslagstiftningen en högsta tillåten areal som får slutavverkas och en lägsta areal som måste slutavverkas. Högsta och lägsta slutavverkningsareal är beroende av bl. a. andelen slutavverkningsbar skog på brukningsenheten och markens pro­duktionsförmåga.


 


Minimiavverkningsskyldigheten skall vara fullgjord första gången senast Prop. 1985/86: 150 den I juli 1990. Det ankommer på skogsvårdsstyrelserna att i god tid Bil. 2 informera berörda skogsägare om detta. Uppskattningar visar att intensi­fierad information och rådgivning skulle kunna öka det årliga virkesutbu­det till och med år 1990 med 5-7 milj. msk i förhållande till nuläget. Det omedelbara behovet av ökade avverkningar gör det angeläget att skogs­vårdsstyrelserna under en treårsperiod tillförs resurser för att öka informa­tion, rådgivning och tillsyn i direkt kontakt med skogsägarna. Jag föreslår mot bakgrund av detta att skogsvårdsstyrelserna för sina myndighetsupp­gifter för nästa budgetår tillförs 8,5 milj. kr. utöver vad som har beräknats i årets budgetproposition.

Det är nödvändigt att informationen även från virkesmarknadens parter intensifieras och blir entydig. Dessa parter har redovisat omfattande planer på en fortlöpande, gemensamt organiserad informationskampanj i syfte att åstadkomma ett virkesutbud som är rimligt med hänsyn till skogstillståndet och som är anpassat till skogsindustrins behov. Vidare har jag erfarit att virkesmarknadens parter arbetar aktivt med att förbättra virkesmarkna­dens funktion i syfte att komma till rätta med icke önskvärda inslag i denna.

Jag vill betona att det i första hand är virkesmarknadens parter som har ansvaret för att virkesförsöriningen fungerar. Det är emellertid angeläget att även skogsvårdsstyrelserna i sin verksamhet kan informera om virkes-marknaden och efterfrågan på skogsråvara. Jag har erfarit att sådan infor­mation nu planeras.

En viktig fömtsättning för den föreslagna rådgivningsinsatsen från skogsvårdsstyrelsernas sida är ett tillfredsställande faktaunderlag om det lokala skogstillståndet. Därför bör resurserna för de översiktliga skogsin­venteringarna ökas under en treårsperiod. Rambeloppet för de översiktliga skogsinventeringarna bör för nästa budgetår räknas upp med 4,5 milj. kr. till 50,5 milj. kr. Det sammanlagda rambeloppet under nionde huvudtitelns anslag Bidrag Ull skogsvård m. m. bör sålunda ökas med 4,5 milj. kr. i förhållande till vad som har förordats i årets budgetproposition.

Den högsta tillåtna slutavverkningen har preciserats i skogsvårdsförord­ningen (1979:791) och i skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen. Särskilda bestämmelser om högsta tillåtna slutavverk­ningsareal har införts för brukningsenheter med en ideal produktionsför­måga över 200 m'sk per år. För bmkningsenheter vars ideala produktions­förmåga överstiger 100 m'sk per år får skogsstyrelsen meddela föreskrifter i fråga om slutavverkning i syfte att begränsa andelen kalmark och ungskog på brukningsenheterna.

Skogsstyrelsen har föreslagit att nämnda gränser höjs till 1000 resp. 200 m'sk. Detta skulle innebära att 74% av den privatägda skogsarealen un­dantas från ransoneringsbestämmelserna jämfört med 23% för närvaran­de. Fortfarande skall gälla att högst 50% av en fastighets areal får utgöra kalmark eller skog yngre än 20 år.

Skogsstyrelsens förslag innebär, förutom att skogsägarna får lättare att
tillämpa reglerna, också en bättre anpassning till det nuvarande skogstill­
ståndet vad avser krav på långsiktig jämnhet i virkesförsörjningen. Jag vill
   3


 


starkt understryka att kraven på hänsynstagande till naturvårdens intres-     Prop. 1985/86: 150 .
sen inte förändras.
                                                         Bil. 2

Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag till ändringar av ransoneringsbestämmelserna i skogsvårdsförord­ningen.

Jag vill också ta upp frågan om skogsvårdsstyrelsernas behov av likvida medel i sin uppdragsverksamhet och frö- och plantverksamhet. Skogssty­relsen disponerar för dessa ändamål en rörlig kredit intill 65 milj. kr. i riksgäldskontoret. I årets budgetproposition har föreslagits oförändrad kredhram för nästa budgetår. Skogsstyrelsen har hemställt om att ramen ökas med 25 milj. kr. till 90 milj. kr. med hänvisning till förändring av beredskapsarbetenas finansiering och reglerna för inleverans av skatteme­del. Jag föreslår att nämnda ram för nästa budgetår ökas till 90 milj. kr.

3 Jordförvärvslagstiftningen

Strukturen på landets jordbmks- och skogsfastigheter är av avgörande betydelse för virkesförsörjningen. Flerägandet ökar. Ägostmkturen är sär­skilt i vissa områden av landet otillfredsställande. En dålig ägar- och ägostmktur försvårar ett lönsamt skogsbmk. Intresset för ett aktivt skogs-bmk försvagas och underlaget för ett företagsekonomiskt intressant skogs­bmk försämras. De virkeskvantiteter som härigenom kan undandras skogsindustrin har stor ekonomisk betydelse. Vad jag nu har redovisat motiverar en samlad genomgång och utvärdering av strukturproblemen i skogsbmket och jordbmket, varvid en översyn av jordförvärvslagstiftning­ens effekter bör ske. Vidare bör bl. a. beaktas resultatet av det arbete som den s.k. dödsboutredningen (Ju 1977:07) utför. Skogsbrukets struktur­problem kommer att behandlas med förtur, varvid bl. a. den s. k. prispröv­ningen skall belysas särskilt. Jag har för avsikt att inom kort föreslå regeringen att besluta om denna översyn.

Genom tillämpning av gällande jordförvärv slag (1979:230) kan utbudet av skogsråvara påverkas redan nu. Enligt 5§ jordförvärvslagen kan en juridisk person få tillstånd att förvärva en jordbruksfastighet om egendom avstås som är av betydelse för jordbmkets eller skogsbrukets rationalise­ring och i storlek eller värde ungefär motsvarar den egendomen som avses med förvärvet. Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvär­varen juridisk person som bedriver skogsindustrien verksamhet i vilken egendomens virkesavkastning behövs, får tillstånd lämnas utan krav på kompensation, om inte egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och brukas av någon som är bosatt på orten. Möjligheterna att utveckla kombinerade skogs- och jordbruksföretag bör givetvis tas till vara där detta ger goda regionalpolitiska effekter. Men strävan att stärka sådana företag får inte medföra en för snäv avgränsning av juridiska personers möjligheter att förvärva mark.

Sågverk och andra företag som bedriver skogsindustrien verksamhet har ofta en stor betydelse för sin bygd. Tillgången till egna skogar stärker företagens konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter. Vid tillämpningen


 


av ifrågavarande bestämmelser i jordförvärvslagéh skall det anläggas ett    Prop. 1985/86: 150 regionalpolitiskt helhetsperspektiv. Detta innebär att sådana förvärv bör    Bil. 2 prioriteras som tillgodoser de regionalpolitiska intressena genom att vid ett rationellt utnyttjande av produktionsresurserna skapa största möjliga antal arbetstillfällen inom skogsbruk, jordbruk och förädlingsindustri.

Enligt 11 § jordförvärvslagen kan tillståndsmyndighet i beslut om för­värvstillstånd ålägga förvärvaren att inom viss tid vidta åtgärd för att förbättra egendomen. Som exempel på åtgärder som avses med bestäm­melsen nämns i lantbruksstyrelsens anvisningar till jordförvärvslagen skogsförbättringsåtgärder samt upprättande och fullföljande av skogs­bruksplan. I syfte bl. a. att tillgodose samhällets intresse av att skogen utnyttjas rationellt och riktigt är det angeläget att lantbruksnämnderna tillämpar dessa anvisningar i beslut om förvärvstillstånd.

4 Skogsvårdsavgiften

Skogsvårdsavgiften har höjts flera gånger under senare år. Avgiften är för närvarande 8 "/qo av skogsbruksvärdet. Totalt inbringar den fr. o. m. nästa budgetår ca 420 milj. kr. per år.

Strukturutredningen redovisade i sitt betänkande (SOU 1983:71) Bättre struktur i jord- och skogsbmk ett förslag om en garantiintäkt för ägare av jordbruks- och skogsfastigheter i syfte att stimulera till aktivare bmkande och till stmkturförbättringar. Detta syfte har stor betydelse från virkesför-söriningssynpunkt. Strukturutredningens konkreta förslag i denna del har emellertid mött en ganska omfattande kritik vid remissbehandlingen, sär­skilt från skatteadministrationen. Kritiken går bl. a. ut på att garantiintäk­ten i alltför hög grad skulle komplicera skattesystemet. Kritiken får anses berättigad och utredningens förslag bör därför inte genomföras. Jag föror­dar i stället en annan lösning.

Det finns flera skäl att differentiera uttaget av skogsvårdsavgift genom att införa en regel om att avgiften för varie ägare alltid skall utgå med åtminstone ett minimibelopp. Ett skäl härför är att en minimiavgift kan bidra till en bättre stmktur inom skogsbmket. Om minimiavgiften beräk­nas för varie delägare för sig — och inte för fastigheten — får delägare i flerägda fastigheter anledning överväga att koncentrera ägandet till en eller ett fåtal personer.

Ett annat skäl för en minimiavgift är att varie fastighetsinnehav för med sig administrativa kostnader av skilda slag som bara i mycket begränsad utsträckning är beroende av fastighetens storlek. Flerägda fastigheter ska­par mer av pappershantering och kräver mer av insatser från myndigheter­nas sida.

Jag föreslår sålunda en minimiavgift för varje skogsägare. Minimibelop­pet bör lämpligen bestämmas till 300 kr. per skogsägare. Det betyder att avgiften beräknas enligt dagens regler - 8%o av skogsbruksvärdet - om skogsbruksvärdet (eller det på varje delägare belöpande skogsbruksvärdet) är minst 37500 kr. Är skogsbruksvärdet mindre träder reglerna om mini­miavgift in. Avgiften för äldre dödsbon bör sättas högre än 300kr. för att motverka att dödsbon behålls oskiftade under en längre tid, ett förhållande som erfarenhetsmässigt motverkar ett aktivt brukande. Det minsta avgifts-


 


beloppet för dödsbon som bestått i fyra år och som inte beskattas som    Prop. 1985/86: 150
handelsbolag bör vara 1 000 kr.
                                        Bil. 2

Mot bakgmnd av vad jag har anfört i det föregående har inom jordbruks­departementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift.

Förslaget har upprättats efter samråd med chefen för finansdepartemen­tet. Lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.1.1.

Med hänsyn till förslagets enkla beskaffenhet anser jag att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Författningskommentarer

Lagen har omredigerats på så sätt att bestämmelserna om vilka som är avgiftsskyldiga har samlats i 1 § och bestämmelserna om avgiftsberäkning­en i 2 §. 3-5 §§ motsvarar nuvarande 2-4 §§. Formuleringarna har här anpassats till 5, 7 och 8§§ lagen (1984: 1052) om statlig fastighetsskatt.

I det följande kommenteras de nya reglerna i 1 och 2 §§ samt övergångs­bestämmelserna.

I samband med slopandet av den kommunala taxeringen av juridiska personer omredigerades de bestämmelser som reglerar avgiftsskyldighe­ten. Bestämmelserna utformades med reglerna om garantibeskattning i 47§ kommunalskattelagen (1928:370), KL, som förebild. Någon bestäm­melse kom dock inte att införas i lagen om skogsvårdsavgift om vem som är avgiftsskyldig i det fallet att en jordbmksfastighet ägs av en juridisk person som inte är skattesubjekt vid inkomsttaxeringen. I ett nytt tredje stycke har nu införts en uttrycklig regel om att avgift skall betalas av delägarna om fastigheten ägs av ett handelsbolag eller av ett dödsbo som vid inkomsttaxeringen behandlas som handelsbolag enligt 53 § 3 mom. fjärde stycket KL.

2§

De nya reglerna om en minimiavgift finns i andra stycket. Minimiavgiften om 300 kr. gäller per person och taxering. Beloppet påverkas alltså inte av beskattningsårets längd eller av om fastigheten förvärvats eller avyttrats under året. En delägare i ett handelsbolag eller i ett dödsbo som beskattas som handelsbolag skall betala minimiavgift även om inkomstfördelningen i bolaget eller boet är sådan att delägaren inte redovisar någon inkomst av fastigheten.

Ett exempel kan belysa samspelet mellan huvudregeln i första stycket (8 promille av skogsbmksvärdet) och minimiregeln i andra stycket (lägst 300 kr.). Anta att skogsbmksvärdet är 100000kr. för en fastighet med fyra delägare. Skogsbmksvärdet per delägare är 25000 kr. Avgiften för varje delägare blir då 300 kr. och inte (8 promille av 25000 =) 200 kr.


 


1 andra stycket finns också regeln om en högre minimiavgift för vissa Prop. 1985/86: 150 äldre dödsbon. Det gäller här dödsbon som skulle ha beskattats som Bil. 2 handelsbolag om beloppsgränserna i 53 § 3 mom. Qärde stycket KL hade överskridits och dödsbon som efter dispens från riksskattéverket fått stå kvar som särskilda skattesubjekt. Minimiavgiften är I 000 kr. För dödsbon på vilka handelsbolagsreglerna skall tillämpas gäller däremot - som redan framgått — en lägsta avgift om 300 kr. per delägare.

Övergångsbestämmelserna

De nya reglerna om en minimiavgift skall tillämpas första gången vid 1988 års taxering. Reglerna tillämpas inte i de undantagsfall då beskattningsåret påböriats före den 1 maj 1986.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen dels att anta förslaget till

1.       lag om ändring i lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift,
dels att

2.    till Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter för budget­året 1986/87 utöver i prop. 1985/86:100 bil. 11 föreslaget förslagsan­slag anvisa ytterligare 8500000 kr.,

3.    medge att under budgetåret 1986/87, med ändring av vad som har föreslagits i prop. 1985/86:100 bil. 11, statsbidrag beviljas med sammanlagt högst 231000000kr. till skogsvård m. m.,

4.    till Bidrag till skogsvård m. m. för budgetåret 1986/87 utöver i prop. 1985/86: 100 bil. 11 föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 4500000 kr.,

5.    medge att skogsstyrelsen under budgetåret 1986/87, med änd­ring av vad som har föreslagits i prop. 1985/86:100 bil. 11, får disponera en rörlig kredit av 90000000kr. i riksgäldskontoret.


 


Bilaga 2.1.1     Prop. 1985/86: 150 Bil. 2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift

Härigenom föreskrivs att lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift' skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse

1

Skogsvårdsavgift skall betalas för jordbruksfastighet som vid fas­tighetstaxeringen åsatts delvärdet skogsbmksvärde. Avgiften betalas av ägaren till fastigheten eller den som enligt I kap. 5 § fastighetstax­eringslagen (1979:1152) skall anses som ägare.

Den som innehar fastighet med åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt och på gmnd av denna sin rätt inte äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkast­ning av skog på fastigheten påförs dock inte någon skogsvårdsavgift.

Skogsvårdsavgiften utgör för varje beskattningsår åtta promille av skogsbruksvärdet. Omfattar be­skattningsåret kortare eller längre tid än tolv månader eller har fas­tigheten förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret, skall un­derlaget för avgiften jämkas med hänsyn härtill.

Skogsvårdsavgift utgår i helt an­tal kronor varvid öretal bortfaller.


Föreslagen lydelse

Skogsvårdsavgift skall betalas för jordbruksfastighet som vid fas­tighetstaxeringen åsatts delvärdet skogsbruksvärde.

Avgiftsskyldig är ägaren till fas­tigheten eller den som enligt I kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som ägare. Den som innehar fastighet med åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt och på gmnd av denna sin rätt inte får utöver husbehovet tillgodogöra sig avkast­ning av skog på fastigheten påförs dock inte någon avgift.

I fråga om handelsbolag och dödsbon som vid inkomsttaxering­en behandlas som handelsbolag är delägarna avgiftsskyldiga.


2§

Skogsvårdsavgiften är för varje beskattningsårs promille av skogs­bruksvärdet. Omfattar beskatt­ningsåret kortare eller längre tid än tolv månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under be­skattningsåret, skall underlaget för avgiften jämkas med hänsyn här­till.

Avgift utgår för var och en som är avgiftsskyldig enligt l§ med lägst   300   kronor.   Avgiften   för

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1975: 185.  Senaste lydelse 1984: 1079.


 


Nuvarande lydelse

Vad i 75 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen (1928:370) sägs om ansvarighet för kommunal ut skyld, som påförts avliden per­son, gäller också ifråga om skogs­vårdsavgift.

Om debitering och uppbörd av skogsvårdsavgift stadgas i upp­bördslagen.


Föreslagen lydelse

dödsbo som är särskilt skattesub­jekt enligt 53 § 3 mom. kommunal­skattelagen (1928:370) är dock, så­vitt avser taxering som sker efter det fjärde kalenderåret efter det ka­lenderår då dödsfallet inträffade, lägst 1000 kronor.

Skogsvårdsavgift utgår i helt an­tal kronor. Avgiftsbeloppet avrun­das till närmast lägre krontal.

Vad som föreskrivs i 15 § 2 mom. första stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt om ansvarighet för sådan skatt gäller också beträf­fande skogsvårdsavgift.

I fråga om debitering och upp­börd av skogsvårdsavgift gäller be­stämmelserna i uppbördslagen (1953:272).


Prop. 1985/86: 150 Bil. 2


 


Influtna skogsvårdsavgiftsmedel tillfalla staten.


Skogsvårdsavgift tillfaller staten.


Denna lag träder i kraft den I juli 1986 och tillämpas första gången vid 1988 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande vid denna taxering i fråga om avgift för beskattningsår som har påbörjats före den 1 maj 1986.

' Senaste lydelse 1979:431.


 


Bilaga 2.2    Prop. 1985/86:150 Bil. 2

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 1986 Föredragande: statsrådet Feldt


Anmälan till proposition om slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1986/87, m.m. såvitt avser tillfälligt ökade möjligheter till insättning på skogskonto m. m.

Vid min genomgång tidigare denna dag av åtgärder för att stimulera virkes­utbudet tog jag upp skogskontoreglerna. Jag nämnde att det fanns skäl att Ullfälligt öka möjligheterna till insättning på skogskonto. Jag återkommer nu till denna fråga.

Skogskonto är ett särskilt bankkonto för fysiska personer och för sådana dödsbon som inte beskattas enligt handelsbolagsreglerna. Syftet med reg­lerna om skogskonto är att göra det möjligt för skogsägaren att fördela intäkterna från ett större skogsuttag över en tioårsperiod.

Enligt skogskontolagen (1954:142) kan skogsägaren få uppskov vid in­komsttaxeringen med ett belopp som svarar mot vad som satts in på kontot. Fr.o.m. 1984 års taxering gäller att uppskov medges med högst 60% av köpeskillingen för rotposter och högst 40% av köpeskillingen för leverans virke och värdet av uttag till egen rörelse. Uppskov får inte leda till underskott i förvärvskällan. Har skog skadats så att avverkningar måste tidigareläggas kan uppskov medges med högst 80 resp. 50%. Vid mycket omfattande skador på skogen kan insättning få göras på ett s.k. skogsskadekonto med 20 års löptid.

Det lägsta belopp som får sättas in på skogskonto är 5000 kr. (50000 kr. för skogsskadekonto). Lägsta uttagsbelopp är 1000 kr. Så länge medlen står inne läggs räntan till kapitalet utan beskattning. Beskattning sker först när uttag görs från kontot. Detta - i förening med att räntan beräknas på hela det innestående (obeskattade) beloppet - gör att skogskonton ger en bättre avkastning än andra bankkonton. Medel på skogskonto förmögen-hetsbeskattas också lindrigt.

Skogskontomedlen skall i princip tas upp till beskattning om fastigheten byter ägare. Skogskontot får dock behållas om äganderättsövergången sker genom köp, byte eller gåva. I dessa fall beskattas alltså den tidigare ägaren först när han tar ut medlen från kontot. Undantagsregeln kom till efter ett förslag från virkesförsöriningsutredningen.

De nuvarande reglerna för insättning på skogskonto ger i de flesta fall tillräckliga möjligheter till en fördelning av skogsintäkten. Begränsningen till 60 resp. 40% kan dock leda till att skogsägaren avstår från att göra ett skogsuttag eller gör ett mindre uttag än han skulle ha gjort om möjligheter-


10


 


na till insättning hade varit större. Särskilt gäller naturligtvis detta om     Prop. 1985/86: 150 skogsägaren regelbundet har inkomster som inte härrör från fastigheten.        Bil. 2

I nuvarande virkesförsörjningsläge är det angeläget att de enskilda skogsägarna stimuleras till en ökad försäljning av skog. På skatteområdet kan detta lämphgen ske genom att rätten till insättning på skogskonto höjs från den nuvarande nivån 60 resp. 40%. Jag föreslår att insättning skall få ske med högst 90% av köpeskillingen för rotposter och 70% av köpeskil­lingen för leveransvirke och värdet av egna uttag. De högre procentsat­serna bör bara få tillämpas vid 1987-1989 års taxeringar. På lång sikt bör procentsatserna inte ligga kvar på denna högre nivå. Fr.o.m. 1990 års taxering bör alltså insättningsrätten åter begränsas.

I de fall beskattningsåret sammanfaller med kalenderåret kommer den förhöjda insättningsrätten att gälla skogsintäkter som hänför sig till tiden den 1 januari 1986-den 31 december 1988. För det relativa fåtal skogsäga­re som har brutet räkenskapsår kommer sfimulansperioden att böria och sluta tidigare. Dessa variationer får godtas. Jag är alltså inte beredd att som ytterligare krav ställa att skogsintäkterna alltid skall hänföra sig till en viss bestämd period. Sådana regler skulle öka kontrollproblemen och tvinga skattemyndigheterna att tillämpa två regelsystem vid en och samma taxe­ring.

I det här sammanhanget bör vidare göras en ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt. Ändringen - som är av samma karaktär som den av chefen för jordbruksdepartementet föreslagna ändringen i I § lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift - innebär att det uttryckligen slås fast att det är delägarna i ett handelsbolag och i ett handelsbolagsbeskattat dödsbo som är skattskyldiga till statlig fastighetsskatt.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om tillfälliga regler för insättning på skogskonto och lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt. Lagför­slagen bör fogas Ull protokollet i detta ärende som bilaga 2.2.1. Förslagen är av så enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.    lag om tillfälliga regler för insättning på skogskonto,

2.    lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt.

11


 


Bilaga 2.2.1     Prop. 1985/86:150 Bil. 2

1 Förslag till

Lag om tillfälliga regler för insättning på skogskonto

Härigenom föreskrivs följande.

Vid 1987-1989 års taxeringar gäller i stället för vad som sägs i 2 § första-tredje styckena skogskontolagen (1954: 142) att uppskov medges med högst ett belopp motsvarande summan av

a)  nittio procent av den på beskattningsåret belöpande köpeskillingen för skog, som har avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,

b) sjuttio procent av den på beskattningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter samt

c)  sjuttio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskatt­ningsåret har tagits ut för förädling i egen rörelse.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.


12


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1985/86:150

Lag om ändring i lagen (1984: 1052) om statlig fastighetsskatt    ''-

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2§' Skattskyldig till fastighetsskatt är ägaren till fastigheten eller den som enligt  1  kap. 5§ fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som ägare.

/ fråga om handelsbolag och dödsbon som vid inkomsttaxering­en behandlas som handelsbolag åvilar skattskyldigheten dock del­ägarna.

Fastighetsskatt beräknas för beskattningsår. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än tolv månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under beskattningsåret, skall underlaget för fastighetsskat­ten jämkas med hänsyn härtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

' Senaste lydelse 1984: 1078.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986                                                                                                                      13


 


 


 


Bilaga 3

Försvarsdepartementet: Förebyggande åtgärder m.m. mot jordskred och andra natmolyckor


 


 


 


Försvarsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 1986 Föredragande: statsrådet Hulterström


Bilaga 3    Prop. 1985/86:150 Bil. 3


Anmälan till proposition om slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1986/87 såvitt avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Förebyggande åtgärder m. m. mot jordskred och andra naturolyckor

1 Inledning

På flera håll i Sverige finns områden som på gmnd av topografin samt jordarternas sammansättning och lagring är utsatta för risk för jordskred. Under 1900-talet har ett antal större jordskred inträffat som i några fall medfört förluster av människoliv och stora materiella skador på byggnader och anläggningar. Som exempel härpå kan nämnas skreden i Surte år 1950, Göta år 1957 och Tu ve år 1977.

Regeringen uppdrog i december 1978 åt statens geotekniska institut (SGI) att utföra en översiktlig kartering av vissa områden inom vilka risk för skred kan föreligga. De områden där risken för skred kan bedömas som störst har avgränsats. Resultatet av karteringen har efter hand redovisats för statens planverk samt berörda kommuner och länsstyrelser. SGI har till regeringen slutredo visat sitt uppdrag i februari 1984.

I mars 1979 bemyndigade regeringen chefen för dåvarande kommunde­partementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att bl. a. utreda frågan om geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot jordskred. Kommittén', som antog namnet räddningstjänstkommittén, avgav i de­cember 1982 delbetänkandet (Ds Fö 1983:2) Geotekniska undersökningar och förebyggande åtgärder mot skred. I betänkandet föreslås att kommu­nerna — såsom frivilliga uppgifter — skall svara för såväl detaljerade geotekniska undersökningar som det praktiska genomförandet av förebyg­gande åtgärder mot jordskred. Kommunerna föreslogs få statsbidrag med minst 50% - i enskilda fall upp till 90% - för sina kostnader. Enligt förslaget skulle kommunerna få ta ut bidrag för sina kostnader för förebyg­gande åtgärder mot jordskred av de fastighetsägare som har nytta av åtgärderna, dock med högst 10% av taxeringsvärdet. Betänkandet har remissbehandlats.

' Dåvarande landshövdingen Carl G. Persson, ordförande, riksdagsledamoten Olle Aulin, dåvarande riksdagsledamoten Lilly Bergander, riksdagsledamoten Hugo Bergdahl, numera ombudsmannen Rune Johnsson, dåvarande riksdagsledamolen Helge Karlsson samt riksdagsledamoten Karl-Erik Svartberg.

1    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3


 


Mot bakgrund av de synpunkter som framfördes under remissbehand- Prop. 1985/86: 150 lingen och av statsfinansiella skäl bereddes frågan ytterligare inom för- Bil. 3 svarsdepartementet med inriktningen att kommunerna borde ta ansvaret för de aktuella frågorna. Detta förslag innebär i huvudsak följande. Kom­munerna får enligt en särskild lag rätt att tillträda en fastighet för att där utföra detaljerade geotekniska undersökningar. Kommunerna svarar själva för kostnaderna för sådana undersökningar. Kommunerna får vidare ta ut ersättning för sina kostnader för förebyggande åtgärder mot jordskred från ägarna till de fastigheter som har nytta av åtgärderna med högst hälften av de faktiska kostnaderna. För schablontaxerade fastigheter bör därvid som riktmärke gälla att bidraget inte bör överstiga 20% av taxe­ringsvärdet. Återstoden av kostnaderna skall stanna på kommunen. Kom­muner som därigenom åsamkas särskilt betungande kostnader kan få extra skatteutjämningsbidrag inom ramen för de regler som redan gäller för sådana bidrag. Förslaget har remissbehandlats.

I propositionen 1983/84:6 om ersättning för skador till följd av natur­olyckor diskuteras frågan om en gemensam beteckning för mer allvarliga naturhändelser. Föredraganden anslöt sig där till räddningstjänstkommit­téns förslag att kalla händelserna för naturolyckor. Det skulle vara fråga om rena naturhändelser som inte är vanliga eller har ett långsamt odrama­tiskt förlopp. Naturolyckorna angavs till åsknedslag, jordskred, jordras, bergras och laviner, jordskalv, stormar och hagel, översvämningar och snötryck (snöoväder). Med naturolyckor avses i förevarande proposition sådana naturhändelser.

Naturolyckor av olika slag kan vålla mycket stora skador både på människor och egendom. Exempel på allvarliga jordskred är redan angivna och årligen förekommer ett antal skred som berör bebyggda områden. Även andra naturolyckor har vållat och kan vålla stora skador. Detta gäller främst översvämningar. Exempel är översvämningarna i bl. a. Koppar­bergs och Gävleborgs län under hösten 1985. Principiellt föreligger ingen skillnad mellan olika slags naturolyckor. Kan med rimliga insatser åtgärder vidtas för att minska risken för att en naturolycka med allvarliga konse­kvenser för människors liv och hälsa och för egendom inträffar inom bebyggt område så bör olika naturolyckor behandlas från samma utgångs­punkt. Åtgärder för att förebygga naturolyckor är emellertid i första hand aktuella när det gäller jordskred och översvämningar.

SGI, länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Kopparbergs län samt Hallstahammars kommun har i skrivelser till rege­ringen hemställt om medel för bl. a. förebyggande åtgärder mot jordskred.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Undersökningar

Undersökningar med anledning av risken för en naturolycka kan vara av olika slag och ha olika syften. De kan vara detaljerade och sikta till att utröna risken för en bestämd naturolycka. Resultatet av undersökningen


 


kan då utnyttjas för direkta åtgärder till förhindrande av en olycka. De kan Prop. 1985/86: 150 också vara av mer översiktligt och uppföljande slag. Risken för natur- Bil. 3 olyckan kan då vara känd och vara sådan att förebyggande åtgärder inte behöver vidtas för tillfället. Hotet bör emellertid övervakas. Jag anser att det finns skäl att behandla dessa olika slag av undersökningar på skilda sätt. Den förra typen av undersökning föreslår jag kallas detaljerad under­sökning och den senare översiktlig undersökning.

Gällande bestämmelser i byggnadslagstiftningen, främst 1, 2 och 5§§ byggnadslagen (1947:385) och 9, 16 och 29 §§ byggnadsstadgan (1959:612), innebär att statliga och kommunala myndigheter vid planläggning eller tillståndsprövning har ett ansvar för att ny bebyggelse inte kommer till stånd inom områden som med hänsyn till bl. a. gmndförhållandena inte är lämpliga att bebygga. Ansvaret för att undersökningar av bl. a. grundför­hållandena kommer till stånd i samband med tillkomsten av bebyggelse ligger i första hand hos kommunen. Staten eller kommunen har däremot inte något fortlöpande ansvar enligt byggnadslagstiftningen för att gmnd­förhållandena under befintlig bebyggelse är tillräckligt stabila. Följaktligen föreligger heller ingen direkt skyldighet att utföra geotekniska undersök­ningar inom sådana områden. En stor del av bebyggelsen i landet har dock tillkommit innan noggranna överväganden om riskerna för skred blev vanliga.

I proposition 1985/86:1 om ny plan- och bygglag (PBL), vilken för närvarande behandlas av riksdagen, föreslås att den statliga fastställelsen av detaljplaner avskaffas. Länsstyrelserna får dock möjlighet att ingripa mot planläggning som är olämplig med hänsyn till behovet av skydd mot olyckshändelser.

När det gäller andra detaljerade undersökningar än geotekniska för att utröna risken för naturolyckor har varken staten eller kommunen något ansvar utöver det nu angivna.

Som jag konstaterat finns det i dag inte några regler som sörjer för att detaljerade undersökningar kommer till stånd inom områden med befintlig bebyggelse. Det är därför den enskilde fastighetsägaren som har att avgöra om han inom ramen för sina resurser skall genomföra sådana undersök­ningar. De praktiska förutsättningarna för att undersökningarna skall kom­ma till stånd är dock begränsade. Kommunerna har det primära ansvaret för plan- och byggnadsväsendet och har sedan länge ett avgörande infly­tande över bebyggelsens lokalisering. I samband med planläggning och tillståndsprövning utanför detaljplanelagt område skall kommunen, eller den myndighet i övrigt som har byggnadsnämndsansvar, vidare pröva om marken med hänsyn till grundförhållandena lämpar sig för bebyggelse, en uppgift som i många fall inte kan fullgöras utan genomförande av bl. a. geotekniska undersökningar. Undersökningarna har således ett nära sam­band med kommunens egen exploaterings- och anläggningsverksamhet.

Kommunen har den bästa kännedomen om förhållandena på platsen.
Betydelse i sammanhanget har även kommunens ansvar i fråga om väghåll­
ning, vatten- och avloppssystem osv. Kommunerna svarar vidare enligt
brandlagen (1974:80) för räddningstjänsten i kommunen och har således
ett ansvar för befolkningens säkerhet. Mot bakgrund av det anförda finner
  3


 


jag att kommunerna är bäst lämpade att ombesöria att detaljerade under-   - Prop. 1985/86: 150
sökningar kommer till stånd inom områden med befintlig bebyggelse.
           Bil. 3

Frågor som rör befolkningens säkerhet aktualiseras i många samman­hang. Kommunerna har att beakta sådana frågor inom flera av sina verk­samhetsområden. Befogenhet finns för kommunerna att genomföra detal­jerade undersökningar. Det får enligt min mening ankomma på kommuner­na att inom ramen för den kommunala självstyrelsen pröva om detaljerade undersökningar bör komma till stånd. Jag är av den meningen att kommu­nernas ansvar för sina invånare kommer att medföra att detaljerade under­sökningar kommer till stånd i den utsträckning som framstår som moti­verat. Kostnaderna för undersökningarna torde inte vara större än att de kan bäras av de enskilda kommunema. Någon åtgärd från statens sida är därför enligt min mening inte påkallad.

För närvarande genomförs på olika håll översiktliga undersökningar av naturförhållanden för att mer allmänt utröna risken för en naturolycka eller för att följa utvecklingen vid ett möjligt hot om naturolycka. Regeringen har i olika sammanhang anvisat medel för sådan verksamhet. Enligt min mening bör staten även fortsättningsvis bekosta viss sådan verksamhet.

Strävan bör vara att åstadkomma en samlad och förenklad behandling inom hela det förevarande området. Beträffande översiktliga undersök­ningar torde då vara mest rationellt att regeringen anvisar en ram och att en myndighet får uppgiften att inom denna ram bedöma verksamheten. Sta­tens räddningsverk inrättas den 1 juli 1986. Verket skall vara central myndighet för befolkningsskyddet och räddningstjänsten i fred och i krig. Vidare skall verket bl. a. svara för samordningen av samhällets verksam­het inom dessa områden. Jag anser att statens räddningsverk är den myn­dighet som är mest lämpad att handha den föreslagna uppgiften. Jag utgår därvid ifrån att verket i de enskilda ärendena samråder med expertmyn­digheterna i erforderlig omfattning. Jag anser vidare att verket bör få disponera högst 750000 kr. om året för verksamheten. För budgetåret 1986/87 förordar jag att denna utgift finansieras inom ramen för fjärde huvudtitelns anslag H 1. Befolkningsskydd och räddningstjänst.

SGI har sedan länge som myndighetsuppgift att övervaka stabilitetsför­hållandena längs Göta älv. Medel för verksamheten anvisas genom den sedvanliga budgetprocessen. Denna verksamhet och liknande fortlöpande undersökningar bör även framdeles vara myndighetsuppgifter, för bl. a. SGI samt statens meteorologiska och hydrologiska institut.

2.2 Förebyggande åtgärder

På många håll i landet är det angeläget att förebyggande åtgärder mot naturolyckor vidtas. Att så inte redan har skett beror bl. a. på att det är oklart vem som är ansvarig för detta.

I en situation där ett jordskred eller en annan naturolycka är omedelbart förestående kan det föreligga skyldighet för samhällets räddningstjänst att vidta åtgärder och för försäkringsgivarna att svara för kostnader som försäkringstagarna har åsamkats för åtgärder.

Med räddningstjänst förstås enligt brandlagen (1974:80) verksamhet               4


 


som syftar till att bl. a. vid ras eller översvämning avväga eller begränsa Prop. 1985/86: 150 skada på människor eller egendom eller i miljön. Skyldighet att ingripa kan Bil. 3 föreligga redan innan händelsen har inträffat, om denna befaras vara ome­delbart förestående. Skyldigheten att ingripa är dock begränsad till situa­tioner där det föreligger en rimlig relation mellan kostnaden för räddnings­insatsen och det intresse som hotas. Rent förebyggande åtgärder, dvs. åtgärder som vidtas på förhand för att förebygga att en händelse som kan leda till skador inträffar eller föranleder skador, faller utanför räddnings­tjänstbegreppet. Kommunerna har enligt brandlagen rätt till viss ersättning av statsmedel för sina räddningstjänstkostnader. 1 ett antal fall har omfat­tande och kostnadskrävande bl. a. skredförebyggande åtgärder hänförts till räddningstjänst. Under åren 1980-1985 har sammanlagt ca 28,6 milj. kr. utbetalats till kommunema som ersättning för räddningstjänstkostnader i samband med förebyggande åtgärder. Staten har sålunda redan i dag tagit på sig ett betydande ansvar för räddningstjänstkostnader.

Att skydda människor till liv och hälsa är ett allmänt intresse. Den enskildes möjligheter att själv snabbt ingripa och avvärja skador i samband med skredrisk är begränsade. När det gäller den enskildes möjligheter att avväria skadorna kan även hans försäkringsgivare komma i fråga. Gällan­de regler innebär emellertid att försäkringsgivaren endast under vissa fömtsättningar kan bli skyldig att svara för räddningsåtgärder som den enskilde själv har utfört. När det gäller innebörden av denna skyldighet saknas dock vägledande praxis. Jag anser inte att det f. n. finns anledning att föreslå lagstiftning som medel för att få till stånd ett utvidgat försäk­ringsgivaransvar för förebyggande åtgärder mot skred.

1 den mån ansvaret för förebyggande åtgärder mot jordskred inte faller inom ramen för samhällets räddningstjänst eller omfattas av försäkrings­skyddet, ligger det enligt min mening inom den kommunala kompetensen att ombesöria dessa åtgärder.

Visserligen har detta satts i fråga. Kommunens allmänna kompetens begränsas bl.a. av den s.k. kommunala likställighetsprincipen, vilken innebär att en kommun inte får fatta beslut som otillbörligt gynnar en viss kommunmedlem eller gmpp av kommunmedlemmar i förhållande till and­ra. Allmänintresset skall vara normerande för kommunens allmänna kom­petens. Att det är ett allmänintresse att befolkningen skyddas mot skador genom jordskred framstår som uppenbart. Uppgiften får därför anses ligga inom kommunens allmänna kompetens och som andra kommunala angelä­genheter fullgöras i den utsträckning som kommunens resurser medger. I den mån åtgärderna är att hänföra till räddningstjänst föreligger dock som jag har anfört i det föregående en skyldighet för kommunen att genomföra dem.

Jag har tidigare framhållit att en strävan bör vara att åstadkomma en
samlad och förenklad behandling vad gäller såväl undersökningar som
förebyggande åtgärder mot naturolyckor. Detta bör gälla även sådana
naturolyckor som är sällsynt förekommande och naturolyckor där gällande
lagstiftning redan i dag ger vissa möjligheter att vidta förebyggande åtgär­
der. Vad jag har anfört om förebyggande åtgärder mot jordskred bör därför
i tillämpliga delar gälla också förebyggande åtgärder mot andra natur-
         5


 


olyckor. 1 vattenlagen (1983: 291) finns en viss grund för att vidta förebyg-      Prop. 1985/86: 150 gande åtgärder mot översvämningar. De åtgärder som kommunen kan      Bil. 3 komma att vidta bör endast utgöra ett komplement till vad som kan genomföras i enlighet med vattenlagens regler.

När kommunen vidtar förebyggande åtgärder uppkommer frågan i vil­ken omfattning berörda fastighetsägare kan förväntas bidra till kostna­derna.

En fastighetsägare vars egendom hotas av en naturoiycka har naturligt­vis också ett intresse av att hotet undanröjs. Till detta kommer hans mer långsiktiga ekonomiska aspekter i och med att fastighetens värde sannolikt ökar när ett sådant hot undanröjs jämfört med om inga förebyggande åtgärder vidtas. Jag vill påminna om att ansvaret för skydd av egendom ligger först och främst på egendomens ägare eller hans försäkringsgivare. Mot bakgrund härav bör fastighetsägarna ha ett intresse av att förebyggan­de åtgärder vidtas och därmed också vara benägna att bidra till finansi­eringen av kostnaderna för dem, t. ex. genom att göra åtaganden gentemot kommunen om medverkan i finansieringen.

Om ett jordskred eller en annan naturolycka är omedelbart förestående, är förebyggande åtgärder ofta att hänföra till räddningstjänst enligt brand­lagen. För kostnaderna för sådana räddningstjänståtgärder är kommunen enligt 21 § brandlagen (1974:80) berättigad till viss ersättning av statsme­del. Vid remissbehandlingen av de tidigare förslagen diskuterades att låta de rent förebyggande åtgärderna finansieras genom att räddningstjänstbe­greppet utvidgas till att omfatta även sådana åtgärder. Något sådant kan jag emellertid inte förorda. En sådan ordning skulle få betydande konse­kvenser även på andra områden där det kan vara aktuellt med förebyggan­de åtgärder. Det skulle undergräva det allmänna ansvaret för att vidta olycks- och skadeförebyggande åtgärder. Det skulle vidare leda till att åtgärderna till en icke oväsentlig del skulle komma att finansieras av staten vilket jag mot bakgrund av det statsfinansiella läget inte kan förorda. Det kan vara ekonomiskt fördelaktigt för en kommun att avvakta med att vidta förebyggande åtgärder intill dess att omedelbar fara föreligger eftersom det då blir fråga om räddningstjänst. Jag är emellertid av den uppfattningen att kommunerna knappast kommer att vänta med åtgärderna bara för att på det sättet få dem delvis ersatta av staten. Jag tror inte att kommunerna är villiga att riskera sina invånares liv, hälsa och egendom på sådana ekono­miska gmnder.

Lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag innehåller ett generellt skatteutjämningsbidrag vars syfte är att utjämna skillnaderna i primär- och landstingskommunernas ekonomiska förutsättningar. 1 systemet tas hän­syn till flera faktorer som påverkar den kommunala ekonomin. Systemet är emellertid inte helt komplett varför kommunerna ges möjlighet att söka extra skatteutjämningsbidrag från staten. Enligt motiven (prop. 1978/79:95 s. 72) är syftet med detta bidrag att ge stöd till de kommuner som av en eller annan anledning har hamnat i ekonomiska svårigheter.

Det är bara i ett förhållandevis litet antal kommuner som det finns stora
områden med risk för jordskred eller andra naturolyckor. Kriterierna för
extra skatteutjämningsbidrag är tillämpliga på dessa kommuner. Det inne-
          6


 


bär att en kommun kan få extra skatteutjämningsbidrag inom ramen för de Prop. 1985/86: 150 regler som redan gäller om den åsamkas betungande kostnader för före- Bil. 3 byggande åtgärder mot bl. a. jordskred. Vid remissbehandlingen av tidi­gare förslag uttrycktes tveksamhet till möjligheterna att erhålla extra skat­teutjämningsbidrag inom det nuvarande regelsystemet för sådant bidrag. Jag anser den tveksamheten till viss del vara befogad och förordar därför att inom systemet särskilda medel om 25 milj. kr. om året avsätts för förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturoiyckor. På det sättet skulle staten mer påtagligt kunna stödja de mest utsatta kommunerna i deras verksamhet att förebygga allvarliga naturolyckor. Efter samråd med chefen för finansdepartementet förordar jag att 25 milj. kr. av det belopp som han denna dag har förordat för extra skatteutjämning under sjunde huvudtiteln reserveras för nu nämnda åtgärder.

Statens insatser genom det extra skatteutjämningsbidraget skall ses långsiktigt. Förebyggandet av jordskred och andra naturolyckor är natur­ligtvis också något som måste ske på längre sikt. Mot bakgrund härav vill jag framhålla betydelsen av att åtgärder, som kan motivera att extra skatteutjämningsbidrag lämnas, vidtas först på de platser i landet som utgör verkliga högriskområden.

En kommuns intresse av att vidta förebyggande åtgärder kan vara olika stort för olika delar av kommunen och detta oavsett de egentliga riskerna. Sålunda kan kommunen vara mer intresserad av att vidta förebyggande åtgärder i ett område med befintlig bebyggelse som expanderar än att vidta åtgärder i ett äldre område med befintlig bebyggelse där någon utbyggnad knappast är att förvänta och där kanske kostnaderna för de förebyggande åtgärderna blir större. En kommun kan resonera på detta sätt även om riskerna för en naturolycka kanske är större i det senare området. Extra skatteutjämningsbidrag bör kunna förvägras en kommun som prioriterar lågriskområden före högriskområden. För att extra skatteutjämningsbidrag skall kunna lämnas anser jag därför att en riskvärdering skall ha gjorts i kommunen. Extra skatteutjämningsbidrag bör inte kunna lämnas för före­byggande åtgärder i samband med nyexploatering av markområden för bebyggelse m.m.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.   godkänna att statens räddningsverk under budgetåret 1986/87, inom ramen för fjärde huvudtitelns anslag H 1. Befolkningsskydd och räddningstjänst, får disponera högst 750000 kr. för att genomfö­ra översiktliga undersökningar,

2.   godkänna att inom ramen för det extra skatteutjämningsbidra­get särskilda medel om 25 milj. kr. om året avsätts för bidrag till särskilt utsatta kommuner för förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor.


 


3. ta del av vad jag anfört om genomförande av detaljerade och     Prop. 1985/86: 150 översiktliga   undersökningar   samt   förebyggande   åtgärder   mot     Bil. 3 jordskred och andra naturolyckor.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986


 


Bilaga 4

Arbetsmarknadsdepartementet: Vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder


 


 


 


Bilaga 4    Prop. 1985/86: 150 Bil. 4

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 1986 Föredragande: statsrådet Leijon

Anmälan till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1986/87 såvitt avser arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

Tionde huvudtiteln

B. Arbetsmarknad m. m.

Inledning

I årets budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 12) visades att den ekono­miska politiken de senaste åren har varit framgångsrik. Återhämtningen av ekonomin har gått snabbare än vad som har kunnat förutses. En industriell expansion har inletts och sysselsättningen har vuxit efter tillbakagången åren 1981 och 1982.

Den bild som jag tecknade i budgetpropositionen av utvecklingen på arbetsmarknaden under förra året kan nu göras mer fullständig, eftersom statistik för hela kalenderåret 1985 nu finns tillgänglig. Det kan därför också finnas anledning att något jämföra det senaste konjunktumppsving-et, som för arbetsmarknadens del var tydligast åren 1984 och 1985, med det föregående som inträffade åren 1979 och 1980.

Under den förra konjunktumppgången sjönk arbetslösheten med ca 8000 personer eller med 0,2 procentenheter. Under den därpå följande lågkonjunkturen närmast fördubblades arbetslösheten, samtidigt som sys­selsättningen minskade för första gången på flera decennier. Perioden 1983-1985 reducerades arbetslösheten med 26000 personer eller med 0,7 procentenheter. Antalet latent arbetssökande har samtidigt minskat mer än dubbelt så snabbt under den senaste högkonjunkturen som under den förra. Antalet latent arbetssökande sjönk också under år 1985 till den lägsta nivån någonsin.

Dessa stora framgångar i kampen mot arbetslösheten till trots bör det noteras att arbetslösheten under högkonjunkturåret 1985 var 0,8 procent­enheter högre än år 1980. Omfattningen av beredskapsarbeten var densam­ma båda åren, men de nya åtgärderna ungdomslag och rekryteringsstöd betydde en ökning av den totala volymen sysselsättningsskapande åtgär­der år 1985 jämfört med år 1980.

I    Riksdagen 1985186. I saml. Nr 150. Bilaga 4

Rättpl«p* .S    1  nntlim rättat till ifi nnril


Ungdomslagen svarar för merparten av denna ökning. Det genomsnittli- Prop. 1985/86: 150 ga antalet ungdomar i ungdomslag år 1985 motsvarar emellertid nästan Bil. 4 exakt den befolkningsökning i de aktuella åldrarna som har skett sedan år 1980. Den kraftiga befolkningsförändringen bland ungdomar under 1980-talets första hälft illustreras av att den totala befolkningsökningen mellan åren 1980 och 1985 uppgick till knappt 0,5%. I åldersgruppen 18-19 år var ökningen 13% och bland 20-24-åringarna6%.

Det faktum att arbetslösheten och åtgärdsvolymen, trots den markanta minskningen, nu ligger på en något högre nivå än år 1980, har enligt min mening sina rötter i den snabbt växande arbetslösheten åren 1981 och 1982. Sysselsättningen minskade och arbetslösheten msade i höjden. Här­igenom skapades gmnden för en växande och allt svårare långtidsarbets­löshet och ett ökat antal förtidspensioneringar. Även om Sverige i ett internationellt perspektiv intar en särställning när det gäller såväl en låg arbetslöshetsnivå som att bemästra långtidsarbetslösheten så visar utveck­lingen de senaste åren hur oerhört svårt det är att bryta en etablerad långtidsarbetslöshet.

Expansionen i ekonomin och på arbetsmarknaden åren 1984 och 1985 illustreras ännu tydligare när sysselsättningsutvecklingen under de två senaste konjunktumppgångarna studeras. Uppgången var visserligen stör­re i slutet av 1970-talet än nu senast då den uppgick till 80000 personer. De riktigt stora skillnaderna avser emellertid inriktningen på sysselsättningen och antalet utförda arbetstimmar.

Under den senaste konjunktumppgången har huvuddelen av sysselsätt­ningsökningen skett inom näringslivet. Inom industrin har sysselsättningen ökat med ca 30000 personer och inom den privata tjänstesektorn har ökningen varit 26000 personer. Tillväxten inom industrin har därmed varit mer än fyra gånger så stark som under åren 1978—1980. Under den förra konjunkturuppgången däremot tillkom nästan hela sysselsättningsökning­en inom den offentliga sektorn, närmare bestämt nio av tio nya arbeten. Dessutom tog en ökande frånvaro i stor utsträckning ut den sysselsätt­ningsökning som skedde under uppgången åren 1978—1980. Tillväxten av antalet personer i arbete stannade då vid ca 28000 personer, vilket är mindre än hälften av den expansion som har skett under perioden 1983-1985, då ökningen av antalet personer i arbete uppgick till drygt 60000.

Det bör vidare nämnas att antalet deltidssysselsatta har minskat, och samtidigt har de del- och heltidsarbetandes genomsnittliga arbetstid ökat de senaste åren. Sammantaget innebär det att antalet arbetade timmar har totalt ökat med hela 4 miljoner per vecka. Tillväxten är fyra gånger så stor som den var i slutet av 1970-talet. En större ökning har inte inträffat under någon konjunkturuppgång de senaste två decennierna. Det har dessutom skett en uppgång i antalet arbetade timmar tre år i rad, 1982-1985, vilket inte har inträffat tidigare.

ökningen av sysselsättningen och minskningen av arbetslösheten har
som jag redovisade i budgetpropositionen skett i en situation, där många
länder i vår omvärld fortfarande brottas med ökande arbetslöshet, och
detta på nivåer som är totalt främmande för svensk arbetsmarknad. När vi
i Sverige lyckats pressa ned arbetslösheten från 3,5 till 2,8%, har arbets-
    2


 


lösheten i exempelvis Storbritannien ökat från 12,--5 till drygt 13 % och i EG     Prop. 1985/86: 150
som helhet från 10,5 till över 11 %.
                                  Bil. 4

Den utveckling som har skett på arbetsmarknaden under de första måna­derna år 1986 ger inte intryck av att det skett några större förändringar sedan fjärde kvartalet 1985. När de månadsvisa uppgifterna från arbets­kraftsundersökningarna räknas om för att eliminera de regelmässiga sä­songvariationerna, visar det sig att sysselsättningen ökade kontinuerligt t.o.m. Qärde kvartalet 1985. Under det första kvartalet i år var nivån oförändrad i jämförelse med de tre sista månaderna i fjol. En viss upp-bromsning av sysselsättningstillväxten kan således nqjeras i inledningsske­det av år 1986. Antalet sysselsatta är emellertid betydligt högre än ett år bakåt i tiden och mellan de första kvartalen 1985 och 1986 ökade syssel­sättningen med 32000 personer. Samtidigt har de sysselsättningsskapande åtgärderna kunnat reduceras med 20000 personer.

Arbetslösheten har sjunkit successivt under två och ett halvt år och minskningen fortsatte under första kvartalet i år. Totalt uppgick arbetslös­heten under första kvartalet till 126000 personer, vilket betyder en minsk­ning med 10000 jämfört med antalet ett år tidigare. I relativa termer innebar det 2,9% mot 3,1 % året före. Bland ungdomar i åldern 16-19 år var arbetslösheten drygt 3 % mot ca 4% år 1985 och drygt 9% första kvartalet 1983 då ungdomslagen inte fanns som ett medel i den arbetsmark­nadspolitiska åtgärdsarsenalen. Arbetslösheten bland utländska medbor­gare är fortfarande betydligt högre än bland svenska medborgare.

Konjunkturperspektivet och arbetsmarknadspolitiken

De ekonomiska utsikterna har för Sveriges del ljusnat under de senaste månaderna. Oljepriset och den sjunkande dollarkursen har en positiv in­verkan på ekonomin. Tvåårsavtal har nyligen träffats för den privata arbetsmarknaden.

Chefen för finansdepartementet har tidigare i dag redogjort för den ekonomiska utvecklingen i Sverige och därvid pekat på de tydligt positiva externa impulser som föreligger, men också på de krav detta ställer på den ekonomiska politiken och de olika inhemska aktörerna i ekonomin om Sverige varaktigt skall kunna bibehålla och befästa en i många avseenden unik utveckling. På några få år har budgetunderskottet halverats. Under­skottet i bytesbalansen har sjunkit drastiskt och saldot kan för år 1986 bli positivt. Detta har uppnåtts samtidigt som välfärdssystemet har hållits intakt. En fortsatt positiv utveckling fömtsätter emellertid att inflations­takten i Sverige inte överstiger nivån i omvärlden. Endast då kan välfärden och levnadsstandarden vidareutvecklas.

Den utveckling som har förelegat sedan budgetpropositionen utarbeta­
des, ger enligt min mening inte anledning till några avgörande förändringar
i omfattningen av arbetsmarknadspolitiken. Den tredje vägens politik inne­
bar i sitt första skede att en serie akuta åtgärder fick sättas in inom ramen
för den ekonomiska politiken. I den andra fasen ställdes inflationsbekämp­
ningen i förgmnden. Det faktum att inflationen har begränsats betydligt
innebär emellertid inte att vaksamheten när det gäller prisutvecklingen kan
  3


 


dämpas. Som ett tredje steg avser regeringen nu att prioritera insatser som     Prop. 1985/86: 150
kan befrämja tillväxten i ekonomin.
                                               Bil. 4

Arbetsmarknadspolitiken har i alla faser under den tredje vägens politik haft en betydelsefull roll för utvecklingen på arbetsmarknaden och som komplement till den generella ekonomiska politiken. De nu rådande kon­junkturutsikterna förändrar inte detta. Enligt min mening måste fortsatta ansträngningar göras för att försöka bryta tendensen mot ständigt högre arbetslöshetsnivåer vid jämförbara konjunkturlägen. Detta kräver kraft­fulla insatser vid nedåtgående konjunkturer men också en intensiv verk­samhet i en uppåtgående konjunktur. Sammansättningen av åtgärderna måste emellertid anpassas till de behov som föreligger och de problem som kan förväntas uppkomma. Inriktningen av åtgärderna kan därmed komma att variera betydligt mellan olika konjunkturfaser.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har i skrivelse den 21 mars 1986 re­dovisat sin syn på arbetsmarknadsutsikterna och behovet av åtgärder, vilket kan härledas till de bedömningar länsarbetsnämnderna har gjort. AMS fäster uppmärksamheten på att det, trots de väsentliga förbättringar som uppnåtts på arbetsmarknaden, finns kvarstående problem. Särskild uppmärksamhet måste ägnas de grupper och regioner som inte i någon högre grad har kunnat dra fördel av den gynnsamma utvecklingen. AMS understryker också att de bedömningar som kan göras beträffande det ekonomiska förloppet under nästa budgetår rymmer flera osäkerhetsfak­torer. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 8 april 1986 redovisat sina synpunkter på AMS förslag till åtgärdsprogram för ungdomar.

Jag delar AMS bedömning att särskild uppmärksamhet bör ägnas vissa grupper och regioner, men jag kan emellertid inte dela AMS uppfattning om behovet av en volymökning av de sysselsättningsskapande åtgärderna. AMS presenterar i sin skrivelse en serie förslag vilka spänner över ett mycket brett fält. Jag kommer i det följande att redovisa min uppfattning om de flesta av dessa. Vissa av förslagen får emellertid bedömas falla något vid sidan av vad som bör behandlas i en kompletteringsproposition, och kan för närvarande inte tillstyrkas.

Riksdagen har i sitt beslut med anledning av budgetpropositionen (AU 1985/86:11, rskr 153) givit regeringen i uppdrag att redovisa förslag till hur ett effektivt stöd till de långtidsarbetslösa lämpligen bör utformas. Jag kommer att behandla denna fråga i samband med att jag behandlar AMS framställning.

De förslag rörande arbetsmarknadspolitiken under budgetåret 1986/87
som jag strax kommer att redogöra för, innebär insatser enligt två huvud­
linjer. För del första har de en inriktning så att de olika medlen både på
kort och lång sikt medverkar till att de övergripande tillväxtmålen uppfylls.
Detta innebär utbildningssatsningar med vidgade ramar för utbildning för
såväl arbetslösa som anställda. Jag kommer också att föreslå vissa regel­
ändringar vilka gör utbildningsalternativet gynnsammare för den som drab­
bas av arbetslöshet. Arbetsförmedlingens resurser ökar genom förslag om
riktade insatser för flyktingar. Vissa regeländringar inom ramen för flytt­
ningsbidragen förordas för att bl. a. underlätta för byggnadsarbetare som
arbetar på annan ort än hemorten. Regeringen kommer inom kort att
                   4


 


besluta om insatser för byggnadsverksamheten-i-de mest utsatta länen.     Prop. 1985/86: 150 Projekten bör väljas med utgångspunkt i deras betydelse för utvecklingen     Bil. 4 av infrastmkturen och näringslivet på orten eller i regionen.

För det andra kommer jag att föreslå vissa kompletterande insatser för särskilt utsatta grupper, som trots de senaste årens positiva utveckling har bestående problem, vilka inte kan lösas med generella medel. Jag kommer att föreslå att ett nytt system med inskolningsplatser införs för ungdomar i syfte att underlätta för dessa att få en förankring i näringslivet. Detta fömtsätter att parterna på arbetsmarknaden träffar ett avtal härom. Möjlig­heterna för handikappade byggnadsarbetare att genom särskilt anordnad sysselsättning beredas rehabilitering för att kunna fortsätta i arbetslivet vidgas genom ett särskilt strukturstöd. Slutligen kommer jag att föreslå ett rekryteringsstöd, liknande det nu gällande, men med en mer strikt inrikt­ning på de långtidsarbetslösa. Jag övergår nu till att redovisa mina övervä­ganden rörande de enskilda åtgärderna och i förekommande fall förorda att regeringen hos riksdagen hemställer om medel för dessa.

B 1. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader

I propositionen 1985/86:138 om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde m. m. redogjorde jag för utvecklingen av arbetsförmedlingen under de senaste åren och framhöll att förmedlingen är det viktigaste självständiga instrumentet bland alla de åtgärder som ryms inom samlingsbegreppet arbetsmarknadspolitik. Jag redovisade vidare det förändringsarbete som pågår inom arbetsmarknadsverket och som syftar till att öka förmedlingens service till arbetssökande och arbetsgivare. Detta sker bl. a. genom organi­sationsförändringar och en successiv överföring av personalresurser till den lokala förmedlingsorganisationen från central och regional administra­tion. Den tekniska upprustningen av förmedlingen fortsätter också.

Även om det således sker en kontinuerlig förstärkning av arbetsförmed­lingen finns det enligt min mening behov av en tillfällig förstärkning av förmedlingsservicen under nästa budgetår för att stödja de flyktingar som har kommit hit.

Av arbetsmarknadsverkets lönemedel för nästa budgetår har ca 12 milj. kr. beräknats för förmedlingsservice åt flyktingar. Beloppet har beräknats utifrån en flyktingtillströmning på ca 4500 flyktingar per år. Mot bakgmnd av att antalet flyktingar har ökat markant under åren 1984 och 1985 har AMS hemställt om ytterligare 14 milj. kr. för att stödja flyktingar.

Det stora antalet flyktingar som har kommit under senare år blir nu i allt
snabbare takt klara för att träda ut på arbetsmarknaden. Arbetsförmedling­
en måste nu snabbt kunna sätta in stora resurser för att möta flyktingarnas
behov av förmedlingsservice. Att arbetsförmedlingen kan lämna en god
service till flyktingar är en viktig fömtsättning för att flyktingmottagningen
ute i kommunerna skall kunna genomföras på ett fullgott sätt. Jag tillstyr­
ker därför att AMS under budgetåret 1986/87 som en engångsanvisning
tillförs ytterligare 14 milj. kr. för förmedlingsinsatser. AMS förslag om
medel för särskilda invandrarprojekt är jag inte beredd att tillstyrka. Jag
har i dessa frågor samrått med statsrådet Gradin. Jag vill i detta samman-
  5


 


häng erinra om att regeringen genom särskilda beslut har ställt medel till     Prop. 1985/86: 150 förfogande för invandrarprojekt i Södertälje, Malmö, Norrköping och Öre-     Bil. 4 bro kommuner.

För arbetsmarknadsverket gäller ett besparingsmål på 75,7 milj. kr. under fyra budgetår fr. o. m. budgetåret 1986/87. AMS begär att få utnyttja dessa medel för att förbättra kapaciteten inom arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsinstituten. Jag vill erinra om att jag i årets budgetproposi­tion redovisade ett liknande förslag av AMS från hösten 1985 och att jag då avstyrkte förslaget. Jag finner ingen anledning att nu frångå det ställnings­tagandet. Jag kan inte heller tillstyrka ett förslag av AMS om att få disponera särskilda medel för metodutveckling och försöksverksamhet inom platsförmedlingen. Jag är positiv till oHka åtgärder som vidtas för att förnya och utveckla förmedlingens arbetsformer. Sådana åtgärder bör emellertid i första hand bekostas av AMS inom ramen för de ordinarie medel som AMS disponerar. Jag vill vidare erinra om att regeringen förfogar över särskilda medel för försöksverksamhet med sysselsättnings­skapande åtgärder. Av dessa medel har regeringen tidigare tilldelat AMS betydande belopp för bl. a. olika försöksverksamheter inom arbetsförmed­lingen.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen

att till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budget­året 1986/87 under tionde huvudtiteln utöver i prop. 1985/86:100 bil. 12 upptagna medel anvisa ett förslagsanslag av 14000000 kr.

B 2. Arbetsmarknadsservice

AMS har föreslagit en rad ändringar i fråga om flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368). AMS förslag omfattar bl. a. en kraftig höjning av starthjälpsbeloppen, ändringar i villkoren för vissa flytt­ningsbidrag men också tekniska ändringar i syfte att förenkla hanteringen och administrationen av bidragen. Jag kommer här att redovisa de förslag som jag är beredd att biträda.

Flyttningsbidrag i form av starthjälp kan normalt bara utgå om den
anställning som tillträds på den nya orten har en varaktighet av minst sex
månader. Kortvariga anställningar berättigar således inte till starthjälp.
Den erfarenhet som man förvärvar vid en kortare anställning på annan ort
kan också vara betydelsefull för att förbättra möjligheterna till arbete på
hemorten. Vidare gäller för många arbetssökande att en kortvarig anställ­
ning ofta är inkörsporten till en fast anställning eller ger den extra erfaren­
het som behövs för att kvalificera för en annan anställning av längre
varaktighet. Jag föreslår därför att på försök under två år bör prövas att
bevilja personer som har fått anställning med minst tre månaders varak­
tighet på annan ort flyttningsbidrag i form av starthjälp. Mitt förslag
innebär att ett reducerat belopp, 2000 kr., skall utgå för de tre första
         6


 


månaderna och att resterande del av det normala'starthjälpsbeloppet skall     Prop. 1985/86: 150 utgå om arbetstagaren kvarstår i arbete på den nya orten efter sex måna-     Bil. 4 der. Försöksverksamheten bör inte gälla för kortvariga arbeten av typ säsonganställningar, sommarvikariat och liknande. Verksamheten bör ut­värderas under försöksperioden. Jag beräknar kostnaderna för förslaget till 5 milj. kr.

Fr.o.m. den 1 juli 1985 gäller att byggnadsarbetare som är bosatta i skogslänen och som får anställning med minst tre månaders varaktighet utom dagpendlingsavstånd kan få flyttningsbidrag i form av två fria hemre­sor per månad i högst tolv månader. En förutsättning är dock att trakta­mente från arbetsgivaren inte utgår. Genom denna begränsning har detta flyttningsbidrag inte fått önskad effekt. Jag föreslår därför att flyttningsbi­drag i form av hemresor skall få utgå till dessa byggnadsarbetare oberoen­de av om traktamente från arbetsgivaren utgår. Vidare föreslår jag att även byggnadsarbetare bosatta på Gotland skall omfattas av samma bestämmel­ser som i dag gäller för skogslänen. Jag beräknar kostnaderna för dessa förslag till sammanlagt 5 milj. kr.

De ändringar som jag nu har föreslagit i fråga om vissa flyttningsbidrag bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1986.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna vad jag har förordat i fråga om vissa flyttningsbidrag,

2.   till Arbetsmarknadsservice för budgetåret 1986/87 under tionde
huvudtiteln utöver i prop. 1985/86:100 bil. 12 upptagna medel anvisa
ett förslagsanslag av 10000000 kr.

B 3. Arbetsmarknadsutbildning

Genom riksdagens beslut (AU 1985/86:11, rskr 153) med anledning av budgetpropositionen har arbetsmarknadsverket anvisats 1 838,2 milj. kr. för upphandling av arbetsmarknadsutbildning. Därvid har antagits att 80000 personer under budgetåret 1986/87 kommer att delta i kurser som länsarbetsnämnderna köper samt dämtöver 20000 personer i kurser inom det reguljära utbildningsväsendet och 15000 i sådan utbildning som anord­nas med statsbidrag enligt förordningen (1984:518) om bidrag till arbets­marknadsutbildning i företag.

Med hänvisning till arbetsmarknadsutbildningens dubbla funktion att både begränsa arbetslösheten under en nedåtgående konjunktur och för­bättra produktionsfömtsättningarna inför den efterföljande uppgången fö­reslår AMS, att utbildning skall få genomföras för ytterligare 10000 delta­gare, varav 5000 i upphandlad arbetsmarknadsutbildning och 5000 perso­ner som beviljas utbildningsbidrag för att delta i kurser inom det reguljära utbildningsväsendet.

För egen del anser jag att en upphandling av arbetsmarknadsutbildning
för ytteriigare 5000 personer eller ca 100000 utbildningsveckor bör svara
     7


 


mot behovet under budgetåret 1986/87. Kostnaderna härför beräknar jag    Prop. 1985/86: 150 till 145 milj. kr. Totalt kan därigenom 1 620000 utbildningsveckor motsva-    Bil. 4 rande 85000 deltagare upphandlas under budgetåret samt därutöver — enligt riksdagens beslut (AU 1985/86: 11, rskr 153) med anledning av bud­getpropositionen - 20000 personer beviljas utbildningsbidrag för kurser inom det reguljära utbildningsväsendet.

Genom det nya systemet för upphandling av utbildning blir det naturligt för länsarbetsnämnderna att vid upphandlingen pröva köp av utbildning från det reguljära utbildningsväsendet. Jag räknar därvid med att sådana särskilda kurser för arbetslösa ungdomar som under en följd av år har fått anordnas av folkhögskolorna, skall kunna upphandlas. En särskild ram för sådana folkhögskolekurser kommer därför inte längre att behövas. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Jag vill i anslutning till mina förslag om utökning av arbetsmarknadsut­bildningen erinra om att fr. o. m. innevarande budgetår en del av vuxenut­bildningsavgiften avsätts för särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa (SVUXA). Det tillgängliga beloppet beräknas under budgetåret 1986/87 uppgå till 53 milj. kr. Enligt vad jag har erfarit avser chefen för utbildnings­departementet att föreslå regeringen att dessa medel får tas i anspråk fr. o. m. den 1 juli 1986 efter fördelning på län med relativt hög arbetslös­het. Beloppet beräknas motsvara ca 1 500 studiestöd under ett läsår.

1 budgetpropositionen föreslogs ett försök med utbildning av anställda i vissa kommuner och landsting enligt villkoren för AMU i företag. AMS föreslår dels att försöket skall utvidgas till att gälla hela landet, dels att ramen för utbildning enligt bestämmelserna för AMU i företag ökas med ytteriigare lOOOO deltagare till totalt 25000.

Jag finner det inte motiverat att utvidga försöksverksamheten på det kommunala området innan den har påböriats. Däremot anser jag det befo­gat att vidga volymen utbildning för anställda inom näringslivet med stöd av bidrag för AMU i företag. Därmed höjs kompetensen hos de anställda och utvecklingspotentialen i företagen främjas. Risken för permitteringar begränsas och flaskhalsproblem i produktionen motverkas. Jag förordar att volymen för AMU i företag utökas med 5000 deltagare. Utbildnings­kostnaden beräknar jag till 42 milj. kr.

För att understryka arbetsmarknadsutbildningens aktiva roll som ett tillväxtbefrämjande medel, har AMS föreslagit vissa regeländringar gällan­de utbildningsbidragen. De nuvarande bestämmelserna kan i vissa fall försvåra arbetsförmedlingens arbete att stimulera arbetslösa att påböria arbetsmarknadsutbildning.

Enligt nuvarande bestämmelser reduceras utbildningsbidraget för den som har arbetat deltid även om utbildningen bedrivs på heltid. Jag delar AMS uppfattning att en ändring av bestämmelserna bör göras så att hel­tidsstudier för tidigare dehidsarbetande skall berättiga till ett bidrag som är beräknat på heltidsarbete.

AMS pekar också på att de nuvarande bestämmelserna angående kvalifi­
cering för kassaersättning endast medger att högst två månader i arbets­
marknadsutbildning får tillgodoräknas. Nuvarande regler motverkar rekry­
tering av bl. a. personer som hotas av utförsäkring från arbetslöshetskas-
    8


 


san. AMS föreslår att all tid i arbetsmarknadsutbildning skall få räknas    Prop. 1985/86: 150 tillgodo vid upparbetning av det s. k. arbetsvillkoret. LO, TCO och Arbets-     Bil. 4 löshetskassornas Samorganisation har tidigare fört fram förslag om att en sådan ordning skall gälla för utförsäkrade kassamedlemmar som ej har fyllt 60 år.

För närvarande gäller att två månader av genomgången arbetsmarknads­utbildning och yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt utbildningsbi­drag har utgått får tillgodoräknas som med arbete jämställd tid för uppfyl­lande av arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta ar­betsmarknadsstödet (KAS). Arbetsvillkoret omfattar normalt fem måna­ders arbete och måste således innehålla minst tre månaders förvärvsarbe­te. Arbetet behöver inte vara ett arbete på den öppna arbetsmarknaden utan kan vara ett beredskapsarbete, dvs. en arbetsmarknadspolitisk åt­gärd. Ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel är det för många arbetslösa oftast mer angeläget att i stället för ett beredskapsarbete välja en annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd, t. ex. arbetsmarknadsutbildning eller yr­kesinriktad rehabilitering, som kan skapa förutsättning för en på sikt fastare förankring på arbetsmarknaden. Valet av åtgärd bör inte styras av kortsiktiga överväganden om rätten till arbetslöshetsersättning. Det är därför enligt min mening rimligt att arbetsmarknadsutbildning och yrkesin­riktad rehabilitering för vilken statligt utbildningsbidrag har utgått ur ar­betsvillkorssynpunkt jämställs med arbete. Jag förordar att en sådan ord­ning skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1986.

Enligt 9§ lagen (1973: 370) om kontant arbetsmarknadsstöd kan sådant stöd utgå bl. a. till den som har avslutat en arbetsmarknadsutbildning som har omfattat minst fem månader och som därefter har stått till arbetsmark­nadens förfogande i minst 90 dagar. Denna kvalificeringsgmnd blir överflö­dig med den ordning som jag nu har föreslagit i fråga om möjligheterna att helt fullgöra arbetsvillkoret. För den som har fullgjort arbetsvillkoret hu­vudsakligen genom arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabili­tering bör dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen normalt utgå med belopp som motsvarar utbildningsbidraget och KAS med det gällande stödbeloppet. I övrigt bör gängse regler för beräkning av normal veckoar­betstid m. m. gälla.

Jag beräknar att mina förslag kommer att innebära endast marginella merkostnader för staten med hänsyn till att flertalet av dem som kan komma att omfattas av förslagen i dag kvalificerar sig till arbetslöshetser­sättningen genom beredskapsarbeten. Den nya ordningen bör gälla fr.o.m. den I juli 1986 och av praktiska skäl omfatta endast arbetsmark­nadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering som har avslutats tidigast den 30 juni 1986. Mina förslag föranleder ändringar i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknads­stöd. Förslagen till ändringar i dessa lagar bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.1. De föreslagna lagändringarna är av enkel beskaf­fenhet. Jag anser därför att lagrådets yttrande inte behöver inhämtas. Berörda organisationer har inte haft några invändningar mot dessa förslag.

AMS förslag i fråga om utbildningspremie till personer som har genom­
gått arbetsmarknadsutbildning med inriktning mot tillverkningsindustrin,
       9


 


har jag tidigare avvisat och jag är inte heller nu beredd att tillstyrka detta     Prop. 1985/86: 150 förslag. Jag vill i detta sammanhang erinra om de förbättringar av utbild-     Bil. 4 ningsbidragen som kommer att gälla fr. o. m. den I juli 1986.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

dels anta inom arbetsmarknadsdepartementet upprättade förslag till

1.    lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2.    lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknads­stöd,

dels

3.    godkänna den ändring i gmnderna för utbildningsbidraget som jag har förordat,

4.    till Arbetsmarknadsutbildning för budgetåret 1986/87 under ti­onde huvudtiteln utöver i prop. 1985/86:100 bil. 12 upptagna medel anvisa ett reservationsanslag av 187000000 kr.

B 4. Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag

Under anslaget B 3. Arbetsmarknadsutbildning har jag redovisat mitt för­slag om en utökning av antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning -upphandlad utbildning och AMU i företag - under budgetåret 1986/87 i förhållande till vad som har föreslagits i årets budgetproposition. Kostna­derna för utbildningsbidrag beräknar jag till 122 milj. kr. Av detta belopp utgör 43 milj. kr. anslagsmedel som bör föras upp under förevarande anslag. Resterande belopp finansieras genom en arbetsgivaravgift, den s. k. arbetsmarknadsavgiften. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag för budgetåret 1986/87 under tionde huvudtiteln utöver av riksdagen redan anvisade medel (AU 1985/86:11, rskr 153) anvisa ett förslags­anslag av 43 000000 kr.

B 5. Sysselsättningsskapande åtgärder

strukturstöd för byggarbetsmarknaden

På byggarbetsmarknaden har under de senaste 10-15 åren stora och omfattande förändringar ägt mm. Expansionen av byggnadsinvesteringar­na har utvecklats i väsentligt lägre takt än tidigare. Samtidigt har omfat­tande strukturella förändringar skett. Andelen nybyggnadsverksamhet inom den totala produktionen har successivt minskat, medan omfattningen av reparations- och ombyggnadsverksamheten har vuxit starkt. Detta har medfört omfattande stmkturella problem. En regional obalans mellan ef­terfrågan och utbud på arbetskraft liksom en obalans i efterfrågan på olika yrkesgrupper har blivit alltmer markant.


 


För att lösa dessa problem har ett systematiskt arbete inletts i samarbete Prop. 1985/86:150 mellan byggarbetsmarknadens parter och arbetsmarknadsmyndigheterna. Bil. 4 I 1985 års kompletteringsproposition (prop. 1984/85: 150 bil. 2:2) redogjor­de jag närmare för detta och presenterade förslag till bl. a. utbildnings- och rörlighetsfrämjande insatser. I propositionen anmälde regeringen också sin avsikt att utreda vilka insatser som behövs för att bereda arbete åt bygg­nadsarbetare, som på gmnd av handikapp har svårt att få arbete på den öppna marknaden. Jag anmälde i budgetpropositionen (prop. 1985/86:100 bil. 12 s. 97) att ett sådant uppdrag har lämnats till AMS. Med skrivelse den 10 febmari 1986 har AMS redovisat uppdraget. Jag återkommer senare till AMS förslag.

Inom byggsektorn arbetar ca 300000 personer, varav ca 100000 tillhör den s. k. BTM-gmppen (betong- och träarbetare och murare). För en mycket stor del av denna gmpp gäller att de har s.k. objektanställning. Deras anställning upphör när ett byggnadsprojekt är avslutat. För övriga arbetstagare inom byggsektorn - elektriker, rörmokare, isolerare, plåtsla-gare, m.fl. — gäller att den normala anställningsformen är tillsvidarean­ställning.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet har i skrivelse till regeringen, med hänvisning till att frågan om anställningsförhållandena ej kunnat lösas avtalsvägen, begärt att frågan skall regleras genom lag. Mot bakgmnd härav har ett förberedande arbete nu inletts inom regeringskansliet.

De anställningsvillkor som Svenska Byggnadsarbetareförbundet kräver är likvärdiga med vad som gäller för den övriga arbetsmarknaden. Jag anser därför att förbundets krav är rimliga. Att det inte skulle innebära några oöverstigliga hinder tycker jag klart framgår av att huvuddelen av arbetstagarna inom byggsektorn har anställningsformen tillsvidareanställ­ning. Jag har samddigt den principiella inställningen att en avtalslösning där så är möjligt är att föredra framför lagstiftning. Mot denna bakgmnd fömtsätter jag att parterna på byggarbetsmarknaden söker uppnå en för­handlingslösning i denna fråga. Om så inte skulle bli fallet, överväger jag att föreslå regeringen att aktualisera en ändring i berörd lagstiftning.

De omfattande stmkturella förändringarna inom byggsektorn liksom villkoren för anställning inom byggsektorn har båda bidragit till att skapa svårigheter för äldre och arbetshandikappade byggnadsarbetare att få ar­bete. Det finns på byggarbetsmarknaden en gmpp arbetare som riskerar att helt slås ut från möjligheterna till arbete. 1 den omstruktureringsprocess som vi är inne i och som kan fömtses pågå ytterligare ett antal år finns det risk att dessa problem förstärks.

Som jag nyss har nämnt har AMS kommit in med förslag till åtgärder
utifrån regeringens uppdrag. AMS har fört förhandUngar med landets åtta
största byggföretag och Byggförbundet samt haft samråd med Svenska
Byggnadsarbetareförbundet. Även Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet har deltagit i utredningsarbetet. AMS förslag innebär
i korthet att en verksamhet skall komma till stånd för att ge arbete och
rehabilitering för arbetshandikappade byggnads- och anläggningsarbetare.
Verksamheten skall successivt byggas upp för att slutligt som mest kunna
beröra ca 2000 personer. AMS fömtsätter att det skall ges en ekonomisk
    11


 


ram för att klara detta. Enligt AMS kommer ett antal svenska byggföretag, Prop. 1985/86: 150 med rikstäckande byggnads- och anläggnings verksamhet, att åtaga sig att Bil. 4 etablera en organisation som har till syfte att erbjuda arbetshandikappade arbete i särskilda objekt. Staten föreslås att via AMS ersätta viss del av lönekostnaden för de arbetshandikappade som anställs inom organisatio­nen. Arbetsmarknadsverket skall svara för anvisning av arbetskraften. Produktionen avses uföras på ett för förhållandena tekniskt och ekono­miskt riktigt sätt och prissättningen skall följa marknadsmässiga villkor.

Byggföretagen samt Byggförbundet avser att etablera en rikstäckande organisation till vilken skall knytas en central samverkansgmpp, i vilken staten. Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och berörda personalorganisationer inom arbetarområdet föreslås ingå. Genom bygg­företagens försorg bildas regionala aktiebolag som kan omfatta ett eller flera län. De regionala bolagen skall samordna den lokala verksamheten och anställa arbetskraften samt ansvara för dess rehabilitering i samverkan med länens anpassningsgmpper för byggsektorn. Även på regional nivå föreslås en samverkansgrupp i likhet med den på central nivå.

De anvisade personernas arbets- och yrkeserfarenhet skall vara tydligt knuten till byggnads- och anläggningsverksamheten och de skall bedömas kunna klara ett arbete och en rehabilitering. Personerna skall vara arbets­handikappade och/eller äldre samt lokalt bundna. Vidare anser AMS att de arbetshandikappade personerna till övervägande delen skall ha en över­gående funktionsnedsättning och således på sikt kunna ta anställning på den ordinarie arbetsmarknaden. Personerna föreslås vara tillsvidarean­ställda i de regionala bolagen, men skall vara skyldiga att ta anvisat lämpligt arbete. Förslaget innebär att det är de ansvariga i de regionala bolagen som avgör vilka som skall anställas medan det är arbetsförmed­lingen som, efter samråd med Bygghälsans regionala anpassningsgmpp, avgör för vilka som lönekostnaden skall subventioneras.

De regionala bolagen skall, enligt AMS, verka för att de anställda åter­förs till den ordinarie arbetsmarknaden med målet att åtminstone 10% av arbetskraften årligen överförs till ordinarie anställningar. För att förstärka utslussningsmöjlighetema föreslås arbetskraften kunna erbjudas ordinarie arbete med bibehållen anställning och subvention i de regionala bolagen. Detta föreslås ske under en övergångsperiod med reducerad subvention under periodens senare del. De regionala bolagen skall utnyttja de rehabili­teringsresurser som redan finns t. ex. inom Bygghälsan. Frågorom anställ­ning, rehabilitering och utslussning skall behandlas i Bygghälsans regiona­la anpassningsgrupp för byggsektorn.

När det gäller statens bidrag föreslår AMS en bidragsram som motsvarar
kostnaderna för 2000 personer. Avsikten är att särskilda överenskom­
melser om bidragsnivån därefter skall träffas mellan arbetsförmedlingen
och de regionala bolagen i syfte att dels kunna erbjuda mesta möjliga
sysselsättning inom ramen för anslagna medel, dels även kunna anställa
personer med svåra arbetshandikapp. Avsikten är att de anställda i de
regionala bolagen inte skall permitteras. Vid otillräcklig objektstillgång
skall de som är i behov av detta kunna erbjudas bl. a. påbyggnadsutbild­
ning enligt de regler som gäller för AMU i företag.
                                    12


 


För egen del vill jag erinra om att det inom arbetsmarknadspolitiken Prop. 1985/86: 150 finns ett antal åtgärder för att underiätta för arbetshandikappade sökande Bil. 4 att erhålla ett arbete. Dessa är bl. a yrkesinriktad rehabilitering vid arbets­marknadsinstitut (Ami), lönebidrag och olika former av skyddat arbete. Anställning med lönebidrag - med 50% bidrag de två första anställnings­åren och därefter 25% - är ett medel. Särskilt lönebidrag kan i vissa fall utgå med 90% det första året och därefter med 50%. För gravt socialmedi­cinskt handikappade infördes år 1985 skyddat arbete hos offentliga arbets­givare med ett lönebidrag om högst 75%. Arbete inom Samhällsföretags-gruppen är en ytterligare möjlighet.

De nämnda insatserna är mot bakgmnd av vad jag nyss anfört om objektsanställning m. m. inte särskilt väl avpassade för byggarbetsmarkna­den. Härtill kommer att byggsektorn står inför omfattande strukturell omdaning. Mot bakgrund härav och med hänsyn till att omfattande rehabi­literingsinsatser behövs vill jag förorda att en försöksverksamhet med ett särskilt strukturstöd prövas inom byggarbetsmarknaden.

Enligt min mening bör försöksperioden maximeras till fem år och omfat­ta högst 2000 personer. Under det första året bör stöd kunna utgå för högst 500 personer och takten i den försatta utbyggnaden bör åriigen bestämmas av regeringen. Stöd bör kunna utgå för anställning av byggnadsarbetare som är arbetshandikappade eller över 55 år och bedöms som svårplace-rade. Målet för verksamheten skall vara att genom särskilda rehabilite­ringsinsatser och yrkesverksamhet så snart som möjligt återföra den en­skilde till den ordinarie arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen skall anvisa personer och byggsektors regionala anpassningsgrupper bör som AMS fömtsätter ha en central roll. Sedan den I januari 1986 gäller nya regler om företagshälsovård och arbetsanpassning. Genom en ändring (SFS 1985:321) av arbetsmiljölagen (1977:1160) har skyddskommittéerna ålagts att verka för att en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället. Vidare gäller sedan den 1 januari 1986 nya regler för bidrag till företagshälsovård. Ett villkor för sådant bidrag är att företagshälsovården har kompetens och erforderiiga resurser för anpassnings- och rehabiliteringsarbete. För byggsektorn finns särskilda föreskrifter (SFS 1985:729) om bidrag till företagshälsovård för vissa anställda inom byggnadsbranschen.

Statsbidrag till den särskilt anordnade sysselsättningen bör få utgå med högst 75% av lönekostnaderna under högst tre år för samma individ. För den som efter denna period inte har kunnat beredas annat arbete bör statsbidrag få utgå med 50% i ytteriigare två år. Det särskilda strukturstö­det bör således inte kunna få utgå längre tid än fem år för vae individ. För den person som en lösning av arbetssituationen inte har varit möjlig inom denna tidsram får ordinarie arbetsmarknadspolitiska insatser prövas inkl. de åtgärder som finns för arbetshandikappade.

Eftersom jag anser det helt avgörande att det föreslagna stödet kommer
de mest behövande till del och fungerar i enlighet med uppsatta mål
föreslår jag regeringen att verksamheten följs upp kontinuerligt. Det är
också mot denna bakgrund som jag har förordat att takten i utbyggnaden
upp till 2000 personer skall bestämmas efter hand. Verksamheten bör
         13


 


påböria budgetåret 1986/87 och omfatta högst 500 personer under första     Prop. 1985/86: 150 året. Jag beräknar kostnaderna härför till 50 milj. kr., vilket motsvarar ca     Bil. 4 290 helårsanställda. Beloppet bör avräknas från de medel som har anvisats till beredskapsarbeten under nästa budgetår.

Tidigareläggning av byggande m. m.

Läget på byggarbetsmarknaden är fortfarande något bättre än under de senaste åren. De geografiska och yrkesmässiga skillnaderna har dock snarare ökat än minskat. Genomgående kan sägas att efterfrågan är stor i hela landet på byggnadshantverkare såsom målare, elektriker, rörarbetare och plåtslagare. Ett överskott av anläggnings-, trä- och betongarbetare finns främst i skogslänen.

I 1985 års kompletteringsproposition påtalades behovet av en yrkesmäs­sig anpassning och omflyttning av byggarbetskraften i främst skogslänen. Sådana åtgärder tar ett antal år att genomföra, varför även kortsiktiga åtgärder måste vidtas för att minska såväl den regionala som den inomre­gionala obalansen på byggarbetsmarknaden.

AMS har föreslagit att tidigareläggningar av statliga investeringar bör göras föV ca 500 milj. kr. i främst skogslänen och några övriga län. Skri­velser med krav på tidigareläggning av statliga investeringar har också inkommit från länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Jämtlands län, lands­hövdingen i Kalmar län, Sollefteå kommun, Karishamns kommun, m.fl. För riksdagens kännedom vill jag meddela att regeringen inom kort med utnyttjande av den av riksdagen beviljade finansfullmakten (prop. 1984/85:150 bil. I, FiU 30, rskr 409) avser att besluta om insatser för totalt 265 milj. kr. för att främja byggsysselsättningen i de sex nordligaste länen.

För att stärka projektberedskapen för investeringsobjekt föreslår AMS att ett projekteringsbidrag införs. Jag kan inte tillstyrka förslaget.

En uppsökande verksamhet bland arbetslösa byggnadsarbetare har be­drivits i nära samverkan mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundets av­delningar och arbetsförmedlingen. AMS har redovisat positiva erfarenhe­ter från denna verksamhet och en liknande försöksverksamhet riktad till långtidsarbetslösa metallarbetare har inletts och försök inom fler områden planeras. AMS avser att fortsätta verksamheten och utveckla den vidare.

Även fortsättningsvis bör enligt min mening särskilda medel kunna avsättas för att möjliggöra uppsökande verksamhet bland byggnadsarbeta­re. För andra branscher får motsvarande insatser göras inom ramen för reglerna för beredskapsarbeten.

Beredskapsarbeten

AMS föreslår i sin skrivelse att nya bidragsregler bör utformas för kommu­
nala och statliga beredskapsarbeten som avser investeringsarbeten. AMS
föreslår att en del av de beredskapsmedel som tillfaller arbeten där statliga
myndigheter är huvudman skall föras över till berörd myndighet över
ordinarie anslag samt avräknas medlen till beredskapsarbeten. Även
skogsstyrelsen har i skrivelse den 27 mars 1986 framfört ett liknande
                 14

förslag. Jag är inte nu beredd att biträda förslagen.


 


AMS bedömer att behovet av beredskapsarbeten för budgetåret 1986/87     Prop. 1985/86:150 kommer att uppgå till minst 6 miljoner dagsverken, vilket enligt AMS     Bil. 4 kräver ett tillskott till beredskapsmedlen på 700 milj. kr. jämfört med föreslagna medel i budgetpropositionen (prop.  1985/86: 100 bil.  12) för nästa budgetår.

I budgetpropositionen har jag beräknat behovet av medel för bered­skapsarbeten till 2607 milj. kr. Jag räknade då med att rekryteringsstödet tillfälligt skulle avskaffas och att enskilda beredskapsarbeten skulle få-en ökad omfattning. I och med att riksdagen har uttalat (AU 1985/86: 11, rskr 153) att någon form av stöd till de långtidsarbetslösa bör finnas - till vilket jag strax återkommer - torde behovet av beredskapsarbete minska något. Vad gäller behovet av beredskapsarbeten gör jag en annan bedömning än AMS. Jag beräknar behovet av beredskapsarbeten till ca 4,3 miljoner sysselsättningsdagar, vilket motsvarar 2 182 milj. kr. inberäknat insatserna för arbetshandikappade byggnadsarbetare som jag tidigare har föreslagit. Jag föreslår att av de medel som har anvisats för beredskapsarbeten under nästa budgetår 425 milj. kr. avsätts för rekryteringsstöd och enskilda beredskapsarbeten av icke investeringskaraktär.

Rekryteringsstöd och enskilda beredskapsarbeten av icke investeringskaraktär

Riksdagen har i anledning av budgetpropositionen (prop. 1985/86:100 bil. 12) för budgetåret 1986/87 anfört (AU 1985/86: 11, rskr 153) att den förut­sätter att regeringen i kompletteringspropositionen redovisar förslag till hur ett effektivt stöd till de långtidsarbetslösa bör utformas.

AMS har i sin skrivelse redovisat en reviderad översyn av rekryterings­stödet. Av den framgår bl. a. att det under år 1985 påbörjades ca 29000 anställningar med rekryteringsstöd, varav ca 40% inom tillverkningsindu­strin. Den 1 januari 1985 ändrades riktlinjerna för stödet så att det främst skall användas för långtidsarbetslösa. Den ändrade prioriteringen har, enligt AMS, också slagit igenom under år 1985. Drygt 40% av dem som placerades med rekryteringsstöd under 1985 och som var över 20 år, hade en sedan januari 1984 sammanlagd arbetslöshetstid på sex månader - fyra månader för ungdomar. Enligt min mening kan man dock av AMS utvärde­ring inte utläsa att stödet har fått en mer selektiv inriktning under år 1985. Även för år 1984 gällde att drygt 40% av dem som fick arbete med hjälp av rekryteringsstöd hade en sammanlagd arbetslöshetsperiod på sex månader - fyra månader för ungdomar. Denna siffra var dessutom inte högre än vad som gällde för arbetslösa arbetssökande som placerades i arbete utan rekryteringsstöd under år 1984. Inte heller i AMS löpande statistik framgår att någon nämnvärd ökning skett av den låga andelen rekryteringsstöd till personer med en obruten arbetslöshet över sex månader mellan åren 1984 och 1985. Den fortsatt höga andelen långtidsarbetslösa bland personer under 55 år kan uppfattas som ytterligare en indikation på att stödet har haft för svag fördelningsprofil.

Begreppet långtidsarbetslös är ej särskilt väl definierat. Bland personer
med långa arbetslöshetstider finns en grupp på i storieksordningen 20000
   15


 


— 25000 personer som har varit arbetslösa i sex-eller för ungdomar fyra - Prop. 1985/86: 150 månader utan avbrott för arbete, utbildning eller annan åtgärd. I denna Bil. 4 grupp finns personer som av formella skäl står som sökande. Dessa utgör dock långtifrån hela gruppen. Enbart cirka 10% av rekryteringsstödet har hitintills gått till gruppen personer med långa obrutna arbetslöshetsperio­der. Den större delen av stödet har avsett andra som också har en besvärlig situation och som riskerar att hamna i den sämst ställda gmppen. Det är personer som karaktäriseras av att de under en lång period har haft svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Perioder av reguljärt arbete har varvats med arbetslöshet, beredskapsarbete, utbildning m.m. Deras arbetslöshet kan mycket väl ha uppgått till mer än sex månader under en ett- till tvåårsperiod, men den har inte varit obmten. Jag anser det synnerligen väsentligt att denna gmpp hjälps och stöds, men att de med långa obrutna arbetslöshetsperioder och de som riskerar att utförsäkras måste priori­teras. För egen del kan jag beträffande det nuvarande rekryteringsstödet konstatera att det jämfört med tidigare former av rekryteringsstöd har varit både effektivare och billigare. Enligt min mening har det emellertid i alltför begränsad utsträckning nått de långtidsarbetslösa som har den mest utsatta situationen.

Jag föreslår därför att rekryteringsstödet omformas och samtidigt delas upp i två former. Den första formen skall avse personer med obmten arbetslöshet på mer än sex månader, resp. fyra månader för 20-24-åring-ar, samt utförsäkringshotade personer. Bidraget bör även fortsättningsvis vara 50% av lönekostnaden inkl. sociala avgifter. Stödet bör utgå under högst sex månader. Jag beräknar behovet till 1,1 miljoner sysselsättnings­dagar vilket kostar 275 milj. kr. Om behov uppstår av att ytterligare öka volymen bör möjlighet finnas att överföra medel från anslagsposten Bered­skapsarbete till förevarande anslagspost.

Den andra formen bör avse rekryteringsstöd för övriga svårplacerade personer och där andra insatser har visat sig otillräckliga. Bidragsandelen bör vara densamma som i den första formen men stödet bör inte få utgå längre än högst tre månader och avse högst 600000 sysselsättningsdagar, vilket kostar 150 milj. kr. Denna medelsram bör inte få utvidgas genom omprioriteringar.

Bidrag till arbetslösa för att starta egen verksamhet

För innevarande budgetår har riksdagen (prop. 1984/85:100, bil. 12, AU 11, rskr 188 samt prop. 1985/86:101, AU 9, rskr 140) anvisat 50 milj. kr. för bidrag till arbetslösa för att starta egen verksamhet. För riksdagens känne­dom vill jag anmäla att regeringen hämtöver har medgivit AMS att av de medel som har beräknats för beredskapsarbeten disponera 20 milj. kr. för detta bidrag. Totalt disponerar således AMS under innevarande budgetår 70 milj. kr. för verksamheten.

Bakgrunden till den höjda medelsramen är det starka intresse för att
böria verksamhet som egna företagare som funnits bland de arbetslösa. De
utvärderingar som AMS och högskolan i Växjö har redovisat pekar också
på att stödet har fungerat tillfredsställande. De pekar emellertid på bl. a.
    16


 


behovet av utbildningsinsatser i ekonomi, marknadsföring m.m. som en     Prop. 1985/86: 150 förberedelse för en start av eget företag och AMS avser att göra utbild-     Bil. 4 ningsinsatser till i stort sett obligatoriska innan bidrag beviljas. Jag delar AMS bedömning att den sökande bör uppfylla rimliga krav på baskunska­per innan bidrag beviljas.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör antalet bidrag under nästa budgetår ökas till ca 2000. Kostnaderna härför beräknar jag till 75 milj. kr. för budgetåret 1986/87, dvs. 25 milj. kr. utöver vad jag förordat i 1986 års budgetproposition.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.    godkänna vad jag har anfört om strukturstöd för handikappade byggnadsarbetare,

2.    godkänna vad jag har anfört om uppsökarverksamhet bland arbetslösa byggnadsarbetare,

3.    godkänna vad jag har anfört om rekryteringsstöd för långtids­arbetslösa,

4.    till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1986/87 under tionde huvudtiteln utöver i prop. 1985/86: 100 bil. 12 upptagna medel anvisa ett reservationsanslag av 25000000 kr.

Insatser för ungdomar

Under denna rubrik avser jag att ta upp dels gjorda utvärderingar av situationen för ungdomsgruppen 18-24 år, dels införandet av s.k. inskol­ningsplatser, dels den s.k. Örebromodellen.

Utvärderingar

Lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare trädde i kraft den I januari 1984. Den garanterar ungdomar i åldern 18-19 år arbete i avvaktan på utbildning eller reguljärt arbete på den öppna arbetsmarknaden. Som jag redovisade i årets budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 12 s. 101) gav regeringen under hösten 1985 tre olika uppdrag att se hur lagen fungerar. Jag avser nu att i korthet redovisa resultaten av dessa uppdrag.

AMS har med skrivelse den 27 februari 1986 överlämnat två rapporter. Den ena behandlar erfarenheter av de s. k. jobbsökaraktiviteterna och den andra är en uppföljning av ungdomar i ungdomslag.

Enligt AMS är erfarenheterna av jobbsökaraktiviteterna goda. För de
särskilda medel för anställning av handledare som AMS erhållit har 128
tjänster inrättats. Av rapporten framgår att jobbsökaraktiviteterna har
bidragit till att förbättra kontakterna mellan arbetsförmedlingen och ung­
domarna. Ungdomarnas kunskaper om arbetsmarknaden har ökat och de
har också blivit mer aktiva i att själva söka arbete. Aktiviteterna har också
17

2   Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 150. Bilaga 4


 


ökat ungdomarnas benägenhet till fortsatt utbildning och gynnsamt påver-     Prop. 1985/86: 150
kat deras attityder till olika yrken.
                                     Bil. 4

Av AMS rapport angående uppföljning av ungdomar i ungdomslag fram­går att under åren 1984 och 1985 har totalt 117308 ungdomar deltagit i ungdomslag och majoriteten eller drygt 85% har varit i ungdomslag endast en gång. Unga kvinnor är överrepresenterade och utgör ca 60% av dem som påböriade arbete i ungdomslag. I genomsnitt har ungdomarna deltagit 7,1 månader och kvinnorna har längre tider i ungdomslag, 7,3 månader jämfört med 6,7 månader för män. En tredjedel av ungdomarna har kortare tid än tre månader. Närmare 70% av ungdomarna har minst tvåårig gym­nasieutbildning. Totalt under åren 1984 och 1985 avslutade 86000 ungdo­mar arbete i ungdomslag varav nästan 54% erhöll ett förvärvsarbete. Drygt 21% avaktualiserades av annan orsak t. ex. utbildning, värnplikts­tjänstgöring eller att kontakten med arbetsförmedlingen upphörde och ca 19% blev arbetslösa.

Riksrevisionsverket (RRV) har med skrivelse den 20 febmari 1986 re­dovisat en studie (Dnr 1985:909) av jobbsökaraktiviteter för ungdomar i ungdomslag. RRV: s sammanfattande bedömning är att satsningen på en intensifierad ungdomsförmedling har fått en god effekt. RRV anser emel­lertid att det finns skäl att ersätta handledarna med "ungdomsförmedlare" vilka kan ta ett helhetsansvar för ungdomsgmppen. Vidare konstaterar RRV att det är en mycket stor gmpp ungdomar som lämnar ungdomslag mycket snabbt. RRV anser att denna gmpp borde ha kunnat få arbete på den öppna arbetsmarknaden om anvisningstiderna till ungdomslag hade varit längre och jobbsökaraktiviteterna bedrivits före placering i ungdoms­lag.

Av den preliminära rapport över studie av ungdomslag som Göteborgs universitet den 21 mars 1986 har överlämnat till regeringen framgår att det är fler flickor än pojkar i ungdomslag. Kontakten mellan ungdomarna och arbetsförmedlingen har i vissa fall varit bristfällig. Jobbsökaraktiviteterna har i första hand ägnats åt den som närmar sig 20-årsåldern. Många ungdomar har också olika vikariat under perioden i ungdomslag och flerta­let har gymnasieutbildning.

På uppdrag av regeringen har AMS i skrivelse den 26 febmari 1986
sammanställt en rapport avseende sammansättningen av gruppen arbets­
lösa i åldern 20-24 år. Utvecklingen under 1984 och 1985 för denna
åldersgrupp skall ses mot bakgrund av att befolkningen i dessa åldrar har
ökat med 30000 personer och att antalet 20-24-åringar i arbetskraften har
ökat med 23000 personer. Antalet sysselsatta har ökat med 24000 perso­
ner. Under de närmaste två åren beräknas befolkningen i denna ålders­
grupp öka med ytterligare ca 30000 personer. Arbetslösa 20—24-åringar
uppvisar en lägre utbildningsnivå än den genomsnittliga för hela ungdoms­
gruppen i arbetskraften. Av rapporten framgår vidare att många av de
arbetslösa 20—24-åringarna kom till arbetsförmedlingen första gången det
år som grundutbildningen slutade. Ca 60% av de arbetslösa skrevs in
första gången vid 16-18 års ålder. Omkring en tredjedel av ungdomarna
har varit anställda hos fyra eller fler arbetsgivare men antalet anställningar
som varat över sex månader är förhållandevis få. De anställningar som
        18


 


flertalet ungdomar har haft är i de flesta fall av tillfällig art, vikariat,     Prop. 1985/86: 150 visstidsanställningar m. m. Drygt en tredjedel av ungdomarna har inte haft     Bil. 4 någon anställning som varat längre än sex månader. Närmare 70% av ungdomarna i undersökningen har varit i någon form av arbetsmarknads­politisk åtgärd.

Inskolningsplatser och ungdomslag

Enligt lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag får arbetsförmedlingen under vissa begränsade fömtsättningar medge att ungdomar i ungdomslag får utföra arbetsuppgifter åt enskilda arbetsgivare. Detta har inte fått någon större omfattning. Frågan om att ge ungdomar en möjlighet att som ett alternativ till arbete i ungdomslag hos en offentlig arbetsgivare kunna arbeta i det privata näringslivet har diskuterats bl. a. inom de fackliga organisationerna. Detta har gjorts mot bakgrund av att många ungdomar kommer att arbeta inom den privata sektorn i framtiden och att erfarenhe­terna visar att ett sådant arbete på sikt kan medföra en fastare förankring på arbetsmarknaden. En sådan inriktning är också betydelsefull ur jäm­ställdhetssynpunkt.

För egen del anser jag det angeläget att i väsentligt större omfattning än i dag utnyttja näringslivet för att ge arbetslivserfarenhet åt ungdomar. Flera försök att finna vägar till ett inskolningssystem för ungdomar har gjorts. Vid mina kontakter med arbetsmarknadens parter har jag konstaterat att intresset för att finna en lösning nu är stort och i det avtal för åren 1986— 1987 som nyligen träffades mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) har detta särskilt anmärkts. AMS har också lämnat förslag i denna riktning. Jag kommer i det följande att föreslå ett system med s. k. inskolningsplatser och att medel avsätts här­för. Systemet bygger på den förutsättningen att parterna träffar ett särskilt avtal härom. Inskolningsplatserna kommer att utgöra en del i ett samlat åtgärdssystem för ungdomar och ett viktigt komplement till de beslut som under nästa budgetår kan komma att fattas på grundval av de förslag som arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen nyligen har presenterat i betänkandet (SOU 1986:2) En treårig yrkesutbildning. Förslaget är på remiss till den 1 september 1986 och innebär att de flesta gymnasiala yrkesutbildningar blir treåriga.

Inskolningsplatser bör innehålla ett introduktionsprogram som bl. a. ga­ranterar handledning, information om arbetsmiljö, arbetsplatsförhållanden och systematisk prövning på skilda arbetsuppgifter inom företaget. Intro­duktionen bör vara allsidig och inte specialiserad mot ett visst område. Platserna bör i första hand tas fram inom industrin men hela det privata näringslivet bör kunna komma i fråga.

De som i första hand bör omfattas av dessa inskolningsplatser är ungdo­
mar som har genomgått en minst tvåårig gymnasieutbildning. Detta skall
ses mot bakgmnd av den tidigare uttalade målsättningen att alla ungdomar
under 20 år bör erbjudas plats i gymnasieskolan. Aktiva arbetsförmedlings-
och utbildningsinsatser bör göras innan en inskolningsplats kommer i
fråga. Arbete på ordinarie villkor eller utbildning skall alltså även i fortsätt-
  19

ningen vara den normala lösningen för arbetssökande ungdomar.


 


Den kvinnliga dominansen i ungdomslagen kan delvis förklaras av att Prop. 1985/86: 150 unga kvinnor har en högre arbetslöshet än unga män. Ungdomslagens Bil. 4 inriktning mot den offentliga sektorn, vilken framför allt är kvinnornas arbetsmarknad utgör sannolikt en ytteriigare förklaring. För att särskilt ge unga kvinnor en möjlighet att pröva ett arbete i näringslivet vilket traditio­nellt haft en manlig inriktning bör systemet med inskolningsplatser utfor­mas så att en jämn könsfördelning kan uppnås. Platserna bör vidare i arbetsförmedlingens åtgärdssystem komma före arbete i ungdomslag som även i fortsättningen bör vara den sista åtgärden.

Jag räknar med att parterna kan träffa ett avtal om inskolningsplatser som kan träda i kraft senast den 1 oktober 1986. Jag förordar mot bakgmnd härav att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att med utgångs­punkt från det avtal som kan förväntas, få fastställa statsbidragsnivån och den tid under vilka bidrag får utgå. Jag beräknar att ca lOOOO platser kan tas fram till en bidragskostnad av 250 milj. kr. Vid mina beräkningar har jag därvid utgått ifrån ett statsbidrag om högst 50 % av den totala lönekostna­den under högst sex månader. Åtgärden bör under budgetåret 1986/87 finansieras inom ramen för anslaget Statsbidrag för ungdomslag.

AMS har föreslagit att anvisningstiden till arbete i ungdomslag förlängs från tre veckor till tre månader och att den unge under den perioden skall vara föremål för arbetsförmedlingens åtgärder. För egen del anser jag att det är särskilt viktigt att ungdomar så snart som möjligt kan placeras i arbete eller utbildning. Detta var ju också en av grundtankarna när ung­domslagen infördes. Jag anser det därför inte lämpligt att generellt låta en ungdom vänta i upp till tre månader på ett arbete i ungdomslag. Däremot anser jag, vilket överensstämmer med AMS förslag och med vad jag anförde i förra årets budgetproposition, att jobbsökaraktiviteterna bör komma in så tidigt som möjligt efter det att den unge har anmält sig till arbetsförmedlingen. Jobbsökaraktiviteter bör alltså vara ett inslag i arbets­förmedlingens arbete innan någon placeras i ungdomslag och i inlednings­skedet av arbetet i ungdomslag. Mot bakgrund härav bör inte anvisningsti­den förlängas. Den nuvarande anvisningstiden om tre veckor bör även i fortsättningen gälla vid placering i ungdomslag och nuvarande jobbsökar­aktiviteter bör fortsätta på samma sätt som i dag men föriäggas så tidigt som möjligt efter det att den unge har anmält sig till förmedlingen. Samti­digt vill jag erinra om att anvisningstiden för den som slutat skolan eller annan utbildning som inte varit helt kortvarig redan i dag är tre månader och för en stor del av dem som får arbete i ungdomslag har således förmedlingen denna tid att söka andra lösningar. Jag finner det också naturiigt att det praktiska arbetet med ungdomarna organiseras så att de särskilda handledarna för jobbsökaraktiviteterna och ungdomsförmedlarna inte utgör skilda arbetsgrupper.

Insatser för 20—24-åringar

Bakgrunden till regeringens uppdrag till AMS att redovisa situationen för
arbetslösa i åldersgmppen 20-24 år är att arbetslösheten i denna ålders­
grupp ligger väsentligt över andra gruppers. Första kvartalet 1986 var
        20


 


32000 (6,7%) av ungdomarna i denna åldersgrupp arbetslösa enligt ar- Prop. 1985/86: 150 betskraftsundersökningarna (AKU). Samtidigt kan konstateras att ungdo- Bil. 4 marnas arbetslöshetstid är kortare än för andra grupper. Under första kvartalet 1986 har över 60% av de arbetslösa i åldersgruppen 20-24 år en arbetslöshetstid av högst tre månader. 12% har en arbetslöshetstid som överstiger sex månader. Av AMS redovisning framgår att de arbetslösa har en lägre utbildningsnivå än genomsnittet för hela åldersgruppen. Vidare framgår att många har haft korta anställningar, vilket innebär att de har svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Det kan också konstateras att en stor del av dessa ungdomars problem är avhängiga av den regionala oba­lans som finns på arbetsmarknaden. I skogslänen drabbas gruppen hårdare än i andra delar av landet.

Jag har nyligen förordat en ny modell för rekryteringsstöd, som enligt min mening bör bli en effektiv åtgärd för att bl. a. hjälpa ungdomar i åldern 20-24 år som har långa arbetslöshetstider. Arbetsmarknadsutbildning bör också i större utsträckning kunna utnyttjas för denna gmpp. En låg utbild­ningsnivå är en förklaring till att dessa ungdomar har svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Med olika utbildningsinsatser bör deras fömtsättningar att erhålla ett fast arbete kunna stärkas väsentligt. Att i större utsträckning än i dag varva utbildning med andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder som beredskapsarbete och rekryteringsstöd är ytterligare ett sätt att stödja denna grupp. Jag vill i sammanhanget påminna om det avtal som har träffats på det kommunala området rörande värvning mellan beredskapsar­bete och utbildning. Jag återkommer dll detta i det följande när jag behand­lar örebromodellen.

Mot bakgmnd av vad jag nu anfört gör jag den bedömningen att fr. o. m. nästa budgetår kommer det att finnas en rad åtgärder för denna ålders­grupp i syfte att stärka deras ställning på arbetsmarknaden. Några ytterli­gare åtgärder anser jag f. n. inte behövliga utan att aktivt förmedlingsarbete t. ex. i form av jobbklubbar i kombination med utbildning och andra arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel bör utnyttjas fullt ut.

Örebromodellen

I närmare två år har i Örebro kommun bedrivits en försöksverksamhet
med ungdomsarbete för 20-24-åringar. Försöksperioden går ut den 30 juni
i år. Verksamheten har inneburit att samtliga ungdomar som fyllt 20 år men
inte 25 år och som inte har kunnat erbjudas ett arbete, utbildning eller
annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd fått erbjudande om ett ungdomsar­
bete i form av värvning av kommunalt beredskapsarbete och utbildning.
Av den totala tiden skall 60% vara arbete och 40% utbildning och någon
begränsning av ungdomsarbetets längd har ej angetts. Kommunen har
erhållit statsbidrag med 80% av utbetalade lönekostnader varav 5% ut­
gjort bidrag för handledarkostnader och staten har garanterat ett totalt
statsbidrag om 42 milj. kr. per år. Till följd av bl. a. den positiva arbets­
marknadsutvecklingen har de faktiska utgifterna stannat vid ca 28 milj. kr.
per år.
I skrivelse den 11 september 1985 har Örebro kommun hemställt om att
      21


 


få fortsätta ifrågavarande försöksverksamhet inom ramen för frikommun- Prop. 1985/86: 150 försöken. Verksamheten utvärderas för närvarande inom högskolan i Öre- Bil. 4 bro. Den slutsats som redan i dag kan dras av tillgängligt utredningsmate­rial är att värvning av arbete och utbildning har visat sig vara en lämplig åtgärd för ifrågavarande åldersgmpp. Genom Örebroförsöket har en mo­dell skapats för hur en sådan värvning skall ske och ett särskilt avtal har tecknats mellan Svenska Kommunförbundet och arbetstagarorganisatio­nerna. Härigenom har möjligheter skapats för andra kommuner att genom­föra värvning av beredskapsarbete och utbildning enligt i princip samma modell som i Örebro. För detta utgår normalt statsbidrag med 75% av lönekostnaderna. Värvning av arbete och utbildning har i såväl Örebro som på andra håll visat sig vara ett mycket bra och effektivt instmment.

Enligt min mening har Örebroförsöket visat på nya vägar att möta ungdomarnas problem på arbetsmarknaden. Ett arbetsmönster för samar­bete mellan förmedling och kommun har vuxit fram och varvade insatser av utbildning och arbete har utvecklats. Detta arbete bör fortsätta inom frikommunförsöken och i den arbetsförmedlingsnämnd som har inrättats i kommunen. I det föregående har jag förordat förändringar av rekryterings­stödet och införande av inskolningsplatser. Mot denna bakgmnd räknar jag med att behovet av ungdomsarbete i Örebro kommun kommer att kunna minska under nästa budgetår. Jag kan samtidigt inte finna skäl för att Örebro när det gäller nivån på statsbidraget i fortsättningen skall behandlas annorlunda än andra kommuner när nu utvecklingsarbetet kan sägas vara avslutat. Statsbidrag för handledarkostnader i samband med beredskapsar­bete har också generellt tagits bort. Det vore emellertid orimligt att fr. o. m. nästa budgetår reducera medelstilldelningen till vad som kan be­tecknas som Örebros normala nivå. Jag föreslår därför att Örebro kommun inom ramen för anvisade medel för beredskapsarbeten får disponera 18 milj. kr. under nästa budgetår för fortsatta försök. Därefter får försöks­verksamheten anses vara avslutad och kommunen och arbetsförmedlingen bör komma överens om hur verksamheten därefter bör bedrivas inom ramen för tillgängliga resurser.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.   bemyndiga regeringen att för budgetåret 1986/87 - under fömt­
sättning av att parterna på arbetsmarknaden träffar ett särskilt avtal
angående inskolningsplatser - besluta att 250000000 kr. av anslaget
B 6. Statsbidrag för ungdomslag får disponeras i enlighet med vad
jag har anfört,

2.   godkänna de riktlinjer för fortsatt försöksverksamhet med ung­
domsarbete i Örebro kommun som jag har förordat.

22


 


Medel för särskilda insatser i Uddevallaregionen  Prop. 1985/86:150

Bil. 4 AMS har i sin tidigare nämnda skrivelse behandlat frågan om medel för

extra insatser i Uddevallaregionen. Efter regeringens förslag i prop. 1984/85:125 bil. 7 anvisade riksdagen 127600000 kr. för detta ändamål(AU 1984/85:19, rskr 316). Medlen anvisades via ett särskilt reservationsanslag under tionde huvudtiteln, B 18. Medel för särskilda insatser i Uddevallare­gionen, och avsåg tiden fram till den 30 juni 1986. Medlen har i dag inte förbrukats och kommer inte att vara förbrukade vid juni månads utgång. Hur mycket som kommer att ha utnyttjats går inte i dag att exakt fastställa. Jag är inte beredd föreslå att ytterligare medel avsätts för extra insatser inom Uddevallaregionen. Med hänsyn till att nedläggningen av varvet förskjutits i tiden i förhållande till vad som urspmngligen planerades och att utbildningsinsatser och andra åtgärder planerats till tiden efter den 30 juni i år bör avsatta medel och medgivna ramar för handikappåtgärder i form av introduktionsbidrag och särskilt lönebidrag få disponeras enligt tidigare givna ramar även under budgetåret 1986/87. De insatser t. ex. i form av förstärkta förmedlingsinsatser, utbildning m.m. som dämtöver anses nödvändiga får enligt min mening finansieras med ordinarie anvisade medel för budgetåret 1986/87.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.   godkänna vad jag har anfört om omfattningen av introduktions­
bidrag och särskilt lönebidrag under budgetåret 1986/87,

2.   medge att ej ianspråktagna medel under det för budgetåret
1984/85 inrättade reservationsanslaget Medel för särskilda insatser i
Uddevallaregionen får disponeras under budgetåret 1986/87.

23


 


Underbilaga 4:1     Prop. 1985/86:150 Bil. 4

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 7 och 20§§ lagen (1973:370) om arbetslöshets­försäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

7§ Med tid under vilken en försäkrad enligt 6§ skall ha utfört förvärvsarbe­te jämställs tid då den försäkrade

1.    genomgått arbetsmarknadsut-     1. genomgått arbetsmarknadsut­
bildning eller yrkesinriktad rehabi- bildning eller yrkesinriktad rehabi­
litering för vilken statligt utbild- litering för vilken statligt utbild­
ningsbidrag utgått, fullgjort värn-     ningsbidrag utgått,

plikt eller åtnjutit föräldrapenning 2. fullgjort värnplikt eller åtnjutit

enligt lagen (1962:381) om allmän föräldrapenning      enligt      lagen

försäkring, i samtliga fall dock till- (1962:381) om allmän försäkring, i

sammans högst två månader, båda fallen dock tillsammans högst

2.   haft semester, eller                                           två månader,

3.   eljest varit ledig eller av annan 3. haft semester, eller anledning än sjukdom, värnplikts-   4. eljest varit ledig av annan an-tjänstgöring eller barns födelse med ledning   än   sjukdom,   värnplikts-helt eller delvis bibehållen lön. tjänstgöring eller barns födelse med

helt eller delvis bibehållen lön.

20 §

Dagpenning får ej utgå med högre belopp i förhållande till den försäkra­des dagsförtjänst än som framgår av en av arbetsmarknadsstyrelsen fast­ställd överförsäkringstabell.

Med dagsförtjänst avses en femtedel av veckoinkomst eller, i fråga om försäkrad med månadslön, en tjugotvåendel av den månadsinkomst, som den försäkrade före arbetslöshetens inträde vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal för den försäkrade. Föreligger särskilda omständigheter, får arbetsmarknadsstyrelsen medge att större andel av medlems inkomst än som nu sagts skall utgöra medlemmens dagsförtjänst.

Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänsten enligt andra stycket, skall som medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga arbetsför­tjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och med samma arbetsförmåga som medlemmen.

Utan hinder av bestämmelserna i första—tredje styckena får dagpen­ning till försäkrad som uppfyllt ar­betsvillkoret huvudsakligen genom arbetsmarknadsutbildning eller yr­kesinriktad rehabilitering för vilken statligt utbildningsbidrag har ut­gått bestämmas till belopp som motsvarar utbildningsbidraget.

' Lagen omtryckt 1982:432.                                                                                   24


 


Nuvarande lydelse

Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande ersätt­ning från annan än erkänd arbets­löshetskassa, får dagpenning utges högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta belopp som får utgå enligt försla-tredje styckena och ersättningen.


Föreslagen lydelse

Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande ersätt­ning från annan än erkänd arbets­löshetskassa, får dagpenning utges högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta belopp som får utgå enligt forsla—fjärde styckena och ersättningen.


Prop. 1985/86: 150 Bil. 4


 


Denna lag träder i kraft den I juli 1986. I fråga om försäkrad som före den 30 juni 1986 avslutat arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt utbildningsbidrag har utgått gäller äldre föreskrifter.


25


 


2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd


Prop. 1985/86: 150 Bil. 4


Härigenom föreskrivs att 7 och 9§§ lagen (1973:371) om kontant arbets­marknadsstöd' skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


7§


Med tid under vilken sökanden enligt 6§ skall ha utfört förvärvsarbete jämställs tid då sökanden

1.    i enskilt hem vårdat åldring eller handikappad i sådan utsträckning att
sökanden varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande,

2.    genomgått arbetsmarknadsut-     2. genomgått arbetsmarknadsut­
bildning eller yrkesinriktad rehabi-     bildning eller yrkesinriktad rehabi-

litering för vilken statligt utbild­ningsbidrag utgått, fidlgjort värn­plikt eller åtnjutit föräldrapenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i samtliga fall dock till­sammans högst två månader,

3.   haft semester, eller

4.   eljest varit ledig av annan an­ledning än sjukdom, värnplikts­tjänstgöring eller barns födelse med helt eller delvis bibehållen lön.


litering för vilken  statligt utbild­ningsbidrag utgått,

3.  fullgjort värnplikt eller åtnjutit föräldrapenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i båda fallen dock tillsammans högst två månader,

4.  haft semester, eller

5.    eljest varit ledig av annan an­
ledning än sjukdom, värnplikts­
tjänstgöring eller barns födelse med
helt eller delvis bibehållen lön.



Den som i minst 90 kalenderda­gar under en ramtid av tio månader i anslutning till att han avslutat ut­bildning på heltid som omfattar minst ett läsår och som berättigar till studiesocialt stöd eller arbets­marknadsutbildning som omfattar minst fem månader, stått till arbets­marknadens förfogande som ar­betssökande genom den offentliga arbetsförmedlingen eller förvärvs­arbetat är berättigad till kontant ar­betsmarknadsstöd utan att ha upp­fyllt arbetsvillkoret. Vid bestäm­mande av ramtid inräknas inte tid då sökanden har varit hindrad att stå till arbetsmarknadens förfogan-


Den som i minst 90 kalenderda­gar under en ramtid av tio månader i anslutning till att han avslutat ut­bildning på heltid som omfattar minst ett läsår och som berättigar till studiesocialt stöd stått till ar­betsmarknadens förfogande som arbetssökande genom den offent­liga arbetsförmedlingen eller för­värvsarbetat är berättigad till kon­tant arbetsmarknadsstöd utan att ha uppfyllt arbetsvillkoret. Vid be­stämmande av ramtid inräknas inte tid då sökanden har varit hindrad att stå till arbetsmarknadens förfo­gande på gmnd av sjukdom, värn­pliktstjänstgöring, havandeskap el-


 


Lagen omtryckt 1982:433. Senaste lydelse 1984:514.


26


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

de  på grund  av   sjukdom,  värn-     ler vård av eget barn eller adoptiv-pliktstjänstgöring, havandeskap el-     barn som inte har fyllt två år. ler vård av eget barn eller adoptiv­barn som inte har fyllt två år.

Arbetslös som avses i 1 § 3 skall vid tillämpning av första stycket anses ha fullgjort arbetsvillkoret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. I fråga om sökande som före den 30 juni 1986 avslutat arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabili­tering för vilken statligt utbildningsbidrag har utgått gäller äldre föreskrif­ter.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986                        27


 


 


 


Bilaga 5

Industridepartementet: Glesbygdsstöd till investeringar i drivmedelsanläggningar


 


 


 


Industridepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 1986 Föredragande: statsrådet Johansson


Bilaga 5     Prop. 1985/86: 150 Bil. 5


Anmälan till proposition med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1986/87, m. m.

Tolfte huvudtiteln

Glesbygdsstöd till investeringar i drivmedelsanläggningar

Mitt förslag: Om särskilda skäl föreligger får under perioden den 1 juli 1986-den 30 juni 1988 avskrivningslån till drivmedelsanlägg­ningar i glesbygd lämnas med högst 75% av den godkända kostna­den för investeringar som föranleds av övergången till blyfri bensin.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Enligt bestämmelserna i förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd kan avskrivningslån till drivsmedelsanlägg-ningar lämnas med högst 50% av den godkända kostnaden för investering­en.

Riksdagen har beslutat om en övergång till blyfri bensin. I propositionen om skärpta avgasreningskrav för personbilar, m.m. (prop. 1985/86:61, JoU 11, rskr. 101) hösten 1985 berördes kortfattat problemet med distribu­tion av bensin i glesbygd. I propositionen konstaterades att det i glesbygd kan bli långa avstånd mellan bensinstationer som tillhandahåller blyfri bensin. Vidare noterades att kompletterande investeringar vid tankställen med endast en bensinpump kan behövas och att sådana kan stödjas med glesbygdsstöd. Slutligen anfördes att utvecklingen skulle följas med upp­märksamhet och eventuellt behov av ytterligare åtgärder studeras.

Distribution av bensin till konsumenter i glesbygd sker ofta från bensin­pump i anslutning till en lanthandel. I många fall finns där endast en pump, vilket vid en övergång till blyfri bensin gör det omöjligt att utan investe­ringar förse kunderna med dels blyad bensin för äldre bilar, dels blyfri bensin för nyinköpta bilar. Det bör tilläggas att bensinförsäljning i sig inte är särskilt lönsam för glesbygdshandlaren, utan att den är en service som erfordras för att de bilburna inte skall åka förbi butiken till annan ort och köpa bensin, vilket ofta leder till att även dagligvaror inhandlas där.

Konsumentverket hemställde i en skrivelse den 1 november 1985 att regeringen skulle överväga särskilda åtgärder för att motverka de olägen-

1    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 150. Bilaga 5


 


heter som kunde drabba konsumenterna i landets glest befolkade delar vid     Prop. 1985/86: 150 införandet av blyfri bensin och obligatoriskt skärpta krav på avgasrening     Bil. 5 för personbilar.

Konsumentverket bedömde att en stor andel av bensinanläggningarna i glesbygd saknar förutsättningar att själva bära de investeringskostnader som föranleds av övergång till blyfri bensin. Verket har i andra samman­hang tidigare föreslagit bl. a. att avskrivningslån skall kunna lämnas med högst 75% av investeringskostnaden om det finns särskilda skäl. Enligt verket kan det nu bli nödvändigt med ett sådant förhöjt investeringsstöd för att en acceptabel distributionsstruktur för bensin skall kunna upprätt­hållas i glesbygd. Samtidigt meddelades att verket hade påbörjat en inven­tering av drivmedelshandelns struktur i glesbygd för att bedöma investe­ringsbehovet.

Sveriges Livsmedelshandlarförbund ans\öt sig i en skrivelse till regering­en den 21 november 1985 till konsumentverkets hemställan.

ICA-förbundet har i en skrivelse till regeringen den 31 januari 1986 hemställt att investeringsstödet till drivmedelsanläggningar i glesbygd ges en sådan storlek att erforderliga ombyggnader och kompletteringar kan