^{Regeringens
proposition}

1985/86:147 [

om vissa ändringar i p

kriminalvårdslagstiftningen (decentralisering 1985/86:147
inom kriminalvården)

Regeringen föreslår riksdagen all anta de förslag som har tagits upp bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 13 mars 1986.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kriminalvårdsstyrelsen får etl ökat utrymme atl delegera sin beslutanderätt i vissa s.k. klientärenden till regionala och lokala organ. Lagändringarna utgör ett led i det pågående arbetet med decentralisering inom kriminalvården. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 147

1 Förslag till Prop. 1985/86: 147

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom föreskrivs alt 20 och 28 §§ lagen (1974; 202) om beräkning av strafftid m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

För den som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstiger strafftiden två månader, skall styrelsen därvid även fastställa tidpunkten för villkorlig frigivning och för prövotidens utgång eller, om det är fråga om elt sådant fall som avses i 26 kap. 9 § första stycket första meningen brottsbalken, ange den eller de dagar, som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om sådan frigivning, saml den strafftid som då återstår.

Kriminalvårdsstyrelsen får överlåta åt tjänstemän inom kriminalvården att meddela beslut enligt första stycket.

När omständigheterna ger anled- När omständigheterna ger anled-

ning till det, får kriminalvårdssty- ning till del, får ett beslut enligt relsen eller, enligt styrelsens be- första stycket ändras, stämmande, tjänstemän inom kriminalvården ändra etl beslut enligl första stycket.

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra vad en tjänsteman inom kriminalvården har beslutat med stöd av andra eller tredje stycket.

28 §-
När inte annat är angivet medde- När inle annat är angivet medde-

lar kriminalvårdsstyrelsen de beslut lar kriminalvårdsstyrelsen de beslut
som avses i denna lag. som avses i denna lag. Styrelsen får

Beslut enligt lagen länder ome- dock överlåta åt chef för kriminal-
delbart lill efterrättelse, om ej annat vårdsregion eller styresman vid kri-
förordnas. minalvårdsanstalt att meddela så-

dana beslut. Beslut enligl lagen länder omedelbart fill efterrättelse, om ej annat förordnas.

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra ett beslut som enligt första stycket andra meningen har meddelats av en tjänsteman som där anges. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning, om beslutet har gått honom emot.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

' Senaste lydelse 1983:242. Senaste lydelse 1981:329.

Nuvarande lydelse

Regeringen kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av övervaknings-nämnds befogenhet enligt 54 och 55 §§ saml av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet enligl denna lag i annat fall än som avses i 17 § första stycket andra meningen, 20 § andra stycket saml 20 a och 39 §§.

Föreslagen lydelse

§'

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen kan förordna om överflyttning till tjänstemän inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet enligt 54 och 55 §§ samt av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i 17 § första stycket andra meningen, 20 § andra stycket samt 20 a #.

Innebär förordnande enligt 60 § alt styresman vid anstalt beslutar om disciplinär åtgärd enligt 47 §, skall styresmannens beslut lända till efterrättelse omedelbart, om denne ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förordnande enligl 47 § andra stycket 2, skall disciplinärendet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning.

Innebär förordnande enligl 60 § att styresman vid anstalt beslutar om disciplinär åtgärd enligt 47 §, skall styresmannens beslut lända lill efterrättelse omedelbart, om denne ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förordnande enligl 47 § andra stycket 2, skall disciplinärendet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning / den mån inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen har föreskrivit annat.

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:147

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 1986

Närvarande; statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om vissa ändringar i kriminalvårdslagstiftningen (decentralisering inom kriminalvården)

1 Inledning

Som etl led i statsmakternas strävanden all flytta över beslutsbefogenheter från central nivå till regionala och lokala organ har regeringen i elt beslut den 24 oktober 1985 uppdragit ål kriminalvårdsstyrelsen att utreda möjligheterna atl decentralisera vissa ärenden inom kriminalvården (jfr prop. 1985/86; 100 bil. 4 s. 95). När det gäller s.k. klientärenden angavs särskilt alt styrelsen bör undersöka i vilken mån beslutanderätten kan delegeras från styrelsen lill den regionala och lokala organisationen i ärenden enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (StidL) och lagen (1974; 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).

Som en följd av detta uppdrag har kriminalvårdsstyrelsen i en skrivelse den 19 december 1985 hemställt om vissa ändringar i dessa lagar. Kriminalvårdsstyrelsen har uppgett att styrelsen avser att genomföra en försöksverksamhet inom en eller elt par regioner som underlag för det fortsatta arbetet enligl regeringsuppdraget. De föreslagna lagändringarna är enligt styrelsen en förutsättning för att det planerade försöksprojektet skall kunna genomföras.

Skrivelsen har remissbehandlats. Med hänsyn till alt de i skrivelsen berörda frågorna i tidigare sammanhang har varit föremål för ingående diskussioner med bl. a. företrädare för personalorganisationerna på området samt regionala och lokala organ inom kriminalvården har jag bedömt del som tillräckligt att inhämta yttranden från justitiekanslern (JK) och kammarrätten i Jönköping. Till delta protokoll bör fogas skrivelsen som bilaga 1 och de båda remissyttrandena som bilaga 2 .

2 Bakgrund

Statsmakterna har under senare år strävat efter all flytta över beslutsbefogenheter från central nivå till regionala och lokala organ. Målet är atl de cenlrala myndigheterna därigenom skall kunna använda sina resurser för

uppgifter av mera övergripande slag som l.ex. frågor om verksamhetens Prop. 1985/86: 147 inriktning, utvecklingsarbete, utbildning och rådgivning.

Sådana överväganden har gjorts också på kriminalvårdens område. Frågan har tidigare behandlats i flera olika sammanhang, bl.a. i betänkandet (Ds Ju 1979:7) Kriminalvårdens organisation. Inom justitiedepartementet tillsattes under år 1983 en arbetsgrupp med uppgift atl undersöka möjligheterna att decentralisera olika ärendekalegorier inom kriminalvården.

Sedan arbetsgruppen hade gjort vissa preliminära överväganden uppdrog regeringen genom beslut den 24 oktober 1985 ål kriminalvårdsstyrelsen att på grundval av dessa närmare utreda möjligheterna atl genomföra en decentralisering inom kriminalvården enligt vissa angivna riktlinjer. När del gäller de s. k. klientärendena har i riktlinjerna som exempel på ärendetyper som skulle kunna delegeras angetts föreläggande för den som dömts lill fängelse alt inställa sig för straffverkställighet (10 § första stycket StidL), uppskov eller anstånd med straffverkställighet (12 och 13 §§ StidL) saml frågor som rör strafflidsberäkning (20 § StidL och 39 § KvaL). Dessutom har pekats på möjligheten att slopa systemet med obligatorisk överprövning, s.k. underställning, hos kriminalvårdsstyrelsen av tjänslemannabeslut om s. k. disciplinärt lidstillägg (47 § andra stycket 2 och 61 §KvaL).

Av den inledningsvis nämnda skrivelsen framgår att kriminalvårdsstyrelsen planerar all genomföra en försöksverksamhet i mindre skala innan styrelsen tar slutlig ställning till vilka decenlraliseringsålgärder som enligl dess uppfattning bör genomföras. En sådan försöksverksamhet kan emellertid enligl vad styrelsen framhåller inte påbörjas, förrän del har införts en möjlighet till utvidgad delegering av kriminalvårdsstyrelsens beslutanderätt enligt StidL och KvaL. I skrivelsen har kriminalvårdsstyrelsen därför föreslagit vissa ändringar i dessa lagar.

Styrelsen har i detta hänseende hemställt dels atl det i StidL införs elt generellt bemyndigande för styrelsen all delegera sin beslutanderätt i ärenden enligl den lagen, dels all det i KvaL införs en bestämmelse som ger möjlighet att till regionchef eller styresman vid anstalt delegera beslutande-rätlen i ärenden om inräkning av strafftid vid vistelse utanför anstalt enligl 39 § KvaL och dels att del i KvaL införs etl generellt bemyndigande för styrelsen atl göra undanlag från skyldigheten alt överpröva alla beslut om disciplinärt lidstillägg enligt 47 § andra stycket 2 som har meddelats av en tjänsteman.

Innan jag övergår lill alt kommentera de olika lagförslagen närmare vill jag framhålla all frågan om en decentralisering inom kriminalvården har varil aktuell sedan lång fid tillbaka. Delta är naturiigt med hänsyn lill all den beslutsstruktur som för närvarande gäller på området otvivelaktigt präglas av en förhållandevis långt driven centralisering. Jag ser det för egen del som myckel angelägel atl förutsältningarna undersöks för en decentralisering i de avseenden som styrelsen har aktualiserat.

Vid remissbehandlingen har kammarrätten i Jönköping ställt sig positiv
lill kriminalvårdsstyrelsens förslag. Enligt JK finns del inle några princi
piella skäl mol tanken på en decentralisering inom kriminalvården. JK har
dock, som en allmän kommentar till styrelsens framställning, anfört atl del 5

är mindre följdriktigt om man ulan alt avvakta resultatet av den pågående utredningen gör så betydande ingrepp i den gällande ordningen som styrelsen föreslår. JK anser del emellertid kunna accepteras att man inom en eller flera regioner eller kriminalvårdsanstalter öppnar möjligheter atl under en begränsad försöksperiod delegera styrelsens beslutsfunktioner i den omfattning som kan anses erforderlig för atl utredningsuppdraget skall kunna fullgöras.

Jag kan rent allmänt sett ha en viss förståelse för JK;s synpunkter. Som jag ser det måste man dock i detta sammanhang beakta atl fördelningen av beslutsbefogenheter inom kriminalvårdsverket för närvarande är reglerade i lag i en utsträckning som inte är påkallad enligt nuvarande normgivnings-principer och som saknar motsvarighet inom flertalet andra liknande områden. Denna ordning medför i många fall alt delegering kan ske fill tjänstemän som är centralt placerade och kan filläggas befogenhet alt fatta beslut i styrelsens namn men inte till andra tjänstemän inom verket med samma eller högre kvalifikationer. Även med beaktande av atl det här gäller beslut som kan ha stor betydelse för enskilda har jag mot denna bakgrund svårt att se några principiella skäl som talar mot tanken på en ändrad lagstiftning som ger möjlighet alt i viss utsträckning omfördela beslutsbefogenheterna.

Med hänsyn till alt det nu i ett första skede är fråga om en försöksverksamhet skulle det naturligtvis kunna övervägas alt göra de lagändringar som behövs tidsbegränsade. Alternativt skulle de kunna utformas på det sättet atl det förbehålls regeringen alt fortlöpande besluta om decentraliseringens omfattning på grundval av rapporter från kriminalvårdsstyrelsen om utfallet av försöksverksamheten. Rimligen måste det dock kunna anförtros styrelsen att göra de bedömningar som här blir aktuella. En liknande ordning har tillämpats tidigare inom kriminalvården (jfr prop. 1980/81:44 s. 17). Man kan som jag ser det utgå från att, om befogenheten all bestämma om delegationens omfattning läggs i kriminalvårdsstyrelsens hand, de nya delegationsmöjligheterna kommer all användas på ett omdömesgillt sätt och atl styrelsen noga kommer alt följa deras tillämpning.

Sammanfattningsvis kan jag mot denna bakgrund inte finna några principiella hinder mol alt gå styrelsen lill mötes. Jag återkommer i del följande fill de olika delfrågor som har aktualiserats.

Prop. 1985/86: 147

tionsmöjligheten inte utnyttjas på ett sätt som minskar rättssäkerheten i de Prop. 1985/86: 147 aktuella ärendena eller föranleder ökade kostnader.

Skälen för mitt förslag: Som jag redan har nämnt har regeringen uppdragit ål kriminalvårdsstyrelsen all närmare undersöka möjligheterna att delegera styrelsens beslutanderätt i vissa ärenden enligl bl.a. StidL lill underlydande regionala eller lokala organ.

För närvarande ligger beslulanderätlen i ärenden enligt StidL hos kriminalvårdsstyrelsen. Dock har beträffande beslut som rör strafflidsberäkning enligl 20 § StidL införts en generell rätt för styrelsen all övertala sin beslutanderätt till tjänstemän inom kriminalvården. Denna delegafionsräll infördes år 1981 som ett led i ett då pågående försöksprojekt att kartlägga i vilken utsträckning arbete med strafftidsberäkning kunde decentraliseras (prop. 1980/81:44, JuU 32, rskr 252). I övrigt finns emellertid ingen laglig möjlighet för kriminalvårdsstyrelsen alt delegera beslutanderätten enligl StidL.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt StidL kan gälla föreläggande för en till fängelse dömd person alt inställa sig vid anstalt (10 § första stycket), begäran hos en polismyndighet om förpassning av den dömde lill anstalt (10 § andra stycket), uppskov eller anstånd med straffverkställighet (12 och 13 §§) saml beräkning av strafftid i vissa speciella situationer innan lagens förutsättningar för verkställighet föreligger (26 §).

Del finns mycket som talar för att dessa beslut lill viss del bör kunna delegeras. Det är enligt min mening ändamålsenligt att — i enlighet med vad som planeras inom kriminalvårdsstyrelsen - ett slutgiltigt ställningslagande till delegeringens omfattning får föregås av en viss försöksverksam-hel.

Klart är visserligen att en del ärendetyper av aktuellt slag kan vara mindre lämpade för en delegering. Del skulle därför kunna övervägas all förse en ny delegeringsbefogenhet med uttryckliga undantag för vissa typfall. Av skäl som jag berörde inledningsvis anser jag dock inle detta nödvändigt. En sådan lösning skulle också som jag ser det innebära en väl hög delaljeringsnivå i lagstiftningen.

Jag föreslår därför att det genom en komplettering av 28 § SfidL införs
ett allmänt bemyndigande för kriminalvårdsstyrelsen att överiåla åt tjäns
temän inom kriminalvården all meddela beslut i ärenden enligt lagen.
Lämpligen bör därvid uttryckligen anges att sådan delegation får ske
endast till regionchef eller styresman vid anstalt! I enlighet med den
beslutsstruktur som gäller för kriminalvården bör sådana beslut som efter
delegafion har meddelats av en tjänsteman kunna ändras av kriminalvårds
styrelsen (jfr 20 §). En föreskrift av denna innebörd bör meddelas som ett
nytt andra stycke i 28 § StidL, varvid i tydlighetens intresse uttryckligen
bör anges att den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning, om
beslutet har gått honom emot. Den som är missnöjd med elt beslut av en
regionchef eller en styresman och som inte kan vinna rättelse genom
hänvändelse till den som har meddelat beslutet skall sålunda liksom nu
kunna anmäla saken till kriminalvårdsstyrelsen, som även självmant kan
ompröva beslutet. Styrelsens beslut kan i sin tur överklagas lill kammar
rätt. Det bör emellertid anmärkas alt kriminalvårdsstyrelsen principiellt 7

sett efter alt självmant ha tagit upp ett ärende kan besluta om ändring även lill den enskildes nackdel, låt vara att detta praktiskt tagel aldrig lär förekomma i praktiken.

Om mitt förslag genomförs, blir de nuvarande delegationsbestämmelserna i lagens 20 § obehövliga. Jag föreslår därför atl bestämmelserna i 20 § andra och fjärde styckena upphävs. Tredje stycket i den paragrafen -som ger befogenhet för en tjänsteman att vid behov besluta om ändring även i strafftidsresolulioner vilka meddelats av honom själv (se prop. 1980/81:44 s. 17) - bör stå kvar med viss redakfionell justering. Jag vill i del sammanhanget erinra om den skyldighet att i vissa fall ompröva etl beslut som föreskrivs i 27 § i det nyligen framlagda förslaget till en ny förvaltningslag (prop. 1985/86:80). Om del förslaget genomförs, blir ändringsbefogenheten enligt 20 § StidL elt komplement till denna omprövningsskyldighet.

Del är från allmän synpunkt angeläget all en delegering på förevarande område kommer lill stånd. Jag vill emellertid i likhet med JK och kammarrätten understryka viklen av alt kriminalvårdsstyrelsen utnyttjar rätten till delegering under hänsynstagande inte bara till kostnads- och effektivitetssynpunkter ulan också lill rätlssäkerhetsintresset. Sistnämnda intresse bör självfallet tillmätas avgörande betydelse.

Prop. 1985/86: 147

4 Ärenden enligt lagen om kriminalvård i anstalt 4.1 Beräkning av strafftid vid vistelse utanför anstalt

Mitt förslag: Regeringens möjlighet atl förordna om delegation från kriminalvårdsstyrelsen utvidgas till atl omfatta även beslut som rör beräkning av verkslällighelstid i fall av vistelse utanför anstalt. Avsikten är atl öppna möjlighet för styrelsen all anförtro beslut i sådana ärenden åt regionchef eller styresman för riksanslall.

Kriminalvårdsstyrelsens förslag överensstämmer med mitt bortsett från all styrelsens förslag innebär all delegering skall kunna ske även lill styresman för lokalanstall.

Remissinstanserna: JK har förordat att någon ändring vad gäller beslutanderätten i dessa ärenden inte genomförs innan kriminalvårdsstyrelsen slutfört sill uppdrag. Kammarrätten i Jönköping har inle velat motsätta sig atl förslagel genomförs.

Skälen för mitt förslag: Genom regeringens decentraliseringsuppdrag har kriminalvårdsstyrelsen bl.a. anmodats att undersöka om den prövning som sker med stöd av 39 § KvaL kan delegeras. Enligt denna bestämmelse skall lid för vistelse utanför anstalt i vissa angivna situationer som vid frigång, korttids- och frigivningspermission m. m. normalt räknas in i verk-slällighetstiden, om inte särskilda skäl talar emot del. Sådana särskilda skäl som kan föranleda undantag från huvudregeln kan t. ex. vara att den intagne missbrukat friheten genom atl begå nya brott. Beslut i dessa

ärenden meddelas för närvarande av kriminalvårdsstyrelsen (58 § KvaL). Prop. 1985/86: 147 Styrelsen saknar laglig möjlighet all delegera sin beslutanderätt (60 §

KvaL).

Vid remissbehandlingen har kammarrätten som nämnts förklarat all den inle vill motsätta sig kriminalvårdsstyrelsens förslag. JK har anmärkt all prövningen enligl 39 § KvaL har en i del närmaste bestraffningsliknande funktion som kan jämföras med beslut om disciplinär bestraffning enligl 47 § samma lag. Förordnanden av detta slag kan därför ha myckel kännbara verkningar för den intagne. Mot den bakgrunden har JK förordat all någon ändring beträffande behörigheten atl fatta beslut inle genomförs innan styrelsen har slutfört sitt utredningsuppdrag.

Med anledning av vad JK har påpekat vill jag framhålla alt det naturiigtvis är myckel vikfigl atl sådana beslut som del här gäller tillkommer under former som garanterar atl högt ställda krav på rättssäkerhet är uppfyllda. För närvarande handläggs dessa ärenden normalt av kriminalvårdsstyrelsen med en byrådirektör som beslutsfattare. Jag anser med hånsyn till rätlssäkerhetsintresset alt besluten lämpligen inte bör kunna delegeras till andra tjänstemän utanför kriminalvårdsstyrelsen än chefer för riksan-staller och kriminalvårdsregioner. Förbehålls beslutanderätten chefer på den nivån, kommer en delegering därmed att innebära att de aktuella ärendena avgörs av tjänstemän i högre tjänsteställning än vad som för närvarande normall är fallet.

Självfallet gäller emellertid även här att en slutlig utformning av en ändrad ordning måste föregås av att styrelsen undersöker hur en ändrad beslutsordning fungerar i praktiken enligl del planerade försöksprojektet. Jag vill i det sammanhanget särskilt framhålla atl jag naturligtvis utgår från att en sådan begränsad försöksverksamhet genomförs under betryggande överinseende från styrelsens sida. Särskilt vikligt är all styrelsen finner former för atl fortlöpande hålla berörda tjänstemän underrättade om styrelsens och förvaltningsdomstolarnas praxis. Jag vill slutligen erinra om atl en inlagen som är missnöjd med ett beslut som fallals efter delegation alltid kan påkalla all styrelsen prövar frågan. Styrelsens beslut kan sedan överklagas hos kammarrätten.

Min slutsals blir således atl kriminalvårdsstyrelsen bör ha rätt att delegera sin beslutanderätt enligl 39 § KvaL. Detta innebär att 60 § bör ändras så atl regeringen får möjlighet atl föreskriva en delegationsrätt beträffande denna ärendekategori och atl regeringen även kan bemyndiga kriminalvårdsstyrelsen alt förordna om delegation. Om förslaget genomförs, ämnar jag senare föreslå regeringen en ändring i kungörelsen (1974:248) om vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvalK) av innebörd all beslut enligt 39 § KvaL skall kunna delegeras lill chef för kriminalvårdsregion eller styresman vid riksanslall. Alt ett beslut av en sådan tjänsteman kan ändras av kriminalvårdsstyrelsen följer av 42 § KvalK. Jag avser att även beträffande den paragrafen föreslå en justering som tydligt anger att den dömde har rätt att påkalla styrelsens prövning.

Kriminalvårdsstyrelsens förslag går ut på en generell befogenhet för styrelsen att föreskriva att underställning ej behöver ske.

Remissinstanserna: Enligt JK bör någon ändring i systemet med obligatorisk underställning i de aktuella fallen inte göras innan styrelsen slutfört sitt decenlraliseringsuppdrag. Kammarrätten i Jönköping har däremot inte velat motsätta sig att kriminalvårdsstyrelsens förslag genomförs.

Skälen för mitt förslag: Med stöd av 47 § andra stycket 2 KvaL kan förordnande meddelas att viss tid inte skall räknas in i verkställighetstiden. Detta innebär alt den intagnes strafftid l.ex. på grund av en ordningsförseelse förlängs med ett bestämt antal dagar, högst tio. Enligt 49 § KvaL begränsas den lid som genom upprepade förordnanden inte skall räknas in i verkslällighetstiden till tio dagar för den som avtjänar högst en månad, till 15 dagar för den som avtjänar mer än en månad men högst fyra månader och till maximalt 45 dagar för den som undergår fängelse i mer än fyra månader. Beslut om disciplinär bestraffning får meddelas av styresmannen vid den anstalt där den dömde är intagen (60 § KvaL och 39 § KvalK).

Ett förordnande om disciplinärt tidstillägg av detta slag kan naturiigtvis innebära mycket allvarliga verkningar för den intagne. Det är mol denna bakgrund man skall se föreskriften i 61 § som innebär atl kriminalvårdsstyrelsen allfid skall underställas ett sådant beslut som fattats av en styresman. Delta skall således ske oberoende av eventuellt missnöje med beslutet.

Underställningsförfarande förekommer numera mycket sparsamt i för-valtningslagsfiflningen. Jag instämmer emellertid med vad JK anfört om att den typ av beslut som det här gäller måste omgärdas med tillfredsställande rältssäkerhetsgaranfier. I konsekvens med mitt ställningstagande i föregående avsnitt är jag inte beredd att förorda att en decentralisering skall kunna ske i vidare mån än att underställningsförfarandet bör kunna avskaffas när beslut har fatlats av styresman vid riksanslall och att beslut av styresman vid lokalanstalt bör kunna underställas regionchefen i stället för kriminalvårdsstyrelsen. Jag föreslår att 61 § KvaL ändras så att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen skall kunna föreskriva en sådan ordning. Den planerade försöksverksamheten får visa i vilken utsträckning reformen lämpligen bör genomföras mera permanent. Självfallet gäller även beträffande dessa beslut atl de efter hänvändelse från den dömdes sida eller på kriminalvårdsstyrelsens eget initiativ skall kunna ändras av styrelsen och att styrelsens avgöranden kan överklagas.

Om förslaget genomförs, avser jag alt föreslå erforderliga följdändringar Prop. 1985/86: 147 i 39 och 42 §§ KvalK.

5 Hemställan

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen all anta inom jusfitiedepartementet upprättade förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Bilaga I Prop. 1985/86:147

Kriminalvårdsstyrelsen

1985-12-19 PSAA12-199-86

Regeringen

Justitiedepartementet

103 33 STOCKHOLM

Begäran om vissa ändringar i kriminalvårdslagstiftningen

I regeringens uppdrag till kriminalvårdsstyrelsen den 24 oktober 1985 angående decentralisering inom kriminalvården anges, såvitt nu är i fråga, all styrelsen skall utreda möjligheterna alt decentralisera vissa klienlären-den. Bl.a. nämns ärenden om uppskov, föreläggande och strafflidsberäkning. Vidare berörs ärenden om inräkning av lid för vistelse utom anstalt enligl 39 § lagen (1974; 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) och disciplinär bestraffning enligt 47 § 2sl 2. Utredningen av dessa frågor har nu påbörjats inom styrelsen. Även om styrelsen ännu inle tagit ställning lill i vilken omfattning decentralisering kan och bör genomföras vill styrelsen redan nu aktualisera vissa ändringar i lagstiftningen som behövs för etl genomförande.

Såvitt gäller ärenden som rör tillämpningen av lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. (StidL) finns i 20 § StidL ett bemyndigande för styrelsen att överlåta beslut i fråga om strafflidsberäkning till tjänstemän inom kriminalvården. I övrigt finns i StidL inte befogenhet för styrelsen att överiåla beslutanderätten i de ärenden som styrelsen f. n. avgör. Det gäller t. ex. ärenden om uppskov, föreläggande om inställelse i kriminalvårdsan-stall och begäran om förpassning hos polismyndighet. För att underlätta ett genomförande av decentralisering av dessa ärenden — helt eller delvis - föreslår styrelsen etl tillägg i StidL som ger styrelsen generell befogen-hel all överlåta till regionchef eller styresman vid kriminalvårdsanslall all besluta i ärenden enligt denna lag som styrelsen f. n. har all avgöra. I samband härmed föreslår styrelsen alt det i StidL införs en bestämmelse som innebär atl styrelsen kan ändra vad regionchef eller styresman beslutat (jfr 20 § 4 st StidL och 42 § kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt (KvalK).

Det är angeläget all de nu föreslagna lagändringarna genomförs så snart som möjligt, bl. a. därför att styrelsen överväger atl genomföra en försöksverksamhet i en eller etl par regioner som ett underiag för ett definitivt ställningstagande när det gäller omfattning av decentraliseringen.

Beslut om inräkning av lid för vistelse utom anstalt enligt 39 § KvaL meddelas f. n. av styrelsen utan möjlighet till delegation. Styrelsen föreslår en ändring i KvaL och eventuellt i KvalK som ger styrelsen befogenhet atl överlåta beslutanderätten i dessa ärenden till regionchef eller styresman vid kriminalvårdsanslall.

Beslut om disciplinär bestraffning enligl 47 § KvaL, som innebär alt viss
tid inle skall inräknas i verkställigheten, skall enligt 61 § KvaL alltid 12

underställas styrelsens prövning. Om underställningen skall avskaffas Prop. 1985/86: 147 måste alltså denna bestämmelse ändras. Styrelsen föreslår härvidlag en ändring som ger styrelsen generell befogenhet atl förordna att underställning av de aktuella besluten inle skall ske.

Anslutningsvis vill styrelsen betona det angelägna i atl beslutsordningen i de aktuella ärendena regleras på det sått styrelsen föreslagit, dvs. atl styrelsen ges befogenhet all överiåla beslutanderätten och avskaffa underställningen av beslut. Förutom alt denna ordning ger möjlighet för viss försöksverksamhet ger den utrymme för en viss flexibilitet när det gäller omfattningen av och tidpunkten för en decentralisering.

De ytterligare lagändringar som kommer att aktualiseras med anledning av decentraliseringsuppdraget återkommer styrelsen till senare.

Enligt vad som anförts i regeringens beslut om decentraliseringsuppdraget har berörda arbetstagarorganisationer informerats om innehållet i denna skrivelse.

I handläggningen av delta ärende, som avgjorts av generaldirektören Bo Martinsson, har deltagit överdirektören Marianne Håkansson, avdelningschefen Clas Amilon, planeringschefen Vilhelm Kariström och byråchefen Urban Sanden, föredragande.

Bo Martinsson Bo Martinsson

Urban Sanden

Remissyttranden Över skrivelsen 1985-12-19 från kriminalvårdsstyrelsen med begäran om ändringar i kriminalvårdslagstiftningen

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgivits av justitiekanslern (JK) och kammarrätten i Jönköping. JK har anfört:

Allmänt

Kriminalvårdsstyrelsen har enligl regeringens uppdrag den 24 oktober 1985 bl.a. atl utreda möjligheterna alt decentralisera vissa klienlärenden. En sådan decentralisering ligger i linje med statsmakternas strävan atl i allt större utsträckning flytta över beslutsbefogenheter från central nivå till regionala och lokala organ, och det finns enligl min mening inte några principiella skäl att i detta hänseende undanta vissa beslut beträffande intagna inom kriminalvården.

Av styrelsens framställning framgår att utredningen har påböijats men att styrelsen ännu inle har tagit ställning till i vilken omfattning decentralisering kan och bör genomföras. De lagändringar som styrelsen nu aktualiserar innebär emellertid att lagliga möjligheter öppnas för en mycket långtgående decentralisering av de uppgifter som idag ankommer på styrelsen. Visseriigen har en generell lagändring av liknande art tidigare gjorts delvis för att möjliggöra försöksverksamhet (prop. 1980/81:44 s. 17) men del är ändå enligt min mening mindre följdriktigt om man utan att avvakta resultatet av den pågående utredningen skall göra så betydande ingrepp i den gällande ordningen som styrelsen nu föreslår.

Det bör emellertid enligt min mening kunna accepteras atl man inom en eller flera regioner eller kriminalvårdsanstalter öppnar möjligheter atl under en begränsad försöksperiod delegera styrelsens beslutsfunktioner i den omfattning som kan anses erforderlig för alt styrelsen skall kunna fullgöra sill utredningsuppdrag.

Utöver dessa allmänna synpunkter vill jag i anslutning lill de särskilda förslagen i kriminalvårdsstyrelsens framställning anföra följande.

Lagen om beräkning av strafftid

Elt generellt bemyndigande av den lydelse som styrelsen föreslår innebär att de delegationsbestämmelser som f.n. finns i 20 § kan utgå. Vid tillkomsten av dessa framhöll dåvarande chefen för juslitiedepartemntet vikten av all delegationsmöjligheten inte skulle utnyttjas på etl sätt som minskar rällssäkerheten i de aktuella ärendena eller som kan föranleda ökade kostnader (prop. 1980/81:44 s. 17). Del är enligt min mening angeläget atl motsvarande synpunkt också beaktas vid en eventuellt utökad delegalionsmöjlighet.

Lagen om kriminalvård i anstalt Prop. 1985/86: 147

Ett förordnande enligt 47 § andra stycket 2 alt viss tid inle skall inräkas i verkställigheten har under förarbetena till lagen ansetts ha så allvariiga verkningar för den intagne att ärenden i vilka styresman har meddelat sådant förordnande lämpligen bort bli föremål för en obligatorisk överprövning (prop. 1974:20 s. 165). I regeringens utredningsuppdrag lill styrelsen har också förutsatts atl om överprövningssyslemel slopas så bör etl system med besvärsrätt införas. Etl förordnande enligl 39 § alt lid utanför anstalt inte skall inräkas i verkställighet avses bl.a. kunna ges om den intagna missbrukat friheten eller del därav genom atl avvika eller utnyttja den för annat ändamål än det avsedda, l.ex. för brottslig verksamhet. Bestämmelsen har således en bestraffningsliknande funktion och den bör om beslutanderätten delegeras omgärdas av samma rällssåkerhetsgaran-lier som 47 §.

Vad jag har sagt nu talar enligt min mening för atl någon ändring beträffande behörigheten atl fatta beslut enligl 39 eller 47 § över huvud tagel inte bör genomföras innan styrelsen har slutfört sin utredning.

Övrigt

I delta sammanhang vill jag understryka önskvärdheten atl frågan om besvärsrätten beträffande beslut inom kriminalvården närmare klarläggs i det fortsatta utredningsarbetet. Möjligen bör beslut av tjänsteman inom kriminalvården kunna överklagas direkt till kammarrätten (jfr 59 § lagen om kriminalvård i anstalt).

Den remitterade framställningen föranleder i övrigt inte något yttrande av mig.

Kammarrätten har anfört

Kriminalvårdsstyrelsen vill genom sin framställning om lagändring möj-liggöra försöksverksamhet med decentralisering av besluten inom kriminalvården. Kammarrätten finner det värdefullt att en sådan verksamhet kommer till stånd. Den bör noga följas och utvärderas inle bara ur effektivitetssynpunkt utan också från rättssäkerhetssynpunkt innan slutlig ståndpunkt tas om hur långt decentraliseringen bör drivas.

Kammarrätten, som konstaterar all förslaget inte innebär någon ändring när det gäller besvär till kammarrätten över styrelsens beslut, anser sig böra granska förslaget väsentligen från råussäkerhetssynpunkl.

När det gäller kriminalvårdsstyrelsens förslag angående ärenden som rör tillämpningen av lagen om beräkning av strafftid m. m. finner kammarrätten inte någon anledning till erinran.

Beslut om inräkning av tid för vistelse utom anstalt enligl 39 § lagen om kriminalvård i anstalt och om disciplinär bestraffning enligt 47 § andra stycket 2. samma lag har så allvariiga verkningar för den intagne atl del kan ifrågasättas om inle nuvarande ordning vad gäller beslutanderätt och underställning bör bibehållas. För kriminalvårdsstyrelsens förslag talar emellertid bland annat att styresmän och regionchefer i allmänhet torde ha tillräcklig kompelens för att göra korrekta bedömningar i de ifrågavarande

ärendena, att en fast praxis råder, vilken kriminalvårdsstyrelsen lämpligen bör kunna redovisa i anvisningsform, och att styrelsen med stöd av 42 § tillämpningskungörelsen efter besvär kan ändra vad nämnda tjänstemän beslutat. Nu nämnda omständigheter utgör enligt kammarrättens mening tillräckliga garantier för rällssäkerheten. Kammarrätten vill mot bakgrund härav inte motsätta sig kriminalvårdsstyrelsens förslag även i denna del. Del bör emellertid understrykas all styrelsen bör vara försiktig att decentralisera dessa ärenden så all beslutanderätt inle ges åt personer ulan tillräcklig utbildning och erfarenhet.

Prop. 1985/86: 147

Innehåll ?■■«?• '85/86:147

Sid

Proposition ....................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... ... 1

Lagförslag .......................................................... 2

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m 2

2 Förslag lill lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 3

Utdrag ur regeringsprotokoH den 13 mars 1986 ......... 4

1 Inledning ........................................................ ... 4

2 Bakgrund ....................................................... ... 4

3 Ärenden enligt lagen om beräkning av strafftid m. m ..... 6

4 Ärenden enligl lagen om kriminalvård i anstalt ....... ... 8

4.1 Beräkning av strafflid vid vistelse utanför anstalt 8

4.2 Överprövning av beslut om disciplinärt lidstillägg . .. 10

5 Hemställan ..................................................... ... II

6 Beslut .......................................................... ... II

Bilaga I Skrivelse 1985—12-19 från kriminalvårdsstyrelsen med

begäran om ändringar i kriminalvårdslagstiftningen 12

Bilaga 2 Remissyttranden över kriminalvårdsstyrelsens skrivelse 14

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 ] 7