Regeringens proposition 1985/86:138

om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde „

Prop.
m.m. 1985/86:138

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 13 mars 1986.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som innebär all de nuvarande distrikls-arbetsnämndema försvinner och fr.o.m. den I januari 1987 ersätts av kommunanknutna arbetsförmedlingsnämnder. Dessa nämnder skall ingå som delegationer inom länsarbetsnämnderna. De nuvarande kullurarbets-sektionerna på vissa arbetsförmedlingar omvandlas till kullurarbetsför-medlingar inom länsarbetsnämnderna och ges en starkare ställning inom arbetsmarknadsverkets organisation. Arbetsförmedlingen bör även i fortsättningen ha ansvaret för ackvisition av praklikplalser för skolväsendet och aktivt ägna sig ål förmedling av korta och tillfälliga arbeten. Slutligen behandlas arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) och länsarbetsnämndernas styrelser.

1 Riksdagen 1985/86. t saml. Nr 138

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1985/86:138

Utdrag ur protokoll fört vid regeringssammanträde den 13 mars 1986

Närvarande: statsminister Carlsson, ordförande, statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson. Andersson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande; statsrådet Leijon

Proposition om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde m. m.

Inledning

Arbetsmarknadsverkets organisation och uppgifter har genomgått kraftiga förändringar under 1970-lalel. Landet har delats in i arbelsförmedlingsdis-Irikl med dislriklskonlor och lokalkontor. Förmedlingskontorens organisation och arbetsformer har modifierats. Fr. o. m. den 1 januari 1977 infördes dislriklsarbetsnämnder på försök. Under början av 1980-talel log regering och riksdag (prop. 1980/81:100 bil. 15, AU 21, rskr 404) ställning för en ny organisafion av arbetsförmedlingen (PLOG). Genom beslut den 10 september 1981 bemyndigade regeringen chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommitté (A 1981:02) med uppdrag (dir 1981; 65) alt göra en översyn av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation (AMS-kommitlén) . Den 10 februari 1983 erhöll kommittén tilläggsdirektiv (dir 1983:16). AMS-kommillén överlämnade den 22 april 1985 till regeringen sitt slutbetänkande (SOU 1985:7) Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde jämte två bilagor (SOU 1985:8) Beredskapsarbete i AMS regi -faktaunderlag och (SOU 1985:9) Kulturarbelsförmedling - faktaunderlag. Vidare har kommittén presenterat en rapport (Ds A 1985; 2) Kommunerna och sysselsättningspolitiken. En sammanfattning av AMS-kommilténs överväganden och förslag bör fogas lill prolokollet i detta ärende som bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas lill prolokollet i delta ärende som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats och finns alt tillgå i arbetsmarknadsdepartementet.

Innan jag går in på AMS-kommilténs förslag vill jag något belysa arbetsförmedlingens utveckling under de senaste åren. Arbetsförmedlingen är det främsta medlet atl förverkliga målen för arbetsmarknadspolitiken. Förmedlingens huvuduppgift är all snabbt och effektivt hjälpa arbetssökande lill ett arbete och att tillgodose arbetsgivarnas behov av arbetskraft. Hos arbetsförmedlingen samlas och bearbetas del mesta av den information som finns tillgänglig om lägel på arbetsmarknaden och om utsikterna för skilda yrkesområden, industribranscher etc. Från arbetsförmedlingen

sprids informationen lill såväl de arbetslösa, de ombylessökande som de Prop. 1985/86: 138 personer som ännu inle har tagit stegel in på arbetsmarknaden. Vid arbetsförmedlingen får de sökande dessutom vid behov stöd och råd om utbildningsvägar, rättigheter och möjligheter på arbetsmarknaden. Arbetsgivare inom privat och offentlig sektor får på samma sätt information och råd angående sina angelägenheter.

En väl fungerande arbetsförmedling kan inte lösa sin uppgift enbarl inom sina egna lokaler. Myckel av den insamling och spridning av information och övrig verksamhet som pågår förutsätter elt aktivt utåtriktat arbete. Detta kan innebära exempelvis ackvisition av lediga platser, besök i förelag och på skolor, ambulerande verksamhet eller särskilda koncentrerade insatser inom företag på krisorter där akuta problem kan ha uppstått.

Arbetsförmedlingens uppgift är all underiätta den anpassning mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft som är en förutsättning för att tillväxt och utveckling skall ske i en öppen ekonomi. Arbetsförmedlingen skall aktivt hjälpa de kvinnor, män och ungdomar som vänder sig till förmedlingen för alt söka arbete och som behöver stöd i detta. Särskild omtanke måste ägnas långlidsarbelslösa, handikappade och andra svårplacerade. Vidare är det också angelägel att kvinnornas arbetsmarknad breddas. Förmedlingens huvuduppgift är att förmedla arbete och i del arbetet måste i en del fall ingå alt genom utredning och samtal med de sökande sprida kunskaper om arbetsmarknaden och arbetslivet. Rädsla, tvehågsenhet, bristande självtillit hos de arbetssökande kan redas ut och därmed begränsas eller kanske i kombination med en utbildningsinsats eller annan åtgärd övervinnas. I de diskussioner som arbetsförmedlingen har med arbetsgivarna tas bl.a. frågor om arbetets krav och arbetsmarknadens funktionssätt upp. På detta sätt kan arbetsförmedlingen påverka utvecklingen på arbetsmarknaden. Del är en påverkan delvis på marginalen, men för den enskilde individen och för samhällsekonomin i dess helhet en utomordentligt viktig verksamhet.

Av vad jag nu har anfört framgår atl jag lill skillnad från vad fallet är i många andra länder ser arbetsförmedlingen inte som en närmast passiv sluss genom vilken platser och sökande passerar och i bästa fall förenas, ulan som det viktigaste självständiga instrumentet bland alla de åtgärder, som ryms inom samlingsbegreppet arbetsmarknadspolitik. I dag pågår elt arbete med att förnya formerna och inriktningen av arbetsförmedlingens verksamhet (det s. k. serviceprogrammel). Regering och riksdag har vidare tagit ställning för en ny organisation av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) kansli (prop. 1984/85; 100 bil. 12, AU 11, rskr 188). Nu förestår, vilket jag har redogjort för i årets budgetproposition (prop. 1985/86; 100 bil. 12), en ny organisation av länsarbetsnämnderna som är anpassad till dels AMS kansli, dels intentionerna i serviceprogrammel. Jag återkommer till frågan om den lokala arbetsförmedlingens organisation i del följande.

För att något belysa arbetsförmedlingens arbete kan nämnas att under
budgetåret 1984/85 var sammanlagt ca 725000 personer någon gång an
mälda lill arbetsförmedlingen. Antalet lediga platser under motsvarande
period uppgick lill ca 660000. Arbetsförmedlingens organisation bestod
vid ingången av budgetåret 1984/85 av 292 förmedlingskonlor, varav 84 3

dislriklskonlor. Till delta kommer den cenlrala sjömansförmedlingen i Prop. 1985/86: 138 Göteborg.

För att öka effektiviteten hos arbetsförmedlingen har verket förutom nämnda organisationsförändringar under de senaste åren gjort omfattande förändringar i förmedlingsverksamheten. Det första steget i detta förändringsarbete utgjorde vissa organisatoriska och arbetsmelodiska förändringar som skulle skapa bättre kontakter med arbetsgivarna och ge en bättre service lill de arbetssökande (Platsförmedlingens organisation, PLOG). I början av år 1984 beslutade AMS vidare om det s.k. serviceprogrammel som bl. a. innebär förenklade regler, effektivare administration och delegering av beslut lill arbetsförmedlingen för alt förbättra servicen till såväl arbetssökande som arbetsgivare. Resurser skall frigöras så att mer tid kan ägnas ål kontakter med företag och arbetssökande. Vidare omfördelas administrativa resurser successivt från AMS kansli och länsarbetsnämnderna till arbetsförmedlingen.

För alt möta kravet på en snabb och effektiv platsförmedling pågår på ett antal orter i landet försök med bl.a. morgon- och kvällsöppna arbetsförmedlingar och s. k. jobbingprogram i lokalradion. I cenlrala Stockholm har också nyligen öppnats en arbetsförmedling, den s.k. Platshörnan, som är helt inriktad på platsförmedling, dvs. ingen utredningsverksamhet förekommer. Arbetsforum vid Stockholms och Uppsala universitet är andra exempel på hur förmedlingsarbele kan bedrivas. Vidare pågår kontinuerligt olika försök med skilda arbetsmetoder inom förmedlingsorganisa-lionen. Jag tänker bl.a. på s.k. jobbklubbar som innebär intensifierade arbetsförmedlingsinsaiser. Delta har visat sig vara ett myckel effektivt sätt alt hjälpa sökandena i kontakterna med arbetsgivare. Iniensivinsatser för långlidsarbelslösa och handikappade, samverkan med postverket på orter som saknar arbetsförmedling, uppsökande verksamhet i samarbete med fackliga organisationer är andra exempel som visar på möjligheterna alt finna nya vägar i förmedlingsarbetet.

Som etl led i effekliviseringen av arbetsförmedlingen pågår också en teknisk upprustning med ökad användning av ADB i förmedlingsarbetel. Användningen av datorer gör det möjligt all snabbare informera sökande om lediga platser och arbetsgivare om lämpliga sökande. I dag har alla arbetsförmedlare i Södermanlands och Stockholms län tillgång till terminaler. Utbyggnaden fortsätter nu i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. De utvärderingar som hittills har gjorts visar atl erfarenheterna av systemet är mycket goda.

Som jag tidigare har framhållit är förmedlingens huvuduppgift att vara
ett serviceorgan för sökande och arbetsgivare. Etl förmedlingsarbete som
av båda parter upplevs som positivt och effektivi är en förutsättning för att
förmedlingen skall kunna behålla och stärka förtroendet hos sina kunder.
Det förändringsarbete som nu pågår är enligt min mening väl ägnat atl
stödja denna målsättning. I detta arbete ryms samfidigt mycket svåra
avvägningar. Jag tänker på den konflikt som finns mellan all snabbt tillsät
ta de lediga platserna och risken för att de svagaste på arbetsmarknaden
upplever att de får ett otillräckligt stöd. Jag tänker vidare på svårigheten
all i varje läge avväga omfattningen av utredningsarbete kring den sö- '*

kändes bakgrund och förutsättningar. Enligl min mening har organisatio- Prop. 1985/86: 138 nen förutsättningar alt hantera dessa problem. Ett effektivt tillsättande av de lediga platserna behöver inle slå i konflikt med t. ex. de arbetshandikappades möjligheter till arbete. En arbetsgivare som får gott stöd av förmedlingen är rimligen mer intresserad av atl vända sig lill förmedlingen och lita till dess bedömning när det gäller t. ex. en arbetshandikappad sökandes förutsättningar atl klara visst arbete. Det är vikligt alt förmedlingen utnyttjar de hjälpmedel som den har till sitt förfogande - utbildning, beredskapsarbete, lönebidrag m. m. — på ett sådant sätt all de kommer de svagaste med störst svårigheter all få arbete till del. När det gäller förmedlingens utredande verksamhet bör den enligl min mening kunna differentieras i än högre grad än vad som för närvarande sker. Det måste också genomgående i princip finnas en handlingsplan för den arbetssökande, kort- eller långsiktig. Strävan bör vara att den sökande går från förmedlaren med konkreta förslag på arbete, utbildning eller annan insats. Jag vet att arbetsmarknadsverket lägger ned omfattande arbete i denna riktning och jag vill understryka vikten härav. Jag är vidare övertygad om atl den förändring som nu föreslår av länsarbetsnämndens organisation kommer atl innebära effekli-vitelsvinster genom att förmedling, vägledning och yrkesinriktad rehabilitering/vägledning kan samordnas på etl bättre sätt.

Fr. o. m. år 1986 pågår också en försöks\ erksamhet i nio kommuner och tre landstingskommuner med ökat samarbete mellan arbetsförmedlingen och kommunerna, de s. k. frikommunförsöken. Dessa försök innebär atl arbetsförmedlingsnämnder med representation för parterna, kommunen och arbetsmarknadsmyndigheterna får inrättas i varje försökskommun. Nämnderna erhåller vissa ökade beslutsbefogenheter vilket ger en möjlighet att kunna hanlera del arbelsmarknadspoliliska ålgärdssyslemet lite friare. I fyra av nämnderna skall del finnas en kommunal ordförande. Syftet med dessa försök är all pröva nya samverkansformer mellan stat och kommun. Försöken innebär emellertid ingen förändring i det förhållandet atl staten även i fortsättningen skall ha huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Jag återkommer till arbetsförmedlingsnämnderna i det följande när jag behandlar en skrivelse den 6 december 1985 från AMS angående inrättande av sådana nämnder i hela landet. Skrivelsen har remissbehandlats och yttranden har avgelts av statskontoret, riksrevisionsverkel, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Västerbottens län jämte LO-distriktet i Västerbotten och Västerbottens läns TCO-dis-trikl, jämställdhetsombudsmannen. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). En remissammanställning finns all tillgå i arbetsmarknadsdepartementet.

Jag övergår nu lill att redovisa mina förslag i etl antal frågor som har behandlats av AMS-kommitlén saml nämnda skrivelse från AMS. Kommitténs förslag i fråga om AMS egenregiverksamhel har behandlats i årets budgetproposition (prop. 1985/86: 100 bil. 12).

ti Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 138

Mitt förslag: Den nuvarande organisationen av arbetsförmedlingen med distriktsarbetsnämnder, dislriklskonlor och arbetsförmedlings-distrikt slopas. I stället införs en organisation med i huvudsak kom-munanknuina arbetsförmedlingsnämnder för den lokala samverkan i arbetsmarknadsfrågor med företrädare för arbetsmarknadens parter och kommunerna. Arbetsförmedlingsnämnderna skall ingå som delegationer inom länsarbetsnämnden. Länsarbetsnämnden blir därmed den enda arbetsmarknadsmyndigheten i länet.

AMS förslag: Överensstämmer med mitt i fråga om organisationen. För alt bevara möjligheten att låta länsarbetsnämnden vara "andra instans" i ärenden där den enskilde vill överklaga arbetsförmedlingens beslut bör enligl AMS omprövningsinslitulel införas inom myndigheten (länsarbetsnämnden).

Remissinstanserna: Flertalet är positiva lill införandet av arbetsförmedlingsnämnder. Flera betonar vikten av att erfarenheterna från de nu pågående frikommunförsöken, som även innefattar försök med arbetsförmedlingsnämnder, las till vara. Flera tar upp frågan om arbetsförmedlingsnämndernas geografiska ansvarsområden och pekar på alt det på sina håll kan finnas behov av avvikelser från den direkt kommunanpassade indelningen.

Skälen för mitt förslag: Distriktsarbetsnämnderna infördes på försök den I januari 1977 och permanentades den 1 juli 1979. Nämnderna inordnades då i arbetsmarknadsverkels reguljära organisation och omvandlades samtidigt från rådgivande organ till styrelser för arbetsförmedlingarna. I distriktsarbetsnämnderna sitter företrädare från arbetsförmedlingen, kommunerna och arbetsmarknadens parter. Från arbetsmarknadsverket, de lokala fackliga organisationerna och kommunerna har kritik riktals mot distriktsarbetsnämnderna. Kritiken har främst gällt brislen på egna resurser för nämnderna, oklara arbetsformer och de begränsade möjligheterna atl falla beslut i principiellt vikliga ärenden.

För atl finna nya former för distriktsarbetsnämndernas verksamhet har AMS sedan mitten av år 1984 bedrivit en försöksverksamhet med alternativa former för samverkan och beslut inom arbetsförmedlingen. En av försöksmodellerna har omfattat arbetsförmedlingsnämnder på kommunnivå. AMS har i skrivelse den 6 december 1985 redovisat erfarenheterna av försöksverksamheten och föreslagit att distriktsarbetsnämnderna skall er-sällas av arbetsförmedlingsnämnder i hela landet.

Kritiken mot distriktsarbetsnämnderna är enligt min mening inte helt obefogad. Nämnderna har av olika skäl inle kunnat spela den roll som avsikten var då de infördes. Det har varil svårt att finna vettiga former för nämndernas verksamhet och meningsfulla arbetsuppgifter. Detta har också varit grunden för den försöksverksamhet som AMS har bedrivit genom att pröva nya former för arbetsförmedlingens organisation och samverkan med lokala parter. Försöksverksamheten visar atl del finns alternativ lill

distriktsarbetsnämnderna, som öppnar möjligheten till ett helt annat lokalt Prop. 1985/86: 138 engagemang i arbetsmarknadsfrågor. Jag tillstyrker därför AMS förslag all distriktsarbetsnämnderna slopas och att arbetsförmedlingsnämnder inrättas som delegationer inom länsarbetsnämnden. Normalt bör del finnas en arbetsförmedlingsnämnd för varje kommun som har en arbetsförmedling. Avvikelser härifrån kan behöva göras. På sina håll kan det l.ex. vara lämpligt alt sammanföra flera kommuner under en gemensam arbetsförmedlingsnämnd. När arbetsförmedlingsnämnderna införs och ersätter distriktsarbetsnämnderna finns inte längre behov att ha kvar dislriklskontors-funklionen och indelningen i arbetsförmedlingsdistrikl.

Arbetsförmedlingsnämnderna bör vara delegationer inom länsarbetsnämnden för samverkan i lokala arbetsmarknadsfrågor och för samråd kring utnyttjandet av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och resurserna. För atl verksamheten med arbetsförmedlingsnämnder skall få ett reellt innehåll är del viktigt att nämnderna får möjlighet till elt verkligt inflytande över det lokala utnyttjandet av arbetsmarknadspolitiska resurser. Nämnderna bör därför behandla konkreta frågor om planering, samordning och uppföljning av arbetsförmedlingsverksamheten och arbelsmarknadspoliliska insatser inom nämndens ansvarsområde. Det kan gälla att samordna insatser mellan arbetsmarknadsmyndigheterna, kommunen och parterna på arbetsmarknaden för all i samband med l.ex. omfattande rekrytering till företag, åtgärder vid varsel och friställningar samt insatser för utsatta grupper kunna få ut största möjliga effekt. I samband med en företagsnedläggning inom en kommun skulle t. ex. nämnden kunna lägga upp en strategi hur man bäst löser elt sådant problem och hur man bäst disponerar tillgängliga resurser. Vidare bör nämnden utifrån de riktlinjer som läggs fast av länsarbetsnämnden, kunna besluta om t. ex. fördelning av beredskapsarbeten och lönebidrag och deras inriktning på sökandegrupper saml inriktningen av olika utbildningsinsatser för all tillgodose lokala behov av utbildad arbetskraft. I samband med AMU i förelag skulle nämnden t. ex. kunna ange riktlinjer för beslut om bidrag lill kurskostnader vid förelagsförlagd utbildning och bidrag för motprestation. Vidare skulle nämnden kunna svara för den särskilda prövning som fordras för alt besluta om stöd till företag som saknar kollektivavtal. Ärenden som rör enskilda individer skall normall inte behandlas i nämnden eftersom del då skulle leda till onödigt tidsutdräkt. I förmedlingsarbetet aktualiseras dock ofta genom enskilda ärenden principiella frågor som del kunde vara värdefullt all behandla i nämnden. Jag tänker på frågor kring bl. a. aktuali-sering av arbelsvägransrapporter, principer för beviljande av t. ex. utbildningsbidrag för viss utbildning eller ärenden i vilka en utförsäkringshotad inle har kunnat erbjudas beredskapsarbete. De närmare formerna för hur nämnden skall arbeta och vilka frågor och beslut som skall behandlas bör bestämmas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av AMS.

Beslut om åtgärder som riktar sig direkt lill enskilda arbetssökande eller
arbetsgivare bör normall fattas av personal hos den lokala förmedlingen
och inle tas upp i arbetsförmedlingsnämnden. Eftersom arbetsförmedling
en föreslås ingå i länsarbetsnämnden kommer förmedlingens tjänstemän
all besluta på länsarbetsnämndens vägnar. Delta får inte innebära någon 7

ändring i strävan atl lägga besluten så nära förmedlingens kunder som Prop. 1985/86: 138 möjligt. Länsarbetsnämnderna skall således utnyttja möjligheterna att delegera beslutanderätt till tjänstemän vid arbetsförmedlingen. Riktlinjer för denna delegering bör fastställas av AMS och jag utgår härvid från atl en likformig delegering sker över hela landet. Som jag nyss har nämnt bör beslut om åtgärder som riktar sig direkt lill enskilda arbetssökande eller arbetsgivare delegeras så långt möjligt lill arbetsförmedlingen. Även i fråga om ulnytljandet av arbelsmarknadspoliliska resurser och fördelningen mellan olika åtgärder bör strävan vara atl delegering sker.

I en arbetsförmedlingsnämnd bör del finnas företrädare för arbetsförmedlingen, kommunen och lokala arbelsmarknadsparter. Ordförande i nämnden bör vara en chefstjänsteman vid länsarbetsnämnden. Den lämpligaste sammansättningen av en arbetsförmedlingsnämnd kan variera från område lill område. Del bör ankomma på regeringen eller efter regeringens bemyndigande AMS atl efter samråd med berörda parter besluta om sammansättningen. Del är enligl min mening vikligt atl antalet ledamöter begränsas om syfiet med nämnderna skall kunna uppnås. Normalt bör antalet ledamöter inkl. ordföranden inle översliga sju. I de arbetsförmedlingsnämnder som omfattar fier än en kommun bör antalet ledamöter kunna utökas med en för varje tillkommande kommun. För ledamöterna bör finnas ersättare. Ledamöterna och ersättarna bör förordnas av länsarbetsnämnden för en lid av högst tre år efter förslag av de parter som skall vara företrädda i en nämnd. Eftersom nämnderna inte utgör styrelser för myndigheter gäller inle kungörelsen (1974:224) om personalförelrädare i statlig myndighets styrelse m. m. Jag finner del ändå angelägel all en personalförelrädare skall ingå i varje nämnd. Nämnderna bör sammanträda regelbundet en gång i kvartalet.

I och med att länsarbetsnämnden blir den enda arbetsmarknadsmyn
digheten i länet kommer beslut som fallas av tjänstemän vid förmedlingen
atl vara beslut av länsarbetsnämnden. Därför är del naturligt alt ett om-
prövningsinslilul införs inom myndigheten, vilket AMS också har föresla
git. Regeringen har tidigare (prop. 1985/86:80) föreslagit riksdagen en ny
förvaltningslag som avses träda i kraft den I januari 1987. Förslagel inne
bär att myndigheterna under vissa förutsättningar får en skyldighet att
ompröva fattade beslut. Vid riksdagens bifall till lagförslaget skulle således
fr.o.m. den I januari 1987 ett omprövningsinslilul stå lill förfogande för
länsarbetsnämnderna. Enligl min mening är detta institut en förutsättning
för att den nya organisationen skall kunna genomföras. Härutöver kan jag
se behov för arbetsmarknadsverket, parterna och kommunerna av en
något längre förberedelsetid inför övergången lill denna nya ordningen
med arbetsförmedlingsnämnder. Mot denna bakgrund förordar jag att den
omorganisation av arbetsförmedlingen som jag nu har föreslagit bör träda i
kraft den 1 januari 1987 och inte den 1 juli 1986 som AMS har föreslagit.
Den försöksverksamhet med arbetsförmedlingsnämnder som bedrivs inom
ramen för det s. k. frikommunförsöket skall även i fortsättningen efter den
1 januari 1987 bedrivas enligl förordningen (1985:788) om försöksverksam-
hel inom arbetsmarknadspolitikens område i vissa kommuner (ändrad
1985:1085). 8

Bakgrund

Hur arbetsförmedlingen inom kulturområdet bör ordnas har varil föremål för flera utredningar de senaste årtiondena. Genom riksdagens beslut (prop. 1975/76:84, AU 28, rskr 222) slogs fast all den offentliga arbetsförmedlingen skulle ha ansvar även för arbetsförmedling inom kulturområdet och att vissa enskilda förmedlingar som bedrev förmedlingsverksamhet utan vinstsyfte övergångsvis skulle få fortsätta sin verksamhet. 1 dag bedriver den offentliga arbetsförmedlingen artist- och musikerförmedling saml förmedling inom ord- och bildområdet. Det finns vidare fyra s. k. organisationsförmedlingar som med tillstånd av AMS bedriver förmedlingsverksamhet. Dessa är Folkparkernas artistförmedling. Föreningen Turnerande sällskap, Musiketablissementens förening och Svenska Musikerförbundets förmedlingscentral. Det finns vidare tre vinslsyftande förmedlingar på det internationella planet som bedrivs i enskild regi och vars tillstånd är tidsbegränsade av AMS. Därutöver bedrivs vid vissa centrumbildningar förmedling av kulturarbetare med arbetsförmedlare som är anställda av arbetsmarknadsverket.

Kritik har riktats mot den nuvarande formen för förmedlingen av arbeten inom kulturområdet. AMS-kommiltén fick därför i uppdrag all pröva om de nuvarande kullurarbelarseklionerna inom den offentliga arbetsförmedlingen är den mest ändamålsenliga formen eller om verksamheten, för att göra en vidgning av serviceutbudet möjlig, bör brytas ut från arbetsmarknadsverket och överföras till t. ex. etl statligt bolag eller en stiftelse. Om kommittén kom fram till alt verksamheten skulle utökas på detta sätt, borde den även pröva på vilket sätt del utvidgade serviceutbudet skulle finansieras. Frågan om kulturarbelsförmedling behandlades i kommittén av en särskild beredningsgrupp med representanter för intressenterna inom området.

Den organisatoriska formen av kulturarbetsförmedling

Mitt förslag: Förmedlingen av arbeten inom kulturområdet bör även i fortsättningen bedrivas inom arbetsmarknadsverket och organisationen härför bör förslärkas.

Kommitténs förslag: Kommittén utgår från att det allmänna även i fortsättningen skall ha ansvaret för kulturarbelsförmedling och föreslår atl en fristående statlig stiftelse är den verksamhetsform som kan ge bäst service ål dem som är verksamma inom kulturområdet. Stiftelsen skall ha det arbelsmarknadspoliliska ansvaret både när det gäller arbetsförmedling och hanteringen av de arbelsmarknadspoliliska åtgärderna. Såväl centrumbildningarna som organisalionsförmedlingarna skall behålla den förmedling som de har i dag. Stiftelsen skall ha etl nära samarbete med arbetsmarknadsverket.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser instämmer i kom- Prop. 1985/86: 138 mittens förslag. AMS avstyrker förslaget och har i sitt yttrande elt eget förslag om viss omorganisation för atl förslärka den offentliga arbetsförmedlingen.

Skälen för mitt förslag: I dag bedrivs inom den offentliga arbetsförmedlingen kulturarbelsförmedling vid fyra kullurarbelssektioner, som är knutna lill arbetsförmedlingens dislriklskonlor i Stockholm (Norrmalm), Göteborg, Malmö och Umeå. Dessa sektioner följer och samordnar förmedlingsarbetel inom var sin region. Dessutom finns särskilda kullurar-betsförmedlare placerade i Växjö, Härnösand, Luleå och Örebro. 1 län som saknar särskilda kulturarbelsförmedlare finns på varje lokal förmedling någon som ser till atl den sökande kan få kontakt med en sådan förmedlare. Härtill kommer den förmedling för kulturarbetare som bedrivs av s. k. organisalionsförmedlingar. AMS-kommiltén har föreslagit en samordning av kullurarbelsförmedlingen och atl den organiseras som en frislående statlig stiftelse. AMS har i sitt remissyttrande anfört flera skäl som talar emot en sådan organisation. För egen del anser jag i likhet med AMS atl förutsättningarna för en effektiv kulturarbelsförmedling för närvarande bäst kan tillgodoses genom alt omvandla nuvarande kullurarbelssektioner lill kulturarbetsförmedlingar och ge dem en mer självständig ställning men med nära anknytning lill den ordinarie förmedlingen. Inom ramen för en sådan frislående förmedling bör också kunna uppnås elt bättre utnyttjande för kulturarbetare av de olika arbelsmarknadspoliliska hjälpmedlen. Jag kan emellertid se många fördelar med all samla arbetsförmedlingen för kulturarbetare hos en institution som l.ex. en stiftelse som AMS-kommiltén har föreslagit. En sådan ordning är dock förenad med betydande svårigheter och problem av praktisk art. En utveckling av den offentliga arbetsförmedlingen på detta område som jag nu har förordat med en mer självständig kulturarbelsförmedling bör inle utesluta att andra lösningar på detta område kan äga rum i framliden. Del pågår också en försöksverksamhet med kulturarbelsförmedling på del internationella planet inom stiftelsen Institutet för rikskonserler. En utvärdering av den verksamheten bör kunna ge ytterligare underlag för den framtida kullurarbelsförmedlingen.

Mol bakgrund av vad jag nu har förordat bör alltså de nuvarande kullur-
arbelssektionerna omvandlas lill kulturarbetsförmedlingar med befogen
heter och arbetsuppgifter som arbetsförmedlingskonlor för alt få en star
kare ställning i arbetsmarknadsverkets organisation. I likhet med vad som
gäller i dag bör varje sådan förmedling ha elt ansvarsområde (region) som
omfattar flera län. Förmedlingen bör organisatoriskt knytas till länsarbets
nämnden i del län där den är belägen. Kullurarbelsförmedlingarna kommer
därigenom alt ha ett annat ansvarsområde än vad som gäller för den nya
arbetsförmedlingsorganisafion som jag nyss har föreslagit. Med hänsyn till
verksamhetens särskilda karaktär kan jag dock inle se atl detta skall
innebära några problem. Till den ansvariga länsarbetsnämnden bör knytas
en planeringsgrupp med bl.a. representanter för de övriga länsarbets
nämnderna i regionen och kullurarbelsförmedlingen. Del övergripande
ansvaret för kulturarbetsförmedlingen bör ligga hos AMS som fastställer 10

resurser och riktlinjer för verksamheten. Härvid bör AMS kullurarbetsde-legafion, som bl. a. består av representanter för olika intressegrupper inom kulturområdet, kunna ges ett ökat ansvar för verksamheten.

1 motiven för sina förslag framhöll AMS-kommitlén viklen av fria och flexibla former i förmedlingsarbetel för alt kunna uppfylla de speciella krav som kulturarbelsmarknaden ställer. Jag delar kommitténs uppfattning i detta avseende. Den organisatoriska modell som jag har förordat, med frislående kulturarbetsförmedlingar, ger ökade möjligheter all pröva olika arbetsmetoder med särskild hänsyn till förhållandena inom kultursektorn. De arbelsmarknadspoliliska insatserna bör även i fortsättningen utformas på ett sådant sätt att de överensstämmer med kulturpolitiska utgångspunkter. Jag förutsätter därvid i likhet med kommittén att förmedlingsverksamhet också i fortsättningen bedrivs i nära samverkan med bl. a. centrumbildningarna.

Del bör få ankomma på regeringen eller efter regeringens bemyndigande AMS all närmare utforma organisationen och de närmare riktlinjerna för verksamheten samt att överväga och besluta om formerna för samverkan på regional nivå med intressenterna på kulturområdet. Delta bör ske inom de kostnadsramar som AMS disponerar.

Prop. 1985/86: 138

Kommitténs förslag: Arbetsförmedling genom stiftelsen skall i princip vara avgiftsfri. Undantagna skall vara artister/musiker och artislgrup-per/orkestrar med färdiga program på del kommersiella området (s.k. programförmedling), l.ex. dansorkeslrar och discjockeys. Förmedling av enskilda kulturarbetare ulan särskilt program skall som hittills ske kostnadsfritt. Stiftelsen skall tillhandahålla den särskilda service som vissa artister efterfrågar såsom hoiellbokning, ekonomisk redovisning och rådgivning saml marknadsföring.

Remissinstanserna: Flertalet av instanserna ställer sig positiva till alt stiftelsen skall ta ut avgift för sådan verksamhet som programförmedling och för den särskilda servicen. Centrumbildningarna är negativa lill alla sorters avgifter dels därför atl de anser att programförmedling inte hör hemma inom centrumbildningarna, dels därför att många av dem har inskrivet i sina stadgar att all service skall vara avgiftsfri. Teaterförbundet anser atl dansorkestrar är den enda kategori som klart programförmedlas och atl avgiftsuttag endast skall gälla dessa.

Skälen för mitt förslag: Den offentliga arbetsförmedlingen för såväl kulturarbetare som för andra arbetssökande skall även i fortsättningen vara avgiftsfri. Inom kullurarbetsområdet tillhandahåller såväl arbetsförmedlingarna som organisationsförmedlingarna tjänster som inle kan anses vara

av arbelsförmedlingskaraklär som l.ex. konlraklsskrivning och hoiellbokning. Jag anser alt den offentliga arbetsförmedlingen på samma sätt som gäller för olika privata förmedlingar bör la betalt för sådana tjänster som inte kan betraktas som arbetsförmedling enligt lagen (1935; 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Härigenom kommer de olika förmedlingarna på kulturområdet alt arbeta under mer jämställda villkor. All avgöra vad som är sådan service som inle innefattar ren arbetsförmedling kan vara svårt. Det bör ankomma på AMS all klart definiera del område som skall avgifisbeläggas. Vidare bör riksrevisionsverket (RRV) i samråd med AMS fastställa avgifternas storlek och hur intäkterna av och kostnaderna för verksamheten skall budgeteras och redovisas. 1 övrigt bör del ankomma på regeringen all meddela erforderliga föreskrifter. AMS insatser för all ge denna särskilda service skall finansieras genom ullagna avgifter. Denna nya verksamhet med avgiftsfinansiering bör utgöra försöksverksamhet under tre år. Verksamheten bör också utvärderas.

Prop. 1985/86: 138

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag när del gäller förmedling av korttidsarbeten. Kommittén har dessutom föreslagit en försöksverksamhet med korttidsförmedling av kontorsarbetskraft med särskild s. k. överservice.

Remissinstanserna: Fierlalel remissinstanser tillstyrker i huvudsak kommitténs förslag men några, bl.a. AMS, statskontoret och LO har invändningar mol den föreslagna försöksverksamheten.

Mina överväganden: Den offentliga arbetsförmedlingen svarar i dag för en relativt begränsad del av den förmedling som sker av korttidsanställningar. Merparten sker via andra kanaler såsom direktkontakt mellan arbetsgivare och arbetssökande, annonser, informell information från vänner och bekanta saml genom privata förmedlingar. Inom konlorsområdet har den privata förmedlingen stor omfattning när del gäller korta anställningar eller uppdrag.

Genom tillkomsten av lagen (1976: 157) om allmän plalsanmälan skall samtliga platser med en varaktighet av minst tio dagar anmälas lill den offentliga arbetsförmedlingen. Lagen omfattar alltså inte arbeten av kortare varaktighet än lio dagar. De tätare kontakterna mellan arbetsgivare och arbetsförmedling som bl.a. har blivit en följd av lagen har inneburit att förelagen i större utsträckning också anmäler korttidsarbeten.

Förmedling av korttidsarbete sker alltså även på andra sätt än genom den offentliga förmedlingen. Elt antal organisalionsförmedlingar bedriver med tillstånd av AMS mot avgift verksamhet inom kontors-, mannekäng-

och kulturområdena. Förutom organisationsförmedlingar med rätt alt la ut Prop. 1985/86: 138 avgift, bedriver elt antal organisationer avgiftsfri förmedlingsverksamhet.

För egen del anser jag att del ur servicesynpunkl gentemot både sökande och arbetsgivare är synnerligen viktigt atl förmedlingen intensifierar sina insatser när del gäller korttidsarbeten. Etl ökat engagemang från förmedlingens sida på detta område innebär också alt fler arbeten kommer all anmälas till förmedlingen. Detta skapar möjligheter all ge en bättre och bredare service lill de arbetssökande. En ökad aktivitet inom korltidsför-medlingen kan också skapa kontakt med grupper som annars inte skulle vända sig lill förmedlingen och leda lill åtgärder som kan medverka till all den enskilde bättre kan hävda sig på arbetsmarknaden, t. ex. genom utbildning. Sådana kontakter kan också leda till att personen på sikt kan erhålla en fastare förankring på arbetsmarknaden. Delta gör det naturligt atl organisera förmedling av korttidsarbeten i anslutning till den övriga förmedlingsverksamheten. Jag är därför enig med kommittén atl förmedling av korta och tillfälliga arbeten är en mycket viktig uppgift för den offentliga arbetsförmedlingen inte minst mol bakgrunden av att andelen tillfälliga arbeten har ökat.

När del gäller förmedling av korttidsarbete inom konlorsområdet sker detta i dag dels genom den offentliga arbetsförmedlingen, dels genom ett par s. k. organisalionsförmedlingar. Dessutom finns ett stort antal skrivbyråer. Dessa skrivbyråers verksamhet har utretts vid ett flertal tillfällen och senast behandlats av arbetsförmedlingsutredningen i promemorian (Ds A 1982:2) Skrivbyråernas ambulerande verksamhet. Promemorian har remissbehandlats. Flera av remissinstanserna menar all promemorian visar att arbetsförmedlingslagen är oklar på väsentliga punkter. AMS-kommillén anser bl. a. mot bakgrund härav alt lagen bör ses över i syfte all ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell utformning. Jag instämmer i denna uppfattning och inom arbetsmarknadsdepartementet har det nyligen påbörjats ett arbete med en översyn av arbetsförmedlingslagen.

Kommittén har vidare föreslagit en försöksverksamhet med särskild service utöver det ordinarie förmedlingsarbetel. Del gäller t. ex. hjälp med inbetalning av skatter och sociala avgifter m. m. För detta bör arbetsgivaren betala en avgift som täcker självkostnaden. Förmedlingen skulle också ulföra uppdrag på beställning av en arbetsgivare. Delta menar kommittén skulle kunna bedrivas som en frislående enhet men som en del av den offentliga arbetsförmedlingen. Jag har tidigare föreslagit när det gäller arbetsförmedling inom kulturområdet all avgifter skall kunna tas ut för sådan service som inte är arbetsförmedling. För kontorsområdet finner jag emellertid inte anledning att pröva en sådan verksamhet utan detta bör enbart ske inom det myckel särpräglade området som kullurarbelsförmedlingen utgör.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Alla remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga är positiva till kommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag: Yrkes- och arbetslivsorienlering liksom praktik har ökat kraftigt inom olika delar av utbildningsväsendet under senare år. Detta är bl. a. en viktig del i övergången från skola lill arbetsliv och ställer stora krav på tillgång av praktikplatser. Enbart för grundskola och gymnasium kan delta behov uppskattas till en halv miljon platser per läsår. Vidare har det inom gymnasieskolan under innevarande budgetår påbörjats en försöksverksamhet med utökad praktik. Allt detta innebär att det behövs en väl fungerande organisation för att verksamheten skall fungera. I dag har arbetsmarknadsverket ansvaret för anskaffande av platser för praktisk arbetslivsorienlering (prao) i grundskolan, för yrkes- och arbetslivsorientering (yo/ao) i gymnasieskolan saml för teknisk praktik i gymnasieskolan (tp). Verket har också ansvaret för alt skaffa fram platser för det internationella tekniska praklikutbudel (lAESTE). Praklikplatsackvisition sker i dag av AMS med hjälp av ett databaseral arbetsgivarregisler som köps av elt dataföretag. Samtliga län deltar utom Golland där delta tillämpas endast i begränsad omfattning. Skolorna lar sedan över och fördelar platserna. Nuvarande regler ger också utrymme för annan arbetsfördelning lokalt.

En förutsättning för att ackvisitionen skall fungera är att ett tillräckligt antal praklikplalser kan las fram. Arbetsgivarna har etl stort ansvar för atl sådana platser ställs fill förfogande. Frågan om eventuell lagstiftning eller avtal för all säkerställa behovet av sådana insatser har diskuterats i olika sammanhang. Då del hittills inte har varit brist på praklikplalser anser jag inte atl lagstiftningsåtgärder för närvarande är nödvändiga utan utgår ifrån alt företagen även i fortsättningen tar sitt ansvar härvidlag.

AMS-kommiltén har föreslagit att arbetsmarknadsverket också i fortsättningen skall ha ett ansvar för ackvisition av praklikplalser på samma sätt som i dag. Enligt min mening finns det inga skäl som talar för en ändring av denna ordning. Jag anser därför efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Göransson alt arbetsmarknadsverket även i fortsättningen bör ha detta ansvar. Ackvisition av praktikplatser kan enligl min mening ses som en integrerad och naturiig del i verkets totala verksamhet och arbetsförmedlingen kan i sina kontakter med arbetsgivaren informera om behovet av praktikplatser. Dessutom räknar AMS med alt i slutet av 1980-talel ha ett eget arbetsgivarregisler helt uppbyggt på egen utrustning. Ur detta register kommer arbetsförmedlingen atl erhålla underiag för ackvisition av praklikplalser. Detta talar

också för atl motsvarande resurs inle skall byggas upp hos en annan huvudman.

En viktig förutsättning för att ackvisitionen skall fungera är att ansvars-och arbetsfördelningen mellan inblandade myndigheter är genomtänkt och funktionell. Det är alltså viktigt alt arbetsförmedlingen har en god kontakt med skolan och all planering och samordning av verksamheten sker inom t. ex. SSA-råden. Skolan bör planera behovet av platser och överiämna ett väl genomarbetat uppdrag till arbetsförmedlingen. Sådan ackvisition som kan ske kollektivt i en första genomgång - jag tänker bl.a. på grundskolans prao - bör sedan som jag i det föregående har förordat skötas av arbetsförmedlingen och fördelning av platser på elever göras av skolorna. Jag vill i detta sammanhang påminna om viklen av att kvinnor stimuleras till all välja för dem olradilionella yrkesområden. När del inte är fråga om sådan kollektiv ackvisition som jag nu har nämnt bör ackvisitionen även i fortsättningen skötas av skolorna men i samverkan med arbetsförmedlingen. Emellertid bör kommunen och arbetsförmedlingen kunna komma överens om annan uppdelning av ansvaret än vad jag nu har förordat. Innan etl beslut fattas av skolan om en större utvidgning av behovet av praklikplalser bör samråd ha skett med arbetsförmedlingen. Det bör ankomma på regeringen att utfärda de närmare föreskrifterna härom. Kommittén har också föreslagit att en gemensam fortbildning för arbetsförmedlingens och skolornas syopersonal återinförs. Jag anser atl detta får bedömas av AMS och skolmyndigheterna inom ramen för deras anslag för personalutbildning.

Prop. 1985/86: 138

Kommitténs förslag: I AMS styrelse bör på arbetsgivarsidan ingå även en företrädare från vardera Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. AMS överdirektör och den obundne ledamot som av tradition har representerat jordbruks- och skogsnäringarna bör ej längre ingå i styrelsen. Kommittén har övervägt men inle funnit skäl att föreslå någon särskild representant för staten som arbetsgivare. Kommittén har vidare föreslagit atl någon särskild representant för kvinnofrågor i fortsättningen inte skall utses. I stället bör det finnas en obunden ledamot som företräder mera allmänna intressen. I övrigt bör styrelsen ha samma sammansättning som för närvarande.

Remissinstanserna: De flesta godtar kommitténs förslag om representation även för Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Några, 5Ö, UHÄ, statskontoret och RRV tar mte ställning utan hänvisar till all slyrelsefrågor har behandlats av verksledningskommiltén (C 83:04).

Skälen för min bedömning: I AMS styrelse företräds för närvarande arbetstagarparlen av tre ledamöter från LO, två från TCO och en från SACO/SR. Arbetsgivarparten företräds av tre ledamöter från SAF. Dessutom finns två obundna ledamöter som av tradition skall bevaka särskilda kvinnofrågor på arbetsmarknaden resp. frågor med anknytning till jordbruks- och skogsnäringarna. Vidare ingår AMS generaldirektör och överdirektör i styrelsen. Generaldirektören är styrelsens ordförande.

Verksledningskommiltén (C 83:04) har förra året avlämnat sill betänkande (SOU 1985:40) Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning, i vilket behandlas bl.a. styrelsefrågor. Förslagen i betänkandet bereds för närvarande inom regeringskansliet. Jag vill emellertid redan nu uttrycka min principiella uppfattning alt parterna på arbetsmarknaden bör vara företrädda i AMS. Parterna på arbetsmarknaden har av hävd tillerkänts ett stort inflytande på arbetsmarknadspolitiken. Detta har bl.a. kommit till uttryck genom representation i AMS. Parternas medverkan har skapat förutsättningar för en ändamålsenlig utformning och ett effektivi utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Del bör ankomma på regeringen alt fastställa den närmare sammansättningen av AMS styrelse. Det är enligt min mening också viktigt alt i styrelsens sammansättning återspeglas Irepartssamverkan mellan staten och arbetslagar- och arbetsgivarorganisationerna.

Prop. 1985/86:138

Kommitténs förslag: I en länsarbetsnämnds styrelse bör på arbetsgivarsidan ingå även en företrädare för kommunerna och en för landstinget i stället för de två nuvarande ledamöterna som inle är parlsförelrädare. I övrigt bör styrelsen ha samma sammansättning som för närvarande.

Remissinstanserna: Synpunkterna överensstämmer i huvudsak med dem som instanserna har fört fram i fråga om AMS styrelse.

Skälen för min bedömning: I styrelsen för en länsarbetsnämnd ingår för närvarande en ordförande, som normalt är landshövdingen i länet, länsarbetsdirektören, två ledamöter från SAF, två från LO, en från vardera TCO och SACO/SR samt två obundna ledamöter.

Även länsarbetsnämnderna bör i fortsättningen ha styrelser där parterna på arbetsmarknaden är företrädda och principen om irepartssamverkan bör gälla.

Det bör ankomma på regeringen atl fastställa den närmare sammansättningen av länsarbetsnämndens styrelse.

Hemställan Prop. 1985/86:138

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att

1. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för en ny organisation av den offentliga arbetsförmedlingen fr.o.m. den I januari 1987,

2. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för kullurarbelsförmedlingen,

3. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för ackvisition av praktikplatser,

dels bereder riksdagen tillfälle alt ta del av vad jag har anfört om styrelsefrågor.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som hon har lagt fram.

Sammanfattning av AMS-kommitténs betänkande (SOU 1985:7) Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

AMS-kommitlén (A 1981:02) behandlar i föreliggande betänkande frågor som rör arbetsmarknadsverkets ansvarsområde m.m. I elt par inledande kapitel redovisas hur kommitténs arbete bedrivits, utvecklingen på arbetsmarknaden, arbetsmarknadsverkets nuvarande uppgifter och organisation, saml tidigare utredningar inom ämnesområdet. Därefter behandlar kommittén följande huvudområden.

Arbetsmarknadsverkets framtida inriktning

Kommittén utgår i sina överväganden i kapitel 5 från all behovet av aktiva arbelsmarknadspoliliska insatser kommer att beslå även under de närmaste åren. En annan utgångspunkt för kommittén är att arbetsmarknadsverket skall lösa sina uppgifter utan egentliga resurstillskott.

En huvuduppgift för arbetsmarknadspolitiken är atl åstadkomma en bättre anpassning mellan arbetssökande och lediga platser. Verket bör koncentrera sig på sina tre traditionella huvudområden; den arbetsförmed-lande verksamheten, utbildningsinsatserna och de sysselsättningsskapande åtgärderna. Kommittén är mol denna bakgrund positiv lill en utveckling som innebär alt andra huvudmän tar över verksamheter som inle har elt direkt samband med denna inriktning hos verket. Under senare år har en hel del organisatoriska åtgärder av detta slag genomförts. Man bör gå vidare på denna väg. Kommittén föreslår atl en personalmässigl relafivt stor verksamhet, anordnande av beredskapsarbeten i verkets egen regi, skall föras över till andra huvudmän. Vidare föreslås en ny organisation för arbetsförmedling m. m. på kulturområdet.

Arbetsförmedling och arbelsmarknadspoliliska åtgärder innebär kontakt- och samordningsproblem med andra samhällsområden. Det gäller bl. a. ulbildningssektorn och det sociala området. Kommittén föreslår inte någon ändrad principiell gräns mol andra ansvarsområden, men framhåller betydelsen av effektiva samverkansformer mellan berörda myndigheter och organ.

Under tiden som kommittén arbetat har, i anslutning till bl.a. den tidigare beslutade PLOG-reformen, dragits i gång ett omfattande förändringsarbete inom arbetsmarknadsverket. Det arbetet syftar bl.a. lill alt prioritera platsförmedlingen och överföra resurser till denna. Kommittén ställer sig bakom den allmänna inriktningen på förändringsarbetel och framhåller bl.a. atl den plalsförmedlande servicen också bör omfatta de ombytessökande. Kommittén betonar vidare arbetsförmedlingens ansvar för dem som har särskilda problem, bl. a. de arbetshandikappade.

Kommittén lar vidare upp frågan om underiag för bedömningar av behovet av framtida förändringar inom verket. Kommittén framhåller därvid behovet av fortlöpande opartiska utvärderingar. I det sammanhanget

diskuteras även möjligheterna till elt flexibelt utnyttjande av tillgängliga Prop. 1985/86: 138 resurser.

Slutligen påpekar kommittén i kapitel 5 att det råder osäkerhet om arbetsförmedlingslagens innebörd och räckvidd, vilket är otillfredsställande bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt. Osäkerheten har också, menar kommittén, visat sig vara ett hinder för en effektiv tillsyn. Kommittén förordar därför att lagen ses över i syfte all ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell utformning. Något behov av att ompröva lagens allmänna inriktning kan däremot inte sägas föreligga.

Arbetsmarknadsverket och kommunerna

I kapitel 6 behandlar kommittén ansvars- och arbetsfördelningen mellan staten och kommunerna inom arbetsmarknadspolitiken. För detta kapitel har kommittén, som bakgrundsmaterial, haft bl.a. en experlsludie som kommittén låtit ulföra. Kommunerna och sysselsättningspolitiken (Ds A 1985:2).

Efter en inledning med elt historiskt perspektiv skildras statens, landstingens och kommunernas roll som arbetsgivare och som medverkande i arbetsmarknadspolitiken.

Kommitténs överväganden har lett fram till slutsatsen alt den nuvarande ansvarsfördelningen inom arbetsmarknadspolitiken mellan staten å den ena sidan och kommunerna och landslingen å den andra, i huvudsak bör beslå.

Kommittén konstaterar att även om staten lill helt övervägande del svarar för finansieringen av arbetsmarknadspolitiken, tar kommuner och landsting ett betydande ansvar för genomförandel. Deras engagemang grundar sig bl. a. på de problem av social och annan natur som arbetslöshet för med sig för individer och samhälle. Från kommuner och landsting har framförts åsikten att deras ökade ansvarstagande för genomförandet av arbetsmarknadspolitiken motiverar etl större infiytande vid utformningen av åtgärderna. Dessa upplevs ofta som alltför kortsiktiga. De båda kommunala parterna efterlyser en politik som i större utsträckning leder till fasta anställningar för de arbetslösa. Minskad regelstyrning, ökad decentralisering i beslutsfattandet och större flexibilitet i användningen av de arbelsmarknadspoliliska medlen är exempel på åtgärder som föreslås.

Kommittén framhåller att en god samverkan mellan statliga, kommunala och landstingskommunala organ är en avgörande förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Ett sätt alt förbättra samverkan är all tillförsäkra kommuner och landsting representation i de beslutande arbetsmarknadspolitiska organen. Kommittén föreslår därför all kommuner och landsting får representation i såväl verkels som länsarbetsnämndernas styrelser.

När det gäller önskemålen om en mer långsiktig inriktning på de arbets
marknadspolitiska insatserna framhåller kommittén, atl en sådan upplägg
ning är svår all förena med syfiet med de arbelsmarknadspoliliska åtgär
derna. Del innebär emellertid inte att man behöver vara helt låst vid den
nuvarande konstruktionen av medlen. Kommittén framhåller all det är 19

angelägel att se positivt på initiativ som möjliggör en för kommuner och Prop. 1985/86: 138 landsting mer meningsfull användning av de statliga medlen. Del framstår exempelvis som rimligt, att de statliga organen lar ökad hänsyn lill behovet av framförhållning när det gäller insatserna. Arbetet på en förenkling av regelstyrningen av medlen bör också drivas vidare.

Kommittén anser att del kan vara lämpligt all inom ramen för de s. k. frikommun- och frilandstingsförsöken pröva nya idéer på detta område. Även om dessa måste bygga på huvudlinjerna i den nuvarande politiken får man inte vara för restriktiv om försöken skall le sig meningsfulla.

Kommittén tar i detta sammanhang också upp förslag som väckts från kommunalt håll att skapa nya fasta arbetstillfällen med medel som i dag används för olika arbetsmarknadspolitiska insatser, i första hand arbetslöshetsstöd. Förslagen har stundom kallats klumpsummemodellen.

Kommittén kan inte ställa sig bakom en sådan ordning. På arbetsmarknaden sker ständigt stora rörelser. Årligen strömmar hundratusentals sökande via bl.a. de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ut i förvärvslivet. Arbetsmarknadspolitikens kanske viktigaste uppgift är all underiätta denna anpassningsprocess. Bedömningen av behovet av åtgärder måste göras på individuell basis och insatserna bör vara av temporär natur. De arbetssökande skall slå till arbetsmarknadens förfogande under den lid de befinner sig i åtgärder.

Delta talar emot atl man använder arbelsmarknadspoliliska medel för fasta tjänster. På längre sikt skulle del dessutom ställa sig svårt all skilja vanliga fasta arbeten i kommunerna från de särskilt inrättade fasta anställningar som finansieras med arbelsmarknadspoliliska medel. Del kan enligt kommitténs uppfattning inte heller vara en riktig utveckling atl en kommunal expansion långsiktigt finansieras av staten genom arbelsmarknadspoliliska medel. Statens insatser när det gäller kommunernas ekonomi bör bedömas inom ramen för den ekonomiska politiken i stort.

Kommittén framhåller emellertid samtidigt alt detta principiella ställningstagande inle utesluter atl man, som tidigare sagts, prövar andra sätt lill en alternativ användning av arbetslöshelsmedlen och medlen för sysselsättningsskapande åtgärder. Detta kan ske inom ramen för de nämnda frikommunförsöken.

I kapitlet om arbetsmarknadsverket och kommunerna går kommittén också igenom handläggningsordningen för några andra arbelsmarknadspoliliska medel. Kommittén slår därvid fast all bl.a. staten även framledes bör vara huvudman för arbetsförmedlingen. Med utgångspunkt i en presentation av beslutsprocessen för beredskapsarbeten, som traditionellt har stor omfattning hos kommuner och landsting, diskuteras på vilket sätt ett ökat inflytande skulle kunna förverkligas för dessa.

Sist i kapitlet tar kommittén upp vissa samverkans- och avgränsningsfrå-gor avseende arbetssökande med sammansatta problem. Del gäller arbetsförmedling för arbetshandikappade resp. invandrare.

Ackvisition av praktikplatser Prop. 1985/86:138

Behovet av praklikplalser har ökat kraftigt under senare år. Enbart för grund- och gymnasieskolan uppskattas behovet lill närmare en halv miljon platser per år. Arbetsmarknadsverket har sedan länge hafl ansvaret för att anskaffa vissa praklikplalser för skolans räkning. Verksamhetens stora omfattning har gjort del nödvändigt atl bygga upp en organisation och utveckla metoder bl.a. med ADB-leknik för anskaffningen av platser. Även inom vissa kommuner har emellertid byggts upp resurser för atl klara ackvisitionen av praktikplatser. Kommitténs uppgift har varil att finna en enhetlig lösning på frågan om ansvaret för ackvisition av olika slag av praklikplalser. Denna uppgift behandlas i kapitel 8.

Kommittén har stannat för en ansvarsfördelning som innebär att arbetsmarknadsverket skall ha de inledande kontakterna med arbetsplatserna och skaffa fram platserna, medan skolan skall ansvara för genomförandet av praktikperioderna och det pedagogiska innehållet i praktiken. Verksamheten bör samordnas och planeras i SSA-råden.

Förmedling av korta och tillfälliga arbeten

Kommittén föreslår, i kapitel 9. all den offentliga arbetsförmedlingen höjer sin ambition när del gäller all förmedla korta och tillfälliga arbeten. På konlorsområdet föreslår kommittén en försöksverksamhet med förmedling av tillfälliga arbeten där nya inslag av service prövas. I likhet med de s. k. organisalionsförmedlingarna på området skall den offentliga förmedlingen ha möjlighet atl ombesörja skatte- och löneadminislralion mot självkostnad för beställaren. Förmedlingen skall också kunna vidarebefordra önskemål om uppdragsservice inom konlorsområdet till stationär skrivbyrå-verksamhet.

Arbetsförmedling på kulturområdet

Frågan om hur arbetsförmedling på kulturområdet i framtiden skall bedrivas har behandlats i en särskild beredningsgrupp med representanter för intressenterna på området. Kommittén har anslutit sig till beredningsgruppens slutsatser.

Faktaunderlag om utvecklingen på området redovisas i en särskild bilaga till betänkandet, SOU 1985; 9, medan överväganden och förslag redovisas i kapitel 10.

Kommittén har i sina överväganden utgått från förutsättningen alt det allmänna även i framtiden skall ha ansvaret för kulturarbelsmarknaden och erbjuda service till dem som där är verksamma. Kommittén redovisar en rad faktorer på kulturarbetsmarknaden som ställer särskilda krav på en förmedlingsapparal. Kommittén anser atl en stiftelse är den verksamhels-form som ger de bästa förutsättningarna för att uppfylla dessa krav.

Stiftelsen skall ha det arbetsmarknadspolitiska ansvaret för kulturområ
det. Det gäller både i fråga om arbetsförmedling och hantering av de
arbelsmarknadspoliliska åtgärderna. Ett nära samarbete med arbetsmark- 21

nadsverket förutsattes.

Organisationsförmedlingarna liksom centrumbildningarna skall enligt Prop. 1985/86: 138 förslaget fortsätta sin verksamhet på i huvudsak nuvarande villkor. En av stiftelsens uppgifter blir all söka åstadkomma en bättre samordning med övriga förmedlingar så atl de totala resurserna används på bästa sätt. Stiftelsen skall inom ramen för sina resurser ha ansvar för atl förmedlingsbehov över landet och olika yrkesområden blir tillgodosedda. Del gäller bl. a. vissa i dag eftersatta områden.

Stiftelsens förmedling av program inom underhållningsseklorn föreslås bli avgifisbelagd. Den individuella förmedlingen skall liksom i dag vara avgiftsfri. Arbetssökande skall också kunna erbjudas hjälp med resor, skaller, reklam m.m. För sådan s.k. överservice skall särskild avgift tas ut.

I fråga om centrumbildningarna föreslås viss omläggning av det nuvarande bidragssystemet när det gäller den arbetsförmedling de utför.

Stiftelsen skall ledas av en styrelse, vars sammansättning speglar samhällets och kulturlivets intressen. För stiftelsen skall finnas elt centralt kansli. De nuvarande kulturarbelarsektionerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå föreslås bli basen för stiftelsens regionkontor. Till regionkontoren föreslås bli knutna särskilda förmedlingsnämnder.

En särskild organisationskommitté föreslås bli tillsatt, med uppgift all i samarbete med berörda organ göra ett detaljerat förslag till genomförande och senare medverka till atl förverkliga detta.

Vissa organisatoriska frågor

Kommittén lägger inte fram några förslag lill förändringar av verkets organisation utöver vad som följer av kommitténs förslag lill ändrade arbetsuppgifter för verket. Kommittén hänvisar på denna punkt till sitt, hösten 1984, avgivna remissyttrande över AMS förslag till riktlinjer för omorganisation av styrelsens kansli.

Kommittén föreslår i kapitel 11, all landstings- och kommunförbunden får representation i AMS styrelse med var sitt mandat. För LO (tre mandat), TCO (två mandat), SACO/SR (ett mandat) och SAF (tre mandat) föreslås inte någon förändring. Den styrelseplals, som av tradition ansetts reserverad för en kvinnlig ledamot, föreslås fortsättningsvis kunna disponeras av regeringen för beaktande av särskilda arbelsmarknadspoliliska intressen. Kommittén framhåller därvid jämställdhetsfrågornas betydelse på dagens arbetsmarknad. Den särskilda slyrelseplaisen för jord- och skogsbrukets intressen föreslås bli indragen liksom överdirektörens plats i styrelsen. Generaldirektören föreslås även i framtiden vara ordförande i styrelsen.

Även i fråga om sammansättningen av länsarbetsnämndernas styrelser föreslås all landstings- och kommunförbunden skall få en fast representation.

Reservationer, har lämnats av

Börje Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wiitbom gemensamt an
gående översynen av arbetsförmedlingslagen, 22

Gunnar Lindström angående översynen av arbelsförmedlingslagen, Prop. 1985/86: 138

Börje Hörnlund angående sammansättningen av AMS styrelse, Göte Pettersson angående sammansättningen av AMS styrelse, Bengt Wiitbom angående sammansättningen av AMS styrelse.

Särskilda yttranden har lämnats av

Börje Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wiitbom gemensamt angående AMS-kommilténs uppdrag m. m.,

Börje Hörnlund angående decentralisering inom arbetsmarknadsverket, kommunerna och arbetsförmedlingen, liksom ungdomars sysselsättning,

Walter Slunge angående arbetsmarknadsverket och kommunerna,

Gunnar Lindström angående sammansättningen av AMS och länsarbetsnämndernas styrelser,

Tommy Andersson och Bodil Öberg gemensamt angående sammansättningen av AMS styrelse.

Bilaga 2 Prop. 1985/86:138

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över AMS-kommitténs förslag

Remissyttranden har avgetts av riksförsäkringsverket, vägverket, universitets- och högskoleämbetet efter hörande av universitet och högskolor, skolöverstyrelsen, statens kulturråd, arbetsmarknadsstyrelsen med länsarbetsnämnderna, statens invandrarverk, statens industriverk, statskontoret, riksrevisionsverkel, statens arbetsgivarverk, konstnärsnämnden, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Jämtlands län med Jämtlands läns landsting och Bräcke, Krokoms, Strömsunds och Östersunds kommuner saml länsarbetsnämnden i Jämtlands län, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, statens handikappråd, riksantikvarieämbetet, skogslyrelsen, jämslälldhetsombudsmannen, arbetslivscentrum, Sfiftelsen Samhällsföretag, Handikappförbundens Centralkommitté, De Handikappades Riksförbund, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska Journalistförbundet, Centralorganisationen SACO/SR, Dik-förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Kommunalarbetareförbundet, Statsanställdas förbund (ST), Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsledareförbund, Folkbild-ningsförbundel, ILO-kommillén, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, Svenska Musikerförbundet, Svenska Teaterförbun-del. Konstnärernas Riksorganisation, Sveriges Författarförbund, Musiketablissementens Förening, Folkparkernas Centralorganisation, Teatrarnas Riksförbund, Föreningen Turnerande Sällskap, Svensk Impressarie-förening. Institutet för Rikskonserler och Regionmusiken, Cenlrala musik-kommittén. Konstfrämjandets Riksförbund, Svenska Jazzriksförbundel, Svenska Riksteatern, Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation, Sveriges Konstföreningars Riksförbund, Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund, Sveriges Radio AB, Bygdegårdarnas Riksförbund, Centrumbildningarna, Svenska Tonkonstnärsförbundet, Konserlbolagei och Riksförbundet Sveriges Kammarmusikarrangörer.