Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1985/86:126

om lag om näringsförbud, m. m.


Prop. 1985/86:126


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet den 27 februari 1986.

På regeringens vägnar OlofPalme

Bengt K. A. Johansson

Propositionens iiuvudsakiiga innehåll

1 propositionen föreslås en ny lag om näringsförbud samt lagändringar som syftar till en utökad vandelsprövning av näringsidkare inom restaurang-och transportbranscherna. Förslagen är led i kampen mot ekonomisk brottslighet.

Enligt nuvarande regler kan näringsförbud i vissa fall meddelas en en­skild näringsidkare eller företrädare för en juridisk person, om näringsid­karen eller den juridiska personen har försatts i konkurs. Lagen om nä­ringsförbud - som bygger på elt betänkande av näringsförbudskommillén — innebär alt oseriösa näringsidkare eller företrädare för juridiska perso­ner skall kunna få näringsförbud även om del inte har förekommit någon konkurs. Brott liksom Underlätelse att betala skaller, tullar och avgifter till del allmänna föresläs således i vissa lägen kunna leda till näringsförbud. Liksom i dag skall näringsförbud dessulom i vissa fall kunna meddelas i samband med konkurs. Som grundläggande förutsättningar för förbud uppställs, vid sidan om de nämnda, att vederbörande har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och att förbud är påkallat från allmän synpunkl.

Den som är underkastad näringsförbud får i princip inte driva närings­verksamhet. Han får inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha vissa närmare angivna befattningar, såsom styrelseledamot i handelsbolag, aktiebolag eller vissa andra slag av juridiska personer, och inte heller faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet. Inte heller får han äga sä mänga aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent. För att förhindra alt etl förbud kringgås saknar den som är underkastad sådant vidare rätt att vara anställd

Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 126


 


eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående, liksom i den där han har åsidosatt sina åligganden.

För att undvika onödigt hårda konsekvenser av ett näringsförbud skall den som är underkastad ett sådant kunna få dispens för att driva en viss näringsverksamhet, inneha en viss anställning osv, Etl näringsförbud skall också i vissa fall kunna upphävas,

Elt näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla under lägst tre och högst fem är.

Frågor om näringsförbud skall liksom i dag prövas av allmän domstol på lalan av allmän åklagare. Tillsynen över meddelade förbud skall utövas av tillsynsmyndigheterna i konkurs.

Att bryta mot ett näringsförbud skall, liksom i dag, vara straffbart.

Den utökade vandelsprövningen i restaurang- och transportbranscherna grundar sig på ett förslag om näringstillstånd från kommissionen mot ekonomisk brottslighet. Innebörden av den utökade vandelsprövningen är alt benägenheten att fullgöra skyldigheter mot det allmänna skall ges ökad vikt vid den tillståndsprövning som redan sker i dessa branscher.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1986,


Prop, 1985/86: 126


Lagförslaget i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi­tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s, 15), lagrådets yttrande (s, 190) och föredragande statsrådets ställningsta­ganden till lagrådets synpunkter (s, 204),

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget måsle därför läsa alla tre delarna.


 


Propositionens lagförslag                                Prop. 1985/86:126

1    Förslag till

Lag om näringsförbud

Härigenom föreskrivs följande.

.Meddelande avförbud

1 § Näringsförbud får, om det är påkallat från allmän synpunkt, medde­
las den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som
ålegat honom i näringsverksamhet och därvid

1.    gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, eller

2,   i avsevärd omfattning underlåtit atl betala sådan skatt, tull eller avgift
som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter,

2   § Näringsförbud får också, om det är påkallat från allmän synpunkl, meddelas den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mol sina borgenärer eller på annal säll grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet,

3   § Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän syn­punkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till belydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i närings­verksamhet,

4   § Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1-3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om

kommanditbolag: komplementär,

annat handelsbolag: bolagsman,

aktiebolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direk­tör och vice verkställande direktör,

ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen, om denne begått brottet i näringsverksamheten eller innehade sin ställning när betalningen av skall, lull eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.

Första stycket gäller ocksä den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har fram­trätt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.

5§ Näringsförbud skall meddelas för en viss lid, lägst tre och högst fem år.

Verkan avförbud

6 §   Den som är underkastad näringsförbud får inte

1.    driva näringsverksamhet,

2.    vara bolagsman i etl annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i etl kommanditbolag,

3.    vara ledamot eller suppleant i styrelsen för elt aktiebolag, ett handels­bolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller

stiftelse som driver näringsverksamhet,                                               -i


 


4,    vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett     Prop. 1985/86: 126 aktiebolag,

5,    i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 3,

6,    faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte driver näring,

7,    äga så många aktier i ett aktiebolag atl hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.

Näringsförbud ulgör inget hinder mol att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap, 1 § regeringsformen eller I kap, I §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

7 § Den som är underkastad näringsförbud fär inte vara anställd eller ta
emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en
närslående till honom eller där en närstående har en sådan ställning som
anges i 4 §. Som närstående anses hans make, den med vilken han sam­
lever under äktenskapsliknande förhållanden, förälder, barn och syskon
samt den som är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led
eller så att den ene är gift med den andres syskon.

Inte heller får den som är underkastad näringsförbud vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina åligganden.

Förfarandel vid prövningen av frågor omförbud

8 § Talan om näringsförbud förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående
utredningen och förfarandel i mål om näringsförbud skall, om inte annal
föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är
föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i
högst ett är. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap, rättegångsbalken får dock
inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

Talan om näringsförbud grundat på 2 § får tas upp av samma tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

9 § Varje kronofogdemyndighet skall särskilt uppmärksamma när det
kan finnas skäl att meddela näringsförbud grundat på 1 § 2 och anmäla
förhållandet till åklagaren.

10      § Är det uppenbart att grund för näringsförbud föreligger, får rätten
meddela förbud för liden till dess frågan om näringsförbud slutligt, har
avgjorts (tillfälligt näringsförbud).

En fråga om tillfälligt näringsförbud las upp på yrkande av åklagaren. Innan elt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle all yttra sig, om det inte finns anledning atl anta att han har avvikit eller på annat sätl håUer sig undan.

Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen, I kallelsen skall han upplysas om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap, 14 § rätte­gångsbalken.

Bifalls en talan om näringsförbud, fär rätten i domen självmant förordna om tillfälligt förbud,

11      §    Ett beslul om tillfälligt näringsförbud gäller omedelbart, om inte

annat förordnas. Beslutet skall delges den som avses med förbudet,           4


 


Har ett tillfäUigt näringsförbud meddelals, skall detta beaktas vid     Prop, 1985/86:126
tillämpning av 5 §,
                            ,

12 § Etl beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelats under
rättegången, överklagas särskilt.

överklagas ell beslul om tillfälligt förbud, får högre rätt omedelbart förordna alt förbudet tills vidare inte skall gälla.

13   § Om rätten meddelar elt tillfälligt näringsförbud innan talan om nä­ringsförbud har väckts, skall den utsätta en tid inom vilken sådan talan skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som bedöms nödvän­digt. Är den utsatta liden inte tillräcklig, får rätten medge förlängning, om åklagaren före lidens utgång gjort framställning om sädan,

14   § 1 samband med att näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med­delas skall rätten till den som avses med förbudet överlämna en särskild underrättelse, där innebörden av förbudet beskrivs.

Upphävande avförbud

15   § Har talan om näringsförbud inte väckts inom utsatt tid, och har en framställning om förlängning av tiden inte heller inkommit, skall ett beslut om tillfälligt näringsförbud omedelbart upphävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas utan bifall eller om del inte längre finns skäl för det tillfälliga näringsförbudet. Om talan bifalls, skall rätten pröva om det tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall gälla,

16   § Om den som genom en lagakraftvunnen dom fått näringsförbud grundat på 1 § I frikänns från ansvar för brottsligheten, skall näringsförbu­det samtidigt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottslig­heten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken lid förbudel fortfarande skall gälla, I fall som avses nu får rätlen ocksä upphäva eller ändra etl beslut om skyldighet alt svara för rättegångskostnader, om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.

Upphäver rätten det konkursbeslul som utgjort förutsättning för ett näringsförbud enligt 2 §, skall näringsförbudet samtidigt upphävas.

Rättens beslut om alt upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla omedelbart,

17 § Ett lagakraftvunnel beslut om näringsförbud fär upphävas på ansö­
kan av den som förbudet avser, om det senare kommer fram att han inte
hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Beträffande mål om upphävande av förbud gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om talan om förbud. Ett sådant mål tas upp av den tingsrätt som tidigare handlagt målet om näringsförbud. Målet får i stället tas upp av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till utredningen saml kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Mål om upphävande av förbud fär avgöras utan huvudförhandling, om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätten beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart att detta inte behövs.

Rättens beslut om att upphäva ett näringsförbud skall gälla omedelbart.


 


Tid för avveckling av förbjuden näringsverksamhet m. m.      Prop. 1985/86: 126

18 § En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfäl­
ligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid efler vilken förbudet
skall gälla, om tiden behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, an- .
ställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som
anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller
som skall vara förbjudna under denna lid och vad den som fått näringsför­
bud i övrigt då har att iaktta.

Om det föreligger synnerliga skäl, fär tiden för avveckling förlängas pä ansökan av den som fält förbudet.

Belräffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och Iredje styckena.

Dispens från förbud

19   § Den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får medges dispens för att driva en näringsverksamhet, inneha anställning eller uppdrag, vara delägare i ett handelsbolag eller äga vissa aktier. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då denna utnytt­jas.

20   § En dispens får återkallas, om den som medgetts denna överträder näringsförbudet eller det tillfälliga näringsförbudet eller bryter mol en föreskrift som är knuten till dispensen. Detsamma gäller om den som medgetts dispens från ett förbud i 6 § i annal hänseende åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen.

21   § En fråga om dispens får prövas i samband med dom om näringsför­bud eUer beslut om tUlfälligt näringsförbud eller efler en senare gjord ansökan.

När en fråga om dispens prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 § andra och Iredje styckena.

22 § Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När
frågan prövas i ett särskilt mål, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 §
andra stycket. Målel får dock tas upp även av den tingsrätt som tidigare
prövat frågan om dispens.

Tillsynen av meddelade förbud m. m.

23   § Riksskatteverket skall föra etl register över näringsförbud och till­fälliga näringsförbud.

24   § Tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs utövas av de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i kon­kurs. Tillsynen ankommer på den kronofogdemyndighet som är tillsyns­myndighet för konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbudel är bosatt.

Om del finns skäl att misstänka atl ell förbud överträds eller att den som fått dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksam­het som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med all den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandel till åklagaren.


 


överträdelse av förbud m.m.                                                         Prop. 1985/86: 126

25   § Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsför­bud eller bryter mot en föreskrift som meddelals med stöd av 18 eller 19 § skall dömas lill fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, lill böter eller fängelse i högst sex månader.

26   § Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.

När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller i tilllämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud,

I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud överträds.

27 § Om den som är underkastad ett näringsförbud får ett nylt förbud,
skall rällen upphäva det tidigare meddelade förbudet,

1,    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986,

2,    Bestämmelserna i 15 §, 16 § andra och tredje styckena, 17 § samt 19-27 §§ tillämpas även i fråga om sådant näringsförbud och tillfälligt näringsförbud som har meddelats enligt äldre bestämmelser.

 

3.    Vid prövning av förutsättningarna enligt 1 § för näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud fär hänsyn tas till vad som ägt rum före ikraftträ­dandet endast så vitt avser frågan om förbud är påkallat från allmän synpunkl.

4.    Meddelas ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med anledning av konkurs och grundas bedömningen att den som skall vara underkastad förbudet förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt sina åligganden på förfaranden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet, gäller i stället för 6 § första stycket och 7 § atl han inte får driva verksamhet med vilken följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Han fär inte heller såsom styrelseleda­mot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliklig verksamhet. Inte heller får han faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en sådan juridisk persons angelägenheter. Rätten skall i sitt beslut erinra om näringsförbudets ver­kan enligt denna punkt. Vad som i 5 § föreskrivs om att näringsförbud skall meddelas för lägst tre år gäller ej i etl sådant fall som sagts nu.

Talan om näringsförbud fär ej väckas, om konkursbeslutel har medde­lats före den 1 juli 1984 och konkursen avslulals före ikraftträdandet.


 


2 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921:225)' dels alt 199 b-d och 199 f-j §§ skall upphöra att gälla, dels att 55, 185 b, 199 a och 212 §§ skall ha följande lydelse.


Prop. 1985/86:126


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


55 §'


Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsa­kerna till gäldenärens obestånd, så­vitt de kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över till­gångar och gäld av olika slag även­som särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon­kursboet och huruvida skälig anled­ning förefinnes till anlagande, att gäldenären gjort sig skyldig till broll som avses i 11 kap. brottsbal­ken. Förefinnes anledning till anta­gande, som nyss sagts, skall grun­den därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokfö­ringsskyldig, varde i berättelsen til­lika anmärkt, vilket bokföringssy­stem han har tillämpat och hur bok­föringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättel­sen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan före­trädare som avses i 199 b § har för­farit på ell sådant sätl att närings­förbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandel.

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsa­kerna till gäldenärens obestånd, så­vitt de kunnat utrönas, 1 berättelsen skall upptagas en översikt över till-gängar och gäld av olika slag även­som särskilt anmärkas, huruvida förhällande har förekommit som kan föranleda återvinning till kon­kursboet och huruvida skälig anled­ning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig lUl brott som avses i 11.kap, brottsbal­ken. Förefinnes anledning till anta­gande, som nyss sagts, skall grun­den därtör angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokfö­ringsskyldig, varde i berättelsen til­lika anmärkt, vilket bokföringssy­stem han har tillämpat och hur bok­föringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättel­sen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan före­trädare som avses i 4 § lagen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådanl sätt att nä­ringsförbud kan meddelas honom, skall även det angivas jämte grun­den för antagandet.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär.

' Senaste lydelse av 199 b - d §§ 1980:264 199 f-j §§ 1980:264,

Senaste lydelse 1986:44,


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1985/86: 126


 


Om förvaltaren finner att gälde­nären kan misstänkas för brott som avses i II kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit nä­ringsverksamhet och del under konkursförvaltningen kommer fram all gäldenären kan misslänkas för annat brott av ej ringa beskaffen­hel, som har samband med verk­samheten. Kan del misslänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan före­trädare som avses i 799 b § har för­farit på ett sådant sätt att närings­förbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedel­bart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.


Om förvaltaren finner att gälde­nären kan misstänkas för brott som avses i 11 kap.- brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit nä­ringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffen­hel, som har samband med verk­samheten. Kan det misstänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan före­trädare som avses i 4 § lagen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt atl nä­ringsförbud kan meddelas honom, skall förvaltaren omedelbart under­rätta åklagaren om detla och ange grunden för misstanken.


185 b § I fråga om förvaltarens allmänna åligganden äga 51, 51 a och 52 §§, 53 § försia stycket, 57 §, 58 § första och andra styckena saml 60 § andra slyckel motsvarande tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tillämp­ning.


Förvaltaren skall lämna konkurs­domaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall an­märkas, om det har förekommit för­hällande som kan föranleda återvin­ning till konkursboet och om det finns skälig anledning 'antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbal­ken. Finns anledning till sådant an­tagande, skall grunden därför angi­vas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansök­ningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bok­föringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samti­digt den av gäldenären senasi upp­gjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till anta-

 Senaste lydelse 1986:44,


Förvaltaren skall lämna konkurs­domaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall an­märkas, om det har förekommit för­hållande som kan föranleda återvin­ning till konkursboet och om del finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap, brottsbal­ken. Finns anledning till sådant an­tagande, skall grunden därför angi­vas. Om gäldenären är eller under det senasie året före konkursansök­ningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket bok­föringssystem han har tilllämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts, I sådant fall skaU samti­digt-den av gäldenären senast upp­gjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning lUI anta-


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


Prop. 1985/86:126


 


gande att gäldenären eller, om den­ne är en juridisk person, någon så­dan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ell sådant sätl alt näringsförbud enligt samma para­graf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagan­det.


gande att gäldenären eller, om den­ne är en juridisk person, någon så­dan företrädare som avses i 4 § la­gen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud kan meddelas ho­nom, skall även det angivas jämte grunden för antagandel.


Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall förval­taren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gälde­nären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka delta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte uppgifter enligt andra styckel tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senasi en månad från konkursbeslutel. När särskilda omständigheter föreligga, får konkurs­domaren bevilja uppskov.


Om förvaltaren fmner att gälde­nären kan misslänkas för all ha gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åkla­gare därom och därvid angiva grun­den för misstanken. Detsamma gäl­ler om gäldenären har drivit nä­ringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annal brott av ej ringa beskaffen­hel, som har samband med verk­samheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, nägon sådan före­trädare som avses i 199 b § har för­farit på elt sådant säll att närings­förbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedel­bart underrätta åklagaren om detla och ange grunden för misstanken.


Om förvaltaren finner atl gälde­nären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig lill broll som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åkla­gare därom och därvid angiva grun­den för misstanken. Detsamma gäl­ler om gäldenären har drivit nä­ringsverksamhet och del under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffen­het, som har samband med verk­samheten. Kan det misstänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sädan före­trädare som avses i 4 § lagen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt all nä­ringsförbud kan meddelas honom, skall förvaltaren omedelbart under­rätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.


199 a §'' Gäldenären får inte under konkursen driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller I kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 5 § tryckfrihetsförord­ningen omfattas dock inte av förbudet.

I 2 § tagen (1986:000) om nä­ringsförbud föreskrivs om måjlig-


Senaste lydelse 1980:264,


10


 


Nuvarande lyddse                       Föreslagen lyddse                      Prop. 1985/86: 126

hel för domslol all meddela en en­skild näringsidkare som försätts i konkurs näringsförbud i vissa fall.

212 §5 Gäldenär som bryter mot 199 a § döms lill böter.

Den som överträder etl närings­förbud eller etl lillfälligt näringsför­bud döms tiU fängelse i högst två år eller, om brolie I är ringa, lill böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträds ell näringsförbud, får del förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan för-budsliden har gått ut.

1.   Denna lag träder i krafl den 1 juli 1986. Har näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelats enligt äldre bestämmelser, gäller dock 199 c § i fräga om verkan av förbudet.

2.   Har talan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud väckis före ikraftträdandet prövas frågan enligt äldre bestämmelser. Beslut om tillfäl­ligt näringsförbud får dock meddelas endast om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger.

3.   I fråga om upphävande av förbud, dispens från förbud, tillsynen av meddelade förbud saml överträdelse av förbud som meddelats enligt äldre bestämmelser gäller vad som sägs i punkt 2 övergångsbestämmelserna lill lagen (1986:000) om näringsförbud.

' Senaste lydelse 1980:264,                                                                                 11


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1985/86:126

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173)

Härigenom föreskrivs att 6 § kreditupplysningslagen (1973: 1173) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam­het.

Uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskil­da bestämmelser om vård av unga, lagen (1981: 1243) om vård av missbru­kare i vissa fall, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda, 11-14 §§ polislagen (1984:387), lagen (1976:511) om omhän­dertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980: 376) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebe­fordras i kredilupplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjuk­dom, hälsotillstånd eller liknande.

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Vad som anges i andra styckel utgör ej hinder för all uppgifl om näringsförbud insamlas, lagras el­ler vidarebefordras i kredilupplys­ningsverksamhet.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1986,

Senaste lydelse 1984: 394.                                                                                12


 


4 Förslag till

Lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979:559)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § yrkestrafiklagen (1979:559) skall ha följande lydelse.


Prop. 1985/86: 126


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2 kap.


Trafiktillstånd får ges endasl till den som med hänsyn till yrkeskun­nande, personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omstän­digheter av betydelse bedöms vara lämplig all driva verksamhelen.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller kraven i fråga om yrkeskunnande och personliga förhållanden den eller dem som skall ha ansvaret för trafikutövning­en. En prövning av dessas ekono­miska förhållanden skall göras i den utsträckning som bestäms av rege­ringen eller den myndighet som re­geringen utser.


Trafiktillstånd får ges endast till den sommed hänsyn till yrkeskun­nande, ekonomiska förhållanden, laglydnad och benägenhet all full­göra sina skyldigheler mot del all­männa samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig alt driva verksamhelen.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller kraven i fråga om yrkeskunnande och laglydnad den eller dem som skall ha ansvaret för Irafikutövningen. En prövning av dessas ekonomiska förhållanden skall göras i den utsträckning som bestäms av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.

Prövningen av benägenheten atl fullgöra skyldigheler mol del all­männa skall avse både den eller dem som skall ha ansvarel för ira­fikutövningen och den juridiska personen.


 


Denna lag träder i krafl den 1 juli 1986,


13


 


5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs atl 40 § lagen (1977: 293) om handel med drycker skall ha följande lydelse.


Prop. 1985/86: 126


 


Nuvarande hdelse


Föreslagen lydelse


40


Vid tillståndsprövningen skall särskilt beaktas behovet av serve­ringen, sökandens lämplighet och serveringsslällets tjänlighel för än­damålet.


Vid tillslåndsprövningen skall särskilt beaktas behovet av serve­ringen, sökandens lämplighet alt bedriva servering av alkohol­drycker och serveringsställets tjän­lighet för ändamålet.

Vid prövningen skall särskild hänsyn las till sökandens lämplig­het med avseende på laglydnad och benägenhet all fullgöra sina skyl­digheter mot del allmänna.


 


Denna lag träder i kraft den I juli 1986.


14


 


Finansdepartementet                              Prop. 1985/86:126

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juli 1985

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, R. Carisson, Thunborg

Föredragande: slatsrådet Feldt

Lagrådsremiss om lag om näringsförbud, m. m. 1 Inledning

Den ekonomiska brottsligheten är ett stort problem i dagens samhälle. Regeringen har därför ansett det nödvändigt med kraftfulla insatser för att bekämpa sådan brottslighet. En rad åtgärder har vidtagits sedan hösten 1982. Då tillkallades en särskild kommission (Ju 1982:05) med uppdrag atl lämna förslag om åtgärder mot ekonomisk brottslighet (eko- kommis­sionen)'. Kommissionen avslutade silt arbete under våren 1984. Den hade då lagt fram etl trettiotal betänkanden, promemorior, rapporter och skri­velser med förslag till åtgärder.

I betänkandet (SOU 1984:8) Näringstillstånd har eko-kommissionen föreslagit en ramlag med stöd av vilken regeringen skulle kunna införa krav på näringstillstånd för sådana branscher som är mest utsatta för ekonomisk brottslighet. Syslemet skulle omfatta vandelsprövning, utbildning i före­lagsskötsel och ekonomiska garantier för skatter och avgifter. Betänkan­det har remissbehandlats.

Yttranden över belänkandet har avgetts av justitiekanslern (JK), Göta ■ hovrätt, kammarrätten i Göteborg, riksåklagaren (RÅ) - som bifogat yttranden från överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagar­distrikt saml cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Västmanlands län ' och Västerbottens län -, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), datainspekiionen, kommerskoUegium - som bifogat yttran­den från Stockholms och Skånes handelskammare —, riksförsäkringsver­ket, socialstyrelsen. Iransportrådet (TPR), bankinspektionen, försäkrings­inspektionen, riksskatteverket (RSV), marknadsdomstolen (MD), nä­ringsfriheisombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, statens industriverk, patent- och registreringsverket (PRV), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelsernas organi­sationsnämnd (LON), länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län, läns­styrelsen i Jönköpings län — som bifogat yttranden från lokala skatlemyn-

' Numera  landshövdingen  Sven  Heurgren,  ordförande,  regeringsrådet Gunnar

Björne och riksdagsledamolen Arne Nygren,                                           15


 


digheten i Tranås fögderi samt kronofogdemyndigheten i Jönköpings di- Prop. 1985/86: 126 strikt -, länsstyrelsen i Malmöhus län — som bifogat yttranden från lokala skaltemyndigheten i Malmö fögderi och Skånes handelskammare -, läns­slyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsslyrelsen i Kopparbergs län -som bifogat yttrande från kronofogdemyndigheten i Falun -, länsstyrelsen i Norrbotlens län, näringsförbudskommillén (Ju 1981:03), lokala skatte­myndigheten i Solna fögderi, Svenska kommunförbundel. Landstingsför­bundet, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Handelsagenters Förbund, Näringslivels Delegation för Marknadsrätt (NDM), Stockholms fondbörs, SHIO-Familjeföretagen, Svenska åkeriförbundel. Svenska Taxiförbundel, Motorbranschens Riksförbund (MRF), Schaktentreprenörernas Riksför­bund (SER), Sveriges Hotell- och Restaurangförbund (SHR), Målaremäs­tarnas Riksförening, Sveriges Städentreprenörers Förbund (SSEF), Före­tagareförbundet (SFR), Svensk Industriförening, Svenska Bankförening­en, Post- och Kreditbanken, PKbanken, Svenska Försäkringsbolags Riks­förbund, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Stockholms, Malmö och Göteborgs kommuner. Landsorganisationen i Sverige (LO) - som bifogat yttranden från Svenska Bleck- och Plåtslagar­eförbundet, Hotell- och Restauranganställdas Förbund och Bilreparatörer­nas Riksförening -, Fastighetsanställdas Förbund, Hotell- och Restau­ranganställdas Förbund, Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Metallindustriarbetareförbundet, . Svenska Målareförbundet, Svenska Transportarbelareförbundel, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges Advokatsamfund, Juridiska fa­kullelsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Ackordscentral, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Svenska Revisorsamfundet, Sveri­ges Redovisningskonsulters Förbund, Stiftelsen Institutet för Företagsut­veckling, Jönköpings Läns Utvecklingsfond, Föreningen Sveriges krono­fogdar. Intresseföreningen för enhetscheferna vid länsstyrelsernas juridis­ka enheter. Föreningen för cheferna för länsstyrelsernas allmänna enheter. Föreningen länsstyrelsernas alkoholhandläggare. Svenska Arbetsgivare­föreningen (SAF), Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossislförbund och Svenska Handelskammarförbundet har avgelt elt gemensamt yttrande.

Till protokollet i delta ärende bör fogas en samnianfattning av betänkan­det som bUaga 1, lagförslagel i betänkandet som bilaga 2 och en samman­ställning av remissyttrandena som bUaga 3.

Bestämmelser om näringsförbud finns f n. i konkurslagen (1921:225). I betänkandet (SOU 1984:59) Näringsförbud har näringsförbudskommillén föreslagit att institutet näringsförbud utvidgas bl.a. pä så sätt alt det nuvarande kravet på konkurs som förutsättning för ett förbud slopas. För näringsförbud skall det enligt förslaget fordras att näringsidkaren har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och alt förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkt.

- Professor Torgny Hastad, ordförande, kommunalrådet Sören Mannheimer, riks­
dagsledamoten Anita Modin, kommunalrådet Joakim Ollen, f, d, riksdagsledamoten
Johan A, Olsson, riksdagsledamoten Bengt-Ola Ryttar och direktören Brivio
Thörner,
                                                                                         16


 


Belänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Justitie- Prop. 1985/86: 126 kanslern (JK), Göta hovrätt, Stockholms, Malmö och Göteborgs tingsrät­ter. Riksåklagaren (RÅ) - som bifogat yttranden av överåklagaren i Göte­borg samt länsäklagarna i Stockholms och Gotlands, Malmöhus och Norr­bottens län -, rikspolisstyrelsen (RPS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ), datainspektionen, riksskatteverket (RSV) - som bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i Falun, Göteborg, Kristianstad, Malmö, Stock­holm, Sollentuna och Sundsvall -, bankinspektionen, marknadsdomsto­len (MD), näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartell­nämnd (SPK), konsumentverket, patent- och registreringsverket (PRV), länsstyrelsen i Slockholms län - som bifogat yttrande av Utvecklingsfon­den i Stockholms län —, länsstyrelsen i Jönköpings län - som bifogat yttranden av kronofogdemyndigheten i Jönköpings och Jönköpings polis­distrikt -. länsstyrelsen i Malmöhus län - som bifogat yttrande av Skånes handelskammare -, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsslyrel­sen i Norrbottens län, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsam­fund, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen Auktoriserade Revisorer, Svenska Revisorsamfundet, Förela­gareförbundet, SFR, Motorbranschens Riksförbund (MRF), Sveriges Ho­tell- och Restaurangförbund (SHR), Målaremästarnas Riksförening, Svenska byggnadsenlreprenörföreningen. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SA­CO/SR, Fastighetsanställdas Förbund, Hotell- och Restauranganställdas Förbund, Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska metallindustriar­betareförbundet. Svenska målareförbundet. Svenska transportarbelareför­bundel. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Stock­holms, Göteborgs och Malmö kommuner samt Sveriges ackordscentral. Vidare har Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Grossislförbund, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och Svenska Arbetsgivareföreningen avgett ett gemensamt yttrande. Till inne­hållet i detta har anslutit sig Sveriges köpmannaförbund. Svenska åkeriför­bundet, SHIO- familjeföretagen. Schaktentreprenörernas Riksförbund och Sveriges Städentreprenörers Förbund, Dessa sistnämnda organisationer redovisas i det följande under beteckningen "Vissa organisationer inom näringslivet".

Till protokollet i detla ärende bör fogas en sammanfattning av betänkan-del som bilaga 4, lagförslaget i betänkandet som bilaga 5 och en samman­ställning av remissyttrandena som bdaga 6.

Regeringen har i propositionen om riktlinjer för det framlida arbetet mot
ekonomisk brottslighet m, m. (prop. 1984/85:32) lämnat en redogörelse för
den allmänna inriktningen av reformarbetet mot ekonomisk brottslighet.
Inriktningen har godtagits av riksdagen (JuU 1984/85:28, rskr 270), För­
utom rikllinjer för det framtida arbetet redovisas i propositionen också
genomförda och planerade åtgärder. Regeringen aviserade därvid reform-
planer bl, a, rörande lagstiftning om näringstillstånd och näringsförbud, '
Eftersom dessa medel i viss mån kan ses som alternativa sätt pä vilka man
kan ingripa mot oseriösa näringsidkare och då de har vissa gemensamma
    17

2    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


inslag ansåg regeringen atl de måste övervägas i ett sammanhang. Närings- Prop. 1985/86: 126 utskottet förklarade i sitt yttrande (NU 1984/85:4y) över propositionen att del är angeläget att riksdagen får tillfälle att ta ställning till lagstiftning som effektivt begränsar oseriösa näringsidkares möjligheter att bedriva närings­verksamhet. En fullständig sådan lagstiftning måste enligt näringsutskot­tels mening avse ett system i vilket näringsförbud, näringstillstånd och en effektiv bulvanlag ingår som medel. Utskottet anslöt sig till regeringens bedömning att frågorna om näringsförbud och näringstillstånd måste be­handlas i elt sammanhang. Justitieutskottet anslöt sig i sitt belänkande till näringsulskotlets uppfattning, som också godtogs av riksdagen.

Jag ämnar nu anmäla frågan om lagstiftning på grundval av de båda utredningsförslagen om näringstillstånd och näringsförbud. När del gäller lagstiftning om bulvanförhållanden vill jag erinra om att riksdagen nyligen har antagit viss sådan lagsliftning (SFS 1985: 277 och 278) och att ytteriiga­re utredningsarbete pågår i betalningsansvarskommittén (Ju 1984:09).

2 Den ekonomiska brottsligheten samt vidtagna åtgärder och pågående arbete mot denna

2.1 Den ekonomiska brottsligheten

Innan jag redovisar mina överväganden i fråga om näringsförbud och näringstillstånd, anserjag del lämpligl att dels ge en kört beskrivning av den ekonomiska brottsligheten, dels summera vidtagna och pågående akti­viteter i kampen mot denna. Därmed anger jag också del system i vilket den nu aktuella regleringen skall utgöra en del.

Ekonomisk brottslighet är ingen ny företeelse. Under senare tid har dock problemen i samband med ekonomisk brottslighet fått särskild aktua­litet. Det har i flera sammanhang slagils fast av statsmakterna alt den ekonomiska brottsligheten ulgör ett stort samhällsproblem, kanske ett av vår tids största kriminalpoHliska problem, (JuU 1980/81:21, 1982/83:20, 1983/84:22,1984/85:28),

Vid överväganden rörande åtgärder mot ekonomisk brottslighet är det av många skäl av värde att begreppet ekonomisk brottslighet ges en någor­lunda bestämd innebörd. Den definition som justitieutskottet gett i silt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/81:21) får numera anses vara allmänt vedertagen. Verksamheten skall enligt denna definition ha ekono­misk vinning som direkt motiv, ha kontinuerlig karaktär, bedrivas på ett systematiskt sätl och förövas inom ramen för näringsverksamhet som inte är kriminaliserad men som utgör själva grunden för den kriminella hand­lingen, Justitieutskottet framhåller i sitt betänkande (JuU 1984/85:28) med anledning av propositionen om riktlinjer för det framlida arbetet mot ekonomisk brottslighet att, även om denna definition är allmänt hållen, den bör tjäna som god vägledning i reformarbetet. Samtidigt får definitionen enligt utskottet inte användas sä alt den lägger hinder i vägen för åtgärder mot grov brottslighet, som ligger den ekonomiska brottsligheten nära, men


 


som inte i strikt mening sker inom ramen för näringsverksamhet och därför    Prop. 1985/86:126 enligt definitionen inte skulle vara att anse som ekonomisk brottslighet.

Osäkerheten om den ekonomiska brottslighetens omfattning är slor, bl, a, därför alt många kriminella handlingar aldrig kommer till myndighe­ternas kännedom. Eko-kommissionen har vid en försiktig beräkning upp­skattat att den ekonomiska brottsligheten år 1983 medförde att mellan 16 och 20 miljarder kr, undandrogs beskattning, vilket motsvarar ett skatte­bortfall pä mellan 11 och 14 miljarder kr, Justitieutskottet har i sitt nyss angivna belänkande anföri att det lorde vara ställt utom allt tvivel att den ekonomiska brottsligheten har en mycket stor omfattning och att eko-kom­missionens skattningar bör kunna ge en god uppfattning om det problem som denna brottslighet utgör. Utskottet betonar att det inte bara är de rent ekonomiska konsekvenserna av den ekonomiska brottsligheten som bör uppmärksammas. Det är enligt utskottet minst lika betydelsefullt att fästa uppmärksamheten på övriga skadeverkningar, såsom förvrängningar av produktionsstrukturen, snedvridningar av konkurrensstrukturen samt uppluckring av affärssederna och utarmning av del allmänt samhälleliga ansvaret.

Den ekonomiska brottslighetens omfattning varierar inom olika sam­hällssektorer. Särskilt utsatta är branscher i vilka det är lätt att etablera småföretag som arbetar med enkel utrustning och som har en förelagsled­ning på några få personer och samtidigt har många korltidsanställda. Som problembranscher när det gäller oseriöst företagande har under senare år ofta nämnts restaurangbranschen, bilbranschen, delar av transportbran­schen, byggbranschen och städbranschen, I dessa branscher har problem av nu berört slag uppmärksammats i olika sammanhang och krav på åtgärder har rests från myndigheter, fack- och branschförbund och andra. Jag återkommer senare till den ekonomiska brottsligheten i ett par av dem (avsnitt 5),

Det står också klart atl bolagskonkurser används som ell led i ekono­misk brottslighet. Brott som ofta uppdagas i samband med sådana är bokföringsbrolt, bedrägerier, gäldenärsbrott, uppbördsbrott och skatte­brott. Eko-kommissionen har uppskattat att föriusterna för anställda, leve­rantörer, kreditgivare och andra p.g,a, ekonomisk brottslighet i samband med konkurs uppgår till drygt någon miljard. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har nyligen publicerat en undersökning rörande brottslighet med anknytning till näringsverksamhet (Företagskonkurser och ekonomisk brottslighet. Rapport 1985: 1). Av utredningen framgår alt brottsmisstanke förelåg i 75 av 100 undersökta företagskonkurser år 1983, Beräknat på alla konkurser i landet det året skulle detta innebära att brottsmisstanke skulle ha förelegat i ca 3 700 företagskonkurser. Undersökningen visade också att man fick underlag för omkring dubbelt sä många misstänkta brott när man utvidgade samarbetet mellan berörda myndigheter och tillförde det brotts­utredande arbetet mera resurser. Denna undersökning ger en bild av om­fattningen av den ekonomiska brottsligheten och antyder att en belydande del av den är dold.

Skatteskuldernas utveckling är också av inlresse när åtgärder mot eko­
nomisk brottslighet övervägs, Reslföringen av skatter har ökat under sena-
19


 


re år, samtidigt som indrivningsresullaten har försämrats. Delta kan för- Prop. 1985/86: 126 klaras på många sätt. Ett förfarande som ofta kan skönjas i uppbördsmyn­digheternas material, och som många gånger också blir belyst genom konkurs- och brottsutredningar, är det som ibland kallas för det likvida fusket. Därmed menas att någon förfar medvetet spekulativt i syfte alt undanhålla skatter eller olovligen uppskjuta betalningen av dem för att åtnjuta kredit.

Minskade skatteintäkter är en effekt av den ekonomiska brottsligheten. Som jag nyss har berört uppkommer också allvarliga skadeverkningar genom att förutsättningarna för den seriösa näringsverksamheten hotas och samhällsmoralen allmänt sett riskerar att undergrävas. Anställda, kon­sumenter, leverantörer, kreditgivare m.fl. drabbas också direkt av den ekonomiska brottsligheten.

I den tidigare berörda propositionen om rikllinjer för det framtida arbe­tet mot ekonomisk brottslighet behandlas frågan om brottslighetens skade­verkningar närmare. Där konstateras också atl det inte finns några patent­lösningar utan atl del endast är genom etl tålmodigt och brett reformarbete som problemen pä sikt kan bemästras. Arbetet måste bedrivas långsiktigt och genom en rad samverkande åtgärder.

2.2 Vidtagna åtgärder och pågående arbete m. m.,,

2.2.1 Resursförstärkningar

Omfattande resurser har under senare år anslagits för ålgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Jag vill sålunda påminna om att polisen har fått kraftiga förstärkningar. Den 1 juli 1983 fanns 223 tjänster inom polisen på de särskilda s, k, eko-rotlarna. Sedan dess har 129 sådana tjänster tillkom­mit. Härutöver handläggs givelvis frågor som rör ekonomisk brottslighet även på andra enheter inom polisen, t.ex, bedrägerirotlarna. Medel har också avdelats för utbildning av poliser som arbetar med ekonomisk brottslighet.

Sedan den 1 juli 1983 har vidare åklagarväsendet förstärkts med 30 åklagartjänster och sex revisorsljänster med särskild inriktning på ekono­misk brottslighet. Beslut om utvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse och begränsning av förundersökning torde vidare leda till att resurser frigörs för prioriterade områden. Medel har avsatts för kvalificerad ekono­misk utbildning av åklagare. Den 1 juli 1985 trädde en ny regional organisa­tion för åklagarväsendet i kraft. Förändringen har genomförts bl.a, niot bakgrund av kravet på ökade insatser mot ekonomisk brottslighet.

Insatser har också gjorts för att förstärka domstolarnas kompetens när
del gäller arbetet med den ekonomiska brottsligheten. Medel har bl, a,
avsatts för utbildning av domare. Vidare skall nu skattebrottmål handläg­
gas snabbare av domstolarna, Elt skattebrottmål, i vilket prövningen kan
vara beroende av utgången av ett samtidigt pågående skaltemål i en för­
valtningsdomstol, får inte längre rutinmässigt vilandeförklaras av tingsrät­
ten (SFS 1983:460 och 461). Riksdagen har också beslutat atl komplicera-
20


 


de brottmål, i vilka ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har vä-     Prop. 1985/86:126 sentlig betydelse för bedömningen, företrädesvis skall handläggas av vissa tingsrätter som fär möjlighel att låta experter på ekonomiska och skatie-rättsliga frågor ingå i rätten som särskilda ledamöter (SFS 1985:415),

BRÅ har fått i uppdrag att svara för etl särskilt forsknings- och utvärde­ringsprojekt om ekonomisk brottslighet. Medel för arvoden till fyra kvalifi­cerade forskare har tillförts rådet.

Jag vill också peka på de insatser som har gjorts inom skatte- och exekutionsväsendet. Verksamheten inom riksskatteverket (RSV) har om-prioriterats så att den ekonomiska brottsligheten skall få förtur, och verket har fått särskilda medel för att kunna samordna kampen mot sådan brotts­lighet inom sitl kompetensområde och för atl göra särskilda kontrollin­satser. Budgetåret 1982/83 byggdes mervärdeskatlekonlrollen ul, Åven för budgetåren 1983/84, 1984/85 och 1985/86 har berörda myndigheter tillförts medel för åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Länsstyrelserna har under flera budgetär tillförts väsentliga resurser för kvalificerad revisionsverk­samhet och för intensifierad arbetsgivarkontroll. Det kan nämnas alt skat­teförvaltningsutredningen (Fi 1984:02) nyligen i betänkandet (SOU 1985: 20) Sammanhållen skatteförvaltning har föreslagit en ny organisalion på området. Syftet är all ytterligare effektivisera verksamheten. Kronofog­demyndigheterna har vidare förstärkts genom att tillföras medel för atl kunna anlita ekonomer i den exekutiva verksamhelen. Dessutom har kro­nofogdemyndigheterna i Slockholm, Göteborg och Malmö fått 1 milj. kr. vardera för bekämpande av den ekonomiska brottsligheten. Slutligen har ytteriigare lolv kronofogdemyndigheter tilldelats resurser för att bilda sär­skilda grupper för svåra indrivningsfall.

Systemets slagkraft avgörs naturligtvis inte enbart av hur många tjänster som tillförs kampen mot ekonomisk brottslighet. Arbetet kräver också att resurser omdisponeras och att det sker en koncentration kring de väsentli­gaste arbetsuppgifterna. Organisationsförändringar och specialutbildning av personal som skall arbeta med de komplicerade frågor som utredningar om ekonomisk brottslighet inrymmer är andra inslag som kan vara nödvän­diga. Som framgår av den redovisning jag nu har lämnat, är det pågående förändringsarbetet också inriktat på att kampen mot den ekonomiska brottsligheten skall föras genom en samverkan av olika åtgärder.

2.2.2 Lagstiftning

Jag övergår nu till alt sammanfatta de åtgärder i form av lagstiftning som statsmakterna har vidtagit mot ekonomisk brottslighet och skatteflykt.

Ett flertal av dessa åtgärder syftar till att minska möjligheterna för
oseriösa näringsidkare att undandra skatter och avgifter från det allmänna.
Lagen om skatteflykt (1983:75) har skärpts. Möjligheterna för den som
säljer aktier att undgå aktievinstbeskattning genom ullandsflyttning har
stoppals (SFS 1983:452). Kraven på bevisning från det allmännas sida i
skattemål som rör inkomstöverföringar mellan svenska och utländska före­
tag har minskals (SFS, 1983:122, 123), Riksdagen har nyligen antagit ett
förslag om att ersätta den s, k, treårsregeln vid skenbosättning utomlands
21


 


med en molsvarande femårsregel och om en utvidgning av det skatterätts- Prop, 1985/86: 126 liga bosättningsbegreppet (SFS 1985:362-364), Inom finansdepartementet har vidare arbetet med att få till stånd nya avtal med andra länder om internationell handräckning i fråga om skatter och avgifter intensifierats. En annan ålgärd med syfte atl slävja ekonomisk brottslighet är att perso­ner som inte har betalat skatter och avgifter för sina anställda, har slora skatteskulder eller har haft samröre med ekonomisk brottslighet kan för­bjudas att förvärva fastigheter (SFS 1983:438), Föratt ytterligare begränsa möjligheterna till skattefusk har de lokala skattemyndigheterna fåll rätt att för vissa uppdragstagare utfärda A-skattesedel i stället för B-skattesedel (SFS 1983:77), Syftet är att förbättra möjligheterna alt ingripa mot s, k, grå arbetskraft. Tullverket har vidare fått ökade befogenheter i fräga om kontrollen av exporten av varor (SFS 1984:444),

Ett annat problem som jag har berört i det föregående är att vissa förelag söker skaffa sig olovliga skattekrediter genom att utnyttja komplexiteten i skattesystemet och den inneboende trögheten när det gäller redovisning och betalning av skatter och avgifter. Genom atl uppbörden av preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter har samordnats fr. o. m, den 1 januari 1985 (SFS 1984:668), blir del svårare att undanhålla staten sådana medel,

Uppbördskonlrollen i samband med entreprenader och annan uppdrags­verksamhet har vidare förstärkts genom ändrade rutiner vid offentlig upp­handling (SFS 1983:38). Dessa innebär atl innan en myndighei antar ett anbud den skall kontrollera alt anbudsgivaren är registrerad i föreskriven ordning för redovisning och inbetalning av mervärdeskatt, innehållen preli­minär A-skatt och arbetsgivaravgifter.

Riksdagen har nyligen antagit en särskild lag om avräkning vid återbetal­ning av skatter och avgifter (prop, 1984/85:108, SkU 40, rskr 179), Genom lagen utvidgas möjligheterna att kvitta återbetalningar av skatter och av­gifter mol fordringar som det allmänna har på en skattskyldig.

Reformarbetet på området för skatter och avgifter fortsätter. Utredning­en (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m,m, i skatteprocessen gör f.n, en allmän översyn av reglerna om skattekontroll, Uiredningen avser att i år överlämna ett slutbetänkande med förslag om en för hela skatteområdet gemensam lag om skattekontrollen, Skatteindrivningsutredningen (B 1981:02) har till huvudsaklig uppgift att se över formerna för indrivning av skatt i syfte alt effektivisera verksamheten på delta område, 1983 års folkbokföringskommitté (Fi 1983:04) utreder en bättre reglering av folk­bokföringen. Syftet är bl. a. att förhindra att någon tillskansar sig olovliga skalle- och bidragsförmåner. Socialavgiftsulredningen (S 1981:04) har i betänkandet (Ds S 1985: 1) Företagarregislrering - klarare regler för so­cialavgifter föreslagit en samordning av arbetstagarbegreppen på skatte-och avgiftsområdena. Förslaget knyter an till ett sådant system för skatle-bevis som eko-kommissionen har aktualiserat.

Också vid sidan av skatteområdet har flera lagar införts eller skärpts i
syfte att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Ytterligare åtgärder
förbereds även. Enligt en remiss som nyligen har granskats av lagrådet är
avsikten att elt företag skall kunna åläggas en särskild företagsbot för brott
som har begåtts i dess verksamhet. En lagrådsremiss med förslag lill
          22


 


ändringar i brottsbalkens bestämmelser om gäldenärsbroll har också nyli- Prop. 1985/86: 126 gen avlämnats. Inom kort kommer också förslag om åtgärder mot bl.a. datorbedrägerier och ocker all presenteras. Här förtjänas vidare att näm­nas att en elTektiviserad lagstiftning om viten har införts (SFS 1985:206). Vidare har likvidalionsplikten för aktiebolag skärpts (SFS 1983:453, 454). Den ekonomiska brottsligheten är ofta svår atl upptäcka. Möjligheterna för de berörda myndigheterna alt utreda sådan brottslighet måste därför underlättas. Sekretesslagen (1984:316, 387) har ändrats så alt myndigheter utan hinder kan lämna ut uppgifter till polis och åklagare som utreder allvarligare brott. Riksdagen har genom nyligen beslutade ändringar i skalleregisterlagen (1980:343) öppnat möjligheter för enskilda att från skalleregisiret få uppgifter angående arbetsgivares registrering för inbetal­ning av källskatter och arbetsgivaravgifter (prop. 1984/85:108, SkU 40, rskr 179). Regeringen har vidare nyligen beslutat att ett centralt företagsre­gister skall upprättas (SFS 1984:629). Registret skall bl. a. fungera som en uppdateringskälla för andra register över företag och arbetsställen i sam­hället. Den information elt sådant register innehåller får givelvis också betydelse för utredningar om brott i näringsverksamhet. T syfte alt spåra bolag som använts för ekonomisk brottslighet har vidare aktiebolag ålagts att för registrering anmäla personnummer och postadress för sådana bo-. lagsfunktionärer som registrerats före den 1 januari 1977 (SFS 1983:453 och 454). Företagens revisorer har fått en ny roll när del gäller ekonomisk brottslighet. De skall särskill granska atl företagen har fullgjort sin skatte-och avgiftsskyldighel och vid försummelse anmärka förhållandet i revi­sionsberättelsen. Revisorerna är vidare skyldiga att på begäran lämna upplysningar om företagens angelägenheter till den som leder en förunder­sökning i brottmål (SFS 1984:945 och 946).

2.2.3 Pågående arbete m. m.

Ytterligare arbete pågår inom regeringskansliet för atl underlätta de utred­ningar som måsle göras för atl ekonomisk brottslighet skall kunna uppda­gas. Förbättrat samarbete mellan myndigheter på skatte- och avgiftsområ­det kommer att eftersträvas. Tanken är att den nya konkurslag som för­bereds skall innehålla regler om återvinning i konkurs som medger att bevisningen blir enklare och återvinningsfrislerna längre i vissa fall. Vidare utreds olika frågor rörande förelagens uppgiftsskyldighel. Förmånsbe­skattningskommittén (B 1978:02) har fått i uppdrag att pröva frågor om arbetsgivares uppgiftsskyldighet till skattemyndigheterna om andra förmå­ner till anställda än kontant lön. Mot bakgrund av eko-kommissionens förslag om hur företagens uppgiftslämnande för beskattningsändamål kan förbättras har RSV fått i uppdrag av regeringen att utveckla de datorrutiner som krävs för ändamålet.

Det är också viktigt att bevaka otillböriiga och brottsliga förfaranden pä
kreditmarknaden. Regeringen har sålunda uppdragit åt kreditmarknads­
kommittén (Fi 1983:06) att utreda om man bör vidta åtgärder för all
förhindra alt yrkesmässig kreditgivning främjar eller underlättar ekono­
misk brottslighet,
                                                                             23


 


Elt särskilt problem som kan uppkomma då man ingriper mol misstänkta Prop. 1985/86: 126 fall av ekonomisk brottslighet är all den som faktiskt utövat brottsligheten är en person som inte är i etl förelags direkta ledning. Flera åtgärder är aktuella för att minska detla problem. Sälunda är numera inte bara uppsåt­lig utan även värdslös medverkan till annans brott genom ekonomisk eller juridisk rådgivning straffbar. Dessutom kan en rådgivare som har begått brott förbjudas atl utöva rådgivningsverksamhet under viss tid (SFS 1985:354).

Jag vill i detta sammanhang också nämna att riksdagen nyligen beslutat om viss lagstiftning angående bulvanförhållanden (SFS 1985:277 och 278), Bortsett frän vissa speciella regler på hyres- och arrendeområdet innehål­ler emellertid den nya lagstiftningen, som i huvudsak ersätter äldre bulvan-lagstiflning, inte några bestämmelser om ekonomiskt ansvar i bulvanför­hållanden, I stället ankommer det på betalningsansvarskommitlén (Ju 1984:09) all överväga om det är ändamålsenligt atl införa regler om ekono­miskt ansvar för huvudmannen och alt vidta andra åtgärder för att komma lill rätta med de missförhållanden som är förenade med bulvanskap, I övrigt har betalningsansvarskommitlén i uppdrag alt ulreda behovel av regler om annans betalningsansvar för skulder i aktiebolag och ekonomis­ka föreningar (s,k, ansvarsgenombrolt) samt atl överväga i vilken ut­sträckning juridiska personer bör tillåtas vara delägare i handelsbolag.

Man måste sträva efter att få till stånd ett snabbare och administrativt bättre förfarande för utredningar om ekonomisk brottslighet. Det är därför viktigt att regelsystemet förenklas. För att en omläggning av skattekontrol­len skall ge full effekt krävs det också att det nuvarande kontrollsystemet förbättras. Del lidigare nämnda förslagel om ny organisalion för skatteför­valtningen avses leda till en ökad effektivitet på området.

I vissa näringar har vidare särskilda branschinriktade åtgärder vidtagits mot ekonomisk brottslighet. Som etl exempel kan nämnas att inom den yrkesmässiga trafiken bl.a. reglerna om överlåtelse av taxitillstånd har skärpts och Iransportköparansvaret utvidgats (SFS 1984:83).

3 Regleringens inriktning

3.1 Allmänt om näringsfrihet

En utgångspunkt för min behandling av de aktuella utredningsförslagen är att åtgärder mot dem som missbrukar näringsfriheten skall ges hög priori­tet. Regler bör nu tillskapas som väsentligt försvårar för oseriösa närings­idkare att bedriva verksamhet och samtidigt stärker de seriösa företagens ställning på marknaden. Detla kan inte ske ulan ingrepp i själva näringsfri­heten, något som allmänt sett har accepterats vid remissbehandlingen. Meningarna går dock isär belräffande vilka ingrepp i näringsfriheten som bör kunna komma i fråga.

För egen del finner jag det angeläget att - innan jag redovisar mina
ställningstaganden lill de olika förslagen om näringstillstånd och närings­
förbud - någol utveckla min syn på det ekonomiska systemet,
                  24


 


Det ekonomiska systemet i Sverige kan sägas vara ett blandekonomiskt Prop. 1985/86: 126 syslem, byggt på marknadshushållningens principer och med olika korri­gerande ingrepp från statsmakternas sida. Hur detla syslem bör se ul och fungera har berörts i en rad sammanhang - i olika ekonomisk-politiska . propositioner, i småföretagsproposilioner, vid antagandet av en ny kon­kurrenslag, när initiativ tagits till minskad regelgivning i samhället, vid behandling av frågor om elableringskontroll etc. liksom förstås när in­skränkningar i marknadsekonomin av olika skäl har varit nödvändiga.

Vid alla dessa tillfällen har utgångspunkten varit att så långt möjligt slå vakt om en dynamisk ekonomi där nya och effektivare produktions- och distributionsformer ständigt kan etableras och där företagsamheten snabbt kan anpassas till omställningar inom landet och i förhållande till omvärl­den.

En sådan ekonomi kräver ett decentraliserat beslutsfattande, styrt av konsumenternas efterfrågan och näringslivets ekonomiska, teknologiska och andra förutsättningar. Ett viktigt inslag i denna ekonomi måste vara, alt nya affärsidéer skall kunna prövas på marknaden. Nyförelagandet, som lill stor del sker i småföretagandels form, är därvid av största betydelse.

Till fördelarna med en ekonomi av detta slag hör självklart de direkta vinsterna för konsumenterna i form av bl. a. valfrihet och pressade priser. En fortlöpande omställning av det svenska näringslivet är vidare nödvän­dig för alt Sveriges internationella konkurrenskraft skall kunna bevaras och stärkas för alt den inhemska välfärden därmed långsiktigt skall kunna tryggas. Men ocksä i andra hänseenden har ett generöst utrymme för nyföretagande betydelse. Det kan medverka till att nya företagsformer, t, ex, kooperativa eller löntagarägda företag, ges förutsättningar att etable­ra sig på marknaden, vilket i sin tur bl,a. kan få positiva sysselsättnings-och regionalpolitiska konsekvenser.

En av grundstenarna i del ekonomiska systemet är näringsfriheten. Med näringsfrihet bör principiellt förstås friheten för var och en att etablera egen näringsverksamhet med del innehåll och i de former som han eller hon önskar. Genom denna frihet blir del möjligt atl snabbt möta förändra­de marknadsförutsättningar och att snabbt introducera effektiviletsfräm-jande produktions- och distributionsformer.

Inskränkningar i näringsfriheten har mol denna bakgrund varit myckel sparsamma och hafl speciella bevekelsegrunder, Elableringskontroll finns sålunda typiskt på områden där omsorgen om viktiga säkerhetsintressen motiverar särskild kompetensprövning, såsom belräffande läkare och luft­fart, eller där man har velat skydda allmänhetens ekonomiska intressen, såsom beträffande bank- och försäkringsrörelse och faslighelsmäkleri. En­dast på ett litet antal områden förekommer någon behovsprövning. Här kan nämnas alt när det gäller yrkestrafiken behovsprövningen för gods­transporter i beställningstrafik' togs bort år 1980. Behovsprövningen på försäkringsområdet upphörde den 1 januari 1985. Inom ett annat område, nämligen serveringen av alkoholdrycker, har nyligen en utredning föresla­git att behovsprövningen avskaffas (SOU 1985: 15).

Sammantaget får konstateras att näringsfriheten i Sverige är tämligen
vidsträckt. Den är större än i flertalet andra industriländer, där del inte är
  25


 


ovanligt atl olika former av näringstillstånd krävs även för affärsverksam- Prop. 1985/86: 126 het i mycket liten skala. Enligt min mening bör man värna om denna vidsträckta näringsfrihet. Det bör därför generellt sett krävas starka skäl för alt göra ytterligare inskränkningar i den. och existerande inskränkning­ar bör kunna omprövas så fort förhållandena medger del. Denna allmänna syn får slor betydelse för mina ställningstaganden i det följande till vilka ingrepp i näringsfriheten som nu bör komma i fräga.

3.2 Näringsfrihet under ansvar

Med näringsverksamhet är förknippade ett antal skyldigheter av skiftande natur. Somliga är lagreglerade. Detta gäller för bl.a. skatter och avgifter till det allmänna, arbetar- och miljöskydd och skyldigheler gentemot bor­genärer i vissa lägen. Lagstiftning finns också rörande skyldigheter mot konsumenter. Andra skyldigheter följer av avtal med arbetstagare och med andra näringsidkare. Åter andra åligganden, om än ej i strikt rättslig mening, kan följa av sedvänja, t, ex, i form av god branschetik.

Den som påbörjar näringsverksamhet ikläder sig ett ansvar för att dessa skyldigheter infrias. Genom den vidsträckta näringsfriheten har samhället varit berett att överlåta detta långtgående ansvar på den som är beredd all ta det. Näringsidkarna förutsätts vilja och kunna tillägna sig spelreglerna för deras verksamhet utan att detta normalt särskilt kontrolleras. Uppen­bariigen kan detla förhållande när det gäller en enskild näringsidkare innebära elt betydande risktagande. Stora allmänna värden förvaltas i olika hänseenden hos näringslivet. Skadeverkningar pä grund av oskick­lighet, ovarsamhet eller uppsåt kan sålunda bli betydande. Atl samhället ändå är berett alt upprätthålla denna näringsfrihet skall ses mot bakgrund av de allmänna synpunkler som jag har anfört i det föregående om värdet av näringsfrihet och den omständigheten att näringslivet generellt sett synes väl förvalta de skyldigheler som är förknippade med näringsverk­samhet. Härmed vill jag emellertid också ha sagt att näringsfriheten enligt mitt synsätt inte kan värderas fristående från vare sig dess betydelse för vår ekonomiska utveckling eller de problem som följer i dess kölvatten. I samma utsträckning som näringsfriheten missbrukas, genom att näringsid­kare undandrar sig sina skyldigheter av skiftande slag, minskar dess värde från allmän synpunkt och inskränkningar i den kan bli nödvändiga.

Jag har i det föregående (avsnitt 2) redovisat vissa uppgifter om omfatt­
ningen av ekonomisk brottslighet i Sverige. Regeringen har anvisat en rad
åtgärder i syfte alt förstärka kampen mot ekonomisk brottslighet. När jag
nu avser att som ett komplement till dessa föreslå regler, som tar direkt
sikte på att hindra dem som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet frän att
driva näring, är avsikten att söka komma åt själva grundförutsättningen,
näringsverksamhet, för den ekonomiska brottsligheten. Behovet att snabbt
nå resultat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten är alltså elt sådant
starkt skäl som motiverar avsteg frän näringsfriheten. Ytterst skall emel­
lertid förslagen i det följande ses som nödvändiga åtgärder för att upprätt­
hälla en näringsfrihet under ansvar, som samhället som helhet och det
seriösa näringslivet är betjänta av,
                                                      26


 


3.3 Vandelsprövning genom näringsförbud eller genom näringstillstånd?


Prop. 1985/86: 126


 


Mitt förslag: Utvidgade regler om näringsförbud blir det huvudsakli­ga instrumentet för att hindra oseriösa näringsidkare att driva nä­ring. På försök införs därutöver en utökad vandelsprövning i tvä branscher, nämligen transportbranschen och restaurangbranschen.

Utredningsförslagen: Näringsförbudskommitténs ställningstaganden sam­manfaller väsentligen med mina. Eko-kommissionen har föreslagit en lag om näringstillstånd, innefattande bl.a, vandelsprövning, Lagen skulle til­lämpas bl, a, i de två branscher som omfattas av mitt förslag.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller läm­nar ulan erinran förslaget om atl bygga ut reglerna om näringsförbud (bilaga 6 avsnitt 1), Åtskilliga är kritiska mot förslaget om näringstillstånd (bilaga 3 avsnitt 1), Hit hör flertalet cenlrala myndigheter - däribland RÅ, rikspolisstyrelsen (RPS) och RSV - och näringslivsorganisationer. De väsentliga skälen för atl avstyrka syslemet är att instanserna menar att del verkar etableringshämmande pä ett skadligt sätt, är ineffektivt och är mycket resurskrävande. Främst från fackligt håll anförs dock att ell sy­stem med näringstillstånd behövs parallellt med nya regler om näringsför­bud. Till dem som är positiva hör ocksä BRÅ, flera länsstyrelser och några branschorganisationer. De remissinstanser som tillstyrker förslaget tar fasta på att den ekonomiska brottsligheten är så allvarlig att kraftlag behövs. Man framhåller vidare att den ekonomiska brottsligheten skadar solidariteten och den allmänna rättskänslan, vilket måste molverkas. In­stanserna menar också att näringstillslåndssystemet kommer att ge de seriösa företagen etl nödvändigt skydd mot illojal konkurrens.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag; Allvarligt oseriösa näringsidka­re bör normalt förhindras alt driva näring, oavsett i vilken bransch de har varit verksamma eller avser alt verka. En näringstillståndsprövning i hela näringslivet kan av flera skäl inte bli aktuell. Reglerna om näringsförbud bör därför utvidgas och resurser avdelas för att effektivt spåra dem som är oseriösa och för att meddela näringsförbud. Näringsförbudet skall göras effektivt också genom förbättrad tillsyn.

Ett näringslillständssystem kan verka etableringshämmande i större ut­sträckning än som avselts och förbrukar slora resurser på bl, a. prövning även av seriösa näringsidkare. Stor försiktighet bör iakttas i förhållande lill detta system. Intresset av atl snabbt åstadkomma påtagliga resultat i kampen mot ekonomisk brottslighet bör dock leda till att statsmakterna på försök inför en utökad vandelsprövning i två branscher, där etablerings-konlroll redan har godtagits pä andra grunder, nämligen restaurang- och transportbranscherna. Den utökade vandelsprövningen bör ske efler de grunder som eko-kommissionen har angett.


27


 


Skälen för mitt förslag: Som bakgrund lill mina överväganden vill jag först ,  Prop. 1985/86: 126 översiktligt redovisa innebörden av de båda utredningsförslagen.

Näringsförbudskommittén har haft till uppgift atl se över beslämmelser­na i konkurslagen (1921:225) om näringsförbud, F, n, gälleratt näringsför­bud under vissa förutsättningar kan meddelas den som har gått i konkurs och som har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Kommit­tén har förordat en frikoppling frän konkurskravet och föreslagit en ny fristående lag om näringsförbud. Enligt denna skall näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpukt, kunna meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Näringsförbudet skall meddelas för viss tid, lägst tre är och högsl fem år, och avse näringsverksamhet av varje slag. Näringsförbudet skall meddelas av allrhän domstol. En närmare redogörelse för förslagel återfinns i det följande (avsniti 4),

Eko-kommissionen har föreslagit att en särskild lag om näringstillstånd införs, med stöd av vilken regeringen skulle för viss bransch kunna upp­ställa villkor för idkande av näring. Tre instrument anges i lagen, vilka skulle fä användas vart och ett för sig eller tillsammans, nämligen vandels­prövning, krav på viss utbildning och krav på ekonomiska garantier, Van­delsprövningen skulle innebära att näringstillstånd skulle meddelas den som med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldig­heter enligt skatte- och avgiftsförfattningarna är lämplig att bedriva verk­samhet inom branschen i fråga. Förslaget om ekonomiska garantier och utbildningskravet behandlas i det följande (avsnitt 3,4), Tillståndsmyn­dighet skulle enligt förslaget vara länsstyrelsen. De branscher där systemet främst borde prövas är enligt kommissionen restaurang-, transport-, bygg-, bil- och städbranscherna.

Sedan betänkandena har remissbehandlats har frågorna om näringstill­stånd och näringsförbud behandlats i riksdagen dels med anledning av prop, 1984/85: 32 och motioner i anslutning till denna, dels med anledning av motioner under den s. k, allmänna motionstiden år 1985, Riksdagen har därvid, som jag tidigare har nämnt, uttalat att lagsliflningen mot oseriösa näringsidkare bör avse ett system av åtgärder omfattande bl. a. näringsför­bud och näringstillstånd.

För egen del vill jag, som jag tidigare har redovisat, lägga ulredningsför-slagen till grund för en reglering som skall hindra oseriösa näringsidkare från att driva näring. Den närmare utformningen bör naturligtvis göras så, att man med en viss given resursinsats får ett så effektivt system som möjligt.

Vad som enligt min mening sammantaget bör åstadkommas, är ett sy­stem som gör det möjligt att insamla och ställa samman uppgifter som dokumenterar om en näringsidkare har varit oseriös i viss mening, (De närmare kriterierna för denna bedömning redovisas i avsnitt 4,) Därefter skall i förekommande fall ett beslul leda till ett hinder mot fortsatt närings­verksamhet. Slutligen skall det finnas en tillsyn över att beslutet efterlevs.

Ett system med näringstillstånd har naturligtvis fördelar genom att det ger möjlighel att redan från början utestänga oseriösa företagare från att driva näring inom den bransch som tillståndsplikten omfattar. Hur pass

28


 


effektivt elt sådant system blir från den synpunkten beror på hur syslemet     Prop. 1985/86: 126 utformas och hur högt man ställer ambitionsnivån.

Samtidigt står del klart att etl system med näringstillstånd inte kan omfatta alla förekommande branscher. Att generellt införa krav på nä­ringstillstånd kan redan på grund av de resurser som i sä fall mäste avsättas inte komma i fråga. Del finns också andra skäl som talar mot en sådan lösning. Jag återkommer strax till dessa. Man måsle alltså välja ut de branscher där förekomsten av oseriöst företagande kan antas vara särskilt slor. Eko-kommissionen har med den utgångspunkten bedömt all en till­ståndsplikt bör omfatta vissa särskilt angivna näringsgrenar.

Som jag ser del är del heller inte möjligt att lösa alla problem som hänger samman med oseriöst företagande enbart genom ett system med närings­tillstånd. Systemet måste naturligtvis innefatta en möjlighel att återkalla etl lillslånd när det har missbrukats. Det bör också ge möjlighel att medde­la förbud för den som har missbrukat tillståndet alt fortsättningsvis driva näring och till kontroll av att förbudet efterievs, I dessa avseenden ligger alltså tillståndsmodellen mycket nära förbudsmodellen. Till detta kommer den omständighet jag lidigare nämnde, nämligen att ett syslem med nä­ringstillstånd inte kan omfatta annat än ett begränsat antal branscher.

Under remissbehandlingen och i den allmänna debatten har ibland gjorts gällande att dagens näringsförbud har vissa brister, särskilt när det gäller tillsynen av atl meddelade förbud respekteras. För egen del vill jag inte hålla för osannolikt alt tillsynen i viss mån kan ha brustit. Flera skäl kan anföras för detta. Uppgiften är svär och resurserna är begränsade. Uppgif­ten är vidare ny för berörda myndigheter och kan särskill i inledningsske­det ha upplevts som främmande för dem.

Detta är förhållanden som kan avhjälpas, vilket jag, som jag har nämnt, avser atl ta upp i del följande. Viktigare alt konstatera i det nu aktuella sammanhanget är emellertid att dessa problem och möjligheterna att av­hjälpa dem inte följer av just näringsförbudstekniken. Förutsättningarna att finna de personer vilkas näringstillstånd bör återkallas, liksom möjlig­heterna att tillse att de inte senare fortsätter att driva tillståndspliktig näring, lorde vara i alll väsentligt desamma. Det handlar här om att se lill alt de arbetsuppgifter som skall föregå och följa myndighetsbeslul utförs så effektivt som möjligt. Dessa uppgifter är väsentligen gemensamma för de båda regelsystemen.

Del anförda leder mig till slutsatsen att etl system med näringstillstånd inte kan ersätta ett system med näringsförbud, särskill inte om del nuva­rande konkursanknutna näringsförbudssystemet byggs ut och dessutom på motsvarande sätt som idag får omfatta hela näringslivet. Jag förordar alt en sädan utbyggnad sker i huvudsaklig överensstämmelse med näringsför-budskommilténs förslag.

Om grundförutsättningen sälunda är atl näringsförbudssystemet under alla förhållanden bör byggas ul, uppkommer då frågan om syftet att stoppa, oseriösa näringsidkare i särskilt belastade branscher kan uppnås effektiva­re genom näringstillståndssystemet, vilket i så fall skulle kunna motivera parallella system.

Det är uppenbart att en tillståndsprövning inom de branscher som föror-  29


 


dals av kommissionen skulle bli mycket resurskrävande om den skall     Prop. 1985/86: 126

kunna fungera som ett effektivt medel i kampen mot den ekonomiska

brottsligheten. De föreslagna branscherna omfattar ca 50000 förelag och i

de enskilda företagen kan finnas många personer i sådan ställning alt de

bör omfattas av en vandelsprövning. Samtidigt måste man beakta att del

stora flertalet företag inom de angivna branscherna är seriösa. Detta skulle

kunna tala för atl man gör tillslåndsprövningen mera summarisk och lägger

tyngdpunkten i systemet på möjligheten att återkalla etl tillstånd. 1 så fall

ligger man emellertid mycket nära modellen med näringsförbud.

En omständighet som man i sammanhanget inte får bortse från är att ett syslem med näringstillstånd, även om det begränsas till vissa branscher, kan verka etableringshämmande i större usiräckning än som är önskvärt. Därmed kan det komma i konflikt med de grundläggande förutsättningar för näringspolitiken som jag tidigare har berört. Uppenbart är sålunda att systemet, om det alls skall vara effektivt i förhållande till sitt primära ändamål, i vart fall mäste leda lill att också önskvärda elableringar fördröjs genom den administrativa hanteringen.

Med hänsyn till att det är utomordentligt angeläget att snabbt åstadkom­ma påtagliga resultat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten ärjag dock beredd att gå ytterligare ett steg. Trots de frågetecken som jag i det föregående har rest rörande effektiviteten hos ett syslem med näringstill­stånd jämfört med näringsförbudsmodellen, får man komma ihåg att en offentligt reglerad vandelsprövning — låt vara med andra motiv - redan idag äger rum inom flera näringar. Förslaget att använda instrumentet också i kampen mot ekonomisk brottslighet har fått etl inte obetydligt stöd vid remissbehandlingen.

Jag har mol denna bakgrund funnit alt en ordning med vandelsprövning genom näringstillstånd bör införas i form av en försöksverksamhet. Pröv­ningen bör ske efter de grunder som eko-kommissionen har angett. För­söksverksamheten bör utformas sä att den kräver elt minimum av re­surser, vilket motiveras av det allmänna budgetläget och av att kraftfulla insatser under alla förhållanden måste göras för utrednings- och tillsynsar­betet kring näringsförbudssystemet. De ölägenheter som allmänt sett följer av regleringar och som leder lill att man så långt möjligt bör värna om etableringsfriheten måste också vägas in. Slutligen bör försöket göras inom branscher med påtagliga problem när del gäller ekonomisk brottslighet.

Det anförda har lett mig till slutsatsen atl en utökad vandelsprövning bör
försöksvis införas för restauranger, som serverar alkoholdrycker, och
inom yrkestrafikområdet. Jag skall återkomma till de närmare bévekelse-
grunderna för detta val i det följande (avsnitt 5), där jag bl. a. skall redovisa
uppgifter om den ekonomiska brottsligheten i branscherna. Jag vill dock
redan här påminna om att båda dessa områden redan är föremål för
etableringskonlroll, vilket innebär att några betänkligheter från näringsfri-
helssynpunkt inte skall behöva resas och att några särskilda resurser inte
skall behöva avdelas för ändamålet. Båda områdena ingär också bland de
branscher som eko-kommissionen har föreslagit skulle bli föremål för
näringstillständsprövning. Efter en lid bör systemet utvärderas och jäm­
föras med erfarenheterna från tillämpningen av de utvidgade reglerna om
   30


 


näringsförbud. En slutlig utvärdering bör ske efter förslagsvis en treårspe­riod. Jag avser att återkomma lill regeringen i denna fråga.


Prop. 1985/86: 126


3.4 Ekonomiska garantier och utbildningskrav

Mitt förslag: Inga krav på ekonomiska garantier för kommande förpliktelser mol del allmänna skall införas för rätt atl driva näring. Ej heller skall formella utbildningskrav f. n. ställas upp.

Eko-kommissionens förslag: För beviljande av näringstillstånd skall kunna krävas alt sökanden ställer säkerhel intill etl belopp av 50000 kr, för statens och kommuns framtida fordringar mot honom pä grund av skatter, tullar eller avgifter. Vidare bör kunna krävas att sökanden har genomgått utbildning i hur elt företag skall skötas.

Remissinstanserna: Flertalet avstyrker förslaget om ekonomiska garantier (bilaga 3 avsnitt 4). Dessa instanser är väsentligen desamma som är kri­tiska mot näringstillslåndssystemet som helhet. Bland skälen mol förslaget kan nämnas, att åtskilliga instanser framhåller att det verkar etablerings­hämmande för små förelag och inte fyller sitt syfte för större företag. Några pekar också på atl förmånsrältsordningen vid könkurs skulle påver­kas lill nackdel för andra borgenärer än staten.

De instanser som är positiva till förslaget om ekonomiska garantier är väsentligen desamma, som är positiva lill näringstillslåndssystemet som helhet. Dessa framhåller bl.a, värdet i den utökade prövning och gallring som bankerna skulle medverka till genom sin kreditprövning. Flera av dem som är positiva anser dock att garantibeloppet måste varieras med hänsyn till den berörda verksamhetens omfattning.

Remissutfallet är mera blandat när det gäller utbildningskravel (bilaga 3 avsnitt 3). Många instanser anser att det är bra om företagarutbildningen kan utvecklas men anser samtidigt att detla får begränsade effekter. Bl, a, RPS och RSV anför att de verkliga ekonomiska brottslingarna är väl införstådda med de regler som gäller för näringsverksamhet. Från bl, a, fackligt häll anförs dock att en god förelagarutbildning kan förhindra att företagare av okunskap hamnar i situationer som ej går att ekonomiskt bemästra och som i sin tur kan vara början till ekonomisk brottslighet.


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: I likhet med majoriteten av remissinstanserna anser jag att etl krav om ekonomiska garantier intill 50000 kr. inte skulle ha någon större effekt i förhållande till sitl ändamål och samtidigt ha skadliga effekter pä etableringsmöjligheterna för mindre företag. Bedömningen av förslaget om elt formellt utbildningskrav får delvis ses mot bakgrund av förhållandena i de två branscher, restaurang-och transportbranscherna, där jag föreslår nya regler om vandelsprövning. För trafiktillstånd enligt yrkestrafiklagen krävs att sökanden har genom­gått en särskild utbildning. Denna har utformats i samarbete mellan förela-


31


 


gar- och arbetstagarorganisationerna inom åkeri- och laxinäringen. Beträf-     Prop. 1985/86: 126 fande restaurangnäringen har jag erfarit att en liknande, frivillig utbild­ningsverksamhet kan väntas komma till stånd.

Skälen för mitt förslag: Eko-kommissionens förslag om ställande av ekono­miska garanlier för kommande skatter och avgifter m,m. har sin grund väsentligen i det förhållandet att de personer som planmässigt utnyttjar näringsverksamhet för ekonomisk brottslighet, den dagen brottsligheten upptäcks och beivras vanligen saknar tillgångar till täckande av sådana skatter och avgtfter. Med en lämpligt utformad garanti skulle detta undvi­kas. Genom att garantin skulle ställas av bank eller annat kreditinstitut tillförs vidare en extra prövning av vederbörandes lämplighet att driva näring, vilken i sig skulle ha sanerande verkan.

Emellertid reser garanliförslagel problem, som säväl eko-kommissionen som remissinstanserna har uppmärksammat. För att förslaget skall vara verkligt effektivt skulle egentligen krävas, atl garanlinivån på något sätt kunde relateras till de skaller och avgifter den så småningom skall kunna täcka, eller alltså till omfattningen av den rörelse som skall etableras. Eko-kommissionen har dock inte funnit del praktiskt möjligt att föreslå en sädan rörlig garanti, bl. a. för att det inte är möjligt atl i förväg fastställa just omfattningen av en kommande verksamhet. I stället har förslaget blivit en fast nivå om 50000 kr.

Mol det förslagel har flera remissinstanser invänt att nivån är för låg för att fä någon effekt på de kvalificerade ekonomiska brottslingarna. Samti­digt är den dock så hög all den kan hindra näringsidkare med små ekono­miska resurser frän alt starta ny rörelse.

Också jag är av uppfattningen atl en fast garanlinivå pä 50000 kr. inte skulle ha någon större effekt i förhållande till sitt ändamål och samtidigt ha skadliga effekler pä etableringsmöjligheterna för mindre företag. Jag delar vidare eko-kommissionens uppfattning att elt system med individuella garantinivåer inte är praktiskt genomförbart. Härav följer att krav på ekonomiska garantier inte bör uppställas. Delta bör dock enligt min me­ning inte utgöra någon avgörande nackdel, när det gäller den samlade slagkraften i de åtgärder som nu bör vidtas. Ambitionsnivån i tillämpning­en av de nya reglerna om näringsförbud och den utökade vandelsprövning­en på försök bör bli sådan, alt den önskvärda saneringen ändå kommer till stånd.

Förslaget att vissa/orme//a titbildningskrav skall kunna ställas på den som skall få rätt att driva näring har fått ett blandat mottagande av remiss­instanserna. En utbredd uppfattning är att det är bra och önskvärt om grundläggande förelagarutbildning kunde komma lill stånd i ökad utsträck­ning men att effekterna härav på den ekonomiska brottsligheten blir be­gränsade. Bl, a, framhålls att de verkliga ekonomiska brottslingarna är väl införstådda med de regler som gäller.

För egen del vill jag först påminna om att jag inte är beredd att förorda
någon ny, mera generell förhandsprövning för rätt alt idka näring. Redan
detta är elt skäl mot att generellt kräva utbildning. Härtill kommer att ett
formellt utbildningskrav kan bli stelbent och därmed i sig kan väntas leda
          32


 


lill olämpliga effekter. Jag kan sålunda väl tänka mig situationer, där seriösa företagare med exempelvis utpräglat tekniska färdigheter men kan­ske mindre fallenhet för företagsamhetens administrativa sidor, kan sköta elt företag klanderfritt, t, ex, genom lämplig hjälp av advokater, revisorer och andra.

Samtidigt delar jag uppfattningen att det är viktigt att en företagare redan vid starten är väl införstådd med de regler som gäller för näringsverksam­het. Härigenom kan man förhindra att företagare av okunskap försätter sig i sådana ekonomiska situationer alt de förleds lill ekonomisk brottslighet. Detta bör vara ett gemensamt intresse för de seriösa företagen inom olika branscher. Jag vill här erinra om den väg man har valt på transportområ­det. Där har en grundläggande förelagarutbildning tagils fram i samarbete mellan företagar- och arbetstagarorganisationerna inom åkeri- och laxinä-ringarna. Transportrådet har sedermera föreskrivit (TRPFS 1985:2) atl den som skall få IrafikliUstånd enligt yrkestrafiklagen (1979:559) skall ha genomgått denna utbildning. Jag återkommer till frågan om utbildning inom reslaurangnäringen (avsmlt 5,3,4), Några särskilda ålgärder ärjag mot denna bakgrund för dagen inte beredd atl föreslå i denna del.


Prop. 1985/86:126


4 Näringsförbud

4.1 Utvidgade förutsättningar för näringsförbud

Mitt förslag: En ny lag ersätter de gällande bestämmelserna om näringsförbud i 199 b—d och f-j§§ konkurslagen. Enligt den nya lagen skall näringsförbud kunna meddelas inte bara som nu på grund av missförhållanden som har samband med konkurs, utan också i vissa andra fall då en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter.

Näringsförbudskommitténs förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt förslag (betänkandet s, 187 f).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag godtas allmänt med några undan­tag. Mer eller mindre kritiska är länsäklagaren i Norrbottens län. Förela­gareförbundet, Sveriges Domareförbund och MRF (bilaga 6 avsnitt 1).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbudet bör spela en större roll i kampen mol ekonomisk brottslighet. Den som har grovt åsidosatt vad som åligger honom i näringsverksamhet bör kunna meddelas näringsförbud även om han inte har gått i konkurs.


Skälen för mitt förslag: Enligt 199a§ konkurslagen (1921:225: KL) härden som är försatt i konkurs inte rätt att driva näring (s. k. konkurskaranlän). Gör han del ändå, kan han straffas med stöd av 212 §. Förbudet upphör när konkursen är avslutad. Sedan den I juli 1980 har domstol dock möjlighel


33


3    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 126


att med stöd av 199 b§ KL förordna om generellt näringsförbud för en     Prop. 1985/86: 126 konkursgäldenär som är enskild näringsidkare. Förbudet gäller under en av domstolen fastställd tid. som kan bestämmas till högsl fem år.

Förutsättningen för alt näringsförbud skall meddelas är enligt 199 b § atl gäldenären har förfarit grovt otillbörligt mol borgenärerna eller på annal sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Om gälde­nären upprepade gånger har förekommit i samband med konkurs och i näringsverksamhet som föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, får näringsförbud också meddelas, förutsatt all förbud är påkallat av särskilda skäl. Näringsförbud kan vidare meddelas företrädare för en juridisk person som har försatts i konkurs, om företräda­ren har förfarit på sätl som har nämnts. Verkan av ett förbud är all den som får del förlorar rätten atl, med vissa undantag, bedriva sådan näringsverk­samhet som är förenad med bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125) och att företräda eller faktiskt handha ledningen eller förvalt­ningen av elt aktiebolag och vissa andra juridiska personer.

Näringsförbudskommitléns bedömning är alt det huvudsakliga syftet med de nu behandlade reglerna - att utesluta vissa oseriösa näringsidkare från rätten och möjligheten att idka näring - har uppfyllts delvis men inte helt. Många personer som har gjort sig skyldiga till grova ekonomiska brott har fråntagits rätlen alt driva näring. Många andra synes enligt kommittén emellertid under lång tid ha, främst genom långvariga utredningar, undgått etl näringsförbud som varit väl motiveral. Det har ocksä förekommit att en näringsidkare har fått näringsförbud, trots att del kanske varit tveksamt om han tillhört den kategori av personer som reglerna enligt lagstiftarens intentioner har riktals mot. Bristerna j det nuvarande systemet hänför sig dock huvudsakligen till liden efler det alt förbud har meddelats. Enligt kommittén tycks överträdelser inte ha varit ovanliga. Övervakningsuppgif­ten är svårlöst, och kontrollen har i många fall varit otillräcklig.

Bristerna i förfarandet hänger enligt kommittén till stor del samman med alltför knappa resurser hos polis och åklagare, I fräga om tillsynen ligger den viktigaste bristen i att övervakningen pä vissa håll är otillräcklig. Kommittén hänför vidare vissa tillämpningsproblem till att rekvisiten i 199 b § KL delvis är för allmänt utformade och därför ger ett för stort tolkningsutrymme.

Kommittén pekar pä en rad förtjänster hos näringsförbudsinstitutet som instrument mot oegentligheter inom näringslivet. För näringsförbud talar för del första atl man kan undanröja en skadehärd. Förbudet kan härige­nom sägas ha etl både sanerande och förebyggande syfte. För det andra kan det anses vara elt allmänt medborgerligt krav atl den som ignorerar spelreglerna för en verksamhei inte skall kunna fortsätta med verksamhe­ten. Näringsförbudet uppfattas som en adekvat reaktion mol det klander­värda beteendet som sådanl. För det Iredje kan näringsförbudet också tänkas ha viss allmänpreventiv verkan genom att fä näringsidkare att avstå från olaglig verksamhet.

Mot näringsförbud talar etl par omständigheter av principiell natur. En
är den inskränkning i näringsfriheten som näringsförbudet innebär. En
annan är att näringsförbud är en "specialpåföljd", som bara kan drabba
       34


 


vissa kategorier av personer. Åven argument av praktisk karaktär kan Prop. 1985/86: 126 enligt kommittén anföras mol näringsförbud. Del är svårt atl övervaka atl påföljden får den åsyftade effekten, dvs. atl personen i fräga avhåller sig frän att idka näring. Effekterna för den näringsidkare som omfattas av förbudet kan vidare bli mycket besvärande genom att förbudet försvårar hans försörjningsmöjligheter. Etl förbud kan därigenom få svåra konse­kvenser också för hans anhöriga. Åven andra kan drabbas, såsom anställ­da, borgenärer och samhället i slorl.

Kommitténs sammanfattande bedömning är att de motiv som talar för att näringsförbud används som medel mot ekonomisk brottslighet väger tungt. Nu gällande bestämmelser synes också allmänt ha accepterats. Kommittén konstaterar atl erfarenheterna av beslämmelserna är relativt goda. även om det finns brister. Näringsförbud har använts ganska flitigt, vilket torde tyda på att regleringen anses fylla elt behov.

Enligt kommittén väger de principiella betänkligheterna mot näringsför­bud förhållandevis lätt. De effekler som kan drabba olika tredje män som en följd av näringsförbud torde totalt sett bli mycket begränsade, även om del i enstaka fall kan uppstå svåra konsekvenser. Kommitténs övervägan­den utmynnar i att näringsförbud också i fortsättningen bör användas som instrument mot oegentligheter inom näringslivet. Näringsförbudsinstitutet bör dock utvidgas. Även missförhållanden som saknar samband med kon­kurs bör enligt kommittén kunna föranleda näringsförbud. Visserligen förekommer konkurs i nästan samtliga de fall då näringsförbud kan bli aktuellt, och en utvidgad reglering lorde därför komma atl avse endasl elt ganska litet antal fall. Det främsta skälet till att en utvidgning bör komma till stånd är den inkonsekvens som ligger i att ett visst förfarande ibland kan leda till näringsförbud, i andra fall inte. Enligt kommittén kan åtskilliga exempel ges pä fall där inga rationella överväganden kan anses tala för en sådan åtskillnad.

Den övervägande delen av remissinstanserna ansluter sig till kommit­
téns uppfattning atl näringsförbud skall kunna komma i fråga också utan
samband med konkurs. En annan uppfattning har dock länsåklagaren i
Norrbottens län, som anser att den nuvarande lagstiftningen har varit i
kraft så kort tid att man inte med säkerhet kan dra några slutsatser om dess
effektivitet, att den praxis som har utvecklats skulle bli utan värde om
lagstiftningen ändras och att kommitténs förslag lill lagtext har brister från
rättssäkerhetssynpunkt. Kommitténs förslag i dess förevarande utform­
ning bör därför inte läggas lill grund för en ny lagstiftning om näringsför­
bud. Kritiskt är också Företagareförbundet, som anser det olämpligt att
utvidga det idag gällande förbudel med hänsyn till att de brister som finns i
systemet närmast hänför sig till att kontrollen av meddelade näringsförbud
inte har fungerat tillfredsställande, Sveriges Domareförbund delar kommit­
téns uppfattning atl regleringen i KL har visat sig fylla ett behov. Härav
följer enligt förbundet dock inte utan vidare att det nu är dags atl ge
reglerna en utvidgad tillämpning, I mänga fall där näringsförbud ifrågasätts
torde befintliga sanktioner vara tillräckliga om de utnyttjas effektivt, och
där tillräckliga sanktioner för närvarande saknas kan andra ålgärder visa
sig lämpligare än näringsförbud, MRF anför atl ett system med näringstill-
   35


 


stånd enligt eko-kommissionens förslag klart är atl föredra framför ett Prop. 1985/86: 126 utbyggt näringsförbudsinstitut. Näringsförbudet har knappasl nägon större praktisk betydelse i kampen mot oseriösa näringsidkare. Slutligen kan tilläggas, alt BRÅ diskuterar en annan lagteknisk lösning än kommitténs. Det kan enligt BRÅ ifrågasättas om näringsförbud bör göras till sanktion inom specialstraffrätten och bestämmelserna om näringsförbud dä inarbe­tas i respektive författning. En uppfattning i linje med denna kommer jag att återge även längre fram (avsnitt 4,2,3).

För egen del vill jag framhålla följande.

Erfarenheterna hittills visar enligt min mening att näringsförbud kan vara ett verksamt medel mot ekonomisk brottslighet. Den genomgäng som kommittén har gjort av praxis stöder denna uppfattning. Kommitténs analys av den hittillsvarande rättstillämpningen visar atl institutet fungerat i huvudsak väl. Bristerna har främst haft samband med att uiredningen vid etl ifrågasatt näringsförbud tagit för lång lid och tillsynen inte varit tillräck­ligt effektiv. De väsentligaste orsakerna till dessa brister har enligt min mening varit otillräckliga resurser. Det har också tagit tid alt utforma smidiga och effektiva rutiner. I båda dessa hänseenden kommer förutsätt­ningarna framöver atl vara bättre än hittills.

Den nuvarande begränsningen i tillämpningsområdet för näringsförbud hänger samman med att syftet med 1980 års ändringar i KL var att slävja sådana otillböriiga förfaranden i näringsverksamhet som yttrar sig i miss­bruk av konkursinslilutel (prop. 1979/80:83 s. 23 fQ. Även om kommittén har rätt i sitt antagande att en utvidgad reglering kommer all leda till bara elt ganska litet anlal fall av nya näringsförbud, talar dock redan principiella skäl för att konkurs inte bibehålls som en nödvändig förutsättning för näringsförbud. En konkurs kan onekligen i vissa fall - och särskill då den följer på flera lidigare konkurser - vara en faktor som i sig utgör led i etl otillbörligt förfarande. Det är också situationer av detta slag som den nu gällande regleringen i första hand tar sikte på. Konkurs är idag å andra sidan inte en tillräcklig förutsättning för näringsförbud - det krävs därut­över all näringsidkaren har förfarit på ett illojalt sätl mot borgenärerna eller andra. För näringsförbud krävs inte heller att konkursen i det enskilda fallet har använts som redskap för ekonomiska oegentligheter. Även om konkursen har sin orsak i oskicklighet eller ren otur, kan näringsförbud komma i fråga om det i konkursutredningen framkommer att näringsid­karen har grovt åsidosatt sina åligganden i hänseenden som helt saknar betydelse för konkursen. Den faktiska grunden för näringsförbud är i etl sådant fall andra omständigheter än konkursen och vad som har samband med denna, och konkursen har dä en uteslutande formell betydelse.

Som jag senare kommer att utveckla bör näringsförbudets viktigaste funktion vara att undanröja en skadehärd. Behovet att undanröja en skade­härd kan uppenbarligen vara lika slort då det på annal sätt än genom konkursutredning framkommer att en näringsidkare har gjort sig skyldig lill allvariiga oegentligheter. Det framstår onekligen som inkonsekvent att näringsförbud inte skall kunna komma i fräga i ett fall som det nyss nämnda. Del kan till och med hävdas att behovet ibland kan tänkas vara

36


 


särskilt stort i etl sådanl fall, eftersom näringsidkaren dä inte ens omfattas     Prop. 1985/86: 126 av s. k. konkurskarantän enligt 199 a§ KL.

Jag anser dock inte att det är bara principiella skäl som talar för att förutsättningarna alt ingripa med näringsförbud nu bör vidgas. Som fram­hållits vid remissbehandlingen finns det ett praktiskt behov av att samhäl­let kan ingripa med näringsförbud också mot näringsidkare som inte är försatta i konkurs. Behovet framstår som särskilt uppenbart i sådana fall då en näringsidkare har gjort sig skyldig till kanske mycket allvarliga oegentligheter, utan atl han för den skull behöver vara konkursmässig. Del kan också förekomma fall då det av utredningsskäl först efter avsevärd lid går att fä till stånd en konkurs, liksom naturligtvis situationer dä en konkurs skulle sakna mening med hänsyn till att gäldenären saknar till­gångar. Man kan enligt min mening vidare utgå från att ett från konkurs fristående näringsförbudsinstitul verkar avhållande på näringsidkare att begå oegentligheter i sin näringsverksamhet och alltså kommer att ha viss preventiv betydelse.

Mot bakgrund av vad jag tidigare har uttalat om behovet atl stärka möjligheterna att ingripa mol oseriös näringsverksamhet (avsnitt 2 och 3) och av vad jag senast anfört, finner jag atl tillämpningsområdet för närings­förbud nu bör vidgas så att det blir möjligt att i vissa fall ingripa även mot näringsidkare som inte är försalla i konkurs. Jag vill redan nu också anföra alt jag inte anser att näringsförbud bara bör kunna aktualiseras vid brott, någol som några remissinstanser har föreslagit. Reglerna om näringsförbud bör lämpligen upptas i en särskild lag.

Näringsförbud medför ett kraftigt ingrepp i näringsfriheten för den som del används mot. Gällande regler i KL innebär att näringsförbud skall komma i fråga bara vid kvalificerade fall av illojala förfaranden (prop. 1979/80:83 s. 30). Den reform som jag nu föreslår bör inte innebära någon principiell ändring i detla hänseende. Del bör av en lag om näringsförbud också klart framgå atl detta är avsikten. För atl näringsförbud skall medde­las måsle det ha förekommit allvariiga missförhållanden. Jag kommer atl i det följande till en början behandla de närmare förutsättningar som enligt min mening bör vara uppfyllda för atl näringsförbud skall kunna komma i fråga.

4.2 De närmare förutsättningarna för näringsförbud

Jag skall inledningsvis översiktligt presentera förutsättningarna för förbud
(4.2.1). En särskild förutsättning skall vara alt en person har grovt åsido­
satt sina åligganden i näringsverksamhet (4,2,2), En annan förutsättning
utgörs av brott (4,2,3), En alternativ förutsättning är underiåtenhet att
betala skatt m, m, (4,2.4), Liksom idag skall näringsförbud dessutom kun­
na meddelas också i vissa fall då en näringsidkare har försatts i konkurs
(4,2,5), Slutligen skall en ytterligare förutsättning för näringsförbud vara
att förbud är påkallat från allmän synpunkt (4,2,6),
                                37


 


4.2.1 Allmänt om förutsättningarna för näringsförbud


Prop. 1985/86: 126


 


Mitt förslag: En förutsättning för näringsförbud skall vara att någon har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. En ytterli­gare förutsättning är atl han i egenskap av enskild näringsidkare antingen har begått brott eller har underlåtit alt belala skatt, tull eller avgift och brottet eller underiåtelsen inte är ringa.

Näringsförbud skall dessutom kunna meddelas en näringsidkare som försalls i konkurs, om näringsidkaren har handlat grovt otillbör­ligt mol sina borgenärer eller på annal säll har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.

I samtliga de fall som nu har nämnis skall för näringsförbud också krävas att sådant är påkallat från allmän synpunkt.

Kommitténs förslag: Kommittén anser atl en förutsättning för förbud skall vara att någon har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidka­re. Innebörden är densamma som i den först angivna förutsättningen i milt förslag. En annan skall vara atl förbud skall vara påkallat från allmän synpunkl (belänkandet s, 194-202, 389-392 och 396-302), En minoritet anger även broll som en nödvändig förutsättning för förbud (s. 439-444).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag att det för näringsförbud skall krä­vas ett grovt åsidosättande godtas med ett par undantag. Ingen instans har någon erinran mot atl en ytterligare förutsättning för förbud skall vara alt sådant är påkallat frän allmän synpunkt. I frågan huruvida broll ocksä skall vara en förutsättning för förbud är remissutfallet mera splittrat. Några instanser anser vidare atl underiåtelse alt betala skatt m. m. skall kunna medföra näringsförbud, åtminstone om underiåtelsen är kriminaliserad. Några andra anser att näringsförbud förutom vid brott skall kunna komma i fråga i samband med konkurs (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbud är en ingripande åtgärd. Förbud skall därför tillgripas bara när en näringsidkare har gjort sig skyldig lill allvarliga oegentligheter. Syflel bör främsl vara alt undanröja en skadehärd. Man skall också kunna ingripa med förbud i ett fall då det skulle framstå som slötande om en person som har begått allvarliga oegent­ligheter i näringsverksamhet trots detta skulle fä fortsätta att ägna sig åt sådan. Vidare måste även allmänprevenliva hänsyn tas. Samtidigt är det viktigt all rättssäkerheten är tillfredsställande. En näringsidkare måste kunna bedöma när han närmar sig riskzonen för förbud.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler i KL (199 b §) förutsätts för atl näringsförbud skall komma i fråga, att en enskild näringsidkare som har försatts i konkurs har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, Elt undantag gäller om han upprepade gånger har försatts i konkurs, Åsidosät-


38


 


landet behöver då inte vara grovt, Däremol krävs i del fallel att förbud är     Prop. 1985/86: 126 påkallat av särskilda skäl.

Näringsförbudskommittén föreslår att förbud skall kunna meddelas en enskild näringsidkare som har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare, oavsett om han försalls i konkurs eller ej. En minoritet i kommittén uppställer vid sidan härom broll som en nödvändig förutsätt­ning för förbud. En ytterligare förutsättning för förbud bör enligt kommit­tén - såväl majoriteten som minoriteten - vara att elt sådanl är påkallat från allmän synpunkl.

Ändamålet med näringsförbud bör främst vara atl förhindra alt personer som i näringsverksamhet orsakar stora skador kan fortsätta med detta. Man skall genom förbudet undanröja en skadehärd. Man skall också kunna ingripa med förbud i ell fall då det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig ät sådan. Institutet bör vidare kunna ha en allmänpreventiv verkan.

En lag om näringsförbud bör alltså i första hand rikta sig mot sådana personer som missbrukar näringsfriheten genom atl grovt åsidosätta sina åligganden och pä så sätt åstadkommer betydande skador för sina borgenä­rer eller anställda, konkurrenter, konsumenter, avtalskontrahenter eller samhället i övrigt. Det är vidare främsl systematiska illojala förfaranden som bör angripas med näringsförbud. Näringsförbud bör däremot inte användas mot den som missköter sina åligganden enbart på grund av okunnighet, oskicklighet eller slarv, om omständigheter av sådant slag inte i sig utnyttjas på etl systematiskt och illojalt sätt. Med slarv avser jag då inte sådan grov oaktsamhet som är kriminaliserad, exempelvis som vårds­löshet mot borgenärer.

Jag har tidigare betonat a» näringsförbud bara är ett bland flera medel som kan användas mol oegentligheter i näringsverksamhet. Av dessa medel får dock näringsförbud anses tillhöra de mest ingripande. Förbud bör därför utdömas efter restriktivt utformade bedömningsgrunder, som bygger på en avvägning mellan institutets syfte å ena sidan och dess principiella och praktiska effekter å den andra. En grundläggande förut­sättning för näringsförbud bör mol denna bakgrund vara, att vederbörande har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet. En näringsidkare mäste dock kunna förutse när han närmar sig riskzonen för förbud. För att tillgodose kravet på rättssäkerhet bör därför ocksä som en ytterligare förutsättning för näringsförbud uppställas, atl näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa eller Underlätelse som inte är ringa att betala skatter, tullar eller avgifter. Liksom idag skall en näringsid­kare som har försatts i konkurs också kunna få näringsförbud om han har handlat grovt otillbörligt mol sina borgenärer eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.

Näringsförbud skall dock inte komma ifråga så snart de nu angivna
förutsättningarna är uppfyllda. När delta är fallet bör ytterligare prövas
om, vid en samlad bedömning av näringsidkarens sätl att bedriva närings­
verksamhet och under hänsynstagande till de nyss nämnda syftena med
näringsförbud, ett sådant är påkallat från allmän synpunkt.
                      39


 


I del följande preciseras närmare innebörden av de nämnda förutsätt­ningarna för näringsförbud.


Prop. 1985/86: 126


4.2.2 Grovt åsidosättande av åligganden i näringsverksamhet som en särskild förutsättning för näringsförbud

Mitt förslag: En förutsättning för näringsförbud skall vara alt någon har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Vid pröv­ningen härav får hänsyn las till alla de slag av åligganden som kan åvila den som driver näringsverksamhet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med mitt (belänkandet s. 200f och 389 fO.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag att det skall krävas ett grovt åsido­sättande godtas aUmänt med några undantag. De flesta instanser anser också alt vid prövningen hänsyn skall få las till alla de slag av åligganden som kan förekomma i näringsverksamhet (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbud skall tillgripas bara när en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter. Övervägande skäl talar för att man får ta hänsyn till alla de slag av oegentligheter som näringsidkaren har gjort sig skyldig lill i näringsverk­samheten.


Skälen för mitt förslag: Som jag redan har nämnt (avsnitt 4.1 och 4.2.1) gäller enligt huvudregeln i 199b§ KL alt näringsförbud kan komma i fråga om en näringsidkare — som försatts i konkurs — har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Kommittén föreslår att denna prin­cip skall gälla även för en utvidgad tillämpning av institutet näringsförbud. Remissinstanserna har överlag anslutit sig till förslaget. En instans, krono­fogdemyndigheten i Sundsvall, anser dock atl kravet på etl grovt åsidosät­tande är för restriktivt. TCO och Svenska Melallindustriarbetareförbundel anser att kravel på ett grovt åsidosättande inte skall gälla då en näringsid­kare upprepade gånger har försalts i konkurs.

För egen del anserjag att en grundläggande förutsättning för näringsför­bud skall vara att vederbörande har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet. Innebörden härav är densamma som i det uttryck som kommittén använder - all vara näringsidkare är delsamma som alt driva näringsverksamhet (jfr belänkandet s. 251). Elt sådant krav stämmer väl överens med den restriktiva utformning som förutsättningar­na för förbud enligt vad jag tidigare utvecklat bör ha (avsnitt 4.1 och 4.2.1).

Vid prövningen bör hänsyn få tas endast till sådana åsidosältanden som vederbörande har gjort sig skyldig till i sin näringsverksamhet. Det innebär alt det måste finnas en anknytning mellan åsidosättandet och den närings­verksamhet som vederbörande har bedrivit. Jag kommer längre fram att


40


 


någol utveckla innebörden av all det finns ell sådant samband (avsnitt     Prop. 1985/86:126 4.2.3).

En näringsidkare kan åsidosätta åligganden av mycket varierande be­skaffenhel. Begreppet åliggande har inte nägon entydig rättslig innebörd, och del kan därför i och för sig innefatta såväl skyldigheter som är rättsligt reglerade som annal. De rättsligt reglerade åligganden som kan vila pä en näringsidkare kan avse såväl förpliktelser atl vidla åtgärder som att under­låta vissa beteenden. Påföljderna när nägon underlåter att uppfylla rättsligt reglerade åligganden kan skifta. I vissa fall utgörs de av straff, i andra av skyldighet all utge vite eller kanske avgift. Låter man bli atl uppfylla en civilrätlslig förpliktelse kan påföljden vara t.ex. en skyldighet att belala skadestånd. Men även i vissa fall dä en norm som riktar sig lill en närings­idkare inte stöttas av någol i egentlig mening rättsligt påföljdssyslem -något som gäller t.ex. vissa etiska regler som riktar sig till dem som är verksamma i olika branscher eller lill näringsidkare i allmänhet - kan en överträdelse av den få så besvärande konsekvenser för näringsidkaren, att man kan tala om elt åliggande. Adressalkretsen för sådana regler som innefattar åligganden kan ibland vara begränsad lill endasl näringsidkare, medan den i andra fall är vidare än så. Också den krets av personer som en sådan regel avser att skydda kan vara mer eller mindre precist avgränsad. Vissa åligganden tar sikte på bestämda kategorier, såsom anställda, kon­kurrenter eller konsumenter. Andra åter avser en vidare, ibland mera oprecist angiven krets, eller samhället i stort.

I det lagstiftningsärende som ledde fram lill gällande reglering uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet alt man vid prövningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsid­kare bör kunna ta hänsyn till allehanda oegentliga - även icke straffbe­lagda — förfaranden i anslutning till en konkurs, alltså även sådana som inte har samband med del direkta borgenärsintresset. Som exempel nämn­des de konsekvenser som kan inlräda för de anslällda när etl företag går i konkurs, I delta hänseende anfördes att del särskilt bör beaktas om det varit möjligt att undvika konkurs. Vidare sades all hänsyn bör kunna las till om regionalpolitiskt stöd har använts för annal ändamål än det för vilket det har utgåtl. Även arbetsrättsliga förhållanden skall beaktas, t, ex, om s, k. grå arbetskraft har förekommit. Departementschefen framhöll att en mindre nogräknad företagare bl.a. genom alt begagna sig av sådan arbetskraft kan konkurrera med andra utan att behöva belasta sin rörelse med kostnader för källskatter och sociala avgifter. Av förarbetena till nu gällande regler framgår vidare all dessa ger utrymme för näringsförbud dä åsidosättandet avsett någol som har ålegat näringsidkaren inte bara genom uttryckliga lagbestämmelser ulan också eljest (prop. 1979/80:83 s. 32 och SOU 1979:13s.76f0.

Kommiltémajorilelens förslag innebär att näringsförbud skall kunna
komma i fråga om en näringsidkare har grovt åsidosatt vad som ålegat
honom som näringsidkare, utan någon närmare begränsning lill vissa slag
av åligganden. Brott skall t. ex. inte uppställas som krav för näringsförbud.
Förslagel motsvarar vad som i delta hänseende gäller redan idag om väl
konkurskravel är uppfyllt. Vid en prövning enligt 199 b § KL av huruvida
      41


 


en näringsidkare i elt visst fall har förfarit grovt olillbörUgl mot borgenä-     Prop. 1985/86: 126

rerna, fär hänsyn tas till inte bara t. ex. brottsliga förfaranden utan till hans

handlande över huvud (prop. 1979/80:83 s. 30-32 och SOU 1979:13 s.

75 f). Detsamma gäller som jag nyss framhållit vid bedömningen av om

näringsidkaren pä annat sätt har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom

som näringsidkare.

Minoriteten har ingen från majoriteten avvikande uppfattning i frågan om vilka åsidosältanden som skall få beaktas vid bedömningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden. Det grova åsidosättan­det behöver alltså inte ha sketl genom enbart brott, Däremol anser minori­teten att i vart fall ett åsidosättande skall ha utgjorts av brott. Jag får anledning alt återkomma till detta.

Den övervägande delen av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot att vid prövningen av om nägon har grovt åsidosatt vad som åligger honom som näringsidkare, hänsyn får tas till hela det spektrum av åsidosältanden av åligganden som kan förekomma i näringsverksamhet. Några instanser, däribland JK och Göta hovrätt, anser dock att endast broll skall få beaktas i sammanhanget.

För egen del anserjag följande.

En näringsidkare kan göra sig skyldig till åsidosältanden som, utan alt
vara t.ex. brottsliga, kan ha slora skadeverkningar för hans omgivning.
Del stämmer därför även enligt min mening bäst överens med näringsför­
budets syften atl man vid en förbudsprövning kan väga in alla de slag av
åsidosältanden som kan ge upphov till skada. Detta är som jag tidigare
framhållit också innebörden av nu gällande reglering i KL. De motivutta­
landen som jag i det föregående har hänvisat lUl tog visserligen sikte på
sådana fall då oegentligheterna följs av konkurs. Enligt min mening talar
dock övervägande skäl för att man — om rimliga krav pä förutsebarhet
tillgodoses, något som jag återkommer till (avsniti 4.2.3 och 4.2.4) - även
inom ramen för ett utvidgat förbudsinstitut fär beakta beteenden som har
medfört alt näringsidkaren i fråga orsakat skador eller olägenheter för
borgenärer, anställda, konkurrenter, konsumenter, avtalsparter eller and­
ra,
                i

Min principiella inställning är således att man vid prövningen av om det har förekommit grova åsidosältanden i näringsverksamhet bör kunna ta hänsyn till hela del spektrum av åsidosällanden av åligganden som där kan förekomma. Man skall alltså kunna lägga vikt vid sådant som atl den person mot vilken ett förbud aktualiseras har åsidosatt sina förpliktelser mot borgenärerna, t,ex, mol slalen som skalle- eller avgiflsborgenär. Vidare bör hänsyn kunna las till åsidosältanden av arbetsrättsliga förplik­telser av olika slag, däri inbegripna sådana som avser arbetsmiljön. Man skall kunna beakta ell beleende i strid med marknadsrättsliga normer, som uppställts till skydd för bl, a. konkurrenter och konsumenter. Man skall kunna väga in i bedömningen oegentligheter som negativt påverkar den yttre miljön. Man skall, för att ta ytteriigare etl exempel, kunna i bedöm­ningen tillmäta vikt ät åsidosältanden av civilrättsliga anspråk.

Kommittéförslaget innebär att åsidosätlandena inte bör vara underkas­
tade någon särskild preskriptionstid. Delta överensstämmer med vad som
   42


 


idag gäller enligt KL. Talan om näringsförbud måsle visserligen väckas     Prop. 1985/86: 126 inom två år från konkursbeslutel, men vid prövningen av om vederbörande har förfarit grovt otillbörligt mol borgenärerna eller på annat sätt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare, gäller ingen lidsgräns för de oegentlig­heter som får beaktas.

Två remissinstanser, länsåklagaren i Malmöhus län och överåklagaren i Göteborg, anser att hur gamla åsidosältanden som helst inte skall få beaktas. Den förstnämnda instansen föreslår därvid en gräns på tio år och den senare en gräns på fem år.

Jag går även i denna fråga pä kommitténs linje. Ocksä åsidosältanden av gammalt datum bör alltså i och för sig kunna tillmätas betydelse, även sådana som, såsom fallel är med t. ex. brott, är underkastade preskription och som har preskriberats. I praktiken bör det dock spela en stor roll om ett åsidosättande ligger långt tillbaka i tiden eller tvärtom nära. I det senare fallet bör det givetvis ges större tyngd.

I nära samband med tidsaspekten slår etl problem som kanske främsl har anknytning till förtärandet, men som jag ändå finner lämpligl all behandla redan nu. Jag syftar på spörsmålet i vad mån hänsyn skall tas till att de oegentligheter som läggs någon till last redan har beaktats i samband med en tidigare talan om näringsförbud.

Vad då först gäller den situationen atl den lidigare talan om förbud har ogillats, erinrar jag om alt dåvarande chefen för justitiedepartementet i. samband med tillkomsten av gällande bestämmelser om näringsförbud uttalade, att domstolen inte bör kunna ompröva ett avgörande alt ogilla en talan om förbud, I samband med en ny konkurs borde däremot en fråga om näringsförbud ånyo kunna aktualiseras (prop, 1979/80: 83 s, 42), Däremot berördes inte frågan huruvida de åsidosältanden som då åberopades får åberopas även i en senare rättegång.

Som jag har anfört i del föregående bör äldre oegentligheter i princip inte frånkännas betydelse, även om de normalt bör tillmätas mindre vikt än sådana som har inträffal nyligen. Detta överensstämmer också med gällan­de rätt i konkursfallel. Samma synsätt bör anläggas även på sädana oegent­ligheter som har prövats i elt mål om näringsförbud men då inte ansetts böra medföra förbud.

Även i det fall då en lalan om näringsförbud har vunnU bifall kan frågan uppkomma i vad mån man i etl nylt mål om näringsförbud skall kunna beakta de oegentligheter som låg till grund för förbudel. Vid bedömningen av om någon har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverk­samhet bör detta inte gä för sig: Vid prövningen av om ell förbud är påkallat från allmän synpunkt bör däremol även de tidigare oegentlighe­terna få tas i beaktande. Som jag senare kommer att utveckla (avsnitt 4.2.6) skall man vid den prövningen göra en samlad bedömning, där man bl.a. får ta hänsyn till den inställning som näringsidkaren har visat genom att trots elt näringsförbud göra sig skyldig lill nya åsidosällanden. Dessa senare kan alltså då, i skenet av de oegentligheter som redan har medfört förbud, framstå som särskilt allvariiga. I denna mening bör man alltså få ta hänsyn till ett lidigare förbud och de oegentligheter som har föranlett detta.

En näringsidkare mäste göra sig skyldig till etl grovt åsidosättande för     43


 


att ett näringsförbud skall kunna aktualiseras. Detla krav kan vara uppfyllt genom all han gör sig skyldig till något enstaka åsidosättande av allvarligt slag, t.ex. elt brott för vilket han döms till etl inte bara helt kortvarigt fängelsestraff. Det kan också uppfyllas om han i stället gör sig skyldig tUl upprepade åsidosältanden, t.ex. upprepade brott, som tillsammans be­döms utgöra brott av inte ringa art (jfr avsnitt 4.2.3), och som i sig innebär ett grovt åsidosättande. Om brottsligheten inte i sig innebär ett grovt åsidosättande, kan kravet tänkas bli uppfyllt om näringsidkaren vid sidan om denna vid upprepade tillfällen kränkt t.ex. arbetsrättsliga eller mark­nadsrättsliga normer av central betydelse.

Särskilt med tanke på det allvarliga ingrepp som elt näringsförbud kan innebära i den enskildes näringsmöjligheler, är förutsebarheten väsentlig för alt näringsidkaren skall kunna inrätta sitt handlande sä alt han undviker att hamna i riskzonen för förbud. En sådan ordning överensstämmer också med vad som gäller idag, dä konkursen fungerar som en varningsklocka.

Som jag har framhåUit i del föregående har begreppei "åliggande" inte någon entydig innebörd. Man kan enligt min mening inte bortse från att del därmed kan vara svårt för en näringsidkare alt förutse när etl vissl beteen­de från hans sida innefattar ell sådanl åsidosättande av åligganden som kan leda till näringsförbud. Detta gäller även om elt ingripande i praktiken aktualiseras försl då det har varit fråga om åsidosältanden som kränker mycket centrala och väsentliga förpliktelser.

Med hänvisning till vad jag nu har anföri anserjag att förutsättningarna för näringsförbud bör utformas så, att en näringsidkare bättre än som är fallel enligt kommittémajoritetens förslag kan förutse när han kan hamna i ett läge dä näringsförbud kan komma i fräga.

Det sagda leder mig till slutsatsen att som grundläggande förutsättning för näringsförbud bör uppställas att näringsidkaren har gjort sig skyldig till i vart fall någon klart angiven oegentlighet. Om väl den förutsättningen är uppfylld, bör sedan vid prövningen av om näringsidkaren har grovt åsido­satt sina åligganden hänsyn kunna tas lill även åsidosältanden av annat slag.

De oegentligheter som enligt min mening bör utgöra grundläggande förutsättningar för näringsförbud är antingen brott som inte är ringa eller Underlätelse som inte är ringa atl betala skatt, tull eller avgift. Som förut­sättning för näringsförbud bör alltså uppställas, alt näringsidkaren har gjort sig skyldig till eltdera av de tvä förfaranden som jag nu har nämnt.


Prop, 1985/86: 126


4.2.3 Brott som en särskild förutsättning för förbud

Mitt förslag: Vilka åsidosältanden som helst skall inte kunna en­samma leda lill näringsförbud. Av lagen skall framgå att ett åsidosät­tande av visst närmare angivet slag måste ha inlräffat för atl närings­förbud skall kunna aktualiseras. En sädan kategori av åsidosältan­den skall vara brott som inte är ringa.'


Kommitténs förslag: En majoritet i kommittén föreslår en regel som av-


44


 


viker från mitt förslag däri, att det inte bör krävas att åsidosätlandena ens     Prop. 1985/86: 126 delvis har viss karaktär (betänkandet s. 194-199 och 391). Minoriteten anser alt del för näringsförbud alllid skall krävas att vederbörande har gjort sig skyldig lill brott .Till skillnad från vad jag föreslår kräver minorite­ten inte alt brottet skall vara kvalificerat (s. 439-443).

Remissinstanserna: Av dessa stöder bl. a. RPS, MD, NO, BRÅ, LO, TCO, SACO/SR, KF, LRF och Föreningen Sveriges kronofogdar i huvudsak majoritetens förslag. På minoritetens linje atl brott alllid skall krävas går bl.a. JK, RÅ, Sveriges Domareförbund, vissa organisationer inom nä­ringslivet, Sveriges Advokatsamfund och Föreningen Sveriges åklagare. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet uttrycker en upp­fattning som kan sägas ligga mellan majoritetens och minoritetens synsätt (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: En näringsidkare måste kunna förutse när han kommer in i riskzonen för förbud. Del bör han kunna göra om brott som inte är ringa uppställs som en särskild förutsättning för förbud. Det finns dessutom ofta anledning att se särskill allvarligt på åsidosällanden av sådana åligganden som är straffsanktionerade.

Skälen för mitt förslag: En majoritet i kommittén anser inte alt de oegent­ligheter som skall uigöra grund för prövningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden behöver ha viss karaktär. Den anser alltså inte atl t. ex. brott skall vara en nödvändig förutsättning för näringsförbud.

Som argument mol atl uppställa brott som förutsättning för näringsför­bud anför majoriteten sammanfattningsvis följande. För det försia uppstäl­ler gällande regler i KL inte någol sådanl krav. Vissa icke brottsliga förfaranden åstadkommer vidare väl så slora skador som allvarliga brott. Det är heller inte självklart att man skall bemöta oegentligheter inom näringslivet just med kriminalisering. Genom atl hålla fast vid broll gör man dessutom näringsförbudet lill en typiskt straffrältslig reaktion. Om brott uppställs som förutsättning för näringsförbud kan egendomliga trös­keleffekter uppslå. Den som har fält näringsförbud och gör sig skyldig till nya åsidosältanden efter förbudslidens utgång bör ofta anses kvalificerad för ett nytt förbud utan att samma höga krav ställs som annars.

Kommitléns majoritet anför vidare bl. a. all ett krav på brott visserligen kan synas öka förutsebarheten när det gäller tillämpningen av bestämmel­serna och därmed rättssäkerheten, men då torde man få kräva grova brott. Dessutom uppnår man inte alllid en tillfredsställande förutsebarhel genom atl anknyta till brott, eftersom brottsrekvisiten ofta är otydliga och svårtol­kade. Åtalspraxis är ibland ocksä mycket skiftande. Kommitténs majoritet betonar dock att näringsförbud, när det inte förekommer brott, bör komma i fråga bara då näringsidkaren har gjort sig skyldig lill mycket allvarliga åsidosältanden av cenlrala och väsentliga förpliktelser.

En minoritet i kommittén anser att näringsförbud skall kunna meddelas
bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till brottslig handling i sin
näringsverksamhet. Näringsidkaren skall enligt minoriteten "genom bröt-
     45


 


let eller eljesl ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidka- Prop. 1985/86: 126 re". Som främsta skäl till sin hållning anför minoriteten del ingrepp som elt näringsförbud ulgör, liksom önskemålet om rättssäkerhet och förutsebar­het. Majoritetens förslag är enligt minoriteten för vagt utformat och detta kan öppna dörren för ett vilt tillämpningsområde och inbjuda till olika tolkningar.

Av de remissinstanser, som går på majoritetens linje erinrar MD om atl inom marknadsrätten straffbara förekommer i begränsad utsträckning och att den dominerande sanktionen är vitesförbud. Allmänt sett är det dock inte mindre angeläget atl beivra överträdelser av de marknadsrättsliga reglerna. Del är därför naturligt att inte kräva brott som förutsättning för näringsförbud. Konsekvensen av en motsatt ståndpunkt skulle bli alt marknadsrätten, som i väsentliga avseenden preciserar näringsidkarnas skyldigheter, får en omotiverat underordnad betydelse vid lagens tillämp­ning, KF anför synpunkter i linje med MD: s. Också LO framhåller att många icke straffbara handlingar är väl så samhällsskadliga som kriminali­serade förfaranden. Grova eller upprepade lag- och kolleklivavlalsstridiga förfaranden skall kunna medföra näringsförbud om de vid en helhetsbe­dömning framstår som samhällsskadliga.

De remissinstanser som delar minoritetens uppfattning att brott bör uppställas som förutsättning för näringsförbud betonar rättssäkerhets-aspekterna, JK anför således atl, om lagen innehåller ett brotlsrekvisil, en näringsidkare har möjlighet alt själv bedöma om ett visst förfarande är av sådan beskaffenhel att han riskerar att drabbas av näringsförbud. Även domstolarnas bedömning av frågan underlättas. Enligt JK: s mening bör endast brott kunna kvalificera för etl sådanl grovt åsidosättande som skall beaktas vid prövningen. För alt näringsförbud skall komma i fråga skall brottet vara av allvarlig art eller skall det handla om fortsatt brottslighet. Också RÅ framhåller betydelsen av alt en näringsidkare har rimlig möjlig­het att av lagtexten utläsa vilka lyper av förfaranden som kan medföra näringsförbud för honom. Uppställs brott som förutsättning för näringsför­bud, är det vidare naturligt och praktiskt alt näringsförbudsfrågan hand­läggs av polis och åklagare. Om det däremot inte är fråga om brott, bör inte utan vägande skäl de brottsutredande myndigheterna tas i anspråk. Juridis­ka fakultetsnämnden vid Slockholms universitet anser att legalitetsprinci-pen kräver att man i lagtext klart anger vilka gärningar - brottsliga eller andra - som kan föranleda näringsförbud. Fakultetsnämnden delar kom­mitténs uppfattning alt det i vissa fall kan vara befogat att ingripa med näringsförbud också utanför konkursområdel, t, ex, då det gäller systema­tiska överträdelser av konsumentskyddande lagregler eller sådana av ar­betsrättslig art. Kommittén har dock inte lagt fram något som helst materi­al till belysning av frågan. Två ledamöter i fakultetsnämnden anser inte att kommitténs ulredning ger underlag för uppfattningen att näringsförbud är en av behovet påkallad sanktion utanför områdel för brott.

För egen del anserjag, som jag har berört i det föregående (avsnitt 4,2,1
och 4,2.2), att en grundläggande utgångspunkt vid utformningen av en lag
om näringsförbud - särskill med tanke på förbudets ingripande verkan -
måste vara att en näringsidkare har rimliga möjligheter att utläsa av lagen
  46


 


när han riskerar alt hamna i riskzonen för elt förbud. Detta är fallet om del Prop. 1985/86: 126 som en förutsättning för förbud uppställs, att vederbörande i sin egenskap av näringsidkare har gjort sig skyldig till brott. För ett sådant krav talar också att man ofta har anledning att se särskilt allvarligt på åsidosällanden av sådana åligganden som är straffsanktionerade. Ett huvudfall då närings­förbud skall kunna meddelas bör därför vara att vederbörande har gjort sig skyldig till brott.

Det är enligt min mening uppenbart alt kravet på förutsebarhel inte tillgodoses om varje bagatellbrotl kan medföra all näringsidkaren hamnar i riskzonen för näringsförbud. Ett så utformat brotlsrekvisil skulle inte ha någon nämnvärd betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Det skulle då få en övervägande formell funktion, något som enligt min mening strider mol dess syfte. Innebörden av den regel som jag nu föreslår bör i stället vara att brottet framstår som en inte bara marginell faktor vid bedömningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden. Mot denna bakgrund anserjag att näringsförbud, med undantag av de ytterligare fall som jag senare kommer alt behandla, skall kunna aktualiseras bara om närings­idkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Jag kan nämna att ett sådant rekvisit ställs upp i fråga om förbud att ulöva näringsverksamhet enligt lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m. m, (rådgivarlagen). Liksom enligt den lagen bör rekvisitet innebära att vederbörande har blivit fälld till ansvar för brott. För all ett beslut om näringsförbud skall kunna meddelas bör dock inte krävas att brotlmålsdo-men har vunnit laga kraft. En annan sak är att näringsförbud inte skall börja gälla förrän detta har skett i fräga om domen på näringsförbud, om inte rätten beslutar om ett tidigare ikraftträdande. Jag fär återkomma till detla spörsmål längre fram (avsniti 4,5),

Som jag tidigare har beröri (avsnitt 4,2,2) bör näringsförbud bara kunna komma i fråga dä någon har åsidosatt sina åligganden / näringsverksamhet. Hänsyn fär däremot inte tas till åsidosältanden av annat slag. Detta bör givetvis gälla också åsidosältanden i form av brott. Endast brott som vederbörande har gjort sig skyldig till / sin egenskap av näringsidkare, dvs, som har ägt rum / utövningen av näringsverksamhet bör därför få beaktas.

Innebörden härav bör i princip vara densamma som enligt den nu gällan­de beslämmelsen i 36 kap, 3a§ brottsbalken om förverkande i vissa fall då det begåtts brott i utövningen av näringsverksamhet. När den bestämmel­sen infördes uttalades, atl brott skall anses begånget i näringsverksamhet, om gärningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller som företrädare eller anställd hos den som bedriver näring. Säväl brott mot näringsreglerande författningar i vidsträckt bemärkelse - både sädana som innehåller bestämmelser för näringslivet i dess helhet och sådana som innehåller särskilda regler för vissa slag av näringsverksamhet - som brott mot cenlrala straffbestämmelser kan enligt förarbetena vara att anse som brott i näringsverksamhet. Av avgörande betydelse är i det senare fallet bl, a, brottets anknytning till en näringsidkare (prop, 1981/82:142 s, 260-

I den praktiska tillämpningen bör det i allmänhet inte föreligga några
svårigheter att avgöra om ett brott har begåtts i näringsverksamhet. Ibland
    47


 


framgår detta redan av slraffsladgandet i fråga. Så är fallel då det gäller Prop. 1985/86: 126 föreskrifter som riktar sig till enbart näringsidkare, l.ex. bestämmelserna om bokföringsbrolt eller straffbestämmelserna i näringsreglerande författ­ningar som yrkestrafiklagen (1979:559), lagen (1966:742) om hoteU- och pensionalrörelse eller lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor. Andra straffstadganden riktar sig till var och en som ägnar sig åt verksamhet av visst slag, l.ex, de i vattenlagen (1983:291), skogsvårdsla­gen (1979:429) och lotlerilagen (1982:1011). Om näringsidkaren har dömts för brott i en verksamhet som omfattas av sådana bestämmelser, blir anknytningen mellan denna verksamhet och näringsverksamheten avgö­rande.

Även brott enligt generellt syftande straffbestämmelser kan givetvis begås i näringsverksamhet. Som exempel kan nämnas brott mot skatte-broltslagen (1971:69) och narkotikastrafflagen (1968:64), liksom del över­vägande antalet straffbestämmelser i brottsbalken. Avgörande måste ock­så här bli brottets anknytning lill näringsidkarens verksamhet.

Anknytningen mellan brottet och näringsverksamheten bör kunna kom­ma till uttryck på olika sätl. En situation är dä näringsverksamheten utövas på ett brottsligt sätt, som t. ex. då en näringsidkare idkar handel med stulet gods. En annan är då näringsverksamheten som sådan bedrivs på ett lagligt sätt men används för att genomföra eller dölja brott. Som exempel kan nämnas att en näringsidkare tecknar en försäkring på egendom som hör lill rörelsen och sedan begår försäkringsbedrägeri. Ytterligare en silualion är då brottets syfte har varit atl främja gärningsmannens näringsverksamhet i ekonomiskt eller annat hänseende. Detta kan vara fallet om brottet t.ex. utgörs av en stöld av egendom som var avsedd för och även faktiskt kommit att användas i gärningsmannens rörelse.

Jag vill i detta sammanhang kommentera några av de exempel som kommittén tar som utgångspunkt för sin diskussion om innebörden av att något har ålegat en person "som näringsidkare". Kommittén nämner först fallet då någon driver en taxirörelse och gör sig skyldig lill rattfylleri under en yrkesmässig körning. Enligt kommittén skall detta brott inte beaktas vid en prövning om näringsförbud. Som skäl anförs att "näringsförbudet ver­kar generelll och således i princip utesluter vederbörande frän all form av näringsverksamhet. Genom raltfylleribrollel har taxiföraren visserligen visat olämplighel när det gäller att köra taxi, men hans brott behöver inte säga någol om hans allmänna lämplighet som näringsidkare" (betänkandet s, 392 0.

För egen del anserjag att delta brott har sädan anknytning till närings­verksamheten - denna har bedrivits på etl brottsligt sätt — att det måsle anses vara utövat i näringsverksamhet. De omständigheter som kommittén anför som skäl mol en sådan bedömning bör enligt min mening inte beaktas vid prövningen av om det finns en anknytning mellan brottet och närings­verksamheten, ulan vid den senare prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt. Det är då man, mot bakgrund av brottslighetens och de övriga åsidosältandenas karaktär och näringsförbudsinslitutets räck­vidd, får bedöma om vederbörande är lämplig att driva näring.

Även i fråga om två av de övriga exempel som kommittén nämner har      48


 


jag en delvis avvikande uppfattning. Enligt kommittén skall inte en miss- Prop, 1985/86: 126 handel av en kund på näringsidkarens kontor eller i hans butik beaktas vid en prövning om näringsförbud. Detsamma gäller om näringsidkaren göm­mer hälerigods i företagets lokaler "ulan att häleriet på något sätt har samband med hans ställning som näringsidkare" (betänkandet s, 393), Jag anser för min del atl ocksä brott av detta slag i vissa fall måste anses som brott i näringsverksamhet. Om misshandeln t.ex. skedde på grund av all näringsidkaren ansåg atl kunden besvärade honom med ogrundade klago­mål rörande hans sätt atl uppfylla sina förpliktelser, bör den anses utförd av näringsidkaren i denna hans egenskap. Jag vill heller inte utesluta att häleriet skall anses ha elt tillräckligt starkt samband med näringsverksam­heten - denna har dock använts för alt genomföra eller i vart fall dölja brottet - för atl beaktas vid en prövning om näringsförbud.

Jag kommer att i specialmotiveringen ytterligare beröra frågan när det kan anses föreligga en anknytning mellan brottet och näringsverksamhe­ten. Jag lar där också upp innebörden av all brott inte skall anses ringa,

Mina överväganden har alltså lett mig till slutsatsen, atl en - alternativ - förutsättning för näringsförbud skall vara alt vederbörande i egenskap av näringsidkare, dvs, i utövningen av näringsverksamhet, har gjort sig skyldig lill brott som inte är ringa.

Som jag tidigare har berört (avsniti 4,2,2) anser kommitténs minoritet inte att brott ensamt behöver kvalificera för etl grovt åsidosättande av åligganden i näringsverksamhet. Vid sidan om brott skall man således få ta hänsyn till även åsidosällanden av annal slag.

Av de remissinstanser som delar kommiltéminoriletens uppfattning att brott skall vara en förutsättning för näringsförbud anser några - bl, a, JK och Göta hovrätt - att endasl brott skall kunna kvalificera för ett grovt åsidosättande. En uppfattning som helt överensstämmer med minoritetens har däremot bl, a, RÅ, Sveriges Advokatsamfund och vissa organisationer inom näringslivet.

För egen del anserjag att brottsligheten inte behöver vara sä kvalificerad all den i sig motiverar ett förbud. Vid prövningen av om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden bör, som jag tidigare har uttalat hänsyn fä tas inte bara lill brottsligheten ulan även till icke kriminaliserade åsidosäl­tanden av det slag som jag lidigare har berört (avsnitt 4,2,2), Detta börf, ö, gälla ocksä vid den ytterligare prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt, något som jag får återkomma till (avsnitt 4,2,6),

Med hänsyn lill den lösning som jag nu förordar kanjag inte ansluta mig
till den uppfattning som juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni­
versitet och vissa organisationer i näringslivet har uttryckt om atl man i en
lag om näringsförbud skall räkna upp de gärningar som kan föranleda
förbud. Detsamma gäller fakultetsnämndens alternativa förslag att man i
varje författning som reglerar sådana åligganden som kan få betydelse vid
en prövning om näringsförbud skall särskilt ange att överträdelse av lagen
eller angivna stadganden i den kan medföra näringsförbud. Jag ansluter
mig i denna del till vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde
i proposUionen med förslag till nu gällande bestämmelser om näringsför­
bud i 199 b § KL, nämligen alt det inte är möjligt atl i en lagregel utförligt
          49

4    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


beskriva alla tänkbara förfaranden som bör kunna föranleda näringsför­bud. En kasuisliskt utformad beslämmelse skulle alllför lätt kunna kring­gås. Departementschefen framhöll atl del därför inte kan undvikas att regeln fär en allmänt hållen utformning och atl det får ankomma på rätts­tillämpningen atl närmare bestämma regelns innebörd (prop. 1979/80:83 s. 30),

Som jag har uttalat i det föregående bör näringsförbud i vissa fall kunna meddelas också då en näringsidkare inte har gjort sig skyldig lill broll. Dessa fall kommer jag nu att behandla.


Prop, 1985/86: 126


4.2.4 Underiåtelse att betala skatt m. m. som en alternativ förutsättning för förbud

Mitt förslag: En person som i egenskap av enskild näringidkare har gjort sig skyldig till underiåtelse som inte är ringa alt betala skatt, tull eller avgift skall kunna komma i fråga för näringsförbud, förut­satt att han genom underiåtelsen och övriga omständigheter har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare.

Kommitténs förslag: Enligt en majoritet i kommittén skall för näringsför­bud krävas atl näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. Det kan han ha gjort genom underiåtelse atl betala skatt m. m. Minoriteten anser atl brott alltid skall vara en förutsättning för förbud. Vid sidan om brott skall man dock få ta hänsyn till bl.a, Underlä­telse att betala skatt m, m, (betänkandet s, 391 f och 439 ff).

Remissinstanserna: Några instanser har särskilt berört frågan om Underlä­telse att belala skatt m,m. Av dessa förutsätter en del att viss sådan underiåtelse skall kriminaliseras och att den därför skall kunna medföra näringsförbud via ett särskilt brotlsrekvisil. Hit hör bl. a. vissa organisatio­ner inom näringslivet. Andra anser, däribland SPK, atl även sådan under­iåtelse som inte är straffbelagd skall kunna medföra näringsförbud (bilaga 6 avsnitt 2),

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det finns ofta anledning atl se särskih allvarligt på underiåtelse att betala skatt m.m, i näringsverksam­het. Önskemålet atl en näringsidkare skall kunna förutse när han hamnar i riskzonen för förbud bör tillgodoses om det som en särskild förutsättning för näringsförbud, alternativ till kravet på brott, uppställs Underlätelse som inte är ringa alt belala skatt, tull eller avgift av närmare angivet slag.


Skälen för mitt förslag: Kommitténs majoritet framhåller att vissa icke-biottsliga förfaranden åstadkommer väl sä stora skador både för del all­männa och för enskilda som allvarliga brott. Som exempel nämner kom­mittén systematisk underiåtelse att betala mervärdeskatt och arbetsgivar­avgifter. Minoriteten, som anser att icke-kriminaliserad underiåtelse inte


50


 


bör kunna ensam ligga till grund för näringsförbud, hänvisar till alt brotts-     Prop, 1985/86: 126

förebyggande rådet (BRÅ) i en promemoria har föreslagit en avsevärd

utvidgning av straffansvaret på områdel. Oberoende av om förslaget leder

till lagstiftning eller inte torde del enligt minoriteten bli en mycket liten del

av de beteenden som skulle kunna anses värda näringsförbud som inte blir

åtkomliga om elt brotlsrekvisil uppställs.

För egen del gör jag följande bedömning.

Utredningar under senare år visar att det s. k. likvida fusket har en slor omfattning, dvs. att personer missbrukar uppbördssystemet i syfte alt undandra sig betalning av skatter och avgifter (jfr avsnitt 2.1). Av BRÅ: s ulredning Uppbördsbrotl. Åtgärder mot del likvida fusket (Slhim 1983. BRÅ PM 1983:6) framgår att åriigen allt större skattebelopp inte blir betalda i rätl tid, liksom att allt större belopp måste lämnas över lill indrivning. Det största problemet knyter an lill mervärdeskatten, men även i fråga om arbetsgivaravgifterna föreligger en negativ tendens. I promemorian betonas att det finns flera orsaker lill det försämrade upp-bördsresullalel. Bakgrunden är dock ofta etl medvetet spekulativt förfa­rande i skatteundandragande syfte eller i syfle att skaffa en olovlig skatte­kredit. Flera exempel ges också på illojala förfaranden av delta slag (pro­memorian s. 222-225).

I promemorian föreslås att vissa oegentliga förfaranden som hänger samman med uppbördssituationen och som idag inte är kriminaliserade skall slraffsanktioneras. Förslaget innebär atl den som uppsåtligen åsido­sätter eller sätter sig ur stånd att fullgöra skyldighet att betala innehållen skatt, arbetsgivaravgift eller mervärdeskatt döms för skatiebetalningsbrott till fängelse i högst två år, om han själv, eller en juridisk person som han företräder, då betalning skall ske redan har till betalning förfallen skuld om sammanlagt minst 100000 kr. avseende sådan skatt eller avgift och han inser eller bör inse detla. Den som av grov oaktsamhet beter sig på det nyssnämnda sättet skall enligt förslaget dömas för skatlebetalningsför-seelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

Del står enligt min mening klart att man måste se kritiskt pä näringsidka­re som systematiskt undandrar sig sin skyldighet att betala skatter, tullar eller avgifter. Detta förfarande medför inte bara att samhället går miste om inkomster, vilket i sig är allvarligt. Genom att oseriösa näringsidkare bl, a, genom skattekrediter skaffar sig ekonomiska fördelar snedvrids konkur­renssituationen lill nackdel för de näringsidkare som lojalt fullgör sina åligganden. Förfarandet utgör därigenom ett störningsmoment för en väl fungerande marknad och kan på sikt bidra till bestående rubbningar i det marknadsekonomiska syslemet. Till detta kommer att beteendet också ter sig utmanande mot företag och enskilda som lojalt och solidariskt fullgör sina samhälleliga skyldigheter.

När en näringsidkare har omfattande skatteskulder finns del i och för sig
ofta möjlighet alt försälta honom i konkurs. Som jag senare kommer att
utveckla anserjag att det i en lag om näringsförbud liksom idag bör finnas
en särskild regel om meddelande av näringsförbud mot en näringsidkare
som har försatts i konkurs, Detla innebär dock enligt min mening inte att
det saknas behov av en möjlighet att tillgripa näringsförbud även vid vissa
51


 


fall av belalningsunderlåtelser utan samband med konkurs. En orsak är att     Prop. 1985/86: 126 det, som jag också förut har framhållit (avsnitt 4.1), ibland av utrednings­skäl kan dröja avsevärd lid att få till stånd ett konkursbeslul, en annan all del ibland kan vara befogat av kostnadsskäl alt avslå från all försätta gäldenären i konkurs, t. ex. om det är utrett att han saknar tillgångar.

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört anserjag i likhet med kommitléns majoritet och åtskilliga remissinstanser alt en näringsidkare som låter bli alt betala skatt m. m. till det allmänna i vissa fall bör kunna hindras från att driva näringsverksamhet, även om han inte har gjort sig skyldig till brott eller försalts i konkurs. Också i denna situation finns det behov av att kunna undanröja en skadehärd. Här liksom i andra fall är det framför alll systematiska illojala förfaranden som skall kunna ligga lill grund för nä­ringsförbud. Näringsförbud bör däremol inte komma i fråga om näringsid­karen har hamnat i belalningssvårigheter av skäl som han inte kunnat råda över eller som eljest varit försvarliga.

Näringsförbud bör enligt min mening kunna komma i fråga bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till betalningsunderlåidse som inte är ringa. Det innebär att del antingen skall vara fråga om belopp som inte är alltför låga eller också - på motsvarande sätt som vid tillämpning av brottsrekvisitet - handla om etl upprepat förfarande. Vid bedömningen av om en underiåtelse skall anses ringa bör hänsyn ocksä kunna tas till om den har pågått under lång tid. Liksom vid brott kan underiåtelsen innebära alt näringsidkaren redan genom denna får anses ha grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. Men på motsvarande sätt som vid brott kan det också förekomma att en betalningsunderlåtelse visserligen inte är ringa, men trots detta inte så allvarlig att den kan leda till nyssnämnda slutsats. Vid bedömningen av om vederbörande ändå har grovt åsidosatt sina åligganden får då hänsyn las lill också åsidosältanden av annat slag. Det kan röra sig om såväl broll, som inte ensamma kan kvalificera för förbud, som sådana åsidosältanden av annat slag som jag har omnämnt i del föregående (avsnitt 4.2.2).

Med tanke på det syfte näringsförbudet skall fylla bör hänsyn i princip kunna tas till belalningsunderlåtelser som avser de allra flesta lyper av skatter och avgifter. Jag anser atl en lämplig avgränsning kommer till stånd om det i en lag om näringsförbud föreskrivs att betalningsunderlåtenhelen skall avse sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skaller, tullar och avgifter (belalningssäkringsla-gen). Genom en hänvisning lill denna lag - som avser alla skatter, tullar och avgifter av större betydelse (prop. 1978/79:28 s. 136-138, 1981/82:73 s. 16 och 1983/84:2. s 157) - fastläggs en ram för vilka medelsslag som skall få beaktas. Detla bör också tillgodose kravel på förutsebarhel. Samti­digt bör framhållas att hänvisningen till betalningssäkringslagen givetvis inte innebär att varje underiåtelse att betala i lagen uppräknade skatter och avgifter skall anses som en underiåtelse hänförlig till näringsverksamhet. Jag återkommer i specialmotiveringen till detta.

Jag vill i sammanhanget även beröra fordringar av annat slag än sådana
som avser skatter, tullar och avgifter. Det är enligt min mening uppenbart
att underiåtelse att betala skulder som rör t, ex, innestående löner till
               52


 


anslällda, ersättning för levererade varor eller skadestånd lill leverantörer Prop. 1985/86: 126 eller konsumenter på grund av avtalsbrott kan ha lika allvarlig karaktär som en underiåtelse alt belala skatteskulder. Del skulle kunna ifrågasättas om man bör låta en särskild regel om betalningsunderlåtelse avse också sådana skulder. Vid remissbehandlingen har å andra sidan anförts tvek­samhet mot att åsidosältanden av civilrättsliga anspråk ensamma skulle kunna få ligga till grund för näringsförbud. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har således framhållit att i elt civilrättsligt förhål­lande redan elt hot om anmälan för ålgärd enligt en lag om näringsförbud kan komma att fungera som ett starkt påtryckningsmedel i den ena partens hand.

Jag delar uppfattningen alt man kan hysa principiella betänkligheter mot att låta åsidosältanden av allehanda civilrättsliga förpliktelser kunna en­samma ligga till grund för näringsförbud. För en sådan inställning talar också, förutom det nyss anförda skälet, att åsidosältanden av sådanl slag kan vara av ytterst varierande karaktär och svårighetsgrad, samtidigt som det är svårt alt i lagtext göra en tillräckligt klar avgränsning av de åsidosäl­tanden som borde fä beaktas. Jag har därför stannat för att föreslå alt den nu diskuterade regeln begränsas till atl avse skatter, tullar och avgifter. Den lösning som jag förordar innebär emellertid inte atl åsidosältanden av civilrätlsliga åligganden bör sakna betydelse vid prövningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina åligganden. Som jag tidigare har anfört skall man, då en näringsidkare har gjort sig skyldig lill brott som inte är ringa, vid den nyss nämnda prövningen även kunna ta hänsyn till bl, a, sådana åsidosältanden som avser civilrättsliga förpliktelser. Motsvarande bör gälla även då det nu behandlade rekvisitet åberopas.

Som etl ytterligare skäl för den avgränsning som jag föreslår kan anföras atl del allmänna inte som en privat borgenär kan välja vem som skall beviljas kredit. När en gäldenär i etl privat fordringsförhållande överskri­der gränsen för vad som är tillåtet, behöver borgenären inte finna sig i att låta fordringsförhällandet bestå och än mindre gå med på att det utvidgas. Han kan bringa delta till upphörande och behöver t. ex. inte leverera mer. Det allmänna kan av olika skäl inte på samma sätl skydda sig mol alt en skattegäldenär inte längre sköter sina betalningar, Gäldenären kan dessut­om inom ganska kort tid späda på sin olovligen tagna skattekredil genom att försumma ytterligare betalningar. Först efter avsevärd tid kan del allmänna genom del yttersta medlet konkurs tvinga skattegäldenären till att upphöra med sin obehörigen skatlefinansierade verksamhet. Den som olovligen tagit en skattekredil kan emellertid ofta fortsätta sin verksamhet i andra former. Svåra skador kan under denna tid uppkomma, inte bara för det allmänna utan också för konkurrenter som uppträtt lojalt och betalat sina skatter i rätt tid och ordning.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört om brott i näringsverksamhet
bör hänsyn få tas endast till belalningsunderlåtelser som skett; utövningen
av näringsverksamhet. I överenstämmelse med vad jag har uttalat i det
föregående innebär detta atl belalningsförsummelsen skall ha anknytning
till näringsverksamheten. Liksom i fräga om brott kan en anknytning
framgå redan därav, att skatten, tullen eller avgiften regleras av en författ-
     53


 


ning som riktar sig till enbart näringsidkare. Detta är t. ex, fallet med lagen Prop. 1985/86: 126 (1968:430) om mervärdeskatt och i huvudsak även lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, liksom med de skatte- och avgiftsförfattningar som tar sikte på särskilda näringsgrenar. Då underiå­telsen avser skatter, tullar och avgifter som regleras av författningar som riktar sig till en mera obestämd krets av personer, får man bedöma om det finns nägon anknytning mellan skatten, tullen eller avgiften å ena sidan och näringsverksamheten ä den andra. Jag avser atl i specialmotiveringen ytterligare beröra frågan om olika medelsslag och deras anknytning lill näringsverksamhet. I detla sammanhang vill jag dock tillägga att, liksom då fräga är om brott, åklagaren har bevisbördan för att del påstådda åsidosättandet har anknytning till näringsidkarens näringsverksamhet.

Jag vill också beröra några aspekter på innebörden av att det skett en för näringsförbud relevant betalningsunderlåtelse. En skyldighet att belala ett belopp fullgörs genom atl rätt belopp betalas på rätt tid och rätt sätl. Den som i något avseende låter bli atl fullgöra vad som åligger honom, åsidosät­ter sälunda sin betalningsskyldighet och gör sig skyldig till en betalningsun­derlåtelse som, om den avser en skatt, tull eller avgift som omfattas av betalningssäkringslagen, kan beaktas vid prövningen av ett ifrågasatt nä­ringsförbud.

I allmänhet råder det ingen tvekan om vid vilken tidpunkt en skatt, tull eller avgift förfaller till betalning. Vidare gäller att betalningsskyldighet normall föreligger även om del beslut som ligger till grund för ett skatte­krav har överklagats. En annan sak är om anstånd har beviljats. Så länge anståndet gäller kan näringsidkaren inte anses göra sig skyldig lill en betalningsunderlåtelse. Jag vill i det här sammanhanget erinra om att möjligheterna till anstånd nyligen har utvidgats till atl omfatta också fall där besvär anförs över ett beslut varigenom en arbetsgivare har ålagts betalningsskyldighet för en arbetstagares skatt (SFS 1985:404),

Även med de utvidgade möjligheterna till anstånd kan del givetvis före­
komma att en gäldenär ställs inför ett betalningskrav som senare ändras
genom beslut i högre instans. Med tanke på näringsförbudets ingripande
karaktär kunde det därför kanske synas motiverat att beakta endast slutgil­
tigt fastställda skatter och avgifter. En sådan ordning skulle emellertid i
hög grad begränsa näringsförbudels åsyftade verkan. Den som systema­
tiskt utnyttjar trögheten i skatte- och avgiftssystemet för att ta sig obehö­
riga krediter skulle då kunna vinna ytterligare tid genom obefogade över­
klaganden. Det vore också motsägelsefullt om man vid en näringsförbuds­
prövning enligt del rekvisit som rör underiåtelse alt betala skatt m. m,
skulle bortse frän sådana krav som enligt lagen (1971: 1072) om förmåns-
berättigade skattefordringar kan göras gällande i näringsidkarens konkurs.
Som jag tidigare har framhållit är det meningen att detta rekvisit skall
kunna användas redan innan en konkurs framstår som enda utvägen, och
man bör därför inte vid en prövning enligt rekvisitet i fråga kräva mera i
fråga om betalningsanspråkens slutgiltighet än vad som gäller vid en kon­
kurs. Man bör därför hålla fast vid att en betalningsunderlåtelse skall anses
föreligga redan när förfallotiden har passerats, oavsett om betalningsskyl­
digheten senare kan komma att ändras genom beslut i högre instans. Enligt
      54


 


min mening bör i de förmodligen sällsynta fall då ett näringsförbud kan aktualiseras huvudsakligen på grund av underiåtelse all betala skatter och avgifter som ej slutgiltigt har fastställts, rimliga rättssäkerhetskrav dessut­om kunna tillgodoses genom en restriktiv tolkning av övriga kriterier, särskill då förutsättningen att etl ingripande skall vara påkallat från allmän synpunkl. Jag vill som exempel peka på atl etl verkställt beslul om betal­ningssäkring kan medföra atl en näringsidkares ekonomiska handlingsfri­het har blivit sä kringskuren - även om det allmänna inte har fått full täckning för sina anspråk - att det framstår som opåkallat att också ge honom näringsförbud i avvaktan på alt skatte- eller avgiftsfrågan blir slutiigl avgjord. Och skulle grunden för etl meddelat näringsförbud falla bort därför all det i högre instans slås fast att vederbörande inte är skyldig all belala den aktuella skulden, bör elt lagakraftvunnel näringsförbud kunna upphävas på ansökan av honom Gfr avsnitt 4.4.8).

Vad jag nu har behandlat är rekvisitets formella avgränsningar. Av praktiska skäl anserjag atl näringsförbud i allmänhet inte bör aktualiseras på grund av en betalningsunderlåtelse förrän skulden har överiämnats för indrivning. Man får i den situationen en samlad bild av näringsidkarens skulder avseende skatter, tullar och avgifter genom att dessa redovisas i kronofogdemyndigheternas dataregister över gäldenärer och andra, det s.k. ulsökningsregislrel. All intresset i första hand knyts till fordringar under indrivning utesluter emellertid inte all hänsyn också får tas till en Underlätelse som avser preskriberade eller för sent betalda fordringar.


Prop. 1985/86: 126


4.2.5 Näringsförbud i konkurssituationen

Mitt förslag: En näringsidkare som har försatts i konkurs skall liksom idag kunna meddelas näringsförbud, om han har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annal sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i utövningen av näringsverksamhet. I detta fall skall alltså inte dessutom krävas att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott eller underiåtelse att betala skatt, tull eller avgift.

Kommitténs förslag: Enligt en majoritet i kommittén skall för näringsför­bud krävas att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. Minoriteten anser att brott alltid skall vara en förutsättning för förbud. Både majoriteten och minoriteten anser atl samma regler skall gälla såväl vid som utom konkurs (belänkandet s. 189-193).


Remissinstanserna: Några av de instanser som förordar ett särskilt brotls­rekvisil föreslår vid sidan om detta elt konkursrekvisil. Detta gör således Göta hovrätt, länsåklagaren i Norrbottens län och Föreningen Sveriges åklagare, Sveriges Domareförbund uttalar sig i samma riktning. Vissa organisationer inom näringslivet kan tänka sig ett särskilt konkursrekvisil men ifrågasätter den praktiska nyttan av det. Ett par instanser, som inte


55


 


anseratt brott skall vara en särskild förutsättning för näringsförbud - TCO    Prop, 1985/86: 126 och Svenska Metallindustriarbetareförbundet -, anser att näringsförbud skall kunna meddelas på samma grunder som idag då nägon vid upprepade lillfällen har försatts i konkurs (bilaga 6 avsniti 2),

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med den utformning som lagen avses få blir förmodligen det praktiska behovel av en särskild regel om näringsförbud i samband med konkurs inte så slort, Ocksä i konkurssitua­tionen kan ofta de förutsättningar som jag föreslår för näringsförbud utom konkurs åberopas. Man kan dock inte utesluta att det i vissa fall kan vara befogat med näringsförbud fören näringsidkare som har försatts i konkurs, även om han inte uppfyller dessa förutsättningar, dvs, har gjort sig skyldig till varken brott eller betalningsunderiålelse rörande skatter m, m.

Skälen för mitt förslag: Innebörden av kommitténs förslag är att de särskil­da reglerna om näringsförbud i samband med konkurs i 199 b § KL upp­hävs. Majoritetens förslag går ut på att man lika väl i konkurssituationen som eljest då fråga om näringsförbud uppkommer får pröva om näringsid­karen har grovt åsidosatt sina åligganden. Kommittéminoritetens förslag innebär på motsvarande sätt att brott skall vara förutsättning för närings­förbud, oavsett om näringsidkaren har försatts i konkurs eller ej då frågan om förbud väcks.

Den övervägande delen av remissinstanserna har ingen erinran mol kommitténs förslag att samma regler skall gälla oavsett om näringsidkaren är försatt i konkurs eller ej. Några instanser föreslår dock att lagen skall innehålla ett särskilt konkursrekvisil (jfr ovan).

Med den utformning som jag i det tidigare har velat ge förutsättningarna för näringsförbud, kan man ifrågasätta om det finns någol behov av att bibehålla konkursrekvisitet i nu gällande eller reviderad form. Av kommit­téns undersökning av de 126 näringsförbud som meddelades under tiden mellan den I juli 1980 och den 31 december 1983 framgår att domstolen bara i elt fall som grund för förbudet åberopade enbart andra omständighe­ter än brott; i detta enda fall åberopades uteslutande underiåtelse att betala mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter, I minst 93 av de 95 fall då domsto­len nämnt del rekvisit som enligt 199 b § KL är förutsättning för näringsför­bud enligt huvudregeln - alt näringsidkaren har "grovt åsidosatt" sina åligganden som näringsidkare - har etl eller flera av brotten oredlighet, vårdslöshet eller mannamån mot borgenärer, bokföringsbrolt, skattebe­drägeri och grova bedrägerier funnits med i bilden (betänkandet s, 84), Det gäller här brott som överlag är av icke ringa svårhetsgrad. Kommitténs undersökning kan onekligen synas peka mol att det knappasl finns behov av elt särskilt konkursrekvisil. Det skulle kunna ifrågasättas om det i annat än rena undanlagsfall kan finnas anledning alt väcka frågan om näringsför­bud utan att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott eller betalnings­försummelse av sådant slag som avses med de tidigare diskuterade rekvisi­ten.

För att regleringen bibehålls, må vara i något reviderad form, talar
särskilt följande omständigheter. Gällande regler i 199 b § KL inriktar sig
     56


 


framför allt mot olika förfaranden, som innebär att konkursinstitutet som     Prop. 1985/86: 126

sådant utnyttjas som instrument för ekonomiska oegentligheter vilka dock

inte behöver vara kriminaliserade. Upphävs regleringen i KL kommer

näringsförbud som instrument mot förfaranden som är specifikt inriktade

på en illojal användning av konkursinstrumenlet inte att kunna användas i

samma utsträckning som idag. Jag vill här peka på bl. a. den situationen då

en näringsidkare vid upprepade lillfällen använder konkursinslilutel för atl

begå oegentligheter som inte är kriminaliserade. Jag kan hänvisa till de

exempel pä icke kriminaliserade förfaranden som idag enligt motiven till

gällande bestämmelser om näringsförbud i KL kan ligga lill grund för

förbud (prop, 1979/80:83 s. 31ff; jfr avsnitt 4.2.2), Den avgränsning av

förutsättningarna för näringsförbud i förhällande lill kommittémajoritelens

förslag som jag föreslär och för vilken jag har redogjort i det föregående

skulle medföra atl näringsförbud inte kunde komma i fråga i sådana fall.

Det ligger vidare en viss fördel från effektivitetssynpunkt i all elt nä­ringsförbud kan meddelas, om det i samband med en konkursulredning framkommer att näringsidkaren vid sidan om brott kan misstänkas för oegentligheter av annat slag. Med tanke pä näringsförbudets syfte att undanröja en skadehärd, kan det vara angeläget att fä till stånd ett närings­förbud på grundval av de kanske oslridiga icke-kriminaliserade oegentlig­heterna redan innan brottsutredningen och lagföringen med anledning av denna har slutförts. Av intresse är i detta sammanhang inte minst sådana otillböriiga förfaranden som riktats mot privata kreditgivare, t.ex. genom att näringsidkaren har laborerat med flera bolag och låtit styra sina skulder till ett bolag och tillgångarna lill etl annat för alt därefter låta del förra bolaget gå i konkurs. Etl sådant förfarande kan under vissa förutsättningar vara brottsligt, men oavsett hur det förhåller sig därmed bör del finnas möjlighet att med näringsförbud förhindra all näringsidkaren fortsätter med sådan verksamhei. Atl del kan finnas behov av att förhindra närings­idkare alt missbruka möjligheterna till skuldsättning hos privata borgenä­rer för atl därefter gå i konkurs framgår av att andelen enskilda skulder i konkurs kraftigt överstiger andelen skatteskulder och atl skillnaden ten­derar att öka (jfr D. Magnusson, Företagskonkurser och ekonomisk brotts­lighet. Slhlm 1985 s. 61).

Med hänvisning till vad jag nu har anfört ärjag för närvarande således inte beredd atl föreslå alt de möjligheter atl meddela näringsförbud som gällande reglering i KL erbjuder hell skall upphävas.

Kommittén har riktat viss kritik mot utformningen av reglerna om nä­ringsförbud i 199 b § KL. Sammanfattningsvis går kritiken ut på att uppdel­ningen på tvä olika fall - dels del dä förbud kan aktualiseras redan efler en enstaka konkurs, dels det då del har varit fråga om upprepade konkurser (jfr avsnitt 4.1 och 4.2.1) - innebär en onödig komplikation som också har vållat tillämpningsproblem. Rekvisiten är också så vagt utformade, att de i praxis ansetts kunna ge utrymme för näringsförbud även i fall när etl sådant enligt kommitténs mening inte hade bort komma i fråga.

En särskild regel om näringsförbud i samband med konkurs bör mol
denna bakgrund överensstämma med de två tidigare diskuterade rekvisiten
rörande brott och betalningsförsummelse i så måtto, att det även i kon-
    57


 


kurssituationen bör krävas att näringsidkaren - genom otillbörlighet mot borgenärerna eller på annat sätt - har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet (dvs, som näringsidkare). Detta senare rekvisit bör även i fortsättningen ges den innebörd som angavs i motiven till 199b§ KL (prop. 1979/80:83 s. 30-32 och 55 fsaml SOU 1979:13 s. 75-77). Jag hänvisar även till vad jag i det föregående (avsnitt 4.2.2) har anfört om begreppet grovt åsidosättande i näringsverksamhet. Däremot bör den sär­skilda regeln om näringsförbud vid upprepade konkurser i KL inte ha någon motsvarighet i lagen. Den omständigheten att någon har försalls i konkurs vid flera tillfällen får i stället beaktas inom ramen för prövningen av om del har förekommit ett grovt åsidosättande liksom f.ö, då det skall bedömas om elt förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Jag har alltså kommit fram lill att näringsförbud skall kunna komma i fräga i tre alternativa situationer: då en person i egenskap av näringsidkare har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa, då han har underlåtit att belala skatt m. m. och underiåtelsen inte är ringa samt då han har försatts i konkurs och förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet. Även i de två första fallen uppställs också som en ytterligare förutsättning atl näringsidkaren med hänsyn till de sammantagna oegentiighelerna har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Till dessa förutsättningar för näringsförbud bör fogas ännu en, som jag kommer att behandla härnäst.


Prop. 1985/86: 126


4.2.6 Att förbud är påkallat från allmän synpunkt som en ytterligare särskild förutsättning för förbud

Mitt förslag: Näringsförbud skall meddelas endast under förutsätt­ning all förbud är påkallat från allmän synpunkt. Hänsyn skall därvid särskilt las till om åsidosättandet har varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det har medfört eller varit ägnat alt medföra betydande skada eller om näringsidkaren lidigare har dömts för brott i näringsverksamhet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer praktiskt taget helt med mitt (belän­kandet s. 201-204 och 396-402). En majoritet i kommittén anser dock inte atl det i lagtexten skall anges att särskild hänsyn skall tas lill näringsidka­rens vinning. En minoritet stöder mitt förslag (s. 443 f).

Remissinstanserna: Ingen instans har hafl någon erinran mot atl det skall vara en förutsättning för näringsförbud att sådant är påkallat från allmän synpunkt. Bara ett fåtal instanser har kommenterat förslaget till kriterier som skall särskilt beaktas vid denna prövning (bilaga 6 avsnitt 2).


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Ett näringsförbud skall medde­las bara om del vid en helhetsbedömning framstår som motiveral med utgångspunkt i syftet att undanröja en skadehärd eller om del skulle


58


 


framstå som slötande att låta en person som har gjort sig skyldig till     Prop. 1985/86: 126 allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet att få fortsätta att ägna sig ät sådan, eller av allmänpreventiva skäl.

Skälen för mitt förslag: Enligt kommitténs mening brister den nuvarande lagregleringen i 199b § KL främst däri, att rättstillämpningen lämnas ät egna bedömningar så snart del kunnat konstateras att grova olillbörligheler mot borgenärerna eller andra grova åsidosältanden har förekommit. Det sägs atl näringsförbud då "får" åläggas, men inget om vad som skall beaktas vid prövningen. På denna punkt är också motiven sparsamma.

Kommittén anser att lagtexten och motiven bör ge bättre ledning än som i dag är fallet. Vid sidan om det tidigare behandlade kravet på grovt åsidosättande av åligganden bör en ytterligare förutsättning för näringsför­bud vara att förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Bara ell fåtal remissinstanser har kommenterat utredningens förslag i denna del. De som har gjort det, bl, a, JK, har tillstyrkt förslaget.

Jag erinrar om vad jag tidigare har uttalat om att en lag om näringsförbud i första hand bör rikta sig mot sådana personer som genom allvarliga åsidosältanden åstadkommer belydande skador för borgenärer, anställda, konkurrenter, konsumenter, avtalsparter eller samhället i övrigt. Det är främst personer som ägnat sig åt systematiska illojala förfaranden som bör angripas med näringsförbud. Förbud bör därmed komma i fråga främst för den som vid återkommande tillfällen åsidosätter de normer som gäller för näringsverksamhet. För atl särskilt markera detla bör det enligt min me­ning inte vara tillräckligt för näringsförbud atl en näringsidkare - kanske vid något enstaka tillfälle - har grovt åsidosatt sina åligganden. Det bör också krävas atl förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Innebörden av atl förbud är påkallat från allmän synpunkt bör vara att domstolen mot bakgrund av de oegentligheter som näringsidkaren har gjort sig skyldig till vid en samlad bedömning finner att vederbörande bör avstängas frän rätten alt driva näring. Därvid bör de lidigare nämnda rättspolitiska syftena beaktas. Behovet att undanröja en skadehärd bör alltså tillmätas slor betydelse. Vid prövningen av om det finns etl sådant behov bör hänsyn tas till om det har funnits andra möjligheter att få vederbörande att ta rättelse. Näringsförbud bör normalt inte tillgripas förrän sådana möjligheter framstår som mer eller mindre uttömda, såvida ej allmänpreventiva skäl talar i motsatt riktning. Näringsförbud kan inte heller anses påkallat från allmän synpunkt om det i etl särskilt fall slår alldeles klart att vederbörande inte kommer atl ägna sig åt näringsverk­samhet på nytt.

Näringsförbudet skall alltså främst vara framålsyftande. I vissa grova fall kan det dock av allmänpreventiva skäl finnas anledning att ingripa med näringsförbud även om det finns tecken som lyder på atl prognosen inte är dålig. Detsamma gäller om det skulle framstå som stötande att låta en person som har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter i näringsverk­samhet få fortsätta att ägna sig ät sådan.

Vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt skall
hänsyn tas till den samlade bilden av näringsidkarens förhållanden i nä-
     59


 


rings verksamhet. Därvid får beaktas om han under lång tid har gjort sig Prop. 1985/86: 126 skyldig till oegentligheter, hur allvarliga dessa har varit och vilken karaktär de haft i övrigt. Vid denna prövning får hänsyn tas till alla slags åsidosäl­tanden som näringsidkaren har gjort sig skyldig till, oavsett hur gamla de är. Det ligger dock i sakens nalur all nyligen begångna oegentligheter oftast är mera graverande än sådana som ligger långt tillbaka i tiden. Jag vill samtidigt betona atl det skall vara fråga om en helhetsbedömning vid vilken hänsyn även skall tas till omständigheter som talar till näringsidka­rens förmån.

Kommittén föreslår att lagtexten skall innehålla vissa riktlinjer för tolk­ningen av uttrycket "påkallat från allmän synpunkt", nämligen all det särskill skall beaktas om näringsidkarens förfarande har varit systema­tiskt, om det har medfört betydande skada och om det har fortsatt sedan näringsidkaren dömts för brott i näringsverksamhet. En minoritet i kom­mittén anser alt del därutöver skall anges alt man särskilt skall beakta om åsidosättandet har syftat till betydande vinning.

Av det fåtal remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag i denna del uttalar Stockholms kommun sitt stöd för minoritetens uppfatt­ning, medan länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län redovisar ett motsatt synsätt och alltså går på majoritetens linje. Stockholms tingsrätt föreslår att särskild hänsyn skall tas inte bara till om åsidosättandet har medfört betydande skada utan även till om del varit ägnat att medföra sådan.

Uttrycket "påkallat från allmän synpunkt" inrymmer åtskilliga tolk­ningsmöjligheter. Även jag anser därför atl del finns anledning all i lagen ge viss vägledning för hur del bör uppfattas. Med de rätlspolitiska syftena för ögonen är det enligt min mening naturligt alt dä särskill beakta om vederbörande har åstadkommit — eller skulle ha kunnat åstadkomma — betydande skada eller om åsidosätlandena har skett systematiskt. Jag anser vidare att det finns skäl atl fästa vikt vid om näringsidkaren med sina förfaranden har syftat till att åstadkomma betydande vinning. Elt sådant syfle kan få betydelse vid en bedömning av näringsidkarens tänkbara framtida handlande och av om förbud är påkallat av allmänpreventiva skäl.

Det bör vidare anses särskill försvårande om personen i fråga fortsätter alt åsidosätta sina åligganden även efter det att han har fått den varning som ligger i en fällande dom för brott i näringsverksamhet (jfr avsnitt 4.2.2),

Kommittén har övervägt om det borde utdelas en varning i särskild
ordning, men avvisat tanken. Juridiska fakultetsnämnden vid Slockholms
universitet anser däremot alt det bör vara möjligt att utfärda en uttrycklig
varning till en näringsidkare som i sådan omfattning har åsidosatt sina
skyldigheter att han tangerar gränsen för näringsförbud. Fakultetsnämn­
den pekar därvid på den möjlighet alt utfärda varning som förekommer
inom etableringsrätten. Den anser att en varning kan vara särskill moti­
verad då en näringsidkares oegentligheter inte är av så allvarlig art att
näringsförbud kan meddelas, men en friande dom skulle kunna ge intryck
av atl vederbörande kan fortsätta den påtalade näringsverksamheten som
förut,
                                                                                             60


 


Frågan om ett särskill varningsinstilut inrymmer enligt min mening alltför många praktiska och principiella överväganden för all utan etl närmare utredningsunderlag kunna las upp till övervägande inom ramen för detta lagstiftningsärende. Det kan också ifrågasättas om det praktiska behovet av ett särskilt varningsinstitut motiverar en uttrycklig reglering. En näringsidkare som döms för brott i näringsverksamhet har, som jag nyss har berört, anledning atl ta detta som en varning. En möjlighel atl dessutom meddela en uttrycklig varning skulle inte ändra på detta förhål­lande. Jag vill därför inte nu föreslå en regel om etl sådanl institut.


Prop. 1985/86: 126


 


4.3 Personkretsen

l det föregående har jag behandlat förutsättningarna för näringsförbud. Resonemanget har byggt pä att förbud skall kunna aktualiseras i vissa fall då det förekommit oegentligheter i näringsverksamhet samt riktas mot den näringsidkare som har gjort sig skyldig till oegentligheterna. Jag övergår nu till att närmare utveckla vilken krets av personer som bör kunna komma i fräga för förbud. Det bör redan nu framhållas att det finns ett nära samband mellan denna fråga och spörsmålet om innebörden av etl näringsförbud, dvs, vilken verksamhet som en person med näringsförbud inte får driva och vilka befattningar hos en näringsidkare han saknar rätt alt inneha. Jag kommer därför att redan nu någol beröra också detta,

Mina förslag kommer att innebära att näringsförbud skall kunna riktas mot en enskild näringsidkare (4,3.1), mot den som faktiskt utövar ledning­en av en näringsverksamhet, liksom mot den som innehar en befattning hos en näringsidkare vilken är förenad med s.k. företagaransvar (4.3.2), saml mot vissa befattningshavare hos näringsidkare som är juridisk person (4.3.3),

4.3.1 Enskild näringsidkare

Mitt förslag: Näringsförbud skall kunna meddelas en enskild nä­ringsidkare.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt. Kom­mittén föreslär en särskild regel om atl den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet alltid skall anses som näringsidkare. -Ocksä enligt mitt förslag skall näringsförbud kunna riktas mot en sådan person (avsnitt 4.3.2). I sak blir det därför ingen skillnad mellan kommit­téns förslag och mitt (belänkandet s. 208-223 och 395 0-

Remissinstanserna: Bara ett fåtal instanser har yttrat sig över kommitténs förslag lill personkrets. RÅ liksom Föreningen Sveriges åklagare har till­styrkt förslaget. Ingen instans har haft någon erinran mot det i sak (bilaga 6 avsnitt 3).


61


 


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det ligger i sakens natur atl ett     Prop. 1985/86: 126 näringsförbud skall kunna riktas mot den som har gjort sig skyldig lill de grova åsidosältanden som motiverar förbudet. Har oegentligheterna be­gåtts av en enskild näringsidkare, skall förbudet alltså riktas mot denne.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler i 199 b § KL kan näringsför­bud meddelas en konkursgäldenär som är enskild näringsidkare. Kommit­tén föreslår att denna ordning skall bestå i sä måtto, att näringsförbud också i fortsättningen skall kunna riktas mot en enskild näringsidkare. Jag delar den uppfattningen. Näringsförbud bör alltså kunna meddelas en enskild näringsidkare såväl i som utom konkurs då förutsättningarna för förbud i övrigt är uppfyllda.

Med uttrycket näringsidkare brukar i modern lagstiftning förstås fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt driver verksamhei av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinsl eller ej, I den betydelsen används begreppet i t.ex, de centrala konsumenträtlsliga lagarna (sä t.ex. i prop. 1976/77:123 s. 152), i bokföringslagen (1976:125) och i konkurrens­lagen (prop. 1981/82: 165 s. 163 O- I kravet på yrkesmässighet ligger alt verksamhelen måste vara av tämligen varaktig karaktär. Det behöver dock inte vara fråga om vederbörandes huvudsysselsättning eller en verksamhet som drivs i stor omfattning. Den regel som jag nu behandlar avser endast enskild näringsidkare. Därmed avses näringsidkare som är fysisk person. Näringsförbud skall alltså inte kunna meddelas en näringsidkare som är juridisk person. En annan sak är att också vissa företrädare för juridiska personer bör omfattas av regleringen, något som jag skall återkomma till (avsnitt 4,3,2 och 4,3,3),

Kommittén diskuterar ingående näringsidkarbegreppels avgränsning i olika hänseenden (betänkandet s, 209-221), En fråga som kan uppkomma gäller var gränsen går mellan näringsidkare och arbetstagare. Om denna fråga ställs på sin spets vid tillämpningen av förevarande lagstiftning, är det enligt min mening naturligt att man i första hand söker ledning i den praxis som utvecklats på andra näringsrättsliga områden. Viss ledning bör man vidare kunna ta av den bedömning som har gjorts på andra rättsområ­den än näringsrätten.

Kommittén - som konstaterar att gränsdragningsfrågan hittills saknat aktualitet i så gott som samtliga mål om näringsförbud — anser att de bedömningsgrunder som utvecklats inom arbetsrätten och socialrätten bör vara vägledande även vid en prövning om näringsförbud. Samtidigt fram­håller den att ändamålen bakom bestämmelserna om näringsförbud är helt andra än de som ligger tUl grund för den arbetsrättsliga och socialrältsliga lagstiftningen och att detla mäste leda till en del förskjutningar i gränsdrag­ningen, I vissa fall bör enligt kommittén näringsförbud kunna meddelas en person som i arbetsrättsligt hänseende anses som arbetstagare, nämligen om han i sitt förhållande till andra kontrahenter och till myndigheterna intar en mycket självständig ställning. Även mot en person som arbetar under kollektivavtal bör enligt kommittén näringsförbud kunna riktas.

Av remissinstanserna har endast Göta hovrätt berört vad kommittén har
anfört om näringsidkarbegreppet. Hovrätten anser atl gränsdragningspro-
   62


 


blemen här torde likna dem som enligt förslagel till konsumentljänstlag Prop. 1985/86: 126 uppkommer när man skall avgöra om en tjänsl utförts av en näringsidkare (jfr prop. 1984/85: 110 s, 142), Skillnaderna mellan det civilrättsliga och det sociala arbeistagarbegreppei bör enligt hovrätten inte överdrivas, Särskill mot bakgrund av att ett näringsförbud får konsekvenser som står straffet nära anser hovrätten all kommitténs rekommendationer är väl vidlyftiga. Det förhållandet att en person är att anse som arbetstagare enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring bör väl inte hindra alt han åläggs närings­förbud, anför hovrätten. Däremot kan det enligt hovrätten knappasl vara rikligt atl betrakta den som arbetar under kollektivavtal som näringsidka­re.

Jag delar kommitténs uppfattning att de principer som utvecklats inom arbets- och socialrätten bör kunna tiUmätas viss betydelse för avgränsning­en av näringsidkarbegreppet i detla sammanhang. Samtidigt kan man inte bortse från att syftet med en lagstiftning om näringsförbud är ett hell annat än del som bär upp de arbetsrättsliga och socialrättsliga regelsystemen. För gränsdragningen mellan arbetsgivare och arbetstagare spelar på de senare områdena bl.a, sociala hänsynstaganden en roll som kan motivera alt arbetsgivarbegreppet ibland ges en förhållandevis vid innebörd (jfr SOU 1981:31 s. 63), Med tanke pä näringsförbudets karaktär ligger det däremot enligt min mening närmare till hands att i det nu aktuella samman­hanget i tveksamma fall ge begreppet en mera snäv innebörd. Här som annars i tillämpningen bör i sådana fall den lösning väljas som är mest i överensstämmelse med kravet på rättssäkerhet.

En särskild fråga är vem som skall anses som näringsidkare när fiera är verksamma i rörelsen. Särskilt avgränsningen mot handelsbolag kan här tänkas skapa problem. Det kan ibland vara tveksamt om en verksamhet drivs i bolagsform eller ej. Frågan om näringsförbud bör dock inte vara beroende av företagsformen som sådan. Avgörande för om en person skall vara underkastad regleringen måste i stället vara den ställning han faktiskt har inlagd i företaget, något som jag skall återkomma till (avsnitt 4.3,2), För frågan om lagen i ett visst fall är tillämplig eller ej bör det alltså inte ha någon betydelse om han har varit näringsidkare i en enskild näringsverk­samhet eller i stället företrädare för ett handelsbolag.

Det förekommer atl en person formellt uppträder som näringsidkare utan att i realiteten ha något med verksamhelen alt göra, dvs, handlar som bulvan för någon annan. Kommittén föreslår en särskild bestämmelse som anger alt den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverk­samhet alltid skall anses som näringsidkare. Härigenom kommer bulvanen alt omfattas av den regel som jag nu behandlar.

Enligt RÅ kan den föreslagna regeln förväntas underlätta hanteringen av bulvanförhållanden, som idag enligt RÅ medför de kanske största pro­blemen vid tillämpningen av lagstiftningen om näringsförbud, LO anser del viktigt att den som styr etl företag bakom kulisserna liksom bulvanen kan omfattas av näringsförbud.

Jag delar uppfattningen att näringsförbud bör kunna riktas även mot den
som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet, även om
han i själva verket bara är en bulvan. Jag föreslär dock en annan lagteknisk
     63


 


lösning än kommittén. Jag återkommer lill mitt förslag i denna del (avsnitt 4,3,2),

Det bör inte möta något hinder att i vissa fall anse att flera personer samtidigt är näringsidkare i en enskild näringsverksamhet. Detta kan vara fallet om en person utåt ansvarar för rörelsen och en annan / realiteten driver den, dvs, faktiskt beslutar om rörelsens verksamhet. Den som ansvarar utåt bör då kunna betraktas som näringsidkare, oberoende av om han tar aktiv del i rörelsen eller ej. Men också den som inte har del formella ansvarel men i verkligheten står för besluten bör anses som näringsidkare, om han har etl ägarintresse i rörelsen, dvs. helt eller delvis äger företagets tillgångar.

Den som endast förestår en enskild näringsverksamhet genom att sköta den löpande verksamheten bör däremol inte anses som näringsidkare enbart på den grunden. En annan sak är att han ändå kan komma att omfattas av regleringen, något som jag nu kommer att behandla (avsnitt 4.3.2).


Prop. 1985/86:126


4.3.2 Den som faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet, m. m.

Mitt förslag: Näringsförbud skall kunna meddelas den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet, oavsett om verksamhe­len bedrivs under enskild firma eller av en juridisk person. Förbud skall också kunna riktas mot den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet. Vidare skall även den kunna medde­las förbud som innehar en befattning hos ett företag, vilken är förenad med s. k, företagaransvar, om han i den befattningen begår brott som inte är ringa.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt, I sak avviker det från mitt däri att det inte omfattar befattningshavare som bär ett företagaransvar. Dessutom anser kommittén atl förbud också skall kunna riktas mol den som faktiskt utövar ledningen av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig enligt bokföringslagen (1976: 125), även om denna inte har bedrivit näringsverksamhet. Kommittén föreslår slutligen en an­nan lagteknisk lösning i frågan om förbud mot den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet (betänkandet s, 221-236 och 404-406),

Remissinstanserna: Ingen instans har någon erinran mot förslaget (bilaga 6 avsnitt 3),


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med tanke på näringsförbudets främsta syfte - atl undanröja en skadehärd - måsle elt förbud kunna riktas mot den person som faktiskt har utövat ledningen av den verksam­het i vilken oegentligheterna har förekommit. Det bör därvid inte spela någon roll i vilken rätlslig form verksamheten har bedrivits.


64


 


Skälen för mitt förslag: Enligt de nu gällande reglerna i 199 b § andra Prop. 1985/86: 126 siycket KL kan näringsförbud riktas mot inte bara en enskild näringsidka­re som har gått i konkurs. Om ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, eller en sådan ideell förening eller stiftelse som har drivit bokföringspliklig näringsverksamhet, har försatts i konkurs, kan förbud också komma i fråga för den som företräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har företrätt den juridiska personen, antingen som ställföreträdare eller genom alt faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

I frågan vilken ställning en person skall ha intagit i etl förelag för alt reglerna om näringsförbud skall kunna lillämpas på honom anförde dåva­rande chefen för justitiedepartementet, att detta får avgöras med utgångs­punkt i de faktiska förhållandena. Regleringen är tillämplig pä den som har haft det reella inflytandet och beslutanderätten över verksamheten. Både den som faktiskt har utövat de befogenheter som tillkommer företagsled­ningen - ehuru ulan att formellt ha varit ställföreträdare - och den som utåt hafl ansvaret för driften kan enligt motiven träffas av ett förbud.

Departementschefen tillade atl inget hindrar all flera personer meddelas förbud med anledning av en och samma konkurs (prop. 1979/80:83 s. 56).

Kommittén föreslår att näringsförbud liksom idag skall kunna riktas mol inte bara en enskild näringsidkare utan också vissa befattningshavare hos en juridisk person. Lagtekniskt innebär förslagel att vid tillämpning av förbudsregeln dessa personer "jämställs" med enskild näringsidkare.

Kommittén riktar kritik mot den nu gällande lagstiftningen på den grun­den all näringsförbud enligt KL inte kan riktas mot den som företräder -faktiskt handhar ledningen av - en enskild näringsverksamhet, om han inte själv anses som näringsidkare. Enligt kommittén bör den juridiska form i vilken näringsverksamheten bedrivs sakna betydelse för möjlighe­ten all ingripa med näringsförbud. Kommittén föreslår därför all med enskild näringsidkare skall jämställas, vid sidan av den nyss åsyftade kretsen av befattningshavare hos juridisk person (som behandlas i avsnitt 4.3.3), bl.a. den som eljest faktiskt utövar ledningen av näringsverksam­het. Med delta förslag avser kommittén alt göra det möjligt att ingripa med näringsförbud även mol den som faktiskt utövar ledningen av en enskild näringsverksamhet (jfr betänkandet s, 226 och 405).

Ingen remissinstans har gett någon avvikande uppfattning till känna. Föreningen Sveriges åklagare har understrukit vikten av att det är veder­börandes faktiska ställning i förelaget som är avgörande och inte företags­formen. - Elt par remissinstanser - Slockholms och Göteborgs kom­muner — har erinrat om alt kommunal näringsverksamhet drivs i såväl bolagsform som direkt av kommunen som juridisk person.

Även jag anser att näringsförbud liksom hittills även i fortsättningen bör
kunna meddelas den som faktiskt utövar ledningen av en sädan juridisk
person som avses i nu gällande reglering i KL. Del ligger enligt min mening
i linje med näringsförbudets syfte att man dessutom kan ingripa med
näringsförbud även mot den som faktiskt utövar ledningen av en enskild
näringsverksamhet. Avgörande för om förbud skall kunna komma i fråga
bör alltså vara vilken ställning personen i fråga har intagit i företaget och
   65

5    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


 


vad han har gjort sig skyldig till, alldeles oavsett i vilken juridisk form     Prop. 1985/86: 126 näringsverksamheten har bedrivUs. De principer som redan idag gäller i fråga om företrädare för juridiska personer bör således framdeles tillämpas även på näringsverksamhet som drivs under enskild firma.

Kommittén har visserligen inte närmare berört det, men innebörden av dess förslag är alt näringsförbud kommer alt kunna meddelas inte bara den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet som bedrivs av en sådan juridisk person som anges i nu gällande reglering i KL eller av en rörelse som drivs under enskild firma. Med näringsverksamhet avses även sådan affärsverksamhet som drivs av statliga och kommunala affärsdri­vande verk och av andra statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. Förslaget innebär därför att förbud även skall kunna riktas mot den som faktiskt utövar ledningen av sådan verksamhei. Även om det praktiska behovet härav kanske inte är så stort talar enligt min mening principiella skäl för alt det finns en sådan möjlighet. Mitt förslag i denna del överens­stämmer mol denna bakgrund med kommitténs.

Jag har tidigare uttalat att näringsförbud bör kunna meddelas också en person som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet, även om han bara är bulvan. Jag föreslår därför en regel om atl förbud skall kunna riktas mot även en sådan person. Delta bör gälla även om det visar sig att företaget i fråga i själva verket är ett handelsbolag. I sak överens­stämmer detla med kommittéförslaget, som dock har en annan lagieknisk utformning. Jag hänvisar här till min lidigare beskrivning av delta (avsniti 4,3.1).

Del jag nyss anförde i frågan om näringsförbud mol någon som faktiskt utövar ledningen av en enskild näringsverksamhet innebär all exempelvis den som för ägarens räkning förestår ett företag som drivs under enskild firma och som utövar den faktiska beslutanderätten, skall kunna meddelas näringsförbud. Om flera tillsammans har utövat ledningen, bör alla kunna bli föremål för förbud.

Också en person som inte står i ledningen för elt företag i dess helhel, • men som har etl självständigt ansvar för en viss sektor inom företaget, exempelvis för marknadsföringen, den ekonomiska redovisningen eller arbetsmiljön, kan ha möjlighet att orsaka allvarliga missförhållanden. Det­ta talar för att även en sådan befattningshavare skulle kunna meddelas näringsförbud. Jag anser dock atl det skulle uppkomma alltför stora gräns­dragningsproblem om man gör del möjligt atl ingripa med näringsförbud mot även sådana befattningshavare. I princip bör näringsförbud således kunna komma i fråga endast för den som haft det övergripande ansvarel i etl förelag. Jag skall dock strax redovisa ett undantag frän detta synsätt.

Vid bedömningen av om en person har haft en sådan position i elt
företag att han bör kunna komma i fråga för näringsförbud kan viss ledning
las i de straffrättsliga ansvarsreglerna. En person som inte kan hållas
straffrättsligt ansvarig för etl brott som begåtts i utövningen av närings­
verksamhet skall inte heller behöva räkna med att brottet kan ligga till
grund för näringsförbud mol honom. Däremot bör enligt min mening
förbud kunna riktas mot en person som intar en sädan position i ett företag
all han kan åläggas s.k. företagaransvar, dvs. har en sådan ställning i
        66


 


företaget att han kan straffas för en handling eller Underlätelse som någon     Prop. 1985/86: 126 annan i företagel har gjort sig skyldig lill (jag kan här hänvisa till kommit­téns beskrivning av begreppet i betänkandet på s. 227-231).

Företagaransvaret drabbar normalt företagsledningen — dvs. de perso­ner som faktiskt har handhaft ledningen av företagel - men kan också inom företaget vara delegerat till chefer på en lägre nivå, t. ex. den som har haft ett självständigt ansvar för en viss sektor inom företaget. Som jag nyss anförde bör en person med en sådan befattning i princip inte kunna drab­bas av näringsförbud. Jag anser dock att det finns skäl alt göra undanlag frän detta synsätt beträffande sådana befattningshavare som kan hållas ansvariga för brott enligt principerna för företagaransvar. Vid prövningen av om en person som sagls nu har grovt åsidosatt sina åligganden bör emellertid hänsyn då bara få tas till sådana brott och andra oegentligheter som han har gjort sig skyldig till i en befattning som har varit förenad med företagaransvar och alltså inte lill sådanl handlande som kan ha ägt rum medan han innehade en mera underordnad ställning.

Enligt gällande bestämmelser om näringsförbud i KL kan förbud i vissa fall meddelas en person som inte längre är men som tidigare har varit ställföreträdare, eller som faktiskt har handhaft ledningen eller förvaltning­en av en juridisk persons angelägenheter, men som har lämnat befattning­en. Förbud kan således riktas mot den som vid tidpunkten för konkursan­sökan inte längre hade en sädan befattning men som haft det inom två år dessförinnan. Efiersom kommittéförslaget innebär att anknylningen till konkurs upphör, finns inte heller någon motsvarighet lill denna Ivåårsregel i kommitténs förslag. Näringsförbud skall enligt förslaget kunna komma i fråga även om det har gått mer än två år sedan vederbörande lämnade sin befattning.

I mitt förslag finns däremot fortfarande en viss koppling till konkurs. Jag
ser dock inget skäl att föreslå någon tidsgräns motsvarande den som gäller
idag. Del finns enligt min mening inget sakligt skäl att tidsmässigt begränsa
möjligheterna att ingripa mot en person som har gjort sig skyldig till
oegentligheter i egenskap av ledare för etl förelag, bara därför att förelaget
har försatts i konkurs sedan han lämnat ledningen. Som jag tidigare har
anfört (avsnitt 4,2,2 och 4.2.6) bör man däremot vid prövningen av om
näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden, liksom av om etl nä­
ringsförbud är påkallat frän allmän synpunkt, ta hänsyn till om de åsidosäl­
tanden som läggs vederbörande till last ligger längt tillbaka i liden eller ej.
Enligt kommitténs förslag skall näringsförbud kunna meddelas även den
som faktiskt utövar ledningen av en sådan juridisk person som är bokfö­
ringspliklig enligt bokföringslagen (1976:125), även om den juridiska per­
sonen inte bedriver näringsverksamhet. De juridiska personer det kan vara
fråga om är aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Kommit­
tén motiverar sitt förslag med all den gällande regleringen om näringsför­
bud inte, såsom kommittéförslaget, knyter an förutsättningen för näring­
förbud såvitt angår ställföreträdare till att näringsverksamhet har förekom­
mit, utan till alt gäldenären har varit bokföringspliklig. Genom sitt förslag
vill kommittén förhindra att möjligheterna att ingripa mol dem som faktiskt
utövar ledningen av juridiska personer av det slag som nämnis blir mindre
   67

än idag.


 


Under remissbehandlingen har inga invändningar riklats mot kommitté-     Prop. 1985/86: 126 förslagel i denna del. Som jag tidigare anfört (avsniti 4.3.1) har dock bara ett litet antal instanser alls beröri frågan om vilken krets av personer som förbud skall kunna riktas mot.

Kommittéförslaget bygger uppenbarligen på uppfattningen att närings­förbud idag kan meddelas en företrädare för en juridisk person av lidigare nämnt slag, även om denna inte drivit näringsverksamhet. Själv ställer jag mig tveksam till en sådan tolkning av KL (199 b §). Syflel med gällande reglering är alt komma till rätta med oegentligheter i näringsverksamhet, inte i verksamhei av annal slag (prop. 1979/80:83 s. 23-29). För att näringsförbud skall komma i fråga krävs att företrädaren har åsidosatt åligganden som näringsidkare. Det ter sig dock mindre sannolikt att en ställföreträdare för en juridisk person i denna sin egenskap skall kunna anses ha åsidosatt åligganden som näringsidkare om den juridiska perso­nen inte har ägnat sig åt näringsverksamhet. Jag kan heller inte se att del finns någol praktiskt behov av en regel av del slag som kommittén föreslär. Kommittén framhåller visserligen att det förekommer alt särskilt aktiebo­lag används för brottslig verksamhet utan att det idkas nägon näring i dem. Som exempel nämner kommittén alt någon systematiskt ägnar sig ät att köpa upp aktiebolag med slora skatteskulder enbart för att plundra bolagen på tillgångarna och utan atl bry sig orn atl belala skatteskulderna. Enligt kommittén är en sådan verksamhet knappast alt betrakta som näringsverk­samhet. Inte desto mindre får den enligt kommittén anses ha en sådan anknytning till näringsverksamhet att den bör beaktas vid en eventuell prövning om näringsförbud.

Jag delar givelvis kommitténs uppfattning atl del är önskvärt att kunna ingripa mol personer som ägnar sig åt verksamhet av det slag som kommit­tén beskriver. Enligt min mening torde dock sådan verksamhet åtminstone ibland uppfylla kraven på näringsverksamhet. I andra fall åter kan den ingå som led i annan verksamhet som är näringsverksamhet, och näringsförbud kan på den grunden komma i fråga för den som faktiskt utövar ledningen av den juridiska personen. Men det kan också tänkas fall då det inte är möjligt atl meddela näringsförbud, därför att den juridiska personen inte har bedrivit näringsverksamhet och den som faktiskt utövat ledningen av den inte heller har gjort detta. Vederbörande kan då knappast uppfylla det grundläggande kravet att ha gjort sig skyldig till ett grovt åsidosättande i näringsverksamhet. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag ingen motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln i denna del.

68


 


4.3.3 Vissa befattningshavare hos näringsidkare som är juridisk person


Prop. 1985/86: 126


 


Mitt förslag: När det har förekommit oegentligheter hos en närings­idkare som är juridisk person skall näringsförbud kunna meddelas vissa befattningshavare som redan på grund av sin formella ställning fär antas ha hafl etl bestämmande inflytande pä verksamhelen. De befattningshavare som får antas ha haft ett sådant inflytande är följande: bolagsman i etl vanligt handelsbolag, komplementär i etl kommanditbolag, styrelseledamot och suppleant för styrelseleda­mot i ell aktiebolag och en ekonomisk förening saml verkställande och vice verkställande direktör i etl aktiebolag.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (betänkandet s. 233 f och 404-406).

Remissinstanserna: De som har yttrat sig i frågan tillstyrker att näringsför­bud skall kunna riktas mot den krets av befattningshavare som förslagel avser. Göta hovrätt och RSV ifrågasätter dock om inte befattningarna kan vara identiska med dem som en person med näringsförbud inte får inneha (bilaga 6 avsnitt 3).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Vissa befattningar hos juridiska personer är företagsledande redan till sin karaktär. Det överensstämmer därför med näringsförbudels syften alt förbud kan meddelas dem som innehar sådana befallningar.

Skälen för mitt förslag: Näringsförbud kan idag med stöd av 199 b § KL riktas mot den som antingen som ställföreträdare eller genom atl faktiskt handha ledningen företräder (eller senare än två år innan konkursansökan kom in har företrätt) en konkursgäldenär som är elt aktiebolag, ett handels­bolag eller en ekonomisk förening, eller en sådan ideell förening eller sliflelse som drivit näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Med ställföreträdare avses inte bara ordinarie styrelseledamot och verkställande och vice verkställande direk­tör ulan även t.ex. suppleani och firmatecknare (jfr prop. 1979/80:83 s. 57). För atl näringsförbud skall komma i fråga för en person som sagts nu skall dock vederbörande själv ha förfarit på etl sådant sätt som utgör förutsättning för förbud då konkursgäldenären är en enskild näringsidkare (prop. 1979/80:83 s. 55).

Den nu nämnda kretsen av befattningshavare hos en juridisk person som kan fä näringsförbud sammanfaller med den krets av befattningar som den som har meddelats näringsförbud inte får inneha (den senare betecknas i det följande som den förbjudna kretsen). I 199 c § KL föreskrivs således atl den som har meddelals näringsförbud saknar rätt atl - förutom atl driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringsla­gen (1976:125), eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en


69


 


sädan juridisk person som avses i 199b § - såsom styrelseledamot eller i     Prop. 1985/86: 126 någon annan egenskap vara ställföreträdare för en sädan juridisk person.

Kommittéförslaget avviker från den nu gällande regleringen. Enligt för­slaget blir det färre befattningar hos en juridisk person än enligt KL som anses vara företagsledande till sin karaktär och vilkas innehavare därför kan komma i fråga för näringsförbud. Vidare kommer den krets av befatt­ningshavare som kan komma i fråga för näringsförbud att bli mindre än den förbjudna kretsen.

Enligt kommittéförslaget skall befattningar som bolagsman i handelsbo­lag, styrelseledamot och suppleant för styrelseledamot i aktiebolag och ekonomisk förening saml verkställande och vice verkställande direktör i aktiebolag anses vara företagsledande till sin karaktär. Vid tillämpningen av förbudsregeln skall därför befattningshavare av detta slag jämställas med enskild näringsidkare. Det betyder att om det hos en juridisk person har förekommit sådana åsidosältanden som kan medföra näringsförbud, förbud skall kunna komma i fråga för sådana befattningshavare hos den juridiska personen som hör lill dessa kategorier.

Till skillnad från vad som gäller idag skall enligt kommittén näringsför­bud däremol inte kunna riktas mot en annan ställföreträdare hos ett han­delsbolag än bolagsman, t.ex, en styrelseledamot söm inte också är bo­lagsman, i denna hans egenskap. Detsamma gäller i fråga om ställföreträ­dare för en ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliklig nä­ringsverksamhet. En annan sak är alt, som framgår av vad jag tidigare har anfört (avsnitt 4.3.2), också en person som tillhör de nu nämnda kategori­erna kan få näringsförbud om det kan visas att han faktiskt har utövat ledningen av verksamheten.

Orsaken till att kommittén har gjort denna avgränsning är all den ansett att ett antagande att nägon redan genom sin formella ställning har utövat etl faktiskt ledarskap i elt företag bör avse endast innehavarna av sådana befattningar som är underkastade lagstadgade förpliktelser. Av detta skäl avvisas tanken att låta också t.ex. firmatecknare och aktieägare eller styrelseledamöter i sådana stiftelser eller ideella föreningar som driver näringsverksamhet ingå i kretsen (betänkandet s. 233 f).

Jag delar kommitténs uppfattning att innebörden av ett näringsförbud även i fortsättningen bör vara atl vederbörande skall sakna rätt att bedriva näringsverksamhet och att inneha vissa befattningar hos juridiska perso­ner. Jag kommer atl behandla denna fråga längre fram och för övrigt då också föreslå en utvidning av förbudets räckvidd i jämförelse med idag (avsniti 4.4.1 -4,4,4), Det finns emellertid anledning atl redan här peka pä vilka befattningar hos en juridisk person som kommittén för sin del anser bör höra till den förbjudna kretsen.

Enligt kommittéförslaget bör, som jag nyss påpekat, den förbjudna
kretsen vara större än den.krets av befattningshavare hos en juridisk
person mot vilken näringsförbud kan riktas. Den som har meddelats nä­
ringsförbud skall således enligt kommitténs mening varaförbjuden alt vara
- förutom bolagsman i ett handelsbolag, styrelseledamot och suppleant
för sådan i elt aktiebolag och en ekonomisk förening samt verkställande
och vice verkställande direktör i ett aktiebolag - även styrelseledamot
       70


 


eller suppleant för sädan i ett handelsbolag eller en sådan ideell förening     Prop. 1985/86: 126 eller sliflelse som driver näringsverksamhet. Att förbudet bör avse också de senare kategorierna motiverar kommittén bl. a. med alt hänvisa till det inflytande som regelmässigt är förknippat med dessa befattningar (s. 260).

Vid remissbehandlingen har kritik från flera håll riktats mol kommitténs avgränsning av den förbjudna kretsen. Så vill t. ex. åtskilliga instanser att också posten som firmatecknare skall ingå i denna. Ingen instans har däremot föreslagit atl den nu behandlade regeln om vilka befattningshava­re som skall kunna komma i fråga för näringsförbud skall avse andra eller flera befattningshavare än sådana som avses i kommittéförslaget. RÅ -som hör lill dem som anser atl firmalecknare bör ingå i den förbjudna krelsen - tillstyrker alt regeln utformas i enlighel med kommitténs förslag. Även LO liksom Föreningen Sveriges åklagare tillstyrker förslaget.

Två instanser, Göta hovrätt och RSV, har berört diskrepansen mellan ä ena sidan den krets av befattningshavare som skall kunna komma i fråga för förbud och å den andra den förbjudna kretsen. Enligt hovrätten kan det ifrågasättas om skillnaden är motiverad. Genom att anpassa bestämmelser­na till varandra vinns enligt hovrätten systematiska fördelar. RSV: s upp­fattning ligger i linje med hovrättens.

För egen del anserjag följande.

Vissa befattningar hos en juridisk person är typiskt sett av företagsle­dande karaktär. Jag anser liksom kommittén att, när det har förekommit oegentligheter hos den juridiska personen, näringsförbud bör kunna riktas mot innehavaren av en sädan befattning.

Det är enligt min mening en förtjänst hos kommittéförslaget att man klart kan urskilja vilka befattningar hos en juridisk person som avses med regleringen. Samtidigt har jag förståelse för den uppfattning som har ut­tryckts under remissbehandlingen atl regleringen blir någol svåröverskåd­lig om de tvä befaltningskrelsarna - den som kan meddelas förbud och den som ett förbud avser - inte helt överensstämmer med varandra. Man kan dock inte bortse från alt syftena med de båda regelslagen avviker från varandra, vilket gör att en sådan ordning enligt min mening inte saknar fog. En regel som innebär att en viss kategori av befattningshavare i princip hålls ansvarig för de oegentligheter som begås av den juridiska person de är knutna till, bör av rättssäkerhetsskäl omfatta bara sådana befattningsha­vare som typiskt sett har den faktiska ledningen och som lagstiftaren ger vissa befogenheter och förpliktelser.

Jag föreslår därför alt näringsförbud skall kunna riktas mol den krets av
befattningshavare som avses med kommitténs förslag, dvs. bolagsman i etl
handelsbolag - i fråga om kommanditbolag bör regeln begränsas till kom-
plementären -, styrelseledamot och suppleant för sådan i etl aktiebolag
och en ekonomisk förening saml verkställande och vice verkställande
direktör i ett aktiebolag. Innebörden härav är att, när del hos en juridisk
person av angivet slag har förekommit oegentligheter, del kan prövas om
näringsförbud bör meddelas innehavaren av en sådan befattning. För atl
förbud skall meddelas skall dock befattningshavaren själv kunna lastas för
det grova åsidosättande som är en förutsättning för förbud, och ett sådant
skall också vara påkallat såviti avser just honom.
                                   71


 


Det bör understrykas att även andra befattningshavare hos en juridisk Prop. 1985/86: 126 person än de som har nämnts nu senast kan komma i fråga för näringsför­bud. Jag erinrar om vad jag lidigare (avsniti 4.3.2) har anfört om att den som faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet skall kunna få näringsförbud, liksom den befattningshavare i ett förelag som ansvarar enligt principerna för s. k. företagaransvar och som gjort sig skyldig till brott i den befattning som är förenad med sådant ansvar.

Den inställning jag nu har gett till känna innebär att en samordning av den krets av befattningshavare hos en juridisk person som kan komma i fråga för näringsförbud och den förbjudna kretsen då skulle kunna genom­föras endast genom alt den förbjudna krelsen minskas i förhållande till vad kommittén har föreslagit. Jag återkommer senare lill denna fråga (avsniti 4.4.3),

Jag övergår nu lill några andra aspekter pä frågan mol vem ett närings­förbud skall kunna riktas.

Enligt de gällande reglerna om näringsförbud undantas ingen kategori näringsidkare hell frän tillämpningsområdet för reglerna om näringsför­bud, Däremol särbehandlas vissa kategorier i den meningen atl den verk­samhet de utövar aldrig omfattas av elt förbud, Detla gäller verksamhet som innebär utövning av grundlagsskyddade rättigheter samtjordbruk och skogsbruk.

Även personer som är verksamma inom näringar som omfattas av dessa undantag kan ägna sig åt näringsverksamhet av annal slag. Jag anser därför atl lagstiftningen om näringsförbud också i fortsättningen bör vara tillämp­lig på alla kategorier av näringsidkare. Jag kommer senare att behandla frågan vilken verksamhet som bör undantas från det område som omfattas av ett förbud.

Jag anser vidare, som jag tidigare beröri, att det inte finns skäl atl tillskapa en särskild möjlighel att meddela näringsförbud för juridiska personer. Jag vill inte heller föreslå att en person som är närstående lill den som får förbud i denna sin egenskap också skall drabbas av förbudet.

Det finns skäl atl även beröra frågan om näringsförbud mot rådgivare. Rådgivare som bedriver yrkesmässig rådgivning kan redan idag meddelas näringsförbud med stöd av bestämmelserna i KL, De kommer också att omfattas av lagen om näringsförbud.

En särskild fråga är hur näringsförbud förhåller sig till elt sådant förbud
att utöva juridisk eller ekonomisk rådgivningsverksamhet som numera kan
meddelas enligt lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i
vissa fall, m. m. Jag vill här erinra om att chefen för justitiedepartementet i
motiven till nämnda lag uttalade att den omständigheten att någon kan ha
meddelats näringsförbud enligt de nuvarande reglerna i KL inte ulan
vidare medför alt man bör avstå från all la upp frågan om förbud enligt
lagen om kontroll av rådgivare när det finns skäl till del. Departementsche­
fen påpekade därvid att de båda förbudsinstituten i flera hänseenden är
olika till sin räckvidd (prop. 1984/85:90 s. 38). Motsvarande gäller förhäl­
landet mellan det utvidgade näringsförbud som jag här föreslår och förbud
mot yrkesmässig rådgivning. Sistnämnda förbud är sä lill vida mera be­
gränsat än ett näringsförbud som det bara tar sikte på rådgivning, men
      72


 


samtidigt mera långtgående i så måtto all del normall innefattar förbud även mot all medverka i annans rådgivningsverksamhet. Uppenbarligen kan del dock endasl undanlagsvis finnas tillräckliga skäl för att låta förbud av båda slagen löpa parallellt.


Prop. 1985/86:126


4.4 Näringsförbudets innebörd

Jag kommer i det följande att behandla frågan vad det bör innebära att nägon får näringsförbud. Jag kommer atl föreslå alt den som är underkas­tad näringsförbud skall sakna rätt att driva näringsverksamhet (4.4.1), faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet m. m. (4.4.2), inneha vissa befattningar hos juridiska personer och äga aktiemajoriteten i aktie­bolag (4.4.3) samt vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närslående till honom eller som han själv tidigare har bedrivit (4.4.4), allt under den lid dä förbudet gäller (4.4.5). Detla innebär atl han inte har rätl att la nya sådana uppdrag och att han även är tvungen all avveckla en förbjuden verksamhei eller befattning m. m. som han redan driver eller innehar (4.4.6). Jag anser att näringsför­budet i princip skall gälla all verksamhet m. m. av omnämnt slag men alt dispens skall kunna beviljas (4.4.7). Ell näringsförbud skall dessutom i vissa fall kunna upphävas (4.4.8).

4.4.1 Förbud mot att driva näringsverksamhet

Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte driva näringsverksamhet. Etl undanlag bör dock göras för utövningen av grundlagsskyddade rättigheter.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 251-257).

Remissinstanserna: Föreningen Auktoriserade Revisorer, liksom Svenska Metallindustriarbetareförbundel, tillstyrker förslaget atl den som medde­las näringsförbud inte skall få idka näringsverksamhet, Sveriges Domare­förbund lämnar det utan erinran. LRF anser, liksom överåklagaren i Göte­borg, att jordbruk och skogsbruk bör undantas från verkan av näringsför­bud. Också Föreningen Sveriges åklagare uttalar sig i den riktningen (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Att den som har näringsförbud inte skall få idka näringsverksamhet fär anses närmasl självklart. Också sådan näringsverksamhet som utgörs av jordbruk och skogsbruk bör av principiella skäl omfattas av förbudel. De problem som delta kan medföra för den som får förbudel kan lösas genom dispens.


Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har anfört bör näringsförbudets väsentligaste syfle vara alt undanröja en skadehärd. Man skall alltså med


73


 


elt förbud förhindra alt en person kan fortsätta atl utgöra en skadehärd. Etl     Prop. 1985/86: 126

förbud kan också vara befogat i ell fall då det skulle framstå som stötande

om en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet

trots detta skulle få fortsätta atl ägna sig ät sådan. Del kan även finnas skäl

att ingripa med näringsförbud av allmänpreventiva skäl. Etl förbud måste

mol denna bakgrund få en sådan räckvidd att det blir effektivt. Samtidigt

får det inte ges en så vid utformning att det i onödan försvårar för den

berörde atl försörja sig. Del är också av rättssäkerhetsskäl viktigt att den

som har näringsförbud kan förutse om etl visst handlande innebär atl

förbudel överträds.

Innebörden av näringsförbud enligt regleringen i I99c§ KL är bland annat att vederbörande inte får driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125).

Del framstår som närmast självklart att en effekt av ell näringsförbud måste vara atl vederbörande förbjuds alt driva näring. Detta bör alltså gälla även enligt den lag som jag nu föreslår.

Hänvisningen i KL lill bokföringslagen medför att jordbruk och skogs­bruk som drivs av enskilda inte omfattas av förbudet. För sädan verksam­het gäller i stället jordbruksbokföringslagen (1979:141), Ett näringsförbud medför alltså ingen förlust av rätten atl idka dessa näringar. Däremot kan även en jordbrukare i och för sig meddelas näringsförbud enligt gällande regler, men förbudel kommer då att avse annan näringsverksamhet än jordbruk och skogsbruk. Frågan är då om motsvarande undanlag bör göras också nu.

Vid tillkomsten av gällande ordning uttalade föredragande departe­mentschefen att del var mest ändamålsenligt att knyta ett näringsförbud lill bokföringslagens näringsidkarbegrepp. Han menade att det inte framkom­mit något behov av all slävja missbruk av näringsfriheten inom jordbruket och skogsbruket och alt dessa områden därför borde kunna lämnas utanför regleringen (prop. 1979/80:83 s. 35).

Kommittén föreslår ingen motsvarighet lill undantaget för jordbruk och skogsbruk. Den konstaterar att jordbrukarna visserligen är en speciell kategori i den meningen att deras näring är särskill starkt förknippad med deras boende. Denna omständighet bör dock enligt kommittén inte vara utslagsgivande för bedömningen av hur lagen'skall utformas. Kommittén framhåller att även andra näringsidkare i praktiken kan bli tvungna att flytta som en följd av elt näringsförbud. Den anför också några ytterligare skäl mot att jordbruk och skogsbruk hälls utanför lagens tillämpningsområ­de.

Under remissbehandlingen har LRF uttalat att del på sakliga grunder är rimligt alt jordbruk och skogsbruk även i fortsättningen undantas från tillämpningsområdet för näringsförbud.

För egen del vill jag inte förneka atl näringsförbud i allmänhet torde
framstå som en särskilt ingripande åtgärd mol just jordbrukare. En jord­
brukares näringsverksamhet är ofta på olika sätl sammanvävd med hans
familje- och bostadsförhållanden. Om ett näringsförbud riktas mot honom
måste han avveckla verksamhelen, vilket medför atl han kan bli tvungen
att lämna sitt hem. En avveckling av elt jordbruk kan medföra en betydan-
74


 


de kapitalförstöring, och del kan bl, a, därför bli svårt för jordbrukaren alt Prop. 1985/86: 126 återuppta sin verksamhet som jordbrukare sedan liden för förbudet har gått till ända. Om vederbörande har ägnat sig åt enbart jordbruk eller skogsbruk under sitt yrkesverksamma liv, kan del vara svårt för honom att få ett annat arbete, och näringsförbudet kan då i praktiken ligga nära elt yrkesförbud. Mänga gånger deltar också flera familjemedlemmar i jordbru­ket, och om en av dem får näringsförbud kan detta påverka försörjnings­möjligheterna för de övriga. Även en tredje man av annat slag kan komma alt drabbas negativt av elt näringsförbud, t. ex, en markägare som arrende­rat ut mark till en arrendator som får näringsförbud. Till detta kommer atl jordbruk och skogsbruk är underkastade särskild skötsellagstiflning som bl, a. ålägger ägaren eller brukaren att bruka och sköta jordbruks- och skogsmark.

Även om problem av detta slag kan tänkas uppkomma särskilt frekvent inom jordbruket, kan motsvarigheter till dem delvis uppstå på även andra områden, t, ex, då näringsförbud meddelas den som driver en affär i elt hus som också inrymmer hans bostad, eller den som tillsammans med sin familj driver en industri. Likaså lorde man också om vissa andra näringar med rätta kunna göra gällande, att det inte just inom dem framkommil någol behov av att slävja missbruk av näringsfriheten genom näringsför­bud.

Mot bakgrund av vad jag nu har anföri anserjag liksom kommittén att
principiella skäl talar för att jordbruk och skogsbruk bör behandlas på
samma sätt som andra näringar. Men liksom kommittén tror jag att det blir
myckel ovanligl med näringsförbud för jordbrukare. Jag vill dock inte
utesluta all ell näringsförbud undantagsvis också kan aktualiseras för en
jordbrukare som l.ex. har gjort sig skyldig till systematiska och grova
ekonomiska oegentligheter.
               '

Jag vill understryka alt de förhållanden som jäg nyss har nämnt givelvis måsle beaktas vid en prövning rörande näringsförbud. I viss utsträckning bör hänsyn av detla slag kunna tas vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkl. Omständigheterav detla slag måste vidare beaktas dä rätlen i samband med en prövning öm näringsförbud har att ta ställning till om den som meddelas förbud skall få dispens för viss verk­samhet. Det ligger i sakens natur - med tanke på syftet med näringsförbud — att dispens för verksamhet inom jordbruk eller skogsbruk främst bör komma i fråga om de oegentligheter som motiverar förbudet har förekom­mit i annan verksamhet än sådan. Jag vill i sammanhanget tillägga atl de åligganden som följer av den nyssnämnda skötsellagstiftningen bör beaktas då rätten tar ställning i frågor rörande avveckling och dispens.

Kommittén diskuterar också om en annan kategori av näringsidkare -
s.k. fria yrkesutövare (t.ex. konstnärer, privatpraktiserande läkare och
advokater) - bör undantas från tillämpningsområdet för näringsförbud.
Särskilt för sådana personer som i stort saknar möjlighet att förtjäna sitt
uppehälle genom atl fortsätta med yrket som anställda kan ett näringsför­
bud i realiteten fungera som etl förbud mot alt utöva yrket. Jag delar dock
kommitténs uppfattning - som inte heller har mött någon erinran under
remissbehandlingen - att det inte heller här bör göras något undantag. Det
75


 


får i stället ankomma på domstolarna alt från fall till fall pröva om elt undantag i form av dispens är befogat. Särskilt öm elt förbud i realiteten skulle fungera som elt yrkesförbud kan ett undantag vara motiveral.

Från verkan av förbud undantas i KL (199 a §) också sådan verksamhet som är skyddad av grundlag. I lagrummet hänvisas till stadganden i rege­ringsformen och i tryckfrihetsförordningen, vilka föreskriver frihet för varje medborgare atl ulöva vissa grundläggande rättigheter. De rättigheter som här är av inlresse är främst yltrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten och tryckfriheten.

Undantaget innebär atl ett näringsförbud aldrig kan medföra alt veder­börande fråntas rätten atl idka näring som avser utövning av någon av de grundlagsskyddade rättigheterna. Trots etl näringsförbud har man således rätt atl l.ex. driva ett tryckeri, skriva och publicera böcker eller artiklar eller anordna teaterföreställningar, även om verksamheten innebär att man idkar näring.

Denna ordning förs vidare i mitt förslag.

Jag har tidigare, i samband med diskussionen om hur krelsen av perso­ner som skall kunna få näringsförbud bör se ut, också berört innebörden av begreppet näringsidkare (avsniti 4,3,1), Gränsdragningsproblem motsva­rande dem jag då berörde kan uppkomma även när man skall avgöra om en person med näringsförbud har överträtt förbudet. Vad jag tidigare har anfört om begreppei näringsidkare - som ju står för en sådan person som idkar näringsverksamhet - har tillämplighet också här. Detsamma gäller frågan vem som skall anses ha idkat näringsverksamhet då fiera personer har varit verksamma i en rörelse som bedrivits under enskild firma (avsnitt 4,3,1),


Prop. 1985/86: 126


 


4.4.2 Förbud mot att faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet m. m.

Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sädan juridisk person som är bokföringspliklig, även om den inte driver näring.

Kommitténs förslag: Överensstämmer till sin innebörd med mitt (betänkan­det s. 257-264).

Remissinstanserna: Ingen har någon erinran mot förslaget (bilaga 6 avsnitt 4),

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med tanke på näringsförbudets syfte måste förbudet utformas så, atl del förhindrar vederbörande från alt faktiskt driva näringsverksamhet. Det bör inte spela någon roll i vilken rättslig form näringsverksamheten bedrivs.


76


 


Skälen för mitt förslag: Enligt gällande reglering i I99e§ KL saknar den Prop. 1985/86: 126 som fått näringsförbud, förutom rätt atl driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen och att vara ställföreträ­dare för vissa juridiska personer, också rätt att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av den juridiska personens angelägenheter. Däremot är han inte förbjuden all faktiskt utöva ledningen av en rörelse som drivs under enskild firma, sä länge han inte själv är näringsidkare.

Kommittén föreslår atl näringsförbud också i fortsättningen skall avse rällen att faktiskt ulöva ledningen av näringsverksamhet. Enligt kommit­tén bör detta gälla även i fräga om sådan näringsverksamhet som drivs under enskild firma. Det saknas enligt kommittén skäl att i detta avseende göra en åtskillnad mellan olika företagsformer.

Under remissbehandlingen har Stockholms och Göteborgs kommuner anfört att del bör klargöras om förbudet alt faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet även skall gälla sådan kommunal affärsverksamhet som bedrivs i förvaltningsform. Kommittén har inte berört denna fråga.

Jag anser att den princip som gäller idag bör gälla också i fortsättningen. Den som är underkastad näringsförbud bör alltså inte ha rätl alt faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet och inte heller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig, även om den inte driver näring.

Som jag har nämnt tidigare (avsnitt 4,3,1) bör inte företagsformen vara avgörande för om näringsförbud skall kunna komma i fråga. Motsvarande bör gälla i nu förevarande avseende. Ett näringsförbud skall alltså även innebära förbud mot alt faktiskt utöva ledningen av en rörelse som drivs under enskild firma.

Den som är underkastad näringsförbud är redan idag förbjuden att faktiskt leda en statlig eller kommunal näringsverksamhet som drivs i bolagsform. Näringsförbudets bakgrund och syfte talar för att denna prin­cip bör gälla oavsett i vilken juridisk form statlig eller kommunal närings­verksamhet bedrivs. Det kan visserligen hävdas att behovet att vidga näringsförbudets innebörd i detta hänseende är litet med tanke på den demokratiska kontroll som kan utövas av medborgarna. Principiella skäl talar dock enligt min mening för att ett näringsförbud bör innebära hinder för vederbörande atl också faktiskt leda näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i annan form än genom bolag. Jag vill även erinra om all privat och offentlig näringsverksamhet behandlas lika i sädan konsument­rättslig eller annan civilrätlslig lagstiftning som innehåller särskilda regler för näringsverksamhet (se t, ex, prop, 1979/80: 119 s, 187, prop, 1983/84:92 s, llf och prop. 1984/85: llOs. 141),

I fråga om innebörden av alt någon faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet kan jag hänvisa till vad jag tidigare har anfört härom (avsnUt 4,3,2),

77


 


4.4.3 Förbud mot att inneha vissa befattningar hos juridiska personer och aktiemajoriteten i aktiebolag


Prop. 1985/86:126


 


Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte inneha vissa befattningar som ställföreträdare för juridiska personer. Han fär således inte vara bolagsman i elt vanligt handelsbolag eller kom­plementär i ett kommanditbolag. Han får inte heller vara styrelsele­damot eller suppleant för styrelseledamot i elt aktiebolag, ett han­delsbolag (inkl. kommanditbolag) eller en ekonomisk förening, eller i en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksam­het. Vidare fär han inte vara verkställande eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag. Han får inte heller i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som har nämnts. Slutli­gen får han inte äga sä många aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår dock inte någon regel om att den som har fått näringsförbud skall sakna rätt att vara ställföreträdare i annan egenskap än bolagsman, styrel­seledamot eller suppleani för sådan eller verkställande eller vice verkstäl­lande direktör. Den föreslår heller ingen regel om förbud mot aktieinnehav av viss omfattning (betänkandet s, 260 f och 408 f).

Remissinstanserna: Ingen instans har nägon erinran mot alt den som har näringsförbud skall vara förbjuden alt inneha sädana befattningar som kommittén anger. Flera remissinstanser anser dock att också ställningen som firmatecknare bör vara förbjuden. Det gör RÅ, överåklagaren i Göte­borg, länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län, Stockholms tings­rätt, länsstyrelsen i Stockholms län, RSV, Palenl- och registerings verket, kronofogdemyndigheten i Malmö, Föreningen Sveriges åklagare och Sve­riges Ackordscentral, RSV anser att även innehav av aktiemajoriteten i elt aktiebolag bör vara förbjudet (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För atl syftet med näringsförbu­det skall uppnås bör förbudet avse sädana funktioner hos en juridisk person som till sin karaktär är företagsledande eller som innebär att inne­havaren utåt företräder den juridiska personen. Detsamma gäller ett mera omfattande ägande i ett aktiebolag.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler i 199c§ KL fär den som meddelats näringsförbud inte vara ställföreträdare för ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyl­dighet enligt bokföringslagen.

Kommittén föreslår att denna ordning i huvudsak bibehålls. Remissin­stanserna har inte haft nägon erinran mot principen som sädan. Däremot


78


 


finns det delade meningar om vilka befattningar som skall ingå i den     Prop, 1985/86: 126 förbjudna krelsen.

Även jag anser atl liksom idag vissa poster som ställföreträdare för juridiska personer bör vara förbjudna för en person med näringsförbud. Detta bör gälla även om posten i del enskilda fallet inte medför atl veder­börande faktiskt utövar ledningen av företaget. En verkställande direktör i etl aktiebolag har ell sådanl ansvar och sådana möjligheter att påverka skeendet i bolaget alt det vid en prövning av om del skett en överträdelse av ett näringsförbud inte skall vara nödvändigt all föra särskild bevisning om vilken faktisk ställning han har haft i det enskilda fallet. Detsamma gäller styrelseledamöter i aktiebolag. Liksom i andra sammanhang bör suppleani jämställas med ordinarie styrelseledamot och vice VD med VD, Förbudet bör vidare gälla även befattningen som bolagsman i vanliga handelsbolag och komplementär i kommanditbolag. Den som har medde­lats näringsförbud skall alltså vara skyldig att avveckla alla uppdrag som sagts nu och förbjuden att ta några nya under den tid då näringsförbudet gäller.

Förbudet mol atl vara styrelseledamot eller suppleant bör också, liksom idag, gälla i ekonomisk förening och handelsbolag samt i sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet.

Jag vill erinra om att de sistnämnda befattningarna inte hör till dem mol vilkas innehavare näringsförbud skall kunna riktas pä den grunden att de utan vidare anses ha en företagsledande funktion (avsnitt 4,3.3). Bakgrun­den var att de inte är underkastade lagstadgade förpliktelser. När det gäller att bestämma vilka befattningar som skall vara förbjudna för den som har fått näringsförbud gör sig dock inte rättssäkerhetsskäl av samma slag gällande som vid utformningen av den tidigare behandlade regeln. Framför allt med hänsyn till det inflytande som ändå i regel är förenat med de nämnda posterna, anserjag alt del är motiverat all en person med närings­förbud förbjuds alt inneha också dessa.

Enligt gällande bestämmelser är det också förbjudet för den som har näringsförbud att varajirmatecknare (prop, 1979/80:83 s, 57), Kommittén framhåller alt ett sådanl förbud givelvis många gånger är motiverat, efter­som firmatecknaren ofta har ell sådant inflytande i företaget som inte bör vara tillåtet. Förbudet tjänar också till att underlätta bevisföringen i vissa fall. Emellertid innebär delta förbud enligt kommittén att näringsförbudet utsträcks onödigt långt. Kommittén avvisar därför tanken atl låta firma­lecknare ingå i den förbjudna kretsen.

För egen del ansluter jag mig till den kritik av kommitléns förslag i denna
del som kommit lill uttryck under remissbehandlingen. Rätten atl teckna
firma innebär atl vederbörande har behörighet att företräda bolaget såväl
vid skriftliga rättshandlingar som i andra fall, t. ex, vid muntliga avtal, och
därmed också möjlighel att disponera rörelsens medel. Inte sällan måste
denna behörighet anses ge firmatecknaren en faktisk möjlighel alt leda
företaget. Del förhållandel atl en person har anförtrotts rätten atl företräda
företaget utåt och att disponera rörelsens medel torde dessutom många
gånger kunna tas som tecken på att han också har ett inte oväsentligt
inflytande på företagets verksamhet i övrigt. Det måste därför normalt
      79


 


anses olämpligt atl en person med näringsförbud kan fortsätta att vara Prop. 1985/86: 126 firmalecknare i det företag där han har gjort sig skyldig till oegentiigheter eller fungera som sådan i ell annal företag. Till detta kommer alt man genom alt göra undantag för firmatecknare enligt min mening skapar en möjlighel lill kringgående av ett näringsförbud. Jag anser därför atl även ställningen som firmatecknare bör vara förbjuden för den som är underkas­tad näringsförbud, I de med all sannolikhet sällsynta fall då en person med näringsförbud har ett beaklansvärt behov av att vara firmatecknare i en rörelse, bör frågan kunna lösas genomidispens.

Vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser om näringsförbud tog dåvarande chefen för jusliliedepartemenlel även upp frågan om etl nä­ringsförbud också skulle innebära elt automatiskt förbud för vederbörande att inneha aktier o.d. Departementschefen avvisade dock denna tanke. Som grund för sin inställning anförde han alt om en ekonomisk intressege­menskap av sådanl slag föreligger när förbud meddelas skulle en avveck­ling av gemenskapen bli nödvändig. Också under förbudsliden skulle en avveckling kunna komma att aktualiseras inte bara när personen i fråga genom eget handlande har kommit i en sådan ställning all del uppstått en otUIåten intressegemenskap, utan också när så inte är fallet, t, ex, om aktier har tillfallit honom genom arv. En reglering av antytt slag skulle framför alll i del senare fallel kunna uppfattas som opåkallad. Vidare skulle en skyldighel alt avveckla den ekonomiska gemenskapen kräva komplicerade regler för hur avvecklingen skall ske. Möjligheterna atl kontrollera efterlevnaden av ett sådanl förbud torde enligt departements­chefen - även om tillgängliga registersystem utvecklas ytteriigare - vara begränsade.

Departementschefen tillfogade dock atl den som har ett dominerande ägarinflylande i ett fåmansbolag i många fall även måste antas faktiskt handha ledningen och förvaltningen av företagets angelägenheter, I bolag med sådana ägarförhållanden är det naluriigl atl bolagsstämman ofta är en formalitet. Beslutsprocessen torde i många fall likna den som förekommer i elt enmansförelag som inte drivs i form av aktiebolag. Det sagda innebär all ägaren av etl enmansbolag normalt måste sälja aktierna för atl inte bryta ett näringsförbud (prop. 1979/80:83 s. 36; jfr SOU 1979: 13 s. 79).

Kommittén föreslår inte någon ändring i den ordning som gäller nu. Enligt kommittén bör i stället den som äger aktier eller andelar liksom hittills bedömas enligt regeln om förbud mol alt faktiskt ulöva ledningen av en näringsverksamhet.

Endast ell fåtal remissinstanser har berört den fråga jag nu behandlar. Föreningen Sveriges åklagare ansluter sig till kommitténs förslag, medan RSV anser att den som är underkastad näringsförbud inte skall ha rätt att äga aktiemajoriteten i ett aktiebolag. På den senare linjen går också krono­fogdemyndigheten i Malmö.

För egen del anserjag följande.

Som anfördes i det tidigare lagstiftningsärendet kan en ordning som
innebär atl en aktieägare på grund av näringsförbud tvingas avveckla
aktieinnehavet skapa svårigheter för honom. Den kan också i vissa faU
framstå som opåkallad. Enligt min mening kan detta emellertid inte undan-
  80


 


skymma det förhållandet atl ett dominerande ägarinflylande i elt bolag Prop. 1985/86: 126 också ger möjlighet lill styrning av bolagets verksamhet. Denna kan kom­ma lill stånd indirekt genom möjligheten alt via bolagsstämman påverka valet av styrelse och via styrelsen valet av verkställande direktör. Den kan också ta sig mera direkta uttryck i form av direktiv till bolagsledningen i frågor som gäller bolagels verksamhet. Jag anser med hänsyn lill vad jag har anfört nu atl det ter sig naturligt att vid utformningen av en lag om näringsförbud betrakta ett dominerande ägarinflylande i etl aktiebolag som ett faktiskt innehav av ledningen av företagel. Milt synsätt ligger i linje med vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde i samband med tillkomsten av nu gällande regler om näringsförbud om hur man bör se på ett dominerande ägarinflylande i ett fåmansbolag. All praktiska svårig­heter kan uppslå i samband med avvecklingen av ett aktieinnehav eller delar av ett sådant bör inte medföra att man bortser frän sakförhållandet. Som har framgått i det föregående förutsätter för övrigt redan nu gällande ordning i KL all en avvecklingssituation kan uppslå. I de fall då del ter sig opåkallat att förhindra atl en person med näringsförbud innehar en aktie­post som ger honom ell dominerande inflytande i elt bolag bör frågan, liksom då undantag från näringsförbud eljest är befogat, kunna lösas ge­nom dispens (avsnitt 4.4.7). Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag således att ett aktieinnehav som ger etl dominerande inflytande i ett aktiebolag bör vara förbjudet.

Bedömningen av när någon skall anses ha ett dominerande inflytande i etl aktiebolag kan variera med bolagets storiek. Medan ett sådant inflytan­de i ett fåmansbolag ofta kan sägas föreligga vid elt röstetal om 50%, kan del i elt slorl aktiebolag med mycket spritt ägande föreligga redan vid etl lägre röstetal. Med tanke på de svåra gränsdragningsproblem som annars kan uppslå, har jag dock stannat för att anse att förbudet att äga aktier skall avse elt aktieinnehav som representerar mer än hälften av del samlade röstetalet för samtliga aktier i elt aktiebolag. Jag är medveten om alt ett sådant förbud kan komma att kringgås genom bulvankonstruktioner av olika slag. Om detta sker och den som är underkastad näringsförbud alltså har gjort en skenöverlåtelse men i praktiken behållit det inflytande som en aklierhajorilel ger honom, kan det föreligga en situation då han har brutit mot förbudet alt faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet.

Jag vill i detta sammanhang ocksä la upp frågan huruvida ett näringsför­bud även bör hindra ett större andelsinnehav i en ekonomisk förening. Enligt min mening är det befogat att bedöma etl sådant andelsinnehav på etl annat sätt än innehav av en större aktiepost. Jag vill här framför alll erinra om att antalet medlemmar i en ekonomisk förening måste vara minst fem (i vissa undantagsfall tre) och att möjligheten till utdelning av över­skott i förhållande till medlemmarnas kapitalinsatser är begränsade. Till detta kommer att varje medlem har en röst. om inte någol annat har bestämts i stadgarna. De föreningar som tillämpar principen en medlem -en röst uppnår vissa fördelar vid inkomstbeskattningen. Jag vill också framhålla att en ekonomisk förening inte utan särskilda skäl får vägra någon inträde i föreningen.

Vad jag nu har sagt innebär sammantagel att den enskilde föreningsmed- 81

6   Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


 


lemmen har starkt begränsade möjligheter att genom ett dominerande ägarinflygande styra en ekonomisk förening och tillgodogöra sig resultatet av dess verksamhet. Jag anser därför alt det saknas tillräckliga skäl att låta ett näringsförbud utgöra hinder möt innehav av större andelsposter i eko­nomiska föreningar.

Jag vill avslutningsvis erinra om att några remissinstanser har framfört att de befattningar vilkas innehavare skall kunna meddelas förbud bör vara identiska med de befattningar som bör vara förbjudna (jfr avsniti 4,3,3), Jag framhöll med anledning av mitt ställningstagande i frågan om avgräns­ningen av den förstnämnda kategorin att en sådan identitet bara kunde komma till stånd om den krets av befattningar som jag nu har behandlat får ett mindre omfång än kommittén har föreslagit. Det resonemang jag nu senasi har fört har dock inte lett fram till en sädan lösning. Det får alltså godtas att de båda befatlningskretsarna blir delvis olika.


Prop. 1985/86: 126


4.4.4 Förbud mot att arbeta hos närstående och i den tidigare rörelsen

Mitt förslag: Den som är underkastad näringsförbud fär inte vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksam­het som drivs av en närstående till honom eller där en närstående har en sådan ställning att han, om del förekommer oegentligheter i näringsverksamheten, själv kan meddelas näringsförbud. Som när­stående anses make, sambo, förälder, barn och syskon saml den som är besvågrad i rätl upp- eller nedstigande led eller så atl den ene är gift med den andres syskon. Den som är underkastad näringsför­bud får inte heller vara verksam i den rörelse där han har gjort sig skyldig till de åsidosältanden av sina åligganden som legat till grund för förbudel.

Kommitténs förslag: Överensstämmer såvitt gäller närstäendeförbudet i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår dock inte att anställningsförbudet skall gälla i svågerförhållanden. Kommittén föreslår vidare inte att förbu­det skall gälla rätten atl vara verksam i den tidigare rörelsen (betänkandet s, 270-277 och 411-413),


Remissinstanserna: De flesta som har yttrat sig i frågan tillstyrker kommit­téns förslag, flera dock med förbehållet atl den förbjudna kretsen bör göras vidare, RÅ anför att förslaget att utvidga näringsförbudsreglerna till att avse anställning eller uppdrag hos närstående frän åklagarsynpunkt torde vara det mest betydelsefulla i hela lagförslaget (bilaga 6 avsnitt 4),

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den som har fäll näringsförbud kan försöka kringgå förbudet framför alll genom att ta anställning eller återkommande uppdrag hos en närstående eller hos den som har övertagit den rörelse som han själv tidigare har drivit. För att förhindra kringgåen­den av näringsförbud bör därför sådana anställnings- och uppdragsförhål­landen förbjudas.


82


 


Skälen för mitt förslag: Kommittén konstaterar atl det ofta här funnits Prop. 1985/86: 126 anledning att misstänka att meddelade näringsförbud har överträtts. Åtal har dock på grund av bevissvårigheterna väckis i bara mycket få fall. Av särskild betydelse är enligt kommittén de fall där den person som har fått näringsförbud är verksam i en rörelse som - enligt vad som uppges - leds av en närslående, t. ex, make, sambo eller barn. De undersökningar kom­mittén har gjort visar att del är mycket vanligt att den som har meddelals näringsförbud tar anställning hos en närstående. Särskilt vanligt är det att en man med näringsförbud anställs av sin hustru i en verksamhet som i mycket liknar den gamla. Man kan inte undgå misstanken, anför kommit­tén, att anställningsförhållandet i ett sådant fall ofta aren skenkonstruktion och att mannen, liksom tidigare, leder verksamheten.

Kommittén framhåller atl en effektivare tillsyn kan vara ett sätt att komma till rätta med problemen, Elt annat sätl är att införa regler som försvårar eller förhindrar överträdelser.

Kommittén anser att båda metoderna bör användas. Det är enligt kom­mittén inte realistiskt atl räkna med att en bättre tillsyn är tillräcklig för alt lösa problemen. Den föreslår därför att en person som har fått näringsför­bud inte skall få vara anställd i ett företag som drivs eller leds av make, sambo, barn, förälder eller syskon.

Av remissinstanserna anför RÅ atl den angivna kretsen av närstående synes ha avgränsats på ett lämpligt sätt. Andra instanser som uttalar sig i linje med denna uppfattning är konsumentverket, Göteborgs tingsrätt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. TCO, SACO/SR, Svenska Me-lallindustriarbelareförbundel och Föreningen Sveriges åklagare.

En utvidgning av kretsen önskar bl.a. RSV, länsåklagaren i Malmöhus län, länsstyrelsen i Jönköpings län, Stockholms kommun samt Föreningen Sveriges kronofogdar. Remissinstansernas förslag avviker från varandra, men sammantaget föreslås atl kretsen också skall omfatta tidigare make, den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svägerlag, vänner eller personer som eljest står vederbörande personligen nära. vissa perso­ner med vilka vederbörande har en ekonomisk intressegemenskap, foster­barn, styvbarn, styvsyskon, sammanboendes barn samt den person som har övertagit näringsverksamheten.

Svenska Revisorsamfundet anser all den förbjudna kretsen bör avgrän­sas genom en individuell bedömning i varje enskilt fall. Vissa organisatio­ner inom näringslivet har ingen erinran mot den föreslagna regeln, dock med förbehållet alt man bör göra det möjligt för en person med näringsför­bud alt i underordnad befattning förtjäna silt levebröd hos närstående. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen, som har en syn i linje med den sistnämnda, anser all det direkt av bestämmelsen bör framgå vilka befatt­ningar i en närståendes verksamhet som inte fär innehas av den som har meddelats näringsförbud. LRF, slutligen, hyser tveksamhet inför den före­slagna regeln och anser atl man mäste respektera rådande arbetsgemen­skap inom jord-och skogsbruket.

Jag delar kommitténs uppfattning att man i syfte att effektivisera syste­
met med näringsförbud bör införa bestämmelser som minskar möjligheter­
na för en person som fält näringsförbud alt överträda eller kringgå förbu-
   83


 


det. Reglerna bör ta sikte pä de fall där den som har näringsförbud är Prop. 1985/86: 126 verksam tillsammans med en närstående. Även i andra fall kan dock betydande bevisproblem förekomma. Problemet med bulvaner tilldrar sig här särskilt intresse. Bulvanerna kan givetvis vara andra än närstående. Särskild anledning till misstanke om överträdelse kan man ha när den som har meddelats näringsförbud fortsätter att vara verksam i samma rörelse som tidigare men i en underordnad position. Reglerna om anställningsför­bud bör därför ta sikte på även denna situation.

Jag föreslår mot denna bakgrund en lösning som innebär att den som har fått näringsförbud inte skall ha rätt att vara verksam i ett företag som drivs av en närstående eller där en närstående har en sådan ställning att han, om det förekommer oegentligheter i företaget, själv kan meddelas näringsför­bud. Han bör vidare vara förbjuden atl vara verksam i det eller de företag där han har gjort sig skyldig till de åsidosältanden av åligganden som har legat till grund för förbudet.

För att närstäendeförbudet skall fylla sitl syfte bör det innebära all den
som har fåll förbud i princip är förhindrad till varje slag av mera permanent
inblandning i en närståendes företag. Han bör således inte få vara anställd i
     .   .

företagel. Han bör inte heller få tjänstgöra som konsult för företaget eller ta emot återkommande uppdrag av något annal slag. Den som har medde­lats näringsförbud bör vidare på motsvarande sätt vara förhindrad att vara verksam i det eller de företag där han har gjort sig skyldig till de åsidosäl­tanden som legat till grund för näringsförbudet.

En regel av det slag som nu är i fråga går längre än att bara gälla näringsförbud i egentlig mening, dvs. avse rätten att driva näringsverksam-hel. Den innebär att också anställningar i befattningar som inte innebär att vederbörande utövar ledningen av en näringsverksamhet blir förbjudna. Jag anser den ändå motiverad med hänsyn till de starka misstankar som yppats om alt det är just genom anställningar av nu berört slag som meddelade näringsförbud främst kringgås. De överträdelser som sker blir sällan beivrade på grund av bevissvårigheternä, något som kan undergräva respekten för näringsförbudet som instrument mot ekonomisk brottslighet.

Ell närståendeförbud av del slag som jag nu föreslår kan dock i vissa fall tänkas vara onödigt vittgående. Det får ankomma på domstolen att vid en dispensprövning överväga vilka undantag som kan vara befogade med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, bl, a, i syfte att förhindra att ett näringsförbud i praktiken kommer att fungera som ett yrkesförbud. Jag återkommer längre fram till hur en dispensregel bör utformas (avsnitt 4,4,7),

Kommittén föreslår att kretsen av närslående begränsas till att avse
make, sambo, barn, föräldrar och syskon. Som jag tidigare har anfört har
flera remissinstanser föreslagit en vidare krets än så. Vissa av de föreslag­
na kriterierna för närstående - t, ex, alt någon slår vederbörande personli­
gen nära - förutsätter en i viss mån skönsmässig bedömning som inte kan
göras på förhand. De bör av detta skäl enligt min mening inte tas med i en
straffsanklionerad bestämmelse. Denna synpunkt gör sig däremot inte
gällande i fråga om de olika former av svågerlag som förekommer som
närsläendekriterium i KL, Jag anser därför att svågerlag bör tas med som
    84


 


kriterium på närslående även i detta sammanhang, 1 fråga om vissa andra släktskapsförhållanden som föreslagits vid remissbehandlingen - såsom f d, make och slyvsyskon - gäller alt de inte utgör kriterium på när­stående enligt 29 a § KL. Jag finner inte anledning att då ta med dem i detla sammanhang.


Prop. 1985/86: 126


4.4.5 Förbudstidens längd

Mitt förslag: Näringsförbud skall meddelas för viss tid, lägst tre och högst fem år.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 311-318).

Remissinstanserna: Bara ett fåtal instanser har yttrat sig i frågan, Malmö kommun, överåklagaren i Göteborg och kronofogdemyndigheten i Malmö tillstyrker förslaget. LO lämnar det utan erinran. RÅ, länsstyrelsen i Malmöhus län. Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges kronofogdar tillstyrker förslaget om minimitid (bilaga 6 avsniti 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Näringsförbudet skall ä ena sidan vara under tillräckligt lång tid för att få avsedd effekt. Å andra sidan bör del inte gälla alltför länge ulan atl vederbörande får en ny möjlighel att driva näringsverksamhet.


Skälen för mitt förslag: Näringsförbud kan idag meddelas för en tid av längst fem år (199b § KL). Någon minsta tid för förbud finns inte, utan etl förbud kan i princip göras hur kort som helst. Kommittén konstaterar att i praxis maximitiden fem år beslämts i inemot hälften av fallen. Endast i myckel få fall har liden varit kortare än tre år.

Kommittén föreslär att maximitiden även i fortsättningen skall vara fem är. Ingen remissinstans har invänt mot detta. Kommittén föreslår ocksä en minimitid för förbud om tre år. De instanser som yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget.

Själv vill jag inledningsvis framhålla att förbudstidens längd i del enskil­da fallet givelvis bör fastställas under hänsynstagande till samtliga rele­vanta omständigheter. Det bör då beaktas dels att samhället har ett intres­se av att näringsförbudet inte framstår som ett slag i luften, dels att näringsidkaren har ett intresse av att få en ny möjlighet atl driva näring utan att behöva vänta alltför länge. Den som har visat en klar ovilja att bättra sig bör få elt relativt långvarigt förbud. Fem är måste dock anses vara en tillräcklig lid. Jag anser därför att den nuvarande maximiiiden om fem år skall behållas.

Om ett lillfälligt förbud har föregått domen bör, såsom fallet är idag (prop, 1979/80:83 s, 57), liden för det förbudet räknas in i den samman­lagda förbudsliden, som alltså inte får översliga fem år.

Som jag tidigare har anfört bör näringsförbud tillgripas bara i allvariiga fall. När förutsättningarna för förbud är uppfyllda, är omständigheterna


85


 


sådana att ett mycket kortvarigt förbud normalt bör framstå som otillräck­ligt. Jag har övervägt alt föreslå att förbud alltid skall gälla för fem år. Man kan dock inte komma ifrån alt det kan finnas en sä avsevärd spännvidd mellan del allvarligaste och det minst allvarliga av de fall där näringsförbud bör meddelas, atl det framstår som önskvärt att kunna göra skillnad mellan dessa. Jag anser mot den bakgrunden att även en minimUid, som dock inte är alltför kortvarig, bör införas för elt förbud. Den minsta tiden för närings­förbud bör lämpligen vara tre år.

Kommittén behandlar ocksä frågan huruvida den tid under vilken nä­ringsidkaren avtjänar fängelsestraff skall räknas in i förbudstiden. Jag delar kommitténs uppfattning att detta bör vara fallet.

Om ett näringsförbud aktualiseras samtidigt som näringsidkaren lagfors för brott i näringsverksamhet, kan domstolen vid bestämningen av påfölj­den i brottmålet i viss mån beakta den olägenhet som näringsförbudet innebär. Det bör dock inte ske nägon schablonmässig nedsättning av straffet, utan näringsförbudet fär beaktas alll efler omständigheterna i det enskilda fallet. Min uppfattning ligger här i linje med vad högsta domstolen har anfört i domen NJA 1983 s. 163.

Jag anser däremot inte att straffet skall påverka bedömningen av frågan huruvida näringsförbud alls bör meddelas eller under hur lång tid förbudet skall gälla. Det är enligt min mening i stället naturligt atl gärningar som leder lill elt långvarigt fängelsestraff också medför ett långvarigt närings­förbud. Det bör i delta sammanhang anmärkas atl ett näringsförbud kan fylla en betydelsefull funktion även under sådan tid då näringsidkaren avtjänar ett fängelsestraff i anstalt.


Prop, 1985/86: 126


 


4.4.6 Avveckling

Mitt förslag: När domstolen meddelar näringsförbud skall den ta ställning lill om den som avses med förbudet behöver tid för att avveckla sådan verksamhet m. m, som är förbjuden för honom. Om delta är fallet kan domstolen förordna att beslutet om näringsförbud inte skall börja gälla genast utan först efter en begränsad avveck­lingstid. Avvecklingen skall ombesörjas av näringsidkaren själv. Ett beslut om rätt till avveckling får förenas med föreskrifter om bl, a, vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under avvecklingstiden. Avvecklingstiden bör i vissa fall kunna föriängas.

Kommitténs förslag: Också kommittén föreslår en regel om avveckling. Kommittéförslaget avviker dock delvis från mitt. Enligt kommittéförslaget skall näringsidkaren alltid ha tvä veckor pä sig att avveckla sin verksam­het, räknat från det att förbudet börjar gälla, om inte domstolen bestämt något annat. Kommitténs två experter föreslär dock en bestämmelse som i huvudsak motsvarar min. - Enligt kommittén skall avvecklingstiden inte kunna förlängas (betänkandet s. 294-311, 413-419 och 447-453),


86


 


Remissinstanserna: Av de instanser som har ytlral sig i avvecklingsfrågan Prop. 1985/86: 126 lämnar två, Malmö kommun och Föreningen Sveriges åklagare, kommit­téns förslag utan erinran. MD, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kronofogdemyndigheten i Falun, LRF och Föreningen Auktori­serade revisorer går däremot på experternas linje. RÅ uttalar att förslaget atl tillåta en kortare avvecklingstid synes välgrundat men förordar vid tillfälligt näringsförbud en lösning av det slag som experterna föreslår. LO anser att avvecklingstiden bör vara kort och framhåller att detta vid til­lämpningen av övrig lagstiftning kan medföra problem som borde ha be­lysts, t.ex. förhållandet mellan näringsförbud och arbetsrättslig lagstift­ning. Enligt LO måste dessa frågor utredas innan elt förslag läggs om näringsförbud. Sä bör exempelvis anställningsskyddslagens regler om sak­lig grund för uppsägning vid ett näringsförbud belysas, Uksom vilken möjlighet arbetstagarna har alt få uppsägningslön efler avvecklingstiden av en näringsidkare som har fåll näringsförbud (bilaga 6 avsniti 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För all genomföra en avveckling kan näringsidkaren ibland vara tvungen att vidla sådana åtgärder som på grund av näringsförbudet är förbjudna för honom. Om så är fallet skall rällen ge honom tillstånd all vidla åtgärderna, om det kan anses lämpligt med beaktande av näringsförbudets orsaker och syften. För att avveck­lingsmöjligheten inte skall missbrukas bör rätten ha möjlighet att i domen särskilt ange vilka åtgärder avvecklingen får avse eller inte avse. Om rätten inte gör detta bör under avvecklingstiden i princip vilka normala affärs­transaktioner som helst få vidtas. För alt bl. a. underiätta kontrollen av atl en avveckling verkligen genomförs bör rätten l.ex. kunna föreskriva alt den som får avveckla håller kontakt med tillsynsmyndigheten.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat min syn på vad som bör vara näringsförbudets verkan. Jag påminner alltså om att den som har fått näringsförbud inte skall ha rätt att idka näringsverksamhet, inneha vissa befattningar hos juridiska personer, vara bolagsman i handelsbolag eller äga aktier som ger honom en majoritet av rösterna i aktiebolag, eller på annal sätt faktiskt ulöva ledningen av näringsverksamhet. Han får heller inte vara anställd eller la emot återkommande uppdrag i en näringsverk­samhet som drivs av en närstående eller i vilken en närstående har en sådan ställning atl denne, om det förekom oegentligheter i näringsverk­samheten, skulle kunna komma i fråga för näringsförbud. Vidare är han förbjuden att vara verksam i den rörelse där han åsidosatt sina åligganden. Han får alltså inte längre sätta igång en rörelse eller ta en befattning av det slag som förbudet tar sikte på, osv. Men förbudet innebär också, att han är skyldig att avveckla en sådan verksamhet som han redan driver när förbu­det meddelas eller en sädan befattning eller ett sådanl aktieinnehav som han har då. Avvecklar han inte sina förbjudna engagemang, gör han sig skyldig till överträdelse av näringsförbudet och skall straffas för delta.

Idag gäller enligt 199c§ tredje slyckel KL att domstolen, när den med­
delar näringsförbud, får fastställa en senare dag från vilken förbudet skall
gälla. Syftet med bestämmelsen är enligt förarbetena alt ge näringsidkaren
87


 


bl.a, en lid för avveckling av uppdrag som han redan har när förbudel Prop. 1985/86: 126 meddelas. Av motiven framgår också alt ett beslut om näringsförbud bör kunna utformas så att det träder i kraft omedelbart sedan det vunnil laga kraft, med den reservationen att åtgärder för avveckling av särskild angi­ven verksamhet får vidtas intUI en viss senare dag (prop. 1979/80:83 s. 58). Det bör tilläggas att det inte finns någon möjlighet att genomföra avveck­lingen tvångsvis.

Enligt kommittén lorde det i realiteten alltid krävas en viss tid för avveckling i de fall dä näringsidkaren har en verksamhet som pågår. De anställda måsle kunna ges direktiv och vissa kontakter måste kunna las med avtalskontrahenter, borgenärer och andra. Ges inte möjlighet till en ordnad avveckling, torde risken vara stor för att näringsidkaren bara vidtar några snabba skenålgärder som i verkligheten inte alls innebär alt han avbryter sin inblandning i verksamheten, anför kommittén.

Kommittén diskuterar om det skall krävas elt särskill dispensbeslui för atl näringsidkaren skall ha rätl att avveckla pågående verksamhei, eller om han automatiskt skall ha sådan rätt. För det senare talar enligt kommittén atl, om vederbörande har att frånträda en viss befattning, man i praktiken måste godta att han trots förbudet har kvar denna under viss kortare tid. Om han i stället har atl göra sig av med en näringsverksamhet som han driver, torde det så gott som undantagslöst finnas vissa åtgärder som är akut påkaUade.

Om dispens erfordras för avvecklingsåtgärder kan detla också enligt kommittén få olyckliga konsekvenser i etl sådant fall då frågan om dispens inte aktualiseras i målel. Om dispens inte meddelas i ett enskilt fall, gör sig vederbörande skyldig till överträdelse, även om de ålgärder han vidtar är av uppenbart övergående karaktär och bara syftar lill alt avveckla verk­samheten. Kommitténs slutsats blir därför att ett näringsförbud inte bör innebära något hinder för näringsidkaren att avveckla sin verksamhet och att rätten att avveckla inte bör förutsätta dispens.

Kommittén tar också upp frågan i vad mån näringsidkarens rätt under avvecklingstiden bör begränsas till alt avse endast avveckling, eller om han skall få fortsätta med verksamheten som vanligt.

Den senare tanken har sin bakgrund i att det kan vara svårt att avgöra om en viss ålgärd är ett led i avvecklingen eller inte. Nackdelen med att tillåta att verksamheten drivs som vanligt är enligt kommittén att närings­förbudet i praktiken då får en mycket begränsad verkan under avvecklings-liden. Vidare försvinner meningen med alt meddela tillfälligt förbud nästan hell. Del är då också svårare att få kontroll över avvecklingen och av atl näringsidkaren alls avvecklar sin verksamhet.

Den lösning kommittén därför föreslår är att endast avvecklingsåtgärder bör få vidtas under avvecklingstiden. Med tanke på att det kan vara svårt att dra en bestämd gräns mellan avvecklingsålgärder och åtgärder av annat slag, anser kommittén dock att gränsdragningen vid en prövning av om näringsidkaren har gjort sig skyldig till en överträdelse av ett näringsförbud i tveksamma fall måste ske till näringsidkarens förmån.

En ytterligare fräga som kommittén behandlar är om det skall fastställas
en bestämd lid för avvecklingen eller om denna skall fä pågå till dess atl
     88


 


den är avslutad. Om det inte fastställs en fast tid finns risken, anför Prop. 1985/86: 126 kommittén, att näringsidkaren försöker dra ut på tiden. Även från rättssä­kerhetssynpunkt är det lill fördel om det finns en bestämd tid som närings­idkaren har att hälla sig till. Kommittén stannar därför för atl det bör fastställas en bestämd lid för avvecklingen. Domstolen skall ha möjlighel att i varje enskilt fall fastställa en längsta tid under vilken avvecklingen skall få pågå. Om domstolen i ett visst fall inte fastställer någon längsta tid för avvecklingen, får denna ske under viss i lagen angiven lid. Kommittén föreslär att den i lagen angivna avvecklingsfristen skall vara två veckor från del att förbudel började gälla.

Kommitténs båda experter har i fråga om avvecklingsregelns uiformning en uppfattning som delvis avviker från kommitténs.

Experterna konstaterar all kommittéförslaget, till skillnad från nu gäl­lande reglering, innebär alt det skapas etl i lagen angivet generellt undan­tag frän principen att näringsverksamhet är förbjuden för den som har näringsförbud. Detta straffria utrymme skall finnas oavsett om näringsid­karen behöver det eller ej. Enligt gällande regler däremot kan domstol i det enskilda fallet skapa etl straffritt utrymme som möjliggör en avveckling.

Som jag nyss beröri kan det vara svårt att avgränsa begreppet avveck­lingsålgärder - som alltså står för sådana åtgärder som kommittén anser bör vara tillåtna - från sådana åtgärder' som bör vara förbjudna. Experter­na kritiserar kommitléns förslag med utgångspunkt i detta förhållande. De framhåller att det, även när en rörelse lojalt drivs mot en avveckling inom utsatt tid, under en affärsdags förlopp kan förekomma mängder av förfa­randen om vilka man kan hysa tvekan huruvida de utgör ålgärder som är led i en avveckling eller ej. Sammanfattningsvis innebär experternas kritik, att den av kommittén valda lagstiftningstekniken skapar oklarhet om var gränserna går för det straffsanktionerade området.

Enligt experterna blir oklarheten om näringsförbudets räckvidd, det vill säga det straffbara områdets gränser, mindre om man i stället använder den lagteknik som idag återspeglas i den tidigare nämnda regeln i 199 c § Iredje stycket KL, dvs. ger domstolen en befogenhet alt besluta alt verk­samheten skall fä fortsätta under begränsad tid, oavsett om något steg mot avveckling därvid tas eller ej. Då uppkommer inget läge där man måste skilja mellan vad som är tillåtet och vad som är förbjudet - fram till dess atl förbudet börjar gälla är alla verksamhetsåtgärder tillåtna. Vidare bör rätten kunna besluta alt förbudet skall gälla med reservation för att vissa särskilt angivna åtgärder får vidtas intill en viss senare dag.

Flera av remissinstanserna förordar experternas förslag att rätlen i varje enskilt fall skall besluta i frågan om avveckling.

Jag vill för egen del inledningsvis konstatera att utformningen av en
avvecklingsregel måste ske med utgångspunkt i näringsförbudets bakgrund
och syfte. När frågan om avveckling uppkommer är alltså bakgrunden den
atl personen i fråga har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare
och att elt näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt. Förbudet
skall förhindra att han kan fortsätta att uppträda som skadehärd eller har
ansetts befogat därför att det skulle framstå som stötande om en person
som har gjort sig skyldig lill allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet
   -89


 


trots detla skulle få fortsätta med sådan, Förbudel skall också kunna Prop. 1985/86: 126 fungera allmänpreventivl. Del ligger mol denna bakgrund i sakens nalur att förbudel bör få verkan så snart som möjligt, helst omedelbart. Ibland torde detta inte medföra något som helst problem. Det är fallet om vederbörande då frågan om näringsförbud kommer upp till prövning redan har t.ex, överlåtit sin rörelse eller lämnat den befattning som elt näringsförbud gör det omöjligt för honom att inneha, I åter andra fall kan förbudel av praktiska skäl inte alltid fulll ut få verkan omedelbart. Idkar vederbörande fortfarande näringsverksamhet måste han ha möjlighet att lägga ned rörel­sen eller atl sälja den. Driver han verksamhet i juridisk person måste han lämna de poster som omfattas av näringsförbudet eller se lill alt verksam­helen avvecklas, säljs eller lämnas i någon annans händer att leda. Även i sädana fall kan vissa affärshandlingar vara nödvändiga och ta lid. Det­samma kan gälla om han äger aktiemajoriteten i ett aktiebolag och måste överiåla en del av aktieposten. Är han anställd hos en närstående eller i sin tidigare rörelse, mäste han lämna anställningen. Men inte heller detta kan kanske alltid ske utan vidare.

Det är inte bara rörelsens eller anställningsförhållandets karaktär som kan vara skäl till alt man i ell visst fall bör tillåta atl vederbörande också efter lagföringen och domen vidtar åtgärder av affärskaraklär. Ett annal motiv kan vara atl en så gott som omedelbar avveckling - som kanske i och för sig vore praktiskt möjlig - kan leda till kapitalförlust med negativa verkningar inte bara för näringsidkaren själv utan kanske för hans borgenä­rer eller anställda. En omedelbar avveckling, i form av att en rörelse helt läggs ned, i stället för en i tiden framskjuten sådan, genom att rörelsen i stället överlåts, kan få negativa verkningar för de anställda och andra.

Elt näringsförbud kan således göra vissa avvecklingsåtgärder nödvän­diga, däribland affärstransaktioner av olika slag. Förhållanden av praktisk karaktär eller lämplighelsskäl kan också motivera att avvecklingen inte sker omedelbart utan successivt under en lid.

Frågan är då till att börja med vem som skall ulföra avvecklingen — näringsidkaren eller någon annan. Som jag tidigare har anföri ankommer avvecklingen enligt gällande regler i KL på den som meddelas förbudel. Kommittén föreslår ingen ändring i detta hänseende.

Av remissinstanserna anser länsstyrelsen i Stockholms län att rätten
skall kunna förordna en god man, om avvecklingen inte synes kunna
slutföras inom två veckor. Den som har fått näringsförbud skall under
avvecklingen samråda med den gode mannen och denne ha i uppgift atl
övervaka atl avvecklingen utförs pä ett korrekt sätt. Avvecklingen skall
tillålas la den tid som behövs. Ett likartat synsätt ger kronofogdemyndig­
heten i Stockholm uttryck åt. Länsstyrelsen anser vidare att en utomståen­
de likvidator alltid bör förordnas om näringsförbudet har samband med
näringsverksamhet i handelsbolag och den som har meddelats förbud inte
har uteslutils ur detla. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen föreslär
att det på motsvarande sätt som vid konkurs skall vara möjligt att utse en
särskild förvaltare som skall tillvarata tredje mans intressen, Göteborgs
tingsrätt framhåller å sin sida atl en avveckling inte bör ske genom myndig­
hets försorg. Med tanke pä de oegentligheter som har förekommit i verk-
         90 ,


 


samheten skulle en sädan ordning innebära ett orimligt ansvar för myndig-     Prop. 1985/86: 126 heten i fråga.

Jag vill för egen del framhålla atl förhållandet då näringsförbud meddelas den som är i konkurs inte är hell jämförbart med det då förbudet meddelas utom konkurs. En konkursgäldenär råder inte över sin egendom. Det är i stället konkursförvaltaren som har ansvaret för att en verksamhet som gäldenären har bedrivit överläts eller avvecklas. Problemet ställs alltså på sin spels vid det utvidgade näringsförbud som jag nu föreslår. Den ordning som sålunda råder vid konkurs kan oneJ

Den som har fält näringsförbud bör alltså, åtminstone i vissa fall, trots förbudel ha rätt atl under en avvecklingslid vidta åtgärder som annars är förbjudna. Frågan är då vilka ålgärder han skall ha rätt att utföra.

Det går inte alltid att dra någon skarp gräns mellan avveckling av en näringsverksamhet och fortsalt drift av den. Den näringsidkare som har fått näringsförbud försöker kanske överlåta verksamheten på annan, och medan detta försök pågår kan det länkas vara rimligl att verksamheten, om vi nu bortser från de oegentligheter som kan ha begåtts i den, bedrivs pä i huvudsak samma sätt som lidigare, Ocksä om han avser att lägga ned verksamheten, kan det länkas vara befogat atl denna under en kortare tid drivs som vanligt, givetvis med samma förbehåll som nyss. En sådan ordning kan motiveras med en strävan att förhindra eller begränsa de skadeverkningar som näringsförbudet kan få för de anslällda, för borgenä­rer och för andra tredje män, I och för sig normala affärshändelser kan därför i etl fall anses som naturliga inom ramen för ett avvecklingsförfa­rande, medan de i etl annat fall däremol knappasl kan uppfattas på det sättet.

En central fråga blir då hur man skall göra det möjligt för näringsidkaren
alt bedöma vilka åtgärder han har rätt att vidla och vilka inte. Frågan har
givetvis också betydelse för tillsynsmyndigheten och den domstol som har
att pröva en påstådd överträdelse av ett näringsförbud,
                         91


 


Kommitténs förslag innebär att endast avvecklingsålgärder får vidtas Prop. 1985/86: 126 under avvecklingstiden och atl det ankommer pä näringsidkaren själv alt utan närmare ledning bedöma vilka åtgärder som är atl hänföra till sådana. En nackdel med en sådan ordning är de problem från förutsebarhetssyn-punkt som den inrymmer. Dessa kvarstår även om en sådan lagieknisk lösning förenas med en rekommendation till tillsynsmyndigheterna och domstolarna all i tveksamma fall göra gränsdragningen lill näringsidkarens förmån.

■Jag anser mot den bakgrunden alt experternas förslag är att föredra framför kommitténs.

Den ordning som jag därför föreslär innebär alt rätlen i samband med atl den meddelar näringsförbud (eller tillfälligt näringsförbud) självmant skall pröva om det finns skäl att fastställa en begränsad tid innan förbudet skall gälla, på den grunden att detla behövs för avveckling av sådan verksamhet eller anställning, eller sådant uppdrag eller aktieinnehav som omfattas av näringsförbudet. Finner rätten att en frist för avveckling behövs, skall den också besluta om en sådan. Under avvecklingstiden skall näringsidkaren ha rätl atl i princip vidla vilka åtgärder som helst som annars skulle vara förbjudna för honom på grund av näringsförbudet. Domstolen skall dock, såsom fallet är idag, ha möjlighet alt begränsa rätten till avveckling till åtgärder av visst slag. Förbudet skall i sä fall alltså gälla i övrigt. Rätten bör enligt min mening också ha möjlighet att, om den fmner del lämpligl, närmare ange alt vissa åtgärder inte bör vara lilllålna under avvecklingsti­den, något som kan länkas vara alt föredra i elt sådant fall då avvecklingen måste inrymma en vid flora av olika slag av affärstransaktioner. Rätten bör även kunna ange en kombination av såväl tillåtna som förbjudna åtgärder. Domstolen bör vidare kunna närmare föreskriva hur avvecklingen skall gä till och även ge föreskrifter i andra hänseenden som har samband med avvecklingen, t, ex, att vederbörande skall hålla tillsynsmyndigheten infor­merad om sin verksamhet. Jag föreslår alt lagen skall innehålla en särskild bestämmelse om detta.

En fördel med den metod som jag nu förordar — och som alltså i huvudsak motsvarar den som gäller idag - är alt del strafffria utrymme som näringsidkaren i del enskilda fallel har till sitt förfogande får skarpare konturer. Antingen är i princip alla affärstransaktioner tillåtna eller också de som avgränsas genom domstolens beslut.

Jag vill tillägga att den ordning som jag nu föreslår, förutom att tillgodose
önskemålet om förutsebarhet och underlätta rättstillämpningen även in­
rymmer en viss möjlighet till hänsynstagande till tredje man. Domstolen
bör alltså i vissa fall kunna medge en frist för åtgärder som förhindrar t. ex,
en kapitalförstöring genom att en verksamhet läggs ned i stället för att
överlåtas, när en nedläggning i sista hand skulle gå ut över företagets
borgenärer eller de anslällda. Jag vill dock samtidigt på nytt betona att
näringsförbudets bakgrund och syfte skall vara utgångspunkter då rätlen
tar ställning i avvecklingsfrågan. Behovet av en särskild frist för avveck­
lingsåtgärder bör noggrant prövas i varje enskilt fall. Vid denna prövning
bör även beaktas att intresset av att vederbörande genast avlägsnas ur
näringslivet kan vara större än att han fär en tid för avveckling.
               92


 


Jag vill här också beröra en annan aspekt pä frågan om avveckling.

En skyldighel atl på kort tid avveckla en rörelse kan uppenbarligen komma att påverka de lag- och avtalsreglerade förpliktelser som normalt följer av näringsverksamhet. LO har i sitl remissyttrande pekat på vissa problem som kan sammanhänga härmed på det arbetsrättsliga fältet, bl.a. skyldigheten all utge uppsägningslön i samband med att ett anställningsför­hållande avvecklas på grund av arbetsbrist. Jag kan hälla med LO om atl dessa frågor med fördel hade kunna bli mera belysta under utredningsarbe­tet, I flertalet fall torde emellertid de antydda problemen kunna lösas genom atl de beaktas vid prövningen av frågan om avvecklingslid och vad som enligt domstolens bestämmande skall iakttas under denna tid, I andra fall bör de kunna lösas inom ramen för ett dispensförfarande (avsnitt 4,4,7), Jag vill också tillägga alt frågor av del slag det här gäller kan uppkomma redan idag, nämligen i sädana fall då frågan om näringsförbud aktualiseras först efter en avslutad konkurs och näringsidkaren - inte konkursförvallaren - har alt ombesörja avvecklingen. Skulle emellertid problemen inte kunna klaras av i rättstillämpningen bör givetvis frågan om särskilda regler på områdel tas upp till övervägande.

Kommittén berör frågan om förlängning av den lid som har medgetts för avveckling. Enligt kommittén skall liden inte kunna förlängas. En remiss­instans, Göta hovrätt, anser att förlängning bör kunna ske av synneriiga skäl.

Rätten att vidta avvecklingsåtgärder innebär ett undanlag frän närings­förbudets verkan. Frågan när ett sådanl undantag skall medges bör, som jag nyss har berört, prövas med utgångspunkt i !ett ganska restriktivt synsätt. Etl sådant bör anläggas även dä del gäller avvecklingstidens längd. Detta talar mot att avvecklingstiden skall kunna förlängas. Man kan å andra sidan inte bortse från atl det kan uppslå situationer då en föriäng­ning ter sig myckel angelägen, t. ex, därför alt del skulle vara till fördel för de anställda. Jag anser därför att en förlängning skall kunna ske om det finns myckel starka skäl för en sådan. Jag föreslår således en särskild bestämmelse om förlängning av avvecklingstiden.


Prop. 1985/86:126


4.4.7 Möjlighet att ge dispens från näringsförbudet för viss verksamhet, m.m.

Mitt förslag; Näringsförbudet skall gälla generellt och inte begränsas till viss verksamhei m. m. Om del finns särskilda skäl, skall den som har näringsförbud däremot kunna få dispens för viss näringsverk­samhet, viss anställning, visst uppdrag, visst delägarskap i handels­bolag eller visst aktieinnehav. En dispens skall kunna förenas med villkor. En dispens' skall också kunna återkallas. För förfarandet rörande prövning av frågor om medgivande och återkallelse av dispens skall samma regler gälla som för meddelande av näringsför­bud.


Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med mitt utom pä en punkt.


93


 


Kommittén anser inte atl en dispens skall kunna förenas med villkor     Prop, 1985/86: 126 (belänkandet s, 277-281, 287-293 och 425-431).

Remissinstanserna: Bara juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni­versitet anser atl etl näringsförbud bör kunna begränsas lill visst verksam­hetsområde eller viss verksamhetslyp. Ingen annan instans har erinrat mot alt näringsförbudet alltid är generellt. Av de instanser som har berört frågan om dispens tillstyrks förslagel av RÅ, Göteborgs tingsrätt och Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges åklagare anser alt en dispens inte skall kunna förenas med villkor (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den som har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet så all ett näringsförbud är påkallat får anses ha visat sig vara generelll olämplig att verka som näringsidkare. Det hindrar inte att han i vissa fall bör kunna beviljas dispens om han exempel­vis annars får svårigheter atl försörja sig. Det bör också vara möjligt att genom särskilda föreskrifter i viss män styra och skapa möjlighet att följa den verksamhet som vederbörande driver på grund av dispens. Närings­förbudets bakgrund och syfle talar för att en dispens skall kunna återkallas om vederbörande missbrukar det förtroende som dispensen innebär. Det är lämpligt alt samma regler gäller för förfarandet vid prövningen av en fräga om dispens som för meddelande av näringsförbud.

Skälen för mitt förslag: Det näringsförbud som kan meddelas idag med stöd av bestämmelserna i KL är i princip generellt, dvs. det gäller - med de lidigare berörda undantagen för grundlagsskyddad verksamhet samt jord­bruk och skogsbruk (avsnitt 4.4.1) - alla former av näringsverksamhet (prop. 1979/80:83 s. 37). Kommittén föreslår att ett näringsförbud också i fortsättningen skall vara generelll.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har en avvi­kande uppfattning. Fakullelsnämnden anför alt det inte torde föreligga tillräckliga skäl alt exempelvis hindra en person som har fått näringsförbud på grund av atl han varit verkställande direktör för elt aktiebolag och som sådan gjort sig skyldig till allvarliga broll mol miljöskyddslagstiftningen frän att som enskild näringsidkare verka som ekonomisk konsult.

Jag anser för egen del all näringsförbudet också i fortsättningen bör vara
generellt. För detta talar till att börja med alt de oegentligheter som
förbudet är avsett alt slävja ofta torde kunna förekomma i vilket slag av
näringsverksamhet som helst. Det skulle därför stämma illa med närings­
förbudets syfte alt begränsa dess giltighet i ett enskilt fall till vissa typer av
näringar. Man kan naturligtvis hysa tvekan i den situationen dä de oegent­
ligheter som ligger till grund för näringsförbudet bara kan förekomma i
näringsverksamhet av visst slag. Jag vill emellertid erinra om atl närings­
förbud bara skall meddelas om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina
åligganden. Det skall i princip vara fråga om systematiska illojala förfaran­
den. Även om oegentligheterna i fråga bara kan förekomma i viss verksam­
het - t, ex, sådan där man kan bryta mot miljöskyddslagstiftningen -
måsle de normalt därför anses vara tecken på att vederbörande kan kom-
94


 


ma att missköta sig också i annan näringsverksamhet som är förknippad     Prop. 1985/86: 126 med åligganden av annal slag. Även allmänprevenliva skäl talar för att i ett sådant fall näringsförbudet utformas generellt.

Det finns enligt de gällande bestämmelserna (199c§ andra stycket KL) en möjlighet att, om särskilda skäl föreligger, undanta viss bestämd nä­ringsverksamhet frän förbudet, alltså att ge dispens för verksamheten i fråga (ordel dispens används dock inte i KL), Däremol kan man inte forordna om en så vidsträckt dispens att allt utom viss angiven verksamhet undantas. Näringsförbud som gäller enbart för en bestämd typ av rörelse kan alltså inte meddelas. En likartad reglering gäller enligt rådgivarlagen (3 § andra styckel).

Som skäl för etl dispensinstitut anförde departementschefen i samband med lagstiftningsärendet rörande näringsförbudsregleringen i KL alt, om man kan undanta en viss typ av verksamhet från förbudel, den situationen inte behöver uppstå alt man i gränsfallen avstår hell från all meddela i och för sig befogade förbud. Inte heller behöver ett näringsförbud få alllför drastiska återverkningar för den enskildes möjligheter att försörja sig (prop. 1979/80:83 s.37).

Kommittén föreslår atl det också i fortsättningen skall finnas en möjlig­het att meddela dispens om det föreligger särskilda skäl för en sådan.

Av remissinstanserna har endast Malmö kommun uttalat tveksamhet mot möjligheten alt bevilja dispens. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser atl dispensinslilutel skall behandlas restriktivt.

Jag har i olika sammanhang i det föregående berört situationer då en dispens kan framstå som befogad. Jag kan här erinra om vad jag lidigare har uttalat om personer som utövar jordbruk och skogsbruk, om s.k. fria yrkesutövare (avsnitt 4.4.1), om möjligheten till dispens för anställning i en underordnad befattning i ett företag i vilken en närstående tillhör ledningen (avsnitt 4,4,4) och om möjligheten atl genom dispens lösa vissa problem som kan uppstå på den grunden atl den som har fått näringsförbud är tvungen alt avveckla den näringsverksamhet som han driver (avsnitt 4,4.6). Ett näringsförbud som inte vid behov kan förenas med dispens i situationer av det slag jag nu har nämnt kan i praktiken ligga nära ett yrkesförbud och bör således undvikas.

Enligt min mening talar övervägande skäl därför för att det också fram­deles skall finnas en möjlighet alt meddela dispens från ett näringsförbud.

Jag vill samtidigt betona att bakgrunden till näringsförbudet (de grova
åsidosätlandena) liksom förbudets syften (i första hand att undanröja en
skadehärd) måste bilda utgångspunkt för bedömningen av om dispens alls
skall beviljas och hur dispensen skall avgränsas. Frågan huruvida i ett visst
fall dispens skall ges och vilken omfattning dispensen skall ha har elt nära
samband med den tidigare (avsnitt 4.2,6) diskuterade förutsättningen för
näringsförbud, nämligen alt ett sådant är påkallat från allmän synpunkl.
Dispens skall således inte alls beviljas om det finns skäl att befara att
vederbörande kommer atl göra sig skyldig till oegentligheter i den verk­
samhet som dispensen skall avse. Det senare leder till att del därför
knappast bör kunna bli aktuellt all undanta den verksamhet i vilken mer­
parten av de oegentligheter har förekommit som legat till grund för förbu-
  95


 


det. Dispens skall heller inte ges om vederbörande har möjlighet att försör-     Prop. 1985/86: 126 ja sig även ulan dispens och starka allmänpreventiva skäl talar mol en sådan. Om dispens bedöms kunna komma i fråga, kan det ofta, mot bakgrund av vad jag nyss har sagt, finnas skäl att göra denna förhållande­vis snäv och preciserad.

Som förutsättning för dispens bör i lagtexten anges att det skall föreligga särskilda skäl. Jag kommer att i specialmoliveringen ytterligare beröra förutsättningarna för alt dispens skall kunna medges.

Kommittén diskuterar vilka regler som bör gälla för förfarandet vid och forum för dispensprövningen. Av intresse är därvid närmast vad som skall gälla om dispensfrågan anhängiggörs inte i det mål som avser prövningen av frågan om näringsförbud utan vid ett senare tillfälle, då prövningen alltså får ske i etl särskilt mål. Kommittén föreslår här en reglering som motsvarar den som idag gäller för hävande av näringsförbud enligt 199f § andra siycket KL, Jag ansluter mig till förslaget. Innebörden av detla är sammanfattningsvis att de regler för förfarandel som gäller för prövningen av en fråga om näringsförbud också skall gälla vid prövningen av en fråga om dispens. Jag återkommer längre fram lill förfarandel för prövningen av frågor om meddelande av näringsförbud (avsniti 4,5),

I 199f § KL andra styckel finns också enforumregd. Mål om hävande skall tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om närings­förbud eller av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till uiredningen samt kostnader och andra omständigheter finner del lämpligt. Motsvarande bör gälla för mål om dispens.

Ett par remissinstanser - RSV och Stockholms tingsrätt - anser atl tillsynsmyndigheten skall höras innan dispens meddelas.

För näringsförbud enligt KL gäller att tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM) skall vaka över efterlevnaden av förbud. Som jag senare skall återkomma lill förordarjag alt den ordningen behålls även vid ett utvidgat näringsförbud.

Då dispensfrågan aktualiseras i samma mål som det i vilket frågan om näringsförbud handläggs, torde TSM många gånger - särskill förstås dä rekvisitet om betalningsunderlåtelse åberopas - även bidra till underlaget för prövningen av det ifrågasatta näringsförbudet och dä också för pröv­ningen av frågan om dispens. Det är uppenbart att TSM ofta bör kunna bidra också till belysning av om det finns skäl som talar för eller mot dispens även då denna fråga prövas vid en senare tidpunkt. Enligt min mening är det därför naturiigt att domstolen i ett sådant fall normalt inhämtar yttrande frän TSM, Jag anser dock inte att någon särskild be­stämmelse om detla är nödvändig.

Kommittén föreslår alt en dispens under vissa förhållanden skall kunna återkallas. KL innehåller ingen motsvarighet till förslaget.

Kommittén anser att återkallelse skall kunna komma i fråga i två situa­
tioner. Dispensen skall för det försia kunna återkallas om den som har fått
näringsförbud överträder detta. En återkallelse av denna anledning skall
enligt kommittén kunna aktualiseras vid en överträdelse av såväl förbudet
att idka eller faktiskt leda näringsverksamhet som av närstäendeförbudet.
För det andra skall enligt kommittén dispensen kunna återkallas, om
          96


 


vederbörande åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhei som     Prop. 1985/86: 126 han på grund av dispensen har rätl atl bedriva.

Ingen remissinstans har anfört någon erinran mot kommitténs förslag i denna del.

En dispens bygger på all man, trots bakgrunden till näringsförbudet, visar vederbörande ett förtroende. Som jag lidigare har anfört bör dispen­sen grundas på antagandet alt vederbörande kommer att avhålla sig från oegentligheter i den verksamhet som dispensen avser. Jag.delar kommit­téns uppfattning alt en dispens bör kunna återkallas om vederbörande överträder förbudel.

Jag anser också atl en dispens bör kunna återkallas om den som har näringsförbud åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som han tack vare dispensen har rätt all driva. Jag delar kommitténs uppfatt­ning all man måsle ha en låg toleransnivå när det gäller sådana oegentlig­heter. Självfallel bör återkallelse dock inte ske vid minsta förseelse.

Om förfarandet får prövningen av en fråga om återkallelse av dispens anför kommittén följande. Om frågan om återkallelse uppkommer i sam­band med att vederbörande åtalas för broll mol näringsförbudet, måsle samma förfaranderegler gälla som för målet i övrigt. Om den däremot skall prövas i etl särskilt mål, får lalan om återkallelse väckas av åklagaren och vanliga brollmålsregler gälla i tillämpliga delar. Frågan bör tas upp av den domstol som medgav dispensen eller av den domstol där näringsidkaren har sill hemvist, om detla är lämpligare. Någon möjlighet alt återkalla dispens utan huvudförhandling bör inte finnas.

Kronofogdemyndigheten i Malmö anser all frågan om återkallelse av dispens alltid bör avgöras av den domslol som har meddelat beslutet om dispens. Myndigheten anser också all kronofogdemyndighet skall ha sam­ma rätt som åklagare atl föra talan om återkallelse av dispens.

För egen del finner jag inte skäl all, vad gäller forumregeln, avvika från kommitléns förslag. Detsamma gäller i frågan om vem som skall föra lalan i mål om återkallelse av dispens. Jag får anledning att senare återkomma till mitt slällningslagande generelll till lalerätten i frågor om näringsförbud, liksom till angränsande frågor, då jag diskuterar vad som bör gälla om förfarandet i mål om näringsförbud (avsnitt 4.5).

Kommittén har övervägt om det borde finnas en möjlighet för domstolen alt förena dispensen med vUlkor. Ell sådant viUkor kunde vara atl den som har beviljats dispens blir skyldig att tillåla viss insyn i sin verksamhet. Om villkoret inte uppfylldes, skulle dispensen kunna återkallas.

Kommittén avvisar tanken på i huvudsak följande grunder.

Ett syslem med villkor framstår som väldigt delaljreglerat. Det kan dessutom bli komplicerat. .Även andra personer än den som har fått förbud kan behöva blandas in. För att etl villkor knutet till dispens från närstäen­deförbudet skall bli effektivt, lorde del således ofta fordras visst samarbete från arbetsgivaren, vilket kan bli lill en påtaglig belastning i anställnings­förhållandet. Ett villkor kan upplevas som mycket ingripande. Kontroll­aspekten blir dominerande.

Stockholms tingsrätt anser till skilfnad från kommittén atl del i vissa fall
kan vara lämpligl all förena elt dispensbeslut med villkor, exempelvis
          97

beträffande revision.

7    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


Jag tycker för min del alt kommittén överdriver de ölägenheter som är Prop. 1985/86: 126 förbundna med att man gör det möjligt att föreskriva att den som får dispens skall uppfylla vissa villkor. Del kan för del första sägas atl ett dispensbeslut som sådant innefattar vissa villkor. Beslutet innebär ju att bara viss närmare angiven verksamhet får bedrivas, att vederbörande bara får ha en anställning av visst slag i etl förelag som' drivs av annan, att han fär la emot vissa uppdrag eller inneha aktiemajoriteten i lidigare nämnd mening i ett aktiebolag. Alt förena ett sådant beslut med villkor som innebär att man ytterligare preciserar förutsättningarna för näringsverk­samheten, anställnings- eller uppdragsförhållandel eller aktieinnehavet, ligger i linje med vad jag tidigare har berört om att en dispens i princip bör vara så avgränsad och preciserad som möjligt. Del torde i själva verket vara svårt att helt skilja villkor ay detta slag från dispensbeslutet i övrigi. Detta torde i viss mån gälla också sådana villkor som föreskriver atl vederbörande skall vidta vissa ålgärder för alt underlätta kontrollen av att han inte överträder förbudet, t. ex. förete bokföringshandlingar för TSM. Det ter sig enligt min mening också ganska naturligt atl förena en dispens med villkor av sådanl slag. Soni jag tidigare har berört innefattar en dispens ett förtroende från samhällets sida mot den som har näringsförbud, och det är då också rimligt all samhället söker säkerställa att det finns fortsatt grund för förtroendet.

Jag anser alltså till skillnad från kommittén alt ett dispensbeslut bör kunna innehålla atl vederbörande har att iaktta ett visst beteende, t. ex. tillhandahålla visst material eller fortlöpande lämna uppgifter om den verk­samhet m. m. som avses med dispensen. Givelvis skall inte föreskrifter av sådant eller annat slag sältas upp slentrianmässigt, utan behovet får prövas frän fall till fall. Likaså fär föreskrifterna inte utformas på ett sätl som kan vara överdrivet besvärande för den som har fått näringsförbud.

Om vederbörande inte handlar i överensslämmelse med ett villkor som rätten har satt upp skall dispensen kunna återkallas.

98


 


4.4.8 Upphävande av förbud


Prop. 1985/86; 126


Mitt förslag: Den som efter överklagande frikänns för sådant brott som har utgjort en förutsättning för etl näringsförbud, skall få nä­ringsförbudet upphävt, om inte domen grundas även på en sådan betalningsunderiålelse avseende skatt m.m. som kan uigöra en al­ternativ förutsättning för näringsförbud. Om brottet bedöms mil­dare, skall förbudel i vissa fall upphävas eller ändras. Om ett kon­kursbeslul som har varit förutsättning för näringsförbud upphävs, skall näringsförbudet också upphävas. - Även den som har fått näringsförbud på grund av alt han har låtit bli att betala skatter m. m. skall i vissa fall efter särskild ansökan kunna få förbudel upphävt, om betalningsskyldigheten upphävs eller sätts ned. Detsamma gäller när del, efter det atl beslutet om näringsförbud meddelades, fram­kommit alt näringsidkaren i själva verket inte var ansvarig hell eller delvis för de oegentligheter som låg till grund för bedömningen alt han hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, - Då frågan om upphävande av förbud prövas på ansökan av den som har fått näringsförbud bör i fråga om förfarandet samma regler gälla som för lalan om förbud.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår ingen motsvarighet till den nu gällande regeln i konkurslagen om att etl beslut om näringsförbud i vissa fall kan hävas helt (betänkandet s. 318-320),

Remissinstanserna: LRF ifrågasätter om inte möjligheterna all häva ett näringsförbud på grund av ändrade förhållanden bör kvarstå. Överåkla­garen i Göteborg anser all nuvarande regler om hävande av förbud bör bibehållas. Remissinstanserna i övrigt har inte hafl någon erinran mot kommitténs förslag (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Om de formella förutsättningar­na för förbud faller bort måsle förbudel kunna upphävas helt.


Skälen för mitt förslag: I 199f § första stycket KL föreskrivs att etl laga­kraftvunnel beslul om näringsförbud, pä begäran av den som det avser, kan hävas helt eller delvis, när ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder del.

I motiven lill de gällande reglerna uttalades att hävande t.ex. borde kunna komma i fråga, om den som meddelats förbud ärver en mindre rörelse i slutet av förbudsliden och det inte finns anledning alt befara all han ger sig in i några otillbörliga transaktioner. Vidare ansågs särskilda skäl till hävande kunna föreligga, om vederbörande åberopar andra väsent­liga omständigheter eller bevis som inte förebragls tidigare (prop. 1979/80:83 s. 61 saml SOU 1979: 13 s. 90 och s. 106).

Kommittén föreslår ingen motsvarighet till den nu berörda regeln om atl ett beslut om näringsförbud i vissa fall kan hävas helt. Däremot föreslär


99


 


den alt partiell hävning skall kunna ske genom beslut om dispens från ett     Prop. 1985/86: 126 förbud. Utformningen av ett dispensinslilul har jag behandlat i det föregå­ende (avsnitt 4.4.7).

Som grund för sin inställning anför kommittén följande. För att ett näringsförbud skall kunna ändras sedan det vunnil laga kraft bör det naturligtvis krävas att särskilda omständigheter av något slag föreligger. Sådana omständigheter bör ibland kunna göra att dispens för viss verksam­het med delas. Däremol är det svårt alt tänka sig sådana omständigheter som kan göra det motiverat atl hell häva förbudet. Redan elt partiellt hävande innebär ju en inskränkning i principen om domens rättskraft. En möjlighet lill fullständigt hävande strider naturligtvis i än högre grad mot denna princip. Oinskränkta möjUgheter atl föra talan om hävande är för övrigt processekonomiskt oförsvarbara. En eventuell regel om hävande torde därför behöva kompletteras med en avvisningsmöjlighel, exempelvis för del fall all inga nya omständigheter tillkommit. En sådan regel kan i sig medföra komplikationer.

I del fall som även nämndes i motiven till nu gällande reglering - atl den som har fått förbud ärver en mindre rörelse — bör det vara tillräckligt alt medge dispens för just den verksamhelen. Kommittén tillägger att de gällande reglerna om hävande synes ha tillämpats i myckel liten utsträck­ning.

Bara ell par remissinstanser har hafl någon erinran mot vad kommittén anfört i denna del.

Jag kan för egen del i huvudsak ansluta mig till kommitténs synsätt. Del överensstämmer enligt min mening bäst med näringsförbudets syfle atl etl meddelat näringsförbud skall gälla under den ursprungligen fastställda tiden. De undantag från denna princip som i praktiken kan visa sig befo­gade bör ofta kunna göras inom ramen för ett dispensinstitut. Fördelen med en dispensmöjlighel i förhällande till en hävningsregel är att ett dis­pensbeslui kan preciseras till alt avse viss verksamhet. Det jag nu har anfört hindrar emellertid inte all jag anser att ell beslul om näringsförbud bör kunna upphävas i vissa undantagsfall, nämligen då grunden för nä­ringsförbudet har faUil bort.

Som jag tidigare har framhållit är näringsförbud en ingripande åtgärd och
förutsättningarna för förbud bör därför vara restriktiva. Det ligger i linje
med en sådan inställning atl en person som har fåll näringsförbud med
hänvisning lill olika oegentligheter inte skall behöva lyda under ett sådant
om förutsättningarna för förbudel ändras. En sådan ändring kah ske genom
all han frikänns för den brottslighet som utgjort en nödvändig förutsättning
för förbudel. En annan möjlighel är att del konkursbeslul som varit förut­
sättning för förbud upphävs av högre rätt. En ytterligare ändring är att den
som har fått näringsförbud förklaras vara icke betalningsskyldig för de
skalleskulder som har varit en nödvändig förutsättning för förbudel. Även
den situationen kan inträffa alt näringsidkaren efter det att förbudel med­
delades visas vara utan ansvar för andra slags oegentligheter som har legat
till grund för bedömningen alt han grovt åsidosatt sina åligganden i närings­
verksamhet. Även i etl sådanl fall kan del finnas skäl att upphäva närings­
förbudet, nämligen om näringsidkaren därigenom inte längre kan anses ha
  100
kvalificerat sig för en sådan bedömning.


 


I fall som de nämnda bör det enligt min mening finnas en möjlighel atl Prop, 1985/86: 126 upphäva förbudet. Den regel om hävning som idag finns i KL har i princip en sådan innebörd. Den dispensregel som jag tidigare föreslagit har där­emot en annan karaktär, Dispensinslilutel är avsett för sådana fall då förutsättningarna för förbud är uppfyllda men del finns skäl att på visst sätt begränsa förbudels verkan.

Del finns här också skäl all anmärka atl den nyligen införda lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m, m, inne­håller en särskild bestämmelse för det fall dä den brottmålsdom som har legal lill grund för etl förbud all utöva rådgivningsverksamhet ändras helt eller delvis sedan den har överklagats. Innebörden av denna bestämmelse är atl om den tilltalade frikänns i högre rätt för brott som ligger lill grund för en lagakraftvunnen dom om förbud, rätten samtidigt skall upphäva förbudet. Frikänns den tilltalade endast belräffande viss del av den för­budsgrundande brottsligheten, eller hänför den högre rätlen denna under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats, skall rällen beslu­ta i vilken utsträckning förbudet fortfarande skall gälla. Den högre rällen får ocksä upphäva eller ändra ell i samband med domen om förbud medde­lat beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader. Verkan av att etl förbud upphävs eller ändras inträder utan hinder av atl domen inte har vunnit laga kraft.

Som anfördes i del lagärendet kan ell förbud i de situationer som här avses undanröjas genom resning. Pä förslag av lagrådel, som framhöll atl en ordning, enligt vilken ett beslut om förbud kan meddelas med stöd av en brollmålsdom som ännu ej vunnit laga krafl, inte är ulan vidare fri från invändningar, infördes dock den nyssnämnda bestämmelsen. Chefen för justitiedepartementet pekade i samband därmed på den möjlighet all häva ell förbud som lagen i fråga erbjuder redan genom en däri intagen särskild hävningsregel motsvarande den nu gällande i 199f§ första stycket KL (prop. 1984/85:90 s. 49ff).

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att även en lag om näringsförbud bör ge utrymme för all upphäva ett näringsförbud i sådana situationer som nu är i fråga. Den reglering jag föreslår bör enligt min mening ge möjlighet att upphäva ett förbud såväl i det fall dä den brott­målsdom som ligger lill grund för förbudet ändras till den tilltalades förmån som då ett skattebeslut eller ett konkursbeslul av molvarande betydelse upphävs. Den bör också möjliggöra upphävande i vissa fall då den som har fått näringsförbud inte längre kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, även om någon av de nyss nämnda nödvändiga förut­sättningarna för förbud fortfarande är uppfylld.

Den laglekniska lösningen måsle dock bli delvis olika för dessa fall. Brotlmålsdomen och konkursbeslutet överprövas av samma slags domstol som den som har alt ta ställning lill etl överklagande av en dom eller elt beslut om näringsförbud. Dessa två fall bör därför i princip kunna behand­las lagtekniskt på samma sätl. Jag föreslår här en lösning molsvarande den i rådgivarlagen.

Ett näringsförbud som grundas på det särskilda brottsrekvisitet eller på
konkursrekvisitet bör i vissa fall upphävas ex officio, Elt förbud som
          101


 


grundas på brottsrekvisitet bör i andra faU kunna ändras atl löpa under    Prop. 1985/86: 126 kortare lid än den som ursprungligen är beslutad.

Ett ändrat beslul i ett skaltemål, vilket gör all förutsättningarna enligt del särskilda skatterekvisilet inte längre är uppfyllda, kan däremot inte på motsvarande säll beaktas ex officio. Här får i stället krävas all den som har fått näringsförbud själv tar inUiativ till alt få detla upphävt. Jag föreslår därför en särskild regel om upphävande efter framställning från den som avses med beslulel vid sidan om den nyss nämnda. Denna regel bör även kunna tillämpas i sådana fall då del kan slås fasl atl näringsidkaren i själva verket inte hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet,

Elt näringsförbud skall givetvis upphävas endast om Lex, en frikän­nande eller mildrande brottmålsdom medför alt de nyss nämnda grundläg­gande rekvisiten inte längre är uppfyllda. Det får alltså ankomma på den rätt som har att pröva betydelsen av de förändrade förutsättningarna att bedöma om de kvarvarande oegentligheter som kan läggas vederbörande till last uppfyller kraven på brott eller betalningsunderlåtelse som inte är ringa och på ett grovt åsidosättande. Är såväl det senare rekvisitet som någol av de förstnämnda uppfyllt skall förbudel inte upphävas.

Jag vill om skatterekvisilet påminna om vad jag tidigare har anfört (avsniti 4,2,4), nämligen alt betalningsskyldighet för en skatt, lull eller avgift normalt föreligger även om det beslul som ligger lill grund för ett skattekrav har överklagats, Detla innebär all även om vederbörande i och för sig vid en slutlig rättslig prövning befrias hell eller delvis från de anspråk som riklats mot honom, hans underiåtelse att betala har utgjort en oegentlighet som måste beaktas i sammanhanget,

Elt näringsförbud som grundals på det nu diskuterade rekvisitet bör alltså inte utan vidare upphävas bara därför atl skattebeslutet ändras. Man får i stället försöka göra en samlad bedömning av om belalningsunderlåtel-sen fortfarande skall anses uppfylla rekvisitet och, om så är fallel, mot bakgrund av vederbörandes beteende i stort pröva om det längre kan vara fräga om ett grovt åsidosättande. Att skattebeslutet ändrats bör dock därvid vara en faktor som talar till vederbörandes förmån.

Jag vill tillägga atl grunden för etl näringsförbud givetvis inte har fallit bort därför alt näringsidkaren visserligen har betalat sin skuld men detta skett först sedan han kommit i dröjsmål med betalningen.

Kommittén har, som jag tidigare anfört, pekat på en del olägenheter som kan vara förknippade med ett hävningsinslitut, bl, a. risken för en process­ekonomisk belastning. Jag vill då för min del erinra om att den hävningsre­gel som finns idag inte synes ha medfört negativa verkningar av detla slag. Givetvis kan risken för obefogade mål om hävning inte uteslutas. Jag anser dock alt hänsynen till rättssäkerheten bör väga tyngre i delta sammanhang.

Då frågan om upphävande av förbud prövas på ansökan av den som har fåll näringsförbud bör för målet i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om talan om förbud. Ett sådant mål bör tas upp av den tingsrätt som lidigare har handlagt målet om näringsförbud. Om rätten finner det lämp­ligl, bör målet dock i stället få las upp av rätten i den ort där den som har fått näringsförbud har silt hemvist.

102


 


4.5 Förfarandet m. m.


Prop. 1985/86: 126


Närmasl kommer jag nu att behandla frågan vilka organ som skall ha ansvaret för alt näringsförbud meddelas, liksom de principer som skall gälla för själva förfarandet (4.5.1). Därefter tar jag upp frågan om s.k. tillfälligt näringsförbud (4.5.2).

4.5.1 Ansvariga myndigheter och det rättsliga förfarandet

Mitt förslag: De nuvarande principerna för förfarandet tillämpas i huvudsak också i fortsättningen. Frågor om näringsförbud skall alltså prövas av allmän domslol på talan av åklagare. Åklagaren ansvarar tillsammans med polisen för den utredning som ligger till grund för talan om näringsförbud. Kronofogdemyndigheterna skall dock ha till uppgift att särskilt uppmärksamma när det finns skäl att meddela näringsförbud på grund av Underlätelse att betala skatt m. m. och anmäla till åklagare när de anser att det finns skäl för förbud. De får härmed också ett vissl utredningsansvar. Konkurs­förvaltarna och tillsynsmyndigherna i konkurs skall liksom hittills anmäla till åklagare då de anser att del finns skäl atl meddela näringsförbud. Del rättsliga förfarandet tillgår på samma sätt sora idag. Dock skall lalan om näringsförbud mot annan än den som har försalts i konkurs las upp inte vid konkursforum utan enligt reglerna om forum i brottmål. - I samband med att etl näringsförbud medde­las skall domstolen till den som avses med förbudet överlämna en särskild handling som beskriver innebörden av förbudet. Domstolen skall också sända domen eller beslutet till tillsynsmyndigheten. Om förbudet meddelas någon som driver näring för vilken krävs särskUt tillstånd, skall rätlen sända domen eller beslutet till den myndighet som beviljar sådant tillstånd.

Kommitténs förslag: Överensstämmer huvudsakligen med mitt (belänkan­det s, 323-346, 363 och 419-425). Kommitténs förslag har dock ingen motsvarighet till mitt om en särskild övervakningsuppgift för kronofogde­myndigheterna vid underiåtelse att betala skatt m.m. Inte heller föreslår den att domen eller beslutet skall sändas till tillståndsgivande myndighet.


Remissinstanserna: Av de instanser som yttrat sig har de flesta ingen erinran mol alt frågan om meddelande av näringsförbud även i fortsätt­ningen prövas av allmän domstol på talan av åklagare, elieratt utredningen ombesöijs av åklagare och polis. Dit hör RÅ, konsumentverket, länsstyrel­sen i Göteborgs och Bohus län, TCO, SACO/SR, Sveriges Domareför­bund, Sveriges Advokatsamfund och Föreningen Sveriges åklagare. Kro­nofogdemyndigheten i Göteborg anser däremot att uppgiften all ulreda frågor om meddelande av näringsförbud skall överföras från åklagare till kronofogde och att kronofogdemyndigheten också skall föra lalan om fölbud i domstol. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser att talan om


103


 


näringsförbud skall kunna föras vid konkursforum liksom att tillsyhsmyn-     Prop. 1985/86: 126

digheten (TSM) bör ha rätt all föra talan om näringsförbud, i vart fall

tillfälligt sådant. Kronofogdemyndigheten i Stockholm anser däremot all

nuvarande ordning bör bibehållas, RSV anser att det i vissa fall kan vara

rationellt med en ordning som innebär all TSM får föra lalan om förbud.

Först bör dock prövas om förbättringar med de långa handläggningsliderna

kan uppnäs inom ramen för del nuvarande systemet. Om så inte är fallet

bör frågan tas upp till ny prövning. - Ingen instans har någon erinran mot

förslagen all en särskild handling om förbudets innebörd skall överlämnas

lill den som får näringsförbud och alt domen eller beslutet skall sändas till

tillsynsmyndigheten (bilaga 6 avsnitt 5).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De nuvarande principerna rö­rande ansvaret för utredning och domslolstalan i fråga om näringsförbud är lämpliga. Del saknas därför anledning alt nu ändra på dem. Kronofogde­myndigheterna bör dock få elt särskilt ansvar dä del gäller atl aktualisera näringsförbud på den grunden alt en näringsidkare underiåter att betala skatt m. m. - Det är lämpligl alt den som får näringsförbud ges särskild information om förbudets innebörd. En tillsynsmyndighet har vidare in­lresse av alt informeras närmare om näringsförbud som faller under dess tillsynsansvar och bör därför ha tillgäng lill domen eller beslutet. En myndighet som tidigare har beviljat den som fått näringsförbud tillstånd alt ägna sig ät viss verksamhei måsle få kännedom om förbudel för alt kunna ompröva tillståndet.

Skälen för mitt förslag: Om utredningen och förfarandet i mål om närings­förbud gäller idag vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vUket är stadgat fängelse i högst ett år (199d§ KL). Reglerna gäller i tillämpliga delar och i den mån inte annal föreskrivs i bestämmelserna om näringsförbud. Detta betyder bl.a. att utredningar om näringsförbud handhas av poUs och åklagare och att reglerna i 23 kap, rättegångsbalken (RB) om förundersökning i brottmål är tillämpliga.

Enligt gällande ordning beslutar allmän domstol om näringsförbud på talan av allmän åklagare. Konkursförvallarna och tillsynsmyndigheterna i konkurs (TSM) har vidare alt anmäla för åklagare när, enligt deras uppfatt­ning, anledning förekommer alt meddela näringsförbud. I regel handläggs frågor om näringsförbud i samband med ansvarslalan mol näringsidkaren. Dom pä näringsförbud meddelas oftast i samband med atl vederbörande döms för brott i näringsverksamhet.

Kommittén anför alt den rådande ordningen i huvudsak synes ha funge­rat väl. En brist är dock att del ofta går lång lid innan ett näringsförbud meddelas. Detla lorde enligt kommittén främst bero på en viss eftersläp­ning hos polis och åklagare, vilket i sin tur delvis har sin grund i otillräck­liga resurser hos dessa myndigheter. I fråga om den processuella handlägg­ningen i domstolarna har inga påtagliga brister eller komplikationer kom­mit i dagen.

En försia fråga alt ta ställning till rörande förfarandet gäller huruvida de
allmänna domstolarna även i fortsättningen bör handha uppgiften atl beslu-
     104


 


la om näringsförbud. Kommittén har inte föreslagit någon ändring i nuva- Prop. 1985/86: 126 rande ordning. Ingen remissinstans har heller gjort detta. Även jag anser att de allmänna domstolarna liksom idag skall pröva frågor om näringsför­bud. Jag anser också att lalan om näringsförbud skall föras av åklagare. Jag hänvisar här till vad som anfördes i samband med tillkomsten av nu gällande reglering (prop. 1979/80:83 s. 43).

Belräffande frågan vem som skaU ombesörja uiredningen inför en talan om näringsförbud uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet att, om åklagaren är ansvarig för talans utförande, del saknas anledning att inte låta honom svara även för den föregående utredningen. Har förundersök­ning enligt RB i elt brottmål inletts, torde det dock enligt departementsche­fen ibland vara obehövligt med en särskild utredning i förbudsfrågan. I varje fall behöver denna utredning inte bli så omfattande. Liksom vid utredning av brott bör åklagaren kunna anlita biträde av polismyndighet. Departementschefen betonade vidare atl, även om tillsynsmyndigheten inte för talan och svarar för utredningen i förbudsfrägor, det är angeläget alt myndigheten medverkar i utredningsarbetet (ptop. 1979/80:83 s. 43 f).

En remissinstans har föreslagit all ansvarel för utredningsarbetet bör flyttas över till kronofogdemyndighet (se ovan). Det bör nämnas att justi­tieombudsmannen (JO) i ett särskill ärende rörande kronofogdemyndighe­terna och konkurstillsynen (1983 E: 1) har uttalat sig i samma riktning.

Jag har nyss anfört alt uppgiften att väcka talan även fortsättningsvis bör handhas av åklagare. Enligt mitt förslag skall brott som inte är ringa utgöra en särskild förutsättning för näringsförbud. Del finns också enligt min mening skäl att räkna med att brott myckel ofta ensamt eller i förening med andra slag av åsidosältanden kommer att utgöra grunden för näringsför­bud. Det är mot nu angiven bakgrund naturligt att åklagaren för sin ulred­ning också i fortsättningen biträds av polismyndighet och att bestämmel­serna i 23 kap. RB i princip lillämpas även i övrigt.

Jag vill dock samtidigt anföra alt jag anser alt kronofogdemyndigheterna
- och då inte bara de som är tillsynsmyndigheter i konkurs - bör spela en
mera betydelsefull roll då del gäller atl med hjälp av näringsförbud bemäst­
ra oseriös näringsverksamhet. Del står således klart atl kronofogdemyn-
digherna har de bästa möjligheterna att fä fram material som kan ligga till
grund för näringsförbud mot personer som systematiskt låter bli att betala
skatter o.d. Kronofogdemyndigheterna har normalt bättre möjligheter än
polisen att göra de utredningar som krävs vid tillämpningen av det särskil­
da rekvisit för näringsförbud som utgörs av underlåtenhet att belala skatt,
lull eller avgift. Jag föreslår därför en särskild regel som innebär att
kronofogdemyndigheterna skall ha i uppgift att särskilt uppmärksamma
när det finns skäl atl meddela förbud på grund av underiåtelse alt betala
skatt m.m. och att de skall anmäla till åklagare då de anser att det finns
skäl att överväga förbud, I detla ligger också atl jag förutsätter att det sker
ett nära samarbete mellan åklagare och kronofogde i de fall då näringsför­
bud aktualiseras med hänvisning till det nyss nämnda skatterekvisilet. Det
ligger i sakens natur atl ett nära samarbete också måste äga rum då
konkursrekvisitet åberopas. Det jag har sagt nu bör även gälla då det
särskilda brottsrekvisitet åberopas och vid sidan om brott även underlå-
   105


 


telse atl belala skatt m. m. anförs som ytterligare fall av åsidosältanden av     Prop. 1985/86: 126 åligganden.

Givetvis kan det många gånger vara värdefullt om även andra myndighe­ter, t.ex. skattemyndigheter, konsumentombudsmannen (KO) och andra fackmyndigheter biträder polis och åklagare i utredningsarbetet. Det är angeläget att man lar till vara de möjligheter till effektivitetsvinster som kan uppnås genom ett sådant samarbete, Detla förekommer för övrigt redan idag på flera håll. Jag avser atl senare något utveckla min syn i denna fräga (avsnitt 4.7).

Enligt 55 § och 185 b § KL skall konkursförvaltaren anmäla till åklagaren om del finns skälig anledning att anta att näringsförbud kan meddelas, liksom grunden för misstanken. Om inte förvaltaren har gjort anmälan, skall enligt 199e§ KL TSM göra detta, så snart det finns anledning till det. Till anmälan skall TSM foga sin utredning.

Om anknytningen till konkurs släpps, något som ju delvis sker i milt förslag, kunde del ifrågasättas om den nämnda skyldigheten för konkurs­förvallaren och TSM borde upphävas. Jag anser dock inte atl detta bör ske. Även om konkurs inte längre kommer att bli en ovillkorlig förutsätt­ning för näringsförbud, lorde förbud inte sällan även i framtiden aktualise­ras i samband med konkursutredningar. Jag anser därför all anmälnings­skyldigheten bör finnas kvar.

Det kunde även sättas i fråga om anmälningsskyldigheten nu borde utvidgas till atl gälla också andra organ än de nämnda. Kommittén anser inte atl detta är nödvändigt och anför alt del får anses vara en naturlig del av dessa myndigheters skyldigheter all fästa åklagarens uppmärksamhet på förhållanden som kan föranleda näringsförbud. Ett par remissinstanser - länsstyrelserna i Slockholms län och Göteborgs och Bohus län - anser däremot atl en lag om näringsförbud bör uppta en regel som ålägger alla berörda myndigheter att anmäla till åklagare förhållanden som kan medfö­ra näringsförbud.

För egen del vill jag betona att var och en som anser att det finns anledning att meddela näringsförbud i etl vissl fall har möjlighet atl anmäla förhållandet till polis, åklagare eller TSM. Del är också naturligt om sådana myndigheter som bevakar skeendena på marknaden gör anmälan då de finner välgrundad anledning till det. Jag finner dock inte skäl att nu föreslå någon utvidgning av skyldigheten all göra en sådan anmälan utöver vad jag i del föregående anfört om anmälan av kronofogdemyndighet i vissa fall.

Kommittén diskuterar vilka tvångsmedel som bör kunna användas mot
dem som är föremål för ulredning om näringsförbud. Genom den allmänna
hänvisningen till brottmålsförfarandet gäller idag, i tillämpliga delar, reg­
lerna om beslag (27 kap RB) och om husrannsakan, kroppsvisitation och
kroppsbesiktning (28 kap. RB). Genom elt särskilt undantag i 199d§ andra
stycket KL gäller däremot inte reglerna om häktning, anhållande och
gripande (24 kap.) eller om reseförbud och anmälningsskyldighet (25 kap.).
I det lidigare lagstiftningsärendet uttalade departementschefen alt del inte
borde ges möjligheter att använda sädana personella tvångsmedel innan
närmare erfarenheter hade vunnits av tillämpningen av reglerna om nä-
     106


 


ringsförbud (prop. 1979/80:83 s. 44). Bestämmelserna om kvarstad (26     Prop. 1985/86: 126

kap.) saknar relevans när det gäller näringsförbud. Också i 23 kap. RB

finns regler som har karaktär av tvångsmedel, nämligen i 7§, angående

hämtning lill förhör, och i 8§, angående medtagande till förhör. Dessa

regler är i princip tillämpliga i utredningar om näringsförbud (jfr nyss

nämnda prop. s. 44).

Jag anser att de idag tillgängliga tvångsmedlen bör kunna användas också i fortsättningen. Även i fråga om de personella tvångsmedlen bör nu gällande princip beslå. Häktning och reseförbud skall alltså inte kunna, tillgripas i fråga om näringsförbud, inte heller anhållande och gripande.

Del hittills sagda har huvudsakligen avsett förfarandet under utrednings­stadiet. Också beträffande förfarandet i domstolen gäller, som jag tidigare har nämnt, samma regler som i mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högsl elt år. Jag finner inte anledning alt föreslå någon ändring i denna ordning. Angående innebörden av atl brottmålsreglerna är tillämpliga kan jag hänvisa lill departementschefens uttalanden i del tidi- ' gare lagstiftningsärendet (nyss nämnda prop. s. 58ff)-

Jag vill här påminna om alt en skillnad mellan mitt förslag och nu gällande ordning är att jag inte föreslår någon regel om att talan om näringsförbud måste föras inom viss lid. Jag vill dock understryka alt också enligt gällande rätt oegentligheter kan åberopas oavsett ålder. I detta senare hänseende sker alltså ingen förändring.

Enligt gällande regler i 199d § försia och andra styckena KL får talan om näringsförbud las upp såväl av den tingsrätt som är behörig enligt de vanliga reglerna om forum i brottmål som av tingsrätten i den ort där konkursen är eller har varit anhängig (jfr prop. 1979/80:83 s. 59). Kommit­téförslaget har ingen motsvarighet till den senare forumregeln mot bak­grund av att det inte innehåller någon anknytning mellan näringsförbud och konkurs. Jag föreslår däremol för min del all lagen skall innehålla etl särskill konkursrekvisil. Enligt min mening bör därför, liksom idag, talan om näringsförbud mot den som är försalt i konkurs få tas upp såväl vid brollmålsforum som vid det forum jag nyss nämnde.

Rätlens slufiiga avgörande i mål om näringsförbud sker genom dom. I de fall då lalan handläggs i samband med åtal kommer avgörandet all ingå i brotlmålsdomen. Också när frågan om näringsförbud handläggs särskilt sker del som etl brottmål och avgörandet sker genom dom.

Kommittén anför all den domstol som har meddelat näringsförbud i
allmänhet i domen har angett innebörden av näringsförbudet genom att
återge lagtextens ord i domslutet. Enligt kommittén är del lämpligl atl
förbudets innebörd anges, efiersom det är av vikt alt den dömde åtminsto­
ne i huvudsak får klart för sig vad han i fortsättningen har all rätta sig efler.
Av praktiska skäl synes del enligt kommittén dock lämpligast - för att inte
domslutet onödigtvis skall tyngas - att meddelandet om näringsförbudels
innebörd lämnas i en särskUd handling. Kommittén anser att en sådan
handling, i likhet med vad som idag sker vid exempelvis villkoriig dom och
skyddslillsyn, bör kunna överlämnas i samband med huvudförhandlingen,
om dom avkunnas dä, eller sändas tillsammans med domen, om denna
meddelas senare. Kommittén framhåller också atl man, om man använder
  107


 


en förtryckt handling, undviker risken att näringsförbudets innebörd anges på ett sätt som avviker från lagen. I handlingen bör enligt kommittén anges sådana inskränkningar i förbudet som gjorts genom dispens.

Jag delar kommitténs uppfattning att del kan vara lämpligl atl den som meddelas näringsförbud får en särskild handling där förbudets innebörd anges. Till skillnad från kommittén anserjag dock alt handlingen endast skall återge vad lagen uttalar härom. Handlingen bör däremot inte innehål­la uppgifl om vad som skall gälla särskill för förbudel i det enskilda fallet. Den skall alltså inte ersätta domen (beslulel) i detla hänseende. En sådan ordning skulle kunna skapa oklarhel om vad vederbörande har atl rätta sig efter bl, a. i elt sådanl fall då domen eller beslutet å ena sidan och handling­en i fråga ä den andra har delvis olika innehåll. Del ankommer pä dom­stolsverket atl svara för den närmare utformningen av en sådan handling.

En särskild handling av det slag jag nu har angett bör även överiämnas då tillfälligt näringsförbud meddelas (detta institut behandlas i avsnitt 4.5.2).

Kommittén föreslår en särskild regel om att domstolen vidare skall sända domen eller beslutet till den TSM som skall ha hand om tillsynen över den som fått förbud. Det är givelvis viktigt all vederbörande TSM blir underrättad om näringsförbud som faller under dess tillsynsansvar och därvid även om beslut i fråga om avveckling och dispens. Jag delar således kommitténs uppfattning alt domstolen bör underrätta TSM på angivet sätl.

Ytterligare en fråga rörande förfarandet bör beröras. Näringsförbud kan komma all meddelas någon som driver näring för vilken krävs särskilt tUlstånd. Delta är fallel med t. ex. restaurang- och äkerirörelse, skrothan­del och faslighelsmäkleri. Som dalainspektionen har framhållit under re­missbehandlingen är det angeläget att den myndighet som har beviljat en näringsidkare sådant tillstånd i det fallel då näringsidkaren sedan får nä­ringsförbud blir underrättad om detla så atl den kan pröva om tillståndet skall återkallas. Jag anser därför alt den domslol som meddelar förbudet skall underrätta den berörda myndigheien om förhållandel och föreslår en bestämmelse med delta syfte.


Prop. 1985/86:126


4.5.2 Tillfälligt näringsförbud

Mitt förslag: Den nuvarande möjligheten atl meddela ett tillfälligt näringsförbud till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts skall finnas kvar. Bestämmelserna härom överförs i huvudsak oför­ändrade till den nya lagen iitom i ett avseende. I stället för att som idag kunna meddelas om särskilda skäl föranleder det bör lillfälligt förbud kunna ges då det är uppenbart alt näringsförbud är befogat. De principer som idag gäller för förfarandet rörande tillfälligt nä­ringsförbud skall tillämpas också i fortsättningen.


Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 338-346 och 421-424).


108


 


Remissinstanserna: Av de instanser som har uttalat sig i frågan lämnar RÅ, Prop. 1985/86: 126 Föreningen Sveriges åklagare och Malmö kommun förslaget utan erinran. Några instanser anser att förutsättningen för tillfälligt näringsförbud - atl del är uppenbart atl näringsförbud är befogal - är för restriktiv. Det anser således Stockholms tingsrätt, länsåklagaren i Stockholms län och Gollands län, kronofogdemyndigheterna i Malmö och i Sundsvall, SACO/SR, För­eningen Sveriges kronofogdar saml Svenska Metallindustriarbetareförbun-det. Dessa vill i allmänhet all förbud skall kunna meddelas om det är sannolikt all näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden (bilaga 6 avsniti 5),

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det bör liksom idag vara möjligt att i vissa fall meddela elt förbud som får verkan omedelbart. Med tanke på den menliga inverkan ett näringsförbud kan få bör ett tillfälligt förbud dock meddelas bara då det slår klart all talan om näringsförbud kommer alt bifallas. Den ordning för prövningen av frågor om tillfälligt förbud som gäller idag bör lämpligen beslå.

Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande beslämmelsen i 199g§ försia stycket KL får, om det finns särskilda skäl, rätten meddela näringsförbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts. Sådant förbud kallas tillfälligt förbud. Det får meddelas redan innan lalan om slutligt förbud har väckts men får också meddelas i samband med dom på slutligt förbud. Det gäller då, om det inte upphävs av högre rätt, för tiden lill dess all det slutliga förbudet vinner laga kraft eller upphävs.

Enligt vad dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade i sam­band med tillkomsten av gällande bestämmelser får vid prövningen av om kravet på särskilda skäl är uppfyllt beaktas å ena sidan vilka följder en fortsatt näringsverksamhet kan få för det allmänna och för borgenärerna och å den andra vilka ekonomiska och andra konsekvenser som elt förbud skulle medföra för den som får det. Han tillade att det naturligtvis skall vara sannolikt all elt tillfälligt förbud kommer att följas av en dom på förbud. Är frågan om näringsförbud svårbedömd, skall lillfälligt förbud inte meddelas (prop. 1979/80:83 s. 61).

Kommittén anser atl tillfälligt förbud skall kunna meddelas också enligt den nya lagen.

Ingen remissinstans har hafl något all erinra mol förslagel alt tillfälligt näringsförbud skall kunna meddelas i vissa fall.

Jag vill för min del påminna om departementschefens uttalande i det tidigare lagstiftningsärendet alt snabbhet i förfarandet är av stor betydelse för effektiviteten hos näringsförbudet och alt det i en del fall tidigt torde slå klart atl näringsförbud bör meddelas, t. ex. vid uppenbart kriminella förfa­randen där kanske straffprocessuella tvångsmedel tillgrips. Samtidigt kan handläggningen av målet inför tingsrätten fördröjas av olika skäl. Genom elt överklagande kan del vidare dröja innan etl lagakraftvunnel avgörande föreligger (nyss nämnda prop. s. 41 f).

Ett viktigt skäl för tillfälligt förbud kan vara atl man så fort som möjligt
bör kunna avbryta en verksamhet som orsakar stora skador. Kan del antas
       109


 


alt näringsidkaren även fortsättningsvis kommer att begå brottslig verk-     Prop. 1985/86: 126 samhet eller ignorera exempelvis regler om inbetalning av skatter och avgifter, är det angeläget atl rörelsen kan bringas atl upphöra utan avsevärt dröjsmål.

Etl annal skäl för lillfälligt förbud är att det kan framstå som stötande om en person får fortsätta med sin verksamhei under lång tid, trots atl han har gjort sig skyldig till kanske omfattande oegentligheter. När det framstår som helt klart atl näringsförbud kommer att åläggas, bör det också normalt ligga i sakens nalur all han så forl som möjligt fråntas rätlen alt driva rörelse.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört anser jag att det bör vara möjligt att även framdeles meddela tillfälligt näringsförbud.

Jag viU i sammanhanget erinra om att det enligt rådgivarlagen inte finns
nägon möjlighet att meddela ett tillfälligt rådgivningsförbud. Detta hänger
samman med att det för att förbud skall kunna meddelas alltid krävs att
rådgivaren har gjort sig skyldig till broll. I den frågan anförde chefen för
justitiedeparlemenlel att det, med hänsyn till de ingripande verkningarna
av elt förbud och til' att förbudet utgör elt slags särskild rättsverkan av
brott, skulle vara alltför drastiskt alt medge möjlighel till interimistiskt
förbud innan ansvarsfrågan prövats i första instans. Däremol bör domsto­
len, när frågorna om ansvar och förbud prövas samtidigt, i domen kunna
förordna att elt rådgivningsförbud skall gälla med omedelbar verkan, dvs,
innan domen har vunnit laga kraft. För den situationen atl ansvarsfrågan
redan har avgjorts då lalan om förbud blir aktuell, ansåg departementsche-
    '

fen att det inte i princip möter något hinder mol att domstolen förordnar om förbud innan den tagit slutlig ställning. Något påtagligt behov av en möjlighet till interimistiskt ingripande ansågs emellertid inte föreligga, eftersom utredningen då kunde förutsättas vara så fullständig som behövs för ett ställningstagande (prop, 1984/85:90 s, 25 O-

Jag har övervägt om inte pä molsvarande sätt undanlag från möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud bör göras i den situationen då förbudet grundas pä att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Tillräckliga skäl all göra ett sådant undantag föreligger dock inte enligt min mening. Naturligtvis mäste stor försiktighet iakttas när del gäller att meddela ett tillfälligt förbud som har sin grund i brottslighet frän näringsidkarens sida, om frågan om ansvar ännu inte har prövats av domslol. Något hinder atl meddela ett sådant förbud bör dock inte möta t, ex, om näringsidkaren har erkänt under förundersökningen om brottet. Den nödvändiga restriktiviteten blir enligt min mening fulll tillgodosedd genom de allmänna begränsningar i fråga om möjligheten att meddela tillfälligt förbud som jag föreslår i det följande.

Jag övergår då till frågan när ett sådanl förbud skall kunna komma i fråga, något som jag också har berört i det föregående.

Kommittén anför att utgångspunkten måste vara alt tillfälligt förbud bör
meddelas så snabbt som möjligt i de fall då det framstår som i hög grad
sannolikt att slutligt förbud kommer att följa. En annan utgångspunkt
måste dock vara att tillfälligt förbud inte får meddelas i de fall då frågan om
slutligl förbud bedöms som tveksam. Detta gäller både om frågan huruvida
110


 


näringsförbud skall meddelas i avgörande delar är oklar och om denna    Prop, 1985/86: 126 fräga visserligen är klar med det är tveksamt om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkl, Mol den bakgrunden föreslår kommittén alt tillfäl­ligt förbud skall få meddelas endast då det är uppenbart atl näringsförbud kommer att meddelas.

Några remissinstanser anser att förutsättningarna för tillfälligt förbud är alldeles för restriktiva enligt kommitténs förslag (se ovan).

Näringsförbud är en myckel ingripande åtgärd, något som jag flera gånger i det föregående har betonat. En näringsidkare som tvingas avveck­la sin verksamhei på grund av ett näringsförbud kan lida stor ekonomisk skada. Del är därför viktigt att förutsättningarna för näringsförbud ges en restriktiv uiformning, vilket jag också har framhållit då jag behandlat de grundläggande förutsättningarna för näringsförbud. Kravet på restriktivi­tet måste i än högre grad gälla i fråga om lillfälligt förbud. Om etl sådanl upphävs i högre instans kan slor skada redan ha hunnit uppstå. En grund­läggande förutsättning måste därför vara att, innan frågan om näringsför­bud har slutligt avgjorts av domstolen, elt tillfälligt förbud bara skall få meddelas om det står klart alt talan om näringsförbud skall bifallas. Råder del någon tvekan skall tillfälligt förbud inte meddelas.

Enligt kommitléns mening bör högre rätt alltid ha en möjlighet atl inhihera ett beslut om tUlfälligt förbud som meddelats i samband med domen. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmelse med denna innebörd.

Av i huvudsak samma skäl som jag nyss anförde biträder jag förslaget. Jag anser dock inte alt det finns anledning alt begränsa möjligheten för högre rätt att inhibera till den silualion som förslagel avser. Enligt min mening talar lika starka skäl för alt inhibition kan ske även då etl beslut om   . tillfälligt näringsförbud har meddelats under rättegången.

Kommittén föreslår all den ordning för förfarandet rörande lillfälligt näringsförbud som gäller idag (199g och h§§ KL) skall beslå. Ingen re­missinstans har haft något att erinra mol förslagel. Även jag ansluler mig till detta (jfr, betänkandet s, 343 ff. och prop. 1979/809: S3 s. 61 ff.).

Jag har tidigare framhållit den roll som kronofogdemyndigheterna bör ha vid utarbetande av underlag för lalan om näringsförbud som grundas på det särskilda rekvisitet.om underlätenhet att betala skatter, tullar och avgifter. Jag vill betona att de givelvis har ett utredningsansvar även i samband med en talan om tillfälligt förbud.

Ill


 


4.6 Tillsynen över dem som meddelats näringsförbud


Prop. 1985/86:126


Jag skall nu behandla frågan vilka organ som skall ansvara för kontrollen av atl näringförbuden efterievs (4.6.1) och hur tillsynen bör gå till (4.6.2).

4.6.1 Ansvariga myndigheter

Mitt förslag: De nuvarande principerna för tillsynen tilllämpas också i fortsättningen. De kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyn­digheter i konkurs (TSM) skall vaka över all näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs och anmäla överträdelser till åkla­garen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt. En minoritet i kommittén vill dock flytta över ansvaret för tillsynen från kronofogdemyndighet till polis (betänkandet s. 347 ff och 444 f).


Remissinstanserna: Den fråga som de flesta remissinstanser som ytlral sig över de föreslagna lillsynsreglerna har kommenterat rör valet mellan kro­nofogdemyndighet och polis som tillsynsmyndighet. En överväldigande majoritet av dessa instanser anser atl TSM även i fortsättningen skall vara tillsynsmyndighet. Det gör således bl. a. RÅ, RSV, Malmö och Göteborgs tingsrätter, länsstyrelserna i Malmö och Norrbottens län, juridiska fakul­tetsnämnden vid Stockholms universitet, TCO, SACO/SR, Sveriges Do­mareförbund, Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges kronofogdar. Tre instanser anser däremot att polisen skall ha ansvaret för tillsynen, nämligen länsåklagaren i Slockholms län och Gollands län, läns­styrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Föreningen Auktoriserade revi­sorer. Länsslyrelsen i Slockholms län anser slutligen att RSV bör vara tillsynsmyndighet (bilaga 6 avsnitt 6).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Kronofogdemyndigheterna har goda förutsättningar alt ulöva en effektiv tillsyn. De brister som hittills visat sig i kontrollförfarandet har sin viktigaste orsak i bristande resurser.

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning åligger det TSM - som i princip utgörs av en kronofogdemyndighet i varje län - att vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs (199j§ KL). Överträ­delser skall av myndigheten anmälas tUl åklagare.

Som jag i olika sammanhang i det föregående har nämnt har kommittén vid sin granskning funnit att tillsynen på sina håll har fungerat dåligt, i vart fall såtillvida all den inte synes ha i avsevärd grad bidragit till att stävja överträdelser. Det har i åtskilliga fall funnits misstanke om att förbud har överträlls. Inom vissa tillsynsmyndigheters områden har enligt kommittén i stort sett ingen övervakning alls ägt rum.

Vid tillkomsten av nu gällande regler om näringsförbud framhöll depar­tementschefen all TSM har väsentligen tvä uppgifter. Den ena innebär att vid behov aktualisera en förlängning av ett näringsförbud, den andra att


112


 


övervaka all den som har rneddelals förbud avvecklar sin näringsverksam-     Prop. 1985/86: 126 hel. Samtidigt uttalade departementschefen alt del var för tidigt alt ta ställning till frågan om atl ge någon annan myndighet än polis och åklagare en generell skyldighet alt utöva lillsyn över dem som är underkastade förbud (prop. 1979/80: 83 s. 49).

Alt TSM har elt tillsynsansvar enligt nu gällande reglering om närings­förbud ter sig naluriigl redan med hänsyn till atl näringsförbud idag kan riktas bara mol den som är eller har varit konkursgäldenär. Situationen blir en delvis annan om anknylningen lill konkurs upphävs.

En majoritet i kommittén anser med viss Ivekan atl TSM även i fortsätt­ningen bör ha ansvar för kontrollen av meddelade näringsförbud.

En minoritet inom kommittén - den som, enligt vad jag tidigare har anfört, också anser atl brott alllid skall vara en förutsättning för näringsför­bud (avsnitt 4.2.3) - menar att polismyndighet bör ha hand om tillsynen. Som skäl anförs sammanfattningsvis atl, om anknylningen till konkurs upphör, det framstår som mindre motiveral att TSM är tillsynsmyndighet. Om näringsförbudet skall ha avsedd effekt och verka i förebyggande syfle, är det vidare av vikt att övervakningen av gällande förbud är effektiv. Polisen har den primära uppgiften alt upptäcka och beivra brottslighet och därmed erforderlig spanings- och förhörsvana. Del finns anledning anta alt respekten för näringsförbudet som förebyggande instrument mot ekono­misk brottslighet ökar om polisen är övervakande myndighet. När brott förekommer i samband med näringsförbud - något som ju enligt minorite­tens förslag alllid skall vara fallet — kopplas polisen ändå förr eller senare in. Också då ett förbud överträds skall ärendet överlämnas till polisen. Därmed kommer en stor del av den personalintensiva tillsynen att ligga hos polisen även med TSM som tillsynsmyndighet. Del är vidare viktigt all tillsynsarbetet bedrivs på ell över hela landet enhetligt sätt. Polisens arbete har den enhetligheten.

Som jag nämnt tidigare har de flesta remissinstanserna gått på majorite­tens linje. De anför inbördes likartade argument för sina ställningstagan­den. Tillsynsuppgiflen anses inte vara en polisiär uppgift i sig. Man anser atl TSM i den exekutiva verksamheten och vid tillsynen av konkurser har större möjligheter än polisen att upptäcka överträdelser av meddelade näringsförbud, TSM har i de flesta fall god kännedom om de personer som har fått näringsförbud och information om reslföringar och andra skuldför­hållanden. RSV anser att TSM allmänt också kan antas ha ett större intresse än polisen alt kontrollera efterlevnaden av näringsförbuden. Re­missinstanserna framhåller alt en stor del av den information som är intressant för tillsynen dessutom torde komma fram genom registerspaning och vid skatterevisioner.

De instanser som delar minoritetens uppfattning lägger huvudsakligen betoningen på samma sätt som minoriteten.

För egen del vill jag inledningvis framhålla all frågan huruvida närings­
förbudet faktiskt kan spela den viktiga roll i kampen mol den ekonomiska
brottsligheten som är avsett ytterst är beroende av att det sker en effektiv
tillsyn. Detta är av största vikt både då det gäller att i ett enskilt fall
förhindra alt en oseriös näringsidkare fortsätter atl åstadkomma skador på-
      1.13

8    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


 


marknaden och för att näringsförbudet som instrument skall ha tillräcklig     Prop. 1985/86: 126 preventiv verkan.

Jag vill inte förneka att det kan anföras skäl som talar för att polisen får ansvara för tillsynen. Övervakningen av att straffsanktionerade regler efterlevs är en polisiär uppgift. Polisen har bättre vana och bättre resurser för spaning på fältet. Vidare har polisen slor rutin att hålla förhör vid brottsmisstanke. Polisen har också tillgång till tvångsmedel. Även RB:s regler i övrigt om förundersökning i brottmål är avpassade för polisens verksamhei. Ofta torde polisen ändå förr eller senare kopplas in för all utreda en brottsmisstanke inför etl eventuellt åtal, och del kan då innebära en resursbesparing att låta polisen sköta även övervakningen. Ytterligare kan man peka på att polisen på senare tid har fått förstärkta resurser i syfle att effektivisera bekämpandet av ekonomisk brottslighet. Det har bl.a. inrättats s. k. eko-rotlar vid polismyndigheter över hela landet. Till det sagda kommer atl anknytningen till konkurs ju föreslås bli upphävd i vissa fall, varför del kan bli så alt TSM är hell obekant med en person som fåll förbud. Atl övervaka vederbörande kan då te sig som en mindre naturlig uppgift för TSM.

Det har framkommit atl tillsynen hittills inte i alla avseenden har funge­rat så väl som varit önskvärt. Orsaken till detta förhållande är dock enligt min mening inte att finna i att tillsynsansvaret har legat på TSM. En effektiv tillsyn är resurskrävande och det går inte att bestrida all de resurser som stått TSM till buds har varit begränsade. En ytterligare omständighet alt ta hänsyn till är alt lagstiftningen om näringsförbud är förhållandevis ny och all det tar tid att bygga upp rutiner för etl tillsynsar­bete.

Det står därför enhgt min mening klart att de brister i tillsynen som kunnat konstateras inte i sig motiverar atl man nu flyttar över del särskilda ansvaret för tillsynen från TSM till polismyndighet eller annan myndighet. Jag anser tvärtom all TSM bör ha goda förutsättningar att utöva en effektiv tillsyn i framtiden. Jag vill här kortfattat peka på några faktorer som bör tillmätas vikt i sammanhanget.

En är att det övervägande antalet näringsförbud även i framtiden torde komma att meddelas i samband med konkurs. Del är vidare av central betydelse att avvecklingen av befintlig verksamhei övervakas pä etl effek­tivt sätt. Det är utan tvekan mest ändamålsenligt alt låta TSM sköta den övervakningen. Med sin vana vid konkurstillsyn och de kunskaper som följer med denna lillsyn är TSM väl lämpad för denna uppgift. Del är vidare värdefullt alt någon myndighet känner ett särskill ansvar för kon­trollen. Om uppgiften bara blir en bland mänga av polisens övervaknings-uppgifter, kan detfinnas risk för att den inte kan prioriteras pä del sätt som torde vara nödvändigl. Av betydelse är vidare att myndigheterna nu har fått viss vana vid uppgiften. TSM har också bättre resurser för register­spaning, 1 en nära framtid kommer alla TSM alt ha tillgäng lill exekutions­väsendets ADB-system, REX-syslemet,

Jag anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för alt tillsynen
även i fortsättningen bör ligga på TSM, Jag vill dock betona att det är
angeläget att andra myndigheter biträder TSM i dess övervakningsarbete,
114


 


Del bör tilläggas alt vid sidan om TSM: s särskilda ansvar polisen natur­ligtvis inom ramen för sina allmänna uppgifter även har etl ansvar för att uppdaga överträdelser av näringsförbud, eftersom sådana liksom idag bör vara kriminaliserade. Samtidigt vill jag också ge till känna atl del enligt min uppfattning bör finnas goda möjligheter att nu åstadkomma en mera syste­matisk och intensiv övervakning av dem som har meddelats näringsförbud. För detla talar redan all många TSM bör ha kunnal successivt skaffa sig rutiner och större erfarenheter av detta arbete. Jag bygger också min bedömning på den omständigheten att del bör gå all bygga ul samarbetet ytterligare mellan TSM och andra myndigheter, liksom även andra intres­senter, någol som jag senare återkommer lill.


Prop. 1985/86: 126'


4.6.2 Tillsynens omfattning och inriktning

Mitt förslag: Tillsynen skall utövas under hela den tid då näringsför­budet gäller. Den skall avse kontroll av alt pågående verksamhet m. m. avvecklas och alt nyetablering inte kommer till stånd. Till­synsmyndigheten skall ha rätt att begära upplysningar av den som omfattas av tillsynen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt utom pä en punkt. Enligt kommittén skall TSM ha rätt att inhämta upplysningar genom att hålla förhör med den som är underkastad näringsförbud (betänkandet s. 353-367 och 431-433).

Remissinstanserna: Ingen har någon erinran mol kommitténs förslag utom i frågan om TSM skall ha rätt all hålla förhör. Från äklagarhåll riktas kritik mol förslaget i denna del (bilaga 6 avsniti 6).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För atl näringsförbudet skall ha avsedd verkan krävs att tillsynen är effektiv. Tillsynsmyndigheterna skall lägga tonvikten på regislerspaning men givelvis också utnyttja den infor­mation de fär på annal sätt, bl. a. på fältet samt genom atl ställa frågor till dem som omfattas av tillsynen.


Skälen för mitt förslag: Kommittén konstaterar atl det idag inte finns några bestämda regler för hur TSM: s lillsyn skall gå till. Det kan enligt kommit­tén inte heller komma i fråga atl i detalj bestämma detta. Enligt kommittén bör närmare instruktioner för tillsynen ges av regeringen eller RSV. Det ankommer på regeringen att besluta om detta.

Enligt min mening bör TSM ha en övervakningsskyldighet som omfattar hela den lid under vilken näringsförbudet gäller. Tillsynen bör alltså avse såväl all den som har fått näringsförbud avvecklar förbjuden verksamhet m. m. som att han därefter, under den tid dä förbudet gäller, inte sätter igång en ny näringsverksamhet, tar en förbjuden anställning eller förbjudna uppdrag, blir delägare i ett handelsbolag eller förvärvar en för honom förbjuden aktiemajoritet i ett aktiebolag. Enligt kommittén uppfattar f.ö.


115


 


också de allra flesta TSM idag sin uppgift så och är del också så de flesta    Prop. 1985/86: 126 bedriver tillsynen.

Hur aktiv bör då tillsynen vara? Jag har redan tidigare uttalat atl till­synen måsle effektiviseras. Jag anser det ytterst väsentligt atl alla som får näringsförbud utsätts för en övervakning som innebär all TSM i vart fall håller sig underrättad om vad vederbörande har för sysselsättning. Det är alltså inte tillräckligt alt myndigheien bara väntar på atl det skall komma signaler om alt det har sketl en överträdelse. Ett sådant förhållningssätl från TSM: s sida kan inverka negativt på allmänhelens förtroende för näringsförbudsregleringens effektivhel. Det kan även medföra alt närings­förbudet inte framstår som något reellt hot för berörda näringsidkare. Renl faktiskt kan det förstås också medföra risker för all de personer som har meddelats näringsförbud fortsätter att orsaka skador.

Samtidigt får tillsynen inte bli onödigt ii\gripande eller kränkande för den enskilde. Han måste ha möjlighet atl ta en ny anställning utan atl känna sig utsatt för konstant övervakning, Åven kostnadsskäl talar givetvis mol en alllför intensiv tillsyn. Sä länge inga särskilda misstankar föreligger, bör det normalt vara tiUräckligt alt TSM håller sig underrättad om vad perso­nen i fråga sysselsätter sig med. Det kan inte anses lämpligt atl TSM ägnar sig ål sådan närgången spaningsverksamhet som är av utpräglat polisiärt slag. TSM bör således inte ha tillgång lill polisiära tvångsmedel av typ husrannsakan och beslag. Om saken kommer i det läget att sådana åtgärder bedöms nödvändiga, bör anmälan ske lill åklagare, som i så fall får ta över utredningen.

Koinmittén anser atl den som har näringsförbud skall kunna kallas till förhör av TSM. RSV har, liksom SACO/SR och Föreningen Sveriges kronofogdar, anslutit sig lill tanken. RSV anser atl TSM skall kunna kalla lill förhör vid äventyr av vite eller hämtning och även ha rätl att göra en kontrollerande förrättning pä den plats där vederbörande verkar. För­eningen Sveriges kronofogdar anser också all det i fråga om förhör bör finnas sanktioner och föreslår en koppling i denna del till dem som utsök­ningsbalken tillhandahåller.

Från äklagarhåll har invändningar riktats mol förslaget. En negativ inställning tiU förslaget att TSM skall kunna kalla till förhör har således RÅ, länsäklagarna i Stockholms, Gollands och Norrbottens län, liksom överåklagaren i Göteborg. Samma uppfattning har föreningen Sveriges åklagare. Invändningarna grundas främst på atl, efiersom kommittén inte har föreslagit någon reglering av förhörsinstilutet, syftet med förhör fram­står som oklart. Ett förhör kan dessutom tänkas vara till men för en framtida brottsutredning.

Jag har för egen del förståelse för dessa senare synpunkter och känner därför tvekan inför kommitténs förslag på denna punkt.

Jag vill starkt betona viklen av att TSM och polis har etl nära samarbete
i frågor rörande näringsförbud - både då det gäller att aktualisera ett
förbud och när det finns skäl atl misslänka en överträdelse av ett förbud.
Jag är emellertid inte beredd alt föreslå någon annan förändring i fråga om
dessa myndigheters respektive ansvarsområden än den som möjligen kan
anses ligga i att TSM skall utöva tillsyn också över atl den som är under-
  1 '6


 


kastad näringsförbud inte överträder förbudet genom atl engagera sig i Prop. 1985/86: 126 förbjuden ny verksamhet m.m. Jag anser å andra sidan att det är ett naturligt inslag all en tillsynsmyndighet håller sig informerad om den som avses med tillsynen genom all begära upplysningar av honom. Jag anser därför att TSM skall ha rätt atl begära upplysningar av dem som har näringsförbud. Det kan t. ex. gälla förfrågningar om vad vederbörande har för sysselsättning eller hur en avveckling fortskrider. Den som avses med tillsynen bör visseriigen inte kunna åläggas att svara på en förfrågan vid risken att annars drabbas av någon särskild påföljd. Rätten all inhämta upplysningar kan därför framstå som mindre betydelsefull. Jag anser likväl atl den bör kunna göra viss nytta i tillsynsarbetet. Den omständigheten atl TSM inte fär svar på en förfrågan kan vara ett tecken på att allt inte står rätl till och därmed ge anledning till vidare efterforskningar rörande veder­börandes verksamhet. Rätten att begära upplysningar bör redan på det viset kunna tjäna elt syfte i tillsynsarbetet.

Enligt min uppfattning bör TSM: s övervakning i första hand ske genom tillgängliga register. Även iakttagelser som kronofogdepersonalen gör i sin fältverksamhet bör utnyttjas. Detsamma gäller givetvis de slutsatser som kan dras då den nyss berörda rätten atl infordra upplysningar utnyttjas. När det uppkommer en misstanke om alt ett näringsförbud har överträtts bör myndigheten anmäla detta till polis eller åklagare. Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att kronofogdemyndigheten dokumenterar alla uppgifter, iakttagelser och övriga åtgärder som föregått anmälan och atl denna dokumentation bifogas anmälan. Därigenom underlättas brotts­utredningen och minskar risken för att onödiga bevisproblem skall uppstå.

Några remissinstanser har föreslagit alt den som har näringsförbud skall ha viss anmälningsskyldighet. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår således all den som är underkastad näringsförbud skall ha skyldighet att anmäla sig hos TSM förslagsvis tvä gånger om året. Juridiska fakultets­nämnden vid Stockholms universitet anser atl den som har meddelats näringsförbud skall vara skyldig atl anmäla lill TSM om han flyttar till annan ort. Likaså bör man enligt fakultetsnämnden överväga att ålägga vederbörande att hålla regelbunden kontakt med TSM, t. ex. sä alt han vid vissa tidpunkter skall anmäla sin sysselsättning. Svenska Revisorssamfun­det anser att den som har meddelals näringsförbud skall vara skyldig att anmäla om en anställning upphör.

Jag vill erinra om att jag tidigare har föreslagit att domstolen skall kunna förena elt förordnande om avvecklingstid med villkor. Delsamma gäller då en domslol beviljar dispens från förbudet för viss verksamhei e. d. (avsnitt 4.4,6 och 4.4,7). Domstolen kan i fall som de nämnda föreskriva att vederbörande lill TSM skall anmäla sädana förhållanden som nu har nämnts. Jag anser dock alt en generell anmälningsskyldighet av det slag som har förordats är för långtgående och är därför inte beredd att föreslå någon regel med sådant innehåll.

Det ligger i linje med vad jag nyss har anfört att ett villkor om t.ex,
anmälningsskyldighet knutet exempelvis till en dispens inte får medföra atl
TSM vidtar åtgärder, t. ex. i form av ell mer eller mindre regelrätt förhör,
som kan få negativ effekt på en kommande polisutredning rörande en
       117


 


ifrågasatt överträdelse av förbudet. Om del i samband med alt anmäl-     Prop. 1985/86:126 ningsskyldigheten fullgörs - eller på den grund all vederbörande inte fullgör denna - uppkommer misstanke om en överträdelse, bör TSM anmäla förhållandet lill polis eller åklagare.

Som jag nyss berörde bör regisierspaningen också i fortsättningen vara ett viktigt inslag i tillsynen. TSM bör, i den utsträckning det är praktiskt möjligt och informationen är tillgänglig för TSM, i olika register bevaka om personerna i fråga förekommer på ett säll som ger anledning att misstänka all förbudet överträds. Om en registeruppgift lyder pä alt någon med näringsförbud bryter mot förbudet, finns det således skäl för myndigheten atl göra en närmare undersökning.

Jag vill i delta sammanhang beröra ett förslag som kommittén framställer rörande skatleregistren. Enligt kommittén står det klart atl det är av stor vikt för TSM atl bevaka dessa. Sekretesslagstiftningen medför dock att uppgifterna i registren inte är ulan vidare åtkomliga för TSM i tillsynen. Kommitténs bedömning är emellertid att det redan idag bör finnas goda möjligheter att få tillgång till sådana uppgifter. För att underlätta tillgången rent praktiskt föreslår kommittén dock en ändring i skatteregisterlagen (1980:343) av innebörd, alt TSM skaU få direkt tillgång via terminal tiU uppgifterna i det cenlrala skalleregisiret för tillsynen över personer med näringsförbud.

Jag är f, n, inte beredd att föreslå en lagändring med detta syfte mol bakgrund av att vissa andra frågor som berör skatteregislerlagen nu över­vägs inom finansdepartementet, Ell slutligt ställningslagande till kommit­téns förslag bör därför enligt min mening anslå i avvaktan på resultatet av dessa överväganden.

Datainspektionen har väckt en annan registerfråga, som inte har behand­lats av kommittén. Inspektionen framhåller att den har gett tillstånd till atl uppgifter om meddelade näringsförbud får insamlas och lagras av kredil-upplysningsförelagen. Det förekommer också att dessa sprider uppgifterna vidare. Om brott görs lill förutsättning för näringsförbud — något som en minoritet i kommittén har föreslagit - kommer del av offenlliga uppgifter om näringsförbud all framgå att vederbörande har blivit dömd för brott, vilken senare uppgift i t, ex. allmänt kriminalregister är sekretessbelagd. Gällande rätl medför då, uttalar inspektionen, atl den nuvarande sprid­ningen av uppgifter om näringsförbud i kreditupplysning normalt inte kan ske. Enligt 6 § kreditupplysningslagen (1973:1173) får nämligen uppgift om att någon misstänkts eller dömts för brott inte insamlas, lagras eller utläm­nas i kreditupplysning utan datainspektionens medgivande. Datainspek­tionen anför atl det likväl är angeläget all uppgifter om näringsförbud kan lämnas i kreditupplysningar. Enligt inspektionen synes det erforderligt att, om minoritelsförslagel läggs lill grund för lagstiftningen i denna del, kredil­upplysningslagen kompletteras med ell undantag för uppgift om närings­förbud.

Den synpunkl som datainspektionen har uttryckt gör sig gällande även
med den utformning som jag vill ge lagen. Del bör emellertid enligt min
mening inte vara något hinder mot att uppgifter om näringsförbud insam­
las, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet. Jag anser
  118


 


att det därför behövs en ändring i 6§ kreditupplysningslagen med denna     Prop. 1985/86: 126 innebörd. Efler samråd med chefen för justitiedepartementet föreslårjag därför en sådan ändring.

Jag vill i detta sammanhang även beröra en fråga rörande del s.k. näringsförbtidsregislrel, som är ett hjälpmedel för tillsynen. I detla regis-ler, som skall föras av RSV (I99i§ KL), antecknas de personer som fått näringsförbud. Anteckningarna i registret, som är manuellt, sker på grund­val av underrättelser som domstolarna skall sända in då en dom om näringsförbud har vunnit laga kraft eller då elt tillfälligt förbud har medde­lats. Registret är offentligt. Utdrag ur registret skall fortlöpande sändas lill akliebolagsregistrel, handelsregistren och de föreningsregisler som avses i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.

Kommittén konstaterar att registreringen av näringsförbud synes ha fungerat i slort utan störningar. Den anser också atl det tills vidare finns etl behov av all ha kvar elt manuelll näringsförbudsregisler. Enligt kommit­téns mening bör RSV fä fortsätta att ansvara för detta.

Kommittén anser inte atl det synes erforderligt att nu vidta några större ändringar i reglerna om näringsförbudsregister. Den föreslår dock att det av författningstexten bör framgå atl utdrag ur registret skall sändas till TSM. Utdrag bör enligt kommittén sändas till alla TSM, inte bara lill den inom vars område personen i fråga är bosatt. Eftersom den närmasl berör­da TSM alllid torde ha elt intresse av alt inhämta närmare upplysningar från domen eller beslutet om näringsförbud, bör dessutom föreskrivas en skyldighet för domstolen att sända ett exemplar av domen eller beslutet till den TSM som skall ha hand om övervakningen.

Endast en remissinstans, patent- och registreringsverket, har kommen­terat vad kommittén anfört i denna del. Patentverket föreslår att närings-förbudsregistrel skall föras vid patenlverkets bolagsbyrå.

Jag delar kommitténs uppfattning att utdrag ur näringsförbudsregistret bör sändas till TSM. Det ankommer dock pä regeringen att besluta i frågan.

Jag anser inte att del finns skäl alt föreslå en överföring av registerfö­ringen från RSV till palenlverket. Jag vill här slutligen påminna om, all jag i del föregående (avsnitt 4,5,1) har anslutit mig lill kommitténs förslag att TSM skall fä domen eller beslutet om näringsförbud eller tillfälligt närings­förbud,

4.7 Samarbete mellan myndigheter m. m.

Frågor om näringsförbud berör många myndigheter. Vid remissbehand­
lingen och vid kontakter med företrädare för de närmast berörda myndig­
heterna under beredningen i regeringskansliet har framhållits atl etl nära
samarbete mellan olika myndigheter är väl så viktigt som ny lagstiftning då
det gäller att komma åt de oseriösa näringsidkarna. På de flesta håll i landet
finns lokala samarbelsorgan mellan bl. a. polis, åklagare, kronofogde samt
skatte- och tullmyndigheter. I propositionen om riktlinjer för det framtida
arbetet mol ekonomisk brottslighet m.m. betonades det belydelsefulla i
detta samarbete (prop. 1984/85: 32 s. 19, 33 och 41 O-
                       119


 


För egen del vill jag starkt understryka att ell väl fungerande samarbete     Prop. 1985/86:126 mellan olika myndigheter är av största betydelse för effektiviteten i nä­ringsförbudssystemet. Jag skall här något utveckla min syn på delta.

För del första vill jag erinra om att uppgifter om oegentligheter som kan ligga lill grund för näringsförbud finns hos en rad olika myndigheter och även på annat håll. Näringsidkare som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet överträder inte sällan normer som det främsl ankommer på andra myndig­heter än de rättsvårdande atl kontrollera efterlevnaden av. Många fack­myndigheter får sålunda i sin ordinarie verksamhet information om såväl sådana näringsidkare som har näringsförbud som andra som kan vara aktuella för förbud.

Jag kan som exempel nämna de myndigheter som arbetar inom skatte-och indrivningsväsendet, dem som har att övervaka import- och export­verksamheten, penningmarknaden och bank- och.försäkringsområdena, dem som har atl främja konsumentskydd, arbetarskydd och den yttre miljön, liksom givetvis dem som för olika slag av register med information av bl.a. ekonomisk karaktär. Också konkursförvaltare, kommuner, banker och andra kreditgivare, konkurrenter, branschorganisationer och fackförbund kan många gånger ha betydelsefull information om näringsid­kare som har näringsförbud eller för vUka det finns anledning alt aktualise­ra ett sådanl.

Elt utökat samarbete mellan såväl åklagarna som TSM å ena sidan och organ av det slag jag nu har nämnt bör kunna leda lill ökad effektivitet. Delta innebär också alt enligt min mening även andra organ än åklagare, polis och TSM kan spela en viktig roll när det gäller att ta initiativ till näringsförbud eller till atl överträdelser av sådana beivras. Jag vill påmin­na om att jag i det föregående (avsnitt 4.5.1) har föreslagit en direkt skyldighel för kronofogdemyndigheterna atl i vissa lägen anmäla underiå­telse alt belala skatter, tullar och avgifter till åklagare för prövning av om näringsförbud bör meddelas. Av betydelse är vidare att det i konkursfallen sker ett nära och aktivt samarbete mellan konkursförvaltaren och TSM.

Jag vill här också nämna den roll som länsstyrelserna bör kunna spela. De får in en mängd uppgifter på vitt skilda områden av intresse i detta sammanhang. Vid taxerings- och skatterevisioner kan således förhållanden uppdagas som kan motivera näringsförbud vid en tidpunkt dä t.ex. TSM, polis och åklagare saknar information som ger dem anledning att reagera. Bokföringsbrott och skattebrott kan kanske tidigt uppdagas av skatteför­valtningen och dess revisionsverksamhet, långt innan någon konkurssitua­tion har uppstått eller innan man annars har haft anledning att överväga elt näringsförbud med anledning av att vederbörande har gjort sig skyldig lill Underlätelse alt belala skatter, tullar och avgifter.

Eftersom det samlade beteendet hos en näringsidkare ofta kommer alt spela en avgörande roll för om näringsförbud skall aktualiseras, är del alltså nödvändigt att de berörda myndigheterna samarbetar redan när det gäller att upptäcka dem som kan vara aktuella för näringsförbud.

Nästa steg är att besluta om vilket utredningsarbete som bör göras och
hur ingripandel mol de misstänkta näringsidkarna bör ske. Också där bör
samarbetet mellan berörda myndigheter kunna spela en viktig roll. Myn-
    120


 


digheterna kan jämföra sina iakttagelser av misstänkta personer och även Prop. 1985/86: 126 komma överens om sådana konkreta ting som vem som bör göra vad i det fortsatta utredningsarbetet i ett vissl ärende. Exempelvis kan kronofogde­myndigheten ha intresse av alt polisen i samband med husrannsakan vid brottmisstanke säkrar bevismaterial för atl styrka att det sketl en överträ­delse av ell näringsförbud. Omvänt kan polisen i vissa lägen ha intresse av att kronofogden inte t.ex, ställer frågor till en gäldenär, som då kan bli varnad och undanröja bevismaterial som polisen behöver säkra för sina ändamål. Samarbetet mellan myndigheterna kan tillgodose sädana önske­mål och många gånger leda till gemensamma aktiviteter.

Samarbetet bör emellertid inte begränsas till de enskilda ärendena. För atl det skall bli så effektivt som möjligt kan det ofta vara motiverat att samordna mera allmänna utredningsinsatser, t.ex. vid revision av särskil­da branscher i vilka ekonomisk brottslighet anlas vara särskilt vanligt förekommande. Anvisningar för sådana insatser, bl.a. i fråga om val av bi-anscher, kan behöva utfärdas. Del ankommer på regeringen att besluta detta.

Också vid tillsynen av att meddelade näringsförbud efterlevs är samar­bete viktigt. Jag har i det föregående angett hur jag menar att TSM bör utföra denna tillsyn. Därav framgår också att TSM kan behöva information från flera håll som kan belysa i vad mån del har förekommit en överträ­delse av elt meddelat förbud.

Jag anser det inte möjligt och inte heller lämpligt att i detalj ange hur formerna för myndigheisarbelet bör se ut. Detta bör avgöras lokalt av berörda myndigheter själva. Uppenbarligen kommer dock de samarbets­grupper som redan har bildals att spela en viktig roll. Sammansättningen av och arbetsformerna för dessa grupper skiftar helt naturligt mellan olika delar av landet. Vad jag vill framhålla särskill är atl arbetet bör läggas upp så att det kan avkasta så konkreta resultat som möjligt. Dels gäller detta prioritering och planering av mera övergripande insatser, för vilket arbete personer i ledande ställning behöver komma samman. Dels gäller del de enskilda ärendena, där handläggare hos berörda myndigheter behöver samarbeta. En vanlig modell är att en större grupp med bl.a. chefer representerande de olika delarna av den lokala och regionala skatteförvalt­ningen, kronofogdemyndigheterna, åklagarna, olika delar av polisväsen­det, tullmyndigheterna och kommunen träffas några gånger om året. Dess­emellan sker ell fortlöpande samarbete mera informellt genom kontaktper­soner hos myndigheterna.

För att det lokala samarbetet skall bli så effektivt som möjligt bör också ett erfarenhetsutbyte komma till stånd mellan dem som på olika håll i landet arbetar med frågor rörande näringsförbud. Det kan ske genom t. ex. regionala konferenser, där ocksä de berörda centrala myndigheterna del­tar. I ett inledningsskede ärjag beredd all förorda särskilda medel för ett sådant erfarenhetsutbyte. Jag återkommer till detta i samband med be­handlingen av resursfrågorna (avsniti 7);

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang också betona, atl en ytterli­
gare faktor som kan bidra lill all öka effektiviteten i tillsynen - och även
möjliggöra en större vakenhet för ingripanden mot oseriösa näringsidkare i
121


 


syfte all åstadkomma näringsförbud - är utbildning av den personal som arbetar med dessa frågor. I den lidigare nämnda propositionen om rikl­linjer för arbetet mot ekonomisk brottslighet m. m. angavs att åtgärder skall vidtas för all förbättra utbildningen och kompetensen hos de befatt­ningshavare inom rättsväsendet som handlägger frågor om ekonomisk brottslighet (prop. 1984/85:32 s. 34 f och 41 f). Justitieutskottet framhöll i sitl betänkande med anledning av propositionen atl den ekonomiska brottsligheten ofta gäller förfaranden som är svåra att ulreda. Utrednings­arbetet StäUer därför, enligt utskottet, slora krav pä kunnande bl.a. i ekonomiska och rättsliga frågor (JuU 1984/85:28 s. 21).

Jag vill påminna om atl särskilda insatser har gjorts och även fortsätt­ningsvis bör göras för atl utbilda de befattningshavare inom rättsväsendet som handlägger frågor om ekonomisk brottslighet,

I anslutning lill att en lagstiftning om utvidgat näringsförbud införs anser jag del angelägel med särskilda utbildningsinsatser i syfte atl förbättra kompetensen hos de befattningshavare som handlägger hithörande frågor. Dessa insatser bör inte begränsas till rättsväsendet utan öyer huvud omfat­ta de myndigheter som har att i något avseende arbeta med frågor om näringsförbud. Jag tänker dä i första hand pä kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheter, domstolar, länsstyrelser, lokala skattemyndigheter och tullmyndigheter. De särskilda utbildningsinsatserna bör göras under en begränsad lid, någol som jag kommer att utveckla i det följande i samband med behandlingen av vissa resursfrågor (avsnitt 7).


Prop. 1985/86: 126


4.8 Överträdelse av näringsförbud

Mitt förslag: De nuvarande sanktionerna vid överträdelse av etl näringsförbud, straff och förlängning av förbudstiden, bibehålls. Bestämmelserna härom överförs till den nya lagen. Vidare får dom­slol möjlighet att återkalla en dispens om denna överträds. Slutligen skall etl gammall förbud upphävas när ett nyll meddelas.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt (betänkandet s. 369-380 och 433-436).

Remissinstanserna: RÅ, kronofogdemyndigheten Stockholm samt Sveriges domareförbund har uttalat sig positivt om förslagel. Ingen remissinstans har haft någon erinran mol det (bilaga 6 avsnitt 7).


Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De nuvarande bestämmelserna om straff och om förlängning av förbudstiden framstår som välavvägda. Del saknas därför anledning atl nu förändra sanktionssystemel. Om den som har fält dispens missbrukar del förtroende som dispensen ger uttryck för är det befogat alt dispensen återkallas. Del är ocksä befogal atl upphä­va ett tidigare förbud om ett nytt meddelas.


122


 


Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande bestämmelsen i 212 § andra Prop. 1985/86: 126 styckel KL gör den som överträder etl näringsförbud eller ett tillfälligt sådant sig skyldig till ett brott, som kan bestraffas med fängelse i högst två år. Om brollet är ringa, får straffet bestämmas lill böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare får enligt samma paragraf förbudsliden förläng­as med högsl fem år. Om del sker flera sådana förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år.

Kommittén anser sammanfattningsvis all de nuvarande reglerna om straff och om förlängning av näringsförbud bör finnas kvar. Enligt min mening är reglerna välavvägda och jag delar därför kommitléns uppfatt­ning.

I 6 och 7§§ i milt förslag beskrivs vilken verkan elt näringsförbud har, alltså vad som är förbjudet för den som har meddelats näringsförbud. En överträdelse sker när vederbörande handlar på etl säll som strider mol dessa bestämmelser. Någon särskild beskrivning av brottet behövs därför inte. Mitt förslag motsvarar här kommitténs. Länsåklagaren i Malmö har föreslagit att lagtexten skall kompletteras med en uttrycklig hänvisning lill överträdelse av förbud enligt 7§ försia stycket (närstäendeförbudet). En­ligt min mening är detta dock inte nödvändigt. Som kommittén har uttalat innefattas även sådana fall i begreppet överträdelse av näringsförbud.

Kommittén har pekat på vissa problem som kan uppkomma i tillämp­ningen, bl.a. rättsliga problem och bevisproblem. Några särskilda regler härom föreslås dock inte. Beträffande bevisproblemen påpekar kommittén sålunda att åklagaren, liksom tidigare, har atl styrka atl överträdelse skett.

Kommittén behandlar vidare del subjektiva rekvisitet och anför därvid att det enligt gällande lag för straffansvar fordras alt ett näringsförbud har överträtts uppsåtiigen. Härefter diskuteras innebörden av uppsåtskravel. Kommittén anför all man givelvis måste tillämpa samma principer när det gäller överträdelse av näringsförbud som i övriga liknande fall och att bedömningen måsle överlämnas ål rättstillämpningen.

Göteborgs tingsrätt har anfört att del inte hell klart framgår om kommit­tén anser att ett annat uppsåtsbegrepp än inom straffrätten i övrigt bör gälla i fråga om överträdelse av näringsförbud. Tingsrätten ifrågasätter om del finns anledning alt göra någon avvikelse i detla hänseende.

För egen del vill jag framhålla att allmänna regler om både uppsåts- och bevisfrågor bör gälla vid bedömningen av om en överträdelse av ett nä­ringsförbud har ägt rum. Del är alltså inte fråga om att nu införa några nya sädana principer. De problem som kan uppkomma i dessa hänseenden och i övriga frågor som kommittén har pekat på i detta sammanhang får överlåtas åt rättstillämpningen. Också beträffande medhjälp till överträ­delse bör på samma sätt som hittills allmänna regler om ansvar för med ver­kan gälla.

Som framgått av det tidigare anförda anser kommittén atl möjligheten att
vid överträdelse förlänga ett näringsförbud bör finnas kvar. I anslutning
härtill påpekar kommittén att det är möjligt alt meddela en person ett nytt
näringsförbud om han har gjort sig skyldig till sådana oegentligheter i sin
rörelse, att rekvisiten för näringsförbud är uppfyllda. Kommittén behand­
lar härefter frågan hur domstolen skall förfara om förutsättningar föreligger
       123


 


både för att föriänga förbudet och för all meddela ett nyll förbud. Vilkel-dera som bör göras mäste enligt kommittén bero på omsiändigheterna i det enskilda fallet, bl. a. på hur mycket som återstår av del gamla förbudel och hur grova de nya oegentligheterna är. Domstolen bör, sägs del, i fråga om valet mellan föriängning och nytt förbud vara bunden av åklagarens yr­kande.

Del sistnämnda har kritiserats av kronofogdemyndigheten i Göteborg, som anser att en sådan bundenhet inte bör uttalas. Om åklagaren således yrkar att etl nytt förbud skall meddelas vid överträdelse, något som inne­fattar en minimigräns på tre år, borde domstolen kunna i stället föreskriva föriängning och underskrida Ireårsgränsen.

Jag har ingen erinran mol kommitténs uttalanden i den nu aktuella delen. Jag delar kommitténs uppfattning att domstolen, i valet mellan all förlänga elt förbud eller meddela ell nytt sådant, bör vara bunden av åklagarens yrkande.

Vid överträdelse av ett näringsförbud kan vidare en eventuellt meddelad dispens återkallas. Delta bör enligt kommittén vara det normala. Denna återkallelsemöjlighel har berörts i del föregående (avsnitt 4.4.7). I likhet med kommittén anserjag att en särskild bestämmelse om återkallelse bör tas in i överträdelseparagrafen.

Kommittén har också föreslagit att det i en särskild lagbestämmelse anges alt, om domstolen meddelar elt nytt näringsförbud medan ett gam­malt ännu gäller, det tidigare meddelade förbudet skall upphävas. Jag delar kommitténs uppfattning i denna fräga.

Beträffande/ö//ö/-o/;£/e/ vid överträdelse av förbudet föreslås ingen för­ändringjämfört med nuvarande ordning. Det innebär atl vanligt brottmåls-förfarande skall lillämpas även i fortsättningen.

Jag vill här avslutningsvis erinra om det förslag som utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen i betänkandet (SOU 1983:23) Lag om skatleansvar har lagl fram om att den som har meddelals närings­förbud i konkursfallet och som i strid mot förbudel företräder en juridisk person, skall vara personligen betalningsansvarig för den juridiska perso­nens skatteskulder. Jag avser inte att behandla denna fråga i förevarande lagstiftningsärende ulan kommer all senare ta den under övervägande.


Prop. 1985/86: 126


4.9 Ikraftträdande m. m.


Mitt förslag: Den nya lagstiftningen träder i kraft den I juli 1986, Bestämmelserna om upphävande av förbud, dispens, tillsyn och överträdelse tillämpas också på näringsförbud som meddelats dess­förinnan. Vid bedömningen av om någon har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet får hänsyn bara tas till åsidosältan­den efter ikraftträdandet, när talan grundas på brott eller betalnings­underlåtelse. En motsvarande prövning vid en talan enligt det sär­skilda konkursrekvisitet får däremol avse också äldre åsidosältan­den. Om sådana åsidosällanden ligger till grund för förbudet skall dock nu gällande regler om verkan av näringsförbud tillämpas.


124


 


Kommitténs förslag: Detta behandlar i ett sammanhang ikraftträdandet av Prop. 1985/86:126 den nya lagen om näringsförbud och ändringarna i KL. Förslaget överens­stämmer med milt däri att vid prövningen av om del har förekommit grova åsidosältanden hänsyn bara får las till förfaranden efler ikraftträdandet. Det skiljer sig från milt i fråga om vad som skall gälla i konkurssituationen. Om den nyssnämnda principen skulle innebära att elt förbud inte kan meddelas i etl fall dä lalan har väckts efter ikraftträdandet, skall under en övergångslid om etl år nu gällande bestämmelser tillämpas. En annan skillnad är atl enligt kommittén beslämmelserna om dispens och lillsyn i den nya lagen inte skall gälla när talan om näringsförbud har väckts före ikraftträdandet av den nya lagen (belänkandet s. 385-387 och 436 f).

Remissinstanserna: RÅ har inte haft någon erinran mot de föreslagna övergångsbestämmelserna och överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt har tillstyrkt dem. Länsäklagaren i Malmöhus län har tillstyrkt att den nya lagen inte görs retroaktiv. RSV har funnit den föreslagna ettåriga över­gångstiden för kort för att ulredning skall hinna ske och talan väckas i alla de ärenden som ligger i balans (bilaga 6 avsnitt 7).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den allmänna straffrättsliga principen atl en straffbestämmelse inte får ges tillbakaverkande kraft bör tillämpas även på bestämmelserna om näringsförbud. En näringsidkare skall alltså inte genom de nya reglerna drabbas hårdare än han kunnal förutse när han gjorde sig skyldig till de oegentligheter som lagts honom till last vid prövningen av om han grovt åsidosatt sina åligganden i närings­verksamhet. Däremol skall de bestämmelser i den nya lagen som riktar sig till den som har fått eller kan komma i fråga för förbud och som är mera fördelaktiga för honom tillämpas också när förbud har meddelats eller talan om förbud har väckts före ikraftträdandet.

Skälen för mitt förslag: Jag föreslår atl den nya lagstiftningen träder i krafl den 1 juli 1986.

Principen att en straffbestämmelse inte får ges tillbakaverkande kraft kommer till uttryck i 2 kap. 10 § första siycket RF, som föreskriver atl straff eller annan brottspåföljd inte får åläggas för gärning som inte var belagd med brottspåföljd, när den förövades. Inte heller fär svårare brotts­påföljd åläggas för gärningen än den som var föreskriven då. Det tilläggs atl det som sägs om brottspåföljd även gäller förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. Vid sidan härom gäller på straffrättens områ­de även en annan princip, dock inte utan undantag, nämligen att om det' efter brottets begående stiftas ny lag som föreskriver ett lindrigare straff, denna skall tillämpas även pä en gärning som begicks före lagändringen (jfr 5§ lagen /1964:163/ om införande av brottsbalken och prop. 1971:125 s.36). Näringsförbud är visserligen, som kommittén uttalat, formellt sett inte all anse som vare sig straff eller särskild rättsverkan av brott. Påfölj­den är ändå av sådan art att de principer som grundlagsregeln ger uttryck för enligt kommitténs mening bör följas.

Jag delar den uppfattningen. De nu angivna rättssäkerhelsprinciperna    125

bör enligt min mening tillämpas enligt följande.


 


I vissa avseenden är bestämmelserna i den föreslagna lagen mera fördel- Prop. 1985/86: 126 aktiga för den som har fått eller kan komma i fråga för näringsförbud. Det får i viss mån sägas vara fallet med bestämmelserna om upphävande av och dispens från förbud. Beslämmelserna härom bör i enlighet med de principer jag nyss angett tillämpas även på förbud som har meddelats före ikraftträdandet eller som meddelas senare på grundval av en lalan som väckts före ikraftlrädandel. Även de nya beslämmelserna om tillsyn -som ju inte riktar sig till dem som har näringsförbud — bör tillämpas på förbud som meddelals enligt den nu gällande regleringen. Bestämmelserna om överträdelse av förbud innebär ingen skärpning i förhållande lill vad som gäller nu. Den nya lagstiftningen bör därför få genomslagskraft även i denna del.

Den nya lagen innebär i andra avseenden en skärpning för den som kommer i fråga för näringsförbud i jämförelse med läget idag. Förutsätt­ningarna för näringsförbud har således utvidgats genom att det ovillkorliga kravet på konkurs har slopats. Vidare har en utvidgning skett beträffande verkan av elt förbud genom de nya reglerna om förbud mol anställning hos vissa närstående liksom i den tidigare rörelsen. Även förbudel alt faktiskt leda en enskild näringsverksamhet eller en näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i förvaltningsform innebär en utvidgning, Ocksä förbudet mol visst aktieinnehav är en nyhet.

Det ligger i linje med det tidigare nämnda grundlagssladgandel att de nya reglerna om näringsförbud utom konkurs tillämpas endast om de oegent­ligheter som läggs till grund för prövningen av om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet har inträffal efter den nya lagens ikraftträdande.

Däremot bör det inte vara uteslutet att vid bedömningen av om närings­förbud är påkallat från allmän synpunkt beakta också äldre oegentligheter, t, ex, alt näringsidkaren före den nya lagens ikraftträdande har dömts för brott i näringsverksamhet,

I några avseenden är förutsättningarna för näringsförbud snävare utfor­made i mitt förslag än enligt nu gällande regler. Delta gäller i fräga om tillfälligt förbud. Sådanl kan idag meddelas om särskilda skäl föranleder det. Något särskilt krav i bevishänseende uppställs inte i lagen. Jag föreslår däremot atl det skall vara uppenbart att näringsförbud skall meddelas. Den av mig föreslagna regeln är därför i fråga om beviskravet mera restriktivt utformad än den nu gällande. Jag anser därför att, även om talan om tillfälligt näringsförbud har väckts före ikraftträdandet men då ännu inte prövats, den av mig föreslagna bevisregeln skall lillämpas vid prövningen.

Förutsättningarna för atl meddela näringsförbud i konkurssitualionen
har också blivit något mera restriktivt utformade i den nya lagen är enligt
nu gällande ordning. Sålunda har den särskilda beslämmelsen i KL om
näringsförbud vid upprepade konkurser ingen motsvarighet i mitt förslag.
Vidare krävs enligt detta att näringsförbud skall vara påkallat från allmän
synpunkl. De tidigare nämnda principerna uppställer därför inget hinder
att här tillämpa de nya reglerna om förutsättningarna för förbud och att
därvid låta också oegentligheter från tiden före ikraftträdandet ligga lill
grund för prövningen av om vederbörande har grovt åsidosatt sina åliggan-
    126


 


den i näringsverksamhet. Å andra sidan är verkan av näringsförbudet, som Prop. 1985/86: 126 jag nyss anföri, mera omfattande enligt den nya lagen. De äldre besläm­melserna om verkan av förbud bör därför gälla, om de oegentligheter som ligger lill grund för bedömningen alt näringsidkaren har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller pä annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Reglerna om ikraftträdande m.m. kommer alltså all medföra atl del övergångsvis kommer atl förekomma näringsförbud av delvis olika slag. Det är givelvis lämpligt atl skillnaden kommer lill uttryck i näringsförbuds­registret. När domstolen meddelar näringsförbud enligt det särskilda kon­kursrekvisitet men verkan av förbudet skall följa de äldre bestämmelserna bör den i domen eller beslutet särskilt ange innebörden av detta.

5 Utökad vandelsprövning

5.1 Principiella utgångspunkter

Jag har tidigare redovisat min principiella inställning till näringsförbud och näringstillstånd (avsnitt 3). De åtgärder som nu bör vidtas mot oseriösa näringsidkare bör väsentligen bygga på ett utvidgat system med näringsför­bud. Jag har också funnit det lämpligt alt en utökad vandelsprövning i två redan tillständspliktiga branscher blir föremål för praktisk utvärdering.

Eko-kommissionen har utpekat de branscher som anses särskill drab­bade av oseriöst företagande. Dessa är restaurangbranschen, bilbran­schen, delar av transportbranschen, byggbranschen, städbranschen och fastighetsförmedlingsbranschen. När jag nu är beredd alt praktiskt utvär­dera näringslillslåndssyslemel har jag som nämnis funnit del rationellt att genomföra försök inom problembranscher, som redan har någon form av tillståndsprövning. Genom all ett administrativt system är uppbyggt för prövning av ärenden och för tillsyn kan en sådan försöksverksamhet genomföras ulan atl särskilda resurser behöver avdelas. Som framgått av min redovisning har jag valt restaurang- och transportbranscherna för de försök som nu skall genomföras. För yrkestrafiken finns en huvudsakligen trafikpolitiskt betingad lagstiftning om tillståndsplikt för atl fä driva näring. För restaurangbranschen finns alkoholpolitiskt betingad lagstiftning om tillståndsplikt för servering av alkoholdrycker. Inom branscherna finns en tämligen långtgående personlig lämplighetsbedömning av näringsidkare, och lagarna används även som etl instrument i kampen mot ekonomisk brottslighet. Trots detta är de båda branscherna drabbade av oseriöst företagande, Ytteriigare åtgärder är befogade. Jag vill därför efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet och med statsrådet Sigurd­sen anföra följande.

127


 


5.2 Transportbranschen                               •      Prop. 1985/86:126

5.2.1 Problem m.m.

Inom transportbranschen bedrivs olika typer av yrkesmässig trafik. Där finns laslbilsåkerier, laxirörelser och busstrafik.

Yrkesmässig lastbilslrafik med trafiktillstånd utövades vid årsskiftet 1984-85 av ca 17 700 tillståndshavare. I genomsnitt fanns 2,3 bilar per åkeri. Åkeribranschen är en småförelagarnäring. Ca 93 % av företagen har en till fem bilar. En slor del av småföretagen inom branschen uppträder inom ramen för kollektivt ägda transportföretag och genom transporlför-medlingsförelag. När det gäller enbart tillståndsbelagda fordon uppgick fraklintäkterna år 1984 lill närmare 11 miljarder kr. Antalet anslällda inom näringen har uppskattats lill ca 40 000.

Det dominerande antalet företag inom taxinäringen är s. k. enbilsföretag som drivs som enskild firma. Den Ijuli 1984 fanns ca 9 500 laxUillslånd. År 1983 beräknades omsättningen inom taxinäringen lill ca 3 miljarder kr. Samma år beräknades konsumenternas erlagda avgifter m. m. inom kollek-livtrafiken lill drygt 6 miljarder kr., varav taxis andel utgjorde ca 1,5 . miljarder kr.

Det har i skilda sammanhang kunnat konstaleras att det inom vägtrans­portbranschen förekommer problem med olika slag av överträdelser. Iakt­tagelser har kunnal göras av elt flertal myndigheter, bl.a. Iransporträdel , (TPR), trafiksäkerhetsverket, yrkesinspektionen, RSV, länsstyrelserna och polisen. Svenska åkeriförbundel och Svenska Transportarbelareför­bundel har också påtalat missförhållandena i branschen. De beskrivningar av problemen som har getts är tämligen samstämmiga. Regelöverträdel­serna har avsett inte enbart brott mot den särskilda yrkeslrafiklagstiftning-en eller mot trafik- och fordonslagsliflningen i övrigt ulan även mot de regler som gäller för all näringsverksamhet.

De överträdelser som har uppmärksammats har gällt bl.a. olaga yrkes­mässig trafik, s. k. svarlåkning. Del innebär alt någon utför transporter ulan tillstånd eller överträder de ramar som tillståndet ger. Brott mol mer irafiksäkerhelsinriktade regler såsom arbetstids-, fordons- och vägtrafik-bestämmelser förekommer. Inom transportnäringen liksom inom många andra branscher finns del vidare företagare som inte rätteligen redovisar sin rörelse, inte deklarerar sina inkomster och inte betalar arbetsgivarav­gifter, källskall för sina anställda eller andra skatter.

Det är självklart att regelöverträdelser av den art jag nu har beskrivit
medför belydande problem för samhälle, anställda och konkurrenter. Myc­
ket har därför redan gjorts för att motverka de missförhållanden som har
konstaterats inom vägtransportsektorn. Del finns tecken på att de åtgärder
som har vidtagits nu börjar ge resultat. Arbetet mot missförhållanden inom
yrkeslrafiken har dock inte mist sin aktualitet. Problem finns fortfarande
och kampen mot regelöverträdelser och den illojala konkurrensen måsle
fullföljas på ell kraftfullt sätt. I propositionen om vissa yrkestrafikfrågor
m.m, (prop. 1983/84:65, TU 11, rskr. 140) uttalas bl.a. att det torde vara
möjligt att pröva ytterligare metoder för att motverka missförhållanden
inom den yrkesmässiga trafiken.
                                                         128


 


5.2.2 Nuvarande ordning                                                 Prop. 1985/86: 126

Villkoren för yrkestrafiken regleras i yrkestrafiklagen (1979:559; YTL) och yrkeslrafikförordningen (1979:871; YTF). Yrkesmässig trafik får dri­vas endast av den som har IrafikliUstånd. Tillslånd lill trafiken meddelas av länsstyrelsen i samtliga fall utom när det gäller linjelrafik som avser mer än ett län. Tillstånd meddelas dä av TPR. Tillstånd får ges endast till den som med hänsyn lill yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhåUanden samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig atl bedriva verksamheten.

Ett trafiklillslånd kan i vissa fall återkallas, nämligen om del i den yrkesmässiga trafiken eller i övrigt vid driften av trafikrörelsen förekommit sådana missförhållanden att tillslåndshavaren inte kan anses lämplig all fortsätta verksamheten.

Reglerna har successivt anpassats till ändrade krav. Tidigare gjordes vid samtliga tillståndsprövningar en behovsprövning av de sökta rörelserna. Denna prövning logs bort år 1979 när det gäller godstransporter i besläll-ningslrafik. För den övriga yrkestrafiken kvarstår prövningen. År 1982 behandlade riksdagen vissa yrkestrafikfrågor (prop. 1981/82:78, TU 30, rskr 302). Riksdagens beslut innebar bl. a. atl den ekonomiska lämplighets­prövningen av den som söker tillstånd till beslällningstrafik för godstrans­porter ändrades. Härvid slopades en strikt formaliserad och för myndighe­terna arbetskrävande ekonomisk lämplighetsprövning - vilken hade visat sig ha ringa praktiskt värde. I stället förordades uppföljningar av tillstånds-havarnas ekonomiska skölsamhel. Detta skulle kunna ske genom exempel­vis etl regelbundet samarbete mellan lillståndsmyndighelerna och krono­fogdemyndigheterna och genom etl utökat samarbete mellan den enhet inom länsstyrelserna, som beviljar trafiktillstånd, och länsstyrelsernas skatteavdelningar. Genom förenklade rutiner frigjordes vidare resurser för bättre uppföljning.

Ålgärder vidtogs också för att stävja fusket med taxametrar. Vidare uttalade sig riksdagen för en skärpning av kravet på yrkeskunnande hös dem som vill etablera sig inom transportbranschen, I propositionen fram­hölls bl, a, att kravel på viss körkortsbehörighet för all erhålla tillstånd till beslällningstrafik för godstransporter inte garanterar all den sökande har de allsidiga kunskaper som idag bör krävas av en företagare i transport­branschen. Förutom kännedom om hur tunga fordon och skilda slags laster skall hanleras från bl. a. trafiksäkerheissynpunkl krävs också enligt propo­sitionen kunskaper av ekonomisk och adminislraliv arl för atl rörelsen skall kunna bedrivas på elt riktigt sätt. Genom att ställa höga krav på yrkeskunnande borde risken minska för att den som söker trafiktillstånd inte är medveten om de ekonomiska och rättsliga villkor som gäller för den planerade rörelsen. I propositionen hänvisades också till att Svenska åke­riförbundet lämnat förslag lill förelagarutbildning. En sådan utbildning kunde enligt propositionen väl ligga till grund för länsstyrelsernas bedöm­ning av den sökandes yrkeskunnande.

När det gäller laxilrafiken hade frågan om yrkeskunnande tidigare be­handlats i en proposition om vissa taxifrågor som riksdagen antog år 1980

129

9   Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


 


(prop. 1979/80:142, TU 27, rskr 403). I propositionen uttalades bl.a. att Prop. 1985/86: 126 man i fråga om sökande av tillslånd till s. k. laxitrafik bör ta fasta på den utbildningsverksamhet som Svenska Taxiförbundet bedriver. Som viUkor för all erhålla tillslånd borde därför enligt propositionen krävas att en sökande, som inte på annal sätt har förvärvat molsvarande kunskaper, har genomgått eller kommer atl genomgå en kurs som förbundel har godkänt.

Mot bakgrund av statsmakternas beslut har TPR fastställt vissa regler som på försök började tiUämpas den 1 januari 1983.

Erfarenheterna har varit goda. F. n. erfordras enligt TPR: s kungörelse (TRPFS 1985:2) om kravet på yrkeskunnande enligt yrkestrafiklagen atl den som söker tillstånd i princip skall ha genomgått en särskild utbildning - omfattande bl. a. ekonomisk planering och finansiering, bokförings- och skattefrågor, lagstiftning om transporter och fordon, kostnads- och priskal-kylering samt försäkringsfrågor - eller alt vederbörande på annat sätl har förvärvat ett molsvarande yrkeskunnande.

Reglerna för återkallelse har skärpts tämligen nyligen. 1 YTL (3 kap. 1 §) föreskrevs tidigare att tillståndet skall återkallas, om det i den yrkesmäs­siga trafiken har förekommit sådana missförhållanden atl tillslåndshavaren inte kan anses lämplig att fortsätta verksamheten. Efter förslag i proposi­tionen 1983/84:65 om vissa yrkestrafikfrågor m. m. (s. 13 ff) ändrades den aktuella bestämmelsen så att återkallelse numera kan ske, om del i den yrkesmässiga trafiken eller i övrigt vid driften av trafikrörelsen har före­kommit sådana missförhållanden att tillständshavaren inte kan anses lämp­lig att fortsätta verksamheten. Av propositionen framgår atl de missförhål­landen som där åsyftas exempelvis kan bestå i sådana reslföringar av skaller och avgifter, vilka inte kan antas bero på tUlfälliga affärsmässiga betingelser, utan snarare på bristande vilja eller förmåga att rätl sköta rörelsens förpliktelser gentemot det allmänna. Det kan också röra sig om att tillständshavaren mera systematiskt åsidosätter andra regler för elt förelags drifl, t. ex, bestämmelserna om bokföring och redovisning.

Frågor om samarbete mellan myndigheter har ägnats slor uppmärksam­het inom ramen för regleringen på yrkestrafikområdet.

Enligt 10 kap, 3 § YTF skall domslol som funnit någon skyldig till de brott som anges i paragrafen sända en avskrift av domen till den länsstyrel­se som meddelat.tillståndet. Denna skyldighet åligger också åklagare och polismyndigheter när del gäUer strafföreläggande och ordningsbot. Rör domen eller beslutet nägon som inte har tillstånd sänds domen eller beslu­lel till länsstyrelsen i det län där vederbörande är kyrkobokförd eller, i fråga om juridisk person, till länsstyrelsen i det län där företagets ledning finns, Länsslyrelsen har skyldighet att också viss tid bevara uppgifter om sådana förseelser.

Som framgår av 10 kap, 2§ första stycket YTF föreligger numera skyl­dighet atl anmäla missförhållanden lill länsstyrelsen inte endasl för polis­myndighet utan också för varje annan myndighet som på ett eller annat sätl i sin verksamhet kommer i beröring med tillståndshavare eller yrkesmässig trafik. Detta innebär atl bl, a, kronofogdemyndigheten och yrkesinspektio­nen skall anmäla sådana förhåUanden till länsstyrelsen.

Det är viktigt atl notera alt ocksä länsstyrelserna har skyldighet att för  130


 


polis- och åklagarmyndigheter påtala förhållanden som bör föranleda ingri­panden (10 kap, 2 § andra siycket YTF),

Del är väsentligt att länsslyrelserna regelbundet samarbetar med andra myndigheter och organisationer som berörs av yrkeslrafikfrågor. Det är också viktigt att former skapas för samarbete inom länsstyrelserna. De enheter som närmasl lorde vara berörda är den enhet där yrkeslrafikfrågor handläggs, uppbörds-, mervärdeskatte- och revisionsenheterna samt bil-och yrkestrafikregistren,

TPR utfärdar de föreskrifter som behövs för tillämpningen av lagstift­ningen om yrkesmässig trafik. Delta innebär bl, a, att rådet skall verka för atl den yrkesmässiga trafiken bedrivs i från samhällets synpunkt godtag­bara former, TPR har också all sörja för atl lagstiftningen tillämpas på ett enhetligt sätl, TPR verkar härvid för att samarbete etableras mellan lill­ståndsmyndighelerna och de övriga myndigheter och organisationer som berörs av yrkeslrafikfrågor. Bland de centrala myndigheter som är engage­rade i delta samarbete kan nämnas arhetarskyddsstyrelsen, generaltull­styreisen, RSV, RPS och RÅ.

Regelbundet erfarenhetsutbyte i olika former mellan länsstyrelser, polis­myndigheter, kronofogdemyndigheter och lokala bransch- och arbetsta­garorganisationer förekommer också. Arbetet är i hög grad inriktat på att stävja s.k, svartåkning samt atl hindra alt personer som underlåter all betala skatter och avgifter till det allmänna innehar trafiktillstånd. Här kan noteras atl antalet återkallade trafiktillstånd har ökat under senare lid.


Prop. 1985/86: 126


5.2.3 Utökad vandelsprövning inom yrkestraflkområdet

Mitt förslag: Yrkestrafiklagens bestämmelser om prövning av den sökandes personliga lämplighet ändras så att del uttryckligen fram­går att den som skall kunna få trafiktillstånd skall vara lämplig med avseende på laglydnad och på benägenhet att fullgöra sina skyldig­heter mot det allmänna.

Eko-kommissionens förslag: Åkerierna inordnas i det system för näringstill­stånd som kommissionen föreslär. Lämplighetsprövningen enligt YTL fo­reslås ersatt av den vandelsprövning som skall äga rum inom ramen för den allmänna lag om näringstillstånd som kommissionen föreslår. Grunderna för vandelsprövningen sammanfaller med mina.


Remissinstanserna: Remissinstansernas allmänna inställning till etl system med näringstillstånd för vissa branscher har redan redovisats (avsnitt 3.3), När det gäller yrkestrafiken förs vissa specifika synpunkter fram som bör återges här. Svenska Transportarbetareförbundet tillstyrker krav på nä­ringstillstånd för åkerier och taxi. Flera remissinstanser anser det olämp­ligt alt införa näringstillstånd för åkerierna. Bl, a, TPR, några länsstyrelser, Svenska åkeriförbundet och Intresseföreningen för enhetscheferna vid länsstyrelsernas juridiska enheter är av denna uppfattning. Skälen för


131


 


deras ställningstagande kan sammanfattas på följande sätl. Eftersom det Prop. 1985/86: 126 redan idag finns etl väl utvecklat och effektivt syslem för lämplighels-prövning av personer som vill etablera sig inom åkeribranschen, saknas del skäl alt låta branschen omfattas av ett eventuellt system med närings­tillstånd. Prövningen av den yrkesmässiga trafiken enligt YTL innehåller redan en vandelsprövning som i stort överensstämmer med den som skall ske enligt eko-kommissionens förslag. Om man inför näringstillstånd i branschen får man vidare två parallella regleringar som kan ge problem. Näringstillstånd för vissa grenar av yrkestrafiken kan vidare lätt leda till atl den helhet som lagregleringen om den yrkesmässiga trafiken utgör bryts sönder utan att man kan överblicka konsekvenserna härav. Enligt eko­kommissionen skall näringstillstånd gälla för en viss begränsad tid i en bransch. Enligt remissinstanserna är det oklart i vad mån tanken varit att vandelsprövningen inom åkerinäringen helt skall utgå den dag kravel på näringstillstånd avvecklas eller om den då skall återföras lill YTL.

Den väg som de nämnda remissinstanserna i stället anvisar för att förbättra förhållandena inom bl.a. åkerinäringen är en komplettering av YTL, bl.a. när det gäller vandelsprövningen. Enligt TPR bör man vidare överväga ytterligare åtgärder för atl komma lill rätta med de missförhållan­den som finns i branschen. Som exempel på frågor som kan övervägas nämner rådet elt förbättrat och utvidgat utnyttjande av olika register, förbättringar av adminislraliv arl och ett utökat samarbete mellan myndig­heter.

Skälen för mitt förslag: Det har i skilda sammanhang, som jag har redovi­sat, kunnat konstaleras atl det inom yrkestrafiksektorn förekommer pro­blem med olika slag av regelöverträdelser. Detta gäller inte enbart brott mot de särskilda trafikförfattningarna utan även överträdelser av de regler som gäller för all näringsverksamhet. Överträdelserna medför en allvarlig illojal konkurrens för de seriösa företagen och de innebär även belydande nackdelar för samhälle och anställda.

För atl råda bot på missförhållandena inom den yrkesmässiga trafiken har olika åtgärder vidtagits under senare är. Detta gäller bl. a. prövningen av lillståndshavarnas lämplighet och reglerna om återkallelse av trafiktill­stånd.

Jag vill här erinra om den reformering av reglerna som genomfördes år 1982 (prop. 1981/82:78), som bl.a. innebar skärpta krav på yrkeskunnande för dem som vill etablera sig inom transportbranschen, effektivare system för utmärkning av fordon och effektivare uppföljning, bl, a, genom använd­ning av tillgängliga register och genom utökat samarbete mellan tillstånds­myndigheterna och andra berörda myndigheter. Vidare infördes år 1984 som jag har redovisat utökade möjligheter att återkalla trafiktillstånd,

TPR har vidare initierat åtgärder mot missförhållanden i branschen, utformat rutiner för bl. a. samarbete mellan myndigheter och preciserat vad kravet på yrkeskunnande skall innebära i praktiken.

Trots alt yrkeslrafiken är en reglerad bransch som är mer kartlagd än
mänga andra branscher och trots att kraftfulla älgärder vidtagits under
senare år i avsikt att minska problemen, kan missförhållanden fortfarande
  132

noteras.


 


Min slutsats av den redovisning av problemen som jag har lämnat är att Prop. 1985/86: 126 ett system med tillståndsgivning avseende den yrkesmässiga trafiken i sig inte innebär atl man kan undvika alla missförhållanden inom branschen. Systemet måsle följas upp och förändras om omständigheterna påkallar det. Också eko-kommissionen kom i sitl arbete fram till att problemen inom framförallt åkerinäringen var sådana att ytterligare åtgärder borde vidtas. Kommissionens lösning var atl åkerinäringen skulle vara en av de branscher för vilka krav på näringstillstånd för dem som ville bedriva verksamhet ställdes.

Som jag tidigare har anfört bör en utökad vandelsprövning i huvudsak efler eko-kommissionens grunder på försök införas inom transportbran­schen. Detla bör ske genom atl kraven för lillslånd enligt YTL skärps. Flera remissinstanser har förordat en sådan lösning av skäl som jag har redovisat.

Som lidigare har framgått får trafiktillstånd ges endast till den som med hänsyn till yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig alt driva verksam­helen. Denna lämplighetsprövning är naturligtvis av central betydelse för hela branschens funktion. Den prövning som i dag innefattas i den person­liga lämpligheten kan sägas utgöra elt slags vandelsprövning för atl utröna om sökanden kan förväntas efterleva de bestämmelser som gäller för trafikutövningen. Enligt 2 kap, 16 § YTF skall därvid särskild vikt läggas vid om sökanden tidigare gjort sig skyldig till upprepade eller allvariigare överträdelser av någon särskild yrkeslrafikbestämmelse eller av de be­stämmelser som avser förarnas arbets- och vilotid, fordonens eller vägar­nas belastning, fordonens hastighet eller andra bestämmelser som är vä­sentliga för säkerheten eller om han i övrigt har brustit i allmän laglydnad i sådan utsträckning alt han kan antas vara olämplig som trafikutövare.

Prövningen av den personliga lämpligheten innefattar således i praktiken närmast en kontroU av den sökandes laglydnad i sådana avseenden som har betydelse för bedömningen av lämpligheten som just trafikutövare. Likaväl som då det gäller grunderna för återkallelse av trafiktillstånd kan det naturiigtvis dä ett tillstånd skall meddelas finnas skäl att beakta även andra förhållanden. Genom alt just vid själva ansökningstillfället i högre grad beakta den sökandes benägenhet atl fullgöra sina skyldigheler gent­emot det allmänna, ökar möjligheterna att förebygga att personer som från allmän synpunkt är olämpliga som företagare över huvud taget etablerar sig i branschen. Härigenom kan såväl förluster för stat och kommun som illojal konkurrens undvikas. Genom att ändra YTL;s bestämmelser om prövning av den sökandes personliga lämpUghel till en föreskrift om pröv­ning av dels laglydnad, dels benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna skulle lämplighetsprövningen således kunna effektiviseras och ges ökad tyngd.

Den prövning som jag här åsyftar bör alltså inte begränsas till vad som
kan vara motiveral från trafikpolitisk synpunkl i snäv mening, I fortsätt­
ningen skall alltså dessulom hänsyn tas till brottslighet och misskötsamhel
som påverkar lämpligheten att driva näringsverksamhet över huvud tagel.
Det innebär atl även brister när det gäller'atl följa t,ex, lagstiftning till
      133


 


skydd för anställda skall beaktas. Den som utnyttjar s.k. grå arbetskraft     Prop. 1985/86: 126 skall alltså inte kunna få trafiktillstånd. Det skall inte heller den som på annal sätt systematiskt åsidosätter del allmännas föreskrifter till skydd för arbetskraften.

Genom den föreslagna ändringen uppnås den utökade vandelsprövning i transportbranschen, som jag har föreslagit skall införas på försök (avsnitt 3.3).

Kontrollen av den sökandes benägenhet att fullgöra sina skyldigheler mot det allmänna kan bl.a. ske genom samarbete mellan lillslåndsmyn­dighelen och kronofogdemyndigheten. Etl sådanl samarbete förekommer på många håll i dag. Enligt YTF finns f n. ingen föreskrift om obligatorisk remiss till kronofogdemyndigheterna. Jag har övervägt om en sådan regel bör införas. Mol en sådan ordning talar dock flera förhållanden och jag är inte beredd alt föreslå någon ytteriigare formalisering av utredningsförfa-randel. Jag förutsätter att länsstyrelserna samarbetar med kronofogde­myndigheterna i den utsträckning som erfordras för att en allsidig bedöm­ning skall kunna göras av sökandens vandel. Jag vill i detla sammanhang också påpeka atl del många gånger kan vara värdefullt för länsslyrelserna att höra lokala näringslivsorganisationer och fackliga organisationer i tiU­ståndsärenden. Del bör befrämja systemets effektivitet. Väsentligt är gi­vetvis att lillslåndsmyndighelen noga beaktar all inte ovidkommande hän­syn får göra sig gällande vid prövningen, exempelvis då konkurrenter eller potentiella konkurrenter hörs. Jag vill stryka under att de prövningsmo­ment som jag föreslår skall tillföras systemet inte heller ger något ökat utrymme för behovsprövning än som redan finns i det nuvarande.

Den ändrade lydelse av 2 kap. 3 § YTL som jag nu förordar innebär således en viss utökning av vandelsprövningen, betingad av behovel all ingripa mot ekonomisk brottslighet. I övrigt sker ingen förändring av lagens innehåll. Den som enligt gällande regler bedöms vara olämplig som irafikulövare, bUr del också i fortsättningen.

Den nya lagstiftningen bör träda i krafl samtidigt som den föreslagna lagen om näringsförbud, dvs. den 1 juli 1986.

Jag har i det föregående (avsniti 3.3) uttalat att den slutliga utvärdering­en av försöksverksamheten bör göras efler förslagsvis en treårsperiod.

5.3 Restaurangbranschen

5.3.1 Problem m.m.

Inom restaurangbranschen räknar man med alt det finns 15 000-20 000
s.k. matställen. Gatuköken är då inte inräknade. Enligt socialstyrelsens
register fanns i april 1985 närmare 9 900 serveringstillstånd för försäljning
av alkoholdrycker. Övervägande delen av denna försäljning riktar sig till
allmänheten och endast en mindre del till klubbar och slutna sällskap.
Nettoökningen av antalet meddelade serveringstillstånd var under år 1984
ca 360. Omsättningen för de ca 3000 restauranger, som har tillstånd att
servera starkare drycker än öl klass
II, beräknades år 1984 till 8,75 mU-
jarder kr. Restaurangbranschen sysselsätter enligt vissa uppskattningar ca
134


 


60 000 personer. Ägarbyten är vanliga. Siffror har redovisats som innebär     Prop. 1985/86: 126 atl 10% av företagen skiftar ägare under elt år.

De problem som finns inom restaurangbranschen har dokumenterats i olika sammanhang. Hotell- och reslaurangulredningen (H 1974:01) gjorde vissa undersökningar som redovisades i betänkandet (SOU 1978: 37) Ho­tell- och restaurangbranschen. Hotell- och restauranganställdas förbund lät år 1981 genomföra en utredning om ekonomisk brottslighet m. m. inom restaurangbranschen. En arbetsgrupp som har verkat för samordning av Göteborgs, Malmö och Slockholms kommunala insatser mot ekonomisk brottslighet har beskrivit brottsligheten inom branschen. Vidare har BRÅ publicerat en ulredning om ekonomisk och organiserad brottslighet och dess anknytning lill restaurangbranschen (kansli-PM 1983:1). Också poli­sens allmänna utredningsarbete om organiserad och ekonomisk brottslig­het har gett intressanta uppgifter om restaurangbranschen. De studier som sålunda genomförts ger följande bild av förhållandena inom branschen.

Strukturen inom restaurangbranschen är sådan alt det torde finnas stora möjligheter atl begå brott i näringsverksamheten. Brotten är också svåra att upptäcka. Brottslighetens omfattning är svår atl uppskatta och det är tveksamt om generella slutsatser kan dras från de studier som har gjorts. I mycket stor utsträckning rör del sig om storstadsproblem. I BRÅ: s utred-, ning kunde brott beläggas i över hälften av de företag som hade studerats. Detta ger en antydan om problemen med brottslighet i branschen. Vidare har eko-kommissionen strukit under atl restaurangbranschen är myckel drabbad av oseriöst förelagande,

I många fall beslår brotten inom restaurangbranschen av en kombination av ekonomisk och organiserad brottslighet. Flera utredningar har visat atl personer som figurerar i samband med organiserad brottslighet i olika former ofta har sin huvudsakliga sysselsättning inom restaurangbranschen. En restaurang kan användas som täckmantel för häleriverksamhet, narko­tikahandel, koppleri m.m.

När det gäller ekonomiska broll inom branschen är del vanligt alt de syftar lill att undandra inkomster från beskattning, exempelvis genom alt intäkter från viss verksamhei inte redovisas. Andra illojala förfaringssätt är kringgående av reglerna om skatleuppbörd, underlåtenhet atl betala arbetsgivaravgifter och konkursmissbruk. Vid skatterevisioner inom re­staurangbranschen har en tämligen hög frekvens av oegentligheter upp­täckts. Oredovisade skaller har därvid uppgått till högre belopp än vad som gäller för många andra branscher. Många restaurangföretag är rest­förda för stora belopp. Förekomsten av s, k, svart arbetskraft och kring­gående av arbeistagarbegreppei utgör problem inom branschen.

Eko-kommissionens slutsals är alt den kontroll som idag sker i samband med prövningen av serveringstillstånd och den sanerande verksamhet som bedrivits i branschens regi inte varit tillräckliga åtgärder för alt komma åt problemen.

135


 


5.3.2 Nuvarande ordning                                                 Prop. 1985/86: 126

För servering av alkoholdrycker krävs tillstånd enligt lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD). Med alkoholdrycker avses spritdrycker, vin, starköl och öl klass II (1 § LHD). Tillslånd meddelas av länsstyrelsen. Är del fråga om tillstånd till servering som inte är av tillfällig art skall yttrande inhämtas från polismyndigheten och kommunen, innan beslut fattas. Kom­munen har vetorätt, när nytt tillstånd skall meddelas (58-61 §§ LHD). Talan mol länsstyrelsens beslul förs genom besvär hos socialstyrelsen. Mot socialstyrelsens beslut får talan inte föras (68 § LHD).

Vid tillståndsgivningen skall särskilt beaktas bl. a. sökandens lämplighet (40 § LHD). Etl meddelat tillstånd kan återkallas om serveringen föranle­der olägenheter i fråga om ordning, nykterhet och trevnad eUer om serve-ringsbeslämmelserna inte iakttas (64 § första styckel LHD). Detta gäller också i fall då tillslåndshavaren inte längre kan anses lämplig alt bedriva servering av alkoholdrycker eller då de förutsättningar i övrigt som gäller för meddelande av tillstånd inte längre föreligger (64 § andra styckel LHD). I stället för återkallelse får tillslåndshavaren meddelas varning eller sär­skilda föreskrifter.

I propositionen 1976/77:108 om alkoholpolitiken, som låg till grund för LHD, anförde föredraganden, all en noggrann tillståndsprövning innefat­tande bl.a. en prövning av sökandens personliga lämplighet borde ske i syfte atl undanröja riskerna för alkoholpoUliska ölägenheter i samband med serveringen.

Socialstyrelsen har i allmänna råd beträffande LHD uttalat alt lämplig­hetskravet får anses innebära, att sökanden skall vara lämplig för den socialt ansvarsfulla uppgiften att driva servering med alkoholdrycker och alt tyngdpunkten i lämplighetsprövningen bör ligga i en allmän bedömning av sökanden. Vid denna bedömning krävs bl. a. kännedom om alkohollag­stiftningen. Ocksä sökandens ekonomiska förutsättningar att driva rörel­sen prövas. Vidare mäste enligt socialstyrelsen ett ansenligt krav ställas på sökandens sociala anpassning. Härvid skall hänsyn tas bl. a. tUl brottslig­het och dess relevans för sökandens lämplighet all bedriva alkoholserve­ring. Del som sägs om sökanden bör enligt socialstyrelsen gälla såväl enskild person som juridisk person, styrelseledamöter och annan person i ledande ställning inom företagel, såsom verkställande direktör, bolagsdel­ägare och aktieägare med mera belydande aktieinnehav. Prövningen bör gälla den eller dem som kommer att ha det verkliga inflytandet i rörelsen.

Möjligheten att ingripa mol tillståndshavare som inte längre kan anses lämpliga att bedriva servering av alkoholdrycker följer, som tidigare har nämnts, av 64 § andra styckel LHD. Lagrummet erhöll sin nuvarande utformning enligt förslag i propositionen 1981/82:143 om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket. Ingripande med återkallelse, varning eller särskild föreskrift skall ske mot en tillståndshavare, som brister i personlig lämplighet sedan han fått serveringstillstånd även om.själva serveringen sköts i enlighel med alkohollagstiftningen och utfärdade före­skrifter. Sädan bristande lämplighet kan visas genom ekonomisk missköt­samhel.

136


 


Regeln ansågs alkoholpolitiskt motiverad. I den nyssnämnda propositio­nen anfördes alt den som söker serveringstillstånd och som tidigare visat ekonomisk misskötsamhel genom att t.ex. ha begått skallebrott eller ge­nom all ha hafl återkommande reslföringar av skaller eller avgifter får räkna med att han inte bedöms lämplig all driva serveringsrörelse. Det­samma borde gälla den som redan har tillstånd. 1 propositionen anfördes atl en sådan reslaurangidkare på ett otiUbörligt säll skaffar sig konkurrens­fördelar inom näringen. Det framhölls all snedvridna konkurrensförhållan­den innebär att den seriösa verksamhelen utsätts för en press som medför stora risker för att alkoholserveringsreglerna åsidosätts inom hela bran­schen.

Härutöver pekades på atl den oseriösa verksamheten kunde gå ut över de anslällda och medföra alt slalen gick miste om skatteintäkter.

När del gäller lämplighetsprövningen i fall där en juridisk person driver restaurangrörelse uttalades i propositionen att prövningen naturligtvis skulle innefatta lämpligheten hos den eller de personer som har det verk­liga inflytandet i rörelsen, exempelvis en verkställande direktör eller en styrelseledamot. Del pekades även på all en omprövning av lillsländet kunde vara befogad när belydande aktieposter byter ägare.

För atl ge lillslåndsmyndighelen underlag för bedömningen infördes samtidigt en regel om uppgiftslämnande (69 § fjärde stycket LHD). Krono­fogdemyndigheten skall underrätta länsstyrelsen när den som har tillstånd att servera alkoholdrycker brister i sina åligganden all erlägga skatter eller sociala avgifter. På begäran av länsstyrelsen skall skallemyndigheter och andra myndigheter som uppbär eller driver in skatter eller avgifter lämna uppgifter som länsstyrelsen behöver för tillståndsprövning eller tillsyn enligt LHD. Lämplighetsprövningen enligt LHD ligger dock alltid på lill­slåndsmyndighelen. Det förutsätts alltså inte någol yttrande med ställ­ningslagande i denna fråga från kronofogdemyndigheten eller annan myn­dighet.

Alkoholhandelsutredningen har i det nyligen avlämnade belänkandet (SOU 1985: 15) Handel med alkoholdrycker föreslagit bl.a. att detaljhan­deln med öl klass II och servering av sådant öl inte längre skall kräva lillslånd.


Prop. 1985/86:126


5.3.3 Utökad vandelsprövning inom restaurangbranschen

Mitt förslag: Lämplighetskravet vid tillståndsprövningen för serve­ring av alkoholdrycker enligt lagen om handel med drycker komplet­teras. I lagen anges uttryckligen att vid prövningen särskild hänsyn skall tas till lämpligheten med avseende på laglydnad och benägen­het atl fuUgöra sina skyldigheter mot det allmänna. Lämplighetskra­vet skall gälla även för redan meddelat tillslånd.


Eko-kommissionens förslag: Restaurangbranschen inordnas i del syslem för näringstillstånd som kommissionen föreslår. Lämplighetsprövningen enligt LHD föresläs ersatt av den vandelsprövning som skall äga rum inom


137


 


ramen för den allmänna lag om näringstillstånd som kommissionen före-     Prop. 1985/86: 126 slår. Grunderna för vandelsprövningen sammanfaller med mina. Den pröv­ning som skall företas från rent alkoholpolitisk synpunkt skall även i fortsättningen ske enligt LHD.

Remissinstanserna: När det gäller remissinstansernas allmänna inställning till ett system med näringstillstånd hänvisas till tidigare redovisning (av­snitt 3.3). Specifika synpunkler rörande restaurangbranschen redovisas i del följande.

Socialstyrelsen, några länsstyrelser och Föreningen länsstyrelsernas al­koholhandläggare anser det olämpligt atl låta krav på näringstillstånd er­sätta den vandelsprövning som sker enligt LHD. Bland argumenten kan nämnas att man menar att nuvarande lagstiftning fungerar väl i nu angivet avseende och alt den föreslagna lagen inte underlättar prövningen utan snarare försvårar den. Gränsdragningen mellan vad som är specifikt alko­holpolitiskt och vad som är allmänna lämplighetsfrågor är inte enkel att göra. Två parallella syslem för tillstånd inom restaurangbranschen anses leda till krångel och byråkrati. Eftersom man anser att nuvarande regler enligt LHD ger lika goda möjligheter att bekämpa ekonomisk brottslighet som näringstillslåndssystemet och atl del finns fördelar med att den rent alkoholpolitiska tillsynen kombineras med en granskning av skötseln från ekonomisk synpunkl, förordar man alt vandelsprövningen bibehålls inom ramen för LHD och alt det görs kompletteringar i denna lagsliftning om så erfordras. Hotell- och Restauranganställdas Förbund anser alt ett genom­förande av eko-kommissionens förslag skulle positivt bidra lill en sanering av branschen men att denna sanering skulle kunna göras betydligt effekti­vare om den samtidigt omfattade en behovsprövning.

Skälen för mitt förslag: Del grundläggande syflel med tillslåndsprövningen enligt LHD är som framgått alkoholpolitiskt. Genom bl. a. krav på lämplig-hel hos den som driver eller skall driva alkoholservering vill man förhindra uppkomsten av alkoholpolitiska ölägenheter inom restaurangnäringen. Delta syfle kan naturligtvis till viss del sägas sammanfalla med strävan­dena atl komma till rätta med näringsverksamhet, som måsle anses oseriös genom att den drivs kortsiktigt i spekulationssyfte och inte uppfyller sam­hällets krav på bl. a. redovisning av skatter och avgifter.

Genom lagändringen är 1982 klargjordes alt serveringstillstånd skall återkallas, då ekonomisk misskötsamhel föreligger och tillständshavaren därmed inte kan anses lämplig att driva rörelse med försäljning av alkohol­drycker.

Härigenom försvåras naturiigtvis för icke seriösa näringsidkare att be­
driva verksamhet inom reslaurangnäringen. Denna näring är som jag tidi­
gare har redovisat en av de s. k. riskbranscher för vilka eko-kommissionen
har föreslagit nya regler om näringstillstånd. När jag nu efter remissbe­
handling stannat vid att inte föreslå mera generella regler om näringstill­
stånd, är det naturligtvis angeläget alt pröva andra medel som finns för atl
bekämpa ekonomisk brottslighet. Lämplighetsprövningen enligt LHD är
elt sådant medel när det gäller restaurangnäringen och den bör alltså nu på
     138


 


försök användas även i detta syfle. Jag anser därför alt del av LHD Prop. 1985/86:126 uttryckligen bör framgå atl den som söker eller har serveringstillstånd skall vara lämplig med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mol del allmänna. Denna lämplighetsprövning bör inte be­gränsas till en sädan prövning som redan motiveras frän alkoholpolitiska utgångspunkter.

Genom den föreslagna ändringen uppnås den utökade vandelsprövning i restaurangbranschen, som jag har föreslagit skall införas på försök (avsniti 3.3).

Del nu föreslagna uttryckliga kravel på laglydnad och benägenhet all fullgöra skyldigheler mol del aUmänna bör framgå av etl nylt andra slycke i 40 § LHD. Av lagrummets första stycke bör det alltjämt framgå alt lämpligheten alt driva alkoholservering särskiU skall beaktas. Här gäller andra krav än de som nu särskill behandlats, exempelvis kunskap om alkohollagstiftningen och branschkännedom. Men hit hör liksom f.n. atl ekonomisk misskötsamhel i allmänhet - alltså även gentemot t. ex. borge­närer - kan utgöra grund för en alkoholpolitiskt betingad bedömning atl serveringstillstånd bör vägras eller återkallas.

I fråga om innebörden av lämplighelsbedömningen enligt det nya andra styckel vill jag i försia hand hänvisa till vad som enligt LHD: s förarbeten gäller för den nuvarande lämplighetsprövningen såvitt avser brottslighet och ekonomisk misskötsamhel. Den som enligt den hittillsvarande alko­holpolitiskt betingade prövningen inte kan bedömas lämplig alt inneha serveringstillstånd skall naturligtvis inte heller i fortsättningen anförtros servering av alkoholdrycker.

Den nya regeln innebär etl förtydligande men även en viss skärpning av kraven på en tillståndshavare. Även i fortsättningen bör del som anförts om ekonomisk misskötsamhel i prop. 1981/82:143 ligga till grund för tillämpningen (s. 82-83, 87-88). I fortsättningen skall dessulom hänsyn las lill brottslighet och misskötsamhel som påverkar lämpligheten alt driva näringsverksamhet över huvud taget. Det innebär att även brister när det gäller alt följa t, ex, lagsliftning till skydd för anställda skall beaktas. Den som utnyttjar s, k. grå arbetskraft skall alltså inte få inneha serveringstill­stånd och inte heller den som på annal sätt systematiskt åsidosätter det allmännas föreskrifter till skydd för arbetskraften.

Lämplighetsprövningen skall göras av de hittillsvarande tillståndsmyn­digheterna, dvs. länsslyrelserna samt efler besvär i andra och sista instans av socialstyrelsen. Alkoholhandelsutredningens förslag (SOU 1985:15), som jag tidigare har nämnt, kan dock efter remissbehandling leda fram till nya överväganden om instansordningen.

Enligt gällande regler ankommer det pä länsstyrelsen atl införskaffa den utredning som behövs i ell ärende om serveringstillstånd. Som framgått är skaltemyndigheter och andra myndigheter som uppbär eller driver in skat­ter eller socialavgifter, däribland kronofogdemyndigheterna, skyldiga all på begäran lämna uppgifter som länsslyrelsen behöver.

I praktiken och som följer av det nu angivna föreligger regelmässigt i
tiUståndsärenden uppgifter från i försia hand kronofogdemyndigheten om
den ekonomiska skötsamheten hos dem som söker tillstånd. Däremot
        139


 


förutsätts inte något yttrande med bedömning i lämplighetsfrågan från     Prop. 1985/86: 126 kronofogdemyndigheten och det finns inte någon särskild föreskrift i LHD om obligatorisk remiss till kronofogdemyndigheterna molsvarande regeln i 60 § LHD om remiss till kommunen och polismyndigheten i fråga om nya serveringstillstånd.

Jag har tidigare beskrivit frågor om remiss tiU kronofogdemyndigheterna när det gäller vandelsprövningen enligt YTL och då kommit fram lill atl någon formell skyldighel om sådan remiss inte bör införas. Jag gör samma bedömning här. Kvar står ändå frågan om kronofogdemyndigheterna borde avlåla en bedömning av lämpligheten. Mot en sådan ordning talar dock flera förhållanden. I ett tiUståndsärende kan del vara fråga om all bedöma lämpligheten hos flera personer. Det skulle kunna innebära atl ullätande behövs från flera kronofogdemyndigheter. För att en kronofog­demyndighet skall kunna göra en bedömning krävs alt den i sin tur gör en ulredning och kanske kompletterar sina föreliggande uppgifter. Bedöm­ningen skulle ändå få begränsas till sökandens allmänna lämplighet atl driva restaurangrörelse, eftersom det knappasl kan vara lämpligt atl låta kronofogdemyndigheten ta mera alkoholpolitiskt betingade hänsyn. Inte heller borde etl utlåtande från kronofogdemyndigheten göras bindande för länsstyrelsen. Jag har med hänsyn lill del angivna stannat för att inte föreslå någon ytterligare formalisering av utredningsförfarandet hos läns­slyrelsen.

Jag vUl i sammanhanget erinra om vad jag tidigare har uttalat om bl. a. remiss av yrkeslrafikärenden till lokala näringslivsorganisalioner och fack­liga organisationer (avsnitt 5.2.3). Ett sådant samarbete är naturligtvis Uka aktuellt på förevarande område och motsvarande aspekter som jag då nämnde skall beaktas även här.

Liksom beträffande ändringen i YTL förordarjag atl ändringen i LHD träder i kraft den 1 juli 1986. Vid prövningen av fråga om återkallelse av tillslånd enligt äldre bestämmelser bör, såvitt gäller de nya kraven på laglydnad och benägenhet att fullgöra skyldigheterna mot det allmänna, beaktas endasl förhållanden som inträffat efter ikraftträdandet.

Också här bör den slutliga utvärderingen göras efler förslagsvis en treårsperiod.

5.3.4 Vissa utbildningsfrågor m. m.

Jag övergår nu till att behandla vissa utbildningsfrågor m.m. avseende restaurangbranschen. Den försia frågan jag vill ta upp gäller kompetensen hos de företagare som etablerar sig i branschen. Oseriöst företagande kan många gånger ha sin grund i ren okunnighet. Grundläggande utbildning i företagsskötsel bör därför vara ett medel som kan motverka ekonomisk brottslighet och skatteundandragande. Behovet av utbildning av företagare har uppmärksammals på olika sätt. Från bl, a. fackligt håll har krav pä utbildning rests,

Ocksä eko-kommissionen har - som jag lidigare närmare har redovisat
(avsnitt 3,4) - behandlat frågan om sådan grundläggande utbildning och
föreslagit att samhället skall ges möjlighel att ställa vissa utbildningskrav
   140


 


på företagare. Vissa insatser har gjorts för bättre utbildning av företagare. Prop. 1985/86: 126 Del finns bl. a. kurser som det allmänna initierat. Här kan nämnas kurser som Stiftelsen Institutet för Förelagsutveckling (SIFU) och utvecklings­fonderna tagit fram. Givetvis har näringslivet självt ell ansvar för alt kompetensen bland företagarna är god. Näringslivets organisationer har också i vissa branscher kurser för nya företagare. Jag vill här särskilt erinra om de kurser som Svenska åkeriförbundet och Svenska Taxiförbundet anordnar och som jag redan har beskrivit. Resultaten av verksamhelen har ansetts så goda all genomgången, godkänd kurs numera ställs som krav för trafiktillstånd.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bedömer jag det som mycket värdefullt om företagare inom restaurangbranschen kunde erbjudas någon form av grundläggande förelagarutbildning. En sådan utbildning kan exem­pelvis omfatta ekonomisk planering och finansiering, bokförings- och skat­tefrågor, kostnads- och priskalkylering saml lagstiftning som berör restau­rangbranschen. En tilltalande lösning är atl utbildningen ges i branschorga­nisationernas egen regi efter bl. a. den modell som tillämpas på transport­området. Vid kontakter med företrädare för förelagar- och arbetstagaror­ganisationer på området har jag erfarit alt en sådan utbildning inom kort kan väntas komma lill stånd också på reslaurangområdel. Om erfarenhe­terna av denna blir goda bör del - såsom har skett på transportområdet -kunna bli aktuellt alt kräva genomgången, godkänd kurs som förutsättning för meddelande av serveringstillstånd.

Den andra frågan jag här vill ta upp gäller samarbetet mellan berörda myndigheter. Ell sätt alt minska antalet oseriösa näringsidkare inom re­staurangbranschen är förutom skärpningen av LHD och höjd kunskaps­nivå hos förelagarna att effektivisera tillstånds- och kontrollmyndigheter­nas arbete. Jag bedömer bl.a. alt ökade möjligheter till samordning och erfarenhetsutbyte finns mellan de myndigheter som är berörda i arbetet med prövning av serveringstillstånd. Etl sådant utökat samarbete bör syfta lill att dels öka medvetenheten om vilken information olika myndigheter har om företagares vandel, dels undvika dubbelarbete mellan myndigheter. Bland de berörda myndigheterna vill jag här särskilt nämna skatte-, krono­fogde- och polismyndigheterna. Vidare bör samarbetet inom länsstyrelser­na i här aktuella frågor kunna förbättras. Det gäller bl.a, samarbetet mellan allmänna, revisions-, mervärdeskatte-, skatte-, uppbörds- och juri­diska enheterna. Insatser bör också göras för utbildning av den personal som arbetar med serveringstillstånden. Jag vill här stryka under atl förut­sättningarna för alt tillsländ snabbt skall kunna återkallas om en företagare missköter sig torde öka om samarbetet mellan berörda myndigheter och inom länsstyrelserna effektiviseras. Det ankommer pä berörda myndighe­ter att själva fatta beslul om detla samarbete. Jag återkommer (avsniti 7) till frågan om särskilda resurser för ändamålet.

141


 


6 Forskning och utvärdering                   p- '-- '

I propositionen om rikllinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet betonas vikten av alt forskningen om den ekonomiska brotts­lighetens former, omfattning och skadeverkningar främjas och alt olika åtgärder som satts in eller sätts in i kampen mot den ekonomiska brottslig­heten blir föremål för en fristående och seriös utvärdering.

BRÅ har till uppgift att främja brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten samt att verka för en samordning av samhällets och enskildas insatser mot brott. BRÅ har ett särskilt anslag för kostnader för utrednings- och utvecklingsarbete saml för information.

I den .nyss nämnda propositionen aviserades att regeringen hade för avsikt att ge BRÅ etl uppdrag atl ansvara för etl särskilt forsknings- och utvärderingsprojekt om ekonomisk brottslighet. Arbetet beräknades bli av den omfattningen atl en särskild tvärvetenskaplig grupp borde knytas till BRÅ. Etl uppdrag av aktuellt slag har numera också lämnats till BRÅ.

Dé konkreta förslag om näringsförbud och näringstillstånd som jag tidi­gare här har redovisat aktualiserar också behov av forskning och utvärde­ring.

Till en början bör den försöksverksamhet med utökad vandelsprövning i brottsförebyggande syfle som jag föreslår belräffande restaurangbran­schen och yrkestrafiken utvärderas. Utvärderingen av restaurangbran­schen bör även innehålla en jämförelse mellan förhållandena i den del av branschen där tillstånd krävs för verksamheten och den del som kan drivas utan lillslånd. Näringsförbudssystemets effekter bör också bedömas i det­ta sammanhang. Den slutliga utvärderingen av försöksverksamheten bör, som jag tidigare har nämnt, ske efter förslagsvis en treårsperiod och bör ge underlag för ställningstagande till fortsatta ålgärder mol oseriösa närings­idkare.

Som jag tidigare har redovisat har eko-kommissionen angett vissa bran­scher som kommissionen ansett vara särskilt belastade i fråga om ekono­misk brottslighet. Som också har redovisats i det föregående har vid remissbehandlingen ifrågasatts om brottsligheten i dessa branscher och effekten av olika motåtgärder har tUlräckligl dokumenterats för atl en så långtgående reglering som näringstillstånd skall övervägas. Det är angelä­get all ytterligare forskningsarbete kommer lill stånd på detta område, I anslutning till den försöksverksamhet med utökad vandelsprövning som jag har förordat anserjag det därför angeläget atl också forskning om den ekonomiska brottslighetens utbredning och utveckling i andra branscher bedrivs. Särskilt intressanta branscher är enligt min mening måleri-, bil-och byggbranscherna. Utöver dessa har eko-kommissionen utpekat också bl.a, städbranschen, som dock för några år sedan blev föremål för en särskild kartläggning (SOU 1979: 88). Detta utesluter inte alt ytteriigare undersökningar av denna bransch kan bli'akluella i ett senare skede.

Måleri- och bilbranscherna består i hög grad av småföretag. Det är
branscher där förutsättningarna ofta är sädana, att ekonomisk brottslighet
lätt kan finna grogrund och där den också anses vara belydande. Inom
dessa båda områden har också såväl branschorganisationerna som de
       142


 


fackliga organisationerna hafl tämligen samstämmiga uppfattningar om    Prop. 1985/86: 126 behovet av åtgärder.

När det gäller byggbranschen är det enligt min mening önskvärt att göra studier kring genomförandel av statsmakternas program för all förnya vårt bostadsbestånd. Jag har samrått med chefen för bostadsdepartementet i denna fråga. Staten lämnar omfattande subventioner till fastighetsägare inom ramen för detta program, vilka främsl syftar lill att begränsa kost­nadsökningarna för de boende. En första samlad utvärdering av program­met förestår. Med hänsyn till att byggsektorn är ell av de områden som eko-kommissionen pekat ul bör, som etl komplement till denna utvärde­ring, den näringsverksamhet som bedrivs kring bostadsförbätlringspro-grammel bli föremål för sådana branschstudier som jag nu förordar,

BRÅ bör ges ansvaret för det forsknings- och utvärderingsarbete som skall komma till stånd. Del förefaller naturiigt att BRÅ samarbetar med bl, a, berörda bransch- och fackliga organisationer i delta arbete. Jag har inhämtat att chefen för juslUiedepartemenlet senare kommer alt åter­komma lill regeringen med närmare förslag i denna del.

7 Resursfrågor

7.1    Inledning

Den nya lagstiftningen om näringsförbud och utökad vandelsprövning, som föreslås träda i kraft den 1 juli 1986, aktualiserar vissa resursfrågor. Dessa avser, som jag nu kommer alt utveckla, främsl tillsynen av alt meddelade beslut efterlevs och aktualiseras därmed väsentligen först efter en tid. Resursfrågorna bör därför anmälas i 1986 års budgetproposition. För information bör dock redan nu en översiktlig redovisning lämnas av på vilka områden resursförstärkningar är aktuella. Finansieringsfrågorna avser jag att ta upp i budgetpropositionen.

7.2    Näringsförbud

Näringsförbudskommittén föreslår inga omedelbara utgiftsökningar. Kom­mittén ullalar dock vissa rekommendationer om resursförstärkningar. Till­skott eiler omdisponeringar erfordras hos polis och åklagare för att möjlig­göra etl snabbare förfarande i ärenden om näringsförbud. Resursproblemet är emellertid inte någol specifikt för näringsförbudsfrågorna ulan gäller ärenden om ekonomisk brottslighet över huvud laget. Enligt en grov uppskattning krävs en halv till en årsarbetskraft enbart för näringsförbuds-tillsynen hos en TSM av genomsnittlig storlek. Den erforderiiga förstärk­ningen borde delvis kunna läckas med effektiviseringar och omdispone­ringar.

Endast etl fätal remissinstanser har kommenterat resursfrågorna. Bl. a.
följande anförs. RÅ framhåller alt effektiviteten av näringsförbudsinslitu-
tet i hög grad är avhängig av vilka resurser som myndigheterna kan förfoga
över. Länsslyrelsen i Jönköpings län menar alt kommitténs förslag innebär
  143


 


en inte oväsentlig utökning av arbetsuppgifterna hos såväl poUs och äkla- Prop. 1985/86: 126 gare som hos kronofogdemyndigheten. Del lagda förslaget måsle därför enligt länsstyrelsen följas upp med en resursförstärkning. Länsåklagaren i Malmö anser alt effektiviteten i tiUsynen är hell beroende av vilka resurser som ställs till förfogande. Föreningen Sveriges kronofogdar stryker under viklen av snabbhet i handläggningen och anser del angelägel atl de myn­digheter som skall föra talan om näringsförbud och övervaka dess efterlev­nad tilldelas resurser eller disponerar sin verksamhet så att delta mål nås. Också TCO pekar på detta problem och menar alt en allvarlig brist i dagens förfarande med näringsförbud är lidsfördröjningen innan förbud utfärdas. TCO anser mot denna bakgrund att polis- och åklagare bör tillföras ytterli­gare resurser för dessa arbetsuppgifter. Detta bedöms lill viss del kunna ske genom omfördelning av befintliga arbetsuppgifter inom de båda områ­dena.

LO och Hotell- och Restauranganställdas Förbund menar att det är ytterst viktigt atl meddelade näringsförbud också får avsedd verkan. In­stanserna anser därför att det måste ställas stora krav på kontrollen av efterlevnaden och alt denna mäste effektiviseras i jämförelse med dags­läget. Deras slutsats är att TSM måste få ökade resurser.

För egen del vill jag anföra följande. Del förfarande vid handläggning av näringsförbudsärenden som jag föreslår skall gälla (jfr avsnitt 4) innebär att allmän domstol beslutar om näringsförbud på talan av allmän åklagare. Konkursförvallarna och TSM har att anmäla för åklagare när anledning förekommer alt meddela näringsförbud. Kronofogdarna i allmänhet åläggs att göra motsvarande anmälan när någon underlåtit atl betala skatt m. m. i sådan utsträckning atl näringsförbud kan bli aktuellt. Åklagaren anlitar polis myndighels biträde för utredning av ärenden där näringsförbud ifrå­gasatts. Det åligger de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs att vaka över att näringsförbud efterlevs. Överträdelse skall anmälas lill åklagaren. Också polisen övervakar i viss utsträckning efter­levnaden av näringsförbud som en del av del normala broltsbeivrande arbetet.

Behovel av resurser vid de myndigheter som har atl arbeta med närings­förbudsfrågor är beroende bl. a. av de krav som slälls på systemels effekti­vitet, det förväntade antalet ärenden, den nuvarande tillgången på resurser och möjligheterna alt omfördela dessa, de ekonomiska satsningar som allmänt kommer alt göras inom berörda områden samt möjligheterna att underiätla arbetet genom exempelvis utökat samarbete och förbättrad tillgång till uppgifter i dataregister.

Avsevärda resurser har tillförts olika myndigheter för kampen mot eko­nomisk brottslighet, något som framgått av min redogörelse i det föregåen­de (avsnitt 2). Forskningen på områdel har prioriterats och BRÅ har fått medel för särskilda forsknings- och utvärderingsprojekt om ekonomisk bioltslighet.

Näringsförbudskommittén har bedömt att ca 300 näringsförbud löpande
kommer atl finnas om kommitténs lagförslag genomförs. Många menar
dock alt detta är en underskattning och att del finns betydligt fler oseriösa
näringsidkare som borde kunna meddelas näringsförbud. Ocksä jag räknar
  144


 


med att frågor om näringsförbud bör föras fram till prövning i större     Prop. 1985/86: 126 omfattning än som kommittén förefaller ha antagit. Om detta skall vara möjligt krävs sannolikt en höjd ambition när det gäller spaning och ulred­ning.

Om näringsförbudet skall bli elt effektivt och trovärdigt medel mol ekonomisk brottslighet måste goda möjligheter finnas till spaning och utredning för att upptäcka de näringsidkare för vilka näringsförbud kan bli aktuellt. Självfallet blir det regelmässigt sä alt frågan om näringsförbud väcks i samband med annan utredning som berör näringsidkaren. Vidare måsle prövningen vara snabb. Tillsyn och kontroll när det gäller efterlev­naden av meddelade beslut måste vara aktiv.

Vissa brister har påtalats av bl. a, näringsförbudskommillén och remiss­instanserna när det gäller polisens, åklagarnas och domstolarnas handlägg­ning av näringsförbudsfrågor. Det mest framträdande problemet torde vara att det i många fall går lång tid innan näringsförbud meddelas. Tillsynen av efterlevnaden av näringsförbuden anses också ha fungerat dåligt på sina håll. Dessa problem kan ha sin grund i otillräckliga resurser hos berörda myndigheter. Det kan också finnas andra förklaringar. Bestämmelserna i KL om näringsförbud har endast funnits under en begränsad tid och långa utredningstider, bristande kontroll etc, kan bero på en ovana hos persona­len att hantera näringsförbudsfrågor. Oklarheten hittills när det gäller lagstiftningens innebörd kan ocksä ha haft viss betydelse.

Som jag redan har påpekat har avsevärda resurser tillförts polis- och åklagarväsendet under senare tid för åtgärder mol ekonomisk brottslighet. Dessa satsningar är avsedda alt också gälla de ärenden som jag nu behand­lar. Söm redan berörts gäller att frågan om näringsförbud oftast kommer att behandlas i samband med utredning om annan brottslighet som närings­idkaren är misstänkt för eller i samband med ett konkursförfarande. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet bedömer jag mot denna bak­grund atl inga ytterligare tjänster behöver tillföras för handläggningen inom rättsväsendet.

Nuvarande bestämmelser om näringsförbud i KL trädde i kraft den 1 juli 1980, Bland landets 81 kronofogdemyndigheter utsågs 25 att vara tillsyns­myndigheter i konkurs. Dessa myndigheter tillfördes då 16 kronofogde­tjänster och fyra assistenttjänster för tillsynsuppgifterna enligt konkursla­gen. Vissa utbildningsinsatser gjordes också. Tillsynsuppgifterna kan all­mänt sägas omfatta en övervakning av det sätt på vilket ett konkursbo förvaltas och avvecklas. Det arbetet består i en löpande kontroll och tillsyn av förvaltningen. Frågor som därvid prövas är bl, a, om det är möjligt att återvinna något i konkursboet, om det finns anledning att misstänka att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott m, m. Tillsynsmyndigheten är också remissinstans åt konkursdomaren i dennes olika beslut under konkursens gång. Tillsynsmyndigheten skall också granska förvaltarens berättelse och redovisning, utdelningsförslag och inventering av boets tillgångar. Uppgiften atl anmäla till åklagare om misstanke föreligger att näringsförbud bör meddelas samt tillsynen av att meddelade näringsförbud efterlevs utgör sälunda endast en mindre del av tillsynsuppgiften.

Näringsförbudskommittén har bett TSM att söka beräkna de resurser      145

10    Riksdagen 1985186. t saml. Nr 126


som används för just tillsynen över personer som ålagts näringsförbud. De Prop, 1985/86; 126 mest frekventa svaren har varit atl nästan inga (myckel små, inga mätbara, inga nämnvärda eller obetydliga) resurser hittills gått åt enbart för denna kontroll. På kommitténs fråga om tillsynen fungerar tillfredsställande har de flesta svarat alt så inte är fallet. Många konkreta förslag på förbättringar har framförts, bl.a. krav på resursförstärkningar. Kommittén har därför bett TSM försöka beräkna vilka ytterligare resursbehov som finns om tillsynen skall kunna göras helt tillfredsställande. Många har helt naturligt svarat att detta till slor del beror på hur många näringsförbud som medde­las och den ambitionsnivå som skall gälla för kontrollen. Kommitténs slutsals är att en TSM av normal storlek bör disponera 1/2—1 årsarbets­kraft för näringsförbudslillsynen.

En höjd ambitionsnivå när det gäller näringsförbud borde kunna medfö­ra en viss posiliv effekt på kronofogdemyndigheternas arbetsbelastning. Några av de gäldenärer som ger myndigheten mest arbete kan förväntas försvinna frän verksamheten under den tid de har näringsförbud. Ändå bedömer jag alt den önskade höjda ambitionsnivån när det gäller tillsynen enligt nuvarande ordning är otillfredsställande och att den f.n. torde vara obefintlig inom vissa delar av landet. Mol denna bakgrund och i ett läge då man får räkna med atl fler näringsförbud kommer atl meddelas måste vissa resurser tillföras kronofogdeorganisationen.

Jag har redan berört frågorna om utökat samarbete mellan de myndighe­ter som har en roll i näringsförbudssyslemet samt utbildning och utveck­ling av kompetensen hos vederbörande personal (bl. a, avsnitt 4,7). För att den nya lagen skall ge bästa effekt bedömer jag att ytteriigare resurser måste avdelas också för det informations- och erfarenhetsutbyte mellan ansvariga myndigheter som jag har förordat och för utbildning av berörd personal.

Frågan om det närmare resursbehovet för nu nämnda ändamål liksom anslagstekniska frågor får som jag tidigare nämnt behandlas i 1986 års budgetproposition.

7.3 Utökad vandelsprövning i vissa branscher

Jag har i del föregående angett att näringslillståndssyslemel bör bli föremål för en praktisk utvärdering och därför föreslagit att en utökad vandels­prövning inom restaurang- och åkeribranscherna införs på försök.

Jag har när del gäller den utökade vandelsprövningen också (jfr avsnitt
5) redovisat min syn på behovet av samordning och erfarenhetsutbyte
mellan de myndigheter som är involverade i arbetet med prövning av
serveringstillstånd. Det utökade samarbete, som jag anser önskvärt, skulle
dels syfta till att öka medvetenheten om vilken information olika myndig­
heter har om företagens vandel, vilket måste vara av stort värde när det är
aktuellt alt meddela eller återkalla tillslånd enligt lagen om handel med
drycker, dels till att undvika dubbelarbete mellan myndigheter. Bland de
berörda myndigheterna vill jag särskilt nämna skatte-, kronofogde- och
polismyndigheterna. Också kommunerna bör nämnas. Vidare kan samar­
betet inom länsslyrelserna när det gäller här aktuella frågor förbättras. Det
      146


 


gäller samarbetet mellan allmänna, revisions-, mervärdeskatte-, skatte-,     Prop. 1985/86: 126 uppbörds- och juridiska enheterna. Insatser bör också göras för utbildning av den personal som arbetar med serveringstillstånden. Medel bör anvisas för bl, a, dessa ändamål.

När det gäller den utökade vandelsprövningen i övrigt har jag redan aviserat atl några särskilda resurser inte skall behöva avdelas för ändamå­let. De branscher som försöket kommer att bedrivas inom är sålunda redan föremål för elableringskontroll. Del innebär att administrativa system finns för hanteringen av tillståndsärendena. De kompletteringar jag har föreslagit när det gäller lagen om handel med drycker och yrkestrafiklagen kommer enligt min bedömning att leda till så begränsade arbetsuppgifter vid berörda myndigheter, i jämförelse med det arbete som idag läggs ner, att nya tjänster eller ytterligare medel inte behöver tillföras.

Avgifter tas f. n. ut för tillstånd enligt de lagar som jag behandlar här. Det är enligt min mening naturiigt att det finns ett klart samband mellan avgiften för ett tillslånd och kostnaderna för berörda myndigheters arbete med prövning av ärenden och för tillsynen. Det kan finnas skäl att, mot bakgrund av alt tillämpade avgifter när det gäller tillstånd enligt lagen om handel med drycker och yrkestrafiklagen torde vara låga samt atl nya uppgifter tillförs myndigheterna, se över avgifternas storiek, Slämpelskat­teutredningen (B 1977:06) arbetar f, n, bl, a, med frågan om kostnadstäc­kande avgifter. Översynen av avgifter bör därför anstå i avvaktan på resultatet av det utredningsarbetet.

8 Upprättade lagförslag

l enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag tUl

1,    lag om näringsförbud,

2,    lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3,    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

4,    lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979:559),

5,    lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker. Lagförslagen under 2 och 3 har upprättats i samråd med chefen för

justitiedepartementet, förslaget under 4 i samråd med chefen för kommuni­kationsdepartementet och förslaget under 5 i samråd med slatsrådet Si­gurdsen, Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om näringsförbud

Bestämmelserna om näringsförbud har upptagits i en särskild lag om
näringsförbud. KL kommer dock fortfarande att innehålla en bestämmelse
om s.k, konkurskarantän (199a§). liksom bestämmelser om att förval-
       147


 


tåren eller, i andra hand, tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM) skall vara     Prop. 1985/86: 126 skyldig atl till åklagare göra anmälan om näringsförbud i vissa fall (55, 185b och 199e§§).

Kommitténs förslag lill lag om näringsförbud upptar 15 paragrafer. Mitt förslag innehåller 27, Skillnaden beror på att mitt förslag innehåller vissa bestämmelser som saknar motsvarighet i kommittéförslaget (2, 9, 16 och 17§§) och på att vissa av de bestämmelser som kommittén har föreslagit har delats upp på flera paragrafer i mitt förslag,

Lagen om näringsförbud består av åtta olika avsnitt, 1 ett första avsnitt om meddelande avförbud anges bl, a, förutsättningarna för att näringsför­bud skall kunna meddelas, mot vilka personer förbud skall kunna riktas och under hur lång lid etl förbud skall kunna gälla (l-5§§). Näringsförbu­dets innebörd preciseras i elt andra avsnitt med rubriken verkan av fårbud (6 och 7 §§), Därefter följer etl tredje avsnitt omförfarandei vid prövningen av frågor om förbud (S-14 %%), ett fjärde om upphävande av förbud (15-17§§), ett femte om tid för avveckling av förbjuden verksamhet rn.m. (18 §) och ett sjätte om dispens från förbud (19—22§§), I ett sjunde avsnitt finns bestämmelser om tillsynen av meddelade förbud m.m. (23 och 24 §§). I del avslutande avsnittet regleras överträdelse avförbud m.m (25-27 §§). Ut­över de nu nämnda avsnitten finns ocksä övergångsbestämmelser.

9.1.1 Meddelande av förbud

Detla avsnitt av lagen omfattar l-5§§. Avsnittet inleds med två bestäm­
melser som anger förutsättningarna för näringsförbud (1 och 2§§). 1 den
därpå följande bestämmelsen preciseras förutsättningarna i visst hänseen­
de (3§), Härefter följer en kompletterande regel rörande den personkrets
mol vilken förbud kan riktas (4 §). Avsnittet avslutas med en bestämmelse
       

om kortaste och längsta tillåtna tid för elt näringsförbud (5 §).

1§

Näringsförbud får meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare

1,   gjort sig skyldig till broll som inte är ringa, eller

2,   underlåtit alt belala sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om underiåtelsen inte är ringa.

Näringsförbudet får meddelas endast om näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och förbudet är påkallat från allmän synpunkt. Vid bedömningen av om så är fallet får hänsyn tas till även andra åsidosältanden av näringsidkaren än som avses i första stycket.

Paragrafens första stycke saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Del andra styckels första mening motsvarar i huvudsak I § första stycket i kommittéförslaget.

Paragrafen anger förutsättningarna för att näringsförbud skall kunna meddelas utan samband med konkurs. Frågan härom har i den allmänna motiveringen behandlats i avsniti 4,1 -4,2,4 och 4,2,6.

Näringsförbud kan enligt denna paragraf bara riktas mot den som har
handlat i egenskap av enskild näringsidkare. 1 4§ görs dock reglerna
tillämpliga på vissa företrädare för juridiska personer.
                                       148


 


Bestämmelserna bygger på den grundläggande inställningen att närings- Prop. 1985/86: 126 förbud är en mycket ingripande sanktion, som skall tillgripas endast mot personer som uppträtt på ett kvalificerat illojalt sätt. Regleringen riktar sig mot sådana personer som missbrukar näringsfriheten genom alt grovt åsidosätta sina åligganden och pä sä sätt åstadkommer betydande skador för sina borgenärer eller anslällda, konkurrenter, konsumenter, avtalskon-Irahenter eller samhället i övrigt.

Första styckel

I första siycket uppställs som en första förutsättning för näringsförbud att

nägon i egenskap av enskild näringsidkare har gjort sig skyldig till antingen

brott som inte är ringa eller Underlätelse att betala sådan skatt, tull eller

avgift som omfattas av lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter,

tullar och avgifter (betalningssäkringslagen), om underlåteisen inte är

ringa.

Uttrycket näringsidkare har här i princip samma innebörd som på andra håll i lagstiftningen, exempelvis i 1 § bokföringslagen. Därmed avses såle­des var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om denna är inriktad på vinst eller ej. Lagens tillämpningsområde är dock begränsat till enskild näringsidkare, dvs. fysisk person som är näringsidkare (jfr prop 1979/80:83 s.187). Utanför faller alltså juridiska personer som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. Där­emol gäller lagen vissa ställföreträdare för en juridisk person, se 4§.

För atl man vid prövningen av en fråga om näringsförbud skall kunna konstalera att näringsidkaren har gjort sig skyldig lill brott får i praktiken krävas att domstol har fälft honom till ansvar för brott. Rekvisitet kan åberopas både då lalan om ansvar och förbud förs samtidigt och då veder­börande har fällts till ansvar för brott i en tidigare rättegång. Det bör inte krävas alt avgörandet i ansvarsdelen har vunnit laga krafl. En annan sak är att förbudet inte skall börja tillämpas förrän det vunnit laga kraft, om inte domstolen förordnar om tillfälligt näringsförbud med stöd av 10 § första eller fjärde stycket.

Alt brott skall ha begåtts av någon / dennes egenskap av enskUd närings­idkare innebär atl brottet eller brotten skall ha begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Innebörden av atl ett brott har begåtts i utövningen av näringsverksamhet är densamma enligt denna lag som i annan lagstiftning där uttrycket används. Jag syftar här närmast på 36 kap. 3 a § brottsbalken (jfr dock även 55 och 185 b §§ KL) och kan hänvisa till vad som sades i förarbetena till detta lagrum (prop. 1981/82:142 s. 26 f).

Dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade när den bestämmel­
sen infördes, atl broll skall anses begånget i näringsverksamhet, om gär­
ningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs
av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller av företrädare
eller anställd hos den som bedriver näring. Han uttalade vidare att såväl etl
brott mot näringsreglerande författningar i vidsträckt bemärkelse - både
sådana som innehåller bestämmelser för näringslivet i dess helhet och
sådana som innehåller särskilda regler för vissa slag av näringsverksamhet
- och etl brott mot centrala straffbestämmelser kan vara all anse som
      149


 


broll i näringsverksamhet. Av avgörande betydelse är i del senare fallel     Prop, 1985/86: 126 bl, a, brottets anknytning till en näringsidkare. Jag kan här också hänvisa till en remiss lill lagrådet om företagsbol som chefen för justitiedeparte­mentet har anmäll förut i år.

Med brott som någon begått i egenskap av näringsidkare avses således inte bara åsidosältanden av sädana straffbestämmelser som riktar sig till endast näringsidkare. En näringsidkare kan i denna sin egenskap givetvis överträda även straffstadganden som riktar sig till en vidare krets av människor, kanske envar. Åtskilliga av de stadganden i brottsbalken som inte särskill tar sikte på näringsidkares förehavanden kan således i och för sig fä betydelse i detta sammanhang.

Som jag har anföri i den allmänna motiveringen kan anknytningen mel­lan ett brott och en näringsidkares verksamhet ta sig olika uttryck. Jag har där pekat på tre faktorer som man enligt min mening bör kunna fästa vikt vid då man skall bedöma om det finns en anknytning i ett visst fall. En situation är då näringsverksamheten utövas på elt brottsligt sätt. En annan är då näringsverksamheten som sådan bedrivs på ett lagligt sätt men används för att genomföra eller döUa brott. Ytterligare en situation är då brottets syfte har varit att främja gärningsmannens näringsverksamhet i ekonomiskt eller annat hänseende. Jag vill för tydlighetens skull markera att jag ingalunda vill utesluta fall då det finns samband mellan brott och näringsverksamhet utan atl något av dessa kriterier passar in.

Jag vill nu närmasl helt kort illustrera innebörden av dessa kriterier mot bakgrund av några starkt förenklade typfall. De fall som jag därvid kom­mer att nämna är inte sådana som i första hand står i blickpunkten när det gäller den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde, utan de har valts ut för atl illustrera förekommande gränsdragningsfrågor.

Vi kan anta att en person är införd i handelsregistret som enskild nä­ringsidkare. Han har en anställd och driver sin näringsverksamhet i och från det hus där han också har sin bostad. Personen i fråga gör sig skyldig till olika brott. Frågan är nu inte om brotten är allvarliga nog för att kvalificera för näringsförbud, utan i vad mån de över huvud bör kunna beaktas vid en prövning. Brotten är dessa:

Misshandel av en uppdragsgivare och olaga hot mot en anställd. Om brotten har sin orsak i sådanl som rör uppdrags- och anställningsförhållan­dena finns del skäl att anse att det är fråga om brott i näringsverksamhet. Verksamheten kan då sägas ha bedrivits på elt brottsligt sätt.

Stöld av egendom hos en uppdragsgivare. Om stölden begicks i syfle att tillföra näringsverksamheten egendom, kan det finnas skäl att anse den som brott i näringsverksamhet, I detta fall kan verksamheten tänkas ha utövats på ett brottsligt sätt. Mitt antagande bygger också på att syftet varit atl främja näringsverksamheten. En annan sak är alt ett sådant syfte kan vara svårt att bevisa, inte minst om stölden avsåg t. ex. pengar.

Mordbrand och försäkringsbedrägeri i syfte all få försäkringsersättning för förstört lager och skadade inventarier. Rörelsen har i detta fall använts för att genomföra brott, och delta skall kunna anses som brott i närings­verksamhet.

150


 


Köp av stulna maskiner och bUdäck, alltså häleri. Om maskinen är Prop. 1985/86: 126 avsedd för rörelsen - något som kan framgå av dess beskaffenhet - bör brottet i den delen kunna anses utövat i näringsverksamhet, på samma sätl som stölden ovan. Om bildäcken är avsedda för en bil som ingår i eller används i rörelsen, bör också del brollet kunna betraktas som broll i näringsverksamhet.

Olaga sprittillverkning i husets källare och spritförsätjning på kontoret. Om näringsverksamheten används för atl dölja tillverkningen och försälj­ningen, finns en tillräcklig anknytning mellan brottet och näringsverksam­heten. Beroende på näringsverksamhetens art och bl.a. omfattningen av tillverkningen och försäljningen kan det ocksä tänkas att det är fråga om ett brottsligt utövande av näringsverksamhet.

Frågan om det finns ett samband mellan etl brott och en persons närings­verksamhet bör avgöras på renl objektiva grunder. Avgörande skall alltså vara de faktiska omständigheter som grundlägger ett samband.

Endasl sådana broll får ligga till grund för näringsförbud som vederbö­rande har gjort sig skyldig till medan han var näringsidkare. Del krävs däremol inte atl han är näringsidkare då lalan om näringsförbud väcks.

Uttrycket brott täcker såväl etl som flera brott. Att brottet inte är ringa betyder i detta sammanhang att rekvisitet inte bör anses uppfyllt om bara böter ingär i straffskalan. Även om fängelse"ingår i straffskalan, bör ett enstaka broll i allmänhet inte anses uppfylla rekvisitet om den faktiska påföljden är böter. Ett motsatt synsätt kan dock vara befogal om det är fråga om ett högt bötesstraff som gäller brott mot en central straffbestäm­melse, t. ex. ocker eller trolöshet mot huvudman.

Vid upprepad brottslighet kommer saken delvis i ell annat läge. Då bör även brott mot straffstadganden som bara är sanktionerade med böter kunna sammantagna innebära brott som inte är ringa. Detsamma gäller om någon flera gånger dömts till böler för brott för vilka fängelse ingår i straffskalan.

Enligt punkt 2 kan näringsförbud vidare komma i fråga i vissa fall dä nägon i egenskap av enskild näringsidkare har underlåtU att belala sådan skall, lull eller avgift som omfattas av betalningssäkringslagen.

Hänvisningen till betalningssäkringslagen innebär alt en underiåtelse alt belala andra medelsslag än sådana som omfattas av den lagen inte kan ligga lill grund för näringsförbud enligt denna punkt. En underiåtelse atl betala föreligger vid den tidpunkt då förfallotiden för skatten, tullen eller avgiften har överskridits. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen råder del i allmänhet ingen tvekan om lidpunkten för betalningsskyldighetens inträde. Betalningsskyldigheten föreligger normalt även om det beslut som ligger till grund för ett skattekrav har överklagats. Om anstånd har bevil­jats kommer saken i ett annat läge. Då har inte någon betalningsskyldighet underlåtits.

Atl någon har underiåtit att belala skatt m. m, i egenskap av enskild
näringsidkare innebär, liksom vid brott, att det skall finnas en anknytning
mellan underiåtelsen och vederbörandes näringsverksamhet. Del blir där­
för i första hand betalningen av de s, k, företagarskatterna som får praktisk
betydelse, TUl företagarskatterna brukar räknas arbetsgivaravgifter, mer-
       151


 


värdeskatl, källskatter som innehållits för anslällda och punktskatter. Pre- Prop, 1985/86: 126
liminär B-skatt hör också till denna kategori, även om B-skalten delvis kan
omfatta inkomster från annat än näringsverksamhet, Pä samma sätt kan
t, ex, väglrafikskatten avse både privata fordon och sådana som används i
näringsverksamhet, Elt annat exempel är all det i kvarstående skatt kan
ingå skatt på både rörelseinkomst och inkomst av annat slag. Begreppet
          /

förelagarskatter låter sig därför inte entydigt avgränsas bara genom en bestämning till vissa medelsslag, som typiskt sett kan förekomma i sam­band med näringsverksamhet. Dessutom kan det i vissa fall vara motiverat alt ta hänsyn till andra skatte- och avgiftsskulder än sådana som har ett omedelbart samband med den löpande driften av ett företag. Av en seriös näringsidkare bör man t. ex. också kunna kräva att han betalar skatteskul­der som uppkommer i samband med atl ett företag byter ägare. Av detta följer alt t, ex, skatt på realisationsvinst saml gåva skall kunna beaktas. Katalogen över de skatter och avgifter som skall kunna tillmätas betydelse i sammanhanget är således ganska omfattande. Detta innebär emellertid inte att varje skuld avseende ett i betalningssäkringslagen upptaget medels­lag skall anses ha det nödvändiga sambandet med en näringsverksamhet. Huruvida gäldenären har underiåtit all betala en viss skatt, lull eller avgift i näringsverksamhet får därför bedömas mot bakgrund av omständigheterna i varje särskilt fall.

Vid den bedömningen får beaktas att en näringsidkare inte alla gånger själv kan bestämma i vilken ordning hans skulder till del allmänna betalas. Enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter kan t, ex, en restitutionsfordran på mervärdeskatt las i anspråk av kronofogdemyndigheten för avräkning mot en privat arvsskatleskuld, vil­ket kan få till följd att rörelseanknutna skulder inte kan betalas, Å andra sidan kan en näringsidkare själv ha möjlighet att disponera betalnings­strömmarna på elt sådant sätt att den skuld som är direkt hänföriig till näringsverksamheten hålls nere. Detta kan t.ex, vara fallet om privat egenom säljs för atl ge etl tillskott av rörelsekapital och detla tillskott ökas genom atl skatt på försäljningsvinslen inte betalas. Dessa exempel visar atl skuldbilden inte alltid ger ett direkt besked om huruvida betalningsunderlå-lelsen bör läggas gäldenären till last i hans egenskap av näringsidkare. I vissa fall måste därför en helhetsbedömning göras av näringsidkarens olika mellanhavanden med det allmänna.

Näringsförbud kan komma i fråga bara om betalningsunderlåtelsen inte
är ringa. Även om de flesta medelsslag som jag nyss har anfört skall kunna
beaktas, måste betalningsunderlåtelsen således vara kvalificerad för atl
utgöra självständig grund för näringsförbud. Hänsyn får då tas till både
skuldens absoluta storlek och dess relativa betydelse i den aktuella nä­
ringsverksamheten. För alt underiåtelsen inte skall anses ringa i den me­
ning som avses här måste krävas att den inte uppgår till ett oansenligt
belopp. Man bör också ta hänsyn till om det är en mera definitiv betal­
ningsunderlåtelse eller bara en kortvarig försening. I det senare fallel kan
det finnas skäl att ibland anse en Underlätelse som ringa, även om beloppet
inte var oansenligt. Är det fråga om definitiva belalningsunderlåtelser eller
långvariga förseningar ter sig ett motsatt synsätt naturligt,
                    152


 


Andra siycket                                                               Prop, 1985/86: J26

I andra stycket anges de två ytterligare förutsättningar som mäste vara

uppfyllda för att näringsförbud skall få meddelas. Den försia av dessa är alt

näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Vid prövningen av om så skett får hänsyn tas inte bara till brottsligheten

eller betalningsunderlåtelsen utan även till åsidosältanden av andra slag.

Om väl domstolen kommer fram till att vederbörande grovt åsidosatt sina

åligganden, har den att därefter pröva om förbud är påkallat från allmän

synpunkl.

Uttrycket atl vederbörande skall ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet avviker något från det som används i KL (199b§ försia styckel) och i kommitténs förslag (1 § första stycket). Där sägs i stället att vederbörande skall ha "grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare". Någon saklig skillnad är dock inte avsedd. Det ullryck som används här har dock ansetts passa bättre samman med den konstruktion som bestämmelsen om näringsförbud mot vissa företrä­dare för juridiska personer m.fl. i 4§ har fått. Rörande innebörden av uttrycket hänvisas till vad som tidigare anförts om när det bör anses finnas etl samband mellan ell brott och utövarens näringsverksamhet.

Allvarlig ekonomisk brottslighet i verksamheten innebär elt grovt åsido­sättande av vad som har ålegat näringsidkaren. En sådan brottslighet i verksamheten som föranleder friheisberövande påföljd bör, om denna inte är helt kortvarig, normalt bedömas som elt så kvalificerat åsidosättande. Även brottslighet som traditionellt har uppfattats som någol mindre allvar­lig - exempelvis vissa bokföringsbrolt och uppbördsbrott - bör kvalifi­ceras som etl grovt åsidosättande, om den upprepats under lång lid eller vid ett flertal tillfällen.

Ofta lorde den brottslighet som näringsidkaren fällts till ansvar för ensam innebära att han grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksam­het. Detsamma kan gälla då näringsidkaren i stället för brott gjort sig skyldig till underiåtelse alt betala skatter m. m. Detta får typiskt sett ofta anses vara fallel om hans samlade skulder rörande skatter, tullar och avgifter av det slag som här är i fråga uppgår lill 100 000 kr. eller mer. Hänsyn måste dock självfallel tas lill vad som utgör skälet lill skulden, liksom till omständigheterna i övrigt. Har näringsidkaren hamnat i betal­ningssvårigheter av skäl som han inte kunnat råda över eller som eljest varit försvarliga, bör delta spela in vid bedömningen av om han grovt åsidosatt sina åligganden. Alt ett förbud i ett sådant fall f.ö. inte heller borde anses påkallat från allmän synpunkl slår också klart, . Det kan å andra sidan vara fråga om ett grovt åsidosättande även i vissa fall då skulden understiger 100 000 kr. Detta kan vara förhållandel om vederbörande har gjort sig skyldig till upprepad betalningsunderlåtelse under en längre lid eller det har förekommit andra tecken på illojalitet.

Som exempel på detla kan nämnas att en näringsidkare år efler år
undandrar sig sin deklarationsskyldighet och sedan inte heller betalar de
skatter som påförs på grund av skönslaxeringar. Utredningssvårigheterna
medför att dessa fall många gånger får passera ulan åtal för skallebedrä­
geri, och någon konstaterad skattebrottslighet som kan läggas till grund för
     153


 


etl näringsförbud finns det följaktligen inte, I sådana fall bör därför kravet     Prop. 1985/86: 126 på skuldbeloppets storlek inte ställas alltför högt.

Vid bedömningen av om näringsidkaren grovt åsidosatt sina skyldighe­ler får enligt andra meningen i andra stycket hänsyn tas också till andra omständigheter än dem som nämns i första stycket. Hit hör bl. a. brott som har preskriberats, förutsatt givelvis atl det i bollen ligger etl icke preskri­berat brott som inte är ringa eller en konstaterad betalningsunderiålelse.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.2) gett exempel på åsidosältanden som kan beaktas. Hänsyn får i princip tas till varje slag av åsidosättande som vederbörande har gjort sig skyldig till som näringsidka­re. Om vederbörande har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa, men som likväl inte anses ensamt innebära all han har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, är det naturiigt att en eventuell skuld avseende sådana skatter m, m, som omfattas av betalningssäkringslagen tillmäts särskild tyngd vid den samlade bedömningen vid sidan om brotts­ligheten. På motsvarande sätl kan det finnas skäl alt tillmäta brott särskild betydelse då talan om näringsförbud i första hand bygger på att vederbö­rande har underlåtit att belala skatter m.m. Man bör vidare se särskilt allvarligt på systematiska åsidosältanden av åligganden. Det bör således i princip alltid anses som ett grovt åsidosättande om näringsidkaren, vid sidan om brottsligheten eller betalningsförsummelsen, har systematiskt nonchalerat t, ex. förelägganden och förbud från myndigheter, arbetsrätts­liga förpliktelser eller sådana som gäller arbetsmiljön, liksom klara åsido­sältanden av civilrätlsliga åligganden. Detta bör gälla även om man inte kan konstatera etl systematiskt åsidosättande av åligganden av enbart visst slag, utan oegentligheterna fördelar sig på sinsemellan skiftande slag av åligganden.

Om domstolen finner alt vederbörande har grovt åsidosatt sina åliggan­den i näringsverksamhet, har den att pröva om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkl. Vid denna prövning är omfattningen av oegentlighe­terna givetvis av största betydelse, liksom hur allvariiga dessa är. Härige­nom kommer prövningen av om förbud är påkallat att i viss utsträckning flyta samman med bedömningen av om personen i fråga har gjort sig skyldig till ett grovt åsidosättande. Till grund för prövningen av om förbud är påkallat bör dock ligga en bredare bedömning, varvid bl, a, hänsyn skall las även till omständigheter som talar till näringsidkarens förmän.

Avsikten med kravet alt förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt är att betona de rätlspolitiska syftena bakom regleringen. Näringsförbudet är främst avsett att undanröja en skadehärd, dvs. hindra en näringsidkare från alt fortsätta med en verksamhet som orsakar stora skador för hans borgenärer eller anslällda, konkurrenter, konsumenter, avtalsparter eller samhället i övrigt. Man skall med näringsförbud vidare kunna förhindra atl en person kan fortsätta atl ägna sig åt näringsverksamhet i ett fall då detla skulle framstå som stötande med tanke på de oegentligheter som vederbö­rande har gjort sig skyldig tiU. Vid prövningen av om ett näringsförbud är påkallat frän allmän synpunkt får också allmänpreventiva överväganden göras.

154


 


Vid prövningen bör domstolen försöka göra en helhetsbedömning av Prop. 1985/86:126 vederbörandes förhållanden i näringsverksamhet. Av betydelse är bl.a. den verksamhet som näringsidkaren har bedrivit och arten och omfattning­en av de oegentligheter som har förekommit, liksom under hur läng tid de har pågått. Hänsyn får därvid — som framgår av andra meningen i andra slyckel - tas till alla slags åsidosältanden som näringsidkaren har gjort sig skyldig till i denna sin egenskap. Del bör också beaktas vilken tilltro man kan fästa till vederbörandes vilja och möjligheter alt i fortsättningen driva näringsverksamhet på ett seriöst sätt. Hänsyn skall tas inte bara till de åsidosältanden som han har gjort sig skyldig lill, utan också till sådanl som kan tänkas göra bilden av hans hittillsvarande förhållanden ljusare. Från allmän synpunkt sett måsle näringsförbud normall bedömas som mindre påkallat om personen i fråga under lång tid har bedrivit en seriös rörelse och därefter kommit att ägna sig ät oegentligheter, än om han inte har ägnat sig ål annat än oseriös verksamhei. Man skall också beakta om det finns andra tillgängliga medel än näringsförbud med vilka man kan komma lill rätta med näringsidkaren. Näringsförbud är en mycket ingripande åt­gärd och bör därför normall tillgripas försl om näringsidkaren har visat sig mer eller mindre immun mot andra sanktioner och påtryckningsmedel.

Då skatterekvisilet åberopas är det av särskilt intresse vid prövningen att söka fastställa i vad mån betalningsunderlåtelsen tyder på en allmän benägenhet hos näringsidkaren att sätta sig över skyldigheten alt betala skatter och avgifter. Detta innebär atl hänsyn kan las lill såväl anledningen till skulden som den beredvillighet gäldenären har visat för att nå en betalningsuppgörelse med kronofogdemyndigheten. En näringsidkare som har hamnat i oförutsedda betalningssvårigheter på grund av omständighe­ter som ligger utanför hans kontroll bör således inte betraktas på samma sätt som den som planmässigt utnyttjar självtagna skattekrediler som ell led i sin näringsverksamhet. Hur det förhäller sig med detta torde man många gånger kunna bedöma redan genom alt jämföra beloppet av rest­förda skatter och avgifter med storleken på andra skulder.

När del gäller indrivningsskedel fär man på liknande säll göra en skill­nad mellan ä ena sidan den som t.ex. beviljas en avbetalningsplan och sköter denna och å andra sidan den som på olika säll försöker undandra sig indrivningsåtgärder. Om gäldenären tidigare har visat sig obenägen att sköta sina betalningar bör också detla kunna beaktas i sammanhanget.

Om de grova åsidosätlandena har berott på okunnighet, oskicklighet eller slarv bör de normalt inte leda till näringsförbud. Undantag från denna princip kan vara befogat om okunnigheten, oskickligheten eller slarvet har salts i system och det finns anledning all tro att vederbörande därför också i fortsättningen kommer att uigöra en skadehärd.

I 3 § anges några omständigheter som bör tilläggas särskild betydelse vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Näringsförbud fär också meddelas den som försatts i konkurs och då var
enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mol sina borgenä­
rer eller på annal säll grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverk­
samhet och förbudet är påkallat från allmän synpunkt.
                           155


 


Paragrafen motsvarar, med några väsentliga avvikelser som har berörts i     Prop. 1985/86: 126 den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.5), 199b§ första och tredje styc­kena KL. Den har ingen motsvarighet i kommitténs förslag.

Paragrafen anger förutsättningarna för näringsförbud i samband med konkurs. Förbud skall alltså, förutom vid brott eller viss betalningsunder­låtelse som inte är ringa, kunna meddelas en enskild näringsidkare som har försatts i konkurs. Ytterligare förutsättningar för förbud är enligt denna paragraf liksom enligt I § att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina ålig­ganden i näringsverksamhet - genom alt ha förfarit grovt otillbörligt mol sina borgenärer eller på annal sätl - saml att förbudet är påkallat från allmän synpunkt.

I fråga om begreppet näringsidkare kan jag hänvisa till vad som sagts i allmänmotiveringen (avsnitt 4.3,1) och i specialmotiveringen till 1 §.

Innebörden av atl konkursgäldenären har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer utvecklas närmare i förarbetena till nu gällande regler, vartiU hänvisas (prop. 1979/80:83 s, 31 f och SOU 1979:13 s. 75 f). Det­samma gäller innebörden av atl det har skett ett åsidosättande av annat slag (nyssnämnda prop, s, 32 f och betänkande s, 76 ff). Jag kan också hänvisa till vad som i förevarande lagstiftningsärende har anförts i fråga om det senare uttrycket i allmänmotiveringen (avsnitt 4.2.2) liksom i specialmotiveringen till 1 §.

TiU skillnad från nu gällande reglering upptar lagen om näringsförbud ingen särskild bestämmelse om näringsförbud vid upprepade konkurser. Att en person upprepade gånger har misslyckats som affärsman och åsam­kat sina kreditgivare stora förluster leder således inte till att lägre krav skall ställas på graden av oegentligheter som skall kunna medföra närings­förbud. En annan sak är att elt medvetet otillbörligt utnyttjande av kon­kursinstitutet i sig kan innebära att vederbörande får anses ha grovt åsido­satt sina åligganden i näringsverksamhet. Det torde därför ofta finnas anledning all överväga förbud just för sådana personer som har varit inblandade i flera konkurser.

Vad jag har anföri i specialmotiveringen till 1 § om att det skall finnas en anknytning mellan de förfaranden som skall kunna föranleda näringsför­bud och näringsidkarens verksamhet gäller även här. Vid bedömningen av om konkursgäldenären har handlat grovt otUlbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet får, liksom idag, hänsyn endast tas lill sådana oegentligheter som förekommit i den näringsverksamhet som har avslutals med konkurs (jfr prop. 1979/80:83 s. 55). Detla innebär att ett färre antal oegentligheter kan komma alt få beaktas om konkursrekvisitet i ett visst fall åberopas i stället för något av rekvisiten brott eller betalningsunderlåtelse som inte är ringa. Åklagaren kan därför ibland ha anledning atl i försia hand grunda en lalan på någol av dessa senare rekvisit men åberopa konkursrekvisitet alterna­tivt om han tvekar om i vad män det första rekvisitet är uppfyllt.

Alt etl förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt innebär, att det
skall göras en helhetsbedömning av det slag som jag har anfört i specialmo­
tiveringen till föregående paragraf Kravet innebär en förändring i förhäl­
lande lill vad som gäller idag. Vid bedömningen av om förbud är påkallat
     156


 


från allmän synpunkt får hänsyn las till även andra oegentiigheter i nä-     Prop. 1985/86: 126 ringsverksamhet än sädana som har förekommit i den rörelse som avslu­tats med konkurs,

Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkl skall särskill beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till bety­dande vinning, om det medfört eller varit ägnat atl medföra betydande skada eller om näringsidkaren lidigare dömts för brott i näringsverksam-hel.

Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande reglering. Den motsvarar i huvudsak 1 § andra stycket i kommittéförslaget.

Paragrafen anger några omständigheter som bör tilläggas särskild bety­delse vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt. Frågan har behandlats i avsnitt 4.2.6 i den allmänna motiveringen.

Domstolen skall särskilt beakta om förfarandel sketl systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat atl medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare har dömts för broll i näringsverksamhet. Tanken med all ange den senare omständigheten är att vederbörande borde ha tagit varning av domen. De nämnda omständighe­terna är atl uppfatta som vägledning för domstolarnas prövning. Avsikten är att bl. a. härigenom främja en enhetlig rättstillämpning.

Det skall alltså särskill beaktas om missbruket har skett systematiski. 1 detta ligger alt del varit fråga om upprepade förfaranden som genomförts efler viss beräkning. Del senare förhållandel utmärker också kriteriet att åsidosättandet har syftat tiU betydande vinning. Etl förbud kan således vara mera påkallat för den näringsidkare som t. ex. under en längre tid inte betalar in några skatter eller avgifter med beräkningen att själv få vinning än för den som oförskyllt hamnar i ett trängt ekonomiskt läge.

Vidare skall särskild hänsyn las till om åsidosättandet har medfört eller varit ägnat alt medföra belydande skada. I försia hand syftas här på ekonomiska skador som kan förorsakas vederbörandes borgenärer eller anställda, konkurrenter, konsumenter, avtalskontrahenter och andra. Men även personskador och sakskador, som har eller kunde ha uppkommit på grund av exempelvis bristfälligt arbetarskydd eller miljöbrott, skall beak­tas.

Slutligen skall det särskilt beaktas om näringsidkaren tidigare har fält någon varning i form av att han dömts för brott i näringsverksamhet. Har han trots en sådan dom fortsatt med oegentligheter, är del i princip mera befogal att meddela elt förbud än om han lagfors för första gången.

Domstolen måste i varje enskilt fall bedöma vilken betydelse som bör
tilläggas en lidigare dom och den betydelse dess ålder bör ha. Del torde
ofta få anses särskilt graverande om näringsidkaren har fortsatt med sä­
dana oegentligheter som domen avsåg. Om vederbörande har dömts flera
gånger men ändå fortsatt att åsidosätta sina åligganden, fär han normalt
anses kvalificerad för förbud. Likaså bör i allmänhet den få förbud som
tidigare har varit underkastad näringsförbud och som ertappas med nya
allvarliga åsidosältanden,
                                                                  157


 


Del kan också finnas skäl att anse att vederbörande borde ha tagit     Prop, 1985/86: 126 varning av någon annan myndighetsåtgärd, exempelvis förbud utfärdade av miljövårdsmyndigheter.

Innebörden av förevarande bestämmelse är alt domstolen, dä den pröv­ar om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt, skall ta särskild hänsyn tiU sådana omständigheter som anges i paragrafen. Det bör betonas atl del dock inte är nödvändigl att nägon av dem föreligger för all närings­förbud skaU kunna meddelas. Det bör också framhållas att det i det enskilda fallel kan finnas anledning atl fästa vikt vid andra omständigheter än de angivna.

Av vikt bör således ofta vara bl. a. om åsidosätlandena har pågått länge. Hänsyn bör också tas till hur verksamheten i övrigi har bedrivits. Som anförts i specialmotiveringen till 1 § skall även sådana omständigheter beaktas som tjänar till att skapa en posiliv bild av vederbörande.

För att konkretisera sin uppfattning om när näringsförbud bör meddelas för kommittén en diskussion i anknytning till fem typfall (s. 400 ff). Jag återger fallen och kommitténs kommentarer i det följande.

1,  En näringsidkare har under etl flertal år försummat sin bokförings­plikt, - Detta torde inte i sig böra föranleda näringsförbud, även om det får anses röra sig om ett grovt åsidosättande. Om näringsidkaren döms för bokföringsbrolt och därefter fortsätter att nonchalera sin skyldighet atl sköta bokföringen, bör dock näringsförbud åläggas.

2,  En person har gått i konkurs eller fått egna bolag försatta i konkurs fem gånger under de senaste tio åren. Han har då och då försummat sin skyldighel att deklarera för inkomstskatt och mervärdeskatt liksom sin skyldighet att belala in skatter och avgifter till staten. Han har vid tre tillfällen i samband med konkurserna dömts för brott mol uppbördslagen, en av dessa gånger dessutom för bokföringsbrott. Nu väcks på nytt åtal för brott mot uppbördslagen. Samtidigt förs talan om näringsförbud, - Även om inte näringsidkaren agerat för alt skaffa sig själv vinning och även om det rört sig om ganska blygsamma belopp, får här näringsförbud anses motiveral. Grunden för förbudet är främst de tre domarna och de upprepa­de åsidosätlandena, som i huvudsak är av samma art. Konkurserna bör inte i sig ha någon betydelse för bedömningen. De framstår visseriigen som naturiigt förbundna med åsidosätlandena, men även om - teoretiskt sett -inga konkurser förekommit hade näringsförbud varit motiverat,

3,  En näringsidkare, som drivit näring i aktiebolagsform, har under en följd av år hell åsidosatt bolagens skyldighet att betala skatter och avgifter till staten. Flera av hans bolag har tUl följd härav försatts i konkurs. -Näringsförbud får normall anses motiverat, eftersom det synes ha rört sig om ett systematiski beteende under mycket lång tid. De upprepade kon­kurserna bör inte betraktas som i och för sig försvårande, även om de utgjort ett naturligt led i missförhållandena,

4,   En företagare med ca 20 anställda fortsätter verksamheten i sill
aktiebolag under två till tre år trots att bolaget är insolvenl. Han förvärrar
härigenom bolagets ekonomiska ställning avsevärt och gör sig skyldig till
vårdslöshet mot borgenärer. Han underlåter under denna tid att sända in
redovisningshandlingar till patent- och registreringsverket. När bolaget går
158


 


i konkurs är underskottet ca två miljoner kronor. - Även om skadorna här    Prop. 1985/86: 126

är stora bör näringsförbud inte komma i fråga i detta fall, om det inte kan

visas alt näringsidkaren planerat hela förfarandet för att skaffa sig eller

sina närslående personlig vinning. Skulle han lidigare ha dömts för likartad

brottslighet, kommer saken i ell annat läge. Det förhållandet atl han efter

konkursen men före målels avgörande kan ha hunnit komma i gång med ett

nytt företag, som går bra och där flera personer är anslällda, bör inte i sig

få betydelse för näringsförbudsprövningen.

5. En rörelseidkare tar inför en hotande konkurs ul alla medel - ca en halv miljon kronor - från företagets bankkonton och ger sig iväg med pengarna till utlandet. 1 övrigt har han skött sig klanderfriU. - I detta fall är, enligt kommitténs uppfattning, näringsförbud inte nägon adekvat sank­tion.

Jag kan i slort instämma i kommitténs bedömningar, utom i fråga om fallen 4 och 5. Till skillnad frän kommittén anserjag att ett näringsförbud ligger nära till hands i fall som dessa, om det inte finns några omständighe­ter som talar i motsatt riktning. När det gäller fall 5 kan det visseriigen hävdas att elt näringsförbud skulle vara ell slag i luften, eftersom rörelseid­karen i fråga sannolikt inte kommer atl ägna sig åt näringsverksamhet i Sverige under överskådlig tid. Det kan å andra sidan inte uteslutas alt han från utlandet kan komma atl utöva ett faktiskt inflytande på företagsamhet här i landet, t, ex. genom alt äga aktiemajoriteten i ell svenskt aktiebolag. Enligt min mening bör man därför även i etl fall som detta göra en noggrann prövning av alla omständigheter och således inte utgå frän att en utlandsflyttning alltid är ett avgörande skäl mot näringsförbud,

Näringsförbud får vidare meddelas den som varit bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbo­lag under tid då bolaget underiåtit att betala skatt, tull eller avgift i sådant hänseende som avses i 1 § första stycket 2, om förutsättningarna för förbud enligt 1 § andra stycket är uppfyllda. Delsamma gäller om han själv i bolagets verksamhet gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Han får även meddelas näringsförbud om bolaget försatts i konkurs och förutsätt­ningarna i övrigt för förbud enligt 2 § är uppfyllda.

Vad som sägs i första stycket om bolagsman i ett handelsbolag gäller även styrelseledamot och suppleant för sådan i ett aktiebolag och en ekonomisk förening, verkställande och vice verkställande direktör i ett aktiebolag samt den som i annan egenskap faktiskt utövat ledningen av en näringsverksamhet. Detsamma gäller den som utåt framstått som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.

Näringsförbud får dessutom meddelas annan befattningshavare än som anges i första och andra styckena, om han haft befogenhet att fullgöra en näringsidkares skyldigheter i särskilt avseende och i den egenskapen gjort sig skyldig till brott som inte är ringa samt förutsättningarna för förbud enligt 1 § andra stycket är uppfyllda.

Paragrafens två försia stycken motsvarar, med vissa avvikelser, 199b§ andra stycket KL, Tredje stycket saknar motsvarighet i gällande reglering.

Paragrafen motsvarar - med vissa avvikelser som har berörts i den all-

159 manna motiveringen (avsnitt 4,3,2 och 4,3,3) - 2§ i kommitténs förslag.


 


Genom denna paragraf blir regleringen tillämplig även då oegentligheter Prop. 1985/86: 126 har begåtts i verksamhet som har bedrivits av ett handelsbolag (komman­ditbolag), ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Näringsförbud kan då enligt beslämmelserna i 4§ meddelas vissa ställföreträdare för den juridiska personen. Förbud kan vidare, enligt andra stycket första mening­en, riktas mol den som faktiskt har utövat ledningen av en näringsverk­samhet, oavsett om denna har drivits under enskild firma eller av en juridisk person. Andra meningen i andra stycket innehåller en regel som främsl riktar sig mot den som handlar som bulvan i näringsverksamhet som bedrivs under enskild firma. Enligt tredje stycket kan förbud vidare med­delas en person i etl företag som, utan att ha faktiskt utövat ledningen av verksamheten, dock haft en sådan ställning atl han kan fällas lill ansvar för brott enligt principerna för s, k, företagaransvar.

Första stycket

Bestämmelsen innebär atl näringsförbud kan meddelas den som är bolags­man i ett handelsbolag i denna hans egenskap. Är handelsbolaget elt kommanditbolag, skall förbud enligt denna regel dock kunna meddelas bara sådan bolagsman som är komplementär. För att undvika missförstånd har detta ansetts böra framgå av lagtexten.

Förutsättningarna för förbud är desamma som enligt 1 och 2 §§, Besläm­melsen tar sikte på del fallel atl det i den verksamhet som bolaget bedrivit har förekommit sådana oegentligheter som kan kvalificera för näringsför­bud. Den bygger på tanken att bolagsmannen intar en sådan ställning, att han är ansvarig för oegentligheterna. För att näringsförbud skall meddelas skall dock bolagsmannen själv i bolagets verksamhei ha gjort sig skyldig till brott enligt 1 § första stycket I eller själv kunna lastas för betalningsun­derlåtelse av det slag som anges i 1 § första stycket 2 vilken bolaget gjort sig skyldigt till. Del är också han som skall ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet, och förbud skall vara påkallat från allmän synpunkt såvitt avser just honom. Om handelsbolaget (kommandit­bolaget) har försatts i konkurs kan bolagsmannen vidare meddelas närings­förbud endast om de förutsättningar för näringsförbud vid sidan om kon­kurskravet som anges i 2 § är tillämpliga pä honom själv. Har en bolagsman i ett handelsbolag t, ex, genom avtal uteslutils från förvaltningsrätten och därför inte haft möjlighet atl påverka del handlande som inrymt bolagets oegentligheter, skall näringsförbud således inte komma i fräga för hans del.

Andra stycket

Genom denna bestämmelse blir regleringen tillämplig även på styrelseleda­
möter i aktiebolag och ekonomiska föreningar, liksom på suppleanter till
dessa. Också verkställande och vice verkställande direktörer i aktiebolag
omfattas av lagen och kan åläggas näringsförbud. Däremot gäller reglerna
inte styrelseledamöter i handelsbolag eller i ideella föreningar eller stif­
telser som driver rörelse, i denna deras egenskap. Inte heller träffar regler­
na dem som i etl handelsbolag eller en ekonomisk förening kallar sig
verkställande direktör. Även firmatecknare faller utanför de kategorier
som automatiskt omfattas av regleringen i I och 2§§,
                             160


 


De senast nämnda personerna kan ändå träffas av reglerna om de i det     Prop, 1985/86: 126 enskilda fallet passar in på beskrivningen i första meningens senare led. Näringsförbud kan meddelas den som faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet. Avsikten är bl.a. att träffa de personer som inte utåt framträder som företrädare ulan handlar genom bulvan.

Innebörden av alt bestämmelsen är tillämplig på den som har utövat ledningen av en näringsverksamhet är att näringsförbud kan komma i fråga för såväl den som är verksam i en enskild näringsverksamhet som den som utövar den faktiska ledningen i en näringsverksamhet som bedrivs av en juridisk person, t. ex. ett aktiebolag eller staten eller en kommun.

Ullrycket/a/:fi,s/c? utövat ledningen skall förstås så, all den som i realite­ten utövar bestämmanderätten i företaget skall träffas av reglerna. Del är således inte tillräckligt atl han har den formella bestämmanderätten om han inte utövar denna i praktiken. Det är å andra sidan inte heller nödvän­digl alt han, för alt kunna omfattas av bestämmelsen, har någon formell beslutanderätt i företagel. Del avgörande är, om han är den som fattar beslut angående företagets angelägenheter.

Aktieägare träffas således inte automatiskt av reglerna. I många fall mäste dock den som har ett dominerande ägarinflylande i ett fåmansföre­tag antas ha faktiskt utövat ledningen av företaget (jfr prop. 1979/80:83 s. 36).

Den andra meningen tar sikte på den som utåt framstått som ansvarig för en enskUd näringsverksamhet. Därmed avses i första hand den som har varit registrerad som innehavare av en rörelse som drivits under enskild firma. Om rörelsen inte har varit registrerad blir bestämmelsen tillämplig på den som utåt har uppträtt som innehavare av denna. Bestämmelsen lar sikte på både del fallel dä det rättsligt sett varit fråga om en enskild näringsverksamhet och det då verksamhelen i själva verket har utövats av t.ex. etl handelsbolag men utåt framträtt som en enskild näringsverksam-hel.

Tredje stycket

Det finns anställda som, utan att ha haft ett så övergripande ansvar för en näringsverksamhet som ligger i all de kan sägas ha utövat den faktiska ledningen av denna, ändå har haft en så självständig eller ansvarsfull ställning i ett förelag all de enligt principerna för s, k, företagaransvar kan straffas för brott som har begåtts i verksamheten (i belänkandet s, 228 ff beskrivs begreppets innebörd närmare). Bestämmelsen i Iredje stycket innebär atl näringsförbud kan meddelas en person som hör till denna krets av befattningshavare, om han i den befattningen har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Därutöver krävs alt han har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet och atl förbud befinns påkallat från allmän synpunkl.

Om brottet har bedömts enligt principerna för företagaransvar är därmed
också fastslaget att vederbörande hör till den krets av befattningshavare
som beslämmelsen riktar sig mot. Det kan dock även tänkas alt en person
som hör till denna krets i stället begår brott som inte är ringa av annat slag
än som faller under principerna för företagaransvar, t, ex, förskingring
      161

11    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


eller annat brott enligt brottsbalken. Näringsförbud kan meddelas också på     Prop. 1985/86: 126 grund av sådan brottslighet under förutsättning att brottet utfördes i den befattning som var förenad med företagaransvar. I detla senare fall får alltså i etl mål om näringsförbud särskilt prövas om vederbörande har haft en ställning som är förenad med sådant ansvar.

Den tidpunkt vid vilken någon skall ha innehaft en sådan ställning eller befattning som anges i 4§ är den då oegentiighelerna inträffade. Den som har lillträtt en sådan ställning eller befattning i etl företag efler del att de åsidosättanden skedde som ligger lill grund för en lalan om näringsförbud skall inte kunna få förbud på grund av dessa, och inte heller den som har hunnit lämna rörelsen innan de inträffade. Detta betyder också alt närings­förbud inte skall kunna meddelas någon på grund av sådana brott eller andra oegentligheter som han gjorde sig skyldig till medan han ännu var underlydande i rörelsen. Sådana oegentligheter skall över huvud inte beak­tas vid prövningen. Det förhållandet att vederbörande då oegentligheterna ägde rum hade en befattning som avses i denna paragraf men hunnit lämna posten när talan väcks saknar däremot betydelse. I delta senare fall får oegentligheterna alltså åberopas mot honom.

Näringsförbud skall meddelas för en viss lid, lägst tre och högst fem är.

Paragrafens motsvarighet i KL finns i 199b§ försia stycket. Den gällan­de regeln föreskriver dock ingen minsta lid för förbud. Paragrafen överens­stämmer med 1 § tredje siycket i kommittéförslaget.

När domstolen besiämmer liden för förbudel måste den beakta ändamå­len med beslämmelserna. Del främsta syftet är all hindra en person som orsakat slora skador i sin näringsverksamhet atl fortsätta med detla. Man skall också kunna ingripa med förbud i elt fall då det skulle framstå som slötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i närings­verksamhet trots detla skulle få fortsätta alt ägna sig åt sådan. Även allmänpreventiva hänsyn måsle las.

För att näringsförbudet skall uppfylla dessa syften måste det gälla under en inte obetydlig lid. Domstolen får vid bestämmande av förbudstiden använda liknande kriterier som vid slraffmätning. Oegenllighelernas om­fattning och karaktär måste tillmätas slor betydelse, liksom den skada som näringsidkarens borgenärer eller anställda, konkurrenterna, konsumen­terna, avtalsparter eller andra åsamkats eller kunnat åsamkas. Av stor vikt är också vilken inställning näringsidkaren har visat. En omständighet som bör verka i skärpande riktning är om näringsidkaren har visat sig helt Ukgiltig för de regler som gäller för näringsverksamhet. Har näringsidkaren tidigare varit underkastad förbud men vägrat atl la rättelse av detta, kan ett långvarigt näringsförbud också vara motiverat. Samma synsätt ter sig befogat om de oegentligheter som leder lill näringsförbud är sådana alt de även medför ell långvarigt fängelsestraff.

Tiden för förbudet räknas från den dag då domen vinner laga kraft, om
domstolen inte har förordnat om omedelbart ikraftträdande enligt reglerna
om tillfälligt förbud. Om etl sådanl förbud har löpt före domen, kan rätlen
   162


 


bestämma all del skall fortsätta alt gälla i väntan på alt domen vinner laga     Prop, 1985/86: 126 krafl (10§), Jag kan här i övrigt hänvisa till den diskussion som kommittén för om hur förbudstiden bör anges (s, 316 f).

Om en dom på slutligl näringsförbud har föregåtts av elt tillfälligt förbud, måsle del beaktas all den sammanlagda tiden för förbuden inte får över­stiga fem år. Även då minimigränsen för förbudet, tre år, skall beräknas skall den tid räknas in under vilken ett tillfälligt förbud har gällt.

Den utmätta förbudstiden kan föriängas om förbudel överträds. Detta framgårav 26 §.

9.1.2 Verkan av förbud

Detta avsnitt av lagen omfattar 6 och 7 §§ och innehåUer regler om närings­förbudels innebörd. Den försia bestämmelsen beskriver bl.a, de olika befallningar hos en juridisk person som den som har näringsförbud inte får inneha (6§). Den andra uppställer elt förbud mol anställning m.m. hos närslående och i den lidigare rörelsen (7§).

Den som är underkastad näringsförbud har inte rätt alt driva näringsverk­samhet eller all vara bolagsman i ell annat handelsbolag än kommanditbo­lag eller komplementär i ell kommanditbolag. Han får inte heller vara styrelseledamot eller suppleani för styrelseledamot i elt aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, eller i en sådan ideell förening eller sliflelse som driver näringsverksamhet, saml ej heller vara verkstäl­lande eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag eller i annan egen­skap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som har angetts nu. Inte heller får han på annat sätt faktiskt ulöva ledningen av en näringsverk­samhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte driver näring. Dessulom gäller atl han inte får äga sä många aktier i elt aktiebolag alt hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer att översliga femlio procent.   .

Näringsförbud ulgör inget hinder mot att sädan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. I §, 4 kap. I §, 6 kap. I § eller 13 kap. 5§ tryckfrihetsförordningen.

Paragrafens närmaste motsvarighet i KL är 199 c § första stycket. Para­grafen motsvarar - med viss avvikelse, som har berörts i den allmänna motiveringen (avsniti 4.4.3) - 3 § i kommitténs förslag.

Paragrafen anger tillsammans med 7 § den verkan elt näringsförbud har. De frågor som regleras av paragrafen har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 4.4.1-4.4.3.

Första styckel

Den som har näringsförbud får inte driva näringsverksamhet Han får alltså inte vara näringsidkare. Innebörden härav har berörts under 1 § samt i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,4,1 med hänvisningar).

Förbudet är generellt i den meningen att del i princip avser all närings­
verksamhet. Ett näringsförbud kan inte begränsas till att avse enbart en
viss bransch eller viss verksamhet,
                                                     163


 


Däremot kan viss verksamhet undantas från det generella förbudel ge-     Prop, 1985/86: 126 nom dispens (19§).

Vidare är det förbjudet för den som är underkastad näringsförbud att vara bolagsman i elt vanUgl handelsbolag eller komplemenlär i ell kom­manditbolag. Förbudel avser däremol inte ställningen som kommanditdel­ägare, eftersom en sådan normalt inte har del i bolagels förvaltning. Om del däremol finns etl avtal om att en kommanditdelägare skall ha samma befogenheter som vanliga handelsbolagsmän, kan en sådan ställning vara i strid med förbudet alt faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet.

Det är också förbjudet för en person med näringsförbud att vara styrelse­ledamot eller suppleani för styrelseledamot i elt aktiebolag eller handels­bolag - däri inbegripet kommanditbolag — eller en ekonomisk förening, eller i en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet, saml atl vara verksläUande eller vice verksläUande direkiör i ett aktiebolag eller / annan egenskap vara slällföreirädare för en sådan juridisk person som har nämnts tidigare. Det sistnämnda tar främst sikte på firmatecknare. Förbudet grundas i fräga om aktiebolag och ekonomisk förening på de befogenheter som enligt särskild lagsliftning är knutna till de nämnda befattningarna. Motsvarande reglering gäller visserligen inte för de övriga slagen av juridiska personer, men när t. ex. bolagsmännen i elt handelsbo­lag har anförtrott förvaltningen åt en styrelse, torde ledamöterna av denna ofta få befogenheter molsvarande dem som tillkommer styrelsens leda­möter i etl aktiebolag. Del har därför ansetts att förbudet bör gälla också vissa befattningar hos även andra juridiska personer än aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Det är vidare förbjudet för den som är underkastad elt näringsförbud att faktiskt ulöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte driver näring. Den senare kategorien utgörs av aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Förbudel att faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet gäller oavsett företagsform, alltså oberoende av om verksamheten drivs under enskild firma eller av elt aktiebolag eller någon annan juridisk person. Det avser också sådan näringsverksamhet som drivs av statliga och kommunala affärsdrivande verk liksom av andra statliga och kommu­nala förvaltningsmyndigheter.

Frågan om innebörden av alt någon faktiskt utövar ledningen av en näringsverksamhet har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3,2) och i specialmotiveringen till 4§. Den som har fått näringsförbud bryter mol förbudet om han är den som i realiteten bestämmer över en näringsverksamhet och avgör hur den skall drivas. Alt han har en formell bestämmanderätt - av annat slag än som anges i 6§ - innebär inget brott så länge han inte utövar den.

En person kan å andra sidan bryta mot ett näringsförbud, även om han
inte har någon som helst formell beslutanderätt över verksamhelen. Före­
slär han en näringsverksamhet, och fattar han på eget ansvar avgörande
beslut angående företagets ledning, bryter han mol förbudet, även om han i
och för sig är anställd. Detta gäller även om han delar företagels ledning
med nägon annan. Annorlunda förhåller det sig om han handlar på ägarens
164


 


direktiv. Det är alltså tillätet att förestå en verksamhet så länge man inte    Prop, 1985/86: 126 fattar självständiga beslut angående förelagels ledning.

Den som har ansvaret för enbart en viss del av förelagels verksamhet, exempelvis marknadsföringen eller redovisningen, kan inte anses utöva ledningen. Avgörande är här atl vederbörande har någon över sig som i sista hand kan bestämma över företagets handlande.

Att idka rådgivning till ett förelag är i princip inte förbjudet för den som har näringsförbud. Ofta kan emellertid konsultverksamhet anses som nä­ringsverksamhet, och i så fall är den givetvis förbjuden. Rådgivning kan vidare, oavsett om den utgör näringsverksamhet eller ej, tänkas utgöra brott mol lagen (1985: 354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m. I vissa lägen kan naturligtvis det som av de berörda rubriceras som rådgivning i själva verkel innebära ledning av en näringsverksamhet.

Den som har näringsförbud får vidare inte äga så många aktier i elt aktiebolag att han har en majoritet av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Ett aktieinnehav som representerar hälften av rösterna eller mind­re är inte förbjudet enligt denna punkt. Även ett sådant innehav kan dock vara straffbart, nämligen om del ger den som har fått näringsförbud en möjlighet all faktiskt ulöva ledningen av bolaget och han också utnyttjar denna möjlighet, Hans handlande i kombination med aktieinnehavet strider då mot regeln i Iredje meningen.

Kommittén har i belänkandet (s. 263 f) gett några exempel för atl konkretisera var gränserna går för näringsförbudets räckvidd i det hänse­ende som nu är i fråga. Jag ansluler mig - med vissl tillägg, som särskilt redovisas - till den bedömningen som kommittén redovisar i anknytning till exemplen. Dessa återges i det följande.

Exempel 1. B äger enskUda firman X. A föreslår den och sköter alll i den enligt en generalfullmakl från B som bor på annal häll och bara bryr sig om företaget såtillvida atl han uppbär viss vinst. A får här anses ha brutit mot sill näringsförbud, även om han inte är att betrakta som näringsidkare.

Exempel 2. B äger enskilda firman X. A är anställd däri men sköter bara bokföring, deklarationer, utbetalningar o.d. Detla gör han dock helt på eget ansvar utan att B lägger sig i det. B är i övrigt verksam i rörelsen med inköp, försäljning m.m. A:s inblandning är här inte sådan alt han kan anses ha överträtt skt förbud. Om det visas all han också deltagit i företagels ledning på jämställd fot med B, blir bedömningen en annan.

Exempel 3. A och B är verksamma i elt aktiebolag. B äger alla aktier och är ordförande i styrelsen, där för övrigt hans två barn sitter. B är ocksä VD. A, som är B: s kamrat, delar dock det faktiska ansvaret för bolaget med B. Del misstänks all A bidragit med hälften av aktiekapitalet genom att låna pengarna till B. A har överträtt sitt förbud om det kan visas alt han delat företagsledningen med B och inte varit underställd denne. Att del misslänks alt A lånat ut pengar kan inte tillmätas någon betydelse. Om detla kan visas, kan det dock få betydelse för bedömningen av B: s in­blandning.

Exempel 4. A och B äger en rörelse tillsammans, B sköter om alla
praktiska göromål och har allt slutligl ansvar både i teori och praktik
genom etl särskilt avtal som träffats. Han samråder dock med A angående
165


 


investeringar, skatteplanering, bokföring, verksamhetsinriktning m.m. - Prop. 1985/86: 126 Här synes ett handelsbolag föreligga, och A bryter mot näringsförbudet . genom att vara bolagsman. Om del i stället är elt aktiebolag, kan han inte sägas bryta mol förbudet, om han inte är styrelseledamot, VD eller supple­ant eller (som följer av mitt tillägg till kommitténs förslag om näringsförbu­dels verkan) äger så slor del av aktierna atl hans andel i röstetalet över­stiger 50 %. Hans inblandning innebär knappast att han "faktiskt utövat ledningen".

Exempel 5. A är anställd som juridisk och ekonomisk expert i etl aktie­bolag. Han har inga formella befogenheter men spelar en viktig roll när del gäller bolagets skatteplanering och utformningen av bolagels avtal med leverantörer och kunder. Denna A: s verksamhei omfattas inte av närings­förbudet, och han skall således inte dömas för överträdelse.

Exempel 6. A är dömd för allvariiga arbetsmiljöbrotl i en av honom tidigare driven verksamhet, vilken han avslutat på grund av etl honom ålagt näringsförbud. Han är anställd av B för alt ansvara för personalfrå­gor. Han har bestämmande inflytande över de anställdas löner och övriga anställningsvillkor, bl. a. arbetstider och arbetsmiljö. B lägger sig inte alls i dessa frågor. A har inget inflytande på rörelsen i övrigt. Denna A: s verksamhet bör vara tillåten.

Andra stycket

Etl näringsförbud innebär inte någol hinder mot sådan verksamhet som är skyddad av grundlag. Utövning av exempelvis yltrandefriheten, mötesfri­heten eller tryckfriheten hindras således inte av ett näringsförbud. Även den som har fått ett sådant förbud får därmed driva exempelvis ett trycke­ri, en butik för försäljning av tidningar och böcker eller en teater. Han får också arbeta som t, ex, författare. Grundlagsskyddet medför dock inte att den som är underkastad ett näringsförbud har rätt att vara ställföreträdare för en juridisk person som driver verksamhet av ifrågavarande slag, I praktiken innebär därför undantaget i andra stycket en inskränkning i näringsförbudet endast såvitt avser enskild näringsverksamhet.

Om en person som får näringsförbud tidigare ägnat sig åt sådan verksam­het som skyddas av grundlag, kan det vara lämpligt att rätten i domen anmärker att verksamheten i fråga inte omfattas av förbudet.

Den som är underkastad näringsförbud får inte vara anställd eller la emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en när­stående till honom eller där en närstående har en sådan ställning som anges i 4§. Som närstående anses make, sambo, förälder, barn och syskon saml den som är besvågrad i rätl upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon.

Inte heller får den som är underkastad näringsförbud vara anställd eller la emot återkommande uppdrag i den näringsverksanihet där han åsidosatt sina åligganden.

Paragrafen har ingen motsvarighet i KL. Den motsvarar däremol - med
viss avvikelse, som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,4,4)
       ,,

- 4§ i kommitléns förslag.


 


Försiasiycket                                                                Prop. 1985/86: 126

Enligt 7 § försia meningen får den som har meddelats näringsförbud över huvud inte vara anställd hos en person som är närstående till honom. Han får inte heller motta återkommande uppdrag av en närslående.

Förbudel omfattar sådan näringsverksamhet som drivs av en när­slående, men också sådan i vilken en närstående har en sådan ställning alt han, om det förekommer oegentligheter i näringsverksamheten, själv skul­le kunna meddelas näringsförbud enligt 4 §. Detta betyder att den som har meddelals förbud inte får vara anställd exempelvis i elt aktiebolag där en närstående sitter i styrelsen, eller i ell handelsbolag där en närslående är en av flera bolagsmän. Ibland torde elt sådanl förbud framstå som alltför strängt, exempelvis om det rör sig om en underordnad ställning i ett stort börsnoterat aktiebolag. Det har dock inte ansetts möjligt alt i lagen skilja ul företag som generellt kan undantas från närståendeförbudel från andra. I elt faU som det nämnda kan dock en dispens le sig befogad.

Förbudel mol att ta emot återkommande uppdrag innebär alt den som har fått näringsförbud inte kan tjänstgöra som konsult åt en närstående i dennes verksamhei eller som exempelvis agent, reparatör eller revisor åt företagel. All ge enstaka råd eller ulföra någon enstaka tjänst är dock inte förbjudet. I ordel återkommande ligger atl det skall röra sig om flera uppdrag, som inte ligger alllför lång tid efter varandra.

Vid tillämpningen av 7 § måste beaktas atl regeln har kommit tUl för att effektivisera och understödja näringsförbudet i 6§ och att det i övrigi inte finns något skäl all förbjuda anställning och uppdrag hos närstående. Detta bör uppmärksammas framför allt dä frågan om alt ge dispens för viss anställning kommer upp, men även vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse av närstäendeförbudet bör anses ha varit.

I andra meningen preciseras vilka som i detta sammanhang skall anses som närslående. Kretsen är begränsad till makar, sambor, föräldrar, barn, syskon saml dem som är besvågrade i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon. Genom atl överträdelse av närstäendeförbudet är etl brott, måsle personkretsen vara så begränsad och klart avskiljbar som möjligt. Det betyder ocksä alt regeln får tolkas restriktivt. Som barn skall därför inte räknas fosterbarn eller styvbarn, däremot adoptivbarn. Motsvarande gäller för betydelsen av förälder. Som syskon bör räknas halvsyskon men inte slyvsyskon.

Andra styckel

Den som är underkastad näringsförbud får inte heller vara anställd i eller ta
emot återkommande uppdrag i samma näringsverksamhet som den i vilken
han har åsidosatt sina åligganden. Vid bedömningen av om en viss närings­
verksamhet är densamma som den i vilken en person med näringsförbud
tidigare har varit verksam får hänsyn tas till flera faktorer. Att förelagels
firma ändrats kan knappast spela någon självständig roll. Detsamma gäller
om företaget byter lokaler eller flyttar till annan ort. Även om företaget
genomför vissa ändringar i sin verksamhei, men såväl huvudinriktningen
av denna som företagets ledning är densamma som lidigare, lorde del ändå
finnas skäl att anse att det är fräga om samma företag som lidigare.
        167


 


Delsamma är fallel om företaget fått ny ägare eller ny ledning men i slorl     Prop. 1985/86: 126

bedriver samma verksamhet som tidigare. Med hänsyn lill atl det här rör

sig om en straffsanktionerad bestämmelse ligger det i sakens natur atl

gränsdragningen i tveksamma fall bör ske till förmån för den som har fått

näringsförbud. Uppkommer frågan huruvida denne i elt sådant fall har

överträtt förbudel bör han alltså hellre frias än fällas.

9.1.3 Förfarandet vid prövningen av frågor om förbud

Detta avsniti av lagen, som omfattar 8-14§§, innehåller regler om förfa­randel då frågan om att meddela näringsförbud har uppkommit.

Avsnittet inleds med en beslämmelse om rättegängen i mål om närings­förbud (8§). Därefter följer en bestämmelse som lägger viss skyldighet rörande näringsförbud på kronofogdemyndighet (9§). Vidare ges bestäm­melser om s.k. tillfälligt näringsförbud (10-13§§) och om att viss under­rättelse skall lämnas när ell förbud meddelas (14§).

Talan om näringsförbud förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högsl ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

Talan om näringsförbud mol någon som försatts i konkurs får tas upp av samma tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

Paragrafen motsvarar, med viss ändring, 199d § KL. Skillnaden består i att mitt förslag inte har någon motsvarighet till regeln i 199d§ Iredje stycket KL om att talan om förbud måste väckas inom viss tid. Paragra­fens första stycke motsvarar 6§ i kommittéförslaget.

Försia stycket

Enligt förslaget skall talan om näringsförbud även i fortsättningen föras av allmän åklagare i tingsrätt. Då frågan om förbud kommer upp i samband med ansvarstalan rörande ekonomisk brottslighet kan den komma att prövas av särskild eko-tingsrätt (SFS 1985:415). Vanliga brottmålsregler skall gälla för förfarandet, närmare bestämt reglerna om mål som rör brott för vilket är stadgal fängelse i högsl ell år. Detta betyder bl. a. att besläm­melserna om forum i brottmål normalt skall tillämpas och atl tingsrätten är domför med tre nämndemän, givetvis dock under den förutsättningen alt talan om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straffan fängelse i två år inte samtidigt prövas. Rättens avgörande sker genom dom. I övrigt kan i huvudsak hänvisas tiU specialmoliveringen i det förra lagstiftningsärendet (prop. 1979/80:83 s. 58 fO, Det bör dock observeras, alt förutsättningarna för att offentlig försvarare skall förordnas är delvis förändrade (21 kap, 3a§RB),

Liksom tidigare skall reglerna om häktning, anhållande och gripande
inte vara tillämpliga i fråga om näringsförbud. Detsamma gäller bestäm-
     168


 


melserna om reseförbud och anmälningsskyldighet. Givetvis kan det ändå    Prop. 1985/86: 126 bli aktuellt att tillgripa dessa tvångsmedel som en följd av atl vederbörande samtidigt misstänks för brott. Övriga tvångsmedel kan användas i fråga om näringsförbud, i den mån reglerna över huvud är tillämpbara.

Den regel i KL som föreskriver att talan om näringsförbud måste väckas senast två år frän dagen för konkursbeslutet - talan får dock alltid väckas så länge konkurs pågår - saknar motsvarighet i den nya lagen. Talan behöver alltså inte väckas inom viss tid från det att de oegentligheter begicks som ligger lill grund för den. För att uppfylla den särskilda förut­sättning för näringsförbud som anges i 1 § första siycket 1 gäller dock alt den oegentlighet som avses där - brott — inte får vara preskriberad. Jag kan här hänvisa lill vad jag i allmänmotiveringen har anfört i denna fråga (avsnitt 4.2.2, 4.2.3 och 4.2.6).

Andra styckel

Liksom enligt nu gällande bestämmelser (199d§ andra siycket första me­ningen KL) får mål om näringsförbud som rör någon som har försalts i konkurs även - dvs. vid sidan om de fora som framgår av de allmänna brottmälsreglerna - tas upp av den tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.

Varje kronofogdemyndighet skall särskill uppmärksamma när det kan finnas skäl att meddela näringsförbud i fall som anges i I § första stycket 2. Så snart myndigheien finner anledning lill det, skall den göra anmälan om förhållandel lill åklagaren.

Paragrafen saknar direkl motsvarighet i KL. Enligt 199e§ skall dock TSM, om inte konkursförvallaren gjort någon anmälan om näringsförbud till åklagaren enligt 55 § eller 185 b §, göra en sådan anmälan, så snart det finns anledning lill del. Paragrafen innebär alltså en viss påbyggnad av vad som redan idag åligger vissa kronofogdemyndigheter.

Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.1) skall krono­fogdemyndigheterna ha ett särskilt ansvar för alt aktualisera näringsförbud enligt skatterekvisilet, när etl sådant är befogal. Kronofogdemyndighe­terna har på delta område en särskild sakkunskap och erfarenhet som måsle utnyttjas. Innebörden av beslämmelsen är atl kronofogdemyndighe­terna fortlöpande skall bevaka utvecklingen av - och alltså hålla sig underrättade om — sådana gäldenärsförhållanden som kan ge anledning till näringsförbud samt anmäla lill åklagare då de anser ett näringsförbud påkallat. Bevakningen skall kunna innebära både registerspaning och visst fältarbete, liksom fallbeskrivningar och analyser av skalteförhållanden som är av inlresse i sammanhanget. Då kronofogdemyndigheten gör en anmälan till åklagaren bör den bifoga den utredning som finns i ärendet.

10 §

Är det uppenbart att näringsförbud skall meddelas, får rällen meddela

förbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts

(tiUfälligl näringsförbud),                                                                  169


 


En fråga om lillfälligt näringsförbud las upp på yrkande av åklagaren, Prop, 1985/86: 126 om inte annat följer av fjärde styckel. Ett sådant yrkande kan prövas såväl innan talan enligt 8§ har väckis som därefter. Innan elt tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yttra sig, om det inte finns anledning atl anla all han har avvikit eller pä annat säll håller sig undan.

Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen, I kallelsen skall han upplysas om alt frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förfarandet i övrigi vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap, 14 § rättegångsbalken.

Bifalls en talan om näringsförbud, får rätten i domen självmant förordna om tillfälligt förbud.

Paragrafens försia slycke motsvarar, med viss avvikelse som har be­handlats i avsnitt 4,5,2 i den allmänna motiveringen, 199g § försia stycket KL, Dess andra och tredje stycken motsvarar 199g§ Iredje siycket KL, Paragrafens Qärde stycke motsvarar 199 h§ Iredje styckel KL. Paragrafen överensstämmer i sak med 7 § första och andra styckena samt 8 § Iredje siycket i kommittéförslaget. I andra styckel finns dock etl tillägg som berörs nedan.

I 10 § stadgas om lillfälligt näringsförbud, som kan meddelas i avvaktan på lagakraftägande avgörande. Tillfälligt förbud kan ges redan innan lalan enligt 8§ har väckis. Har sådan talan väckis skall domstolen också kunna meddela lillfälligt förbud under hela förfarandel fram lill dom i målet. Tillfälligt förbud kan också meddelas i samband med domen. I det senare fallet innebär det tillfälliga förbudet delsamma som ell förordnande om all näringsförbudet skall gälla utan hinder av atl domen inte har vunnk laga kraft. Såväl de materiella förutsättningarna som vissa förfaranderegler las upp i denna paragraf, I 11 — 13 §§ finns ytterligare regler om förfarandet,

Försia slyckel

För att tillfälligt näringsförbud skall få meddelas fordras att del är uppen­bart att förbud skal! meddelas. Detta betyder alt bevisläget måsle vara helt klart. Dessutom mäste omständigheterna vara så graverande att del inte råder någon Ivekan om all näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åliggan­den och alt näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt.

Regeln är fakultativ och rätten behöver alltså inte meddela ett tillfälligt näringsförbud även om förutsättningarna för etl sådanl är uppfyUda. Väc­ker åklagaren talan om tillfälligt förbud, och finner domstolen atl närings­förbud uppenbart skall meddelas, bör dock också tillfälligt näringsförbud normalt meddelas.

Bakgrunden lill det stränga beviskravet är alt ett tillfälligt förbud kan ge mycket besvärande effekter för den som drabbas, vilka kanske inte kan repareras om det vid den slutliga prövningen skulle anses att förbud trots alll inte bör meddelas. Det kan tilläggas att om i etl sådant fall vederböran­de näringsidkare vänder sig mot staten med anspråk på ersättning för den skada han lidit, statens eventuella ansvar är begränsat till vad som följer av

3 kap. skadeståndslagen (1972:207).

170


 


Andra, tredje och fjärde styckena                                    Prop. 1985/86:126

I andra, Iredje och fjärde styckena finns vissa förfaranderegler. De över­ensstämmer med dem som gäller idag. I andra stycket andra meningen har dock för klarhetens skull införts en bestämmelse om att ett yrkande om lillfälligt näringsförbud kan prövas såväl innan lalan om näringsförbud har väckis som därefter. I övrigt hänvisas lill prop. 1979/80:83 s. 62 f

11§

Ett beslut om tillfälligt näringsförbud gäller omedelbart, om inte annat

förordnas. Beslutet skall delges den som avses med förbudet.

Paragrafen motsvarar i sak 199 g § fjärde stycket KL. Den överensstäm­mer, med viss redaktionell förändring, med 7 § iredje stycket i kommitté­förslaget.

Av paragrafen framgår atl ell beslut om tillfälligt näringsförbud skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas. Vid tillämpningen av regeln skall hänsyn givetvis las till om det finns behov av elt uppskov med ikraftträdandet för avveckling (jfr 18§). Ett beslul om tillfälligt näringsför­bud skall alllid delges den som avses med förbudel.

12§

Ett beslul om lillfälligt näringsförbud, som har meddelals under rättegång­en, överklagas särskill.

Överklagas ett beslut om tillfälligt förbud,-får högre rätt omedelbart förordna att förbudet inte skall gälla.

Första styckel motsvarar i sak 199 g§ femte siycket KL och 7§ fjärde slyckel i kommittéförslaget. Andra slyckel har ingen motsvarighet i KL. Del motsvarar med viss avvikelse - som har berörts i avsnitt 4.5.2 i den allmänna motiveringen - 7§ femte styckel kommitléns förslag.

Första stycket

Genom beslämmelsen jämställs beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelals under rättegången, med vissa liknande beslut som avses i 49 kap. 4 § RB. Även etl beslul om tillfälligt näringsförbud som har meddelats innan lalan om näringsförbud har väckts är atl anse som beslul under rättegången. Har ett beslut om tillfälligt näringsförbud meddelats i sam­band med dom, gäller för fullföljden mol beslulel 49 kap. 8 § första stycket RB. Särskild talan får då inte föras mol beslutet.

Andra stycket

Innebörden av beslämmelsen är alt högre rätt kan förordna om inhibition av ett beslut om tillfälligt näringsförbud, dvs. besluta att förbudet tills vidare inte skall gälla. Beslul om inhibition kan meddelas såväl då del tillfälliga förbudet har meddelats i samband med dom som dä det har meddelats under rättegången.

Etl yrkande om inhibition får anses vara etl sådanl yrkande som påkallar
omedelbar prövning (jfr 51 kap. 5§ andra stycket och 55 kap. 5§ andra
stycket RB). Vadeinlagan eller revisionsinlagan skall alltså sändas in ge-
    171

nast.


 


13 §                                                                                              Prop. 1985/86:126

Om rätlen meddelar ett tillfälligt näringsförbud, skall den utsätta en tid

inom vilken talan om näringsförbud skall väckas, om inte en sådan talan

redan har väckis. Tiden får inte bestämmas längre än vad som bedöms

absolut nödvändigt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig, får rätten medge

förlängning om åklagaren före tidens utgång gjort framställning om sådan.

Paragrafen motsvarar i sak 199 h§ första styckel KL liksom 8§ andra styckel i kommitténs förslag.

I denna paragraf finns ytterligare regler om förfarandel vid meddelande av lillfälligt näringsförbud. Någon saklig ändring är inte avsedd med de redaktionella ändringar som har gjorts i förhållande till 199 h§ KL. Här hänvisas därför lill specialmotiveringen i prop. 1979/80: 83 s. 62 f.

14§

I samband med all näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas, skall rätten till den som avses med förbudel överlämna en särskild under­rättelse, där innebörden av förbudet beskrivs.

Rätlen skall sända etl exemplar av domen eller beslutet till den myndig­het som enligt 24 § skaU svara för tillsynen.

Har den som fått näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud tillstånd av myndighet alt driva näring inom särskiU reglerat näringsområde, skall rätten sända elt exemplar av domen eller beslutet lill den myndigheien.

Paragrafen har ingen motsvarighet i KL. Första och andra stycket mot­svarar, med undantag av några mindre redaktionella ändringar, 9§ i kom­mitléns förslag, medan tredje styckel saknar motsvarighet där.

Försia stycket

Här föreskrivs att rätten när näringsförbud meddelas skall lämna en under­rättelse med redogörelse för förbudels innebörd.

I underrättelsen bör innehållet i 6 och 7§§ eller, i förekommande fall, 4 p. övergångsbestämmelserna till lagen återges på ett så enkelt och över­skådligt sätl som möjligt. Också undantaget för grundlagsskyddad verk­samhet bör noteras. Underrättelsen bör även innehålla en erinran om vad som gäller vid överträdelse av förbud. Underrättelsen bör däremot inte innehålla någon information som är individueUl anpassad till mottagaren. Uppgifterna om detla skall i stället finnas i domen. Bakgrunden härtill är redovisad i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5,1).

En underrättelse enligt denna paragraf skall lämnas både vid dom i målet och när tillfälligt förbud meddelas under rättegången.

Andra stycket

Här finns en föreskrift om att domstolen skall sända etl exemplar av

domen eller beslulel till vederbörande TSM.

Tredje siycket

Domstolen skall också i förekommande fall sända ett exemplar av domen

eller beslutet till den myndighet som är tillståndsmyndighet för särskilt

reglerade näringar, l.ex. länsstyrelse i fråga om faslighelsmäkleri, yrkes-          172


 


trafik och servering av alkoholdrycker och polismyndighet i fråga om     Prop. 1985/86: 126 skrothandel.

9.1.4 Upphävande av förbud

Delta avsniti av lagen, som omfattar 15-17§§, innehåller regler om upphävande av näringsförbud. Den första bestämmelsen behandlar upphä­vande av tillfälligt förbud (15 §). Den följs av en bestämmelse om all högre rätt i vissa fall skall upphäva elt näringsförbud (16§). I en ytterligare bestämmelse regleras möjligheten för den som har fått näringsförbud atl på ansökan få detta upphävt (17§).

15§

Har talan om näringsförbud inte väckts inom utsatt lid, och har en fram­ställning om förlängning av tiden inte heller inkommit, skall elt beslul om tillfälligt näringsförbud omedelbart upphävas. Detsamma gäller om lalan återkallas eller lämnas utan bifall eller om det inte längre finns skäl för det tillfälliga näringsförbudet. Om talan bifalls, skall rätlen pröva om del tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall gälla.

Paragrafen motsvarar i sak 199 h§ andra styckel KL liksom 8§ andra slyckel i kommitténs förslag. Regeln i den första meningen korresponderar med 13 §, enligt vilken rätten, om den meddelaren tillfälligt näringsförbud, skall utsätta en tid inom vilken lalan om näringsförbud skall väckas, om inte lalan redan har väckts. Är den utsatta liden inte tillräcklig kan den förlängas. Jag hänvisar lill specialmotiveringen till 13 §.

16§

Frikänns den som genom en lagakraftvunnen dom fält näringsförbud för brott som utgjort förutsättning för förbudel enligt 1 § första stycket 1, skall rätlen samtidigt upphäva förbudel. Avser frikännandet endasl en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken tid förbudel fortfarande skall gälla. I fall som avses nu får den högre rätten också upphäva eller ändra ett beslul om skyldighet all svara för rättegångskostnader, om etl sådant har meddelals i samband med domen om förbud.

Upphäver rätten det konkursbeslut som utgjort förutsättning för ett näringsförbud enligt 2§. skall rätten samtidigt upphäva näringsförbudet.

Rätlens beslut om atl upphäva eller ändra etl näringsförbud skall gälla omedelbart.

Paragrafen saknar motsvarighet i säväl KL som kommittéförslaget. Där­emot finns en motsvarighet till första och tredje styckena i 5§ tredje styckel lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m. m. Beslämmelsen har i den allmänna motiveringen behandlats i avsniti 4.4.8.

Paragrafen har sin bakgrund i atl elt näringsförbud kan meddelas med
stöd av bestämmelsen i 1 § försia stycket I om brott som inte är ringa, även
om avgörandet i ansvarsdelen inte har vunnit laga krafl. På motsvarande
sätt kan en dom meddelas om näringsförbud med hänvisning till konkurs­
rekvisitet i 2 § utan att konkursbeslutel har vunnit laga kraft,
                           173


 


Försia styckel                                                               Prop, 1985/86: 126

För att näringsförbud skall kunna meddelas med hänvisning till det särskil­da brottsrekvisitet i 1 § första stycket 1 krävs inte att brottmålsdomen har vunnil laga kraft. Detta gäller såväl då lalan om ansvar och förbud förs samtidigt som då förbudslalan förs separat. En annan sak är atl del för tillämpningen av elt förbud krävs att den dom varigenom förbudet har meddelats har vunnil laga kraft, såvida domstolen inte förordnar om lillfäl­ligt förbud med stöd av 10 § första eller Qärde siycket.

Bestämmelsen i första meningen tar sikte pä del fallel då näringsförbu­det grundats på det särskilda brottsrekvisitet i 1 § första stycket I. Den innebär all om högre instans meddelar en frikännande dom i fråga om det brott som således har varit förutsättning för näringsförbudet, domstolen skall upphäva delta även om avgörandet i förbudsfrågan har vunnil laga kraft. All brottet i fråga skall ha utgjort förutsättning för förbudet innebär atl näringsförbudet inte skall upphävas om del också grundats på sådan betalningsunderlåtelse som avses i 1 § försia siycket 2 eller på det särskilda konkursrekvisitet i 2§.

Om vederbörande frikänns endast delvis, har överinstansen enligt andra meningen all pröva om den brottslighet som han fortfarande görs ansvarig för kan betecknas som ringa eller ej. Detsamma gäller om broltslighelen hänförs under mildare strafflestämmelser. Om broltslighelen anses ringa, skall förbudel upphävas. Om den inte anses ringa är förutsättningarna för förbud fortfarande uppfyllda. I delta fall skall rätten pröva om det finns anledning att ändra på förbudstidens längd. En ändring i mildrande riktning kan te sig befogad särskilt om brottsligheten till alldeles övervägande del utgjort del grova åsidosättande som varit en ytterligare förutsättning för förbudet. Om den som är underkastad förbud vid sidan om brott har gjort sig skyldig till andra allvarliga åsidosättanden, bör inställningen till en ändring däremot vara mera restriktiv.

Elt förbud som har vunnit laga krafl bör stå fasl, om överinstansen gör samma bedömning i fråga om det förbudsgrundande brottets svårhetsgrad som underinslansen eller ser allvarligare på det brottet än underinslansen har gjort.

Upphävs etl förbud kan överinstansen ompröva den tidigare domen även i fräga om skyldigheten alt svara för rättegångskostnader. Till följd av hänvisningen i 8§ första stycket lill brottmålsförfarandet blir 31 kap. RB tillämpligt.

Andra stycket

Bestämmelsen innebär atl, om etl konkursbeslut som utgort förutsättning för näringsförbud enligt 2 § upphävs, näringsförbudet samtidigt också skall upphävas. Detla gäller givelvis inte om förbudet också har grundats på någol av de tvä alternativa rekvisiten i 1 § första styckel I och 2.

Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsniti 4.4.8) kan etl
näringsförbud också upphävas om förbudet grundas på underlåten skatte­
betalning och skattskyldigheten senare faller bort. 1 den situationen krävs
emellertid all vederbörande själv ansöker om att få förbudet upphävt enligt
17§.
                                                                                             174


 


Tredjestycket                                                               Prop. 1985/86: 126

Upphävs eller ändras elt förbud, inträder verkan härav omedelbart, dvs. ulan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft.

17§

Ett lagakraftvunnel beslut om förbud enligt I eller 2§ får upphävas på ansökan av den som förbudet avser, om del senare kommer fram atl den som fått förbudel inte hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverk­samhet.

Belräffande mål om upphävande av förbud gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8§ om talan om förbud. Ett sådant mål tas upp av den lingsräti som tidigare handlagt målet om näringsförbud. Målet får i stället tas upp av rätlen i den ort där sökanden har sitl hemvist, om rätlen med hänsyn lill uiredningen saml kostnader och andra omständigheter finner del lämpligt.

Mål om upphävande av förbud får avgöras utan huvudförhandling, om saken ändå kan utredas lillfredsslällande. Har rätlen beslutat att målel skall avgöras utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om del inte är uppenbart atl detta inte behövs.

Rättens beslut om att upphäva ett näringsförbud skall gälla omedelbart.

Paragrafen motsvarar, med vissa avvikelser, 199 f § KL, Den har ingen motsvarighet i kommitténs förslag.

Försia siycket

Den bakomliggande tanken för bestämmelsen är alt om de grundläggande förutsättningarna för näringsförbud har fallit bort, del i vissa fall skall vara möjligt all häva förbudet. Beslämmelsen ulgör därför ett komplement till hävningsregeln i 16§. Ett fall som den tar sikte på är då etl näringsförbud har meddelals med hänvisning till belalningsrekvisilel i 1 § första siycket 2 och, efter det alt förbudel meddelades, det skattebeslut som utgjort grun­den för betalningsanspråket har ändrats eller upphävts.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen skall det inte komma i fräga att domstolen utan vidare häver ett näringsförbud i den situation som jag nu har nämnt. Omständigheten att vederbörande har gjort sig skyldig till en betalningsunderlåtelse är ofta att anse som en oegentlighet i sig. All skattebeslutet ändras kan dock ibland tänkas göra underiåtelsen ursäktlig. Bestämmelsen tar bl. a. sikte på dessa fall.

Beslämmelsen kan också åberopas då brottsrekvisitet eller belalnings­rekvisilel varit uppfyllt men det grova åsidosättandet utgjorts av också andra oegentligheter än brott eller betalningsunderlåtelse som inte är ringa, och del när näringsförbudet vunnit laga krafl visar sig atl den som är underkastad förbud inte skall lastas för dessa senare oegentligheter. Det ligger i sakens natur att etl upphävande av förbudel kan vara särskilt motiverat om i ett sådant fall de nu åsyftade oegentligheterna utgjort ett väsentligt inslag i det grova åsidosättandet.

Beslämmelsen ger, till skillnad från nu gällande hävningsregel i KL, inte
utrymme för ett upphävande av ett beslut bara till viss del. Ett sådant
beslut är närmasl av dispenskaraktär, och de situationer då en hävning av
sådant slag kan vara aktuella regleras av dispensregeln i 19 §.
                175


 


Jag kan här ytterligare hänvisa lill vad som anförts i avsnitt 4.4.8 i den     Prop. 1985/86: 126 allmänna motiveringen.

Andra stycket

I andra stycket hänvisas i fråga om förfarandet till vad som gäller i fråga

om mål om näringsförbud. Regeln motsvarar vad som idag gäller för mål

om hävande av förbud enligt 199f§ andra styckel försia meningen KL

(prop. 1979/80:83 s. 61). All åklagaren har ställning som motpart lill den

som ansöker om hävande av förbud har inte ansetts behöva utsägas i

lagtexten.

Bestämmelsen innehåUer vidare regler om forum för mål om upphävan­de av förbud vilka motsvarar 199 f § andra stycket andra meningen KL.

Tredje stycket

Första meningen motsvarar i stort 199f § andra stycket sista meningen KL. I milt lagförslag anges dock som förutsättning för avgörande på handlingar­na atl saken kan utredas lillfredsslällande utan huvudförhandling, medan det i KL anges atl saken skall vara uppenbar. Jag har därvid främst tänkt på fall där handlingarna i målel ger tillräckligt stöd för att näringsförbudet skall kunna upphävas och ansökningen härom kanske även medges av åklagaren, utan att del därför kan sägas atl saken är uppenbar.

Fjärde slyckel

Upphävs elt förbud, inträder verkan utan hinder av att beslutet inte har

vunnil laga kraft.

9.1.5 Tid för avveckling av förbjuden näringsverksamhet m. m.

18§

En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfälligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid innan förbudet skall gälla, om det behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, anställning, upp­drag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka ålgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fält näringsförbud i övrigi då har atl iaktta.

Om det föreligger synnerliga skäl, får liden för avveckling förlängas pä ansökan av den som fått förbudel.

Beträffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och Iredje styckena.

Första stycket försia meningen i paragrafen motsvarar närmasl 199c§ tredje stycket KL. Styckel motsvarar, med viss avvikelse, 5§ i kommitté­förslaget. Paragrafen har i övrigi ingen motsvarighet i KL eller i kommitté­förslaget.

Försia stycket

Näringsförbudels innebörd är att den som är underkastad delta under

förbudets löplid skall vara förhindrad atl driva näringsverksamhet, liksom    176


 


alt ha vissa ledande befattningar hos juridiska personer eller faktiskt leda     Prop. 1985/86: 126

en näringsverksamhet. Han har heller inte rätt att vara bolagsman i ett

vanligt handelsbolag eller komplementär i etl kommanditbolag eller äga så

många aktier i ett aktiebolag all han har en majoritet av rösterna i bolaget.

Han saknar vidare rätt all vara anställd hos en närstående eller i den

näringsverksamhet där han har åsidosatt sina åligganden. Den verksamhet

som är förbjuden för honom anges i 6 och 7 §§.

Förbudel tar sikte på såväl framtida engagemang av nyssnämnt slag som sädana som vederbörande redan har då förbudet träder i kraft. Detta innebär atl den som är underkastad förbud är skyldig att avveckla en sådan verksamhei eller befattning m. m. i vilken han redan är verksam. Gör han inte delta överträder han förbudel och kan straffas enligt 25 §. Förbudet kan dä ocksä förlängas med stöd av 26§.

Förevarande bestämmelse har sin bakgrund i att en näringsidkare kan behöva viss lid för alt avveckla sådana engagemang som blir förbjudna för honom.

Bestämmelsen i 18 § första stycket första meningen innebär att den domslol som meddelar beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsför­bud har alt la ställning till om det behövs en viss tid för avvecklingen av sådan näringsverksamhet eller befattning eller ett sådanl uppdrag eller aktieinnehav som är förbjudet för den som meddelas näringsförbud. Rätten skall alltså självmant i samband med alt den förordnar om näringsförbud pröva om det skall fastställas en tid för avveckling eller ej. Om den finner alt det finns behov av en viss frist för avveckling, skall den besluta all näringsförbudet skall träda i krafl först då frislen gått till ända.

Avvecklingen skall ombesörjas av den som har fåll näringsförbud. Nå­gon avveckling genom myndighels försorg avses alltså inte med bestäm­melsen.

Vid prövningen av om lid behöver beviljas för avveckling liksom av fristens längd har rätlen alt ta hänsyn till arten och omfattningen av näringsidkarens engagemang. Alt frånträda en anställning bör normalt vara enklare - och kunna ske på kortare tid - än att t. ex. överlåta en rörelse. Av betydelse vid prövningen bör också vara vilka avvecklingsalternativ som står till buds. Vid prövningen kan rällen även ha att ta hänsyn lilf vilket intresse tredje man, såsom företagets anställda och borgenärer, har av att en mer eller mindre lång avvecklingsfrist beviljas. Vidare måste givetvis bakgrunden till näringsförbudet och förbudels syfte beaktas. Domstolen måste därför fästa vikt vid om det finns risk för all vederböran­de under avvecklingstiden begår nya oegentligheter. Med tanke på att näringsförbud bara skall tillgripas vid grova åsidosättanden och beslutet att meddela förbud ofta lorde bygga på en negaliv prognos, ligger det i sakens natur att tillämpningen av avvecklingsregeln ofta bör vara förhållandevis restriktiv.

De engagemang som den som har fält näringsförbud är skyldig att
avveckla kan vara av mycket skiftande omfattning. Det får ankomma på
näringsidkaren själv att redovisa sin verksamhei, sina befallningar m. m.
som underlag för domstolens prövning av om det skall fastställas tid för
avveckling och av hur lång avvecklingsfrislen i förekommande fall bör
        177

vara,

12    Riksdagen 1985186. I saml. Nr 126


Om näringsidkaren medges en lidsfrist för avveckling har han under Prop. 1985/86: 126 denna lid rätt att fortsätta den verksamhet eller inneha den befallning eller den aktiepost som annars är förbjuden för honom. Detta är innebörden av paragrafens försia mening. Rätlen har emellertid möjlighel atl begränsa näringsidkarens handlingsfrihet under avvecklingstiden, något som fram­går av den andra meningen, 1 domen eller beslutet kan således anges att näringsidkaren bara får vidla ålgärder av närmare angivet slag intill en viss senare dag men förbudet i övrigt gälla redan tidgare. Detta överensstäm­mer med vad som gäller enligt KL (prop, 1979/80:83 s, 58), Rätten kan också omvänt besluta att han under avvecklingstiden inte har rätt atl vidla en viss typ av handlingar. Om domstolen anser atl det finns skäl alt på detla sätt begränsa näringsidkarens handlingsfrihet under avvecklingstiden bör den bl.a. av rättssäkerhetsskäl så konkret som möjligt ange vilka ålgärder som vederbörande har rätt alt vidla eller som skall vara förbjudna för honom.

Av andra meningen framgår vidare att domstolen kan koppla också andra villkor liU ett avvecklingsbeslut än sådana som rör liden för avveck­lingen och tillålen eller förbjuden verksamhet. Som exempel kan nämnas att en detaljhandlare som handlat oseriöst mol sina kunder förbjuds att mot ersättning överlåta innevarande lager till annan än en näringsidkare. Elt annat exempel är alt vederbörande under avvecklingstiden skall hålla tillsynsmyndigheten underrättad om viktigare avvecklingsålgärder. Om etl villkor som avgränsar den tillåtna verksamhelen (eller molsvarande) över­träds, handlar vederbörande i strid mot förbudet och kan dä straffas med stöd av 25§. Underlåter den som har fått näringsförbud att iaktta ett villkor av annat slag, kan även detta beivras med stöd av samma bestämmelse.

Även när ett villkor av det senare slaget inte har uppställts, ankommer det på tillsynsmyndigheten att kontrollera att näringsidkaren avvecklar sina engagemang i enlighet med domstolens beslut.

Det torde många gånger framstå som ändamålsenligt atl domstolen, innan den meddelar beslut om näringsförbud, inhämtar yttrande från till­synsmyndigheten i frågan om avveckling.

Andra stycket

Enligt bestämmelsen kan avvecklingstiden i undantagsfall förlängas. För alt en föriängning skall komma i fråga mäste del föreligga myckel starka skäl, Ell exempel är att del uppstått hinder för avvecklingen, dvs, denna kan inte genomföras inom den fastställda tiden. En förlängning kan också tänkas befogad i vissa fall då tredje man skulle lida allvarlig skada om avvecklingen genomfördes inom den fastställda tiden och skadan skulle undvikas om tiden förlängdes. Så kan vara fallet om det visat sig omöjligt att genomföra en planerad överlåtelse av en rörelse inom den ursprungli­gen fastställda tiden och det andra avvecklingsallernativet dä är att lägga ner verksamheten och därvid bl, a. avskeda anställda. Om rätlen finner atl rörelsen bör kunna överiåtas om avvecklingsliden förlängs, kan detta vara ett skäl till att medge förlängning,

178


 


Tredje stycket                                                                               Prop. 1985/86:126

Här'hänvisas i fråga om förfarandel till vissa regler som behandlats i specialmoliveringen till 17 §.

9.1.6 Dispens från förbud

Detta avsnkt av lagen omfattar 19-22 §§ och innehåller regler om dispens från näringsförbud. Avsnillet inleds med bestämmelser om möjligheten till dispens och om återkallelse av en sådan (I9§). Därefter följer bestämmel­ser om förfarandet för prövningen av frågor om dispens (20-22 §§).

19§'

Om det finns särskilda skäl, får den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud medges dispens för viss näringsverksamhet, viss anställning, visst uppdrag, vissl delägarskap i handelsbolag eller visst aktieinnehav. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då dispensen utnyttjas.

En dispens från ett förbud att driva näringsverksamhet eller inneha anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktier enligt vad som sägs i 6 § får återkallas, om den som är underkastad förbudel åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhei som avses med dispensen. En dispens fär också återkallas om den som är underkastad förbudel åsidosät­ter en föreskrift som rätten meddelat med stöd av första stycket.

I 26 § tredje stycket föreskrivs att en dispens kan återkallas om närings­förbudet överträds.

Paragrafens närmaste motsvarighet i KL är 199f§, som ger domstol möjlighel atl hell eller delvis häva ett lagakraftvunnel beslut om närings­förbud. Paragrafen motsvarar, med en avvikelse i sak som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsniti 4.4.7). 10 § i kommitténs förslag.

Paragrafen innebär att domstol skall ha möjlighet att medge undantag från näringsförbudet genom beslut om dispens. Undantaget kan bara avse viss preciserad näringsverksamhet. Del får således inte göras så vidsträckt att näringsförbudet bara kommer atl gälla en viss bransch eller verksam­het. Ett förbud skall i princip vara generelll, dvs, omfatta all näringsverk­samhet.

Domstolen kan också medge dispens från närståendeförbudet i 7 § lik­som från förbudet för anställning m, m, i den lidigare rörelsen och således tillåta en viss bestämd anställning - eller vissa bestämda uppdrag - hos en närstående eller i den rörelse där den som har fått näringsförbud har gjort sig skyldig till de åsidosättanden som legat till grund för förbudet.

Första styckel

I försia siycket anges förutsättningen för atl dispens skall medges. Dispens kan medges frän förbudet i 6§ att driva näringsverksamhet eller inneha en företagsledande befallning hos en juridisk person eller att vara bolagsman i etl vanligt handelsbolag eller komplementär i elt kommanditbolag eller inneha aktiemajoriteten i etl aktiebolag. Dispens kan ocksä beviljas från

' Första stycket motsvarar 19 § i propositionens lagförslag. Andra styckel motsva­
rar delvis 20 § i propositionens lagförslag,
                                                         179


 


förbudet i 7 § atl vara anställd hos en närstående eller i den rörelse där den     Prop. 1985/86: 126 som är underkastad näringsförbud har åsidosatt sina åligganden. Bestäm­melsen uppställer inget hinder mot atl en dispens från förbudet i 7 § förenas med en dispens från förbudet i 6 §,

För att dispens skall få beviljas fordras atl det finns särskilda skäl. Med detta avses i försia hand dels alt det föreligger någon omständighet som gör det motiveral att inskränka näringsförbudets verkan i visst hänseende, dels även att det föreligger sådana omständigheter i del individuella fallet som gör att risken för oegentligheter eller överträdelse av näringsförbudet är liten. Särskilda skäl kan också föreligga om elt undantagslöst förbud på grund av speciella omständigheter skulle framstå som orimligt.

När någon söker dispens för att få driva viss näringsverksamhet, eller för alt få ha en sådan ställning eller ell sådant aktieinnehav som förbjuds enligt 6 §, bör det normalt krävas att det är fråga om en rörelse där riskerna för nya åsidosättanden är mycket små. Detta kan vara fallel om de lidigare oegentligheterna har förekommit i en helt annan verksamhei och den rörelse för vilken dispens söks inte alls har varit berörd. Det bör däremot knappasl komma i fråga atl ge någon dispens frän förbudel i 6§ kombine­rad med en dispens från förbudet i 7 § för verksamhet i en rörelse där vederbörande tidigare har gjort sig skyldig till betydande oegentligheter.

Det som sagls nu har i huvudsak tillämplighet också pä frågan om dispens från förbudet mot delägarskap i handelsbolag eller mot visst ak­tieinnehav. Har de oegentligheter som lagts vederbörande till last hafl anknytning till del eller de handelsbolag där han är delägare eller aktiebo­lag där han har en majoritet av rösterna, bör det normalt knappasl komma i fråga alt ge dispens. Ett motsatt synsätt ler sig däremot befogat i fråga om andelsinnehav i bolag där inga oegentligheter har förekommit. Det bör i fråga om aktieinnehav tilläggas att dispensbeslutet här bara behöver avse den del av innehavet som ger innehavaren mer än hälften av rösterna i bolaget.

Ibland kan det å andra sidan vara särskilt motiverat med dispens, nämli­gen om etl näringsförbud annars i praktiken skulle komma atl innebära ett yrkesförbud, Detla blir effekten om den som är underkastad näringsförbud inte har någon möjlighet att fortsätta alt utöva sitl yrke som anställd. En sådan risk kan föreligga bl. a, när del gäller jordbrukare liksom vissa av de s,k, fria yrkesutövarna (musiker, konstnärer, tandläkare m.fl,).

Om någon söker dispens enbart från närstäendeförbudet eller från förbu­det alt vara verksam i den lidigare rörelsen i 7 § fär bedömningen bli en delvis annan, eftersom en sådan dispens inte i sig ger vederbörande rätt atl driva näringsverksamhet eller inneha en sådan befattning m, m, som anges i 6§, Av intresse vid prövningen bör därför inte i första hand bli i vad mån man kan befara åsidosättanden av sådant slag som anges i 1 och 2 §§, utan i stället om man kan befara att förbudet kommer att överträdas eller ej, alltså om det kan antas att den som har näringsförbud faktiskt kommer atl leda den verksamhet där han vill bli anställd.

När dispens beviljas från förbudet att ta anställning hos närstående eller
i den tidigare rörelsen, kan det vara lämpligt att den verksamhet för vilken
dispensen gäller preciseras närmare. Någon generell dispens från förbudet
180


 


enligt 7§ bör inte kommai fräga. Om en dispens bara avser närståendeför-     Prop. 1985/86: 126 budet eller förbudet alt vara verksam i den lidigare rörelsen, synes det också lämpligl alt det i domen anges atl dispensen inte innebär något undantag från förbudel att leda näringsverksamhet.

Också en dispens från förbudel mot viss verksamhet eller anställning m.m. enligt 6§ måste preciseras, så atl del klart framgår såväl vilket förelag som vilket slags verksamhei, befattning m. m. som dispensen avser. Det ligger i sakens nalur att en dispens från förbudet mol visst aktieinnehav enligt 6% anges gälla aktieinnehav i visst aktiebolag.

I princip bör del åligga den som avses med näringsförbudet alt ange gränserna för den dispens han önskar. Domstolen bör inte meddela dispens utan att det har gjorts en framställning om det. Däremot kan domstolen ta initiativ lill en dispens i sådana fall då en sådan framstår som berättigad.

En dispens skall inte kunna begränsas till viss lid utan gälla hela förbuds­tiden, givetvis under förutsättning alt den inte återkallas.

Enligt andra meningen i första slyckel får rätten föreskriva vad den som medges dispens har atl iaktta då dispensen utnyttjas. En sådan föreskrift kan innebära t, ex. alt vederbörande, om han har fått tillslånd atl inneha en viss befattning i elt angivet företag, i den befallningen inte skall ägna sig åt verksamhei av visst slag. En föreskrift kan också ange att personen i fråga skall hålla tillsynsmyndigheten underrättad om sin verksamhet. En före­skrift kan knytas an lill såväl sådan verkan av förbud som anges i 6 § som sådan som anges i 7 §.

Andra slyckel

Enligt denna bestämmelse får en dispens från förbud enligt 6§ atl driva näringsverksamhet eller inneha anställning, uppdrag, delägarskap i han­delsbolag eller aktier återkallas som en följd av all den som är underkastad ell näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som dispensen avser. Som framhållits i special-motiveringen till första stycket bör rätten, då den beviljar dispens från sådan verkan av förbud som anges i 6§, precisera för vilken verksamhet dispensen skall gälla. Åsidosätter vederbörande sina skyldigheler i en annan näringsverksamhet, som han driver ulan dispens, gör han sig ju samtidigt skyldig till överträdelse av förbudel. Också delta kan ligga lill grund för återkallelse av dispensen (26 § tredje stycket).

All inget anges om återkallelse av dispens från närståendeförbudet eller förbudet att vara anställd i den tidigare rörelsen sammanhänger med atl den som har fått endast en sådan dispens inte har rätt att idka nägon egen näringsverksamhet. Om han ändå gör del överträder han näringsförbudet. Dispensen kan då återkallas enligt 26 § iredje stycket.

En dispens kan också återkallas om den som är underkastad näringsför­bud åsidosätter en föreskrift som meddelats i anslutning lill dispensen.-

Lagtexten förutsätter inte atl del åsidosättande som den som är under­
kastad näringsförbud har gjort sig skyldig lill mäste vara kvalificerat för atl
en dispens skall återkallas. Det ligger dock i sakens natur alt domstolen i
det enskilda fallel måste bedöma om åsidosättandet har sädan vikt atl det
motiverar en återkallelse. En sådan bör främst komma i fråga vid grova
     181


 


åsidosättanden eller om näringsidkaren på annat sätt visat likgiltighet eller     Prop. 1985/86: 126 nonchalans inför de regler som gäller i näringsverksamhet. Man måste vid prövningen också beakta alt en återkallelse av en dispens kan vara en ingripande åtgärd.

Tredje stycket

Här finns en hänvisning till 26 § tredje stycket, som föreskriver att en dispens kan återkallas om etl näringsförbud överträds. Om förbudet över­träds bör dispensen normalt dras in,

20§'

En fråga om dispens får prövas i samband med dom om näringsförbud, i

samband med beslut om tillfälligt näringsförbud eller efter en senare gjord

ansökan.

Paragrafen, som motsvarar 11 § försia meningen i kommitténs förslag, innehåller en regel om när en dispensfråga kan prövas. Här sägs atl dispensfrägan kan tas upp antingen i samband med atl näringsförbud eller lillfälligt näringsförbud meddelas eller på ett senare stadium.

21 §=

När en fråga om dispens prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8§ om mål om näringsförbud. Om behörig domstol gäller vad som sägs i 17 § andra stycket.

Mål om dispens från näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling, om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätten beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle alt slutföra sin lalan, om det inte är uppenbart att detta inte behövs.

Paragrafen innehåller regler om förfarandet i mål om dispens.

Första siycket motsvarar i sak 11 § första siycket andra meningen och andra stycket i kommitténs förslag. Andra stycket motsvarar, med vissa smärre ändringar, 11 § tredje styckel i kommitténs förslag.

Första stycket .

Då frågan om dispens prövas i samband med alt näringsförbudet meddelas, • tillämpas samma regler för förtärandet i denna fråga som för målet i övrigt, Detla har inte ansetts behöva utsägas i lagtexten,

I första styckel hänvisas i fråga om förfarandet, när en fråga om dispens prövas särskilt, till vad som gäller i fräga om mål om näringsförbud. Jag kan här hänvisa till vad som anförts om motsvarande regel i specialmoli­veringen till 17 §,

Åklagaren har, liksom då frågan gäller hävande av förbud, ställning som motpart lill sökanden i mål om dispens, men detla har inte ansetts behöva uttalas i lagtexten.

Andra stycket

Även här hänvisas till specialmotiveringen under 17 §,

' Paragrafen motsvarar 21 § första stycket i propositionens lagförslag,

" Paragrafen motsvarar 21 § andra stycket i propositionens lagförslag,            182


 


22                                                                              §   Prop. 1985/86:126
Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När frågan

prövas i etl särskilt mål gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud. Om behörig domslol gäller vad som sägs i 17 § andra siycket.

Paragrafen, som i sak motsvarar 11 § fjärde slyckel i kommitténs förslag, innehåller förfaranderegler för mål om återkallelse av dispens. Om frågan kommer upp i samband med elt brottmål gäller vanliga brottmålsregler,

9.1.7 Tillsynen av meddelade förbud m. m.

Detta avsnitt av lagen omfattar bestämmelser om det s. k. näringsförbuds-registret (23 §) och om tillsynen av meddelade näringsförbud (24§).

23        §

Riksskatteverket skall föra etl register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.

Paragrafen är i oförändrat skick överförd frän 199 i § KL. Den motsvarar 12 § i kommittéförslaget.

Bestämmelsen ålägger RSV alt föra del s.k. näringsförbudsregislret. Utförligare regler om registret ges i förordningen (1980:420) om närings­förbudsregister.

24        §

Tillsynsmyndighet är den tillsynsmyndighet i konkurs inom vars område den som är underkastad näringsförbud är bosall.

Det åligger tillsynsmyndigheten att vaka över alt näringsförbud och lillfäUiga näringsförbud efterlevs. Om det finns skäl atl misstänka att ell förbud överträds eller att den som fält dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med att den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandet till åklagaren.

Tillsynsmyndigheten har rätt atl av den som är underkastad näringsför­bud begära sädana upplysningar som behövs för tillsynen.

Första styckel motsvarar i sak 13 § tredje styckel försia meningen i kommitténs förslag. Andra styckel motsvarar, med vissa avvikelser, 199j § KL och 13 § försia stycket i kommittéförslaget,

Försia slyckel

Enligt 24§ skall, liksom lidigare, TSM ha hand om tillsynen över de personer som meddelats näringsförbud. I första stycket anges vilken TSM som skall sköta övervakningen av den som är underkastad näringsförbud. Avgörande är var denne är bosalt. En TSM har ansvar för tillsynen inom etl geografiskt område som motsvarar domkretsen för de tingsrätter vid vilka TSM verkar i samband med konkurs enligt uppräkningen i förord­ningen (1979:755) om tillsynsmyndighet i konkurs.

Nägon genereU skyldighet alt exempelvis anmäla flyttning gäller inte för
den som har näringsförbud. Givelvis bör den TSM som sköter övervak-
      1°3


 


ningen, om den får kännedom om att vederbörande flyttar lill ett annat     Prop. 1985/86: 126

tillsynsområde, underrätta den TSM som i fortsättningen får ansvarel för

tillsynen.

Andra stycket

TSM har att övervaka såväl all avveckling sker av befintlig.näringsverk­samhet m.m., som är förbjuden enligt 6 och 7§§, som att vederbörande inte startar något nytt förelag eller på annat sätt engagerar sig i närings­verksamhet på ett sätt som är otillåtet för den som har näringsförbud. Även efterievnaden av närståendeförbudet (7§) har TSM all kontrollera, liksom alt den som har fält dispens inte åsidosätter vad som åligger honom i sådan verksamhei för vilken han fått dispens. TSM skall också tillse att den som har beviljats dispens iakttar en sådan föreskrift som rätten kan ha meddelat i samband med dispensen (jfr. 19 § första siycket andra mening­en). I avsniti 4.6 och 4.7 i den allmänna motiveringen har jag beröri frågan rörande tillsynen.

Om TSM misstänker att överträdelser eller åsidosältanden sker, skall den anmäla detla till åklagare. TSM bör inte själv genomföra sådanl aktivt spaningsarbete som är av närmast polisiär art. Om de indikationer som TSM får ger vid handen atl det finns skäl att påbörja spaning av delta slag, bör uppgiften överlämnas lill polisen. TSM har inte tillgång till några tvångsmedel i egentlig mening för silt övervakningsarbete. Skulle del anses påkallat med husrannsakan, beslag e. d. bör alltså TSM koppla in polisen i arbetet.

En viktig uppgift för TSM bör vara atl kontrollera relevanta register, såsom akliebolagsregistrel, handelsregistren och ulsökningsregislrel. Om TSM: s kontroll visar all en person med näringsförbud är registrerad för en näringsverksamhet, bör man undersöka om verkligheten stämmer med registeruppgiften. Detta kan länkas ske genom att viss spaning utförs av kronofogdemyndighetens fältpersonal.

Om en regisierförande myndighet upptäcker att en person som är under­kastad näringsförbud är eller önskar bli registrerad för ell företag, är det naturligt alt myndigheten underrättar TSM, polis eller åklagare. En kon­takt med polis eller åklagare bör närmast las om det finns en välgrundad misstanke om att förbudel överträds. Även andra myndigheter som lägger märke till atl ell näringsförbud kan ha överträlls bör finna det naturligt atl underrätta TSM, polis eller åklagare.

Tredje stycket

TSM har enligt denna beslämmelse rätt all av den som har näringsförbud
begära sådana upplysningar som behövs för tillsynen. Det kan gälla sådant
som var vederbörande är bosatt eller vad slags verksamhei han ägnar sig
åt, hur en avveckling fortlöper eller en dispens utnyttjas. Begäran kan
framställas i muntlig eller skriftlig form. Som anförts i den allmänna moti­
veringen har TSM däremot inte rätt att kalla vederbörande till förhör. Det
ligger i sakens natur att TSM, om det visar sig finnas skäl atl misstänka all
elt förbud överträds, iakttar försiktighet av hänsyn till en kommande
förundersökning rörande överträdelsen,
                                               184


 


9.1.8 Överträdelse av förbud m. m.                                  Prop. 1985/86: 126

Detta avsniti av lagen omfattar 25-27 §§ och innehåller regler om straff vid överträdelse av förbud (25 §), om möjligheten atl förlänga etl förbud (26 §) och om upphävande av förbud i visst fall (27 §).

25      §

Den som överträder ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsför­bud skall dömas till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 212 § andra siycket KL och 14 § försia siycket i kommitténs förslag.

Genom atl del i paragrafen talas om överträdelse av beslut om närings­förbud blir paragrafen tillämplig även då den som är underkastad närings­förbud gör sig skyldig till överträdelse av en föreskrift som har meddelats med stöd av 18 § försia slyckel andra meningen.

I övrigt hänvisas till avsnitt 4.8 den allmänna motiveringen.

26      §'

Ett näringsförbud som överträds får föriängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, fär den sammanlagda liden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.

När en fråga om föriängning prövas särskilt, gäller i tilllämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud.

Vid överträdelse får en dispens som meddelats med stöd av 19 § återkal­las.

Försia slyckel

Beslämmelsen har med vissa redaktionella jämkningar förts över från 212 §

tredje siycket KL, som motsvaras av 14 § andra stycket i kommitténs

förslag.

Andra slyckel

Bestämmelsen saknar motsvarighet i KL liksom i kommittéförslaget. 1

fråga om dess innebörd hänvisas till specialmotiveringen till 8 §.

Tredje siycket

Beslämmelsen saknar motsvarighet i  KL.  Den motsvarar  l4§ Iredje

styckel i kommitténs förslag.

Enligt bestämmelsen fåren beviljad dispens återkallas om ett näringsför­bud överträds. Om en dispens har meddelals från närståendeförbudet eller förbudel alt vara verksam i den lidigare rörelsen och det visar sig att vederbörande utövar ledningen av verksamheten, torde det i allmänhet finnas skäl att återkalla dispensen. Bryter den som är underkastad ett näringsförbud mot delta genom att utöva ledningen av en annan rörelse än den för vilken dispensen gäller, eller genom alt vara anställd hos en närstående i en annan verksamhei än den dispensen avser, kan ett mindre

' Tredje stycket motsvarar delvis 20 § första meningen i propositionens lagförslag,      185


 


strängt synsätt le sig befogat. Del som sagts nu gäller dock inte vid     Prop. 1985/86: 126 upprepade överträdelser.

Om en dispens ger den som har näringsförbud rätt alt driva viss närings­verksamhet, torde dispensen i regel böra återkallas om vederbörande också har drivit någon annan - förbjuden - verksamhei. Han får då anses ha förverkat det förtroende som har visats honom. Om sidoverksamheten är mycket begränsad, eller om överträdelsen eljesl är ringa, kan det dock finnas skäl all överväga atl ge vederbörande ytterligare någon möjlighet atl utnyllja dispensen. Vid upprepade överträdelser bör en beviljad dispens alllid återkallas.

I 19§ andra styckel föreskrivs om återkallelse av dispens när den som har beviljats dispens gör sig skyldig lill åsidosättanden i den rörelse som dispensen avser. Har det förekommit både sådana åsidosättanden och överträdelse av förbudel, bör dispensen normalt återkallas.

27 §

Om den som är underkastad ett näringsförbud får ett nytt förbud skall

rällen undanröja det lidigare meddelade förbudel.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i KL. Den motsvarar 15 § i kommit­téförslaget.

Det kan ibland finnas skäl att, om förutsättningarna för näringsförbud i 1 eller 2§ är uppfyllda, meddela ett nytt näringsförbud medan del gamla ännu gäller. Att en överträdelse av del gällande förbudet har skett kan beaktas som en försvårande omständighet vid den samlade prövningen. Enbart överträdelsen såsom sådan kan dock inte utgöra tillräckligt skäl för ett nytt förbud.

För atl inte två förbud skall gälla samtidigt skall rätten undanröja del förbud som redan löper. Lämpligen bör då tiden när detta skall upphöra bestämmas så. att det inte uppstår något glapp mellan de två förbuden. Detta kan ske genom atl domstolen förordnar om omedelbart ikraftträ­dande av det nya förbudel eller genom atl den anger alt det gamla skall sluta gälla när det nya förbudet vinner laga krafl. i del senare fallel givetvis med reservation för det fallet atl del gamla förbudel löper ul före lagakrafl-tidpunkten.

Av regeln i denna paragraf följer alt domstolen inte kan förordna både om förlängning av det förbud som redan löper och om ett nytt förbud. Frågan om i etl enskilt fall ett förbud bör förlängas eller i stället ett nytt förbud bör meddelas har diskuterats i avsnitt 4.8 i den allmänna motive­ringen.

9.1.9 Ikraftträdande

I, Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Innebörden av alt lagen träder i kraft den I juli 1986 är att bara en sädan
lalan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud som väcks efter denna
dag skall prövas enligt de nya bestämmelserna. För förbud som har medde­
lats tidigare eller visserligen meddelas senare men på grundval av en talan
186


 


som väckts före lagens ikraftträdande, skall äldre bestämmelser gälla. Från     Prop, 1985/86: 126 denna princip görs dock vissa undanlag,

2.   Beslämmelserna i 15 §, 16§ andra och tredje slyckel, 17§ samt 19-
27 §§ tillämpas även i fråga om sådant näringsförbud och tillfälligt närings­
förbud som har meddelats enligt äldre bestämmelser.

Även ett näringsförbud som, enligt vad som anförts underpunkt I, faller under äldre bestämmelser skall hävas med stöd av 16 § andra siycket, om konkursbeslutel upphävs efler ikraftträdandet av denna lag. Bestämmel­sen i 15 § om upphävande av elt tillfälligt näringsförbud är också tillämplig på etl äldre förbud. Vidare har den som lyder under ett näringsförbud som meddelals före ikraftträdandet möjlighel alt åberopa 17 § som grund för upphävande av förbudet och 19 § som grund för dispens. Hänvisningarna till den nya lagen innebär vidare all förfarandereglerna i denna rörande upphävande av förbud och dispens, liksom bestämmelserna om tillsyn och överträdelse av förbud skall tillämpas på alla näringsförbud, oavsett när talan har väckis eller förbuden har meddelals.

3.   Vid en prövning av om en näringsidkare har gjort sig skyldig till brott
eller underiåtelse att betala skatt, tull eller avgift som kan medföra förbud
enligt I § försia slyckel 1 och 2 liksom av om han grovt åsidosatt sina
åligganden fär hänsyn tas till endast sådana förfaranden som hänför sig till
tiden efler ikraftträdandet. Det som sagts nu gäller även lalan om ett
tillfälligt förbud.

För att ett näringsförbud skall kunna meddelas med tillämpning av 1 § krävs atl den brottslighet eller betalningsunderlåtelse som enligt 1 § första siycket 1 eller 2 är en nödvändig förutsättning för ett sådant förbud hänför sig till tiden efter ikraftträdandet. Detsamma gäller de övriga oegentlig­heter som får beaktas vid prövningen av om vederbörande har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Vid prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt får hänsyn däremot las till även äldre förfaranden. Detta framgår motsatsvis av övergångsbestämmelsen.

4.   Meddelas ett beslul om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud
med anledning av konkurs och grundas bedömningen att näringsidkaren
förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat säll grovt
åsidosatt sina åligganden på förfaranden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet, gäller i stället för 6§ första siycket och 7§ att den som är
underkastad förbudet inte får driva verksamhet med vilken följer bokfö­
ringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Han får inte heller så­
som styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för
etl aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan
ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliklig verksamhet. Inte
heller får han faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av verksamhe­
tens angelägenheter. Rätlen skall i sitt beslut erinra om näringsförbudets
verkan enligt denna punkt. Vad som i 5§ föreskrivs om att näringsförbud
skall meddelas för lägst tre år gäller ej i ett sådant fall som sagts nu.

Vid prövningen av om någon har grovt åsidosatt sina åligganden i nä­
ringsverksamhet får, då 2§ tillämpas, hänsyn tas även till förfaranden som
187
ligger i tiden före ikraftträdandet.


 


Om näringsförbudet grundas på sådana förfaranden skall äldre bestäm- Prop. 1985/86: 126 melser gälla om verkan av förbudet. Del betyder att den som har fått näringsförbud inte är förbjuden all faktiskt ulöva ledningen av en enskild näringsverksamhet, eller av en näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i förvaltningsform, eller atl äga en majoritet av rösterna i etl aktiebolag (6§). Någon motsvarighet tiU denna verkan av näringsförbud finns nämligen inte i KL. Den som är underkastad näringsförbud är då inte heller förbjuden alt vara anställd hos eller la emot uppdrag av en när­slående eller all vara anställd i den tidigare rörelsen (7§), eftersom också bestämmelserna härom innebär en nyhet.

Att rätten enligt 18 eller 19 § kan medge tid för avveckling m. m. av eller dispens från sådan verksamhei som är förbjuden enligt denna punkt, får anses följa utan någon uttrycklig bestämmelse.

9.2 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

9.2.1   Bestämmelser som upphör

Ändringarna i KL innebär att de nu gällande beslämmelserna om närings­förbud i 199 b-d och f-j§§ upphävs. Även 212 § andra och tredje styc­kena, dvs. reglerna om sanktioner vid överträdelse av etl näringsförbud enligt 199b§, upphävs.

9.2.2   Kvarvarande regler om näringsförbud

Beslämmelsen i 199 e§ om skyldighel för TSM alt anmäla fråga om nä­ringsförbud till åklagare kvarstår oförändrad. Vissa ändringar i 55 § och 185 b § görs som innebär att hänvisning sker till lagen om näringsförbud i stället för till de nu gällande paragraferna i KL.

Reglerna i 199 a § och 212 § första stycket om s. k. konkurskarantän och överträdelse av sädan kvarstår vidare oförändrade.

Som ett andra stycke i 199 a § införs en hänvisningsregel, som upplyser om alt det i 2 § lagen om näringsförbud föreskrivs om möjlighet för domslol att meddela en enskild näringsidkare som försalts i konkurs näringsförbud i vissa fall.

9.2.3 Ikraftträdande

1. Denna lag träder i krafl den Ijuli 1986. Har näringsförbud eller lillfälligt näringsförbud meddelats enligt äldre bestämmelser, gäller dock 199c§ i fråga om verkan av förbudet.

Jag hänvisar lill vad som har anförts under punkt 1 i specialmoliveringen till övergångsbestämmelserna lill lagen om näringsförbud.

2. Har talan om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud väckts före ikraftlrädandel prövas frågan enligt äldre bestämmelser. Beslut om tillfäl­ligt näringsförbud får dock meddelas endast om sådan omständighet före­ligger som sägs i 10 § försia siycket lagen (1985:000) om näringsförbud.

188


 


En lalan om näringsförbud som väckts före den 1 juli 1986 skall prövas Prop. 1985/86: 126 enligt äldre bestämmelser. Någon prövning enligt den nya lagen kan alltså inte ske av en talan som väcks före denna tidpunkt och där bestämmelser­na i denna åberopas. Elt undantag gäller dock delvis i fräga om lillfälligt näringsförbud. Om en talan om elt sådant förbud väckts före ikraftträdan­det, men prövas försl efter detta, krävs för bifall alt det är uppenbart att näringsförbud skall meddelas. Det är innebörden av hänvisningen lill 10 § näringsförbudslagen. Huruvida övriga förutsättningar för förbud föreligger skall däremot prövas enligt äldre bestämmelser,

3, I fråga om upphävande av förbud, dispens från förbud, tillsynen av meddelade förbud samt överträdelse av förbud som meddelats enligt äldre bestämmelser gäller vad som sägs i punkt 2 övergångsbestämmelserna till lagen (1985:000) om näringsförbud.

Om etl näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud har meddelats enligt äldre bestämmelser skall dessa också tillämpas i fråga om verkan av förbud. Till denna kategori av förbud hör dels sådant förbud som medde­lats före ikraftträdandet, dels sådant som meddelals därefter, men där talan väckis före ikraftträdandet. I fråga om innebörden av att de äldre bestämmelserna skall gälla hänvisas till vad som anförts i punkt 4 över­gångsbestämmelserna till näringsförbudslagen.

Trots alt elt näringsförbud har meddelats enligt äldre bestämmelser, skall vissa regler i den nya näringsförbudslagen tillämpas på detta. Jag hänvisar till vad som anförts under punkt 2 övergångsbestämmelserna till den lagen.

10 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1, lag om näringsförbud,

2,    lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3,    lag om ändring i kredilupplysningslagen (1973: 1173),

4,    lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979:559),

5,    lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker.

11 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

189


 


Utdrag
LAGRÅDET
                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-12-19

Närvarande: justitierådet Knulsson, fd. justitierådet Sterzel, regeringsrå­det Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammaniräde den 26 juli 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag lill

1,    lag om näringsförbud.

2,    lag om ändring i konkurslagen (1921:225),

3,    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

4,    lagom ändring i yrkestrafiklagen (1979:559),

5,    lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker. Förslagen  har  inför  lagrådet  föredragits  av  t.f   departementsrådet

Thomas Utterström.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:


Prop. 1985/86: 126


Förslaget till lag om näringsförbud

De första bestämmelserna om näringsförbud infördes i konkurslagen år 1980. Redan följande år aktualiserades i riksdagen frågan om alt göra näringsförbud till en mera allmän sanktion mot ekonomisk brottslighet, oberoende av konkurs. Denna fråga har sedan år 1981 varit föremål för omsorgsfull ulredning och omfattande remissförfaranden. Genom föreva­rande remiss har nu framlagts förslag lill en ny lag om näringsförbud som bl, a, avses ersätta merparten av konkurslagens nuvarande bestämmelser i ämnet.

Lagrådet finner att bärande skäl av både praktisk och principiell natur talar för att näringsförbud inte bör förutsätta konkurs. Det förekommer även andra situationer, där en sådan åtgärd kan vara motiverad. Som framgår av remissen räknar man dock inte med att någol slort anlal nya näringsförbud skall bli följden av den nya lagstiftningen.

Utformningen av etl generellt system för näringsförbud är emellertid förenad med avsevärda tekniska problem. Dessa sammanhänger i grunden med själva arten av de företeelser man vill komma åt, i första hand kvalificerade fall av ekonomisk brottslighet. Ett effektivt system förutsät­ter regler som är så pass vida och täckande att de inte kan kringgås utan får en verklig genomslagskraft. Rättssäkerheten kräver ä andra sidan att reg­lerna är tillräckligt strama och precisa för att deras verkningar skall kunna förutses i rimlig utsträckning och tillämpningen inte drabba andra än dem som verkligen avses. 1 sista hand blir det nödvändigt att sätta sin Iii till de allmänna domstolarna.

Dessa motstående synpunkler har mycket klart iakttagits i lagstiftnings­
ärendet. Remissen präglas av en erkännansvärd strävan alt förena dem. De
    190


 


olika sakfrågorna analyseras ingående och allsidigt, och remissyttrandena     Prop. 1985/86: 126

har beaktats på ett tillfredsställande säll. I slort sett kan lagrådet ansluta

sig till det synsätt som kommer till uttryck i motiveringen. Även de

lagtekniska lösningarna har befunnits i huvudsak godtagbara. Det finns

emellertid elt utrymme för förbättringar i lagtexten. Allmänt vill lagrådel

inledningsvis anföra följande härom.

Vid bedömningen av de enskilda sladgandena måste det noga beaktas all lagen enligt sitt syfte endast skall drabba särskilt kvalificerade fall av oseriös näringsverksamhet, i vilka eljesl gällande rättsregler inte ger möj­lighet lill tillräckligt kraftiga ingripanden. Enligt lagrådets mening är denna utgångspunkt både riklig och väsentlig. Den medför bl.a, att befogade invändningar inte kan resas utkrän den grundläggande principen om nä­ringsfrihet. Tvärtom är del just med hänsyn till denna av särskild betydel­se, att effektiva ingripanden kan ske mot uppenbara missbruk.

Den inledande paragrafen om förutsättningar för näringsförbud har gi­vetvis grundläggande betydelse. Det innebär en värdefull förstärkning i förhållande till kommittéförslaget, att den nu framlagda lagtexten inte upptar endast de båda allmänna rekvisiten att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden och att näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt. För rättssäkerheten är det betydelsefullt atl även vissa speciella rekvisit anges, framför alll genom alt förulsebarheten ökar.

Som etl försia fall upptas alt näringsidkaren i denna sin egenskap har gjort sig skyldig till broll som inte är ringa. Mot detla eller mol motiven har lagrådet ingen erinran. Man kan rentav, som flera remissinstanser gjort, ifrågasätta om inte lagsliflningen åtminstone tills vidare kunde begränsas till alt avse endast detla fall. Med hänsyn till konkurslagens nuvarande bestämmelser synes det emellertid svårt att invända mot att även den nya lagen innehåller ell konkursrekvisil, särskilt som detta har inskränkts i förhällande till de gällande reglerna.

Vad som däremol föranleder berättigad Ivekan är atl lagförslagel även tar sikte på fall av icke kriminaliserad underlåtenhet att betala skatt, tull eller avgift som omfattas av 1978 års betalningssäkringslag. Som begräns­ningsregel anges att underiåtelsen inte är ringa. Flera av de problem i samband med lagförslagel, som lagrådel har särskilt övervägt, har ytterst berott på denna punkt. Det vore därför till fördel om man kunde avstå från den, i vart fall för närvarande. Redan sambandet med kampen mot ekono­misk brottslighet talar emot att pä delta sätt anknyta lill icke kriminalisera­de handlingar. Härtill kommer att del föreligger förslag om atl ytterligare vidga straffansvaret för underlåtenhet att betala skatt och avgifter. Om de genomförs, minskar behovet av den nu diskuterade punkten.

Å andra sidan har otvivelaktigt vissa skäl anförts i remissen för den
ifrågavarande regeln. Lagrådet har stannat för all inte föreslå, atl den utgår
ur lagförslaget. En förutsättning för att den skall kunna behållas är dock att
den får en snävare utformning än den som föreslagits. Lagtexten täcker
även betydligt mindre kvalificerade fall än dem som avses enligt motiven.
Lagrådet föreslår atl punklen om att underlätenheten "inte är ringa"
ersätts med en regel om att underlätenhet har förekommit "i avsevärd
omfattning". En sådan förändring skulle bringa lagtexten till bättre över-
    191


 


ensstämmelse med motiven. Det kan visserligen sägas att samma resultat i Prop. 1985/86: 126 sak näs genom de allmänna rekvisiten om grovt åsidosättande resp, påkal­lat från allmän synpunkt. Rent lagtekniskt är emellertid skillnaden väsent­lig. Det är också angeläget att så långt som möjligt garantera att inga enskilda felaktigt dras under åklagares, eventuellt även domstols, pröv­ning.

Utöver den nu nämnda ändringen i lagförslagets 1 § förordar lagrådet i del följande även en viss omredigering av denna för att ännu tydligare markera syftet. Inte heller där avses någon avvikelse i sak från motiven.

Förutom de grundläggande bestämmelserna om förutsättningar för nä­ringsförbud har regeln om den personkrets, som skall kunna drabbas, en särskild betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Utformningen av förslaget innebär att en ganska vid krets kommer att beröras. Särskill i förening med den just berörda punkten om underiåtenhet att belala skatt etc, kan försla­get inge vissa betänkligheter. Lagrådet har övervägt om inte lagen borde begränsas till all i huvudsak avse endast den som faktiskt utövat ledningen av den näringsverksamhet som del gäller. Del är givetvis i realiteten dessa personer man vill komma åt; en formell upphängning på t.ex, ell supplean­tuppdrag är en lösning som motiveras uteslutande med praktiska skäl. Under förutsättning atl skattebetalningsregeln ges en snävare uiformning enligt lagrådets förslag synes emellertid regeln om personkretsen kunna accepteras. Det är uppenbart att effektivitetshänsyn måsle väga tungt på denna punkt. Förslaget har också i huvudsak godtagits vid remissbehand­lingen.

Andra punkter i förslaget, som är känsliga från rättssäkerhetssynpunkt, är bl.a. de som gäller verkan av näringsförbud, speciellt närståenderegeln, samt möjligheterna till dispens. Även i dessa avseenden har lagrådet funnit det möjligt att i huvudsak tillstyrka förslaget. Också vid dessa ställningsta­ganden har emellertid lagrådet utgått från den ståndpunkt beträffande I § som har redovisats i det föregående.

Sammanfattningsvis finner således lagrådet att den föreslagna lagen kan godtas med vissa smärre förändringar, som mera syftar till en bättre överensslämmelse mellan motiv och lagtext än till avvikelser i sak. Inte minst genom den utförliga diskussionen i motiven har enligt lagrådets mening skapats goda förutsättningar för en tillämpning som väl tillgodoser rättssäkerhetens krav.

1 §

Mot avfattningen kan invändas atl huvudrekvisiten grovt åsidosättande resp. påkallat från allmän synpunkt har kommit något i bakgrunden för de speciella rekvisiten brott resp. underlåtenhet alt betala skatt, lull eller avgift. Syftet med lagen kommer enligt lagrådets mening lill klarare uttryck om man upptar första stycket och andra stycket första meningen i omvänd ordning. Det framhålls då bättre atl lagen avser verkligt kvalificerade fall. Ändringen gör andra meningen i förslagets andra stycke onödig.

Av motivuttalanden framgår atl man vid prövningen av om näringsid­
karen har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa skall beakta bl.a. om
192


 


det är fråga om upprepad brottslighet. Avsikten synes vara att rekvisitet     Prop. 1985/86: 126

skall anses uppfyllt, om en näringsidkare vid flera tillfällen har begått

brott, vilka vart för sig är att betrakta som ringa, men den sammanlagda

brottsligheten bedöms vara av ej ringa karaktär. Detta skulle komma lill

tydligare uttryck i lagtexten om ordel "brott" byts ut mot "brottslighet"

Ofr prop, 1985/86:23 s, 65),

I fråga om utformningen av punkten om underlåtenhet atl betala skatt etc. hänvisar lagrådet till vad som har anförts i det föregående. Beträffande tolkningen av orden "i avsevärd omfattning" vill lagrådet tillägga följande. Det är väsentligt atl få en korrekt relation mellan de båda speciella rekvisi­ten. Punkten 1 bör ses som huvudfallet, punkten 2 som en påbyggnad vilken inte skall innebära någon stor utvidgning i praktiken. Det är därför naturligt alt även vid tillämpningen av punkten 2 beakta den definition av ekonomisk brottslighet som citeras i remissen. På del icke kriminaliserade handlande, som punkten 2 avser, kan inte gärna ställas lägre krav än som följer av definkionen, I den ingår bl.a. att verksamheten har kontinuerlig karaktär och bedrivs på ett systematiskt sätt. Detsamma mäste normalt gälla även i de situationer som nu kommer i fråga. I den mån man varken kan tala om en kontinuerlig verksamhet eller om ett systematiski handlan­de, måste del i vart fall förutsättas att underlåtenheten att belala avser etl högt belopp.

Vid behandlingen av näringsidkarbegreppet berörs i remissen förhällan­det till den gränsdragning som har utbildats inom arbetsrätten och social­rätten. De uttalanden som görs i detla sammanhang behöver emellertid förtydligas. Att inte var och en som har ställning av arbetsgivare också är näringsidkare i den föreslagna lagens mening är i och för sig ovedersägligt. En privatperson som har en arbetstagare anställd i hushållet eller en ideell förening som anlitar anställd personal för skötsel av en föreningslokal blir givetvis inte därigenom att betrakta som näringsidkare. Större Ivekan kan råda i frågan om en arbetstagare under vissa förutsättningar skulle kunna behandlas som näringsidkare enligt lagstiftningen om näringsförbud. Del kan exempelvis vara fråga om någon som bedriver försäljning på provi­sionsbasis eller utför transporter med eget fordon eller åtar sig underhålls­arbeten på fastigheter eller verkar som free-lance-medarbetare i en tidning. Kommittén utesluter inte atl den som i arbets- och socialrättsligt hänseen­de är att beteckna som arbetstagare ändå kan bli underkastad reglerna om näringsförbud. Lagrådel vill i och för sig inte motsätta sig en sådan tillämp­ning men anser i vart fall ett ställningslagande från departementschefens sida önskvärt.

Lagrådet föreslår alt 1 § ges följande lydelse.

"Näringsförbud får, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid

1. gjort sig skyldig till brottslighet, som inte är ringa, eller

2.   i avsevärd omfattning underiåtit att belala sådan skatt, tull eller avgift
som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter."

193

13    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


 


                                                                              Prop. 1985/86: 126

I specialmotiveringen sägs atl man vid bedömningen enligt denna paragraf av om näringsidkaren grovt har åsidosatt sina åligganden får ta hänsyn endasl till sädana oegentligheter som har förekommit i den näringsverk­samhet som har avslutats med konkurs. Denna skillnad i förhållande till vad som skall gälla enligt I § kan inte utläsas av lagtexten. Om en sådan innebörd är avsedd bör ordel "näringsverksamhet" ges bestämd form.

Lagförslaget upptar inte någon motsvarighet till den nuvarande särre­geln i 199 b § tredje styckel konkurslagen om näringsförbud vid upprepade konkurser. Enligt motiven skall man emellertid vid prövningen av om en konkursgäldenär har grovt åsidosatt sina åligganden kunna beakta att han har varit försatt i konkurs vid flera lUlfällen tidigare. Utrymmet härför blir dock myckel begränsat med den tolkning av 2 § som framgår av det här förut återgivna molivuttalandet. Denna medger ju inte all man tar hänsyn till vad som har sketl utanför den verksamhet som har lett lill den aktuella konkursen. Har näringsidkaren inte grovt åsidosatt sina åligganden i denna verksamhet, kan näringsförbud inte meddelas med stöd av 2 §, oavsett hur många gånger han lidigare må ha varit försatt i konkurs och oavsett vad som må ha föregått de tidigare konkurserna. En annan sak är att omstän­digheter av detta slag givetvis blir av betydelse när det gäller att bedöma om ett näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt.

4§

Första och andra styckena får en enklare och mera tilltalande redaktion om de förs samman och ställs upp punktvis. De kan lämpligen ges följande lydelse:

"Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1-3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om

kommanditbolag: komplementären,

annat handelsbolag: bolagsman,

aktiebolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direk­tör och vice verkställande direktör,

ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen,

om denne begått brottet i näringsverksamheten eller innehade sin ställ­ning när betalningen av skatt, tuM eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.

Försia stycket gäller också den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har fram­trätt som ansvarig fören enskild näringsverksamhet."

I tredje stycket har upptagits en regel vilken skall göra det möjligt atl meddela näringsförbud mot den som är underkastad straffrättsligt företa­garansvar men inte har en sådan ställning som avses i paragrafens båda försia stycken. Denna regel saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen har i likhet med kommittén tagit avstånd från tan­
ken att låta befattningshavare med ett självständigt ansvar för en viss
sektor inom ett företag ingå i krelsen av personer som kan drabbas av
      194


 


näringsförbud. Som skäl för denna ståndpunkt har framför allt hänvisats Prop. 1985/86: 126 till de gränsdragningsproblem som skulle uppstå. Delta argument synes i minst lika hög grad göra sig gällande i fräga om en regel som anknyter till företagaransvaret. Som kommittén har påpekat råder det ganska slor osä­kerhet om förutsättningarna för företagaransvar. Det är knappast möjligt all i en enkel formel ange kriterierna för att ett sådant ansvar skall förelig­ga. Den i lagförslaget upptagna bestämningen förefaller vara alltför vid­sträckt. Den synes förutsätta mycket långtgående delegationsmöjligheter och kan efter ordalagen inbegripa även personal i ganska underordnad ställning.

Mot den angivna bakgrunden finns det anledning befara atl en sådan regel som den föreslagna skulle ge upphov lill rättsosäkerhet och lillämp­ningssvårigheler, särskilt som den är avsedd atl kunna åberopas även då något straffrättsligt företagaransvar inte aktualiseras. Frågan inställer sig därför om inte regeln skulle kunna avvaras.

I de allra flesta fall vilar företagaransvaret på den som faktiskt leder verksamhelen eller, om flera gemensamt utövar ledningen, på någon av dem. För dessa fall är den föreslagna särregeln utan betydelse. Av intresse i detta sarnmanhang blir då vad som skall anses utgöra en näringsverksam­het. Del är inte ovanligt alt inom ett företag ryms en rad olika verksam­hetsgrenar med stor spridning både lokalt och branschvis, I många fall återspeglas detta i företagets juridiska struktur genom en uppdelning på skilda bolag under en gemensam koncernledning. Dä blir reglerna om näringsförbud tillämpliga på de personer som sitter i ledningen för de olika koncernbolagen. Organisationen kan emellertid också vara sådan att all verksamhet formellt drivs av ett enda bolag, men att de olika verksamhets­grenarna står under ledning av en särskild förvaltning, som arbetar minst lika självständigt i förhållande till den centrala företagsledningen som styrelsen och verkställande direktören för ett dotterbolag. Goda skäl synes tala för alt vid tillämpning av bestämmelserna om näringsförbud den som leder en sädan förvaltning anses utöva ledningen av en näringsverksamhet. Med etl sådant synsätt minskar ytterligare behovel av en särregel som anknyter till det straffrättsliga företagaransvaret,.

Under hänvisning till del anförda föreslår lagrådet att den i tredje siycket upptagna regeln får utgå.

Även första siycket i denna paragraf vinner på en punktvis uppställning. Det kan lämpligen ges följande lydelse: "Den som är underkastad näringsförbud får inte

1.    driva näringsverksamhet.

2.    vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag,

3.    vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett handels­bolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller sliflelse som driver näringsverksamhet.


 


1.    vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i elt     Prop. 1985/86: 126 aktiebolag,

2.    i annan egenskap vara ställföreträdare för en sädan juridisk person som anges vid 3,

3.    faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig även om den inte driver näring,

4.    äga så många aktier i etl aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent."

Mot andra stycket har lagrådet ingen erinran. Det bör dock påpekas alt det i sak kan te sig egendomligt att en person med näringsförbud skall kunna ägna sig ål l.ex. pornografibranschen. Frågan kan möjligen upp­märksammas vid den pågående översynen av reglerna om yttrandefrihe­ten.

7§

Till krelsen av närslående räknas sambo. Någon legal definition på detla begrepp ges inte i lagförslagel och den närmare innebörden av begreppei framgår ej heller av remissprolokollet i övrigt. I kommittéförslaget angavs alt ullrycket sambo numera fick anses ha en ganska väl etablerad inne­börd, som för övrigt kommit till uttryck i familjelagssakkunnigas förslag (SOU 1981:85) lill äktenskapsbalk; med sambor avsågs enligt detla förslag "de som, ulan atl vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande förhållanden". Näringsförbudskom­mittén anförde för sin del att, i den mån tveksamhet uppstod vid tillämp­ningen, en sädan tvekan i största utsträckning fick verka till den tilltalades förmån, eftersom frågan uppstod i brottmål (SOU 1984:59 s. 413).

Mot vad kommittén anförde finns i och för sig intet att erinra. Begreppet sambo har för övrigt med den angivna betydelsen kommit till användning i 11 § lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden (prop, 1984/85:157 s, 91 f). I den remiss med förslag lill äktenskapsbalk m.m. som den 21 februari 1985 överlämnats till lagrådet för granskning har emellertid begreppei sambo erhållit en något snävare innebörd än nu sagts. Av I § andra siycket i förslaget till lag om sambors gemensamma hem framgår att med sambor avses i den lagen en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Som skäl för all ingen av parterna får vara gift anförs i remissen att kollisioner annars skulle kunna uppkom­ma med de rättsregler som gäller för gifta (s, 67), något som blivit möjligt med den frän sakkunnigförslaget avvikande principlösning som valts i lagrådsremissen. Enligt vad lagrådet erfarit är tanken numera att den nya familjeräiisliga lagstiftningen skall kunna träda i krafl den 1 januari 1988,

Någon saklig grund för att i en lag om näringsförbud begränsa kretsen av
närstående på motsvarande sätt finns inte. Det skulle snarast vara ägnat all
förvåna om den som är underkastad näringsförbud skulle vara oförhindrad
att la anställning eller återkommande uppdrag i en näringsverksamhet,
som drivs av hans sambo eller i vilken hans sambo intar en ledande
ställning, av blott och bart det skälet att någon av dem bakom sig har ett
formellt ännu ej upplöst äktenskap. Den praktiska betydelsen i förevaran-
196


 


de sammanhang av en begränsning motsvarande den som föreslås pä Prop. 1985/86: 126 familjerättens område torde dock ej vara särskill stor, I regel upplöses nämligen etl äktenskap när en av makarna upptar en samlevnad med nägon annan. Av olika anledningar kan likväl en upplösning komma att dröja. De praktiska fall man kan räkna med torde vara de där initiativ först sent tas till en äktenskapsskillnad och där betänketid eller motsvarande tid enligt utländsk rätt först måste avvaktas. Endast i undantagsfall lär tillståndet bli långvarigt, t.ex. om trots allt ingen av makarna ansöker om äktenskaps­skillnad eller om en dom på sådan skillnad visserligen har meddelats men så har skett i utlandet och domen inte erkänns i Sverige.

De praktiska olägenheterna av att i en lag om näringsförbud anpassa sambobegreppet till det som föreslås i familjerätten är i och för sig inte särskilt stora. Likväl talar alla sakliga skäl för att i förevarande samman­hang - liksom i den redan antagna lagen om värdepappersmarknaden -tillämpa reglerna pä alla fall där en man och en kvinna samlever under äktenskapsliknande förhållanden. Sä som förslaget till lag om sambors gemensamma hem är utformat kommer del dock — om förslaget antas i oförändrat skick - att finnas olika sambobegrepp i lagsliflningen.

En möjlighet att lösa de problem som uppkommer i den fortsatta lagstift­ningen rörande samboförhållanden är att fortsätta på den väg som redan har beträtts, d.v.s. att ge sambobegreppet den allmänna och vidare inne­börd som det numera har i det allmänna språkbruket. 1 den mån behov uppkommer att begränsa reglers tillämpning lill viss eller vissa kategorier sambor eller att på annat sätl kvalificera dem som bestämmelserna syftar på, får detla anges särskill.

En annan möjlighet är alt reservera begreppet sambo för den familje- . rättsliga lagstiftningen med den speciella innebörd det där är avsett all få. Såvitt avser övrig lagsliftning får det då undersökas om detta snävare begrepp kan användas också där. Om sä inte är fallet ulan en annan definition är önskvärd, fär man avstå från atl begagna termen sambo och i stället särskill ange till vilka grupper bestämmelserna riktar sig.

Det är således inte möjligt atl i förevarande begränsade sammanhang ta slutgiltig ställning till vilken väg som bör väljas, I försia hand bör sambobe­greppet utredas och klarläggas i samband med lagstiftningen på familjerät­tens område. Lagrådet får därför nu nöja sig med att peka på problemet. Om delta inte hinner lösas innan lagen om näringsförbud skall slutbehand­las, förordar lagrådet att man tills vidare avstår från alt använda termen sambo och i stället direkl anger att lagen om näringsförbud avser äkten­skapsliknande samlevnad, ett uttryckssätt som anknyter till redan före­kommande definitioner i lagsliflningen.

Den berörda meningen i paragrafen skulle då kunna ges följande inled­ning: "Som närstående anses hans make, den med vilken han samlever under äktenskapsliknande förhållanden, förälder ,,, "

8 §

Forumregeln i andra stycket torde vara avsedd alt tillämpas även då en

juridisk person har försatts i konkurs och talan om näringsförbud skall             197

14    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126


 


väckas mot en företrädare för den juridiska personen. Med hänsyn härtill     Prop. 1985/86: 126 bör inledningsorden i stycket ändras till "Talan om näringsförbud grundat

på 2 § får ... "

10 §

Lagrådet föreslär atl del i första stycket som förutsättning för ett beslut om lillfälligt näringsförbud anges, att del är "uppenbart att grund för närings­förbud föreligger". Detla är inte avsett att innebära någon ändring i sak. Formuleringen synes emellertid vara att föredra med hänsyn särskill till att frågan om tillfälligt förbud i regel kommer att aktualiseras antingen i etl läge då processuella förutsättningar för ett slutligt förbud ännu inte förelig­ger eller i samband med att en dom på näringsförbud meddelas.

Det synes - särskilt med hänsyn till innehållet i 13 § - inte erforderligt att i andra stycket uttryckligen ange att ett yrkande om tillfälligt närings­förbud kan framställas såväl innan talan enligt 8 § har väckis som därefter.

11 §

1 specialmotiveringen lill 5 § påpekas att den tid under vilken elt tillfälligt näringsförbud har gällt skall beaktas vid tillämpningen av den paragrafen. Det är alltså den sammanlagda förbudstiden som inte får överstiga fem är eller underskrida tre år. Denna regel, vilken motsvarar vad som gäller redan nu, synes vara av sådan betydelse atl den bör komma till uttryck i lagtexten. Detta kan lämpligen ske genom atl till 11 § fogas etl andra stycke av följande lydelse:

"Har ell tillfälligt näringsförbud meddelals, skall detla beaktas vid lillämpning av 5 §,"

14 §

I paragrafens andra och tredje stycken finns bestämmelser om alt dom eller beslul varigenom elt näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud har meddelats skall sändas till vissa myndigheter. Bestämmelser av detla slag behöver inte meddelas i form av lag. Lagrådet har inte några principiella invändningar mot att reglerna likväl las upp i lagen. Emellertid måste beaktas alt underrättelser bör sändas även i vissa andra fall, exempelvis när elt beslut om förbud upphävs - vare sig det sker efter överklagande eller med stöd av 15-17 § - när ett förbud eller en avvecklingstid föriängs eller när en dispens meddelas eller återkallas. Om föreskrifter härom skall utfärdas av regeringen synes del lämpligt atl detsamma får gälla de bestäm­melser som nu har tagits upp i lagförslaget. Lagrådet förordar därför att paragrafens andra och tredje stycken får utgå.

19-22 §§

Dispensreglerna har en viktig plats i förslaget. De öppnar möjligheter atl

korrigera onödigt hårda konsekvenser av reglerna i 6 och 7 §§ om verkan       198


 


av näringsförbud. I vissa av de situationer som kan komma i fräga lär del Prop. 1985/86: 126 bli något oegentligt att tala om atl det finns "särskilda skäl" för etl undantag. Realiteten blir snarast att ett visst uppdrag, t. ex. som styrelsele­damot i en bostadsrättsförening, framstår som alltför bagatellartat för att behöva uteslutas. Lagrådet förordar därför att den inledande bisatsen i 19 § utgår. I den följande texten kan en viss redaktionell förbättring göras samtidigt som det markeras klarare, atl en dispens normall bör kunna ges redan i domen på näringsförbud, även om del inte kan helt preciseras vilken anställning, vilket uppdrag etc. den tilltalade får inneha. Med före­skrifter kan rätten nå i stort sett detsamma som genom en sådan precise­ring men ändå åstadkomma en viss smidighet.

Regler om återkallelse av dispens finns både i 19 § och i 26 §. Enligt 19 § andra siycket får en dispens återkallas dels vid överträdelse av en före­skrift som är knuten till dispensen dels om den som har fått dispens från förbud i 6 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen. Enligt 26 § tredje styckel får återkallelse ske om näringsförbudet överträds.

Gemensamt för alla äterkallelsesituationer är atl den som erhållit det förtroende som en dispens avser alt ge uttryck för pä något sätt har svikit detta förtroende, vare sig så har skett i en dispenserad verksamhet eller utanför en tänkt ram för denna. Redan detta ändamålssamband talar emot att sprida bestämmelserna lill olika ställen i lagen. Åven om den teoretiska skillnaden mellan situationerna i och för sig är klar, kan det vidare tänkas att de kan komma atl aktualiseras genom elt och samma förfarande eller i vart fall samtidigt läggas lill grund för elt ingripande. Beroende exempelvis på vilka samhällsintressen en till dispensen knuten föreskrift är avsedd all tillgodose och pä hur den är avfattad kan det väl länkas atl den som erhållit dispensen på en och samma gång bryter mot föreskriften och åsidosätter vad som åligger honom i verksamheten. Likaså kan det tänkas att han samtidigt bryter mot en föreskrift och överträder näringsförbudet genom att gä utanför vad dispensen medger.

Reglerna om återkallelse av dispens skulle därför enligt lagrådets mening vinna pä att föras samman. De kan lämpligen samlas i en ny 20 §, Den nuvarande 20 § kan föras över till 21 § som etl nytt försia slycke,

Avfattningen av 21 och 22 §§ i förslagel kan förenklas redaktionellt om man beaktar innehållet i 17 §, bl.a. hänvisningen till 8 §. En särskild forumregel bör tillfogas i 22 § som gör det möjligt - men inte nödvändigl -att ta upp en fråga om återkallelse av dispens även vid den tingsrätt som har meddelat dispensen, om den är en annan än den som har beslutat näringsförbudet.

Ifrågavarande paragrafer skulle med lagrådets förslag få följande ly­delse:

"19 § Den som är underkastad näringsförbud eller tillfälligt näringsför­bud får medges dispens för att driva en näringsverksamhet, inneha anställ­ning eller uppdrag, vara delägare i ett handelsbolag eller äga vissa aktier. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har alt iaktta då denna utnyttjas.

199


 


20 §    En dispens får återkallas, om den som medgetts denna överträder     Prop. 1985/86: 126
näringsförbudet eller det tillfälliga näringsförbudet eller bryter mol en

föreskrift som är knuten lill dispensen. Detsamma gäller om den som medgetts dispens frän ett förbud i 6 § i annat hänseende åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen,

21 § En fräga om dispens fär prövas i samband med dom om näringsför­
bud eller beslut om tillfälligt näringsförbud eller efter en senare gjord
ansökan.

När en fråga om dispens prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 § andra och tredje styckena,

22 § Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När
frågan prövas i ett särskilt mål, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 §
andra stycket. Målet får dock tas upp även av den tingsrätt som tidigare
prövat frågan om dispens,"

24 §

Beträffande tillsynsmyndigheter i konkurs föreskrivs i 42 § andra stycket konkurslagen endast att regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyndigheter, 1 den med anledning härav utfärdade förordning­en (1979:755) om tillsynsmyndighet i konkurs har tillsynsmyndigheternas uppdrag bestämls att omfatta konkurser som handläggs vid angivna tings­rätter. Mot denna bakgrund är det inte helt adekvat alt här anknyta lill den tillsynsmyndighet i konkurs inom vars område den som är underkastad näringsförbud är bosatt, Lagrådel föreslår därför alt första stycket och andra styckets försia mening ersätts av ett nylt första stycke av följande lydelse:

"Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att öva tillsyn över alt näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs,"

1 paragrafens tredje stycke föreskrivs att tillsynsmyndigheten har rätt att hos den som är underkastad näringsförbud begära de upplysningar som behövs för tillsynen. Någon skyldighet för denne all lämna begärda upp­lysningar har emellertid inte ansetts böra föreskrivas, och några tvångsme­del för att framtvinga hans medverkan har i enlighel härmed inte ställts lill tillsynsmyndighetens förfogande. Att en tillsynsmyndighet har befogenhet att begära upplysningar frän den som är underkastad tillsyn får anses ligga i sakens natur. Med hänsyn härtill och då den föreslagna regeln kan föranle­da osäkerhet om vilka befogenheter myndigheten i övrigt har vill lagrådet förorda atl den får utgå.

25 §

Av specialmotiveringen framgår all paragrafen skall omfatta även överträ­
delse av särskilda föreskrifter som har meddelats i anslutning till ett i
beslutet om förbud intaget förordnande om viss avvecklingstid. Detta bör
komma till tydligare uttryck i lagtexten. Vidare lorde det inte finnas någon
anledning alt behandla föreskrifter som har meddelals i samband med
beslul om föriängning av avvecklingstiden eller om dispens annoriunda.
           "


 


Lagrådet föreslår därför att paragrafen inleds på följande sätt: "Den som    Prop. 1985/86: 126 överträder etl näringsförbud eller etl tillfälligt näringsförbud eller bryter mot en föreskrift som meddelals med stöd av  18 eller 19 § skall dö­mas ,,,".

26 §

Såvitt avser den i remissen berörda frågan om domstolen är bunden av åklagarens yrkande följer av allmänna principer, att domstolen inte kan meddela ett nytt förbud, om åklagaren yrkat blott förlängning. Däremot bör domstolen enligt lagrådets mening vara oförhindrad att, i anledning av ett yrkande om ett nytt förbud, stanna vid att endast förlänga det som gäller.

Som lagrådet föreslår vid 19-22 §§ bör reglerna om återkallelse av dispens samlas i 20 §, Vad som kan erfordras i förevarande paragrafs tredje stycke är, om förslaget antas, blott en hänvisning till 20 § av för­slagsvis följande lydelse:

"I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud överträds."

Övergångsbestämmelserna

Punkten 3

Denna punkt är så uppbyggd att den utgår från det i och för sig självklara, nämligen att vid lagens tillämpning hänsyn får tas till alll som hänför sig till tiden efter ikraftträdandet. Det intressanta ligger i ordel "endast" och i det förhållandel att stadgandet är avsett alt läsas motsatsvis. Tanken är att läsaren genom att jämföra de här uppräknade förutsättningarna för elt näringsförbud med de i lagen angivna skall sluta sig till att hänsyn får tas till vad som ägl rum före ikraftträdandet endast såvitt avser frågan om förbud är påkallat frän allmän synpunkt. Delta budskap synes på etl enklare och mer kortfattat sätt kunna förmedlas genom alt den önskade slutsatsen direkt får komma till uttryck i lagtexten. Vid en omformulering i enlighet härmed bör dessutom beaktas att termen näringsidkare inte passar särdeles väl. när näringsförbud ifrågakommer för sådana företrädare för en juridisk person som anges i 4 §. Stadgandet skulle förslagsvis kunna avfat­tas sålunda:

"Vid prövning av förutsättningarna enligt 1 § för näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får hänsyn tas till vad som ägt rum före ikraftträ­dandet endast såviti avser frågan om förbud är påkallat från allmän syn­punkt."

Punkten 4

Som antyddes under föregående punkt bör vid formuleringen även av
förevarande punkt beaktas att näringsidkaren i de fall som avses i 4 § är en
juridisk person och alt den som skall drabbas av ett näringsförbud på grund
   201


 


av ett klandervärt förfarande är en ställföreträdare för den juridiska perso-     Prop. 1985/86: 126 nen.

Enligt nu gällande lydelse av 199 d § konkurslagen skall en talan om näringsförbud väckas senast två år från dagen för konkursbeslutel, dock att talan får väckas så länge konkursen pågår. Paragrafen föreslås upphävd utan att erhålla någon motsvarighet i den nya lagen. Det sagda innebär all efter ikraftträdandet talan kan väckas oberoende av när konkursbeslutel meddelades. Detla vill lagrådet inte tillstyrka såvitt avser de fall då pre­skription av talan redan har inträtt vid tidpunkten för ikraftträdandet. En undantagsbestämmelse bör fogas till denna punkt, som därefter kan ges denna lydelse:

"Meddelas ett beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med anledning av konkurs och grundas bedömningen atl den som skall vara underkastad förbudel förfarit grovt otillböriigi mol borgenärerna eller pä annal sätt grovt åsidosatt sina åligganden på förfaranden som hänför sig lill tiden före ikraftträdandet, gäller i stället för 6 § första stycket och 7 § att han inte får driva verksamhei med vilken följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Han får inte heller såsom styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för ett aktiebolag, etl handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver bokföringspliklig verksamhet. Inte heller får han faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en sådan juridisk persons angelägenheter. Rätten skall i silt beslut erinra om näringsförbudets ver­kan enligt denna punkt. Vad som i 5 § föreskrivs om att näringsförbud skall meddelas för lägst tre är gäller ej i ett sådanl fall som sagts nu.

Talan om näringsförbud får dock ej väckas, om konkursbeslutel har meddelats före den I juli 1984 och konkursen avslutats före ikraftträdan­det,"

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

Övergångsbestämmelserna

Som följd av den ändrade lydelse lagrådet föreslår belräffande bestämmel­serna om lillfälligt näringsförbud i 10 § första stycket lagen om näringsför­bud bör andra meningen i punkten 2 erhålla följande lydelse: "Beslut om lillfälligt näringsförbud får dock meddelas endast om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger,"

Förslagen till lagar om ändringar i yrkestrafiklagen och lagen om handel med drycker

Lagrådet ansluter sig till departementschefens ställningstaganden beträf­
fande näringstillstånd. Del synes sålunda välbetänkt att begränsa sig till att
införa en vidgad vandelsprövning i två branscher, där redan en särskild,
författningsreglerad kontroll förekommer. Del fär emellertid samtidigt be­
aktas atl vissa problem kan uppkomma då det gäller att i praktiken genom­
föra en vidgning av vandelsprövningen till atl avse även laglydnad och
benägenhet atl uppfylla samhälleliga förpliktelser. Det är givelvis angelä-
        202


 


get att man håller fast vid ett någorlunda nära och påtagligt samband     Prop. 1985/86: 126 mellan den verksamhet sökanden vill bedriva och det som läggs honom till last. Väsentligt är också att man vidtar åtgärder för alt såvitt möjligt garantera en enhetlig tillämpning av de nya bestämmelserna hos de olika myndigheter som kommer i fråga,

i övrigt vill lagrådet endast fästa uppmärksamheten på en detalj, som gäller lagen om handel med drycker.

Enligt 37 § första slyckel kan tillstånd lill servering av alkoholdrycker avse servering I, lill allmänheten året runt eller årligen under viss tidsperi­od, 2, i förening, klubb eller annat slutet sällskap året runt eller årligen under viss lidsperiod, eller 3. vid enstaka lillfälle eller under enstaka lidsperiod. Syftet med den föreslagna lagändringen är att genomföra en utökad vandelsprövning av näringsidkare inom restaurangbranschen. Ser­veringstillstånd enligt 37 § första siycket 3 torde inte vara aktuella i detta sammanhang. Lagrådet ifrågasätter därför om inte tillämpningsområdet för det föreslagna andra stycket i 40 § borde begränsas till frågor om tillstånd enligt 37 § försia siycket 1 och 2 (jfr 60 § första stycket).

Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen

Förslaget lämnas utan erinran.

203


 


Finansdepartementet                              p™P' '985/86:126

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1986

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Gö­ransson, Dahl, R, Carlsson, Holmberg. Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande; statsrådet Johansson

Proposition om lag om näringsförbud, m. m. 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanräde 1985-07-26) överföislag till

1.  lag om näringsförbud.

2.  lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

3.  lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173).

4.  lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979:559),

5.  lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inte haft något att erinra mot de grundläggande principerna i de remitterade lagförslagen eller mot lagstiftningens allmänna utform­ning. De erinringar och ändringsförslag som lagrådet har fört fram avser i huvudsak lagtekniska frågor. Jag vill redan nu förutskicka att jag i väsent­liga delar kan biträda lagrådets synpunkter och ändringsförslag. Vidare förordarjag att några ändringar av främst redaktionell art görs i förslaget till lag om näringsförbud.

Innan jag övergår till att behandla den föreslagna lagstiftningen vill jag något beröra frågan om valet mellan näringstillstånds- och näringsförbuds­systemen. Denna fräga har ingående behandlats i lagrådsremissen (avsnitt 3.3). Jag vill för egen del hell ansluta mig till vad föredraganden där har anföri. Också lagrådet har anslutit sig härtill. Jag vill här bara tillägga följande. Ett omfattande system med näringstillstånd skulle med nödvän­dighet föra med sig alt tillslåndsprövningen i de enskilda fallen ofta skulle bli schablonmässig. Delta skulle i sin tur medföra risk för att uppgifter som skulle kunna tala mot att näringstillstånd meddelas inte alltid kunde till­föras prövningen. Samtidigt skulle ett meddelat näringstillstånd av många uppfattas som någon form av garanti för alt vederbörande tillståndshavare var seriös i en utsträckning som alltså knappasl skulle ha kunnat prövas. Detta är naturiigtvis inte lämpligt och talar för återhållsamhet med ett omfattande system med näringstillstånd.

204


 


Förslaget till lag om näringsförbud                                     Prop. 1985/86: 126

Lagrådet finner atl bärande skäl av både praktisk och principiell natur talar för alt näringsförbud inte bör förutsätta konkurs. Enligt lagrådet innebär del en värdefull förstärkning i förhållande till kommittéförslaget, atl det remitterade lagförsilaget inte upptar endast de båda allmänna rekvisiten att näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden och alt näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt utan även vissa speciella rekvisit.

Mot det rekvisit som avser alt näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa har lagrådet ingen erinran. Detsamma gäller del konkursrekvisk som lagen upptar.

Den omständigheten att lagförslaget även tar sikte pä fall av icke krimi­naliserad underiåtelse att betala skatter, tullar och avgifter föranleder enligt lagrådet däremot Ivekan. Enligt lagrådet vore det till fördel om man kunde avstå från denna punkt i lagförslaget, i vart fall för närvarande. Som skäl anförs all redan sambandet med kampen mot ekonomisk brottslighet talar emot att man på delta sätt anknyter till icke kriminaliserade handling­ar. Till detta kommer enligt lagrådet atl det finns förslag om att ytteriigare vidga straffansvaret för underiåtenhet att betala skatt och avgifter som, om de genomförs, minskar behovel av en regel av det slag som nu är i fråga.

Jag vill med anledning härav erinra om att skattebetalningsregeln visser­ligen främst är avsedd att täppa till den lucka som nu kan anses föreligga genom att vissa förfaranden som otvivelaktigt framstår som oegentligheter är straffria och därför oåtkomliga för etl näringsförbud med stöd av brotts­rekvisitet. Regeln har emellertid praktisk betydelse också inom del i och för sig kriminaliserade området. Som har framhållits i remissen kan del t, ex, i samband med skönstaxeringar förekomma atl åtal för skattebedrä­geri underlåts, trots alt förutsättningar för ansvar kan visas föreligga om saken utreds närmare, 1 dessa och liknande fall kan dä skattebetalningsre­geln ersätta möjligheten all meddela näringsförbud med stöd av brotts­rekvisitet.

Lagrådets resonemang utmynnar inte heller i att regeln i fråga föreslås utgå, Lagrådel, som finner att vissa skäl för regeln otvivelaktigt har anförts i remissen, har stannat för all i stället föreslå atl den ges en snävare utformning än enligt det remitterade förslaget sä all lagtexten bringas till bättre överensstämmelse med motiven.

Lagrådet framhåller vidare att regeln om den personkrets som skall kunna drabbas av näringsförbud har särskild betydelse från rättssäkerhets­synpunkt. Enligt lagrådet synes den dock kunna godtas under förutsättning atl skaltebetalningsregeln ges en snävare utformning enligt lagrådets för­slag. Delsamma gäller även reglerna om verkan av förbud, särskilt när­ståenderegeln, samt möjligheterna till dispens.

Sammanfattningsvis har lagrådel funnit att den föreslagna lagen om näringsförbud kan godtas med vissa smärre förändringar, som mera syftar lill en bättre överensstämmelse mellan motiv och lagtext än till avvikelser i sak. Inte minst genom den utföriiga diskussionen i motiven har enligt lagrådets mening skapats goda förutsättningar för en lillämpning som väl tillgodoser rättssäkerhetens krav.


 


Som har framhållits i lagrådsremissen i flera sammanhang skall närings- Prop, 1985/86: 126 förbud komma i fråga först dä en näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentiigheter och det inte finns någon möjlighet att använda ett mindre ingripande medel för alt komma till rätta med honom. Jag kan mot denna bakgrund ansluta mig till att skatlebetalningsrekvisitet ges den ut­formning som lagrådet har förordat.

1 §

1 enlighet med vad jag nyss har anfört bör skatlebetalningsrekvisitet ges en snävare utformning. Jag biträder vidare det förslag till omredigering av paragrafen som lagrådet har fört fram och ansluter mig även till att ordet "brott" byts ut mot "brottslighet".

Som lagrådet har framhållit bör innebörden av att någon i "avsevärd omfattning" har underlåtit att betala skatt m, m, vara att underiåtelsen har varit av kontinuerlig eller systematisk karaktär eller har avsett ett högt belopp.

Lagrådet efterlyser, mot bakgrund av vad som i lagrådsremissen uttalas därom, ett ställningstagande i frågan i vad mån den som i arbets- och socialrättsligt hänseende är att beteckna som arbetstagare kan behandlas som näringsidkare enligt lagstiftningen om näringsförbud.

Spörsmålet lorde i praktiken närmast kunna uppkomma i det fall då en person utför tjänster åt någon annan utan alt det är fråga om elt regelrätt anställningsförhållande. Av stor betydelse för bedömningen av om veder­börande skall anses som näringsidkare eller ej måste i etl sådanl fall enligt min mening vara det mått av självständighet som han har haft. Jag delar således näringsförbudskommitléns uppfattning att den omständigheten att en person i arbetsrättsligt hänseende anses som arbetstagare i förhällande till den från vilken han tar emot sitt uppdrag inte bör hindra att han kan meddelas näringsförbud, om han i sitt förhållande lill andra motparter och till myndigheterna har intagit en mycket självständig ställning. Denna omständighet tillmäts, som näringsförbudskommittén har framhållit, vikt då motsvarande gränsdragningsfråga uppkommer på de arbetsrättliga och socialrältsliga områdena. Utfallet av prövningen kan därför i del enskilda fallet väl komma alt bli detsamma som på dessa områden. Blotta faktum att nägon har kommit att anses som arbetstagare inom arbets- eller social-rätlen kan enligt min mening däremot inte leda lill att motsvarande bedöm­ning görs även vid tillämpning av lagstiftningen om näringsförbud. Det jag sagt nu innebär alt jag inte vill utesluta alt en person bedöms som närings­idkare enligt dennna lagstiftning, trots att en annan bedömning görs på de andra områdena. Jag vill tillägga alt det gränsdragningsproblem som jag nu har beröri inte är specifikt just för lagstiftningen om näringsförbud utan kan uppkomma även i andra sammahang, t, ex, vid tillämpning av konkur­renslagen (1982:729),

Jag ansluter mig till lagrådets förslag om en viss ändring av lagtexten.

Jag delar vidare lagrådets uppfattning att, vid prövningen av om en
konkursgäldenär har grovt åsidosatt sina åligganden, utrymmet blir be-
          206


 


gränsat atl ta hänsyn lill att denne har varit försatt i konkurs vid flera     Prop. 1985/86: 126

tillfällen tidigare. Indirekt bör ett sådant förhållande dock ibland kunna

spela en roll. De tidigare konkurserna kan i ett visst fall tänkas kasta ett

ljus över frågan huruvida den konkurs i samband med vilken frågan om

näringsförbud aktualiseras i sig bör uppfattas som led i ett oegentligt

förfarande, t, ex. med syfte att undandra medel frän borgenärerna.

Med anledning av omredigeringen av I § bör även en viss redaktionell jämkning göras i 2 §,

Lagrådel har kritiserat den föreslagna regeln i tredje slyckel om all nä­ringsförbud skall kunna meddelas den som är underkastad s. k, straffrätts­ligt företagaransvar men som inte har en sådan ställning som avses i paragrafens tvä första stycken.

Jag delar lagrådets uppfattning att regeln i fråga skulle kunna medföra vissa svårigheter i rättstillämpningen. Det kan inte bestridas atl det också i vissa fall kan vara svårt atl förutse vilka befattningar i ett företag som är förknippade med företagaransvar. Jag är mot denna bakgrund beredd att låta bestämmelsen ulgå. I anslutning till vad lagrådet har anfört därom vill jag som min mening ge till känna, att den som leder en särskild, självstän­digt arbetande förvaltning i en näringsverksamhet som drivs i form av en enda juridisk person, bör anses utöva ledningen av en näringsverksamhet och därmed kunna komma i fråga för näringsförbud.

Jag ansluter mig i övrigt även - med en smärre ändring - till den redaktionella jämkning som lagrådet har föreslagit,

Lagen om näringsförbud är avsedd att träda i kraft före den nya äkten-skapsbalken. Jag delar lagrådets uppfattning att begreppet sambo i första hand bör klarläggas inom ramen för det senare lagkomplexet. Jag instäm­mer också i vad lagrådet har uttalat om vilka personer som enligt en lag om näringsförbud bör anses som närstående i det hänseende som nu är i fråga. Lagtexten bör därför ändras på det sätt lagrådet har föreslagit. Därutöver bör även en mindre redaktionell jämkning göras,

11 §

Liksom lagrådet anserjag att det kan vara lämpligt med en uttrycklig regel om att den tid under vilken elt tillfälligt näringsförbud har gällt skall beaktas vid tillämpning av 5 §,

14 §

Jag delar lagrådets uppfattning att andra och iredje styckena bör utgå,

24 §

Som har utvecklats i lagrädsremissen bör tillsynen även i fortsättningen
ligga på tillsynsmyndigheterna i konkurs. Jag delar dock lagrådets uppfatt­
ning att den föreslagna bestämmelsen inte har fått en alldeles adekvat
utformning i det hänseende som lagrådet har berört,
                                        207