Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har lagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 6 mars 1986.

På regeringens vägnar Thage G Peterson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag till en lag om godtrosförvärv av lösöre.

Lagen utgör i huvudsak en kodifiering av de rättsregler som för närvarande gäller för godtrosförvärv av lösöre och som har utvecklats i rättspraxis. De krav som ställs på en förvärvare för alt denne skall anses vara i god tro har dock i viss mån skärpts och preciserats i syfte att motverka handeln med bl.a. stöldgods. Sålunda skall förvärvaren anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka egendomen utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlålaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Det ankommer alltså på förvärvaren att åtminstone göra sannolikt att han har iakttagit skälig aktsamhet vid förvärvet.

Den nya lagen skall gälla även förvärv i god tro av panträtt i lösöre.

Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 4), lagrådets yttrande (s. 28) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 33).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 123

/
Propositionens lagförslag Prop. 1985/86:123

1 Förslag till Lag om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre.

Lagen gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.

Förutsättningar för godtrosförvärv

2 § Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig alt förfoga över den på det sätt som sketl, får förvärvaren äganderätt lill egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro.

3 § En förvärvare skall anses ha varit i god tro endasl om del är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vUka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana atl han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Lösen

4 § -Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat
äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mol lösen.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det alt han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.

5 § Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen
och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv,
testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft
för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet.
Detta gäller dock bara under förutsättning alt fångesmannen skulle ha haft
rätt till lösen om återkrav hade framställts mot honom.

Vid bestämmandet av lösen las hänsyn till förändringar i penningvärdet. Lösen skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.

6 § Lösenbeloppel skall betalas till egendomens ägare. Har någon till
säkerhel för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens
borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppel betalas lill honom som
svarar mot värdet av denna fordran. Har nägon i annat fall en rätt till
egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall så mycket av
lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.

Godtrosförvärv av panträtt

7 § Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller också godtrosförvärv av panträtt.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon Prop. 1985/86: 123 annan lösa lill sig egendomen enligt 4 §. skall lösenbeloppet svara mot värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högsl egendomens värde i den allmänna handeln.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Har någon före ikraftträdandet föriorat rätt till viss egendom på grund av någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig egendomen, skall den tid pä tre månader som anges i 4 § andra siycket räknas tidigast frän ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom föreskrivs atl 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall upphöra all gälla vid utgången av juni 1986.

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:123

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1986

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, samt statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om godtrosförvärv av lösöre 1 Inledning

Nuvarande rättsregler om godtrosförvärv av lösöre har till övervägande del skapats genom rättspraxis. I betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv av lösöre framlades förslag om lagstiftning pä detta område. Någon lagstiftning på grundval av betänkandet kom dock inte till stånd.

Frågan om lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre har därefter återkommit i olika sammanhang, bl. a. genom motioner till riksdagen (se mot. 1974:645 och 1976/77:649). I prop. 1979/80:66 med förslag lill ändringar i bl.a. brottsbalkens bestämmelser om häleri berördes också frågan om godtrosförvärv av lösöre, främst stöldgods. Föredragande statsrådet ansåg (prop. s. 9) att det inte fanns tillräckligt underlag för att i det lagstiftningsärendet föreslå ändringar i gällande regler om godtrosförvärv. Riksdagen förklarade dock att frågan om godtrosförvärv av stöldgods borde utredas (JuU 1979/80: 26, rskr 1979/80: 183).

1 november 1980 tillkallades en särskild utredare (riksdagsledamoten Allan Ekström) för att se över gällande ordning i fråga om godtrosförvärv av stöldgods m. m. Utredaren överlämnade i mars 1984 betänkandet (SOU 1984: 16) Förvärv i god tro. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i delta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2, dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden, bakgrunden till utredningsarbetet och utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har före-. Irädare för justitiedepartementen i Danmark. Finland och Norge informerats om det pågående lagstiftningsarbetet.

2 Allmän motivering Prop. 1985/86:123

2.1 Allmänna utgångspunkter

När stöldgods förvärvas av någon som inte känner till och inte heller bör känna till att egendomen är stulen, brukar man säga atl förvärvet görs i god tro. Resultatet av ett sådant godtrosförvärv blir att förvärvaren får en rättsligt skyddad äganderätt till egendomen. Denne har därmed gjort ett s. k. exstinktivt förvärv, vilket medför att den ursprunglige ägarens äganderätt till egendomen upphör (den s.k. exstinktionsprincipen). Den ursprunglige ägaren har dock rätt att lösa till sig egendomen, om han betalar full ersättning för den.

Det nu sagda gäller inte bara förvärv av stöldgods ulan avser alla former av godtrosförvärv av lösöre som sker frän nägon annan än den rätte ägaren.

Den kritik som har riktats mot gällande regler för godtrosförvärv har främst rört förvärven av stöldgods eller annan genom brott åtkommen egendom. Kritiken går i första hand ul på alt kraven för att anse en förvärvare vara i god tro ligger på en alllför låg nivå.

Utredningen har i sitt förut nämnda betänkande (SOU 1984: 16) Förvärv i god tro föreslagit en särskild lag om godtrosförvärv av lösöre. Enligt utredningen bör lagen omfatta inte bara fall då egendom som .lar frånhänts ägaren genom stöld eller andra tillgreppsbrott överläts ut' n även fall då ägaren har anförtrott egendomen ål någon som överlåter den ulan ägarens tillstånd. Även godtrosförvärv av panträtt omfattas av förslaget.

Utredningens förslag bygger på de rättsregler som har utbildats i rättspraxis och innebär alt exstinktionsprincipen behålls. I syfte all öka och förtydliga de krav som skall ställas på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro har utredningen dock föreslagit all en särskild bevisbörderegel införs. Enligt denna regel skall förvärvaren ha bevisbördan för att han har varit i god tro vid förvärvet.

Utredningens förslag om en lagreglering byggd på nuvarande principer om godtrosförvärv har fått ett enhälligt stöd vid remissbehandlingen. Förslaget om en särskild bevisbörderegel har dock mött viss kritik. Även i övrigt finns det invändningar mot vissa enskildheter i förslaget.

Reglerna om godtrosförvärv har stor praktisk betydelse för en bred allmänhet. Enligt min mening är det inte helt tillfredsslällande att sådana rättsregler bygger uteslutande på rättspraxis. Liksom utredningen och remissinstanserna anserjag därför atl en lagreglering bör komma till stånd beträffande godtrosförvärv av lösöre.

Jag delar ocksä uppfattningen att gällande rätt utgör en lämplig grund för en sådan lagreglering. För att motverka handeln med bl. a. stöldgods anser jag dock liksom utredningen atl det behövs en skärpning och precisering av förutsättningarna för atl en förvärvare skall anses vara i god tro. Uppfattningen bland allmänheten om vad som krävs för att en förvärvare skall anses vara i god tro synes också vara oklar och i vissa fall rent felaktig. Del är därför lämpligt att de stränga krav som ställs på en förvärvare som gör gällande att han har varit i god tro kommer till uttryck i en lagbestämmelse.

Frågan om godtrosförvärv av icke anförtrodd egendom - dvs. egendom som har frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbroll - står givetvis i förgrunden. Enligt min mening är det emellertid av stort värde all nian samtidigt lagreglerar även övriga fall av godtrosförvärv av lösöre. Liksom utredningen anserjag därför att en generell lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre är att föredra framför en reglering som endast gäller stöldgods.

' Innehållet i en allmän lagstiftning på området måste givetvis påverkas av att det inte föreligger något akut reformbehov. Det blir fråga om en kodifiering av huvudlinjerna i gällande rätt sädana de har utformats i rättspraxis. Lagen bör därför innehålla mer allmänt avfattade bestämmelser, som också kan bilda utgångspunkt för rättstillämpningen när det gäller att ta ställning i mera speciella frågor. Några särskilda bestämmelser om godtrosförvärv av t. ex. stöldgods bör inte införas vid sidan av den generella regleringen.

1 det följande avser jag att närmare behandla frågorna om

exstinktion som huvudprincip i avsniti 2.2.

godtroskravet i avsnitt 2.3,

lösen i avsnitt 2.4,

ikraftträdande m. m. i avsnitt 2.5, och

kostnader i avsnitt 2.6.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

Prop. 1985/86: 123

2.2 Exstinktion som huvudprincip

Mitt förslag: Den som i god tro förvärvar lösöre skall få äganderätt till egendomen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 164-181).

Remissinstanserna: Utredningens förslag accepteras allmänt.

Skälen för mitt förslag: Som jag har framhållit i föregående avsnitt gäller enligt svensk rätt exstinktionsprincipen för lösningen av den konflikt som vid godtrosförvärv uppstår mellan den ursprunglige ägaren och den godtroende förvärvaren. Exstinktionsprincipen innebär att den godtroende förvärvaren blir ägare till egendomen och att den tidigare ägarens äganderätt upphör i och med godtrosförvärvet.

De gällande reglerna om godtrosförvärv av lösöre har utbildats i rättspraxis med utgångspunkt i vissa bestämmelser i 1734 års lag, nämligen 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Dessa bestämmelser handlar om lånat och deponerat gods. Om en låntagare eller en deposilarie (den som har mottagit godset för förvaring) utan ägarens tillstånd har överlåtit eller pantsatt godset, har ägaren enligt nämnda paragrafer rätt att lösa till sig godset. Av bestämmelserna har ansetts följa att den som i god tro har förvärvat egendomen från låntagaren eller deposilarien inte är skyldig att lämna tillbaka den till den lidigare ägaren utan att få ersättning, s. k. lösen,

för egendomen. Den tidigare ägarens äganderätt skulle med andra ord Prop. 1985/86: 123 upphöra genom godtrosförvärvet. De rättsprinciper som ligger bakom dessa båda lagparagrafer har i praxis fått en vidsträckt tillämpning. De anses numera i princip tillämpliga på alla fall av godtrosförvärv av lösöre.

Exstinktionsprincipen tillämpas inte bara i svensk rätt utan t. ex. i flertalet länder i Europa. 1 Finland och Norge gäller den dock bara vid godtrosförvärv av anförtrodd egendom; vid förvärv av icke anförtrodd egendom (dvs. framför allt stöldgods) gäller en annan princip, den s. k. vindikations-principen. Denna princip, som i Danmark gäller såväl för anförtrodd som för icke anförtrodd egendom, innebär att den ursprunglige ägaren har en oinskränkt rätt att återfå egendomen utan atl behöva betala någon ersättning till förvärvaren. Delta gäller alltså även när förvärvaren är i god tro.

Enligt min mening talar starka skäl för att behålla exstinktionsprincipen i svensk rätt. Den har gällt hos oss sedan gammalt och har inte medfört några påtagliga olägenheter. De svårigheter som i praktiken har uppstått när det gällt godtrosförvärv'av stöldgods beror inte i och för sig pä valet mellan de angivna principerna utan på innebörden i kravet pä god tro hos förvärvaren. Den frågan återkommer jag till i avsnitt 2.3.

Vissa rättvisesynpunkter kan visseriigen åberopas till stöd för en oinskränkt vindikationsrätt. Det kan sålunda sägas vara mindre rimligt att en person skäll kunna förlora sin äganderätt till en sak genom att någon obehörigen överlåter den till någon annan. Pä samma sätt kan emellertid hävdas att den som har förvärvat en sak utan atl ha anledning atl misstänka atl överlåtaren var obehörig har elt befogal anspråk på alt få behålla saken. En ägare kan dessutom i viss utsträckning skydda sin äganderätt. Han kan förvara egendomen omsorgsfullt och se till att han inte anförtror den åt någon som kan tänkas missbruka förtroendet. Han kan vidare försäkra sig mol risken att fränhändas egendomen och därigenom förhindra att han lider någon ekonomisk skada till följd av att någon annan gör ett godtrosförvärv. Hans enda återstående intresse blir då atl mol ersättning kunna lösa till sig egendomen från godtrosförvärvaren, t.ex. då egendomen har ett särskilt personligt värde för honom. Den frågan återkommer jag till i avsnitt 2.4. Jag vill dock redan nu förutskicka att jag anser alt en sådan lösningsrätt - i likhet med vad som för närvarande gäller - bör finnas också i fortsättningen.

Vindikationsprincipen har å sin sida klara nackdelar när det gäller omsättningen av begagnade varor. En godtroende köpare av begagnade varor skulle med denna princip alltid riskera atl ulan ersättning förlora äganderätten till del köpta därför att det visar sig att egendomen lidigare har frånhänts en rättmätig ägare. Detta skulle kunna drabba inte bara den som l.ex. har köpt egendomen i god tro av en tjuv som stulit egendomen frän den tidigare ägaren utan även den som senare har köpt stöldgodset först efter flera led av överlåtelser mellan godtroende förvärvare. Vidare skulle den som har köpt begagnade varor i etablerade affärslokaler drabbas av denna rättsverkan på samma sätt som den som har köpt egendomen "på gatan". Att ett sådant system skulle allvarligt försvära handeln med begagnade varor är uppenbart.

Därtill kommer att även nyproducerade varor skulle kunna komma att .7

omfattas, t.ex. efter varustölder i affärer, där stöldgodset säljs vidare Prop. 1985/86: 123 genom andra affärsidkare, om inte något undantag från vindikationsprincipen skulle ställas upp för sådana fall.

Som en del remissinstanser har påpekat torde en övergång till vindikationsprincipen inte medföra någon nämnvärd kriminalpolitisk effekt. Enligt min mening är det då inte försvarligt att ändra en etablerad och väl fungerande ordning genom att införa en ny princip som allvarligt skulle hämma den handel med begagnade varor vilken till den alldeles övervägande delen är hederlig. I sammanhanget bör även beaktas att en oinskränkt vindikationsrätt skulle medföra komplikationer från försäkringssynpunkl.

Även om det sålunda inte finns anledning alt hell allmänt gå över lill vindikationsprincipen är det i och för sig tänkbart att behandla den som har föriorat en sak genom ett brottsligt tillgrepp särskilt gynnsamt och ge honom rätt till vindikation. En sådan särreglering beträffande icke anförtrodd egendom skulle dock medföra att regleringen blir komplicerad och skulle även i övrigt vara föga tilltalande. Till de skäl som jag tidigare har anföri mot vindikationsprincipen kommer att del skulle strida mot svensk rättsuppfattning att låta den som har gjort ett förvärv i god tro - under iakttagande av all den omsorg och försiktighet som med hänsyn till omständigheterna rimligen har kunnat begäras - gä föriuslig egendomen av det skälet att det senare visar sig att den har frånhänts ägaren genom viss typ av brott. Förvärvarens rätt bör inte göras beroende av straffrättsliga bedömningar som görs i efterhand. Den ursprunglige ägarens intresse får i stället anses tillräckligt väl tillgodosett genom den lösningsrätt som jag föreslår i avsnitt 2.4.1

Av de skäl som jag nu har anfört anserjag liksom utredningen och alla remissinstanser att exstinktionsprincipen skall gälla generelll vid godtrosförvärv av lösöre.

2.3 Godtroskravet

Mitt förslag: Förvärvaren skall inte anses vara i god tro, om han insåg att överlålaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Även om förvärvaren inte insåg detta skall han anses vara i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds saml omständigheterna i övrigt var sådana att han inte heller borde ha insett att överlålaren saknade rätt att förfoga över egendomen. God tro måste föreligga såväl när överlåtelseavtalet ingås som när besittningen överförs.

Utredningens förslag: Förvärvaren skall bevisa att han har varit i god tro vid förvärvet. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med mitt förslag (se betänkandet s. 181-186).

Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några uttrycker dock en viss tveksamhet i fråga om förslagel all förvärvaren skall ha bevisbördan för att han har

varit i god tro. Ett par remissinstanser anser att det inte bör införas nägon Prop. 1985/86: 123 regel om bevisbördan.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätl lorde det i princip ankomma på den ursprunglige ägaren att bevisa att förvärvaren inte har varit i god tro vid förvärvet för att den ursprunglige ägaren skall ha rätt atl återfå egendomen utan att betala lösen för den (se betänkandet s. 71 och 76). För att detta beviskrav skall vara uppfyllt torde det ofta vara tillräckligt atl den ursprunglige ägaren kan bevisa att del förelåg sådana omständigheter vid förvärvet som skäligen borde ha väckt misstankar hos förvärvaren om att den som överlät egendomen inte hade rätt atl förfoga över den.

Redan gällande rätt ställer alltså vissa krav pä aktsamhet hos en förvärvare. Om omständigheterna vid förvärvet ger anledning lill misstanke om att överiåtaren inte har rätt att förfoga över egendomen, åligger det förvärvaren att närmare undersöka hur det förhåller sig med det. Underlåter han att göra en sådan undersökning, är han inte i god tro om det senare visar sig att egendomen t. ex. hade frånhänts den ursprunglige ägaren genom brott.

Den ökade omsättningen av stöldgods har lett till alt kravet pä aktsamhet hos förvärvare efter hand har kommit att skärpas. 1 rättspraxis finns t.ex. en klar tendens att ålägga köpare av begagnade motorfordon en långtgående plikt atl undersöka om säljaren har rätt alt förfoga över fordonet.

Enligt min mening bör reglerna om godtrosförvärv utformas på etl sådant sätt alt de motverkar möjligheterna atl avyttra stöldgods. De bör därför ålägga förvärvare en långtgående skyldighet atl vid förvärvet iaktta aktsamhet beträffande överiåtarens rätt atl förfoga över egendomen.

Utredningens förslag innebär i förhållande till gällande rätt en överflyttning av bevisbördan beträffande den goda tron från den ursprunglige ägaren till förvärvaren. Enligt utredningen skall förvärvaren bevisa att han har varit i god tro. Kan han inte det. skall han anses vara i ond tro, och den ursprunglige ägaren skall dä återfå egendomen utan alt behöva betala lösen för den.

En inom sakrälten gällande huvudprincip är att besittning till egendom ger presumtion för rättmätigt innehav (se bl.a. Hastad, Sakrätt avseende lös egendom, 1984, s. 42). Den bevisbörderegel som utredningen föreslår innebär en avvikelse frän denna princip.

Enligt utredningen har avsikten med utredningens bevisbörderegel inte varit att åstadkomma någon mer drastisk förändring av gällande rätt (se belänkandet s. 179). Regeln syftar endast till att framhäva den ordning som redan gäller. Ett framhävande av de aktsamhelskrav som gällande rätt innehåller torde emellertid kunna ske även utan att en omkastad bevisbörda införs. Det torde för övrigt vara i det närmaste omöjligt för en förvärvare att fullt ut bevisa att han har varit i god tro vid förvärvet.

Jag anser därför att en något annorlunda lösning bör väljas för att
försvåra möjligheterna lill godtrosförvärv av stöldgods. För att den ur
sprunglige ägaren skall få tillbaka egendomen utan lösen bör det även i
fortsättningen i princip ankomma på honom att bevisa att förvärvaren inte
var i god tro. 1 många fall kan det dock finnas anledning att ha en regel som
ställer större krav på förvärvaren. Om omständigheterna vid förvärvet är 9

sådana att det finns anledning för förvärvaren att misstänka all överlåtaren inte har rätt att förfoga över egendomen, bör det liksom hittills krävas alt förvärvaren närmare undersöker hur det förhåller sig med överiåtarens rätt. Sådana omständigheter kan bl.a. utgöras av egendomens beskaffenhet (t.ex. stöldbegärlig egendom) eller de förhållanden under vilka den utbjöds (t. ex. försäljning "pä gatan"). Föratt det skall kunna bedömas om en sådan situation föreligger, bör det åligga förvärvaren att klargöra under vilka omständigheter förvärvet har skett. För att en förvärvare inte skall kunna undandra sig detta ansvar bör förvärvaren anses vara i god tro endast om del är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett atl överlätaren saknade rätt att förfoga över egendomen. En regel med denna innebörd bör tas in i den nya lagen.

Prop. 1985/86: 123

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 186-189).

Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Om nägon har gjort etl godtrosförvärv av lösöre har den ursprunglige ägaren enligt gällande ordning rätl att återfå egendomen mot att han betalar ersättning för den. Ersättningen skall i regel betalas till egendomens ägare. Någon kritik har inte riktats mot denna ordning. Det kan inte heller anses stötande att en godtroende förvärvares rätt till egendomen får stå tillbaka i sådana fall då den ursprunglige ägaren har ett särskilt starkt intresse av att återfå egendomen. En ägare bör sälunda rimligtvis kunna lösa till sig egendom som har ett speciellt affektionsvärde för honom, t. ex. släktklenoder som genom godtrosförvärv har kommit ur släktens ägo.

När det däremot gäller massproducerade varor torde något behov av en sädan lösningsrätt i och för sig inte föreligga. En regel som ger lösningsrätt endast till föremål av speciell karaktär är emellertid behäftad med stora olägenheter och är därför enligt min mening inte lämplig. Det torde nämligen vara omöjligt att objektivt fastställa om ett föremål har affektionsvärde eller ej. Även i fräga om konst- och kulturföremål skulle praktiska tillämpningssvårigheter kunna uppstå, om en lösningsrätt begränsas till föremål av visst slag.

Föremål som har ett så speciellt värde för den ursprunglige ägaren att det finns skäl för en rätt lill äterlösen har i de flesta fall kommit ur hans ägo genom stöld eller annal lillgreppsbrotl. En lösningsrätt som begränsas till atl gälla egendom som har frånhänts denne genom tillgreppsbrott skulle

därför kunna tänkas täcka in de fall där det är rimligt att låta grundtanken Prop. 1985/86: 123 om rätten till besittningsskydd vika förden ursprunglige ägarens intresse. Lösningsrätten bör dock enligt min mening inte heller begränsas på delta sätt. En sådan regel är alltför snäv och utesluter andra situationer där det kan anses befogat att låta en ägare återfå ett föremål. Också i de fall där egendomen har frånhänts den ursprunglige ägaren genom t.ex. förskingring eller bedrägeri kan det framstå som berättigat att ge denne rätt atl lösa till sig egendomen. Jag anser därför att den ursprunglige ägaren liksom hittills skall ha en generell rätt att lösa till sig egendomen.

2.4.2 Preskription av lösningsrätten

Mitt förslag: Har den ursprunglige ägaren inte inom tre månader frän del han fick eller borde ha fält kännedom om vem som innehade egendomen krävt tillbaka egendomen från denne, har han förlorat sin lösningsrätt.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Utredningen har dock dämlöver föreslagit en absolut preskriptionstid pä tre år från del alt innehavaren fick egendomen i sin besittning (se betänkandet s. 190-192).

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som närmare har berört preskriptionsreglerna uttrycker farhågor för atl den av uiredningen föreslagna ireårspreskriptionen kan försvära återställandet av konst- och kulturföremål som stulits från t.ex. museer. Enligt dessa remissinstanser bör preskriptionstiden i vart fall vara längre än tre år. Invändningar har också riktats mot alt treårsregeln i utredningens förslag har utformats så atl en ny preskriptionstid börjar löpa varje gång som egendomen överlåts lill en ny förvärvare. En remissinstans anser atl den föreslagna tremäna-dersregeln är för kort medan två remissinstanser anser att någon sådan preskriptionstid över huvud taget inte bör införas.

Skälen för mitt förslag: Någon tidsbegränsning av lösningsrätten torde inte föreligga enligt gällande rätt. Liksom utredningen anserjag emellertid atl det kan vara rimligt att kräva av den ursprunglige ägaren att han inom viss tid sedan han fått eller borde ha skaffat sig kännedom om vem som innehar egendomen agerar aktivt för att fä tillbaka sin egendom. Underlåter han atl göra det, bör del kunna tas som tecken på att han inte är intresserad av att lösa till sig egendomen. Det föreligger vidare ett starkt intresse hos den som innehar egendomen att inom rimlig tid få klarhet i om han kommer att få behålla egendomen eller ej. Vad saken nu gäller är därför närmast atl ta ställning till hur lång lid den ursprunglige ägaren bör ha pä sig.

Enligt min mening bör liden vara relativt kort. Jag anser att den av utredningen föreslagna tremånaderstiden är väl avvägd. Den medger att den ursprunglige ägaren får ett skäligt rådrum för att överväga hur han skall göra, samtidigt som den inte kan anses orimligt lång med hänsyn till innehavarens intresse av alt fä veta om han får behålla egendomen.

Vad sedan gäller den av uiredningen föreslagna treårsregeln vill jag först framhålla alt mitt förslag om lösningsrätt är tillkommet för att sådan egendom som har ell speciellt värde för den ursprunglige ägaren skall kunna återställas till denne. Sä är i särskilt hög grad fallet med konst- och kulturföremål som har frånhänts museer eller andra offentliga samlingar.

En preskriptionsbestämmelse som anknyter till den lidpunkt då innehavaren fick godset i sin besittning innebär alt lösningsrätten kan komma atl preskriberas ulan atl den ursprunglige ägaren har fält eller kunnat skaffa sig kännedom om var egendomen finns. Detta motverkar otvivelaktigt möjligheterna atl lösa tillbaka stulna konst- och kulturföremål. För alt lösningsrätten inte skall förfela sill syfte anser jag därför alt den liksom enligt gällande rätt i princip bör gälla utan tidsbegränsning.

Lösen skall betalas till ägaren medan kravet på att få lösa egendomen bör riktas mot innehavaren. Jag finner del rikligt att den som vill ulöva sin lösningsrätt angriper själva besittningen och således fär vända sig till innehavaren för att återfå egendomen. För att rätten till ålerlösen inte skall komma att preskriberas bör alltså innehavaren avkrävas föremålet inom tremänadersfristen.

Prop. 1985/86: 123

Utredningens förslag: Lösenbeloppet skall bestämmas enligt den s. k. vederlagsprincipen, dvs. motsvara den aktuelle ägarens kostnader för förvärv och förbättringar av egendomen. Vid benefika förvärv skall även kostnader som ägarens fångesman har haft räknas in i lösenbeloppet. Detta gäller dock endast i fall då fängesmannen i sin tur skulle haft rätt till lösen om elt återkrav hade riktats mot honom. Lösenbeloppet skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln (se betänkandet s. 189-190).

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan godtar de flesta utredningens förslag att vederlagsprincipen skall användas. Några remissinstanser förordar dock att lösenbeloppet skall bestämmas med utgångspunkt från värdeprincipen. En remissinstans anser att den av utredningen föreslagna regeln är alltför stelbent och förordar därför en kompletterande regel som ger utrymme för en viss skälighetsbedömning.

Skälen för mitt förslag: 1 gällande rätt råder oklarhet om hur lösenbeloppet skall beräknas. Två alternativ står till buds. Det kan beräknas antingen som egendomens värde vid lösningstillfället (värdeprincipen) eller som den kostnad förvärvaren har haft för sitt förvärv och för förbättring av egendomen (vederlagsprincipen). För vederlagsprincipen talar hänsyn till den ursprunglige ägaren. Han behöver då inte betala mer än förvärvaren, även om denne har gjort ett förmånligt förvärv.

Enligt min mening har dock vederlagsprincipen vissa svagheter. Den

fungerar bäst då kort tid har förflutit frän det att egendomen har frånhänts den ursprunglige ägaren till den tidpunkt då äterlösen skall ske. Egendomens värde påverkas då inte i någon högre grad av inflation eller andra värdeförändrande faktorer. Har lång tid förflutit framstår resultaten av vederiagsprincipen däremot som mindre tilltalande. Som jag har förordat i avsnitt 2.4.2 skall rätten atl återlösa egendom, med ett undantag, gälla utan tidsbegränsning. Om vederlagsprincipen skulle användas, skulle det därför bli nödvändigt med komplicerade regler om hur inflation och andra värde-förändrande faktorer skall beaktas när lösenbeloppet skall fastställas.

Värdeprincipen framstår även i andra fall som mer praktisk än vederlagsprincipen. Bl.a. behövs det inte några särskilda utfyllnadsregler för sådana fall då den som innehar egendomen har erhållit den genom ett benefikt förvärv.

Den som trots att han har gjort ett godtrosförvärv tvingas avstå från egendomen bör rimUgen så långt det är möjligt hållas skadeslös. Det sker bäst om han erhåller en ersättning för egendomen som motsvarar dess värde i den allmänna handeln vid lösningstillfället.

En tillämpning av värdeprincipen framstår inte heller som oskälig gentemot den ursprunglige ägaren. Denne har i de flesta fall fått ut ersättning med ett belopp som svarat mol egendomens värde från en försäkring och har således ersatts för sin förlust. Det är då rimligt alt han får lösa tillbaka egendomen efter samma grunder.

Vad jag nu har anfört har lett mig till slutsatsen att värdeprincipen är att föredra framför vederiagsprincipen. Jag förordar alltså att lösenbeloppet skall motsvara egendomens värde i den allmänna handeln. Jag vill dock framhålla att del i många fall - särskilt om del bara har förfiutit kort tid sedan egendomen frånhändes den ursprunglige ägaren - inte torde bli så stor skillnad i resultatet om man tillämpar värdeprincipen i stället för vederlagsprincipen. Man lorde nämligen ganska ofta kunna utgå från alt egendomens värde i den allmänna handeln motsvarar den köpesumma -eventuellt uppräknad med hänsyn lill inflationen — som förvärvaren har betalat för egendomen.

Prop. 1985/86: 123

egendomen. Den kan vara pantsatt för en fordran. I så fall bör panthava- Prop. 1985/86: 123

rens rätt beaktas. För att panthavaren skall vara skyldig att lämna ut saken

lill den ursprunglige ägaren bör dä gälla att denne skall betala så slor del av

lösenbeloppel lill panthavaren som svarar mot värdet av denna fordran.

Återstoden av lösenbeloppel får sedan betalas ul till egendomens aktuelle

ägare. Har panthavaren varit sä oförsiktig att han har godtagit en pant som

inte täcker hela fordringsbeloppet, fär han själv ta den förlust som uppstår

till följd av atl lösenbeloppel inte läcker hans fordran. Han bör således inte

av den anledningen ha rätt alt vägra atl lämna ut egendomen lill den

urspmnglige ägaren.

Vad som har sagls om panthavare bör även gälla den som innehar egendomen med stöd av en rätl alt la eller hålla kvar den lill säkerhet för en fordran eller som i annat fall har en rätt lill egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer.

2.5 Ikraftträdande m.m.

Den nya lagen om godtrosförvärv av lösöre bör träda i kraft sä snart som möjligt. Den bör kunna tillämpas på godtrosförvärv som har gjorts säväl före som efter lagens ikraftträdande. Det är givetvis angeläget att ingen på grund av den föreslagna preskriptionsregeln skall ha förioral sin rätt alt lösa lill sig en sak redan i och med att lagen träder i kraft. Den lid om tre månader inom vilken den ursprunglige ägaren måste återkräva egendomen för att inte förlora sin lösningsrätt bör därför räknas tidigast frän ikraftträdandet.

Den nya lagen om godtrosförvärv av lösöre bör ersätta bestämmelserna i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

I 1 kap. 5 § handelsbalken finns bestämmelser om tvesalu. Det lorde numera vara en allmän uppfattning (se SOU 1965: 14 s. 216) att det lagrummet inte är tillämpligt i den situationen att den senare köparen har fält saken i sin besittning, dvs. i det fall som regleras i den nya lagen om godtrosförvärv av lösöre. Det finns därför inte någon anledning alt i delta sammanhang ändra 1 kap. 5 § handelsbalken.

2.6 Kostnader

Den föreslagna lagen är till övervägande del en kodifiering av den rättspraxis som gäller i fråga om godtrosförvärv av lösöre. Den torde inte medföra några särskilda kostnader eller i övrigi något utökat resursbehov för det allmänna.

Även om lagförslaget i och för sig inte innehåller några nämnvärda nyheter i förhållande lill vad som gäller i dag, bör information om den nya lagen föras ut lill allmänheten. Den okunnighet som möjligen råder om de stränga aktsamhelskrav som gäller vid godtrosförvärv kan därigenom undanröjas. Kostnaderna för en sådan information kan rymmas inom ramen för tillgängliga medel.

3 Upprättade lagförslag Prop. 1985/86:123

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om godtrosförvärv av lösöre.

2. lag om ändring i handelsbalken.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre

Lagen innehåller bestämmelser om godtrosförvärv av lösöre. I lagen regleras inte bara förvärv av äganderätt utan även förvärv av panträtt.

Lagen innehåller sex paragrafer. I en inledande paragraf (1 §) behandlas lagens tillämpningsområde. Därefter följer två paragrafer (2 och 3 §§) som reglerar förutsättningama för att godtrosförvärv skall uppslå, 1 4 och 5 §§ finns regler om rätt för den ursprunglige ägaren att mol ersättning lösa till sig egendomen. I den avslutande 6 § anges atl reglerna om godtrosförvärv även skall gälla förvärv av panträtt.

Inledande bestämmelser

1§'

Denna lag gäller förvärv i god tro av äganderätt till lösöre.

Lagen gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.

(Jfr 5 och 6 §§ i utredningens förslag)

I paragrafen regleras lagens tillämpningsområde. Den kompletteras av beslämmelserna i 6 § såvitt gäller förvärv i god tro av panträtt.

Första siycket

Med förvärv av lösöre avses i denna paragraf förvärv av äganderätt till visst lösöre. Genom bestämmelserna i 6 § blir lagen dock tillämplig även på förvärv av panträtt i lösöre.

Däremot blir lagen inte tillämplig på förvärv av retentionsrätt i lösöre. Vid retentionsrätt ter det sig inte lika naturligt som vid äganderätt och panträtt alt knyta frågan om god tro till den tidpunkt då retentionsrättsha-varen fick egendomen i sin besittning. Del råder nämligen då ofta ovisshet om huruvida någon fordran över huvud taget kommer att uppstå. Tvister om godtrosförvärv av retentionsrätt lorde för övrigt vara ovanliga. Det finns därför inte anledning att låta godtrosförvärv av retentionsrätt omfattas av lagregleringen. Sådana fall får i stället även i fortsättningen avgöras med ledning av rättsregler som utbildas i rättspraxis. Det är tänkbart att den nya lagens regler i viss utsträckning kan lillämpas analogi i dessa fall. .

Lagen gäller godtrosförvärv av lösöre. Förvärv av fast egendom eller'av Prop. 1985/86: 123 annan lös egendom än lösöre omfattas alltså inte av lagen. Det innebär att lagen inte är tillämplig på godtrosförvärv av l.ex. pengar, fordringar, skuldebrev eller andra värdepapper eller godtrosförvärv av byggnad pä annans grund. Pengar och värdepapper kan dock ibland utgöra samlarobjekt och därmed i denna egenskap räknas som lösöre. I sådana fall är lagen tillämplig.

Sådan egendom som enligt 2 kap. jordabalken utgör tillbehör till fastighel faller också utanför lagens tillämpningsområde. Om ägaren av en faslighet säljer etl föremål som utgör tillbehör till fastighet, blir försäljningen inte gällande mot tredje man förrän föremålet skiljs från fastigheten på etl sådanl sätt att det inte längre kan anses höra till denna (2 kap. 7 § jordabalken). Skulle fastighetsägaren sälja fastighelen utan undantag för det lidigare sålda tillbehöret, ingår detta i fastighetsöverlåtelsen om det inte har skilts frän fastigheten innan denna överläts (jfr dock 12 kap. 15 § andra styckel utsökningsbalken om försäljning av faslighelslillbehör). Det avgörande är alltså att föremålet utgjorde tillbehör till fastighel och inte lösöre vid den tidpunkt när överlåtelsen ägde rum.

Att viss egendom besväras av företagshypotek utgör i och för sig inte något hinder för godtrosförvärv beträffande egendomen (se bl.a. 2 kap. 1 § lagen 1984:649 om företagshypotek). Sådant hypolek upphör nämligen att gälla i egendom som inte längre tillhör företagaren.

Andra stycket

Exempel på föreskrifter om godtrosförvärv i annan lag finns i 54 och 55 §§ lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande, i 25 kap. 7 § andra stycket ärvdabalken och 20 § sjölagen (1891: 35 s. 1). 1 dessa fall gäller enbart dessa föreskrifter. Bestämmelserna i förevarande lag skall alltså inte användas ens som utfyllande regler.

Utredningen har föreslagit att lagen om godtrosförvärv - vid sidan om den regel som nyss har behandlats — skall innehålla en bestämmelse om att den inte gäller för fartyg som kan intecknas (dvs. skepp) och inte heller för luftfartyg och sådana reservdelar till luftfartyg som kan intecknas tillsammans med luftfartyget. Utredningen motiverar silt förslag med all besittningen till egendomen inte har samma betydelse i dessa fall som när det gäller lösöre i allmänhet. Skepp och luftfartyg kan nämligen registreras, och panträtt i sådan egendom upplåts genom inskrivning (se betänkandet s. 193).

1 20 § sjölagen finns emellertid som nyss har nämnts särskilda föreskrifter om godtrosförvärv av skepp eller skeppsbygge, och i 269 § samma lag finns bestämmelser om godtrosförvärv av panträtt i sädan egendom. Redan lill följd av bestämmelsen i andra stycket utesluts alltså godtrosförvärv av skepp frän förevarande lags tillämpningsområde. Någon särskild undantagsbestämmelse beträffande skepp behövs därför inte.

Däremot finns det inte någon särskild föreskrift i annan lag om godtros
förvärv av luftfartyg eller reservdel till luftfartyg. Luftfartygen kommer
därför atl omfattas av förevarande lag, om de inte uttryckligen undantas. 1 16

motsats till utredningen anser jag emellertid alt det inte finns skäl alt Prop. 1985/86: 123 undanta luftfartygen från lagens tillämpningsområde. Visserligen skall luftfartyg liksom skepp registreras. Men till registreringen och därmed sammanhängande inskrivning har inte - till skillnad från vad som gäller för skepp - knutits några särskilda sakrättsliga verkningar. För förvärv av luftfartyg gäller alltjämt den s. k. tradilionsprincipen enligt vilken sakrätts-ligt skydd uppstår när förvärvaren fär egendomen i sin besittning (se Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 242 f och 246 samt SOU 1976:70 s. 78, 87, 123 och 125). Detsamma gäller för lösöre i allmänhet. 1 detta avseende gäller sålunda samma förutsättning för uppkomsten av godtrosförvärv när det gäller luftfartyg som när det är fråga om lösöre i allmänhet.

Atl luftfartyg kan registreras har däremot viss betydelse för möjligheten att göra godtrosförvärv. En förutsättning för att en förvärvare av luftfartyg skall kunna hävda god tro torde nämligen vara atl han har förvissat sig om atl överlåtaren är registrerad som ägare lill luftfartyget eller att denne i annat fall klart visar sin rätt att förfoga över luftfartyget. Den frågan rör emellertid förhållanden som behandlas i specialmoliveringen till 3 §.

Förutsättningar för godtrosförvärv

2§'

Har någon förvärvat och fått besittningen till lösöre genom överiåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning och som varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt lill egendomen om han var i god tro.

(Jfr 1 § första stycket i utredningens förslag)

Denna paragraf anger tillsammans med 3 § förutsättningama för att ett godtrosförvärv skall uppstå.

En första förutsättning är att överiåtaren varken är ägare till egendomen eller behörig att förfoga över den på det säll som skett. Härigenom utesluts från lagens tillämpningsområde sådana fall då ägaren förfogar över sin egendom ulan att ha rätt till det, t.ex. därför att han är omyndig eller försatt i konkurs eller därför att hans dispositionsrätt är inskränkt på grund av särskilda föreskrifter i gåva eller testamente. För vissa sådana fall torde dock beslämmelserna i förevarande lag helt eller delvis kunna användas analogt. Det torde kunna överlämnas lill rättstillämpningen alt avgöra när det bör ske.

I en del fall kan det vara tveksamt vem som är egendomens ägare. Två fall där denna tveksamhet kan uppstå är av särskilt intresse när del gäller godtrosförvärv, nämligen dubbelöverlåtelse (s. k. tvesalu) av lösöre och försäljning av lösöre med förbehåll om återtaganderätt (avbetalningsköp).

Om en dubbelöverlåtelse föreligger och den senare förvärvaren i god tro har fått egendomen i sin besittning, anses denne enligt gällande rätt ha gjort ett godtrosförvärv (se NJA 1908 s. 331; jfr NJA 1932 s. 107). Förevarande lag innebär ingen ändring i detta avseende. Den förste köparen, som enligt

1 kap. 5 § handelsbalken har förvärvat äganderätten vid dubbelöverlåtelse.

' Paragrafen har jämkats något i propositionsförslaget. 17

2 Riksdagen 1985/86. fsaml. Nr 123

bör sålunda vid tillämpningen av denna lag betraktas som den som har Prop. 1985/86: 123

förlorat äganderätten i dessa fall trots atl han inte har fått godset i sin

besittning.

Lagen gäller också i sådana fall då någon har sålt lösöre på det sätt som föreskrivs i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköpslagen), och senare säljer egendomen till ytteriigare en person som får den i sin besittning.

Gemensamt för de fall som nu har behandlats är emellertid all godtrosförvärv kan uppkomma endast om den senare förvärvaren har fält egendomen i sin besittning. I annat fall gäller vid tvesalu 1 kap. 5 § handelsbalken, vilket innebär alt den som först köpte får behälla egendomen.

Liknande problem föreligger vid avbetalningsköp, om den som har köpt egendomen på avbetalning överlåter den. I sådana fall bör avbetalningssäljaren vid tillämpningen av beslämmelserna i förevarande lag på grund av återtagandeförbehållet betraktas som den som har förlorat äganderätten till egendomen så länge förbehållet gäller.

Av paragrafen framgår att ett godtrosförvärv enligt denna lag kan göras även vid överlåtelse från den som handlar för ägarens räkning. Del förutsätter att överlåtaren inte var behörig atl förfoga över egendomen på del sätt som sketl. Med behörighet avses den rätt som överlåtaren hade på grund av lag eller avtal och som gällde mot bl. a. förvärvaren. Denna rätt kan t.ex. ha kommit till uttryck i en fullmakt frän ägaren (jfr 10 § lagen 1915: 218 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, avtalslagen). Ofta har emellertid ägaren i instruktioner till överlålaren klargjort alt det för överlåtelserätten gäller snävare ramar än vad som framgår av fullmakten (se II § avtalslagen). Dessa ramar anger gränserna för vad som ulgör överiåtarens befogenhet. För de fall då överlåtaren har hållit sig inom sin behörighet men överskridit sin befogenhet finns särskilda föreskrifter i 11 § avtalslagen. Dessa reglerar förutsättningarna för godtrosförvärv i sådana fall. Pä grund av bestämmelsen i 1 § andra stycket i förevarande, lag skall denna lag därför inte tillämpas på sädana fall. Liknande bestämmelser om verkan av att befogenheten har överskridils finns i annan lagstiftning. I förevarande paragraf har därför frånvaron av behörighet alt förfoga över egendomen pä sätt som skett ställts upp som en förutsättning för godtrosförvärv.

Som framgår av lagtexten är lagen tillämplig såväl på förvärv från den som utger sig för all vara ägare lill egendomen som på förvärv från den som uppger sig företräda ägaren ulan att så är fallet. Del finns enligt min mening föga skäl att skilja mellan det fallet att den disponerande åberopar elt förfalskat kvitto som bevis för alt han är ägare och det fallel att han hänvisar till en förfalskad fullmakt som stöd för sin behörighet all överlåta egendomen. Om en person överiåter egendomen på ägarens vägnar under uppgift att han är fullmäktig eller ställföreträdare, omfattas transaktionen av lagen ifall uppgiften saknade grund. Skulle den disponerande ha uppträtt som kommissionär utan att vara det, skall lagen också tillämpas. Om den disponerande faktiskt är kommissionär gäller däremot de särskilda beslämmelserna i kommissionslagen.

Har den disponerande haft viss behörighet all företräda huvudmannen 18

men genom överlåtelsen överträtt denna behörighet, är lagen också til- Prop. 1985/86: 123 lämplig. Lagförslaget innebär i denna del i viss utsträckning en ändring i förhällande till vad som har antagits vara gällande rätl.

En annan förutsättning för godtrosförvärv är att en överlåtelse har ägt rum. Med överlålelse avses köp, byte och gåva. Godtrosförvärv kan alltså, liksom enligt gällande rätl, ske även vid gåva. Däremot kan godtrosförvärv inte ske genom arv, testamente, bodelning eller utskiftning av bolags egendom. Detta hindrar inte alt l.ex. en arvtagare kan åberopa alt den egendom som han har ärvt har förvärvals i god tro av arvlåtaren.

I vissa fall kan det vara tveksamt om en rättshandling kan betraktas som en överlåtelse och därmed uigöra grund för ett godtrosförvärv. Den närmare gränsdragningen mellan överlåtelser och andra rättshandlingar får göras i rättstillämpningen. Lagen torde dock ofta kunna tillämpas i varje fall analogi vid rättshandlingar som till sin reella ekonomiska innebörd är att jämställa med överlåtelser. Ett exempel pä en sådan situation kan vara att en bilhandlare vid försäljning av en bil erbjuds en annan bil i byte men i stället för att överta den med äganderätt mottar den till försäljning i kommission med rätt att ta ut sin fordran på betalning för den förstnämnda bilen ur vad han kan få för den andra.

Av 14 kap. 1 § utsökningsbalken följer att bestämmelserna om godtrosförvärv gäller även vid exekutiv försäljning. Detta gäller oavsett om försäljningen sker under hand eller pä exekutiv auktion (se prop. 1980/81:8 s. 713f).

Ytterligare en förutsättning för godtrosförvärv är atl överlåtaren hade egendomen i sin besittning när han överlät den. Motivet för detta krav är att besittningen - det faktiska innehavet - rent allmänt legitimerar innehavaren alt disponera över egendomen. Även andra förhållanden än del rent faktiska innehavet bör kunna medföra att besillningskravet anses uppfyllt. Medelbar besittning kan sålunda räcka. Det betyder alt godtrosförvärv kan ske av egendom som rent fysiskt finns hos någon annan än den som disponerar egendomen. Besittningen överförs då till förvärvaren genom en underrättelse (denunliation) till den som faktiskt besitter egendomen. Godtrosförvärv kan alltså ske exempelvis av en båt som överlåtaren har låtit lägga upp pä ett varv. I detta fall överförs besittningen till förvärvaren genom att varvsinnehavaren underrättas om överlåtelsen. För att godtrosförvärv skall uppkomma torde det dock enligt allmänna principer fordras att den som faktiskt har båten i sin besittning, dvs. varvsinnehavaren, ocksä är i god tro.

Del saknar betydelse hur överlåtaren har fått godset i sin besittning.
Godtrosförvärv kan alltså uppkomma av föremål som överlåtaren innehar
på grund av lån eller hyresavtal eller som han innehar för förvaring,
reparation eller liknande. Godtrosförvärv kan vidare ske i fråga om före
mål som överlåtaren har kommit åt genom brott, t.ex. stöld, rån, häleri
eller bedrägeri. Bestämmelserna i lagen är tillämpliga också i fall när den
som disponerar över egendomen har kommit över den genom en rättshand
ling som av elt eller annal skäl är ogiltig, t.ex. om han har förvärvat
egendomen från en omyndig eller en konkursgäldenär eller om hans för
värv är ogiltigt enligt 3 kap. avtalslagen. 19

För att elt godtrosförvärv skall kunna uppstå krävs det att förvärvaren Prop. 1985/86: 123 har fåll egendomen i sin besittning. Besittningen skall alltså ha överförts från överlålaren (eller nägon som hade föremålet för Hans räkning) till förvärvaren (eller nägon som innehar föremålet för hans räkning). Besittningsöverföringen brukar på juridiskt språk kallas tradition.

Tradilionskravet är alltså inte uppfyllt förrän egendomen har kommit i förvärvarens besittning. Skall egendomen transporteras från överlåtaren till förvärvaren av en självständig fraktförare, anses egendomen inte ha kommit i förvärvarens besittning så länge den innehas av fraktföraren, såvida inte förvärvaren har fått konossement eller därmed likställd handling i sin hand. Sädana publicitetsåtgärder som avses i lösöreköpslagen anses inte vara jämställda med faktisk tradition (se NJA 1958 s. 117). Däremot kan tradilionskravet uppfyllas genom att förvärvaren skaffar sig medelbar besittning till godset exempelvis genom ett ombud.

Den avgörande förutsättningen för godtrosförvärv är att förvärvaren var i god tro. Vad som skall förstås med god tro framgår av 3 §. Det bör observeras atl god tro måste föreligga både vid överlåtelsen och när förvärvaren får egendomen i sin besittning. En köpare kan således inte göra ett godtrosförvärv om han efter köpeavtalet men före besittningstagandet kommer eller borde komma till insikt om att hans avlalspartner inte är behörig att överlåta egendomen. En köpare kan inte heller göra ett godtrosförvärv av egendom som han i god tro har fått i sin besittning exempelvis på grund av ett hyresavtal, om han före själva köpeavtalet kommer eller borde komma till insikt om sin avtalsparlners bristande behörighet.

1 det fall förvärvaren företräds av ett ombud eller någon annan representant gäller att både huvudmannen och fullmäktigen eller ställföreträdaren måste vara i god tro. I fråga om godtrosförvärv för aktiebolag och andra juridiska personer kan det vara tveksamt i vad mån exempelvis anställdas onda tro skall tillmätas betydelse. Detsamma gäller när en förhandlare, som saknar fullmakt alt sluta avtal för sin godtroende huvudman, har varit i ond tro. Dessa frågor får liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen.

3§'

En förvärvare skall inte anses ha varit i god tro om han insåg atl överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Även om han inte insåg detta skall han anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte heller borde ha insett att överlåtaren saknade rätt alt förfoga över egendomen,

(Jfr 1 § andra styckel i utredningens förslag)

I denna paragraf klargörs innebörden av kravet pä god tro. Lika litet som hittills skall en förvärvare anses ha varit i god tro, om han insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Men även om förvärvaren inte insåg detta, kan förhållandena ibland vara sådana att han inte kan sägas vara i god tro. Det måsle nämligen liksom hittills krävas att en

' Paragrafen har ändrats något i propositionsförslaget. 20

förvärvare iakttar en rimlig grad av aktsamhet beträffande överlåtarens Prop. 1985/86: 123 rätt atl förfoga över egendomen. På denna punkt innebär bestämmelserna i förevarande lag en viss skärpning av de krav söm slälls på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro.

Bestämmelserna i förevarande paragraf är så utformade alt bevisbördan för att förvärvaren insåg att överlåtaren saknade rätl atl förfoga över egendomen åvilar egendomens ursprunglige ägare. Delta torde vara i överensstämmelse med gällande rätl.

När det däremot gäller frågan om förvärvaren borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen har bevisbördan placerats något annorlunda. För att eh förvärvare skall anses ha varit i god tro måste , han åtminstone göra sannolikt att sådana omständigheter förelåg vid förvärvet att han inte borde ha insett alt överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Bedömningen av om förvärvaren har varit tillräckligt aklsam skall alltså göras i två led. Förvärvaren skall försl göra sannolikt att vissa omständigheter förelåg vid förvärvet. Därefter skall det konstateras att dessa omständigheter är sådana att förvärvaren uppfyllt kraven pä aktsamhet vid förvärvet.

Förvärvarens aktsamhet skall anpassas efter egendomens beskaffenhet, de förhåUanden under vilka den utbjöds samt omständigheterna i övrigt. Lagen ansluter sig härmed till den utveckling av godtrosbegreppet som har ägt rum i rättspraxis.

En av de omständigheter som tillmäts betydelse är alltså den berörda egendomens beskaffenhet. Särskilt hög grad av aktsamhet krävs vid förvärv av egendom som erfarenhetsmässigt är känslig. Del kan gälla t.ex. förvärv av sådana saker som ofta säljs på kredit med förbehåll om ålertaganderätt, t.ex. lelevisionsapparaler, videoutrustning och motorfordon. Den som köper motorfordon av en privatperson anses för övrigt ha en långtgående plikt all undersöka om överlåtaren har rätt att förfoga över fordonet. I regel krävs det att han har tagit reda på om säljaren är upptagen i bilregistret som ägare till fordonet och att han genom granskning av säljarens förvärvshandlingar eller genom kontakt med den som har överlåtit fordonet till säljaren har förvissat sig om att fordonet inte är behäftat med förbehåll om återtaganderätt.

Även om godset inte är av sådant slag att det ofta säljs på kredit kan dess beskaffenhet vara sådan att den bör mana till försiktighet. Renl allmänt bör det vara rimligt atl kräva ett större mått av aktsamhet vid förvärv av särskilt värdefull egendom. Vid förvärv av t.ex. smycken, konst- och prydnadsföremål, pälsverk, antikviteter och olika slag av samlingar från en privatperson kan del därför finnas särskild anledning att beakta möjligheten att det kan röra sig om egendom som har ätkommils på ell obehörigt sätt. Det är ett rimligt krav atl förvärvaren i dessa fall begär att säljaren legitimerar sig samt förhör sig närmare om överlätarens rätl till godset.

Särskild försiktighet torde böra iakttas när del gäller förvärv från en
person som uppger sig handla som fullmäktig eller ställföreträdare för
annan. Det bör då som regel fordras av förvärvaren att han har begärt att få
se behörighetshandlingar, t. ex. fullmakt, registreringsbevis för aktiebolag 21

eller förordnande som boutredningsman.

När förvärvaren är en privatperson som gör sitt förvärv i den reguljära Prop. 1985/86: 123 handeln bör någon undersökningsplikt normalt inte åvila honom, om det inte kan anses föreligga särskild anledning till misstanke. Detsamma bör gälla vid offentlig auktion och marknader som organiseras av auktionsföretag och liknande. Ett exempel på när det finns särskild anledning till misstanke är att det efter en uppmärksammad stöld av en viss konstnärs verk finns verk av denne i handeln.

Även de förhållanden under vilka egendomen utbjöds kan, som nämnts, vara av betydelse vid bedömningen av om förvärvaren borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Det gäller särskilt tid och plals för överiåtelsen. Vid försäljning som sker "på gatan" bör del normalt krävas att en förvärvare förvissar sig om alt överlätaren har rätl alt förfoga över egendomen. Av denna anledning kan den som har köpt en sak på gatan, till skillnad från den som gjort sitt inköp i en etablerad butik, mera sällan med framgång hävda god tro (jfr även NJA 1951 s, 305, där en lastbil utbjöds till salu långt frän den plats där den var inköpt och alltjämt registrerad). Överiåtarens person kan också vara av betydelse, t.ex. att det är frågan om en ung person (se SvJT 1954 rf. s. 37). Vid köp från en okänd person som inte sker i en etablerad butik bör det i allmänhet ställas myckel höga krav på köparens aktsamhet (jfr NJA 1955 s. 114). En annan faktor som kan ha betydelse för den goda tron är den utbjudna varans pris. Är detta osedvanligt lågt har köparen naturligtvis all anledning alt vara försiktig.

Som framgår av lagtexten skall del ske en helhetsbedömning av omsländighelema i del enskilda fallel. Omfattningen av den undersökningsplikt som skäligen kan fordras av en förvärvare måsle bedömas från fall till fall. Avviker situationen från vad som kan anses normall. fordras särskild försiktighet. När del gäller frågan om vilka krav på insikt och aktsamhet som kan ställas på en förvärvare får givetvis hänsyn las till dennes person och ställning. Ofta torde man kunna ställa strängare krav på en yrkesman inom den aktuella branschen än på en privatperson.

Lösen

4§'

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt atl få tillbaka egendomen mol lösen motsvarande egendomens värde i den allmänna handeln.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den frän innehavaren inom tre månader från det att han fick eller borde ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte del, är rällen att kräva tillbaka egendomen förlorad.

(Jfr 2 § samt 3 § första och andra stycket i utredningens förslag)

' Regeln i paragrafens första stycke om beräkning av lösenbeloppet återfinns i 5 § i
propositionsförslaget och har fått ändrad innebörd. Även paragrafens andra stycke
har ändrats. 22

Första styckel Prop. 1985/86: 123

I bestänimelsen fastslås principen om rätl lill lösen när egendomen har gått förlorad på grund av godtrosförvärv. I enlighet med gällande rätt är lösningsrätten generell, dvs. den omfattar säväl anförtrodd egendom som icke anförtrodd egendom. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) har redovisats skälen för alt behålla en sädan generell lösningsrätt.

Lösningsrätten utövas av den som har förioral sin äganderätt till egendomen. Det innebär alt den som skulle ha varit ägare till egendomen, om den obehöriga dispositionen inte hade ägl rum, har rätt att framställa anspråk pä all få lösa till sig egendomen.

Utredningen har inte närmare beröri frågan huruvida lösningsrätten kan tillkomma annan än den ursprunglige ägaren. Klart är emellertid att om denne har avlidit sä övergår hans rätt pä hans dödsbo. Huruvida rätten kan överlåtas är däremot oklart. Del framstår dock som rimligt att den som överlåter en samling eller elt föremål, varifrån någon del tidigare har stulits eller på annat sätt förkommit, ocksä kan överiåla sin rätt atllösa till sig den förkomna delen om den senare skulle återfinnas.

En förutsättning är att egendomen finns i behåll. Har den förstörts eller konsumerats blir lösningsrätten utan betydelse. Detsamma gäller om egendomen har tillförts fast egendom under sådana förhållanden att den är att anse som tillbehör till den fasta egendomen eller förenats med annan lös egendom pä sådant sätl att den utgör en beståndsdel i ett större helt (jfr NJA 1960 s. 9), liksom om den har bearbetats sä att ett helt nytt föremål kan sägas ha uppstått. I de nu berörda situationerna har den ursprunglige ägaren i princip inte någon möjlighet att få ersällning för den förlorade lösningsrätten från den som har vidtagit de åtgärder som har lett till alt lösningsrätten förlorades.

Lösenbeloppet skall erläggas kontant. Det skall motsvara egendomens värde i den allmänna handeln. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen.

Med den allmänna handeln avses den normala handeln med föremål av ifrågavarande art. I möjligaste mån bör man bortse från lokala och liknande variationer i egendomens värde. Det belopp som skall erläggas beräknas efter värdet vid den tidpunkt dä lösningsrätten utövas. Om saken är tvistig, är tidpunkten för domen avgörande för värdebestämningen. Nägon avräkning för den nytta innehavaren har haft av egendomen eller för eventuell avkastning som kan ha uppburils skall inte göras.

Andra stycket

Egendomen skall återkrävas från innehavaren. Det kan ske muntligen eller
skriftligen. I de flesta fall är innehavaren identisk med den som har gjort
godtrosförvärvet, men det kan också vara någon som har förvärvat egen
domen genom ett senare fång. Lösningsrätt föreligger även om någon i
fångeskedjan skulle ha förvärvat egendomen genom exekutiv auktion.
Rätten till lösen kan vidare göras gällande om innehavaren är försatt i
konkurs och egendomen ingår i konkursboet, 23

Det är inte säkert att det alltid är innehavaren själv som är ägare till Prop. 1985/86: 123 egendomen. Del kan t. ex, vara så alt innehavaren har tagit emot egendomen som pant eller innehar den för förvaring enligt överenskommelse med ägaren. Givetvis skall inte den som mer eller mindre tillfälligt disponerar en sak betraktas som innehavare av denna. Med innehavare avses här endast den som på ägarens uppdrag och i dennes ställe har fått en mera bestående besittning lill egendomen.

Om den ursprunglige ägaren vill lösa till sig egendomen, måste han inom tre månader från det att han fick eller borde ha fått kännedom om alt någon innehar egendomen begära hos denne att få tillbaka den. Gör han inte det, har han förlorat sin rätt att lösa till sig saken. I så fall har han inte heller rätl att lösa till sig saken från den som därefter förvärvar den. Denna preskriptionsregel är en nyhet. Enligt gällande rätt finns det ingen tidsbegränsning för rätten alt lösa till sig egendomen.

Att kravet på alt få tillbaka egendomen skall framställas hos innehavaren innebär inte att denne har befogenhet att själv ta ställning till om egendomen skall lämnas ul till den ursprunglige ägaren. I stället fär det anses åligga innehavaren att underrätta den aktuelle ägaren om kravet för att denne skall få tillfälle atl ta kontakt med den ursprunglige ägaren angående frågan om lösen.

Egendomens aktuelle ägare har bevisbördan för atl tremånaderspres-kriplionen har inträtt. Det torde ofta vara svårt atl styrka att den ursprunglige ägaren vid en viss tidpunkt kände till vem som innehade egendomen. Något lättare bör det dock vara för den aktuelle ägaren alt visa atl omständigheterna var sådana att den ursprunglige ägaren hade bort känna till innehavet,

Preskriplionsavbrott sker genom att den lösningsberättigade begär att få tillbaka egendomen. En sädan begäran kan framställas formlöst men mäste komma innehavaren till hända inom tremänadersfristen för att preskriplionsavbrott skall kunna anses ha ägt rum. Ett särskilt problem är om preskriptionsavbrott kan ske genom atl den ursprunglige ägaren begär att få tillbaka egendomen utan att erbjuda lösen. En sådan situation kan inträffa, om denne anser atl något godtrosförvärv över huvud tagel inte har ägt rum. Av det i lagtexten använda uttrycket "kräva tillbaka" framgår emellertid att det för preskriplionsavbrott inte är nödvändigt att ett erbjudande om lösen framställs. En annan sak är att den aktuelle ägaren inte är skyldig alt avslå från egendomen utan lösen, om elt godtrosförvärv verkligen föreligger.

5§'

Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon lill säkerhet för en fordran en rätl till egendomen som är skyddad mol ägarens borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppet betalas lill honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt till egendomen som är skyddad .mot ägarens borgenärer, skall sä mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mol värdet av denna rätl,

' Paragrafen svarar mot 6 § i propositionsförslaget. 24

(Jfr 3 § första siycket första meningen och Iredje stycket i utredningens Prop. 1985/86: 123 förslag)

Lösen skall enligt huvudregeln utges till egendomens ägare. Denne är oftast identisk med innehavaren. Det kan dock förekomma att egendomen innehas av någon annan än ägaren. Egendomen kan t.ex, ha lämnats till innehavaren som pant. Innehavaren kan också länkas ha köpt egendomen med förbehåll om återtaganderätt. I dessa och andra likartade fall, när fiera personer har sakrättsligl skyddade anspråk pä egendomen, bör lösenbeloppet fördelas mellan de berättigade.

Förevarande paragraf innehåller särskilda bestämmelser för sådana fall då någon har en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer. Ersättning skall då utges till rättighetsinnehavaren. För det fall att denne innehar egendomen till säkerhet för en fordran skall ersättningen motsvara värdet av denna fordran. I annat fall skall ersättningen motsvara värdet av den särskilda rättigheten. Ersättningen kan dock inte i något fall bli högre än det värde egendomen har i den allmänna handeln. Den sålunda utgivna ersättningen skall avräknas från den ersättning som tillkommer ägaren.

I pantsättningsfallet skall alltså den som utövar lösningsrätt i försia hand utge ersättning till panthavaren. Ersättningen till denne kommer normalt alt motsvara pantfordringen. Om ersättningen understiger det lösenbelopp som den aktuelle ägaren är berättigad lill, dvs, egendomens värde, skall överskjutande belopp utges till denne. Skulle undantagsvis pantfordringen motsvara eller vara högre än egendomens värde, får ägaren inte någon ersättning alls. Av allmänna regler följer att utgivande av lösen till panthavaren medför en minskning av dennes fordran.

Har egendomen sålts med ätertagandeförbehåll, skall ersättningen i första hand utges till köparen. Ersättningen till denne bestäms i överensstämmelse med de avräkningsregler som gäller när säljaren har rätt all återta egendomen.

Det kan förekomma att innehavaren av egendomen inte har någon sak-rättsligt skyddad rättighet till denna. Ett exempel är att innehavaren har nyttjanderätl till egendomen, I elt sådant fall blir innehavaren skyldig att lämna ut egendomen, om lösningsanspråk framställs. Han har dock inte rätt till någon ersättning från den ursprunglige ägaren. Däremot kan han på grund av nyttjanderättsupplåtelsen ha rätt till skadestånd av den som upplät nyltjanderätten,

Godlrosförvärv av panlräll

6§'

Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av lösöre gäller också godlrosförvärv av panträtt i lösöre. Med äganderätt, överlåtelse och överlå-lare avses därvid panträtt, pantsättning och pantsättare.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre och vill nägon annan lösa till sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet svara mot värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högsl egendomens värde i den allmänna handeln.

Paragrafen har jämkats någol och svarar mot 7 S i propositionsförslaget.

(Jfr 4 § i utredningens förslag) Prop, 1985/86: 123

Liksom enligt gällande rätt kan det enligt paragrafen uppstå godtrosförvärv av panträtt i lösöre.

Förevarande paragraf gäller när panlsättaren uppträder som ägare ulan att i själva verket ha nägon behörighet att disponera över egendomen. Också när den som disponerar över egendomen i stället hävdar att han är panthavare och utnyttjar sin rätt att återpantsätta panten (se 10 kap, 6 § handelsbalken), kan paragrafen tillämpas och godtrosförvärv inträda för ålerpanthavaren. Om han i stället uppträder som panthavare och säljer egendomen under påstående atl den har utgjort säkerhet för ett förfallel lån som inte har betalats, blir frågan om godtrosförvärv att bedöma enligt 2 §, Vid återpanlsättning kan läget vara det att den som disponerar över egendomen faktiskt är panthavare och alltså har rätt att under vissa förutsättningar återpantsätta panten men överträder de föreskrifter som gäller; han återpantsätter exempelvis panten för högre belopp än vad som gäller för den ursprungliga panlsättningen. Även i sådana fall kan godtrosförvärv uppkomma för ålerpanthavaren.

Frågan om god tro föreligger får vid pantsättning bedömas på samma sätt som vid överlåtelse. Del kan i detta sammanhang erinras om att enligt lagen (1949:722) om pantlånerörelse den som yrkesmässigt driver sådan rörelse får ta emot en pant bara frän den som är känd för rörelseidkaren eller hans personal eller som kan legitimera sig på tillfredsställande sätt. Har denna föreskrift inte iakttagits, kan god tro normall inte anses föreligga.

Innan panthavaren har fått panten i sin besittning kan han givetvis inte göra någol godtrosförvärv. Har ägaren både upplåtit panträtt och överlåtit egendomen, torde reglerna om dubbelöverlåtelse kunna lillämpas analogt, dvs. den som först har fält egendomen i sin besittning har företräde framför den andre om han var i god tro vid besillningslagandel. Frågan om vilken rätt som har företräde innan något besittningstagande har skett behandlas däremot inte i lagen.

Reglerna om rätt till lösen tillämpas ocksä på panträtt. Vid fastställande av lösenbeloppet får man då utgå från det belopp för vilket panten häftar. Detta motsvarar som regel den fordran för vilken panten har lämnats som säkerhel. Om denna fordran sedermera har minskat, t.ex. genom amorteringar, måste man givetvis ta hänsyn till detta.

1 sällsynta fall kan det tänkas att den pantsatta egendomen utgör säkerhet för en fordran som överstiger egendomens värde. Det kan vara fallet exempelvis om en låntagare har lämnat flera föremål — däribland den egendom vartill lösningsrätt görs gällande - som säkerhel för elt större län. Lösen får då i stället bestämmas efter egendomens marknadsvärde.

Om panthavaren i sin lur har återpantsatt egendomen hos någon annan, skall lösen i överensslämmelse med 5 § i första hand utges till denne. Det erlagda beloppet får sedan avräknas från den ersättning som tillkommer panthavaren själv.

övergångsbestämmelser Prop, 1985/86: 123

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986,

Har någon före ikraftträdandet förlorat äganderätten lill viss egendom pä grund av någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig egendomen enligt 4 § första stycket, skall den tid på tre månader som anges i 4 § andra stycket räknas tidigast frän ikraftträdandet,

(Jfr utredningens övergångsbestämmelser)

övergångsbestämmelserna har behandlats i avsnitt 2,5 i den allmänna motiveringen,

4.2 Förslaget till lag om ändring i handelsbalken

Lagen om godtrosförvärv av lösöre ersätter bestämmelserna om godtrosförvärv i 11 kap. 4 § och 12 kap, 4 § handelsbalken. Dessa paragrafer innehåller också vissa andra bestämmelser, I II kap, 4 § finns sålunda regler om skyldigheten för den som disponerar över egendomen att belala ersättning till den ursprunglige ägaren, och i 12 kap, 4 § ges regler om ersättningsskyldighet för deposilarie som utan lov "nöter förtrott gods, eller sig till nytta det brukar", 1 dessa delar ger paragraferna uttryck åt någol som även ulan lagreglering skulle gälla på grund av allmänna regler, 11 kap, 4 § innehåller också regler om ersättningsskyldighet för det fall att nägon tar lån i annans namn och sedan inte kan visa atl det har skett med vederböriigt samtycke. Även dessa regler bör kunna tillämpas utan särskilt stöd i lag (jfr 25 § avtalslagen). Det föreligger därför inte något hinder mot att upphäva dessa bestämmelser.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1, lag om godtrosförvärv av lösöre,

2, lag om ändring i handelsbalken.

6 Beslut

Regeringen beslular i enlighet med föredragandens hemställan.

Andra stycket har jämkats något i propositionsförslaget, 27

Lagrådet ProP- 1985/86: 123

Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 20 februari 1986

Närvarande: justitierådet Knutsson, f d, justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1986 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1, lag om godlrosförvärv av lösöre

2. lag om ändring i handelsbalken.

Förslagen har inför lagrådel föredragits av hovrättsassessorn Maria Renmyr. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet;

Förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre

1 §

Som framgår av 6 § gäller lagen inte bara förvärv av äganderätt ulan ocksä av panträtt till lösöre.

Med hänsyn härtill bör första siycket ges formuleringen "Denna lag gäller förvärv i god tro av rätt lill lösöre".

2§ ■

Av specialmoliveringen framgår att godlrosförvärv kan ske också av egendom som förvärvaren redan tidigare har fått i sin besittning, exempelvis enligt ett hyresavtal, under förutsättning att han var i god tro såväl vid besittningstagandel som vid överlåtelsen. Det är tveksamt om delta är förenligt med den föreslagna lagtexten. Med hänsyn härtill och då ytterligare en redaktionell jämkning bör göras i texten föreslår lagrådel följande formulering av paragrafen:

"Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse frän någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätl som skett, får förvärvaren äganderätt till egendornen, om han fält den i sin besittning och var i god tro,"

3§

Att förvärvaren inte kan anses ha varit i god tro om han insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen är en självklarhet, som inte behöver utsägas i lagtexten. Paragrafens första mening bör därför kunna utgå, varefter den kvarstående andra meningen kan formuleras på följande sätt:

"En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt
att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och 28

omsiändigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att Prop. 1985/86: 123 överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen,"

4-5 §§

En lösningsrätt för den ursprunglige ägaren till en sak, som har blivit föremål för elt godtrosförvärv, innebär ett avsteg från exstinktionsprincipen. Det har förutsatts under hela lagstiftningsärendets handläggning, att det är ofrånkomligt att medge en sådan lösningsrätt. Redan billighetsskäl och hänsyn tUl rättstraditionen talar för del. Lagrådet har ingen annan åsikt.

Vad som däremot kan vara föremål för olika meningar är om lösningsrätten bör vara genereU eller begränsad. 1 1965 års belänkande förordades atl endasl egendom med elt särskilt värde ulöver det ekonomiska skulle få lösas. Lagrädsremissen 1973 avsäg i stället egendom som frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott, I 1984 års betänkande har emellertid en generell lösningsrätt föreslagits, och den nya lagrådsremissen följer denna linje, som har tillslyrkis eller lämnais utan erinran vid remissbehandlingen. Som huvudskäl har anförts atl avgränsningar av den lidigare åsyftade typen skulle medföra tillämpningssvärigheter. Det finns onekligen fog för den uppfattningen. Lagrådet kan därför godta den föreslagna lösningen.

Del bör emellertid hällas fasl all en lösningsrätt egentligen är sakligt motiverad och kan anlas få praktisk betydelse närmast i de fall som man tidigare har försökt alt avgränsa i lagtext, dvs, främst då det är fråga om stulna museiföremål eller personliga värdeföremål med elt särskilt affektionsvärde. När del gäller massproducerade varor föreligger däremot, som uttalas i remissen, knappast något behov av en lösningsrätt,

I fråga om införandel av en lösningsrätt såsom en generell rätt för den ursprunglige ägaren ansluter således förslaget till betänkandet och remissyttrandena över detta, och de sakliga motiv som anförs är övertygande. Annorlunda förhåller det sig med frågan om beräkning av lösenbelopp. Valet står mellan de s, k, värde- och vederlagsprinciperna,

I 1965 års betänkande förordades värdeprincipen men med den väsentliga modifikationen, atl lösenbeloppet vid köp skulle motsvara köpeskillingen om inte denna "i märklig mån" avvek från handelsvärdet. Lagrådsremissen 1973 byggde emellertid pä vederlagsprincipen, och denna fasl-hölls i 1984 års betänkande. Vid remissbehandlingen har förslaget uttryckligen tillstyrkts av bl.a, hovrätten över Skåne och Blekinge samt riksåklagaren och övriga företrädare för åklagarväsendet. Del har lämnais utan erinran av bl.a, Stockholms tingsrätt, konsumentverket och näringslivets organisationer. Avvikande mening har endast framförts av Göteborgs lingsräti, som inte är enig på denna punkt, och av juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, som efter ett längre resonemang säger sig närmast ha uppfattningen atl det är enklast och lämpligast att tillämpa värdeprincipen.

De skäl, som anförs i remissen för att gå över till en (ojämkad) värde
princip inbjuder på ett annat sätt än resonemangen i övrigt till motsägelse, 29

Mot bakgrund av ärendets lidigare handläggning finns det inte fog för att Prop, 1985/86: 123 mot vederlagsprincipen invända, att det skulle bli nödvändigl att konstruera komplicerade regler. Om man väljer den principen, kan man mycket väl, liksom i 1984 års belänkande, bygga på lagtexten i den första lagrådsremissen. Förvånande är ocksä uttalandet, att värdeprincipen allmänt framstår som mera praktisk än vederlagsprincipen. Snarare lär del förhålla sig så, som utvecklas bl. a. i 1984 års betänkande (s. 189 f), att vederlagsprincipen är enklare att tillämpa i praktiken och kan underlätta uppgörelser, medan bestämmandet av elt marknadsvärde kan vara förenat med stora svårigheter.

Som riktmärke anförs vidare i remissen, att den som har gjort ett godtrosförvärv rimligen bör så långt det är möjligt hällas skadelös. Om den principen råder i och för sig inga delade meningar. Tillämpningen kan emellertid vålla problem, Särskill kan man peka på situationen, då saken efter förvärvet har stigit i värde mera väsentligt. Om man utgår från alt, som redan anmärkts, de mest praktiska fallen är de då museiföremål eller personliga värdeföremål med affektionsvärde har blivit stulna, är del ingalunda självklart att förvärvarens anspråk på vinst skall gå före den ursprunglige ägarens önskan alt få köpa tillbaka det stulna till elt överkomligt pris.

Både i remissen och i de båda remisytlranden, som avviker från utredningsförslaget, åberopas försäkringsfaktorn. Det sägs alt den ursprunglige ägaren normalt har fält en försäkringsersättning som medger ersättningsköp. Såvitt gäller de mest praktiska lösenfallen är emellertid delta enligt lagrådets mening ofta en felsyn. Försäkringsbeloppet bestäms pä grundval av värdet vid förlustlillfället. Då del gäller personliga värdeföremål med annat värde än del rent ekonomiska mäste man räkna med att ägaren ofta dröjer med ersältningsköp av olika skäl, t, ex, förhoppningar om att återfå det stulna eller helt enkelt svårigheter att ersätta föremål med affektionsvärde. Om värdestegringen — som fö, ofta är avsevärd på sådana saker som det blir fråga om här - tillfaller förvärvaren, kan lösningsrätten lätt bli illusorisk, 1 fräga om stulna museiföremål är det över huvud taget svårt atl föra ett träffande resonemang om försäkring och ersättningsköp. Enligt lagrådets mening är vederlagsprincipen särskilt naturiig i fräga om sådana föremål.

Med det anförda har lagrådet velat framhålla, att några bärande skäl inte
har anförts för att gå ifrån utredningsförslaget, som på denna punkt stäm
mer överens med den förra lagrädsremissen och som i huvudsak har
godtagits vid remissbehandlingen. Vad som har förekommit i del långvari
ga lagstiftningsarbetet pekar i stället på all man bör hålla fasl vid veder
lagsprincipen. För delta talar framför allt att man i de typiska lösensitua-
lionerna bör låta hänsynen till den ursprunglige ägaren väga tyngre än de
får göra enligt remissen. En regel som garanterar förvärvaren värdesteg
ring eller handelsvinst kan leda till otillfredsställande resultat. Som exem
pel kan anföras fallet dä nägon har förvärvat etl föremål inte lill uppenbart
underpris utan till normall uppköpspris för den som driver yrkesmässig
handel med liknande föremål. Att den ursprunglige ägaren, som har frän-
stulits egendomen, nödgas belala handelsvinst framstår som klart stö- 30

lande. Andra praktiska fall av liknande innebörd är lätta att konstruera. Prop. 1985/86: 123

Mot en renodlad vederlagsprincip talar närmast att hänsynen lill den ursprunglige ägaren avtar och de till förvärvaren ökar i tyngd med tidsavståndet. Detta problem har i de tidigare förslagen lösts genom en regel om en yttersta lidsgräns, efter vilken lösningsrätten förfaller. Någon sådan regel har inte lagits med i det nu framlagda förslaget, främst för alt inte molverka möjligheterna att få tillbaka konst- och kulturföremål som har stulits från museer och andra offentliga samlingar. Lagrådet har förståelse för den synpunkten och godtar därför förslaget. Det för med sig alt man i diskussionen om beräkning av lösenbelopp även får beakta relativt gamla förvärv. Del lär emellertid inte bli fråga om många fall och, som förut framhållits, är vederlagsprincipen naturiig just i fråga om sådana föremål som avses här.

Lagrådel föreslår på nu anförda skäl, att bestämmelserna om beräkning av lösenbelopp i utredningsförslagets 3 § genomförs. De bör kompletteras med en sådan regel om beaktande av penningvärdets förändringar, som ingick i den förra lagrådsremissen. För alt inte 4 eller 5 § skall bli alltför omfattande föreslår lagrådel, att de nya bestämmelserna las in i 5 § och all den nuvarande 5 § får bli 6 §.

I 4 § andra slyckel upptas en regel om preskription av lösningsrätten. Preskriptionstiden är tre månader och räknas från del att den lösningsberättigade fick eller borde ha fått kännedom om vem som innehar egendomen. Formuleringen synes innebära alt den lösningsberättigade måsle vara aktiv för alt försöka spåra egendomen. Del förefaller emellertid knappast rimligl alt exempelvis den som har varit utsatt för en stöld skall kunna vägras rätt all lösa tillbaka den stulna egendomen på den grunden atl han tidigare borde ha kunnat ta reda på var egendomen fanns. Lagrådet föreslår därför alt orden "borde ha fått kännedom" ersätts med "måste antas ha fått kännedom". Genom en sådan formulering tas rimlig hänsyn lill den godtroende förvärvarens bevissvårigheter utan att den ursprunglige ägaren åläggs någon efterforskningsplikt.

Med lagrådels förslag skulle 4 och 5 §§ få följande lydelse:

"4 § Den som på grund av någon annans godlrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt alt få tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den frän innehavaren inom tre månader frän det atl han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte del, är rätten alt kräva tillbaka egendomen förlorad,

5 § Lösen skall motsvara ägarens koslnader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman hafl för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet. Detta gäller dock bara under förutsättning alt fångesmannen skulle ha haft rätt lill lösen, om återkrav hade framställts mot honom.

Vid bestämmande av lösen tas hänsyn till förändringar i penningvärdet.
Lösen skall motsvara högsl egendomens värde i den allmänna handeln." 31

6 § Prop. 1985/86: 123

Paragrafen blir 7 § med förslagen i del föregående. Lagrådel föreslår att försia styckets försia mening ges formuleringen "Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller också godtrosförvärv av panträtt". Med en sådan formulering torde styckefs andra mening, som i och för sig inte är uttömmande, kunna undvaras.

Övergångsbestämmelsen

Av molsvarande skäl som har anförts vid 1 § bör ordet "äganderätten" bytas ut mot "rätt". Vidare kan orden "enligt 4 § första stycket" lämpligen utgå.

Förslaget till lag om ändring i handelsbalken

Förslagel lämnas ulan erinran.

Proposition om godtrosförvärv av lösöre 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammaniräde den 23 januari 1986) över förslag till

1, lag om godlrosförvärv av lösöre,

2, lag om ändring i handelsbalken.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför,

Lagrådel har utom i fråga om lösenbeloppets bestämmande anslutit sig lill de principer som lagrådsremissen utgår frän. Lagrådet har förordat att lösenbeloppet skall bestämmas utifrån vederlagsprincipen.

För egen del vill jag till en början framhålla att det i de flesta fall inte blir så slor skillnad om det är värde- eller vederlagsprincipen som tillämpas. Vad som framför allt talar för värdeprincipen är alt den bättre överensstämmer med de allmänna överväganden som ligger bakom valet att ge exstinktionsprincipen företräde såsom allmän huvudregel för lösningen av konflikten mellan den ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens intressen. Del bör dock beaktas atl lösningsrätten främst tar sikte på möjligheten att återställa konst- och kulturföremål samt föremål med ett särskilt affektionsvärde. Som lagrådet har framhållit framstår inte värdeprincipen som självklar i dessa fall, Vederiagsprincipen ger onekligen en bättre garanti för att den ursprunglige ägaren verkligen kommer att ha ekonomisk möjlighet att lösa till sig sin egendom. Jag kan vidare hålla med om att det är mindre tillfredsslällande att lösen skall motsvara fulla värdet när förvärvaren har innehaft egendomen endast en kort tid och erlagt ett lägre belopp för den.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte motsätta mig att lösenbeloppet, i enlighel med vad lagrådet och även utredningen har förordat, beräknas utifrån de kostnader som egendomens aktuelle ägare haft för silt förvärv. Jag kan också ansluta mig till den lagtext som lagrådet föreslagit. Beträffande innebörden av denna lagtext kan hänvisas till vad utredningen har anfört belräffande den i stort sett överensstämmande lagtext som utredningsförslaget innehåller (se betänkandet s, 207-208).

Lagrådet har i övrigt föreslagit ändringar av i huvudsak språklig och redaktionell art. Jag har ingen erinran mot dessa ändringsförslag,

3 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 123

Bilagal Prop. 1985/86:123

Sammanfattning av betänkande (SOU 1984:16) av utredningen om godtrosförvärv av lösöre

Bakgrund

När nägon (C) i god tro förvärvar egendom från den (B) som saknar rätt atl förfoga över denna uppstår en konflikt mellan den rätte ägarens (A:s) och den godtroende förvärvarens (C:s) anspråk på egendomen. En given formel för att lösa denna konflikt finns inte. Det är därför inte särskill förvånande att skilda rättsordningar uppvisar olika sätt att lösa frågan. Gemensamt för de flesta rättssystemen är dock att lösningar av dilemmat A-C sker efter endera av två huvudlinjer, exstinktionsprincipen eller vindikationsprincipen.

Innebörden av exstinktionsprincipen är att C:s intresse ges företräde framför A;s. A kan inte, i varje fall inte utan atl betala lösen lill C, få tillbaka egendomen. Äganderätten lill egendomen anses genom godtrosförvärvet ha övergått lill C. Denne har gjort, vad man brukar kalla, ell exstinktivt förvärv, vilket medför atl A:s rätt till egendomen utsläcks.

Vindikationsprincipen gynnar A framför C. Principen innebär att A:s äganderätt består och atl A berättigas att vederiagsfritt återfå egendomen från C oberoende av dennes goda tro.

Svensk rätt tillämpar sedan lång lid tillbaka exstinktionsprincipen. Någon allmän lag om godtrosförvärv av lösöre finns dock inte. Reglerna om godlrosförvärv har i stället främsl utvecklals genom praxis. Därvid har bestämmelserna i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken om lånat och ;■ deponerat gods varit utgångspunkten. Bestämmelserna, vilka innebär, å ena sidan, att A ges generell rätt alt lösa egendomen från C och ä andra ' sidan, att godtrosförvärvaren inte utan lösen har skyldighet atl lämna . tillbaka egendomen, har blivit förebild för lösningen av en mängd andra skuationer av godtrosförvärv. Sedan mitten av 1800-talel tillämpas exstinktionsprincipen också vid godtrosförvärv av stöldgods,

A:s rätl att lösa saken åter innebär alt den renodlade exstinktionsprincipen rubbats. Det är, som nedan antyds och närmare beskrivs i kap. 2 och 6, en företeelse som är relativt vanlig även i andra rättsordningar.

Den mångfald av godtrossituationer som kan uppstå brukar vanligen indelas i två huvudfall. Man utgår därvid frän del sätt på vilket B fått egendomen i sin besittning, B:s obehöriga disposition kan efter denna indelning avse antingen egendom som anförtrotts honom av A eller avse egendom som icke anförtrolls honom (stöldfallet).

Som nyss nämnts tillämpas i svensk rätl exstinktionsprincipen, vare sig
egendomen varit anförtrodd B eller ej. Detla är. som närmare framgår vid
granskningen av främmande rättsordningar (se kap. 6), ingen unik lösning.
Däremot skiljer sig lösningen från vad som gäller i de övriga nordiska
länderna. Men inte heller Danmark, Finland och Norge uppvisar någon
enhetiig lösning för godtrosförvärvare. Bilden är splittrad, I Danmark är
vindikationsprincipen utgängspunkt för konfliktlösningen av de båda hu- 35

vudfallen, I Finland och numera även Norge (sedan år 1979) är utgångs- Prop. 1985/86: 123 punkten exstinktion vid godtrosförvärv av anförtrodd egendom, I Finland, liksom i Sverige, ges A rätt till lösen. Nägon sådan rätt föreligger inte i Norge. Däremot uppvisar de övriga nordiska länderna en gemensam syn på godtrosförvärven av icke anförtrodd egendom. Samtliga länder tillämpar här vindikationsprincipen, dvs. en oinskränkt rätl för A atl få sin egendom åter från godtrosförvärvaren C.

Det var främst synen på godtrosförvärv av stöldgods som var av avgörande betydelse för att de enhetssträvanden till nordisk rättslikhet, som påbörjades år 1960 och för svensk del inte avslutades förrän år 1973. kom att misslyckas. Elt lagförslag, vars innehåll och öde närmare beskrivs i kap. 3 och 7, ratades försl av Norge och sedermera även av Danmark.

Frågan om godtrosförvärv av stöldgods m. m. har under 1970-talet behandlats i riksdagen vid elt par tillfällen men utan atl föranleda åtgärd. I propositionen 1979/80: 66 angående förslag till ändring av häleribestämmelserna i brottsbalken, utarbetad på grundval av en promemoria från brottsförebyggande rådet (Brå), behandlades också frågan om godtrosförvärv av stöldgods m.m. Något förslag beträffande godtrosförvärven lades inte fram ulan denna fråga ansågs böra övervägas i annal sammanhang, I samband med justilieutskoltets behandling av nyssnämnda proposition uttalade utskottet att det belräffande godlrosförvärv av stöldgods m, m, funnes bärkraftiga skäl atl behålla nuvarande ordning men också skäl som talade i motsatt riktning. En utredning, bedriven i nordiskt samförstånd och med uppgift att utröna förutsättningarna för en ändring av gällande ordning, borde göras.

Enligt direktiven, i vilka departementschefen ansluter sig till utskottets mening, har vi också att överväga vilka regler som bör gälla vid förvärv av egendom som frånhänts ägaren genom egendomsbrott i annat fall. Även andra sakrätter bör beaktas. Om del anses påkallat får förslag lill samlad lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre framläggas.

Slutsatser

Den genomgång av olika länders rättsordningar som företagits visar att
lagstiftarna värjt sig mot att föreslå en renodlad lillämpning av någon av
huvudprinciperna. Påfallande ofta förekommer nämUgen undantag från
den gällande huvudprincipen. I rättsordningar där vindikationsprincipen
gäller finns nästan undantagslöst etl andningshål för omsättningen. Undan
tag till förmån för exstinktion kan gälla för t.ex, sådana godlrosförvärv
som görs på en mässa, en marknad eller i den reguljära handeln. I rättsord
ningar där exstinktion är huvudprincip kan gälla undanlag till förmän för
oinskränkt vindikation, t.ex. beträffande gods som frånhänts ägaren ge
nom stöld eller annat lillgreppsbrotl. Exstinktionsprincipen kan också,
precis som i svensk rätt, genombrytas på del sättet alt den ursprunglige
ägaren (A) medgivits rätt att mot ersättning lösa godset. Det finns bland de
genomgångna rättsordningarna endast en (den italienska), där huvudprin
cipen (exstinktion) är konsekvent genomförd.
Eftersom lagstiftarna i hög grad eftersträvat att inte renodla någon av 36

principerna har valet av princip i praktiken minskal i betydelse. Genom Prop. 1985/86: 123

metoden att införa undantag frän huvudprincipen möjliggörs likvärdiga

resultat oavsett vilken av principerna som anges vara huvudregel. Valet av

princip blir alltså inte en fräga om "allt eller intet". 1 själva verket kan man

- bildlikl och något förenklat - konstatera atl var och en av principerna

dras mot mittpunkten på en tänkt skala.

När det gäller val av huvudprincip anser vi det uteslutet alt övergå till vindikationsprincipen (för övrigt i Europa omhuldad endast av Danmark och Portugal). Den i svensk rätt av ålder gällande och beprövade exstinktionsprincipen bör alltså bibehållas. Därmed ansluter vi oss till en uppfattning som internationellt sett är den dominerande. Ställningstagandet ligger dessutom väl i linje med de utvecklingstendenser som kan urskiljas. Den internationella utvecklingen går nämligen - i vart fall belräffande godtrosförvärv av egendom som anförtrotts - entydigt mot exstinktion (se närmare kap, 6),

I fråga om regleringen av godtrosförvärv av stöldgods m, m, kan man inte, som vid förvärv av anförtrodd egendom, peka pä någon säker utvecklingstendens, Däremol vederläggs i betänkandet del i debatten ofta framförda påståendet alt Sverige i motsats till andra länder extremt och nästan pä ett unikt sätt skulle gynna godtrosförvärvaren. Detta påstående är inte sant (se kap. 6), Åtskilliga rättsordningar, ja merparten, erkänner godtrosförvärv av stulen egendom som förvärvats i den reguljära handeln. Andra länder går längre. Holland, det land som senast lagreglerat rättsområdet, har regler som stämmer bra överens med våra och Italien uppvisar en rättsordning som är den mest exstinklionsvänliga av alla.

I betänkandet föreslår vi att exstinktionsprincipen skall gälla även vid godtrosförvärv av stöldgods m. m. Den splittrade bilden av hur man internationellt löst denna fråga har varit en faktor vid ställningstagandet. Det fmns emellertid andra betydelsefulla faktorer. Främsl bör nämnas det faktum att en oinskränkt regel om vindikation är förknippad med så många nackdelar i förhållande till bevarandet av exstinktionsprincipen (se närmare kap. 10) att en sådan inte bör förordas. Detta påstående understryks också av enkätsvar som erhållits från åtskilliga polis- och åklagarmyndigheter samt andra myndigheter. En stor majoritet av dessa myndigheter avvisar tanken på vindikation och ansluter sig till de principer för lösning som vi föreslår.

Vår lösning utgår från grundsynen alt konflikten A-C är av civilrätlslig
karaktär. Del är således i försia hand fräga om alt lösa en konflikt mellan
två enskilda parter. Civilrätten måste i denna fräga anses vara överordnad
de kriminalpolitiska aspekter som kan anläggas på förvärven av icke anför
trodd egendom. Del är, som framhålles i betänkandet, en illusion alt tro,
atl en ändrad civilrättslig reglering av konflikten A-C skulle kunna ha
någon egentlig effekt i brottsbekämpningen. Något annat än ett marginellt
bidrag kan del aldrig bli fråga om. Frågan om godtrosförvärv eller inte är
inget som avhåller hälaren. Här spelar risken för upptäckt och efterföl
jande straffen väsentligt större roll. Bekämpningen av brottsligheten bör
alltså i första hand ske genom insatser på det kriminalpolitiska och närings-
rättsliga fältet, t. ex. genom slopande av kravet på förbrott vid häleri (så att 37

slöldgodslagen i större utsträckning kunde tillämpas) och en skärpning av Prop. 1985/86: 123 reglerna för handel med begagnade varor.

Den kritik som riktats mot våra nuvarande bestämmelser om godtrosförvärv har främsl rört förvärven av stulen egendom. Man har menat alt del är alltför lätt för C atl komma med förklaringar som tas till intäkt för påslående om god tro. Frågan aktualiseras ofta i samband med atl allmän åklagare för talan mot C för häleri eller häleriförseelse, I ett sådanl mål föreligger då dels en talan om ansvar för brott, dels en civilrätlslig lalan om återfående av egendomen utan lösen. Ett ibland därvid förbisett faktum är att frågan om ansvar för brott är en sak och att frågan om godlrosförvärv eller inte är en annan sak. Som närmare framgår i belänkandet (se avsnitt 10.3) skall den straffrättsliga bedömningen och den civilrätlsliga bedömningen ske efter olika måttstockar, vUket kan få lill följd att C stundom går fri från straff men likväl ej skall anses ha gjort etl godtrosförvärv.

Man kan säga alt det fmns en zon mellan det civilrättsliga och det straffrättsliga culpakravet. Om C befinner sig i denna zon, när han tar befattning med saken, sä kan han inte fällas till ansvar, men han kan inte heller göra ett godtrosförvärv. Godtrosförvärv kan nämligen endast ske vid frånvaro av minsta anledning till misstanke om all brott förelåg och inte sällan krävs alt C varit aktiv för att kontrollera att överlåtaren B var behörig.

I syfle alt undvika missförstånd och för atl undanröja den spridda villfarelsen alt ett slentrianmässigt åberopande av god tro frän C skulle vara tillfyllest, föreslår vi att bevisläget i processen A-C ändras. För närvarande lorde utgångsläget i processen vara det alt A skall visa ond tro hos C. Vi menar att del i stället bör ankomma på C att visa sin goda tro. Bevisbördan bör således vara omkastad. Detta innebär, som närmare framgår i betänkandet, en modifiering som inte är särskilt ingripande. Den är ändå motiverad, då den kan bidraga till atl skärpa uppmärksamheten och säkerställa en riktig rättstillämpning. Den omkastade bevisbördan innebär inte nägon skärpning av beviskravets styrka.

Den för A förmänliga lösenrätten bör bibehållas. Även om den sällan utnyttjas är den en säkerhetsventil för den ursprunglige ägaren. Någon olägenhet av att låta den gälla generelll föreligger inte. Lösenbeloppet bör bestämmas efler del utgivna vederlaget (vederlagsprincipen). Som närmare framgår (se avsnitt 10.4) är det dock motiverat att i tiden begränsa rätten lill lösen. Preskriptionsregler bör därför införas.

Lagförslagel

Lagförslaget innebär i huvudsak följande,

1, Lagen är generell i den meningen att den gäller godtrosförvärv belräf
fande säväl anförtrodd egendom som icke anförtrodd egendom,

2. Lagen gäller för lösöre, dvs. lösa saker. Även godtrosförvärv av
panträtt omfattas av förslaget.

Bilaga 2 Prop. 1985/86:123

Utredningens lagförslag 1 Förslag till

Lag om godtrosförvärv av lösöre Härigenom föreskrivs följande.

1 § Förvärvar någon lösöre genom överlåtelse från den som hade egen
domen i sin besittning men icke var ägare till den eller saknade rätl atl
förfoga över den på ägarens vägnar, fär förvärvaren äganderätt lill egendo
men, om han fått den i sin besittning och därvid varit i god tro.

En förvärvare skall icke anses ha varit i god tro med mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omsiändigheterna i övrigt bort inse atl överlätaren saknade rätt all förfoga över egendomen,

2 § Den som pä grund av annans godtrosförvärv förioral rätt till egen
dom har rätt att mol lösen återfå egendomen frän innehavaren.

Den som vill utöva rätten till lösen skall återkräva egendomen från innehavaren inom tre månader från det han fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen, dock senasi tre år från det innehavaren fick egendomen i sin besittning. Gör han inte det är rällen förlorad,

3 § Lösen utges till egendomens ägare och skall motsvara dennes kost
nader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat
egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kost
nad som ägarens fångesman hafl för förvärv av egendomen och dess
förbättring inräknas i lösenbeloppel under förutsättning alt fångesmannen
skulle ha haft rätt att betinga sig lösen, om återkrav hade framställts mot
honom.

Lösen motsvarar högst egendomens värde i den allmänna handeln.

Har annan särskild rätt till egendomen, skall lösen efter de i försia och andra styckena angivna grunderna utges till denne. Sådan ersättning avräknas från den ersättning som tillkommer ägaren,

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ äger motsvarande tillämpning i fräga om förvärv av panträtt till lösöre,

5 § Denna lag äger ej tillämpning på fartyg, som kan intecknas, eller på luftfartyg eller sådan reservdel lill luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyget.

6 § Finnes i lag eller annan författning särskilda bestämmelser om förvärv av lösöre i god tro, gäller vad sålunda är föreskrivet.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1985.

Har någon före lagens ikraftträdande på grund av godtrosförvärv enligt äldre lag förlorat rätt till egendom, räknas dock den i 2 § andra stycket angivna tiden av tre månader tidigast från dagen för ikraftträdandet.

Bilaga 3 Prop. 1985/86:123

Sammanställning av remissyttranden över betänkande (SOU 1984:16) av utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m. m.

Remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgells av hovrätten över Skåne och Blekinge, Slockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), riksskatteverket (RSV), konsumentverket, juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universitetet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och indu-slriorganisation (SHIO) - familjeföretagen. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska handelskammarförbundel. Motorbranschens riksförbund (MRF), Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Sweboat-bålbran-schens riksförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Riksåklagaren har bifogat yttranden från åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt, länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län, länsåklagarmyndighelen i Göteborgs och Bohus län och länsåklagarmyndigheten i Hallands län.

Remissvaren

1 Allmänna synpunkter

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten har med intresse tagit del av betänkandet och anser alt utredningen på ett förtjänstfullt sätt bearbetat ell inte i alla delar lättillgängligt rättsområde. Hovrätten tillstyrker förslaget med vissa ändringar beträffande konstruktionen av bevisbördan för god tro samt beträffande preskription.

Stockholms tingsrätt

Utredningen belyser pä ett uttömmande sätt de problem som kan uppkomma i samband med godtrosförvärv av lösöre. Lagreglerna på området är föråldrade och den praxis som utvecklals läcker inte alla de konfliktfall som kan uppkomma. Frågor om godlrosförvärv fär anses tillhöra den centrala delen av civilrätten och tingsrätten delar utredningens uppfattning atl behov av lagstiftning föreligger.

Göteborgs tingsrätt Prop. 1985/86:123

Tingsrätten ansluter sig till utredningens uppfattning att det finns behov av lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre och atl en samlad lagstiftning avseende såväl anförtrodd som icke anförtrodd egendom är att föredra.

RÅ

Som framgår av betänkandet saknas i stort sett lagreglering när det gäller godtrosförvärv av lösöre. Gällande rätt har således i huvudsak utvecklats genom praxis med utgångspunkt frän bestämmelsema i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Den fråga man inledningsvis bör ställa sig är om del över huvud laget föreligger behov av en reglering i lag. Del bör i det sammanhanget erinras om alt det vid remissbehandlingen av 1965 års förslag (SOU 1965: 14) inte framfördes några starkare önskemål om ändring av gällande rätt. Från bl.a. riksåklagarens sida ifrågasattes om någol behov av lagstiftning för svenskt vidkommande över huvud taget förelåg mot bakgrunden av att försöken med att nå en enhetlig nordisk lagstiftning pä området misslyckats. När frågan om godlrosförvärv åter blev aktuell i samband med lagstiftningsarbete rörande häleribestämmelserna i brottsbalken ansågs det att den frågan borde övervägas i ett annat sammanhang. Riksåklagaren anförde bl.a, i sitt yttrande över BRÅ:s promemoria (1978: 1) Sakhäleri m,m,.att det med hänsyn till häleribrottslighetens omfattning och förgrening borde övervägas om inte särskilda bestämmelser om godtrosförvärv av egendom som frånhänts ägaren genom viss angiven brottslighet borde införas som komplement lill en allmän exstinktionsre-gel, 1 föreliggande belänkande föreslås att en lag om godtrosförvärv av lösöre skall införas. Flera skäl har av utredaren anförts för en lagstiftning på området. Bl, a, från polis- och äklagarhåll har påtalats behovet av en lagreglering. Även om gällande rätt generellt sett kan sägas fungera väl bör enligt min mening en reglering i lag kunna medföra en säkrare och mera enhetlig rättstillämpning. Jag tillstyrker således en lagstiftning pä området.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt

Från de utgångspunkter åklagarmyndigheten har atl beakta har jag inte funnit anledning till erinran mol det i belänkandet upptagna förslagel lill lag om godtrosförvärv av lösöre. Utredningens välgrundade synpunkter och överväganden ligger hell i linje med den inställning myndigheten givit uttryck för i skrivelse till Justitiedepartementet 1982-08-24, i anledning av förfrågan om godlrosförvärv av stöldgods m. m.

Åklagarmyndigheten i Jönköpings län

En lagreglering av godlrosförvärv av lösöre är påkallad. Vad utredningen föreslagit möter ingen egentlig erinran, Lagförslagel är enligt utredningens uppfattning till övervägande del en kodifiering av gällande rätt,

Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län Prop. 1985/86:123

Behovet av att lagfästa det civilrättsliga förhållandet mellan rätt ägare och godtroende förvärvare är uppenbart. Dagens bedömningar sker med utgångspunkt från ålderdomliga bestämmelser i handelsbalken och den praxis som utvecklats genom åren. Viss osäkerhet råder härför självklart vid rättstillämpningen. Utredningen har redovisat gällande rätt pä området och några skäl att radikalt frångå denna finns ej. Fördelarna med förslaget torde främst vara att ge stadga åt rättstillämpningen pä området genom modern lagstiftning samt att genom införande av den omvända bevisbörderegeln lindra de olägenheter som den valda huvudprincipen ger. Någon inverkan på brottsbekämpningen av betydelse torde emellertid ej lagstiftningen ge.

Länsåklagarmyndigheten i Hallands län

Det är bra om reglerna om förvärv i god tro läggs fasl i lag. En lag ger stadga ät detta i praktiken ganska komplicerade och svårhanterliga rättsområde.

Rättsolikheten länderna emellan är naturligtvis inte bra. Den kan föranleda komplikationer. Här är ett exempel. Vid etl inbrott i Norge stjäls diverse guldföremål. Del stulna säljs i Sverige. Köparen är i god tro. Gärningsmannen åker fast i Norge, Den norske åklagaren begär alt det stulna beslagtas i Sverige och överlämnas till Norge att användas i rättegången där som bevis mot gärningsmannen. Framställningen bifalls. Åtalet mot gärningsmannen bifalls också. Domen vinner laga kraft. Den bestulne har nu enligt norsk lag rätl alt återfå egendomen utan lösen. Så sker ocksä. Och därmed har den godtroende förvärvaren, i strid mot svensk rätt, utan ersättning förlorat sin rätt till egendomen.

Denna komplikation kan svårligen undanröjas lagstiftningsvägen. De rättsvårdande organen bör emellertid uppmärksammas pä förhållandet.

Frän åklagarsynpunkt bör förslaget i betänkandet kunna upphöjas till lag i oförändrat skick.

RPS

De praktiska konsekvenserna av tillämpningen av reglerna om godtrosförvärv har, speciellt bland polismännen pä fältet, ofta upplevts som otillfredsställande. Framför allt har detta gällt förvärv av stulen egendom. Utredningen har emellertid pä ett förtjänstfull sätt utrett ifrågavarande problem. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning har utredningen därvid presenterat en övertygande argumentation till förmån för den rådande exstinktionsprincipen, modifierad med en omvänd bevisbörderegel för godtrosförvärv.

Rikspolisstyrelsen har således inga erinringar mot utredningens förslag lill lag om godtrosförvärv av lösöre. Detta tillstyrks,

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet Prop. 1985/86: 123

Rubricerade betänkande innehåller en ingående och läsvärd kartläggning av den historiska utvecklingen av reglerna om godtrosförvärv, av rättsläget i en rad andra länder och av olika argument för och emot alternativa huvudprinciper i en lagstiftning. Med hänsyn härtill liksom lill existensen av utredningsbetänkandet om godtrosförvärv för 20 år sedan (SOU 1965:14) måste det sägas, att tiden i högsta grad är mogen för elt ställningslagande lill frågan om lagreglering alls bör ske.

Fakultetsnämnden delar utredningens uppfattning att skäl föreligger för lagsliftning, även om denna i huvudsak innebär etl lagfästande av den redan i praxis gällande exstinktionsprincipen. Det främsta skälet för detla är atl det härigenom på elt uttömmande sätt kan klariäggas efter vilken norm ägarens eventuella lösensrätt av godtrosförvärvat gods skall fä äga rum. Däremot är fakultetsnämnden mer skeptisk till all en lagstiftning behövs för att förebygga alt domstolarna av misstag sammanblandar den straffrättsliga och den sakrättsliga bedömningen, även om sådana misstag kan ha förekommit (jfr bet, s. 163 och 185), eller att utredningens förslag avseende bevisbördan och godlroskravets innebörd skulle innebära något egentligt framsteg,

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet noterar med tillfredsställelse att de synpunkter som samfundet tidigare framfört i yttrande över betänkandet med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre (SOU 1965: 14) beaktats vid utformningen av det nu framlagda lagförslaget. Detta är enligt samfundels mening väl ägnat att läggas till grund för lagsliftning, dock med undanlag för den i lagförslaget 1 § andra stycket upptagna regeln om fördelning av bevisbördan i en vindikationsprocess (omkastad bevisbörda). Se vidare avsnitt 3,

Sveriges domareförbund

Genom denna och andra tidigare utredningar angående godtrosförvärv av lösöre har klarhet vunnits om de gällande reglerna på området. Det torde knappast råda något tvivel om innebörden av gällande rätt utom pä en punkt, nämligen hur del lösenbelopp skall beräknas som den rätte ägaren har att utge till innehavaren av godset, om han vill återta det. De regler som sålunda gäller för närvarande synes utgöra en i huvudsak tillfredsställande reglering av rättsområdet.

Såsom utredningen framhåller har det framförts vissa kriminalpoliliskl motiverade önskemål om att möjligheterna till godtrosförvärv av stulet gods skall inskränkas. Del är emellertid domareförbundels uppfattning atl sådana synpunkter i allmänhet grundar sig på en underskattning av domstolarnas krav på god tro i dessa situationer. Att reglerna om godlrosförvärv av lösöre skulle ha någon nämnvärd betydelse för stöldbrottslighetens utveckling kan över huvud tagel ifrågasättas. Förbundet instämmer i utredningens slutsats (s, 169) att de problem som förknippas med godtrosför-

värv av stöldgods m. m. i försia hand är en sak för kriminal- och bransch- Prop, 1985/86: 123 lagstiftning.

Det är emellertid här fråga om viktiga regler inom ett centralt avsnitt av civilrätten och det kan vara av värde att fä den gällande rätten kodifierad i en modern lag. Förbundet tillstyrker därför lagstiftning på området liksom alt lagen ges generell giltighet och inte inskränks till att avhandla enbart godlrosförvärv av stöldgods och liknande.

Avslutningsvis vill förbundel påpeka att utredningen inte närmare har analyserat de processuella frågor som kan aktualiseras av de föreslagna reglerna, t, ex, parlsställningen i fall då den som skall lämna ifrån sig egendomen är en annan än de till vilken lösen skall betalas.

Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer

Föreningarna tillstyrker utredningens förslag. Föreslagen preskriptionstid om tre är borde dock vara längre belräffande särskilt värdefulla föremål.

Ett fasthållande av den i svensk rätt accepterade exstinktionsprincipen som huvudregel, förenad med en omkastad bevisbörderegel, kommer all innebära bl, a, förbättrade möjligheter för polisen att återställa genom brott åtkommen egendom till rätt ägare.

För att än bättre kunna bekämpa häleribrottsligheten bör - som utredningen förordar — bl, a, kravet pä förbrott vid häleri slopas och reglerna för handel med begagnade varor skärpas.

Föreningen Sveriges åklagare

Enligt föreningens uppfattning föreligger ett mycket stort behov av en lagreglering av rättsområdet för godtrosförvärv, då de fätaliga regler som finns lämnar utrymme för en oklar praxis i många hänseenden. Ett exempel på sådana oklarheter utgör frågan efter vilken princip lösen skall ske från den som förvärvat stulet gods i god tro. Föreningen kan bekräfta rikligheten i utredningens antagande, att domstolarna trots innehållet i RB 22:7 ofta tillämpar automatik, så att åklagarens talan om enskilt anspråk lämnas utan bifall, sä snart häleri eller häleriförseelse ej anses styrkt; något som den föreslagna lagstiftningen skulle motverka. Föreningen tillstyrker ett upphävande av nu aktuella bestämmelser i handelsbalken och införandet av en lag om godtrosförvärv av lösöre i huvudsak på de grunder utredningen redovisat.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Från exekutiv synpunkt har lagförslaget knappast någon betydelse, då
detta tar sikte på situationer där överlåtaren saknar rätten att förfoga över
den egendom som överlåts, dvs, egendomen har frånhänts rätte ägaren
genom ett orätlmätigt förfarande. Föreningen instämmer i den bedömning
som riksskatteverket framfört i betänkandet (s, 145), 46

Inom den exekutiva verksamhelen förekommer det inte sällan att en Prop. 1985/86: 123 utmätningsgäldenär avhänder sig utmätt egendom lill en ond- eller godtroende förvärvare. Denna silualion kan emellertid inte jämföras med de fall som lagförslaget tar sikte pä. Det är ju i delta fall fräga om brytande av myndighets bud från gäldenärens sida om han vidtar dispositioner med den egna utmätta egendomen.

Sammanfattningsvis har föreningen inget att erinra mot den föreslagna lagstiftningen.

Sveriges köpmannaförbund

Det förslag som uiredningen framlagt har nära anknytning till den rättspraxis som har utvecklats under åren inte minsl vad gäller handeln med begagnade personbilar.

Genom åren har en omfattande kritik framförts mot godtrosreglerna som har ansetts kunna underiätta ohederliga beteenden.

Som bekant har de nordiska länderna följt olika principer i godtrosfrä-gan. Om man emellertid närmare studerar exstinklions- respektive vindi-kalionsprinciperna skall man finna att skillnaderna i de praktiska effekterna av reglerna inte får överskattas.

Den viktigaste förändringen i relation till nuvarande rättsläge är att man föreslär en omkastad bevisbörda innebärande att en senare förvärvare skall bevisa alt han i god tro förvärvat egendomen. Det finns all anledning atl tillstyrka delta förslag även om det är svårt atl i dagsläget överblicka dessa praktiska effekter.

SHIO-Familjeföretagen

Utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m. m. har i betänkandet presenterat ett förslag till en heltäckande lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre. Syftet är att undanröja missförstånd i nuvarande tillämpning och motverka otillfredsställande resultat,

I huvudsak är lagförslaget en modifiering av gällande rätt och praxis. På en väsentlig punkt föresläs dock en ändring. Sålunda föreslås alt möjligheten att åberopa god tro skall inskränkas pä sä vis att bevisbördan förs över från den som ifrågasätter god tro till den som vill hävda god tro,

SHIO-Familjeföretagen anser denna ändring rimlig och tillstyrker att förslagel i sin helhet läggs till grund för lagstiftning.

LRF

LRF ansluler sig i stort lill lagförslaget, men lämnar vissa synpunkter på bevisbörderegeln i 1 § 2 st. LRF finner skäl tala för atl den hittillsvarande ordningen behålls, dock kompletterad med presumtion för ond tro i vissa fall. Denna fräga bör närmare övervägas,

Uiredningen framhåller: "Vår lösning utgår frän grundsynen atl konflik- 47

len A - C är av civilrätlslig karaktär. Det är således i första hand fråga om Prop. 1985/86: 123 att lösa en konflikt mellan två enskilda parter. Civilrätten måste i denna fråga anses vara överordnad de kriminalpolitiska aspekter som kan anläggas på förvärven av icke anförtrodd egendom. Det är. som framhålles i betänkandet, en illusion att tro, att en ändrad civilrättslig reglering av konflikten A-C skulle kunna ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen," LRF ansluler sig till detta synsätt.

MRF

Inom motorbranschen förekommer det åtskilliga tvister om godtrosförvärv av motorfordon som sålts på kredit med äganderättsförbehåll. Enligt förbundets erfarenheter är allmänhetens insikter om rättslägel vid godtrosförvärv ofta bristfälliga. Det föreligger därför ell behov av konsumentupplysning på förevarande område. Det är angeläget atl statsmakterna medverkar lill att sådan konsumentupplysning kommer till stånd, förslagsvis genom Konsumentverkels försorg,

MRF har, förutom i fråga om förvärv av bilar och andra motorfordon (se avsnitt 3), inget atl erinra mot förslaget i den del det berör frågan om godtrosförvärv av anförtrodd egendom.

Sweboat- båtbranschens riksförbund

Sweboat- bätbranschens riksförbund delar utredningens uppfattning om behovet av en samlad lagreglering av rättsområdet för godtrosförvärv av lösöre, omfattande både anförtrodd och icke anförtrodd egendom.

Den praxis, som med utgångspunkt från bestämmelserna om lånat och deponerat gods i 11 kap. 4 § och 12 kap, 4 § handelsbalken i 1734 års lag har utvecklats och kommit att gälla även stöldgods, är i många avseenden oklar.

Författningsförslaget innebär klara regler som bör underlätta den allmänna handeln.

2 Exstinktion som huvudprincip

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten ansluter sig till utredningens förslag alt exstinktionsprincipen alltjämt skall vara den för svensk rätts vidkommande grundläggande principen, modifierad genom föreskrifter om lösningsrätt. Hovrätten vill avråda frän mera väsentliga avsteg frän denna hävdvunna princip. Om vindikationsprincipen skall ges ett mera långtgående inflytande, torde en ändring härvidlag böra föregås av en omfattande utredning angående förutsättningarna för godtrosförvärv även utanför området för godtrosförvärv av lösöre.

Hovrätten delar utredningens åsikt att möjligheterna till godtrosförvärv 48

inte bör göras beroende av överiåtarens (B) åtkomstsätt. Den till grund för Prop. 1985/86: 123

exstinktionsprincipen liggande hänsynen till omsättningens intressen och

synen på besittningen som legitimerande faktor gör sig enligt hovrättens

mening lika starkt gällande i fräga om exempelvis stulen som förskingrad

egendom. Dessutom undviker man att en domslol i fall då lalan föres

endasl om vindikation, där parterna i processen således är A och C, i viss

män nödgas göra en straffrältslig bedömning av en utanför processen

stående persons (B) handlande. Härtill kommer det av utredningen gjorda

konstaterandet att den straffrättsliga rubriceringen av en gärning stundtals

är mera av teoretiskt än av rent praktiskt intresse.

Stockholms tingsrätt

Tingsrätten anser övervägande skäl tala för utredningens ståndpunkt alt exstinktionsprincipen bör tillerkännas företräde framför vindikationsprincipen.

Göteborgs tingsrätt

Beträffande valet mellan de båda huvudprinciperna exstinktion och vindikation ansluler sig tingsrätten till utredningens förslag att exstinktion alltjämt bör vara huvudprincip i svensk rätt.

Anförtrott gods

Tingsrätten anser i likhet med utredningen att gällande rätt är tillfredsställande.

Icke anförtrott gods

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att de civilrätlsliga och inte de kriminalpolitiska aspekterna bör vara avgörande för valet av lösning även när det gäller stöldgods. Detta innebär att tingsrätten godtar utredningens argument mot övergång till vindikationsprincipen enbart i syfte att försvåra avsättningen av stöldgods.

RÅ

Vad beträffar innehållet i lagförslaget uppstår till en början frågan om
vilken huvudprincip - vindikationsprincipen eller exstinktionsprincipen -
som skall tas som utgångspunkt. Gällande rätt bygger på exstinktionsprin
cipen. Enligt min uppfattning bör så även vara förhållandet i fortsättning
en. Principen är sä fast förankrad i det allmänna rättsmedvetandet att det,
som tidigare hävdats från riksåklagarens sida, sannolikt skulle ställa sig
svårt för allmänheten att acceptera en lagstiftning, som bygger på den
motsatta principen. Hänsynen till omsättningsintresset måsle även starkt
understrykas. Från kriminalpolitisk synpunkt är det självfallet av intresse
om civilrättsliga regler medför att exempelvis halare får problem med att 49

4 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 123

avyttra godset. Att enbart av detta skäl övergå till vindikationsprincipen Prop. 1985/86: 123 torde emellertid vara alt gå för långt. Även om en strikt tillämpad vindika-tionsprincip i någon mån skulle bidra till att hämma hälares verksamhet torde ändock risken för upptäckt och straff vara den allt övervägande brottsförebyggande faktorn. En uppmjukning av exstinktionsregeln i syfte att stärka den ursprunglige ägarens ställning synes mig vara att föredra.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Utredningen har utförligt redovisat sina skäl alt föreslå ett bibehållande av exstinktionsprincipen och att denna skall gälla även vid godtrosförvärv av stöldgods m.m. Ur åklagarsynpunkt anserjag inte all det finns något att invända häremot. Självfallet är det angeläget att möjligheterna till godtrosförvärv av stulet gods försvåras. Ett led i detta skulle kunna vara att i stället för exstinktionsprincipen tillämpa vindikationsprincipen, dvs, en oinskränkt rätt för den bestulne att återfå sin egendom frän godtrosförvärvaren. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att det inte torde ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen vilken av dessa principer, som tillämpas.

Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län

Huvudprincip

Trots svårigheten i valet av huvudprincip framstår det som uppenbart att exstinktionsprincipen ger de minsta olägenheterna. Utredningens sammanställning över argument för och emot de två huvudprinciperna (s, 156-160) ger stöd för denna uppfattning och därtill kommer att synsättet så atl säga ligger i tiden och är accepterat i flertalet av våra närmaste grannländer.

Undantag

Del har diskuterats huruvida man skall göra undanlag från exstinktionsprincipen i det fall omstridd egendom ej varit anförtrodd (stöldfallet). En sådan lösning är olämplig efiersom den på ett negativt sätt skulle splittra huvudregeln. Förvärvarens rätt bör ej göras beroende av i efterhand gjorda - och ibland kanske subtila - juridiska bedömningar. Övervägande skäl talar för alt utgångspunkten skall vara lika oavsett hur rätte ägarens besittning upphört. Bevisbördans placering är tillfyllest för att undvika menliga resultat.

Det är här fråga om en civilrätlslig reglering. Som utredningen framhåller torde effekterna ur brottsförebyggande synpunkt bli små. Risken för att ådömas sti"aff måste för en förvärvare ha betydligt större inverkan än risken för att behöva återlämna godset. Ur åklagarsynpunkt är således förslaget av mindre betydelse,

RPS Prop. 1985/86:123

Finner all utredningen presenterat en övertygande argumentation lill förmån för den rådande exstinktionsprincipen, modifierad med en omvänd bevisbörderegel för godtrosförvärv.

BRÅ

Tillstyrker förslaget, se nedan under avsnitt 3.

RSV

Valet av exstinktionsprincipen tillstyrks. Härvid hänvisas till tidigare lämnade synpunkter från RSV som är redovisade i betänkandet (s. 145 O-

Lagförslaget som även kan komma att beröra exekutiva försäljningar måste dock anpassas till denna speciella försäljningsform. Det är nämligen inte rimligt all i alla situationer upprätthålla lika strikta regler vid exekutiv verksamhei som förslaget innebär.

Konsumentverket

Finner utredningens slutsatser vad gäller principen om exstinktion väl underbyggda och tillstyrker förslaget.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Fakultetsnämnden delar också uppfattningen, atl exstinktion av ägarens rätt lill förmån för godtrosförvärvaren bör bibehållas som huvudprincip vid alla typer av överlåtelser, dvs, även dä ägaren föriorat egendomen genom stöld och vissa andra brott. Bland de av utredningen sorgfälligt redovisade skälen för och emot denna lösning fäster fakultetsnämnden särskilt avseende vid dels att en vindikationsprincip i stöldfallen sannolikt skulle ha en ganska obetydlig effekt för motverkande av brott (och möjligen ökar risken för förstöring av konstnärligt värdefull egendom, särskilt av ädla metaller), dels att ägaren i de allra flesta fall har, eller har möjlighet att skaffa, försäkring mot förlusl av lösöre,

Sveriges domareförbund

Förbundet delar utredningens uppfattning att övervägande skäl talar för att reglerna liksom hittills skall grunda sig på exstinktionsprincipen. Såsom utredningen framhåller måste dock reglerna utformas under hänsynslagande till den ursprunglige ägarens intressen så att denne inte i oskälig utsträckning drabbas av exstinktionsprincipens följder. Erforderiiga modifikationer i principen kan åstadkommas på olika sätt. Se vidare avsnitt 3 och avsnitt 4.1.

Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer Prop. 1985/86: 123

se ovan avsniti 1

Föreningen Sveriges åklagare

Utredningen, som ingående diskuterat för- och nackdelarna med olika modeller har stannat för exstinktion som huvudprincip med en uppmjukning i form av införandet av omvänd bevisbörda, sä atl den som åberopar godtrosförvärv åläggs bevisa sin goda tro vid förvärvet. Från strikt åklagarsynpunkt väger argumentet att avsättningen av stöldgods skulle försvåras med en oinskränkt vindikation tungt. Del kan också ibland framstå som stötande att den ursprunglige ägaren skall behöva "köpa tillbaka sin egen egendom". Föreningen delar emellertid utredningens uppfattning alt civilrätten i princip måste anses överordnad kriminalpolitiska aspekter. De civilrätlsliga reglerna bör m, a,o, inte styras av kriminalpolitiska hänsyn. Det tyngsta argumentet för exstinktion som huvudprincip utgör, enligt föreningens mening, den omständigheten att exstinktionsprincipen har en lång tradition i Sverige och att den internationella utvecklingen entydigt talar för ett bibehållande härav. Det är också viktigt - som utredningen betonat - alt den allmänna omsättningen inte blir styrd av regler, som skulle försvåra den lojala verksamheten. Trots den stigande brottsligheten är det övervägande antalet transaktioner lagliga. Enligt föreningens mening innebär utredningens val av huvudprincip närmast en kodifiering av gällande rätl och genom den föreslagna bevisregeln uppnäs syftet att försöka komma till rätta med problemet alt det idag ibland är för lätt att åberopa god tro vid förvärv av stöldgods. När det gäller förvärv av anförtrott gods ställs redan nu myckel stora krav på den som invänder god tro. Utredningen, som erinrar om att en oinskränkt vindikationsregel skulle vara verkningslös i de fall dä målsäganden är okänd, hänvisar lill de möjligheter, som slöldgodslagen ger åklagaren att föra talan respektive själv besluta om godsets tagande i förvar. Enligt föreningens mening är emellertid stöldgodslagen ibland otillräcklig för att förhindra ell slötande resultat. Föreningen har med vissa reservationer tillstyrkt förmögenhetsbrottsutredningens förslag att slopa kravet på styrkt förbrott när det gäller andra förvärv än i näringsverksamhet eller som sker vanemässigl eller annars i större omfattning, dä det gäller egendom som sannolikt är hälerigods. Föreningen vill ta tillfället i akt att genom ett exempel peka på en annan komplikation som kan uppstå om exstinktionsprincipen bibehålls, A,, som var utländsk medborgare och bott några år i en liten ort i Sverige, flyttade lill silt hemland. Vid en undersökning, som tullen företog i Trelleborg anträffades i den järnvägsvagn, i vilken A:s bohag transporterades, en mängd gods. som kunde misstänkas vara stulet. Bland del gods som beslagtogs fanns ett flertal cyklar med bortslipade tillverkningsnummer, B,, som varit granne till A, i Sverige hade frånstulits en cykel av samma slag som en av de beslagtagna. Genom polisens försorg sändes B:s cykelnyckel till Trelleborg och vid kontroll visade det sig atl nyckeln passade, A, hade då redan lämnat landet och något förhör kunde inte komma till

stånd i A:s hemland, då rättshjälpsavtal saknades. Uppenbarligen var del Prop. 1985/86: 123 B:s stulna cykel som tullen anträffat. Öm A, stulit den eller om han möjligen förvärvat den i god tro kunde aldrig utredas. Det är i hög grad stötande att i det angivna exemplet stöd saknas för att kunna lämna ut cykeln till B.

Föreningen, som inte har några konkreta förslag på hur kvarstående olägenheter skall kunna undanröjas med ett bibehållande av exstinktionsprincipen, tillstyrker utredningens förslag när del gäller val av grundprincip.

LRF

Ansluter sig till huvudprincipen att exstinktion rakt igenom bevaras.

Svenska handelskammarförbundet

Slöldbrottsligheten i Sverige har på senare tid ökat i omfattning och ligger för närvarande på en helt oacceptabel nivå. Det kan inte uteslutas all de nuvarande stora möjligheterna till exstinktiva godtrosförvärv spelar en roll för avsättningen av stöldgodset och därmed främjar brottsligheten. Såsom utredningen funnit, föreligger dock ej tillräckliga skäl att överge den huvudprincip om exstinktiva godtrosförvärv som för närvarande råder i svensk rätt. Särskilt den aUmänna omsättningens intresse talar för bibehållandet av denna princip.

Folksam

Delar utredningens uppfattning att det är lämpligast att bibehålla exstinktionsprincipen såväl beträffande anförtrott gods som stöldgods.

3 Processuella frågor - aktsamhetskravet, bevisbördan

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Vad gäller utredningens syfte att undvika missförstånd i rättstillämpningen genom alt införa omkastad bevisbörda beträffande förvärvarens goda tro vill hovrätten inte bestrida att missuppfattningar i angivet hänseende om straffrättsliga respektive civilrättsliga regler kan förekomma och att dessa missuppfattningar om möjligt bör förhindras. Hovrätten anser visserligen atl utredningens förslag kan i viss mån bidra till alt missförstånd undviks men anser dock inte att förslagel kan genomföras utan modifiering.

Till en början bör konstateras att skillnader i de straffrättsliga respektive
civilrätlsliga reglerna pä ifrågavarande område kan föreligga dels vad gäller
kravet på aktsamhet, som torde vara större när det gäller godlrosförvärv
än när fråga är om ansvar för t, ex, häleriförseelse, dels vad gäller de krav 53

man ställer på bevisningens styrka. Att åklagaren har att fulll ut styrka sin Prop. 1985/86: 123 lalan är obestridligt. Atl den urpsrungliga ägaren har bevisbördan beträffande förvärvarens onda tro innebär inte att man ställer lika slora krav på hans bevisning som på åklagarens. Utredningen tycks i sitt resonemang inte helt klart ha skiljt på dessa båda regelsystem, I detta sammanhang bör även uppmärksammas regeln i 29 kap, 6 § sista meningen rättegångsbalken, som möjligen också kan bidra till missuppfattningar.

Den av uiredningen föreslagna regeln synes innebära att förvärvaren (C) med full styrka skall ådagalägga sin goda tro. Hovrätten, som ställer sig frågande till möjligheterna för en person att visa att han inte insett eller bort inse någonting, anser all regeln blir för hård mol C, Den är enligt hovrättens mening dessulom stel.

Att bevisbördan enligt gällande rätt åvilar den tidigare ägaren (A) torde inte betyda att beviskravet är vad som brukar betecknas som "styrkt". Snarare torde rättsläget vara det att en överviktsprincip tillämpas.

Hovrätten finner det ändamålsenligt att det i lagen ges en regel som klarlägger en balanserad syn på bevisläget i fråga om god tro. Hovrätten är också positiv till alt presumtionen i och för sig skall vara ond tro hos C. Enligt hovrättens mening bör emellertid presumtionen brytas om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som mera troligt att C varit i god tro än alt han varit i ond tro.

Regeln i 1 § 2 st. erhåller enligt hovrättens mening en lämpligare innebörd om orden "han visar" ersätts av "övervägande skäl talar för".

Stockholms tingsrätt

Det förslag lill omkastad bevisbörda som utredningen framlägger torde i praktiken knappast medföra nägon större förändring. Även om det nu i första hand ankommer pä ägaren att styrka ond tro hos förvärvaren anpassas beviskravet efler omständigheterna i det enskilda fallet. Tingsrätten vill dock ansluta sig till förslaget i denna del, bland annal därför all omkastad bevisbörda gör det svårare för förvärvare av stöldgods att freda sig.

Göteborgs tingsrätt

Del problem som diskuteras i fråga om bevisbördans fördelning gäller om A skall visa att C har varit i ond tro eller om C skall visa att han varit i god tro.

En helt annan fräga är vilka aktsamhelskrav som bör ställas. Som ett aktsamhelskrav kan t. ex. gälla att C före förvärvet skall ha gjort en viss kontroll. Om han har underlåtit kontrollen anses han inte kunna göra ett godtrosförvärv. Häri ligger ingen fördelning av bevisbördan. Det är först om tveksamhet råder i fråga om kontrollen sketl eller ej som bevisbördan aktualiseras.

Ett annat sätt att ställa aktsamhelskrav är att man i rättspraxis utgår från
vissa schabloniserade anlaganden, t.ex. all den som köper en guldklocka
på Sergels torg för ett myckel lågt pris är i ond tro. Bevisbördan kan i 54

denna situation aktualiseras på olika sätt. Ett är om frågan ställs huruvida Prop. 1985/86: 123 överlåtelsen skedde på Sergels torg och vilket priset var. Etl annat är om osäkerhet råder huruvuda C insåg att klockan var av guld och att priset var mycket lågt.

Tingsrätten finner det svårt alt ange rationella skäl för den ena eller den andra lösningen när det gäller fördelningen av bevisbördan. Möjligen kan sägas att C, som själv har deltagit i den aktuella transaktionen, bör ha lättare att visa vad som verkligen har skett. Det skulle därmed vara rimligare atl lägga bevisbördan på denne.

Däremot tvivlar tingsrätten på atl en sädan fördelning av bevisbördan skulle ha nägon kriminalpolitisk betydelse. Författningens utformning i denna del lär knappast försvära omsättningen av stöldgods och inte heller ha nägon moralbildande effekt. Däremot kan möjligen det yrkesmässiga häleriet och Sergels-torghandeln motverkas genom ytterligare skärpta aktsamhelskrav. Enligt tingsrättens mening är del nämligen oftast aktsam-hetskraven som besiämmer ulgången i en tvist, medan bevisbördans fördelning mera sällan fäller avgörandet.

RÅ

Utredaren har i sitt förslag valt att kombinera exstinktionsprincipen med en regel innebärande att förvärvaren i civilrättsligt hänseende har alt bevisa att han varit i god tro när han fått egendomen i sin besittning. En sädan regel skulle, enligt vad som anförs, inte vara avsedd att medföra någon drastisk förändring i förhällande till gällande rättsläge utan närmast vara en begränsad justering till förmån för den ursprunglige ägaren. Övervägande skäl talar enligt min mening för förslaget i denna del. Även om skillnaden i förhållande till nuvarande rättsläge inte kan antas bli av någon avgörande betydelse medför den föreslagna regeln en förskjutning till förmån för den ursprunglige ägaren. Förändringen torde som utredaren anfört ha stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Ändringen kan även förväntas bidra till att förvärvaren iakttar större försiktighet och alt avsättningen av stöldgods därigenom försvåras.

Även om den förordade bevisregeln antagligen har sin största betydelse när det gäller stöldgods och liknande bör den i enlighet med utredarens förslag gälla inte bara ej anförtrott gods. Skilda regler för anförtrott gods och annat gods skulle kunna medföra olägenheter. En förvärvare. som har utfört en undersökning på grund varav han normalt skall anses vara i god tro skall inte behöva försättas i sämre bevisläge bara därför atl godset exempelvis frånstulits ägaren.

En av anledningarna till utredarens förslag om omkastad bevisbörda har
angivits vara alt det från olika häll hävdats att det med nuvarande ordning
är alltför lätt för förvärvare av stulen egendom att komma med förklaringar
som tas till intäkt för påstående om god tro. Detta skulle framförallt vara
förhällandet när talan om ansvar för häleri eller häleriförseelse förs samti
digt med en civilrätlslig talan om återfående av egendomen utan lösen.
Förslaget i denna del syftar därför även till all undvika missförstånd
rörande skillnaden mellan den civilrättsliga och den straffrättsliga bedöm- 55

ningen. Enligt min uppfattning har utredaren fog för den kritik han anfört Prop. 1985/86: 123 mol rättstillämpningen i domstolarna i denna del. En i lagstiftningen inskriven omkastad bevisbörderegel skulle på ett klart sätt ange att frågan om godtrosförvärv skall prövas efter olika måttstockar, beroende på om det är en civilrättslig eller straffrättslig bedömning som skall göras.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Utredningen föreslär en omkastad bevisbörda vid den civilrätlsliga prövningen av god tro. Rent principiellt ställer jag mig tveksam till regler om omkastad bevisbörda. Fråga är om inte samma effekt kan näs genom att i rättstillämpningen stränga krav uppställes på en förvärvares undersökningsplikt som förutsättning för god tro. En bestämmelse om godtrosförvärv kunde utformas så som skett i det förslag frän 1973, som redovisas i Bilaga 2 i betänkandet (s. 215), 1 praktiken föreligger dock redan idag rent faktiskt en omkastad bevisbörda, 1 rättsfallet NJA 1966:594 uttalar RÅ (s, 600): "i civilrättsligt hänseende torde köparen i många fall kunna åberopa god tro endast om han på visst sätl aktivt sökt utröna huruvida säljaren ägt överlåta godset", I rättspraxis har kraven på aktsamhet vid godtrosförvärv ställts höga. Uiredningen har uttalat att avsikten med införandet av en regel om omkastad bevisbörda inte är att åstadkomma någon mera drastisk förändring i gällande rättsläge utan blott alt framhäva den ordning som i och för sig redan gäller. Enligt min uppfattning kan en bestämmelse om omkastad bevisbörda vara av värde inte minst som en markering av de krav, som slälls på den, som hävdar god tro.

Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län

Den renodlade exstinktionsprincipen är oacceptabel dä den kan försätta den som förvärvat egendom i ond tro i en i förhållande till rätte ägaren gynnsam position. Uiredningen föreslår här en regel om omvänd bevisbörda. Inom straffrättens område bör sädana lösningar ej förekomma, men när det gäller civilrätlslig reglering av en typ av rättshandling där försiktighet hos förvärvaren alltid är påkallad, torde några sädana betänkligheter ej kunna anföras. Denna lösning kan också - när den blir allmänt känd - få en "folkpedagogisk" effekt dvs. att allmänheten blir uppmärksammad på nödvändigheten av att noga informera sig om överlåtarens fång och möjligen även säkra bevisning härom.

Länsåklagarmyndigheten i Hallands län

Förslaget om omkastad bevisbörda för den som gör gällande godtrosförvärv är congenialt, Omsättningsinlressel läderas knappast och viklen av tillbörlig aktsamhet i valet av avtalspartner understryks. Längre i tillgodoseende av det kriminalpolitiska intresset saknas det anledning att gä.

BRÅ Prop, 1985/86:123

BRÅ begränsar sig till frågan om godtrosförvärv av stöldgods,

I BRÅ-promemorian (1978: 1) Sakhäleri m,m, utarbetad av en arbetsgrupp inom ramen för BRÅs översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet väcktes frågan om inte en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen i fråga om godtrosförvärv av lösöre i vissa fall skulle förstärka en eftersträvad allmänpreventiv effekt av bl, a. häleribestämmelserna (a a s 63 fO, Arbetsgruppen anförde, alt en skärpning av bestämmelsema om godtrosförvärv av lösöre vore angelägen för att bättre tillgodose kriminalpolitikens önskemål.

Utredningens förslag innebär en viss skärpning. En förvärvare av lösöre från en överlätare som inte hade rätt att disponera över egendomen skall inte anses ha varit i god tro om han inte visar att så var fallet. Enligt gällande rätt kommer det an pä egendomens ägare att styrka ond tro hos förvärvaren om den förre skall kunna behålla sin rätl till egendomen. Bevisbördan omkastas alltså och förslaget innebär en lätt modifiering av exstinktionsprincipen.

Effekten av en sådan förändring kan förväntas skärpa uppmärksamheten hos förvärvare av lösöre och därmed ha en positiv verkan ur kriminalpolitisk synpunkt. Man kommer ifrån den situationen som kan verka stötande att den som frånstulits egendom alltid måste köpa denna tillbaka om han vill ha den åter och inte kan styrka ond tro hos en som förvärvat stöldgodset. Vidare uppnås en viss hämmande effekt på mindre nogräknade förvärvare. Dessutom kan en viss uppmjukning av exstinktionsprincipen sägas innebära elt närmande till övriga nordiska länder, även om en s, k, nordisk rättslikhet inte heller genom detta förslag uppnåtts,

BRÅ tillstyrker förslaget,

RSV

Gäldenärs goda tro vid utmätning

Kronofogdemyndighet kan med tillämpning av bestämmelserna i 4 kap, 18-19 §§ utsökningsbalken (UB) utmäta egendom i gäldenärens besittning även om tredje man gör anspråk på denna. När utmätt gods anträffats hos gäldenären kan utsökningsbalkens regler om presumtion för äganderätt komma i konflikt med det nu framlagda lagförslagels strängare regel om bevisskyldighet för förvärvaren (gäldenären) om att denne var i god tro. Följande exempel illustrerar vad som kan hända.

En kronofogdemyndighet utmäter viss egendom hemma hos gäldenären
C, Egendomen har av gäldenären tidigare förvärvals av B som saknade rätt
att förfoga över den. Kronofogdemyndigheten utgår då enligt 4 kap. 18 §
UB från atl C är ägare till egendomen, om det inte vid förrättningen
framgår att utmätningsobjeklel tillhör tredje man. dvs. A, Sker utmätning
en trots att A påstår sig ha bättre rätt till den utmätta egendomen, skall
kronofogdemyndigheten om skäl föreligger enligt 4 kap. 20 § UB förelägga
A att väcka lalan mol sökanden och C, Vid en sådan lalan åligger det enligt
gällande rätt A att visa att C varit i ond tro. Enligt förslaget innebär den
omkastade bevisbördan alt gäldenären C skall visa sin goda tro. 57

Medverkar han inte torde det åligga borgenären att försöka styrka detta Prop. 1985/86: 123 förhållande.

Det är fullt tänkbart att gäldenären C varit i god tro vid förvärvet men atl han vägrar atl medverka genom att visa detta. Sökanden, som helt är beroende av gäldenärens samarbetsvilja, kan dä få mycket svårt att i gäldenärens ställe styrka denna goda tro.

Exemplet illustrerar hur del i praktiken kan visa sig vara omöjligt för en .borgenär att få gäldenärens medverkan genom atl ta fram bevisning. Tredje mans rätt garanteras i det exekutiva förfarandet genom att han alltid har möjlighet att anföra besvär över utmätningsbeslutet eller väcka talan vid lingsräti mot parterna angående äganderätt till den utmätta egendomen. Den sistnämnda möjligheten atl väcka talan kan göras trots att något stämningsföreläggande inte meddelats i utsökningsmålet. Se RSVs rättsfallssamling, serie C (RIC) 15/84 II.

I det kommande lagstiftningsarbetet bör beaktas att utsökningsbalkens presumlionsbeslämmelse tar över den omvända bevisbördan. Härvid kan övervägas en beslämmelse, som med hänvisning lill reglerna i 4 kap. 17-23 §§ UB, undantar 1 § i lagförslagel vid exekutiv verkställighet.

Köparens stäUning vid exekutiv försäljning

Köparens ställning vid exekutiv försäljning regleras i 14 kap. UB, då främst i 1 och 4%%. Därför citerar det remitterade betänkandet på sidan 194 proposition 81: 8 med 1980/förslag till ulsökningsbalk, vari redovisas att en godtroende exekutivköpare blir skyddad mot tredje mans äganderättsanspråk, när han får egendomen i sin besittning. Trots att fråga om god tro vid exekutiva försäljningar varit uppe lill behandling vid utsökningsbalkens tillkomst skall den exekutive köparens situation beröras här. Detta görs mot bakgrund av önskemålet om att köparens situation måste vara så okomplicerad som möjligt. Bl, a, bör begreppet godtroende köpare definieras. Problematiken kan utvecklas mol bakgrund av följande silualion som nämligen är fullt tänkbar.

En kronofogdemyndighet utmäter ett antal travhästar vilka omhändertas för värdhållning. Kostnaden härför utgörs av s, k, särskild avgift som skall las ut ur köpeskillingen vid den exekutiva försäljningen. Efter kungörande av auktionen i pressen klagar tredje man till hovrätten som inte meddelar inhibition enligt 18 kap. 12 § UB. Anledningen härtill kan vara att domstolen antingen vid prövningen inte finner anledning att meddela inhibition eller helt enkelt inte hinner pröva innehållet i den inkomna skrivelsen. Kronofogdemyndigheten säljer hästarna på den utsatta auktionsdagen och upplyser härvid om de förekommande besvären.

Exemplet kunde även gjorts så atl tredje man i stället för att klaga väckte talan vid tingsrätt mot sökanden och gäldenären, Inhibition kan inte meddelas i denna situation.

Även om det är vanligt att överrätt meddelar inhibition kan det inte
regelmässigt förutsättas att sädan alllid lämnas. Besvären kan nämligen gg

förefalla omotiverade samtidigt som kostnaderna för del utmätta, t.ex, Prop. 1985/86: 123 travhästarna, är så slora så alt en inhibkion är till stor nackdel för parterna. Vidare kan inte tingsrätt meddela inhibition vid talan om bättre rätl. Därför är del mycket angelägel alt frågan om god tro vid exekutiv försäljning belyses mot bakgrund av situationerna när besvär finns över dels utmätningen, dels exekutiv försäljning av gods som inte avhämtats.

Beträffande den förstnämnda situationen reglerar lagförslaget inte när köpare vid exekutiv försäljning är i god tro. Är så inte fallet i det ovannämnda exemplet tar köparen en stor risk eftersom tredje man kan göra anspråk på hästarna utan att vara lösenskyldig. Del är dessutom tveksamt om köpare, som anses ha varit i ond tro vid exekutivt köp, kan åberopa 14 kap, 4 § UB för att få återbetalning från gäldenär eller borgenär. Under alla förhållanden tar köparen en risk eftersom det i praktiken kan vara svårt att få ut en fordran från gäldenären. Detsamma gäller även eventuellt krav mol borgenär när köpeskillingen redovisats. Borgenären kan t, ex. vara bosall i utlandet, vilket gör det svårt att rikta betalningsanspråk mot honom och styrka hans onda tro enligt 14 kap. 4 § andra styckel UB.

Leder en vid försäljningstillfällel lämnad upplysning om förekomsten av inkomna besvär till att köpare vid exekutiv försäljning anses vara i ond tro, uppkommer etl för köparen och kronofogdemyndigheten synnerligen olyckligt rättsförhållande. Hur skall en kronofogdemyndighet kunna upplysa om besvär i ett mål och samtidigt uppmuntra till god budgivning? Hur slor är kronofogdemyndighets upplysningsskyldighet i samband med exekutiv försäljning? Inverkar eventuell ond tro på prövningen av avgivet bud som skall göras enligt 9 kap. 4 § UB? Svaren på dessa frågor är viktiga i den praktiska tillämpningen.

1 den andra situationen, vilken omnämnts lidigare, gäller att även om själva utmätningen inte överklagas besvär kan anföras av utomstående över försäljningen. För närvarande fär bestämmelsen i 14 kap. 1 § UB konsekvensen att köpare mäste vara i god tro när han tar exekutivt såld egendom i sin besittning. Överklagar tredje man en exekutiv försäljning innan godset avhämtats anses godtrosförvärv inte ha ägt rum. Detta framgår av den redovisning av gällande rätt som finns i Kommentaren till utsökningsbalken, vilken utgetts av Walin m, fl, (s, 491 f).

Vid exekutiva auktioner hämtas vanligen del inropade godset omedelbart av köparen. Skrymmande gods kan av praktiska skäl under viss tid kvarlämnas på auklionsstället i avvaktan pä transport. Enligt 9 kap, 5 § UB kan kronofogdemyndighet ge anstånd med betalning av inropat gods. Detta får då inte lämnas ut lill köparen förrän full betalning eriäggs. Vid försäljning under hand går det alltid viss tid mellan godtagande av bud och utlämnande av det sålda godset. Enligt RSVs mening talar myckel för att tradilionskravet inte behöver vara uppfyllt för att nägon skall vara i god tro.

Eftersom del är angeläget att exekutivförvärvarens rättsskydd är sä gott
som möjligt förordas att ond tro inte skall kunna anses föreligga i samband
med exekutiv försäljning i nägon av de bägge situationerna. Går inte detta
att genomföra bör i vart fall inte bestämmelsen om den omkastade bevis
bördan i 1 § andra stycket lagförslaget gälla. Precis som vid utmätningssi- 59

lualionen bör det även i försäljningssituationen vara tredje man som skall Prop. 1985/86: 123 styrka ond tro.

Konsumentverket

Konsumentverket framhöll i yttrande 1982-10-14 lill utredningen att det finns skäl att anlägga en differentierad syn pä vilka krav som skall ställas pä förvärvaren i olika fall av godtrosförvärv. Avgörande betydelse borde tillmätas förhållandet om förvärvaren eller den frän vilken förvärvet görs är näringsidkare. Sker elt förvärv från en näringsidkare som erbjuder egendomen i sin näringsverksamhet borde ingen mera långtgående undersökningsplikt normalt åläggas konsumenten. Den enskilde borde kunna utgå ifrån att varor som erbjuds i den reguljära handeln är rättmätigt åtkomna, framhöll verket.

Utredningen föreslår nu en generell regel med innebörd att förvärvaren skall anses vara i god tro endast om han kan visa att han varken insett eller med hänsyn till omständigheterna bort inse att överlåtaren saknade rätt alt förfoga över egendomen. I den allmänna motiveringen till regeln anförs att beviskravet dock inte kan sättas särskilt högt vid en privatpersons köp i den reguljära handeln. En stulen sak som förvärvats under sädana omstän-'digheler bör enligt utredningen kunna presumeras ha skett i god tro, såvida inte tungt vägande argument kan anföras till förmån för en annan mening (s. 180).

Konsumentverket tillstyrker en regel om omvänd bevisbörda vid förvärv näringsidkare emellan och vid förvärv mellan privatpersoner. För konsumentköpens del, dvs, huvudsakligen de fall där privatpersoner förvärvar egendom från näringsidkare eller genom kvalificerad förmedling av näringsidkare (se verkets nämnda skrivelse), bör dock — i enlighet med vad utredningen själv funnit - tvärtom presumeras atl förvärvet skett i god tro. Det stora antalet konsumentköp gör att denna presumtion för god tro sannolikt får slor praktisk betydelse. Regeln bör därför komma till uttryck direkt i lagtexten, Detla skulle exempelvis kunna ske genom att 1 § kompletteras med ett tredje slycke med följande lydelse:

"Har egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk förvärvats av en konsument från en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet, skall förvärvaren dock anses ha varit i god tro om han inte med hänsyn till omständigheterna bort inse att överlåtaren saknade rätt att överlåta egendomen. Motsvarande gäller även när förvärvet skett genom förmedling av en näringsidkare som ombud för en säljare,"

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Vad gäller frågorna om vem som skall ha bevisbördan för förvärvarens

goda tro och vilka aktsamhelskrav, som skall ställas på förvärvaren, bör

det tydligare än vad som framgår av betänkandet (t, ex. på s. 166, 181 f,

184, 198 och 203) observeras, att del är fräga om två olika spörsmål. Vilket

aktsamhelskrav som skall ställas åren rättsfråga, som bör diskuteras skild

från frågan om vem som har bevisbördan för de faktiska omständigheter- 60

na.

Liksom utredningen anser fakullelsnämnden att ÄraverpÅaA7.yflm/7ef för Prop. 1985/86: 123 godtrosförvärv bör ställas högre än de krav som avgör om en förvärvare av egendom gjort sig skyldig till häleriförseelse. I vissa fall, t. ex. där egendomen är sådan att den ofta säljs på avbetalning med ägarförbehäll (ätertagandeförbehåll) eller ofta stjäls, bör förvärvaren vidta särskilda undersökningsåtgärder för att förvissa sig om överlätarens rätt alt disponera över egendomen. Detla framgår ocksä redan av etablerad praxis.

Någon anledning atl i lag eller motiv försöka i detalj precisera vilka krav som skall ställas på förvärvaren finns inte. Domstolarna har bättre möjligheter alt i konkreta fall mejsla ut den rättsregel som bör gälla. För en viss restriktivitet från lagstiftarens sida talar ocksä att vissa för undersökningsplikten relevanta omständigheter - såsom förändringar i bilregistreringens uppläggning - kan påverka undersökningspliktens innebörd. Lagförslagets hänvisning i 1 § andra styckel till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt kan frän denna synpunkt godtas. Däremot kan anmärkning göras mot motivens hänvisning lill den aktsamhet och försiktighet som skulle ådagalagts av en bonus pater familias (se bet, s. 182). "Den gode familjefadern" lorde inte bara vara en alltför vag figur för alt tjäna till ledning. I den mån förebilden alls har någon stadga, hänför den sig närmast till vad som är etl genom-snittsupplrädande bland förståndigt folk. Frågan arom inte spörsmålet om god tro i än högre grad är vad som gäller culpabedömningen inom skadeståndsrätten bör ge utrymme för en strängare bedömning. Domstolarna bör vara fria alt skärpa aktsamhetskraven för god tro utan att vara bunden av den oklara figuren "bonus pater familias".

Utredningens förslag innebär ett visst tillmötesgående av kriminalpoli
tiska önskemål om ökade möjligheter till vindikation pä det sättet alt
förvärvaren får bevisbördan för alt han varit i god tro vid sitt förvärv (s.
169 f och 181 fO, Som framhållits ovan mäste själva bevisbördefrägan
principiellt hållas isär från aktsamhetsbedömningen. Bevisbördefrågan -
liksom bevisvärderingen - gäller vilka faktiska omständigheter som skall
läggas till grund för aktsamhetsbedömningen. Visserligen kan en bevis
börda på förvärvaren stödjas på att han och inte ägaren, som gått miste om
egendomen, har den bättre möjligheten att utreda omständigheterna vid
förvärvet. Oavsett vem som bär bevisbördan är det naturligt att som en för
förvärvaren negativ omständighet vid bevisvärderingen beakta, att han
inte vill ge fullständiga uppgifter för sakens belysning. Det förhållandet alt
aktsamhetsbedömningen i vissa fall kan bygga på en undersökningsplikt
för förvärvaren gör det också naturiigt, atl bevisbördan för vilka aktiva
åtgärder som vidtagits av förvärvaren bör ligga på hans sida. Det torde
emellertid vara alt gä för långt, att som en enda huvudregel föreskriva, att
bevisbördan för de omständigheter, som skall läggas lill grund för prövning
av den goda tron. läggs på förvärvaren. Om ett förvärv skell för länge
sedan kan det vara förklarligt, att förvärvaren inte kan ge upplysningar om
omständigheterna vid hans förvärv. Särskilt tydliga blir svårigheterna pä
förvärvarens sida om förvärvaren rent av skulle ha avlidit, och ett anspråk
från en tidigare och kanske bestulen ägare skulle framställas mot hans
dödsbo. Det torde vara atl gå för långt atl utgå från atl godtrosförvärv inte 61

skett, för den händelse någon utredning om omständigheterna överhuvud- Prop. 1985/86: 123 taget inte kan åstadkommas. En sådan regel skulle för övrigi påtagligt avvika frän en eljest inom sakrätten gällande huvudprincip, att besittning till egendom ger presumtion för rättmätigt innehav.

Fakullelsnämnden anser sålunda, att - om en enda grundregel skall uppställas i fråga om bevisbördan för omsiändigheterna vid ett förvärv -bevisbördan bör ligga på den tidigare ägaren för att förvärvet inte skett i god tro. Emellertid måste huvudregelUi som illustrerats strax härovan, förses med åtskilliga modifikationer som i vissa lägen lägger en bevisbörda pä förvärvaren, 1 varje fall riskerar utredningens förslag att leda lill en för stel och i vissa lägen olämplig reglering. De jämförelser som utredningen gjort med vissa andra lagregler om omkastad bevisbörda är för övrigt inte heller alltid träffande; jämförelserna kan i varje fall inte vara avgörande. Fakultetsnämndens slutsats blir därför, att någon lagregel om bevisbördan inte bör införas utan att frågan liksom hittills får hanteras av domstolarna,

Sveriges advokatsamfund

Att direkt i lagtexten inskriva en bevisregel, enligt vilken det skulle ankomma på förvärvaren atl styrka sin goda tro vid förvärv av lösöre som frånhänts ägaren, anser samfundet betänkligt. Sedan den fria bevispröv-ningens princip infördes i svensk rätt har frågan om bevisbördans fördelning i hithörande fall blivit av mindre betydelse. Även om det i princip enligt gällande rätt ankommer på godsets ägare att styrka ond tro hos förvärvaren, åvilar det redan nu förvärvaren att visa att transaktionen som sädan är fullt normal eller att han vidtagit rimliga åtgärder för alt förvissa sig om sin fångesmans rättstitel eller behörighet.

Mot den i den föreslagna lagtexten inskrivna bevisbörderegeln talar också det förhällandet att det i betänkandet förutsätts att man även i fortsättningen skall godtaga förvärvarens påstående om god tro, därest förvärvet framstår som fullt normalt genom att förvärvet skett på offentlig auktion eller frän yrkesmässig försäljare med fasl driftsställe eller under liknande förhållanden. Den föreslagna regeln om bevisbördans fördelning kan under sådana förhållanden komma att tillämpas pä elt sätt som inte varit avsett.

Enligt samfundets mening bör domstolarna utan att vara bundna av någon i lagtexten inskriven bevisbörderegel ha att i varje särskilt fall med beaktande av omsiändigheterna kring förvärvet ta ställning till frågan om förvärvaren varit i god tro,

Sveriges domareförbund

Större betydelse än rätten till lösen för att modifiera exstinktionsprincipen
torde tillämpningen av själva godtrosrekvisitet ha, 1 rättspraxis ställs för
hållandevis stora krav pä god tro hos förvärvaren. Kravet anpassas till
förhållandena i det enskilda fallet. 1 misstänkta situationer kan det utfor
mas som en ren undersökningsplikt. Härigenom blir del möjligt alt åstad
komma en tillämpning av exstinktionsprincipen som medför att den ur- 62

spmnglige ägarens iniressen kan beaktas. Förbundet har ingen erinran mot Prop. 1985/86: 123 den utformning som regeln om god tro har fått i utredningens förslag. Del bör dock understrykas alt det även i fortsättningen blir en uppgift för rättstillämpningen alt ge innehåll åt regeln genom att avgöra hur högt kravet pä god tro skall ställas i olika situationer,

Förbundel ansluter sig till utredningens förslag i 1 § alt det skall ankomma på förvärvaren att styrka sin goda tro. Del framstår som riktigt att den som påstår sig ha förvärvat egendom i god tro får klargöra hur det har gått till vid förvärvet. Detla innebär å andra sidan inte att varje person vars äganderätt ifrågasätts ulan vidare skall behöva presentera sin bevisning. Den påstådde rätte ägaren måste givelvis primärt först på ett övertygande sätt ange omständigheter som utvisar att egendomen är hans.

Ledamöterna Blomstrand, Lenter och Palm är skiljaktiga i fråga om förslaget all bevisbördan för god tro skall läggas på förvärvaren. De anför följande.

Vi ifrågasätter om den föreslagna bevisbörderegeln är erforderlig eller ens lämplig. Enligt utredningens egna uttalanden (s. 179) är inte avsikten med förslaget alt man skall åstadkomma någon mer drastisk förändring i gällande rättsläge. Vad det är fråga om är att på ett mer påtagligt sätt framhäva den ordning som i och för sig redan gäller.

Vi delar uppfattningen atl en bevisbörderegel av den föreslagna arten knappast ändrar rättsläget i någon märkbar mån. Som framhålls i förbundels yttrande torde det vara styrkan i kravet på god tro som är avgörande i de flesta fall. Till skillnad frän utredningen anser vi emellertid att den omständigheten atl den föreslagna ändringen i reglema inte ändrar rättsläget talar emot att förslaget genomförs. Alt ändra reglerna förefaller också vara en egendomlig metod för att undanröja missförstånd om innebörden av gällande rätt,

Uiredningen har inte påvisat några olägenheter av vikt med den bevisbörderegel som har utbildats i praxis. Den föreslagna nya regeln kan - i den män den alls får nägon betydelse - antas medföra negativa verkningar från omsättningens synpunkl. Förvärvaren blir nämligen nödsakad att i ökad omfattning försäkra sig om bevis för sin åtkomst av godset. Överlå-telselransaktionerna kan dä befaras bli mer omständliga. Det är härvid atl märka att bevisskyldighelen förutsätts vara obegränsad i liden. Även om dessa negativa verkningar i de flesta fall inte torde bli allvarligare än atl de i och för sig kunde accepteras, uppvägs de enligt vår mening inte av några fördelar med den föreslagna bevisbörderegeln. Vi avstyrker därför förslaget i denna del.

Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer

Anser att exstinktionsprincipen förenad med en omkastad bevisbörderegel innebär bl. a. förbättrade möjligheter för polisen att återställa genom brott åtkommen egendom lill rätt ägare.

Föreningen Sveriges åklagare Prop. 1985/86:123

Föreningen tillstyrker utredningens förslag om en omkastad bevisbörda så att en förvärvare inte skall anses vara i god tro med mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt bort inse att överiåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Enligt föreningens uppfattning bör man så långt möjligt undvika att införa lagregler med omkastad bevisbörda. Vid valet mellan den föreslagna regeln och en ' oinskränkt vindikationsregel är emellertid föreningen beredd att godta förslaget; dock med den viktiga reservationen alt de föreslagna preskriptionsreglerna ocksä intas i lagen. Som nämnts inledningsvis skulle en omkastad bevisbörda delvis lösa problemet med att det ibland kan le sig för lätt alt åberopa god tro vid förvärv av stöldgods.

Föreningen ansluler sig till utredningens förslag att i likhet med gällande rätt god tro skall föreligga såväl vid överiåtelsen som vid besiuningsöver-gången. De omständigheter som skall beaktas vid bedömningen har enligt föreningens mening fått en lämplig avvägning på det sätt som de beskrivits i 1 § andra st, i den föreslagna lagtexten. Föreningen vill i detla sammanhang understryka vad som anförts i specialmotiveringen när det gäller fall då avsevärd tid förflutit efter förvärvet, Kravel för att förvärvaren skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet kan i sådana fall inte ställas särskilt högt. Enligt föreningens mening kan man inte i alla situationer kräva skriftlig dokumentation på förvärvet, framför allt om det gäller massproducerad vara som inköpts i butik,

Sveriges köpmannaförbund

Tillstyrker förslaget,

SHIO-Familjeföretagen

Tillstyrker förslaget,

LRF

I svensk rätt har sedan gammalt och av hävd såsom huvudprincip gällt att den som gör ett påstående också har att visa påståendets riklighet, I straffprocessen betraktas den tilltalade som oskyldig tills motsatsen bevisats, I en tvisteprocess tappar käranden käromälet om han inte kan styrka sin lalan, 1 elt tidigare remissyttrande över SOU 1983:60 har LRF vänt sig mot Ekobrottskommissionens förslag alt den som förvärvar egendom eller mottar betalning från någon som sedan försätts i konkurs mäste bevisa att han var i god tro beträffande konkursgäldenärens sufficiens dä transaktionen gjordes.

LRF hyser förståelse för de bevekelsegrunder som ligger bakom försla
gel om omvänd bevisbörda men finner del tveksamt om situationen moti
verar en total, generell omkastning av bevisbördan. De syften som ligger 4
bakom detta förslag synes allmänt sett kunna tillgodoses med etl bibehål-

lande av nuvarande huvudprincip kompletterad med en presumtion för ond Prop. 1985/86:123

tro i vissa fall; exempel härpå lämnas av utredningen själv, LRF finner skäl

tala för att det under det fortsatta lagstiftningsarbetet överväges om en

sådan lösning är möjlig med hänsyn till lagtekniska och andra aspekter.

Skulle denna väg inte visa sig framkomlig synes förslaget vara atl föredra

framför gällande regler.

Svenska handelskammarförbundet

Den lösning utredningen anvisar för att minska möjligheterna att göra oberättigade exstinktiva godtrosförvärv är att lägga bevisbördan på förvärvaren. En sädan omkastning av bevisbördan kan principiellt sett inge vissa betänkligheter. Även om det redan existerar regler, där bevisbördan är omkastad, bör nya sådana införas endast om goda skäl föreligger, Handelskammarförbundet menaratt det pä grund av nödvändigheten att bekämpa stöldbrottslighelen finns behov av en viss skärpning av de krav som slälls för att en köpare av stöldgods skall göra ett exstinktivt godtrosförvärv. Den föreslagna bevisbördeplaceringen kan därför accepteras. Förslaget innebär ju även att bevisbördan kommer att vara placerad hos den part som har störst fördel av regeln och dessutom torde ha de största möjligheterna att presentera bevisning. Enligt Handelskammarförbundets mening bör dock klarare anges hur den ålagda bevisbördan skall uppfyllas. Exempelvis kunde uttryckligen anges, att beviskravet är uppfyllt om förvärvaren kan visa att egendomen köpts i den etablerade handeln.

MRF

Bilar och andra motorfordon intar en särställning jämfört med andra kapitalvaror såtillvida som motorfordon är registreringspliktiga. Genom en sä enkel ålgärd som ett telefonsamtal lill länsslyrelsens bilregisteravdelning kan en presumtiv förvärvare av ett motorfordon få uppgift om de tre senast antecknade ägarna till fordonet. Förvärvaren kan därefter ta kontakt med tidigare ägare för kontroll av att överiåtaren äger förfoga över fordonet.

Förbundet anser att en sådan undersökningsåtgärd bör vara ett krav för att förvärvaren skall anses vara i god tro vid förvärv av motorfordon från den som icke yrkesmässigt handlar med bilar.

Förbundet hemställer om att det nu anförda kommer till uttryck i regeringens proposition.

Förbundet har i övrigt inget alt erinra mot förslaget i den del det berör frågan om godtrosförvärv av anförtrodd egendom.

Sveriges Juvelerare- och guldsmedsförbund

Vi har huvudsakligen studerat belänkandet i de delar som behandlar godtrosförvärv av stöldgods.

Den föreslagna överflyttningen av bevisbördan från den som ifrågasätter
godtro till den som vill hävda godtro synes rimlig, varför vi tillstyrker att
förslaget i denna del läggs till grund för lagstiftning. 65

5 Riksdagen 1985/86. I .faml. Nr 123

Sweboat-båtbranschens riksförbund Prop. 1985/86:123

Sweboat instämmer i del av uiredningen påpekade förhållandet att del vid förvärv av stulen egendom hittills har varit för enkelt för förvärvaren hävda god tro. Dä allmänne åklagaren för talan mot förvärvaren för häleri eller häleriförseelse i den straffrättsliga delen av en process, föreligger även en civilrättslig del om återfående av egendomen utan lösen. Denna talan (det enskilda anspråket) som kan föras av åklagaren eller målsäganden själv, grundar sig på om förvärvaren har gjort ett godtrosförvärv eller ej. Det enskilda anspråket skall ej vara beroende på utgången i ansvarsfrågan, vilket dock synes ha blivit praxis, då olika bedömningsgrunder mäste tillämpas i fräga om aktsamhetskravet i de civil- och straffrättsliga delarna, 1 den civilrätlsliga delen skall kraven på förvärvarens aktsamhet ställas högre. Detta förhällande framträder klarare med den av utredningen föreslagna omvända bevisbördsregeln där förvärvaren skall visa att det rör sig om ett förvärv i god tro.

Den föreslagna bevisbörderegelns placering är till fördel för den ursprunglige ägaren men själva beviskravets styrka har ej höjts.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

Frän polis- och äklagarhåll samt av försäkringsbolagen har ofta kritiserats alt tillämpningen av gällande godtrosregler medför att den rätte ägaren endast undantagsvis får tillbaka sin egendom. Detta gäller särskilt när det är fråga om stulen egendom. Det har ofta visat sig svårt för den ursprunglige ägaren alt bevisa ond tro hos en senare förvärvare. Mot denna bakgrund finner riksförbundet det tillfredsställande alt utredningen föreslär en omkastad bevisbörda, dvs, en senare förvärvare skall bevisa alt han i god tro förvärvat egendomen. Förhoppningsvis kommer därmed även försäljning av stöldgods att försvåras.

Folksam

Folksam delar utredningens uppfattning om att det är lämpligast att bibehålla den s, k, exstinktionsprincipen säväl beträffande anförtrott gods som stöldgods samt att införa en regel om omkastad bevisbörda. En sådan bevisbörderegel bör kunna leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när det gäller handel med egendom som kan misstänkas vara stöldgods.

4 Lösen

4.1 Rätt till lösen

Hovrätten över Skåne och Blekinge

I likhet med utredningen (s, 188) anser hovrätten att övervägande skäl talar
för ett bibehållande av en generell lösningsrätt. Förslaget tillstyrkes i
denna del. Ett starkt skäl har vid detla ställningstagande varit att det till
lösningsrätten kopplas en regel om preskription, 66

Stockholms tingsrätt Prop, 1985/86:123

Har inget atl erinra mot förslaget,

Göteborgs tingsrätt

I likhet med utredningen anser tingsrätten att den (A) som har blivit berövad egendomen skall ha möjlighet att mot lösen återfå den från den godtroende förvärvaren (C), Den möjligheten skall finnas för att A skall kunna få tillbaka egendom, som har ett särskilt värde för honom. Det blir då i praktiken fråga om egendom som här ett affektionsvärde för A eller som ulgör del av en samling som A äger,

RÅ

Förslaget att i lagstiftningen tillerkänna den ursprunglige ägaren en generell lösenrätt tillstyrks, Även om denna rätt sällan utnyttjas bör den enligt min mening finnas. Framför allt när det är fräga om antikviteter, konst eller annan egendom med affektionsvärde för den ursprunglige ägaren framstår en lösenrätt som motiverad av billighetsskäl. Några principiella invändningar mot att exstinktionsprincipen pä detta sätt modifieras synes inte föreligga.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Tillstyrker förslaget,

RSV

När köpare i god tro förvärvat utmätt egendom av gäldenären bör kronofogdemyndighet ha möjlighet att lösa denna med tillämpning av 2 § i lagförslaget. Köparen kan nämligen ha förvärvat egendomen til) ett så lågt pris att överskott kan väntas vid kommande exekutiv försäljning.

Konsumentverket

Tillstyrker förslaget.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Frågan om den ursprunglige ägarens lösensrätt är idag svår att besvara, och det vore värdefullt om klarhet kunde skapas genom lagstiftning, I 1965 års betänkande förordades värdeprincipen på grundval av uppfattningen, atl exstinktionsprincipen tillämpades som ett skydd för godtrosförvärvaren. Det ansågs följdriktigt att innehavaren skulle behöva lämna egendomen ifrån sig, blott om han ersattes för dess värde. Vidare begränsades lösensrätten till sådana fall där egendomen för den ursprunglige ägaren

hade ett värde av annan art än det rent ekonomiska eller det eljest var av

67 ,

särskild betydelse för honom att återfå egendomen, I den aldrig fullföljda Prop, 1985/86: 123 lagrådsremiss, som upprättades i justitiedepartementet år 1973, föreslogs däremot elt lagfästande av vederlagsprincipen, dvs, egendomens innehavare skulle få ersättning med kostnaderna för sitt förvärv av egendomen, liksom för egendomens förbättring och för eventuella förändringar i penningvärde. Även i det förslaget begränsades lösensrätten, nämligen lill fall då egendomen frånhänts ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott, - I det nu aktuella betänkandet föreslås, att lösensrätten skall få äga rum i alla

typer av godtrosförvärv,-- ,

Fakullelsnämnden tror för sin del alt utredningen träffar rätl, när den inte föreslår begränsning av lösensrälten till vissa situationer. Varje sådan begränsning får ell drag av godtycke, som i praktiken kan leda lill tillämpningssvårigheter och slumpartade resultat.

Sveriges domareförbund

som ansluter sig till exstinktionsprincipen med vissa modifikationer lill skydd för den ursprunglige ägarens intressen, anför:

Den ursprunglige ägarens rätt att återfå godset mot lösen ulgör en sådan modifikation. Liksom utredningen anser förbundet att denna rätt bör bevaras. Det är visseriigen inte bekant för förbundel i vilken omfattning rätten till lösen utnyttjas i praktiken. Utredningen lämnar inga upplysningar härom. Sannolikt sker det endast i ett begränsat anlal fall, framför allt i fråga om föremål med ett värde utöver det rent ekonomiska. Del torde vara främst i sädana fall som lösenrätlen har nägon betydelse. Nägon olägenhet med den hittillsvarande oinskränkta lösenrätten har dock inte försports. För att undvika komplikationer i regelsystemet bör man därför — som utredningen föreslår — behälla den nuvarande regeln.

Föreningen Sveriges åklagare

Det avsteg frän exstinktionsrätten som lösenrätten innebär är välmotiverat. Föreningen tillstyrker därför en generell lösenrätt, innebärande alt den rätte ägaren alllid skall ha rätt att kunna få tillbaka sin egendom.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Lagstiftaren har föreslagk lösenrätt för den rätte ägaren. Det kan tänkas förekomma fall då utmätning skett efler anvisning av gäldenären av gods som denne inte äger råda över och denna egendom sedan sålts på exekutiv auktion vilket presumeras medföra godtrosförvärv. Rätte ägaren skulle vid sådant förhällande äga atl lösa egendomen äter enligt värdeprincipen under förutsättning atl köparen går att spåra. Situationen är dock sä pass ovanlig atl den knappast kan medföra några menliga konsekvenser för allmänhetens intresse för exekutiva auktioner, Förslagel om lösenrätt inger därför inte några betänkligheter i vad avser "omsättningens intressen",

LRF Prop, 1985/86: 123

Ansluter sig till förslaget,

4.2 Lösenbeloppet Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten ser positivt på alt regler om beräkning av vederlag införs samt tillstyrker förslaget härom. Hovrätten vill därvid anmärka att bruket av ordel "förbättring" i lagtexten torde innebära atl endasl nödiga och nyttiga koslnader skall ersättas.

Stockholms tingsrätt

Har inget att erinra mot förslaget.

Göteborgs tingsrätt

När det gäller att fastställa efler vilken princip vederlaget skall bestämmas förordar uiredningen den s. k. vederlagsprincipen framför den s, k, värdeprincipen. Som skäl härför anger utredningen att det för "de allra flesta ter sig nog ganska naturligt atl den som t, ex, blivit bestulen pä sin sak skall kunna fä tillbaka saken från godtroende innehavare utan att behöva ersätta denne för utebliven vinst", I anslutning härtill påpekar utredningen att den hos vilken godset påträffas inte sällan torde ha köpt det billigt. Vidare framhåller utredningen atl del är lättare att fastställa lösenbeloppet med tillämpning av vederlagsprincipen.

Enligt tingsrättens mening har dessa skäl inte någon nämnvärd styrka. För det första torde det vara sällsynt att C har gjort ett godtrosförvärv, om han har köpt godset till lågt pris. För det andra torde allmänhetens påstådda svårighet att acceptera värdeprincipen bottna i vanföreställningen atl C kan göra etl godtrosförvärv blott genom atl påslå god tro. Utredningens förslag syftar ju bl, a, till att undanröja den vanföreställningen. När så sker torde aUmänheten ha lättare att acceptera värdeprincipen eller t. o. m. anse den principen som riktigast. För det tredje kan vederlagsprincipen anses vara någol enklare att tillämpa, men värdeprincipen är ändå en princip som tillämpas med gott resultat i nästan alla försäkringsfall.

Enligt tingsrättens mening är det i stället andra omständigheter som måste beaktas vid valet av värderingsprincip. A:s förlust av egendomen täcks nästan alltid av en försäkring. A kommer därför att uppbära en försäkringsersättning, som motsvarar värdet på den förlorade egendomen. Den ersättningen kan A använda till ett ersättningsköp. som sedan kommer att undergå samma värdeutveckling som den föriorade egendomen. En lillämpning av värdeprincipen leder alltså inte lill någon föriust för A,' medan en värdering enligt vederlagsprincipen kan ge honom dubbel vinst eller överföra vinsten lill försäkringsbolaget. En lösenrätl med tillämpning av vederlagsprincipen kan därför utnyttjas av A i spekulativa syften och

6 Riksdagen 1985/86. I .saml. Nr 123

alltså inte enbart för att tillgodose hans inlresse av att återfå föremål med Prop. 1985/86: 123 affektions- eller samlarvärde.

För C. som vid förvärvet kan ha varit lika inriktad som A pä att göra en värdesaker investering, är det däremot inte möjligt att försäkra sig mot den förlust som vederlagsprincipen innebär för honom. Sammanfattningsvis anser därför tingsrätten att skälen för atl tillämpa värdeprincipen klart överväger de skäl som talar för vederlagsprincipen.

Chefsrådmannen Ordqvist är skiljaktig i fräga om valet av princip för fastställande av lösenbeloppets storlek och ansluter sig till utredningens förslag att vederlagsprincipen bör gälla,

RÅ

Lösenbeloppel skall enligt utredarens förslag bestämmas efter vederlagsprincipen under förutsättning att godsets värde i allmänna handeln inte är lägre än del pris som innehavaren betalt. Därmed har värdeprincipen som i 1965 års belänkande ansågs bäst lämpad i sammanhanget fått träda i bakgrunden. De skäl som utredaren anfört för sitt förslag i detta hänseende synes mig övertygande. Särskilt skulle det enligt min mening te sig stötande om den som blivit fränstulen värdefull egendom skulle tvingas ersätta innehavaren för utebliven vinst, Förslagel att innehavaren i förekommande fall skall ha rätt till ersättning för nedlagda kostnader synes väl ägnat atl underlätta uppgörelsen mellan ägaren och innehavaren.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Tillstyrker tillämpningen av vederlagsprincipen vid bestämmandel av lösenbeloppet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Nämnden är tveksam till ett godtagande av vederlagsprincipen. Utredning
ens motiv härför har framförallt varit atl en rätt för ägaren att fä återlösa
egendomen genom att utge det vederlag, som godtrosförvärvaren tidigare
måst betala, innebär en kompromiss mellan exstinklions- och vindikations-
principerna. I den mån godtrosförvärvet skett för ett vederlag som under
stigit godsets värde, ger vederlagsprincipen ägaren en viss möjlighet att
återfå egendomen på förmånliga villkor trots godtrosförvärvet, samtidigt
som godtrosförvärvaren åtminstone skyddas mot föriust, Godtrosförvär
vet ger då emellertid inte innehavaren trygghet alt få behålla det fulla
ekonomiska värdet av sitt förvärv. Denna nackdel för godtrosförvärvaren
motsvaras av fördelen för egendomens urspmnglige ägare, att kunna åt
komma densamma på någorlunda hyggliga villkor trots godtrosförvärvet.
Lösensrätt enligt vederlagsprincipen innebär med andra ord en kompro
miss mellan de inblandade parternas intressen. Om vederiagsprincipen
skulle lagfästas, bör regeln, trots den föreslagna preskriptionstiden, utfor
mas på sådant sätt, atl den i likhet med förslaget i 1973 års lagrådsremiss
kan ge innehavaren kompensation ocksä för penningvärdets fall efter den 70

tidpunkt, dä godtrosförvärvet skett, - Fakultetsnämnden är emellertid Prop. 1985/86: 123 tveksam lill vederlagsprincipen bl.a. av rättstekniska skäl. Huvudregeln enligt förslaget är ju att lösen skall motsvara vad egendomens innehavare utgivit vid sitl förvärv (3 §). Vid successiva förvärv kan emellertid uppkomma situationer där vederiagsprincipen blir svårtillämpad. Antag t. ex, atl godtrosförvärvaren C (som av B förvärvat A:s egendom) överlåtit egendomen vidare till D, och att detla skett efter en tidpunkt dä bakgrunden till C:s förvärv blivit utredd; D har med andra ord kunnat vara medveten om att C grundat silt innehav på ett godtrosförvärv. Även om D följdaktligen är i ond tro äger han enligt huvudprinciperna för lagstiftningen behålla egendomen - han kan med andra ord åberopa C:s godtrosförvärv - om han inte erhåller lösen av den ursprunglige ägaren A, Om emellertid D skulle ha betalt ett betydligt högre belopp för egendomen än vad C gjort förefaller del knappasl självklart att lösen till den i viss mening ondtroende D bör bestämmas med ledning av det vederlag, som han utgivit. Även de familjerättsliga fången kan orsaka bekymmer. Utredningens förslag till lösensregel (3 §) har kopierats på 1973 års lagrådsremiss. Enligt förslaget skall, om innehavaren förvärvat egendomen genom gåva. arv, testamente eller bodelning, även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet under förutsättning, att fångesmannen skulle haft rätt att betinga sig lösen, om återkrav hade framställts mot honom. Den bakomliggande tanken måste väl vara, att den innehavare som fått egendomen i gåva, dvs, utan vederlag, bör erhålla åtminstone det vederiag som hans fångesman kan ha erhållit i etl lidigare förvärvsled. Vid arv. testamente och bodelning är emellertid saken mera komplicerad. Vid ett vanligt arvskifte liksom vid en bodelning åsätts ju den skiftade egendomen etl värde: 1 denna rnening har förvärvaren behövt utge ell vederlag för att åtkomma egendomen genom arv eller bodelning. Förhällandet kan vara detsamma vid förvärv pä grund av testamente, nämligen om förvärvaren är universell lestamentslagare som vid arvskifte tillagts viss egendom, som testator innehaft på grund av godtrosförvärv. Om testamentet däremot innefattar ett legat beträffande den godtrosförvärvade egendomen blir väl däremot förhållandet alldeles likartat med situationen vid gåva. Med tanke på de familjeräiisliga och successionsrättsliga förvärven kan man nog konstatera, att det inte är självklart vilken reglering som bör väljas med utgångspunkt i vederiagsprincipen, och atl den föreslagna lagtexten knappast kan vara den lämpligaste, (Den enklaste justeringen skulle kanske vara att i 3 § andra meningen ändra verbet "skall" till "kan",)

På tal om valet mellan vederiagsprincip och värdeprincip bör dét också
påpekas, att möjligheten tillsa kallat kvalificerat godtrosförvärv (dvs. utan
lösensrätt) av löpande skuldebrev enligt 14 § SkbrL torde förutsätta, atl
värdeprincipen är härskande. Enligt värdeprincipen finns ju inte någon
anledning atl tillåta återkrav av ett skuldebrev (lika litet som av pengar),
eftersom skuldebrevet representerar den summa pengar för vilken del
gäller. Inför man vederlagsprincipen, kan det tänkas uppkomma fall där en
lösensrätt motsvarande vad godtrosförvärvaren gett i vederlag, skulle ha
betydelse. Men 6 § i förslaget torde väl betyda, alt värdeprincipen alltjämt 71

skulle bli gällande beträffande skuldebrev. Frågan borde emellertid disku- Prop. 1985/86: 123 leras uttryckligen.

Vilken lösning som än väljes får väl lösensrälten dock sannolikt ganska liten betydelse, främst därför att en ägare i allmänhet är skyddad mol förlust genom försäkring.

Just delta förhållande talar för att också godtrosförvärvaren skyddas genom värdeprincipen. Hela tanken på vederlagsprincipen som en kompromiss mellan exstinklions- och vindikationsprinciperna försvagas genom vanligheten av försäkring mot den ursprunglige ägarens förlust. Till stöd för värdeprincipen kan ocksä anföras att, om kraven för godtrosförvärv ställs högt, lämpligheten ökar av att ge godtrosförvärvaren etl skydd till egendomens värde. Genom den omkastade bevisbördan beträffande den goda tron och de höga aktsamhetskraven pä förvärvaren går förslaget faktiskt i sådan riktning.

Allt vägt och mätt har fakullelsnämnden närmasl uppfattningen, att det är enklast och lämpligast att på grundval av exstinktionsprincipen visserligen å ena sidan bibehålla en generell lösensräll men å andra sidan att härvid tillämpa värdeprincipen. Tillämpningen skulle kunna ytterligare underlättas, om man i enlighet med 1965 års förslag (2 §) lagfäste en regel om all lösensbeloppel för godtrosförvärvad egendom, anskaffad genom köp, skall motsvara köpeskillingen, såvida inte denna i märklig män avviker från handelsvärdet.

Sveriges domareförbund

De regler som föreslås i 3 § angående lösenbeloppets beräkning är enligt förbundets mening alltför stelbenta. Det finns anledning befara alt dessa regler kan få orimliga konsekvenser i enskilda fall. Förbundet förordar därför att man genom en kompletterande regel öppnar möjlighet till viss skälighetsbedömning.

Föreningen Sveriges åklagare

På av utredningen anförda grunder bör den s, k, vederlagsprincipen gälla vid bestämmande av lösen. Det mäste anses vara tillräckligt om förvärvaren får lösen motsvarande vad han själv utgelt jämte i förekommande fall ersättning för kostnader. En sådan regel är, enligt föreningens mening, enklare att tillämpa än den s, k, värdeprincipen, som går ut på att förvar- ' våren skall försältas i ett läge som om han fått behålla saken. Föreningen tillstyrker också utredningens förslag att i gåvofallen och då egendomen förvärvals genom arv, testamente och bodelning vederlagsprincipen modifieras på det sättet att även de kostnader fångesmannen haft beaktas. Likaså tillstyrker föreningen förslaget atl lösen skall bestämmas efter värdeprincipen i de fall då godsets värde i den allmänna handeln är lägre vid lösenlillfället än det vederlag som annars skall ulgå efter vederlagsprincipen,

LRF. Prop, 1985/86:123

Ansluter sig till utredningens förslag atl lösen utges i enlighet med vederlagsprincipen,

4.3 Preskription

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten delar utredningens uppfattning alt en absolut preskriptionstid bör införas.

Det är i viss mån oklart huruvida utredningens förslag om absolut preskriptionstid innefattar en rätt för den (D) som förvärvat egendomen av den person (C) som gjort ett godtrosförvärv därtill, äger tillgodoräkna sig tid som C innehaft egendomen. Hovrätten tolkar utredningsförslaget så, att den absoluta preskriptionstiden på nylt skall börja löpa vid varje förvärv av ägande- eller panträtt lill egendomen. Av en sädan regel följer att den ursprunglige ägarens (A) lösningsrätt utsläckts i förhållande till C om denne innehaft egendomen i exempelvis fyra år, men uppstår i förhållande lill en annan person (D) som därefter, genom exempelvis köp eller arv, förvärvar äganderätten till egendomen. Lösningsrätten till viss egendom kan pä delta sätl ömsom utsläckas, ömsom uppkomma under oöverskådlig tid. Den kan vidare, sådan den utformats i förslaget, samtidigt både föreligga och inte föreligga, nämligen i det fall D i exemplet ovan, i stället för äganderätt, förvärvat panträtt i egendomen.

Hovrätten ställer sig avvisande lill den föreslagna konstruktionen. Hovrätten förordar att den absoluta preskriptionstiden skall löpa oberoende av nya äganderätlsförvärv eller panirättsupplåtelser. Detta kan i lagtexten anges genom ätt orden "innehavaren fick egendomen i sin besittning" i 2 § 2 st ersätts med "godtrosförvärv ägde rum".

Hovrätten finner den föreslagna preskriptionstiden, tre år. väl avvägd.

Beträffande viss typ av egendom kan ifrågasättas om inte preskriptionstiden bör göras längre än vad som nu sagts. Detta gäller bl. a. föremål som ingår i offenlliga konstsamlingar, kyrksilver samt andra kulturföremål. Enligt hovrättens mening bör konsekvenserna av preskriptionsregler i fräga om nu antydd typ av egendom övervägas i del fortsatta lagstiftningsarbetet.

Vad därefter gäller den föreslagna korta preskriptionstiden om tre månader, kan denna förutses orsaka betydande komplikationer i den praktiska tillämpningen. Regeln är, i fråga om utgångspunkten för tidsberäkningen, vag. Hovrätten ställer sig vidare i någon mån frågande till möjligheterna att nå klarhet i frågan när tidigare ägaren (A) erhållit sådan grad av kännedom om egendomens belägenhet att preskriptionstiden skall börja löpa. Regeln tycks kunna föranleda en renl av onödig utvidgning av processen. De bärande skälen för införandet av preskriptionstid, att minska de ölägenheter som lösningsrätten från omsältningslivets och förvärvarens synpunkter kan befaras medföra, talar riämligen inte med särskild styrka för alt en kort preskriptionstid skall gälla vid sidan av den absoluta, 1 själva

verket torde värdet av den korta preskriptionstiden bli starkt begränsat, Prop. 1985/86: 123 Härvid mä hänvisas till alt den likartade regeln i 6 kap, 5 § giftermälsbalken synes mindre frekvent tillämpad.

Hovrätten förordar atl den föreslagna regeln om kort preskriptionstid inte lagfästs.

Vad gäller frågan om hos vem egendomen skall återkrävas, är del oklart vad utredningen avser med uttrycket "innehavaren" i 2 § 2 st. Om ägare och innehavare är skilda personer bör preskriplionsavbrott kunna ske hos endera av dem. Se även avsnitt 6.

Stockholms tingsrätt

Goda skäl talar för atl anspråk på att återfå egendom skall preskriberas om ägaren förhåller sig passiv trots atl han vet vem som innehar egendomen eller bör kunna skaffa sig kännedom därom. Preskriptionstiden bör i sådana fall vara förhållandevis kort. Tingsrätten godtar utredningens förslag om tre månader. - Mer tveksamt kan vara om lagen dessutom bör innehålla en absolut preskriptionsbestämmelse som anknyter till tidpunkten då innehavaren fick egendomen i sin besittning. En dylik regel innebär att rätten till lösen kan preskriberas utan atl ägaren fått kännedom om var egendomen finns, vilket kan medföra resultat som är mindre tillfredsställande t.ex. belräffande museiföremål eller kyrksilver. Å andra sidan kan en till tiden obegränsad lösningsrätt te sig obillig mot den som under lång tid i god tro innehaft egendomen. Med hänsyn härtill och då - som utredningen anför - en obegränsad lösningsrätt kan vålla praktiska komplikationer godtar tingsrätten förslaget om en absolut preskriptionstid. Den föreslagna preskriptionstiden om tre år är dock enligt tingsrättens mening alltför kort och bör bestämmas till förslagsvis fem år.

Göteborgs tingsrätt

se avsnitt 7

RÅ

Enligt min mening talar övervägande skäl för att preskriptionsregler bör
införas i fråga om lösenrätten. Främst gör sig här omsättningsintresset
gällande. Sådana regler bör med hänsyn till såväl den ursprunglige ägaren
som innehavaren av godset vara så enkla som möjligt. De bör ej heller ge
anledning till från bevissynpunkt komplicerade prövningar i domstolarna.
Den föreslagna regeln i 2 § 2 st, som ålägger den som vill utöva lösenrätten
att återkräva egendomen inom tre månader från det han fick eller bort
skaffa sig kännedom om vem som innehar denna, synes enligt min mening
kunna medföra icke önskvärda konsekvenser. Sålunda torde regeln fram
stå som oklar för ägaren när det gäller frågan om i vilket läge det krävs av
honom att han tar reda på egendomens innehavare. Den senare skulle, för
övrigt sakna kännedom om denna preskriptionstid löper. Även frågan om
återkrav framställs och i så fall vid vilken tidpunkt kan bli föremål för tvist, 74

Som tidigare anförts utnyttjas lösenrätten sällan. Den torde även fortsätt- Prop. 1985/86: 123 ningsvis bara bli aktuell i fall som rör för ursprunglige ägaren särskilt värdefull egendom, 1 dessa fall kan man förutsätta att denne är mycket aktiv när det gäller att återfå sin egendom. Att lagstiftningsvis sätta särskild press på denne i berört hänseende kan inte anses vara nödvändigt. Om utredarens förslag om en absolut tidsgräns inom vilken lösenrätt skall göras gällande går igenom torde tillräckligt stränga krav på den ursprunglige ägaren enligt min mening vara uppställda. Förslaget i denna del avstyrks således från min sida.

Utredaren har som en absolut gräns efter vilken lösenrätt inte kan göras gällande salt tre år efter del att innehavaren fått egendomen i sin besittning. Preskriptionstidens längd har bestämts efter en avvägning mellan ägarens intresse av att inte alltför drastiskt bli beskuren möjligheterna alt återlösa vissa värdefulla föremål och innehavarens önskan att inte under alltför lång tid riskera återkrav. En liknande frist förekommer i fransk och holländsk lagstiftning på ifrågavarande område och gäller även beträffande vissa fordringar! svensk rätl, t,ex, 2 § 2 st, preskriplionslagen (1981: 130) och 25 § lagen (1936:81) om skuldebrev. Enligt min uppfattning talar emellertid hänsynen till den ursprunglige ägaren för att en förlängning av den föreslagna fristen i vissa fall kan framstå som motiverad. Detta gäller särskilt sådan egendom som omnämns i betänkandet, nämligen konst- och kulturföremål. Även annan egendom som för ursprunglige ägaren har etl betydande affektionsvärde bör nämnas. En preskriptionsfrist på exempelvis fem år synes därför finnas skäl atl överväga.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Tillstyrker förslaget att införa preskriptionstider för lösenrätt. Den korta absoluta preskriptionstiden inger dock vissa betänkligheter. Som utredningen framhållit är det angeläget att inte alltför hårt beskära möjligheterna att lösa tillbaka t.ex. stulna konst- och kulturföremål. Den absoluta preskriptionstiden borde därtör vara längre än den föreslagna.

Länsåklagarmyndigheten i Göteborg och Bohus län

Det synes ofrånkomligt att förse lagregleringen med preskriptionsregler. Valet av tidernas längd får ske på skönsmässiga grunder. Den här föreslagna treårsgränsen är väl avvägd och har den fördelen att den överensstämmer med preskriptionstiden för konsumentfordringar, Tremånadersgrän-sen överensstämmer också med andra lagstadgade fatalielider (lagfart, bouppteckning).

Länsåklagarmyndigheten i Hallands län

Anför att lösningsrätten - med en bevisbörderegel konstruerad på det sätt
uiredningen föreslagit - bör upphöra en viss, ganska kort tid efler det att
rätte ägaren frånhänts godset; förslagsvis efter tre år (2 % preskriptionsla
gen). Denna tid bör gälla oavsett om egendomen är anförtrodd eller icke 75
anförtrodd.

Konsumentverket Prop. 1985/86: 123

Tillstyrker förslaget.

Sveriges domareförbund

Vidare finner förbundet del välbetänkt att utredningen föreslår regler om preskription av rätten att lösa godtrosförvärvad egendom. Beträffande de föreslagna reglerna härom vill förbundel dock göra följande påpekanden.

Med tanke på de skiftande förhållanden det kan vara fräga om bör preskriptionstiden vara längre än vad utredningen har föreslagit. Särskilt om situationen är sådan att den ursprunglige ägaren endast "bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen", förefaller tre månader vara en alltför kort lid, Förbundel förordar att liden sätts till sex månader.

Regeln om en yttersta treårsgräns synes ha fält en mindre tillfredsställande utformning. Utgångspunkten för beräkningen av Ireårstiden skall enligt den föreslagna lagtexten vara den tidpunkt då innehavaren fick egendomen i sin besittning, Uppenbariigen avses här den aktuelle innehavaren. Det torde då inte vara möjligt att ta hänsyn till den lid en föregående innehavare varit i besittning av egendomen, kanske inte ens om denna lid överstiger tre år, I fall av en längre fångeskedja kan därmed preskriptionstiden i praktiken bli mycket lång.

Utredningen uttalar (s, 206) atl tidpunkten för äganderättsförvärvet bör bilda utgångspunkt för tidsberäkningen i situationer då innehavaren först hyr eller förvarar en sak och en tid därefter förvärvar äganderätten till samma sak. En sädan regel kan inte läsas in i den föreslagna lagtexten och lorde inte kunna införas endast genom motivullalanden.

Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer

Anser atl föreslagen preskriptionstid om tre år borde vara längre beträffande särskilt värdefulla föremål.

Föreningen Sveriges åklagare

Till skillnad från vad som f. n. gäller föreslår uiredningen preskriptionsregler i fråga om lösenrätlen. Som ovan anförts (se avsnitt 3) anser föreningen att de föreslagna preskriptionsreglerna är nödvändiga, om man skall införa en omkastad bevisbörda. De föreslagna tidsfristerna - tre månader från det ägaren fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen och en absolut preskriptionstid på tre år - anser föreningen vara väl avvägda.

LRF

Ansluter sig till förslaget.

5 Lagens tillämpningsområde Prop-1985/86:123

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Ansluler sig lill utredningens förslag, se även avsnitt 2.

Stockholms tingsrätt

Har inget alt erinra mot förslaget,

Göteborgs tingsrätt

Ansluler sig till förslaget, se även avsnitt 1,

Föreningen Sveriges åklagare

Ifråga om slag av egendom som skall kunna göras till föremål för godtrosförvärv överensstämmer förslagel med gällande rätt. På av utredningen anförda grunder bör lagen endast omfatta lösöre, del vill säga lösa saker men däremot inte fast egendom eller annan lös egendom.

Enligt föreningens rnening hänför sig de flesta problemen kring godtrosförvärven till sådanl gods som frånhänts annan genom stöld . För den som med framgång vill hävda god tro vid förvärv av anförtrott gods krävs redan idag en långtgående undersökning av överlätarens rätt att förfoga över egendomen. Man kan t.ex, säga atl bevisbördan i princip redan nu åvilar den som invänder godfro vid förvärv av en bil. som överlåtaren köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll för säljaren. Enligt föreningens mening skulle den föreslagna lagens bevisregel i sak inte innebära någon ändring av vad som redan gäller vid förvärv av anförtrott gods. Föreningen har därför inget att erinra mot atl den föreslagna lagen om godtrosförvärv vid lösöre också får avse anförtrott gods.

LRF

Delar utredningens bevekelsegrunder och ansluter sig lill dess förslag.

6 Övergångsbestämmelser

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Som ovan framgått (se avsniti 4.3), förordar hovrätten att den i 2 § 2 st.
angivna preskiiptionstiden om tre månader ej införes. Införandet av pre
skriptionstid avseende lösningsrätten innebär en tämligen drastisk föränd
ring i förhållande lill vad som nu gäller. Den som före lagens ikraftträdande
har ett anspråk pä alt fä lösa egendom bör enligt hovrättens mening ej
plötsligen mista rätten därlill. Hovrätten finner ej avgörande hinder möta
mot att låta den absolula preskriptionstiden börja löpa tidigast från lagens
ikraftträdande och föreslår att en sådan regel införs. Detla kan anges
genom atl det av utredningen föreslagna andra stycket i övergångsbestäm-

melserna bibehålls, dock med den justeringen atl orden "av tre månader" Prop. 1985/86: 123 bör utgå.

Stockholms tingsrätt

Har ingenting att erinra mol förslaget,

Göteborgs tingsrätt

Eftersom någol särskilt undantag inte har gjorts kommer den ändrade bevisbörderegeln att drabba även den som har förvärvat egendom före ikraftträdandet. Detta synes inte vara rimligt,

RÅ

En konsekvens av min inställning till den föreslagna preskriptionsregeln i 2 § 2 st. är självfallet att några övergångsbestämmelser i denna del inte behövs. Se avsniti 4.3.

7 Lagtekniska synpunkter

Hovrätten över Skåne och Blekinge

I §

Utredningen torde med lokutionen "eller saknade rätt att förfoga över den pä ägarens vägnar" avse att göra lagen tillämplig pä fall där överlätaren (B) saknat eller överskridit sin behörighet och från området för lagens tillämpning utesluta fall där B väl handlat inom gränserna för sin behörighet men överskridit sin befogenhet (s, 196 0- Enligt hovrättens uppfattning framgår en sådan innebörd klarare om orden "saknade rätt att" ersätts med orden "behörig att på sätl skett".

Enligt gällande rätt och även utredningsförslaget (s, 186, 203) erfordras för godtrosförvärv att förvärvaren (C) är i god tro säväl vid avtalet om överlålelse som vid besitlningsövergängen, Godtrosförvärv torde under förutsättningarna i övrigt, kunna ske också i fall då tradition föregår avtalet om överiåtelse, såsom då förvärvaren (C) först har egendomen på prov. Lagtexten är i delta avseende oklar. Hovrätten anser all lagtexten med hänsyn till att god tro i det angivna exemplet skall föreligga även vid den senare avtalstidpunkten bör förtydligas. Se även avsnitt 3,

2.?

Ordel "lösen" förekommer i den föreslagna lagtexten, förutom i 2 § 2 st, i
2 § 1 sl, samt i 3 § 1-3 st. På samtliga ställen utom i 2 $ 2 st, används
"lösen" som benämning på det vederiag som den tidigare ägaren (A) vid
utnyttjandet av lösningsrätten har att utge lill förvärvaren (C), I 2 § 2 st,
används ordet i stället i en vidare betydelse, nämligen atl återlösa egen- 78

dom. Mot bakgrund av att det ur 2 § 1 st. bl.a. kan utläsas en rätt för Prop. 1985/86: 123 förvärvaren (C) till lösen (vederlag), kan i språkligt hänseende föreskrifterna i 2 § 2 st. syfta inte bara på A utan även på C. Lagtexten bör därför justeras, förslagsvis på så sätt alt "lill lösen skall återkräva egendomen" ersätts med "alt mol lösen återfå egendomen skall återkräva den".

Enligt utredningens motiv (s. 206) bör utgångspunkten för beräkningen av den absolula preskriptionstiden i sådana fall då exempelvis förvärvaren före äganderättsförvärvet hyrt eller förvarat saken vara tidpunkten, inte för besittningstagandel, utan för äganderättsförvärvet. Hovrätten instämmer i denna åsikt. Att bestämma preskriptionstiden med angiven utgångspunkt för ifrågavarande tidsberäkning torde emellertid inte vara förenligt med den föreslagna lagtexten. Hovrätten har ovan, (avsnitt 4.3) på andra grunder, förordat att utgångspunkten för tidsberäkningen i lagtexten relateras till del förhållandet alt godtrosförvärv ägde rum i stället för till besittningstagandet. Den av hovrätten sålunda föreslagna lydelsen lämnar utrymme för en tolkning i enlighel med den i utredningens motiv förordade innebörden.

3§.

Av utredningens motiv till tredje stycket (s. 208 f) synes framgå att bestämmelsen är avsedd alt gälla endast sådana rättighelshavare som har ett sakrättsligl skyddat anspråk till egendomen. Den av utredningen föreslagna termen "särskild rätl" torde emellertid i juridiskt språkbruk omfatta även andra rättigheter, såsom bruksrätter. Hovrätten förordar därför att termen "särskild rätt" ersätts med orden "ell mot ägarens borgenärer skyddat anspråk".

Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten har inte gjort någon egentlig granskning av författningstexten. Anmärkningarna här nedan gäller sådant som tingsrätten har uppmärksammat vid genomgången av utredningens förslag i övrigi.

1 §. På s. 186 i betänkandet uttalar utredningen att god tro skall föreligga
både vid överlåtelsen och vid besittningsövergången. Av 1 § första stycket
följer emellertid atl god tro behöver föreligga endast vid besittningsöver
gången (därvid i sista satsen syftar endast på besitlningsövergängen), .
Detta får särskild betydelse om besktningen övergått före överlåtelsen.

Tempusväxlingarna i försia stycket från presens (förvärvar) till imper-fektum (hade, var, saknade) åter lill presens (får) och sedan lill perfektum (fått, varit) synes inte vara motiverade.

2 §. Utformningen av treårsfristen innebär att lösenrätten preskriberas
inom tre år från del C fick godset i sin besittning, men sedan återuppstår
när D förvärvar godset. Detta förefaller inte vara rimligt. Tingsrätten
föreslår därför atl lydelsen "dock senast tre år från det innehavaren fick
egendomen i sin besittning" utbytes mot "dock senast tre är frän det första
godtrosförvärvet gjordes."

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitetet Prop. 1985/86:123

Avslutningsvis vill fakullelsnämnden beröra en terminologisk fråga. 1 det nu aktuella lagförslaget, talas, liksom i 1973 års lagrädsremiss, om atl godtrosförvärvaren får äganderätt till egendomen (se I §), Samtidigt talas (3 §) om att lösen skall utges till egendomens ägare, varmed då avses före detta ägaren, I 1965 års lagförslag användes däremot inte ägarterminolo-gin. Det talades enbart om att förvärvären skulle få behålla egendomen (1 §) liksom om. alt lösen skulle utges till egendomens innehavare (2 §). Fakultetsnämnden vill ifrågasätta om inte ägarterminölogin bör undvikas i lagtexten och om inte 1965 års uttryckssätt är all föredraga. En lagregel om alt innehavaren får behålla egendomen, anger välpå elt fullt tillfredsslällande sätt vad saken gäller.

Sveriges domareförbund

Att förvärvaren skall vara i god tro både vid överlåtelsen och vid besittningsövergången torde kunna läsas in i den föreslagna första paragrafen när det gäller de flesta förekommande situationer. Dock synes formuleringen inte täcka ett undanlagsfall som utredningen berör i ell annat sammanhang, nämligen att förvärvaren redan har egendomen i sin besittning när överlåtelsen sker.

Uttrycket "särskild rätt", som används i 3 § tredje stycket, har inte i den juridiska litteraturen etablerats som gängse benämning för de met" begränsade sakrätterna, vilket utredningen tycks förutsätta (jämför Hastad: Sakrätt avseende lös egendom. Lund 1982, s. 22). För att bestämmelsen inte genom sin formulering skall bli tillämplig pä t, ex, riytljanderätt bör därför etl annal uttryckssätt väljas. Se även avsnitt 4,3,

Svenska försäkringsbolags riksförbund

Lagen skall som nämnts endast vara tillämplig på godtrosförvärv av lösöre, "Lösöre" nämns pä flera ställen i lagtexten. Begreppet är inte hell entydigt. Riksförbundet anser därför att det vore en fördel om begreppet lösöre definieras i lagtexten och inte som nu i motiven,

Folksam

"Lösöre" nämns på flera ställen i lagtexten. Eftersom begreppet lösöre inte är hell entydigt borde det ha definierats i lagtexten i stället för som nu i motiven.

Bilaga 4 Prop, 1985/86: 123

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till ,

Lag om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller förvärv i god tro av äganderätt lill lösöre.

Lagen gäller inte sädana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.

Förutsättningar för godtrosförvärv

2 § Har någon förvärvat och fått besittningen till lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning och som varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen om han var i god tro.

3 § En förvärvare skall inte anses ha varit i göd tro om han insåg alt överlålaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Även om han inte insåg detta skall han anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhel, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana atl han inte heller borde ha insett att överlåtaren saknade rätt alt förfoga över egendomen.

Lösen

4 § Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat
äganderätten lill viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen
motsvarande egendomens värde i den allmänna handeln.

Den som vill lösa lill sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller borde ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad,

5 § Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till
säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens
borgenärer, skall dock sä mycket av lösenbeloppel betalas till honom som
svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt lill
egendomen som är skyddad möt ägarens borgenärer, skall så mycket av
lösenbeloppet betalas lill honom som svarar mot värdet av denna rätt.

Godtrosförvärv av panträtt

6 § Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av lösöre gäller också godtrosförvärv av panträtt i lösöre. Med äganderätt, överlåtelse och över-latare avses därvid panträtt, pantsältning och pantsättare.

Har nägon gjort elt godlrosförvärv av panträtt i lösöre och vill någon
annan lösa lill sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet svara mot „,

o I

värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högst egen- Prop. 1985/86: 123 domens värde i den allmänna handeln.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Har någon före ikraftlrädandel föriorat äganderätten lill viss egendom på grund av någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig egendomen enligt 4 § försia siycket, skall den tid på tre månader som anges i 4 § andra stycket räknas tidigast från ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom föreskrivs atl 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1986.

InnehåU Prop. 1985/86: 123

sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ 1

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammaniräde den 23 januari 1986 ., 4

1 Inledning ....................................................... ... 4

2 Allmän motivering.............................................. ... 5

2.1 Allmänna utgångspunkter........... ................ 5

2.2 Exstinktion som huvudprincip........................... 6

2.3 Godtroskravet ............................................. 8

2.4 Lösen......................................................... 10

2.4.1 Lösningsrätten....................................... 10

2.4.2 Preskription av lösningsrätten .................. 11

2.4.3 Lösenbeloppet ..................................... .. 12

2.4.4 Betalning av lösenbeloppet....................... .. 13

2.5 Ikraftträdande m, m...................................... 14

2.6 Kostnader................................................... 14

3 Upprättade lagförslag......................................... 15

4 Specialmolivering ............................................ 15

4.1 Förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre .. .. 15

4.2 Förslaget till lag om ändring i handelsbalken .... .. 27

5 Hemställan .................................................... 27

6 Beslut............................................................. 27

Utdrag ur lagrådets protokoll den 20 februari 1986 ... .. 28

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1986 33

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet av utredningen om god
trosförvärv av lösöre ............................... .. 35

Bilaga 2 Utredningens lagförslag ........................ .. 40

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena ...... .. 42

Bilaga 4 Lagrädsremissens lagförslag .................. 81

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 83