Om felparkeringsavgiflen har fastställts till olika belopp för skilda delar av kommunen eller för skilda slag av överträdelser gäller följande. Kontrollavgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts för överträdelser av föreskrifter om avgiftsbelagd parkering eller, om sådana joreskrifter saknas, den lägsta felparkeringsavgift som gäller för den del av kommunen där den olovliga parkeringen ägde rum.

Om felparkeringsavgiflen har fastställts till olika belopp för skilda delar av kommunen eller för skilda slag av överträdelser, får den kontrollavgift som las utför en olovlig parkering inte överstiga den felparkeringsavgift som har faslsläUls för det aktuella slaget av felparkering i den del av kommunen där den olovliga parkeringen ägde rum.

Kommunikationsdepartementet Prop. 1985/86:106

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 februari 1986

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Gradin, Dahl, R, Carisson, Holmberg, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Hulterström

Proposition om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering

1 Inledning

Den 1 juli 1984 trädde lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, LKOP, i kraft. Lagen innehåller bestämmelser om sanktionsavgifter vid s. k. tomtmarksparkering eller privaträllslig parkering.

Föreningen Sveriges kommunala parkeringsbolag har i en framställning till regeringen den 8 maj 1985 hemställt om ändring i LKOP så alt kontrollavgiftens belopp hell kan anpassas till de belopp som gäller för felparke-ringsavgifter enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Framställningen har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverkel, luftfartsverket, byggnadsstyrelsen, Biluthyrningsbranschens riksförbund, Molorförarnas helnykterhetsförbund, Molormännens riksförbund och Svenska kommunförbundel.

2 Bakgrund

2.1 Nuvarande förhållanden

Man brukar skilja mellan privalrättslig parkering eller lomtmarksparkering ä den ena sidan och offentiigrältslig parkering eller gatumarksparkering å den andra.

För galumarksparkeringen finns sedan länge bestämmelser både rörande när och hur parkering får eller inte får ske och rörande sanktioner för den som parkerar olagligt. Parkeringsbestämmelser finns i vägtrafikkungörelsen (1972:603, omlrycki 1985:380, ändrad senast 1986:16) och i lokala trafikföreskrifter meddelade med stöd av väglrafikkungörelsen eller ler-rängtrafikkungörelsen (1972:594). För överträdelser av vissa bestämmelser i väglrafikkungörelsen kan böler utdömas. Huvudparten av överträdelserna är dock avkriminaliserade och kan i stället föranleda felparkeringsavgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, FelpL (omtryckt 1981:142, ändrad senast 1985:19).

ti Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 106

FelpL tillkom i syfte alt effektivisera samhällets möjligheter att ingripa Prop. 1985/86: 106 mot olaglig parkering. Enligt lagen har det olagligt parkerade fordonets registrerade ägare ett strikt betalningsansvar för felparkeringsavgiflen. Betalning skall ske direkt, dvs, oberoende av om fordonsägaren anser avgiften riktig eller inte. Rättelse kan ske i efterhand efter prövning av polismyndigheten eller domstol. Regeringen fastställer det högsta och det lägsta belopp som felparkeringsavgiflen får fastställas till. F. n. får avgiften bestämmas till lägst 75 kr, och högst 300 kr. De närmare beloppen fastställs av kommunfullmäktige i de kommuner som svarar för trafikövervakningen enligt lagen (1964: 321) om kommunal trafikövervakning och av länsstyrelsen i övriga kommuner. Beloppen får varieras med hänsyn lill skilda slag av överträdelser. I prop. 1975/76: 106 med förslag lill lag om felparkeringsavgift, m. m. förutsatte föredraganden att avgifterna också skulle kunna vara olika för olika delar av en kommun.

Enligt förordningen (1984:26) om felparkeringsavgifter i vissa fall i Stockholms kommun får Stockholms kommun fastställa felparkeringsavgiflen till 500 kr. för överträdelser av förbud atl stanna i kolleklivkörfält och på markerad busshållplats samt att parkera på parkeringsplatser som är avsedda för handikappade. Denna rätt för kommunen gäller endasl under förutsättning alt kommunen inte tar ut avgifter enligt lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall. om ett fordon som parkerats i kolleklivkörfält, på en busshållplats eller en handikapplats flyttas.

Den privalrätlsliga parkeringen var före tillkomsten av LKOP inte författningsmässigt reglerad. En relativt fast praxis för denna parkering hade dock utvecklats. Denna praxis, som fortfarande tillämpas i viss utsträckning, bygger på antagandet att det träffas ett avtal mellan fordonsföraren och markägaren om parkering, Avtalel träffas genom atl markägaren anslår villkoren för parkeringen vid infarten till parkeringsplatsen och fordonsföraren accepterar villkoren genom att utnyttja parkeringen. I de villkor som markägaren föreskriver ingår i allmänhet också ett åtagande för föraren atl betala en extra avgift (ocksä den kallad kontrollavgift) om han inte följer övriga villkor. Avtalskonstruktionen medför all krav om avgifter i princip inte kan riktas mol någon annan än fordonets förare i hans egenskap av avtalspart. Den markägare som vill förbjuda parkering inom etl område kan inte heller tillämpa avtalskonstruktionen för alt få någon form av ersättning.

Mot slutet av 1970-talet hade lomlmarksparkeringen fåll sådan omfattning att det uppstått elt behov av elt mer effektivt sätl att ingripa mot olovlig parkering pä tomtmark än det som avtalskonstruktionen kunde erbjuda. En utredning tillkallades därför med uppdrag att se över förfaran-del vid olovlig parkering på tomtmark. Utredningen avgav år 1980 betänkandet (Ds K 1980:14) Felparkering på tomtmark.

Förslagen i betänkandet lades sedan i allt väsentligt till grund för prop. 1983/84:104 med förslag till lag om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Lagförslaget antogs av riksdagen utan ändring, TU 1983/84:25, rskr 1983/84:314.

Lagen inehåller bl. a. följande bestämmelser.

En markägare som upplåter ett område för parkering eller som förbjuder 4

parkering inom etl område får la ut kontrollavgift enligt lagen, om ett Prop. 1985/86: 106 fordon parkeras i strid mot förbud eller villkor som markägaren har beslutat. Förbuden eller villkoren skall utmärkas på ett tydligt sätl med vägmärken.

Lagen får inte tillämpas om den olovliga parkeringen omfattas av förordnande enligt FelpL eller kan föranleda straff enligt nägon annan författning än brottsbalken.

Kontrollavgiften får inte översliga den felparkeringsavgift som har fastställts inom kommunen. Har felparkeringsavgiflen fastställts lill olika belopp för skilda slag av överträdelser eller för skilda delar av kommunen gäller följande. Avgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som har fastställts för överträdelser av föreskrifter om avgiftsbelagd parkering eller, om sådana föreskrifter saknas, den lägsta felparkeringsavgift som gäller för den del av kommunen där den olovliga parkeringen ägde rum.

Begränsningen av avgiftens storlek motiverades på följande säll av föredraganden i prop, 1983/84:104.

De överträdelser som kan föranleda felparkeringsavgifter varierar från rena ordningsförseelser som underlåtenhet atl belala föreskriven parkeringsavgift till sådana som är förhållandevis allvarliga från trafiksäkerhetssynpunkt, t. ex. parkering på ell övergångsställe.

Av betänkandet framgår atl parkeringsöverträdelserna pä tomtmark lill övervägande delen avser underlåtenhet att betala parkeringsavgifler. Överträdelser av samma allvarliga natur som kan förekomma på gatumark förekommer knappast. Jag anser det därför väl motiverat att i lag begränsa avgifternas storlek lill den felparkeringsavgift som gäller vid försummelse alt belala parkeringsavgift eller, om avgiftsbelagd parkering inte finns, den lägsta avgift som tillämpas i kommunen.

En ny kontrollavgift får las ul för varje påböriat kalenderdygn som en olovlig parkering pågår. Minsl sex timmar måsle dock förflyta mellan debiteringarna. Högst fem kontrollavgifter fär las ut för samma parkering.

Fordonets förare och ägare svarar solidariskt för alt kontrollavgiften betalas. Markägaren kan alltså vända sig till antingen föraren eller fordonsägaren. Med fordonsägaren avses i normalfallet fordonels registrerade ägare.

Vill markägaren la ul kontrollavgift skall han utställa en betalningsuppmaning som skall lämnas lill fordonets ägare eller förare eller fästas på fordonet. Betalas inte avgiften inom rätl tid skall markägaren påminna föraren eller ägaren om betalningsansvaret innan han vidtar inkassoåtgärder.

Om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som oskäligt att ta ul kontrollavgiften, får avgiften inte tas ut. Avgift fär inte heller tas ut om någon genom lagakraftägande dom dömts för gärning som innefattar olovlig parkering eller godkänt strafföreläggande för en sädan gärning.

2.2 Framställningen från Föreningen Sveriges kommunala parkeringsbolag

Föreningen har begärt atl 4 § LKOP ändras sä all kontrollavgiftens belopp helt kan anpassas till de belopp som gäller för felparkeringsavgifterna.

Som skäl för sin framställning har föreningen anfört bl, a. följande,

I systemet med avtalsgrundade kontrollavgifter får markägaren i princip ensidigt bestämma avgiftens storlek, Detla kan medföra en risk - om än liten - för atl oskäligt höga avgifter tas ul,

I ca hälften av de kommuner som ansvarar för trafikövervakning enligt lagen om kommunal irafikövervakning har felparkeringsavgifterna bestämls lill skilda belopp för olika slag av överträdelser. Starka skäl talar för all kontrollavgiftens storlek bör få bestämmas enligt samma principer som felparkeringsavgifterna i dessa kommuner. En sädan ordning lorde te sig rimlig för bilisterna. Den skapar dessutom tillräckliga garantier för atl kontrollavgifterna inte las ul med alltför höga belopp.

Göteborgs stads parkerings AB debiterade totalt 75 939 kontrollavgifter för olovlig parkering under år 1984. Av dessa avsåg 19 479 eller nästan 26% överträdelser av parkeringsförbud eller olovlig parkering på platser som reserverats för handikappade. Flertalet av dessa överträdelser har skett på gårdar, gångbanor och vägar inom sjukhus- och bostadsområden och är ofta förhållandevis allvariiga från trafiksäkerhets- och framkomlig-hetssynpunkl. Det är alltså inte riktigt som departementschefen anförde i prop. 1983/84:104 att parkeringsöverträdelserna på tomtmark till övervägande delen avser underlåtenhet all belala parkeringsavgifter.

Begränsningsregeln i 4 § LKOP är alltså enligt föreningen i hög grad otillfredsställande. Om t.ex. någon parkerar i slrid mot förbud inom etl civilrättsligt reglerat bostadsområde får han betala 125 kr. i kontrollavgift, medan han - om området omfattats av en lokal trafikföreskrift - fått betala 250 kr, för samma typ av förseelse.

Av de skäl som nu anförts har bl. a. flera av föreningens medlemsbolag och de tre allmännyttiga bostadsföretagen i Göteborg beslutat att - i avvaktan på önskad lagändring - fortsätta atl tillämpa den kritiserade och juridiskt tvivelaktiga avtalskonstruktionen.

Prop. 1985/86: 106

gärt. Motormännens riksförbund, M, finner föreningens förslag logiskt, Prop, 1985/86: 106 men tillstyrker inte bifall, M förordar i stället atl möjligheten att införa ell enhetligt syslem som omfattar de icke kriminaliserade förseelserna utreds. Biluthyrningsbranschens riksförbund är kritiskt mot atl ägaransvar genom LKOP har införts ocksä för lomlmarksparkeringen, efiersom ägaransvarel drabbar bilulhyrningsföretagen mycket hårt. Förbundet motsätter sig den föreslagna ändringen och vill i stället ha en allmän översyn av parkeringslagstiftningen.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelserna i 4 § LKOP om kontrollavgifternas storiek fick det innehåll de har dels för atl på så sätt anpassas lill felparkeringsavgifterna, dels för all det innebar en garanti för att avgifterna inte bestämdes till alltför höga belopp. En av utgångspunkterna i del resonemanget var alt den alldeles övervägande delen av den olovliga lomlmarksparkeringen bestod i underlåtenhet atl betala parkeringsavgift.

Föreningen har emellertid anfört att detta, såvitt gäller de kommunala parkeringsbolagen och vissa allmännyttiga bostadsföretag, inte är korrekt. En stor andel av de avgifter, som bolagen debilerar, gäller enligt föreningen fordon som parkerats där det är förbjudet att parkera eller som har parkerats pä mark som har reserverats för handikappade.

Jag delar föreningens uppfattning alt del är olyckligt från parkeringspoli-liska utgångspunkter att felparkeringsavgifterna och kontrollavgifterna varierar i storlek när de yttre omständigheterna vid parkeringen är typiskt sett desamma i de båda parkeringsformerna. Detta gäller särskill kommunal och statlig mark, eftersom del för den enskilde inte alltid är helt enkelt atl avgöra om det i sådana fall är fråga om tomtmark eller gatumark. En större överensstämmelse mellan avgifterna är därför önskvärd och befogad frän parkeringspolitisk synpunkt.

Den begränsning av kontrollavgiften som 4§ LKOP innebär har, enligt föreningen och enligt vad jag även i övrigt erfarit, medfört all säväl kommunala bolag som privata markägare avstått från att tillämpa LKOP och fortsatt med den s. k. avtalsparkeringen. Med en möjlighet att differentiera kontrollavgifterna pä samma sätt som kommunen eventuellt differentierar felparkeringsavgiflen kommer sannolikt fler markägare att tillämpa LKOP och avtalsparkeringen successivt all minska i omfattning. En sädan utveckling är enligt min mening önskvärd, bl, a. för alt det gynnar trafikanter, markägare och domstolar om vi kan fä i huvudsak etl enda system för lomlmarksparkeringen.

De ändringar i 4§ LKOP som jag nu föreslär ställer krav på markägarna alt hålla sig underrättade om vad som gäller i fråga om felparkeringsavgifter i kommunen. Del är dock endast undanlagsvis fråga om fler än två olika belopp. Det finns också kommuner som inte har differentierade felparkeringsavgifter. Det bör därför inte innebära några problem för markägarna alt uppfylla detla krav. I huvudsak torde del vara de kommunala bolagen som har anledning atl differentiera kontrollavgifterna. Självfallet kan, även om mitt förslag genomförs, den markägare som så önskar ta ul en enhetlig kontrollavgift efler de principer som gäller i dag.

Mitt förslag ställer ocksä krav på alt den som debiteras en kontrollavgift
far reda på vilket slag av olovlig parkering han påslås ha gjort sig skyldig 7

till. Han måste ju kunna kontrollera avgiftens storlek. Jag förutsätter att Prop. 1985/86: 106 markägarna lämnar denna upplysning på belalningsuppmaningen. En sådan ordning är, efter vad jag inhämtat, praxis redan i dag. Det torde för övrigt vara så att klar och tydlig information om den olovliga parkeringen ökar betalningsbenägenhelen. Oklar och bristfällig information å sin sida kan påverka markägarens rätt att få betalt för sina rättegångskostnader.

Den koppling som finns i Stockholms kommun mellan kostnaderna för flyttning av fordon och felparkeringsavgiftens storlek i vissa fall (SFS 1984:26) går inte att överflytta lill lomlmarksparkeringen. De fall det är fräga om är överträdelser av föreskrifter med förbud alt stanna i kolleklivkörfält, pä markerad busshållplats eller om rätt att parkera på sådana parkeringsplatser som reserverats för handikappade. Av dessa överträdelser är det endasl den som rör handikapplatserna som har någon motsvarighet på tomtmark.

Om den nuvarande ordningen för Stockholms kommun behålls oförändrad, kan mitt förslag teoretiskt komma atl medföra alt den som parkerar olovligt i en handikappruta på tomtmark kan drabbas av en hårdare sanktion än den som gör sig skyldig till motsvarande överträdelse på gatumark. Den förre kan nämligen bli skyldig att betala flyttningskostnaderna om hans fordon flyttas. Efiersom ett fordon måste ha varit olovligt parkerat under minst sju dygn i följd för all få flyttas från tomtmark, torde denna situation dock inte inträffa särskilt ofta.

Specialregleringen för Stockholm infördes år 1982. Bakgrunden till regleringen var att efterlevnaden av parkeringsbeslämmelserna om kolleklivkörfält, busshållplatser och handikapplatser var dålig. Det var orealistiskt alt flytta alla fordon som var olagligt uppställda. Kommunen begärde då hos regeringen att få ta ul 500 kr, av alla som parkerade olagligt pä dessa platser och i stället inte la ut flyttningskostnaderna, Detla skulle bli mer rättvist och öka allmänpreventionen. Efter vad jag har erfarit, fick regleringen inledningsvis avsedd effekt. Med tiden har emellertid respekten för dessa parkeringsföreskrifter på nylt avtagit.

Del är utomordentligt viktigt att de handikappade har tillgång till de parkeringsplatser som har reserverats för dem. Det är ocksä en förutsättning för framkomligheten i Slockholm atl kolleklivkörfält och busshållplatser inte blockeras av parkerade fordon. Specialregleringen i Stockholm bör därför behållas. Man bör däremol kunna överväga om inte kopplingen mellan avgiftsbeloppet och kommunens rätt att ta ul flyttningskostnaderna skulle kunna upphävas. Det allvarliga i dessa parkeringsöverträdelser skulle på så sätl ytteriigare markeras. Jag avser alt återkomma lill regeringen i denna fråga.

Beträffande de invändningar mot förslagel som Motormännens riksförbund och Bilulhyrningsbranschens riksförbund gjort vill jag informationsvis nämna att det inom kommunikationsdepartementet f. n. pågår en översyn av lagstiftningen om felparkeringsavgifter. I det sammanhanget kommer frågan om ägaransvarel för biluthyrningsbranschen att behandlas. Jag har emellertid inte ansett atl dessa överväganden bör hindra att frågan om kontrollavgifternas storlek behandlas redan nu.

Ändringen bör kunna träda i kraft den 1 juli 1986. 8

4 Upprättat lagförslag Prop. 1985/86:106

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartementet upprättats förslag lill

lag om ändring i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering.

Med hänsyn lill alt lagstiftningen inte är av nägon komplicerad beskaffenhet bör lagrådets hörande kunna underlåtas.

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt anla förslaget.

6 Beslut

Regeringen ansluler sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen atl anta det förslag som föredraganden har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986