Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1985/86: 1

med förslag till ny plan- och bygglag


m


 


Regeringen föreslår riksdagen att anta del törslaii som har lagils upp i bifogade indrag av reperingsprolokoil den 23 maj I9S5,

Pä regeringens vägnar OlofFalmc

Hans Gustafsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag om en ny plan- och bygglag, PBL. som skall ersätia bl. a. byggnadslagen (1947:385). byggnadsstadgan (1959:612) och lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.

Förslaget bygger i väsentliga delar på principerna i gällande ratt men innebär en genomgripimde systematisk omarbetning av dagens lagstiftning saml en föienkling och moLiernisering av iegcl>ysleniel. Eli genomgående drag i reformen ar decentialisering av beslntstattandet. Stor vikt har också lagts vid större iVihet och ;msvar för den enskilda människan. De viktigaste nyheterna ar följande.

Alla kommuner skall ha en översiktsplan soin omfattar kommunens hela yla. Omrädesbestaninielser skall kunna anlas. om kommunen vill säker­ställa syftet med översiktsplanen inom ett \ isst onnade. Dagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan. som kallas detaljphm. Den skall ha en genomlorandelid som begränsar byggrätten i tiden.

Nybyggnadslorhuden avvecklas. En principiell rätt införs alt äicriipp-fora byggnader som har rivits eller brunnit ned. Vidare tär t'astighets:igarc lätt all gör;i hade utviindiga och mvändiga ändringar av hyggnader, ä\en i.im byggnaderna strider mot detaljplanen. En rån all få bygglov till kom-pletteringsatgärdcr - t. ex. komplementbyggnader och mindre tillbygg­nader - iniöis beiralTande en- eller tvåbostadshtis ntanlör områden med detaljplan.

Länssiyrelsens raslsi;illelseprövning av planer slopas. Länsstyrelsen skall ha möjlighet alt i efterhand granska och upphäva detaljplaner och i     Rik.u/aucn /985!,S6. / uiiiil. i\r I


Prop,

1985/86:


Prop. 1985/86:1                                                                       2

områdesbestämmelser. Upphävande får dock beslutas endast på vissa, i lagen angivna grunder,

Medborgarinflytandet förbättras. Vid planläggning skall genom informa­tion och debatt eftersträvas ett så fullständigt beslutsunderiag som möjligt för de politiska organen. Alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall, liksom hyresgästernas organisationer, ha samma ställ­ning som sakägarna.

Tillstånd till byggande m,m, lämnas i form av bygglov, rivningslov och marklov. Förhandsbesked kan lämnas till åtgärder som kräver bygglov. Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala beslut. Kommunen skall under vissa förutsättningar kunna besluta att vissa åtgär­der inom områden utan detaljplan får utföras utan bygglov, nämligen bl, a. komplementbyggnader, mindre tillbyggnader och inre ändringar av bygg­nader. För områden med detaljplan kan kommunerna i planen besluta att enklare fritidshus och liknande byggnader får uppföras eller byggas till eller ändras på annat sätt utan lov. Andringar av befintliga industribygg­nader skall också kunna befrias från bygglovsplikt,

PBL föreslås träda i kraft den 1 januari 1987,


 


Prop. 1985/86:1                                                                   3

Propositionens lagförslag                                  / kap. i-8 ,

Förslag till Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. inledande bestämmelser

1   § Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer,

2   S Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten,

3   ii Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen. Översiktsplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområ­den ar avsedda alt användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske.

Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom detaljplaner.

För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan lar områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med över­siktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m, m, tillgodoses.

Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandel av detalj­planer.

För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner an­tas,

4 S Till byggande och rivning av byggnader saml till schaklning. fyllning,
trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av hvgglov, riv-
ningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked huruvi­da byggande kan tillåtas pä den avsedda platsen,

5   § Vid prövning av frågor enligt denna lag skall både allmänna och enskilda intressen beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet,

6   *j För all mark skall få användas för bebyggelse skall den vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Lämplighetsbedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

7   S 1 varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd, som har det närmaste inseendet över b>'ggnadsverksamheten i kommunen,

8   S Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och skall samverka med kommunerna i deras planläggning.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan- och byggnads-väsendet i riket.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    4

2 kap. Allmänna intre.ssen som skall beaktas vid planläggning och vid      2 kap. -3 kap.
lokalisering av bebyggelse
                                                              /-- '

1 S Planläggning skall ske sii att den främjar en från allmän synpunkt
lämplig utveckling och ger lorulsällningar för en frän social synpunkt god
bostads-, arbets-, trafik- och frilidsmiljö. Hänsyn skall därvid tas till för­
hållandena i angränsande kommuner. Mark- och vallenområden skall an­
vändas för del eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med
hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.

Vad som anges i första stycket skall beaktas även i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

2   S Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas,

3   S Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

1,      de boendes och övrigas hälsa.

2.      jord-, berg- och grundvattenförhållandena.

3, möjligheterna all ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt
annan samhällsservice,

4. möjligheterna all förebygga vatten- och luftföroreningar samt buller­
störningar.

Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energi­försörjningen och energihushållningen.

4 S Inom områden med samlad bebyggelse skall bebyggelsemiljön utfor­
mas med hänsyn till behovet av

1.   skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra cilyckshändelser,

2.   skyddsåtgärder för civilförsvaret,

3.   hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygienis­ka förhållanden,

4.   trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5.   möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför­måga alt använda området.

6.   förändringar och kompletteringar,

Ino.m eller i nära anslutning till områden med samlad bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

3 kap. Krav på byggnader m. m. Nya byggnader

1   § Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och Ull natur- och kulturvär­dena på platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg, som är lämplig för byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan,

2   S Byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt


 


Prop. 1985/86:1                                                                      5

medför tära eller betydande ölägenheter för omgivningen. Inverkan på       3 kap. 2-9 §§

grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas, I fråga

om byggnader som skall placeras under markytan skall dessutom i skälig

omlättning beaktas att användningen av marken över byggnaderna inte

försvåras,

3 S Byggnader skall medge god hushållning med energi, I områden där
knapphet på vatten råder eller kan befaras uppkomma skall byggnader
dessutom medge god hushållning med vatten,

1 byggnader som innehåller bostäder eller arbetslokaler skall uppvärm-ningssyslemet i skälig utsträckning utformas sä att skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkt kan användas utan omfattande änd­ringar.

En- eller iväbosladshus som i huvudsak skall värmas upp med el eller naturgas skall i skälig utsträckning utföras så att ett byte till uppvärmning med annat energislag underlättas. Sådana byggnader får förses med upp­värmningssystem för direktverkande elvärme endast om det finns särskil­da skäl,

4   § Byggnaders grundkonstruktion, stomme och andra bärande delar skall ha betryggande bärlörmåga. stadga och beständighet. Övriga bygg­nadsdelar skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfredsställande håll­fasthet,

5   ij Byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till trevnad, god hygien, en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inom-husklimat,

6   S Byggnader skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall, mot uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall skall kunna las om hand och forslas bort från byggnader på ett tillfredsställande sätt.

7 § Byggnader, som innehåller bostäder, arbetslokaler eller lokaler till
vilka allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga Ibr personer med
nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga och inrättade så all bosiäderna
och lokalerna blir tillgängliga för och kan användas av dessa personer. 1
den utsträckning som behövs med hänsyn till kravet på tillgänglighet skall
byggnader vara försedda med hiss eller annan lyfianordning.

Kravet att bostäder skall vara tillgängliga genom hiss eller annan lyftan­ordning gäller inte byggnader som har färre än tre våningsplan. Om sådana byggnader innehåller bosläder som inte nås frän marken, skall de dock Ulloras sä all hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svårighet,

1 fråga om en- eller iväbosladshus får undanlag medges från kravet pä tillgänglighet till byggnaden, om det är befogat med hänsyn till terrängen.

Beträffande byggnader som innehåller arbetslokaler får, såvitt gäller dessa lokaler, undanlag medges från första stycket, om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

8   § Byggnader skall ulföras med sådant material och på sådant sätt alt reparations-, underhålls- och driftkostnader begränsas.

9   § I fråga om fritidshus med högst två bosläder gäller inte bestämmel­serna i 3, 7 och 8 SS.


 


Prop. 1985/86:1                                                                       6

I fråga om byggnader som får uppföras ulan bygglov skall bestämmelser-      3 kap. 9-15 §§ na i 1-8 S§ tillämpas i skälig utsträckning,

10 § Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad
skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess bygg-
nadslekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga
värden las till vara.

Härutöver skall tillses att

1,  tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-8S§ och att andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

2,  ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1-8SS angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter medde­lade med stöd av denna lag,

3,  andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändring­arna i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1 -8 SS,

I detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn las till bygg­nadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmelserna i 3, 7 och 8SS.

11   § Med ombyggnad avses åtgärder som fordrar bygglov och avsevärt förlänger brukstiden för byggnaden eller en del av den. Även sådant inredningsarbete som syftar till en väsentligt ändrad användning av bygg­naden eller en del av den utgör ombyggnad,

12   S Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyg­gelse av denna karaktär får inte förvanskas,

13   S Byggnader skall underhållas så all deras egenskaper i de hänseen­den som avses i 3—7 SS i huvudsak bevaras. Anordningar som avser att tillgodose kraven i 6 och 7 SS skall hållas i stånd. Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick.

Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kultur­historisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt saml till omgivningens karaktär.

Byggnader som avses i 12S skall underhållas så alt deras särart bevaras.

Andra anläggningar än byggnader m.m.

14 § 1 fråga om anläggningar och anordningar för vilka bygglov krävs skall vad som föreskrivs om byggnader i I-13 SS tillämpas. 1 fråga om övriga anläggningar och anordningar som anges i 8 kap, skall 1-13 SS tillämpas i skälig utsträckning.

Tomter, allmänna platser m. m.

15 § Tomter som las i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett säll som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till naiur-och kulturvärdena på platsen. Dessutom skall tillses att


 


Prop. 1985/86:1                                                                       7

1.  naturförutsätlningarna så långt möjligt las till vara,                    3 kap. 15-18 §§-

2.  betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer,           -4 kap. 1-2 §§

 

3,  risken för olycksfall begränsas och betydande ölägenheter för trafiken inte uppkommer,

4,  del finns en lämpligt belägen ulfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kra­vet på framkomlighet för utryckningsfordon till och frän bebyggelsen pä tomlen,

5,  tomten, om del inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhål­landena i övrigt, kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga,

6.      lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon i
skälig utsträckning anordnas på tomten eller i närheten av denna.

Om tomter tas i anspråk för bebyggelse som innehåller en eller fiera bosläder eller lokaler för barnsluga, skola eller annan jämförlig verksam­het, skall del finnas tillräckligt stor friyla som är lämplig för lek och utevistelse på tomten eller på utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att anordna både parkering och friyta, skall i första hand friyla anordnas.

16       S Pä bebyggda tomter får bestämmelserna i 15 S första stycket 6 samt
andra och tredje styckena tillämpas i skälig utsträckning.

Vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad skall tomten anordnas sä att den uppfyller kraven i 15 S i skälig utsträckning,

17       S Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller
inte, hällas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för
omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så alt risken för olycks­
fall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras
och att befintlig växtlighet skall bevaras.

Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 S skall hållas i stånd i skälig utsträckning.

Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas så att risken för olycksfall begränsas.

18       S I fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs om tomter i 15- 17 SS tillämpas i skälig
utsträckning.

4 kap. Översiktsplan

1 S Översiktsplanen skall utgöra underlag för beslut om användningen av
mark- och vattenområden.

Planen skall ange

1.      grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ­
den samt riktlinjer för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse,

2,  hur   kommunen   avser  att   tillgodose   riksintressen   enligt   lagen
(0000:000) om hushållning med naturresurser m, m,

2 S Översiktsplanen består av en särskild handling samt en eller fiera
kartor. Planen skall utformas sä. all dess innebörd kan utläsas utan svårig­
het.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      8

Till planen skall fogas en sådan planbeskrivning som avses i 8S och      4 kap. 2-8 §§ länsstyrelsens granskningsytlrande enligt 9S.

Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del. skall del anmär­kas i planen.

3   S Nar förslag till översiktsplan eller till ändring av planen Lipprättas. skall kommunen samråda med länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. Andra som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

4   S Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter Under samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse och förslagets innebörd redovisas.

Resulialet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

5 S    Under samrådet åligger dei lansstyrelsen särskilt att

1.      ge rad om tillämpningen av ;! kap. och verka för all riksintressen enligt
lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m,ni. tillgodoses,

2.      verka lör alt sådana frågor om användningen av mark- och vattenom­
råden som angår två eller liera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3.      ta till vara statens intressen.

6   S Innan översiktsplanen eller en ändring av den antas, skall kommunen ställa ut planförslaget under minst två månader. Den som vill lämna syn­punkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

7   S Kungörelse om utställningen av planförslagel skall minst en vecka lore utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö­ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå var utställningen äger rum samt inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter pä förslaget skall lämnas. Avser förslaget en viss del av kommunen, skall det framgå av kungörelsen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ett exemplar av förslaget med planbeskrivning och samrådsredogörelse skall, innan förslaget ställs ut. sändas till länsstyrelsen saml till regionpla­neorgan och kommuner som berörs av förslaget,

8 S    Under uislällnmgsliden skall planförslagel åtföljas av

1.  planbeskrivning som avses i andra stycket,

2.  samrädsredogörelsen,

3.  gällande översiktsplan,

4.  sådant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse lör en bedöinning av förslaget,

I planbeskrivningen skall redovisas planeringslorulsällningarna. skälen Ull planens utformning och de åtgärder som kommunen avser au vidla för att fullfölja planen.

Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kom­munen, skall ändringens verkningar förändra delar av kommunen redovi­sas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      9

9 S    Länsstyrelsen skall under ulslällningsliden avge ett granskningsylt-      4 kap. 9-13 §§-
rande över planförslaget,
                                                                  -5 kap. 1-2 §§

Av yttrandet skall framgå om

1.   förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m, m..

2.   sädana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

3.   bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser,

10 S Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade
synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan­
de som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske,

11   S Översiktsplanen och ändringar av den anlas av kommunfullmäk­tige,

12   S Beslut alt anta eller ändra översiktsplanen gäller först sedan beslu­tet vunnit laga kraft,

13   S När kommunens beslut att anta eller ändra översiktsplanen har vunnit laga kraft, skall planen, planbeskrivningen, samrådsredogörelsen, granskningsyttrandet, utlåtandet enligt lOS och ett proiokollsutdrag med beslutet utan dröjsmål sändas till statens planverk, länsstyrelsen, region­planeorgan och kommuner som berörs.

5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser Detaljplan

1 S Prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av
bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för

1,     ny samlad bebyggelse,

2, ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på
omgivningen eller som skall förläggas inom ett område där det råder stor
efterfrågan på mark för bebyggelse, om tillkomsten av byggnaden inte kan
prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhands­
besked,

3,      bebyggelse som skall förändras eller bevaras, om regleringen behöver
ske i ett sammanhang.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om andra anläggningar än byggnader, om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap, 2 S,

Detaljplan behöver inte upprättas i den män tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser,

2 S Vid utformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn las Ull befint­
liga bebyggelse-, äganderätts- och faslighetsförhällanden som kan inverka
på planens genomförande.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      10

1 de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan      5 kap. 2-7 §§ komma all tas i anspråk enligt 6 kap,  17-I9SS skall planen dessutom utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägen­heter som planen orsakar enskilda,

3 §    1 detaljplanen skall redovisas och Ull gränserna anges

1,  allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker,

2,  kvartersmark för bland annat bebyggelse, idrotts- och fritidsanlägg­ningar, begravningsplatser, anläggningar för trafik, vallen, avlopp och energi samt skydds- och säkerhetsområden,

3,  vattenområden för bland annat båthamnar och friluftsbad,

I fråga om allmänna platser för vilka kommunen är huvudman skall användningen och utformningen anges. För kvariersmark och vallenområ­den skall användningen anges,

4   § Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdel, skall del anges i detaljplanen,

5   S I detaljplanen skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras (genomförandetid). Tiden skall bestämmas så att det finns rimliga möjligheter alt genomföra planen och vara minst fem och högst femton år. Tiden räknas från den dag då beslutet all anta planen vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan då någon del av planen får genomföras pä grund av förordnande enligt 13 kap, 8S andra stycket, I planen kan anges att tiden skall räknas från senare tidpunkt än den då beslutet att anta planen vinner laga kraft. För skilda områden av planen kan olika genomförandetider bestämmas.

Saknar planen bestämmelser om genomförandetid. är liden femton år från dag som anges i första stycket.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i 14S,

6   S Medger detaljplanen tillfällig användning av mark eller byggnader enligt 7S första stycket 9, skall i planen bestämmas den lid under vilken användningen får pågå. Tiden får bestämmas till högst tio år och skall räknas frän den dag som anges i 5 S första stycket. Saknar planen bestäm­melser om tiden, är denna fem är. Om förlängning av liden finns bestäm­melser i 15 S,

7   § Utöver vad som enligt 3S skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om

 

1,  i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 S tredje stycket, 6S första stycket 2 och 3, 8S första stycket samt 9S första och andra styckena,

2,  den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om del finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske.

3,  byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4,  placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar, anordningar och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 S tredje stycket och skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap, 12 S får meddelas.

5,  vegetation samt markytans utformning och höjdläge.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     11

6,  användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen      5 kap. 7-11 §§ inte skall vara huvudman,

7,  stängsel samt utfart eller aiinan utgång mot allmänna platser,

8,  placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud att använ­da viss mark för parkering,

9,  tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver las i anspråk för det ändamål som anges i planen.

10,    markreservai för allmänna ledningar, energianläggningar saml trafik-
och väganordningar,

11,  skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969: 387),

12,  principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemen-samhelsanläggningar,

1 detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssam­verkan enligt 6 kap, 2S, Om en detaljplan antas efter det att ett exploate­ringsbeslut enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den,

8 § 1 detaljplanen får bestämmas att bygglov inte skall lämnas till åtgär­
der som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

1,  viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning för vilken kom­munen inte skall vara huvudman har kommit till stånd,

2,  viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits, byggts om eller fått en i planen angiven ändrad användning eller utfarten eller annan utgång från fastigheten har ändrats eller

3,  beslut om antagande av en i detaljplanen förutsatt fastighetsplan har vunnit laga kraft eller fastighetsplanen får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8S andra stycket,

9 § Detaljplanen beslår av en plankarta och en särskild handling med
bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av
dessa handlingar.

Av en plankarta skall framgå hur planområdet delas upp på mark för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden.

Planhandlingarna skall utformas så att det tydligt framgår hur planen regierar miljön,

10   § Till detaljplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i 26 § och en sådan genomförandebeskrivning som anges i 6kap, I S,

11   § Före genomförandetidens utgång får mot berörda fastighetsägares bestridande detaljplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvän­digt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter genomförandetidens utgång får planen ändras eller upphävas ulan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas. Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i


 


Prop. 1985/86:1                                                                      12

I4S, Om förlängning av tid för lillfällig markanvändning finns besiämmel-      5 kap. 11-17  ser i 15 S,

12   S Bestämmelserna i I-10 SS skall tillämpas även när en detaljplan ändras eller upphävs.

13   S Om detaljplanen ändras eller helt eller delvis upphävs för ett områ­de som omfattas av en fastighetsplan, skall det framgå av detaljplanen i vilka delar fastighetsplanen enligt 6 kap. 11 S upphör alt gälla.

Att detaljplanen i vissa fall ändras till följd av alt en fastighetsplan antas framgår av 6 kap. 5 S.

14 S Innan genomförandetiden gått ut kan den föriängas med högst fem
år i sänder. Efter det att genomförandetiden gått ut, kan den förnyas med
högst fem är i sänder. Förlängning och förnyelse kan avse visst område av
detaljplanen.

Har under genomförandetiden åtgärder vidtagits för planens genomfö­rande såvitt gäller viss fastighet men har åtgärderna inte kunnat fullföljas på grund av omständigheter över vilka kommunen råder, skall genomfö­randetiden förlangas i skälig utsträckning för den fastigheten. Ansökan om förlängning skall göras före genomförandetidens utgång.

15 S Den lid under vilken lillfällig markanvändning får pågå kan förläng­
as med högst fem år i sänder. Den sammanlagda liden får dock inte
överstiga tjugo år.

Områdesbestämmelser

16       S För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan om­
rådesbestämmelser anlas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen
uppnås eller all ett riksintresse enligt lagen (0000: 000) om hushållning med
naturresurser m. m, tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras

1,  i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8kap. 5S första stycket, 6S första stycket I och 3, 7S, 8S andra stycket och 9S tredje stycket,

2,  grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be­byggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,

3,  största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus.

4,  placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar, anordningar eller tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap, 10 S tredje stycket och skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap, 12 S får meddelas,

5,  användning och utformning av allmänna platser,

 

6,  vegetation saml markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8kap, 9S tredje stycket,

7,  skyddsanordningar för att motverka störningar frän omgivningen,

8,  exploateringssamverkan enligt 6 kap, 2S.

17       § Områdesbestämmelserna och skälen till dem skall redovisas i en
särskild handling. Handlingen skall utformas så att det tydligt framgår hur
bestämmelserna regierar miljön.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     13

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även när omrädesbeslämmel-      5 kap. 17-24 >i§
serna ändras eller upphävs,
                                 

Förfarandet m. m.

18   S Detaljplanen bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen,

19   S När förslag till detaljplan upprättas skall det, om det inte är uppen­bart onödigt, finnas en eller flera för ändamålet avsedda kartor (grund-kartal och en fastighelsförleckning. I fastighetsförteckningen skall i den mån de berörs av planen redovisas

 

1.  lästigheier, mark som är samfälld för fiera fasligheter och andra områden samt ägare till och innehavare av annan särskild rätt än bostads­rätt och hyresrätt i nämnda egendom,

2.  gemensamhelsanläggningar enligt anläggningslagen (1973: 1149) samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningen.

Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter förvallar samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsan-läggning skall i stället för ägare eller innehavare anges föreningen,

s

20 S När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samräda med
länsstyrelsen, läslighetsbildningsmyndighelen och kommuner som berörs
av förslaget. Sakägare och de bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende
som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och en­
skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd.

21 S Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Un­
der samrådet hör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse
saml de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Om det finns ett pro­
gram för planen, skall också programmet redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

22 S    Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt all

1.      ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för all riksintressen
enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m, tillgo­
doses,

2.  verka för all sådana frågor om användningen av mark- och vattenom­råden som angår två eller fiera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3.  ta till vara statens intressen,

 

23   S Innan detaljplanen antas, skall kommunen ställa ut planförslaget under minst tre veckor. Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

24   S Kungörel:,e om utställningen av planförslagel skall minst en vecka före iitslällningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö­ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå

 

1.  var planområdel ligger,

2.  om förslaget avviker från översiktsplanen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     14

3,  vilken mark eller särskild rätt till mark som till följd av planens       5 kap. 24-27 §§ anlagande kan komma att tas i anspråk enligt 6kap. 17- I9SS,

4,  var utställningen äger rum,

5,  inom vilken tid, på vilket sätt och Ull vem synpunkter på förslaget skall lämnas,

6,  all den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på förslaget enligt 13 kap. 5S kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ett exemplar av förslaget med en planbeskrivning enligt 26S, en genom­förandebeskrivning enligt 6kap. 1 S och samrädsredogörelsen skall, innan förslaget ställs ut, sändas till länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget,

25 S Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för
kungörandet i vanligt brev sändas till

1,  kända sakägare,

2,  känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsord­ning för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsord­ning inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3,  andra som har ett väsentligt intresse av förslaget.

Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan utsedd all förvalta samfällighelens angelägenheter, får underrättelsen sän­das till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare, får underrättelsen sändas till en av delägarna för all hållas tillgänglig för alla, 1 sådant fall skall kungörelsen innehålla uppgift om hos vem underrättelsen hålls tillgänglig.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort antal personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen alt sända den till var och en av dem. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som avses i 24 S första stycket 3 skall dock alltid underrättas enligt första stycket,

26 S    Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

1,  planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen,

2,  samrådsredogörelsen,

3,  program för planen, grundkarta och fastighetsförteckning, om sådana handlingar har upprättats,

4,  annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget,

1 planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av illustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget avviker från översiktsplanen, skall avvikelsen och skälen till denna redovi­sas i beskrivningen.

Annat tillgängligt material som belyser förslagets innebörd, bör också ställas ut.

27 S Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade
synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan­
de som skall fogas till handlingarna i ärendet.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                     15

Utlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hälls tillgängligt skall      5 kap. 27-31 §§ för kännedom snarast möjligt i vanligt brev sändas till dem som inte fått sina synpunkter på det utställda iöisläget tillgodosedda. Onijélt stort antal personer skall underrättas, får underrättelse i stället ske genom kungörelse på det sätt som anges i 24S.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske,

28 S 1 stället för vad som föreskrivs i I8S. 20S, 21 S andra stycket samt
22-27SS får bestämmelserna i andra stycket tillämpas (enkelt planförfa­
rande), om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse, saknar
intresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen och länssty­
relsens granskningsyltrande enligt 4 kap. 9S,

Vid enkelt planförfarande skall länsstyrelsen och de som anges i 25 S första stycket beredas tillfälle till samråd. När förslag till detaljplan förelig­ger skall de underrättas om detta och, om de inte godkänner förslaget, under minst två veckor ha tillfälle att skriftligen lämna synpunkter på förslaget. Denna tid kan förkortas om alla berörda är ense om det. En sammanställning av inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett särskilt utlåtande som skall fogas till handlingarna i ärendet,

29   S Detaljplanen antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt,

30   § Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om antagande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslagstavla skall meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i vanligt brev till

 

1,   länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av planen,

2,   sakägare, bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende samt sådan organisation eller förening som avses i 25 S första stycket 2, om de senast under utställningstiden eller under den i 28 S andra stycket angivna tiden skriftligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodo­sedda eller om de har besvärsrätt pä grund av bestämmelsen i 13 kap, 5S andra stycket.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem, får underrättelse i stället ske genom kungörelse i ortstidning på det sätt som anges i 24S, Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt 6kap. 17-19SS skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

Kungörelse som avses i andra stycket skall införas i ortstidning samma dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla. Av kungörelsen skall framgå vad beslutet avser, tidpunkten för tillkännagi­vandet och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta,

31 S När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft, skall detta
kungöras i ortstidning, 1 kungörelsen skall tas in en upplysning om innehål­
let i 15kap. 4S.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                     16

Snarast möjligt efter det att beslutet har vunnit laga kraft och senast en       5 kap. 31-36 §§-månad därefter skal! två exemplar av planen, planbeskrivningen och ge-       -6 kap. 1-2 §§ nomförandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen,

32   S Bestämmelserna i 18-31 SS skall tillämpas även när detaljplaner ändras eller upphävs.

33   S Bestämmelserna i 20-31 SS skall tillämpas när områdesbestäm­melser antas, ändras eller upphävs,

34   S Beslut att anta, ändra eller upphäva detaljplan eller områdesbestäm­melser gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8S andra stycket.

35   S Områdesbestämmelser upphör att gälla när det för området förelig­ger ett lagakraftvunnet beslut att anta detaljplan eller ett förordnande enligt 13 kap, 8 S andra stycket att planen får genomföras,

36   § Av 8 kap, II, 12, 17 och 18 SS följer att bygglov, rivningslov och marklov får vägras till åtgärder som strider mot detaljplan eller områdes­bestämmelser. Även åtgärder som inte kräver lov och som avser byggna­der, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbe­stämmelser.

6 kap. Plangenomförande

Genomförandebeskrivning

1 S Vid upprättandet av förslag till detaljplan skall i en särskild handling (genomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska, tekniska, ekono­miska och lästighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

Exploateringssamverkan

2 S Kommunen får besluta att exploateringssamverkan enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan får ske, om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för bebyggelse och utföra sädana anordningar som behövs för bebyg­gelsen. Sådant beslut meddelas genom detaljplan eller områdesbestäm­melser.

1 beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning samt den tid inom vilken ett exploateringsheslut enligt lagen om exploate­ringssamverkan skall meddelas. Denna tid får bestämmas till högst fem år från den dag då beslutet att anta planen eller områdesbestämmelserna vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan dä del av planen eller av områdesbestämmelserna får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8S andra stycket. Har något exploateringsbeslut inte meddelats inom den angivna tiden, uyphör planen eller områdesbestämmelserna au gälla såvitt avser kommunens beslut om exploateringssamverkan.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   17

Fastighetsplan                                                                                 6 kap. 3-10 §§

3 S 1 fastighetsplan kan för oiriråden som omfattas av detaljplan medde­
las bestämmelser om markens indelning i fastigheter och om servitut,
ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsan-
läggningar.

Fastighetsplan skall antas om

1.      det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastighe­
ter,

2.  detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastig­hetsplan.

3.  en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart onödig,

4 § Fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område. Skälig
hänsyn skall tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsför-
hällanden som kan inverka på planens genomförande.

Om planen skall reglera markens indelning i fastigheter eller om den skall ge bestämmelser om servitut och liknande särskilda rättigheter, til­lämpas 3 kap. 1 S fastighetsbildningslagen (1970: 988).

Om planen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsanläggning, tillämpas 5 och 6 SS anläggningslagen (1973: 1149), Skall den ge bestämmel­ser om ledningsrätl, tillämpas 6S ledningsrättslagen (1973: 1144),

5   S Fastighetsplanen får inte strida mot detaljplanen. Om syftet med detaljplanen inte motverkas, lär dock mindre avvikelser göras. 1 sädana fall skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av fastighets­planen.

6   S 1 den män det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i planen anges

!. områdets indelning i fastigheter,

2,  vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som skall bildas, ändras eller upphävas,

3,  de anläggningar som skall utgöra gemensamhelsanläggningar,

4,  de fastigheter som skall delta i geriiensamhctsanläggningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

 

7   S I fastighetsplanen får bestämmas att planen gäller endast under förut­sättning att beslutet att anta en viss detaljplan har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8S andra stycket,

8   8 Fastighetsplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av dessa handlingar.

9   S Till fastighetsplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i I2S.

10 S Före utgången av detaljplanens genomförandetid får mot berörda
fastighetsägares bestridande fastighetsplanen ändras eller upphävas endast
om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt,
vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter utgången av detaljplanens genomförandetid får fastighetsplanen


 


Prop. 1985/86: 1                                                                     18

ändras eller upphävas utan alt rättigheter som uppkommit genom faslig-      6 kap. 10-19 §§ helsplanen beaktas.

11   S Om detaljplanen ändras och detta medför att fastighetsplanen strider mot detaljplanen, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som den strider mot detaljplanen. Om detaljplanen helt eller delvis upphävs, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som berörs,

12   § Fastighetsplanen upprättas i samma ordning som gäller för detalj­planen. Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen behöver dock samråd inte ske med länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget. Inte heller behöver planförslaget sändas till dem,

1 planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan som fastighets­planen hänför sig till och skälen till den utformning av fastighetsplanen som har valts. Om planförslaget avviker från detaljplanen, skall avvikelsen och skälen till denna redovisas i beskrivningen,

13   § Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämn­den, av den som antar detaljplanen,

14   8 Bestämmelserna i 3-9, 12 och 13 SS tillämpas även när fastighets­planen ändras eller upphävs,

15   S Beslut att anta. ändra eller upphäva fastighetsplan gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8 S andra stycket.

16   § Av 8 kap. 11 S följer att bygglov inte får meddelas i strid mot fastighetsplan. Även åtgärder som inte kräver bygglov och som avser byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras sä att de inte strider mot planen.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Avstående av mark m. m.

17 § Kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan skall användas
för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman.

Annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande får kommunen lösa. om markens användning för avsett ända­mål inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras mark som kommunen får lösa enligt första eller andra stycket av särskild rätt, får rättigheten lösas.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa mark i vissa fall finns i 14 kap,

18    § Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser, är den som äger obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats, skyldig att utan ersättning upplåta marken, om den behövs för att kvartersmark som tillhörde honom när planen antogs skall kunna användas för avsett ändamål.

19    § På ansökan av kommunen får länsstyrelsen förordna att mark, som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detalj-


 


Prop. 1985/86: 1                                                                    19

plan behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman      6 kap. 19-26 §§

eller för allmänna byggnader, utan ersättning skall avstås Ull kommunen.

På ansökan av kommunen får länsstyrelsen också förordhä att mark som

skall användas för allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara

huvudman, utan ersättning skall upplåtas till huvudmannen. Antagandet

av detaljplanen skall anstå till dess ansökningen har avgjorts genom beslut

som vunnit laga kraft.

Förordnande får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter.

Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken skall avträdas eller upplåtas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål,

20 8 När fråga har väckts om tillämpning av 19S. skall byggnadsnämn­
den genast anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken. Överlåtelse av mark, som sker efter det att sådan anmä­
lan har inkommit, inverkar inte på den bedömning som skall ske enligt 19 S
andra stycket.

Skall detaljplanen ändras, får länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark som har avståtts eller skall upplåtas enligt 19 S byts ut mot annan mark. om det är lämpligt och kan ske utan olägenhet för ägaren.

21   8 Den som har avstått mark enligt 19 S skall frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt. Kan detta inte ske, är han skyldig att ersätta skada som uppkommer för den som marken har avståtts till,

22   8 I ett förordnande enligt 198 får länsstyrelsen, i den mån det är skäligt, på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara skyldig att i den ordning som länsstyrelsen bestämmer bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

23   8 Bestämmelserna i 19-22 SS om ägare gäller även exploateringssam-fällighet enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan,

24   8 Om kommunen är huvudman för allmänna platser, får kommunen efter genomförandetidens utgång lösa delar av fastigheter som tillhör olika ägare och som enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

En kommun som är huvudman för allmänna platser får efter genomfö­randetidens utgång även lösa mark. som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. Lösenrätt föreligger dock inte sä länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt, får rättigheten lösas.

25 8 Rätt att använda mark enligt 18 eller 19 S gäller framför annan rätt
till marken som uppkommit efter antagandet av detaljplanen.

Upplåtande av vissa allmänna platser m. m.

26 8 Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för
allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl till annat. Att planen skall
utvisa om kommunen inte skall vara huvudman framgår av 5 kap. 4 8,

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kom-


 


Prop. 1985/86:1                                                                      20

munen är huvudman så, att platserna kan användas för avsett ändamål. 6 kap. 26-32 § Före genomförandetidens utgång skall platserna upplåtas till allmänt be­gagnade inom områden som har bebyggts i enlighet med planen. Inom områden som efter genomförandelidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen färdigställs.

27   8 När gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvud­man upplåts till allmänt begagnande, skall de till bredd, höjdläge och utformning i övrigt stämma överens med detaljplanen. De skall vara ut­förda på ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser frän planen får göras, om syftet med planen inte motverkas.

28   S Om någon vill bebygga en fastighet innan den gata till vilken fastig­heten har utgång blivit iordningställd och avloppsledning anlagts, skall han anordna utfartsväg och avloppsanordning från fastigheten. Kommunen är skyldig att låta honom utan ersättning använda för ändamålet avsedd mark som kommunen äger.

29   8 Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall vad som föreskrivs om kommunens ansvar för gator i 26 8 andra stycket och 27 S i stället gälla staten.

Kostnader, som föranleds av att gatan enligt planen byggs till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn till trafiken, skall dock betalas av kommunen, om inte regeringen bestäm­mer annat.

30 8 Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra
allinänna platser som kommunen är huvudman för. Denna underhållsskyl­
dighet består även om detaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den be­gränsning som anges i 29S andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg.

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghål­lare finns bestämmelser i lagen (1939:608) om enskilda vägar och anlägg­ningslagen (1973: 1149),

Gatukostnader m. m.

31 8 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt­
ra gator och andra allmänna platser, får kommunen besluta att kostnader
för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov
av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna
platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket för­delning skall ske. om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen,

32 8 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt­
ra en gata. får kommunen besluta att kostnaden för detta skall betalas av
ägarna till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje
fastighet tas ut en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som


 


Prop. 1985/86:1                                                                     21

belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar      6 kap. 32-36 §§ som normalt hör till en gata får tas, ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt, får kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastig­hetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket,

33   8 Den ersättning som enligt 31 eller 32 8 belöper på varje fastighet skall jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten,

34   8 Till grund för bestämmande av ersättning enligt 31 eller 32 8 får läggas antingen de faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser,

35   8 Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. På obetalt belopp skall betalas ränta enligt 6 8 räntelagen (1975:635) från förfallodagen.

Om ersättningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens eko­nomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel ärligen, Pä obetalt belopp skall betalas ränta enligt 5 S räntelagen pä varje del av ersättningen som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av ersättningen betalas eller ränta skall betalas enligt andra stycket. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för lästighelsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen,

36 8 Innan kommunen beslutar att kostnader för gator och andra all­
männa platser skall betalas av fastighetsägare enligt 31 eller 32 8, skall
kommunen låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen
föranleder. Sakägare och de bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende
som berörs av förslaget saml de sammanslutningar och enskilda i övrigt
som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till
samråd.

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör motiven till förslaget; planeringsunderiag av betydelse samt de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

Förslag i fråga om betalning av kostnader som avses i 31 S skall ställas ut under minst tre veckor efter del att kungörelse om detta har skett på tid och sätt som anges i 5 kap, 24S. Underrättelse om utställningen av förslå-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     22

get skall dessutom i vanligt brev sändas till kända fastighetsägare vars rätt      6 kap. 36-39 §§-berörs av förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som      -7 kap. 1-2 §§ skriftligen har godkänt förslaget. Under utställningstiden skall förslaget åtföljas av samrådsredogörelsen. Efter utställningstidens utgång får kom­munen besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 32 8, skall de fastighetsägare vars rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas tillfälle att yttra sig över detta, innan beslut i ärendet fattas. Förslaget skall åtföljas av samrädsredogörelsen.

37   8 Mark framför fastigheter som är belägna vid torg, parker eller andra sådana allmänna platser, skall anses som gata till en bredd som motsvarar fem fjärdedelar av den enligt detaljplanen tillåtna högsta byggnadshöjden som gällde för fastigheten när gatan upplåts till allmänt begagnande,

38   8 Vad som föreskrivs i detta kapitel om fastigheter skall tillämpas även pä mark som är samfälld för fiera fastigheter. Med fastighetsägare avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Är samfälligheten inte avsedd för bebyggelse, skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Den högsta tillåtna bygg­nadshöjden antas därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe­ter som har del i samfälligheten.

Bestämmande av ersättning

39 8 Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 17 eller 24 8 sKall
4kap, expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Vad som sägs i 4kap. 3 8
nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden frän dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes,

7 kap. Regionplanering

Regionplaneorgan

1 8 Behöver sådana frågor om användningen av mark- och vattenområ­
den som angår fiera kommuner utredas gemensamt eller behöver fiera
kommuners översiktliga planering samordnas och kommer utrednings- och
samordningsverksamheten inte Ull stånd på annat sätt, får regeringen utse
ett regionplaneorgan, som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om
denna verksamhet (regionplanering), 1 beslutet skall regionplaneorganets
huvudsakliga uppgifter anges.

Till regionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalför­bund. Regeringen kan också förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund, som skall vara regionplaneorgan. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen (1957:281) om kommunalför­bund tillämpas i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i detta kapitel.

För handläggningen av frågor om regionplanering för kommunerna i Stockholms län finns särskilda bestämmelser,

2 8 Regionplaneorgan skall inte utses om de berörda kommunerna mera
allmänt motsätter sig det.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      23

3 8    Regionplaneorganet skall inom regionen bevaka regionala frågor och      7 kap. 3-8 §§-fortlöpande lämna underlag i sådana frågor för kommunernas och statliga      -8 kap. I § myndigheters planering,

Regionplaneorganet kan anta en regionplan för regionen eller en del av den. Därvid skall 4-7 SS tillämpas.

Regionen omfattar de kommuner för vilka regionplaneorganet har ut­setts.

Regionplan

4 8 Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner,
detaljplaner och områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån det har
betydelse för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och
vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anlägg­
ningar.

Bestämmelserna i 4 kap. 2S om planhandlingar och deras utformning samt om planbeskrivning skall tillämpas på regionplanen. Någon redovis­ning av åtgärder för att fullfölja planen behöver dock inte lämnas,

5   8 När förslag till regionplan eller till ändring eller upphävande av planen upprättas, skall bestämmelserna i 4kap, 3-10SS om samråd, ut­ställning, kungörande, granskningsyttrande och utlåtande tillämpas med den avvikelsen att utställningstiden skall vara minst tre månader,

6   8 Regionplanen antas av fullmäktige i det kommunalförbund eller re­gionplaneförbund som är regionplaneorgan. Även ändring och upphävande av planen beslutas av fullmäktige,

7   8 Senast dagen efter det att justering av protokollet med beslut om antagande, ändring eller upphävande av regionplanen har tillkännagivits pä anslagstavla enligt vad som anges i 11 8 lagen (1957: 281) om kommunalför­bund skall meddelande om tillkännagivandet och protokollsutdrag med beslutet sändas till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen samt till regeringen.

När beslutet har vunnit laga kraft skall planen sändas till länsstyrelserna inom regionen,

8 8 Regionplanen gäller under en tid av högst sex år räknat från utgången
av den i 12 kap, 5 8 angivna tiden eller, om regeringen har prövat beslutet
att anta planen, från dagen för regeringens beslut.

Beslut att ändra eller upphäva planen gäller från den tidpunkt som anges i första stycket. Den ändrade planen gäller endast under den tid som återstår av den ursprungliga planens giltighetstid.

8 kap. Bygglov, rivningslov och marklov

Åtgärder som kräver bygglov

Generella bestämmelser

1 8   Bygglov krävs för att

1,  uppföra byggnader,

2,  göra tillbyggnader,

3,  ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen


 


Prop. 1985/86:1                                                                      24

annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för       8 kap. 1-3 §§ vilket bygglov har lämnats,

4,  göra sådana ändringar av byggnader som berör konstruktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas planlösning,

5,  i byggnader installera eller väsentligt ändra eldstäder, rökkanaler eller anordningar för ventilation, vattenförsörjning eller avlopp,

6,  i byggnader installera eller väsentligt ändra hissar.

Kravet på bygglov för de åtgärder som anges i första stycket 4 och 5 gäller inte i fråga om byggnader som tillhör staten eller landstingskommu­ner.

I fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring inom områden som inte omfattas av detaljplan krävs bygglov endast för åtgärder som anges i första stycket 3.

1 4 och 10 88 finns särskilda bestämmelser för en- eller Iväbosladshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5-7 SS kan kommunen föreskriva undantag från kravet på bygglov eller längre gående krav,

2 8 I fråga om andra anläggningar än byggnader och beträffande anord­
ningar krävs bygglov för att

1.  anordna nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med lif­tar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor och golfbanor,

2.  anordna upplag eller materialgårdar.

3.  anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift,

4.  inrätta fasta cisterner eller andra fasta anordningar för hälso- och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra brand eller andra olycks­händelser,

5.  uppföra radio- eller telemaster eller torn,

6.  uppföra vindkraftverk om vindturbinens diameter är större än tvä meter eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än kraftverkets höjd över marken eller om kraftverket skall läst monteras på en byggnad,

7.  uppföra murar eller plank,

8.  anordna parkeringsplatser utomhus.

9.     väsentligt ändra anläggningar eller anordningar som avses i 1 -8,
Bygglov för att inrätta eller uppföra en anordning enligt första stycket 4

eller 5 eller för att ändra anordningen krävs inte. om anordningen är avsedd för endast en viss fastighets behov. Bygglov för åtgärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är avsedd ute­slutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (1971:948) eller på mark som i detaljplan har avsatts till gata eller väg.

Enligt 5 5 får kommunen föreskriva undantag frän kravet på bygglov, 1 10 8 finns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar och anordningar avsedda för totalförsvaret.

Särskilda bestämmelser för områden med detaljplan

3 8 1 områden med detaljplan krävs, utöver vad som föreskrivs i I och
2 SS, bygglov för att

I, färga om byggnader eller byta fasadbeklädnad eller taktäckningsma­terial samt för att göra sädana ändringar av byggnader som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                    25

2, sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar,    8 kap. 3-5 §§

3. uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för
jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring,
     -'

1 4 och 10 88 finns särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5 S tredje stycket får kommunen i fråga om vissa enklare byggnader föreskriva undantag från kravet på bygglov enligt första stycket.

Särskilda hcslämniciscr för en- eller iväbosladshus

4 8 Bestämmelserna i I-3 SS gäller inte i fråga om nedan angivna åtgär­
der beträffande en- eller tvåbostadshtis och till dem hörande fristående
uthus, garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader);

1,  installera eller ändra anordningar för vattenförsörjning eller avlopp, om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vallenför­sörjning eller avlopp,

2,  göra andra invändiga ändringar, som inte innebär alt det inreds någon ytterligare bostad eller någon lokal för handel, hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldsläder eller rökkanaler,

3,  färga om byggnader inom områden med detaljplan, om byggnadens karaktär därigenom inte ändras väsentligt,

4,  med mur eller plank anordna skyddade uleplatser i anslutning till bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter, inte sträcker sig mer än 3 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter,

5,  anordna skärmtak över sädana uleplatser som anges i 4 eller över altaner, balkonger eller entréer, om skärmtaket inte är större än 12 kva­dratmeter och inte sträcker sig närmare gränsen än 4,5 meter,

6,  uppföra högst ivå komplementbyggnader i omedelbar närhet av bo­stadshuset, om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än 10 kvadratmeter, laknockshöjden inte överstiger 3 meter och byggnaderna inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.

Om de grannar som berörs medger att åtgärder som avses i första stycket 4-6 utförs närmare gränsen än 4.5 meter, krävs inte bygglov. Anges i en detaljplan eller områdesbestämmelser att byggnader skall pla­ceras på ett visst avstånd från gränsen, krävs dock alltid bygglov för åtgärder som avses i första stycket 6. om de skall ulföras inom det angivna avståndet.

Enligt 6S får kommunen i ett särskilt fall föreskriva att den åtgärd som avses i första stycket 3 krävei' bygglov,

Konimunala hcslul (>ni hyi;glovsplikrens omjältuiitg

5 S Kommunen lar i områdesbestämmelser föreskriva att bygglov inte
krävs för att

1. uppföra komplementbyggnader,

2.  göra mindre tillbyggnader,

3.  utföra sådana åtgärder som avses i I S första stycket 4 och 5,

4.  utföra eller ändra anläggningar eller anordningar som avses i 2 S,

5.  bygga till eller på annat sätt ändra industribyggnader. Bestämmelser enligt första stycket 1-4 får inte meddelas, om bygglov

kinvs för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen. Inte heller får sådana bestämmelser meddelas beträffande åtgärder som avser arbetslokaler eller personalrum i andra byggnader än industribyggnader.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      26

Bestämmelser enligt första stycket 5 får meddelas endast om yrkesinspek-      8 kap. 5-9 H tionen samt skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som före­träder arbetstagarna har tillstyrkt bestämmelserna.

Kommunen får i detaljplan föreskriva att enklare fritidshus, kolonistu­gor och liknande byggnader på det sätt som närmare anges i planen får uppföras, byggas till eller pä annat sätt ändras utan bygglov. Om sådan tillstyrkan föreligger som anges i andra stycket tredje meningen, får kom­munen i detaljplan föreskriva att bygglov inte krävs för att pä det sätt som närmare anges i planen bygga till eller på annat sätt ändra industribygg­nader,

6 8 Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö föreskri­
va att bygglov krävs för att

1,  inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder som avses i 3 8 första stycket 1,

2,  inom områden med detaljplan färga om en- eller tväbostadshus och komplementbyggnader,

3,  underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 8,

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl. föreskriva att bygg­lov krävs för att inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogs­bruk eller därmed jämförlig näring.

Föreskrift enligt första och andra styckena skall meddelas genom detalj­plan eller områdesbestämmelser,

I fråga om byggnader som avses i 108 får föreskrift enligt första och andra styckena inte meddelas,

7 8 Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att bygglov krävs
för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom områden som
ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsva­
ret, statliga flygplatser, andra flygplatser för allmänt bruk, kärnreaktorer
eller andra kärnenergianläggningar.

Åtgärder som kräver rivningslov eller markiov

8 8 Inom områden med detaljplan krävs rivningslov för att riva byggna­
der eller delar av byggnader, om inte annat har bestämts i planen.

Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att rivningslov krävs för att riva byggnader eller delar av byggnader.

Rivningslov behövs inte för att riva sådana byggnader eller delar av byggnader som får uppföras utan bygglov. Kommunen får dock föreskriva att rivningslov krävs för sådana åtgärder,

9 § Inom områden med detaljplan krävs, om inte annat har bestämts i
planen, marklov för schaktning eller fyllning som medför att höjdläget för
tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Om ett visst höjdläge
för markytan anges i planen, krävs dock inte marklov för att höja eller
sänka markytan till denna nivå.

Kommunen får i detaljplan föreskriva att marklov krävs för trädfällning eller skogsplantering.

Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att marklov krävs för schaktning. fyllning, trädfällning eller skogsplantering inom områden som är avsedda för bebyggelse eller inom områden som ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsvaret, statliga fiygplat-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     27

ser, andra flygplatser för allmänt bruk. kärnreaktorer, andra kärnenergian-      8 kap. 9-12 §§
läggningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhets­
område.
                                '                              *'

Vissa för totalförsvaret avsedda byggnader m. m.

10 8 Bestämmelserna om bygglov, rivningslov och marklov gäller inte
åtgärder med byggnader, andra anläggningar eller anordningar som är
avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur. Sådana åtgärder
skall föregås av samråd med länsstyrelsen, som på lämpligt sätt skall
underrätta kommunen om åtgärderna och var de skall utföras.

Förutsättningar för lov

Bygglov

11 8 Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan
skall bifallas om

1,  åtgärden inte strider mot detaljplanen, varvid det förhållandet att genomförandetiden löpt ut inte utgör hinder mot att bygglov lämnas,

2,  den fastighet och den byggnad pä vilken åtgärden skall utföras stäm­mer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området, och

3,  åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap.

Om fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen och om ansökningen kommer in före utgången av genomförandetiden för detalj­planen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid visa att ansökan om förrättning gjorts för att genomföra den fastighetsindelning, som förutsätts i fastighetsplanen.

Beträffande sådana inre åtgärder i byggnader som anges i I S första stycket 4-6 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3 8 första stycket 1 skall bygglov lämnas även om förutsättningarna i första stycket 2 inte är uppfyllda.

Även om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov till åtgärder på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller fastighetsplanen, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

12 8 Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden som inte om­
fattas av detaljplan skall bifallas om åtgärden

1. uppfyller kraven i 2 kap,,

2.  inte skall föregås av detaljplaneläggning på grund av bestämmelserna i 5 kap. I S,

3.  inte strider mot områdesbestämmelser och

4.  kan antas uppfylla kraven i 3 kap.

Beträffande en- eller tväbostadshus sk.,!' ansökningar om bygglov till kompletteringsåtgärder som anges i 13 S bifallas, om åtgärden uppfyller kraven i första stycket 4 och inte strider mot sådana områdesbestämmelser som anges i 5 kap, 16S3eller4,

Bestämmelserna i andra stycket gäller även andra byggnader än en- eller tvåbostadshus, om ansökningen avser sådana inre åtgärder i byggnader som anges i I S första stycket 4-6. sädana yttre åtgärder på byggnader som


 


Prop. 1985/86:1                                                                     28

anges i 3 8 första stycket 1 eller underhållsåtgärder på sädana byggnader       8 kap. 12-18 §§ som avses i 3 kap, 12 S.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med be­stämmelserna,

13       8    Med kompletteringsåtgärder avses att

1,     uppföra komplementbyggnader,

2.     göra mindre tillbyggnader,

3,     utföra sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 8 första stycket
4-6 och sådana yttre åtgärder pä byggnader som anges i 3S första
stycket I,

4. utföra underhållsåtgärder på sädana byggnader som avses i 3kap.
128,

14       8 Kan bygglov inte lämnas på grund av bestämmelserna i 11 eller 12 S,
får bygglov för tillfällig åtgärd lämnas, om sökanden begär del. Sådant lov
skall lämnas, om den ansökta åtgärden har stöd i en detaljplanebestäm­
melse om tillfällig användning av byggnad eller mark.

1 ett bygglov som avses i första stycket får medges att en byggnad eller annan anläggning uppförs, byggs till eller i övrigt ändras och att en bygg­nads eller en byggnadsdels användning ändras. Lovet skall lämnas för högst tio år. Tiden kan på sökandens begäran förlängas med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo är.

15       8 Om bygglov har vägrats till en viss åtgärd på grund av att tillstånd
till expropriation har lämnats och tillståndet har upphört att gälla, får en ny
ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på samma grund förrän tio år
har förfiutit från den dag då det första tillståndet till expropriation medde­
lades.

Rivningslov och markiov

16   8 Ansökningar om rivningslov skall bifallas, om inte byggnaden eller byggnadsdelen behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömäs­siga eller konstnärliga värde.

17   8 Om upprustningsåläggande enligt 2 8 bostadssaneringslagen (1973:531) har meddelats och åläggandel inte har förfallit, får rivningslov inte lämnas för den byggnad som avses med åläggandet.

Rivningslov får inte heller lämnas lör sådana byggnader som avses i 3 kap. 12 8 och som omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser.

18      8    Ansökningar om marklov skall bifallas om den sökta åtgärden inte

1,    strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser,

2,  förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning tor bebyg­gelse.

3,  medför olägenheter för användningen av sådana försvarsanläggningar eller andra anläggningar som avses i 9S tredje stycket.

4,  i annat fall medför störningar för omgivningen.

Marklov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplan eller områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen eller bestämmelserna.


 


Prop. 1985/86:1                                                                  29

Handläggningen av lovärenden                                                        8 kap. 19-24 §§

Generella hesläniiiiclser

19 8 Byggnadsnämnden prövar ansökningar om bygglov, rivningslov
och marklov.

Ansökningar om lov skall göras hos nämnden. Ansökningarna skall vara skriftliga. Beträffande enkla åtgärder får ansökan dock göras muntligen.

Bestämmelser om prövning av bygglov eller marklov utan ansökan finns i IO kap. 19 8 andra stycket.

20 8 När ansökan görs. skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter i
övrigt liimnas in som behövs för prövningen.

Ar ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden föreläg­ga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte föreläggan­det, får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen avvisas.

Följs inte ett föreläggande enligt 11 S andra stycket, får ärendet avgöras i befintligt skick.

Förelägganden som avses i andra och tredje styckena skall innehålla en upplysning om verkan av att föreläggandet inte följs,

21 S Även om en åtgärd med byggnader, andra anläggningar, anordning­
ar eller mark inte kräver lov enligt 1 -9 SS, skall byggnadsnämnden, om det
begärs, pröva frågan om lov till åtgärden.

Bestämmelserna i denna lag om lov skall tillämpas i ärenden enligt första stycket.

22 8 Innan lov lämnas, skall byggnadsnämnden genom underrättelse be­
reda kända sakägare och de kända bostadsrätlshavare, hyresgäster och
boende som berörs saml sådan känd organisation eller förening som anges
i 5 kap, 25 8 första stycket 2 tillfälle att yttra sig över ansökningen, om
åtgärden

1. innebär en avvikelse från detaljplan eller områdesbestämmelser eller

2. skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan och åtgärden
inte är en komplelleringsåtgärd och inte heller är reglerad i områdesbe­
stämmelser.

I det fall som avses i 5 kap, 25 S tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Ärenden om lov får inte avgöras ulan att sökanden underrättats om del som tilHorls ärendet genom andra än honom själv och tillfälle beretts honotn att yttra sig över det. Byggnadsnämnden lär dock avgöra ett ärende ulan alt så skett, om det är uppenbart onödigt alt sökanden yttrar sig,

23   8 Begärs tillstånd att expropriera den byggnad eller mark som en ansökan om lov avser eller påbörjas arbete för alt anta, ändra eller upphä­va detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan som berör bygg­naden eller marken, får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgö­randet om lov till dess att ärendet om exproprialionslillslåndet avgjorts eller planarbetet avslutats. Om kommunen inte avgjort planärendet inom tvä äi från del att ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden, skall dock ansökningen avgöras utan dröjsmål,

24   S Begärs upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen (1973: 53 I) beträffande den byggnad som en ansökan om rivningslov avser.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     30

skall byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till       8 kap. 24-30 §§ dess att ärendet om upprustningsåläggande! avgjorts.

25   8 Om byggnadsnämnden finner anledning anta att en åtgärd som kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet, skall nämnden upplysa sökanden om detta,

26   8 Beslut varigenom ett ärende om lov avgörs, skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs i 17 8 förvaltningslagen (1971:290).

Beslut varigenom lov lämnas, skall ange

1,  lovets giltighetstid,

2,  de anmälningar och besiktningar som behövs för tillsyn och kontroll enligt 9 kap, och

3,  de villkor och upplysningar i övrigt som behövs,

27 8 Sökanden och den som har beretts tillfälle att yttra sig enligt 22 8
och som inte fått sina synpunkter tillgodosedda skall av byggnadsnämnden
omedelbart underrättas om innehållet i beslut varigenom ett ärende om lov
avgörs. Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även
underrättas om vad han har all iaktta vid överklagande av beslutet och om
skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Under­
rättelse får ske genom delgivning,

1 det fall som avses i 5 kap. 25 S tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning. Sökanden skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

28 8 Om förordnande enligt 12kap, 4 8 meddelats, skall byggnadsnämn­
den genast sända sådana beslut om lov och förhandsbesked som omfattas
av förordnandet till länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om bygglov

29 8 Byggnadsnämnden får anpassa sin granskning av ritningar och övri­
ga handlingar till den sökta åtgärdens art och omfattning och till byggher­
rens kvalifikationer.

Nämnden skall i beslutet om bygglov fastställa de ritningar och övriga handlingar som har legat till grund för lovet. Nämnden skall godta typgod­kända material, konstruktioner och anordningar i de avseenden som typ­godkännandet gäller.

1 beslutet om bygglov eller senare kan nämnden bestämma att konstruk­tionshandlingar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan arbe­tena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av nämnden. Byggherren skall underrättas om resultatet av granskningen,

1 beslutet om bygglov kan nämnden även bestämma att handlingar som beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in till nämnden, när arbetena har avslutats.

30 8 Bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksam­
heter där arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning får
lämnas endast om

1,     yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighet från arbets­
miljösynpunkt och

2,     om det av yttrandet framgåratt skyddsombud, skyddskommitté eller


 


Prop. 1985/86:1                                                                     31

organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över      8 kap. 30-34 §§-
ansökningen.
                        .                                                          -9 kap. 1-2 §§

Första stycket 2 gäller endasi orh det är känt för vilket slag av verksam­het arbetslokalen är avsedd.

Bygglov som avser byggnader med tillfälliga personalbostäder för sam­manlagt minst tio boende får lämnas endast om organisation som företrä­der arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

31   8 Om en organisation av hyresgäster motsätter sig att sädana åtgärder som avses i 2aS andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531) vidtas, får bygglov lämnas endast om hyresnämnden medger det,

32   8 I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator eller andra allmänna platser eller ställt säkerhet för ersättningen.

Om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts, lär i beslutet om lov föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs, I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändring­arna skall vara utförda.

Giltighetstiden för lov

33 8 Bygglov, rivningslov och marklov upphör att gälla, om åtgärden
inte har påbörjats inom två är och avslutats inom fem är från dagen för
beslutet om lov.

Bestämmelser om bygglov för tillfälliga åtgärder finns i 14 8,

Förhandsbesked

34 8 Pä ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.

Meddelas det sökta tillståndet, skall nämnden bestämma en viss tid från dagen för beslutet, högst två år. inom vilken ansökan om bygglov skall göras samt föreskriva de villkor i övrigt som behövs. Tillståndet är bin­dande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom den bestämda tiden.

Görs inte ansökan om bygglov inom den bestämda tiden, upphör tillstån­det alt gälla, I beslutet om förhandsbesked skall tas in en upplysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte medför rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19-23 samt 25-28SS skall tillämpas i fråga om för­handsbesked.

9 kap. Byggnadsarbeten, tillsyn och besiktning

1   8 Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings-eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt be­stämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har medde­lats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

2   8 Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhei så alt personer och egendom inte skadas och sä att minsta möjliga obehag uppkommer.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      32

3 8    För arbeten som kräver lov skall det finnas en ansvarig arbetsledare       9 kap. 3-6 §§
som har utsetts av byggherren. Om arbetena är av mindre omlättning, kan

dock byggnadsnämnden bestamma alt ansvarig arbetsledare inte skall utses. För skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare utses. En av dem skall samordna deras uppgifter.

Till ansvarig arbetsledare får utses endast den som har fåll godkännande (riksbehörighet) av den myndighet som regeringen bestämmer eller den som byggnadsnämnden godkänner för ett visst arbete. Riksbehörighet lär meddelas för visst slag av arbete och får begränsas till viss tid.

Den ansvarige arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena sä att de utförs på föreskrivet sätt. Han skall vara närvarande vid byggnadsnämndens besiktningar.

Om byggnadsnämnden finner att den ansvarige arbetsledaren har åsido­satt sina skyldigheter, lär nämnden la ifrån honom ledningen av arbetet. Om han grovt har åsidosatt sina skyldigheter, kan nämnden besluta att han under viss lid inte får vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Nämn­den skall anmäla sådana beslut till den myndighet som avses i andra stycket. Om en ansvarig arbetsledare med riksbehörighet grovt har åsido­satt sina skyldigheter, får myndigheten återkalla godkännandet av honom.

4 8 När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras, byggas till
eller på annat sätt ändras eller när den skall rivas och åtgärden kräver
bygglov eller rivningslov, skall den ansvarige arbetsledaren göra anmälan
till byggnadsnämnden innan arbetena påböijas och när de har slutförts.
Om ansvarig arbetsledare inte harblivit utsedd, skall anmälningarna göras
av byggherren. Nämnden får medge befrielse helt eller delvis från anmäl­
ningsskyldigheten.

Utöver vad som följer av första stycket skall anmälan göras vid de tilllällen som byggnadsnämnden bestämmer i beslutet om lov.

5   S När till byggnadsnämnden har inkommit en anmälan enligt 4 8 första stycket att en byggnad skall uppföras eller byggas till eller att annan anläggning skall utföras eller väsentligt ändras, skall nämnden skyndsamt låta utstaka byggnaden, tillbyggnaden eller anläggningen och utmärka dess höjdläge, om detta är motiverat med hänsyn till förhållandena pä platsen och omständigheterna i övrigt. Ar byggnaden eller anläggningen till sitt läge direkt beroende av gränsen mot en grannes fastighet, skall grannen kallas till uistakningen.

6   8 Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträckning besikta arbeten som kräver bygglov. Slutbesiktning skall göras, om det inte är uppenbart onödigt, och skall alllid göras, om byggherren eller yrkesinspektionen begär det. Skall en byggnad besiktas av någon annan myndighet än nämn­den, skall nämnden verka för att den besiktningen pä ett lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar.

Byggnadsnämnden får, om byggnaders och andra anläggningars egen­skaper och funktioner inte på en enkelt sätt kan iakttas och bedömas vid näinndens besiktningar, begära att byggherren skall förete bevis av sak­kunnig om att egenskaperna och funktionerna uppfyller kraven i 3 kap.

Byggnadsnämnden skall utfärda skriftligt bevis över vad som förekom­mit vid nämndens besiktningar.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                  33

10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. ni.      /(/ kap. 1-5 H

Inledande bestämmelser        :,  .                           }'

1 8 Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om påföljd eller ingripande
enligt detta kapitel så snarl det finns anledning att anta alt en överträdelse
har sken av bestämmelserna oni byggande i denna lag eller av någon
föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av dessa bestäm­
melser.

Nar en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov har vidta­gits utan lov, skall byggnadsnämnden se till att del som har utförts blir undanröjt eller på annat sätt rättat, om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand.

2 8 Om någon begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftlig upplys­
ning om det beträlTande en viss byggnad, annan anläggning eller anordning
har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt detta kapitel.

Förbud att fortsätta byggnadsarbeten m.m.

3 8 Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings- eller
markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om det är uppenbart all arbetet
eller åtgärden strider mot denna lag eller mot nägon föreskrift eller något
besliH som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts, även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligt första eller andra stycket far förenas med vite.

Beslut enligt denna paragraf galler omedelbart.

Avgifter

4 S Utför någon utan lov en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller
marklov, skall byggnadsavgift tas ut.

Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa, fastställd med stöd av 11 kap. 5S, skulle ha betalats om lov till samma äigärd hade meddelats. Byggnadsavgiften skall dock bestammas till minst 500 kronor. När avgiften bestäms pä grundval av taxan, skall hänsyn inte tas till sådana höjningar eller sänk­ningar av normalbeloppel som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn skall inte heller tas till belopp som avser kostnader för nybyggnadskarta, utstakning eller lageskontroll av byggnad eller andra mälningslekniska åtgärder.

Är överträdelsen ringa, far byggnadsavgiften bestämmas till ett lägre belopp än som loljei' av andra stycket eller heli efterges.

5 S Byggnads;ivgift skall inte tas ut. om rättelse sker innan frågan om
påföljd eller ingripande enligt detta kapitel tas upp till överläggning vid
sammanträde med byggnadsnämnden, Byggnadsavgift skall inte heller las
ut, om åtgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits

1, med stöd av lag eller annan förtällning eller annars varit nödvändig lör
att avvälja eller begränsa omfattande sk;ida pä annan egendom eller

2. därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats genom eldsvåda
eller nägon annan liknande händelse.

:     Rikstlii.fii /9,S'.V',W. / saml. Nr 1


 


Prop. 1985/86:1                                                                      34

6 8    Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4 8 första       10 kap. 6-9 §§
stycket, en överträdelse sker genom att

1.  arbete utförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot bestämmelserna i 9kap, 3 8,

2.  någon underlåter att göra sädana anmälningar till byggnadsnämnden som avses i 9 kap, 4 8 eller

3.  arbete utförs i strid mot något beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt denna lag.

Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 1 000 kronor. Är överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte las ut,

7 8 1 sådana fall som avses i 4 S första stycket skall förutom byggnadsav­
gift även tilläggsavgift tas ut, om åtgärden innebär all

1.  en byggnad uppförs,

2.  en tillbyggnad görs,

3.  en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden eller byggnadsdelen senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats eller

4.  en byggnad rivs.

Tilläggsavgift skall inte las ul i de fall som anges i 5 8, Tilläggsavgift skall inte heller tas ul, om den olovliga åtgärden omfattar ett utrymme vars brulloarea inie överstiger lio kvadratmeter.

Tilläggsavgiften skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. När brul-toarean beräknas skall dock lio kvadratmeter frånräknas.

Avgiften får bestämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket eller helt efterges, om föreläggande om rättelse har meddelats enligt 14 S, om rättelse har skett genom handräckning eller på annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl,

8 8 Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads­
nämnden.

Finner byggnadsnämnden att förutsättningar föreligger att ta ut tilläggs­avgift pä grund av bestämmelserna i 7 8 första och andra styckena, skall nämnden anmäla förhällandet till allmän åklagare.

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av åklagaren. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har gjort anmälan enligt andra stycket. 1 fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rätte­gångsbalken om åtal förbrott på vilket inte kan följa svårare straffan böter och om kvarstad i brottmål.

9 8 Byggnadsavgiften skall tas ul av den som när överträdelsen begicks
var ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller anordning som den
olovliga åtgärden avsåg. Den särskilda avgiften skall tas ut av den som
begick överträdelsen.

Tilläggsavgiften skall tas ut av

1, den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den
olovliga åtgärden avsäg,

2.  den som begick överträdelsen,

3.  den i vars ställe denne var,

4, den som har beretts vinning genom överträdelsen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     35

10   8    Var två eller fiera ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller      10 kap. 10-16 §§ anordning som den olovliga åtgärden avsåg, svarar de solidariskt för bygg­nadsavgift och tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare.

11   8 Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen nedsätta eller helt efterge byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har beslutat. Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt 13 kap, 2 8 över nämndens beslut.

Ingripanden för att åstadkomma rättelse m. m.

12 8   Tingsrätten får meddela handräckning så alt rättelse sker när nägon

1,  utan lov har vidtagit en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov,

2,  har vidtagit en åtgärd med stöd av bygglov, rivningslov eller marklov, om lovet har ändrats eller upphävts genom ett beslut som har vunnit laga kraft.

 

3.  i annat fall än som avses i I har vidtagit en åtgärd som strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen.

4.  har underlåtit att utföra arbete eller vidta en åtgärd som har förelagts honom enligt 15 8. 16 8 första stycket eller 17 S.

 

13   8 Ansökningar om handräckning får göras av byggnadsnämnden. Be­stämmelser om sådan handräckning finns i 17 8 handräckningslagen (1981:847),

14   8 I de fall som avses i 12 8 1-3 får byggnadsnämnden, i stället för att ansöka om handräckning, förelägga ägaren av den fastighet, byggnad, anläggning eller anordning som frågan gäller att inom viss tid vidta rättelse. Följs inte föreläggandet, får byggnadsnämnden begära handräckning.

Avser ett föreläggande enligt första stycket en åtgärd som har utförts utan bygglov, där sådant krävs, får byggnadsnämnden i föreläggandet förbjuda att åtgärden åter utförs.

Beviljas bygglov, rivningslov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats, upphör föreläggandet att gälla.

15   8 Om någon underlåter att utföra arbete eller vidta någon annan åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt nägon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förelägga honom an inom en viss tid vidta åtgärden,

16   8 Om en byggnad, annan anläggning eller anordning är förtällen eller om den är skadad till väsentlig del och inte sätts i stånd inom skälig tid, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom en viss tid riva byggnaden, anläggningen eller anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning har brister som kan äventyra säkerheten för dem soin uppehåller sig i eller i närheten av den, får byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen. Förbudet får allt efter omständigheterna riktas mot ägaren, mot den som har nyttjanderätt till egendomen eller mot båda.

Beslut om användningsförbud gäller omedelbart och till dess byggnads­nämnden bestämmer annat.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      36

17 8    Om en byggnad, annan anläggning eller anordning inom område      10 kap. 17-21 §§
med detaljplan har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerhe­
ten på grund av att förhållandena har ändrats, får byggnadsnämnden före­
lägga ägaren att ta bort den eller att vidta någon annan åtgärd med den.

Beträffande byggnader får dock sådant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

Inom områden med detaljplan får byggnadsnämnden, om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten, förelägga ägaren av en fastighet eller en byggnad att anordna stängsel eller ändra utlärt eller annan utgång mot gator eller vägar.

Om en byggnad, annan anläggning eller anordning för industriändamål inte längre används, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att anordna stängsel kring den, om det behövs till skydd mot olycksfall,

18 8 Föreläggande enligt 14 8 första stycket, 15 8, 16 8 första stycket eller
17 8 får förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggan­
det inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på
den försumliges bekostnad. Förbud enligt 14 8 andra stycket och 16 8 andra
stycket får förenas med vite.

Följs inte ett föreläggande som innebär att åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens försorg, skall nämnden, om det inte finns skäl till annat, besluta att åtgärden skafl utföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden se till att oskäliga kostnader inte uppstår,

I beslut om föreläggande enligt första stycket eller beslut enligt andra stycket får förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut enligt andra stycket skall kunna genomföras,

19 8 Har en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov vidta­
gits ulan sådant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas
till åtgärden, skall byggnadsnämnden, innan handräckning begärs eller
föreläggande meddelas, bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om
lov.

Om ansökan inte inkommer inom föreskriven lid, får byggnadsnämnden trots detta pröva frågan om lov till ålgärden. Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet.

20 8 Finner byggnadsnämnden all det föreligger brister i fråga om under­
hållet av en byggnad eller annan anläggning, får nämnden uppdra åt en
sakkunnig person alt på ägarens bekostnad utreda behovet av underhålls­
åtgärder.

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m.

21 8 Har ett föreläggande enligt 14 8 första stycket, 15 8, 168 första
stycket eller 178 eller ett förbud enligt 148 andra stycket eller 168 andra
stycket meddelats nägon i egenskap av ägare Ull en viss fastighet och
övergår äganderätten till fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandet eller
förbudet i stället mot denne. Har i förläggandet eller förbudet utsatts
löpande vite enligt 4 8 lagen (1985:206) om viten och har fastigheten
överlåtils genom köp, byte eller gåva. gäller vitet mot den nye ägaren
räknat frän tidpunkten för äganderälisövergången, under förutsättning att
anteckning om viiesföreläggandel dessförinnan gjorts enligt 22 8, Löpande


 


Prop. 1985/86:1                                                                     37

vite som avser viss period får endast tas ut av den som var ägare vid       10 kap. 21-27 §§
periodens början. Annat vite gäller inte mot den nye ägaren, men bygg­
nadsnämnden får sätta ut vite för déririe,
            " >'

Första stycket gäller även när ett föreläggande eller förbud har medde­lats någon i egenskap av tomträttshavare eller eljest som ägare av en byggnad på mark som tillhör nägon annan. Vad som sägs om löpande vite gäller dock endast i fråga om föreläggande eller förbud som har meddelats någon i egenskap av tomträttshavare,

1 ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första eller andra stycket skall bestämmelserna i rättegångsbalken om verkan av att iviste-föremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

22   8 Den myndighet som meddelar ett föreläggande eller förbud som avses i 21 S skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomtsrättsboken. Har i föreläggandet eller förbudet utsatts löpande vite, skall även detta antecknas. Inskriv­ningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteck­ningen, om denne inte är föreläggandets eller förbudets adressat,

23   8 Återkallas ett föreläggande eller förbud som har antecknats enligt 22 S, skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndighe­ten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört att gälla, eller har föreläggandet följts, skall byggnadsnämnden, så snart nämnden har fått vetskap om delta, anmäla förhällandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning,

24   8 Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23 §, skall länsstyrelsen göra sådan anmälan, om någon vars rätt berörs ansöker om det.

Övriga bestämmelser

25   8 Överiåts egendom på vilken har utförts en åtgärd som avses i 4§ första stycket, mot ersättning och skall rättelse vidtas på grund av beslut enligt detta kapitel, skall 4kap, 12 8 jordabalken tillämpas, om inte överlä-laren vid överlåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till denna,

26   8 Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen. Till-läggsavgifter tillfaller staten.

27   8 Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 4 8 första stycket inte tagits upp till överläggning vid sammanträde med byggnads­nämnden inom tio år från det att överträdelsen begicks, får byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte las ut. Delta gäller också i fråga om särskild avgift. Därvid skall dock i stället för lio år gälla en tid av tre är.

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12 S 1-3 vidtogs, får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 14 8 första stycket.


 


Prop. 1985/86:1                                                      38

28 8    Beslut eller domar varigenom någon påförs avgift enligt detta kapi-      10 kap. 28-30 §§-
tel skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länssty-      -// kap. 1-3 §§
rdsen inom två månader frän det att beslutet eller domen vann laga kraft.

En upplysning om detta skall tas in i beslutet eller domen,

29 § Betalas inte avgiften inom den tid som anges i 28 5, får avgiften
tillsammans med en restavgift, beräknad enligt 58 8 1 mom, uppbördslagen
(1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indriv­
ning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran,

30 8 Vite som har förelagts med stöd av detta kapitel får inte förvandlas
Ull fängelse.

11 kap. Byggnadsnämnden

1 §    Utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt övriga föreskrifter i
denna lag skall nämnden

1,  verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskaps­miljö.

2,  uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning, byggande och fastighetsbildning,

3,  samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda vilkas arbe­te och intressen berör nämndens verksamhet,

4,  lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet,

5,  övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen medde­lade föreskrifter och beslut.

Byggnadsnämnden skall ta tillvara de möjligheter lagen ger att förenkla och underlätta ärenden för enskilda och bör därvid verka för att lagens föreskrifter om begränsning av bygglovsplikten vinner tillämpning,

2 §   Om någon begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftliga upp­
lysningar om planläggning, byggande och fastighetsbildning.

Behövs nybyggnadskarta för prövningen av en fråga om bygglov inom områden med samlad bebyggelse, skall byggnadsnämnden tillhandahålla sådan karta, om sökanden begär det,

3 §    Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) skall till-
lämpas i fråga om byggnadsnämnden

2 8 om antalet ledamöter m,m,,

3 8 första stycket om valbarhet m, m.,

4 8 om rätt till ledighet från anställning,

5 8 första stycket om mandattid,

5S tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 8 om ordförande och vice ordförande,

7 8 om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman­träde,

8 8 om suppleants tjänstgöring m, m,,

9 8 första stycket om beslutsförhet,

108 om beslulsförfarande och protokoll m, m,, 11 8 om delgivning m, m,.


 


Prop. 1985/86:1                                                       39

12 § om reglemente och delegation,                               // kap. 3-5 §§-

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap, 5 8 första stycket och 68      ~ '2 kap. I -2 §§

kommunallagen. Delegationsuppdrag enligt 3 kap, 12 8 andra stycket kommunallagen får

inte omfatta befogenhet att

1,    avgöra ärenden som är av principiell natur eller i övrigt av större vikt,

2,  meddela förelägganden eller förbud vid vite utom i sädana fall som avses i lOkap, 3 8 och 168 andra stycket eller meddela förelägganden med föreskrift att en åtgärd kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg pä den försumliges bekostad eller

3,  avgöra frågor om avgift enligt 10 kap.

Utan hinder av 282 förvaltningslagen (1971:290) skall 4 och 5 88 nämnda lag tillämpas i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden.

4   8 Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande säll,

5   8 Byggnadsnämnden får la ut avgift i ärenden angående lov och för­handsbesked samt i andra ärenden som föranleder upprättande av nybygg­nadskarta, rilningsgranskning, besiktning, framställning av arkivbestän­diga handlingar eller andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.

Lämnas bygglov för uppförande, tillbyggnad eller ombyggnad av en byggnad eller annan anläggning inom område med detaljplan eller om­rådesbestämmelser som har antagits eller ändrats enligt denna lag, får byggnadsnämnden dessutom la ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som enligt denna lag erfordras för att upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgift får las ut endast om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmel­serna.

Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgif­terna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

Avgifterna tas ul av sökanden och får tas ut i förskött.

12 kap. Statlig kontroll beträfTande områden av riksintresse m. m.

1 8 Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att
beslutet innebär att

1,   ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturre­surser m m, inte tillgodoses,

2,   regleringen av sädana frågor om användningen av mark- och vatten­områden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

3,   en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser,

2 8 Länsstyrelsen skall inom tre veckor från den dag då kommunens
beslut kom in till länsstyrelsen besluta huruvida prövning enligt 1 8 skall
ske eller ej.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     40

3   8 Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut i dess helhet, om 12 kap. 3-7 §i>-något förhållande som avses i 1 8 föreligger. Om kommunen har medgeit -13 kap. 1-2 §§ det, får beslutet upphävas i en viss del,

4   8 Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att 1-3 88 skall tillämpas pä beslut att lämna lov eller förhandsbesked.

Om länsstyrelsen, efter det alt ett förordnande enligt första stycket har meddelats, beslutar att ett lov eller förhandsbesked skall prövas, får läns­styrelsen förordna att lovet eller förhandsbeskedet inte skall gälla förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts,

5 8 Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag
dä beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast
frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000:000) om
hushållning med naturresurser ni,m.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del,

6   8 Regeringen får förelägga kommunen att inom en viss lid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser (planföreläg­gande), om del behövs för alt tillgodose sädana intressen som avses i I 8 I och 2,

7   8 Om kommunen inte följer ett planföreläggande, får regeringen pä kommunens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs saml anta, ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därvid skall länsstyrelsen ombesörja ärendets beredning.

13 kap. Överklagande

1 8    Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som
föreskrivs för kommunalhesvär. nämligen

1,  kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan.

2,  kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt en kommunal nämnd alt anta, ändra eller upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser eller att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare alt betala kostnader för gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning,

3,  kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut att inte anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastig­hetsplan,

4,  kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om villkoren för sådan betalning,

5,  kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden samt

6,  kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan,

2 8 Andra beslut enligt denna lag av kommunfullmäktige och kommunala
nämnder än de som anges i 1 8 får överklagas genom besvär hos länsstyrel­
sen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     41

Sädana beslut får dock inte överklagas till den del de avser frågor som      13 kap. 2-5 §§ redan är avgjorda genom detaljplan, omrädesbesiämmelser eller förhands­besked,

3 8 Beslut som anges i 2 8 första stycket överklagas genom all en be­
svärshandling ges in till länsstyrelsen, I besvärshandlingen skall anges
vilket beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla, I fråga om andra beslut av kommunala nämnder än beslut angående detaljplan, områdesbestämmelser eller fas­tighetsplan räknas dock besvärstiden från den dag dä klaganden fick del av beslutet.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till kommunen, skall besvären ändå las upp till prövning. Besvären skall också tas upp till prövning, om besvärshandlingen har kommit in för sent till länsstyrelsen och detta beror på alt underrättelsen om vad som skall iakttas vid överkla­gande av beslutet har innehållit en oriklig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans,

4 8 Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap, 2S huruvida prövning skall ske
eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap, 4 8 första stycket
saml länsstyrelsens beslut enligt 12 kap, 4 8 andra stycket att lov eller
förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.

Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än de som anges i första stycket får överklagas genom besvär hos kammarrätten om beslutet avser

1,  bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,

2,  bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av detaljplan och besvären avser frågan om åtgärderna utgör kompletterings­åtgärder enligt 8kap, 13 8, uppfyller kraven i 3 kap, eller strider mot om­rådesbestämmelser,

3,  rivningslov eller marklov och besvären avser frågan om åtgärderna strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser,

4,  förordnanden enligt 6kap, 19 eller 208 att avstå eller upplåta mark eller enligt 6 kap, 22 8 om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp,

5,  ingripanden mot försumlig arbetsledare enligt 9kap, 3 8 fjärde stycket,

6,  påföljder och ingripanden enligt lOkap.,

7,      debitering av avgifter som anges i 11 kap, 5 8
samt genom besvär hos regeringen i övriga fall,

5 8 Beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestäm­
melser eller en fastighetsplan får överklagas endast av den som senast
under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte blivit
tillgodosedda. Om bestämmelserna för enkelt planförfarande har tilläm­
pats, får beslutet överklagas endast av den som enligt 5 kap, 28 8 har
framfört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda.

Om ett planförslag efter utställningen eller, när bestämmelsema om enkelt planförfarande tillämpats, efter det att underrättelse skett enligt 5 kap. 28 S andra stycket ändras till nackdel för nägon, får han, utan hinder av bestämmelserna i första stycket av denna paragraf, överklaga beslutet. Bestämmelserna i första stycket utgör inte heller hinder mot att överklaga beslutet pä den grunden att det inte har tillkommit i laga ordning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      42

6 8 Bostadshyresgäster och boende som inte är bostadsrätlshavare får 13 kap. 6-8 §§-
inte överklaga ett beslut om bygglov Ull sädana åtgärder på fastigheten som -14 kap. 1-2 §§
en organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har

medgett enligt 2a8 andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531),

7 § Ett beslut i fråga om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds-
dier säkerhetsområden som avses i 8 kap. 9 8 tredje stycket får överklagas
av luftfartsverket, om beslutet berör en civil flygplats, av tillsynsmyndig­
heten, om beslutet berör en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning,
och av överbefälhavaren eller den myndighet han bestämmer i övriga fall.

Avser etl beslut om bygglov eller förhandsbesked sådana arbetslokaler eller personalrum som avses i 8 kap, 30 8, får beslutet överklagas av huvud­skyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsombud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud, får beslutet i stället överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansök­ningen,

8 8 Den myndighet som har att pröva besvär över ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastig­
hetsplan skall antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om
kommunen har medgett det, får dock beslutet upphävas i en viss del eller
ändras på annat sätt. Utan kommunens medgivande får ändringar av ringa
betydelse göras.

På kommunens begäran kan myndigheten förordna att det överklagade beslutet, utan hinder av att besvären inte har slutligen avgjorts, får genom­föras i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av besvären. Sädana förordnanden får inte överklagas.

14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning Ersättning och inlösen utan kvalificerad skada

1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för
vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall
användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa,
om fastighetsägaren begär det, Mark som enligt planen skall användas för
allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är
väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan
särskild rätt, om fastighetsägaren begär det, Väghållaren får bestämma om
förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den lid då sådan använd­ning får pågå,

1 fråga om mark som är belägen inom etl samverkansområde enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

2 § Finns det i en detaljplan bestämmelser att mark som är avsedd för
enskilt bebyggande, skall användas även för en allmän trafikanläggning,
för en trafikanläggning som är gemensam för flera fasligheter eller för en
allmän ledning, skall den som skall vara huvudman för anläggningen för­
värva nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs
för ändamålet, om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestäm­
ma vilken rätt förvärvet skall avse.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    43

3 8    Har byggnadsnämnden med stöd av 10 kap. 17 8 meddelat förelag-      14 kap. 3-8 §§
gande att en byggnad, annan anläggning eller anordning skall las bort eller

bli föremal för annan åtgärd eller all en utfart eller annan utgång skall ändras, har ägaren rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider,

4   8 Blir ett område, som enligt detaljplan har varit avsetl för allmän samfärdsel, vid genomförandel av en ny plan helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sill höjdläge och uppstår härigenom skada för ägaren av en fastighet som ligger intill området eller för den som innehar särskild rätt Ull fastigheten, har han rätt till ersättning av väghål­laren för den skada han lider.

5   8 Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens ut­gång, har ägaren av en fastighet och innehavare av särskild rätt Ull fastig­heten rätt Ull ersättning av kommunen för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid användningen av en faslighet, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det.

Ändras eller upphävs en detaljplan efter genomförandetidens utgång skall första och andra styckena tillämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång,

6   8 Har skada uppkommit till följd av åtgärder som avses i 16 kap, 7S, har den skadelidande rätt till ersättning för skadan av kommunen eller, om åtgärden har vidtagits pä uppdrag av en statlig myndighet, av staten,

7   8 Om ersättning har betalats för gatukostnader enligt 6 kap, 31 eller 32 S eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, är kommunen skyldig att betala tillbaka ersättningen, i den mån skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten så som förutsattes när ersättningen togs ut.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 8 räntelagen (1975:635) frän den dag fastighetsägaren betalade ersättningen.

Ersättning och inlösen vid kvalincerad skada

8 8 Ägare och innehavare av särskild rätt till fasligheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av alt

1.  bygglov vägras till all ersätta en riven eller på annat sätt förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,

2.  rivningslov vägras med stöd av 8 kap 168,

3.  skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap, 12 8 meddelas i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4.  föreskrifter om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sädana områden som avses i 8 kap, 98 tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,

5.  marklov vägras med stöd av 8 kap, 18 8 första stycket 2 eller 3,

Rätt till ersättning föreligger, i fall som avses i första stycket 1-3, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastighe­ten och, i fall som avses i första stycket 4 och 5. om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     44

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer      14 kap. 8- 10 §§-vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa läslighe-       -15 kap. 1-3 § ten, om ägaren begär del.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har meddelats inom tio år före det senaste beslutet.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap, 6S beslutat skyddsbe­stämmelser som avses i första stycket 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m,m., är staten skyldig alt ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen, I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har besluiais skyldig alt ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Bestämmande av ersättning

9 8 Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 1-8 SS skall 4 kap.
expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den män inte annat följer av
108, Vad som sägs i 4 kap, 3 8 nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om
värdeökning som ägt rum under liden från dagen tio år före den då talan om
inlösen väcktes.

10 8 Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som
avses i 3 8, 4 8, 5 8 första stycket eller 8 8 första stycket skall bestämmas
som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet
eller den åtgärd som avses i 4 §, Härvid skall bortses från förväntningar om
ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada i fall som avses i 8 8 första stycket 1-3 skall minskas med elt belopp som motsvarar vad som på grund av 8 8 andra stycket skall tålas ulan ersättning.

15 kap. Domstolsprövning m. m.

1 8 I den män avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag, skall,
utöver vad som följer av 6 kap, 398 och 14 kap, 98, expropriationslagen
(1972: 719) tillämpas i mål om

1,     inlösen enligt 6 kap, 17 eller 248.

2. ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt i fall som avses i 14 kap. I-8 88,

2   § Talan om inlösen enligt 6 kap. 17 8 får väckas även om beslutet att anta detaljplanen inie har vunnit laga kraft,

3   8 Talan om inlösen enligt 6 kap. 24 8 andra stycket skall väckas inom Ire år efter genomförandetidens utgång.

Har ansökan gjorts om förlängning av genomförandetiden eller har kom­munen väckt fråga om förnyelse av genomförandetiden, skall målet förkla­ras vilande till dess alt ärendet slutligt har avgjorts. Förlängs eller förnyas genomförandetiden, förfaller kommunens talan.

Bestämmelserna i andra stycket om vilandeförklaring gäller även i fall då talan har väckts om inlösen enligt 6 kap. 24 8 första styckel och ansökan


 


Prop. 1985/86:1                                                                     45

gjorts om fastighetsbildning i överensstäinmelse med fastighetsplanen,       15 kap. 3-8 §(i Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen, förtäller kom­munens talan.

När kommunen har väckt talan om inlösen enligt 6 kap, 24 8 första stycket, skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om det Ull faslighelsbildningsmyndigheten.

4 8 I fall som avses i 14 kap, 3, 5, 7 eller 8 8 skall talan väckas inom två år
från del att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft,

1 fall som avses i 14 kap, 4 eller 6 8 skall talan väckas inom två är från del att den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena, om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid,

5 8 Ersättning för skada enligt 14 kap. 3-6 eller 8 8 skall bestämmas i
pengar all betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med etl
visst årligt belopp. Ändras förhållandena, skall det årliga beloppet omprö­
vas, om kommunen, fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till
fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen förordna att ersättning enligt 14 kap, 8 8 första stycket 2 eller 3 skall betalas ul först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Vad som i fråga om ersättning har avtalals eller uppenbarligen förutsalls gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild räll till fastigheten skall gälla även mot ny ägare av fastigheten eller ny innehavare av den särskilda rätlen,

6   8 Ogillas i mål enligt 1 8 talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, skall tillämpas vad i rätte­gångsbalken är föreskrivet om skyldighet att ersätta motparten hans rätte­gångskostnad i tvistemål. Om han har haft skälig anledning alt fä sin talan prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen skall ersälla honom hans rällegångskostnader eller att var­dera parten skall bära sina kostnader,

7   § Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har nedsatts på del säll som föreskrivs i expropriationslagen (1972:719) skall följande gälla. Om någon som är berättigad till ersättning begär del, skall den väckta frågan om avstående av mark förfalla såvitt den rör hans rätt, under förutsättning all marken inte har tillträtls eller övergäll enligt 6 kap. 10 S expropriationslagen,

8   8 Tvist om ersättning för gatukostnader och kostnader för andra all­männa platser enligt 6 kap, 31 eller 32 8 samt tvist om betalningsvillkor enligt 6 kap, 35 8 prövas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

1 mål som avses i första stycket skall bestämmelserna i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål tillämpas. Förlorar fastighetsägaren målet, men har han haft skälig anledning all fä tvisten prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förordna alt kommunen skall er­sätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sina kostnader.


 


Prop. 1985/86:1                                                                  46

16 kap. Bemyndiganden m.m.

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­
dela de föreskrifter om krav på byggnader m.m, som utöver bestämmel­
serna i 3 kap, behövs

1,      till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa.

2.      för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller
anordningar samt tomter och allmänna platser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i fråga om 3 kap, 7 8, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3 kap.

2 8 Efter ansökan kan prövas huruvida vissa slag av material, konstruk­
tioner eller anordningar får användas i byggnader eller andra anläggningar
(frivilligt typgodkännande).

Om det behövs till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa, får regeringen föreskriva att material eller annat som anges i första stycket får användas i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (obligatoriskt typgodkännande).

Vid meddelande av typgodkännande får bestämmas alt fortlöpande kon­troll skall utföras,

3 8 Typgodkännande som avses i 2 8 meddelas av den myndighet som
regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för typgodkännande,

4   8 Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhål­landen som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig byggnadsverksamhet i övrigt skall kunna ske,

5   8 Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträtts-havaren eller tomträtten, dock att tomträttshavare ej är skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna platser,

6   8 Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag anses som egendomens ägare.

7   § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har byggnadsnämnd och länsstyrelse samt den som pä deras uppdrag utför arbetet rätt att få Ullträde till fastigheter, byggnader och andra anläggningar samt att där vidta de åtgärder som behövs för arbetets fullgörande.

Rätt som avses i första stycket tillkommer även den som i annat fall än som där avses utför kartläggning för samhällets behov. Polismyndigheterna skall lämna det biträde som behövs.


16 kap. 1-7 §§


 


Prop. 1985/86:1                                                                  47

17 kap. Övergångsbestämmelser                                             17 kap. 1-7 §§

Ikraftträdande m.m.                                                v

1 8    Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

Genom lagen upphävs, med de begränsningar som följer av detta kapitel, byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612),

lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m, m, och lagen (1976: 296) om kriskoppling,

2 8 Varje kommun skall före den I januari 1990 ha antagit en översikts­
plan enligt 4 kap.

Generalplaner m. m.

3 8 Generalplaner skall i den mån de är fastställda gälla som områdesbe­
stämmelser enligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 8 byggnadslagen (1947:385) skall, i andra fall än som avses i 15S andra stycket detta kapitel, väckas före utgången av år 1987, 1 sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas. Stomplaner skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet. Beslut enligt 3 8 lagen (0000:000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m,m, i vissa kommuner skall gälla som områdes­bestämmelser enligt denna lag.

Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner m. m.

4 8 Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947: 385) el­
ler sladsplanelagen (1931: 142), sådana äldre planer och bestämmelser som
anges i 79 och 83 8S sistnämnda lag samt avstyckningsplaner, till den del de
inte omfattas av förordnande enligt 168 S byggnadslagen, skall gälla som
detaljplan enligt denna lag, Avstyckningsplaner, till déri del de omfattas av
förordnande som nyss har angetts, skall upphöra att gälla vid ikraftträdan­
det,

1 fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter utgången av är 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap, 5 8 vara tio är räknat från den dag då beslutet an fastställa planen vann laga kraft, I fråga om övriga planer och bestämmelser som avses i första stycket skall genom­förandetiden anses ha gått ul.

5 8 Under liden till utgången av år 1990 gäller inte bestämmelserna i
14 kap, 1 S inom områden som omfattas av stadsplan. Under denna tid skall
i stället 48 8 första och tredje styckena byggnadslagen (1947: 385) tillämpas.

Bestämmelserna i 6 kap, 24 8 andra stycket gäller inte i fråga om sådana planer för vilka genomförandetiden enligt 4 8 andra stycket skall anses ha gått ul.

6   8 Bestämmelserna i 6 kap, 26 8 första stycket gäller inte inom områden som omfattas av byggnadsplan eller avstyckningsplan.

7   8 Bestämmelserna i 8 kap, II § fjärde stycket gäller inte inom områden som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     48

8 8    Om en plan eller bestämmelse, vars genomlorandelid enligt 4 8 skall      17 ka/>. S-15§§
anses ha gått ut, upphävs eller ändras, är kommunen på fastighetsägarens

begäran skyldig att lösa mark som

1,  på grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 109 8 byggnadslagen (1947: 385) inie har kunnat bebyggas i enlighet med planen,

2,  är belägen inom ett område som till större del är bebyggt i huvudsak i enlighet med planen och

3,  efter upphävandet eller ändringen inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Talan om inlösen enligt första stycket skall väckas före utgången av år 1996.

1 mål om inlösen skall bestämmelserna i 14 kap, 9 8 samt 15 kap, I och 6S8 tillämpas.

9 8 1 fråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har antagits men inte
har lästställts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas be­
träffande såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Regionplaner

10 8 Regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1981 skall gälla som regionplan enligt denna lag, dock längst till den dag då sex år har förflutit från det att planen fastsiälldes. 1 övrigt skall regionplaner upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

Tomtindelningar

11    8 Tomtindelningar enligt byggnadslagen (1947: 385) eller stadsplanela­gen (1931: 142) samt sädana äldre tomtindelningar som anges i 808 sist­nämnda lag skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag,

12    8 1 fråga om tomtindelningar som har antagits men inte har fastställts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas beträffande såväl föifarandet som ärendenas prövning i sak.

Nybyggnadsförbud

13   § Med de undantag som anges i 14 och 16 88 skall förbud mot nybygg­nad och förbud mot rivning som har utfärdals med stöd av byggnadslagen (1947: 385) upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

14   8 Har förbud mot nybyggnad utfärdats med stöd av 110 8 andra stycket byggnadslagen (1947: 385), skall förbudet gälla som bestämmelse i planen enligt 5 kap, 8 8 I denna lag.

15   8 Förbud enligt 17 S byggnadslagen (1947:385) mot schaktning. fyll­ning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall fortsätta alt gälla, dock längst till utgången av år 1989.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 8 byggnadslagen med anled­ning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av är 1990. 1 sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser lillämpas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      49

16 8    För områden där förbud mot nybyggnad m.m, råder enligt 818      17 kap. 16-21 M
byggnadslagen (1947:385) eller har utfärdats med stöd av 828 samma lag

skall förordnande om prövning som avses i 12 kap. 4 8 anses ha utfärdats i fräga om beslut om bygglov, marklov och förhandsbesked.

Inom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54S I mom, tredje stycket byggnadsstadgan (1959:612) skall skyldighet föreligga all enligt 8 kap. 7 8 söka bygglov för att sälta upp eller väsentligt ändra ljusanord­ningar och all enligt 8 kap, 9 S söka marklov för schaktning eller fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1987. 1 sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas,

17 8 Inom områden där förbud med stöd av 40S andra stycket dier MOS
fjärde stycket byggnadslagen (1947:385) har utfärdats mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall skyldighet
föreligga att enligt 8 kap, 9 5 söka marklov för sädana åtgärder.

Andra beslut enligt byggnadslagen

18   8 Har undantag från förbud mot nybyggnad enligt byggnadslagen (1947:385) eller byggnadsstadgan (1959:612) medgelts genom beslut som har vunnit laga kraft efter utgången av är 1985 och har byggnadslov till den åtgärd som medgivandet avser inte meddelats före ikraftlrädandet. skall medgivandet gälla som förhandsbesked. Medgivandel upphör dock att gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslutet om medgivandet vann laga kraft, 1 övriga fall upphör beslut om undantag all gälla,

19   S Förordnande enligt 70 och 113 SS byggnadslagen (1947:385) om skyl­dighet alt avstå eller upplåta mark skall gälla som förordnande enligt 6kap, 19 8 denna lag. Föreskrifter som avses i 73 5 byggnadslagen skall gälla som förordnande enligt 6 kap, 22 S denna lag.

Särskilda krav på befintliga byggnader

20 8 Byggnader som har uppförts före den Ijuli 1960 eller för vilka
byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall, om det behövs, vara
försedda med anordningar för uppstigning på taket och anordningar till
skydd mot olycksfall genom nedsiörining frän taket,

1 fråga om byggnader som har uppförts före den Ijuli 1974 eller för vilka byggnadslov har sökts före nämnda dag skall porlar och liknande anord­ningar vara utförda sä att risk för olycksfall inte uppkommer.

Till byggnader som har uppförts före den Ijuli 1977 eller för vilka byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall höra sådana anordningar som skäligen kan fordras för att åstadkomma godtagbara arbetsförhållan­den för dem som hämtar avfall frän byggnaden.

Krav enligt första-tredje styckena får inte påtagligt avvika från vad som kan krävas enligt motsvarande äldre bestämmelser,

21 8 Bestämmelserna i 82 a 8 tredje styckel byggnadsstadgan (1959:612)
om handikappanpassning av vissa byggnader skall fortfarande tillämpas.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                    50

22 8    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer lär. i de      17 kap. 22-27 §§ avseenden som anges i 20 och 21 SS. meddela de ytterligare bestämmelser som behövs

1,  till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,

2,  för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar saml tomter och allmänna platser.

Påföljder m. m.

23 8 För överträdelser som har begåtts före ikraftträdandet skall bestäm­melserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. tillämpas vid målens prövning i sak. Bestämmelserna i 10kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan (1959:612) eller lagen (0000:000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m,m. i vissa kommuner skall bestämmelserna i 10kap, tillämpas vid målens prövning! sak.

Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 136a8 byggnadslagen (1947: 385). skall bestämmelserna i 4kap. 68 lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m, tillämpas.

Gatukostnader m. m.

24 8 Äldre bestämmelser om skyldighet att betala ersättning för gatu-mark och gatubyggnadskostnad skall tillämpas när gatubyggnadsarbeten har påbörjats före ikraftträdandet.

Pågående mål och ärenden m. m.

25       8 Beträffande ärenden enligt byggnadslagen (1947:385) eller bygg­
nadsstadgan (1959:612) som byggnadsnämnden har avgjort före ikraftträ­
dandet skall äldre bestämmelser lillämpas i fråga om såväl förfarandet som
ärendenas prövning i sak.

Beträffande mål enligt byggnadslagen om ersättning eller inlösen i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser lillämpas i fråga om målens prövning i sak,

26   8 Bestämmelserna i 60-64 88 byggnadsstadgan (1959:612) skall Ull-lämpas i fräga om byggnadsarbeten till vilka byggnadslov har meddelats enligt byggnadsstadgan,

27   8 Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om stadsplan skall i stället avse detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som föreskrivs om byggnadsplan skall avse detaljplan, inom vilken annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som föreskrivs om byggnadslov skal! - beroende på arten av den åtgärd som avses med lovet - i stället gälla bygglov, rivningslov eller marklov.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    51

Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET
                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-05-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1, Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peter­son, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R, Carisson, Holm­berg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Proposition med förslag till ny plan- och bygglag

Inledning                                                                                        Inledning

Byggnadslagen (1947: 385, omtryckt 1981:872), BL. innehåller grundläg­gande bestämmelserom fysisk planläggning och byggande. Byggnadsstad­gan (1959:612, omtryckt 1981:873), BS, innehåller föreskrifter som närma­re reglerar bl, a, planläggning och byggande.

Bygglagutredningen', som i mars 1968 tillkallades för att se över bygg­nadslagstiftningen, avlämnade i april 1974 principbetänkandet (SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande.

Bygglagutredningens belänkande sändes ut på en bred remiss. Bl, a, för att bredda underlaget för debatt i ärendet beslutades att de inkomna remissvaren skulle ställas samman och publiceras i en särskild volym. Remissammanställningen utgavs i juni 1975 i SOU-serien (SOU 1975: 17). Sedan dess har det i olika former bedrivits ett fortsatt arbete med en reform av byggnadslagstiftningen.

Den 16 november 1978 bemyndigade regeringen chefen för bostadsde­partementet att tillkalla en särskild utredare- med uppgift att utforma förslag till en ny byggnadslagstiftning mot bakgrund dels av bygglagutred­ningens förslag och remissbehandlingen därav, dels av det arbete som dittills hade utförts av en särskild arbetsgrupp inom bostadsdepartementet.

Utredningen, som antog namnet PBL-utredningen, avlämnade i septem­ber 1979 betänkandet (SOU 1979:65 och 66) Ny plan- och bygglag, 1 betänkandet föresläs alt bl, a. byggnadslagen och byggnadsstadgan skall

' Dåvarande landshövdingen Gösta Netzén. ordförande, riksdagsledamoten Bertil Lidgard, dåvarande riksdagsledamöterna Astrid Bergegren, Inge Hörlén, Jan-Ivan Nilsson och Erik Tobé samt kommunslyrelseordföranden Yngve Lauritz, - Dåvarande statssekreteraren Kari Gustaf Scherman.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     52

ersättas av en plan- och bygglag (PBL), Dessutom föreslås följdändringar i      Inledning en ljugotal föiiäiiningar.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan­serna och en sammanställning av deras yttranden gavs ul i februari 1982 (SOU 1982:9),

I PBL-uiredningens förslag till plan- och bygglag finns bl, a. bestämmel­ser om exploateringssamverkan (11 kap. 22 S), som är avsedd alt utgöra elt medel att genomföra bebyggelseplaner, samt bestämmelser med de rikt­linjer om användningen av mark och vatten som riksdagen har beslutat inom ramen för den fysiska riktsplaneringen (3kap.). Den förra regeringen tog upp båda dessa frågor till särskild behandling. Under våren 1982 lades sålunda fram elt förslag till lag om exploateringssamverkan m.m, (prop, 1981/82: 221), och den 9 september samma år beslöt regeringen om remiss till lagrådet av en förslag till lag om hushållning med mark- och vattenom­råden av riksintresse. Pä förslag av mig återkallade regeringen propositio­nen och lagrädsremissen genom beslut den 21 oktober resp, den 4novem­ber 1982.

Genom beslut den 20 oktober 1983 remitterade regeringen till lagrådet ett förslag till ny plan- och bygglag (PBL) samt vissa delar av ett inom bosladsdepartemenlet upprättat förslag till lag om exploateringssamver­kan. Ikraftträdandet för lagarna angavs till den I januari 1987,

1 samband med behandlingen av remissen av PBL-förslaget logs även upp den s, k, vaiienplaneringsuiredningens belänkande (SOU 1980: 39 och 40) Vallenplanering saml vissa förslag beträffande kraven vid ombyggnad i departementspromemorian (Ds Bo 1983: 2) Bättre bostäder - elt lO-ärigi förnyelse- och underhållsprogram (del s,k, ROT-programmet), Samman­ställningar av remissvaren över dessa förslag finns tillgängliga i förevaran­de lagstiftningsärende (Dnr R 1930/79).

Lagslijtningsarhetel efter remissen av PBL-jörslagel

Under tiden efter beslutet att remittera PBL-förslaget till lagrådet har inom bostadsdepartementet utarbetats vissa lagförslag som är föranledda av PBL-förslagel eller på annat sätt har ett nära samband med delta. Lagförslagen har redovisats i följande promemorior:

1. Exproprialionsersälining (Ds Bo 1984:2) - Ändringar i expropria­
tionslagen (1972:719) som föranleds av förslaget till ny plan- och bygglag
m. m,

2.   Förslag till lag om hushållning med naturresurser m,m.
(Ds Bo 1984: 3).

3.     PM med förslag till ändringar i gatukostnadsbesiämmelserna i försla­
get till ny plan- och bygglag m. m. Denna promemoria grundades pä den
karlläggning av tillämpningen av nu gällande gatukostnadsbestämmelser
som har redovisats i promemorian (Ds Bo 1984: 9) Gatukostnader,

Med undantag av Ds Bo 1984:9 har samtliga dessa promemorior remiss-


 


Prop. 1985/86: I                                                                    53

behandlats. Sammanställningen av remissvaren på den under 3 först an-      Inledning givna promemorian finns tillgänglijg i förevarande lagstiftningsärende (Dnr R 1930/79),

På grundval av promemorian Ds Bo 1984: 3 beslöt regeringen den 6de-cember 1984 all remiltera elt förslag till lag om hushållning med naturre­surser m, m. (NRL) till lagrådet. Detta lagförslag bygger i stor utsträckning på de av riksdagen beslutade riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen.

Genom beslut den 13 december 1984 remitterade regeringen till lagrådet dels elt förslag till ändring i expropriationslagen, grundat pä den nyss nämnda promemorian Ds Bo 1984: 2, dels elt förslag till ändring i över­gångsbestämmelserna i PBL-förslagel av den innebörden alt PBL skall träda i kraft den 1 januari 1986, dvs, elt år tidigare än vad som hade föreslagils i lagrådsremissen den 20oktober 1983.

Genom beslut den 25 april 1985 remitterade regeringen till lagrådet för­slag till ändringar i ett flertal författningar. Ändringarna rör huvudsakligen författningar som avhandlar markanvändningsfrågor och innebär att en anknytning skapas mellan dessa författningar, å ena sidan, samt PBL, lagen om exploateringssamverkan och NRL, å den andra. Jag återkommer senare med etl förslag om all remiss Ull lagrådet sker av ytterligare förslag Ull följdändringar i annan lagstiftning.

Frågor som nu tas upp

Lagrådet avlämnade den 25 mars 1985 yttranden över dels PBL-försla­get, dels remitterade delar av förslaget Ull lag om exploateringssamverkan och dels slutligen förslaget till ändring i expropriationslagen saml i över­gångsbestämmelserna i PBL-förslaget,

Jag vill nu la upp förslaget till PBL, Jag vill därvid också behandla ett förslag om bygglovsprövning av byggnader med tillfälliga personalbostä­der, som har lämnats av statens institut för byggnadsforskning i rapporten Tillfälligt boende för byggnadsarbetare och andra långpendlare, som över­lämnades den 18 december 1984. Vidare behandlar jag ett förslag, som rör säkerhetsrisker vid övergivna industrianläggningar och som har framförts av induslrisaneringsutredningen i betänkandet (SOU 1982: 10) Sanering efter industrinedläggningar. Slutligen tar jag upp del tidigare berörda för­slaget till ändring i PBL-förslagets galukostnadsbestämmelser.

Något yttrande av lagrådet har inte inhämtats beträffande de tre sist­nämnda förslagen. På grund av att frågorna från juridisk synpunkt är okomplicerade skulle nämligen lagrådels hörande enligt min mening sakna betydelse.

För att få en belysning av PBL-förslagets kostnadsmässiga konsekven­ser beslöt regeringen den 14 maj 1981 att ge statskontoret i uppdrag att biträda bosladsdepartemenlet i lagstiftningsarbetet i vad gäller organisato­riska och administrativa frågor samt att därvid särskilt belysa de kostnads­mässiga och finansiella aspekterna på utformningen och genomförandet av


 


Prop. 1985/86:1                                                                     54

lagförslaget. Sialskonlorel, som har följt arbetet med både lagrädsremis-      Inledning sen och därefter med propositionen, har den 22 april 1985 lämnat en preli­minär rapport, vari statskontoret har gjort en sammanfattande bedömning av det nu framlagaa förslaget.

Kommande lagförslag

Jag avser att senare denna dag ta upp förslaget Ull lag om exploaterings­samverkan. Beträffande förslaget till NRL samt förslaget till ändringar i expropriationslagen och övriga berörda författningar återkommer jag till regeringen i annat sammanhang.

Bilagor till protokollet i delta ärende

Med anledning av det nu anförda bör som bilagor till protokollet i delta ärende fogas

1,  en sammanfattning av PBL-utredningens betänkande (bilagal)

2,  PBL-utredningens förslag till plan- och bygglag (bilaga 2)

3,  en sammanfattning av vattenplaneringsutredningens betänkande Vat­tenplanering (bilaga 3)

4,  en sammanfattning av promemorian (Ds Bo 1983: 2) Bättre bosläder -ett 10-årigt förnyelse- och underhållsprogram (bilaga4)

5,  författningsförslaget och specialmotiveringen i promemorian under punkt 4 såvitt nu är av intresse (bilaga 5)

6,  det till lagrådet den 20oktober 1983 remitterade förslaget till plan- och bygglag (bilaga6)

7,  de till lagrådet den 13december 1984 remitterade förslagen Ull ändring i expropriationslagen och i det tidigare remitterade förslaget till plan- och bygglag (bilaga 7)

8,  departementspromemorian (Ds Bo 1984:9) Gatukostnader- -Tillämp­ningen av bestämmelserna om gatukostnader i byggnadslagen m,m. (bi­laga 8)

9,  författningsförslaget i PM med förslag till ändringar i gatukostnads-bestämmelserna i förslaget till ny plan- och bygglag m, m, (bilaga9)

 

10,  lagrådets yttrande över förslaget till plan- och bygglag (bilaga 10)

11,  lagrådets yttrande över förslaget till ändring i expropriationslagen och i övergångsbestämmelserna i plan- och bygglagen (bilaga 11)

12,  statskontorels rapport den 22 april 1985 (bilaga 12),

Lagrådets bedömning i ston av lagförslaget

Lagrådet har avgett elt omfattande yttrande över PBL-förslaget, Även om lagrådet har framfört erinringar mot förslaget i vissa delar, noterar jag med tillfredsställelse den i grunden positiva inställning till reformen som lagrådet ger uttryck för i det inledande avsnittet i sitt yttrande. Lagrådet anför där bl, a, följande (yttrandet s, 2):


 


Prop. 1985/86:1                                                                     55

Såväl byggnadslagen som byggnadsstadgan är efter åtskilliga ändringar Inledning och tillägg svåröverskådliga. Byggnadsstadgan har dessutorh svagheten att ha ömsom bestämmelser av lags karaktär ömsom regler som hör hemma i en förordning. Det är tillfredsställande att regeringen nu lagt fram ett förslag till ny byggnadslagstiftning som innefattar en genomgripande och systematisk bearbetning av dagens splittrade regler. Självfallet är det för­knippat med svårigheter att i ett sammanhang genomföra en så omfattande lagstiftning. Med hänsyn till den snabba utvecklingen i samhället är det svårt att hålla lagstiftningen aktuell. Det är också nästan ogöriigl att fullständigt överblicka konsekvenserna av varje bestämmelse. Om riksda­gen antar förslaget till PBL, får man räkna med alt en översyn av olika detaljer kan bli nödvändig efter en tids ertärenheter. Lagrådet vill emeller­Ud framhålla att det valda tillvägagångssättet att i etl sammanhang refor­mera byggnadslagstiftningen ur lagstiflningsteknisk synpunkt är all föredra framför försök att genom partiella reformer komma till rätta med bristerna i nuvarande lagsliftning.

Efter en redovisning av vissa enligt lagrådets mening i sak förtjänstfulla nyheter i förslaget yttrar lagrådet följande (yttrandet s, 2):

Vid granskningen av hur förslaget förhäller sig till rättssäkerhetens krav har lagrådet funnit anledning till vissa erinringar. Dessa bör dock kunna beaktas inom ramen för det framlagda förslaget. Dispositionen av del omfattande och komplexa lagtextmaterialel går i stort sett fri från invänd­ningar. Sådant förslaget är utformat bör det minska de lillämpningssvärig-heter som i dag möter inom detta lagstiftningsområde.

Utifrån synpunkter som lagrådet har att anlägga ser lagrådet det sålunda som en vinning att en ny Plan- och bygglag i huvudsaklig överensstäm­melse med det framlagda förslaget föreläggs riksdagen. Alt lagrådet i del följande framför erinringar och anmärkningar både i vissa övergripande frågor och beträffande enskildheter får inte skymma bilden av lagrådets i grunden positiva inställning till förslaget i sak.

Lagrådet har alltså framfört erinringar och anmärkningar i vissa övergri­pande frågor. Jag återkommer strax till en av dessa, näinligen frågan om plansystemels förenlighet med regeringsformens normbegrepp (avsnitt 4), Jag avser att senare i min allmänna motivering återkomma till de övriga frågor av principiell beskaffenhet som lagrådet har tagit upp. På det sättet kan lagrådets anmärkningar bli bättre belysta än om jag redan nu skulle gå närmare in på dem. Det gäller frågorna om principerna för kompensation till fasiigheisägare m.fl. (avsnitt 18), inlösenskyldighel enligt övergångs­bestämmelserna vid ändring eller upphävande av äldre planer (avsnitt 19), besvärsreglernas förenlighet med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (avsnitt 17) saml byggherrens och byggnadsnämn­dens ansvar för att byggnader och annat utförs i enlighet med gällande bestämmelser (avsnitt 14), Redan nu vill jag förulskicka att jag beträffande kompensations- och inlösenprinciperna avser att göra sådana ändringar av förslaget som tillgodoser lagrådets synpunkter. Även i fråga om ansvars­fördelningen mellan byggherren och byggnadsnämnden gör jag belydande


 


Prop. 1985/86:1                                                                     56

justeringar på grund av vad lagrådet har yttrat. När det gäller besvärsreg-      Inledning lernas utformning i det nu berörda avseendet har lagrådet inget ändringsyr­kande, men jag kommer ändå att kommentera lagrådets resonemang i den delen.

Lagrådet framför vidare pä åtskilliga punkter mer delaljbelonad krilik mol vad som har föreslagils i remissen och föreslår andra lösningar eller en annan lagteknisk utformning. Redan nu vill jag anmäla all jag med några undanlag finner lagrådets förslag i dessa delar välgrundade. Jag kan därför i alll väsentligt biträda ändringsförslagen. Detta medför emellertid inte att några avgörande förändringar görs i del remitterade lagförslaget, 1 sak kommer det förslag som jag nu lägger fram att nära ansluta till det remitie-rade. Jag kommer därtör att i min allmänna motivering till PBL i alll väsentligt vidhålla vad jag anförde i samband med lagrädsremissen. Lagrå­dets synpunkter tar jag upp i anslutning till min behandling av de olika sakfrågorna och de enskilda paragraferna i lagförslaget.

Jag vill i delta sammanhang också nämna att jag - utöver de justeringar som föranleds av lagrådets påpekanden - kommer att föreslå vissa andra förändringar som föranleds av att jag har funnit skäl all göra nya övervä­ganden i vissa frågor, bl, a, på grund av de erfarenheler som har vunnits vid den försöksverksamhet som ett antal kommuner under tiden för lag­rådsbehandlingen har bedrivit i samverkan med slalens planverk.

Innan jag redovisar hur PBL enligt min mening bör utformas, vill jag ange några av de allmänna utgångspunkterna för förslaget.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                 57

Allmän motivering

I    Grundläggande frågor                                                                 / Grundläggande

frågor

Den fysiska miljön utgör ramen för mänskligt liv och mänsklig verksain-het, I ett samhälle som präglas av en demokratisk grundsyn och av solida­ritet människor emellan mäsle både sainhällets organ och de enskilda människorna ha ett ansvar för all den fysiska miljön utformas, vårdas och används så att goda sociala levnadsvillkor kan uppnäs för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. I deila ligger också elt krav pä att förutsättningar skapas för jämlikhet och för jämslälldhel mellan män och kvinnor. För att dessa mål skall nås behövs en fysisk planering som bör bedrivas under ledning av organ som väljs i demokratisk ordning. De avvägningar som därvid måste göras mellan motstridiga intressen bör ske med beaktande av de grundläggande strävandena efter solidaritet och jämlikhet. En självklar utgångspunkt är därvid alt gemensamma och lång­siktiga intressen bör väga tyngre än privata och kortsiktiga.

Fysisk planering - dvs. den planering som avser användningen av mark och vatten - ingår bland de medel som samhället bör råda över för all en lämplig samhällsutveckling skall åstadkommas. Planer på säväl översiktlig som delaljerad nivå bör därför redovisa en handlingsinriklning som är ägnad alt skapa goda betingelser för fungerande sociala miljöer. Planering­en enligt PBL skall alliså fogas in i det mönster av rättsregler och ekono­miska styrmedel som den samlade samhällsplaneringen har all tillgå.

Den fysiska planeringen skall också sältas i relation till samhällsplane­ringen i vidare mening. Det innebär att de fysiska planerna skall utformas mot bakgrund av de sektorövergripande bedömningar som görs av kom­munen och som vanligen redovisas bl. a. i verksamhetsplan och olika typer av planeringsprogram. De fysiska planerna upprättas med beaktande av markanspråk och önskemål om miljöutformning som kommer fram genom olika sekioriella utredningar. Sådana anspråk konkurrerar ibland med var­andra. Beslut om fysiska planer innefattar i sådana fall en konfliktlösning. Delta ställer krav på all underlaget för planbeslui är allsidigt och noggrant belysl genom samråd med olika parter bäde inom och ulorn kommunen.

Den planeringsprocess som jag nu har lalai om leder fram till att planer antas. Det är denna procedur som brukar benämnas planläggning och som mäsle beskrivas och regleras i PBL,

En av syftena med planläggningen är att främja utvecklingen av ett samhälle som kan tillgodose olika behov för människorna i dagens samhäl­le och för kommande generationer. Deila kan ske enbart om grundläggan­de sociala slrävanden beakias och om hänsyn las till behovet alt hushälla med naturresurser och energi samt att långsiktigt bevara värdefulla natur-och kulturvärden. För deila krävs an man - mol bakgrund av vad som


 


Prop. 1985/86:1                                                                      58

läggs fast av riksdagen i lag - i planer på olika nivåer anger villkoren för      / Grundläggande förändring av miljön och kraven pä skydd och vård av det som bör     .fi'ågor bevaras.

Bebyggelsefrågorna måste sältas in i elt vidare sammanhang, så att del blir möjligt alt bedöma och beakta olika effekter av byggandet, t, ex, beträffande vägar, va-ledningar, skolor och arbetstillfällen. För all övervä­ganden av delta slag skall kunna göras på ett meningsfullt sätt krävs det normalt alt marken planläggs. Genom planläggning av bebyggelsen skapas förutsättningar för all marken utnyttjas pä ett rationellt säll för olika ändamål och för all all de allmänna intressena tillgodoses på elt tillfreds­ställande sätt.

Inte minst gäller detta för bostadsbyggandet. Målet för bostadsförsörj­ningen är alt hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostna­der. Trivseln i ett bostadsområde beror Ull stor del på närmiljön och den service som finns. Välordnade samhällen kan inte åstadkommas utan att bebyggelsen föregås av ingående överväganden.

En ändamålsenlig markanvändning och en lämplig utformning av bebyg­gelsemiljöer och byggnader kan emellertid inte garanteras enbart genom lagstiftning. Kunskaper, samverkan mellan olika intresserade parter och politisk vilja är av största betydelse. Vissa grundfrågor måste likväl lösas lagstiftningsvägen.

Vid utformandet av en ny lag bör beaktas att flera av de principer, på vilka den nuvarande lagstiftningen vilar, alltjämt är aktuella. Enligt min mening bör tankarna bakom gällande ordning i stor utsträckning tas till vara och föras över till PBL, låt vara i omarbetad form. Jag anser det därför lämpligt att kort redogöia för huvuddragen i gällande byggnadslag­stiftning och hur den har växt fram (avsnitt 2), Därefter kommer jag att peka på de inslag i dagens system där det finns behov av reformer (av­snitt 3), Jag kommer därvid all i korthet även ange hur milt förslag tillgo­doser dessa reformbehov. I den delen kan min redogörelse ses som en sammanfattning av hela förslaget. Efter ett resonemang om plansystemels förenlighet med regeringsformens normbegrepp (avsnitt 4) lar jag upp vissa lagtekniska frågor och frågan om PBL:s räckvidd (avsnitt 5),


 


Prop. 1985/86:1


59


 


2    Tillkomsten av och huvuddrag i gällande byggnadslagstiftning

Dagens byggnadslagstiftning har växl fram genom ell långvarigl reform­arbete i mänga etapper. Under delta har successivt utvecklats de all­männa grundsatser, som bär upp nu gällande besläminelser om fysisk planläggning och byggande. Den lagsliftning på plan- och byggområdet som tillkom år 1947 har därvid haft särskild betydelse. Det torde vara en allmän uppfattning all de bärande principerna bakom denna reform var för sin lid myckel framsynia och alt de i stora delar alltjämt är hållbara, Ell karakteristiskt drag var föreningen av under lång tid utvecklade och beprö­vade metoder för bebyggelsereglering med nya tankegångar- som inspire­rats bl, a. från anglosachsiskl håll - om en av sociala välfärdsideal styrd planläggning som ell viktigt medel all skapa goda levnadsförhållanden och god miljö. Byggnadslagen och byggnadsstadgan av är 1947 kan därigenom sägas ha bidragit till att lägga en grund för efterkrigstidens svenska mark-och bostadspolitik.

Dessa förtättningar har emellertid undergått omfattande ändringar efter 1947, Bl, a, överfördes författningssloffet vad gäller förfarandet vid plan­läggning och regleringen av byggandet år 1959 till en ny byggnadsstadga, som i sin tur har reviderats vid många tillfällen. Bestämmelserna om påföljder mm. vid olovligt byggande bröts år 1976 ut ur byggnadslagen och byggnadsstadgan till en frislående lag. Byggnadslagen har också i andra hänseenden omarbetats i väsentliga hänseenden genom olika delre­former. Frågan om det är möjligt alt fortsätta på delreformernas väg eller om en reform nu bör resultera i en helt ny lag för hela plan- och byggområ­det kommer jag att diskutera i del följande (avsnilt 3.7), Eftersom många av de principer på vilka dagens byggnadslagsliftning vilar, alltjämt är aktuella, finner jag det emellertid motiverat all dessförinnan redogöra för vissa huvudtankar i de författningar som föregick 1947 års lagstiftning, vad man avsåg att uppnå med den och vissa större ändringar av principiell betydelse, som har vidtagits sedan dess.


2 Tillkomsten av och huvuddrag i gällande bygg­nadslagstiftning

2-2.1


2.1  Etapper i rättsutvecklingen före 1947

Den första förtällningen på plan- och byggområdet med riksgillighet var 1874 års byggnadsstadga, som avlöste ell syslem av lokala byggnadsord­ningar. I stadgan slogs för första gången fast ett allmänt plankrav. För varje stad skulle finnas en plan för stadens ordnande och bebyggande. Det skulle vara förbjudet alt bygga i strid mot planen. Byggandet skulle under­lättas genom att byggbara tomter bildades, Utföriiga föreskrifter gavs om hur byggnader skulle vara utformade och beskaffade. Stadgan ledde till en omlältande sladsplaneläggning. Den fick också stor pedagogisk betydelse för all höja kvaliteten i byggandet inom planlagda områden.


 


Prop. 1985/86:1


60


 


Stadgans rättsliga effekter begränsades dock av dess karaktär av admini­strativ förordning. Först genom 1907 års lag om stadsplan och tomiindel-ning fick stadsbyggandet etl civilrätlsligi underlag. Staden gjordes uttryck­ligen till huvudman för anläggandet och underhållei av galor och andra allmänna platser och fick rätt samt med viss begränsning även skyldighet all lösa mark för ändamålet, med möjlighet att fä markersättning av tomt­ägarna. Regleringssystemet var inriktat på bebyggelse i stad. medan lands­bygdens förhållanden i stort sett lämnades utanför.

En anpassning av 1874 års byggnadsstadga till stadsplanelagen kom all dröja till 1931, då en efter tidens nya krav utformad byggnadsstadga antogs som komplement Ull en ny och kraftigt utbyggd sladsplanelag av samma år. Tyngdpunkten i regleringen låg alltjämt på den stadsmässiga bebyggel­sen, för vilken gavs utförliga bestämmelser om hänsyn till olika standard­krav. Också den glesare bebyggelsen fick emellertid regleringsinstrumeni genom en ny planform, byggnadsplanen, och utomplansbestämmelser. Stadsplanelagen introducerade vidare en särskild planform för översiktlig planläggning, stomplanen, som ett medel att förbereda framtida planlägg­ning med möjlighet till marklösen för kommande trafikleder etc, och med byggnadsförbud som kontrollinstrument.

Trots att 1931 års stadsplanelag och byggnadsstadga betecknade bely-delsefulla framsteg, som möjliggjorde en långt mer effektiv styrning än Udigare författningar på området, visade de sig snart oUllräckliga för att bemästra de nya krav som utvecklingen under mellankrigstiden ställde när det gällde att åstadkomma välordnade bebyggelseförhällanden och en god samhällsmiljö. Eftersom exploateringen av mark för tätbebyggelse var i princip fri, kunde samhällsbildningar inte hindras atl uppkomma pä platser som saknade förutsättningar för ändamålet. Genom en olämplig föriägg-ning och spridning kunde bebyggelsen förorsaka det allmänna onödigt stora kostnader för service av olika slag. Eftersom kommunerna inte heller kunde påverka den tidsföljd i vilken olika exploateringsområden logs i anspråk, uppstod många gånger en gles och otrivsam bebyggelse och ofullständigt utbyggda samhällsbildningar. Stomplanen visade sig inte mot­svara förväntningarna, eftersom fasisiällandel av en sådan plan kunde medföra omfatlande skyldighet för kommunerna atl lösa mark utan möjlig­het att välja lämplig lidpunkt för det.

För byggnadsplaner saknades i 1931 års lag bestämmelser som gav rätt till ersättning för intrång, vilket ofta föranledde mindre lämpliga planlös­ningar för att man skulle undvika olägenheter för markägare. Om en landskommun önskade införa stadsplan under kommunalt huvudmanna­skap, kunde detta endast ske genom municipalbildning. vilket innebar ölägenheter i form av dubbelbeskattning av samhällets innevånare och en kostsam överorganisation.


2 Tillkomsten av och huvuddrag i gällande bygg­nadslagsliftning

2.1


 


Prop. 1985/86:1                                                                     61

-I -. .n.-, °     u    j i     .T. •                                                             2 Tillkomsten av

2.2 1947 ars bygsnadslagstiitnmg                                                     , ,       ,,

och huvuddrag i

nadslagsliftiiing 2.2

Lagstiftningen frän år 1931 visade sig vid tillämpningen vara behäftad            gällande hygg-

även med andra brister. Stadsplanelagen och byggnadsstadgan från detta år ersattes därför efter en omfattande utredning av 1947 års ännu gällande byggnadslag och 1947 års byggnadsstadga. Den nya lagstiftningen innebar väsentliga förändringar främst i förhällandet mellan samhällets organ och de enskilda markägarna. Tidigare gällande lagsliftning hade lillerkänt en­var markägare en i princip fri räll atl exploatera sin mark lör bebyggelse, dock med sädana inskränkningar som det allmänna, med respekterande av den enskildes rätt till mark, föreskrivit i lag som oundgängligen erforder­liga frän allmän synpunkt. Stadsplanelagen hade visserligen gen samhällei möjlighel atl reglera tätbebyggelse som förväntades uppkomma inom visst område men hade inte kunnat anvisa medel att bestämma var och när sådan bebyggelse borde få äga rum.

Den ändring som vidlogs 1947 i den enskildes räll atl bebygga sin mark innebar att det slogs fast i lag att endast sådan mark som vid planläggning prövats lämplig för tätbebyggelse fick användas för detta ändamål. Sådan bebyggelse definierades som en samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Annan bebyggelse betecknades som glesbebyggelse och lämnades i princip fri.

Frågan om ett visst område överhuvud skulle fä las i anspråk för tätbe­byggelse borde enligt den nya lagstiftningen i första hand prövas i samband med översiktlig planläggning. För ändamålet infördes två nya planformer, regionplan för gemensam planläggning för två eller flera kommuner, och generalplan för att ange grunddragen för markens användning inom de enskilda kommunerna. Medan regionplan alltid skulle fastställas men en­dast tillades mycket begränsade rättsverkningar, kunde kommunerna för sin egen inomkommunala översiktsplanering välja mellan all upprätta och anta en generalplan ulan alt söka la den fastställd och all efter anlagande underslälla den Kungl. Maj:ls faslställelseprövning. Antagen generalplan medförde inga rättsverkningar ulan skulle endasi tjäna Ull ledning för kommunens efterföljande delaljplanearbete. Fastställd generalplan med­förde förbud alt bygga i strid mot planen och gav under vissa förutsättning­ar kommunen rätt atl lösa mark.

Stadsplan bibehölls för deialjplaneläggning men bestämmelserna om innehåll och verkningar byggdes iii. Även landskommuner skulle nu fä använda stadsplan utan krav på mtmicipalbildning. Rätlen att lösa mark för att genomföra stadsplaner vidgades nägot. Byggnadsplanen behöll sin ka­raktär av medel för länsstyrelsen att reglera bebyggelsen på landsbygden utan medverkan av kommunen. Genomförandet av byggnadsplaner under­lättades genom att vägförening enligt lagen om enskilda vägar anvisades som huvudman med viss rätt till tvångsförvärv av allmän plats. Det var avsett atl byggnadsplanen i princip skulle ersätia den år 1926 i fastighets-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     62

nadslagstiftning 2.2-2.3.1

bildningslagarna införda planformen avstyckningsplan, vars svagheter som 2 Tillkomsten av
planinstrumenl blivit uppenbara. Denna planiyp utmönstrades däiför, men "ch huvuddrag i
på grund av svårigheten att inom rimlig tid ersätta det myckel stora antalet
       gällande hygg

avstyckningsplaner som tillkommit under de föregående årtiondena med­gavs dock alt äldre avstyckningsplaner alltjämt skulle gälla. De tillades också i vissa hänseenden verkan som byggnadsplan, trots att de tillkommil ulan lämplighetsprövning av markanvändningen. Denna verkan kunde dock neutraliseras genom beslut av länsstyrelsen. Del förutsattes vid lag­stiftningens tillkomst alt överstora detaljplaner genom revidering skulle begränsas till lämplig storlek och atl inaktuella detaljplaner skulle kunna upphävas. Vidare förutsattes att de avstyckningsplaner som ansågs böra behållas omarbetades till byggnadsplaner. För alla nya detaljplaner inför­des ett aktualitetskrav, dvs, att en plan inte får ges större omfattning än all den kan väntas bli genomförd inom nära förestående lid.

Också utomplansbestämmelser behölls i systemet främst som elt medel all bevaka all glesbebyggelsen uianför planlagda områden inte utformades på elt olämpligt sätt. Ulomplansbesiämmelserna kunde ges ett skiftande innehåll för alt anpassas till lokala förhållanden. Med utomplansbestäm­melser följde liksom tidigare skyldighet att söka byggnadslov.

Lagstiftningen av är 1947 medförde en belydande inskränkning av mark­ägarnas tidigare befogenheter att använda sin mark för bebyggelse. Av den grundläggande principen för reformen all mark inte fick användas för tätbebyggelse utan lämplighetsprövning ansågs följa att ersättning inte borde utgå om en markägare hindrades att exploatera sin mark för sådan bebyggelse, eftersom han ju saknade befogenhet till detta ulan myndighets godkännande i plan eller genom dispens. Denna begränsning av tälbebyg-gelseräiien skulle iakitas också vid tillämpning av annan lagstiftning, t, ex, expropriationslagen. Marken skulle värderas med beaktande av de in­skränkningar som följde av byggnadslagen. Undantag gjordes för värde­stegring som inträtt före byggnadslagens ikraftträdande.

Även 1947 års byggnadslag upptog regler som till sitt syfte motsvarade bestämmelserna i 1907 och 1931 års lagarom ivångsförvärv av byggnads­mark men gav kommunen något större befogenhet alt ingripa, bl, a, genom möjligheter till två olika former för zonexpropriaiion.

2.3 Förhållandena efter 1947

2.3.1   Markpnlitiska åtgärder

Kommunens möjligheter atl bedriva en aktiv markpolitik ökade avsevärt är 1949, när regler infördes i expropriationslagen om rätt alt tvångsvis förvärva mark som behövdes för tätbebyggelse. Denna nya möjlighet kom alt få en betydligt större användning än byggnadslagens lösenregler, som ansågs vara svära all tillämpa. Dessa regler ändrades därför redan år 1953, närmast med anledning av planerna i Stockholm på en omfattande omda-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     63

nadslagstiftning 2.3.1-2.3.3

ning av Nedre Norrmalm. De två formerna av zonexpropriaiion samman- 2 Tillkomsten av
fördes dä till en, som kunde användas när ett lälbebyggl bthråde befanns och huvuddrag i
med hänsyn Ull den allmänna samfärdseln och kravel på en ändamålsenlig
        gailanae hygg

bebyggelse vara i behov av en genomgripande ombyggnad, som inte lämp­ligen kunde genomföras annat än i ett sammanhang. För mindre omfat­tande exproprialionsbehov infördes en annan form av tvångsförvärv, toml-expropriation,

2.3.2 1959 års reform
Redan några år efter tillkomsten av 1947 års lagstiftning framkom önske­
mål om en större översyn, särskill av byggbestämmelserna, som ansågs
alltför detaljerade och därmed hindersamma för byggandel. Man påtalade
också ölägenheterna av lokala särbestämmelser, som var olägliga för bygg­
företag med riksomfattande verksamhet. Efter en omfattande utredning
ersattes därför 1947 års byggnadsstadga med en ny år 1959, i samband
varmed åtskilliga ändringar vidlogs också i byggnadslagen.

Reformen år 1959 innebar inie någon mera genomgripande förändring av de bärande principerna i 1947 års lagstiftning vad gäller förhållandel mellan del allmänna och markägarna eller i fråga om plansystemet. Den väsentli­gaste betydelsen låg i en förenkling och begränsning av författningssloffet beträffande själva byggandet och en överföring av den tekniska detaljreg­leringen till särskilda tillämpningsföreskrifter.

Byggnadsstadgan från år 1959 införde också en långtgående utjämnning av olikheterna i byggföreskrifter mellan stad och landsbygd. Beslutande-rätlen överfördes i stor utsträckning till de lokala byggmyndigheterna. Byggnadsordningar skulle inie längre finnas,

I fråga om planväsendel vidlogs genom reformen vissa förändringar i avsikl all decentralisera beslutsfattandet och öka kommunernas inflytan­de. Bestämmelserna om generalplan pä landet omarbetades till större likhet med vad som gällde för städerna. Fastställandet av stadsplaner överfördes i huvudsak till länsstyrelserna med möjlighet för dem atl under­ställa planer av större allmän betydelse Kungl, Maj:ts prövning. Tidigare detaljerade uppräkning av vad en stadsplan skulle innehålla ersattes med mera allmänna bestämmelser av ramkaraktär, Byggnadsplaneläggningen överfördes från länsstyrelserna till kommunerna, Ulomplansbesiämmel­serna förenklades avsevärt till sill innehåll och fick formen av standardise­rade föreskrifter som logs in i byggnadsstadgan. Det tillkom dock fortfa­rande kommunerna atl bestämma om införande av utomplansbestäm­melser,

2.3.3    Förberedelser till en ny översyn av byggnadslagstiftningen
De stora förändringarna i samhällsbyggandets villkor, som följde med

efterkrigstidens strukturförändringar i näringslivet och omlokalisering av befolkningen ställde nya krav på byggnadslagstiftningen. Den hade utveck-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     64

lats för atl i första hand möta behov av styrning och vägledning inom      2 Tillkomsten av

städer och andra tätorter. Nu framkom i växande omfattning behov av att       och huvuddrag i

lösa konflikter om markens användning uianför tätorterna. Till delta bi-  gällande bygg-

,       , ,       ,,....,,      • .   r 11               -ro           ,      ..     .   ,       nadslagstiftning

drog bl,a, torandrmgar i befolkningens vanor j fråga om bosättning och      -, , ,

rekreation och i transportsystemet, särskilt genom bilismens starka ut­veckling. Miljöstörningar som följde med tillkomsten av nya tekniska anläggningar med stor omgivningspåverkan blev vanligare,

Elt ökande intresse uppkom för miljöfrågor och bevarande av naturre­surser. Man ställde alltmer krav på att planfrågor behandlades ur etl vidare perspektiv än tidigare. Byggnadslagens former för översiktlig planläggning visade sig därvid vara otillräckliga, och nya planerings- och utredningsme­toder utvecklades vid sidan om dem som reglerades i lag.

Erfarenheterna från flera uppmärksammade markanvändningskonflikter under 1960-talet i samband med förläggningen av några storindustrier och andra störande anläggningar väckte intresse för att utveckla nya former för samordnad behandling av sådana lokaliseringsproblem. Även motsättning­ar i samband med ny bostadsbebyggelse på jordbruksmark och den ökade användningen av kustområden för fritidsbebyggelse bidrog till att skapa efterfrågan på nya planeringsformer. Som en följd härav påbörjades förar­beten år 1967 för en fysisk riksplanering. Arbetet utmynnade i förslag till allmänna riktlinjer för användningen av vissa mark- och vattenområden. Riktlinjerna godkändes av riksdagen år 1972, och fortsatt arbete med att utbygga dessa riktlinjer har därefter bedrivits i flera etapper under samver­kan mellan staten och kommunerna.

Parallellt med arbetet pä en fysisk riksplanering startades år 1968 förbe­redelser för en totalrevision av byggnadslagstiftningen i syfte att anpassa den till de nya tendenserna i samhällsbyggandel.

För att få genomslag för de nya av riksdagen antagna riktlinjerna för markanvändning vad gäller den kommunala planeringen och byggnadslill-synen vidtogs år 1971 vissa ändringar i byggnadslag och byggnadsstadga. Avsikten var atl fä Ull slånd en mera enhetlig och något strängare tillämp­ning av planläggningskravet. Detta skedde genom att tätbebyggelsebegrep­pet justerades så, alt del fick en mera framåtsyftande innebörd. Vidare utvidgades byggnadslovsplikten till att gälla hela landet, och i ulomplans­besiämmelserna gjordes ell tillägg som gav byggnadsnämnderna en vidare möjlighet att pröva bebyggelsens lämplighet även i sädana fall då den inie behövde föregås av planläggning.

Denna reform fullföljdes år 1972 i samband med beslulet om den fysiska riksplaneringen genom ändringar som avsåg atl göra generalplanen Ull ell mera användbart redskap all styra markanvändningen i känsliga områden. En befogenhet infördes nämligen för Kungl. Maj:t att förordna att en viss kommun skall upprätta och låta fastställa generalplan med visst innehåll beträffande särskilda områden av betydelse från rikssynpunkt. Förbud mot bebyggelse i avvaktan på tillkomsten av en sådan plan kan knytas till förordnandet.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     65

En annan viktig ändring som vidlogs vid deila Ullfälle var utvidgningen            2 Tillkomsten av

;iv lämplighetsprövningen till alla slag av byggnadsföretag.-säledes även            '"'' huvuddrag i

ulesbebyggelse. Denna prövning behöver inte ske genom detaljplan utan           .sallandi    \gg-

",                         u     j       j u      j ,                    f              u       nadslagsujnung

kan göras även i samband med byggnadslovsprovnmg. Detta innebar i         -,  }_-> j

praktiken en upplösning av tätbebyggelsebegreppet, som i praxis fått en lör allmänheten alltmer svårförståelig innebörd. Som stöd för byggnads­nämnderna ulvidgades lämplighelskravel i ulomplansbesiämmelserna yt­terligare, och dessa bestämmelser ulslräckles alt gälla ulan kommunalt beslut i hela landet. Motsvarande ändringar vidlogs i fastighetsbildningsla-gen för atl samordna fastighetsbildning och byggnadslovsprövning, Etl visst skydd föi' fastighetsägarens rätt att Ibrtsätta pågående markanvänd­ning infördes genom en ändring i ersättningsreglerna, och övergången till den härdare byggkontrollen mildrades nägot genom en tidsbegränsad er­sättningsmöjlighet i övergångsbestämmelserna.

En viktig nyhet var den möjlighet att pröva nyanläggning och utvidgning av vissa industrier med stor omgivningspåverkan som samtidigt infördes i en ny paragraf, 136a 8, i byggnadslagen, Etl av syftena var att samordna bedömningen enligt byggnadslagen med prövningen av omgivningspåver­kan enligt den är 1969 antagna nya miljöskyddslagen.

2.3.4   Ändringar efter 1972

Under åren efter 1972 har vidtagits ytlerligare ändringar i byggnadslag­stiftningen vid etl tiotal tillfällen, de flesta av ganska begränsad omfattning men några av stor principiell betydelse. Mest ingripande var utbrytandet av påföljdsbestämmelserna till en särskild lag om påföljder och ingripan­den vid olovligt byggande m,m, är 1976. Lagen innebär en belydande förstärkning av byggnadsnämndens möjligheter alt beivra överträdelser. Bestämmelserna om straff ersattes med elt syslem av avgifter och möjlig­heterna alt fä olovligt utförda åtgärder undanröjda eller pä annal sätt lättade förstärktes avsevärt.

Ett försök atl förena den vidgade kontrollen av tätbebyggelse pä lands­bygden med minskade krav pä deialjplaneläggning gjordes år 1977 genom att begreppet tätbebyggelse av mindre omfattning infördes. Om sädan bebyggelse föreligger, kan lämplighetsbedömning ske ulan planläggning i samband med prövningen av ansökan om byggnadslov.

En reform av vikt lör koinmunerna när det gäller atl få bättre täckning lor sina kostnader för alt genomföra planer vidtogs år 1981, när nya jjatukosinadsregler infördes i byggnadslagen. Av övriga efter är 1972 vid­tagna ändringar kan nämnas beslämmelserna om handikappanpassning, rivningsförbud, anordningar för all förbättra sophämtningspersonalens ar-betsförhållunden och lättnader i byggnadslovstvängel lor vissa mindre hyganadsälgärder.

Många av de principer på vilka dagens lagsliftning vilar är enligt min mening alltjämt aktuella och så väsentliga att de bör behållas i en ny \    Riksdagen 1985/86. I xaiiil. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                      66

lagstiftning. Dagens system har emellertid också påtagliga brister. En av      2 Tillkomsten av

orsakerna Ull del är all utvecklingen pä många områden har lett till att      <>ch huvuddrag i

lagstiftningen - åtminstone i sina äldre delar - inte fyller nutida krav, Jau      ffclamde bygg-

.     ...o.     ,    ...           ,.      .-        ,        r,      nadslagstiftning

kan bara peka pa alt praxis vid både planläggning och provning av lov till      ,  .

bebyggelse har gäll i en riktning som inte förutsattes när föifaitningarna

kom till. Del finnsdärtör belydande reformbehov. Innanjag går närmare in

pä mina förslag vill jag redogöra förde reformbehov som enligl min mening

är de mesl angelägna och hur de lämpligen bör tillgodoses.


 


Prop. 1985/86:1                                                                  67

3    Reformbehoven och lagförslagets huvudsakliga inriktning           3 Reformbehoven

och lagförslagets

huvudsakliga
Sammantattning
                                                                             .    .,.   .

"                                                                                 mnklning

O Alla kommuner skall ha en aktuell översiktsplan som omfattar kommu­nens hela yla. Översiktsplanen kan ändras och fördjupas för olika del­områden. Omrädesbesiämmelser skall kunna anlas, om kommunen vill säkerställa syftet med översiktsplanen inom begränsade områden eller en lämplig användning av områden som är av riksintresse enligt NRL, Dagens stadsplan och byggnadsplan ersälls av en enda plan, som kallas detaljplan, Regionplan skall kunna användas för samordning av flera kommuners planläggning (s, 69)

c Nybyggnadsförbuden avvecklas. En principiell rätt införs atl äterupp-föra byggnader som har rivits eller brunnit ned. Detaljplaner skall ha en genomförandelid som begränsar byggrätten i tiden. Efter genomförande­tidens utgång skall kommunen ha rätt att lösa in fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen. Om en byggnad strider mot detaljplanen, får fastighetsägaren ändå göra både yttre och invändiga ändringar av byggnaden. En rätt till kompletteringsåtgärder införs beträffande en- eller tväbostadshus utanför områden med detalj­plan (s, 73)

o Länsstyrelsens fastställdseprövning av planer slopas. Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs vid samrådet. Länsstyrelsen skall ha möjlig­het atl i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbe­stämmelser. Upphävande får beslutas endasi på vissa, i lagen angivna grunder, nämligen om kommunens beslut

-      kan medföra all elt riksintresse enligt NRL inte tillgodoses,

-      innebär att regleringen av sådana frågor om användningen av mark och vallen som angår tvä eller flera kommuner inte har samordnats på etl lämpligt sätt,

-      innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mol olyckshändelser

Översiktsplaner skall inte prövas av länsstyrelsen, som dock skall avge elt yttrande under utställningen, varvid länsstyrelsen skall redovisa vilka anmärkningar som finns mot planen i nu nämnda hänseenden (s. 76)

o Medborgarinflytandet förbättras. Vid planläggning skall genom informa­tion och debatt eftersträvas ell sä fullständigt beslutsunderlag som möj­ligt för de poliliska organen (s. 79)

j Alla boende som berörs av en plan eller ell beslut om tillstånd skall, liksom hyresgästernas organisationer, ha samma ställning som sak­ägarna (s, 79)

c Tillstånd Ull byggande m, m, lämnas i form av bygglov, rivningslov och


 


Prop. 1985/86: 1                                                                    68

huvudsakliga iiirikining

marklov. Förhandsbesked kan lämnas beträffande åtgärder som kräver      3 Reformhehoven
bygglov (s. 80.)
                                                                            '' lagförslagels

o Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala be­slut.  Kommunen skall under vissa förutsättningar kunna besluta atl vissa åtgärder inom omrädenutan detaljplan tär utföras ulan bygglov, nämligen bl,a, komplemenlbyggnader, mindre tillbyggnader och inre ändringar av byggnader. För områden med detaljplan kan kommunerna i planen besluta att enklare fritidshus, kolonistugor och liknande byggna­der på det säll som anges i planen fär uppföias eller byggas till eller ändras pä annat säll ulan lov (s. 80) o Ansvarei för atl byggnader m.m, uppfyller PBL:s krav läggs i slörre utsträckning än i dag på byggherren. Byggnadsnämnden behöver inie detaljgranska konstruktionsrilningar m,m, (s, 81), c PBL föreslås ersätta bl, a, byggnadslagen, byggnadsstadgan och lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m,m, (s, 85). Innanjag går över till atl beskriva de mest angelägna reformbehoven, vill jag i några korta punkter lägga fast de övergripande poliliska syftena bakom hela mitt förslag, nämligen

o all decentralisera ansvar för planläggning och lokal miljö till kommuner­na genom atl begränsa statens kontroll, o all ge bällre lorulsällningar för de boende att deila i planeringen och

påverka utformningen av närmiljön, c  all ge större frihet och ansvar för den enskilda människan, o all ge den fysiska riksplaneringens riktlinjer ett lagfäst stöd i de kommu­nala planerna, C" ((// forenkla och modernisera plansystemet,

o all ge en starkare ställning för sociala och ekonomiska hänsyn i plane­ring och byggande, o all avskaffa de långvariga nybyggnadsförbuden och ge möjligheter för

kommunerna att upphäva eller ändra inaktuella detaljplaner, c alt ge bättre förutsättningar för planering av stadsförnyelse och andra förbättringar i befintliga områden.

Jag har vall atl sammanföra de olika reformbehoven till några frågor, som jag avser att här la upp i följande ordning, nämligen förenkling och modernisering av plansystemei. obligatorisk översiktsplan som kan för­enas med områdesbestäinmelser. nybyggnadsförbuden avvecklas och de­taljplanernas byggrätter tidsbegränsas, decentralisering av beslutsfattan­det, förbättring av medborgarinflytandet samt förenklingar i PBL som har betydelse för den enskilda människan.

Ordningsföljden skall inte ses som en rangordning av frågornas beiydel-se. Jag har vall denna disposition uteslutande därför atl resonemanget blir lällasl atl föra. om delfrågorna kan behandlas i denna följd. Det faller sig naturligt all först ta upp plansystemels utformning.


 


Prop. 1985/86:1


69


 


3.1  Förenkling och modernisering av plansy.stemet

Milt förslag: Alla kommuner skall en en aktuell översiktsplan som omfattar kommunens hela yla. Översiktsplanen kan ändras och fördju­pas för olika delområden. Områdesbestämmelser skall kunna anlas, om kommunen vill säkerställa syftet med översiktsplanen inom begränsade områden eller en lämplig användning av områden som är av riksintresse enligl NRL, Dagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan, som kallas detaljplan, Regionplan skall kunna användas för sam­ordning av flera kommuners planläggning.


3 Rejonnhehoven

och lagförslagets

huvudsakliga

inriktning

3.1


I grova drag ser dagens plansystem ut på följande säll. Generalplan skall ange grunddragen för markens användning Ull olika ändamål, t, ex, till tätbebyggelse, friluftsliv, viktigare trafikleder och andra allmänna platser (9 5 BL), På framställning av kommunen kan generalplanen fastställas av länsstyrelsen. Den får dä vissa rättsverkningar som inte finns hos en generalplan som bara är antagen av kommunen. Stadsplan skall upprättas i den män del genom kommunens utveckling behövs för den närmare regle­ringen av bebyggelsen (24 5 BL). Kommunerna har ansvaret för att gator byggs och underhålls inom områden med stadsplan. Om tätbebyggelse har uppkommit eller om sådan bebyggelse kan väntas uppkomma i ett område och stadsplan inte anses böra upprättas, skall byggnadsplan upprättas i den män sädan plan anses behövlig för reglering av bebyggelsen (107 8 BL), Inom områden med byggnadsplan är det de enskilda fastighetsägarna som ansvarar för plangenomförandel. Både stadsplan och byggnadsplan skall för alt bli gällande fastställas av länsstyrelsen. Båda planformerna ger en viss s,k. byggrätt - dvs, åtgärder som är förutsatta i planen kan i princip inte vägras.

De problem som finns med dagens plansyslem skulle mycket kort kunna beskrivas på följande sätt.

Den översiktliga planform för inomkommunal planering som anvisas i byggnadslagen, generalplan, används mycket sällan, 1 vart fal! brukar kommunerna inte låta generalplaner fastställas. Den översiktliga plane­ringen har i stället - som jag snarl skall belysa - kommit alt ta sig andra former än de som anges i lagen. Kommunerna arbetar med kommunöver-sikier, områdesplancr m.m,. som inte regleras i byggnadslagstiftningen. Här finns det ett behov att modernisera lagen så all den kommer alt erbjuda sådana former för den översiktliga planeringen som fyller kraven pä medborgarinflylande och på statlig medverkan.

Det finns inte längre några bärande skäl atl ha kvar två olika planformer för den mer detaljerade planläggningen, stadsplan och byggnadsplan, Ell allmänt önskemål är alt dessa slås ihop till en planform, inte minst därför all de har kommit att användas för likartade syften och för områden av


 


Prop. 1985/86:1                                                                     70

inrikining 3.1

ungefär samma karaktär. Vidare ligger del en stort problem i att byggrät-       .? Reformbehoven terna enligt stadsplaner och byggnadsplaner formellt inte har någon be-       <'('' lagjörslageis gränsning i tiden. Kommunerna iakttar stor försiktighet med all upphäva      huvudsakliga eller ändra dessa planer, även sådana som har blivit föråldrade, 1 stället har nybyggnadsförbud utfärdals för planområdel. Dessa förbud har i sin lur blivit långvariga. På del sället har det uppställ en ""ond cirkel" som nu måsie brytas.

Gällande byggnadslagstiftning är i hög grad inriktad pä reglering av ny bebyggelse och exploatering av mark. Urbanisering och tätoristillväxl har nu av olika skäl minskal i betydelse som planläggningsproblem, 1 stället träder frågor om resurshushållning, friluftslivets markbehov, byggnadsun­derhåll samt social och teknisk förnyelse av våra tätorter i förgrunden för planeringsintressel,

Plansystemei bör ha sin funktion som en länk mellan, å ena sidan, de bestämmelser i lagen om lämplig markanvändning, bebyggelsemiljö- och byggnadsutformning som jag senare kommer att föreslå (kravbestämmel­serna) och, å andra sidan, reglerna om lov, som kan sägas utgöra en kontroll av att kraven efterievs. Man kan med andra ord se det så att planerna innehåller den tolkning och precisering av kravbestämmelserna som kan utgöra ett beslutsunderlag vid den byggandes projektering och samhällets prövning av lov.

Planeringsuppgifterna kommer sannolikt att växla genom åren. Det är därför nödvändigt att många olika typer av planläggningsproblem kan lösas med hjälp av plansystemei. Detta bör därför utformas med en hög grad av flexibilitet och allmängiltighet. Detta förutsätter bl, a, att de bestämmelser som reglerar planernas innehåll ges en ganska allmän utformning. Däremot bör bestämmelserna om förfarandet när planer upprättas och antas på ett tydligt sätt anpassas till de verkningar för offentliga organ och enskilda som planerna får,

1 lagen bör därför föreskrivas de demokratiska beslutsformerna samt det obligatoriska och det möjliga innehållet för varje planform. Med detta synsätt finns det inget skäl att i PBL skapa flera olika planformer med likartad verkan. En viktig utgångspunkt är också att plansystemet så nära som möjligt anknyter till den praxis som råder i dag, Mol denna bakgrund anser jag alt plansystemei i grova drag bör beslå av följande delar: 1) Obligatorisk översiktsplan med mål och riktlinjer för en lämplig bebyg­gelseutveckling för kommunens hela yta. Planen skall inte ha någon bin­dande verkan mol enskilda. Den utgör etl beslutsunderlag för detaljplan och vid prövningen av ansökningar om lov. Översiktsplanen kan ändras och fördjupas för olika delområden. För begränsade områden och i vissa bestämda avseenden kan översiktsplanens riktlinjer befästas i form av områdesbestämmelser med bindande verkan för enskilda och myndighe­ter. Sådana bestämmelser grundar dock ingen byggrätt, 1 vissa fall kan de leda till sådana inskränkningar för fastighetsägare att ersättning aktualise­ras när bestämmelserna hävdas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     71

2)         Detaljplan för den närmare regleringen av markens användning, bebyg-       .? Reformhehoven

gelse och andra anläggningar. Planen som är en sammanslagning av da-       "''' lagförslagels

gens stadsplan och byggnadsplan, medför rätt att bygga i enlighet med       huvudsakliga

mnklning planbestämmelserna. Planen skall i princip ha bindande verkan mot enskil-      j / _:; 7

da vid prövningen av ansökningar om lov och grunda ersättningsrätl i vissa

fall.

3)         Regionplan för frivillig samordning av flera kommuners planläggning.
Jag återkommer inom kort med en något fylligare presentation av över­
siktsplanen och detaljplanen. Först vill jag emellertid la upp frågan om
planformernas inbördes samband.

PBL-ulredningen föreslår alt de olika planformerna skall vara knutna till varandra på så säll all de översiktliga planerna skall tjäna till ledning för de mera detaljerade. Flera remissinstanser har pålalat denna bundenhet som olämplig och hävdat att den leder till ett stelt och omständligt system. Utredningens konstruktion utgår från tanken att ändringar i markanvänd­ningen är kända långt i förväg och därför kan förutses och behandlas i de översiktliga planerna.

Jag anser alt del finns fog för kritiken, Plansystemei måste både ha framåtsyftande. offensiva inslag och ge möjlighel alt snabbt behandla uppkommande nya situationer. Vid ställningstaganden till nya projekt används normalt tillgängliga planer pä alla nivåer tillsammans med andra kunskaper om fysiska, ekonomiska och sociala förhållanden som underlag för att bedöma lämpligheten och nå bästa möjliga helhetslösning. Plansys­temet måste i denna situation fungera som hjälpmedel och inte som ett svårforcerat hinder, byggt på felaktiga eller tidigare okända förutsättning­ar. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att några tvingande bindningar mellan planerna inte bör finnas,

3.2 Obligatorisk översiktsplan som kan förenas med områdesbestämmelser

Redan i direktiven är 1968 till bygglagutredningen efteriystes en starkare ställning för kommunernas översiktliga planer. De planer som enligl bygg­nadslagen ar avsedda för översiktlig planläggning är inte obligatoriska för kommunerna. De är inte heller anpassade till dagens behov. De har bundit upp markanvändningen i länga lidsperspektiv ulan all ge tillräcklig flexibi-litel inför ändrade förutsättningar. Reglerna för att ge generalplaner rätts­verkan är alltför omständliga och medför onödig tidsutdräkt. Sedan år 1947 har bl. a, därför endasi något tjugotal sådana planer fastställts. Andra former av översiktsplaner har i anslutning till den fysiska riksplaneringen vuxil fram i slällel för de planer som byggnadslagen anvisar. För att skapa en grund för de planmässiga överväganden som numera skall göras också för spridd bebyggelse introducerade sålunda planverket kommunöversik-lerna i en cirkulärskrivelse är 197i. Kommunöversikterna avsägs innehålla riktlinjer för byggnadslovsprövningen och fastighetsbildningen utanför de-laljplanelagda områden i kommunen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     72

inrikining 3.2

Nägol krav på kommunerna an upprätta kommunöversikler har aldrig      3 Rejörmhehovcn införts. Trots detta fanns redan efter några år sådana översikter i nästan      och lagjörslageis alla Sveriges kommuner. Till deras starka genomslagskraft har bidragit att      huvudsakliga de, ulan att definitivt binda den framtida markanvändningen, har geli kommunerna en handlingsberedskap inför olika initiativ som innebär an­språk pä förändrad markanvändning i olika områden. De har också kunnat ge kommuninvånarna information om kommunens inställning till olika byggprojekt. En annan viktig funktion hos kommunöversikterna är an de utgör en dokumenlalion av den löpande dialogen mellan staten och kom­munerna i den fysiska riksplaneringen. Pä senare år har även områdes-planer för lokala områden blivit allt vanligare. Områdena omfaltar mark som av någon anledning har bedömts lämplig all studera i ett sammanhang, och planerna kan ha många olika syften i praktiken, 1 regel handläggs områdesplaner enligt bestämmelserna om anlagen generalplan, men de har ingen rättsverkan för enskilda fastighetsägare.

PBL-utredningen har föreslagit all de översiktliga planformer som har vuxit fram vid sidan av byggnadslagen blir lagreglerade och alt de ges en viss betydelse som beslulsunderlag vid prövning av tillstånd till bebyggelse och andra markanvändningsåtgärder. 1 likhet med en närmast enig remiss­opinion delar jag i stort sett utredningens uppfattning på denna punkt.

En lagfäst skyldighet för kommunerna att bedriva översiktlig fysisk planering som omfaliar hela kommunens område framslär nu som nödvän­dig. En sädan reform kan sägas ha tvä syften, nämligen dels atl kommunen gentemot staten skall klargöra hur områden av riksintresse enligl NRL bör användas och hur problem som kräver mellankommunal samordning skall lösas, dels atl kommunen i demokratiska former skall kunna ge riktlinjer för en lämplig bebyggelseutveckling i olika delar av kommunen.

Jag föreslår säledes att det nu ställs krav på att alla kommuner skall ha en översiktsplan som omfattar kommunens hela område. Översiktsplanen bör kunna fördjupas och ändras för begränsade områden. Därmed bort­faller enligt min mening behovet av bestämmelser om en särskild planform som fyller de syften som de informella områdesplanerna f. n. har.

Översiktsplanen skall ange grunddragen i den avsedda markanvändning­en och riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. Jag kommer att föreslå atl i princip all ny bebyggelse, liksom f.n,, skall prövas lämplig ur allmän synpunkt. Denna prövning bör som nu ske vid planläggning eller i samband med prövning av lov. Genom översiktsplanen uttalar kommunfullmäktige sin mening om vilka allmänna intressen som finns inom olika delområden. På det sättet utgör översiktsplanen elt beslutsunderlag för byggnadsnämn­den när den har atl vid del fortsatta beslutsfattandet göra avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen. Översiktsplanen — som inte kan överklagas annat än genom kommunalbesvär - kan däremot inte ges någon bindande verkan vid prövningen av enskilda ärenden om lov. Infö­randel av en obligilorisk översiktsplan, som kan utgöra underlag för den


 


Prop. 1985/86:1


73


 


allmänna lämplighelsprövningen av bebyggelse ulanförde delaljplanelagda områdena, innebär också all tätbébyggdsebegreppel käri utmönstras ur lagstiftningen. Detta betraktar jag som en central fräga i hela reformen. Jag återkommer snart till den (avsnill 3,7),

1 de områden i kommunen där rättsverkan är nödvändig för all säkcrsläl-la syftet med översiktsplanen skall områdesbestämmelser kunna beslulas. Områdesbestämmelser bör kunna användas även för alt fastställa en lämp­lig användning av områden av rinsintresse. Med områdesbestämmelser, som kan överklagas, skall kommunen kunna uppnå en bindande verkan gentemot bl, a, fastighetsägarna i frågor som rör t, ex. markens användning för olika ändamål saml bebyggelsens lokalisering och utformning. Någon byggrätt för fastighetsägarna eller inlösenrätl för kommunen uppkommer dock inte pä grund av områdesbestämmelser.

Jag vill här anmäla en belyddsefull skillnad mellan lagrådsremissen och del nu föreliggande förslaget, 1 lagrådsremissen föreslog jag att områdes­bestämmelser skall kunna användas bl, a, för atl avsätta mark som frilufts­områden. Jag har numera efter samråd med jordbruksministern kommit till den uppfattningen att denna fräga inte bör regleras i PBL ulan genom en ändring i naturvårdslagen. Jag återkommer med ett utförligare resonemang i den delen (avsnitt 5.4,3),


3 Reformbehoven och lagförslagets huvudsakliga inrikining 3.2-3.3.1


3.3 Nybyggnadsförbuden avvecklas och detaljplanernas byggrätter tidsbe­gränsas

Min förslag: Nybyggnadsförbuden avvecklas. En principiell rätt införs alt åleruppföra byggnader som har rivits eller brunnit ned. Detaljplaner skall ha en genomförandetid som begränsar byggrätten i tiden. Efter genomförandetidens utgång skall kommunen ha ratt att lösa in fastighe­ter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen. Om en byggnad strider mol detaljplan får fastighetsägaren ändå göra både yttre och invändiga ändringar av byggnaden. En rätt till komplel-teringsåtgärder införs beträffande en- eller tväbostadshus utanför områ­den med detaljplan.

3.3.1 Avveckling av nybyggnadsförbuden

Kommunerna har enligl dagens ordning rätt att ensamma bestämma när och var detaljplan skall upprättas. Den principen bör givelvis ligga bakom även en ny lag. När en detaljplan väl har upprättats, kan dock kommunen f, n, inte vägra nybyggnadsåtgärder som stämmer överens med planen och med byggnadslagstiftningens övriga materiella krav.

De formellt sett obegränsade giltighetstiderna för detaljplaner har skapat avsevärda problem. För många fastigheter finns det nämligen byggrätter som i vissa fall kan vara mycket olämpliga med hänsyn till den önskvärda


 


Prop. 1985/86:1                                                                      74

huvudsakliga

inrikining

3.3.1

samhällsutvecklingen. Det kan röra sig om sädana outnyttjade byggrätter i       3 Reformhehoven centrala stadsomräden som ter sig alltför omfattande enligl nutida synsätt       ocli lagförslagets eller omfattande byggrätter, utlagda för villor och fritidshus i gamla planer frän 1940-och 50-talen,

Samhällels medel alt fä kontroll över utvecklingen i sädana fall har varit all belägga planomrädena med nybyggnadsförbud i avvaktan på planänd­ring. Resurser att upprätta och genomföra nya planer har dock ofta sak­nats, varför förbuden har förlängts och ibland blivit gällande i flera decen­nier, trots atl del ursprungligen var avsett atl förbuden skulle fä gälla högst några år. Kommunerna är ofta inte heller beredda atl la ställning Ull en planläggning, därför alt del råder osäkerhet om det fi-amtida rnarkulnyli-jandel. Tidpunkten för en omdaning av del aktuella området kan vara olämplig med hänsyn till kommunens utveckling. Dessa förhållanden gäller också områden som saknar detaljplan men som kan ha en betydande bebyggelse. För all samhället skall behålla en önskvärd handlingsfrihet hindras i dag fastighetsägaren genom nybyggnadsförbud alt vidta nybygg-nadsälgärder på sin fastighet. Begreppet nybyggnad är ganska vittgående och omfattar en hel del åtgärder även med befintliga byggnader. Den enskildes uppoffringar för att hälla samhället med handlingsfrihet blir mol denna bakgrund många gånger orimliga, i varje fall när det gäller den stora mängd småhus som berörs av nybyggnadsförbuden.

Den "döda hand" som ligger över förbudsomrädena kan leda till etl dåligt resursutnyttjande och i vissa fall rentav till risk för förslumning. Del är i många fall sannolikt ett bättre resursutnyttjande atl låta småhusägarna utveckla och förbättra sitt boende genom vardehöjande byggnadsåtgärder, även om del i viss män kan försvära en framlida omdaning av områdena. En sådan tanke finns med redan i direktiven till bygglaguiredningen.

En förutsättning för all de nybyggnadsförbud som gäller i avvaklan på planändring skall kunna avvecklas är emellertid alt ur samhällets synpunkt inaktuella och olämpliga byggrätter samtidigt kan avvecklas. Förutsäll-ningarna för planers genomförande förändras över liden på sådant sätt all det måste vara möjligt för samhället att göra sådana ändringar i inaktuella planer att outnyttjade och inte längre lämpliga byggrätter utsläcks även mot fastighetsägarnas vilja. Byggrätternas giltighet måste därför kunna begränsas i liden. Administrativa nybyggnadsförbud behöver dä inte längre tillgripas för alt stoppa genomförandel av inaktuella planer,

1 linje med direktiven från 1968 har PBL-utredningen lagt fram förslag i de avseenden som jag nu har berört, Ulredningen har sålunda föreslagil en rätt för fastighetsägarna att utan hinder av samhällets planer få lov till sädana åtgärder som kan anses utgöra en fortsättning av den pågående markanvändningen. Vidare har utredningen föreslagit atl detaljplaner skall åsältas en genomförandetid på 5- 15 år och att den tiden skall ha avgöran­de betydelse för byggrättens värde.

Remissutfallet i dessa delar är i stort sett positivt, och jag anser att


 


Prop. 1985/86:1                                                                     75

inrikining 3.3.1-3.3.2

förslagen är val varda att la fasta pä. Nar det först gäller utredningens      3 Reformbehoven förslag alt fastighetsägarna bör få rätt att utföra åtgärder inom ramen för      '"''' lagjörslageis pågående markanvändning, är remisskritiken ganska stark beträffande den       uniidsu/

3.3.2 Räll lill återiippförande. genomförandelid för detaljplaner ocli räll lill kompletterliigsålgärder

Utredningen har föreslagit en principiell rätt för fastighetsägare att fä lov till äleruppförande av rivna eller brandskadade byggnader. Jag anser den­na tanke vara helt riklig och förordar en princip som ligger i linje med utredningens förslag. Av skäl som jag senare skall redovisa (avsnill 12,3,2) anser jag dock inte all förslagei bör ulformas som en räll all få bygglov ulan i slällel som en rätt att få ersättning, om bygglov vägras.

Inom områden med detaljplan skall i princip endast åtgärder som stäm­mer överens med planen fä vidtas, .Mindre avvikelser kan dock medges, Etl undanlag frän principen om planenlighet utgör yttre och inre ändringar av byggnader. Även om en byggnad används på ett sätt som strider mot ändamålsbestämningen i en detaljplan, fär fastighetsägaren rätt att göra både yttre och inre andringar.

Som jag nyss anförde bör del införas en möjlighet an begränsa giltighe­ten i tiden av detaljplaner. Som utredningen har föreslagit bör delta åstad­kommas genom att kommunen bestämmer en lid, inom vilken lov till de i planen medgivna åtgärderna skall sökas (genomförandetid). Fastighets­ägarens rättsliga ställning skall vara stark under genomförandetiden. En­dast om det är nödvändigt pä grund av nya förhållanden av stor allmän vikt. vilka inte har kunnat förutses vid planläggningen, skall planen då kunna upphävas eller ändras till fastighetsägarens nackdel. 1 sädana fall skall kommunen vara skyldig atl betala ersättning för värdet av förlorad byggrätt. Efter det atl genomförandetiden har löpt ut, skall kommunen kunna upphäva eller ändra planen utan att rättigheter som har uppkommit genom planen beaktas, 1 sädana fall skall kommunen inte ha någon skyldig­het atl betala ersättning till fastighetsägarna. Vidare skall kommunen efter genomförandelidens utgång ha rätt alt lösa in fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen.

Det skal) finnas en principiell rätt till kompletteringsåtgärder pä fastighe­ter med en- eller iväbosladshus som inte omfattas av detaljplan. Prövning­en av ansökningar om bygglov till kompletteringsätgärder skall avse enbart kraven på detaljplaceringen på tomten samt på utformningen, dvs, uiseen-defrågorna. och utförandel - den tekniska konstruktionen, Nägon allmän lämplighetsprövning av åtgärdens lokalisering skall alltså inte göras. Med kompletteringsätgärder avses

I, uppförande av komplementbyggnader.


 


Prop. 1985/86:1


76


 


2.      mindre tillbyggnader,

3,      inre ändringar av byggnader,

4.      ytire åtgärder pä byggnader, såsom uibyle av fasadbeklädnad eller
takläckningsmalerial och

5,      bygglovspliktiga underhållsälgärder.

Genom de nu redovisade reformerna blir gränsdragningen mellan sam­hällets och fastighetsägarnas befogenheter klarare än i dag. Samhällets möjligheter alt se till alt planerna verkligen blir genomförda förstärks, samtidigt som fastighetsägarna får slörre trygghet i förfogandel över sina fastigheter.


3 Reformhehoven och lagförslagcis huvudsakliga inriktning 3.3.2-3.4


3.4 Decentralisering av beslutsfattandet

Mat förslag: Länsstyrelsens faslställelseprövning av planer slopas. Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs vid samrådet. Länsstyrel­sen skall ha möjlighel att i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser. Upphävande fär beslutas endast pä vissa, i lagen angivna grunder, nämligen om kommunens beslut

-      kan medföra att ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses,

-      innebär att regleringen av sädana frågor om användningen av mark och vallen som angår två eller flera kommuner inte har samordnats pä etl lämpligt sätt,

-      innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av av skydd mot olyckshändelser.

Översiktsplaner skall inte prövas av länsstyrelsen, som dock skall avge ett yttrande under utställningen, varvid länsstyrelsen skall redovi­sa vilka anmärkningar som finns mol planen i nu nämnda hänseenden.

Den nuvarande regleringen av förhållandet mellan staten och kommu­nerna på byggnadslagstiftningens område har i stor utsträckning utformats under en tid då den kommunala organisationen och kompetensen var en helt annan än den är i dag. Kommunerna har sedan dess blivit slörre, och deras förvaltningsorganisation har byggts ut. Tillgången Ull kvalificerad sakkunskap pä olika områden har ökat. Behovet av statlig tillsyn och kontroll över kommunernas såtl atl fullgöra sina uppgifter har därmed allmänt sen minskal. Under en följd av är har statsmakterna som en konsekvens av denna utveckling strävat efter att i olika sammanhang decentralisera beslutsfattandet tiil kommunerna.

Statsmakterna har det övergripande ansvaret för samhällets utveckling och måste därför ange ramarna för de regionala och kommunala organens befogenheter. Statlig tillsyn och kontroll kan mot den bakgrunden inte helt undvaras. Den måste emellertid utformas med beaktande av atl den kom-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     77

munala självstyrelsen har grundläggande belydelse för vårt lands styrelse-       3 Reformbcliovcn
skick.
                                                                                              och lagförslagets

huvudsakliga

3.4.1    Kommunerna hör själva heslula om markanvändning och bvggande        "" """

3.4.1-3.4.3 En förskjutning av ansvarei lill kommunerna bör kunna ske i betydande

utsträckning även när det gäller beslut om markanvändning och byggande. 1 likhet med ulredningen och del helt övervägande antalet remissinstanser anser jag all planer skall bli gällande genom att kommunens antagandebe-slui vinner laga kraft. Antagandebeslulel kan överklagas lill länsstyrelsen och länsslyrelsen kan också självmant ingripa pä del sätt jag strax åter­kommer lill.

En begränsning av del statliga inflytandet förutsätter inte bara en formell ändring av själva plansystemei ulan även all slalens roll i olika frågor preciseras pä elt tydligare säll än f. n. Statens möjligheter att ingripa i fräga om innehållet i planer bör enligl min uppfattning - borisen från den bevakning av enskilda intressen som sker vid besvärsprövning - huvud­sakligen begränsas till frågor av nationell betydelse och lill vissa frågor som rör den mellankommunala samordningen av planläggningen. Detta bör medföra bl.a, atl de statliga myndigheterna prioriterar arbetet med översiktliga frågor inom den fysiska planeringen på bekostnad av detaljfrå­gor och frågor av lokal betydelse, i vilka kommunernas beslut bör ges ökad genomslagskraft.

3.4.2    Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs vid samrådet

Jag delar också utredningens uppfattning att den statliga kontrollen, som enligt gällande lag är en efterhandsgranskning, i största möjliga utsträck­ning bör ersättas av medverkan i förhand genom information och samråd under pågående planering. Redan nu är samrådsförfarandet av större prak­tisk belydelse än fastställelseprövningen. Även i fortsättningen blir samrå­det etl viktigt instrument för all behandla sädana frågor där statliga och kommunala intressen kommer i beröring med varandra och där konflikter kan tänkas uppstå, I vissa fall torde emellertid samrådet inte leda fram lill samstämmighet i de statliga och kommunala uppfattningarna. Frågan är då vem som skall ha del slutliga avgörandet i sin hand, staten eller kom­munen,

3.4.3    Länsstyrelsens roll vid efterhandsgranskningen

Ulredningen har föreslagit att den obligatoriska statliga fasisiällelse-prövningen av alla planer slopas och ersälls med elt system där länsslyrel­sen pä vissa i lagen preciserade grunder skall kunna underställa de kommu­nala besluten regeringens prövning.

Den ansvarsfördelning mellan staten och kommunerna som PBL-utred­ningens förslag ger ullryck för är enligl min mening i stort sett lämplig. Den innebär bl, a. att staten självmani skall kunna ingripa mol kommunala


 


Prop. 1985/86:1                                                                     78

beslut om planer, endast om vissa i lagen angivna intressen inte har blivit       3 Reformbehoven

tillgodosedda, l,ex, riksintressen,  1 likhet med mänga remissinstanser      ocfi lagförslagets

anser jag att tyngdpunkten i beslulsfallandel inom det statliga området inte        mvudsakliga

,.       ,                          o ,           ,                        o                     inriktning

bör hgga hos regeringen utan pa lansstyrelserna. Jag anser således an det       , 

bör ankomma på länsstyrelsen all pröva om en viss plan ftän slalens

synpunkl kan godlas eller inie. En sådan reform är av slörsla belydelse

även frän effektivitetssynpunkt. Det ligger givetvis påtagliga lidsvinsier i

en planprocess som den nu beskrivna. Genom all pä delta sätt lägga

besluten närmare dem som berörs förstärks också det demokratiska infly-

landel.

Som jag tidigare nämnde bör statens möjligheter atl självmant ingripa mot kommunala planbeslui huvudsakligen begränsas lill frågor av naiionell eller mellankommunal betydelse.

Länsstyrelsen bör ha skyldighet atl inom tre veckor frän den dag dä kommunens beslul kom länsslyrelsen till hända besluta om prövning av beslut all anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestäm­melser, om del kan befaras alt det kommunala beslutet

1,  innebär all ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses,

2,  innebär alt regleringen av sädana frågor om användningen av mark och vatten som angår tvä eller Hera kommuner inte har samordnats pä elt lämpligt sätt eller

3,  innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Beträffande översiktsplanerna skall länsslyrelsen kunna genom elt granskningsyttrande i anslutning till utställningen ange i vilka hänseenden del finns erinringar mol planen. Översiktsplanen skall utgöra underlag för fortsatt beslutsfattande som rör användningen av mark och vatten. Läns­styrelsens yttrande utgör därvid en del av beslutsunderlaget. Några möjlig­heter till ingripande mol beslut om översiktsplaner behövs enligl min mening inte. Del bör vara tillräckligt om länsslyrelsen kan bevaka fortsatta beslul bl, a, inom områden där det råder ivisl mellan staten och kommunen om den lämpliga markanvändningen.

Om det behövs för alt tillgodose ett riksintresse inom ett visst område eller ett mellankommunalt intresse, bör regeringen kunna utfärda ett plan­föreläggande, dvs. förelägga kommunen atl anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbesiämmelser.


 


Prop. 1985/86:1


79


 


3.5 Förbättring av medborgarinflytandet

Min förslag: Medborgarinflytandet förbättras. Vid planläggning skall genom information och debatt eftersträvas ett så fullständigt beslulsun­derlag som möjligt för de politiska organen.

.Alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall, liksom hyresgästernas organisationer, ha samma ställning som sak­ägarna.


3 Reformhehoven

och lagförslagels

huvudsakliga

inriktning

3.5


Att människorna är intresserade av samhällsfrågor och all de deltar i samhällsdebatten är grunden för demokratin. De senare årens debaii i miljöfrågor, frågor om stadsförnyelse och andra planeringsfrågor har fäsi uppmärksamheten på alt medborgarnas insyn och inflytande måste förstär­kas i olika led av den kommunala planerings- och beslutsprocessen, 1 dagens lagstiftning är markägarna inom det område som berörs av plan­läggning sakägare vid upprättande och ändring av planer. Det innebär också atl de har rätt all föra sina åsikter vidare genom all överklaga planbesluien. Till sakägarna räknas i första hand fastighetsägare och arren-dalorer. Särställningen för fastighetsägare har inte ansetts svara mot de­mokratins anspråk pä allmänhetens deltagande. Del har frän bl, a, hyres­gäströrelsen rests anspråk på att de boende inom ell område som berörs av planläggning skall ha samma möjligheter som fastighetsägarna, PBL-utred­ningen har föreslagil all sakägarkretsen vidgas lill att omfatta även hyres­gäster och bostadsrätlshavare.

Enligt min mening gäller det att bygga upp beslutssystemet i en ny lag så att det blir så öppet som möjligt för påverkan. Det behövs alltså regler som garanterar kommunmedlemmarna insyn och inflytande. Givetvis kan det inte komma i fråga att ge kommunmedlemmarna möjlighet all ingripa i den formella beslutanderätt som de förtroendevalda utövar genom den repre­sentativa demokratin. Strävan bör enligt min mening vara att genom infor­mation och debatt få fram ett sä fullständigt beslutsunderlag som möjligt för de politiska organen.

Jag ställer mig positiv lill en utvidgning av den krets som bör ges en särskilt stark ställning i belutsprocessen men anser att detta måste vägas mol önskemålet att handläggningen inte blir avsevärt mer komplicerad än i dag. Alla möjligheter alt minska den byråkratiska hanteringen måste tas lill vara. Målet måste vara att kommunernas arbetsuppgifter enligt den nya lagen skall kunna klaras med nuvarande personalresurser. Eftersom den utökade inlressentkretsen också bör ha besvärsräll, blir även statliga myn­digheter berörda av mitt förslag i denna del.

Jag anser att en något annorlunda lösning av dessa frågor bör väljas än den som ulredningen har föreslagil. Med utredningens konstruktion blir del enbart innehavaren av hyresrätten eller bostadsrätten som blir sak-


 


Prop. 1985/86:1


80


 


ägare och tillförsäkras rätt alt lä information, alt avge synpunkter och att överklaga besluten. En sädan begränsning är enligl min mening inte befo­gad. Den eftersträvade utvidgningen av medborgarinflylandel böromfaiia alla hushällsmedlenimar. För en sådan lösning talar även jämställdhelsas-pekter. Den som tecknar hyi"eskontraktet eller bostadsrätten är ofta den manliga parlen i hushållet. Utredningsförslaget skulle därför kunna leda till att mänga kvinnor inte får formella möjligheter att påverka beslutstäitan-det. Enligl min mening bör därftir alla boende som berörs av etl planförslag ha samma ställning som sakägarna.

Med anledning av lagrådets Förslag (yttrandet s, 28 0 föreslår jag emel­lertid nu en annan lagteknisk lösning av inflytandefrågan än i lagrådsremis­sen, som innehöll en s. k. legaldefiniiion av begreppet sakägare (I kap, 8 8 i del remitterade lagförslaget). Jag anser alt lagtexten inte bör uppta nägon bestämning av sakägarbegreppet, 1 stället bör i förfarandereglerna anges vilken ställning de olika kategorierna av intressenter skall ha. Därvid bör de boende i princip jämställas med den mer traditionella gruppen av sakägare.

Föran inie handläggningen skall bli orimligl komplicerad mäsle kallelse­förfarandet när del gäller den på detta sätt vidgade kretsen vara enkelt. Kungörelse i ortstidning bör vara tillräckligt. För att garantera de boende möjligheter till en god information bör också hyresgästernas organisationer ha samma ställning som sakägiirna med rätt alt i likhet med fastighets­ägarna beredas tillfälle till samråd och fä kallelse Ull utställning av plan­förslag. Därigenom betonas också betydelsen av den samlade uppfattning­en bland berörda boende. Det är dock inte fräga om att ta ifrån den enskilda hyresgästen rätten att framföra synpunkter vare sig hon eller han är ansluten till en hyresgästorganisation eller inte.

Information och samråd i anslutning till planläggningen bör givetvis rikta sig även till kommunmedlemmarna i allmänhet och till berörda intressenter i övrigt, t. ex, olika organisaUoner, För att stärka medborgarnas och de förtroendevaldas inflytande över planeringen bör programarbetet upp­märksammas som etl viktigt moment i planprocessen. Kommunerna bör utnyttja möjligheten att föra diskussioner med berörda medborgare i pro­gramarbetet.


3 Rcformhe/iovcn och lagförslagels hiiviidsakliga inriktning 3.5-3.6


3.6 Förenklingar i PBL som har betydelse för den enskilda människan

Min förslag: Tillstånd till byggande m, ni. lämnas i form av bygglov, rivningslov och marklov. Förhandsbesked kan lämnas beträffande ål-gärder som kräver bygglov.

Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala beslut. Kommunen skall under vissaförutsättningar kunna besluta all vissa åtgärder inom områden utan detaljplan fär ulföras utan bygglov, nämligen bl. a   komplementbyggnader, mindre tillbyggnader och inre


 


Prop. 1985/86:1


81


 


ändringar av byggnader. För områden med detaljplan kan kommunerna i planen besluta all enklare fritidshus, kolonistugor och liknande bygg­nader på det säll som anges i planen fär uppföras eller byggas lill eller ändras pä annal säll ulan lov,

Ansvarei för alt byggnader m, m. uppfyller PBL:s kiav läggs i större utsträckning än i dag på byggherren. Byggnadsnämnden får möjlighel att underlåta att detaljgranska konstruktionsritningar m, m.


3 Rejönnhehoven

och lagförslagels

huvudsakliga

inrikining

3.6


Beslut som angår miljöförändringar och samhällsutveckling bör läggas så nära de berörda människorna som möjligl. Förslagen om decentralise­ring av beslutanderätten lill kommunerna och om förstärkning av de boendes möjligheter atl själva delta och utöva inflytande i planeringen skall ses som uttryck för denna princip. Hela reformen bör dessutom präglas av ökad frihet för den enskilda människan. Det är en så viktig princip alt den bör återfinnas redan i lagens inledande paragraf. Del är således angeläget atl överväga om inte ansvarei också i byggprocessen kan läggas direkt hos den enskilda människan i en betydligt större utsträckning än vad som är fallet i dag. Del väcker frågan vilka byggnadsåtgärder som behöver prövas i förväg och därför skall kräva lov av byggnadsnämnden och vilka som bör kunna ulföras av den enskilde pä eget ansvar.

Jag har redan framhållit att i princip all bebyggelse bör prövas lämplig frän allmän synpunkt innan den får komma till. Ägandet av mark skall således inte i sig grunda nägon rätt att vidta åtgärder som förändrar miljön. Men även med utgångspunkt i en sådan grundläggande princip finns ett belydande utrymme för atl överlåta beslul och ansvar åt den enskilde.

Prövning genom samhällets organ har tvä syften. Vid prövningen av lov skall sålunda bevakas alt den tilltänkta åtgärden är lämpligt lokaliserad, utformad och utförd med hänsyn till samhällets intressen, Ålgärden skall också vara lämplig sett från grannarnas synpunkt. Det bör alltså vara möjligt att avstå från prövning, när varken samhällets intressen eller gran­nars rätt träds för när, Atl på elt meningsfullt sätt uttömmande beskriva dessa situationer direkt i lagen är inte möjligt. Enligt min mening skulle en sädan lösning inte heller vara lämplig. Det är kommunerna med sill ansvar för den lokala miljön som har de bästa möjligheterna att bedöma när dessa situationer är för handen. Kommunerna bör därför ges en stor frihet att bestämma vilka åtgärder som kan undantas frän förhandsprövning genom bygglov m, m.

Jag anser alt det i lagen bör anges en krets av åtgärder som normalt skall kräva lov men att det skall vara möjligt för kommunerna atl besluta om lättnader i denna lovplikt. Om vi skall kunna slå vakt om de värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer som finns i vårt land, är del emellertid nödvändigt att kommunerna i detta syfte får möjligheter alt i vissa områ­den också vidga den krets av åtgärder som skall kräva lov.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                     82

inrikining 3.6-3.6.1

En viktig förändring jämfört med lagrädsremissen, som jag vill nämna       J Reformhehoven här, är all jag nu föreslär all bygglovsplikl för jordbrukets och liknande       och lagförslagcis näringars ekonomibyggnader skall gälla bara inom områden med detaljplan       huvinlsakliga och där kommunen genom omrädesbesiämmelser beslutar att infiira pröv-ningsplikl, I sistnämnda fall krävs särskilda skäl.

Lovprövningen bör lämpligen delas in i några olika former som systema­tiskt kan hällas isar pä ell enkelt säll. Jag har funnit atl de begrepp som Ulredningen rör sig med är ändamålsenliga, dvs, bygglov, rivningslov och marklov. Beträffande de åtgärder som kräver bygglov bör det vidare kunna meddelas etl principtillslånd i lokaliseringsfrågan, vilket - i enlighet med lagrådets förslag - bör benämnas förhandsbesked. Genom förhandsbeske­det skall sökanden pä grundval av enkla handlingar och i ett tidigt skede kunna få ett bindande beslut om att han senare kommer att få bygga, om det då visar sig atl kraven pä byggnaders utformning och utförande kan uppfyllas. Förhandsbeskedet ger alltså en projekieringstrygghel, som är svår all uppnå med dagens regelsystem,

-,6./  Slörre möjligheter all vidta åtgärder ulan bygglov BygglovsbeJriade åtgärder med småhus

När det gäller skyldigheten att söka bygglov för åtgärder med en- eller tvåbostadshus är del lill all börja med självklart all de lättnader som finns i dag skall finnas även i fortsättningen, F, n, är följande åtgärder med en-eller tväbostadshus undantagna frän kravel pä byggnadslov, nämligen

1,     att inrätta eller ändra anordningar för vatten eller avlopp i byggnader
med egen va-anläggning,

2,  alt göra ändringar i byggnadens inre,

3,  alt omfärga byggnadens fasad,

4,  all anordna en skyddad uteplats med hjälp av mur eller plank,

5,  att sätta upp skärmtak över en uteplats, balkong, altan eller entré,

6,  atl uppföra högst två uthus med en sammanlagd byggnadsarea om högst tio kvadratmeter,

I byggnadsstadgan ställs upp vissa förutsättningar för att åtgärderna skall vara befriade frän kravet på byggnadslov. Även dessa förutsättningar bör i huvudsak gälla fortsättningsvis, F, n, gäller bl. a, alt åtgärderna under punkterna 4-6 inte utan lov fär utföras närmare tomtgränsen än 4,5 meter och att uthus som avses under punkt 6 inte får vara avsedda för bostadsän­damål. Jag anser dock att något lov inte skall behövas, om två grannar kommer överens om att åtgärderna fär ulföras närmare gränsen än 4.5 me­ter. Jag anser också att det nu gällande kravet an uthusen inte får vara avsedda för bostadsändamål kan slopas.

Kommunala beslut om befrielse från bygglov

De möjligheter som kommunerna bör ha alt bestämma om lättnader i skyldigheten att söka lov anser jag i första hand bör inriktas pä åtgärder


 


Prop. 1985/86: 1                                                                    83

med anknytning lill en- eller tväbostadshus. Det innebär inte att jag anser       3 Reformhehoven

atl det skall vara uteslutet med lätinader för flerbosladshuiiens del, men       och lagförslagels

här har de samhälleliga intressena ofta en sådan betvdelse alt utrymmet för        'uvudsakliga

inrikininti
lättnader ar begränsat.
                                                                     61 —h?

Kommunen bör enligl min mening för begränsade områden, som inte

ingår i detaljplan, kunna besluta atl vissa åtgärder fär utföras ulan bygglov,

under förutsällning all del kan ske ulan olägenhet för grannar och för

allmänna intressen. De åtgärder som under dessa förutsättningar kan få

ulföras ulan bygglov är

1,  all uppföra komplemenlbyggnader, l,ex. garage, uthus, växthus o,d,.

2,  att göra mindre tillbyggnader,

3,  att utföra invändiga ändringar och

4,  all ulföra vissa anläggningar och anordningar.

Eftersom flerbosladshus regelmässigt ligger inom områden med detalj­plan, kommer möjligheterna att införa lättnader i bygglovspliklen att hu­vudsakligen avse en- eller tvåbostadshusen.

Del bör vidare vara möjligt för kommunen atl i en detaljplan bestämma att enklare fritidshus, kolonistugor och liknande byggnader fär uppföras eller byggas lill och ändras pä annat säll utan bygglov inom planområdel. På del sättet kan kommunerna skapa bebyggelseomräden där del mesta överlåts lill fastighetsägarna att utföra ulan nägon konlroll i förväg från samhällels sida. Förutsättningarna för byggandet har då preciserats i till­räcklig omfattning i planen.

Redan här vill jag vidare anmäla atl jag beträffande industribyggnader föreslär att en möjlighet införs för kommunerna alt genom detaljplan eller omrädesbesiämmelser befria vissa åtgärder från kravet på bygglov - en möjlighet som inte står öppen enligl lagrädsremissen. Jag återkommer till denna fräga (avsnitt 12,1,5),

3.6.2 Förhällrade möjligheter atl få bygglov

Lagförslaget bör inte bara innehålla ökade möjligheter att utföra vissa åtgärder utan bygglov. Lättnader bör införas även när del gäller möjlighe­terna atl fä bygglov i vissa fall.

Som jag tidigare nämnde avskaffas nybyggnadsförbuden i och med all PBL träder i kraft, vilket bl, a, innebär atl de hinder som i dag finns för fastighetsägare att vidmakthålla sina byggnader undanröjs, Samlidigl in­förs bestämmelser som innebär atl fastighetsägaren normalt skall kunna utgå frän alt han får bygglov till vissa åtgärder, under förulsältning atl åtgärderna uppfyller nödvändiga byggnadstekniska krav, i,ex, krav pä hälltästhet. skydd mot brand, olycksfall o.d. Jag syftar pä rätten till kompleileringsålgärder på en- eller tväbostadshus uianför områden med delaljplan, de förbättrade möjligheterna lill inre ombyggnadsälgärder för all bebyggelse och skyddet i fräga om byggnader som rivils eller brunnit


 


Prop. 1985/86:1                                                                     84

ned. Jag hänvisar här till den redovisning som jag tidigare lämnade för      3 Reformbehoven

reformen i dessa delar,                                                                     och lagförslagels

Sammanfattningsvis kan beträffande de nu avhandlade förslagen sägas      huvudsakliga
,    .       i ..   ,       I     .   r. I      
            <••                         , ., .           inrikinine

3.6.2-3.6.3

an de innebar belydande förbättringar for den enskilde atl vidmakthålla

och förbäiira den bebyggelse han en gäng har fått lov all uppföra.

3.6.3 Förenklingar in. m. i byggprocessen Byggherrens ansvar

PBL bör alliså grundas bl, a, pä den principen all slörre ansvar kan överlåtas pä byggherren än enligt gällande regler. Delta bör gälla även beträffande själva byggprocessen. Det huvudsakliga ansvaret för atl bygg­nader eller andra anläggningar uppfyller gällande bestämmelser bör såle­des kunna läggas på byggherren. Byggnadsnämndens granskning av ansök­ningar om lov bör kunna begränsas till att omfatta vad som är av belydelse frän plansynpunki samt till att pröva om det finns förutsättningar för alt ålgärden kan komma alt uppfylla tekniska och funktionella krav. Gransk­ningens omfattning bör kunna anpassas lill den samlade kompetens som i del enskilda fallet finns hos byggherren och anlitade projektorer och entre­prenörer samt till byggnadsobjektets art. Någon fullständig ritnings­granskning skall byggnadsnämnden således inte vara skyldig att göra.

Byggnadsnämndens service

En av byggnadsnämndens viktigaste uppgifter är att vara elt serviceor­gan för den enskilde. Nämnden skall ge råd samt upplysa om och förklara de regler som den byggande måste följa.

Inriktningen pä service bör givetvis prägla nämndens hela verksamhet, även den där nämnden har en myndighetsfunktion. Nämnden skall slå till förfogande för den granskning som den byggande begär men inte ställa krav på ritningar och andra handlingar i vidare omfattning än vad som verkligen behövs med hänsyn till det som skall byggas. Jag har den upp-failningen att dagens praxis bör kunna förenklas i detta avseende. Jag vill 1, ex. erinra om den möjlighet som f. n, finns - och som bör finnas även i fortsättningen - att göra muntliga ansökningar om lov när det gäller enklare åtgärder.

En annan för den enskilde viktig fråga är givetvis de kostnader som i dag är förknippade med kravet pä byggnadslov. Bortsett från kostnader för ritningar m. m, skall sökanden betala byggnadslovsavgift samt ev, avgifter för nybyggnadskarta, utstakning och besiktningar. Avgifter av detta slag kan uppgå lill betydande belopp för den som vill bygga. Jag anser del angeläget att enkelhet eftersträvas även i de nu berörda avseendena. Del är t, ex. rimligt att krav på nybyggnadskarta ställs endast i de fall dä sädan karta verkligen behövs och att besiktningsverksamheien och därmed sam­manhängande åtgärder är anpassade till de konirollbehov som skall tillgo­doses. Byggnadsnämnden bör t, ex, kunna underlåta besiktningar och ut-


 


Prop. 1985/86:1


85


 


sättningar som fördyrar projektet för den enskilde utan alt de svarar mot nägot angeläget samhälleligt behov. Obligatorisk anmälningsiskyldighet be­träffande bygglovspliktiga åtgärder behöver bara föreligga för igångsätt­ning av arbetena och när de slutförts. Bestämmelserna bör öppna möjlighe­ter alt integrera byggherrens egen kontrollverksamhet med byggnads­nämndens, så alt kostsamt dubbelarbete kan undvikas.

Kostnaderna för byggnadsnämndens arbete med granskning och besikt­ning bör täckas genom avgifter. De bör dock kunna hällas nere för den enskilde genom förenklingar av det slag som jag nu har berört.


3 Reformbehoven och lagförslagels huvudsakliga inriktning 3.6.3-3.7


3.6.4 Byggnormerna

Även när det gäller de krav som i lagsUflningen bör slällas pä byggnader­nas och bebyggelsemiljöns egenskaper finns möjlighel lill vissa förenkling­ar. Huvuddelen av dagens normer anser jag emellertid nödvändiga. De enhetliga slandardkraven har till syfte alt underlätta för en industriell byggproduktion som kan begränsa produktionskostnaderna. Framför alll skall dock kraven utgöra etl skydd för svaga konsumenter, vilkas anspråk inte blir tillgodosedda på en marknad, baserad på tillgäng och efterfrågan. Krav i lagstiftningen för all l,ex, tillgodose anspråken från handikappade och äldre kan således inte avvaras. Kraven är en förulsältning för deras deltagande i samhällslivet.

Förenklingar i byggnormeringen anser jag främst bör åstadkommas ge­nom mindre detaljrika normer än de som gäller i dag.

Jag vill i detta sammanhang påpeka alt jag även föreslår ett längre gående ansvar för den enskilde atl underhålla bebyggelsen än i dag. Detta ansvar bör i princip innebära en skyldighet för ägaren atl se lill att byggna­dens funktioner i huvudsak vidmakthålls under byggnadens brukstid. Ett sådant krav får särskild belydelse för hyresfastigheter, där hyresgästernas intressen är berörda.

3.7 Några principiella synpunkter på lagreformen

Milt förslag: PBL föresläs ersätta bl, a, byggnadslagen, byggnadsstad­gan och lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m, m.

Del nu redovisade förslaget till ny plan- och bygglag vilar på samma grundsyn pä det samhälleliga, demokratiska inflytandet över bebyggelseut­vecklingen som ligger bakom den gällande byggnadslagstiftningen. Med hjälp av byggnadslagen och byggnadsstadgan har den kraftiga bebyggel­seutvecklingen under 50-, 60- och 70-talen kunnat regleras genom en fysisk planering i samhällels regi. Vissa av de viktigaste reformbehoven som föranledde lillsältandei av bygglagutredningen 1968 har blivit tillgodo­sedda genom reformerna åren 1971 och 1972, Del finns därför anledning all


 


Prop. 1985/86:1                                                                     86

huvudsakliga

inriktning

3.7

ställa frågan om inte även kvarstående reformbehov kan tillgodoses genom       3 Reformheliovcn delreformer. Jag har emellertid funnit detla vara en olämplig lösning av       "<'' lagförslagets främst följande skäl.

Genom den stora mängd delreformer som ägi rum sedan den gällande lagstiftningen först antogs av riksdagen är 1947 har byggnadslagstiftningen blivit etl svåröverskådligt lappverk, som är svårt att förstå för såväl all­mänheten som förtroendevalda med uppdrag i staten och kommunerna.

Jag vill särskilt peka pä del för lagsystematiken viktiga tätbébyggdsebe­greppel. För tätbebyggelse kravs i princip planläggning. Genom den ut­vidgning av vad som skall innefattas i täibebyggelse som genomfördes år 1971 har innebörden av delta begrepp ytterligare fjärmats från vad som i allmänt språkbruk menas med tätbebyggelse. Begreppet fick då en framåt­syftande karaktär och har därigenom kommit att innefatta praktiskt taget alla områden där det finns efterfrågan på byggnadsmark. Del har oivivel-akligi varit svårt atl fä förståelse för avslag på ansökningar om byggnads­lov som har motiverats med att byggnadsprojektet utgör tätbebyggelse, trots alt sökanden kanske inte har etl enda hus inom synhåll från den aktuella byggnadsplatsen. Här måste uppenbarligen ske en förändring som ökar förståelsen för lagens syfte och uppbyggnad.

Från demokratiska utgångspunkter och även från rättssäkerhetssyn­punkt är det enligt min mening angeläget alt de grundläggande lagreglerna är utformade sä att de kan förstås även av andra än en begränsad krets av experter, Lägsystemaliken behöver därför ses över i sin helhet. För en sådan lösning talar även den omständigheten atl del långt utdragna utred­ningsarbetet med offentlig redovisning av olika reformförslag har lett till att man i den kommunala planeringen i viss utsträckning redan har anpas­sat sig till de förvänlningar pä innehällel i en ny lag som därigenom väckls. Genom att i en samlad reform tillgodose de angelägna reformbehov som jag nyss har redovisat fär allmänheten och de tillämpande myndigheterna i ell sammanhang en helhetsbild av del nya systemet,

1 likhet med utredningen anser jag således att frågor om både planlägg­ning och byggande - med tanke pä del starka samband som råder mellan frågorna — bör föras samman i en enda lag som bör benämnas plan- och bygglagen (PBL). Den bör ersätta byggnadslagen, byggnadsstadgan och lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPl), Som jag inledningsvis nämnde anser även lagrådet att det valda tillvägagängssället atl i elt sammanhang reformera byggnadslagstiftningen ur lagstiftningsteknisk synpunkt är att föredra framför försök att genom partiella reformer komma lill rätta med bristerna i nuvarande lagstiftning.

1 en sådan samlad lagreform bör självfallet tas till vara de avgörande framsteg vad gäller det samhälleliga inflytandet över beslut om bebyggel­seutvecklingen som vunnits genom 1947 års byggnadslag och senare re­former av byggnadslagstiftningen. Jag vill här särskilt peka på den utvidg­ning av den allmänna lämplighelsprövningen av bebyggelse som genomför­des år 1972,


 


Prop. 1985/86:1                                                                     87

4 Plansystemels

4    Plansystemets förenlighet niéd risgeringsformens noiitnbegrepp förenliglwi med

regeringsformens

normhcgrepp

Lagrådel behandlar ratt utförligt frågan hur PBL: s reglering av kommu­nernas planläggning förhåller sig lill bestämmelserna om normgivning i regeringsformen (RF).

Som en allmän bakgrund kan följande anföras. Enligt 8 kap. 3 5 första stycket RF skall föreskrifter om förhällandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag, dvs, i föreskrifter beslutade av riksdagen. Frågor om användningen av mark- och vattenområden och om bebyggelse hör till det lagstiftningsom-räde som avses i nämnda lagrum. Med stöd av 8 kap, 7 5 första stycket 3 kan riksdagen ulan hinder av 3 8 i lag bemyndiga regeringen alt genom förordning meddela föreskrifter om "utformning av byggnader, anlägg­ningar och bebyggelsemiljö". Denna rätt atl delegera normgivning i fråga om byggande tillkom genom en ändring av RF är 1976. Ändringen (prop. 1975/76: 209s. 1620 motiverades av behovet alt kunna la in byggnadsstad­gans mera detaljbetonade regler om byggande saml föreskrifterna i Svensk byggnorm 1975 i en eller flera regeringsförfatlningar. En motion med yrkande om avslag pä propositionen under hänvisning till all etl för de enskilda människorna cenlrall område skulle komma all undandras riksda­gens lagsliftning avstyrktes av konstitulionsutskoitet. Utskottet erinrade om alt riksdagen vid begagnande av den föreslagna delegationsmöjlighelen kunde och borde närmare precisera de befogenheter regeringen skulle få och all avsikten självfallet inte varan delegeringen skulle omfafta annat än befogenheter all meddela detaljbetonade föreskrifter (KU 1975/76:56 S.41).

Om riksdagen med stöd av 8 kap, 7 8 RF bemyndigar regeringen alt meddela föreskrifter, kan riksdagen också enligl 8 kap, 11 8 medge rege­ringen att överlåta ät förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet, s, k, subdelegation. Riksdagen kan inte delegera sin normgivningsmakt direkt lill en förvaltningsmyndighet - här bortses från vissa undanlag som saknar intresse i detta sammanhang (se I, ex, 8 kap, 9 8 andra stycket RF) - eller lill en kommun ulan måste gå via regeringen. Riksdagen kan inte avhända sig sin normgivningsmakt pä annal sätl än det som föreskrivs i 8 kap, RF,

Med det normbegrepp på vilket 8 kap, RF vilar avses enligt propositio­nen med förslag till nyRF (1973:90 s, 203 0 rättsregler. Dessa känneteck­nas i princip av atl de är bindande för myndigheter och enskilda. De kännetecknas vidare av all de inte avser bara ett visst konkret fall utan har generell giltighet. Det sistnämnda kravet fär enligl propositionen anses uppfyllt om föreskriften avser exempelvis situationer av etl visst slag eller


 


Prop. 1985/86:1                                                                     88

vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till eller på annat sätl       4 PUinsysteiuets
berör en i allmänna termer bestämd krets av personer,
                    förenlighet med

normbegrepp

Det har i såväl doktrin som praxis rätt en viss osäkerhet i frågan huruvi- legenngsjornens da "riktlinjer", "rekommendationer" och "anvisningar" är normer i RF:s mening. Lagstiftaren har haft att la ställning lill frågan bl. a. när del gällt att avgöra vilka lagar och förordningar som skall kungöras enligt 8 kap. 19 8 andra stycket RF, 1 I 5 andra stycket lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra förfatlningar sädanl lagrummet lyder enligl en nyligen vidtagen ändring (SFS 1984:211) skall med författningar i nämnda lag förslås "lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap, regeringsfor­men betecknas som föreskrifter". Definitionen som sädan säger väl inte så myckel om innebörden av begreppet föreskrift i RF men den har sin intresse såsom ett försök från lagstiftarens sida all få en klarare gräns mellan bindande och icke-bindande regler i författningar beslutade av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under rege­ringen eller riksdagen. Ursprungligen hänförde kungörandelagen (prop, 1975/76: 112) till författning inte bara bindande regler utan även sådana icke-bindande anvisningar som hade till syfte att främja en enhetlig rätts-lillämpning eller alt bidra till atl utveckla praxis i en viss riktning. Däremot borde regler som anvisade hur en person lämpligen kunde förfara i vissa hänseenden men som lämnade honom fritt atl välja en annan väg för atl nä det önskade resultatet inte anses om författningar. Ändringen av kungö­randelagen är 1984 innebar all begreppet författning reserverades för bin­dande regler och att rekommendationer av typen anvisningar lämnades utanför. Ell syfte med ändringen var (prop, 1983/84:119 s. 130 alt få kungörandelagen i bättre överensstämmelse med RF och dess förarbeten.

Lagrådet konstaterar mot den nu beskrivna bakgrunden att PBL: s regler om rält för kommunerna atl reglera markanvändning och alt besluta om utformning av byggnader m, m, är grundlagsenliga endast under förut­sällning att regleringen inte utgör normer i RF:s mening. Kommunernas rätt enligt PBL atl meddela beslul om utformning av byggnader, anlägg­ningar och bebyggelsemiljö grundar sig nämliggen inte på nägon delegation ulan följer direkt av vissa i PBL givna lagregler, Lagrådel diskuterar härefter ingående huruvida riktlinjer i översiktsplaner och föreskrifter i detaljplaner och områdesbestämmelser kan anses utgöra normer. Lagrå­dets resonemang utmynnar i ett konstaterande alt lagrådsremissens argu­ment — uttalade eller underförstådda - för att kommunernas planläggning enligl PBL-förslaget inte lill någon del innefattar normgivning inte är invändningsfria,

Lagrådel kommer nämligen Ull den slutsatsen att översiktsplanens rikt­linjer under vissa speciella betingelser i realiteten kan bli bindande för de tillämpande myndigheterna. Lagrådet ifrågasätter också om inte områdes­bestämmelser och detaljplaner i vissa fall uppfyller del krav på generell giltighet som kännetecknar föreskrifter i RF: s mening, eftersom bestäm-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     89

melserna eller planerna kan beröra ell ston antal fastighetsägare och fä 4 Plansvsiemeis

betydelse för många människors boende- och arbetsmiljö ochderas möjlig-        förenlighet med

heter lill rekreation och friluftsliv,                                                     regeringsformens

Lagrådet yttrar härefter följande (yttrandet s, 9):                         normbegrepp

Någon tvekan om förslagets grundlagsenlighet hade inte behövt upp­komma om 8 kap, 7 5 första stycket 3 RF ändrats så all bemyndigandet enligl lagrummet kommit all avse föreskrifter om markanvändning och byggnadsföreskrifter av annal än detaljbelonat slag saml om kommunernas kompelens pä området reglerats i överensstämmelse med delegalionsföre-skrifterna i 8 kap. Del undandrar sig lagrådets bedömande vilka förutsätt­ningar som kan finnas för atl vidla sädana ändringar. Lagrådet har över­vägt möjligheterna all på andra vägar nä en säker övercnsslämmelse med regeringsformen, Detla skulle emellertid medföra en revision av grundläg­gande delar av förslaget. Vid en sädan revision kommer man in på värde­ringar och ställningstaganden som det inte tillkommer lagrådel all göra, Lagrådel nödgas konsialera att förslaget i vad avser kommunernas befo­genheter atl i planbestämmelser reglera markanvändning och bebyggelse knappast torde vara förenligt med grundlagen.

Jag vill till atl börja med erinra om atl jag redan i samband med lagråds­remissen (s,34) tog upp grundlagsfrågan. Eftersom den har avgörande betydelse för möjligheten atl utan ändring av RF införa ett plansystem med den uppbyggnad som jag nu föreslår, anser jag del angeläget att närmare redovisa min uppfattning.

Som jag snarl skall närmare utveckla bygger del nu föreslagna plansyste­mei i allt väsentligt pä det system som nu råder och som gällde även när den nya regeringsformen infördes är 1974, Avskaffandet av länsstyrelsens faslställelseprövning. som är den principiella skillnaden, har ingen inver­kan pä frågan om planerna är normer eller inte. Avgörande betydelse måste därför tillmätas den inställning till planbeslui enligt byggnadslagstift­ningen som kan antas ligga bakom regleringen i 8 kap, RF.

Något uttryckligt besked på den punkten slår inte att finna i förarbetena till RF, Man får därför söka ledning i syftena bakom grundlagsreformen. En övergripande syfte var givetvis att skapa garantier för det demokratis­ka styrelseskicket samt att stärka och förankra folksiyrei genom all den praxis som vuxit fram bl. a. beträffande parlamentarismen gavs uttryck också i grundlagen. Detta kan sägas prägla även bestämmelserna om normgivningsmakten i 8 kap,

1809 års RF byggde på en uppdelning av statsmaktens funktioner. Den lagstiftande maklen utövades delvis gemensamt av riksdagen och Konung­en och delvis av Konungen ensam. Som ett resultat av den utveckling frän maktdelning till parlamentarism som växte fram genom konstitutionell praxis under 1809 års RF:s länga giltighetstid kom lagstiftningsiippgiften alt alltmer förskjutas i riktning mot riksdagen.

Den nya regeringsformen utgår frän grundsynen alt vad som skall beslu­tas av riksdagen är i första hand del som anses vara av särskilt stor


 


Prop. 1985/86: 1                                                                     90

regeringsformens normhegrepp

betydelse för medborgarna och för samhällslivet i övrigt. Folket bör med 4 Plansysiemets andra ord genom sina representanter fatta beslut om bl, a. de normer som förenlighet med föreskriver inskränkningar i n-.edborgarnas frihet eller rätt lill egendom. Ell kiav som utmärker rättsstaten är atl medborgarna skall behandlas normmässigt. Av det kravel följer all rältsregler skall vara generella, dvs. de skall rikta sig lill alla eller älminsione Ull en personkreis som inte är närmare bestämd. Riksdagen skall inte kunna gripa in i handläggningen av enskilda fall. Av flera skäl sattes vid tillkomsten av RF också en gräns Ibr miijiigheierna atl delegera normgivning från riksdagen. De bästa möjlighe­terna lill offentlig redovisning, öppen debatt och elt meningsutbyte ansågs ligga i riksdagsbehandlingen. Saken kan också uttryckas så all de mesl belydelsefulla poliliska beslulen skall fallas av det organ som bäst avspeg­lar opinionerna inom befolkningen. När en norm väl är utfärdad ankommer det pä domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ all tillämpa den i konkreta fall.

Del bör framhållas att det vid RF:s Ullkomsi ansågs atl den kompetens­fördelning beträffande normgivningsmakten som inom olika rättsområden hade utbildats i praxis ansågs vara i stort sett ändamålsenlig och att den därför kunde i huvudsak läggas lill grund för RF: s fördelning av normgiv-ningskompetensen. Avsikten var alltså inte alt normbegreppel skulle un­dergå några mer betydande förändringar genom RF: s införande (prop, 1973:90s, 203 f och 207, se även KU 1979/80: 50 s, 87),

Mol denna bakgrund är del knappast realistiskt att anta att avsikten kan ha varit all RF: s bestämmelser om normgivningsmakten skulle ha den konsekvensen att byggnadslagstiftningens sedan länge beprövade besluts­system - som genom del kommunala planmonopolet vilar pä den kommu­nala demokratins grund - skulle i vissa delar sättas ur spel och ersättas av en ordning där kommunala markanvändningsplaner skulle behöva beslutas av riksdagen. Den slutsats som ligger närmast till hands är alt planbeslui enligl dagens byggnadslagstiftning skall ses som en form av rättstillämp­ning, som enligt grundlagen inte är förbehållen riksdagen.

Denna uppfattning om planbeslutens karaktär kan anses bekräftad ge­nom att riksdagen beslutat anta prop, 1975/76: 112 med förslag till lag om kungörande av lagar och andra författningar, 1 sin anförande lill proposi­tionen (s,63fO diskuterade dåvarande justitieministern de gränsdrag­ningssvårigheter som möter i fall där en bindande föreskrift avser ett mycket litet lokall område, kanske bara en eller flera bestämda fastigheter. Han slog till en början fast att ett lokalt begränsat beslul hade karaktären av författning, om det helt eller främst riktar sig lill medborgama i gemen såsom exempelvis etl förbud att ta bort eller skada en växt av viss art där den vä.xer vilt. Däremot kunde den generella naturen starkt ifrågasättas när fräga var om lokall begränsade föreskrifter avsedda att begränsa hand­lingsfriheten för ägarna till vissa bestämda fasligheter eller vissa därmed jämförliga rättsinnehavare. Delta gällde även om föreskrifterna band inte


 


Prop. 1985/86:1                                                                     91

normbegrepp

bara den akluelle ägaren eller rättsinnehavaren ulan även framlida sådana, 4 Plansysieineis I enlighet härmed och med åbei-opande av den praxis som följts vid jörenlighei med tillämpningen av 3 8 andra styckel 2 förvaltningslagen (1971: 290) i ärenden regeringsformens om läsiställelse av delaljplan ansåg justitieministern att bl. a, beslut om bebyggelseplaner enligt byggnadslagstiftningen, beslut om förhud mot byg­gande, schaktning m, m, enligt samma lagstiftning och beslut om naturre­servat eller nalurvårdsområde enligl naturvårdslagen inte borde hänföras lill författning. Däremot borde föreskrifter som riktade sig lill jordägare eller liknande personkategorier inom elt slörre område, t, ex, etl län. anses ha sä generell karaktär att de borde bedömas höra till kategorin författning­ar.

Justitieministerns uttalanden lämnades ulan erinran av riksdagen (KU 1975/76:51. rskr 362).

Enligt min uppfattning finns det inte några helt nya element i PBL:s plansystem som kan medföra en principiellt ändrad syn på planbeslulens konstitutionella karaktär. Besluten måste alllsä betraktas antingen som förvaltningsbeslut (detaljplan och områdesbestämmelser) eller enbart som beslutsunderlag (översiktsplan) inför kommande rättstillämpning.

Beträffande detaljplaner är parallellen med dagens bebyggelseplaner helt klar. De är avsedda att omfatta lokalt begränsade områden och deras rättsverkningar träffar en bestämd personkreis. Inte heller blir fler perso­ner än i dag rent faktiskt berörda av planbesluten.

Skillnaderna mellan detaljplaner och områdesbestämmelser enligt PBL är helt marginella i fråga om regleringsmöjlighelerna. Områdesbestäm­melser kan visseriigen användas också för att avsätta mark som friluftsom­råden. Eftersom liknande beslul enligt naturvårdslagen anses vara förvalt­ningsbeslut, bör utan tvivel även områdesbestämmelser räknas lill samma kategori. Områdesbestämmelserna har stora likheter med dagens general­planer, som enligt min mening - med hänsyn till den utformning som de har fått i praktiken - måste anses vara förenliga med RF, Att områdesbe­stämmelser kan användas för att reglera markanvändningen inom områden av riksintresse förändrar givetvis inte bilden. Inte heller i dessa fall får områdesbestämmelserna läcka annat än begränsade områden. För atl del inie skall råda nägon tvekan om mina avsikter på den punkten anser jag att det av lagtexten tydligt bör framgå att områdesbestämmelser får antas för begränsade områden av kommunen. Del finns för övrigi inie nägot prak­tiskt behov av att med områdesbestämmelser skydda alla nationella intres­sen, eftersom skyddet följer direkt av lagbestämmelser,

I del nyss nämnda lagsiiftningsärendel om kungörandelagen behand­lades inte beslut av den karaktär som översiktsplanen har. Därför är det befogal alt jag närmare motiverar min ståndpunkt beträffande översikts­planen.

Jag vill till att börja med erinra om atl del i PBL föreskrivs bl, a, all byggnadsnämnden som en specialreglerad myndighet skall svara för hand-


 


Prop. 1985/86: 1                                                                     92

normhegrepp

läggningen av bygglovsarcnden. 1 PBL föruisälls vidare att kommunerna i 4 Plansysiemets ell slörre sammanhang skall utreda vilka allmänna intressen som bör förenlighet med hävdas bl, a, vid prövningen av bygglovsärenden och inom vilka olika regeringsformens områden som del finns skäl alt beakta dessa intressen. Den form som PBL tillhandahåller för delta är översiktsplanen. Den skall utgöra ell instrumeni för kommunfullmäklige alt på elt samlat säll uttrycka kommunens princi­piella uppfailning om vilka av de i lag angivna allmänna intressena som inom olika områden framstår som aktuella att vägas mot de enskilda intressena vid bl, a, tillståndsprövning. Delta syfte kunde lika väl uppnås genom alt fullmäktige i varje uppkommande ärende redovisade sina över­väganden i elt yttrande lill byggnadsnämnden. En sädan ordning torde vara helt invändningsfri från grundlagssynpunkl men är naturiigtvis av flera skal otänkbar. De praktiska olagenheterna skulle bli mycket stora och dessutom skulle kommunerna knappast kunna tillfredsställa kraven på enhetlighet, konsekvens och god framförhållning. Även lagrådet har som en av de förtjänstfulla nyheterna i reformen nämnt atl varje kommun åläggs alt ha en i lag reglerad översiktsplan som skall omfatta hela kom­munen och hållas aktuell.

Enligt den föreslagna laglexten har översiktsplanen en enda funktion, nämligen att utgöra ett underlag för kommande beslut, 1 beslämmelserna i 8 kap, om prövningsgrunder för bygglov har i enlighet härmed inte gjorts nägon anknytning till översiktsplanen. Den rättsliga grunden för prövning­en är uteslutande beslämmelserna i 2 och 3 kap, PBL saml beslämmelserna i naturresurslagen. Översiktsplanens funktion vid bygglovsprövningen är atl för skilda områden i kommunen närmare belysa de allmänna intressena och atl ange vad som för resp, område bör beakias till följd av de krav som i lag har bestämts av riksdagen. Rättsläget för den enskilde skulle alltså i själva verket kunna gestaltas pä precis samma sätt, även om inte översikts­planen fanns med i beslutssystemet, Detla styrker ytterligare min uppfatt­ning att översiktsplanen inie utgör en norm.

Lagrådels slutsats att planen - i vissa delar - i realiteten blir bindande för de tillämpande myndigheterna synes Ull en del grundas på ett exempel där utgångspunkten är att översiktsplanen inom etl visst område innefailar en avvägning av samtliga intressen, allmänna och enskilda, och entydigt anger fullmäktiges mening hur marken skall användas. Enligt lagrådet är del i ett sådant fall knappast tänkbart atl kommunstyrelsen eller byggnads­nämnden detaljplanerar området i strid mot planen eller att byggnads­nämnden beviljar etl bygglov som är oförenligt med planen.

Det kan till all börja med ifrågasaltas om del i prakUken kan vara sä atl samtliga enskilda intressen som kan uppkomma under planens gillighels-lid, är kända när planen upprällas. Dessa intressen växlar ofta "över liden", t. ex, pä grund av utvecklingen i kommunen eller helt enkelt pä grund av atl fastigheter byter ägare. När det gäller byggnadsnämndens och kommunstyrelsens bundenhet av översiktsplanen, hör det lill bilden all


 


Prop. 1985/86:1                                                                     93

regeringsformens normhegrepp

rätten att anta detaljplaner och omrädesbesiämmelser tillkommer fullmäk- 4 Plansysieineis lige, som har rätt all delegera vissa beslutsbefogenheter lill.kömmunstyrel- förenlighet med sen eller byggnadsnämnden. Frän konstitutionell synpunkt torde det inte finnas hinder för alt fullmäktige i sitt delegationsbeslut ger närmare före­skrifter till kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden om hur och under vilka förutsättningar den delegerade beslutanderätten fär användas. Be­stämmelserna i PBL utgör dock inte något hinder mol atl t, ex, byggnads­nämnden antar en delaljplan som strider mot översiktsplanen, om nämn­den finner all de allmänna lagreglerna om lämplig ulveckling i kommunen bör leda till detta. Det är tvärtom förutsatt alt så kan ske (5 kap. 11 8 första stycket i del remitterade förslaget).

En parallell Ull översiktsplanens riktlinjer är enligt min mening de rikt­linjer som konsumentverket utarbetar lill ledning för tillämpningen av konsumentkreditlagen. Vid sin granskning av förslaget lill konsumenikre-diilag framhöll lagrådel (prop. 1976/77:123 s,349fO att vid marknadsdom­stolens bedömning av konsumeniverkels riktlinjer blir del avgörande inie om avvikelse skett från riktlinjerna utan om näringsidkarens handlande strider mot lag,

1 sin ytlrande över PBL-förslaget anför lagrådel alt del ligger i sakens natur att en domstol vid en sädan bedömning står friare i förhållande till riktlinjerna än vad en kommunal nämnd gör i förhällande till översikts­planen. Enligt lagrådet blir planen till den del den innehåller bestämda och preciserade direktiv i realiteten bindande för de tillämpande myndigheter­na.

Jag kan inte ställa mig bakom ett sädanl betraktdsesäli. Genom de nyss älergivna beslämmelserna om översiktsplanen och genom beslutssyste­mels uppbyggnad i övrigt har de rättsliga relationerna mellan kommunfull­mäktige och de tillämpande myndigheterna bestämis på ett tydligt sätt. Lagrådet synes i sill resonemang utgå från att dessa myndigheter kan "uppfatta" relationerna till fullmäktige pä etl annat sätt än del som laglex­ten ger uttryck för. Ett sådant antagande utgör enligt min mening knappast någon hållbar grund för slutsatsen atl översiktsplanen i vissa situationer skulle vara bindande. Givetvis kan man inte bortse frän att det kommer att träffas avgöranden enligt PBL som av en eller annan anledning är felaktiga. Sådana avgöranden - t. ex, ett beslut varigenom byggnadsnämnden utan atl beakta det enskilda intresset avslår en ansökan om lov enbart med en hänvisning till översiktsplanens riktlinjer - kan emellertid rättas till av överinstanserna, Atl länsstyrelserna och regeringen - inte bara formellt utan även faktiskt - står fria gentemot kommunfullmäklige torde vara obestridligt.

Sammanfattningsvis anser jag således i motsats till lagrådel att del nu föreslagna plansystemei i alla delar är förenligt med beslämmelserna om lagar och andra föreskrifter i 8 kap, RF,


 


Prop. 1985/86:1                                                                  94

5    Lagtekniska frågor och lagstiftningens räckvidd Sammanfattning

o PBL föresläs iräda i kraft den I januari 1987 (s, 94)

o Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, bemyndi­gas alt meddela föreskrifter lill byggbestämmelserna i PBL (s. 98)

c Planer enligt PBL skall i första hand behandla bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt redovisa hushållningskraven inom mark- och vattenområden av riksintresse, 1 planerna kan emellertid även behandlas andra frågor om användning av mark och vallen. Planer­na skall påverka även lillätlighelsprövning enligt annan lagsliftning än PBL(s. 101).


5 Laglekniska frågor och lagslifl-ningcns räckvidd 5.1-5.2.1


5.1  PBL träder i kraft den 1 januari 1987

Mitt förslag: PBL föreslås träda i kraft den I januari 1987,

Jag nämnde inledningsvis att regeringen genom beslut den 13 december 1984 remitterade til! lagrådet bl, a. etl förslag som innebär att PBL skall träda i kraft den I januari 1986. Beslutet grundades på att en riksdagsbe­handling av PBL-förslaget skulle kunna slutföras under innevarande vår. Del saknas numera förutsätlningar för detta. Jag föreslär därför all PBL skall träda i kraft den 1 januari 1987. Det bör innebära att kommuner och statliga myndigheter, enskilda, sammanslutningar och andra i samhället som berörs av reformen ges god tid atl sätta sig in i den nya lagstiftningen, innan den träder i kraft.

5.2 SystemaUken i PBL

5.2.1 PBL:s disposition

Del jag hillills har nämni om reformbehoven och lagens inriktning inne­bär i korthet atl i PBL huvudsakligen bör tas in regler i följande avseenden.

1 lagen bör anges vissa materiella bestämmelser om innehällel i fysiska planer, eller med andra ord beslämmdser om förändring och bevarande av den fysiska miljön. Sådana bestämmelser behandlar alliså vad som fär beslutas enligl lagen, Eft nödvändigt komplement till denna lyp av besläm­mdser är en reglering av de inslrumenl med vilka man skall åstadkomma den önskade utvecklingen och en väl fungerande beslutsprocess. Jag tänker då på regler om de olika planlyperna, om avvägningen mellan olika anspråk och iniressen vid markanvändningsbeslulen och pä regler om förfarandet när sädana beslut skall fattas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                      95

5.2.1

Av stor betydelse blir hur gränsen dras i befogenhels- och ansvarsfrågor      5 Laglekniska mellan det allmänna och de enskilda inlressenlerna. Sedan denna gräns har     frågor och lagstift-dragits upp, behöver man lägga fast hur elt rationellt beslutsfattande skall      'J'>'_''"-' räckvidd komma till stånd frän samhällets sida, dvs. närmast hur befogenheterna skall fördelas mellan staten och kommunerna. I lagen måste anges inte bara vem som i sista hand skall besluta utan även hur besluten skall förberedas så atl planer verkligen kommer lill stånd när det behövs och alt delta sker på ell sätl som ger alla intressenler ell rimligt inflytande.

Den allmänna uppbyggnad av lagverket som utredningen har föreslagil anser jag vara i huvudsak ändamålsenlig. Lagrådet har fört fram en del förslag lill ändringar i dispositionen som jag ansluter mig till. Det innebär bl, a. att jag inte vidhåller förslaget att föra samman lagens kapitel i avdel­ningar enligt modellen i lagrådsremissen. Jag föreslår nu följande kapitelin­delning i PBL,

1  kap. Inledande bestämmelser

2  kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid

lokalisering av bebyggelse

3  kap. Krav pä byggnader m,m,

4  kap. Översiktsplan

5  kap. Detaljplan och områdesbestämmelser

6  kap. Plangenomförande

7  kap. Regionplanering

8  kap. Bygglov, rivningslov och marklov

9 kap. Byggnadsarbeten, tillsyn och besiktning
10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m, m,

12  kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m. m,

13  kap. Överklagande

14  kap. Skyldighet an lösa mark och utge ersättning

15  kap. Domstolsprövning m,m,

16  kap.  Bemyndiganden m, m,

17  kap. Övergångsbestämmelser Den mest framträdande skillnaden i förhällande till utredningens lagför­slag finns i de inledande kapitlen. 1 utredningsförslaget omfattar andra avdelningen fem kapitel, nämligen 2 kap, med allmänna riktlinjer för plan­läggning och tillståndsprövning, 3kap, om riksintressen, 4kap, med sär­skilda bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning, 5 kap, med särskil­da bestämmelser om placeringen inom tomt och utformningen av byggna­der m,m, saml 6 kap, med särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader, underhåll m. m.

Mänga remissinstanser har ställt sig frågande till det inbördes sambandet mellan dessa kapitel. Man har bl, a, hävdat att det förekommer mänga upprepningar och att en reglering med i stort sett samma innehåll borde kunna åstadkommas med hjälp av färre bestämmelser.

Kritiken är enligt min mening befogad och har - som framgår av vad jag


 


Prop. 1985/86:1                                                                      %

ningens räckvidd 5.2.1-5.2.2

nyss anförde - gett mig anledning all föreslå en annan kapilelindelning.      5 Laglekniska Jag vill i anslutning lill delta göra en del klarlägganden av bestämmelsernas      frågor och lagsiifi-funkiion och om samspelet mellan kapitlen.

Först vill jag erinra om atl de bestämmelser som utredningen log in i 3 kap, om riksintressen i stor utsträckning återfinns i det förslag lill NRL som regeringen remitterade till lagrådet den 6 december 1984, Nägon mot­svarighet till 3kap. i utredningsförslaget finns därför inte i del lagförslag som jag nu lägger fram,

5.2.2 Funktionen av 2 kap.

i 2 kap, föreslår jag en rad allmänna bestämmelser av övergripande natur. Syftet med dem är att ge vägledning i fråga om mål och inrikining vid bäde planläggning och prövning av lov, Beslämmelserna bör ses som ell uttryck för de samlade krav som statsmakterna riktar på kommunerna i samband med markanvändningsbeslulen. Beslämmelserna har sin motsva­righet i 9, 12 och 29 SS byggnadsstadgan. Tillämpningen av beslämmelser­na bör i hög grad vara en kommunal angelägenhet. Avsikten är atl del här skall finnas ell brett spelrum för lokala bedömningar.

Funktionen av bestämmelserna i 2 kap. kan också beskrivas på följande sätl. Jag föreslår, som tidigare har framgått, en lagfäst princip om atl mark som skall användas för bebyggelse först måste prövas vara lämplig från allmän synpunkl för detta ändamål. Den lämplighetsprövningen skall ske i förslå hand vid planläggning men kan även göras i samband med bygglovs­prövningen. Meningen är all 2 kap, skall läggas till grund för lämplighels­prövningen. J 2 kap, räknas alltså upp en rad allmänna intressen som skall beakias av kommunerna vid beslul om planläggning och prövning av lov. Jag kommer senare atl föreslå all en hänvisning till NRL skall tas in i 2 kap, Pä grund härav kommer även den lagen all utgöra en grund för beslul enligl PBL om planer och lov.

Planerna kan alltså sagas innebära en tolkning och precisering för olika delområden i kommunen av bestämmelserna i 2kap. och NRL, När det galler detaljplaner och områdesbestämmelser skall även en avvägning med eventuella motstående enskilda intressen göras. Översiktsplaner däremot beskriver enbari vilka allmänna intressen som finns i olika områden och ibland också hur starka dessa iniressen är. Någon avvägning mot enskilda intressen görs emellertid inte ( översiktsplanen. Det sker i slällel i de enskilda bygglovsärendena, varvid den rättsliga grunden för prövningen titesluiarde är bestämmelserna i 2 och 3 kap. PBL saml bestämmelserna i NRL,

Eftersom 2 kap, inverkar på planernas innehåll och planerna föreslås få viss betydelse för beslul även enligt annan markanvändningslagstifining, får 2 kap. - åtminstone de bestämmelser som ger kommunerna ledning vid bestämmandel av den lämpliga markanvändningen inom ett område - indi­rekt en viss effekt även utanför PBL:s ram.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     97

5.2.2-5.3.1

Vissa grundläggande bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning      5 Laglekniska bör också tas in i 2 kap. Dessa bestämmelser, som motsvarar 4 kap, i      frågor och lagsiifi-ulredningsförslagel, har samma allmänna karaktär som övriga nu föreslag-      n"i.i,t'Ms nnkvuld na bestämmelser i 2 kap. Genom att sammanföra de allmänna bestämmel­serna i ett kapitel undviks en del dubbleringar och systemet blir mera sammanhållet,

1 övrigt har 2 kap. den viktiga funktionen att del utgör en grund för länsstyrelsens synpunkter under samrådet. På det sattet blir bestämmel­serna i 2 kap, etl betydelsefullt slöd för den allmänna debatten i planfrågor. De kan alltså bidra till att stärka medborgarinflytandet.

5.2.3 Funktionen av 3 kap.

1 3kap,, som motsvarar 5 kap. och delar av 6kap, i utredningsförslaget, bör tas in de egenskapskrav som enligt statsmakterna skall ställas pä enskilda byggnader och andra anläggningar saml pä lomler och allmänna plalser. Del är enligt min mening naturligt atl bestämmelser av detla slag samlas i ett enda kapitel. Det blir tillämpligt när kommunen med slöd av 2 kap. har gjort de planmässiga övervägandena och funnit atl etl visst markområde är lämpat t, ex, för bebyggelse. Med stöd av 3 kap, avgörs därefter var de enskilda byggnaderna skall placeras i detalj och hur de skall estetiskt utformas och tekniskt utföras,

5.3 Förordning och myndighetsföreskrifter till PBL

5.3.1 Bestämmelser i regeringsjbrmen

Som jag tidigare har nämnt skall föreskrifter om förnällandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigi avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, med­delas genom lag (8 kap. 3 8 RF), Hit hör bl. a, betydande delar av den reglering som rör byggandet. Även föreskrifter om kommunernas befogen­heter och om deras åligganden kräver lagform.

Efter bemyndigande av riksdagen kan emellertid regeringen genom för­ordning meddela föreskrifter som avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Regeringen kan också bemyndigas att meddela föreskrifter i vissa angivna ämnen, bl, a, i fräga om utformning av byggnader, anlägg­ningar och bebyggelsemiljö (8 kap, 7 8 RF). Ett sädanl bemyndigande kan förenas med ett medgivande för regeringen att överlåta ät förvaltningsmyn­dighet eller kommun alt meddela bestämmelser i ämnei (8 kap. 11 5 RF).

Ulan särskilt bemyndigande kan regeringen - med vissa begränsningar - i förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet av lag, dels föreskrifter i sädana ämnen där regeringsformen inte primärt förbehåller riksdagen beslutanderätten. Regeringen får vidare i förordning överlåta ål underordnad myndighet all meddela bestämmelser i ämnet (8kap, 13 5 RF). 4    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1


98


 


Med föreskrifter om verkställighet av lag förstås i första hand tillämp­ningsföreskrifter av rent administrativ karaktär, 1 viss utsträckning torde regeringen emellertid, med stöd av sin behörighet att besluta verkställig-heisföreskrifter, kunna i materiellt hänseende "fylla ul" en lag. En förut­sättning för delta är dock alt den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad atl regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. 1 verkställighetsföreskriftens form får således inte beslutas om nägot som kan uppfattas som etl nyil åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som elt tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Del fär såle­des inte komma i fräga att riksd.agen beslutar mycket allmänt hållna lagreg­ler och att dessa sedan fylls ul och får sitt reella innehåll genom de verkställigheisföreskrifter som regeringen eller någon underlydande myn­dighet beslutarlse prop, 1973:90, s,211).


5 Laglekniska frågor och lagslijt-ningens räckvidd 5.3.1-5.3.2


5.3.2 Kompletterande föreskrifter

Mitt förslag: Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestäm­mer, bemyndigas alt meddela föreskrifter till byggbestämmelserna i PBL,

Helt naturligt finns del behov av föreskrifter i förordning eller myndig-hetsförfaltning som kompletterar bestämmelserna i PBL, I allt väsentligt är emellertid behovet av föreskrifter koncentrerat till byggsidan. Enligt min mening bör nämligen några föreskrifter inte utfärdas till 2 kap. med dess bestämmelser om allmänna intressen som skall beaktas vid planlägg­ning och vid lokalisering av bebyggelse. Även när det gäller övriga kapitel bedömer jag behovet av kompletterande föreskrifter som mycket begrän­sat. Frågan om sådana föreskrifter rör således i huvudsak enbart 3 kap, om krav på byggnader m,m,, 8kap, om bygglov, rivningslov och marklov, såvitt avser förfarandereglerna och 9 kap. om byggnadsarbeten, tillsyn och besiktning.

De krav som enligt dagens ordning skall ställas på byggnader m, m, finns som jag tidigare har nämnt i by.ggnadsstadgan. Flertalet av bestämmelser­na härom är förhållandevis detaljerade. Byggnadsstadgan kompletteras ändå av föreskrifter i Svensk byggnorm som utfärdas av statens planverk. Enligt 76 8 I mom. byggnadsstadgan fär planverket meddela föreskrifter om bl, a, konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar, om vilka bestämmelser finns i stadgan. Föreskrifter, som är av icke oväsentlig betydelse, skall dock för att bli gällande fastställas av regerinjen. Detsamma gäller i fråga om föreskrifter som av annan orsak är av större vikt. 1 76 § 2 mom. föreskrivs vidare atl planverket i anslutning till föreskrifterna ger exempel på lösningar och metoder som uppfyller kraven


 


Prop. 1985/86:1                                                                     99

i dessa och de allmänna råd i övrigi som behövs för tillämpningen av      5 Lagtekniska
byggnadsstadgan,
                                                                           frågor och lagstift-

5.3.2

Erfarenheterna visar enligt min mening all del särskill i fråga om byg- nmjens nicvu c gandel finns behov av en delaljbelonad reglering, Etl undanlagslösl krav på lagform framstår därför inte som ändamålsenligt. För den detaljbetona­de regleringen av byggandet torde det i många fall inte heller föreligga något egentligt behov av alt kräva riksdagens medverkan. Jag anser därför alt byggbeslämmelserna i PBL bör utformas så an de anger vilka grundläg­gande krav som gäller. Bestämmelserna bör inte vara sä detaljerade all de hindrar en anpassning till samhällsutvecklingen och lill förändrade ekono­miska förutsättningar eller nya tekniska lösningar, PBL kommer därmed inte alltid alt ge uttömmande svar på vilka krav som samhället ställer på enskilda byggnader, andra anläggningar eller tomter, Lagens bestämmel­ser kommer inte heller alt vara tillräckligt preciserade för alt alltid kunna Ullgodose att samhällets intentioner uppfylls, I praktiken är del dessutom ofta först i samband med utarbetandet av de närmare föreskrifterna som de ekonomiska konsekvenserna av en lagregel blir lydliga. Det är nämligen i detta skede som en avvägning mellan kostnad och kvalitet kan utföras på ett tillföriitligt sätt.

Därmed uppkommer frågan om enbart verkställighetsföreskrifter kan utgöra etl komplement till de allmänt hållna bestämmelserna i PBL. Som jag nyss nämnde fär i verkställighetsföreskrifternas form inte beslulas något som kan uppfattas som ett nytt åliggande för enskilda eller något som kan betraktas som elt Udigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Beträffande byggbestämmelserna ligger det i sakens natur att gränsen mänga gånger kan vara flytande mellan materiella bestämmelser och vad som är att anse som verkställigheisföre­skrifter. Regeringen torde visserligen inte helt sakna möjlighet att i materi­ellt hänseende fylla ul bestämmelsema i PBL genom verksiällighetsföre-skrifter. Utgångspunkten är emellertid att de lagbestämmelser som måste kompletteras med verksiällighetsföreskrifter inte fär tillföras något väsent­ligt nytt genom en verksiällighetsföreskrift, Mol denna bakgrund anser jag det nödvändigt atl regeringen får möjlighet att meddela även föreskrifter som inte är av ren verkställighelskaraktär.

Jag nämnde tidigare atl riksdagen kan bemyndiga regeringen atl meddela föreskrifter bl, a. om utformning av byggnader, anläggningar och bebyggel­semiljö. 1 sill av riksdagen godkända betänkande (KU 1975/76:56 s,4l) underströk konstilutionsutskotiet att riksdagen, när den utnyttjar denna delegalionsmöjlighei, kan och bör närmare precisera de befogenheter som regeringen skall erhålla. Utskottet framhöll vidare att det självfallet inte är meningen att delegeringen skall omfatta annat än befogenheter att meddela detaljbetonade föreskrifter. Jag vill framhålla alt denna delegationsmöj­lighet, som hittills inte har utnytljats. infördes just med tanke pä arbetet med den nya byggnadslagstiftningen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     100

ningens räckvidd 5.3.2-5.3.3

Jag föreslär nu att regeringen begär riksdagens bemyndigande all få 5 Laglekniska meddela de föreskrifter om krav på byggnader m, m. som utöver bestäm- .frågor och lagsiijt-melserna i 3 kap, behövs för en iämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar saml tomter och allmänna platser. Rege­ringen bör även begära ett motsvarande bemyndigande att meddela de föreskrifter som behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Bemyndigandena bör ge regeringen möjlighet all delegera befogenheten att meddela föreskrifter till underordnad myndighet. Jag återkommer till dessa frågor i specialmoUveringen (I6kap. I 8),

Dessutom bör regeringen få rätt all meddela föreskrifter i fräga om typgodkännande av byggprodukter m, m, och om avgifter för sådan verk­samhet. Även dessa frågor tar jag närmare upp i specialmotiveringen (l6kap,2och 3 58),

Slutligen bör regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om vissa avvikelser frän PBL i krig eller liknande situationer. Jag återkommer även till den frågan i specialmotiveringen (16kap. 48),

5.3.3 Svensk byggnorm

I anslutning lill PBL bör en ny Svensk byggnorm utarbetas. Regeringen har därför enligl beslul den 22 november 1984 uppdragit åt statens planverk atl lägga fram förslag lill de föreskrifter som - oavsett om de skall medde­las av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av planverket -kan behövas i anslutning till bestämmelserna i 3, 8 och 9 kap, samt 15 kap, 20 8 i del till lagrådet remitterade förslaget lill ny plan- och bygglag. Uppdraget är i fråga om 8 och 9 kap, begränsat till atl avse verkställighets-föreskrifter om förfarandet m, m,

Samlidigl med förslaget till föreskrifter skall planverket även redovisa förslag lill de allmänna råd som ar oundgängligen nödvändiga för förståel­sen av föreskrifterna eller som behövs för att byggnadsnämndernas be­dömningar skall bli lika i frågor där en sädan likformighet är väsentlig.

Reglerna skall utformas enkelt och tydligt och med beaktande av de riktlinjer för förenkling av myndigheternas regler som har angetts i prop, 1983/84: 119 (KU 25, rskr245).

Regeringsbeslutet vilar bl, a, på den grunden att det kan förutsättas att den tekniska kompetensen hos både de byggande och byggnadsnämnderna har ökat betydligt i förhållande till vad som gällde när den nuvarande byggnadslagstiftningen infördes. Samhällets reglering bör därför, enligt uppdragsmotiven, inriktas främst pä målen för byggandel och lämna störs­ta möjliga frihet i fräga om de medel och metoder som utnyttjas för atl förverkliga målen.

De föreskrifter som styr byggandet bör alltså så långt möjligt uttryckas som funktionskrav. Planverkets rådgivningsverksamhet bör riktas in på all pröva och värdera nya metoder och lösningar och att aktivt förmedla sina erfarenheter från detta arbete.


 


Prop. 1985/86:1


101


 


Inom översynsarbelet förutsätts vidare en noggrann prövning av beho­vet av tvingande regler inom de skilda områden där krav nu ställs i byggnadsstadgan eller Svensk byggnorm. Ett grundläggande mål är att kostnaderna i byggandet skall kunna sänkas utan några avgörande förlus­ter i välfärd, hälsa och säkerhet.

På grund av den betydelse som en byggnorm får för samhällsresursernas användning bör därför enligt min mening bestämmelserna i kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndighets rätt atl utfärda föreskrifter, anvis­ningar och råd, den s, k, begränsningskungörelsen, lillämpas även på före­skrifter och allmänna råd som meddelas lill PBL, Enligl kungörelsen skall som regel bl, a. ett normlorslags kostnadsmässiga konsekvenser utredas av myndigheten, som även skall höra företrädare för dem som kan förutses slutligt få bära de ökade kostnaderna för ändrade normer. Enligt min mening bör vidare gälla att föreskrifter i byggnormen som rör verksam­hetsområdet även för en annan myndighet än den som utarbetar föreskrif­terna skall meddelas efter samråd med den myndigheten.

Frånsett regeringens begäran om bemyndigande all meddela materiella bestämmelser innebär vad jag nu förordat inte några formella avvikelser frän dagens normgivningssystem på byggsidan.


5 Laglekniska frågor och lagstift­ningens räckvidd 5.3.3-5.4.1


5.4 PBL:s räckvidd

Min förslag: Planer enligt PBL skall i första hand behandla bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt redovisa hushäll-ningskraven inom mark- och vattenområden av riksintresse. I planerna kan emellertid även behandlas andra frågor om användning av mark och vatten. Planerna skall påverka även lillätlighelsprövning enligt annan markanvändningslagstiftning än PBL.

5.4.1 PBI:s planer reglerar I förslå hand bebyggelsen och markanvänd­ningen inom områden av riksintresse

PBL innehåller en reglering av förfarandet vid den kommunala planlägg­ningen. Den innehåller också de allmänna bestämmelser som statsmak­terna ställer sig bakom och som avses tjäna till vägledning för innehållet i planerna. Vidare finns det i PBL krav pä byggnaders och andra anläggning­ars placering, utformning och utförande i olika avseenden. Planerna får effekter i första hand för åtgärder som kräver lov enligl PBL, De får emellertid betydelse även för åtgärder för vilka lov inte behövs och som avser byggnader eller andra anläggningar saml tomter och allmänna plaiser. Inte heller dessa åtgärder får utföras i strid mot delaljplan eller områdesbestämmelser. Detta sammanhänger med all egenskapskraven i 3 kap, i princip gäller även för icke bygglovspliktiga åtgärder.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    102

5.4.1-5.4.1

Planer enligl PBL skall alltså i första hand behandla frågor om bebyggel-       5 Laglekniska se och därmed sammanhängande anordningar. Därutöver skall översikts-      .ftågor och lagsiiji-planen innehålla en redovisning av hushällningskraven inom mark- och       mngens rackvuld vallenområden av riksintresse. Något hinder för kommunerna att i över­siktsplanen behandla även markanvändningsfrägor i etl vidare perspektiv skall inte finnas. Det bör således vara möjligt all gå vidare på den väg som redan är anträdd i markdispositionsplaner och liknande och göra planen lill del dokument som visar kommunens uppfattning om markreservalioner för t.ex, vägar, ledningar, naturreservat, takter och gruvor. Planen får i sädana delar utgöra underlag för tillståndsprövning enligt olika specialla­gar,

5.4.2 PBL:s planer reglerar i vissa fall även vallenfrågor

Vattenplaneringsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1980:39 och 40) Vattenplanering föreslagit tre former för vattenplanering - vatlenöversikt. vattenhushållningsplan och valtenfördelningsförrätlning. En vattenöver­sikt bör enligt ulredningen finnas för varje kommun och täcka hela kom­munen. Översikten bör i enkel form redovisa tillgången pä vatten, använd­ningen, rådande och förväntade konflikter samt riktlinjer för den framtida vattenanvändningen. För områden - ett helt eller delar av etl avrinnings­område - med begränsade vattentillgångar och konkurrens om användning­en föreslås att regeringen får möjlighet atl föreskriva att berörda kom­muner skall upprätta en plan för hushållning med och fördelning av till­gångarna mellan olika iniressen, en s, k, vattenhushållningsplan. Genom en vattenfördelningsförrättning skall inom mindre områden med lokala konflikter vattnet kunna fördelas mellan ett antal intressenter.

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser delar utredningens uppfattning om behovet av vattenplanering. Flertalet remissinstanser till­styrker även de former för vattenplanering som avses med förslagen om vattenöversikt och vattenhushållningsplan. Några delar dock inte vaiien­planeringsuiredningens uppfattning atl valtenöversikten bör vara obligato­risk. Härvid åberopas framför allt hänsynen till kommunernas ekonomi. Flera remissinstanser, däribland naturvärdsverket och planverket, anser att vattenplanering bör helt integreras med annan fysisk planering och att vattenplaneringen därför inte bör utmynna i särskilda plandokument för vattenfrågorna utan kunna ske inom ramen för de planformer för markan­vändningen i övrigt som finns och kommer att finnas i byggnadslagstift­ningen. Flertalet remissinstanser tillstyrker även utredningens förslag till vattenfördelningsförrättning. Några remissinstanser är dock starkt kritiska till förslaget i denna del och pekar särskilt på svårigheterna att lagtekniskt placera in förrättningen i prövningssystemen i vattenlagen och miljö­skyddslagen.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för jordbruksdepartemen­tet framhålla följande. 1 likhet med vattenplaneringsulredningen och flerta-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    103

5.4.2

lel remissinstanser anser jag att vattenfrågor hittills har uppmärksammals i       5 Laglekniska alltför liten utsträckning i samhällsplaneringen. Jag finner det därt'ör ange-      frågor och lagsilfi-läget atl vattenfrågorna förs in pä etl mer aktivt sätl i denna planering,       "jy'"> räckvidd framför alll i den kommunala fysiska planeringen. Elt slörre hänsynstagan­de lill vallenfrägorna måste enligt min bedömning resultera i elt från resurssynpunkt bättre utnyttjande av vattnet saml minskade risker för konflikter mellan olika användningsändamål.

Enligt PBL skall kommunerna ha det huvudsakliga ansvaret för den fysiska planeringen. Eftersom vattnet utgör en del av den fysiska miljön, anser jag i likhet med vattenplaneringsulredningen och den övervägande delen av remissinstanserna att del är naturligt att kommunerna också fär del huvudsakliga ansvarei för vattenplaneringsfrågor. En förutsättning för att vattenfrågorna skall få önskvärd tyngd och allsidig behandling torde dessutom vara att de behandlas genom en planeringsverksamhet med tillräcklig politisk förankring.

Trots de skillnader i förutsättningar som i skilda hänseenden föreligger mellan vattenplanering och planering av markens användning, anser jag att man sä långt som möjligt bör försöka få till stånd en samordning av kommunernas olika planeringsfunktioner när det gäller den fysiska miljön. Härigenom kommer vattenfrågorna att kunna behandlas på ett likartat sätt som markfrågorna, och de ömsesidiga konsekvenserna av markanvänd­ningen och vattenanvändningen kommer lättare att kunna beaktas. Olika former av planering som bedrivs åtminstone delvis parallellt kan dessutom lätt försvära möjligheterna att fä den samlade bild av utvecklingen som planeringen är avsedd att ge. Därtill är det enligt min uppfattning rationellt och kostnadsbesparande att flertalet av de frågor som rör den fysiska miljön, i vilken jag inbegriper vattenmiljön, kan behandlas inom PBL:s plansystem.

Jag anser därför all man skall integrera vattenplaneringen med annan fysisk planering och sä långt som möjligt inordna den i PBL:s regelsystem. Jag bedömer atl denna lösning väl tillgodoser de syften som ligger bakom valtenplaneringsutredningens förslag till vattenöversikt och vattenhushåll­ningsplan.

När del gäller utredningens förslag lill vattenfördelningsförrättning an­ser jag atl förrättningar av detta slag inte har någon plats i PBL- systemet. De i nya vattenlagen intagna bestämmelserna om bevaltningssamfällighe-ter torde åtminstone delvis Ullgodose syftet med vattenfördelningsförrätt-ningar.

Jag avser senare (avsnitten 7 och 8) att återkomma med närmare förslag till PBL:s plansystem och jag kommer där också att redovisa hur jag ser på möjligheterna att låta planerna omfatta även kommunernas vattenområ­den.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    104

5 Laglekniska
5.4.3 Reglering av bebyggelse in. m. I naturvårdslagen och väglagen
     frågor och lagsiift-

Både naturvårdslagen (1964:822) och väglagen (1971:948) innehåller i       "ingens räckvidd

5 4 dag bestämmelser som reglerar bebyggelse m,m, PBL-utredningen har

föreslagil alt sirandskyddsbestämmelserna flyttas från naturvårdslagen lill PBL, Av detta följer lill en början att befogenheten atl utvidga eller inskränka strandskyddel generellt förs över från länsstyrelserna till kom­munerna. Vidare blir följden att byggnadsnämnden vid sin normala bygg­lovsprövning skall tillämpa även reglerna om strandskydd och alltså ha möjlighet att ge dispens från del förbud som ligger i sirandskyddsbestäm­melserna.

Jag har viss förståelse för tanken på etl enhetligt förfarande. Inte minst frän sökandens synpunkl är del naturliglvis en fördel atl ansökningen prövas ur alla aspekter av samma myndighet. Jag anser emellertid att allemansrätten, som ju ligger bakom strandskyddel, är en tillgång som del ligger i hela landels intresse att slå vakt omkring och att länsstyrelserna på del stora hela har skön denna uppgift mycket bra. Strandskyddet är numera ett begrepp som har vunnit insteg i det allmänna rättsmedvetandet. Enbart den åtgärden att flytta reglerna bort från naturvårdslagen skulle kunna uppfattas som en förändring av strandskyddets styrka. Delta skulle enligt min mening vara olyckligt. Jag anser således atl övervägande skäl talar för att sirandskyddsbestämmelserna skall vara kvar i naturvårdslagen och att länsstyrelsen i princip skall fatta beslut i strandskyddsfrågor. Den möjlighet att delegera beslutanderätten till kommunerna som finns redan i dag i naturvärdslagen bör behållas, 1 denna fråga har jag samrått med chefen för jordbruksdeparlemenvet.

Utredningen föreslog alt kommunerna skall ges möjlighet att inom ra­men för PBL upprätta markförordnanden, motsvarande dagens naturreser­vat, för att tillgodose friluftslivets intressen. Detta har väckt en viss re­misskritik, bl. a. frän naturvärdsverket och Svenska naturskyddsförening­en. Man kan sammanfalla kritiken på så sätl atl remissinstanserna finner del olämpligl atl dra upp en gräns mellan friluftslivels och den velenskapli-ga naturvårdens intressen, likaså mellan vilka frågor som skall vara en kommunal och vilka som skall vara en statlig angelägenhet. Man har också framhållit att det av PBL-utredningen föreslagna förbudet alt inrätta ett naturreservat för ett område med markförordnande skulle vara olämpligl bl.a, med hänsyn Ull de skillnader i motiv som kan ligga bakom valet av olika skyddsformer för ell vissl område.

Jag är beredd alt insiämma i denna kritik. Problemen kan naturligtvis lösas genom att möjligheterna inom PBL:s ram utvidgas att gälla även en del av de naturvårdsfrägor som kan regleras enligt naturvårdslagen. Denna lösning har förordats av bl, a, naturvårdsverket och planverket. En bällre och enklare lösning anser jag dock vara atl vidga kommunens möjligheter atl använda de medel som redan i dag finns i naturvårdslagen. Kommuner-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     105

na bör med andra ord ges möjlighel atl inrätta kommunala naturreservat      5 Laglekniska
och naturvärdsområden med stöd äv bestämmelserna i naturvårdslagen,
          J>'agor och lagsiiji-

Delta förslag innebär en väsentlig förändring i förhällande lill det remit- l"ft" ''" terade förslaget. Jag föreslog nämligen i lagrådsremissen alt områdesbe­stämmelser skall kunna användas för att avsätta mark som friluftsområden och alt marklovsplikt skall kunna införas så att kommunerna inom dessa områden kan pröva bl. a, ansökningar om trädfällning och skogsplanering. Tanken var - även om det inte tydligt framgår av förslaget (se dock lagrådsremissen s, 233) - att möjligheten att införa områdesbestämmelser av detta slag skulle vara begränsad till friluftsområden som utgör bebyggel­sekomplement, dvs, sädana som ligger i anslutning till bebyggelseomrä­den. Förslaget gick ut på att kommunen genom områdesbestämmelser skall kunna reglera marklovspliktiga åtgärder inom friluftsområden intill samma kvalifikationsgräns som gäller för staten vid förordnande om natur­vårdsområde enligt naturvårdslagen. Regleringen skulle med andra ord inte få vara så ingripande alt den pågående markanvändningen avsevärt försväras. Behövs en mer ingripande reglering skall kommunen kunna inrätta ett naturreservat för det aktuella friluftsområdet enligt det förslag till ändringar i naturvärdslagen som har remitterats till lagrådet genom beslut den 25 april 1985,

Vad jag föreslog beträffande PBL innebär en begränsning av de möjlig­heter att avsätta mark som friluftsområden som dagens byggnadslagstift­ning ger. Genom fastställda generalplaner kan ju markanvändningen be­stämmas lill friluftsliv (98 andra stycket BL), varvid bl, a, trädfällning inte får ske utan prövning av länsslyrelsen (17 8 BL), Genom fastställd general­plan kan regleringen av skogsbruket göras mer eller mindre ingripande. Inget hindrar dock att del meddelas föreskrifter som är så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller t,o. m, att synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet. För sådana fall finns regler om ersättning eller inlösen (22 8 BL), Det bör även framhållas att det i dagens ordning inte finns något krav på att dessa friluftsområden skall ha någon anknytning till bebyggelse.

Emellertid har det visat sig att den i lagrådsremissen föreslagna begräns­ningen av kommunernas regleringsmöjligheter har skapat oklarhet beträf­fande mina avsikter, bl, a. hos skogsintressenterna. För att syftet med regleringen skall framgå på ett tydligare sätt än i det remitterade förslaget har jag efter samråd med jordbruksministern funnit det vara en bättre lösning all kommunernas behov av att kunna skapa lokala friluftsområden tillgodoses genom en ändring i naturvårdslagen. Institutet naturvårdsområ­de i den lagen (19 8) har nämligen tillkommit bl, a, i syfte att möjliggöra för länsstyrelsen att skapa lokala friluftsområden. Jag återkommer till rege­ringen med förslag till denna ändring i samband med att jag lägger fram förslag till följdlagsliftning till bl. a, PBL. Ändringen bör innebära alt kommunerna med slöd av delegation frän länsstyrelserna skall kunna fatta


 


Prop. 1985/86:1                                                                     106

ningens räckvidd 5.4.3

beslut om inrättande av naturvärdsområden heh enligl de regler som redan      5 Lagtekniska gäller för länsstyrelsens beslut i sädana frågor. Detta innebär bl. a. alt      frågor och lagsiifi-regleringen av t, ex, plantering och avveckling inte får vara så ingripande all pågående markanvändning avsevärt försväras.

Denna lösning ligger väl i linje med del tidigare framlagda förslaget all kommunerna bör ges möjlighel atl iiiralia kommunala naturreservat med slöd av beslämmelserna i naturvårdslagen. Systematiskt hör ocksä dessa frågor bättre hemma i naturvärds- än i byggnadslagstiftningen. Ett vikiigi skäl som har bidragil lill min ändrade inställning är att man bör undvika alt skapa nya beslutsformer när det redan finns sådana för samma ändamål. Alt naturvårdsfrågorna samlas i naturvärdslagen i stället för att vara splitt­rade i flera lagar har också den fördelen alt man slipper ha flera lillsyns-och överprövningsmyndigheter. Den enskilda markägaren kan överklaga de kommunala beslulen till länsslyrelsen, Slalens kontrollmöjligheter när del gäller 1, ex, skogshushållningen blir fullgoda genom all systemet bygger pä delegation frän länsstyrelserna.

Gränsdragningen mellan PBL och naturvärdslagen vill jag i korthet ange på så sätl att områdesbestämmelser bör få användas av kommunen för erforderlig bebyggelsereglering, medan naturvårdslagens bestämmelser om nalurvårdsområde och naturreservat bör användas om kommunen vill avsätta mark för friluftsändamål.

1 väglagen finns flera bestämmelser som innebär förbud mot alt uppföra byggnader, sälla upp skyilar, ljusanordningar och liknande i närhelen av allmänna vägar.

PBL-ulredningen har vall att låta föreskrifterna om byggnader finnas kvar i väglagen men föreslagit att reglerna om skyltar, reklamanordningar och liknande skall upphävas och all sädana frågor i fortsättningen skall regleras endasi genom PBL. Utredningens förslag i den här delen har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Vägverket samt vissa länsstyrel­ser och vägförvaltningar anser emellertid att också beslämmelserna om skyltar bör behällas i väglagen. Kommunförbundet och några kommuner hävdar att även bestämmelserna om byggnader bör föras till PBL,

Enligt min mening finns det ingen anledning att ändra på de regler som gäller åtgärder inom ett vägområde, som väghållaren råder över med vägran. Det betyder ait t, ex, bestämmelserna i 48 8 med förbud i vissa fall atl uppföra byggnader inom vägområden bör vara kvar i väglagen. Beträf­fande tavlor, skyltar o,d. finner jag det inte sakligt motiverat att föra över tillståndsprövningen lill PBL. Med andra ord bör bestämmelserna i 45 och 4685 finnas kvar i väglagen. Det finns anledning atl se annorlunda pä byggnader och en rad andra anläggningar och anordningar som bör vara generellt prövningspliktiga enligt förslaget till PBL. När det gäller ansök­ningar om alt fä uppföra byggnader m.m. ankommer del enligt PBL pä byggnadsnämnderna atl göra en allsidig prövning av tillåtlighet och lokali­sering, där säledes även trafiksäkerhetsaspekter skall beaktas.  Mänga


 


Prop. 1985/86:1                                                                   107

5.4.3-5.4.4

kommuner är i dag väghållare enligt väglagen, och allmänt har kommuner-      5 Lagtekniska na god kunskap om trafik- ochlrafiksakerhelsfrägor. I ärenden hos bygg-      frågor och lagsiifi-nadsnämnden som kan beröra allmän väg är dessulom vägverkel sakägare      "'".'i 'äckvidd och kan bevaka att sådana frågor får en tillfredsställande lösning.

I översiktsplanen kommer säväl genomförda som planerade allmänna vägar atl vara redovisade. Jag ser del ocksä som självklart att kommuner­na i översiktsplanen redovisar de särskilda restriktioner i fråga om bebyg­gelse som bör gälla i anslutning lill allmänna vägar eller vägreserval. Om det behövs, kan översiktsplanens syfte säkerställas genom atl områdesbe­stämmelser anlas efter samråd med vägverkel.

Del finns enligl min mening inie nägon anledning att tro annat än atl vägverket fär gehör för sina synpunkter pä trafiksäkerhetsfrågor vid be­handlingen av översiktsplaner och områdesbestämmelser. Mot den här bakgrunden anser jag att utredningens skäl för att behålla dubbelprövning­en av nya byggnader och vissa anordningar inte är tillräckligi starka. Kraven i väglagen på tillstånd av länsslyrelsen för alt uppföra byggnader och andra anordningar intill eller i närhelen av allmänna vägar bör därför upphävas i den mån det råder bygglovsplikl enligt PBL, Jag har i denna fråga samrätt med chefen för kommunikalionsdepartemenlet. Jag återkom­mer till dessa frågor i milt blivande förslag till ändringar i annan lagstift­ning,

5.4.4 Duhbelprövning och enbari specialprövning

Jag har i övrigt inte för avsikt alt föreslå några stora förändringar av nu rådande förhållanden i fråga om samordningen mellan byggnadslagstift­ningen och annan lagstiftning. Det kommer alltså även i fortsättningen att finnas bäde markanvändningsätgärder som lillståndsprövas uteslutande enligt någon annan lag än PBL -1, ex, vägar - och byggnader som dubbel-prövas - t, ex, en industri som skall ha tillstånd enligt såväl byggnadslag­stiftningen som miljöskyddslagen.

Det bör redan här framhållas att varken en detaljplan eller etl bygglov avses innebära något slutligt besked från samhället om att det inte finns några hinder mot atl bygga eller vidta andra åtgärder. Trots atl etl tillstånd har meddelats enligl PBL, kan alltså ett projekt inte påbörias förrän sökan­den har inhämtat även andra behövliga tillstånd. Som ett exempel kan nämnas regleringen av fasta fornlämningar i fornminneslagen (1942:350), Det ligger pä sökanden att iaktta dessa regler, även om han har fått bygglov. En bestämmelse bör dock införas om all byggnadsnämnden som en serviceätgärd upplyser sökanden om de övriga tillstånd som eventuellt kan behövas.

Alt markanvändning alltså även i fortsättningen skall tillåtlighetsprövas enligl flera andra lagar, samtidigt som man vill låta planläggning enligt PBL få vissa verkningar på andra tillstånd, medför att en del ingrepp i andra lagar behöver göras. Som jag närmare kommer atl utveckla senare (avsnitt


 


Prop. 1985/86:1                                                                    108

ningens räckvidd 5.4.4-5.4.5

21) avser jag atl i annat sammanhang föreslå att det i en rad lagar som rör       5 Laglekniska markanvändningen införs ell krav pä alt planerna enligt PBL på vissa sätt      frågor ocli lagsiift-skall beakias vid tillsländsbesluien.

Den fulla räckvidden av planerna enligt PBL kommer således alt framgå inte enbari av PBL i sig utan även genom den reglering av kopplingen mellan planerna och en rad spedalförtätiningar som jag senare skall åter­komma lill regeringen med förslag om, 1 stora delar kommer denna regle­ring all slamma överens med vad som gäller i dag i fräga om sambandet mellan planer enligl byggnadslagen och specialförfatiningarna,

5.4.5 Planernas räckvidd

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört kan alltså konslateras att planbe­sluten enligt PBL får betydelse för följande slag av åtgärder:

1, Åtgärder som behöver lillståndsprövas uteslulande enligt PBL.

2, Åtgärder som behöver lillståndsprövas både enligt PBL och enligt
nägon speciallag, t, ex, uppförande av en industribyggnad som behöver
tillstånd enligl miljöskyddslagen. Även i dessa fall sker den planmässiga
bedömningen i samband med bygglovsprövningen.

3.    Åtgärder som skall prövas enbari enligt någon speciallag, t, ex, byggan­de av vägar. Här skall planerna på visst sätt beaktas vid tillståndspröv­ningen i enlighet med det förslag om följdlagsliftning till PBL som jag senare avser att lägga fram.

4.    Åtgärder för vilka tillstånd inte behövs vare sig enligt PBL eller enligt nägon speciallag och som avser byggnader eller andra anläggningar samt tomter och allmänna platser, Atl även sådana åtgärder skall vara planenliga innebär att det ankommer pä den som utför åtgärden att utan förhandsprövning följa planens reglering.


 


Prop. 1985/86:1


109


 


6    Principer för planläggning och prövning av bygglov m. m.

Sammanfattning

o PBL skall innehålla etl kapitel om de allmänna intressen som skall beakias vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse (s, 109)

o Kapitlet om allmänna intressen skall inledas med en grundläggande bestämmelse alt planläggning och beslut om lov skall främja en frän allmän synpunkt lämplig utveckling och skapa förutsätlningar för en god bostads-, arbels-, irafik- och fritidsmiljö (s. 111)

o Lagen om hushållning med naturresurser m,m, (NRL) skall tillämpas vid beslut enligt PBL (s, 113)

o På samma sätl som enligt dagens lagstiftning skall särskilda krav uppfyl­las för atl mark skall fä användas för bebyggelse. Vid lämplighetspröv­ningen skall bl, a, kommunalekonomiska bedömningar ges stor tyngd, Dessulom skall energifrågorna i större utsträckning än i dag beaktas vid lokalisering av bebyggelse (s, 115),


6 Principer för planläggning och prövning av bygg­lov m. m. 6.1


6.1 Behovet av bestämmelser om allmänna intressen vid markanvändnings­beslut enligt PBL

Min förslag: PBL skall innehålla ett kapitel om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse.

Som jag har anfört tidigare (avsnitt 3,2) bör PBL inriktas på kommuner­nas styrning av bebyggelseutvecklingen i vid mening. Jag har också fram­hållit att en grundläggande princip bör vara att mark skall prövas frän allmän synpunkt lämplig för ändamålet för att den skall få användas för bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt för vissa an­läggningar. Sådan prövning skall göras vid planläggning enligt PBL, Utan­för områden med detaljplan eller områdesbestämmelser och där delaljplan inte är en nödvändig förutsättning för lämplighetsbedömningen, sker den­na bedömning i samband med prövningen av ansökningar om bygglov eller förhandsbesked. Översiktsplanen utgör då etl planmässigt beslutsunder­lag,

1 likhet med vad som gäller i dagens byggnadslagstiftning bör således planmässiga överväganden föregå sådana förändringar av markens an­vändning som kan få betydelse för utvecklingen i det område som berörs av förändringen. Detta innebär i sig en garanti för att markanvändningsför­ändringar av betydelse föregås av noggranna överväganden om vad som är en frän allmän synpunkt lämplig utveckling,

I byggnadslagstiftningen har sedan lång tid ställts upp bestämmelser som skall gälla för planläggning och tillståndsprövning. 1 nuvarande lagstiftning


 


Prop. 1985/86:1                                                                    110

finns dessa bestämmelser främst i 9, 12 och 29 SS byggnadsstadgan. De       6 Principer Jör

ganska vida allmänna beslämmelserna i 98 om de krav som skall gälla för      planläggning och

planläggning ulgör den viktigasie grunden för prövning av markanvänd-      picm"' a\   }gg-

lor m. m. ningsförändringar. Dessa beslämmelser ligger lill grund säväl för dispens-       .

prövning av lälbebyggelse uianför delaljplan som för prövning av glesbe-

hyggelse och tätbebyggelse av mindre omfattning; man bmkar tala om atl

all prövning av bebyggelse sker på planmässiga grunder,

Enligl 98 första stycket byggnadsstadgan skall planläggning ske så att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig ulveckling inom det område som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn skall också tas lill förhållandena inom angränsande områden, liksom till den allmänna samfärdselns, energi­hushållningens, det millilära försvarels, civilförsvarets och andra för lan­det gemensamma behov,

1 paragrafens andra stycke har angetts ett antal faktorer som särskilt skall beaktas när mark skall exploateras.

Såväl bygglagutredningen sorn PBL-utredningen har föreslagit alt en blivande lag skall innehålla allmänna riktlinjer för planläggning och till­ståndsprövning. Båda utredningarnas förslag i de här avseendena utgår från nuvarande regler i 98 byggnadsstadgan. De föreslagna reglerna har emellertid getts en vidare syftning i fråga om synen på samhällsutbyggna-den och mer inriktats på resurshushållning, I PBL-utredningens förslag kan lagregleringen av riktlinjerna, i den fysiska riksplaneringen ses som etl utflöde av denna vidgade syn på samhällsutbyggnad och resurshushåll­ning,

PBL-utredningens förslag att ge beslämmelser som innehåller allmänna riktlinjer för planläggning och tillståndsprövning en sammanhållen central plats i lagen har inte mött några erinringar frän remissinstanserna. Där­emot har eftertVägats bättre belysning av vissa frågor som bör ligga till grund för planering och tillståndsprövning. Detta gäller bl, a, frågorna kring hushållning med naturresurser och en ekologisk grundsyn vid föränd­ringar av markanvändningen, hur energihushållningen skall beakias och kollektivtrafikfrägornas ställning vid överväganden om markanvändning­en. Många remissinstanser har även pekat pä atl frågan om en god social miljö bör få en mer framträdande plats.

I likhet med utredningarna anser jag atl PBL bör innehålla ell särskilt kapitel om vilka allmänna iniressen som skall beaktas vid markanvänd­ningsförändringar som regleras i PBL, Mot bakgrund av atl förändringar i princip skall föregås av planläggning, blir bestämmelserna i första hand att uppfatta som krav vid planläggning. Utredningen har ocksä föreslagit att kraven på en lämplig samhällsutveckling och en god miljö (2kap, 1 och 2 88) skall tillämpas enbart vid planläggning.

Lämpligheten av bebyggelse och tillståndspliktiga åtgärder i övrigi skall som jag nyss nämnde kunna bedömas i samband med prövningen av ansökningar om lov. Sådana enskilda lovärenden kan inte ses isolerat som


 


Prop. 1985/86:1                                                                    III

lov in. ni. 6.1-6.2.1

om de saknade belydelse för samhällsutvecklingen i stort.  Elt enskilt       6 Principer för bygglov, sen som enstaka beslut, piverkar kanske inte bebyggelsestruk-       planläggning ocli turen i kommunen, men sammantaget kan mänga enskilda bygglov fa      prövning av hygg-omfatlande konsekvenser. Jag anser därt"ör att bestämmelserna i kapitlet om allmänna intressen bör vara tillämpliga även pä enskilda ärenden, Alla åtgärder skall m, a, o, piövas utifrån planmässiga grunder.

Av naturliga skäl blir beslämmelser av delta slag allmänt hållna och kan synas svåra atl tillämpa i praktiken. Det är emellertid knappasl möjligl all i lagtexten ange de allmänna utgångspunkterna för planering och bebyggel­seutveckling pä etl mera preciserat sätt. Avsikten är ju all dessa utgångs­punkter skall läggas till grund för en planerad ulveckling som del ankom­mer på kommunens företrädare att besluta om. i första hand genom att anta planer som lägger fast den lokala tillämpningen av bestämmelserna, men också genom beslut i enskilda fall om bygglov och förhandsbesked. Del vore enligl min mening också olyckligt att genom bindande regler mera i detalj styra utvecklingen i kommunerna. Det kan därför knappast vara lämplig! att utfärda tillämpningsföreskrifter Ull bestämmelserna om plan­läggning. Däremot är det naturligtvis av stor betydelse att nya rön om planering kommer besluisfatlarna till del. Delta sker bäst genom att kom­munerna har tillgång lill välutbildad personal på planeringsområdet. Av stor betydelse är dessulom att ny kunskap sprids till kommunerna. De allmänna råd om planering som statens planverk utfärdar har här stor betydelse,

6.2 Allmänna intressen

6.2.1 En lämplig samhällsutveckling m. m.

Min förslag: Kapitlet om allmänna intressen skall inledas med en grundläggande bestämmelse att planläggning och beslul om lov skall främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling och skapa förutsätt­ningar för en god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö.

Byggnadsstadgans planformer och krav pä planläggning är inriktade på utvecklingen inom avgränsade bebyggelseomräden i kommunen. Utveck­lingen under 1970-lalet har visat ett behov av en tolalsyn på utvecklingen inom en kommun sä alt också glesbygdsfrågor behandlas i planeringen. Det är också mot den bakgrunden som jag har förordat att kommunerna skall ha en heltäckande översiktsplan för kommunen och atl den skall hållas aktuell.

1 likhet med PBL-utredningen anser jag att del i en bestämmelse bör slås fast alt planläggning skall främja en från allmän synpunkl lämplig utveck­ling. Mol bakgrund av att PBL i första hand är inriktad på bebyggelseut­vecklingen bör det också föreskrivas atl planläggningen enligt PBL skall ge


 


Prop. 1985/86:1                                                                    112

förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik-       6 Principer för
och ftilidsmiljö,
                                                                                 planläggning och

En bestämmelse om an planläggning skall främja en frän allmän syn- P'(>vning a\ ngg-punkl lämplig utveckling innebär bl, a. att långsiktiga och gemensamma (,2 1 intressen skall beaktas och tillvaratas. Enskilda intressen bör inte fä hindra en ulveckling som från allmän synpunkt bedöms vara betydelsefull. Av särskild vikt är att ekonomiskt svaga intressen beträffande markanvänd­ningen inte missgynnas i förhållande till exploateringsintressen som drivs av ekonomiskt starka grupper i samhället. Att planera för en lämplig ulveckling innebär att sammanjämkningar måste göras mellan intressen frän olika sektorer i samhället. Det är därför av särskild vikt alt den fysiska planeringen i kommunerna samordnas med annan planeringsverksamhet.

Det är naturligt att kommunerna i sin översiktliga planering tar ställning till de stora linjerna i kommunens bebyggelsestruktur. 1 det sammanhanget bör understrykas jämsiälldhetsfrågornas betydelse för bedömningen av en lämplig samhällsutveckling. En utspridd och i förhållande till arbetsmark­nader, kollektivtrafik och service illa lokaliserad bebyggelse kan avsevärt försvåra för kvinnor och män att på jämlika villkor förvärvsarbeta och delta i samhällslivet.

När jag nu förordar att i PBL skall tas in en bestämmelse om att planläggning skall skapa förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och frilidsmiljö, är det ett uttryck för atl dessa miljöaspekter och samordningen mellan dem är av särskild betydelse för den strävan i riktning mot goda sociala och jämlika levnadsvillkor som ulgör grunden för lagsUftningen.

1 fräga om vad som bör inrymmas i en från social synpunkt god miljö vill jag anknyta till följande uttalande av departementschefen i propositionen (1979/80: 1) om socialtjänsten:

Socialutredningen har föreslagit att socialtjänstens företrädare i sitt arbete med planeringsfrågorna för nya bostadsområden och vid sanering av gamla skall verka för att följande delmål uppfylls:

-    en allsidigt sammansatt social struktur;

-    en planering av närmiljön som främjar kontakt och gemenskap;

-    möjligheter till differentierade kultur- och fritidsaktiviteter för alla;

-    ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service;

-    en lokalisering av lämpliga arbetsplatser och andra verksamheter som bidrar till att ge bostadsområdena ett mångsidigt socialt liv;

-    väl utbyggda kollektiva resmöjligheter som tillgodoser även de handi­kappades behov;

-    ett bostadsutbud som tillgodoser också speciella sociala bostadsbehov i icke segregerade former;

-    offentliga platser och byggnader sä utformade att de blir tillgängliga för alla;

-    differentierade sysselsättnings- och utbildningsmöjligheter för grupper med behov av särskilda insatser;


 


Prop. 1985/86:1


113


 


- en aktiv konsumentverksamhet med inrikining i förslå hand på att stödja

resurssvaga grupper.

Jag ansluter mig till socialutredningens förslag till delmål, vilka har tillstyrkts praktiskt tagel enhälligt av remissinstanserna. - Enligt min mening svarar delmålen väl mol de krav som man bör ställa på en god bostadsmiljö för olika kategorier av boende.


6 Principer för planläggning och prövning av bygg­lov m.m. 6.2.1-6.2.2


För flertalet delmål som här ställts upp utgör PBL ett viktigt genomfö­randeinstrument. Jag kan helt ställa mig bakom de slrävanden som social­utredningens förslag innehåller och jag anser alt de uppställda delmålen kan utgöra grund för tillämpningen av den nu föreslagna bestämmelsen om att förutsättningar skall skapas för en god miljö.

1 detta sammanhang vill jag ocksä betona vikten av att bestående sam­verkansformer mellan berörda samhällsorgan utvecklas i enlighet med intentionerna bakom socialtjänstlagen (1980:620) och hälso- och sjuk­vårdslagen (1982:763). Enligt socialtjänstlagen (5 8) hör det till socialnämn­dens uppgifter att medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med bl, a, andra samhällsorgan främja goda miljöer i kommunen. Enligt hälso-och sjukvårdslagen (8 8) har landstingskommunen getts motsvarande an­svar att samverka med andra samhällsorgan.

6,2,2 Naturresurser m.m.

Milt förslag: Lagen om hushållning med naturresurser m, m, (NRL) skall tillämpas vid beslut enligt PBL,

För att man skall få till stånd den lämpliga samhällsutveckling som jag har talat om, är det av särskild vikt att behovet av en långsiktig hushållning med våra naturresurser beaktas vid beslut som rör markanvändning, PBL-utredningen hänförde den frågan till kravet på att planläggning skall främja en lämplig samhällsutveckling. Naturresurshushållning som krav för plan­läggning och tillståndsprövning enligt PBL behandlades ganska kortfattat av utredningen. Som jag nämnde tidigare har många remissinstanser efter­lyst en bredare belysning av hushållningsfrågorna.

Fysisk planläggning utgör ett viktigt led i tillämpningen av en naturre­surslag. Mitt förslag till PBL bygger på atl även NRL antas. Ett kapitel om krav på planläggning och tillståndsprövning enligt PBL bör innehålla en bestämmelse om att även NRL skall tillämpas.

Genom denna hänvisning till NRL kommer det att åligga kommunerna och deras byggnadsnämnder atl vid all planläggning och prövning av lov enligt PBL se till bl. a. alt områden av riksintresse används på etl lämpligt sätt. Åsidosätter en kommun detta, kan och bör staten ingripa mot kom­munen.

Hänvisningen innebär vidare att även de grundläggande hushållnings­kraven i lagen skall tillämpas vid planläggning och vid prövning av ansök-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     114

prövning av hvi;g-

lo\- III. III.

6.2.2

ningar om bygglov och förhandsbesked. Jag vill här kort erinra om vissa      6 PrinciperJor
inslag i det till lagrådet remitterade förslaget till NRL.
                        planläggning ocli

1 en inledande bestämmelse i förslaget lill NRL anges atl marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigi skall användas sä att en från ekologiska, sociala och samhällsekonomiska synpunklei' god hushållning främjas. Beslämmelserna i NRL syftar till all landels försörjning med naturresurser skall Iryggas, god natur- och kuluirmiljö bevaras saml etl ändamälsenligi samhällsbyggande främjas.

Markanvändningsfrågor utgör naturiigtvis ett centralt led i nalurresurs-hushällningen. Därför har i NRL lagils in grundläggande hushållningsbe-slämmdser som lill övervägande dd motsvarar 9 8 byggnadsstadgan och de nuvarande s.k. verksamhetsanknutna riktlinjerna i den fysiska rikspla­neringen, NRL innehåller därför bestämmelser om sådana intressen som det finns särskild anledning att värna om. Föreskrifter finns sålunda om hänsynstagande på olika sätt till de areella näringarnas intressen. Vidare finns bestämmelser om hänsyn lill naturvärdens, kuliurminnesvårdens och friluftslivets iniressen. Inom områden som av olika skäl är av riksintresse är skyddet särskill starkt.

Bestämmelsen i 9 8 byggnadsstadgan om alt mark skall användas fördel ändamål för vilket den är mest lämpad med hänsyn lill beskaffenhet, läge och föreliggande markanvändningsbehov är av sådan central belydelse för planläggning alt en motsvarighet bör tas in även i PBL,

NRL innehåller ocksä ett kapitel med särskilda hushällningsbestäm-melser för vissa områden i landel, som ersätter de s, k, geografiska riktlin­jerna i den fysiska riksplaneringen. Dessa områden är i sin helhet av riksintresse.

Vidare finns i NRL beslämmelser om förutsättningar för exploaterings-företag inom olika områden.

De krav som i nu redovisade avseenden kommer att tas in i NRL kommer säledes att få stor betydelse för planläggning och prövning av sädana exploateringsförelag som lovprövas enligt PBL,

En fråga som har aktualiserats efter del att lagrådsremissen beslutades angående PBL - främst med anledning av civilförsvarsstyrelsens remiss­yttrande över förslaget till NRL - är hur totalförsvarels iniressen skall vägas in dels vid ställningstaganden till lokaliseringen av ny bebyggelse och dels vid beslut som rör utformningen av bebyggelsemiljön inom områ­den som har befunnits lämpliga alt bebygga. Jag vill Ull en början erinra om alt kommunerna enligl beslut av riksdagen skall med början under budget­året 1984/85 ta över ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och för den planläggning i fred som hänger samman härmed (prop, 1981/82: 102 bil. 2, FöU 18, rskr374). Riksdagen beslöt vid 1982/83 års riksmöte att övergången till kommunal ledning och planlägg­ning skall genomföras under perioden 1984/85-1986/87 (prop. 1982/83: 100 bil,6,FöU9, rskr271),


 


Prop. 1985/86: 1


115


 


För att dessa riksdagsbeslut skall kunna genomföras har regeringen i prop, 1984/85:49 förelagt riksdagen förslag till bl. a. ändringar j civilförsvarsla­gen (1960: 74), som innebär att kommunerna skall upprätta och anta vissa planer däribland skyddsplaner. Bland de aspekter som skall belysas i skyddsplaner anges tillgången pä och behovet av skydd, de älgärder som behövs för omflyltning, ulrymning m, m, saml i vissa fall även behovel av skyddsrum med hänsyn till befintlig och planerad bebyggelse.

Del är naturiigtvis angeläget att kommunerna har möjlighet alt i den fysiska planeringen integrera sädana ställningstaganden som har kommit fram vid försvarsplaneringen i vid mening. Frän civilförsvarssynpunkt t. ex, finns det behov atl kunna påverka lokaliseringen så att bostäder och anläggningar inte uppförs i närheten av sådana verksamheter som bedöms kunna bli utsatta för angrepp i krig. Grunddokumentet för skyddsplanen är en skyddsanalys, som bl, a, beskriver var riskområden av olika slag finns. Denna analys bör ocksä kunna utgöra underlag för beslut om lokalisering i kommunernas fysiska planering.

De nu beskrivna försvarsintressena blir enligt min mening fullt tillgodo­sedda genom del förslag till PBL som jag nu lägger fram och förslaget till NRL, Jag nämnde tidigare atl PBL avses innehålla en bestämmelse om alt NRL skall lillämpas vid planläggning och vid beslul om bl. a, bygglov. Förslaget till NRL i sin tur innehåller en bestämmelse som innebär att mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret sä långt möjligl skall skyddas mol åtgärder som kan pätagligi motverka lolalförsva-rels intressen. Genom anknytningen mellan PBL och NRL blir del alllsä möjligt atl t, ex. förhindra ny bebyggelse i närheten av tänkbara bekämp­ningsmål.

Jag återkommer i det följande (avsnill 6,4) till frågan om civilförsvarels intressen i bebyggelsemiljön.


6 Principer för planläggning och prövning av bygg­lov m. ni. 6.2.2-6.3.1


6.3 Särskilda krav för att mark skall få användas för bebyggelse

Min förslag: På samma sätt som enligl dagens lagstiftning skall särskil­da krav uppfyllas för att mark skall fä användas för bebyggelse. Vid lämplighetsprövningen skall bl. a. kommunalekonomiska bedömningar ges stor tyngd. Dessulom skall energifrågorna i större utsträckning än i dag beaktas vid lokalisering av bebyggelse.

6.3.1 Koinmunalekonomiska frågor m. in.

1 9 8 andra styckel byggnadsstadgan finns angivna vissa speciella krav av teknisk och hygienisk natur som skall ställas pä mark som skall användas för bebyggelse. Sålunda föreskrivs allmänt att terräng och grundförhållan­dena skall vägas in vid prövningen av marks användning lill olika ändamål och atl mark inie får avses för bebyggelse om den inte ur sundhetssyn-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     116

lov in. in. 6.3.1-6.3.2

punkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna att ordna vatlenför-       6 Principer för
sörjning och avlopp, faran för vattenförorening eller eljest ur allmän syn-      planläggning och
punkt är lämpad för bebyggelseändamäl,
                                           prövning av hygg-

Som också har föreslagils av PBL-ulredningen bör PBL innehålla en bestämmelse som i stort sett motsvarar de nu redovisade kraven i bygg­nadsstadgan. Dessa krav kan sagas sammanfatta basförutsällningarna för marks användning för bebyggelse.

PBL-utredningens motiv lill bestämmelsen om de nu redovisade kraven har kritiserats av många remissinstanser, av vilka åtskilliga har framhållit att den enskildes skäl för att fä använda mark för bebyggelse har getts en alltför stark ställning. Flera remissinstanser anser att det av motiven bör framgå, att större hänsyn skall tas till kommunal- och samhällsekonomiska aspekter.

Jag delar uppfattningen all de kommunal- och samhällsekonomiska frå­gorna bör tillmätas stor betydelse när frågan om marks användning för bebyggelse skall avgöras, 1 värt samhälle är det en självklarhet all alla skall kunna komma i åtnjutande av samhällsservice av olika slag. Det är dä naturligt alt kommunerna som närmast ansvariga för samhällsservicen bör ha beslutanderätten om var man anser sig ha möjlighel att erbjuda sådan service.

Som jag tidigare har anfört bör bestämmelserna i kapitlet om allmänna iniressen lillämpas säväl vid planläggning som vid prövning av lov. Kom­munalekonomiska bedömningar kan på sä satt göras direkt i enskilda ärenden, vilket självfallet är nödvändigt med tanke bl, a, på vad jag nyss anförde (avsnitt 6,1) om den samlade effekten av många enskilda bygglov, som vart för sig kan ha marginell betydelse på t, ex, kommunalekonomin. Jag återkommer lill dessa frågor när jag närmare går in på bygglovspröv­ningen (avsnitt 12,2,5),

6.3.2 Energiförsörjning och energihushållning

När det galler bebyggelse och energianvändning har intresset varit i hög grad inriktat på teknik och utformning av byggnader, I 98 byggnadsstad­gan finns en föreskrift om alt tillbörlig hänsyn skall tas till energihushåll­ningens behov. Det är således möjligt att väga in energihushållning vid planläggning, PBL-utredningen har föreslagit att möjligheterna atl ordna bl, a, energiförsörjning särskilt skall beaktas vid planläggning och till­ståndsprövning.

Mänga remissinstanser anser att energihushållningsfrågorna har försum­mats i PBL-betänkandet,

Energifrågorna i gällande lagstiftning är i hög utsträckning inriktade pä byggnaders utformning och i viss mån på deras placering på tomten. Det finns enligt min mening anledning att ge ökad vikt åt energifrågorna vid lokaliseringsprövning av i första hand samlad bebyggelse. En möjlighel att väga in energifrågor även vid lokaliseringsprövning av enstaka byggnader bör emellertid också finnas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   117

Genom lagen (1977:439. ändrad senasl 1981:601) om kommunal energi-       6 Principer för

planering åläggs kommunerna etl planeringsansvar pä energiområdet. En-       planläggning och

ligt lagen skall kommunerna i sin planering främja hushållningen med       pnnning av   ygg-

                                 lov m. m.

energi och verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Kommunerna        j 7

åläggs också alt vid planeringen undersöka föruisältningarna att genom samarbete med annan kommun eller betydande intressent på energiområ­det gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Finns sådana förutsättningar skall de tas till vara i planeringen.

Vad kommunerna ålagts är således all inom ramen för den planering som de normalt bedriver ta särskild hänsyn till den aspekt som energihushåll­ningen och en säker och tillräcklig tillförsel av energi utgör.

Självklart bör PBL innehålla sådana bestämmelser all bebyggelse- och energiplaneringen kan samordnas. Att kommunerna i sin planläggning skall reservera mark för energianläggningar av olika slag följer av de allmänna utgångspunkterna för planläggning och bygglovsprövning, som jag tidigare har redogjort för. Det gäller exempelvis mark för olika typer av energiomvandlingsanläggningar, tänkbara lägen för vindkraftverk och vat­tenkraftverk liksom mark för ledningar etc. Jag anser dessutom att det i kapitlet om allmänna intressen bör finnas en särskild bestämmelse om atl byggnader och andra anläggningar, som för alt fungera tillfredsställande är beroende av energianvändning, skall lokaliseras sä atl energiförsörjnings-och energihushållningsfrågorna tillgodoses på etl lämpligt sätt.

En sådan bestämmelse bör leda till att energiförsörjningsfrågorna ges ökad tyngd i den fysiska planeringen. Valet av uppvärmningsform är en betydelsefull del av den energipolitiska planeringen. Del torde i framtiden bli nödvändigt att kommunerna för olika planområden med samlad bebyg­gelse tar ställning lill uppvärmningsformerna. Detta gäller även vid ändring av befintliga bebyggelseplaner för förtätning eller förnyelse av områdena. Lokaliseringen och även utformningen i stort av bebyggdeomräden har t, ex. stor betydelse för möjligheterna alt använda värmeverk för centrali­serad försörjning. Lokalisering och utformning har även stor betydelse när det gäller användning av centraliserade värmesystem i mindre, någoriunda täta bebyggelsegrupper.

En bestämmelse med det nu föreslagna innehållet bör också leda till att man, när lokalisering av bebyggelse prövas, tar ökad hänsyn till de klima­tologiska förhållandena. Man vet t, ex, i dag att energiförbrukningen i likadana hus kan skilja med 20 procent beroende på var husen ligger inom samma ort. En betydande forskning har gjorts och görs i fräga om lokalkli­matets betydelse för energihushållningen. Lika väl som landskapsstruk­turen i sig ger upphov till värmeöar och kalluftssjöar. kan nytillkommen, täi bebyggelse ge upphov till en värmeö. Del är av stor belydelse atl den forskning som görs på det här området las till vara i den fysiska planering­en.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    118


6.4 Bebyggelsemiljöns utformning

Beslämmelser om egenskaper hos bebyggelsemiljön finns på flera slällen

6 Principer jör planläggning och prövning av hygg-

i byggnadslagen och byggnadssitadgan (se t,ex, 5, 6, 9 och 25 85 BL saml 9,       - 12. 29, 38, 39, 46 och 53 85 BS), En del av bestämmelserna avser all planläggning, medan andra är kopplade till ett vissl planinslilui eller lar sikte enbart på byggnadslovsprövning. PBL-ulredningen har i sill förslag i 4 kap, tagit in särskilda bestämtnelser om bebyggelsemiljöns utformning.

Flera remissinstanser är emellertid starkt kritiska till utredningsförsla­get. De anser all de föreslagna särskilda beslämmelserna om bebyggelse­miljöns utformning i 4 kap, i flera avseenden är en upprepning av de allmänna riktlinjerna i 2 kap, i utredningsförslaget. Bestämmelserna anses dessutom vara alltför vaga, och definitioner, begrepp och formuleringar anses ibland vara oklara. Det finns dock remissinstanser som tillstyrker den helhetssyn som utredningsförslaget innehåller om bebyggelsemiljöns utformning.

Som jag återkommer till i del följande (avsnill 11) bör PBL innehålla ell särskilt kapitel (3 kap,) med bestämmelser om krav på byggnader m, m. De krav som där anges med avseende på de enskilda byggnaderna och på tomter och allmänna plalser motsvarar i stora delar de krav som enligt förslaget skulle kunna ställas på utformningen av bebyggelsen i dess hel­het.

Många av de krav som gäller i fråga om de enskilda byggnadernas egenskaper är avsedda att säkra att en byggnad kommer att fungera pä ett sätt som är lämpligt i förhällande till omgivningen och till behoven hos dem som bor eller arbetar inom området. Hur kraven skall tillämpas på den enskilda byggnaden blir beroende av en allmän lämplighelsbedömning, där också den omgivande bebyggelsens egenskaper las med i bedömningen. Sådana lämplighelsbedömningar förutsätts normall ske genom delaljplan eller områdesbestämmelser. Vid sin prövning av de krav som i samband med bygglov skall ställas på den enskilda byggnaden har byggnadsnämn­den att utgå frän de bestämmelser för bebyggelsen i området som anges i sädana plandokumenl,

Mol denna bakgrund är det enligt min mening nödvändigt att övergri­pande krav på bebyggelsemiljön tas in i 2 kap.

Huvudansvaret för utformningen av bebyggelsen ligger hos kommuner­na. En av PBL:s uppgifter är atl ge kommunerna de inslrumenl som behövs för atl styra utformningen av miljön, men ocksä atl ge de villkor som bör gälla i fräga om hur dessa inslrumenl används. De bestämmelser som rör kraven pä bebyggelsemiljön riktar sig i första hand till kommuner­na såsom ansvariga för den lokala fysiska planeringen. Kraven gäller emellertid även när någon - vare sig del är kommunerna eller annan -avser alt genomföra åtgärder som berör bebyggelsemiljön.

De grundläggande materiella kraven på egenskaper hos bebyggelsemil-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   119

jön bör vara generella i den meningen atl de skall iakitas bäde vid planlägg-       6 Principer för

prövning av bygg­lov m. III. 6.4

ning och vid prövning av enskilda'ärenden om lov. Bestämmelserna bör      planläggning och

vara tillämpliga såväl vid utformningen av ny bebyggelse som vid ändring

eller komplettering av befintliga bebyggelsemiljöer. De bör emellertid inte

kunna lillämpas annal än i områden med samlad bebyggelse. Del innebär

bl, a, alt bestämmelserna inte blir tillämpliga vid prövningen av lov lill

enstaka byggnader som inte placeras i anslutning till annan bebyggelse.

De aspekter beträlTande vilka del finns anledning att ställa krav inte bara pä de enskilda byggnaderna ulan även på utformningen av bebyggelsen som helhet bör enligl min mening anges genom en uppräkning direkt i lagen. Den bör avse vissa grundläggande krav pä säkerhet och skydd mot olyckshändelser, hushållningen med energi och vallen, anpassning Ull lokala klimat- och hygienibrhållanden, en tillfredsställande trafikförsörj­ning, tillgängligheten inom området, möjlighelerna till lek. motion och annan utevistelse samt tillgängen till samhällsservice och kommersiell service.

Med anledning av vad jag tidigare (avsnitt 6,2,2) anförde om totalförsva­rets intressen vill jag nu föreslå det tillägget i förhällande lill lagrädsremis­sen atl även behovel av sådana skyddsåtgärder som behövs med hänsyn till civilförsvaret skall beaktas vid bebyggelsemiljöns utformning.

Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen. Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen vill jag emellertid redan nu la upp frågan om kollektivtrafik.

Enligt min mening bör bestämmelserna om bebyggelsemiljön innebära bl, a, atl kommunerna skall göra en sammanvägd helhetsbedömning så att skilda trafikantgruppers behov beaktas. Del ligger då i sakens natur att kollektivtrafiken ges goda förutsättningar. Tillgängliga bedömningar tyder nämligen på att kollektivtrafiken framöver kommer atl öka i omfattning på bekostnad av biltrafiken. För att kommunerna skall kunna skapa förutsätt­ningar för en effektiv kollektivtrafik genom l,ex, en rationell linjesträck­ning med gena färdvägar krävs atl trafiken pä elt tidigt stadium beaktas i den fysiska planeringen. Lokaliseringen och utformningen av bostads-, service- och arbetsplatsomräden av desamma påverkar i hög grad kostna­derna för kollektivtrafiken.

Runt om i landel finns det exempel på bostadsområden där kollektivtra­fikintressena inte tillräckligt har beaktats. 1 studier som bl, a, genomförts med kollektivtrafikberedningens stöd har det konstaterats atl bristfällig samplanering med kollektivtrafikens företrädare lett till onödigt höga drift­kostnader för trafikförelagen.

Kommunerna har redan i dag möjligheter atl i början av planeringen av ell bostadsområde lägga upp en plan för genomförande och finansiering, Detla kan ske genom atl kommunerna genom exploateringsavtal eller genom särskilda investeringsbidrag frän t, ex, länshuvudmän täcker in hela investeringskostnaden eller delar av den för all Ullgodose kollektivtrafi-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    120

kens intressen. Enligt min mening bör fortsättningsvis samverkan med       6 Principer för

ansvariga organ för kollektivtrafiken inledas på ett tidigt stadium så att alla      planläggning och

förutsättningar och krav kan vägas samman, när kommunen gör sin hel-      P>o\ning av   ygg-

luv in. ni.
hetsbedömnmg av tratikförsörjningen för en visst område,
           >


 


Prop. 1985/86:1


121


 


7    Översiktsplan

Sammanfattning

o Byggnadslagens generalplan saml kommunöversikt, markdisposilions-plan, områdesplan och andra av dagens informella planer läggs lill grund för PBL:s översiktsplan. Den bör samordnas med andra planer och program som anger kommunens avsedda utveckling (s, 121)

o Översiktsplanen skall ange grunddragen i användningen av mark- och vattenområden i hela kommunen. Planen skall ange riktlinjer som under­lag för prövningen av lov lill bebyggelse och annan markanvändning. Planen skall ocksä redovisa hur kommunen avser alt tillgodose riks­intressen enligt NRL (s, 124)

o Översiktsplanen innefattar bäde helhetsöverblick och fördjupade rikt­linjer för avgränsade områden. Planen består av en särskild handling och en eller flera kartor. Till planen skall höra en beskrivning, dar bl, a, motiven till planen skall redovisas. Planen skall antas av kommunfull­mäklige (s, 129)

o När översiktsplanen upprättas eller ändras skall kommunen samråda med bl, a, länsstyrelsen och andra intressenter. Samrådet syftar lill utbyte av information och synpunkter under pågående planarbele och har stor betydelse för all fördjupa den lokala demokratin. Resulialet av samrådet skall redovisas i en samrådsredogörelse (s. 135)

o Länsstyrelsen skall under samrådet ge råd om planens utformning samt verka för att områden av riksintresse fär en lämplig användning och för atl mellankommunala intressen tillgodoses. Styrelsen skall ocksä sam­ordna statliga myndigheters synpunkter på förslaget och ta till vara statens intressen. Vid utställningen skall länsstyrelsen redovisa sina kvarstående synpunkter i ett granskningsyttrande som skall fogas till planen (s, 138),


7 Översiktsplan 7.1


1.1  Översiktsplanens syfte och funktion I den samlade kommunala plane­ringen

Min förslag: Byggnadslagens generalplan samt kommunöversiki, markdispositionsplan, områdesplan och andra av dagens informella planer läggs till grund för PBL:s översiktsplan. Den bör samordnas med andra planer och program som anger kommunens avsedda ulveckling.

Jag har nyss redovisat plansystemets uppbyggnad (avsnilt 3,1 och 3.2) och de allmänna beslämmelser som jag anser skall läggas till grund för planläggningen (avsnill 6). Jag skall här la upp den närmare innebörden av dessa förslag.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                    122

Dagens informella översiklliga planer lagreglcras                                7 Översiktsplan

7.1

För alt ange grunddragen i markens användning m. m. anvisar byggnads-lagen institutet generalplan. Planen kan antas av kommunen som riktlinjer för den närmare planläggningen och, om kommunen begär det, fastställas av länsstyrelsen, varigenom planen fär vissa rättsverkningar.

Jag har förut sagt alt del i den praktiska planeringen har utvecklats översiktliga planformer vid sidan av reglerna i byggnadslagen. Del finns hos dessa planer några gemensamma drag. De uttrycker alla riktlinjer för en lämplig utveckling av markanvändning, byggande eller den fysiska miljön i övrigi. De handläggs i de flesta fall också enligt reglerna för antagen generalplan när det gäller samråd, utställning och anlagande av kommunfullmäklige.

PBL-utredningen har särskill framhållit all en starkt ökad vikt måste läggas vid den översiktliga planeringen för all kraven pä kvalitet och effektivitet skall kunna tillgodoses. 1 princip bör enligt ulredningen alla övergripande bedömningar göras vid översiktlig planering eller rnoi bak­grund av en översiktlig plan.

Jag delar utredningens uppfattning. En effektiv översikllig planering är också nödvändig, om kommunerna skall kunna följa de allmänna krav som jag har föreslagil att staten skall ställa upp genom PBL. I likhet med Ulredningen har jag valt alt ta fasta på de gemensamma egenskaperna hos dagens översiktsplaner för en lagreglering i PBL, Dessa egenskaper är all de

ö är fysiska planer, dvs, rör markanvändning och utformning av miljön o är strategiska, programmässiga och anger riktlinjer för kommande plan­läggning och tillståndsprövning utan alt de har bindande verkan för eftertöljande beslul c handläggs i öppna och ordnade former med full insyn för berörda intres­senter samt o antas av kommunfullmäktige.

Markens användning och riktlinjer för bebyggelseutvecklingen har stor betydelse för olika verksamheters funktion och möjligheter att utvecklas. Ju härdare marken utnyttjas eller belastas med miljöstörningar, desto färre och dyrare blir vanligen möjligheterna att förändra markanvändningen, Beslul om markens användning måste som jag tidigare framhållit (avsnitt 6,2,1) alltid fattas med hänsyn till vad som på läng sikt bedöms vara från allmän synpunkt lämpligt. Jag föreslår av bl, a, dessa skäl att kommunerna åläggs all bedriva en översiktlig fysisk planering och all denna skall kom­ma till uttryck i en översiktsplan. Planen bör ha de huvudsakliga egenska­per som jag nyss angav.

Benämningen översiktsplan ger enligt min mening en klar upplysning om planens karaktär. Jag ansluter mig på denna punkl till den uppfattning som har framförts av Tekniska nomeaklaturcentralen. Därmed blir PBL:s kom­munala planformer enkelt och pedagogiskt benämnda översiktsplan och detaljplan.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   123

Överslklsplanens syfte                                                                     7 Översiktsplan

När del gäller behovel och inriktningen av översiktsplanen kan jag helt - ställa mig bakom utredningens förslag. Översiktsplanen bör således be­handla de långsiktiga, strategiska frågorna för markanvändning och byg­gande och närmast vara av programmässig och vägledande art. Planens uppgift bör vara alt ge en samlad information om hur kommunfullmäktige anser alt bestämmelserna i 2 kap. om allmänna iniressen i princip bör tillgodoses inom kommunen. För att den frän allmän synpunkl lämpliga utvecklingen skall kunna bedömas fordras en helhetssyn på markanvänd­nings- och bebyggelsefrägorna som endasi kan uppnås i översiktsplanens form. Planen bör därior vara ett viktigt inslrumenl för kommunen all omsätta sitt politiska program i riktlinjer för planläggning och tillkomsten av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Med riktlinjer avser jag här rekommendationer som kan bilda underlag för senare beslut, I likhet med utredningen föreslär jag vidare alt översiktsplanen skall vara det medel som används för alt redovisa hur kommunen för sin del avser att tillgodose riksintressena vid efterkommande planläggning och prövning av lov. En översiktlig planläggning av här beskriven art är ocksä en förutsäll­ning för att statens inflytande på detaljplanernas utformning skall kunna begränsas. Självfallet måste en sådan planläggning ske i öppna och demo­kratiska former.

Översiktsplanens syften anser jag sålunda i korthet bör vara all med ledning av PBL:s beslämmelser om allmmänna intressen ange grunddragen i användningen av mark- och vattenområden samt rikt­linjer för bebyggelseutvecklingen som en del i och en fömlsätlning för den övergripande, långsiktiga kommunplaneringen atl redovisa behandlingen av områden som är av riksintresse - särskilt som grund för samråd mellan staten och kommunen om markanvänd­ningen och tillståndsprövningen alt där det behövs ge närmare riktlinjer för kommande planläggning, be­byggelseutveckling och andra miljöförändringar an ge kommuninvånare, sakägare och andra intressenter information om markanvändningen i stort samt inriktningen för avsedda miljöföränd­ringar, 1 PBL bör alltså tas in beslämmelser om en sådan översiktlig planlägg­ning. För alt svara mot de nyss angivna syftena ligger del i sakens natur att översiktsplanen mäsle svara mot kommunens rådande uppfattning, dvs, planen måste vara aktuell, Elt förhällande som inie är så vanligt att det behöver lagfästas är översiktsplanens följsamhet lill en regionplan. Enligt min mening följer del av kravet atl översiktsplanen skall hållas aktuell all kommunen inom skälig tid måste redovisa hur riktlinjerna i regionplanen skall tillgodoses. Eftersom kommunen har haft möjlighet atl följa region-planearbetet, bör en redovisning av dess konsekvenser för den egna över­siktsplanen normalt kunna ske inom elt år.


 


Prop. 1985/86:1


124


 


Översiktsplanens lilläinpningsområde hesläiiis yllersl av bcstuiniuclserna i 2kap.

De allmänna bestämmelsernas uppbyggnad ger som jag sagi tidigare allsidiga utgångspunkter att lägga till grund för översiktsplanen. Bestäm­melserna får naturiigtvis olika styrka i olika delar av landet beroende på skilda lokala förutsättningar. Del ar meningen alt dessa skilda förutsätt­ningar skall komma till uttryck i översiktsplanen. Bestämmelserna syftar lill alt kommunen skall lägga övergripande sociala, ekonomiska och natur­ligtvis fysiska aspekter till grund för planens utformning.

Översiktsplanen bör med andra ord samordnas med andra övergripande program och planer inom kommunen. Jag tänker då främst pä de sociala programmen för bostadsförsörjning, utbildning, barntillsyn, äldreomsorg och social omvårdnad. Likaså är del viktigt all de kommunala ambitioner­na när det gäller markpolitik, energihushållning, varuförsörjning och tra­fikförsörjning beaktas och fär genomslagskraft i den fysiska översikts­planen. Som en gemensam grund ligger naturligtvis de lokala förhållandena i fräga om kvinnors och mäns sysselsättning, om näringsliv och, som en följd av det, skattekraften och den kommunala ekonomin, 1 denna samord­ningsprocess skall översiktsplanen behandla mark- och vallenresurserna och bebyggelsefrågorna i vid mening.'

Del är nödvändigl att anlägga ett brett perspektiv på användningen av mark och vatten för atl lämpliga avvägningar och prioriteringar skall kunna göras inom ramen för en helhetssyn. Planen bör däriör grundas pä en sammanställning av de anspråk och intressen som finns på såväl bevarande som förändring av markanvändning och miljö. Vidare bör som underlag för planen uppgifter sammanställas om de områden som är av riksintresse om länsplaneringen och om andra statliga riktlinjer av betydelse för kommu­nens översiktliga planering.


7 Översiktsplan 7.1-7.2


7.2 Översiktsplanens innehåll

Milt förslag: Översiktsplanen skall ange grunddragen i användningen av mark- och vattenområden i hela kommunen. Planen skall ge rikt­linjer som underlag för prövningen av lov till bebyggelse och annan markanvändning. Planen skall ocksä redovisa hur kommunen avser all tillgodose riksintressen enligt NRL,

Bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar

1 översiktsplanen skall kommunen alltid behandla de fiågor som direkt har anknytning till de primära kommunala angelägenheterna. Enligt gällan­de byggnadslag är planläggningen avgränsad till främst mark för bebyggel­se, friluftsliv, viktigare trafikleder och andra allmänna plalser. Även annan markanvändning kan emellertid behandlas, framför alll sådan som har


 


Prop. 1985/86:1                                                                   125

anknylning till lälorlsfunklioner eller friluftsliv. Detta bör gälla även fort-       7 Översiktsplan
sältningsvis,
                            .    .                                                '■■

Jag kommer senare att föreslå all skyldigheien an söka lov utökas i PBL till alt omfatta även andra anläggningar än byggnader, såsom idrotts- och fritidsanläggningar, bergrum, tunnlar m,m. Avsikten är all utöka den kommunala tillsynen över sädana förändringar i markanvändningen som behöver prövas från planmässiga utgångspunkter eller med hänsyn till anläggningarnas miljöpåverkan, I de avseenden som anläggningar av den här typen har betydelse för den långsiktiga markanvändningen i kom­munen skall de givetvis också behandlas i översiktsplanen.

Naturresurser och hushållning med mark och vallen

Den kommunala planeringen har i ökad utsträckning tagit upp frågor om naturresurser och hushällningsaspekter när det gäller natur- och kulturmil­jön. Skälen till delta är flera. Jag har tidigare nämnt den fysiska riksplane­ringen som i mycket hög grad handlat just om sädana frågor. Planeringen för rekreation och friluftsliv har utvecklats. Brist på vissa naturresurser, som l, ex. vatten och grus. har ställt krav på planering för hushållning.

På senare är har energiförsörjningsfrågor aktualiserat en diskussion om övergång till inhemska energiresurser och utnyttjande av lokala energikäl­lor. Delta är frågor som i hög grad berör naturresursernas användning. Omsorgen om sysselsättningen på landsbygden berör ocksä de långsiktiga produktionsmöjligheterna i jord- och skogsbruket. Det finns alltså klara motiv till atl kommunerna ägnat större uppmärksamhet åt mark och vatten som långsiktig produktionsresurs.

Som jag tidigare har föreslagit bör bland beslämmelserna i 2 kap, las in en föreskrift om alt NRL skall tillämpas vid planläggning och beslul om lov enligl PBL. Kommunens översiktsplan måste därför utformas med beak­tande av de naturresurs- och hushällningsaspekter som kommer lill ullryck i den lagen.

Vallenanvändning

Mänga beslul om markanvändning påverkar i hög grad de framtida möjligheterna all uinyltja vattenområden eller grundvaitentillgängar för olika ändamål. Omvänt kan ibland ulnyltjandei av ett vattenområde eller en grundvatientillgång medföra begränsningar i möjlighelerna att utnyttja omgivande mark. En vallenanvändning kan ocksä till följd av dess inver­kan på kvantiteten eller kvalilen omöjliggöra eller i vart fall begränsa vattnets användning för etl annal ändamål. Med hänsyn lill bl,a, denna ömsesidiga påverkan mellan mark- och vatlenanvändning är det väsentligt atl man i planeringen gör klart för sig vilket beroende som i del särskilda fallet finns mellan mark- och vattenanvändning. En konsekvens härav är atl planeringen av mark och planeringen av vallen inie bör ses som av varandra oberoende uppgifter. Planeringen av mark och vatten måste i


 


Prop. 1985/86:1                                                                    126

stället så långt som möjligt integreras och arbetet hela tiden bedrivas sä atl       7 Översiktsplan de förutsättningar och begränsningar kan beaktas som föranleds av denna       ' ' ömsesidiga påverkan. Del förefaller mig däiför praktiskt och lämpligt att översiktsplanen ocksä skall omfatta användningen av vattenområdena i kommunen.

Som jag tidigare framhöll (avsnitt 5,4,2) bör huvudparten av de frågor som enligt vattenplaneringsutredningen (SOU 1980:39 och 40) skulle be­handlas i en särskild s,k. vatlenöversikt kunna behandlas i kommunens översiktsplan, Planarbetel bör allså även omfatta vattenområdena. Del kan ske på i princip samma säll som för markområdena. Det innebär att en redovisning vid behov skall kunna ske av tillgängen på ytvatten och dess kvalitet, de intressen som gör anspråk på vattnet samt konflikter dem emellan. Vidare bör översiktsplanen kunna ge de riktlinjer för prioritering och avstämning mellan skilda intressen som förhållandena kräver. Jag vill dock peka på att det ofta kan krävas mellankommunal samverkan när ett sammanhängande vattensystem behandlas. På ett likartat sätt skall havs­områden kunna behandlas i översiktsplanen. Effekten av översiktsplanens innehåll i dessa avseenden återkommer jag till i det följande (avsnitt 21),

Riktlinjer för prövning av bebyggelse in. m.

Översiktsplanen bör således ange de stora dragen i användningen av mark- och vattenområden saml rikllinjer för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Riktlinjerna skall naturligtvis avspegla hur en lämplig utveckling i dessa avseenden bör se ut. Grundinställningen bör dä vara att översiktsplanens riktlinjer ger vägledning ät verkställande organ och enskilda om hur kom­munen bedömer den från allmän synpunkl lämpliga utvecklingen. Planen bör alltså ge generella råd och konkreta ulgångspunkler för dem som har att pä olika sätt se till att de allmänna intressena i 2 kap, tillgodoses,

I vissa områden måste riktlinjerna för att trygga en lämplig användning i ett visst avseende innebära etl ställningstagande för restriktioner i utnytt­jandet i andra avseenden. Del är bl. a, konflikter av detta slag som en demokratiskt förankrad planläggning är till för an lösa. Sålunda kan t, ex, restriktioner mot enskilt byggande vara motiverade i områden som reser­veras för framtida angelägna samhällsändamål eller i områden där miljö­störningar gör atl bebyggelse är olämplig eller skulle äventyra verksam­heter i grannskapet. En långsiktig hushållning med produktionsresurser kan just föranleda ett ställningstagande för restriktiva riktlinjer i översikts­planen. Jag återkommer i specialmotiveringen (8 kap, 12 8) med exempel på hur olika riktlinjer i översiktsplanen kan inverka på tillståndsprövnin­gen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    127

Områden av riksintresse                                                                  7 Översiktsplan

Jag nämnde nyss atl de hänsynsregler m, m, som gäller hushållning med naiurresurser skall lillämpas vid kommunens planläggning och prövning av lov. De uppgifter som kommunerna hillills har löst med hjälp av kommun­översikter, markdispositionsplaner och omrädesplaner, nämligen all ge riktlinjer för hur kommunen avser atl slå vakt om en lämplig slå vakt om en lämplig användning av områden av riksintresse, anser jag skall tillhöra översiktsplanens obligatoriska del, Detla bör därför komma lill uttryck genom en särskild bestämmelse i PBL.

Ulredningsförslagel, som har en liknande inrikining, har mön remisskri­tik från framför allt statligt håll där man hävdar all marköversikten inte kan eller bör göras så delaljerad alt riksintressena kan belysas tillräckligt tydligt. Det förslag till översiktsplan som jag nu lägger fram ger kommuner­na goda möjligheter atl redovisa och beakta dessa iniressen med den grad av precision som förhållandena i varje särskilt fall kräver. Samtidigt vill jag dock framhålla att de statliga organen inte bör ställa långtgående krav på detaljerade redovisningar i översiktsplanen för att de skall kunna ta ställ­ning lill behandlingen av de områden som är av riksintresse. Planeringsin­satsen måste anpassas till styrkan av det aktuella intresset, till de hoi som föreligger, kommunens planeringsresurser och övriga omsländigheler, Detla är särskilt angelägel när den förslå översiklsplanen upprättas och när nytillkommande nationella intressen behandlas.

Översiktsplan skall jlnnas för hela kommunen, men rikllinjer behövs inie öveialli

Kravet atl översiktsplan skall finnas för hela kommunens yta är en följd av bestämmelsen om att all bebyggelse m.m. i princip skall prövas vara lämplig från allmän synpunkt. Givelvis avser jag inte med den bestämmel­sen att kommunen i förväg måste uttrycka en uppfattning om alla länkbara och mer eller mindre realistiska önskemål om ändrad eller bevarad an­vändning av mark och vallen som kan göra sig gällande inom olika delar av kommunen. Som utredningen har konstaterat finns i de flesta kommuner områden där inga särskilda planeringsöverväganden av långsiktig art behö­ver göras och där heller inga riktlinjer behövs. Av planen bör det framgå i vilka delar av kommunen denna situation råder. Det är av stor vikt för översiktsplanens tydlighet både vad gäller dess behandling av de områden som är av riksintressen och dess informationsvärde för allmänheten.

Utredningen har föreslagil all, om det inte har angetts hur ett visst område skall användas, betydande förändringar av markens användning inte skall få ske inom området. Syftet med en sädan bestämmelse är all marköversikten skall hållas aktuell och behandla alla slörre förändringar av markanvändningen. Flera remissinstanser har reagerat negativt pä den­na bestämmelse. Den anses ge elt alltför läst hierarkiskt system samt medföra onödigt stort administrativt arbete för att ta ställning till en kanske


 


Prop. 1985/86:1                                                                    128

i och för sig angelägen och lämplig användning som aktualiseras med korl       7 Översiktsplan
varsel,
                                                                                             7,2

Även jag anser del angelägel alt plansystemet inte uppfattas som ell hinder utan snarare som en hjälp att fä fram bästa möjliga beslutsunderlag för ställningstaganden till aktuella markanvändningsfrägor. Med den ställ­ning som jag vill ge översiktsplanen är det givetvis nödvändigl all dess rikllinjer fullföljs eller ändras i de former som PBL föreskriver. Som jag senare ålerkommer lill har emellertid samhällsintressena och de strukturel­la aspekterna olika vikt i skilda delar av en kommun, 1 översiktsplanen skall de viktigasie och kända inlressena behandlas. De kommer då all beröra vissa delar i kommunen och omläiias av olika rikllinjer, I sädana områden som inte omfattas av några riktlinjer måste prövningen av nya önskemål ske utan del underlag som finns beträffande den allmänna lämp­ligheten inom områden, som omfattas av konkreta och välgrundade mål och rikllinjer. Jag anser således atl PBL inte skall innehålla nägon spärre­gel av den art som ulredningen har föreslagil. Den här frågan har ocksä samband med översiktsplanens rättsliga status, dess redovisning och kra­vet pä aktualitet. Jag återkommer snart till dessa frågor.

Utvecklad kommunöversiki räcker som översiktsplan

En utgångspunkt för mina förslag är atl kommunerna i sin översiktliga planläggning enligl PBL bör kunna i stor utsträckning bygga vidare på del planmaterial som redan finns. Alltför höga krav bör inte ställas i del inledande skedet.

En del kommuner har påbörjat en revidering av sin kommunöversiki med elt ökat inslag av markanvändningsstudier som underlag. Denna dd av översiktsplanen - den långsiktiga markanvändningen - är enligt min uppfattning del mest krävande arbetet med den första översiktsplanen. 1 det längre perspektivet finns del många osäkra faktorer alt beakta i plane­ringen. Osäkerheten minskar enligt min mening inte behovet av planering, snarare tvärtom. Alternativa studier finns ofta ocksä i form av omrädes­planer och andra översiktliga planuiredningar. Jag ar medvelen om atl en del frågor till en början kan få en ganska schematisk behandling i översikls­planen, I de flesta fall bör det emellertid vara tillräckligt all lägga kommun­översikten och aktuella områdesplaner till grund för översiktsplanen.

En hel del kommuner har ocksä på försök studerat vattenfrågorna. En mer systematisk sådan försöksplanering pågår bl,a. med slöd av havsre-sursdelegalionen. Även på delta område finns det ell vissl planmaterial som kan bilda utgångspunkt för översiktsplanen.

Jag kommer senare (avsnitt 19,5,1) atl föreslå en övergångsbestämmelse som innebär all kommunerna före den Ijanuari 1990 skall ha antagit sin översiktsplan. Under tiden fram till dess fär kommunerna tillfälle atl i samlad form överväga sill översiktliga planmaterial. Mänga av de plando­kumenl som finns kan fortfarande anses gälla och de bör ganska lätt kunna


 


Prop. 1985/86:1


129


 


sammanställas och kompletteras på elt sädanl sätt atl kommunen fär en översiktsplan. Denna bedömning bygger pä min kännedom om all kommu­nerna redan i dag bedriver en konlinuerlig fysisk översikisplanering som i siora delar uppfyller de krav som slälls i PBL.

En del remissinslanser befarar all en marköversikl enligl utredningens förslag blir för omfatlande och ambitiös saml alt insatserna inie skulle svara mol nyttan, Pä den punkten vill jag framhålla att översiktsplanen självklart skall utformas utifrån de olika uppgifter som skall tillgodoses med planen. Jag förutsätter all dessa - liksom i dagens planering -varierar avsevärt mellan olika kommuner med skiftande planeringsbehov och resurser. Enligt min mening bör planens innehåll av den anledningen inte delaljregleras i PBL, Därigenom bör del finnas goda möjligheter lill en successiv förbättring av planläggningens arbetsmetoder och planernas in­nehåll, I detla ligger all kraven på den första översiklsplanen i kommunen inte bör slällas för högl.


7 Översiktsplan 7.2-7.3


7.3 Översiktsplanens redovisning och handläggning

Min förslag: Översiklsplanen innefailar bäde helhelsöverblick och för­djupade rikllinjer för avgränsade områden. Planen beslår av en särskild handling av en eller flera kartor. Till planen skall höra en beskrivning, där bl. a, motiven lill planen skall redovisas. Planen skall anlas av kommunfullmäklige.

Redovisning och förjäranderegler skall garantera inforination och möjlig­het alt påverka planulformiiingen

Den fråga som har avgörande belydelse när man bestämmer hur ingåen­de man behöver reglera förfarandet vid planläggningen är vilka olika intressen som gör sig gällande i beslutsprocessen och som kräver ett skydd i form av lagstiftning.

Om man ser jnbart till kommunens eget intresse av all på lämpligt sätt skaffa sig elt allsidigt och användbart beslutsunderlag, finns del knappast någon anledning alls till lagreglering av redovisningen eller förfarandet. Det kan förutsättas alt kommunerna ändå genom sin förvaltning inhämtar den kunskap som anses behövlig och utför den granskning och värdering av olika alternativ som leder till ett politiskt beslul.

Här som i andra planläggningssammanhang finns del dock intressenter utanför den kommunala organisationen som måste kunna föra fram sina synpunkter. Givetvis kommer detla som regel att kunna ske p°i elt helt informellt säll. men möjligheten atl utöva inflytande anser jag i likhet med utredningen ändå i sista hand mäsle garanteras genom riiltsregler. En av anledningarna lill all det mäste skapas en formaliserad behandlingsproce­dur är att kravet pä medborgarinflylande skall tillgodoses. En annan lika 5    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr /


 


Prop. 1985/86:1                                                                     130

viktig anledning är att det mäste beredas formella möjligheter till avstäm-       7 Översiktsplan

ning mellan statliga m,fl, scktorintressen och kommunens intentioner,      "-

Länsslyrelsen mäste kunna bevaka hur områden av riksintresse avses bli

behandlade i den kommunala planeringen. Även grannkommuner kan ha

synpunkter som mäste fä komma fram i sammanhanget. Vid utformningen

av bestämmelser om förfarandet anser jag alt de nu angivna intressenterna

mäsle garanteras insyn och påverkan genom en lagreglering.

Utredningens förslag lill områdesplan

Som utredningen har påpekat kan markanvändningen behöva studeras mer ingående i vissa delar av kommunen vid marköversiktens utformning. Detta kan t. ex. gälla tätorter, förändrings- eller förnyelseomräden, beva­randeområden, friluftsområden eller områden för större anläggningar av strukturell betydelse. Det kan också gälla studier av alternativ markan­vändning i samband med de mer strategiska ulvecklingsbeslulen,

Ulredningen har föreslagil områdesplan som ett medel för kommunen atl detaljera ("förtala, fördjupa") marköversikien som allemativ till alt göra motsvarande ändring av marköversikien. Förslaget ger helt enkelt valfrihet alt använda tvä på del hela taget likvärdiga planformer.

Områdesplanen har föreslagits i systemet bl, a, för att den är en i prakti­ken vanligen förekommande informell planiyp. Utredningen har ansett det angeläget all skapa regler för medborgarinflytande även för denna plan­form. Områdesplanen skall också enligt ulredningen kunna användas som dokument för uppgörelser mellan staten och kommunen när det gäller behandlingen av områden av riksintresse och mellankommunala frågor. Planen har dock inie getts någon formell verkan pä tillståndsprövningen vare sig enligt PBL eller enligt annan lagstiftning. Enligt ulredningsförsla­gel medför en områdesplan att länsstyrelsen inom fem är inte skall kunna ifrågasätta kommunens beslut att fullfölja områdesplanens intentioner.

Remissinstanserna är myckel delade i fråga om utredningens förslag till en sädan områdesplan. En grupp anser verkningarna vara för svaga för atl motivera en lagreglering. Man anser att del finns andra och för medbor­garna viktigare frågor (service, barntillsyn, äldreomsorg etc) där det vore mer angeläget med ett lagreglerat inflytande. Man anser att områdesplanen skall behällas som ett informellt och obundet samrådsinstrumenl. Den andra gruppen hävdar att områdesplanen är den viktigasie och mest kon­kreta planeringsformen för samordning och medborgarinflytande. Man anser atl lagregleringen bör slärkas och all planen skall tilläggas slörre verkningar.

Översiktsplanen läcker de uppgifter som utredningen föreslagil för mark-översik' och områdesplan

För egen del finner jag skälen vara svaga att som särskild planform lagreglera områdesplanen i PBL, Jag ser del pä följande sätt.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                   131

1  praxis har omrädesplaner visat sig vara en användbar och ibland       7 Översikisplaii

7.3

nödvändig insats för all ge underlag för en fortsalt detaljplanering. Även i andra sammanhang har områdesplanen varil användbar för all ge underlag för vidare beslut om slörre bevarande-, förnyelse- eller förändringsomrä-den där älgärder kan förvarnas inom de närmaste åren.

Den översiklliga planeringen bedrivs i själva verkel pä flera nivåer inom varje kommun. Viss planläggning sker med hela kommunen som utgångs-punkl. Del gäller t. ex. kommunöversikterna, planläggning av lälorlsslruk-luren, kommunikationsnäten och vissa lokaliseringsfrägor. I särskild form planläggs ofta de större täiorlerna. Här kan del dels gälla översikter över hela tätorten för atl klariägga utbyggnadsriktning, omvandlingsomräden eller försörjning med service. Denna nivå motsvaras av byggnadslagens generalplan. För de områden där större förändringar avses, t, ex, en ny stadsdel eller en större hamnutbyggnad, görs vanligen en områdes- eller dispositionsplan. Därefter tar detaljplanen vid. Del kan alllsä röra sig om upp till fyra olika skalor pä planläggningsuppgiflerna.

En sådan arbetsmetod anser jag kan vara både riktig och lämplig, 1 själva verkel behövs den ömsesidiga påverkan som finns mellan nivåerna för alt åstadkomma en realistisk och bra planutformning. Att bedöma helheten mot delarna och atl dra nytta av delstudierna för helheten bör enligl min uppfattning kunna ge etl bra beslutsunderlag. Jag är alltså inte emot en sädan arbelsteknik. Av skäl som jag nyss har redovisat finns del emellertid inte anledning att som särskilda planformer lagreglera alla dessa typer av planer i PBL,

Av min redogörelse följer att översiktsplanen utgörs av de aktuella översiklliga fysiska planerna, alltså bäde för helhet och delområden. Mitt förslag innebär i formell mening alt planer för delområden skall betraktas som ändringar av den för kommunen gällande översiktsplanen. På detta säll kan erforderliga nyanseringar göras av föreslagen markanvändning och rikllinjer inom begränsade områden. Den av mig föreslagna översikls­planen anser jag på detla sätt väl fyller de uppgifter som omrädesplanen enligl utredningsförslaget skall tillgodose. Därmed kan också plansystemei förenklas, vilket är av stort pedagogiskt och prakiiskl värde. Man kommer ifrån utredningens syslem med två olika planformer för samma syften.

Lagrådel (yttrandet s,43f) har ansett det önskvärt att jag klargör min inställning till frågan om kommunernas möjligheter att anta informella planer vid sidan av PBL- systemet, I den frågan vill jag helt korl konstalera all behovel av sådana planer framdeles lorde bli myckel lilei på grund av översiktsplanens flexibiliiei, Nägot förbud mol att informella planer ular-belas och anlas kan självfallel inie föreskrivas i lagen. Del värde som underiag vid fortsalla beslut som sådana planer fär måste dock bli ytterst begränsat.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                    132

Aktiuilileteii kräver periodisk saminanslällniiig oc/i avvägning i helhels-       j Översiktsplan
perspektiv
                                                                                         y j

Sedan den första översiklsplanen har anlagils kommer säväl utveckling­en som poliliska ambitioner att sialla krav pä förändringar av planen. Jag Ibrutsäller alt översiktsplanen pä det sällcl successivt kommer all revide­ras och förändras. Vanligtvis kommer revideringen all beröra endasi en begränsad del av kommunen. En sädan revidering bör givetvis slå i sam­klang med en för kommunen god helheislösning. Del ligger ocksä i kom­munens eget intresse. För atl säkerställa atl del sker anser jag emellertid att en uttrycklig bestämmelse bör tas in om atl kommunen vid utställning av sädanl ändringsförslag skall redovisa i vad män ändringen har betydelse tor andra delar av kommunen.

Efter några är har översiklsplanen reviderats för sä mänga områden all det kan vara sväri alt fä en samlad upplänning om hur kommunens utveck­ling ler sig. Detta är enligl min uppfattning till nackdel bäde för kommu­nens egna organ och för allmänheten, näringslivet och de statliga organ som vill ta del av den information och vägledning som översiktsplanen avses ge. Det kan dä vara skäl alt sammanställa och komplettera tillgäng­ligt material lill en kommuntäckande redovisning och ett förnyat antagande av kommunen. Beroende på de lokala förhållandena kan detta behov uppstå olika snabbi och lör olika stora delar av kommunen. Jag anser inte atl det behövs nägra särskilda bestämmelser om hur ofta sådana redovis­ningar bör ske. Ett riktmärke kan vara två mandatperioder, dvs, efter sex är, vilket lorde motsvara den tid som de nuvarande kommunöversikterna har ansetts vara aktuella.

Grunddragen i markens användning kan redovisas schemaliskl

Angivelsen av markens användning bör i översiktsplanen givetvis vara ganska schematisk. Del är viktigt att egenskapen av översiktsplan renodlas sä att det just är överblicken över de slörre sammanhangen, den långsik­liga strukturen, som redovisas i planen. Det hindrar inte alt ändamålet ibland kan vara precist både till innehåll och avgränsning. Ofta lorde slora områden emellertid kunna anges med den användning som marken faktiskt har, om det inte finns nägot speciellt allmänt intresse som gör sig gällande inom området. Av planen bör emellertid framgå om den avser o större förändring av markanvändningen o ett aktivt bevarande av befintliga förhållanden o en gradvis förändring och förnyelse i huvudsak inom ramen för den

markanvändning som redan etablerats o ett område av strategisk belydelse för den framtida bebyggelseutveck­lingen där handlingsfriheten skall behällas eller o att den markanvändning som pågår kan fortgå i stort sett oförändrad därför att det inte finns några uttalade allmänna intressen. Utredningens lagförslag innehåller en uttrycklig bestämmelse om en


 


Prop. 1985/86:1                                                                   133

sådan indelning av redovisningen av markanvändningen. Enligt förslaget 7 Översiktsplan skall dessutom redovisningen av förändrad markanvändning delas upp i '•-' vad som är nära förestående och vad som avser rikllinjer i ell långsikligl perspektiv. Några remissinstanser har pålalat svårigheten med all avgrän­sa områden enligl utredningens förslag. För egen del anser jag atl det är viktigt alt översiktsplanen hälls principiell i sin redovisning och inte tyngs med detaljer, Etl sådant synsätt torde också ha legat bakom utredningens förslag. Det kan emellertid onödigt försvära en lämplig ulveckling av översiktsplanens redovisningsformer, om man lagreglerar innehållet på det säll ulredningen föreslär. Jag förordar därför en mer generellt utformad bestämmelse om redovisning av översiktsplanens innehåll.

Beslut som har fattats i annan ordning kan redovisas i översiklsplanen

En hel del bestämmelser i och beslut som har fatlats enligt annan lagsliftning kan ha väsentligl intresse för bebyggelseutvecklingen och markanvändningen. Givetvis skall sädanl ingå i del underlag som kom­munen bör ha vid upprättandet av översiktsplanen. En del av delta bör också med fördel kunna redovisas i planen. Jag länker pä nalurreservat, sirandskyddeis omfattning och viktiga förordnanden av olika slag till skydd för något speciellt intresse, t, ex, byggnadsfria zoner kring kraftled­ningar eller fornminnen. Även älvsträckor som är tänkbara för utbyggnad av vattenkraften till följd av den av riksdagen antagna planen för vatten-kraflsulbyggnad bör redovisas i översiktsplanen.

Kommunens ställningstagande om förbud mol besprutning i skogsområ­den enligt lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, beslut enligt bosiadsanvisningslagen (180:94), samt beslut om skyddsrumsorter och skyddsrumsområden enligt skyddsrumsförord­ningen (1979: 90) kan också ha intresse för markanvändning och byggande. Jag vill här vidare peka pä de beslut som mänga kommuner har fattat med stöd av 38 8 byggnadsstadgan för att avgränsa bevarandevärda områden där särskild hansyn krävs med hänsyn till bebyggelsens egenart. Syftet med sädana redovisningar i översiktsplanen är enbari alt planen skall bli informativ och ge medborgare, fastighetsägare, myndigheter och andra ett så bra underlag som möjligt för sina egna åtgärder. Nägon bestämmelse om detla behövs dock inte i PBL,

Översiktsplanen heslår av en särskild handling sann en eller flera kartor ined planbeskrivningen som elt viktigt kompleinenl

I likhet med ulredningen anser jag an översiklsplanen skall vara redovi­sad i en särskild handling med riktlinjer saml en eller flera kartor. Jag ställer mig också bakom förslaget att en beskrivning skall fogas lill planen på samma sätt som nu sker i fråga om stadsplaner. Jag vill emellertid stryka under den större vikt som beskrivningen bör fä när det gäller översiklsplanen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    134

Till hela sin karaklär är översiklsplanen en redovisning av de mål och 7 Översiktsplan rikllinjer som kommunen vill ställa upp. Den beskrivande lexien med sina '3 argument och nyanseringar anser jag är ett vikiigi komplement till planen, 1 PBL bör därior föreskrivas alt beskrivningen skall ange skälen till pla­nens utformning. Rikllinjer som är korta och generellt formulerade pä kartan, mer för atl avgränsa ett område där de skall tillämpas, kan ofta i beskrivningen vara motiverade och exemplifierade pä ett sätt som ökar förståelsen av planen. Ofta redovisas i beskrivningen sammanfattningar av utgångspunkter och underiag av väsentlig belydelse för planens utform­ning. Sådana planeringsförutsättningar bör liksom de politiska direktiven kortfattat redovisas i beskrivningen. Det förekommer ibland alternativa markdispositioner som återgår på 1. ex, alternativa befolkningsprognoser i underlaget. Beskrivningen med sina illustrationer, tabeller och diagram kan göra planen begripligare i dess uppgift alt ge upplysningar och vägled­ning.

En viktig del i beskrivningen till översiklsplanen är redovisningen av arbetsprogrammet för den närmast aktuella detaljplaneläggningen, 1 så­dana områden bör översiktsplanen endast ge mer principiella riktlinjer för den framlida markanvändningen, som ju avses bli behandlad mer ingående i de följande planerna. Beskrivningen bör ocksä innehålla upplysningar om kommunen avser alt anta områdesbestämmelser eller begära förordnanden enligt speciallagstiftning. Programmet för fortsatt planläggning skall enligt min mening tillsammans med riktlinjer för prövning av lov och tillämpning av speciallagstiftning ge en god uppfattning om hur kommunen avser all fullfölja översiktsplanens intentioner. Därför bör del i PBL föreskrivas atl avsedda åtgärder av detta slag för alt fullfölja planen skall redovisas i planbeskrivningen. Nägol krav pä en speciell genomförandebeskrivning (avsnitt 10,2) som ulredningen har föreslagil anser jag däremot inte be­hövs.

För atl undvika missförstånd vill jag framhålla atl innehällel i program för följande planarbete liksom andra åtgärder som kan finnas redovisade i översikiplanens beskrivning givetvis är sådant som kommunen själv har rådighet över, Nägra direkta utfästelser - vare sig gentemot staten eller mot enskilda - kan sådana redovisningar inte anses ha.

Översiklsplanen skall vara tydlig och antas av koininunfiillmäkiige

Utredningens förslag om lättillgänglig och tydlig redovisning av plan­handlingarna, presentation av planeringsunderlaget samt övriga förfaran­den om samråd, uisiällning och antagande har i stort sen vunnit remissin­stansernas gillande. Milt förslag i dessa delar, som jag lar upp i specialmo­Uveringen (4 kap, 2-13 85). grundar sig därför i huvudsak på utredningens förslag.

Från en del håll finns emellertid ocksä kritik mol utredningens förslag i dessa delar. Kritiken gäller bl.a, de ökade ambitioner i förhällande till


 


Prop. 1985/86:1


135


 


dagens ordning som förslaget anses medföra. Framför alll är man negaliv till förslaget alt bristf;r i planhandlingarnas tydlighet kan utgöra besvärs-grund. Jag ålerkommer senare till besvärsmöjligheterna (avsnitt 17.5,1), Redan nu vill jag emellertid framhålla att jag ansluter mig till utredningens förslag om att planhandlingar skall vara informativa. Däremot anser jag del ligga i sakens natur att brister i detta avseende bör kunna föranleda atl översiktsplanen upphävs efter kommunalbesvär, endasi om planhandling­arna är så obegripliga att de saknar informationsvärde,

1 likhet med utredningen finner jag del självklart att översiklsplanen skall antas av kommunfullmäktige. Någon möjlighet Ull delegation bör inte finnas. Förfarandereglerna i övrigi bör på lämpligt säll anpassas till de syften som ligger bakom förvaltningslagen (1971:290) i motsvarande fäll,

I några hänseenden föreslär jag ändringar i förhållande till utredningsför­slaget av en mer principiell innebörd, varför jag vill ta upp dem redan nu. Det gäller dels samrådet, dels länsstyrelsens agerande under samrådet och utställningen.


7 Översiktsplan 7.3-7.4


7.4 Samrådet skall ge berörda information och kommunen ett bra underlag för beslut

Milt förslag: När översiktsplanen upprällas eller ändras skall kom­munen samråda med bl, a, länsslyrelsen och andra intressenter. Samrå­det syftar till utbyte av information och synpunkter under pågående planarbete och har stor betydelse för att fördjupa den lokala demokra­tin. Resultatet av samrådet skall redovisas i en samrådsredogörelse.

Samrådet är vikiigi för kommunens kontakt med myndigheter, allmänhet ocli Intressenler

En planförslag utformas successivt med stöd av läkta, analyser och en alltmer ökad kunskap om olika förhållanden inom planområdel. Genom olika värderingar av underlagsmaterialet saml inflytande från förtroende­män och olika intressenter under planprocessen utformas det planförslag som las upp i kommunfullmäktige för anlagande. En stor del av kunskaper­na om planområdel inhämias genom samråd med olika inlressenler, vilkas synpunkter pä planens utformning sä långt som möjligt bör Ullgodoses,

Den från praktisk synpunkt viktigaste offentliga behandlingen för atl under planeringsprocessen nå dessa syften är samrådet innan planförslagel färdigställs. 1 likhet med utredningen anser jag att samrådet bör intensi­fieras i förhållande till det som gäller enligt 14 § byggnadsstadgan. Det aren följd av förslaget om en förbättrad ställning i beslutsprocessen för bl. a, de boende som jag Udigare berört och del vidgade medborgarinflytandet i övrigt (avsnitt 3,5). 1 klarhetens intresse vill jag skjuta in att dessa båda förslag inte ändrar pä det grundläggande förhällandet att det är de repre-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    136

sentativa demokratiska organen som har ansvaret och fattar beslulen om       7 Översiktsplan
planerna.
                                                                                        7.4

I PBL bör las in en bestämmelse om krav på obligatoriskt samråd med sådana myndigheter och organ som har en ansvarsslällning i planproces­sen. Del gäller alllid för länsslyrelsen. Om regionplanering pägär, bör samråd också ske med regionplaneorganel. Även angränsande kommuner som berörs av förslaget anser jag bör ingå i den krets av offentliga organ som alltid skall omfattas av samrådet. Därutöver bör en bestämmelse säkerställa att andra som kan ha etl väsentligt intresse av planförslagel skall beredas tillfälle Ull samråd.

Med dessa beslämmelser blir krelsen av inlressenler naturligtvis beroen­de på om planförslaget avser elt stort område, kanske hela kommunen, eller ell mer begränsat område. Det blir också av betydelse om förslaget innebär stora förändringar eller endast mindre justeringar av en plan som redan gäller.

Utredningens förslag, som jag säledes ställer mig bakom, har kritiserats frän flera häll. Viss kritik skjuter in sig på den vidlyftiga samrädsskyldighe-ten, medan andra hävdar att den är för snäv, Etl stort antal statliga organ och affärsdrivande verk har sålunda i sina remissvar begärt atl bli om­nämnda i samrådsbestämmelsen. Enligt min mening bör del emellertid ankomma på länsstyrelsen att svara för de samlade statliga intressena i det löpande plansamrådet med kommunerna. Jag vill i sammanhanget ocksä hänvisa till den skyldighet som länsstyrelserna har enligt förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete att verka för att statlig, kommu­nal och landstingskommunal verksamhet samordnas och anpassas till må­len lör länets utveckling.

Samrådet skall syfta till utbyte av inforination och synpunkter under planarbetel

1 likhet med utredningen anser jag an samrådet bör syfta lill att få lill slånd en bred debalt pä ett tidigt stadium, när det ännu ofta finns stora praktiska möjligheter lill påverkan. Del ligger i sakens natur atl del blivan­de planområdet och planens effekter inte alltid kan bestämmas i delta tidiga skede. Därmed kan inte heller krelsen av inlressenler avgränsas på en slutgiltigt sätl.

Samrådet kan delas upp i flera steg som ansluter till olika stadier i planarbetet. Alla samrädsparler behöver dä inte höras eller beredas tillfälle atl ge synpunkter i varje sådant steg. Självfallet måste samrådels omfatt­ning och inriktning anpassas till den planeringsuppgift som skall lösas vid varje tillfälle. Det hindrar inte att plansamrädet ibland kan beröra frågor som inie löses med planläggning enligt PBL. Detla torde bli vanligt, fram­för allt när det gäller översiktsplanens utformning för mer begränsade delar av kommunen. Jag anser det vara en fördel om samrådet på detla sätt kan medverka lill an fördjupa den lokala demokratin.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    137

1 PBL bör del därför las in.en bestämmelse om atl samrådet skall ske      7 Översiktsplan under arbelel med planen och syfta lill ell utbyle av information och      7,4 synpunkter mellan kommunen och dem som berörs av planförslagel.

Under samrådet skall planförslagets innebörd klargöras

Utredningens förslag innebär att beskrivningen lill en plan (7kap. 4 5) bl. a. skall redovisa olika konsekvenser av planen. Förslagen har väckt krilik frän en del remissinstanser som bl. a. menar att del är svårt för den ena parten i planprocessen, kommunen, att fullt ut förutse konsekvenserna av planen för de andra parterna, allmänheten, intressenler och myndighe­ter. Jag finner kritiken befogad och föreslår därför inte något krav på atl beskrivningen skall ha en sädan konsekvensredovisning.

Till sitt syfte menar jag emellertid att utredningens förslag pä den här punkten är en viktig del av informationen lill olika parter i planprocessen. Planens effekter i olika avseenden bör i stället redovisas muntligt vid samrådet. Detta är just till för att informera om planens innebörd i olika avseenden. Därigenom bör kommunen fä bästa möjliga beslutsunderlag, samtidigt som allmänhet och myndigheter inte skall behöva rikta invänd­ningar mot planen lill följd av missförstånd om planens innehåll eller innebörd. Avsikten är naturligtvis att man sä långt som möjligl skall komma överens om en lämplig utformning av planen. Särskilt gäller det i sådana avseenden som synpunkter kan Ullgodoses utan nägra olägenheter av betydelse. Självfallet är det inte meningen alt något samförstånd om planen behöver uppnås i alla avseenden. För atl samrådet skall tjäna dessa syften bör det i bestämmelsen tas in ett krav på att det under samrådet skall lämnas en redovisning av motiven till planförslaget, planeringsunder­lag av betydelse samt förslagets innebörd.

Resultatet av samrådet skall redovisas i en samrådsredogörelse

Formerna för samrådet under planarbetet bör enligt min mening inte lagregleras. De bör anpassas lill förutsättningarna som råder i olika plane­ringssituationer. Eftersom samrådet bedrivs genom successiva kontakter med myndigheter och andra som berörs av planen, kan det för viktigare planärenden ofta vara praktiskt att avsluta samrädsfasen med en förhands­remiss där sä många som möjligt av de berörda bereds tillfälle att ge synpunkter på del sammanvägda planförslaget. Det är betydelsefullt att planförslagel vid den efterföljande utställningen är utformat med all den hänsyn till olika synpunkter som kommunen anser sig kunna ta. Därige­nom slipper man i de flesta fall att göra väsentliga ändringar efter utställ­ningen, något som kan medföra behov av en förnyad utställning av det ändrade förslaget. En annan sak är att kommunen genom en tidig utställ­ning av ett preliminärt planförslag eller alternativa sådana, kan väcka debati och engagemang kring planförslaget. En sädan arbelsteknik kan givetvis användas utan att kommunen behöver följa de formkrav pä utställ­ning som ställs upp i PBL,


 


Prop. 1985/86:1                                                                     138

7.4-7.5

Resultatet av samrådet skall — oavsett hur det har bedrivits — redovisas      7 Översiktsplan av kommunen i en särskild samrådsredogörelse. Jag ansluter mig här lill utredningens slåndpunkt som heller inte mött nägon remisskritik. Av sam­rädsredogörelsen bör särskill framgå vilka synpunkter som inte kunnat beaktas vid utformningen av översiktsplanen och skälen till detta.

7.5 Länsstyrelsens påverkan på översiktsplanens utformning

Milt förslag: Länsstyrelsen skall under samrådet ge räd om planens utformning samt verka för att områden av riksintresse fär en lämplig användning och för att mellankommunala iniressen Ullgodoses. Styrel­sen skall också samordna statliga myndigheters intressen. Vid utställ­ningen skall länsslyrelsen redovisa sina kvarstående synpunkter i etl granskningsyltrande som skall fogas lilll planen.

Länsstyrelsen bör ställa underlag till kommunens förfogande

Länsstyrelsen har lång erfarenhet och många uppgifter inom samhälls­planeringens område. Inom länsstyrelsens planeringsavdelning och de fri­stående länsorganen - vägförvallningen. lantbruksnämnden, skogsvärds-styrelsen, länsskolnämnden m,n, - finns företrädare för olika fackområ­den som sammantagna ger staten en mycket bred kompetens i planerings­frågorna pä länsnivån. Inom vissa områden, där staten sedan gammall har belydande uppgifter, har länsstyrelserna och länsorganen sakkunskap som saknas inom många kommuner. Det kan t. ex, gälla vägtrafik, civilförsvar och miljöskydd. Även naturvård och kulturminnesvård är områden där kommunerna i många fall inte förfogar över egna specialister. Inom läns­styrelserna har dessulom en betydande kunskap byggts upp om förhållan­den inom länets kommuner som är av slort intresse för planläggningen. När det gäller länssslyrelsens befallning med energifrågor avser jag att ta upp dem i det följande.

Liksom f, n, bör länsstyrelsen ha hand om tillsynen över plan- och byggnadsväsendet i länet. Jag kommer att beskriva länsstyrelsens tillsyns­funktion i specialmoliveringen (I kap, 8 8). 1 detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att det i tillsynsuppgiften bör ingå en skyldighet för länsslyrelsen att tillhandahälla allt tillgängligt material som kan bilda un­deriag för kommunernas planarbele. Det bör f, ö, ligga i länsstyrelsens intresse att på ett tidigt stadium beskriva de övergripande materiella intres­sen som styrelsen har alt bevaka i sin verksamhet. Av särskild vikt är att kommunerna tidigt får besked om länsstyrelsens inställning till hur områ­den av riksintresse lämpligen bör användas, till mellankommunala samord­ningsbehov och till bebyggelseutvecklingen med hänsyn lill hälsoskyddet. Utöver vad jag anförde i lagrådsremissen vill jag efter samråd med statsrådet Dahl anföra följande när del gäller energifrågornas behandling i


 


Prop. 1985/86:1                                                                    139

översiklsplanen. Riksdagen kommer inom korl all la ställning till rikllinjer      7 Översiktsplan

för energipolitiken och en strategi för avvecklingen av kärnkraften (prop,

1984/85: 120). Riktlinjerna bygger bl, a. pä förutsättningen att kommunerna

genom den fysiska planeringen medverkar till att energipolitikens mål skall

kunna genomföras. Del bör ske i nära samverkan med den kommunala

energiplaneringen.

Till skillnad mol vad som gäller för naturvärd, miljöskydd, försvar m, m, har länsslyrelsen och till länsslyrelserna knutna länsexperter ingel direkt ansvar för energiförsörjningsfrågor. Detta skapar en speciell situation vid samråden när översiktsplanen skall upprättas eller ändras som bör upp­märksammas särskilt. Som exempel på energiförsörjningsfrågor av natio­nell karaktär som kan komma att påverkas av översiktsplanen märks överväganden angående vattenkraftverk samt lägen för större kravtverk, i första hand kraflvärmeverk. Därutöver kan nämnas atl mer omfattande torvförekomster och ledningskorridorer för kraftledningar och rörlednin­gar kan vara av riksintresse frän energiförsörjningssynpunkl.

Detta gör atl del slälls speciella krav på länsstyrelserna vid bedömningar av energiförsörjningsfrågor i samband med samråden med kommunerna. Jag förutsätter att det i många fall torde erfordras samråd med slalens energiverk föran det skall vara möjligt att från energiförsörjningssynpunkt bedöma konsekvenserna av översiktsplanerna. Vid mina fortsatta övervä­ganden avseende informationsförsörjningen för tillämpningen av PBL och NRL avser jag däri'ör all särskilt uppmärksamma dessa frågor.

Ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna Jörulsätler ell ökat och effektivt samråd

När det gäller befogenhetsfördelningen mellan staten och kommunerna har jag tidigare (avsnill 3,4) angett som grundprincip all staten bör ägna sig ät de övergripande frågorna av nationellt och mellankommunalt intresse och naturligtvis företräda sakägarsynpunkter, där stålen har väsentliga genomförande- och drifisuppgifter inom samhällsbyggandet. Detaljkon­trollen i efterhand av kommunernas åtgärder bör minska och ersättas med konstruktiv rådgivning i tidiga skeden. Av såväl demokrati- som rationali­tetsskäl bör en ökad decentralisering eftersträvas.

Jag föreslår därför att översiktsplanen inte skall kunna överprövas av länsstyrelsen. Det innebär samtidigt att kommunen inte kan fä någon formell garanti mol statliga ingrepp när kommunen fullföljer översiktspla­nens intentioner genom atl t, ex, anta en detaljplan eller områdesbestäm­melser. Med hjälp av beslut som har rättsverkan, dvs, områdesbestäm­melser, delaljplan eller beslut om lov bör kommunerna däremot kunna åstadkomma en uppgörelse med länsstyrelsen som i praktiken bör leda till atl kommunen får en garanti mot alt länsstyrelsen på egei iniiialiv ingriper mot efterföljande beslut. Jag kommer att närmare utveckla statens kon­trollfunktioner i del följande (avsnitt 16).


 


Prop. 1985/86:1                                                                     140

För översiktsplanen innebär detla atl statens inflytande i allt väsentligl      7 Översiktsplan r.iåsle utövas under samrädsskedet. Av det skälet anser jag det nödvändigt      - att länsstyrelsens uppgifter vid samrådet kommer till uttryck i en särskild bestämmelse.

De kommunala översiktsplanerna har alllid varit föremål för stort intres­se frän statens sida. Det är naturligt, eftersom de berör viktiga allmänna intressen där staten i många fall har elt övergripande tillsynsansvar och ibland ett verkställighetsansvar. Förslaget om obligatorisk översiktsplan och att kommunen - som jag senare återkommer till - självständigt verkställer intentionerna bl, a. genom detaljplaneläggning utan stallig fasl­ställelseprövning, ställer särskilda krav på ett välutvecklat samråd.

Som en första uppgift anser jag att länsstyrelsen skall ställa del underlag Ull kommunens förtogande som har betydelse för planens utformning. Det är särskilt betydelsefullt att underlag förmedlas inom områden där länssty­relsen genom sin ordinarie verksamhet förfogar över lämpligt material, t, ex. rörande områden av stor betydelse i ell nationellt perspektiv, syssel­sättning och arbetsmarknad, miljöskydd och civilförsvar. Det är också angeläget atl länsstyrelserna inom ramen för sina resurser medverkar med underlag när nya planeringsfrågor, t. ex, energiförsörjning, vattenområden eller friluftsområden, skall behandlas i kommunens översiktsplan.

Länsstyrelsens rådgivning skall således omfatta all den kunskapsför­medling som tjänar detta syfte. Att länsstyrelsens bedömning även av frågor med mer lokal räckvidd, t. ex. bebyggelsestrukturen eller natur­värds- och miljöfrågor, finns med i och därmed berikar beslutsunderlaget måste vara värdefullt. Inte minsl för allmänheten under utställningstiden bör det vara intressant att känna till vad den statliga expertisen anser om ett planförslag. Jag är övertygad om alt kommunerna som regel anser sig ha haft nytta av denna del av samrådet i nuvarande praxis och även i fortsättningen kommer att beakta länsstyrelsens synpunkter, om länssty­relsen med sin erfarenhet och kompetens kan medverka lill an planerna blir bättre och planarbetet påskyndas. Kontakterna med länsstyrelsen bör alltså under samrådet ha en informell och konstruktiv karaktär.

Regleringen i NRL av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen gör all flera statliga organ än de som är företrädda på länsnivån fär ett väsentligt intresse av översiktsplanen. Preciseringen och tillämpningen av NRL:s beslämmelser på kommunal nivå kommer att utgöra en av grunderna på vilka staten kan angripa kommunens planbeslui. Del bör ankomma på länsslyrelsen alt svara för att berörda centrala myndigheter underrättas om att förslag till översiktsplan är föremål för samråd, Länsslyrelsen bör också i övrigt bistå myndigheterna i de avseenden som behövs för att de skall kunna engagera sig i planärendet. Formerna för informalions- och erfarenhetsutbytet mellan länsstyrelsen och de centrala myndigheterna bör det ankomma pä regeringen att närmare reglera.

En annan uppgift vid samrådet är att länsstyrelsen, pä samma sätt som i


 


Prop. 1985/86:1                                                                   141

andra frågor, bör verka för en lämplig samordning mellan olika kommuner,      7 Översiktsplan Om ell regionplaneorgan finns, bör dock delta organs synpunkter pä den      '• mellankommunala samordningen tillmätas stor betydelse.

Länsstyrelsen har även en samordnande roll inom den statliga länsför­valtningen. Del är en fördel för kommunerna om denna samordning kan inbegripa de ställiga länsorganen. 1 de inledande skedena av samrädel anser jag all länsstyrelsens uppgift bör vara alt till kommunen förmedla de olika fackenheternas och länsorganens synpunkter och se lill alt alla berör­da kommer lill tals. Då bör samrådet vara ell frili meningsulbyle om planens utformning. I de sena samrädsskedena bör del åligga länsstyrelsen atl samordna de statliga myndigheternas synpunkter och göra de avväg­ningar mellan skilda statliga uppfattningar som behövs för kommunens planläggning, Mol slutet måste också länsstyrelsen klart skilja pä sädana synpunkter som är att betrakta som råd och sådana som innebär påpekan­den om att riksintressen inom ell vissl område eller mellankommunala intressen eller hälsoskydds- och säkerhetsintressen inte har lillgodoselts. All sådana påpekanden kommer lill ell klart uttryck är viktigt. Därigenom blir kommunen uppmärksammad pä att länsstyrelsen kan komma atl för­ordna om statlig prövning av t. ex, efterföljande detaljplaner som innebär atl översiktsplanens riktlinjer fullföljs, 1 specialmotiveringen länker jag ta upp en del viktiga praktiska frågor i anslutning lill samrådet (4 kap. 5 S).

Länsslyrelsen skall avge ell samrådsylirande

Med den vikt som jag fäster vid samrådet anser jag att länsstyrelsens synpunkter på förslagei normall bör sammanställas i ett samrådsyttrande. Som lagrådet (yttrandet s, 47) har påpekat kan man utgä frän att länsstyrel­sen delger kommunen resultatet av sina överväganden ulan atl nägra bestämmelser härom införs. Till yttrandet bör också fogas eventuella syn­punkter frän länsorganen. En sädan ordning lorde väl ansluta till den praxis som på de flesta häll redan har utbildat sig. För alt kommunens beslutande organ skall fä del av yttrandet bör detla normalt fogas till handlingarna vid den fortsatta beredningen av planärendet i kommunen.

Vid  utställningen   skall  länsstyrelsen framföra   sina   synpunkter  i  ell granskning sy ti rande

Innan översiktsplanen antas skall förslaget - i likhet med vad som nu gäller - ställas ul för offentlig granskning. När ett förslag läggs fram för beslul om utställning anser jag atl det skall finnas en skriftlig redovisning -en samrådsredogörelse - av alla de synpunkter som i olika former har framförts under samrådsskedet. Redogörelsen bör även innefatta summe­rande protokollsanteckningar från offentliga möten, 1 första hand skall redovisas sådana önskemål som inte har kunnat Ullgodoses i förslagei. Redogörelsen bör ulformas sä all den förmedlar den överblick över aren-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    142

..1

del och dess handläggning som bl, a. länsslyrelsen behöver för sitt slutliga      7 Översiktsplan ställningstagande under ulslällningsliden.

Om kommunen släller ul etl planförslag som inte lillgodoser de krav som länsstyrelsen har framfört under samrädel, bör länsslyrelsen till all börja med överväga vilka invändningar som fortfarande har den lyngden all slyrelsen enligl sin Ullsynsfunktion är skyldig all pälala dem. Avgränsning­en av dessa frågor återkommer jag lill (avsnill 16.2 och 16,3,2), Syftei med an föra fram dessa synpunkler är att kommunen redan i samband med översiktsplanen om möjligt skall få besked om vilka delar av planen som enligt länsstyrelsens uppfattning inte bör fullföljas. Under utställningen bör därför länsstyrelsen granska om

1,      sädana områden som enligl NRL är av riksintresse fär en användning
som inie strider mol bestämmelserna i den lagen

2,  markanvändningsfrågor som angår tvä eller flera kommuner har sam­ordnats pä ett lämpligt säll saml

3,  bebyggelsen blir lämplig med hänsyn lill de boendes och övrigas hälsa samt till behovel av skydd mot olyckshändelser.

Det aren naturlig följd av det ansvarssystem som jag föreslår alt länssty­relsen vid utställningen klargör för kommunen i vilka avseenden staten har kvarstående erinringar mot planförslagel. Dessa erinringar skall samman­ställas i ett granskningsyttrande till kommunen, 1 de delar länsslyrelsen inte har haft några invändningar skall kommunen säledes kunna påräkna att översiktsplanens intentioner fär fullföljas utifrån de aspekter länsslyrel­sen har att beakta.

Om kommunen antar en plan, mol vilken länsslyrelsen har riktal krilik i sin granskningsyttrande, bör myndigheter, allmänhet m, fl. som har intres­se av planen få reda pä att del råder olika meningar om hur allmänintresset skall tillgodoses inom etl vissl område. Med hänsyn bl, a, härtill anser jag det befogat att länsstyrelsens yttrande över det utställda förslaget fogas till planen. En bestämmelse om detla bör således införas i PBL,

Översiktsplanens värde som underlag för efterföljande beslut avser jag att återkomma UlUavsnitlen 12,2.3, 12,2,4 och 21,3,2),


 


Prop. 1985/86:1                                                                    143

8    Detaljplan och områdesbestämmelser

Sammanfattning

- Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan­form, kallad detaljplan. Planproceduren utformas sä atl den lokala de­mokratin fördjupas (s. 144)

' Detaljplanekiavei, som anger i vilka siiualioner delaljplan skall anlas, har formulerats med ulgängspunkl i atl just detaljplanen i den berörda silualionen skall vara den mesl lämpade besluisform.en för all garantera en god miljö. I översiklsplanen kan kommunen ange var delaljplan behövs (s, 148)

O Prövning av markens lämplighet för bebyggelse saml reglering av bebyg­gelsemiljöns uiformning skall ske genom detaljplan för

1.     ny samlad bebyggelse,

2. ny enstaka byggnad vars användning fär betydande inverkan pä
omgivningen eller som skall förlaggas inom ett område med stor efterfrå­
gan pä mark för bebyggelse, om tillkomsten av byggnaden inte kan prövas i
samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked.

3. befintlig bebyggelse som skall förändras eller bevaras pä sädanl säll
all detla behöver närmare regleras i ell sammanhang.

Detaljplan behövs inte om Ullräcklig reglering har skett genom områdes­bestämmelser (s, 150),

c: 1 varje detaljplan skall de olika områdenas huvudändamål anges, dvs, allmänna plalser, kvariersmark och vattenområden. Kommunen skall normalt vara huvudman för gator och andra allmänna platser, 1 planen skall anges utformningen och användningen av dessa. För kvarlersmar-ken skall också användningssättet anges. I planen skall bestämmas en genomförandetid på 5-15 år (s. 154) o Detaljplanens tillämpningsområde vidgas så atl även andra inslag i mil­jön än byggnader kan regleras, l,ex, idrolts- och rekreationsanläggning­ar, parkeringar och anläggningar under mark. Skyldigheten atl söka lov kan ökas eller minskas genom planbestämmelser. För bebyggelse med särskilt bevarandevärde kan skyddsbestämmelser meddelas. Även vikti­gare inslag i den offentliga miljön kan regleras. Ombyggnadsstandard kan varieras med hänsyn lill byggnadernas eller områdets förutsättning­ar (s, 160) o Planhandlingarna skall ulformas sä tydligt all alla under samrådet och utställningen fär en klar uppfattning om vilken reglering av bebyggelse­miljön som planen medför. Kravet pä tydlighet skall inte hindra all flexibel delaljplan i vissa fall kan användas (s, 165) o Vid planläggning skall skälig hänsyn tas lill befinlliga förhållanden inom och i anslulning till planområdel. Hänsynen skall avse säväl befintlig bebyggelse som rådande äganderätts- och fastighetsförhållanden (s, 167)


8 Detaljplan och

områdes-

hcsiämmelser


 


Prop. 1985/86:1


144


 


O Delaljplan skall anlas av kommunfullmäktige som dock får uppdra ål kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden all anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigi av större vikl (s, 170)

o Under genomförandeliden får en delaljplan mot de berörda faslighels-ägarnas vilja ändras eller upphävas endasi om det är nödvändigl pä grund av nya förhållanden av stor allmän vikl, som inte kunnat förutses vid planläggningen. Ändras planen, lär fastighetsägarna rätt Ull ersätt­ning för förlorad byggrätt. Genomförandetiden skall förlängas om fastig­hetsägare har försökt genomföra planen men hindrats att göra detla av omständigheter som kommunen råder över. Efter genomförandetidens slut gäller planen tills den ändras eller upphävs. Ändring eller upphävan­de får ske utan att rättigheter som uppkommit genom planen beakias och ger inte fasiighelsägarna någon rätt till ersättning för förlorad byggrätt (s. 173)

o Samma förfarande som stadgas för dagens stadsplaner skall i huvudsak också lillämpas för detaljplaner. Planarbetet bör grundas pä ett program. Samrådet och utställningen blir vikUga moment. Detaljplaner av begrän­sad betydelse och utan intresse för allmänheten kan ofta upprättas genom etl enklare förfarande (s, 177),

o För begränsade områden och i vissa bestämda avseenden kan översikts­planens syfte eller ett riksintresse enligl NRL säkerställas pä ett bin­dande säll i form av områdesbestämmelser, Beslämmelserna får inte avse områden med detaljplan (s. 180)

ij Områdesbestämmelser kan utgöra bindande bestämmelser om använd­ningen av mark- och vattenomiråden saml om bebyggelsemiljön. Någon byggrätt för enskilda eller lösenrätl lill mark för kommunen uppstår inte genom omrädesbesiämmelser (s, 182),

o Områdesbestämmelser skall antas av kommunfullmäktige som dock får uppdra ål kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden alt anta planer som inte ar av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt (s, 186)


8 Detaljplan ocli områdes­bestämmelser 8.1.1


8.1 Allmänna utgångspunkter

Mitt förslag: Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda planform, kallad detaljplan. Planproceduren utformas sä att den lokala demokratin fördjupas.

8.1.1 Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av PBL:s de­laljplan

Utredningen har konstaterat att dagens stads- och byggnadsplaner i många avseenden fungerar bra. Det framhålls också som en fördel, om plansystemei i PBL kan inrymma etablerade detaljplanerutiner med de


 


Prop. 1985/86:1                                                                     145

8.1.1-8.1.2

justeringar som utvecklingen motiverar. Förslaget atl föra samman stads-      ,S' Detaljplan och planen och byggnadsplanen lill en enda planform, benämnd delaljplan,      oiiirådes-som ulformas med ulgängspunkl i gällande regler om sladsplan har i sina      be.stämmel.ser huvuddrag tillstyrkts av remissinstanserna, Nägra anser dock att utred­ningens förslag är svagt motiverat och menar all fastighetsägarnas engage­mang vid genomförandel av byggnadsplaner medför en delaktighet som har stora fördelar.

Enligl min mening är utredningens förslag till detaljplan i alll väsentligt bra och det bör i sina huvuddrag ingå i PBL, Fastighetsägarnas och brukarnas medverkan vid planens genomförande och den fortsatta förvalt­ningen av olika gemensamma anläggningar är lika angelägen i alla sorlers planområden. Moderna stadsplaner som innehåller storkvarter där bru­karna har ansvar för friylor, gator, parkeringsplatser och gemensamhetslo-kaler skiljer sig vad gäller ansvaret för de gemensamma anordningarna heller inte mycket från förhållandena i ett område med byggnadsplan. Detaljplanen enligt PBL bör ha en sådan spännvidd i innehåll och detalje-ringsgrad atl den i dessa avseenden täcker de båda nuvarande planfor­merna. Det är dessutom viktigt att genom olika bestämmelser försöka stärka detaljplanens realism och aktualitet även när det gäller den fortlö­pande förvaltningen av området. Av bl, a, dessa skäl bör elt effektivare genomförande av detaljplanen eftersträvas. Rätlen att ändra markens an­vändning bör i detla syfte begränsas i tiden, vilket bör leda lill detaljplaner som ofta är direkt samordnade med det faktiska byggandet. Sådana regler bör sammantagna stärka möjligheterna atl beakta genomförande- och för-vallningsfrägorna,

8.1.2 Detaljplanen skall tillgodose bäde lokala och nationella mål

Jag har tidigare (avsnitt 6) angett de allmänna egenskaper som jag anser viktiga atl uppnå vid lämplighetsprövningen av markens användning. Plan­läggning bör också ta upp utformningen av bebyggelsen enligl principer som jag snarl återkommer till (avsnitt 11), Detaljplanen bör ge möjlighet alt för ett visst område precisera lagens allmänna egenskapskrav och göra de avvägningar mellan motstridiga intressen som kan behövas, 1 likhet med ulredningen vill jag understryka atl detaljplanen ocksä skall ge möjlighet alt förverkliga kommunens sociala ambitioner att t, ex, integrera olika boende- och upplätelseformer eller genom blandning av olika slags mark­användning och bebyggelsetyper skapa en stimulerande och livfull miljö. Detaljplanen skall självfallet vara ett instrument för kommunen atl för­verkliga den lokala bebyggelsepolitiken.

Den lokala planeringen måste givetvis också inriktas på att uppfylla angelägna nationella mål såsom de kommer till uttryck i PBL:s bestämmel­ser om allmänna intressen och i NRL, Bland de nationella målen vill jag särskilt framhålla två som bör komma till uttryck vid detaljplaneläggning­en. Det ena är kravet på en långsiktig hushållning med mark och med den


 


Prop. 1985/86:1                                                                    146

hesläniiiiclser 8.1.2-8.1.3

byggda miljön. Del andra är kravel pä hushållning med energi, vilkei bl. a. 8 Delaljplan och älerverkar på bebyggelsens placering, utformning, utförande och val av områdes-uppvärmningssystem. Jag är medveten om att flera av dessa frågor inie slutgiltigt kan beaktas förrän i samband med bebyggelsens projektering och vid bygglovsprövningen. Del är emellertid angelägel all bestämmelser­na om detaljplan utformas så all förutsättningar kan skapas för goda lösningar i dessa avseenden.

En del remissinslanser hävdar all de krav som från olika häll slälls pä atl stads- och byggnadsplanerna skall främja en rationell produktion har fäll en alliför lillbakaskjulen plats i utredningens förslag. Utredningen har dock (s,328) berört detaljplanen som en integrerad del i byggprocessen, där planen ulgör resultatet av etl kontinuerligt samarbete mellan markäga­re, byggherie och kommunen.

Med den lugnare lätortsiillväxt som kännetecknar dagens samhällsbyg­gande blir sannolikt slörre samlade nyexploateringar alltmer sällsynta, Kravel på ralionalitel och ekonomi gör sig emellertid lika starkt gällande för en produktion i mindre enheter liksom vid förtätning och förnyelse av äldre stadsområden. Del är angeläget att söka motverka kostnadsslegring-en inom byggnadsverksamheten utan att för den skull göra avkall pä grundläggande standardkrav. En noggrann avvägning måste därför i vaije enskilt projekt göras mellan de kvalilativa kraven och kostnaderna. En koslnadsdel utgörs l.ex, av kommunalteknisk service. Enligt min uppfatt­ning bör PBL i detta och andra Sivseenden erbjuda större möjligheter lill lokal anpassning än vad dagens bestämmelser gör. Sålunda bör de krav som skall slällas vid ombyggnader inom vissa gränser utgä från lokala förhållanden. Detaljplanen bör vara ett av de styrmedel som kommunen kan använda i deila syfte för all främja en ekonomisk och ralionell bygg-produklion. Detla bör också ta sig uttryck i bestämmelser för alt trygga plangenomförandet. Jag anser inte att det därutöver behövs nägon själv­ständig bestämmelse med innebörden att detaljplanen skall främja en eko­nomisk och rationell produktion,

8.1.3 Detaljplanen bör vara uilöinmande jör en bedöinning av lillållighe-len av bebyggelse men inte jör dess exakta utformning och utförande

De allmänna beslämmelserna som bör finnas i 2 och 3 kap, för planlägg­ning och för lokalisering och uiformning av bebyggelse kommer all vara myckel allmäni hållna. När en detaljplan anlas för ell visst område, skall dessa beslämmelser preciseras för att ge besked om hur bebyggelsen lämpligen skall placeras, utformas och bevaras inom området. Man kan uttrycka det så alt detaljplanen på förhand ger uttryck för väsentliga allmänna egenskaper som den kommande eller befinlliga bebyggelsen skall uppfylla. Planen ulformas innan man med säkerhet vet vilka projekt som kommer alt aktualiseras inom området. Detaljplanens funktion inför bygg­lovsprövningen ser jag dä på följande sätt.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     i 47

oinrådes-

hcstäinmclser

8.1.3-8.1.4

Markens lämpliga användning och bebyggelsemiljöns uiformning i slort      < Detaljplan och

bör kommunen ha tagil ställning till vid planens antagande. Planen ger anvisningar för hur fastighetsägaren bör utforma sitt projekt. En bygglovs­ansökan som inte strider mot planen och är förenlig med sådana planbe-slämmelser som är tvingande, bör inte kunna vägras sä länge planen gäller, Atl åtgärderna för atl fä ulföras skall uppfylla eventuella andra bestämmel­ser än de som finns i PBL, t,ex, föreskrifter i bosiadssaneringslagen, fornminneslagen och miljöskyddslagen, behöver inte närmare kommente­ras här. Del är normall varken möjligl eller lämpligt atl detaljplanen är uttömmande när del gäller bebyggelsens uiformning eller utförande. Vid prövningen av bygglovet skall därför sådana aspekter i de allmänna kraven som har aktualilei för projeklet och platsen i fråga, av byggnadsnämnden läggas till detaljplanens reglering som grund för prövningen av lovet. En konsekvens av detta synsätt är att ju mer detaljerad kommunen gör detalj­planen, desto färre av PBL:s beslämmelser om allmänna iniressen kan byggnadsnämnden åberopa vid bygglovsprövningen.

När detaljplanens innehåll avgörs skall naturligtvis regleringen avpassas sä atl de frågor kan lösas som har motiverat alt en delaljplan upprättas, A andra sidan bör, bl, a, med hänsyn lill fastighetsägarnas behov av valfrihet, regleringen inte göras mer detaljerad än vad som i varje situation behövs för alt nå syftet med planen, 1 PBL bör tas in en bestämmelse av denna innebörd.

Vid min genomgäng tidigare av plansystemets uppbyggnad (avsnilt 3,1) har jag beskrivit detaljplanens huvudsakliga syften för att systemet som helhet skall få en enkel och ändamålsenlig utformning, 1 likhet med ulred­ningen anser jag atl detaljplanen i dess egenskap av dokument med rätts­verkningar skall skapa betingelser och garantier för atl miljön skall få vissa kvaliteter. Detaljplanen måste av dessa skäl reglera de grundläggande fysiska egenskaperna inom planområdel, Beslämmelser bör därför införas om vilka frågor som alllid mäsie vara behandlade i en detaljplan, dvs, planens minsta innehåll.

8.1.4 Planeringen som procedur bör ny g ga de berördas delaktighet och fördjupa demokratin

Planläggningen berör många intressenter. Den arbetsprocedur som leder fram till en detaljplan måste garantera dessa intressenter insyn och med­verkan saml ell lämpligt mått av inflytande över planen. Planprocessen innebär etl konlinuerligl utbyle av informalioner, åsikter och fakta. Samti­digt som planarbetel successivt tillförs ell bredare beslulsunderlag byggs en Slörre kunskap om planområdet upp hos intressenterna. Del är min uppfattning atl ett omsorgsfullt bedrivet planarbete pä detla sätl resulierar dels i en bällre plan, dels i mer förstående och ansvarskännande intressen­ler.

Under planprocessen måste ett lämpligt underiagsmaterial presenteras i


 


Prop. 1985/86:1


148


 


begriplig form och i bestämda skeden för olika intressenter, Deialjplane-läggningen bör på detla sätt kunna vara elt sätt atl fördjupa den lokala demokratin. PBL bör därför innehålla bestämmelser om det material och den procedur som skall leda fram till en delaljplan, Beslämmelserna om förfarandet bör enligt min mening huvudsakligen inriktas på relationerna mellan kommunen och de enskilda intressenterna samt mellan kommunen och statliga myndigheter. Däremot bör kommunen ges så stor frihet som möjligl all organisera sitt eget interna arbete med detaljplanen.


8 Delaljplan och oinrådcs-hesiäinmelser 8.1.4-8.2.1


8.2 Skyldigheten för kommunen att anta detaljplan (detaljplanekravct)

Min förslag: Detaljplanekravet, som anger i vilka situationer delaljplan skall anlas, har formulerats med utgångspunkt i att just detaljplanen i den berörda situationen skall vara den mest lämpade beslutsformen för atl garantera en god miljö, 1 översiklsplanen kan kommunen ange var detaljplan behövs.

8.2.1  Ulgångspunkler Gällande räll

För atl mark skall få användas för bebyggelse krävs atl den har prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. 1 fräga om tätbebyggelse skall denna prövning i princip göras i detaljplan (5 5 BL och 56 5 1 mom. tjärde styckel BS), Byggnadslagens detaljplanekrav knyts till begreppet tätbe­byggelse, dvs, sädan samlad bebyggelse som nödvändiggör eller kan vän­tas fordra särskilda anordningar för att tillgodose gemensamma behov (6 5 BL), 1 begreppet innefattas också bebyggelse som är att vänta.

Utredningens förslag

Utredningen har (s. 330 fO fört en ingående diskussion om behovel av ell lagstadgat deialjplanekrav saml om en detaljplans verkningar för pågående resp, förändrad markanvändning. Förslaget återfinns i utredningens 9 kap. 1 8 där det föreskrivs an en detaljplan skall, om det inte i särskill fall är omotiverat, upprättas för områden där

1,     en samlad bebyggelse av betydelse eller en anläggning av betydelse
avses komma till stånd

2,     en samlad bebyggelse eller en anläggning avses undergå förändring av
betydelse.

Med uttrycket samlad bebyggelse har utredningen som riktmärke angelt tio till tjugo enbostadshus eller ett par mindre flerbosladshus. För andra åtgärder än bostadshus skall verksamhetens omgivningspåverkan och be­hovet att samordna fysiska förhållanden vara utslagsgivande.

Utredningen har vidare föreslagit att en sankiionsmöjlighei skall knytas


 


Prop. 1985/86:1                                                                   149

lill delaljplanekravei. Staten skall nämligen kunna ingripa mot kommunala      8 Detaljplan och
beslut som innebär en uppenbar avvikelse frän detaljplanekravet.
    område.'

bestämmelser 8.2.1

Remisskritiken

En del remissinslanser godtar förslaget, Elt stort antal instanser anför emellertid invändningar mol utredningens förslag på den här punkten. Kritiken går i korthet ut pä följande,

1,   Detaljplanekravet är för lågt ställt, vilket t. ex. medger alt den ordina­rie bosladsproduklionen på mänga håll i landel kommer all ske ulan detaljplan. Etl sä lågt plankrav leder till brister i den allmänna lämplighets­prövningen, i samråd och allmänhetens insyn samt i behandlingen av sakägarna. Del ger sämre betingelser att skapa goda miljöer. Det medför ocksä atl statens tillsynsfunktion kraftigt försvagas, framför alll när del gäller all beakia riksintressena,

2,   Behovet av etl lagstadgat krav riktat mot kommunerna ifrågasätts. Kommunerna bör själva få avgöra när detaljplan behövs,

3,   Delaljplanekravei bör preciseras ytterligare, eftersom det anses få stor betydelse i prövningssystemel. Om kommunen underlåter alt göra detaljplan, finns del inte något beslut atl angripa.

Del finns också andra invändningar som mer anknyter till bl. a, vissa begränsningar som utredningen har föreslagit av möjlighelerna att anta detaljplaner,

Behovel av ett lagstadgat detaljplanekrav

Detaljplanen bör enligt min mening ha tvä huvudsyften. Del ena är att reglera förändringar av markanvändning och bebyggelse. Det andra är att mera varaktigt reglera bevarande av vissa byggnader och bebyggelsemil­jöer eller reglera föruisättningar för förnyelse och ombyggnad av befintliga bebyggelseomräden, 1 båda fallen handlar det om atl för varje faslighet precisera rättigheter och skyldigheter för att man i miljöhänseende skall uppnå en god helhetsverkan och en lämplig samhällsutveckling. Det är också viktigt alt dessa preciseringar sker i former som ger medborgarna och intressenterna information och möjligheteratt påverka beslutet. Dessa båda skäl - helhetssyn pä lämplighetsfrågan och intressenternas inflytan­de - anser jag tala för att ett detaljplanekrav införs i PBL,

Man kan också uttrycka detaljplanens uppgifter på så sätt att planen är avsedd atl ge den helhetsbedömning av miljön som behövs för ställningsta­gande till olika ärenden om lov inom området. Planen avgör ocksä - inom givna gränser - omfattningen av samhällets konlroll av miljöförändringar inom områdel, 1 denna mening är planen elt sätt atl rationalisera prövning­en av kommande enskilda ärenden om lov.

Med de möjligheter som detaljplanen sålunda erbjuder att påverka den lokala miljön, rationalisera prövningen av lov m.m. ligger det enligt min mening i hög grad i kommunens eget intresse atl använda detaljplan.


 


Prop. 1985/86: 1


150


 


Planläggning är emellertid en relativt tids- och kostnadskrävande process. Den färdiga planen för ocksä i allmänhet med sig ekonomiska åligganden och andra skyldigheter för kommunen. Del är därior inte sjalvklari till kommunerna av eget intresse alltid kommer att upprätta detaljplaner i tillräcklig utsträckning. Jag anser därför att det bör införas beslämmelser med krav på all detaljplan skall anlas i vissa situaUoner, Kravels efterlev­nad bör inie konirolleras genom en slailig prövning ulan skötas genom samråd mellan kommunen och länsstyrelsen, eller i vissa sällsynta fall genom planföreläggande som jag återkommer lill (avsnill 16,4),

8.2.2 Delaljplanekravets utformning


8 Delaljplan oc/i onirådes-hesläinnielser 8.2.1-8.2.2


Min förslag: Prövning av markens lämplighel för bebyggelse saml reglering av bebyggelsemiljöns uiformning skall ske genom detaljphm för

1.   ny samlad bebyggelse.

2.  ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen eller som skall förläggas inom ell område med stor efter­frågan på mark för bebyggelse, om tillkomsten av byggnaden inte kan prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhands­besked.

3.  befintlig bebyggelse som skall förändras eller bevaras pä sädanl sätt alt delta behöver närmare regleras i ett ammanhang.

Detaljplan behövs inte om tillräcklig reglering har sken genom om­rädesbesiämmelser.

Förändringar av betydelse kräver i regel detaljplan

Till att börja med anser jag i likhet med utredningen atl delaljplanekravei bör hävdas för områden där en samlad bebyggelse eller anläggningsverk­samhet av betydelse skall komma till slånd eller undergå större förändring­ar. Här behöver ofta flera av detaljplanens regleringsmöjligheler användas. När det däremot gäller bedömningen av vad som är samlad bebyggelse vill jag ge remisskritiken rätt. Avgörande för frågan när delaljplan skall använ­das bör enligt min mening främst vara: O omfattningen och arten av befintlig bebyggelse inom och i anslutning lill

det aktuella området o efterfrågan på mark för bebyggelse i områdel, dvs, bebyggelsetryckets

styrka o förekomsten av motstridiga markanvändningsiniressen inom områdel,

om inte frågorna härom har lösts genom områdesbestämmelser o allmänhetens intresse av vad som skall hända i området liksom antalet

berörda sakägare och andra enskilda intressenter c regleringsbehov för bebyggelsen som inte har beaktats i översiktsplanen

eller i områdesbestämmelser


 


Prop. 1985/86:1                                                                    151

bestämmelser 8.2.2

-" anspråken på kommunens medverkan vid genomförandet av bebyggel-      8 Delaljplan och
ijn
                                                                                                områdes-

Del är således en rad olika lokala förhållanden som bör tas lill utgångs­punkt lor all avgöra när delaljplanekrtivel skall hävdas. Det ligger i sakens natur att bedönmingen ocksä bör innefatta en framlidsaspeki, eftersom planläggning jusi syftar lill all behandla den framlida lämpliga miljöulform-ningen.

Slad.sförnyelse och bevarande kan kräva detaljplan

Även mindre förändringar som berör mänga inlressenler eller avser särskilda bevarandeinlressen kan behöva regleras genom detaljplan. Del är angeläget att kommunerna får effektiva instrument för stadsförnyelsen. Med de goda möjligheter Ull plangenomförande åtgärder som jag senare kommer att föreslå, bör detaljplanen kunna få stor användning vid stads­förnyelsen. Här gäller del vanligen an ändra befinlliga stadsplaner eller komplettera äldre sädana med nya beslämmelser.

Intresset för bevarandefrågorna har ocksä ökat, 1 dessa avseenden bör detaljplanen ge bällre möjligheter än i dag atl slå vakt om olika miljövär­den. 1 en hel del fall kommer det atl krävas att detaljplan anlas för alt gentemot sakägarna på ell likvärdigt sätt kunna hävda sådana intressen, l.ex. beträffande underhäll. Jag vill här emellertid peka på de möjligheter som ocksä kommer atl finnas att bevara miljön genom områdesbestäm­melser.

Kommunens medverkan vid genomförande av bebyggelse kräver ojla de­laljplan

Behovet av kommunens medverkan vid genomförandet av bebyggelsen har enligt min mening inte i tillräcklig grad uppmärksammats av utredning­en. För egen del ser jag det som naturligt atl kommunerna pä olika säll engagerar sig vid tillkomsten av bebyggelse och andra anläggningar. Kom­munen har bl, a, som en följd av skyldigheten atl pröva bygglov en viktig rådgivningsfunktion. Kommunen har vidare omfattande uppgifter när det gäller service och teknisk försörjning med l,ex, gator, parker, vatten och avlopp samt värme. Kommunen bör ocksä enligl min mening tilläggas ökade befogenheter när del gäller att bestämma lämpligheten av olika administrativa åtgärder, l,ex, fastighetsbildning, gemensamhelsanlägg­ningar och former för exploateringens genomförande. Detaljplanen bör här vara den naturiiga beslutsformen. Genomförandel av en aktualiserad be­byggelse kan säledes förutsätta kommunens medverkan, nägot som därför ocksä bör beaktas när behovet av detaljplan skall bedömas.

Hänsynen till grannar kan kräva delaljplan

Detaljplan skall alltså användas när den erbjuder de bäsla möjlighelerna an pröva lämpligheten och omfattningen av en exploatering, förnyelse


 


Prop. 1985/86:1                                                                    152

områdes­bestämmelser 8.2.2-8.2.3

eller elt bevarande. Om detaljplaneläggning underläts, kan det bl, a, få till      8 Delaljplan ocli

följd all medborgarna och sakägarna undanhålls insyn och inflyiande, all markägare får osäkrare ulgångspunkler för byggande och förvaltning, att prövningen av lov blir osäkrare, exempelvis i fräga om miljöulformningen. samt alt gemensamma behov, såsom service, va-försörjning, rekreations-möjligheter m.m, inte får en tillfredsställande bevakning. För säväl sak­ägare och andra intressenler som medborgare i gemen kan det alltså finnas beaktansvärda iniressen av alt planläggning sker, där situationen sä krä­ver.

Uppgiften atl planlägga för en lämplig samhällsutveckling bör givetvis inte ses i ett snävl kommunalt perspektiv. Att kravet uppfylls anser jag också är av stort grannerättsligt intresse. Även den aspekten bör innefattas i delaljplanekravei ulan atl det behöver särskilt lagregleras.

Utformningen av delaljplanekravei

Det är uppenbarligen förenat med svårigheter att i gränsfall avgöra om en detaljplan mäste upprättas eller inte. Detaljplanekravet mäste med nödvändighet bli allmänt hållet. Innebörden av kravet bör emellertid vara att detaljplan skall antas för områden där samlad bebyggelse skall komma till stånd. Kravet bör också gälla för enstaka byggnad vars användning får belydande inverkan på omgivningen eller som skall ligga där efterfrågan på mark är stor, 1 vissa fall bör dock lämplighetsbedömningen av sädana enstaka byggnader kunna göras i samband med prövningen av bygglov eller förhandsbesked. Jag föreslär därför en viss "uppmjukning" av detalj­planekravet i förhållande till vad jag anförde i lagrådsremissen (s, 103), Likaså bör krav på detaljplan gälla när befintlig bebyggelse skall förändras eller bevaras pä sådant sätt atl den behöver regleras i ett sammanhang. Motsvarande bör gälla även i fråga om idrotts- och fritidsanläggningar m. fl. åtgärder som fordrar lov,

1 förhållande Ull lagrådsremissen föreslår jag vidare den ändringen att behovet av kommunal medverkan vid bebyggelsens genomförande inte skall utgöra ett självständigt detaljplanekrav, I denna fråga ansluter jag mig således till lagrådets uppfattning (yttrandet s, 51),

I specialmotiveringen avser ja.g alt bl, a, genom exempel närmare belysa delaljplanekravets tillämpning,

8.2.3 Kommunen avgör när delaljplan behövs

Detaljplanekravet är riktat till kommunen. Det blir alltså kommunen som - i likhet med vad som nu gäller - avgör när detaljplan behövs. Behovet av detaljplan skall ses mot bakgrund dels av att det förutsätts en obligatorisk översiktsplan, vars riktlinjer i betydande utsträckning kan ge underlag för lämplighelsbedömning av bebyggelse, dels av att översikts­planens riktlinjer kan göras tvingande genom att områdesbestämmelser antas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     153

områdes­bestäinmelser 8.2.3

Som jag Udigare förordade (avsnill 7.1) skall kommunen i översikts-      8 Detaljplan och

planen bl, a, kunna definiera de områden där närmare beslämmelser för markanvändning, byggande m,m, behövs i form av delaljplan. När över­siktsplanen upprällas eller anlas, kan länsslyrelsen och de enskilda inlres­senlerna påverka kommunens bedömning av hur delaljplanekravei skall lillämpas. Om länsslyrelsen inie är nöjd med översiklsplanen i deila avse­ende, bör del framgå av styrelsens samrådsylirande lill kommunen. Som jag senare ålerkommer till (avsnitt 16,4) bör PBL innehålla beslämmelser som möjliggör för staten atl i vissa fall förelägga kommunen att upprätta detaljplan. Därigenom kan en lämplighetsprövning genom delaljplan för att trygga riksintressen inom vissa områden enligl NRL och mellankommunal samordning i sista hand åsladkommas.

Sakägare och andra intressenter, som anser atl delaljplan behövs inom elt vissl område, kan givelvis begära atl kommunen upprättar plan. Väljer dä kommunen all ändå pröva lämplighelen av byggnadsprojekt inom områ­det vid ansökan om bygglov, kan sakägarna och andra behöriga intressen­ter överklaga bygglovsbeslulen, 1 förtydligande syfte vill jag - utöver vad jag anförde i lagrådsremissen (s, 104) - nu tillägga all överklaganden i sådana fall givelvis kan leda till alt bygglovsbesluten upphävs. Någon plan kan emellertid inte tvingas fram annat än i de speciella fall där regeringen kan utfärda planföreläggande. Det är naturligtvis också möjligt att överkla­ga ett beslut om antagande av detaljplan och därvid hävda att det inte behövs någon plan. Några ytterligare sanktions- eller kontrollbestäm­melser för atl garantera detaljplanekravets tillämpning anser jag inie be­hövs i PBL, Frågorna om besvär och planföreläggande återkommer jag till senare (avsnilt 17,7 resp, 16,4),

I överensstämmelse med vad jag anförde i lagrådsremissen tar jag nu upp den av utredningen aktualiserade frågan om kommunen skall kunna hindra åtgärder som innebär ändring av markens användning med hänvis­ning lill att deialjplaneläggning först mäsle ske, 1 de fall där delaljplan enligl vad jag nyss har sagt skall upprättas finns del ett behov av den sammanvägning av olika krav som deialjplaneläggning innebär, 1 likhet med ulredningen anser jag all del inte kan komma i fråga all kommunen i sädana situationer skall kunna tvingas in i en argumentation om en viss bebyggelses tillåtlighet innan en sammanvägning genom planläggning har hunnit göras. Om nägon av de Udigare angivna förutsättningarna förelig­ger, bör kommunen alltså kunna åberopa behovet av deialjplaneläggning som enda skäl för avslag. Följdfrågan om den enskilde i ett sådant läge skall kunna tvinga kommunen till planläggning måste generellt sett besva­ras med nej. Tidpunkten för planläggningen måste kommunen fritt kunna bestämma.


 


Prop. 1985/86:1


154


 


8.3 Detaljplanens innehåll och redovisning

8.3.1 Detaljplanens obligaloriska innehåll


8 Detaljplan och oinrådes-hesluinmelser 8.3.1


Min förslag: I varje detaljplan skall de olika områdenas huvudändamål anges, dvs, allmänna plalser, kvartersmark och vaitenomräden. Kom­munen skall normall vara huvudman för gator och andra allmänna plalser, I planen skall anges utformningen och användningen av dessa. För kvarlersmarken skall ocksä användningssältei anges, 1 planen skall skall beslämmas en genomförandelid på 5- 15 år.

Få obligatoriska bestämmelser, men vida möjligheter lill reglering

1 likhet med ulredningen anser jag alt det i PBL bör finnas bestämmelser som anger dels vissa grundläggande krav på vad en delaljplan alllid skall innehålla, dels de förhållanden som därutöver/År regleras i en delaljplan. Vid avvägningen mellan vilka beslämmelser som alltid mäsle uppfyllas och vilka som frivilligt kan tillämpas är del främst två aspekter som spelar in. Om man vill uppnå det resultatet atl detaljplanerna i hela landel skall vara jämförbara och likartade, mäsle de bestämmelser som reglerar det frivilliga innehållet vara fä. Om man däremot lägger större vikl vid detaljplanens användning för en mängd olikartade planeringsuppgifter, bör krelsen av frivilliga bestämmelser vara stor, 1 båda fallen mäsle detaljplanen ha ett vissl minsta tillåtna innehåll för att man skall kunna tillägga den rättsverk­ningar ocksä för enskilda.

Övervägande skäl talar enligl min mening för atl de obligatoriska be­stämmelserna bör vara fä och all del bör finnas relaiivi vida möjligheler alt använda sädana beslämmelser som behövs för en närmare reglering i skilda situationer. Därmed bör detaljplanen kunna fylla kraven pä mångsi­dighet och funklionsanpassning, vilket jag anser viktigt. Likaså ger en sådan uppbyggnad möjlighet för kommuner med skilda planeringsambi­tioner all ulforma delaljplanerna med hänsyn lill de aktuella planeringssi-lualionerna.

Kommunen kan ocksä inom en viss ram välja vilka frågor man önskar lösa pä detaljplanestadiet och vilka man anser bör hällas öppna för ställ­ningstagande i samband med prövningen av lov. Denna valfrihet är viktig eftersom kunskapen om de projekt som detaljplanen skall reglera varierar beroende på arten av den planerade markanvändningen och hur nära föreslående ell genomförande är. Valfriheten medger också för kommunen en viss anpassning lill de resurser man förfogar över för planläggning resp. prövning av lov. Beslämmelserna i PBL bör alllsä enligl min uppfailning ulformas sä all detaljplanen fyller de här beskrivna kraven på anpassbar­het.

Jag anser vidare att detaljplanen bör ge slörre möjligheter än dagens


 


Prop. 1985/86:1                                                                    155

områdes-

heslämmelser

8.3.1

stads- och byggnadsplaner all styra den yttre miljöns utformning liksom      8 Detaljplan och

ingrepp i markskiklel och undermarken. Detla kan ibland ledti till att rätt detaljerade planer behövs i situationer som i dag inie kan regleras med detaljplan. Samtidigt vill jag emellertid understryka att detui inte lar leda till generellt sett mer komplicerade planer i ordinära situationer. Reglering­ens omfattning bör inte vara slörre och delaljeringsgraden bör inie vara högre än vad som behövs i varje enskill fall.

Användningen av olika områden bör alllid regleras i delaljplan

När jag nu går in på de obligaloriska kraven på deialjplanens innehåll vill jag börja med redovisningen av markens användning. Del är av grundläg­gande belydelse all delaljplanen klart anger inte bara de ändamål för vilka olika områden skall användas utan ocksä gränserna för områdena. Del innebär lill all börja med alt del mäste framgå om elt vissl område ulgör allmän plats som är disponibel för allmänheten eller kvariersmark som markägaren i princip råder över eller vattenområde. Något mer utvecklat skall dessa tre huvudkategorier enligt min mening omfatta följande: o mark för allmänna platser, såsom gator, torg, vägar, parker och grön­områden r  kvariersmark som bl. a, innefailar dels områden lör enskill bebyggande och för allmänt ändamål, dels dagens specialområden utom vägmark och vattenområden, t, ex, områden för järnvägs-, luft- och sjötrafik, idrolls-och fritidsanläggningar, begravningsplatser samt skydds- och säkerhets­områden o vattenområden. I, ex, hamn, badplats.

Inom dessa tre huvudkategorier bör en ytterligare specificering av mark­användningen kunna göras med stöd av PBL, Jag återkommer i specialmo­tiveringen ull detta (5 kap. 3 8). För kvarlersmarken bör dock gälla som elt minimikrav att användningssättet framgår.

Dagens specialområden bör utgå

Vad jag nu har förordat innebär att jag i stort ansluter mig till utredning­ens förslag atl kategorierna byggnadskvarter och specialområden skall sammanföras under beteckningen kvartersmark. Motiven lill detla är dels all de skillnader som Udigare har funnils mellan dessa kategorier i stor utsträckning inte längre gäller, dels all medborgarinflytandet gör sig lika starkt gällande för specialområdena vars uiformning därför bör redovisas tydligt. Eftersom förslaget ogillats av en del remissinstanser, vill jag något kommentera detla.

En skillnad i dag mellan specialområden och byggnadskvarter i bygg­nadslagen avser planens deialjeringsgrad och bebyggelseregleringen. Spe­cialområdena är inte avsedda för bebyggelse och ges därior inte några byggnadsreglerande beslämmelser. Dagens irafikanUiggningar rymmer emellertid en hel del byggnader för skilda ändamål. Del gör också rekrea-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     156

områdes-

besiäminelser

8.3.1

lions- och idrollsområden. 1 likhel med ulredningen anser jag all special-       Delaljplan oc/i

områdena i delta avseende nu bör jämställas med byggnadskvarier och kunna förses med bestämmelser som reglerar uiformning och utförande ;iv byggnader och andra anläggningar inom sädana områden.

En annan skillnad har tidigare gällt inlösenfrågan. Att ett specialområde anges för t. ex. trafikanläggning med annan huvudman än kommunen med­för inte skyldighet för kommunen atl efter stadsplanens faslsiällelse lösa in marken. Bestämmelsen hindrar byggnadsnämnden alt ge lov Ull älgärder som försvårar områdets användning för avsett ändamål. Vidare inträder en lösenrätl för att genomföra anläggningen. Sådana trafikanläggningar som ligger i anslutning till bebyggelse och närmare behöver regleras i sladsplan brukar som regel utredas och diskuteras med sakägarna i annan ordning, innan sladsplan för området antas. Vanligen föreligger också avttil om rätt till erforderliga markförvärv. Ett vägföretag i statlig regi är ofta förberett genom säväl en lokaliseringsutredning som en arbetsplan enligt väglagen. Områden för hamn, järnvägstrarik och flygfält är också sädana som utreds i annan ordning och där frågan om rätt till marklösen enligl sladsplan inte har någon större betydelse. Specialområdena skiljer sig alllsä inte i detta iivseende från kvartersmark för allmänt ändamål. Någon skillnad mellan kvariersmark och specialområde behöver inte heller av detta skäl upprätt­hållas.

Byggnadskvarter och specialområde utgör skilda,/(i.'>n'i,/7i'r.'ii(iif,'i//j,'o be­grepp, varvid byggnadskvarter förutsätts bli lomtindelai innan del byggs. I praxis sker dock numera fastighetsbildningen inom byggnadskvarter näs­tan regelmässigt utan tomlindelning enligl byggnadslagen. När del gäller lästighetsregisireringen finns emellertid vissa skillnader. Jag anser emel­lertid inte dessa vara av sådan art all del enbari av det skalet är befogal all behålla en åtskillnad mellan byggnadskvarier och specialområde.

Jag ansluter mig alltså i stort lill utredningens förslag i detla avseende. På en punkt vill jag dock föreslå ett förtydligande, och del gäller vägmark och friytor som sköts av staten eller enskild väghållare. Sådan mark bör i delaljplan redovisas som mark tor allmän plats. Jag återkommer till deila när jag behandlar bestämmelserna om inlösen av mark (avsnitt 10,5), Det sagda innebär atl andra trafikområden, l.ex, hamnområden, järnvägsom­råden, terminaler och flygplalser, som omfallas av delaljplan, sä långl som möjligt bör redovisas med samma deialjeringsgrad som områden för be­byggelse.

Vallenområden skall anges särskill

1 specialområden enligt byggnadslagen ingår också vattenområden. Om ell område avsätts som vallenområde i siads- eller byggnadsplan, innebär del atl området skall behållas som vattenområde. Vissa beslämmelser om tillåten utfyllnad och rätt att överbygga vattnet med bryggor m.m, kan


 


Prop. 1985/86:1                                                                   157

oinrådes-

heslåmmelser

8.3.1

också meddelas. Verkan av etl sädanl specialområde i sladsplan är i slorl      8 Delaljplan och

sen alt andra störande ingrepp i vattehomrädet inie tillåts.

Inom vattenområdena sker i dag ett starkt ökat utnyttjande som bl, a. tar sig uttryck i fasta anordningar i olika former för atl nyttja marina produk­tionsresurser och läkler, s.k, vallenbruk. Jag har Udigare i allmänna ordalag berört vatlenfrågornas behandling i PBL (avsnill 5,4,2), Vatlenom-rädena bör som jag nyss förordade utgöra en särskild omrädeskalegori i delaljplaneomräden. Skälen är dels de mer komplicerade lillsiåndsfrågorna som ofta kräver dubbelprövning, dels den annorlunda läsligheisrällsliga slalus som vallenomrädena har och dels att detaljplanens effekter mäste bli annoriunda bl. a. i fråga om genomförandemedlen.

Jag kommer senare an föreslå all del skall införas skyldighet att söka bygglov för bl, a, idrotts- och fritidsanläggningar, båthamnar, torn och vissa vindkraftverk. Detta ställer ocksä kiav på att sådana anläggningar skall kunna regleras i detaljplan. Del kan givetvis gälla säväl den fysiska utformningen som skyddsområden för sädana anläggningar belägna i vat­ten. Detaljplanen bör i dessa avseenden reglera vattenområdets lämpliga användning och därmed hindra åtgärder som strider mol avsedd använd­ning. Vid tillståndsprövning till olika åtgärder enligt vaitenlagen bör själv­fallel ytterligare krav och villkor kunna ställas för åtgärder som i och för sig är förenliga med detaljplanen. Jag återkommer senare lill frågan om sådan dubbelprövning (avsnitt 21). Klart står emellertid att vattenområden av nyss angivna skäl bör redovisas särskilt i detaljplaner enligt PBL,

Detaljplaner skall ha en bestämmelse om genoiiiförandetid

Av min tidigare redogörelse för reformbehovet (avsnitt 3.3) framgick alt principen om tidsbegränsad exploateringsräll i delaljplan ingår bland de mest angelägna förslagen i PBL. De viktigaste skälen till utredningens förslag lill principen med genomförandetid är i korthet följande (s. 191, 201 och 345 fO.

Planläggning av mark har skett sedan läng Ud tillbaka på grundval av den lagsliftning som gällt vid skilda tider. Ett genomgående drag i planerna har varit atl precisera markägarnas rättigheter att ulnytUa marken för bebyg­gelse m, ni. Dessa rättigheter har representerat ekonomiska värden, vilkas utnyttjande i stor utslriickning har styrts av marknadsekonomiska förhål­landen. Mänga rättigheter har utnyttjats, men del finns också många äldre planer som genom samhällsutvecklingen blivit otidsenliga eller där förut­sätlningar all genomföra planen av andra skäl saknas. På detla säll har del successivt tillkommit en mängd byggrätter, som nu i många fall är orealis­tiska eller i vart fall inte förenliga med en lämplig samhällsutveckling,

1 områden med bebyggelsetryck har sädana olämpliga planer t,o,m, utgjort ell hot mot samhällsutvecklingen och den befinlliga miljön. Lång­variga byggnadsförbud har dä resulterat i förslumning och oklara förhållan­den för fasiighelsägarna. På detla sätt har planläggning för äldre tiders


 


Prop. 1985/86:1                                                                    158

beslämmelser 8.3.1

behov kommit all blockera möjligheterna till ett föränderligt och progres- 8 Detaljplan och sivt samhällsbyggande. Utredningens slulsals av sm analys är alt rätten lill områdes-ändrad mtnkanvändning i delaljplan måste vara kopplad lill till del finns möjligheler att genomföra planen. Medgiven exploateringsrätt i plan bör säledes tidsbegränsas genom en bestämmelse om genomförandelid. Efter den liden skall planen forlsälia all gälla men kunna omprövas föruisäil-ningslösl i sädana delar där den inie blivit genomförd, utan till deila skall grunda nägon räll lill ersällning för fastighetsägarna.

Förslaget om genomförandetid tillstyrks av flertalet remissinslanser, Nägra anser emellertid an förslagei är för svagl som påtryckningsmedel för plangenomförandel, och andra efterlyser en siarkare slällning för samhäl­lei efter genomförandelidens slut, Elt fåtal remissinstanser avstyrker för­slaget bl, a. pä grund av befarade rätisföriusier för fasiighelsägarna.

Den krilik som riktats mol förslagei grundar sig Ull en del på del förslag av ulredningen som innebär atl fastighetsägaren skall ha räll all fortsätta och utveckla den pågående markanvändningen inom planområdel. Som jag förut anförde (avsnitt 3,3,1) kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag pä denna punkl. Remisskritiken torde i alll väsentligl bli tillgodo­sedd med den lösning jag i stället har förordat. De rättsförluster som enligt vissa remissinstanser kan uppkomma är knutna till de villkor som skall uppfyllas för atl fastighetsägaren skall kunna få genomförandetiden för­längd. Slutligen menar kritikerna att principen strider mol regeln om lika­behandling av faslighetsägarna. Den invändningen har jag dock svårt all förstå, Alla fastighetsägare har enligt förslaget samma rättigheter under genomförandetiden, nämligen all genomföra planen. Under genomföran­deliden bör planen ha stadga. Alla berörda mäsle kunna utgå frän att planen skall realiseras och kunna anpassa sin egen planering därefter. Däremot medför ju planen i sig olika räitigheter för skilda fasiigheier. Den som genomfört delaljplanen har fullgjort sin "överenskommelse" med kommunen när planen antogs. Den som inte har gjort det får ta upp en förnyad diskussion med kommunen om möjligheten alt bebygga sin läslig-het. Jag har svårt atl betrakta detla som nägon räilsföriusl.

Jag ansluter mig i huvudsak lill utredningens förslag. Det bör alltså ligga i kommunens hand att bestämma inom vilken lid en ny plan skall vara genomförd. När sn delaljplan upprällas skall kommunen i en särskild planbeslämmelse ange den lid - genomförandetiden - inom vilken bygg­lov lill de i planen medgivna älgärderna skall sökas (ör Ml fasiighelsägarna skall ha en garaniij'ör all planen skall fä genomtoras. Genomförandetiden skall alllsä beslämmas i samband med att planen anlas. Under genomfö­randetiden bör planen endast i undanlagsfall kunna ändras eller upphävas mol fastighetsägarens bestridande. Efter genomförandetiden skall kom­munen kunna besluta om ändring eller upphävande av planen utan alt rättigheter som har uppkommit genom planen behöver beaktas. Etl skäl till att bestämma en genomförandetid är som jag nyss nämnde all detaljplanen


 


Prop. 1985/86: 1                                                                   159

bör vara nära anknulen till det aktuella byggandel. Jag återkommer snart      8 Detaljplan och
lill cITekterna av bestämmelsen.om.genomlorandelid (tivsnill 8.6).
   områdes-

beslämmelser 8.3.1

Genomjörandclidcn skall sintas till lägst .i ocii högst 15 år

1 likhet med utredningen anser jag del lämpligt att loreskrivti all genom­förandetiden skall bestämmas till lägst 5 och högst 15 är. Den bör kunna varieras för olika områden inom en och stimma phin. Det bör också vara möjligt all läla tiden börja löptt en viss lid efter den Udpunkl dä planen har vunnit laga kraft. Tiden skall avvägas med hänsyn till förutsätlningarna all genomföra planen och övriga omständigheter som är av belydelse för frågan. En plan för förnyelse av innersladsfasiigheier kan exempelvis kräva en förhållandevis lång genomlorandelid med hänsyn till de kompli­kationer i fräga om lästighetssamverkan, evakuering, finansiering, m.m. som vanligtvis uppstår i sädana situationer. Man bör sannolikt också ofta sätta en ganska läng genomförandelid för industriområden och kanske även för frilidshusområden och villaområden för enskill bebyggande. Des­sa områden är nämligen ofta avsedda all las i anspråk i takt med en osäker efterfrågan.

Jag återkommer i specialmotiveringen (5 kap, 5 8) med ett mer utförligt resonemang om genomförandetid, varvid jag ocksä bemöter en del kritiska anmärkningar av lagrådel (yttrandet s, 55 fO,

Som jag strax återkommer lill bör del vara möjligl all i delaljplan beslämma all mark, som inte omedelbart behöver tas i anspråk för sill avsedda ändamål, lillfälligl fär användas till nägot annat. Sädan tillfällig markanvändning får naturliglvis inte hindra all planen genomförs med sitt angivna slutliga ändamål, 1 sådana planer där lillfällig markanvändning medges bör därior planen alltid reglera den tid under vilken den tillfälliga användningen lär pägä.

Inom detaljplan skall kommunen ansvara för genomförandet a\- galor och andra allmänna platser om inte annal besläms i planen

En detaljplans genomförande är beroende av samverkan mellan många inlressenler. Det är därför vikiigi att genomförandefrägorna behandlas noggrant och på elt samlat sätt. Jag kommer senare (avsnilt 10.2) att redovisa mina förslag i detla avseende, Pä nägra punkter återverkar dessa förslag på deialjplanens obligaloriska innehåll. De viktigaste är följande.

En av skillnaderna mellan stadsplan och byggnadsplan är ansvaret för genomförande och underhäll av galor, vägar och andra allmänna plalser. I Sladsplan vilar deila ansvar pä kommunen. 1 byggnadsplan ankommer del på fiistighetsägarna. Valet av planform avgör därior denna uppgiftsfördel­ning. Ulredningen har föreslagil att huvudmannaskapet för allmänna platser skall las upp som en obligalorisk bestämmelse i varje detaljplan. Del är som jag ser del en mer nalurlig ulgängspunkl all förutsätta all kommunen lar delta ansvar vid genomförandel av detaljplaner. Jag före-


 


Prop. 1985/86:1


160


 


slår därior en bestämmelse som innebär atl kommunen i detaljplaner mäsle ange om kommunen inie avser all vara huvudman för gator och andra allmänna platser. I sådana fall hör del av den genomförandebeskrivning, som jtig senare (avsnitt 10,2) kommer atl föreslå skall fogas lill planen, framgå vem som skall ha huvudmannaskapet.

Kostnaderna för atl anlägga gator och andra allmänna plalser skall i princip bäras av dem som har nytia av dessa, dvs, fasiighelsägarna inom området. Faslighetsägarna bör därför i samband med planutformningen lä klart för sig vilken utformning och användning som galor och andra all­männa platser avses få. Även detla bör alllsä vara en obligalorisk besiam-melse i delaljplanen.


8 Delaljplan och oinrådes-beslämmclser 8.3.2


8.3.2 Frivilliga regleringsmöjligheler I delaljplan

Min förslag: Deialjplanens Ullämpningsomräde vidgas så all även and­ra inslag i miljön än byggnader kan regleras, l.ex. idrotts- och rekrea-lionsanläggningar, parkeringar och anläggningar under mark. Skyldig­heten alt söka lov kan ökas eller minskas genom planbestämmelser. För bebyggelse med särskilt bevarandevärde kan skyddsbestämmelser meddelas. Även viktigare inslag i den offentliga miljön kan regleras. Ombyggnadsstandard kan varieras med hänsyn lill byggnadernas eller områdets förutsättningar.

Skyldigheien all söka bygglov, markiov eller rivningslov

1 överensstämmelse med utredningsförslaget anser jag atl skyldigheien all söka lov bör kunna begränsas eller vidgas genom beslämmelser i dettiljplan. Det innebär l.ex, att bygglovsplikl skall kunnti införas för underhållsälgärder på byggnader inom kullurhisloriskl eller miljömässigl särskilt värdefulla omräden. Beslämmelser skall ocksä kunna meddelas om all vissa åtgärder inte behöver lov, l.ex. uppförande och ändring av enklare fritidshus och kolonistugor som följer detaljplanens bestämmelser, ändringar av befinlliga industribyggntider, rivning av byggnader saml schaktning och fyllning.

Byggrälten och hehyggclsemiljöns utformning

Detaljplanens beslämmelser bör kunna preciseras i en rad olika avseen­den. Elt av de viktigaste är enligl min upplänning byggrättens omfattning. Det råder också stor enighet bland remissinsttmserna pä den punkten. Även tilläten byggrätt under mark måste kunna regleras.

1 förhällande till gällande rätt finns del enligt min mening anledning att utöka regleringsmöjlighelerna nägol. Stadsplanens byggrätt har hillills va­rit en yttre ram inom vilken fastighetsägaren kan utforma sill projekt. Av olika skäl är del inte alltid lönsammast alt utnyttja hela den medgivnti


 


Prop. 1985/86:1                                                                    161

bestämmelser 8.3.2

byggrätten. Del förekommer l,ex. alt man bygger tvåvånings radhus i      8 Delaljplan och mycket centrala lätortslägen där stadsplanen medger bäde tre och fyra      områdes-våningar. Alt utfärda tvingande bestämmelser är i gällande räll möjligl bara i myckel speciella fall och dä av estetiska skäl. Denna möjlighel bör enligl min mening nu vidgas.

Inom ramen för arbetet med stadsförnyelsen finns en rad olika motiv för all införa beslämmelser i del nu berörda avseendet. Ett viktigt skäl är behovet att hushålla med markresurserna, vilket leder lill krav på atl man verkligen utnylljar de omräden effektivt som har förutsätlningar atl ta emot ny exploatering. Av bl, a, dessa skäl bör det vara möjligt att införa bestämmelser i detaljplan som anger i vilken minsta omfattning marken får bebyggas. Sådana beslämmelser bör kunna införas om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller lill miljön,

I likhet med utredningen anser jag det viktigt atl i delaljplan också skall kunna las in bestämmelser om lämplig lägenhelssammansätining.

Pä samma säll som kan ske i dag bör delaljplan enligt PBL vidare kunna innehålla de bestämmelser som behövs om byggnadernas läge, byggnads­sätt, utformning och utförande. Delta bör också gälla andra anläggningar än byggnader. PBL bör med andra ord innehålla bestämmelser av samma innebörd som delar av 12 och 13 55 byggnadsstadgan. Den praxis som utbildat sig i de nu berörda avseendena fungerar i stort sett bra och bör med en del justeringar, som jag strax återkommer lill, föras vidare i PBL,

Miljö- och energifrågor saml omhyggnadssiandard

Till de tekniska bestämmelser om byggnader som det har blivit alltmer angelägel all kunna behandla pä ett samlat sätt i detaljplan hör de som berör tillgängligheten, värmeförsörjningen och undermarkskonstruktio-nerna. Enligt min uppfattning är detta frågor som kräver ökad uppmärk­samhet vid planläggningen och som dessulom kan väntas ha aktualitet under en längre tid framöver. Av dessa skäl bör i PBL tas in beslämmelser om all man i detaljplan kan behandla hur kravet på energiförsörjning skall tillgodoses och hur man skall förebygga risker för geolekniska och hydro­logiska olägenheter för omgivningen. Hur kravel pä tillgänglighet skall uppfyllas med hänsyn till lerrängförulsättningar och bebyggelsens art är också sådant som lämpligen kan behandlas i detaljplanen,

Sladsförnyelsearbetet kommer att beröra många olika typer av områ­den, byggda med olika tiders sed i fråga om yttre miljö och byggnadsstan­dard. Som jag skall redovisa senare (avsnitt 11,2,1) bör det vara möjligt alt i vissa avseenden anpassa de krav som skall ställas på ombyggnader Ull de berörda byggnadernas förutsättningar och till egenskaperna hos andra liknande byggnader inom området, I likhel med vad jag senare kommer atl föreslå beträffande områdesbestämmelserna (avsnitt 8,8,2) bör ombygg-nadsslandarden i sådana fall kunna regleras i delaljplan,

6   Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86: 1                                                                   162

Bestämmelser för atl bevara bein-ggelsemiljöer                               g Detaljplan och

Utredningen har föreslagil beslämmelser (5 kap. 14 8) som avser an ge  områdes­
kommunerna möjlighel all genom planbeslut införa skyddsbestämmelser
' * amme sei

8.3.2

för historiskt, kulturhistoriskt, miljömässigl eller frän konstnärlig syn­punkl värdefulla byggnader eller bebyggelsemiljöer. Avsikten med försla­get är att kommunerna skall kunna skydda "lokala byggnadsminnen" på likartade grunder som staten kan göra enligt lagen om byggnadsminnen. Förslaget i denna del innebär vidare att fastighetsägare under vissa förul-sällningar skall ha rätt till ersättning för skada lill följd av sädana skydds­bestämmelser.

Remissinstanserna har i stort sett godtagit syftet med utredningens för­slag. Jag återkommer med förslag angående särskilt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer (avsnitt 11,2,2 och 3 kap. 12 8).

Mänga kommuner har med stöd av bebyggelseinventeringar, s. k. kuliur-minnesvårdsprogram och fastigheisekonomiska utredningar, engagerat sig i bevarandefrågor. Utredningarna bedrivs i former som väl ansluter lill förfarandet vid planläggning, Pä delta sätt har man i nära kontakt med fastighetsägare och andra berörda konkretiserat tillämpningen av 38 5 byggnadsstadgan. Enligt min uppfattning är del angeläget att dessa slrä­vanden kan föras vidare med stöd av PBL:s bestämmelser,

1 förslå hand bör frågorna kunna behandlas i översiktsplanen. En detalj­plan bör bl. a, kunna reglera bebyggelsens uiformning och underhäll, och innehålla bestämmelser om skyldighel atl söka lov för åtgärder som rör byggnaders yitre och deras anpassning till miljön. Det bör emellertid också vara möjligt atl utfärda bindande bestämmelser i detaljplan för särskilt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer (3 kap. 12 8), Skyddsbestäm­melser av detla slag bör utformas efter förebild av beslut om byggnads-minnesförklaring. Ett rivningsförbud bör alltså automatiskt följa av skyddsbestämmelserna och dessutom bör dessa kunna innehålla bestäm­melser om byggnaders uiformning och underhåll. De ersättningsbestäm­melser som bör knytas Ull skyddsbestämmelser av delta slag återkommer jag till (avsnitt 18,2,2),

Dt' allmänna egenskapskraven gäller också mark för allmän plats

Som jag närmare skall utveckla senare (specialmotiveringen till 3 kap, 18 8) föreslär jag atl vissa krav skall gälla i fräga om mark för allmän plats. Bland dessa krav kan jag här nämna hänsynen lill stads- eller landskapsbil­den och lill natur- och kulturvärdena pä platsen. Ett annat krav är tillgäng­lighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

På den här punkten ansluter jag mig till de remissinstanser som anser det vara en brist i ulredningsförslagel atl den kollekliva miljön lämnas i stort sett utan krav på utformning m, m. Jag föreslår alltså alt den fysiska utformningen av det offentliga rummet skall kunna regleras genom besläm­melser i detaljplan, varvid de nyss berörda kraven skall läggas till grund för


 


Prop. 1985/86:1                                                                    163

bestämmelser 8.3.2

bestämmelserna. Däremot anser jag inte, som en del remissinslanser tycks 8 Delaljplan och förorda, atl efterlevnaden av bestämrhelserna behöver kontrolleras genom omrades-tillständsprövning. Oftast är del ju kommunen själv som är huvudman för allmänna plalser. Jag anser inte heller att denna typ av reglering skall bli något ordinarie inslag i detaljplanerna. Regleringsbehov lorde uppkomma främsi i centrala stadsomräden som irafiksaneras och där det sker en omfatlande omvandling av marken för allmänna platser. Även i bevaran-deomräden kan det finnas behov att uppställa vissa krav på allmänna platser. Jag föreslår alltså att bestämmelser skall kunna meddelas i detalj­plan om uiformning, utförande och användningssäll i fiåga om galor, parker och andra allmänna platser.

Parkeringsplatser och vegetation

Parkering utgör regelmässigt ett vikiigi inslag i planarbetel. Biluppställ­ningsplatser är ytkrävande och har betydelse för tillgänglighet, säkerhet och miljön i bebyggelseområdena, 1 stadsförnyelsearbelet ulgör parke­ringsfrågorna ett viktigt inslag. För att dessa frågor skall kunna behandlas planmässigt kommer jag senare att föreslå bygglovsplikl för att ta i anspråk mark för parkeringsplatser (avsnilt 12,1,3) samt möjligheter atl ställa krav på fastighetsägarna när det gäller parkeringsmöjligheterna i den befintliga bebyggelsen. Detaljplanen bör behandla bebyggelsemiljön som helhet och på ett integrerat sätt. Därför anser jag att bestämmelser i detaljplan skall kunna behandla utformningen av den yttre miljön även när det gäller parkeringsplatser.

1 likhet med utredningen anser jag också atl det skall vara möjligt atl meddela beslämmelser om schaklning, fyllning, trädfällning och skogs­plantering. Det bör dä ocksä vara möjligt att bl. a, utfärda beslämmelser som avser alt skydda viss värdefull vegetation.

Tillfällig markanvändning kan tillåtas i plan

Vid planläggning kan aktualiteten variera för planens genomförande i olika delar. Myckel vanligt är alt ett område utgör elt reservat för någon framtida trafikanläggning eller något annat allmänt ändamål. Sådana delar av samhällets struktur måste planläggas så långl i förväg, att det kan ta både 10 och 20 år innan verkställigheten aktualiseras. Under mellantiden måste marken användas pä något meningsfullt säll. Det kan t, ex, vara lämpligt all anlägga en bollplan eller uppföra en mindre byggnad. Dagens provisoriska byggnadslov kan lämnas bara för tre år, varefter de förlängs mer eller mindre rutinmässigt. Utredningen har föreslagit atl i detaljplan skall kunna tas in bestämmelser om tillfällig markanvändning i dessa fall. Jag ställer mig - i likhet med flera remissinstanser - bakom förslaget att en sädan regleringsmöjlighel öppnas i PBL.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    164

Skyddsområden och (>ingivning:Jiygieii                                            8 Detaljplan och

De omgivningshygieniska frågorna har pä senare är trän i förgrunden      omiaaes-
,   „ .  ,
       ,   • ,       ,        r     i_       , ,                    _i    ,      ,        bestämmelser

också 1 den prakliska planeringen. Uel hänger bi.ti. samman med okande      o ? )

slörningar från olika verksamheter och en generellt sett öktid belastning på miljön i olika avseenden. Den medicinska kunskapen om dessa förhållan­dens effekter på människan ökar ocksä. Det är givetvis angelägel alt samhällets styrmedel för atl hindra och motverka slörningar i miljön ut­vecklas för atl dessa problem skall kunna bemästras, LagsUftningen som reglerar miljöskydd, produklkontroll, arbetarskydd och övriga driflsför-hällanden i vid mening har ocksii utvecklats på senare år.

Den fysiska miljöns uiformning kan enligl min mening verksamt bidra lill atl förebygga att omgivningshygieniska problem uppslår. Genom bygglov binds markens användning för siycket lång tid. Lovet prövas med hänsyn lill de omständigheter som vid tillfället rader och kan förutses på den aktuella platsen. Det är rimligt att elt meddelat lov kan resullera i en miljö som har viss varaktighet. Bestämmelserna i PBL om allmanna intressen bör med andra ord lillämpas med beaktande av etl forivarighelslillslånd. Vid valet av placering för vissti slörningskänsliga verksamheler bör del därför vara möjligl att säkerställa viktiga miljöegenskaper i området för framUden,

Enligt min mening bör PBL ge utrymme för att i detaljplan meddela bestämmelser i detta syfte. När det gäller atl tillgodose kraven pä brand­skydd eller säkerhet i grannskapet lill försvars- och alomenergianläggning-ar samt trafikanläggningar innehåller byggnadslagen bestämmelser som bör överföras till PBL. Dessa är lill för att skapa skydd och säkerhet bl. a, vid verksamheler som kan vara störande för omgivningen.

Vid planläggningen tar detta sig ullryck dels i skydds- och säkerhetsom-riiden runt anläggningarna, dels i form av skyddsanordningar eller plante­ringar. Skydds- och säkerhetsområdena fyller sin uppgift främst genom att i beslämmelser för områdena kan regleras tillällighet och teknisk utform­ning av bebyggelse och andra anläggningar. En sädan reglering anser jag skall vara möjlig att åstadkomma genom detaljplan. Likaså bör det vara möjligt att reservera mark för ertorderliga skyddsanordningar och atl reg­lera utformningen av dessa, 1 de nu berörda avseendena bör alltså de möjligheter till reglering som finns redan i dag föras vidare i PBL,

Jag anser del emellertid befogat att nu vidga dessa regleringsmöjligheter till atl omfatta störningar även från andra typer av verksamheter som kan komma att rikta sig mot ett visst område. En detaljplan skall med andra ord kunna trygga en lämplig miljö i framtiden för den markanvändning som planen tillåter. Det bör således vara möjligl all genom bestämmelse i delaljplan förena viss angiven markanvändning med beslämmelse om högsia tillåtna värden för sädana störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annal som prövas enligl miljöskyddslagen (1960:387). 1 planer bör dä ocksä övervägas behovel av bestämmelser för att reglera


 


Prop. 1985/86:1


165


 


erforderligt skyddsområde, byggnadslekniskl utförande eller skyddsan­ordningar.

Effekten av en sådan bestämmelse bör vara dels all byggnadsnämnden har att beakia den vid sin prövning av lov i grannskapet, dels atl konces­sion m. m. inte fär meddelas i strid mot bestämmelsen.

Som förutsättning för alt bestämmelser av detta slag skall få tas in i en delaljplan anser jag all det skall finnas särskilda skäl till regleringen. Sädana skäl kan vara all delaljplanen avser särskill slörningskänslig verk-samhel eller all delaljplaneområdels lokalisering lalar för all man på detta sätt bör ange en gränsnivä för den framlida miljöbelastning som i elt visst avseende kan tillåtas för planområdet. Det bör emellertid inte komma i fr;°iga att för bostadsbebyggelse eller för vård- och undervisningslokaler genom detaljplan meddela längre gående krav vad gäller vägtrafikbuller och flygtrafikbuller än de riktlinjer som riksdagen godkänt (prop, 1980/81: 100 bil, 9, TU 23, rskr 257 och prop, 1981/82:98, TU 28, rskr 3.39), Jag förutsätter ocksä all kommunen genom riktlinjer i översiklsplanen beaktar behovet av utvecklingsmöjligheter för trafikanläggningar, såsom vägar, flygplalser och järnvägsområden. Det ligger i sakens natur att sådana samhällsinvesteringar bör nyttjas på ett långsiktigt sätt.


8 Detaljplan och områdes­bestämmelser 8.3.2-8.3.3


Beslämmelser om vissa villkor för bygglov

Enligt gällande beslämmelser kan som villkor för byggnadslov under vissa förutsättningar föreskrivas att en viss byggnad skall rivas, byggas om eller ändras (58 5 2 mom. BS), Dessa möjligheter alt villkora elt lov bör i PBL utökas till alt omfatta även möjligheten atl i detaljplan kräva all en viss byggnad skall ges en ändrad användning,

Beslämmelserna i 1105 byggnadslagen om byggnadsförbud i avvaktan på alt vägar, vallen och avlopp har ordnats i etl planområde har också karaklär av villkor för alt lov skall få lämnas. Utredningen har föreslagit att bestämmelser med sådana villkor för lov skall kunna meddelas i delaljplan. Jag ansluter mig till utredningens förslag och anser således att PBL bör erbjuda denna möjlighet.

Med tanke på att gemensamma anläggningar av olika slag sannolikt kommer atl bli en viktig del av den kollekliva försörjningen i bebyggelse­miljöerna, bör del i delaljplan också kunna bestämmas att etl villkor för lov skall vara atl sådana anläggningar har kommit lill stånd. Även vissa andra villkor bör kunna föreskrivas. Jag ålerkommer till delta i del följande (specialmotiveringen till 5 kap, 8 5).

8.3.3  Utformning av planhandlingarna

Mitt förslag: Planhandlingarna skall utformas så tydligt all alla under samrådet och utställningen får en klar uppfattning om vilken reglering av bebyggelsemiljön som planen medför. Kravet pä tydlighet skall inte hindra atl flexibel detaljplan i vissa fall kan användas.


 


Prop. 1985/86:1


166


 


Medborgarinflylande ställer krav på tydlighet

Allmänhetens intresse för och möjligheter lill delaktighet i planärendena är i stor utsträckning beroende av handlingarnas utförande och informatio­nens innehåll. Ju högre preciseringsgrad planerna får, ju mer begripliga blir konsekvenserna och desto närntiare den enskilde kommer de, 1 samma grad ökar benägenheten att delta i planeringsdebatten. För den enskilde är planläggningen närmast före byggandet det skede där intresset att medver­ka vanligen är starkast. Detaljplanen måste därför utformas på ell sädanl sätl att medborgarinflytandet verkligen kan få en reell innebörd, dvs. kan göra sig gällande innan förutsättningarna för bebyggelseutformningen i praktiken är låsta,

Beslämmelser som pä detta sätl lägger grunden för medborgarinflytan­det bör alltså som utredningen föreslår las in i PBL, Bestämmelserna har ett pedagogiskt värde och bör syfta till att de handlingar som skall ligga till grund för den offentliga behandlingen, nämligen samrådet och utställning­en, blir lättillgängliga och begripliga för mottagaren. En del remissinstan­ser anser att sådana bestämmelser kan skapa förvirring, är subjektiva och i vissa fall orealistiska eller t, o, m, olämpliga för exempelvis militära anlägg­ningar. Man befarar ocksä alt beslämmelserna kan medföra många över­klaganden.

Remisskritiken anser jag vara överdriven. Trots att gällande bestämmel­ser inte innehåller nägra krav i detla avseende uppfylls redan i dag i betydande utsträckning de krav som jag nu föreslär. Det är emellertid angeläget atl genom uttryckliga beslämmelser markera viklen av atl ambi­tionsnivån i detta avseende inte sjunker. Bestämmelserna bör innehålla ett krav på atl planhandlingarna, dvs, plankartan och planbestämmelserna, utformas sä att del lydligt framgår hur planen reglerar miljön. Ytterligare bestämmelser som verkar i samma riktning bör ta upp krav på planbeskriv­ning och illustrationsmaterial.


8 Detaljplan och områdes­bestämmelser 8.3.3


Flexibel detaljplan får användas restriktivt

Utredningen har föreslagit atl de krav på tydlighet, fattbarhel och åskåd­lighet som bör ställas på planerna medför atl miljöns utformning skall anges relativt entydigt och klart i detaljplanen. Jag ansluter mig i princip till utredningens förslag. Ett flertal remissinstanser har dock påtalat behovet av att man vid större nyexploateringar kan behålla systemet med en mer schematisk (flexibel) plan som följs av en entreprenadtävling där den närmare miljöutformningen ingår som etl viktigt tävlingsmoment. Jag har förståelse för dessa synpunkler. Tävlingar av detta slag gynnar kreativilel, produktutveckling och priskonkurrens. Jag anser därför att möjligheten till flexibel plan i vissa avseenden bör finnas kvar.

En flexibel detaljplan anger områdesgränser och användningen för varje område samt en maximal exploateringsrätt, som emellertid skall vara identifierbar för varje enskild faslighet inom området. Planen anger ofta


 


Prop. 1985/86:1


167


 


högsia tillåtna väningsantal och om det skall vara sammanbyggda eller fristående hus. En flexibel delaljplan som på detla säll anger ramar för byggrälien behöver enligl min mening inte vara delaljerad i fräga om ulformningen av bebyggelsen för alt etl meningsfullt dellagande frän all-mänheien ändå skall kunna ske, I etl flertal fall bör del därior vara möjligt alt, utan alt kravet på tydlighet åsidosätts, använda flexibel plan även framdeles. En fömlsätlning bör därvid vara all bebyggelsens avsedda karaklär framgår av planen, 1 specialmoliveringen (5 kap, 9 5) skall jag något utveckla detta.

Behovet av inflyiande för sakägare och andra intressenler är delvis beroende av hur det aktuella området ligger i förhållande till befintlig bebyggelse. Flexibel delaljplan för ett område som gränsar lill redan be­byggda områden måste i gränszonen redovisas med sådan tydlighet ati grannarna kan bedöma planens konsekvenser. Graden av omgivningspå­verkan avgör hur bred en sådan gränszon bör vara i de enskilda fallen. För tyngre exploatering bör zonen vara nägot hundratal meter för att garantera atl grannar får en rimlig insyn i utformningen. Del gäller också för störande idrotts- och fritidsanläggningar m, m. En flexibel delaljplan med erforderiig lydlighet i gränszonen mot berörda grannar bör ge god trygghet för bygg­herrens projektering.

Med det sagda har jag gjort klart att en flexibel detaljplan inte bör användas i det enda syftet atl säkerställa en god planberedskap för mark­användning som saknar aktualitet. Det är enligt min uppfattning också olämpligl alt använda flexibel detaljplan i samband med stadsförnyelse. Miljöförändringar berör här så många intressenter att detaljplanen så lyd­ligt som möjligl bör återspegla och illustrera de aktuella förtätningsprojek­ten. Även för något större, samlade projekt pä områden som är helt kringgärdade av äldre bebyggelse torde flexibel detaljplan sällan vara lämplig. Möjligheten att i vissa fall redovisa byggrätten i delaljplan sche­maliskl bör alltså användas restriktivt och endast dä förhållandena i det enskilda fallet medger atl så sker med hänsyn till sakägarnas och övriga iniresseniers iniressen.


8 Detaljplan och områdes­bestämmelser 8.3.3-8.4.1


8.4 Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen

Min förslag: Vid planläggning skall skälig hänsyn tas till befintliga förhållanden inom och i anslutning till planområdel. Hänsynen skall avse såväl befintlig bebyggelse som rådande äganderätts- och fastig-hetsförhällanden.

8.4.1 Gällande rätt

Vid sin tillsyn av den kommunala planläggningen har staten hittills kontrollerat att säväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen beaktats.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    168

beslämmelser 8.4.1-8.4.3

Statens konlroll sker i dag under samrådet och slutligen vid faslsiällelse-      8 Delaljplan och prövningen.  Ett inslag i denna är alltså bevakningen av att planernas      omrades-bestämmelser inte på en oacceptabelt sätt inkräktar på enskilda intressen. Genom den statliga fastställelsen får alltså ytterligare en instans möjlighet att göra avvägningar mellan det allmännas behov och den enskildes önske­mål, när dessa går i olika riktning.

Det utökade krav som PBL ställer på kommunerna all självständigt ansvara för planläggningen innefailar givelvis ocksä ell mer slulligt ansvar för avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Del aktualiserar frågan om rältssäkerhetsaspekten vid planläggning,

8.4.2    Bevakningen av enskilda iniressen sker genom besvär Mitt förslag innebär som jag tidigare nämnt (avsnitt 3,4,3) att den obliga­toriska fastställelseprövningen slopas. Den prövning som länsstyrelsen i vissa fall självmant skall företa och som i nägon män ersätter fastställelsen skall i huvudsak avse enbari frågan om en viss plan frän statens synpunkt kan godtas eller inte. Prövningen ger inte något utrymme för länsstyrelsen all beakia de enskilda intressena annat än när del gäller väsentliga hälso-och säkerhetsaspekter. Detta innebär atl de enskilda själva måste bevaka de avvägningar mellan olika iniressen som kommunen beslutar om i pla­nerna och att de vid missnöje har titt överklaga besluten. Huruvida detta är en godtagbar lösning bör bedömas bl, a, mol bakgrund av de verkningar för enskilda som delaljplanen avses fä,

8.4.3    Detaljplanens rättsverkningar blir i ston sett desamma som stads­planens

I stor utsträckning avses detaljplanen få samma rättsverkningar som stadsplanen har i dtigens system, F.n del av de föreslagna bestämmelserna i PBL kan dock sägas ge utökade rättsverkningar. Till en början kan konsta­teras att PBL:s tillämpningsområde utvidgar den fysiska planeringens upp­gifter en del, Detla medför emellertid inga principiellt annorlunda rätts­verkningar än vad stadsplanen redan har. Däremot kan flera älgärder än f, n. träffas av planbestämmelser, l,ex, idrotts- och fritidsanläggningar, undermarksbyggande och utformningen av mark för allmän plats. Vidare kan delaljplan med beslämmelser om bevarande och underhåll av värde­fulla byggnader medföra skyldighel för ägarna att vid underhåll tillämpa en kostnadskrävande teknik eller använda dyra material. För sädana och liknande fall finns dock kompensationsregler.

Frän rättssäkerhetssynpunkt är del emellertid detaljplanens föreslagna expropriaiiva effekter som kräver särskild uppmärksamhet. De fall där en detaljplan åberopas som grund för expropriation enligt expropriationslagen (1972:719) behöver inte närmare kommenteras här, eftersom jag inte avser att föreslå någon ändring av expropriationsgrunderna. Däremot skall de­taljplaner - som jag senare redogör för (avsnilt 10,5.1) - medföra dels rätt


 


Prop. 1985/86:1                                                                    169

bestämmelser 8.4.3

att lösa mark för gator och andra allmänna platser, dels räll att efter     8 Delaljplan och genomförandetiden lösa mark som inte har bebyggts i huvudsaklig över-      områdes-ensslämmdse med detaljplanen,. Den sist nämnda lösningsrätten saknar en direkt motsvarighet i dagens lagstiftning,

Elt annal nytt inslag som bör beakias i detta sammanhang är de effekter som följer av det förslag till lag om exploateringssamverkan, som jag senare återkommer lill. Detaljplaner som skall genomföras i exploaterings­samverkan får nämligen expropriaiiva effekter för fastighetsägare som inte skall delta i samverkansföretaget. Deltagande i samverkan är visserligen frivilligt, men de fastighetsägare inom planområdel som avböjer dellagan­de kan bli utsatta för inlösen från de deltagande fastighetsägarnas sida. Inlösen kan t, ex, avse mark som enligt planen fär användas för enskilt bebyggande, men när löseskillingen för marken bestäms skall hänsyn inte tas till den inverkan som planen kan ha haft på markens värde.

Dessa förhållanden ställer naturligtvis krav pä att kommunen utformar detaljplanen så atl minsta möjliga olägenheter uppkommer för fastighets­ägare som inte skall delta i samverkan. Del släller också krav på alt dessa fastighetsägare blir uppmärksammade på de konsekvenser planen kan ha för dem. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (6 kap, 1 5). Av­vägningar av detta slag är emellertid inte nägot principiellt nylt för kommu­nerna, eftersom dagens detaljplaner också har vissa expropriaiiva effekter.

Till bilden hör också att PBL skall innehålla ett flertal bestämmelser som har till syfte att fördjupa kontakterna under planarbetet och medverka till atl eventuella olägenheter av planen blir så små som möjligt och till att planförslagets avsedda reglering och effekter i olika avseenden blir tydliga. Jag tänker främst på bestämmelserna om samråd, planhandlingarnas tyd­lighet och att det skall finnas en särskild genomförandebeskrivning som bl, a, bör belysa frågor om marklösen. Som lagrådet har föreslagit (yttran­det s, 520 bör det dessutom i lagen föreskrivas att planen i de delar som den medför inlöseneffekter skall utformas så att de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som den åsamkar enskilda.

Redan i första instans, dvs, i den kommunala handläggningen, skall det således precis som i dag ske en nyanserad avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Man kommer naturligtvis aldrig ifrån att kommunen har den besvärliga dubbla rollen av beslutsfattare och intressent. Min uppfatt­ning är ändå atl kommunerna numera är kompetenta att pröva frågor av detta slag så att den enskilde kan få sin sak omsorgsfullt behandlad redan från början.

Frågan bör till sist också ses i belysning av att rättstillämpningen har utvecklats på det sättet att länsstyrelserna enligt dagens system praktiskt tagel aldrig självmant går in pä sådana avvägningsproblem som det här gäller. Med andra ord krävs det regelmässigt att den sakägare som anser sina intressen kränkta anmärker mot planförslaget. Yrkanden av det slaget kan väckas både under den kommunala behandlingen och i anslulning till


 


Prop. 1985/86:1


170


 


lästslälldseprövningen. Jag vill med deila framhålla all del i verklighelen redan nu beror på den enskildes akUvitet, om hans sak skall piövas av högre instans, även om del naturliglvis formellt är fräga om en s,k. officialprövning, F.ö, är del sä att länsstyrelsen eller regeringen ganska sällan finner anledning all ändra kommunala beslul om planer på den här grunden. Detta tyder på att kommunerna i regel visar stor förståelse för synpunkler frän sakägarna,

Mol denna bakgrund kan det knappast uppfattas som någon försämring från rättssäkerhetssynpunkt atl nu ta stegel fullt ut och även formellt anpassa systemet efter principen om alt den enskildes iniressen skall bevakas på talan av den som anser sig negativt berörd av beslutet. Snarare vill jag se det sä att den enskildes anspråk blir bättre fokuserade, om de på detta sätt förs fram besvärsvägen. Detta blir en tydligare modell än den nuvarande där prövningen av sakägarnas anmärkningar ligger mer eller mindre dold i fastställelseförfarandel. 1 dag är det f.ö, inte alltid så alt länsstyrelsens beslut uttryckligen anger vilken vikt som länsslyrelsen i sitt avgörande har lagl vid framslällningar frän sakägarhäll.


8 Delaljplan och områdes-besiämmelser 8.4.3-8.5.1


8.5 Kommunens antagande av detaljplan

Mitt förslag: Detaljplan skall antas av kommunfullmäktige som dock fär uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikl.

8.5.1  Utredningens för.slag och remisskritiken

Ulredningen har föreslagit alt gällande rätt i stort sett skall behållas när del gäller kompetensfördelningen inom kommunen. Den innebär att det är kommunfullmäklige som beslutar om antagande av detaljplaner men atl fullmäktige kan uppdra ål byggnadsnämnden att anta detaljplaner av visst slag eller inom vissl område. Därtill har utredningen föreslagil an kom­munstyrelsen får vissa befogenheter som är knutna till det ekonomiska och samordnande ansvar som slyrelsen har.

Remissinstanserna konstaterar nästan genomgående att utredningens förslag väl kodifierar den praxis som har utvecklats. Det finns emellertid också kritiska remissvar, däribland från kommunförbundet samt från Falu. Helsingborgs. Malmö och Stockholms kommuner. Dessa instanser av­styrker förslaget och föreslär att kommunen skall ha större frihet an lägga upp den poliliska och administrativa organisationen. Frågan gäller om planläggning till sitt huvudsakliga innehåll skall betraktas som politik eller myndighetsutövning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    171

bestämmelser 8.5.2

8.5.2 Anlagande av delaljplan bör kunna delegeras enbart till byggnads-      g Delaljplan och
nämnden eller kommunstyrelsen
                                                     områdes-

De skilda åsikterna hos remissinstanserna lorde ha sin utgångspunkt i att man värderar och bedömer viklen av skilda inslag i planltiggningsproces-sen på olika sätt. Det ena synsällel bygger pä atl del övergripande poliliska och ekonomiska ansvarei skall läggas hos kommunstyrelsen, medan det samlade ansvaret för verkslällighelsbeslul som rör den fysiska miljön och myndighetsutövningen i anslulning till detla skall anförtros en specialreg­lerad nämnd, nämligen byggnadsnämnden. Det andra synsättet jämställer detaljplaneringen med annan kommunalpolilisk program- och utrednings­verksamhet och hänför pä sin höjd prövningen av lov och tillsynen till myndighetsverksamhet. Man betonar då de ekonomiska och funktionella fördelar som finns i möjligheterna till en fritt organiserad verksamhet.

Jag har nyss redovisat de effekter detaljplanen får mol enskilda. Utan tvivel är verkningarna av sådan art att antagandet av detaljplan har starka inslag av myndighetsutövning. Samtliga kommunala nämnder utom bygg­nadsnämnden samt miljö- och hälsoskyddsnämnden kan i någon form sägas ha ett partsintresse eller företräda kommunens sakägar- och ekono­miska intressen. Om man medger en valfri delegation till sädana organ kan tilltron till del beslutande organets opartiskhet lätt sättas i fråga. Det skulle också komma att innebära en mycket olikartad situation kommunerna emellan, vilket skulle försvära för allmänheten alt veta vilket organ som sköter kontakter och service i snarlika ärendetyper. Jag anser det därför uteslutet med en fri delegation på det sätt som vissa remissinstanser efterlyser.

Utan tvekan finns det starka kommunaldemokratiska och organisatoris­ka skäl att överväga när man skall bedöma om remisskritiken bör föranleda nägon ändring av dagens syslem. Jag har för egen del kommit fram lill att prövningen av lov och tillsynsverksamheten i samband därmed alllid bör skötas av byggnadsnämnden. Detta återkommer jag till senare (avsnilt 14,1), 1 likhet med utredningen anser jag vidare att befogenheten att anta detaljplan i första hand bör tillkomma fullmäktige. Vid delegation av denna befogenhet bör fullmäktige kunna välja mellan byggnadsnämnden och kommunstyrelsen.

Kommunstyrelsen har redan i dag stort ansvar i planärenden

När det gäller möjligheten atl delegera beslutanderätten till kommun­styrelsen vill jag erinra om atl styrelsen i flera avseenden får ett betydande inflytande pä planläggningen. Styrelsens ansvar för översiktsplaneringen innebär redan det en belydande uppgift vad gäller initiativ Ull och inrikt­ning av delaljplaneläggningen. Genom beslut om program för detaljplaner kan styrelsen påverka deras utformning. Det ekonomiska ansvaret ger också slort inflytande på vilka åtaganden som kommunen skall vara be­redd all la pä sig inom planområdel. Vidare har slyrelsen alltid en samord-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     172

oinrådes-

besläiiimelser

8.5.2

nande funktion i planprocessen. Planärenden som beslulas av kommunfull-      8 Detaljplan och n.äktige bereds också av styrelsen. Med detta vill jag belysa an kommun­styrelsen redan i dagens syslem har sä stor delaktighei i delaljplanelägg­ningen att jag ser det som helt följdriktigt atl också uppgiften att anta detaljplaner kan handhas av styrelsen.

Man kan inte bortse ifrån att kommunstyrelsen både formellt och -älminsione i de mindre kommunerna - reelll fär en dubbelroll med del förslag som jag nu lägger fram. Som jag nämnde har emellertid kommun­styrelsen redan i dag elt avgörande inflytande på delaljplaneläggningen. Del förekommer i en del kommuner all man organisatoriskt och praktiskt lagl ansvarei för denna planläggning på styrelsen, och låter byggnads­nämnden falla de beslut som byggnadslagen kräver. Erfarenheterna av kommunstyrelsens engagemang på olika sätt i planverksamheien lalar enligt min mening för all kommunstyrelsen är väl skickad att handha antagandet av detaljplaner.

När del gäller byggnadsnämndens kompetens att anta detaljplan behö­ver jag inte utveckla skälen närmare. Jag vill endast understryka detalj­planens nära samband med prövningen av lov. Därtill anser jag att utred­ningens förslag att hos byggnadsnämnden samla ett ansvar för bebyggelse­miljön kan ha stora praktiska fördelar. Ett sådant samlat ansvar kan vara en bra utgångspunkt för att nå goda helhetslösningar. Det ankommer emellertid inie på regeringen att ta upp frågor som rör fördelningen av de frivilliga uppgifterna inom kommunen pä olika nämnder. En bestämmelse behövs däremot som ger kommunfullmäktige rätt att delegera antagandet av detaljplaner till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen.

Jag återkommer i specialmotiveringen (5 kap, 29 5) till frågan hur delega­tionen till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen rent praktiskt kan ordnas.

Lokalt organ kan utses till byggnadsnämnd

Av lagen (1979:408) om lokala organ i kommunerna följer att fullmäktige vid beslut att inrätta ett sådant organ bl, a, kan uppdra åt detta att vara byggnadsnämnd inom sitt område. Flera kommuner har engagerat sig i en försöksverksamhet med lokala organ, 1 regeringskansliet pågår arbete med alt utöka och permanenta den hittills bedrivna försöksverksamheten. Be­handlingen av den lokala miljön i olika delar av kommunen lillhör de frågor som enligt min mening väl lämpar sig för de lokala organen att handha. De­taljplanering rymmer en mängd samråd och kontakter och förutsätter en omfattande medverkan från sakägare, övriga intressenter och allmänhet. En fördjupad demokrati förutsätter att förtroendemännen deltar i kontak­terna med allmänheten. Det är ocksä en stor fördel om det beslutande organet är väl insatt i förutsättningar och förhållanden inom det område som delaljplanen avser. Prövningen av lov ger ofta den kontakt med aktuella bebyggelsefrågor som är nödvändig för delaljplaneläggningen.


 


Prop. 1985/86:1


173


 


Någon särskild beslämmelse i PBL behövs inte för atl elt lokalt organ skall kunna utses till byggnadsnämnd inom sill område.

Min förslag innebär alllsä en betydligt större organisaiionsfrihet än dagens ordning medger. Vidare innebär mitt förslag alt många av dagens beslämmelser som rör den inomkommunala behandlingen av olika ärenden upphör.


8 Detaljplan och områdes­bestämmelser 8.5.2-8.6.1


8.6 Förutsättningar för att ändra eller upphäva en detaljplan

Min förslag: Under genomförandetiden fåren detaljplan mot de berör­da fastighetsägarnas vilja ändras eller upphävas endasi om del är nöd­vändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikl, som inte kunnat förutses vid planläggningen. Ändras planen, får fastighetsägarna rätt lill ersällning för förlorad byggrätt.

Genomförandetiden skall förlängas om fasiigheisägare har försökt genomföra planen men hindrats att göra detta av omständigheter som kommunen råder över.

Efter genomförandetidens slut gäller planen lill den ändras eller upp­hävs. Ändring eller upphävande fär ske utan all räitigheter som upp­kommit genom planen beakias och ger inte fasiighelsägarna någon rätt lill ersättning för förlorad byggrätt.

Jag har nyss föreslagit atl detaljplaner skall ha bestämmelser om en genomförandelid pä fem lill femlon år. Delta medför bl, a, att del rättsliga lägel förändras när genomförandetiden löpt ut. I PBL måste det därför finnas klara beslämmelser om vad som skall gälla före resp, efter genom­förandetidens utgång,

8.6.1    Under genomförandetiden får en delaljplan endasi i undanlagsfall ändras eller upphävas mol fastighetsägarens bestridande

Som jag tidigare nämnde mäsle fastighetsägarna och andra som deltar i planens genomförande kunna arbeta under förvissning om att del kommu­nala beslutet att anta planen ligger fast under hela genomförandetiden. Det torde emellertid inte helt kunna undvikas att det i undanlagsfall uppkom­mer situaUoner, som gör det nödvändigt att ändra eller upphäva planen redan under denna tid. Om de berörda markägarna motsätter sig detta, bör ändringen eller upphävandet få beslutas endasi om del har uppslån nya förhållanden av slor allmän betydelse som inte kunde förutses vid plan­läggningen och som inte med rimliga insatser från det allmännas sida kan bemästras pä annat säll än genom ändring eller upphävande av planen. En beslämmelse med denna innebörd bör alltså finnas i PBL, Jag kommer senare (avsnitt 18,2.1) att föreslå bestämmelser som ger faslighetsägarna rätt till ersättning eller inlösen i dessa fall.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     174

beslämmelser 8.6.2-8.6.3

8.6.2 Planen gäller även ejier genomförandetiden men kan då ändras eller     8 Detaljplan och
upphävas utan ersättning lill fasiigheisägarcn
                                   områdes

Enligt utredning.iförslaget skall delaljplanen fortsätta att gälla även efter genomförandetidens utgång. En ansökan om att fä genomföra de åtgärder som omfattas av planen skall inte kunna vägras såvida inte planen först upphävs eller ändras. Finner byggnadsnämnden atl planen inte bör genom­föras, skall enligt utredningens förslag ansökningen kunna vilandeförklaras under högst tvä år i avvaklan på atl kommunen överväger om planen skall ändras eller upphävas. Till skillnad frän vad som gäller i dag när stadsplan upphävs, skall efter genomförandetidens utgång ingen avvägning göras mot den enskildes intresse av atl planen skall fortsätta att gälla. Enligt förslaget är förutsättningen för all ändra eller upphäva planen uppfylld, om kommunen kan påvisa att det föreligger ett godtagbart allmänt intresse av an markanvändningen blir en annan än den som planen medger. Beslul atl ändra eller upphäva en plan efter genomförandetiden medför enligt försla­get ingen ersättningsskyldighet för kommunen gentemot fastighetsägarna.

En hel del remissinslanser har haft invändningar mot förslaget. Somliga anser det nödvändigt atl stärka fastighetsägarnas ställning efter genomfö­randetiden. Andra menar alt utredningens förslag är för svagt för att principen med genomförandetid skall fungera som något verkningsfullt påtryckningsmedel för plangenomförandet, I realiteten tvingas ju kom­munen aft upphäva eller ändra planen för att bryta fastighetsägarens rätt att fä bygga enligt denna. Samhället mäste därför ges en siarkare ställning efter genomförandetiden. Andra remissinstanser menar att detaljplanen automatiskt bör upphöra alt gälla vartefter den tas i anspråk och genom­förs eller senasl när genomförandeliden har gått ut.

Till en början vill jag göra klart att jag ställer mig bakom utredningens förslag. En detaljplan kan reglera mycket mer än exploateringsrätten. Den utgör också resultatet av ett omfattande samråd. Jag anser det därför självklart att nedlagt arbete skall få så stor nytta som möjligt bäde för kommunen och för fastighetsägarna. Principen att planen fortsätter atl gälla tills den ändras eller upphävs anser jag därför bör införas i PBL,

De farhågor som uttalats av en del remissinstanser att erforderliga plan­ändringar skulle ta en stor del av planeringsresurserna i anspråk anser jag överdrivna. Detaljplanerna torde vanligen komma att avse aktuella projekt eller en ganska säker flerårig produklion av t, ex, bosläder. Del finns därför anledning att tro att de allra flesta detaljplanerna verkligen kommer alt genomföras,

8.6.3 Efter gcnomjörandetidens utgång får planen ändras eller upphävas utan alt räitigheter som uppkommit genom planen beakias

När det gäller förutsättningarna för kommunen att kunna ändra en plan efter genomförandelidens utgång, innebär utredningens förslagett krav på atl det kan visas att marken från allmän synpunkt lämpligen bör användas


 


Prop, 1985/86:1                                                                    175

8.6.3

eller bebyggas på elt annat sätt an planen anger (9kap, 31 S), Innebörden      8 Detaljplan och av förslaget lorde vara alt del skall finnas behov av en annan användning      områdes-av marken än den som gällande delaljplan anger, för atl kommunen skall      tcsiammelser kunna ändra eller upphäva planen. Detla nya ändamål mäste sannolikt vara relativt aktuellt i liden för all det skall kunna preciseras i ett förslag lill ändrad detaljplan. En sådan ordning skulle emellertid kunna leda till att detaljplaner i praktiken inte skulle kunna upphävas ulan endasi ersättas med ny plan.

På den här punkten anser jag all samhällels rådighel över markanvänd­ningen måste få elt tydligare genomslag. Det ligger i hela principen med tidsbegränsad byggrätt. Jag kan tänka mig många situationer där kom­munen antar en detaljplan för nägol aktuellt projekt som emellertid av olika skäl inte kommer till utförande. Några andra riktlinjer för markens lämpliga användning än den som faktiskt pågår finns inte, 1 sådana fall måste kommunen - som en bekräftelse på att projektet saknar all aktuali­lei - kunna upphäva planen ulan alt anta nägon ny delaljplan.

Många remissinslanser har anfört synpunkler pä problem som skulle uppslå om kommunen upphäver en delvis genomförd detaljplan. Enligt min mening mäsle kommunen i en sådan situation givetvis överväga om planen i de icke genomförda delarna bör finnas kvar och kanske ändras i vissa avseenden för att den skall vara lämpligt utformad. Kommunen bör emellertid vara oförhindrad att - om detta bedöms vara den lämpligaste lösningen - upphäva planen utan atl den ersätts med någon ny. Detalj­planen representerar här inga ekonomiska värden för faslighetsägarna. En annan sak är att delaljplanekravei sannolikt gäller och alt alltså grannarnas intresse av atl förhållandena i området är reglerade mäsle beakias när kommunen tar slällning lill om planen skall upphävas eller ändras.

Jag anser således alt det i PBL skall tas in beslämmelser om att delalj­plan efter genomförandetidens utgång får upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas. Vid min redovisning av genomfö­randefrägorna (avsnitt 10,5,1) kommer jag atl föreslå en annan bestämmel­se med anknytning till genomförandetiden som innebär att kommunen fär rätt att efter genomförandetidens utgång lösa den mark som inte är be­byggd i huvudsaklig överensstämmelse med planen. Med dessa bestäm­melser - rätten alt upphäva planen eller lösa marken för atl genomföra planen - anser jag an kommunens befogenheter är tillräckliga för alt principen med genomförandetid skall fä avsedd verkan. Därmed anser jag att remisskritiken på den punkten är tillgodosedd.

Av vad jag tidigare anförde följer att kommunen inte skall behöva falla något nytt beslut om planen, om den fortfarande är aktuell efter genomfö­randetidens utgång. Planen anger i sådana fall den reglering av bebyggel­sen i området som kommunen avser att tillämpa när någon söker lov. Planen bör dä fungera för fastighetsägarna som ett principiellt tillstånd utan tidsbegränsning. Sakägare, som är berörda av en åtgärd som kräver


 


Prop. 1985/86:1                                                                    176

lov,  behöver inte lämnas tillfälle till yttrande innan lovet behandlas i      8 Detaljplan och byggnadsnämnden, eftersom de grannerätlsliga aspekterna är beaktade i       områdes-planen.

beslämmelser 8.6.3-8.6.4

8.6.4 Genomförandeliden skall förlängas om fastighetsägaren försökl ge­nomföra planen under genomförandetiden men har hindrats av omstän­digheter som kominiinen råder över

Jag föreslär att kommunen vid behov skall kunna förlänga genomföran­detiden, 1 likhel med ulredningen anser jag all det bör kunna ske med högst fem år i sänder. För detaljplaner som reglerar långsamma förändringar kan ett sådant förfarande bli regel, särskill om kommunen inte utnyttjar den maximala genomförandeliden när planen anlas.

Vid slällningstagande till en av fasUgheisägaren aktualiserad förlängning av genomförandetiden bör kommunen beakta samtliga förhållanden som har betydelse för frågan. En första förutsättning är naturligtvis att planen alltjämt uppfyller kommunens övergripande mål för planeringen. Den bör heller inte strida mot program eller planer för annan verksamhet i kom­munen, i,ex. bostadsförsörjningsprogrammel. Den skall också på etl lämpligt sätt reglera de förhållanden som det är viktigt att samhället har inflytande över inom planområdet. Mot allmänna intressen av detta slag skall kommunen väga fastighetsägarens intresse av atl fä förlängd tid på sig under vilken han kan räkna med att fä genomföra planen.

Enligt utredningsförslaget skall kommunen vara skyldig att förlänga genomförandetiden, om fastighetsägaren kan visa atl han har avsett atl genomföra planen men att han hindrats all göra detla av någon beaktans­värd omständighet, över vilken han inte har kunnat råda (9kap, 17 8), Utredningens motiveringar (s. 346 O anger atl t. ex. kredilsvårigheter eller byggnadstekniska problem inte skall föranleda skyldighet alt förlänga ti­den. För rätt till förlängning krävs att del finns brister i kommunens genomförandeåtgärder eller administrativa och rättsliga hinder, t, ex, vid fastighetsbildningen.

De remissinslanser som uttalat sig om förslaget har funnit de angivna motiven svårtolkade och oklara. Med de starka effekter som är knutna till förslaget om genomförandetid anser flera instanser atl beslämmelserna bör vara entydiga i detta avseende.

En förutsättning för att fastighetsägaren skall ha rätt all få genomföran­detiden förlängd bör enligt min mening vara att han har försökt genomföra planen under genomförandetiden, men alt han har blivit hindrad att göra detla på grund av omständigheter över vilka kommunen råder. Under genomförandetiden måste fastighetsägaren alltså ha varit aktiv genom att ansöka om lov, Skyldighel för kommunen att förlänga genomförandetiden bör föreligga endast om lov har vägrats av skäl som har sin grund i alt kommunen inte har fullgjort vad som ankommer på kommunen för att planen skall kunna genomföras, 1 sådana fall bör kommunen vara skyldig alt förlänga genomförandetiden i skälig omfattning sä att fastighetsägaren


 


Prop. 1985/86:1


177


 


får en förnyad möjlighel alt genomföra planen. En beslämmelse av denna innebörd bör alltså tas in i PBL,

8.7 Förfarandet


8 Delaljplan och omrädes­besiämmelser 8.6.3-8.7.2


Min förslag: Samma förfarande som stadgas för dagens stadsplaner skall i huvudsak också tillämpas för detaljplaner. Planarbetet bör grun­das pä etl program, Samrädel och utställningen blir viktiga moment. Detaljplaner av begränsad betydelse och utan intresse för allmänheten kan ofta upprättas genom ett enklare förfarande.

5.7.1    Dagens ordning bör i princip överföras lill PBL

Vid utformningen av de rutiner som bör gälla för detaljplanens upprät­tande är det främsi tvä aspekter som skall vägas mot varandra. Den ena har sin utgångspunkt i rättssäkerhetsaspekten och innebär krav på att förtroendevalda, sakägare, andra intressenter och myndigheter skall ga­ranteras ett reellt inflytande på själva planutformningen. Den andra utgörs av kraven att göra planläggningsarbetet effektivt, dvs, att handläggningen kan ske så enkelt och snabbt som möjligt. Kort sagt bör strävan vara att i PBL tillgodose rättssäkerhetsaspekterna på etl sä effektivt sätl som möj­ligt, I den strävan ligger att inte lagreglera mer av förfarandet än som är nödvändigt.

Huvuddelen av bestämmelserna om förfarandet avhandlar jag i special­motiveringen. Redan nu vill jag emellertid anmäla att jag kommer att föreslå att bestämmelserna i allt väsentligt skall följa gällande bestämmel­ser för stadsplan. Som en följd av förslaget att kommunfullmäklige skall tmla detaljplaner blir förvaltningslagens beslämmelser inte tillämpliga i planprocessen. 1 PBL mäste därför finnas bestämmelser av motsvarande slag. De bör enligt min mening så nära som möjligt ansluta till förvaltnings­lagen. Vissa avvikelser blir dock nödvändiga atl göra, om planprocessen inte skall bli onödigt krånglig och tidsödande, l.ex, i sädana fall då ett planärende berör ett stort antal intressenter,

Nägra av utredningens förslag till förfaranden har väckt särskilt intresse hos remissinstanserna, varför jag redan nu vill beröra dem,

8.7.2    Utgångspunkterna för en delaljplan bör sammanställas i ell pro­
gram

Enligt utredningsförslaget skall planförutsättningarna kunna samman­ställas i ett program som i princip genomgår samma procedur som själva planen med samråd, utställning och antagande, 1 fall dä detta sker kan enligt förslaget den efterföljande planens utställningstid förkortas från normalt älta lill fyra veckor. Remissynpunkterna är i denna del blandade.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     178

hestämmelser .7.2-8.7.3

Vid min redovisning av plansysiemets uppbyggnad har jag angett alt       Delaljplan och översiktsplanen huvudsakligen skall behandla förutsätlningar, inlressean-      omuides-spräk, mål och riktlinjer, vissa restriktioner samt arbetsprogram för fort­sall, mer detaljerad planläggning. Enligt min mening bör översiktsplanen mänga gånger vara tillräcklig som program för de efterföljande delaljpla­nerna,

1 de fall översiklsplanen inte helt uppfyller kravel pä aktualitet eller kritiseras i länsstyrelsens granskningsyltrande eller i övrigt ger föga väg­ledning för forisati planläggning, anser även jag an det kan vara lämpligt atl delaljplanearbeiel inleds med an ett program upprättas. Detta kan ange principiella riktlinjer för ulformningen eller bevarandet av miljön inom planområdet och den standard i stort som planområdels miljö avses fä. Planen blir sedan det fysiska uilryckei för dessa ställningstaganden. Det är angeläget all arbelel med program anpassas efter planens belydelse, sä atl del alltid blir meningsfullt. Jag anser det därför inte lämpligt att föreslå atl program obligatoriskt skall upprättas. Däremot delar jag utredningens uppfattning att arbetet med program är en värdefull del av planarbetel. Mänga remissinslanser har samma inställning. Programmet har sin största betydelse som sammanfattning av de utgångspunkter som gäller för planar­betet och som bör redovisas vid samrådet, I PBL bör därför en bestämmel­se las in med innebörd alt planarbeiet bör grundas på elt program,

8.7.3 Samråd och utställning är vikliga moment

Jag har tidigare (avsnitt 7,4) framhållit samrådet som ett att de viktigaste momenten i planarbetet, Samma principer som jag då redovisade bör också gälla detaljplaner. Vid detaljplaneläggningen är emellertid sakägarna och de övriga intressenter som har besvärsrätt ofta de viktigasie samråds-parterna, vilket bör beaktas när det gäller metoder och tider för samrådets genomförande.

Innan elt förslag till detaljplan antas, anser jag att det på samma sätt som nu bör ställas ul för offentlig granskning under en viss tid. Utredningen har föreslagit en kraftigt föriängd utställningstid - normall åtta veckor - i syfte atl stärka medborgarinflylandel. Om etl program har varit utställt, skall, som jag nyss nämnde, utställningen pågå i fyra veckor, dvs, en vecka längre än vad som nu gäller.

Jag har förståelse för de syften som ligger bakom utredningens förslag. 1 likhet med många remissinstanser anser jag emellertid atl utställningen kommer i elt sä sent skede av planproceduren atl del kan vara svårt all då i någon nämnvärd utsträckning beakta synpunkter. Jag förutsätter att sam­rådet i stället bedrivs så effektivt att kommunen känner till alla viktiga invändningar redan när man beslutar sig för att ställa ut planförslaget. Utställningen bör i elt sådant planarbete närmast ses som en slutlig kon­troll av vilka samrådssynpunkter som har kunnat Ullgodoses och ge berör­da intressenter en möjlighel alt äter överväga om det kvarstår väsentliga


 


Prop. 1985/86:1                                                                    179

bestämmelser 8.7.3

anmärkningar mol förslaget innan det anlas. Utställningen fyller med and-      8 Delaljplan och ra ord  samma  syften  som en  kommunicering enligl förvaltningslagen      områdes-(1971:290).

Det finns skäl atl särskill uppmärksamma länsstyrelsens loll under ut­ställningstiden. Länsstyrelsen kan med sin breda sakkunskap ha syn­punkter på planförslagets utformning under samrådet. Jag föreställer mig all kommunerna, liksom fallet är i dag, i hög grad kommer all lillgodogöra sig dessa synpunkler i planarbetel. Länsstyrelsens samrådsylirande bör emellertid komma till allmänhetens kännedom genom all det i oavkortat skick tas in i den samrådsredogörelse som jag föreslär skall bifogas plan­förslaget vid utställningen. Givetvis har länsstyrelsen under utställningsti­den möjlighet all åter framföra kvarstående anmärkningar, men de bör dä i huvudsak ulgä från de grunder på vilka slalen självmant kan pröva planen och som jag tar upp senare (avsnitt 16,2),

Utöver vad jag anförde i lagrädsremissen (s, 130) finns det skäl all här nägot beröra även länsstyrelsens roll som besvärsprövande myndighet (se avsnitt 17,6), I denna sin egenskap kan länsslyrelsen komma all ställas inför avvägningen mellan allmänna och enskilda iniressen i sådana bebyg­gelsemiljöfrågor, som länsslyrelsen under samrådet redan har ullalai sin uppfailning om. För atl detta syslem skall fungera måste man utgå ifrån att länsstyrelsen som besvärsinstans inte ser sig bunden av vad man i sam­rådsyttrandet har tagit upp i rådgivande syfte, Detla får naturligtvis inte leda till att länsstyrelsen vid samrådet håller tillbaka sin breda sakkunskap av rädsla för att samrädsyttrandet kan uppfattas som bindande vid en blivande besvärsprövning där enskilda intressen aktualiseras.

Jag anser att utställningstiden även enligt PBL bör vara minst tre veck­or. Under semestertid och om del gäller särskilt viktiga planer bör utställ­ningstiden vara längre, om förhållandena medger del, Plalsen för utställ­ningen bör också väljas sä att berörda har lätt alt la del av handlingarna. När det gäller underrättelser till sakägare och andra berörda intressenter, behandling av inkomna synpunkter och den kommunala behandlingsord­ningen föreslår jag atl dagens ordning i allt väsenUigt skall bibehållas i PBL.

Jag kan emellertid ansluta mig till den remisskritik som går ut på att dagens ordning i vissa fall bör förenklas. Ett sådant fall är när en stort antal personer skall underrättas om utställning av ett planförslag. Om det i sådant fall skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen alt sända den till var och en av intressenterna anser jag atl en kungörelse i ortstidning är tillräcklig. 1 lagrädsremissen (s. 130) föreslog jag att bestämmelserna om kungördse-delgivning i delgivningslagen (1970:428) skall kunna tillämpas i nyss nämnda fall, Pä förslag av lagrådel (yttrandet s,63f0 har jag nu alltså stannat för en lösning som innebär etl ännu enklare förfarande.

Ett annal fall är förfarandet när det gäller samråd och utställning av


 


Prop. 1985/86:1


180


 


planer med begränsad belydelse och utan intresse för allmänheten. Ulred­ningen har föreslagil alt ändring av en plan i sädanl fall skall ske genom ett enkelt förfarande. Jag föreslär alt etl enkelt planföriärande skall kunna användas inte bara vid ändring av detaljplan ulan också vid uppfällande av nya sädana planer av begränsad allmän betydelse. De avvikelser som hör finnas i förhållande lill vad som gäller i dag, ålerkommer jag lill i special­moliveringen.

8.7.4 Förfärandet när plan skall upphävas bör regleras

Upphävande av detaljplaner är sällsynt i praxis, Ulredningen har inte heller närmare gäll in på den frågan. Med del plansystem jag förordar blir upphävande sannolikt en vanligare företeelse än i dag. Förtärandet behö­ver därför regleras och bör göras så enkelt som del är möjligt med hänsyn lill sakägarnas iniressen. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (5 kap, 32 8).


8 Detaljplan och områdes-hestäininetser 8.7.3-8.8.1


8.8 Områdesbestämmelser

8.8.1 Behovel av räitsverkande beslämmelser knutna till översiktsplanen

Mitt förslag: För begränsade områden och i vissa bestämda avseenden kan översiktsplanens syfte eller riksintresse enligt NRL säkerställas på ett bindande säll i form av områdesbestämmelser, Beslämmelserna fär inte avse områden med detaljplan.

Några utgångspunkter

Enligt gällande rätt kan generalplan tilläggas rättsverkningar genom att den fastställs. Fastställd generalplan kan innehålla regler om markens användning för olika ändamål eller om exploateringsgraden eller andra byggnadsreglerande bestämmelser. Av förarbetena till byggnadslagen framgår alt generalplan kan göras ganska delaljerad, varvid gränsen mol stadsplanens regleringsmöjligheter är flytande. Till fastställd generalplan knyts inlösen- och ersättningsregler.

Utredningen har föreslagit markförordnande som en särskilt planinstru­ment när kommunen med bindande verkan vill styra markanvändningen utanför detaljplan. Förslaget om markförordnande har i huvudsak mötts positivt av remissinstanserna. Man kan dock konstatera att remissinstan­serna har uppfattat möjligheterna att använda markförordnandet på olika sån. Några inslanser - planverkei, länsslyrelsen i Gävleborgs län och ett par kommuner - anser att flera av de beslämmelser som kan utfärdas genom ett markförordnande i stället bör utgöra direkta effekter av mark­översiktens riktlinjer. Från annat håll kritiseras att inte den reglering som


 


Prop. 1985/86:1                                                                    181

bestämmelser .1

markförordnandet ger möjlighet lill ocksä kan användas för områden med      8 Delaljplan och detaljplan. Vissa remissinslanser jiåpekar alt markförordnandet som det är      oinrades-utformat av ulredningen kan fä en myckel vidsträckt användning, och nägra befarar alt del kan leda till atl de omlältande byggnadsförbuden uppstår i ny form, Krilik har också riklats mol att förtärandet är betungan­de.

Som jag uppfattat det grundar sig utredningens förslag lill markförord­nande dels på atl marköversikten har en ringa genomslagskraft vid till-ständsprövningen. dels på ambitionen att ge kommunerna ett inslrumenl med vilket mark för friluftslivets behov kan säkerställas. Som jag har anfört tidigare (avsnitt 5.4,3) föreslär jag den lösningen när del gäller kommunernas engagemang i naturvärdsfrågor atl kommunen skall få möj­lighet att besluta om bl, a, naturreservat med stöd av naturvårdslagen. Kvar står dä behovet av att enligt utredningsförslaget med bindande ver­kan mot enskilda kunna införa beslämmelser i vissa avseenden om mar­kens användning och om bebyggelsen med stöd av beslämmelserna i 2 och 3 kap.

Jag ställer mig helt bakom utredningens förslag att en sådan reglerings­form behövs, men vill ge den en något annorlunda inriktning än vad utredningen föreslagit.

Genom den uppbyggnad av lagens prövningssystem som jag förordar bör översiktsplanens rikllinjer och PBL:s beslämmelser i många fall vara tillräckliga för att de allmänna intressena skall kunna hävdas tillräckligt starkl vid tillståndsprövningen. Detta bör enligl min mening minska på omlällningen av de siiualioner när rättsverkande bestämmelser skall behö­va tillgripas för att säkerställa en från allmän synpunkt lämplig utveckling av markens användning eller bebyggelsemiljön. Kvar står emellertid alt det finns behov av att i vissa situationer kunna ge översiktsplanens rikt­linjer bindande verkan genom bestämmelser som tillståndsmyndigheterna och enskilda har att följa. Jag föreslår därför, som jag tidigare har nämnt, att översiktsplanens intentioner för begränsade områden skall kunna sä­kerställas genom områdesbestämmelser.

Det kan ocksä nägon gång uppstå fall där länsstyrelsen anser att över­siktsplanens riktlinjer skulle äventyra ett riksintresse enligt NRL, om de fullföljdes av kommunen. Staten bör därför som en sista utväg kunna förelägga kommunen att genom områdesbestämmelser säkerställa ett hotat riksintresse av detta slag. Jag återkommer senare till detta (avsnitt 16.4),

Genom valet av namn har jag velat markera att bestämmelserna endast får komma till användning för begränsade omräden i en kommun. Huvud­syftet med bestämmelserna är all de skall komplettera översiktsplanen. Beslut om områdesbestämmelser bör också kunna ersätta utredningens förslag om s, k, underställningsavskärande effekt (s. 307fO, om kommunen anser sig behöva sådan trygghet för efterföljande beslul.


 


Prop. 1985/86:1

8.8.2 Oinrådeshesiäminelserrws innehåll

Mitt förslag: Omrädesbesiämmelser kan utgöra bindande beslämmelser om användningen av mark- och vaitenomräden samt om bebyggelsemil­jön,

Nägon byggrätt för enskilda eller lösenrätl till mark för kommunen uppstår inte genom områdesbestämmelser.


8 Detaljplan och områdes­bestämmelser 8.8.2


Områdesbestämmelserna skall som jag nyss har nämnt lill sill innehåll nära anknyta lill översiktsplanen. Med hjälp av bestämmelserna bör sålun­da riktlinjerna i översiktsplanen kunna förtydligas eller preciseras. Om-rädesbeslämmelserna lämpar sig emellerUd väl även för vissa andra upp­gifter av mer administrativ karaktär. Jag skall i det följande kort beskriva i vilka situationer som områdesbestämmelser enligt min mening bör kunna användas.

Skyldigheten att söka lov

Som jag nämnde förut (avsnitt 3,6,1) föreslår jag atl PBL skall ge kommunerna möjligheter att i viss utsträckning begränsa eller vidga den krets av åtgärder som skall kräva lov, främst bygglov. Översiktsplanen kan ge anledning att överväga behovel av samhällets konlroll av olika åtgärder, 1 en hel del fall är kanske de allmänna inlressena så ringa och förhållandena i övrigt så enkla att den generellt giltiga bygglovspliklen kan minskas. För andra områden, t,ex, där kulturhistoriska eller miljömässiga iniressen finns eller där väsentliga säkerhets- och skyddsintressen föreligger, kan en utökad skyldighet att söka lov vara befogad. Med tanke pä de påföljder som kan inträda om skyldigheten att söka lov åsidosätts, bör i vart fall beslut om vidgning av den krets åtgärder som skall kräva lov ske i sådana former att de kommer till fastighetsägarnas m,fl, kännedom. Starka skäl talar enligt min mening för att även beslul om begränsningar i fräga om skyldigheten att söka lov sker i samma former. Jag anser det vara en lämplig lösning att beslut av dessa slag meddelas i form av områdesbestäm­melser.

Grunddragen i användningen av mark- eller vattenområden

Översiktsplanens riktlinjer i fråga om grunddragen i användningen av mark- eller vattenområden kan ibland behöva säkerställas. Jag länker t, ex. pä sådana situationer där oenighet råder mellan staten och kommunen och dä kommunen vill driva frågan till ell avgörande. Del kan gälla omräden där kommunens önskemål om exploatering inverkar på områden av speci­ell betydelse för hushållningen ined naturresurser.

Kommunen kan också ha elt intresse av an fä fastlagi omräden för bostadsproduktion eller annal läiortsändamål eller för störande verksam-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    183

bestämmelser 8.8.2

heter, l.ex, soptipp, flygplats, småbåtshamn, vägar och ledningsstråk. 1 8 Delaljplan och dessa fall gäller det vanligen alt fä elt bindande avgörande i förhållande till områdes­enskilda om användningen av mark eller vatten. Utställningen av över­siklsplanen kan leda lill reakUoner hos allmänhet eller intressenter som motiverar att ett bindande beslut behövs. Därmed inträder också en be­svärsrätt för de enskilda som berörs. Jag förulsätler givelvis all det då gäller ett område vars användning är av betydelse för kommunens utveck­ling. Det bör ocksä råda en betydande säkerhet i all marken verkligen behöver tas i anspråk för ändamålet,

I lagrådsremissen förordade jag inte nägon speciell avgränsning av vilka typer av mark- och vattenanvändning som skall kunna regleras genom områdesbestämmelser. Jag fann del tillräckligt att områdesbestämmel­serna normalt skall tillgodose syftei med översiktsplanen - dvs, en av­gränsning som anknyter till de kommunala angelägenheterna såsom de är angivna i PBL,

Lagrådel har föreslagil atl dessa angelägenheter preciseras i lagtexten. Jag har ingen erinran mot detla och föreslär alt i PBL tas in en bestämmel­se som anger alt med områdesbestämmelser får regleras grundddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse, fritidsanlägg­ningar, kommunikalionsleder och andra jämförliga ändamål. Som jag förut har framhållit (avsnilt 5,4,3) bör områdesbestämmelser inte kunna använ­das för att reglera användningen av mark som friluftsområde.

Därtill skall beslämmelserna kunna säkerställa användningen av områ­den som är av riksintresse pä motsvarande sätt som är möjligt med dagens generalplaner.

Frilidsbebyggelse

Ett problem som påtalats i mänga sammanhang och som behandlats av frilidsboendekommitlén (Ds Bo 1981:3) är omvandlingen av fritidsbebyg­gelse lill helårsbosläder. Jag anser all det är främmande atl i PBL ta in regler om hur bosläder fär användas. Del reformbehov som enligl min mening finns anledning all överväga är knutet lill kommunens svårigheter att fä rådighet över den lämpliga samhällsutvecklingen i vissa områden. På den här punkten menar jag att PBL bör erbjuda vissa möjligheter,

1 sädana omräden där en från samhällels synpunkl lämplig omvandling pägär, föruisälter jag atl kommunen genom detaljplan reglerar den avsedda förändringen. Det finns emellertid räll stora områden med fritidsbebyggel­se i mer eller mindre samlad form som alla har det gemensamt all de fungerar utmärkt för fritidsändamål, men där del av olika skäl är förknip­pat med problem om de genom olika åtgärder ändras till helärsbmk. Det huvudsakliga skälet är att kommunen får svårigheter all klara erforderlig samhällsservice, Elt annal skäl är alt områdenas planstandard vad gäller vägnät, teknisk försörjning och mark för gemensamma ändamål är så låg därför atl områdena inte är avsedda för varaktigt bruk. Det är också många


 


Prop. 1985/86:1                                                                    184

beslämmelser

1

gånger angeläget atl den resurs som välbdägna, enkla fritidshusomräden      8 Delaljplan och
utgör behälls för nuvarande ändamål,
                                               områdes-

Omvandlingen sker i allmänhet genom tekniska förbättringar, tillbygg­nader etc. För att reglera sädana frågor kan kommunen alltid använda delaljplan. Del vore emellerUd ändamålsenligt att kunna reglera denna bebyggelse pä enklare säll, eftersom bebyggelsen redan finns och någon ändring i markens användning inte är aktuell. Jag har Udigare framhållil alt PBL bör bygga bl, a, på den principen all den enskilde skall ha principiell räll att få lov till kompletteringsätgärder - t.ex, tillbyggnader - utanför detaljplan. Men del är just tillbyggnaderna som i den här beskrivna situa­tionen framstår som olämpliga. Jag anser därför att byggnads- och bruks­arean för fritidshus och storieken på tomter för sädana hus bör kunna regleras genom områdesbestämmelser.

Vad jag nu har anfört innebär en viss begränsning i förhållande till mitt förslag i lagrådsremissen (s,9l). Där avsåg regleringsmöjligheten bygg­nadsarean och storieken på tomter i hela områden avsedda för fritidsända­mål. Den begränsning som jag har funnit påkallad vid mina ytlerligare överväganden i frågan är att inom s, k, blandade områden enbart de bygg­nader som ulgör fritidshus bör kunna träffas av regleringen. Däremot finns det ingen anledning atl utanför detaljplan låta kommunerna införa bygg­nadsreglerande bestämmelser och bestämmelser om tomtstorlek beträffan­de fastigheter för permantboende. Del avgörande momentet bör vara vil­ket ändamål som har angetts i lovet för varje byggnad. Kan inte detta klariäggas får i andra hand byggnadens standard och det faktiska använd­ningssättet beakias vid bedömningen av om det är ett fritidshus eller inte. Innebörden av detla är att kommunen på planmässiga grunder till en början måste avgöra inom vilka områden som denna reglering behövs. Därefter måste kommunen undersöka vilka byggnader inom områdel som är atl anse som fritidshus och ange dem i beslutet. Prövning av lov kan sedan göras med slöd av områdesbestämmelserna som i detta fall träffar även s,k, kompletteringsåtgärder.

Placering, utformning och utförande av byggnader samt bevarande

Översiktsplanen kan innehålla riktlinjer som berör bebyggelsens place­ring, utformning eller utförande i något speciellt hänseende. Det kan gälla t, ex, utformningen av nya byggnader med hänsyn till kraven på hushåll­ning med naturresurser. Det är inte heller ovanligt med s, k, glesbygdspro­gram där man på olika salt vill stimulera landsbygden och bl. a. genom viss ny bebyggelse skapa bättre förhållanden. Villkoren för sådana nyetable­ringar kan behöva regleras sä att en lämplig bebyggelsestruktur åstad­kommes och sä att inte störningar sker på t, ex, jordbruksdrift.

Det kan också röra sig om an reglera utförandet av byggnader i ett visst område där speciella förutsättningar råder. För områden utan detaljplan där byggnaderna skall bli föremål för reparation, ombyggnad och tillbygg-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    185

nad vill jag särskill peka pä att möjligheter bör finnas alt ange ombyggnads-      8 Delaljplan och
standarden. Jag återkommer Ull det senare (avsnilt 11,2.1),
             områdes-

Inom skydds- och säkerhetsområden av olika slag är del mänga gånger bestämmelser inte nödvändigt alt reglera markens användning men däremot tillkomst, placering och utförande av bebyggelse, anläggningar m,m. Genom om­rådesbestämmelser anser jag att en sädan reglering bör vara möjlig, Pä samma sätt bör del vara möjligl att föreskriva visst tekniskt utförande av bebyggelse med hänsyn lill störningar frän omgivningen, l.ex, buller, brandfara eller skredrisker.

Bevarandeområden kan avse dels större bebyggelseomräden, dels mind­re byggnadsgrupper eller enstaka byggnader i kulturlandskapet. Kommu­nens tillsyn kan behöva vidgas genom ulökad bygglovsplikl och kanske införande av krav på rivningslov, 1 sådana omräden kan bäde förnyelseåt­gärder och underhållsåtgärder fä stor inverkan pä del miljömässiga och kullurhisioriska värdet. Jag förslär alltså att i PBL skall tas in bestämmel­ser som ger möjlighel alt reglera ombyggnadskraven saml placering, ui­formning och utförande av byggnader och andra anläggningar genom om­rådesbestämmelser. Även bevarande och underhåll av särskilt värdefulla byggnader eller bebyggelsemiljöer bör kunna regleras. Sådana skyddsbe-stämnnelser som automatiskt medför etl rivningsförbud bör emellertid kun­na föranleda rätt lill ersättning till fastighetsägare, vilket jag avser all utveckla senare (avsnitt 18,2,2),

Mark för allmän plats — den offentliga miljön

Framför allt i bevarandeområden utgör vägar, platsbildningar och ge­menstimma trafik- och friytor väsentliga inslag i miljön. Som jag tidigare framhållit bör det i 3 kap, finnas bestämmelser om den offentliga miljön. Genom områdesbestämmelser bör det vara möjligt att även reglera an­vändningen och utformningen av mark för allmänna platser. Detta är också etl exempel på att översiktsplanen kan ange en övergripande avsikt om bevarandeambitioner som sedan ges rättsverkan i områdesbestämmel­serna.

E.xploaieringssamverkan

Inledningsvis nämnde jag alt jag senare denna dag avser atl la upp lagsUftningen om exploateringssamverkan, Syftei med en sädan lagstift­ning är att göra det möjligl för enskilda fasiigheisägare alt i samverkan genomföra kommunala planintenlioner. Jag kommer närmare in pä exploa­teringssamverkan när jag i det följande behandlar plangenomförandefrä-gorna (avsnitt 10),

Etl väsentligl inslag i systemet med exploateringssamverkan är atl kom­munen skall ha elt avgörande inflytande dels på frågan om en viss exploa­tering skall fä genomföras i sädan samverkan, dels pä avgränsningen av det område inom vilket samverkan skall äga rum (samverkansområdet) eller


 


Prop. 1985/86:1


186


 


m.a.o. vilka fastigheter som skall kunna ingå i samverkansförelaget, Av­gränsningen av samverkansomiådet skall bestämmas utifrån planmässiga principer, dvs, efter vad som är lämpligt atl planlägga i ell sammanhang. På de skäl som jag närmare ulvecklar i del följande (avsnill 10,3) bör kommunens beslul atl avgränsa samverkansomrädel meddelas i form av antingen omr;°idesbeslämmelser eller bestämmelser i en detaljplan.

På grund av del nu anförda bör det i PBL föreskrivas atl genom om­rädesbesiämmelser kan beslutas atl exploateringssamverkan får ske inom ett visst område.


8 Detaljplan och oiiirådes-hestämmelser 8.8.2-8.8.3


8.8.3   Områdesbestämmelser anlas av kommunfullmäklige, som får dele­gera denna befogenhet till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen

Min förslag: Områdesbestämmelser skall antas av kommunfullmäktige som dock fär uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigi av slörre vikt.

Av samma skäl som jag anförde beträffande översiktsplan bör områdes­bestämmelser i princip antas av kommunfullmäktige, 1 översiktsplanen finns emellerUd alllid fullmäktiges mål angivna. Områdesbestämmelserna kan därför ofta ses som ett sätl atl i vissa avseenden förverkliga kommu­nens principbeslut i översiktsplanen. Därför anser jag att del i PBL bör finnas möjligheter för fullmäktige att besluta att områdesbestämmelser som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt skall antas av byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen. Jag har i anslutning till förslagen beträffande detaljplan närmare utvecklat skälen lill valet av just dessa nämnder (avsnitt 8,5,2),

Föriärandereglerna anser jag i allt väsentligt bör vara desamma som bör gälla för detaljplan. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Områdesbestämmelser och detaljplan kan inte gälla samlidigl för samma markområde

I slorl sett erbjuder områdesbestämmelserna och detaljplanen likartade regleringsmöjligheter. Någon fix gräns bör inte heller bestämmas i detta avseende. Enligt min mening bör det nämligen finnas en valfrihet mellan dessa två regleringsformer. Kraven pä en detaljplan är slörre i flera av­seenden. Men sådant som regleras i områdesbestämmelser bör alltid ocksä kunna regleras i detaljplan. Dessa planformer bör alltså utesluta varandra, 1 PBL bör därför tas in en bestämmelse som innebär atl områdesbestäm­melser inte fär avse områden med detaljplan, I omräden som har områdes­bestämmelser, bör dessa upphöra att gälla när delaljplan antas,

1 korthet kan de viktigaste skillnaderna beskrivas så att områdesbestäm­melser


 


Prop. 1985/86:1                                                                     187

c  inte behöver ange markens användning för olika ändamål             8 Delaljplan och

o inte kan ge byggrätt                                                                      omrädes-

8.8.3

c inte ger kommunen någon rält att lösa mark                                  bestäinmelser

o kan inskränka rätten till kompletteringsätgärder endast för fritidshus och

kulturhistoriskt eller miljömässigt intressanta byggnader.

Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     188

„    „     .       ,    .                                                                              9 Regionplaneriiii;

9    Regionplanering                                                                       y_9 /

Sammanfattning

o Regionplanering skall vara en kommunal angelägenhet som i regel kan väntas komma till stånd i tillräcklig omfattning i fria former utan med­verkan av staten (s. 189)

o PBL skall erbjuda ett lagfäst system för regionplanering som etl alterna­Uv till plansamverkan mellan kommuner i andra former (s. 190)

o Regionplaneorgan skall inte utses, om de berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig det. Utträde ur den gemenskap som tillkommit för regionplaneändamål skall förutsätta regeringsbeslut (s, 191)

o Regeringens beslut om regionplanering skall ha den innebörden alt etl regionplaneorgan utses att under viss tid eller tills vidare ha hand om regionplaneringen inom ett geografiskt bestämt område, regionen (s, 192)

o Regeringen skall antingen kunna utse ett befintligt kommunalförbund till regionplaneorgan eller förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund (s, 192)

o Det skall ankomma pä regeringen att i stora drag bestämma regionpla­neorganets uppgifter (s, 195)

o Regionplaneorganel skall ha möjlighet men inte skyldighet alt från tid till annan sammanfatta sina arbetsresultat i en formell regionplan (s. 197)

o Regionplanen skall antas av regionplaneorganets fullmäklige men beslu­tet skall kunna prövas av regeringen. Planen skall gälla under en tid av högst sex år. Den skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser (s, 197).

9.1  Behov av mellankommunal plansamverkan

Byggnadslagens regler om regionplanering tillkom i etl läge dä det fram­för alll på grund av den splittrade kommunslrukturen fördtig etl stort behov av ell instrument för atl lösa mellankommunala samarbeisproblem när del gällde markanvändning och lokalisering av gemensamma anlägg­ningar m.m. Kommuninddningsreformen har i större delen av landel starkl minskal detta behov. Trots detla kan det dock alltjämt ofta förekom­ma alt åtgärder i en kommun piiverkar markanvändning och bebyggelsefrå­gor i andra kommuner på ett sådant sätt att samverkan framstår som en förulsältning för alt undvika felinvesteringar och underlätta en frän regio­nal synpunkl gynnsam ulveckling av samhällsbyggandel och levnadsför­hållandena. Det kan gälla utbyggnadsvolym och utbyggnadstakt, fördel­ning av utbyggnaden pä kommuner och tätorter, val av och gruppering av ulbyggnadsorter och bestämmande av bebyggelsespärrar för omräden som bör sparas. Man behöver ocksä göra regionala prioriteringar mellan olika


 


Prop. 1985/86:1


189


 


markanvändningsbehov, lokalisera regionala anläggningar och besluta om reservat för vägutbyggnad, kommunikationssystem och ledningar.

Sädana behov av samverkan kan uppkomma på olika häll men föreligger i särskilt hög grad i storstadsområden och andra tätbebyggda områden som omfattar flera kommuner. Där lever en stor del av invånarna sitt dagliga liv i flera kommuner. Man bor i en kommun, arbetar i en annan och använder sin fritid i en tredje. Bebyggelsen är inte lokaliserad med hänsyn till kommungränser och betjänas av stora sammanhängande syslem av kom­munikalionsleder och ledningar för olika ändamål. Särskilt i sådana områ­den kan det vara nödvändigl att långsiktigt planera för olika verksamheter pä en regional nivå. Det kan gälla anordningar för kollektivtrafik, samarbe­te på undervisnings- och vårdområdet, ordnandet av vattenförsörjning och avlopp samt hanteringen av avfall. Som andra exempel på regionala frågor kan nämnas lokalisering och dimensionering av stormarknader, transport­terminaler och anläggningar för energiproduktion.


9 Regionplanering 9.1-9.2.1


9.2 Former för samverkan

9.2.1 Frivilliga former

Mitt förslag: Regionplanering skall vara en kommunal angelägenhet som i regel kan väntas komma till stånd i tillräcklig omfattning i fria former utan medverkan av staten.

Enligt utredningen lyder hittillsvarande erfarenheter på att samarbete om mellankommunala planeringsfrågor i allmänhet kan ske pä ett infor­mellt sätl eller i form av kommunalförbund.

Remissinstanserna delar allmänt denna uppfattning,

1 likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag all PBL bör ulgä frän att regionplanering är en kommunal angelägenhet som i normal­fallet kan väntas komma lill stånd i tillräcklig omfattning pä kommunalt initiativ utan att staten behöver medverka. Arbetet bör kunna ske formlöst eller i kommunalförbund.

Vid en jämförelse med förhållandena före byggnadslagens tillkomst fin­ner man all behovet av regionplanering och andra mellankommunala pla-neringskontakler minskat betydligt. Den förändrade kommunslrukturen har gjort att samverkan över kommungränserna inte behövs lika ofta som tidigare för atl undvikti alt åtgärder i en kommun strider mot åtgärder som planeras i grannkommunerna.

Det har vidare byggts upp en omfattande statlig apparat för övergripande utredningar och samordning av frågor om markens användning i områden med regionala problem. Statliga myndigheter har i stor omfattning, särskilt i samband med länsplanering och fysisk riksplanering, kunnat tillgodose


 


Prop. 1985/86:1


190


 


kommunernas behov av underiag för deras lokala planering. Staten har ocksä därvid kunnat bevaka att kommunerna beaktar viktiga nationella iniressen inom olika omräden.

Som ulredningen har funnit, vilket ocksä bestyrks av remissinstanserna, har kommunerna hittills kunnat lösa många mellankommunala problem ulan all tillgripa byggnadslagens regler om regionplanering, som på kom­munalt håll brukar uppfattas som präglade av alltför stort statligt inflytan­de.

Jag delar utredningens åsikt, som stöds av en enig remissopinion, all mellankommunal samverkan i fråga om fysisk planläggning normall bör skötas av kommunerna själva utan lagreglering och utan annan medverkan av staten än den samordning som länsstyrelserna skall verka för.


9 Regionplanering 9.2.1-9.2.2


9.2.2 Behov av en lagfäst regionplanering

Milt förslag: PBL skall erbjuda etl lagfäst system för regionplanering som ett alternativ till plansamverkan mellan kommuner i andra former.

Utredningen har föreslagit att PBL skall erbjuda ett system för region­planering i lagreglerade former som ett alternativ till andra sätt att lösa samarbetsfrågorna.

Bland remissinstanserna har framförts skilda uppfattningar i frågan. Flertalet av dem som har yttrat sig delar utredningens åsikt att samarbete i fria former kommer att vara det normala men att det kan vara lämpligt att PBL innehåller regler om ett lagfäst men frivilligt system för regionplane­ring att tillgripa då kommunerna själva önskar det och då det behövs för att ge stadga ål deras samverkan i översiktliga planfrågor, särskilt i storstads­regioner. Andra avstyrker förslaget såsom överflödigt och menar all sam­ordning av markanvändningen inte kräver statligt ingripande utöver del ansvar som tilläggs länsstyrelserna.

Som jag nyss framhöll bör staten inte engagera sig i det mellankommu­nala plansamarbetet i normala fall, då kommunerna kan komma överens om samverkansformer och riktlinjer för att lösa gemensamma problem. Trots detta anser jag, i likhet med utredningen och ett stort antal remissin­stanser, alt del kan vara värdefullt att PBL innehåller regler som kan garantera alt samverkan kommer till stånd även i konfliktsituationer och då det föreligger kommunal enighet om att arbeta i fasta former med möjlighet att sammanställa resultaten i en plan som ger stadga åt mellan­kommunala plankontakter på längre sikt.

De områden där detta främst kan bli aktuellt är sådana där frågor av regional karaktär är ofta förekommande och utgör ett viktigt inslag i planeringsförutsättningarna. Regionplanering under enhetlig ledning och medborgerlig insyn bör i dessa fall kunna bli ett naturligt och värdefullt inslag i det kommunala planarbetet. Jag tänker då särskilt pä storstadsom-


 


Prop. 1985/86:1


191


 


råden och andra lälbebyggda områden. En lagreglering av verksamheten kan ge slörre fasthet ät arbetet och bättre möjligheter atl avgränsa verk-samhetsområdei pä ell rationellt sätt med mindre risker för atl uppkom­mande meningsmotsättningar leder till att samarbetet upphör,

Lagreglerade former kan också fylla en uppgift i sädana fall dä de berörda kommunerna är överens om att söka del stöd för sin samverkan som ett statligt förordnande kan ge.

Jag föreslår således att PBL skall innehålla bestämmelser om region­planering som etl alternativ till andra metoder för kommunal samverkan i planfrågor.


9 Regionplanering 9.2.2-9.2.3


9.2.3 Iniiiativei och en kommuns rätt att utträda

Min förslag: Regionplaneorgan skall inte utses, om de berörda kommu­nerna mera allmänt motsätter sig det. Utträde ur den gemenskap som tillkommit för regionplaneändamål skall förutsätta regeringsbeslut.

1 utredningsförslaget är frågan om initiativet och rätten alt utträda inte särskill behandlad, Ulredningen föreslår endasi att regeringen skall lämna berörda parter tillfälle att yttra sig och se till alt ingen överlappning sker mellan olika regionplaneomräden samt alt inte heller några kommuner som bör vara med lämnas utanför.

Bland remissinstanserna råder delade meningar i saken. Medan vissa inte motsätter sig ett statligt initiativ över vilket yttranden inhämtas, anser andra att initiativet bör komma från kommunalt håll. Några går längre och menar att kommunerna ensamma skall ha befogenhet att väcka frågan om regionplanering för att de inte skall riskera att bli tvingade in i en plane­ringsgemenskap som de inte önskar, 1 yttranden från bl, a, kommunförbun­det har man ingen erinran mot att staten lar initiativet men kräver att ett förordnande om regionplanering bygger på en överenskommelse mellan staten och berörda kommuner.

För egen del finner jag det angelägel att ett regeringsbeslut om region­planering kan bygga på alt berörda kommuner mera allmänt har visat ett aktivi intresse för att ingå i en sådan plangemenskap, Elt initiativ bör enligt min mening kunna tas såväl frän statligt som från kommunall håll, men jag finner det angeläget att ell förslag om statligt förordnande omfattas av elt brett intresse frän de kommuner som kommer i fråga som medlemmar. Skulle det vid remissbehandling av en framställning i saken visa sig att del föreligger elt utbrett motstånd mot ett statligt förordnande om regionplane­ring bör beslut härom inte kunna meddelas.

Jag delar inte den uppfattningen som förts fram från vissa remissinstan­ser att det måste föreligga en formlig överenskommelse mellan slalen och berörda kommuner. Inte heller bör det krävas ett formellt godkännande från samtliga berörda kommuner. En kommun bör inte tillerkännas veto-


 


Prop. 1985/86:1


192


 


rält och därmed kunna förhindra att regionplanearbetei ges en lämplig geografisk omfattning. Det kan t. ex. inträffa att just den fronderande kommunens deltagande är en förutsättning för all man i fall av motsätt­ningar skall kunna komma fram till lösningar som ser till hela regionens bästa.

Av detta följer även atl en kommun som omfattas av etl beslul om regionplanering bör vara skyldig att stanna inom gemenskapen lill dess regionplaneområdets omfattning ändras genom ett regeringsbeslut. Del­samma bör gälla i fråga om utvidgning av gemenskapen. Det får ankomma pä kommuner som vill utträda eller inträda alt göra framställning i saken till regeringen.

Jag föreslär således atl kommunernas uppfattning skall tillmätas slor belydelse, men all regeringen måste ges möjlighet alt förordna om en kommuns dellagande även mol dess vilja för all verksamhetsområdet skall kunna bestämmas pä ell rationellt sätl, Alla ändringar av områdets omfatt­ning måste därför kräva regeringsbeslut.


9 Regionplanering 9.2.3-9.4


9.3 Innebörden av beslut om regionplanering

Min förslag: Regeringens beslul om regionplanering skall ha den inne­börden att ett regionplaneorgan utses att under viss tid eller tills vidare ha hand om regionplaneringen inom etl geografiskt beslämi område, regionen.

Till skillnad från dagens ordning har ulredningsförslagel utformats sä att regeringens beslul om regionplanering skall innebära alt etl regionplaneor­gan utses och inie alt regionplan skall finnas för visst område. Enligt ulredningen är del nämligen inie alllid nödvändigl atl arbetet utmynnar i en formell plan.

Sä gotl som samlliga remissinstanser som har en positiv inställning till en lagreglerad regionplanering tillstyrker utredningens förslag.

Även jag ansluter mig till utredningens förslag som jag i denna del finner välmotiverat. Som jag utvecklar längre fram är del väsentligare all en samordning sker av utrednings- och planeringsarbetet i regionen än atl en formell regionplan upprättas.

9.4 Huvudmannaskapet

Min förslag: Regeringen skall antingen kunna utse ell befintligt kom­munalförbund till regionplaneorgan eller förordna atl de berörda kom­munerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     193

Utredningen anser all del inie finns behov av etl organ av den lyp som 9 Regionplanering byggnadslagen anvisar och som utredningen karakteriserar som sialskom- " munall, Ulredningen föreslär i slällel en möjlighel atl välja mellan etl kommunalförbund och landstingskommunen som huvudman för region­planering. Utredningen menar att landstingskommunen är alt föredra men atl båda möjlighelerna bör finnas med hänsyn lill all förhållandena är olikartade i skilda regioner. För de fall dä varken landslingskommunen eller etl befintligt kommunalförbund, bildal enligl lagen (1957:281) om kommunalförbund, bedöms vara lämpligl som regionplaneorgan föreslås regeringen fä befogenhet atl förordna att ett särskill regionplaneförbund skall bildas, för vilket kommunalförbundslagen skall Ullämpas,

Remisskritiken avser pä denna punkt så gott som uteslutande frågan om en landstingskommun är lämplig alt vara huvudman för regionplanering. En del instanser har ingen erinran mol en sådan anordning om inte förhål­landena talar för annat, 1. ex, regionens uppdelning på flera landstingsom­råden. Mänga menar dock att landslingskommunen av principiella skäl inte bör komma i fråga för ell sådant uppdrag. Skälet är främst all landslings­kommunen därmed skulle kunna framstå som överordnad primärkommu­nerna, nägol som inie kan accepleras, Nägra anser all landslingel saknar administrativ och teknisk kapacitet för en sådan uppgift.

Jag finner kritiken berättigad och föreslär att som alternativ skall slällas upp anUngen elt befintligt kommunalförbund som bildals för regionplane-uppgifler eller etl särskilt för ändamålet bildat regionplaneförbund, vars medlemmar utses genom etl regeringsbeslut och som beträffande organisa­tion och arbetssätt skall följa bestämmelserna i lagen (1957: 281) om kom­munalförbund med de avvikelser som följer av PBL,

Utredningens förslag all uppställa landslingskommunen som ett huvud­alternativ vid valet av regionplaneorgan har sannolikt sin grund i ertären-heierna frän Stockholms län, där hela länet utgör etl regionplaneomräde och landslingskommunen med stöd av en särskild lag, lagen (1968:598) angående handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stock­holms län, fungerar som huvudman.

Denna anordning har emellertid sin bakgrund i de speciella förhållan­dena i detla län, Efier en längre period av samverkan mellan kommunerna i Stockholmsområdet i olika former bäde vad gäller fysisk planering och vissa verkställighetsuppgifter fick landstingskommunen i Stockholms län huvudmannaansvaret för båda dessa slag av uppgifter i samband med att Stockholms kommun ingick i landstingskommunen. Dessa förhållanden har inte nägon direkt motsvarighet i något annat län. Med hänsyn härtill och det starka motstånd som av principiella skäl riktats mol landstings­kommunen som huvudman för regionplanering i allmänhet finner jag det mindre lämpligl att pä denna punkt följa utredningsförslaget, PBL bör alltså inte uppta landstingskommunen som ell generellt alternaUv som huvudman för regionplanering,

7    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                     194

Vtid gäller Stockholms län tycks del däremot inte finnas nägon allmän      9 Regionplanering önskan om förändring av nuvarande förhållanden rörande regionplanering-      ' en i länet, bortsett från viss krilik mot samarbetet i regionala frågor mellan länsslyrelsen och landstinget. Säväl landstinget som länsstyrelsen, Stock­holms kommun och andra kommuner i länet tillstyrker att landstinget i delta län kvarstår som huvudman för regionala frågor.

Jag kommer därför att senare föreslå atl den särskilda lagen om region­planeringen i Stockholms län upphävs och ersätts med en ny lag, som utformas så alt en anpassning sker till PBL:s regelsystem.

Utredningens andra alternativ i fråga om huvudmannaskapet för region­planering är ett kommunalförbund. Utredningen syftar tydligen pä sädana kommunalförbund som bildats speciellt för regionala utrednings- och pla­neringsuppgifter i Göteborgsområdet och i Skåne,

Jag delar uppfattningen att sådana förbund efter egen framställning bör kunna förordnas att vara regionplaneorgan inom sina verksamhetsområ­den. Ett förordnande av regeringen om att utse ett sådant redan existeran­de kommunalförbund att vara regionplaneorgan kan vara lämpligt ur flera synpunkter. Statliga myndigheter, främst länsstyrelsen, fär härigenom en officiellt sanktionerad motpart vid samråd och överläggningar om planfrå­gor som angår hela regionen, och sammanhållningen mellan kommunerna bör bli starkare i och med att förbundet ges en auktoritativ ställning som talesman för alla medlemmarna i förbundet, Möjlighel öppnas också att från tid till annan sammanställa planeringsresultaien i en plan av lagstad­gad typ som kan tjäna lill information och vägledning.

Utredningen har som en tredje möjlighet ställt upp etl särskilt bildat regionplaneförbund, liknande det slag av förbund som regleras i byggnads­lagen. Utredningens förslag till organisation skiljer sig från byggnadslagens modell genom all de moment som är avsedda att garantera ett visst statligt inflytande är borttagna. Ordförande och ersättare för denne skall alltså inte utses av regeringen, och länsstyrelsen skall inte vid oenighet mellan kom­munerna om förbundsordningen besluta om dess innehåll. Inga besläm­melser ges heller om förskott och bidrag till kostnaderna och om kostnads­fördelningen. Beslutets innehåll skall enligt utredningsförslaget begränsas till att regeringen förordnar atl vissa angivna kommuner skall bilda ell regionplaneförbund som skall ansvara för regionplaneringen inom kommu­nernas sammanlagda område. Förbundet skall sedan bildas och fungera enligl bestämmelserna i lagen (1957:281) om kommunalförbund med de avvikelser som föreskrivs i PBL.

Jag finner detta förslag lämpligl, då det uppfyller krav från kommunalt häll om minskat statligt inflytande på ett sådant förbunds organisation och arbetssätt. Det kan möjligen ifrågasättas om inte nuvarande bestämmelser i byggnadslagen om befogenhet för länsstyrelsen att vid fall av oenighet besluta om innehållet i förbundsordningen eller ändring i denna måste få en motsvarighet i PBL, Jag förutsätter dock att, om. regeringen väl angett


 


Prop. 1985/86:1


195


 


förbundets lämpliga omfattning, det skall gä atl uppnå enighet bland de berörda kommunerna om förbundsördningen. Skulle molsällningarna vara sä djupa all enighet inte kan uppnås föreligger sannolikt ett sådant fall dä förbundet inte skulle kunna fungera effektivt och därför inte bör komma lill stånd.

Beträffande detaljer om bestämmandet av ansvarsområde och andra avvikelser från lagen om kommunalförbund hänvisar jag till specialmoli­veringen.

Jag vill i delta sammanhang erinra om att en särskild utredning, kom-munalförbundsulredningen, har avgetl ett betänkande (Ds C 1983: 15) Kommunalförbund med vissa förslag som syftar lill atl anpassa kommunal­förbundslagen till den modernisering som nyligen skett av hela kommunal­lagstiftningen. Belänkandet innehåller vissa synpunkler pä bildandel av regionplaneför\;und men ulredningen lägger inte fram några förslag härom utan hänvisar till arbetet pä en ny plan- och bygglag. Frågan om en ny lag om kommunalförbund har därefter behandlats av stai-kommunberedning-en i belänkandet (Ds C 1985:4) Enklare former för interkommunall samar­bete, F, n, förbereds i regeringskansliet en proposition med förslag lill ny lag om kommunalförbund.

Mitt förslag kan sammanfattas sålunda: Landstingskommunen bör i princip inte komma i fråga som regionplaneorgan. För regionplaneringen i Stockholms län bör dock nuvarande ordning kunna behållas. Befintliga kommunalförbund bör pä egen begäran kunna ges uppdraget att fiingera som regionplaneorgan, då deras arbete och ställning därmed kan erhålla större tyngd och möjlighet öppnas att upprätta en regionplan av lagreglerad lyp, I övriga fall då ett regionplaneorgan behöver utses bör regeringen kunna förordna att ell för ändamålet lämpligl avgränsat förbund skall bildas som, frånsett själva det grundläggande förordnandet, skall fungera som ett kommunalt organ enligt lagen om kommunalförbund.


9 Regionplanering 9.4-9.5.1


9.5 Regionplaneorganets arbetsuppgifter

9.5.1 Allmänt om ansvarsområdet

Min jörslag: Del skall ankomma pä regeringen atl i stora drag besläm­ma regionplaneorganets uppgifter.

Utredningen föreslåratt regeringen skall bestämma regionplaneorganets ansvarsområde. Utredningen motiverar detla med att tillkomsten av ett regionplaneorgan innebär en överflyttning av viss planeringskompetens från kommunerna till regionplaneorganet, och att därför en gränsdragning är nödvändig för alt förebygga kompetenskonflikter.

Utredningen har vidare för att tillmötesgå önskemål från kommunalt håll föreslagit att regionplaneorganet endast skall ha lill uppgift att bevaka


 


Prop. 1985/86:1                                                                     196

regionala frågor och forllöparide  ge  underlag för den  kommunala och       9 Regionplanering
statliga planeringen,
                                                                         9.5.1

Av remissinstanserna finner landstingsförbundet och de kommunalför­bund som f, n. bedriver regionplanering saml elt flertal andra instanser atl förslaget om regionplaneorganets arbetsuppgifter är väl avvägt och säker­ställer en anpassning till behoven i de olika fallen. Stockholms läns lands­ting finner del viktigt atl ansvarsområdet inte anges för snävt. Kommun­förbundet är kritiskt på denna punkl och hävdar alt regeringen inte bör få besluta om vad som skall utredtis. Vissa kommuner menar alt regionplane­ringen mäsle strikt begränsas till an belysa regionala frågor, så atl den inte inkräktar pä del kommunala planmonopolel.

För egen del anser jag atl utredningens förslag lill avgränsning av arbels-uppgifterna fäll en lämplig avfailning och all regeringen bör ha befogenhet att i stora drag bestämma regionplaneorganets uppgifter. Jag ansluter mig alltså till ulredningen i denna del.

Som ulredningen har framhållit är det angeläget all regionplaneorganets arbetsuppgifter begränsas lill klan regionala frågor och inrikias på all i sådana frågor skaffa fram underlag för medlemskommunernas och de statliga myndigheternas planering inom regionen. Del skall med andra ord vara fräga om spörsmål som bör behandlas ur ell vidare perspektiv än den enskilda kommunens eller där olika kommuners önskemål kan behöva sammanjämkas. Har initiativet lill atl inrätta en regional organisation för-anleiis av konkreta problem som del är myckel angeläget all lösa, kan del bl, a, av kostnadsskäl vara befogal all i sädana fall begränsa regionplaneor-ganeis kompelens till just dessa arbetsuppgifter.

Farhågorna för alt regeringen därvid skulle kunna på ett olämpligt sätt inskränka kommunernas eget planeringsansvar är enligl min mening obefo­gade. Är silualionen i elt område sådan atl det för ett välordnat samhälls­byggande fordras samfällda lösningar i de berörda kommunernas gemen­samma intresse, kan det inte betecknas som en obehörig begränsning av den primärkommunala kompetensen att regeringen i sin förordnande av regionplaneorgan bemyndigar delta all bevaka de för området gemensam­ma planfrågorna. Graden av konkretion vid beslämmandel av ansvarsom­rådet mäste bedömas från fall till fall.

Vad gäller förhållandet mellan regionplaneorganel och länsstyrelsen medför hell naiurligi inrättandet av ett sädanl organ atl länsstyrelsen kan avlastas vissa utrednings- och planuppgifter. Detta kan möjligen ses som en inskränkning av länsstyrelsens uppgift att samordna markanvändnings-och bebyggelsefrägor i länets kommuner. För min del finner jag det riktiga­re an se pä inrätiandei av ett regionplaneorgan som en önskvärd komplei-lering av planeringsresurserna i länet, vilkei bör underlätta för kommuner­na och länsslyrelsen all få fram erforderligt bedömningsunderlag i kompli­cerade planeringslägen. Det bör vara möjligt för länsslyrelsen och region­planeorganel iill komma överens om en lämplig arbelsfördelning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    197

9.5.2 Regionplan

Min förslag: Regionplaneorganel skall ha möjlighel men inte skyldighet alt från tid till annan sammanfatta sina arbetsresultat i en formell regionplan.


9 Regionplanering 9.5.2-9.5.3


Utredningen föreslår all regionplaneorganet skall kunna inom sitt an svarsområde anta en regionplan för hela regionen eller en del av den. Även om det i första hand gäller för regionplaneorganet att biträda kommuner, liinsslyrelser och sektormyndigheter med regionala synpunkler pä markan­vändning m,m,. kan del enligl ulredningen vara lämpligt alt dessa syn­punkter kan sammanställas till en formell regionplan. Ulredningen anser all en sädan plan inie behöver vara helläckande utan alt den skall kunna begränsas lill aktuella regionala problem och frågor.

Av remissinstanserna har endast ett fätal tagit upp frågan om PBL bör innehålla regler om en formell regionplan. De som yttrat sig i saken anser liksom utredningen att del fortlöpande utredningsarbetet bör komma i första hand men att det bör finnas möjlighet all upprätta en formell plan.

Jag delar utredningens uppfattning att det kan finnas skäl att avstämma läget beträffande regionala frågor från lid till annan genom atl sammanstäl­la en formell plan, som kan bli föremål för samråd och offentlig debalt. Upprättandet av en sådan plan skall alltså vara frivilligt. Jag finner det värdefullt att det finns möjlighet att upprätta en formell plan för att därmed främja en öppen debalt om angelägna regionala frågor och ge anledning för de berörda kommunerna atl ta ställning i sådana spörsmål. För planarbetel i de enskilda kommunerna kan det vara lill nytta all ha tillgäng till en antagen regionplan som underlag. Förde statliga seklormyndigheterna och länsslyrelserna bör en sammanställning av ställningstaganden inom ramen för ell plandokument ge bättre överblick och därmed underiätta överlägg­ningar med kommunerna i översiktliga planfrågor.

Jag ansluter mig alltså i denna fråga till utredningens förslag an region­planeorganet skall efter eget val kunna upprätta en formell regionplan.

Upprättandet av en sädan plan skall vara frivilligt, I fräga om förtärandet när planen skall antas bör bestämmelserna om antagande av översikts­planer kunna i huvudsak tillämpas även på regionplaner. Jag återkommer till delta i specialmoliveringen (7kap. 4-7 55),

9.5.3 Regionplanens giltighet och verkan

Min förslag: Regionplanen skall antas av regionplaneorganets fullmäk­lige men beslutet skall kunna prövas av regeringen. Planen skall gälla under en tid av högst sex år. Den skall tjäna till ledning för beslul om översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser.


 


Prop. 1985/86:1                                                     198

Utredningen har föreslagit atl en regionplan skall bli gällande genom atl      9 Regionplanering den antas av regionplaneorganets fullmäklige men att del skall finnas en      9.5.3 möjlighet för regeringen att efter särskilt beslul pröva planen. Planen skall gälla under en tid av högst sex år. Den skall dock kunna ändras eller upphävas före utgången av den bestämda tiden. Planen skall tjäna Ull ledning för fysiska planer och andra markanvändningsbeslut.

Endast nägra få remissinstanser tar upp dessa frågor, Elt par instanser framhåller att länsstyrelsen bör kunna underslälla en regionplan regering­ens prövning för att stärka planens auktorilel.

Jag ansluter mig lill utredningsförslaget om att en regionplan skall antas av organets fullmäktige för viss tid. Erfarenheten av hillills antagna och fastställda regionplaner visar att det är lämpligl att de har en tidsbegränsad giltighet. Sex är, dvs, tvä kommunala mandatperioder, finner jag vara en väl avvägd tidrymd. Skulle planen efter utgången av denna tid befinnas alltjämt vara aktuell, bör den kunna bli föremål för nytt anlagande. Jag anser det överflödigt alt det särskilt föreskrivs att planen kan ändras eller upphävas före den bestämda tiden,

1 fråga om regionplanens verkningar anser jag all den bör ijäna lill ledning för beslul om översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestäm­melser.

Vad slutligen gäller frågan om regeringsprövning anser jag an det bör vara tillräckligt att i, ex, länsslyrelsen och andra statliga myndigheter samt berörda kommuner kan hemställa hos regeringen om prövning av planen. Jag återkommer till den frågan i specialmoliveringen (12 kap, 5 5).


 


Prop. 1985/86:1                                                                   199

10 Plangenom-
10    Plangenomförande
                                                                   förande

10-10.1

Sammanfattning

o 1 syfte att belysa genomförandefrågorna ställs krav på att en genomfö­randebeskrivning skall fogas till detaljplaner (s, 202)

o Kommunen får besluta att viss exploatering skall fä genomföras i de enskilda fastighetsägarnas regi genom exploateringssamverkan (s, 206)

o Bestämmelser om gemensamhelsanläggningar och förändringar i fas­tighetsindelningen kan meddelas i en fastighetsplan, som kan sägas utgöra en utbyggnad och modernisering av dagens tomtindelning (s, 209)

o För alt underlätta genomförandet av detaljplaner föresläs regler om avstående av mark som i huvudsak stämmer överens med vad som gäller f.n, (s, 216)

o Kommunen skall färdigställa gator och andra allmänna plalser efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med detaljplanen, 1 förhäl­lande lill vad som gäller f, n, förenklas bestämmelserna om upplåtande av gator och andra allmänna platser (s, 220)

o De gatukostnadsregler som gäller f, n. ändras i vissa hänseenden. Kom­munfullmäktige får möjlighet att delegera beslut i vissa gatukostnads­ärenden, och bestämmelser om samråd införs i fräga om förslag till uitag av gatukostnader. Vidare utökas möjlighelerna att få jämkning av galu-kostnadsersättningen i vissa fall och slutligen görs räntelagens regler om dröjsmåls- och avkastningsränta tillämpliga pä kommunens fordringar pä gatukostnadsersättning (s, 221),

10.1 Allmänna utgångspunkter

Med plangenomförande menas i dag vanligen de älgärder som vidlas efter faslsiällelse av en detaljplan för atl förverkliga de syften som kommer till uttryck i planen. Del kan gälla t, ex, byggande av galor, vallen och avlopp m,m. saml fasUghetsrätisliga älgärder såsom läslighetsbildning, inrällande av gemensamhelsanläggningar m. m. Ulredningen har redogjort för de viktigaste genomförandemedlen i dessa avseenden (s. 365-371).

Jag vill redan nu framhålla all jag delar utredningens och flertalet remiss­instansers uppfattning all plangenomförandet i PBL bör ses i ell vidare sammanhang än som tidigare har varil vanligt. Jag länker i första hand pä de tekniska och ekonomiska förutsätlningarna för planens genomförande, men också de fastigheisrällsliga genomförandefrägorna behöver ges en ökad uppmärksamhet. Planeringen i tiden för olika åtgärders genomföran­de och samordningen mellan olika åtgärder är exempel pä andra viktiga delar i etl effektivt plangenomförande. Likaså är det vikiigi att studera de administrativa föruisältningarna för genomförandel, Särskill genomföran­de av förnyelseålgärder utgör ofta en komplicerad process med en växelvis


 


Prop. 1985/86:1                                                                   200

10.1

användning av olika administrativa och finansiella instrument. Inslaget av      10 Plangenom-förhandlingar med fastighetsägare och andra intressenter är vanligtvis     jörande belydande.

Del nu anförda medför alt man måste lägga stor vikt vid samspelet mellan planläggningen, projekieringen och genomförandel. Del är nödvän­digl all man redan vid planläggningen skaffar sig kännedom om vilka genomförandemedel som bör användas i det enskilda fallet och all dessa redovisas. Därvid har samrädel med kommunala organ, slatliga myndighe-ler, fastighetsägare och brukare slor betydelse. Frän såväl allmän som enskild synpunkt är det angeläget atl planen och grunddragen av genomfö­randel kan bedömas som en helhet när planen slälls ut och antas, 1 likhel med ulredningen föreslår jag därför all en särskild genomförandebeskriv­ning skall upprällas i anslutning till detaljplaner. Däremot anser jag - i likhel med många remissinslanser - all en genomförandebeskrivning inie alllid fyller nägon reell funkiion belräffande översiktsplanen. Därför bör genomförandebeskrivningar lill översiktsplaner inte vara obligatoriska.

Som jag tidigare har påpekat kommer en stor del av del framlida byggan­del all ske i befintlig bebyggelsemiljö, främsi i form av sanering, förnyelse och förlälning av bebyggelsen, Detla släller slörre krav på effektivare genomförandemedel än vad som är fallet vid nyexploatering. Del kan gälla t, ex, förbättrade möjligheter atl få till stånd gemensamhelsanläggningar och förändringar i fasUghelsindelningen. 1 delta syfte har ulredningen föreslagil en ny planform - faslighelsplanen - som kan sägas utgöra en utbyggnad och modernisering av dagens tomtindelning, I likhet med mänga remissinslanser ansluter jag mig i stort till utredningsförslaget i denna del.

Kommunens möjligheler all lösa mark hör också till plangenomförandet. 1 likhet med ulredningen anser jag att nu gällande inlösenmöjligheter inom sladsplan bör i huvudsak oförändrade föras över lill PBL,

Redan den föreslagna ulformningen av plansystemei innebär i sig nya genomförandemöjligheler. Genom förslagei om genomförandetid i detalj­planer torde som regel genomförandet komma att påskyndas av åtgärder antingen från fastighetsägarna eller från kommunen. Som jag tidigare har förordat (avsnitt 8,3,1) bör det vara möjligt att beslämma olika genomför­andelider för olika delar av ell pkinomräde. Därmed kan utbyggnaden ges en viss styrning. Detta är viktigt inte minsl vid en successiv utbyggnad och vid förändringar av befintliga bebyggelsemiljöer,

Bäde planläggningen och genomförandet förutsätter elt lagarbete med tyngdpunkt inom skilda sakkunskaper. Dessutom kan planer fä väsentligt olika ekonomiska konsekvenser beroende på hur de genomförs. Även om del bör stå varje kommun fritt all beslämma vilkei kommunall organ som skall ha ansvaret för genomförandefrägorna, blir det i många kommuner sannolikt kommunstyrelsen som med sill övergripande, samordnande och ekonomiska ansvar får etl avgörande inflyiande pä bedömningen av hur genomförandefrågorna bör beakias i ell tidigt skede av planarbetel. Del är


 


Prop. 1985/86:1                                                                    201

10.1

i mänga kommuner vanligt att genomförandefrägorna handläggs av särskil-      10 Plangenom-da faslighetsnämnder. Denna möjlighet kommer atl finnas kvar även i       _,'"" forisatiningen, eftersom varje kommun själv fär bestamma var ansvaret för genomförandet bör ligga,

Innanjag går in pä en närmare beskrivning av de föreslagna genomföran­demedlen vill jag erinra om att nya regler om gatukostnader trädde i kraft den Ijanuari 1982 (prop, 1980/81: 165), Även detta kan ses som en förstärk­ning av dagens genomförandemedel, PBL-ulredningen utgick frän att för­slagen frän 1969 års vägutredning (SOU 1977: 12) och gatukoslnadsutred-ningen (SOU 1977:65) skulle leda till en särskild lag om den kommunala väghållningen. Därför tog PBL- utredningen inte in några regler om gatu-byggande och gatukostnader i sitt förslag. De nya gatukoslnadsreglerna har emellertid inte kommit till uttryck i någon särskild lag utan togs i stället in bland byggnadslagens regler om gatubyggande, 1 det till lagrådet remit­terade lagförslaget inarbetades de nu gällande bestämmelserna i byggnads­lagen och byggnadsstadgan om ersättning för gatukostnader utan någon ändring i sak.

Sedan kritik från skilda häll riktats mol gatukostnadsreglerna och deras Ullämpning utförde en arbetsgrupp inom bostadsdepartementet en karl­läggning av tillämpningen av bestämmelserna.

Arbetsgruppen' redovisade i juni 1984 resultatet av sitt arbete i rappor­ten (Ds Bo 1984:9) Gatukostnader,

Arbetsgruppen konstaterar bl ,a, atl gällande gatukostnadsregler varit i kraft under endast kort tid och att många av de problem som framförts sannolikt kommer att lösas i den praktiska tillämpningen, 1 en del fall har arbetsgruppen dock funnit anledning att peka pä möjligheter till ändringar i regelsystem m, m, som kan medverka till en bättre och smidigare tillämp­ning av gatukoslnadsreglerna.

Med anledning av arbetsgruppens rapport utarbetades inom bostadsde­partementet en promemoria med förslag till ändringar i galukostnadsbe-slämmdserna i förslaget till ny plan- och bygglag. Promemorian innehöll även ett förslag till statlig finansiering av gatukostnader för småhusfastig­heter.

Promemorian har remissbehandlats. Yttrande har avgetts av riksrevi­sionsverket, statskontoret, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens lantmäteriverk. Svenska kommunförbundet, Sveriges bostadsrättsföre­ningars centralorganisation, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Villaägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund och Riksförbundet vi i småhus.

Jag vill nu ta upp vissa av förslagen till ändring av gatukostnadsbestäm­melserna i PBL-förslaget (avsnitt 10,6), De förslag som rör de processuella

' Dåvarande departementsrådet Rune Olsson, ordförande, samt sektionschefen Jan Söderström, Svenska kommunförbundet, förbundsjuristen Bo Wolwan, Sveriges Fastighetsägareförbund, kanslichefen Göran Olsson, Sveriges Villaägareförbund, och utredningssekreteraren Pär Svanberg, Hyresgästernas Riksförbund,


 


Prop. 1985/86: 1


202


 


reglerna i galukoslnadsärenden återkommer jag lill senare (avsnitt 18,5,2), Förslaget om statlig finansiering av vissa gatukostnader, som jag log upp i 1985 ars budgetproposition, har godtagils av riksdagen (BoU 1984/85:13, rskr 230), Dessa förslag bör enligl min mening lösa flertalet ;iv de problem som varit förenade med tillämpningen av gällande gatukostnadsregler. Jag kommer emellertid all noga följa utvecklingen pä detta område och. i den män del visar sig påkallat, överväga gaiukostnadsregleringen på nytt.

Jag vill erinra om all arbetsgruppens rapport - som också innehåller redogörelser för gällande rätt - fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8. Lagförslaget i den remitterade promemorian fogas lill protokollet som bilaga9. En sammanställning av remissyttrandena i de delar som har belydelse för mina förslag finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr R 1930/79),

Som jag inledningsvis nämnde återkallade regeringen genom, beslut den 21 oktober 1982 del förslag lill lag om exploateringssamverkan m, m, som den förra regeringen hade lagl fram för riksdagen i prop, 1981/82:221, Jag har övervägt lagförslagen i den återkallade propositionen och kommit fram till att de bör justeras på vissa punkter. Jag kommer senare denna dag att föreslå alt etl reviderat förslag till lag om exploateringssamverkan m, m, skall föreläggas riksdagen. Särskilda bestämmelserom samordningen mel­lan en sädan lag och PBL bör införas, vilket jag ocksä ålerkommer till (avsniu 10,3),


10 Plangenom­förande 10.1-10.2


10.2 Genomförandebeskrivning

Min förslag: I syfte att belysa genomförandefrägorna ställs krav pä alt en genomförandebeskrivning skall fogas lill detaljplaner.

För atl ge stadga åt arbetet med att belysa genomförandefrågorna före­slår jag, som jag nyss nämnde, att en särskild handling, en genomförande­beskrivning, skall redovisas tillsammans med övriga planhandlingar vid utställning och beslut om detaljplaner, 1 likhet med utredningen anser jag säledes atl genomförandebeskrivningen skall vara obligatorisk säväl vid förstagångsplanläggning som vid ändring av planer. Några remissinstanser har motsatt sig utredningsförslaget på denna punkl. De anser atl genomfö­randebeskrivningen i stället bör ingå i planbeskrivningen pä samma sätt som i dag. Jag är medveten om att många planbeskrivningar i dag behand­lar genomförandefrägorna på etl sätl som väl fyller de krav som jag anser atl man bör ställa på en genomförandebeskrivning, I dessa fall innebär alltså inte mitt förslag någon annan förändring än att denna beskrivning lyfts ut och redovisas i en särskild handling. Men just genom kravet all dessa frågor skall behandlas i en särskild handling åstadkommer man en belysning av frågorna ocksä i sådana fall där de i dag inte brukar beaktas i


 


Prop. 1985/86:1                                                                    203

10.2-10.2.1

tillräcklig utsträckning. Även behovet av beskrivning av genomförande-      10 Plangenom-skedet blir generellt slörre med mitt förslag än vad som gäller i dag. Därför     förande anser jag, i likhet med många remissinstanser, all kravel på en särskild genomförandebeskrivning fyller en viktig funktion.

Föruisältningarna för att ställa krav på genomförandebeskrivning till översiktsplanen och till områdesbestämmelser är enligt min mening annor­lunda. Översiktsplanerna är nämligen som regel inte avsedda att genomfö­ras på samma sätt som detaljplanerna. De har en strategisk karaktär och skall bl. a. ge kommunerna handlingsberedskap. Här skulle beskrivningen förmodligen många gånger bli ett relativt innehållslöst dokument som enbart skulle tynga planarbetet.

1 vissa fall kan det dock vara lämpligt och även nödvändigt att belysa vissa genomförandefrågor, l.ex. om man i översiklsplanen vill göra en omrädesstudie för en stadsdel som skall exploateras eller förnyas. 1 sådana fall är det lämpligl att beskriva genomförandefrågorna i planbeskrivningen. Jag föreslår därför inte något obligatoriskt krav på en genomförandebe­skrivning till översiktsplanen.

Lagrådet (yttrandet s, 68) har - utan att lägga fram nägot eget förslag -väckt frågan om inte genomförandebeskrivning bör vara obligatorisk vid upprättandel av områdesbestämmelser. Jag medger atl det även för om­rådesbestämmelsernas del i vissa fall kan vara lämpligt och även nödvän­digt att ta upp genomförandefrågorna, t, ex, när man genom områdesbe­stämmelser vill åstadkomma en bindande reglering av byggnaders utform­ning m, m. Jag är emellertid inte beredd att föreslå något krav på genomfö­randebeskrivning till områdesbestämmelser. Ingenting hindrar naturligtvis att en genomförandebeskrivning ändå fogas till översiktsplanen eller om­rådesbestämmelserna om det finns etl behov av det,

10.2.1 Innehållet i genomförandeheskrivningen

En plan år normalt resultatet av ett nära samarbete mellan en rad representanter för olika intressen inom och utom kommunförvaltningen med inriktning t, ex, på skolfrågor, gator, allmänna vägar, parker, ledning­ar, grundförhållanden, markförvärv, fastighetsbildning och gestaltning. Den särskilda genomförandebeskrivningen bör enligt min mening göra det lättare alt få till stånd en samverkan i både berednings- och genomföran­deskedet mellan alla dem som berörs.

Beredningen av genomförandefrågor omfattar utredning och samordning av organisatoriska, tekniska och rättsliga frågor, 1 beredningen bör be­handlas alla frågor som har betydelse för genomförandet av exploaterings-eller bevarandeprocessen och för verkställighet av planeringsbesluten, inte minst viktigt i detta sammanhang är att de organisatoriska förutsätt­ningarna för genomförandet belyses. Del kan t, ex, mänga gånger vara lämpligt att tillsätta referensgrupper för olika genomförandefrågor. Sam­mansättning och arbetsuppgifter för sådana grupper kan dä vara lämpligt


 


Prop. 1985/86:1                                                                    204

10.2.1

iitt belysa i genomförandebeskrivningen. Även ansvarsfördelningen mellan      10 Plangenoni-kommunen cenirall och olika organ beträffande genomförandefrågor kan      .förande behöva belysas.

De synpunkter som kommer fram vid beredningen av genomförandel skall påverka planläggningen sä all det slutliga planförskiget kommer fram efter en växelverkan mellan planutformnings- och genomförandesyn-punkier, I genomförandebeskrivningen dokumenteras resultatet av detla arbete.

Vid översiktsplanering av begränsade områden kommer de genomföran­defrågor som behandlas i planbeskrivningen normall atl innefatta del som vid informell översikllig planering f, n, benämns åtgärdsprogram och som brukar redovisa vilka riktlinjer som bör gälla för genomförandel av i,ex, fortsalt detaljplanering, för prövning av lov, för fastighetsrältsliga åtgärder m, m. Del kan ocksä bli aktuellt alt belysa t, ex, möjlighelerna att genomfö­ra olika åtgärder för att säkerställa en befintlig miljö, möjligheterna till komplelierande bebyggelse inom olika samhällen liksom frågor som rör karlförsörjning och fasUghetsbildning. Överväganden kan vidare behöva redovisas angående val av byggherrar, rekommendationer om upplåtelse-former saml programförutsätlningar för olika upphandlingsformer. Del kan mänga gånger ocksä vara lämpligl att belysa hur annan fastighetsrälls-lig lagstiftning avses lillämpas,

1 likhet med vad som gäller f, n. (168 BS) bör enligt min mening ett planförslag åtföljas av ekonomiska utredningar. Sådana utredningar bör framdeles ingå i genomförandebeskrivningen. Det lorde vara en allmänt accepterad uppfattning att ekonomiska utredningar krävs och atl de i vissa fall behöver göras i flera omgångar, t. ex. när man tar ställning till lokalise­ringen av bebyggelse eller anläggningar, när man skall besluta om service eller planslandard och när man sk.ill välja mellan olika planallernativ saml vid genomförandet.

Genom ekonomiska utredningar belyses vad marken och de tekniska anläggningarna kostar, hur de skall finanisieras etc, 1 detla sammanhang bör lämpligen redovisas beräknade gatukostnader och hur de kommer alt belasta fastighetsägarna. Av stor betydelse för genomförandet är det att klariägga möjligheterna till statlig belåning. Även en belysning av de fram­tida driftkostnaderna kan vara av stort värde.

Vid detaljplaneläggning blir del vanligtvis ocksä en viktig uppgift atl bedöma genomförandetidens längd. Denna bedömning bör göras i genom­förandebeskrivningen, varefter resultatet av bedömningen tas in i en plan­bestämmelse, 1 genomförandebeskrivningen vid detaljplaneläggning kan vidare - förutom planekonomin - behöva belysas t, ex, frågor om mark­förvärv, behov av tekniska undersökningar, finansieringsmöjligheter, pro­jekteringar, fastighetsbildning, huvudmannaskap för olika genomföran­deåtgärder, tids- och etappindelningar, exploateringsavtal och vård av skydtisvärda miljöer. När det gäller markförvärv vill jag peka på en speci-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   205

ell frtiga som rör fastighetsägarens skyldighet att i vissa fall överlåta eller      10 Plangenom-

10.2.1-10.2.2

upplåla mark utan ersättning. Sådan skyldighel föreligger f.n, enligl 70     förande

resp, 113 8 byggnadsktgen. Jag kommer senare (avsnitt 10.5.1) atl föreslå

motsvarande bestämmelser i PBL, Enligt min mening är del väsentligt atl

sådana skyldigheter penetreras i delaljplanen. Eftersom det närmast är en

fräga om plangenomförande, bör överväganden om skyldighet alt överlåta

eller upplåta mark redovisas i genomförandebeskrivningen.

Jag kommer senare (avsnill 10,4.3) atl föreslå all faslighelsplanen i vissa fall upphävs aulomaiiski till följd av atl en delaljplan ändras. Sädana effekter för fastighetsplanen bör lydligt redovisas i detaljplanens genom­förandebeskrivning.

En genomförandebeskrivning bör inte göras mer omfattande än som krävs för att klara ut den aktuella silualionen. All jag nu har räknal upp en rad tekniska, ekonomiska och lästighetsrättsliga frågeställningar får givet­vis inte uppfattas så all alla dessa faktorer alltid skall behandlas. Som jag nyss framhöll är genomförandefrågorna ofta av sådant slag att detaljerade ställningstaganden måste anstå till ett senare skede än det då planen upprättas, 1 sådana fall kan beskrivningen redovisa enbart principerna för genomförandet, 1 fråga om ekonomiska kalkyler blir del dä fräga om schablonartade uppskallningar,

10.2.2 Genomförandebeskrivningens verkningar

Av vad jag nu har anfört framgår all genomförandebeskrivningen är avsedd att utgöra en del av bakgrundsmaterialet för planbesluien och alt den således inte skall ha någon självständig rättsverkan. Någon möjlighet till överprövning av beskrivningen behövs alltså inte, 1 den mån den berör det fastighetsrättsliga genomförandet anser jag i likhet med utredningen att beskrivningen bör vara vägledande för fastighetsbildningsmyndighetens prövning vid förrättningar enligt fastighetsbildningslagen, anläggningsla­gen och ledningsrättslagen. Beskrivningen ger säledes uttryck för hur kommunen anser atl en viss genomförandefråga bör lösas. Denna inställ­ning är inte bindande för förrättningen, utan fastighetsbildningsmyndighe­ten är skyldig atl pröva den aktuella åtgärden enligt reglerna i resp, lag med beaktande av de synpunkter som framförs.

Detta är en förändring i förhällande lill dagens bestämmelser i anlägg­ningslagen och ledningsrättslagen. Om en anläggning eller en ledning är förutsatt i en plan, skall förrättningsmyndigheten normall inte pröva om fördelarna överväger kostnader och ölägenheter (bätnadsprövning). För anläggningar gäller motsvarande för prövningen av frågan om en anlägg­ning är av väsentlig betydelse för en fastighet (väsentlighelsprövning). Jag kommer i stället att föreslå att båtnads- och väsentlighetsvillkoren samt fastighetsindelningen skall kunna prövas i fastighetsplanen, om det anses angeläget med en prövning av byggnadsnämnden i sädana frågor. En sådan


 


Prop. 1985/86:1


206


 


lösning har ocksä ulredningen föreslagil. Jag återkommer senare (avsnitt 10.4) lill dessa frågor.

Även belräffande kommunens handläggning av frågor om allmänna vat­ten- och avloppsanläggningar, fjärrvärmeanlaggningar. vägar m.m. bör genomförandebeskrivningen endast vara vägledande. Det kan l.ex, vara fräga om vilka vägar eller ledningar som skall ha allmänt eller enskilt underhåll eller vilka taxebestämmelser som skall tillämpas för ett visst område. Den formella prövningen skall säledes ske enligt resp, speciallag.

Ett viktigt moment vid behandlingen av genomförandefrägorna är, som jag förut har framhållit, samrådet mellan kommunala organ, statliga myn­digheter, fastighetsägare och brukare, 1 fastighetsrältsliga frågor är samrå­det med faslighelsbildningsmyndigheten särskilt viktigt.


10 Plangenom­förande 10.2.2-10.3


10.3 Exploateringssamverkan

Milt förslag: Kommunen får besluta att viss exploatering skall få ge­nomföras i de enskilda fastighetsägarnas regi genom exploateringssam­verkan.

Som jag tidigare nämnt kommer jag senare denna dag att föreslå att elt reviderat förslag till lag om exploateringssamverkan m, m. skall föreläggas riksdagen ,

1 korthet innebär förslaget följande. Bestämmelserna om exploaterings­samverkan kan i första hand ses som medel att genomföra kommunala planintentioner. Förslaget gör det möjligt för flera fastighetsägare inom ett område att tillsammans vidla åtgärder för att ställa i ordning mark för ny bebyggelse eller förtätning eller andra förbättringar i redan bebyggda om­räden. Förslaget innebär också att den ökning av markvärdet som en ny eller ändrad detaljplan kan medföra kan fördelas mellan fastigheterna i förhållande till deras ursprungliga ägoinnehav inom området.

Vid min presentation av förslaget kommer jag att ta upp kopplingen mellan PBL och lagen om exploateringssamverkan. Jag kommer då att föreslå att exploateringssamverkan fär ske endasi om kommunen i detalj­plan eller områdesbestämmelser tillåter sådan samverkan inom området och bestämmer de närmare villkoren för samverkan. 1 kravet på detaljplan eller områdesbestämmelser ligger den avgörande skillnaden gentemot för­slaget i den återkallade propositionen, nämligen att samverkan blir beroen­de av ett kommunalt initiativ genom ett planbeslut. Detta stämmer bättre överens med utredningsförslaget och visar tydligare att exploateringssam­verkan i första hand är ett medel att genomföra kommunala planinten­lioner.


 


Prop. 1985/86:1                                                     207

10.3.1 Grundläggande villkor                                             10 Ptangenom-

De grundläggande villkoren för an exploateringssamverkan skall få     Joiande komma till stånd har utredningen tagit in i förslaget lill PBL, Beslämmel­serna återfinns i 11 kap., som avhandlar vissa frågorom plangenomförande (II kap, 228),

Enligl utredningsförslaget är exploateringssamverkan avsedd att använ­das inom sådana omräden där det är angeläget alt området bebyggs i elt sammanhang med hänsyn till den framtida utvecklingen av samlad bebyg­gelse eller för atl elt planmässigt byggande skall främjas inom etl område med samlad bebyggelse eller av nägon annan jämförlig orsak. Dessutom förutsätts atl området är uppdelat mellan flera fastigheter på ett sådant sätt att åtgärder för områdets ändamålsenliga bebyggande härigenom försvä­ras. Förslaget, som är utformat i nära anslutning till expropriationsgrun­derna i 2 kap, 1 8 expropriationslagen, innebär således alt området skall avgränsas på planmässiga grunder.

Förslaget innebär vidare att det är kommunerna som i ett särskilt beslut - etl markförordnande - anger de närmare villkoren för exploaterings­samverkan, såsom syftei med den avsedda exploateringen och avgränsnin­gen av samverkansområdet.

Mitt förslag bygger pä samma grundläggande tankar som utredningsför­slaget, nämligen atl exploateringssamverkan skall användas, om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för bebyggelse och ulföra anordningar för bebyggelsen.

Som jag tidigare har nämnt är det närmast områdesbestämmelserna i nu föreliggande förslag som liknar markförordnandet i utredningsförslaget. Genom områdesbestämmelserna får man en möjlighet att på planmässiga grunder avgränsa ett samverkansomräde. Om samverkansområdet omfat­tar omräden som inte kommer att direkt beröras av bebyggelseexploate­ring ges också möjligheter att i områdesbestämmelser ge riktlinjer för den framtida markanvändningen inom sådana områden. Det bör således i förs­ta hand vara i form av områdesbestämmelser som kommunen medger exploateringssamverkan,

1 vissa situationer torde det emellertid vara lämpligt alt genomföra redan befinlliga detaljplaner genom exploateringssamverkan, I sådana fall blir -vilket framgår av förslaget till lag om exploateringssamverkan - genom­förandemedlen inte lika effektiva, eftersom möjligheterna att lösa in mark saml möjligheterna till värdeutjämning väsentligt minskar. Trots detta kan del många gånger vara angeläget alt etl flertal fastighetsägare genom exploateringssamverkan kan uppträda samfällt för att genomföra en plan.

Som jag tidigare (avsnitt 8.8,1) har nämnt bör det inte vara möjligt att låta områdesbestämmelser omfatta områden med delaljplan. För att undvi­ka en ordning som skulle innebära att man först mäste upphäva detalj­planen för att sedan besluta om exploateringssamverkan och därefter pä


 


Prop. 1985/86:1                                                                    208

nyil anta delaljplanen, föreslär jag atl en möjlighet öppnas atl även i      10 Plangenoin-

delaljplanens form besluta om exploateringssamverkan,                  förande

10.3.1-10.3.2

to.3.2 .Avgränsning av samverkansomrädel m. m.

Avgränsningen av det område inom vilket samverkan skall ske, är en viktig fråga när områdesbestämmelserna eller delaljplanen beslulas. Gränsdragningen har direkt betydelse för vilka fastigheter som får möjlig­het all delta i exploateringen och som därmed kan fä del av företagets avkastning. Eftersom exploateringssamverkan i första hand bör ses som etl medel atl genomföra kommunala planintentioner, bör gränserna för samverkansomrädel som jag nyss anförde bestämmas utifrån planmässiga principer, dvs, efter vad som är lämpligt att planlägga i elt sammanhang. Därvid bör ocksä enskildas iniressen tillbörligen beakias. När samverkan skall avse ett område som skall detaljplaneläggas, vilket torde bli del vanligaste, är det nödvändigt atl arbetet med planen har fortskridit sä långt att kommunen har en klar uppfattning i frågan om den planmässiga av­gränsningen av samverkansomrädel. Formellt bör del slutgiltiga beslutet om gränserna för samverkansomrädel meddelas av fastighetsbildnings-myndigheten i förrättningen, men kommunens ställningstagande bör vara bindande för fastighetsbildningsmyndighetens beslul i denna del. Kom­munen kan i sin prövning bl. a, väga in de kommunalekonomiska konse­kvenserna av en exploatering och därmed sammanhängande utbyggnad av kommunal service.

Som jag tidigare framhållit skall exploateringssamverkan kunna utnytt­jas bl, a. för all underlätta genomförandet av befintliga detaljplaner där markägandel är splittrat. Samverkansområdet bör därför även kunna om-falla elt redan tidigare detaljplanelagi område. Det bör också kunna omfat­ta en del av ett sådant område, t, ex, ett kvarter, eller i övrigt en begränsad del av ett område med en gällande plan som av någon anledning inte har blivit genomförd.

Det torde ibland vara olämpligl att anta en detaljplan för hela det område som bör omfattas av exploateringssamverkan. Vid främst fritidsbebyggel­se lorde sekundära grönområden, dvs, områden som inte fordrar gemen­sam skötsel men ändå utgör en förutsättning för den tillkommande bebyg­gelsen, kunna lämnas utanför detaljplanen, Detla innebär att värdeuifallei av en detaljplan i vissa situationer kommer att fördelas mellan samtliga fastighetsägare inom ett samverkansomräde, trots att detaljplanen inte omfattar alla fastigheterna.

Som ocksä framhölls i den återkallade propositionen (1981/82:221) är det väsentligt all enskild exploateringssamverkan står i överensstämmelse med kommunens syn på exploateringens genomförande. Vid det ställ­ningstagande som kommunen gör i fräga om lämpligheten av alt överlämna exploateringen till fastighetsägarna skall hänsyn tas till behovel av atl bebyggelseåtgärder och med bebyggelsen sammanhängande anordningar


 


Prop. 1985/86:1


209


 


utförs eller förbättras i elt sammanhang. Åtgärderna bör också vara sådana atl de med hänsyn lill bl. a, omfattning, teknisk komplexitet och sakägar­nas kompetens är lämpliga för fastighelssamverkan. Det kan ocksä finnas skäl för kommunen att särskill bedöma fastighetsägarnas förutsättningar att genomföra den begärda exploateringen.


10 Plangenom­förande 10.3.2-10.4.1


10.4 Fastighetsplan

Min förslag: Bestämmelser om gemensamhelsanläggningar och föränd­ringar i fastighetsindelningen kan meddelas i en fastighetsplan, som kan sägas utgöra en utbyggnad och modernisering av dagens tomlindelning.

10.4.1 Behovet av fastighetsplan

Tillkomsten av fastighetsbildningslagen år 1972 medförde att tomtindel­ningens faslighetsbildande verkan upphörde. Fastighetsbildning sker nu­mera alltid genom förrättning enligt fastighetsbildningslagen inom ramen för elt eller flera fastighetsbildningsinstitut, I samband med att den lagen infördes ändrades byggnadslagstiftningen så att tomtindelning numera kan användas för att vid ett successivt plangenomförande garantera ett bättre markutnyttjande genom möjligheten att lägga ut servitutsområden och samfällighetstomter för kommande fastighetssamverkan. Vidare effektivi­serades fastighetsbildningslagstiflningen i plangenomförande syfte. Detta har fått till följd att tomtindelning numera kommer till användning endast i begränsad omfattning när det gäller detaljplanering för nyexploatering av områden i en ägares hand. Tomtindelning grundar rätt till inlösen enligt 47 8 byggnadslagen och 8 kap, 4 8 fastighetsbildningslagen. Inlösen enligt byggnadslagen innebär i princip att kommunen har rätt att lösa tomtdelar som etl är efter tomtindelningen tillhör olika ägare. Inlösen enligt fastig­hetsbildningslagen innebär i princip att ägare till en sådan lomtdel får lösa återstoden av tomten.

Enligt utredningen finns det behov av ett institut som motsvarar dagens lomtindelning och som ger möjligheter att i elt planpolitiskt sammanhang få en helhetsbild av hur fastighetsindelningen skall utformas, i. ex. inom ett kvarter. Vidare ansåg utredningen att det också behövs någon form av beslut som kan påskynda genomförandet genom att medge vissa tvångsåt­gärder när det gäller fastighetsindelningen. Även frågor om fastighetssam­verkan kan det vara lämpligt att pröva i planpolitiska beslut. Det kan gälla gemensamhelsanläggningar för befintlig bebyggelse, l.ex, vid gårdssane­ringar. En annan typ av anläggningar som kan behöva regleras är parke­ringsanläggningar för flera fastigheter.

Utredningen har föreslagit att de nu nämnda frågorna skall kunna be­handlas i en fastighetsplan som kan användas säväl inom som utom en detaljplan. Jag ansluter mig till utredningens bedömningar angående bebo-


 


Prop. 1985/86:1                                                      210

vet av en särskild plan som behandlar genomförandefrägor inom detalj-      10 Plangenom-planelagda områden. Däremot anser jag all det inte finns något behov av     förande en sädan plan i omräden utan detaljplan, 1 del följande skall jag närmare      '0.4.1 utveckla min ståndpunkt. Jag ansluter mig också till förslaget atl planen bör benämnas fastighetsplan. Delta medför all uilryckei fastighetsplan i 4 kap. 25 5 fastigheisbildningslagen mäste ersättas med en annan benäm­ning för de utredningar som där åsyftas. Jag återkommer i annat samman­hang med förslag till ändringar i fastigheisbildningslagen.

De nu angivna användningsområdena för fastighetsplanen innebär att den många gånger kommer atl upprättas vid en senare lidpunkt ån detalj­planen. Även av rent praktiska skäl är det därför en fördel all dessa frågor kan behandlas i en separat handling.

Som jag nyss anförde delar jag inte utredningens uppfattning att fastig­hetsplanen skulle fylla en viktig funkiion utanför områden med detaljplan. Jag anser nämligen att den fastighetsrättsliga lagstiftningen vid sidan av PBL är fullt tillräcklig i de allra flesta fall. Överföring av mark kan ske - i viss utsträckning även tvångsvis - genom fastighetsreglering enligt fas­tighetsbildningslagen, Gemensamhelsanläggningar kan komma till stånd utanför delaljplan efter prövning enligt bestämmelserna i anläggningsla­gen. Jag kommer senare att föreslå förändringar i anläggningslagen som kommer att innebära att förutsättningarna att inrätta gemensamhelsanlägg­ningar även utanför detaljplan kommer att förbättras.

Den nuvarande fastighetsrältsliga lagstiftningen, fastighetsbildningsla­gen, anläggningslagen och ledningsrättslagen, är utformad så att plange­nomförandet skall kunna gå smidigt. Byggnadsnämnderna har en vid­sträckt rätt alt ta initiativ till fastighetsbildningsförrättningar och till för­rättningar för att inrätta gemensamhetsanläggningar. Även i övrigi har byggnadsnämnderna ett slort inflytande i förrättningarna, 1 genomförande­beskrivningen kommer bl, a, de rättsliga genomförandefrågorna att bli beaktade och redovisade på elt sådant sätt att det normall skall vara möjligt att genomföra planen fastighetsrätlsligt direkt genom att ansöka om nödvändiga förrättningar. Det samråd med faslighelsbildningsmyndighe­ten och med berörda fastighetsägare, som enligt vad jag nyss anförde skall ske vid beredningen av genomförandefrågorna, torde i de allra flesta fallen visa om det kan antas uppstå några sädana särskilda problem alt genomfö­ra ändringar i fastighetsindelningen eller att inrätta gemensamhetsanlägg­ningar att en fastighetsplan behöver upprättas. Fastighetsplanen kan säle­des sägas vara elt medel att ge vis:5a delar av genomförandebeskrivningen rättsverkan, Delaljplanen i sig själv har således ingen bindande verkan beträffande fastighetsindelningen inom ett kvarter eller beträffande gemen­samhetsanläggningar.


 


Prop. 1985/86:1                        ;                            211

10.4.2 Rättsverkan                                                        lo Phingenom-

Som jag nyss föreslog skall del vara möjligl att med fastighetsplanen låsa .förande den framtida fastighetsindelningen. Vidare bör fastighetsplanen grunda inlösenrätt för kommunen och enskilda pä samma sätt som dagens tomtin­delning. Jag återkommer Ull detta senare (avsnitt 10,5), Fastighetsplanen bör ocksä få återverkningar på bygglovsprövningen genom att bygglov inte får ges till åtgärder på en fastighet som inte stämmer överens med fastig­hetsplanen. Jag återkommer till detta i speciaimotiveringen (8 kap. 11 8), 1 det följande skall jag uppehålla mig vid fastighetsplanens rättsverkan be­lräffande gemensamhelsanläggningar.

När en gemensamhetsanläggning i dag är förutsatt i en fastställd general­plan, stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan, skall anläggningen nor­malt kunna inrättas utan hinder av anläggningslagens s, k, väsentlighets­villkor (5 8) och båtnadsvillkor (6 §), Väsentlighetsvillkorei innebär att en gemensamhetsanläggning får inrättas endast för sädana fastigheter för vilka den är av väsentlig betydelse. Enligt båtnadsvillkoret fär anläggning­en inrättas endast om fördelarna överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Båda dessa villkor förutsätts således i princip ha prövats i planärendet. Detta gäller däremot inte för det s.k. opinions­villkoret i 7§ första stycket anläggningslagen som innebär att det föreligger elt hinder mot att inrätta en gemensamhetsanläggning, om fastighetsägare och hyresgäster mera allmänt motsätter sig åtgärden. Enligt paragrafens andra stycke gäller dock inte opinionsvillkoret, om behovet av anläggning­en är synnerligen angeläget.

Det är i dag relativt vanligt att gemensamhetsanläggningar mer eller mindre uttryckligt förutsätts i detaljplaner. Är del fråga oin anläggningar som ganska självklart kommer att uppfylla väsentlighets- och båtnadsvill­koren, fastställs planerna ofta utan några särskilda kommentarer angående gemensamhetsanläggningen. Är det däremot fräga om mycket komplicera­de eller från bätnadssynpunkt svårbedömda anläggningar, har i vissa fall länsstyrelsen i beslutet om faslsiällelse påpekat att något ställningstagande inte har gjorts till frågan om planförslaget uppfyller väsentlighetsvillkoret och/eller båtnadsvillkorei. Det ankommer då pä faslighelsbildningsmyn­digheten alt själv göra denna prövning.

Detta får till följd att fastighetsbildningsmyndigheten inte behöver göra nägon väsentlighets- eller båtnadsprövning för de okomplicerade anlägg­ningarna. Däremot mäsle en sådan prövning många gånger göras i de svårbedömda fallen. En sädan ordning kan knappasl anses vara ändamåls­enlig. En annan fräga som kan vålla problem är vilken verkan en planfast-ställelse skall ha för gemensamhetsanläggningar som har redovisats endasi summariskt i planhandlingarna. Bristande redovisning av gemensamhets­anläggningar och deras konsekvenser leder ocksä till svårigheter för berör­da fastighetsägare alt bedöma vilka verkningar planfastställelsen får för dem. Problemen har uppmärksammats i vissa regeringsbeslut där regering-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     212

10.4.2

en har påpekat del olämpliga i att fastställelsemyndigheten inte har tagit       /(/ Plangenoni-
slällning lill föreslagna gemensamhetsanläggningar,
                          jörande

Frågor om lästighetssamverkan skall, som jag tidigare anförde, behand­las i genomförandebeskrivningen. Därigenom klargörs frågorna bättre än i dag, vilket bör medföra alt tillämpningsproblem av del slag som jag nyss nämnde i de flesta fall kommer att undanröjas, 1 vissa fall kan emellertid en gemensamhetsanläggning vara sii betydelsefull för all planområdel skall kunna fungera all man pä ett tidigt stadium med bindande verkan vill försäkra sig om att anläggningen kan komma till stånd. Här vill jag ansluta mig till utredningens förslag atl man i faslighelsplanen med bindande verkan skall kunna beslämma vilka anläggningar som skall vara gemen­samhelsanläggningar. vilkei utrymme som skall tas i anspråk för dessa samt vilka fastigheter som skall delta i anläggningen.

För att en gemensamhetsanläggning med denna verkan skall fä tas in i en fastighetsplan bör väsentlighets- och båtnadsvillkoren i anläggningslagen vara uppfyllda. Vid den eftertöljande förrättningen enligt anläggningslagen bör det då inte få komma i fråga att villkoren prövas pä nytt, i vart fall inte så länge den bedömning som har gjorts i fastighetsplanen kan anses aktu­ell. Jag föreslår därför att dessa villkor undantas frän den prövning som skall ske vid förrättningen enligt anläggningslagen, om anläggningen har prövats i en fastighetsplan och förrättningen påkallas före utgången av detaljplanens genomförandetid. Detta medför behov av ändringar i anlägg­ningslagen. Jag ålerkommer i annat sammanhang lill detta.

För sådana gemensamhetsanläggningar som i och för sig är lämpliga men inte helt nödvändiga för att intentionerna i detaljp'anen skall kunna uppfyl­las, behöver inte någon fastighetsplan upprättas. I dessa fall är det tillräck­ligt att man i detaljplanens genomförandebeskrivning anger vilken eller vilka gemensamhelsanläggningar som kan behövas inom planområdel. Man har också möjlighet att meddela planbestämmelser som l.ex, anger hur gemensamhetsanläggningen skall ulformas om den kommer till stånd. Om anläggningen senare inrättas får den inte strida mot delaljplanen,

1 ledningsrättslagen finns ett s,k, båtnadsvillkor (68) som mycket nära överensstämmer med det som finns i anläggningslagen. Av samma skäl som nyss angetts beträffande anläggningslagen, bör ocksä båtnadsvillkorei i ledningsrättslagen kunna prövas redan i en fastighetsplan. Jag kommer alt i annat sammanhang föreslå att även ledningsrättslagen ändras sä att detla villkor undantas från den prövning som skall ske vid förrättning enligt den lagen,

V äsent hg hetsvillkoret

Enligt gällande rätt anses väsentlighetsvillkoret prövat i planärendet, varför den efterkommande prövningen enligt anläggningslagen inte skall omfatta detta villkor (jfr prop. 1973:160 s. 152), Någon särskild bestäm­melse om atl väsentlighetsvillkoret skall prövas i planärendet finns emel-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   213

10.4.2

lertid inte.  Ulredningen föreslog inte heller ntlgon sädan bestämmelse.      10 Plangenom-Enligt min mening vinner man emellertid i klarhet om en uttrycklig bestäm-     .förande melse härom las in i PBL.

Båtnadsvillkorei

Utredningen har föreslagil atl del båtnadsvillkor som skall gälla för gemensamhelsanläggningar som las in i en fastighetsplan bör - jämfört med motsvarande villkor i anläggningslagen - ge elt större utrymme för att väga in miljömässiga och sociala fördelar som uppkommer för de berörda lästighelerna och för dem som brukar dessa fasligheter, oavsett om dessa fördelar motsvaras av nägon värdehöjning eller inte.

Av förarbetena till anläggningslagen framgår alt dagens beslämmelser om båtnadsvillkorei medger att även sociala fördelar beaktas (jfr prop, 1973: 160, s, 150), Del har emellertid ofta framhållits att de sociala förde­larna av en gemensamhetsanläggning väger alltför lätt i förhållande lill de rent ekonomiska bedömningarna, Detla kan enligl min mening välla pro­blem vid det slag av anläggningar som kommer att bli allt vanligare i framtiden. Jag tänker då närmast på gemensamhelsanläggningar som be­hövs vid förnyelse av bebyggelseområden, t, ex, i samband med gårdssan­eringar. Jag ansluter mig därför till utredningsförslaget i denna del. Det båtnadsvillkor som skall gälla vid prövningen av fastighetsplanen bör således ulformas så att man får större möjligheter än i dag atl väga in sociala fördelar vid båtnadsprövningen. I likhet med flera remissinstanser anser jag emellertid att båtnadsprövningen bör ge samma resultat oavsett om prövningen sker i en fastighetsplan eller i en förrättning enligt anlägg­ningslagen. Jag kommer därför att i annal sammanhang föreslå att båtnads-villkoret i anläggningslagen utformas i enlighet härmed. Som jag nyss föreslog skall detta villkor prövas när en fastighetsplan enligt PBL anlas,

Opinicmsvillkoret

Enligl gällande bestämmelser behöver - som jag nyss nämnt - nägon prövning av väsentlighets- och båtnadsvillkorei inte göras vid förrättning­en enligt anläggningslagen, om anläggningen är förutsatt i en fastställd plan. Anledningen till detta är i första hand att man redan när planen fastställs skall kunna få en garanti för all den också går att genomföra med de gemensamhetsanläggningar som har förutsatts i planen. Däremot är inte opinionsvillkoret undantaget vid den kommande prövningen enligt anlägg­ningslagen. Som jag tidigare nämnde gäller dock - enligt 7 8 andra stycket anläggningslagen - inte detta villkor, om behovet av anläggningen är synneriigen angelägel. Departementschefen framhöll (prop, 1973: 160. s. 194) atl denna undantagsregel särskilt kan bli aktuell atl tillämpa när anläggningen är förutsatt i plan. Även jag ansluter mig till det synsättet. Någon bestämmelse om att opinionsvillkoret skall prövas behövs därför inte i PBL, Analogt med vad jag har föreslagit beträffande båtnads- och


 


Prop. 1985/86:1                                                                    214

väsentlighetsvillkoren bör dock undantagsregeln i 7 8 andra stycket anlägg-      10 Plangenom-

ningslagen tillämpas i första hand under detaljplanens genomförandetid,           .förande

10.4.2-10.4.3

10.4.3 Föruisättningar för alt anta en fastighetsplan

Fastighetsplanen är etl medel alt genomföra detaljplaner. En fastighets­plan bör därför inte få strida mot detaljplanen, 1 praktiken är det dock inte möjligt atl alltid upprätthålla så stränga krav. Byggnadsnämnden bör kun­na anta en fastighetsplan som innebär vissa avvikelser från detaljplanen, t, ex, när man kommer fram till alt en områdesgräns behöver flyttas. Som förutsättning för detta bör gälla att det är fräga om en mindre avvikelse som är förenlig med detaljplanens syfte, 1 detta ligger ett krav att avvikel­sen inte påverkar planutformningen, I annat fall mäste detaljplanen ändras. Många gånger lorde en sädan ändring kunna genomföras i form av etl enkelt planförtärande som jag tidigare har berört (avsnitt 8,7.3),

Ett beslut av byggnadsnämnden att anta en fastighetsplan med en avvi­kelse från detaljplanen inom ramen för detaljplanens syfte bör få till följd att detaljplanen automatiskt anses ändrad sä atl den stämmer överens med fastighetsplanen. Därigenom anpassas detaljplanen på etl smidigt säll lill den fastighetsindelning som kommer att genomföras. Jag ansluter mig säledes - i likhet med de remissinstanser som har yttrat sig i frågan - till utredningsförslaget i denna del.

Om detaljplanen ändras så att fastighetsplanen inte längre står i överens­stämmelse med detaljplanen, bör fastighetsplanen upphöra att gälla i de delar den strider mot detaljplanen. Denna verkan bör framgå av delalj­planen och redovisas särskill i detaljplanens genomförandebeskrivning.

Fastighetsplanen behöver inte vara helt bunden till mark för enskill bebyggande, även om detta torde bli det normala. Vid behov skall faslig­helsplanen kunna omfatta t,ex, sädana gemensamma anläggningar på mark för allmän plats, som kommunen enligt detaljplanen inte skall vara huvudman för.

För tomUndelning gäller i dag vissa villkor i 28-30 §§ byggnadslagen och 33 8 byggnadsstadgan, I huvudsak innebär dessa villkor att ett byggnads­kvarter skall indelas i tomter på ett ändamålsenligt sätt, I första hand bör indelningen göras i ett sammanhang för hela kvarteret. 1 likhet med utred­ningen anser jag att regler av i huvudsak motsvarande innebörd bör gälla även när en fastighetsplan uppriittas.

Enligt dagens regler har fastighetsägare rätt att under vissa förutsätt­ningar få en tomtindelning till stånd av mark som inte har varit föremål för sådan indelning (30 8 byggnadslagen). Utredningen har föreslagit en mot­svarande rätt för fastighetsägaren atl få en fastighetsplan upprättad, om han begär detta under detaljplanens genomförandetid. Jag ansluter mig till förslaget men anser att det bör modifieras så att en fastighetsplan i dessa fall skall upprättas, om det inte är uppenbart onödigt. Någon begränsning till planens genomförandetid bör inte heller gälla.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   215

10.4.3-10.4.4

Under detaljplanens genomförandetid bör faslighetsägarna kunna räkna 10 Plangenom-med atl fastighetsplanen inte ändras. Del bör därför - och av samma skäl förande som jag anfört belräffande ändring av detaljplaner - endast i undantagsfall vara möjligl all ändra en faslighelsplan innan genomförandetiden för de­taljplanen har gått ut, 1 första hand bör detta kunna ske om alla berörda sakägare godkänner ändringen. Om synneriiga skäl föreligger, bör bygg­nadsnämnden kunna besluta om ändring av faslighelsplanen även om inte alla sakägare godkänner del. Eftersom ändringen inte fär göras så att fastighetsplanen kommer att strida mot delaljplanen, kan det knappast uppkomma nägon nämnvärd skada för fastighetsägaren. Del är därför inte nödvändigt med nägra ersättningsregler i dessa situationer.

Sedan genomförandeliden för detaljplanen har gäll ul. bör del - av samma skäl som jag anfört beträffande ändring av detaljplaner - finnas större möjligheter all ändra fastighetsplanen även mol berörda sakägares vilja. Som förutsättning för detta bör endasi krävas alt det är påkallat från allmän synpunkt. Härutöver bör samma regler gälla som för upprättande av en ny fastighetsplan. Delta innebären uppmjukning i förhällande till de restriktiva bestämmelser som i dag gäller för ändring av lomtinddningar. Härigenom förbättras möjligheterna att vid ändring av olämpliga fastig­hetsplaner nå bättre helhetslösningar inom kvarteren,

10.4.4 Vissa förfarandefrågor

1 vissa fall kommer fastighetsplanen atl upprättas samtidigt med detalj­planen som etl resultat av beredningen av genomförandet, 1 sådana fall bör fastighetsplanen behandlas tillsammans med detaljplanen och i samma ordning som denna. Om kommunfullmäktige skall besluta om detaljplanen, skall säledes fullmäktige i en sådan situation besluta också om fastighets­planen. Upprättas en fastighetsplan utan samband med detaljplanen, bör den ställas ut och antas av byggnadsnämnden. Många gånger torde fastig­hetsplanen sakna intresse för allmänheten. I sådana fall bör utställning kunna undvaras och samråden förenklas på motsvarande sätt som jag har föreslagil för s. k. enkelt planförfarande (avsnitt 8.7.3).

Det kan ibland inträffa alt faslighelsbildningsmyndigheten vid en för­rättning finner att en fastighetsplan behövs för att underlätta en förrättning som avser genomförande av en åtgärd som kommunen har förutsatt i en detaljplan. 1 sädana fall är det enligt min mening en stor fördel om även fastighetsbildningsmyndigheien kan ta initiativ till att upprätta en fastig­hetsplan. Många gånger är del nämligen nödvändigl för fastighetsbild­ningsmyndigheten att i en särskild plan studera hur fastighetsfrågorna lämpligen bör lösas. Om myndighetens arbete kan utnyttjas som ell led i arbetet atl upprätta en slutlig fastighetsplan kan man enligt min mening fä ett rationellt förfarande. Enligt utredningen är detta så betydelsefullt att faslighetsbildningsmyndighetens initiativmöjlighet bör markeras genom en särskild lagregel.


 


Prop. 1985/86:1


!16


 


Utredningens förslag har emellertid utsatts för myckel stark krilik från kommunalt håll. Man har uppfattat förslaget som en överföring av en del av den kommunala planeringskompetensen till fastighetsbildningsmyn­digheten.

Enligt min mening är dessa farhågor väsentligl överdrivna. Emellertid anser jag - i motsats lill utredningen - atl denna initiativrätt inte behöver lagregleras.


10 Plangenom­förande 10.4.4-10.5.1


10.5 Avstående av mark m. m.

Mitt förslag: För att underiätta genomförandel av detaljplaner föresläs regler om avstående av mark som i huvudsak stämmer överens med vad som gäller f. n.

Jag kommer nu all behandla frågor om sådant avstående av mark som direkt tar sikte på plangenomförandet. Det gäller främst regler om skyldig­het för fastighetsägare att inom detaljplaneområden avstå mark och upplå­ta rättigheter till kommunen, i första hand för galor eller andra allmänna platser men även för andra ändamål. Regler om rätt för fastighetsägare att i vissa fall begära inlösen behandlar jag senare (avsnitt 18),

10.5.1 Kommunens rätt alt ta i anspråk mark

En fastställd generalplan eller stadsplan innebär enligl gällande bestäm­melser att kommunen har rätt att lösa bl, a, mark som ar avsedd för annal än enskilt bebyggande. Denna rätt är av stor betydelse för möjligheterna att genomföra planerna. Därför föreslår jag - i likhet med utredningen -att samma möjligheter bör finnas i PBL. Även fiertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningsförslaget i denna del. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

1 70 och 113S8 byggnadslagen finns bestämmelser om fastighetsägares skyldighet att efter förordnande av regeringen eller länsstyrelsen utan ersättning överiåta eller upplåta mark som erfordras för bl, a, gator inom stadsplan resp, vägar inom byggnadsplan. Förutsättningarna för etl sådant förordnande är att marken är i en ägares hand och att del anses skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter,

1 PBL finns enbart en typ av detaljplan. Sannolikt kommer kommunen, i den mån den är huvudman för gator och andra allmänna platser, vanligen att vara ägare till mark som inte är avsedd för enskilt bebyggande. Om kommunen inte skall vara huvudman, kommer väghållningen vanligtvis atl skötas av fastighetsägarna själva, genom exempelvis en anläggningssam-fällighet. Bestämmelserna i 70 och 1I3 8S byggnadslagen fyller en viktig funktion i dag, antingen genom atl de utnyttjas för atl besluta om förord-


 


Prop. 1985/86: 1                                                                  217

10.5.1

nande eller genom atl de utgör underlag för exploateringsavtal som träffas       10 Plangenom-
mellan kommun och exploatör.
                                                        förande

En motsvarighet lill 70 och 113 SS byggnadslagen bedömer jag som nödvändig och bör därför införas i PBL. Detta är dock inte problemfritt, F, n. är det regeringen som pä ansökan av kommunen vid planens faststäl­lande beslutar om förordnande enligt 70 5 byggnadslagen. Beträffande förordnande enligt 113 5 byggnadslagen är det länsstyrelsen som vid pla­nens fastställande beslutar om förordnande.

När delaljplanerna i fortsättningen skall bli gällande efter kommunernas antagandebeslul utan alt länsstyrelsen behöver faslslälla dem, kan plan­beslui och beslul om förordnande inte samordnas på samma säll som i dag. Del kan enligl min mening inte komma i fräga att kommunen själv skulle få befogenhet att besluta om förordnande som innebär att fastighetsägare skall överlåta eller upplåta mark ulan ersättning, 1 lagrådsremissen före­slog jag därför atl länsstyrelsen, efter ansökan av kommunen, skulle beslu­ta om förordnande att avstå mark och all länsstyrelsens beslut skulle meddelas efter det alt kommunen antagit detaljplanen. En annan ordning skulle nämligen innebära dels att den slutliga planutformningen inte är känd vid lidpunkten för förordnandet, dels att oklarheter skulle uppkomma beträffande förordnandets verkan om planen antogs med en annan utform­ning än som förutsattes när förordnandet beslutades.

Jag föreslog vidare i lagrådsremissen att bygglov enligl detaljplanen inte får lämnas lill åtgärder som innebär väsentlig ändring av markens använd­ning förrän etl beslut om förordnande av viss angiven uiformning senare vinner laga kraft. Denna ordning liknar den jag tidigare har föreslagil belräffande l.ex. vissa för detaljplanen nödvändiga gemensamhetsanlägg­ningar,

Lagrådel (yllrandet s, 73 0 har invändningar mot mitt förslag i denna del och anför:

När kommunen ansöker om förordnande måste den givelvis presentera ett planförslag, som kan läggas lill grund för förordnandet. Inget hindrar atl kommunen redovisar alternativa förslag i ansökningen. Länsstyrelsens förordnande kan självfallet avfattas sä att det gäller endast under förutsätt­ning all planen utformas pä ett vissl säll. Den i remissen föreslagna ordningen kan medföra all en markägare först sedan en plan antagits och beslutet därom vunnit laga kraft ställs inför kommunens anspråk atl behö­va avslå mark. Visserligen rekommenderas i specialmotiveringen som ett lämpligl förfarande all förslag lill förordnande upprättas samtidigt med planen och redovisas i genomförandebeskrivningen. Någon lagregel om etl sådant förfarande har emellertid inte föreslagits. Fastighetsägaren vet vis­serligen all han behöver avslå mark men inte i vilken omfattning kom­munen kommer all kräva del av honom. Etl visst skydd ger honom bestämmelsen att han ej är skyldig att avstå mark med mindre det är skäligt med hänsyn till den nytta han kan förväntas fä av planen och lill övriga omständigheter. Delta i och för sig ganska bräckliga skydd kan urholkas


 


Prop. 1985/86:1                                                                   218

genom alt kommunen med slöd av 5 kap. 984 vägrar bygglov lill i och för      10 Plangenom-sig planenliga åtgärder till dess att det föreligger ett förordnande atl avsiä     förande mark. Detta kan medföra att markägaren ser sig tvingad atl underkasta sig      10.5.1 ett förordnande även i fall dä han inte fär någon nytta av planen.

En frän rättssäkerhetssynpunkt bällre ordning än den föreslagna är all låta anslå med planbeslulel till dess frågan om avslående av mark har avgjorls. Från principiella synpunkter kan del hävdas all den domslols-prövning som är fömlsalt kunna ske i ärende om förordnande alt avstå mark bör föregå den administrativa prövningen av planen. Olägenheten är att en sädan ordning kan medföra tidsutdräkt i planärendets avgörande. Men av de problem som följer av atl nuvarande samordning inte kan bibehållas synes den nämnda olägenheten mindre än den försvagning av rättssäkerheten som deparlemenlsförslagei medför. Under hänvisning till del anförda föreslår lagrådel att länsstyrelsens förordnande skall avse mark som enligl förslag till detaljplan behöver tas i anspråk för de ändamål varom paragrafen handlar. Dessutom bör föreskrivas all med anlagandel av planen skall anslå lill dess att frågan om skyldighet att avstå mark blivit avförd. Med den sålunda föreslagna ordningen fyller bestämmelsen i 5 kap, 9 84 ingen funktion.

Som lagrådet påpekar kan lagrådets förslag medföra tidsutdräkt genom att man i planärendet alltid måste vänta på att förordnandet vinner laga kraft. Tidpunkten för ansökan om förordnande torde emellertid kunna avpassas så all denna Udsutdräkt inte innebär några väsentliga nackdelar. Jag kan därför ansluta mig till lagrådets förslag.

Del är givetvis viktigt atl alla berörda när planen slälls ut känner lill vilken mark som omfattas av ansökan om förordnande, Detla bör därför framgå av planens genomförandebeskrivning.

Enligt dagens bestämmelser är fastighetsägaren i de nu avsedda fallen skyldig att utan ersättning avstå mark eller upplåta mark i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Värdet av marken spelar självfallet en avgörande roll vid denna avvägning. Däremot blir det aldrig aktuellt atl beakia byggnader, stängsel, vätande skog m.m. som hör lill fasligheten. Enligt 71 S andra styckel byggnadslagen är kommunen nämligen skyldig att betala ersällning för sådant. 1 113 5 föreskrivs för byggnadsplanernas del all fastighetsägaren enbari är skyldig att upplåta obebyggd mark. Dessa bestämmelser har kommit till för att storleken av det område som skall omfallas av förordnandet inte skall påverkas av om det finns byggnader eller andra anläggningar på marken.

Enligl min mening fyller inte bestämmelserna om ersättning för byggna­der någon praktisk funktion. När fastighetsägarens skyldighet atl avslå mark skall vägas mot den nytta han får av planen, mäste l.ex. värdet av bebyggd mark rimligen beräknas med beaktande av all det finns en räll alt bygga på marken - en byggrätt. Jag anser del vara en bällre och mer prakUsk lösning alt markens värde inklusive byggnader, växande skog


 


Prop. 1985/86:1                                                                   219

10.5.1

m, m, vägs mol den nytta fastighetsägaren har av planen. Därför föreslär      10 Plangenom-
jag inte någon motsvarighet till 71 8 andra stycket byggnadslagen,
  -('I'""!

1 vissa fall har kommunen enligt gällande beslämmelser också möjlighet att lösa mark för enskilt bebyggande i en stadsplan, Beslämmelserna i 47 8 byggnadslagen ger sålunda kommunen rätt atl lösa tomtdelar, om fastig­hetsindelningen inte har bringats i överensstämmelse med tomtindelningen på grund av ansökan som gjorts senast etl år efter lomlindelningens fasl-siällande. Denna möjlighel utnyttjas mycket sällan i dag. Trots delta är den enligl min mening etl mycket viktigt påtryckningsmedel för all få en plan genomförd.

Utredningen har föreslagit att denna möjlighel för kommunen alt lösa tomtdelar skall inträda först efter genomförandelidens slut. Flera remissin­slanser har emellertid kritiserat utredningsförslaget. Länsstyrelsen i Gäv­leborgs län pekar pä an det t, ex, vid trafiksaneringar kan vara angeläget för kommunen atl den i en fastighetsplan bestämda indelningen av kvarter genomförs så snart som möjligt. Enligt min mening passar utredningsför­slaget väl med det föreslagna systemet med genomförandetid. Det är först efter denna lid som kommunen bör ha möjlighel att använda inlösen som ytteriigare medel för att fä planen genomförd. Jag ansluter mig därför till utredningsförslaget i denna del. Det ligger i linje med den princip jag tidigare har redovisat, nämligen all fastighetsägaren under genomförande­tiden skall kunna utgå från att han får genomföra planen,

Enligl min mening bör emellertid rätten att lösa mark för enskilt bebyg­gande gå längre. Jag anser att kommunen under en viss tid efter genomför­andetidens utgång bör ha rätt att lösa all mark som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med delaljplanen, Lösenrätl bör dock inte föreligga så länge det finns etl bygglov som kan tas i anspråk,

1 detta avseende kan man alltså betrakta detaljplanen som ett slags exproprialionslillslånd som fär utnyttjas först efter genomförandetidens slut och endasi beträffande kvartersmark som inte bebyggts, Ytlerligare en förutsättning bör enligt min mening gälla, nämligen all det skall vara fråga om mark inom sädana planområden där kommunen är huvudman för gator och andra allmänna plalser, I dessa fall bör kommunen liksom i dag vara skyldig att se till alt t, ex, gator byggs ut sä att inte markägarna hindras att bygga enligt planen under genomförandeliden. Det förutsätter alt kom­munen bygger ut hela eller stora delar av gatusystemet. Samtidigt kan detta till slörre eller mindre del bli onyttigt, om inte planen i sin helhet genomförs. Därför är det enligt min mening skäligl alt kommunen får lösa sådan mark för enskilt bebyggande där planen inte har blivii genomförd på det sätl jag nyss anförde.

Med tanke pä att giltighetstiden för bygglov bör vara densamma som i dag, dvs. två år, anser jag an det bör föreskrivas an talan om inlösen skall väckas inom tre år efter genomförandetidens utgång.


 


Prop. 1985/86:1


20


 


10.5.2 Fastighetsägares räll atl ta i anspråk mark

I 8 kap, 4 8 fastighetsbildningslagen ges möjligheler för fastighetsägare att tvångsvis förvärva mark för att man skall vinna överensstämmelse mellan fastighetsindelning och tomtindelning pä kvariersmark i en stads­plan. Dessa möjligheter bör finnas kvar. Beslämmelserna måste emellertid ändras, eftersom dagens lomtindelning som jag tidigare har föreslagit skall ersättas av faslighelsplan. Jag ålerkommer lill detta när jag lar upp frågan om ändringar i lästighetsbildningslagen,

1 54 och 112 55 byggnadslagen finns beslämmelser om rätt för fastighets­ägare all i vissa fall utnyttja obebyggd mark som är avsedd för vägända-mål. Reglerna har belydelse framför allt innan kommunen har ställt i ordning gatorna inom en sladsplan eller innan en anläggningssamfällighet har bildats för vägar inom en byggnadsplan. Jag föreslår en motsvarighet lill dessa bestämmelser i PBL,


10 Plangenom­förande 10.5.2-10.6.1


10.5.3 Medel Jör all överföra mark m. m.

De medel som dagens lagstiftning erbjuder för atl lill kommunen över­föra mark eller rättigheter som kommunen får ta i anspråk utgörs av fastighetsbildning enligt fastigheisbildningslagen och inlösen enligt bygg­nadslagen. Inlösen innebär att kommunen väcker talan mot fastighetsäga­ren och atl fastigheisdomstolerii avgör saken.

När det gäller mark för allmän plats tillämpas oftast fastighetsreglering. Emellertid är fastigheisbildningslagen behäftad med vissa brister som gör att lagen inte är tillräckligt effektiv i plangenomförandesammanhang. Fas­tighetsbildningsutredningen (Ju 1979: 11) har emellertid i etl delbetänkande (SOU 1983:38) föreslagit åtgärder som bör vidtas för alt rätta till dessa brister, 1 avvaktan på ställningstaganden till utredningens förslag bör dock dagens ordning behällas.

10.6 Gator och vägar

10.6.1  Upplåtande av gator och andra allmänna platser

Mitt förslag: Kommunen skall färdigställa galor och andra allmänna platser efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med delalj­planen, 1 förhållande lill vad som gäller f, n, förenklas beslämmelserna om upplåtande av gator och andra allmänna platser.

Som jag inledningsvis påpekade är det nödvändigt alt bestämmelser om upplåtande av gala och gatukostnader nu las in i PBL, Huvudmannaskapet för gator, vägar och annan mark för allmänna plalser är i dag beroende av om marken är belägen inom område med stadsplan eller byggnadsplan, I det förra fallet är kommunen huvudman och i det senare är del enskill


 


Prop. 1985/86:1


huvudmannaskap. Reglerna om upplålande av gala och galukostnader i byggnadslagen och byggnadsstadgan gäller endast inom områden med stadsplan. Eftersom det bör vara möjligt an även i PBL:s system ha olika huvudmannaskap i dessa hänseenden, förefaller den bästa lösningen vara alt de nuvarande reglerna förs över till PBL och blir tillämpliga, såvida inte kommunen i detaljplanen har angett att kommunen inte skall vara huvud­man för gator och andra allmänna platser.

Emellertid anser jag all bestämmelserna i byggnadslagen om upplåtande av gata är alltför detaljerade. Med de möjligheler att styra en etappvis utbyggnad av detaljplaner som systemet med genomförandelider erbjuder, anser jag all kommunen har tillräckliga möjligheter all förhindra alt orim­liga krav på upplåtelse av gator kan ställas. Jag föreslår därför mera allmänt formulerade beslämmelser i delta avseende,

F. n, är kommunen i princip skyldig att till allmänt begagnande upplåta gator och andra allmänna plalser efter hand som bebyggelsen färdigslälls inom etl område med stadsplan. Gatan skall dä vara slutligt iordningställd till en standard som motsvarar ortens sed, Gatukoslnadsreglerna är emel­lertid utformade så alt skyldighel all betala gatukostnader uppkommer så snarl gatan kan användas för avsetl ändamål. För att dessa bestämmelser bättre skall stämma överens föreslår jag atl kommunen - efter hand som bebyggelsen färdigslälls - skall vara skyldig alt ställa i ordning gator och andra allmänna platser endasi lill en sådan standard att de kan användas för avsett ändamål. Skyldigheten all slutligt ställa i ordning allmänna plalser i enlighet med delaljplanen och ortens sed bör vara fullgjord före genomförandetidens slut. Jag återkommer till dessa frågor i specialmoli­veringen.


10 Plangenom­förande 10.6.1-10.6.2


10.6.2 Galukoslnadsbestäininelser

Mitt förslag: De galukostnadsregler som gäller f.n. ändras i vissa hänseenden. Kommunfullmäktige får möjlighet all delegera beslut i vissa galukoslnadsärenden, och bestämmelser om samråd införs i fräga om förslag till uttag lill gatukostnader. Vidare utökas möjligheterna all få jämkning av galukostnadsersätlningen i vissa fall och slulligen görs ränlelagens regler om dröjsmåls- och avkasiningsränla Ullämpliga pä kommunens fordringar på gaiukoslnadsersältning.

1 rapporten (Ds Bo 1984:9) Gatukostnader föreslogs - som jag tidigare nämnde - vissa ändringar i nuvarande regelsystem för att få en bällre och smidigare tillämpning av gatukoslnadsreglerna. Med anledning av denna rapport utarbetades en promemoria med förslag till ändringar i gatukost­nadsbesiämmelserna i del till lagrådet remitterade PBL-förslagel. Jag skall i det följande behandla en del av förslagen i promemorian. Vissa proces­suella frågor tar jag upp senare (avsnitt 18,5).


 


Prop. 1985/86:1                                                                    222

Beslutsordningen                                                                             ,q piangenom-

Enligt gällande rätt beslutar kommunfullmäktige om avgränsningen av     förande det område inom vilket fördelning av gatukostnaderna skall ske, om kost-      '06.2 nåder som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen. På samma säll beslutar fullmäktige om motsvarande frågor dä kostnaderna för en gata skall tas ut av faslighetsägarna utmed gatan. Fullmäktige saknar möjlighet att delegera beslutanderätten i dessa fall till annal organ inom kommunen.

Före 1982 års ändringar av gatukoslnadsreglerna hade kommunfullmäk­lige rätt att för kommunen i dess helhet eller för en viss del av kommunen meddela bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att bidra till kost­naden för iordningställande av gala (gatubyggnadskostnad). Eftersom be­slutet kunde ha formen av en kommunomfattande "taxa" för gaiubygg-nadskoslnader, var det naturligt alt beslutanderätten tillkom kommunfull­mäktige i likhet med vad som gäller för andra kommunala avgifistaxor. Enligt nu gällande regler kan motsvarande beslut endast gälla enskilda omräden eller galor, och det är inte längre lika självklart att beslutanderät­ten skall förbehållas fullmäktige. Särskill i de större kommunerna kan det vara omständligt att endast fullmäktige fär falla beslul i gatukostnadsären­den.

Gatukostnaderna hänger intimt samman med hur detaljplanen utformas, Avgränsningen av det område inom vilket fördelning av gatukostnaderna skall ske, exploateringsgraden samt standarden på galor och parker, som har stor betydelse för gatukostnadernas storlek, styrs i stor utsträckning av planen. Omvänt har möjligheterna atl genom uttag från fastighetsägarna finansiera gator och andra allmänna platser stor betydelse när det gäller att bedöma de ekonomiska förutsättningarna för ett plangenomförande. Mot denna bakgrund är det givetvis önskvärt alt plan- och gaiukostnadsfrå-gorna samordnas i så stor utsträckning som möjligt och alt det kommunala organ som skall anta detaljplanen ocksä har befogenhet atl besluta i gatu­kostnadsfrågan.

Med hänsyn till samordningen med planfrågorna talar enligt min mening övervägande skäl för att kommunen - i enlighet med vad som föreslås i promemorian- ges möjlighet att delegera beslut om gatukostnader pä samma sätt som föreslagits beträffande antagande av detaljplan. Remissin­stanserna har också i allmänhet godtagit förslaget i denna del. Mänga gånger torde det emellertid finnas behov av att la upp gatukostnadsfrågor utan samband med en ny eller ändrad detaljplan. Det kan med tanke pä sädana fall vara onödigt att begränsa delegationsrätten till kommunstyrelse och byggnadsnämnd. Vilken kommunal nämnd som i sädana fall är mest lämpad för dessa frågor bör bestämmas av kommunen. På grund härav föreslår jag att kommunen anges som behörig att besluta om gatukost­nader. Detta innebär att delegation får ske till kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd i enlighet med beslämmelserna i kommunallagen. Eftersom en gatukostnadsutredning kan rymma principfrågor, t, ex, beträf-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    223

förande 10.6.2

fande kostnadsläckning och fördelning, som genom den kommunala lik-      10 Plangenom

ställighelsprincipen kan bli bestämmande för tillämpningen i andra områ­den av kommunen, fär - som följer av kommunallagen - delegation endasi ske i ärenden som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigi av slörre vikt.

Samråd

När förslag till detaljplan upprättas skall kommunen enligt vad jag tidi­gare har föreslagil samräda med bl. a, sakägare, sammanslutningar och enskilda i övrigi som har ett väsentligt intresse av förslaget (5 kap. 208), Något sådant obligatoriskt samrådsförtärande finns i dag inte beträffande gatukostnadsulredningar,

1 likhel med arbelsgruppen anser jag att det är rimligt atl berörda parter tillförsäkras tidig information och påverkansmöjligheter beträffande kom­mande uttag av gatukostnader. Förslag till uttag av gatukostnader bör därför alltid föregås av samråd. Samrådsförfarandet bör enligt min mening utformas på samma sätt som jag har föreslagit för detaljplanernas dd. Genom en sådan ordning ges t, ex, fastighetsägarna, övriga boende i områ­det, sammanslutningar av fastighetsägare och hyresgästorganisationer möjlighet att delta i en bred debalt på elt tidigt stadium, dä del finns faktiska möjligheter till påverkan, och kommunerna tillförsäkras bästa möjliga beslutsunderiag. Remissinstanserna godtar i allmänhet promemo­rieförslaget, som i huvudsak stämmer överens med vad jag nu har föresla­git.

Jag pekade nyss pä det samband som råder mellan detaljplaner och uttag av gatukostnader och framhöll då vikten av att plan- och gatukostnads­ärendena samordnas i så stor uisträckning som möjligl. När uttag av gatukostnader föranleds av en ny detaljplan, kan det därför vara lämpligt att samrådsförfarandena i plan- och gatukostnadsfrägan samordnas, 1 des­sa fall kan givetvis en gemensam samrådsredogörelse upprättas. Även utställningen av resp, förslag kan i dessa fall lämpligen ske samtidigt,

Ersättningsgilla kostnader

Utgångspunkten i gällande gatukostnadsregler är att del endast är kost­naderna för sådana åtgärder som är avsedda atl tillgodose ett visst områdes behov som skall betalas av ägarna Ull fastigheterna inom området (se 56 8 första stycket byggnadslagen jfr prop. 1980/81: 165 s, 26 fO. Om anlägg­ningarna ges en standard som är högre än vad som kan anses normall för den omgivande bebyggelsen, kan man inte kräva atl ägarna lill denna bebyggelse skall svara för hela kostnaden. Som arbetsgruppen uttalat är det däriör viktigt atl gator, parker m. m, anpassas efter områdets behov och all en jämkning av gatukostnaderna sker i de fall anläggningarna utformas för en vidare användning inom kommunen, t, ex. genomfarts­leder, större parker, gågator och centrumanläggningar. Delta skall givetvis


 


Prop. 1985/86:1                                                                    224

beaktas redan när kommunen bestämmer kostnadsunderlagel för fördel-      10 Plangenoin-ningen. Vid en omrädesvis fördelning av gatukostnaderna mäste fastig-     förande hetsägarna bevaka atl kostnadsunderlagel inte inrymmer kostnader för      '"•'' åtgärder som inte behövs för området.

Om en fastighetsägare skulle debileras gatukostnader som är oskäligt höga eller kostnader för åtgärder som har en omfattning eller etl utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normall med hänsyn till den användning som är tilläten för hans fastighet, har han enligl 58 8 byggnads­lagen rätt alt få ersättningsbeloppet jämkat.

Som arbelsgruppen uttalat är det med gällande galukostnadsregler fullt lagenligt och i mänga fall befogal all fördela gatukostnaderna mellan be­fintlig och tillkommande bebyggelse inom ett område utifrån den nytta som tillförs de skilda fastigheterna. Härvid bör även beaktas i vilken utsträck­ning de befintliga fastigheterna betalat ersällning för de äldre galorna, 1 vissa fall kan det vara befogat att hell befria den befinlliga bebyggelsen frän gatukostnadsuitag, 1 andra fall kan nyanläggning och upprustning tillföra den befintliga bebyggelsen sådana nyttigheter att ägare till be­byggda fastigheter bör bidra till kostnaderna.

Eftersom förhållandena varierar starkt mellan olika områden, är del inte möjligt att i lagtext exakt ange vilka anläggningar som får finansieras genom uttag av gatukostnadsersättning eller vilken standard i övrigt som kan accepteras. Det är inte heller möjligt all i lagtext lägga fast några generella principer när det gäller kostnadsfördelningen mellan befintlig och tillkommande bebyggelse inom ett förddningsomräde. Dessa frågor måste rimligen avgöras utifrån de lokala förhållandena. Jag anser säledes inte all det finns skäl till lagändringar i dessa hänseenden, vilket föreslagils av några remissinstanser.

Som arbetsgruppen påpekat kan det emellertid ifrågasättas om inte ordalagen i jämkningsregeln ger intryck av alt kommunerna kan debilera fastighetsägarna kostnader för anläggningar som givils en alltför hög stan­dard, 1 förtydligande syfte bör därior jämkningsregeln ändras. När det gäller utformningen av regeln ansluter jag mig till det förslag som flera remissinstanser har fort fram och som innebär att jämkning skall ske, om en fasiigheisägare debileras koslnader för älgärder som har en omfattning eller ett utförande som överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tilläten för hans läslighet.

Betalningsvillkor

Betalningsvillkoren regleras i dag i 60 5 andra stycket byggnadslagen. Av dennti beslämmelse framgår bl, a. alt fastighetsägarna har ratt atl under vissa omsländigheler få betala gatukosinadsersältningarna genom avbetal­ningar, dock med minst en tiondel årligen, samt an de i sädana fall skall betala skälig ränta på obetalt belopp från den dag då kravel på ersällning framslälldes. Om beialningsvillkoren ändå blir alltför betungande för läs-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    225

10.6.2

lighelsägaren. skall enligt samma beslämmelse villkoren jämkas. Enligl      10 Plangenoin-motiven (prop, 1980/81: 165 s,45) kan jämkningen innebära allt ifrån viss     ',*'"", förlängning av amorteringstiden lill anstånd med betalning lill dess att fastigheten säljs. Även räntevillkoren kan mildras.

Jag nämnde inledningsvis att riksdagen har godtagit förslaget i årets budgetproposition om stallig finansiering av vissa galukostnader. Även när sådana finansieringsmöjligheter införs, kan del bli aktuellt att fastighets­ägare i stället betalar galukoslnadersällningen genom avbetalningar lill kommunen.

Av arbetsgruppens undersökning framgår all de räntevillkor som er­bjuds fastighetsägarna vid amortering skiljer sig stort mellan kommunerna. Mänga kommuner avser atl i dessa situationer debitera fastighetsägarna en ränta motsvarande dröjsmälsränta enligt räntelagen (1975:635). Den 1 juli 1984 skedde en höjning av dröjsmålsräntan i räntelagen från 4 till 8 pro-cenlenheler över gällande diskonto (SFS 1984: 291),

Med 27 8 lagen (1970: 244) om allmänna vallen- och avloppsanläggningar (va-lagen) som förebild har i promemorian föreslagits bestämmelser som sätter en gräns för kommunernas möjligheter att bestämma räntevillkoren när fastighetsägare betalar gatukoslnadsersättningen genom avbetalningar. Förslaget innebär atl på obetalt belopp skall betalas ränta som motsvarar avkasiningsränla enligt räntelagen (diskonto + 2 procentenheter). Avkast­ningsräntan avser all läcka borgenärens kapitalkostnader före en fordrans förfallodag, medan dröjsmålsränta dessutom skall verka som ett påtryck­ningsmedel för att förmå en gäldenär atl betala en förtällen fordran sä snart som möjligl,

1 likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till promemorieförslagel. Fastighetsägarna bör alllsä debiteras högst avkastningsränta enligl räntela­gen för tiden intill dess avbetalningsskulden hell eller delvis förfaller till betalning. Räntevillkoren bör ocksä i övrigt anknytas till ränlelagens regler i likhel med vad som gäller för avgifter enligl va-lagen.

1 enlighet med nuvarande ordning bör betalningen fullgöras vid anford­ran. När kommunerna kräver betalning anges regelmässigt en viss senare dag dä ersättningen skall betalas. Del bör givetvis inte få komma i fråga atl dröjsmålsränta tas ut för tiden före en sålunda angiven förtällodag. För alt inga missförstånd skall uppstå bör därför fordringens förfallodag anges som utgångspunkt för betalning av dröjsmälsränta.

Några remissinslanser anser att kommunen inte skall få debitera faslig­hetsägarna dröjsmålsränta för lid innan det kommunala beslutet vunnit laga kraft. Denna fråga hänger samman med kommunala besluts verksläll-barhel. Som allmän princip gäller all ett kommunalt beslul kan verkställas när protokollet med beslutet blivii justerat, om inte beslutet skall faststäl­las av statlig myndighet. Under förutsättning atl gatorna redan har färdig­ställts, har kommunen därtor möjlighet atl kräva fastighetsägarna på er­sällning och debitera dem dröjsmälsränta om betalning inte sker, även om 8    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                    226

10.6.2-10.7

besvär anförts mol beslutet. Domstolen har dock möjlighet att förordna att 10 Plangenom-del överklagade belutel tills vidare inte skall gälla (s, k, inhibition). Om det .förande kommunala beslutet upphävs av kammarrätten eller regeringsrätten, skall givetvis redan gjorda betalningar återställas. Eftersom den av remissin­stanserna aktualiserade frågan har etl nära samband med allmänna kom-munalrättsliga principer, bör enligl min mening nägon lagändring inte övervägas i detta sammanhang.

Av arbetsgruppens undersökning framgår atl kommunerna vid tillämp­ningen av gällande gatukostnadsregler strävar efter an ge fasiighelsägarna rimliga belalningsvillkor. Enligt arbetsgruppen torde man kunna utgä frän atl kommunerna kommer att ge ekonomiskt svaga grupper anstånd med betalningen. En sädan Ullämpning överensstämmer med motiven till den tidigare berörda särskilda jämkningsregdn i 60 8 andra stycket byggnadsla­gen. Arbetsgruppen har vidare uttalat att det i allmänhet är rimligt alt ägare av större, bebyggda fastigheter ges möjlighet till anstånd med betalningen av gatukostnaden för eventuella avstyckningar till dess tomterna av­styckas, bebyggs eller överlåts. Av arbetsgruppens undersökning framgår atl många kommuner fattat beslut om betalningsanständ i sädana fall, I motiven (prop, 1980/8); 165 s.43) uttalas att det ibland kan vara skäl att medge anstånd med betalningen, om fastigheten inte är bebyggd i enlighet med stadsplanen och därför inte har full nytta av gatan.

Enligt min mening är det inte möjligl att i lagtext detaljreglera vilka belalningsvillkor som det är rimligt att fastighetsägarna erbjuds i skilda situationer. Enligt gällande regler skall betalningsvillkoren sä långt möjligl anpassas efter den enskilde fastighetsägarens ekonomi och förhållanden i övrigt, och av arbetsgruppens undersökning framgår att så också skett i den hittillsvarande tillämpningen. Jag vill tillägga att en speciell problema­lik är förknippad med gatukostnader för eventuella avstyckningar. 1 för­tätningsområden kan det finnas ett beaktansvärt kommunalt intresse av att planerad nybebyggelse verkligen kommer till stånd och en sådan utveck­ling kan motverkas av en regel om generellt betalningsanständ för tillkom­mande byggrätter. Vidare kan kommunen välja att fördela gatukostna­derna mellan fastigheterna efter tomtareorna och inte efter byggrätterna.

På grund av vad jag nu har anfört anser jag att det nu inte finns skäl lill några ytteriigare ändringar i reglerna om betalningsvillkor.

10.7 Exploateringsavtal

PBL-utredningen har också tagit upp frågan om exploateringsavtalen och behovet av en lagreglering av dessa. 1 likhet med utredningen anser jag att exploateringsavtalen inte bör lagregleras.

F.n. förekommer exploateringsavtal med mycket skiftande innehåll. Avtalen har fält en stor betydelse i genomförandeprocessen. När en stads­plan eller en byggnadsplan antas, ställer kommunen ofta som krav att ett


 


Prop. 1985/86:1                                                                    227

10.7

exploateringsavtal skall upprällas. Avtalets giltighet görs därvid beroende      10 Plangenom-av atl planen fastställs i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag     Jörande som ligger till grund för avtalet.

Exploateringsavtal används för att komplettera bestämmelserna i den formella planen och beslämmelser i sådana författningar som berör genom­förandet. Avtalet utformas ibland som ett styrinstrument för hela genomfö­randet, frän detaljplanens antagande i kommunen lill den planerade bebyg­gelsens färdigställande. Det kan också begränsas till att reglera vissa åtgärder, som behövs för att åstadkomma färdig tomtmark.

Några regler om exploateringsavtal finns inte i nu gällande lagstiftning. 1 tvä avseenden ger dock byggnadslagen grund för upprättande av exploa­teringsavtal. Inom områden med stadsplan kan med stöd av de förut nämnda 70 och 73 SS byggnadslagen förordnas alt exploatören skall avstå mark, som behövs för gator eller andra allmänna platser eller allmänna byggnader, samt att han skall bekosta anläggande av gator och anordningar för vatten och avlopp.

Beträffande byggnadsplanelagd mark kan en exploatör med stöd av 113 8 byggnadslagen förpliktas att utan ersättning upplåta obebyggd mark, som behövs för en väg eller någon annan allmän plats. Vidare kan nybyggnads­förbud beslutas atl gälla intill dess atl vägar, vattenförsörjning och avlopp för områdel har anordnats i erforderlig mån (110 5 andra siycket BL),

Bestämmelser som motsvarar reglerna i 73 5 byggnadslagen om gator, vatten och avlopp saknas vid exploatering inom en byggnadsplan. Del är emellerUd trots detta ganska vanligt atl en exploatör i etl exploateringsav­tal åtar sig att inom en byggnadsplan anlägga inte bara vägar utan också anordningar för vatten och avlopp.

Den gängse formen för ett exploateringsavtal är således att avtalet träffas mellan kommunen och en markexploatör. Exploatören är redan när avtalet träffas ägare till marken och behäller sådana delar av området som ulgör kvartersmark för enskilt bebyggande, medan mark för gator, all­männa platser m,m, avstås till kommunen eller lill en blivande anlägg­ningssamfällighet, när marken har ställts i ordning för det avsedda ändamå­let.

Avtalen har frän olika håll kritiserats. Det framhålls ibland atl de inte är förenliga med gällande lagstiftning och att de innebär en byggnadsreglering vid sidan av byggnadslagstiftningen,

1 denna fräga anförde ulredningen (s, 394 f) följande:

Avtal som kommer lill stånd som medel i genomförandeprocessen beiör många olika lagar och skiftande förhållanden, Behovel av atl i denna form reglera prakliska frågor angående plangenomförandet är uppenbart. Som redan tidigare har framhållits ges av KL: s allmänna stadganden. bl. a, om likställighet, och av olika speciallagars regler, grundläggande bestämmel­ser för hur olika frågor skall behandlas, 1 taxor kan frågor om avgifter m.m. vara närmare preciserade. Där tvingande lagregler finns, och inte


 


Prop. 1985/86:1                                                                    228

annal särskill framgår av beriirda lagar, finns ingen rätt att i avtal träffa       10 Plangenom-
överenskommelser som avviker från vad som sålunda stadgats. Särskild     förande
lagreglering av detta uppenbara förhållande är inte erforderligt.
          10.7

1 PBL finns stadganden för hur långt detaljregleringen får gä vid plan­läggning. Där finns också regler för samråd, utställning m, m, av detalj­plan, som har kommit till för atl garantera medborgarinsyn och ge en bällre möjlighel atl påverka ulformningen av planerna. En faktisk bindning från kommunen i förväg är naturligtvis inte förenlig med lagstiftningens syfte. Inte heller i här berörda avseenden skulle emellertid en särskild lagregle­ring av elt så uppenbart förhällande tjäna något syfte,

Ulredningen har säledes föreslagil att exploateringsavtalen inte skall lagregleras. Remissinstanserna har delade uppfattningar i denna fråga. Jag delar utredningens uppfattning. Syftet med en lagreglering skulle nämligen i första hand vara att skydda den enskilde som motpart till kommunen och atl reglera exploateringsavtalets verkan mot tredje man. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som kan förekomma i dessa sammanhang lorde del vara myckel svårt att laglekniski utforma sädana föreskrifter. De skulle bli så allmänt hållna att de knappast skulle utgöra något effektivt skydd utöver det som redan nu följer av avtalslagen. Jag anser inte atl det finns skäl att lagreglera exploateringsavtalen enbart för att markera avtalstypens bety­delse och förankra förfarandet med sädana avtal i lagstiftningen om plan­genomförandet.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                   229

,,     ,,        o.,                                                                                  //  Krav på

11    Krav pa byggnader m. m.                                                     ,         /

byggnader m. m.

Sammanfattning

o Ett generellt krav på att nya byggnader skall anpassas till den omgivande miljön införs (s, 231)

o Gällande krav på energihushållning förs över till PBL. Krav på hushåll­ning med vatten skall kunna ställas i vissa områden (s. 232)

o Gällande krav på tillgänglighet förs över till PBL, Dessutom införs krav pä att nya bostadshus i två våningar, med lägenheter som inte nås från marken, skall utföras så att de senare utan svårighet kan förses med hiss eller annan lyftanordning.

Större krav ställs pä att även den yttre miljön skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga (s, 232),

o Byggnaders grundkonstruktion, stomme och andra bärande delar skall ha betryggande beständighet, 1 detta ligger även etl krav på att dessa delar skall tåla fukt eller skyddas mot påverkan av fukt. Övriga bygg­nadsdelar skall ha en med hänsyn Ull ändamålet tillfredsställande håll­fasthet. Byggnader - utom fritidshus - skall utföras med sådant material och på sådant sätl att reparations-, underhålls- och driftkostnader be­gränsas,(s, 234),

o Kraven vid ändring av byggnader formuleras pä skilda sätt beroende på ändringens art (s, 236)

o Vid ombyggnad skall byggnaden tillföras sådana egenskaper att den kan fungera på etl på ett tillfredsställande sätt för brukarna. Vilka egenskaper och kvaliteter som krävs skall anges i särskilda om­byggnadsföreskrifter.

Kommunen skall genom detaljplan eller områdesbestämmelser kunna avvika från ombyggnadsföreskrifterna, förutsatt att bebyggelsen inom området ändå fär långsiktigt godtagbara egenskaper (s, 237).

o Varsamhet mot den befintliga byggnadens värden skall iakttas vid alla ändringar av byggnader (s, 241)

o Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad be­byggelse av denna karaktär får inie förvanskas (s, 241)

o Större krav skall kunna ställas pä underhåll av byggnader, Alla byggna­der - även sådana som inte kräver bygglov - skall underhällas så atl deras egenskaper i huvudsak bevaras,

Beslämmelserna om underhäll skall gälla även i fråga om andra anlägg­ningar än byggnader (s, 243)

o De möjligheter som i dag finns atl kräva förbättring av byggnader m,m, skall finnas även i fortsättningen (s, 244)

o När nya byggnader uppförs skall uppställningsplatser för fordon i skälig utsträckning ordnas på tomten eller i närheten av denna, Samma be-


 


Prop. 1985/86:1                                                      230

stämmdser skall i skälig utsträckning kunna Ullämpas även för befintlig      // Krav på
bebyggelse (s, 245)
                                                     byggnader m. ni.

O Behovet av samordning med byggbestämmdser i annan lagstiftning tillgodoses på förordningsnivå eller i myndighetsföreskrifter (s, 248),

Bebyggelsens och närmiljöns egenskaper är av väsentlig betydelse för människors säkerhet, hälsa och välbefinnande. Det är därför en självklar­het alt samhället måste ställa upp regler för byggandet.

Samhället har i dag genom byggnadslovsprövning och tillsyn över byg­gandet möjligheter att säväl före som under byggskedet precisera hur byggbestämmelserna i de enskilda fallen skall översältas i krav på byggna­der, andra anläggningar och tomter. Krav kan också slällas på fastighets­ägaren att byggnader underhålls så alt de inte blir vanprydande, att deras hållfasthet inte äventyras och att brandfara eller sanitär olägenhet inte uppstår. En fastighetsägare kan därutöver av samhället åläggas att förbätt­ra sin byggnad i vissa avseenden. Jag anser att detta system i sina huvud­drag bör föras över lill PBL. Bestämmelserna i PBL angående krav på byggnader och andra anläggningar samt tomter m. m. bör alltså i huvudsak överensstämma med dagens lagstiftning och med den praxis som har utvecklats inom byggandet.

Som jag tidigare har framhållit bör PBL i större utsträckning än dagens lagsliftning utgå från synsättet aft den befintliga bebyggelsen samt befint­liga natur- och kulturvärden utgör resurser som skall tas till vara. Kraven pä byggnader, andra anläggningar och tomter bör formuleras från denna utgångspunkt, I PBL bör finnas klarare uttalade krav på beständighet och underhåll än i byggnadsstadgan. För att främja framväxten av ett samhälle som ger valfrihet för flera och fungerar bättre för alla bör även ett utökat krav pä tillgänglighet ställas i PBL,

Det är uppenbart att de krav som ställs måste kunna anpassas till den enskilda byggnadens ändamål. Byggnadsstadgan ger sådana möjligheter. Den skiljer på fritidshus och permtmentbosläder i fråga om bl, a, kraven pä trevnad, hygien, handikappanpassning och energihushållning. Givetvis bör kraven i PBL kunna anpassas efter byggnadens avsedda ändamål. Jag kan ansluta mig till lagrådets uppfattning (yttrandet s, 36) atl en särskild be­stämmelse om detta får anses öveiflödig. Vad jag nu har anfört avser även andra anläggningar än byggnader. När det däremot gäller fritidshusen anser jag att dessa även i fortsättningen bör genom särskilda bestämmelser i vissa avseenden skiljas från permanentbostäder.

De krav som skall ställas vid ombyggnader bör uigå i första hand från den befintliga byggnadens egenskaper. Detta är en skillnad gentemot bygg­nadsstadgan, vars ombyggnadskrav utgår från de anspråk som ställs när nya byggnader uppförs. Denna nya utgångspunkt förutsätter att särskilda ombyggnadsföreskrifter utarbetas och att dessa kan anpassas lill de skif­tande förutsättningar som finns i olika bebyggelseomräden.


 


Prop. 1985/86:1


231


 


11.1 Nya byggnader

11.1.1  Krav på anpassning lill den omgivande miljön


//  Krav på byggnader m. m. 11.1.1-11.1.2


Min förslag: Ett generellt krav på att nya byggnader skall anpassas til den omgivande miljön införs i PBL,

Hänsynen till omgivningen har stor betydelse vid förändringar av den befinlliga bebyggelsen, särskilt inom omräden med värdefulla miljöer av det slag som i dag omfattas av 38 5 första siycket byggnadsstadgan,

1 utredningens förslag finns en grundläggande hänsynsregel (5 kap, 1 5) som motsvarar 38 8 första styckel byggnadsstadgan i dess dåvarande ly­delse och som innehåller krav på etl allmänt hänsynstagande till naturvär­den och historiska eller kulturhistoriska värden vid placering och utform­ning av byggnader och andra anläggningar.

Genom en lagändring, som trädde i kraft den Ijuli 1980, har 38 5 första stycket byggnadsstadgan ändrats så atl del numera klart framgår att sär­skilda krav pä bebyggelsens utformning skall kunna ställas inom omräden med samlade värdefulla miljöer. Lagändringen har fått etl övervägande positivt mottagande. De strävanden att bevara värdefulla miljöer som har kommit till uttryck där bör därför fullföljas i PBL,

1 enlighet med utredningens förslag bör det finnas en grundläggande hänsynsregel som tar sikte pä både en byggnads egenvärde och den omgi­vande miljön. Hur långt hänsynen till omgivningen bör drivas måste bli olika, beroende på miljöns karaktär. Större krav på anpassning till omgiv­ningen måste givetvis kunna slällas i sädana värdefulla miljöer som nu omfallas av 38 8 första siycket byggnadsstadgan och i närheten av byggna­der av slörre kulturhistoriskt värde. Enligt min mening skall det emellertid vara möjligt att redan med stöd av den grundläggande hänsynsregeln ställa sådana krav på hänsyn till omgivningens värde att dess särskilda kvaliteter beakias, Nägon särskild bestämmelse om anpassning till värdefulla miljöer behövs därtor inte,

An kraven är grundläggande innebär ocksä att de skall kunna hävdas av kommunen direkt i enskilda tillsiåndsarenden. Det ligger dock i sakens natur att kommunens ståndpunkt i ett sådant ärende fär slörre tyngd, om kraven på hänsyn till de miljömässiga värdena har kommit till uttryck i en antagen plan eller i etl bevarandeprogram. Jag ålerkommer till denna fräga i specialmotiveringen (3 kap, I 8).

11.1.2 Egenskapskrav på byggnader in. m.

De egenskapskrav som bör slällas pä byggnader och andra anläggningar bör i slor utsträckning stämma överens med vad som kan krävas i dag. Liksom f, n, bör det sålunda ställas krav pä energihushållning, tillgäng­lighet, hållfasthet och beständighet, brandskydd och begränsning av risken


 


Prop. 1985/86:1


232


 


för olycksfall samt på god funkiion, trevnad och goda sanitära förhållan­den. På grund härav tar jag nu upp endast nägra av dessa krav. Jag återkommer i specialmotiveringen med en utförlig genomgång av egen­skapskraven.

Hushållning ined energi och vallen


//  Krav på byggnader m. m. il.1.2


Min jörslag: Gällande krav på energihushållning förs över lill PBL. Krav pä hushållning med vatten skall kunna slällas i vissa områden.

Möjligheterna att hushälla med energi har tillmätts stor vikt i dagens lagstiftning. Jag anser det inte motiverat att föreslå nägra sakliga föränd­ringar i dessa beslämmelser,

Elt egenskapskrav som utredningen har föreslagil och som saknar mot­svarighet i byggnadsstadgan är kravet att byggnaderäven skall medge god hushållning med vatten. Några remissinstanser har tillstyrkt förslaget.

Vattnet utgör en resurs, i vissa fall en knapp sådan. Bebyggelsen och dess användning kan påverka såväl tillgången på vatten som dess kvalitet. Givetvis finns del ingen anledning att ställa krav pä hushållning med vatten inom områden med god vattentillgång. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att det är angeläget att kommunerna ges möjlighel att inom vissa omräden ställa krav på olika åtgärder för att hushålla med vattnet. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa synpunkter som lagrådel har fört fram i denna fråga,

Tillgänglighei

Min jörslag: Gällande krav på tillgänglighet förs över lill PBL, Dessul­om införs krav pä atl nya bostadshus i två våningar, med lägenheter som inte nås från marken, skall utföras så att de senare utan svårighet kan förses med hiss eller annan lyftanordning.

Större krav ställs på att även den yttre miljön skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

När det gäller tillgängligheten till byggnader har utredningen föreslagit att nuvarande bestämmelser i 42a 8 byggnadsstadgan förs över till PBL, Jag har dock, i likhet med flera remissinstanser, funnit det befogat att föreslå en skärpning av kraven när del gäller bostadshus och den yttre miljön.

Jag anser all en miljö som är tillgänglig för alla mäste vara ett självklart mål för vårt samhällsbyggande. Människor med nedsatt röriighet eller orienteringsförmåga har befogade anspråk på atl den byggda miljön utfor­mas på elt sådant sätl alt den inte hindrar deras delaktighet i samhällslivet.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    233

11.1.2

1 stora delar av värt bostadsbestånd finns del i dag inte tillgång till hiss. // Krav på Det gör att mänga människor med rörelsehinder möter stora svårigheter i byggnader in. m. sill dagliga liv och begränsas i sin val av bostad. Vi har totalt nära en miljon människor i Sverige med rörelsehinder - permanent handikappade, tillfälligt sjuka och äldre. Av alla yrkesverksamma har 70 procent under sin yrkesverksamma tid någon gång behov av hiss till sin bostad pä grund av sjukdom, benbrotl etc. En lång vistelse pä sjukhus eller annan vårdinräll-ning blir ofta alternativet om hiss inte finns till bostaden, Samlidigl kostar sjukvård och åldringsvård myckel pengar,

Enligl min mening bör därtör, med fä preciserade undantag, varje ny bostadslägenhet som byggs vara tillgänglig så all den direkt eller efter enkla kompletteringsarbeten kan nyttjas av personer med nedsatt rörelse-eller orienteringsförmåga, I syfte att förtydliga vad jag anförde i lagrådsre­missen (s, 170) om den närmare innebörden av detta förslag, vill jag nu anföra följande. Krav bör ställas att varje bostadslägenhet skall kunna nås av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Ligger inte bostadens entré i markplanet måste hiss eller annan lyftanordning anord­nas, såvida inte nivåskillnaden kan tas upp med ramp för rullstol. Jag anser det dock inte tekniskt och ekonomiskt möjligt att nu föreslå ett krav på alt alla bostadslägenheter i byggnader som är lägre än tre våningar, skall göras fullt Ullgängliga, Det kommer med säkerhet att utvecklas enklare och billigare lyftanordningar än dagens hissar. Ett utvecklingsarbete med den­na inriktning bedrivs f, n, med statligt forsknings- och utvecklingsstöd. Det finns därför skäl atl i dag ställa krav på att sådana byggnader utföras sä att de lätt kan kompletteras med hiss eller annan lyftanordning. Ett sådant krav på utförandet behöver inte leda till att man slår ut sädana hustyper som tvåvånings flerbosladshus, som har goda kvaliteter från andra syn­punkter.

Jag övergår nu till att behandla tillgängligheten lill den yttre miljön för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. Som jag framhöll i lagrådsremissen innebär dagens krav att det skall finnas möjlighet att ta sig över tomten lill de byggnader som finns där. Kravet pä tillgänglighet bör enligt min mening utökas och i skälig utsträckning gälla även tomlen som sådan, så alt t. ex. lek- och ulevistdseytor kan användas av personer med funktionsnedsättningar.

Bestämmelser om anpassning av den yttre miljön uianför den egna tomten bör enligt min mening införas. Människor som har svårt att gå, äldre, synskadade, rullstolsbundna, föräldrar med barnvagn och många fler har svårigheter att ta sig till affärer, posten och busshållplatsen därför att den yttre miljön är dåligt anpassad till deras behov. Ofta är det mycket enkla åtgärder som behövs för att närmiljön skall fungera för nästan alla. Åtgärder som kan behövas är t. ex. all gängvägar görs släta och halksäkra, att räcken anordnas vid ramper och trappor, att övergångsställen markeras på rätt sätt eller atl extra stark belysning ordnas pä vissa ställen.


 


Prop. 1985/86: 1


234


 


Beständighet

Milt förslag: Byggnaders grundkonstruktion, stomme och andra bäran­de delar skall ha betryggande beständighet, 1 detta ligger även ett krav på alt dessa delar skall tåla fukt eller skyddas mot påverkan av fukt. Övriga byggnadsdelar skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfreds­ställande hållfasthet. Byggnader - utom fritidshus - skall utföras med sådant material och pä sådant sätt att reparations-, underhålls- och driftkostnader begränsas.


//  Krav på byggnader in. in. 11.1.2


Under de senaste åren har en ny byggnadsteknik utvecklats och kommit till användning i byggandel. Utvecklingen har skett snabbt och har medfört att många nya material och tekniska lösningar har introducerats innan de prövats sä långt att tillräckliga erfarenheter har vunnits. Riskerna med alt använda oprövade tekniska lösningar och material har på mänga områden nu blivit uppenbara. Vissa produkter har t, ex, visat sig ha en alltför korl livslängd. Åtkomligheten och utbytbarheten av komponenter med begrän­sad livslängd i byggnader har inte heller beaktats tillräckligt, vilket inte sällan har medfört kraftigt ökade underhållskostnader i förhållandevis nya hus.

Avsevärda besparingar kan mänga gånger göras i en byggnads bruksske­de med insatser som måttligt ökar investeringskostnaderna. För sådana byggnader som kontor, sjukhus och skolor gör man oftast redan i dag vid projekieringen en långsiktig avvägning mellan investeringskostnader och drift- och underhållskostnader, 1 bostadsbyggandet har man hittills främst riktal in sig pä nybyggnadsskedet, såväl kostnads- som funklionsmässigt. Ökade drift-, underhålls- och ibland ombyggnadskostnader har sä små­ningom blivit de boendes problem,

1 likhet med utredningen föreslär jag därför att byggnader skall utformas så atl de krav som i olika avseenden ställs på dem när de uppförs också kan uppfyllas med skäliga insatser under den avsedda brukstiden. Jag finner emellertid inte skäl att hävda etl sådant krav på åtgärder som begränsar underhållskostnaderna i fråga om hus som är avsedda att användas endasi som fritidshus.

En fråga som har samband med kravet på beständighet är risken för fuktskador i byggnader. Fukt i byggnader leder i allmänhet till mögel och röta, vilket kan orsaka hälsorisker och otrevnad. Den kan också leda Ull att byggnader förstörs eller skadas. Fuktproblem kan uppstå bl, a, pä grund av felaktigt utförda isoleringsåtgärder i kombination med dåligt fungerande ventilation eller andra brister i det byggnadstekniska utförandet eller ge­nom alt dagvatten avleds på ett olämpligt sätl. Föran komma till rätta m.ed fuktskador krävs ofta stora ombyggnadsinsalser.

Krav på fuktskydd finns i dag bl. a. för bostäder för stadigvarande bruk


 


Prop. 1985/86:1                                                                   235

11.1.2-11.2.1

(468 BS). Jag anser del motiverat frän såväl hygienisk som byggnadstek- // Krav på nisk synpunkt att kravet utsträcks till atl gälla alla byggnader. Detta ligger i byggnader m. m. linje med PBL-utredningens förslag som har tillstyrkts av remissinstanser­na. Jag anser dock inte att det är nödvändigt att införa en uttrycklig bestämmelse härom. Krav pä skydd mol fuktskador kan slällas med slöd av den nyss föreslagna bestämmelsen om beständighet. Skydd mol fukt i bostäder och arbetslokaler kan krävas med stöd av de beslämmelser som rör de hygieniska förhållandena i byggnader,

11.2 Berintliga byggnader

11.2.1 Ändring av byggnad

Pä grundval av förslag i betänkandet (Ds Bo 1983:2) Bättre bostäder beslutade riksdagen hösten 1983 om reformer i de planerings- och finan­sieringsregler som rör bostadsförbättringsverksamheten (prop, 1983/84:40 bil,9, BoU 11, rskr63), 1 betänkandet behandlas även de regler inom byggnadslagstiftningen som gäller kraven vid ombyggnad och annan änd­ring av byggnader. Därvid har beaktats förslag av såväl PBL-utredningen som sladsförnyelsekommittén (SOU 1981:99 Stadsförnyelse och bostads-förbätlring),

I betänkandet framhålls att uppmärksamhet nu måste ägnas åt hur det befintliga byggnadsbeståndet skall kunna vårdas och förbättras på ett varsamt sätt. Kraven måste kunna anpassas till den enskilda byggnadens förutsättningar. Förnyelsen mäste samtidigt enligl betänkandet genomfö­ras på ett sådant sätl alt de åtgärder som genomförs inom ell område svarar mol behoven hos dem som bor och arbetar där. De byggnader som rustas upp kommer ofta atl kunna brukas under lång Ud ulan ytterligare ändringar. Bedömningen av vilka krav som skall slällas i samband med ändringar bör därför utgå från de långsiktiga effekter som den planerade ändringen får för byggnaden och vilka egenskaper och kvaliteter som det frän samhälleliga utgångspunkter är angeläget att värna om. Ett av de viktigaste målen är härvid enligt betänkandet att tillgängligheten förbätt­ras, sä att alla människor får möjligheter till goda levnadsförhållanden,

I betänkandet föresläs mot denna bakgrund att de bestämmelser som rör ändringar av byggnader utformas så att de ger utrymme för mer nyansera­de bedömningar av vilka tekniska och funktionella krav som skall ställas när byggnader ändras. Kommunerna föreslås i detta syfte bl, a. få befogen­heter an, genom riktlinjer som dras upp efter planmässiga överväganden, göra avsteg frän de generella bestämmelser som gäller för ombyggnad och själva bestämma vilka krav som skall ställas inom etl vissl område.

Flertalet remissinstanser ställer sig bakom syftet med förslagen i betän­kandet i dessa delar. Som jag har redovisat redan i prop. 1983/84:40 (bil, 9 s,27) finner även jag förslagen i allt väsentligt ändamålsenliga och anser alt de bör genomföras i sina huvuddrag. Den nya syn på villkoren för ändring-


 


Prop. 1985/86:1


236


ar av byggnader som förslagen grundas på bör alltså komma till uttryck i      '/ Krav på

pg L                                                                                                 byggnader m. m.

y/.2./

Ändringar av byggnader bör prövas efter andra grunder än de som gäller vid nybyggnad

Mitt förslag: Kraven vid ändring av byggnader formuleras på skilda sätt beroende på ändringens art.

De krav som enligt byggnadsstadgan (48a och 49 85) skall uppfyllas vid ombyggnader och andra ändringar utgår frän de krav som ställs när nya byggnader uppförs. Avgörande för vad som kan krävas är om åtgärderna hänförs till nybyggnad enligt byggnadsstadgans definition av detla begrepp (75 5 BS) och av hur stor del av byggnaden som bedöms vara berörd av ombyggnaden.

Lämpligheten av att ha nybyggnadsstandard som riktmärke även vid ombyggnader och andra ändringar kan ifrågasättas, inte minst frän ekono­miska utgångspunkter. Ett sådant mål står ocksä ofta i konflikt med andra önskemål, t. ex. att de som bor i lägenheterna skall ha möjlighet alt bo kvar även efter en ombyggnad. Alltför högt ställda krav leder lätt till att även de kortsiktigt genomförbara åtgärderna riskerar att blir eftersatta.

Jag delar uppfattningen i betänkandet att en rad skäl talar för att man nu bör ge utrymme för en mer nyanserad syn på vilken standard som behövs vid ändring av byggnader än vad den gällande lagstiftningen ger uttryck för. Ändringar av byggnader bör prövas efter andra grunder än de som gäller vid nybyggnad. Regelsystemet bör som föreslagits i betänkandet byggas upp pä elt sådant sätt att den befintliga byggnadens förutsättningar, områdets behov och brukarnas önskemål pä ett bättre sätt kan beaktas vid prövningen av byggnadsåtgärdernas lämplighet.

De krav som skall ställas vid ändring av byggnader bör vidare formule­ras pä skilda sätl beroende pä ändringens art. För tillbyggnader som kräver bygglov bör enligt min mening gälla samma krav som för nya byggnader. Vid ombyggnader måste det finnas möjlighet att i vissa avseen­den sänka kraven i förhällande till kraven vid nybyggnad. Jag anser därför liksom de flesta remissinstanser att särskilda ombyggnadsföreskrifter skall utarbetas. Till ombyggnad hänför jag åtgärder som fordrar bygglov och som dessutom avsevärt föriänger bruksliden för en byggnad eller en del av den. Till ombyggnad hänför jag också en sådan ändring som utförs i avsikl att väsentligl ändra byggnadens eller byggnadsdelens användning. Vid andra ändringar bör den avsedda ändringen genomföras på ell sådant säll att den i skäUg omfattning uppfyller de krav som gäller dä nya byggnader uppförs. Jag återkommer i specialmoUveringen (3kap. 108) till frågan om vilka krav som bör slällas vid olika ändringsåtgärder.


 


Prop. 1985/86:1


237


 


Särskilt om kraven vid ombyggnad

Milt förslag: Vid ombyggnad skall byggnaden tillföras sädana egenska­per atl den kan fungera på elt tillfredsställande sätt för brukarna.

Vilka egenskaper och kvaliteter som krävs skall anges i särskilda ombyggnadsföreskrifter.

Kommunen skall genom detaljplan eller områdesbestämmelser kun­na avvika från ombyggnadsföreskrifterna, förutsatt atl bebyggelsen inom områdel ändå får långsikligl godiagbara egenskaper.


//  Krav på byggnader m. ni.

n'.2.i


Vilka egenskaper och kvaliteter i bebyggelsen som samhället värnar om uttrycks i de krav som har formulerats för nybyggnader. Vilka krav som bör hävdas vid förnyelsen av den befintliga bebyggelsen måste bestämmas med hänsyn till ytterligare två aspekter. Den ena är alt förnyelsen måste ske på sådant sätt atl den redan byggda miljöns värden beaktas. Den andra är atl kraven måste avvägas mol de resurser som kan sättas in för förnyel­sen av våra byggnader. Kraven vid ombyggnad måste därför kunna nyan­seras i olika avseenden. Kraven mäste ocksä. från lid lill annan, kunna prövas om mot bakgrund av de förhållanden som då råder.

Jag har i del föregående förordat atl kraven vid ombyggnad skall komma till uttryck i särskilda ombyggnadsföreskrifier. Lagrådet, som instämmer i att kraven vid ombyggnad måste kunna nyanseras i förhållande till nybygg­nadskraven, anför för sin del följande om den föreslagna lagstiftningstekni­ken (yttrandet s, 37-38):

Med hänsyn till förhållandena ligger del i sakens natur att vad som skall gälla beträffande ombyggnader i sina detaljer mäste bestämmas genom författning av lägre valör än PBL och genom föreskrifter från planverket. Med den föreslagna utformningen av stadgandet blir riksdagens bestäm­mande i denna del begränsat, Å andra sidan skulle en i PBL upptagen övergripande föreskrift om vad som skall gälla vid ombyggnad med nöd­vändighet bli så vag att den närmast bleve innehållslös, I förslaget Bättre bostäder (Ds Bo 1983:2) uttrycks sålunda ombyggnadsnormen så att vid ombyggnad vissa angivna egenskaper skall "tillföras byggnaden i en sådan omfattning och på ett sådant sätl atl byggnaden kan ges långsiktigt godtag­bara egenskaper", Elt så utformat stadgande ger föga ledning för tilläm­pande myndigheter vid prövning av enskilda byggnadsärenden. Med hän­syn till det sagda tillstyrker lagrådet den använda lagstiftningstekniken.

Kraven vid ombyggnad bör, i enlighet med vad lagrådet har förordat, uttryckas sä att ombyggnader skall utföras så att ombyggda delar Ullförs vissa angivna egenskaper i den omfattning som följer av föreskrifter med­delade med stöd av PBL,

1 anslulning till vad lagrådet i övrigt har anfört om ombyggnadsreglernas uiformning vill jag här närmare utveckla hur jag ser pä förhållandet mellan ombyggnadsföreskrifter, planbeslämmelser och sådana beslul i samband


 


Prop. 1985/86:1                                                                    238

med bygglovsprövningen genom vilka kraven vid ombyggnad anpassas till      / /  Krav på den enskilda byggnadens förutsältningar. Som en följd härav - och av vad      byggnader m. in. som har anförts i anslutning till regeringens uppdrag åt statens planverk      /'-' den 22 november 1984 att utarbeta förslag till föreskrifter m, m, till PBL -kommer jag att tydligare än i lagrädsremissen koncentrera framställningen till huvuddragen i de regler som jag föreslår. Det innebär att återstoden av detta avsnitt också kommer att disponeras på ett delvis annat sätt än i det remitterade förslaget.

Målet för förbättringen av den befintliga bebyggelsen bör enligt betän­kandet vara att de byggnader som skall tas till vara och få en långsiktig användning också skall ges sådana egenskaper och kvaliteter som det från samhälleliga utgångspunkter är angeläget att värna om och som gör att byggnaderna kan fungera på ett tillfredsställande sätt för brukarna.

Olika styrmedel kan användas för att främja en sådan utveckling - från plan- och byggbestämmelser och finansieringsvillkor till allmänna råd och stöd lill utvecklingsarbete. Genom ombyggnadsbestämmelser som medde­las med stöd av PBL skall krav kunna ställas på byggnaders egenskaper i samma hänseenden som i fråga om nya byggnader, I den mån som sådana krav formuleras genom föreskrifter i en ny byggnorm måste de med nöd­vändighet bli generella. Föreskrifterna kommer att uttrycka vilka egenska­per som byggnader bör ha för att de var för sig skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt för brukarna.

Vilka egenskaper och kvaliteter som från samhällets utgångspunkter bör eftersträvas vid en ombyggnad betingas emellertid ocksä av förhållandena inom det område där byggnaden är belägen. Förnyelsen av den byggda miljön måste genomföras på ett sätt som svarar mot behoven hos dem som bor och arbetar i området. Rimliga hänsyn mäste kunna tas till bl, a. de sociala, ekonomiska, kulturhistoriska och miljömässiga förutsättningar som föreligger där. Bedömningen av vad som skall krävas i det enskilda fallet måste därför enligt min mening kunna göras med utgångspunkt från vad man vill uppnå för bebyggelsen som helhet inom området. En sådan avvägning mot områdets behov kan göras bara av kommunen. Det är också kommunen som måste ta ansvar för och formulera de allmänna målen och planeringsförutsättningarna för etl område som behöver för­nyas. Detta sker bl,a, genom planläggning, I PBL:s ombyggnadsbestäm­melser bör mot denna bakgrund öppnas en möjlighet för kommunerna alt genom bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser ställa lägre krav för ombyggnader inom ett område än vad som följer av de generella ombyggnadsföreskriflerna. Förutsättningen härför bör vara att bebyggel­sen inom området ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper.

De bestämmelser för ombyggnad som beslulas i detaljplan eller om­rådesbestämmelser träder i stället för ombyggnadsföreskrifterna. Förhål­landet kan också uttryckas så, atl föreskrifterna gäller såvida inte annat har beslutats i form av planbestämmelser.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   239

11.2.1

Kravnivån i ombyggnadsbestämmelserna - vare sig de meddelas i form // Krav på av föreskrifter i en ny byggnorin eller i form av planbestämmelser - kan byggnader m.m. aldrig ligga högre än vad som krävs för nybyggnad. Kravnivån i sådana bestämmelser som kommunen beslutar kan heller aldrig ligga högre än vad som gäller enligl ombyggnadsföreskrifterna. Kraven vid ombyggnad kan självfallet heller aldrig ställas lägre än den lägsta godtagbara standard som anges i bostadssaneringslagen (1973:531), Enligt min mening torde del vidare inte finnas förutsättningar alt i någon nämnvärd uisträckning sänka nivån för sådana krav som gäller människors hälsa eller säkerhet jämfört med vad som skall gälla när nya byggnader uppförs. Att så inte sker genom sådana planbeslämmelser som kommunen beslutar fär bevakas av länssty­relsen vid det samrådsförfarande som föreskrivs beträffande sådana planer. Ytterst har länsstyrelsen möjlighet atl upphäva kommunens beslut i denna del, med tillämpning av de bestämmelser som ges i 12 kap, PBL,

Varken ombyggnadsföreskriflerna eller sädana ombyggnadsbestäm­melser som tas in i detaljplan eller områdesbestämmelser utgår från den enskilda byggnadens förutsättningar, 1 samband med bygglovsprövningen mäste byggnadsnämnden därför som i dag kunna anpassa kraven till de särskilda förhållanden som föreligger i den enskilda byggnaden, främst då byggnadens tekniska förutsättningar och dess särdrag eller särskilda vär­den i övrigt,

Mina förslag innebär att möjligheter öppnas för etl avsevärt utökat kommunalt inflytande över de regler som gäller för förnyelsen av den befintliga bebyggelsen. Kommunen kan härigenom anpassa kraven vid ombyggnad till de rikllinjer som kommunen själv har antagit för utveck­lingen av etl område. Kommunens beslut i dessa frågor uttrycker en lämplighetsbedömning i fråga om vilka kvaliteter som skall eftersträvas vid ombyggnader inom området. En motsvarande lämplighetsprövning sker i dag i praktiken i stor utsträckning i varje enskilt fall vid prövningen av byggnadslov för ombyggnad. Frågan om vilka kvaliteter som skall efter­strävas vid förnyelsen av ett område är emellertid enligt min mening inte uteslutande - eller ens i första hand - något som skall bestämmas i överläggningar mellan byggnadsnämnden och enskilda fastighetsägare. Mitt förslag att sådana frågor skall kunna beslutas i detaljplan eller om­rådesbestämmelser syftar till att säkra att frågorna diskuteras i en offentlig debatt, öppen för alla. Jag vill här också erinra om mitt förslag om en kraftigt utökad krets av besvärsberättigade i sådana planärenden.

En konsekvens av förslagen är atl utrymmet för byggnadsnämndens fria prövning i bygglovsärenden minskar i motsvarande män. Byggnadsnämn­den bör vid bygglovsprövningen, som jag nyss har sagt, efter en skälighets­bedömning kunna anpassa kraven till den enskilda byggnadens förutsätt­ningar. Men nämnden bör vara förhindrad att i det sammanhanget göra en sådan lämplighetsprövning av kraven i ombyggnadsföreskrifterna som det enligt del föregående ankommer på kommunen alt göra genom planbeslut.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    240

11.2.1

Detta gäller oberoende av om kommunen har använt sig av möjligheten all       // Krav på
utfärda sådana planbestämmelser eller inte,
                                     byggnader m.m.

Jag vill tillfoga atl det även frän fastighetsägarnas synpunkt torde vara en fördel att tillämpningen av byggbestämmelserna i ökad omfattning grundas på bestämmelser som har antagils av kommunen i stället för att den som nu uteslulande blir beroende av en skönsmässig prövning från fall till fall,

I del remitterade förslaget föreslogs en viss särreglering i fråga om kravet på tillgänglighet i samband med ombyggnad. Även där förutsattes dock alt kommunen skulle ha möjlighel atl genom bestämmelser i detalj­plan eller områdesbestämmelser nyansera kravet på tillgänglighet med hänsyn till de förhållanden som råder inom det område där byggnaden är belägen.

Lagrådet föreslår alt särregleringen av kravel på tillgänglighet tas bort. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen men vill redan nu anmäla att jag kan ansluta mig till lagrådets förslag. Samtidigt vill jag emellertid stryka under att detta inte skall ses som ett uttryck för att kravet pä tillgänglighet kan tillmätas mindre betydelse. Jag erinrar om vad jag tidigare anförde (avsnitt 11,1,2) om vikten av att skapa en miljö som är tillgänglig för alla, I detla ligger atl byggnader måste ges sådana egenska­per atl de kan användas även av personer med nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga. Jag anser därför att del inte heller på delta område finns skäl alt i något väsentligt avseende ha en annan utgångsnivå i om­byggnadsföreskrifterna än den som gäller vid uppförande av nya byggna­der.

Krav på åtgärder i andra delar av byggnaden än den som byggs om

Jag har i det föregående föreslagit att en sädan ändring som fordrar bygglov och som innebär att en byggnad eller en byggnadsdel bedöms få avsevärt förlängd brukslid skall hänföras till ombyggnad. Med del av byggnad avser jag en avgränsad funktionell enhet, t. ex. en bostadslägen­het eller en lokal för viss verksamhet. Det kan vara bl, a, en butik, ett kontor eller en avgränsad del av en större industriverksamhet. Jag åter­kommer till detta i specialmoliveringen (3 kap, 115), Om sålunda den byggande avser att vidta t, ex, vissa begränsade åtgärder inom en bygg­nadsdel och denna del därigenom fär en avsevärt förlängd brukstid anser jag det befogat atl krav skall kunna ställas på atl den byggande samtidigt vidtar sådana åtgärder att byggnadsdelen i sin helhet uppfyller de krav som anges i ombyggnadsföreskrifterna. Detsamma bör givetvis gälla om en byggnad eller del av denna ges en väsentligt ändrad användning. Detta stämmer överens med de principer på vilka dagens bestämmelser grundas. Om det är nödvändigt för att den del som byggs om skall uppfylla de krav som ställs på den, bör krav enligt min mening ocksä kunna ställas på att åtgärder skall vidlas i andra delar av byggnaden. Är t, ex, en hiss en


 


Prop. 1985/86:1


241


 


förutsättning för atl den ombyggda delen skall bli tillgänglig skall krav kunna slällas att sådan anordnas i trapphuset, även om detta ligger hell utanför den ombyggda delen. Även här gäller givetvis atl kommunen genom planbestämmelser kan lägga fast en annan kravnivå än den som följder av ombyggnadsföreskrifterna saml att byggnadsnämnden vid bygg­lovsprövningen i viss omfattning kan anpassa kraven till den enskilde byggnadens förutsättningar.

Krav på varsamhet vid ändring av byggnader


//  Krav på byggnader m. in. 11.2.1-II.2.2


Mitt förslag: Varsamhet mot den befintliga byggnadens värden skall iakitas vid alla ändringar av byggnader.

Ett krav vid varje ändring av en byggnad bör vara atl ändringen projek­teras och genomförs så att byggnadens särdrag och dess byggnadstekni­ska, historiska, kulturhistoriska, konstnärliga och miljömässiga värden beaktas, Alla ändringar skall alltså göras på ett varsamt sätt. Jag vill betona att delta bör gälla för alla ändringar och inte bara i fräga om byggnader som anses ha särskilda kulturhistoriska eller miljömässiga värden. Detta över­ensstämmer med förslaget i belänkandet, Alla remissinstanser som har yttrat sig i detta avseende har tillstyrkt att varsamhet mol byggnaden skall utgöra ett grundkrav för hur ändringar skall genomföras.

Kravet pä varsamhet, som i hög grad motiveras av sociala hänsyn, bör emellertid inte tillämpas så att del hindrar att sådana ändringar genomförs som syftar till att tillgodose andra väsentliga mål som samhället ställer upp. Jag tänker då i första hand på en förbättrad tillgänglighet för rörelsehindra­de, en förbättrad arbetsmiljö och en bättre hushållning med energi.

11.2.2   Bebyggelse med särskill bevarande värde

Min förslag: Byggnader som är särskilt värdefulla frän historisk, kul­turhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkl eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär fär inte förvanskas.

Enligt 5 kap, 14 8 i utredningsförslaget skall kommunen kunna ge ett mer omfattande och detaljerat skydd för byggnader och bebyggelsemiljöer av större historiskt, kullurhisloriskl, miljömässigt eller konstnärligt värde genom att besluta om skyddsbestämmelser. En förutsättning för tillämp­ningen av 5 kap, 14 8 är emellertid att bestämmelserna meddelas i en detaljplan eller ett markförordnande.

Av utredningens förslag följer vidare alt sädana skyddsbestämmelser är nödvändiga, om kommunen av kulturhistoriska skäl vill förhindra rivning av en byggnad. Till den del förslaget motsvarar 38 8 andra stycket bygg-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    242

11.2.2

nadssladgan skiljer det sig från dagens ordning genom att det är förenat      // Krav på med en bestämmelse om ersättningsskyldighet för kommunen gentemot      byggnader m.m. lästighelsägaren.

Mot förslaget har krilik framförts bl, a, frän riksantikvarieämbetet och Stockholms kommun. Kritiken gäller framför allt alt bestämmelserna i 5 kap, 14 5 förutsätter detaljplan eller markförordnande för att få giltighet. De problem detta för med sig är speciellt markanta för Stockholms kom­mun men är givetvis i större eller mindre utsträckning aktuella även pä andra häll,

1 likhel med utredningen anser jag atl del bör finnas beslämmelser som ger kommunen möjlighet att hävda längre gående krav på särskilt värde­fulla byggnader och som i huvudsak bör motsvara dagens bestämmelser i 38 8 andra stycket byggnadsstadgan,

1 ulredningen har föreslagits den utvidgningen i förhållande till dagens ordning atl bestämmelserna skall omfatta även byggnader som ingår i ell särskilt värdefullt bebyggelseotnråde, 1 likhel med remissinstanserna an­sluter jag mig till förslaget i denna del och föreslär alt en sådan bestämmel­se införs i PBL.

Bestämmelser om bebyggelse med särskilt bevarandevärde bör därtör omfatta sädana byggnader som i sig har etl större historiskt, kulturhisto­riskt, miljömässigt eller konstnärligt värde eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär.

Som jag senare kommer att föreslå (avsnitt 12,1,4) bör skyddet för byggnader med särskilt bevarandevärde stärkas bl, a. genom att kom­munen får möjlighet all i detaljplan eller områdesbestämmelser föreskriva bygglovsplikt för underhållsåtgärder, 1 enlighet med vad jag har föreslagit tidigare bör kommunen också ha möjlighet att i områdesbestämmelser (avsnitt 8,8,2) eller i detaljplan (avsnitt 8,3,2) meddela särskilda skydds­bestämmelser vilka bl,a, medför rivningsförbud.

Även om jag nu således inte föreslår något plankrav föran bevarande av byggnader eller hänsyn mol bebyggelse skall kunna krävas vill jag framhål­la det lämpliga i att kommunen ändå i förväg tar ställning till bevarandefrä-gorna och att detta kommer till uttryck i bestämmelser i detaljplaner eller på annat sätt. Jag utgår ocksä från atl så kommer att bli fallet i stor utsträckning.

Ett av utredningens skäl till att införa ett plankrav var ersättningsregler­nas konstruktion. Rätten till ersättning knöls nämligen på visst sätt till beslut i detaljplaner och markförordnanden.

Jag delar utredningens uppfattning att bestämmelserna om skydd för särskilt värdefulla byggnader bör vara förenade med en ratt till ersättning i vissa fall för byggnadernas ägare. Jag kommer senare (avsnitt 18,2,2) att behandla ersättningsbestämmelserna men vill redan nu slå fast att jag inte anser det nödvändigl att knyta ersättningsbestämmelserna till olika plan­beslut. Det bör alltså vara möjligt att låta ett beslut i etl enskilt lillståndsär-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    243

ende. l.ex, när rivningslov vägras ulan all kommunen i förväg i planbe-       // Krav på slämmelser tagit slällning till bevarande, ligga lill grund för en ersättning-      byggnader ni. in. slalan.

11.2.2-11.2.3

11.2.3 Underhåll

Min förslag: Större krav skall kunna ställas på underhäll av byggnader, Alla byggnader - även sådana som inte kräver bygglov - skall under­hållas sä att deras egenskaper i huvudsak bevaras,

Beslämmelserna om underhäll skall gälla även i fråga om andra anläggningar än byggnader.

Kraven på byggnaders egenskaper skulle i stort sett vara meningslösa om de inte kompletterades med en underhållsskyldighet för byggnadernas ägare. Byggnadsstadgan (50 8) ställer krav på atl byggnader underhälls så att hållfastheten inte äventyras och så att brandfara, sanitära olägenheter eller vanprydnad inte uppkommer. Vidare skall byggnader som har upp­förts i enlighet med bestämmelserna om god energihushållning underhållas sä att möjligheterna till denna i skälig uisträckning bibehålls. Utredningen föreslär en något utökad underhållsskyldighet i förhållande till gällande bestämmelser. Förslaget innebär att en byggnad kontinuerligt skall under­hällas så att bärförmågan och stadgan hos de bärande delarna, anordning­arna för skydd mol brand, olycksfall och fukt samt anordningarna för handikappanpassning, trevnad, hygien, energihushållning och avfallshan­tering i skälig utsträckning hålls i stånd. Vidare skall byggnadens yttre hållas i ett vårdat skick,

PBL bör enligt min mening innehålla underhällsbestämmelser med den inrikining som utredningen har föreslagil. 1 likhet med vissa remissinstan­ser anser jag dock att större vikt mäste läggas vid behovet av kontinuerlig skötsel av anordningar i byggnaden än vad utredningen har föreslagit. De anordningar som krävs för atl byggnaden skall ha vissa egenskaper måste skötas så alt anordningarna fungerar på avsett sätt. Det kan l.ex. gälla anordningar för energihushållning, uppvärmning och ventilation samt his­sar och andra maskinella anordningar. Jag ansluter mig till lagrådets upp­fattning att underhållskravet bör anses ha en sådan vidare innebörd, utan att elt krav på skötsel direkt anges i lagtexten. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (3 kap, 13 8),

Bestämmelserna om underhåll bör enligl min mening utformas så att kravel på underhåll kan bedömas med utgångspunkt från varje enskild byggnads förutsättningar. Byggnadens användning, dess läge och dess återstående brukstid är sådana faktorer som bör kunna påverka bedöm­ningen. Bestämmelserna bör vidare utformas så att underhållsskyldigheten påverkas av byggnadens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och


 


Prop. 1985/86:1


244


 


konstnärliga värde. Jag återkommer i specialmotiveringen till hur kravet på underhåll bör anpassas för olika byggnader.

Jag delar utredningens uppfattning alt bestämmelserna skall vara till­lämpliga på alla byggnader, dvs, ocksä på sådana produktionsbyggnader för jordbruk, skogsbruk och andra jämförliga näringar som nu inte omfat­tas av underhållskrav. Denna uppfattning stöds ocksä av flertalet remissin­stanser. Vid den prövning som byggnadsnämnden gör när underhällsskyl­digheten för sådana byggnader bestäms bör, som jag nyss nämnde, kunna beaktas bl, a. byggnadens användning och läge. De krav som i första hand blir aktuella för produktionsbyggnadernas del är de som tar sikte pä bygg­nadernas säkerhet och utseende. Förslaget torde därför inte medföra att jordbruket eller skogsbruket belastas med nämnvärt slörre kostnader än de som redan nu mäsle läggas ned pä skötsel och underhäll.

Självfallet måste även anläggningar - t, ex, idrottsplatser, campingplat­ser och upplag - underkastas regler om underhåll. Utredningen har före­slagit att kraven i fråga om de funktioner som skall vidmakthållas hos anläggningar i viss utsträckning skall begränsas i förhållande till kraven för byggnader. 1 likhet med flera remissinstanser anser jag att de principer om underhåll och skötsel av byggnader som jag nyss berört i tillämpliga delar även bör gälla fullt ut för anläggningar.

Bestämmelserna om underhåll bör enligt min mening vara tillämpliga även på byggnader som har uppförts före lagens ikraftträdande. Under­hållskravet bör innebära att de egenskaper och funktioner som en byggnad har skall hällas i stånd. Bestämmelserna skall alltså inte ge möjlighet att kräva standardhöjande åtgärder eller förbättringar som innebär att nya egenskaper eller funktioner måste tillföras byggnaden.


//  Krav på byggnader m. m. 11.2.3-11.2.4


11.2.4 Förbäliringskrav på byggnader

Mitt förslag: De möjligheter som i dag finns atl kräva förbättring av byggnader m, m, skall finnas även i fortsättningen.

Byggnadslagstiftningen vilar pä den grunden att beslämmelser med krav som gäller byggnader inte skall ha tillbakaverkande kraft. Det är därför i princip inte möjligt att ålägga den som är ägare till en byggnad att rusta upp denna i någon större omfattning så att nya krav uppfylls. Det innebär dock inte att samhället saknar möjlighet att med stöd av lagstiftningen ställa krav på viss standard även i fråga om äldre byggnader.

Bland de möjligheter som står till buds kan nämnas atl ägare lill hyres­hus med bostadslägenheter enligt bostadssaneringslagen kan åläggas att rusta upp lägenheterna till viss minimistandard. Med slöd av arbetsmiljöla­gen kan förbättringsåtgärder krävas beträffande arbetslokaler, 1 byggnads­stadgan finns bestämmelser som innebär att byggnadsnämnden kan ställa krav på förbättring av arbetsförhållandena för dem som hämtar avfall från


 


Prop. 1985/86:1


245


 


byggnader och krav pä handikappanpassning av vissa utrymmen i termi­nalbyggnader (82 a 8), 1 byggnadsstadgan finns ocksä förbättringskrav be­träffande skyddsanordningar pä tak och maskindrivna portar (82 och 82a85).

Enligl utredningen ger emellertid dagens bestämmelser alltför begränsa­de möjligheler för byggnadsnämnden att ställa krav pä säkerhetshöjande älgärder i äldre bebyggelse, Ulredningen har därtör föreslagit en bestäm­melse som innebär skyldighel för ägare till byggnader all vidla åtgärder så att dessa får en viss minimistandard når del gäller dels bärförmågan, stadgan och beständigheten hos de bärande delarna, dels skyddet mot olycksfall. Krav pä förbättring lill en sådan minimistandard skall enligl förslaget kunna ställas även utan samband med annan ombyggnad.

Utredningens förslag har fäll ett övervägande positivt mottagande. Någ­ra remissinstanser anser dock att förslaget är för försiktigt och ofullstän­digt saml att det ger ett bristfälligt underlag för att påverka den nuvarande bebyggelsen. Vissa remissinstanser ställer sig tveksamma Ull förslaget och framhåller bl. a. att det kommer att medföra stora kostnadsökningar i form av dels höga ombyggnadskostnader, dels ökade kostnader för samhällets övervakning och kontroll av genomförandel.

Enligt min mening är en anpassning av den äldre bebyggelsen till nya samhälleliga anspråk en angelägen uppgift i det framtida stadsbyggandet. Det kan gälla t, ex, åtgärder för energihushållning, bättre säkerhet, anpass­ning av boende- eller arbetsmiljön för vissa personkategorier. Jag anser det självklart att de förbäliringskrav som nu finns i byggnadsstadgan bör komma till uttryck även i PBL. Ytterligare krav på förbättringar måste enligt min mening emellertid prövas mol bakgrund av bl. a. mycket ingåen­de samhällsekonomiska och finansiella överväganden. Jag är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå att några nya förbäliringskrav införs.


//  Krav på byggnader m. m. il.2.4-11.3


11.3 Parkering

Mitt förslag: När nya byggnader uppförs skall uppställningsplatser för fordon i skälig utsträckning ordnas pä tomten eller i närheten av denna. Samma bestämmelser skall i skälig utsträckning kunna tillämpas även för befintlig bebyggelse.

Till de krav som bör ställas pä en väl fungerande bebyggelsemiljö hör tillgäng till utrymme för att ställa upp fordon för förvaring saml lastning och lossning. Atl ordna Ullräckliga utrymmen för detta ändamål är en väsentlig del i arbetet atl förbättra tätorternas trafikförsörjning. Detla behov av uppslällningsutrymme är endast delvis ett problem som samman­hänger med de frågor som ligger inom byggnadslagstiftningens område.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     246

11.3

Behovet av korttidsparkering har ett så nära samband med den rörliga       //  Krav på trafiken all det till slor del måste tillgodoses pä galor och andra allmänna      byggnader m. in. platser och blir därmed en fräga som regleras av irafiklagstiflningen. Pä detta område har så småningom byggts upp en omfatlande och väl funge­rande reglering som ger kommunerna goda möjligheler alt styra använd­ningen av mark för allmän plats för parkeringsändamål.

Eftersom galunälel emellertid i flertalet tätorter har tillkommil före bilismens Ud och därför inte är avpassat för dagens biltrafik, räcker det endasi delvis till för både den rörliga trafiken och korltidsparkeringen. En stor del av korltidsparkeringen bör därför hänvisas till annan mark. Detta gäller i ännu högre grad parkering för längre tidsintervall, såsom i samband med arbetsresor och för längstidsuppställning. För atl åtminstone de större tätorternas trafikplanering skall kunna drivas på ett tillfredsställande sätt är det ett starkt uttalat önskemål att en växande del av fordonsparkeringen kan hänvisas Ull tomtmark. Därmed blir det en viktig uppgift för byggnads­lagstiftningen atl ange i vilken uisträckning som utrymme bör reserveras för detta ändamål på tomtmark och hur parkeringsutrymmena då skall anordnas.

1 53 8 byggnadsstadgan föreskrivs atl på tomt skall inom- eller utomhus finnas särskilt, tillräckligt stort utrymme till parkering, lastning och loss­ning av fordon för dem som bor eller vistas pä tomten samt för verksamhet som bedrivs där. Kravet riktas alltså till fastighetsägaren och skall i princip uppfyllas på tomlen. Kravet avser såväl bebyggda som obebyggda tomter. Kravet är emellertid förenat med vissa villkor och möjligheter till dispens, vilka högst avsevärt förtar den verkan det annars skulle ha haft. Del skall sålunda visas att utrymme kan beredas för rimlig kostnad och utan synner­lig olägenhet i övrigt. Även om detta villkor kan uppfyllas har fastighets­ägaren möjlighet att slippa anordna parkering pä sin tomt, om han kan visa att särskild plats har beretts för parkering på annan plats.

Kravet på anordnande av parkeringsutrymme kan enligt vad som utta­lades vid bestämmelsernas tillkomst göras gällande fullt ut endast i sam­band med nyexploatering. Om krav pä parkeringsutrymme ställs för redan bebyggda tomter utan samband med nybyggnad eller andra älgärder som kräver byggnadslov, torde kommunen vidare endast kunna kräva att ledigt utrymme tas i anspråk.

Undantagsmöjligheterna och begränsningen av kravel beträffande be­byggd mark har lett lill alt parkeringsanläggningar huvudsakligen kommit till i nyexploateringsområden och i sådana saneringsomräden där det finns goda möjligheter att lösa de tekniska och ekonomiska problem som parke­ringskravet föranleder. Gemensamhetslösningar har därvid blivit allt vanli­gare.

Bristerna i gällande bestämmelser ligger framför allt i atl parkeringskra-vet i första hand skall uppfyllas på den egna fastigheten och i att möjlighe­terna till befrielse från kravet är mycket vidsträckta och kan tillämpas pä


 


Prop. 1985/86:1                                                                    247

ett från likslällighelssynpunkl otillfredsställande säll. Det är ocksä svårt       //  Krav på

11.3

atl få lill slånd gemensamhetsanläggningar i önskvärd omfattning,    byggnader m. m.

Utredningen föreslär atl parkeringsulrymmen så långt möjligt skall an­ordnas inom en tomt eller i dess närhet. Byggnadsnämnden får alltså möjlighel alt kräva all parkeringsplatser skall anordnas pä annan plats än pä lomlen. För bebyggda tomter föreslår utredningen att del i en detaljplan eller elt markförordnande får meddelas bestämmelser om skyldigheten alt anordna parkeringsplatser. Remissinstanserna är positiva lill utredningens förslag men flera anser alt kravet som rör bebyggda tomter bör kunna slällas utan atl särskilda beslämmelser finns i detaljplan eller markförord­nande.

Mot den nu angivna bakgrunden finner jag - i likhet med ulredningen och flertalet remissinslanser - det i första hand angeläget att kravel pä parkeringsutrymme skall kunna hävdas även om del inie kan tillgodoses pä den egna fastigheten. Byggnadsnämnden kan dä, lämpligen i samband med atl detaljplan upprättas, göra en från fastighetsindelningen fristående be­dömning av hur parkeringsbehoven lämpligast bör tillgodoses och. där sä befinns moUverat. bestämma alt en gemensam lösning skall väljas. Detta bör vara möjligl även i fråga om befintlig bebyggelse, oavsett om andra älgärder har aktualiserats eller inte. Jag anser dock liksom flera remissin­slanser att, även om parkeringsfiågan i befintlig bebyggelse lämpligen bör utredas i en delaljplan, möjlighel bör finnas att ställa krav pä parkering utan all särskilda bestämmelser härom finns i detaljplan.

Som jag närmare redogjort för i avsnittet om plangenomförande (avsnitt 10,4,2) erbjuder fastighetsplanen goda möjligheter att i samverkan mellan kommunen och fastighetsägarna utreda förutsättningarna att ordna en gemensamhetsanläggning. Detta underlättar möjligheten alt anordna ge­mensamma parkeringsanläggningar. Med sådana anläggningar kan mänga gånger stora fördelar vinnas både från kostnadssynpunkt och med hänsyn till miljö- och irafiksäkerhetskrav,

1 kommunernas övergripande planering bör utredas efter vilka principer parkeringsfrägorna skall lösas i fråga om t, ex, fördelningen på gatumark och tomtmark, bestämmande av parkeringsnormer för beräkning av ulrymmesbehovet. val av parkeringsanläggningar, huvudmannaskap och kommunens engagemang m,m. Ställningstagandet i dessa och liknande frågor bör leda fram till utformande av en parkeringspolilik och en parke­ringsplanering för kommunen.

Den närmare ulformningen av parkeringsplaneringen när del gäller loka­liseringen av parkeringsomräden, dimensionering av parkeringsanläggnin­gar, val mellan kollektiva lösningar och tomtparkering, förbud mol parke­ring pä vissa omräden och upprustning av äldre bostadsområden med parkeringsanordningar utgör exempel på frågor som del i första hand ankommer pä kommunen att avgöra genom detaljplan.

Som utredningen har framhållit måste det dock finnas viss möjlighet att


 


Prop. 1985/86:1                                                                    248

11.3-11.4

befria från parkeringskravet i befintlig bebyggelse för sådana fall då lämp-      //  Krav på lig plats saknas på tomlen eller i närhelen och kostnaderna för atl skapa     byggnader m.m. erforderligt utrymme, t, ex, inom en befintlig byggnad, skulle bli alltför stora. Jag återkommer till delta i specialmotiveringen (3 kap, 15 och 1688),

11.4 Samordning av byggbestämmelser

Min förslag: Behovel av samordning med byggbestämmelser i annan lagstiftning tillgodoses pä förordningsnivä eller i myndighetsföreskrif­ter.

De bestämmelser som rör utformningen och anordnandet av byggnader spänner över många centrala förvaltningsmyndigheters ansvarsområden och har sin grund i olika fristående lagar och förordningar. Tillämpningsfö­reskrifter i anslutning till dessa författningar har som en följd därav medde­lats av flera myndigheter.

Efter 1959 års byggnadsstadga har ett omfattande reformarbete igång­satts för all samordna gällande byggbestämmelser,

PBL-utredningen har framhållit alt enighet råder om att bestämmelserna bör samordnas och har föreslagit att även beslämmelser om skyddsrum och s,k. kriskopplingar för vatteninstallationer skall inordnas i PBL, Ut­redningen lägger sålunda fram konkreta förslag lill ändringar i civilför­svarslagen (1960:84) som innebär att de tekniska kraven pä skyddsrum förs över till byggnadsförfattningarna. Vidare föresläs atl kriskopplingsla-gen (1976: 296) upphävs och ersätts med en föreskrift i PBL,

1 remissyttrandena har utredningens förslag i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Civilförsvarsstyrelsen anser dock att bestäm­melserna för skyddsrum alltjämt bör ingå i civilförsvarslagstiftningen. Många remissinstanser har kritiserat utredningen för att den inte har gått tillräckligt långt när det gäller direkta förslag till samordning. Förslag har därvid framförts om en ytteriigare samordning som omfattar bl, a, lagstift­ningen om brandfariiga varor, hissar och maskindrivna portar.

Även om del i dag är etl begränsat antal författningsområden som återstår atl studera frän samordningssynpunkt, är det angeläget att ta vara på alla möjligheter att förenkla och rationalisera hanteringen av byggnads­ärenden. Bällre samordning av bestämmelserna och enhetliga principer och former för att ange kraven bör kunna underiätta den tekniska utveck­lingen och ge kostnadsdämpande effekter.

En positiv konsekvens av samordningen av lagstiftningen, särskilt i fräga om tillämpningsregler, gäller ulnyltjandei av myndigheternas re­surser. Genom ett nära samarbete bör de olika myndigheternas kompelens och personalresurser kunna lillgodogöras på etl rationellt sätt.

Efter det alt PBL-förslaget remitterades Ull lagrådet har riksdagen på grundval av förslag i prop,  1983/84:119 angett vissa rikllinjer för hur


 


Prop. 1985/86:1                                                                     249

myndigheternas regdgivning kan förenklas och göras tydligare (KU 25,      // Krav på rskr 245), Dessa riktlinjer medför bl. a, att myndigheterna fortsättningsvis i      byggnader m. m. normalfallen endast får meddela eller vidareförmedia föreskrifter som      ''"' faller under myndighetens eget ansvarsområde. Delta förutsätter på mänga häll ett bättre samarbete myndigheterna emellan än vad som galler idag,

PBL kommer med den uppläggning jag har förordat att innehålla allmänt formulerade överordnade krav pä utformningen av byggnader och andra anläggningar. Om riksdagen på det sätt som jag har förordat delegerar till regeringen befogenheten atl meddela föreskrifter till PBL, kommer sam­ordningsbehovet som regel att kunna tillgodoses genom förordningar av regeringen eller i myndighetsföreskrifterna. Under dessa förutsättningar kan forisati samordning genomföras efter hand som olika ämnesområden och specialförfatlningar ses över.

De författningsområden som kan bli aktuella att studera i detta samman­hang är främst de som ulredningen har föreslagit och de som remissinstan­serna har tagit upp, 1 fråga om bestämmelserna för skyddsrum har dessa i huvudsak redan anpassats till de principer som tillämpas i Svensk bygg­norm, och etl fortsatt arbete pågår i avsikt att ytterligare samordna de tekniska bestämmelserna. Den nödvändiga samordningen när det gäller skyddsrum kan enligt min mening ske pä det sätt som jag tidigare har nämnt.

Vad gäller kriskopplingslagen har utredningen föreslagil att föreskrifter­na överförs till PBL och att lagen upphävs. Föreskrifterna i kriskopplings­lagen har tillkommit för all underlätta varmvaitenbesparing i en krissitua­tion och kan alltså inordnas bland kraven på att byggnader skall anordnas sä att de möjliggör god energihushållning. Föreskrifterna är av samma art som de föreskrifter rörande valleninstallationer m, m, som ingår i Svensk byggnorm. Det finns därför ingen anledning att ta in en särskild besläm­melse med denna innebörd i PBL, Beslämmelserna om kriskoppling kan alltså enligt min mening inordnas bland kraven på god energihushållning för byggnader och kriskopplingslagen kan därmed upphävas.

Några remissinstanser föreslär att de beslämmelser för cisterner m, m, som utfärdats med stöd av lagen om explosiva och brandfarliga varor skall samordnas med och införas i Svensk byggnorm, 1 anslutning till förord­ningen om brandfarliga varor har successivt utarbetats tillämpningsföre­skrifter (SIND-FS 1981:2), Dessa föreskrifter är tämligen detaljerade och omfattar delvis byggbestämmelser. Regeringen uppdrog den 15 november 1984 ät statens mät- och provräd att utreda om en samordning kan genom­föras inom delta område och att föreslå erforderliga förändringar.

För hissar och andra lyft- eller transportanordningar är kraven i 3 kap, tillämpliga. Enligt förslaget lill bemyndigande i 16 kap, kan föreskrifter till skydd för liv och personlig säkerhet meddelas. Därigenom kan föreskrivas bl. a, återkommande besiktningar av hissar och liknande anordningar. Jag vill här nämna all jag har för avsikl att i annat sammanhang lägga fram


 


Prop. 1985/86:1                                                                    250

förslag  till   en   förordning  orn   hissar,   som   skall   ersätta   kungörelsen     //  Krav på

(1939:783) angående anordnande och begagnande samt lillsvn av vissa           byggnader m.m.

hissar,                                                                                            /'-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    251

12    Bygglov                                                                                 ' >'*''"''

Sammanfattning

o I lagen anges vilka åtgärder som generellt skall vara bygglovspliktiga. Inom områden med delaljplan skall bygglovsplikten vara mer omfat­tande (s, 252)

o Kommunerna skall kunna minska bygglovsplikten inom områden som kommunen bestämmer, I vissa områden skall bygglovsplikten å andra sidan kunna utvidgas s. 254)

o Den generella bygglovsplikten för byggnader skall omfatta

-     uppförande av nya byggnader

-     tillbyggnader

-     vissa invändiga ändringar

-      inredning och ianspråktagande för väsentligen ändrat ändamål (s, 255)
o Dagens regler om frihet från bygglovsplikt för smärre åtgärder belräffan­
de en- eller tväbostadshus får fortsatt giltighet och dessutom införs
ytterligare lättnader (s, 255)

o Ekonomibyggnader för jordbrukets m,fl, näringars behov skall normalt inte kräva bygglov, men kommunerna skall kunna besluta om bygglovs­plikt inom vissa omräden, om särskilda skäl föreligger (s, 255)

o Staten och landstingskommunerna blir skyldiga att söka bygglov, dock inte till inre åtgärder (s, 255)

o Vissa anläggningar som i dag inte kräver lov blir bygglovspliktiga, t, ex. anläggningar för idrotts- eller fritidsändamål, tunnlar, bergrum, master, torn och parkeringsplatser (s. 255)

o Detaljplan medför automatiskt bygglovsplikt för ekonomibyggnader och för vissa yttre åtgärder med andra byggnader. Kommunerna får möjlig­hel att genom områdesbestämmelser besluta om bygglovsplikt för yttre åtgärder även utanför områden med detaljplan. Bygglovsplikt för under­håll kan införas genom detaljplan eller områdesbestämmelser (s. 258)

o Enklare fritidshus, kolonistugor eller liknande byggnader inom områden med detaljplan kan befrias från krav på bygglov genom ett särskilt beslut i planen. Utanför omräden med detaljplan kan kommunen under vissa förutsättningar medge bygglovsfrihel för bl. a. komplementbyggnader och mindre tillbyggnader. Ändringar av befintliga industribyggnader kan befrias frän bygglovsplikl under förutsättning bl, a, att yrkesinspektio­nen har medgett del (s. 261)

o Begreppen tätbebyggelse och glesbebyggelse utmönstras. Del s. k. täl-bebyggelseförbudet i dagens lagstiftning las bort (s, 265)

o All bebyggelse utom sådan som kan hänföras till kompletteringsätgärder skall undergå en allmän lämplighetsprövning av samma karaklär som i dag, Rikllinjer i översiktsplanen utgör ett viktigt beslutsunderlag i bygg­lovsärenden (s, 265)


 


Prop. 1985/86:1


252


 


o Nybyggnadsförbuden avskaffas (s, 271)

o För vissa åtgärder - kompleileringsålgärder - skall fasiigheisägare i princip kunna räkna med att bygglov lämnas. Någon lämplighetspröv­ning från allmän synpunkt skall inte göras i dessa fall (s, 271)

o Kompletteringsåtgärder kan avse en- eller tvåbostadshus som ligger utanför områden med detaljplan (s, 274)

o Till kompletteringsåtgärder hänförs

o - uppförande av komplementbyggnader.

o - mindre tillbyggnader,

o - yttre åtgärder (omfärgning, utbyte av fasadbeklädnad, taktäcknings­material och liknande),

o - invändiga ändringar av byggnader

o - bygglovspliktiga underhållsåtgärder (s, 274)

o Belräffande yttre åtgärder och invändiga ändringar - bortsett från änd­ringar av användningssättet - gäller befrielsen från planmässiga bedöm­ningar inte bara för en- eller tvåbostadshus utan för alla byggnadstyper (s, 274)

o Begärs expropriationstillständ eller påbörjas planarbele som berör den aktuella byggnaden eller marken, får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess atl ärendet om exproprialions­lillslånd avgjorts eller planarbetel avslutats. Om ett planarbete påbörjas, får nämnden besluta om anstånd i högst två år med avgörandet om lov (s, 278)

o Inom område med delaljplan får bygglov vägras till åtgärder som strider mot planen (s, 282)

O Förbättringar inomhus och på byggnadens yttre får dock göras även om byggnaden strider mot planen (s. 282)

o Beträffande åtgärder som kräver bygglov skall besked i lokaliseringsfrä-gan kunna lämnas i form av ett förhandsbesked (s, 284)

o 1 ärenden om förhandsbesked skall prövas om den sökta åtgärden kan tillåtas på avsedd plats. Förhandsbesked skall vara bindande och gälla i högst två år (s. 285)

o Förhandsbesked skall kunna lämnas både inom och utanför detaljplan (s. 286).


12 Bygglov 12.1.1


12.1 Bygglovspliktens omfattning

12.1.1   Mer omfattande bygglovsplikl inom områden med delaljplan

Min förslag: I lagen anges vilka åtgärder som generellt skall vara bygglovspliktiga. Inom omräden med detaljplan skall bygglovspliklen vara mer omfattande.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   253

Närmast länker jag la upp en diskussion i principfrågan om del är      12 Bygglov lämpligl att i PBL införa ett system där bygglovspliktens omfattning kan      12.1.1 varieras dels genom bestämmelser i lagen, dels genom atl det öppnas möjlighet för kommunen alt i särskilda beslul öka eller minska bygglovs­plikten inom olika omräden,

1 bygglovsprövningen enligt PBL bör liksom f, n. ingå flera olika mo­ment. Samhället bör kunna pröva dels lokaliseringen i stort, bedömd från plansynpunkt, dels detaljplaceringen inom tomten samt ulformningen m.fl. frågor av intresse främsi för den närmaste omgivningen och dels byggnadens planlösning, tekniska utförande m, m, som framför allt berör de blivande brukarna.

Ibland kan det vara lämpligt atl dela upp prövningen i flera led. Jag återkommer lill detta i mitt resonemang om förhandsbesked (avsnitt 12,5), Mänga gånger är det dock naturiigl atl man gör hela prövningen i etl sammanhang. Framför allt gäller detta om sökanden lämnar in kompletta handlingar på en gång.

Behovet av förhandsgranskning och kontroll frän dessa utgångspunkter varierar i förhällande till åtgärdens art och platsen där den skall utföras. En av skillnaderna i behandlingen har jag redan förut (avsnitt 3.3.2) berört, nämligen den atl det som kan hänföras lill kompletteringsätgärder i princip inte behöver lämplighetsprövas från plansynpunkt. Utredningen har ansett det vara naturiigl att man går ytlerligare ett steg i riktning mot ett mer nyanserat prövningsförfarande än det som råder i dag. Det bör sålunda enligl utredningen vara möjligt att inom skilda delar av en kommun och i olika situationer lägga större eller mindre vikl vid en förhandskontroll av egenskapskraven i 3 kap. Om man till detta knyter en möjlighet att variera bygglovsplikten i motsvarande grad, kan kravet på bygglovsprövning alltid begränsas till all avse sådana frågor som verkligen behöver regleras i det enskilda fallet. 1 en del fall bör alltså kommunerna kunna avsäga sig möjligheten till förhandskontroll. Utredningen ville därmed ge kommuner­na frihet atl i viss utsträckning själva disponera över bygglovspliktens omfattning, dvs. kunna både utöka och minska kretsen av bygglovspliktiga åtgärder. En klar majoritet av remissinstanserna anser det också vara fördelaktigt med lokala variationer.

Min inställning till frågan är i huvudsak denna, 1 lagen bör anges de åtgärder som normall skall omfattas av bygglovsplikt. Vidare bör man behålla det nuvarande sambandet mellan delaljplan och bygglovsplikt, som innebär alt bygglovsplikten är mer omfattande inom områden med detalj­plan än inom andra omräden. Härigenom fär man direkt på grund av föreskrifter i lagen en grunduppsättning av bygglovskrävande åtgärder och en ytterligare grupp av älgärder som alltid kräver lov inom delaljplane­lagda områden. Tanken att detaljplaneläggning automatiskt medför viss, utökad bygglovsplikl finns inte med i ulredningsförslagel, men jag ser ingen anledning all nu överge den.


 


Prop. 1985/86:1


254


Jag anser atl man med den här lagstiftningsmetoden kan lägga grunden      12 Bvgglov till etl sä långl som möjligl enhetligt och lättfattligt system, som dessulom      12.1.1 -12.1.2 har stora likheter med dagens.

12.1.2 Både ökning och minskning av bygglovspllklens omfalining

Min förslag: Kommunerna skall kunna minska bygglovsplikten inom områden som kommunen bestämmer. 1 vissa områden skall bygglovs­plikten å andra sidan kunna utvidgas.

Frågan blir därefter om kommunerna skall ha möjlighet att bäde öka och minska bygglovspliktens generellt föreskrivna omfattning på det sätt som ulredningen har förespråkat. Jag delar utredningens uppfattning i denna del. Bland remissinstanserna bryter sig åsikterna i den frågan. En grupp instämmer i utredningens förslag att man skall kunna falla beslut som går i båda riktningarna. En ungefär lika slor grupp föreslär alt enbari lättnader i bygglovspliklen skall vara möjliga. Ofta önskar dessa inslanser att den krets av älgärder som normalt skall kräva bygglov bör vara vidare än enligl förslaget.

Först vill jag då redovisa några omständigheter som måste beaktas när man överväger att låta kommunerna införa skärpningar av bygglovsplik­ten.

En utökning av den krets som skall kräva lov är uppenbarligen mera tveksam från rättssäkerhetssynpunkt än en inskränkning. Det beror bl, a, på de påföljder som inträder när skyldigheten att söka lov åsidosätts. Detta problem kan man komma till rätta med, om man inför sädana förfarande­regler som garanterar att alla berörda sakägare verkligen underrättas om att lov krävs för vissa angivna åtgärder inom ett område. Det kan då invändas att en omfattande underränelseskyldighet blir tidsödande och kostsam för kommunen. Det gäller därför att skapa sädana former för underrättelserna som inte vållar onödig byråkrati men som ändå gör att rättssäkerhetens krav kan tillgodoses. Man mäste också sträva efter att den krets av åtgärder som normalt skall omfattas av bygglovsplikten blir begränsad på så sätt att de åtgärder som kommunerna skall ha frihet att därutöver göra bygglovspliktiga blir av ganska speciell natur.

Ett system där bygglovsplikten kan ligga på många olika nivåer kan bli svårt atl överblicka. Inte bara för allmänheten utan även för byggnadsföre­tag, vilkas verksamhet spänner över flera kommuner, kan stora lokala skillnader innebära komplikationer. Det blir över huvud taget svårt atl skapa förståelse för regler som leder till att den totala bilden blir myckel splittrad. Risken för medvetna eller omedvetna överträdelserökar.

Kommunerna kan sägas få en "impopulär" roll. Flera remissinslanser framhåller att tillsländsregler som i grunden framslär som generösa mot


 


Prop. 1985/86:1


255


 


den enskilde och som ofta måste kompletteras med kommunala beslul innebär all det blir kommunerna som fär slä för den ökade restriktivileten och för de impopulära åtgärderna. Detla ställer kommunerna i en psykolo­giskt ogynnsam situation gentemot allmänheten. Jag vill inte utesluta atl denna faktor kan verka avhällande på beslutsfattarna, sä att en viss hand­lingsförlamning inträder med påföljd l.ex. atl skyddsvärda objekt och miljöer inte fär det skydd som behövs.

Överväganden av den här arten har fört mig till slutsatsen att kommu­nens möjligheter alt besluta i skärpande riktning bör begränsas i förhällan­de till utredningsförslaget. Jag har emellertid inte funnit det möjligl eller lämpligt att helt slopa den möjligheten. Del är främsi bevarandefrägorna som skulle bli sväriösta. om man skulle överge den tanken. Jag skall senare (avsnitt 12,1.4) utveckla mina synpunkter i just denna fråga.

När det härefter gäller möjligheterna för kommunerna alt införa lätt­nader i bygglovsplikten anser jag atl en viktig aspekt som kan begränsa dessa möjligheler bör vara omgivningens karaktär och den aktuella åtgär­dens påverkan på omgivningen. Även lättnaderna i bygglovsplikten åter­kommer jag till (avsnitt 12,1,5),


12 Bygglov 12.1.2-12.1.3


12.1.3 Bygglovspllklens generelll föreskrivna omfattning

Mitt förslag: Den generella bygglovsplikten för byggnader skall omfatta

-     uppförande av nya byggnader

-     tillbyggnader

-     vissa invändiga ändringar

-     inredning och ianspråktagande för väsentligen ändrat ändamål. Dagens regler om frihet från bygglovsplikt för smärre åtgärder beträf­fande en- eller tväbostadshus får fortsatt giltighet och dessutom införs ytterligare lättnader.

Ekonomibyggnader för jordbrukets m,fl, näringars behov skall nor­malt inte kräva bygglov, men kommunerna skall kunna besluta om bygglovsplikt inom vissa områden, om särskilda skäl föreligger.

Staten och landstingskommunerna blir skyldiga att söka bygglov, dock inte till inre åtgärder.

Vissa anläggningar som i dag inte kräver lov blir bygglovspliktiga, l.ex, anläggningar för idrotts- eller fritidsändamål, tunnlar, bergrum, master, torn och parkeringsplatser.

Innan jag går över till alt ange de ramar som lämpligen bör gälla för kommunernas möjligheter att besluta om skärpningar och lättnader, är det nödvändigt att jag något redogör för mitt förslag om bygglovspliktens generellt föreskrivna omfattning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   256

Nya byggnader                                                                                j2 Bvgglov

Del torde råda allmän enighet om att uppförandet av nya byggnader i      12.1.3 princip bör föregås av en byggjovsprövning. Vad som kan behöva disku­teras är snarast vilka undanliig från bygglovsplikten som del bör vara möjligt att medge i lagen.

När det gäller uppförande av nya byggnader på fastigheter med en- eller tväbostadshus gäller sedan den Ijanuari 1980 en ny nedre gräns för skyl­digheten atl söka lov. Ulan krav på byggnadslov får man uppföra högst två uthus eller andra liknande fristående byggnader, som inte är avsedda som bostad, i omedelbar närhet av bostadshuset. Som förutsättning för detla gäller dock

1, att den sammanlagda byggnadsarean inte är slörre än 10m-

2,  att laknockshöjden inte överstiger 3 m och

3,  all byggnaderna placeras minsl 4,5 m frän tomtgränsen eller på det avstånd från denna som kan vara föreskrivet i en fastställd plan eller utomplansbestämmelser.

Den erfarenhet som man hittills har vunnit av dessa regler tyder pä att gränsen för tillsländsplikten i stort sett är lämpligt avvägd. Den bör därför behållas i PBL, Jag ställer mig alllsä avvisande lill utredningsförslaget i denna del, som innebär atl på varje fastighet får utan lov uppföras ett i princip obegränsat antal byggnader som inte år större än lOm", En sä långtgående ändring av gränsen anser jag inte försvarbar, 1 denna min uppfattning har jag ett starkt stöd av remissinstanserna.

Skälen till att del enligt gällande ordning krävs lov, om någon vill uppföra ulhus inom elt visst avstånd från tomtgränsen är hänsynen lill grannens iniressen, allmänna miljöhänsyn, brandsäkerhetskrav och trafik­säkerhetsskäl. Den sistnämnda aspekten gör sig gällande endasi om en byggnad skall uppföras i närheten av en gata eller en väg, I sådana fall anser jag en prövning av byggnadsnämnden alltid vara nödvändig. Där­emot bör kravet på bygglov kunna efterges, om det är fräga om att placera en byggnad närmare gränsen till en grannfastighei än 4,5 m och ägaren till den fastigheten inte har något att invända mol placeringen. Jag föreslår därför en utvidgning av rätlen att utan bygglov uppföra mindre uthus i just detta fall. Kravet bör vara att ägaren till angränsade fastighet har samtyckt till åtgärden. Det är alltså den byggande själv som har atl skaffa etl intyg och att bevara det som framtida bevisning. Något ovillkoriigt krav på skriftlighet anser jag dock - till skillnad från vad jag föreslog i lagrådsre­missen (s, 192) - inte böra föreskrivas. Om ett visst avstånd har beslutats av kommunen - genom detaljplan eller områdesbestämmelser - bör den bestämmelsen "ta över" grannnarnas överenskommelse. Allmänna miljö­hänsyn och brandsäkerhetskrav kan ju ha legal bakom en sädan bestäm­melse.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    257

Ekonomibyggnader kräver normalt Inte lov                                    ,, Ry,,p/f,,,

F,n. är jordbrukets och andra liknande näringars ekonomibyggnader 12.1.3 inie underkastade byggnadslovspliki utanför omräden med faslsiälld plan, Ulredningen har föreslagil alt ekonomibyggnaderna i princip skall vara fria men att kommunerna skall kunna besluta om bygglovsplikt inom särskilda områden. Remissutfallet är på den här punkten myckel splittrat. Mänga inslanser resonerar dock ungefär pä följande sätt. Det är angeläget atl byggnadsnämnderna får möjlighet att inom vissa områden påverka främst byggnadernas yttre utformning och deras inplacering i landskapet. Granne-lagsfrågor kan aktualiseras ibland, 1 vissa fall är byggnaderna numera av närmast industriell karaktär, och på sina håll dominerar de landskapsbil­den. Nya fasad- och takmalerial gör alt ulseendefrågorna tilldrar sig alll slörre intresse. Även konstruktivt sett är många av jordbrukets produk-lionsbyggnader lika komplicerade som industribyggnader,

1 lagrådsremisssen föreslog jag att ekonomibyggnaderna i princip skall kräva lov men att kommunerna skall ha frihet att medge undantag frän bygglovsplikt för ekonomibyggnaderna inom vissa omräden där de inte kan anlas ha nägon påtaglig påverkan på omgivningen. Jag har numera efter närmare övervägande av frågan kommit till en annan uppfattning, främst därför all del i lagrådsremissen föreslagna systemet skulle föranleda en i mänga fall onödig byråkrati. Efter samråd med jordbruksministern föreslår jag nu att ekonomibyggnadern normalt inte skall kräva lov annat än inom områden med detaljplan men att kommunerna genom områdes­bestämmelser skall kunna införa bygglovsplikt, om särskilda skäl förelig­ger,

Slalen och landstingen skall söka lov

Jag instämmer vidare i utredningens förslag atl staten och landstings­kommunerna inte längre bör vara befriade från skyldigheten att söka lov. Eftersom det i huvudsak är lokaliseringsfrågan, åtgärdens förenlighet med gällande plan och den yttre utformningen som det finns anledning all pröva, när staten och landstingen uppträder som byggherrar, föreslår jag dock att inre åtgärder i statens och landstingens byggnader inte skall kräva lov. Lagförslaget innebär lättnader i byggnadsnämndernas prövning l.ex. när det är fråga om statens och landslingens byggnader, (specialmotive­ringen till 8 kap. 298).

Åtgärder med befintliga byggnader

En allmän utgångspunkt när del gäller den normala bygglovspliklen för befintliga byggnader är att PBL i allt väsentligt bör vila på de nu gällande principerna. Pä de skäl som utredningen har anfört (s. 432) anser jag att alla tillbyggnader normall bör vara tillståndspliktiga. Jag delar också utred­ningens uppfattning atl vissa inre åtgärder med byggnader liksom väsent­ligt ändrad användning bör ingå bland de bygglovspliktiga åtgärderna i huvudsak pä samma sätt som f. n. 9   Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1


258


 


Bygglov för andra anläggningar

När det gäller anläggningar i övrigt kan jag i stort sen ställa mig bakom utredningens resonemang och förslag. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen (8 kap, 2 8),

Särskilt värdefullt är del att en del typer av anläggningar, som f, n. inte undergår någon prövning vare sig enligt byggnadslagstiftningen eller nägon speciallag, kan granskas av byggnadsnämnden. Jag tänker på anläggningar för idrolts- eller fritidsändamål - l.ex, idrottsplatser, skidliftar, camping­platser, motorbanor och småbåtshamnar - samt parkeringsplatser. 1 ett avseende vill jag gå ifrån utredningsförslaget. Jag anser det nämligen inte påkallat med någon bygglovsprövning för krossverk, makadamverk. sten-huggeri, asfaltsverk, oljegrusverk eller bilprovningsbanor. Den prövning av sådana anläggningar som kan ske enligt miljöskyddslagen och arbets­miljölagen mäste anses som fullt tillräcklig.

Utredningens förslag att skyilar, som nu regleras i både byggnadsstad­gan, naturvärdslagen och väglagen, skall lillståndsprövas enbart enligl PBL bör enligt min mening inte genomföras, I PBL bör således tas upp bara de regler om skyltar och ljusanordningar som f. n, finns i byggnads­stadgan.

Jag kan nämna atl det finns en rad förslag från remissinstanserna på ytterligare anläggningar - utöver dem som utredningen har tagit upp -som enligl instanserna skulle behöva förhandsprövas av byggnadsnämn­den. Som exempel kan nämnas broar, takter, flygplatser, allmänna hamnar och sopdestmktionsanläggningar. Jag är emellertid inte övertygad om be­hovet att ta in nägon av dessa anläggningar i PBL, Man bör inte belasta byggnadsnämnderna med ytterligare uppgifter som i viss mån är främman­de för deras hittillsvarande verksamhet. De flesta av dessa anläggningar skall f,ö, prövas enligt annan lagstiftning, varvid kommunen normalt har möjlighet att i vart fall påverka lokaliseringsfrågan. Jag vill alllsä på den här punkten inte gå remissinstanserna till mötes.


12 Bygglov 12.1.3-12.1.4


12.1.4 Utökad bygglovsplikt

Mitt förslag: Detaljplan medför automatiskt bygglovsplikt för ekonomi­byggnader och för vissa yttre åtgärder med andra byggnader. Kommu­nerna får möjlighet att genom områdesbestämmelser besluta om bygg­lovsplikt för yttre åtgärder även utanför områden med detaljplan. Bygg­lovsplikt för underhåll kan införas genom delaljplan eller områdesbe­stämmelser.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    259

Jag återgår nu till frågan om vilka möjligheter som kommunen bör ha all      12 Bygglov genom särskilda beslut vidga eller begränsa den krets av älgärder som      12.1.4 normalt skall kräva bygglov.

Jag föreslär att det inom område med detaljplan automatiskt skall råda skyldighet att söka lov till omfärgning, utbyte av fasadbeklädnad eller takläckningsmalerial och ändringar som avsevärt påverkar en byggnads yttre utseende. Ett undantag bör dock gälla för omfärgning av en- eller tvåbostadshus, om åtgärden inte medför att byggnadens karaktär väsent­ligl ändras. Här bör dock skärpningar kunna beslulas av kommunen inom vissa områden. Vidare föreslår jag att del införs bestämmelser som gör del möjligl för kommunerna att för områden utan detaljplan som utgör en värdefull miljö besluta om skyldighet alt söka bygglov Ull omfärgning, utbyte av fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial och ändringar som avsevärt påverkar byggnadens yttre.

Bygglovsplikt för underhållsåtgärder bör ocksä kunna införas, men -som jag framhöll i lagrådsremissen - bara för byggnader som är av större värde från historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär.

Bakgrunden till min förslag är följande.

F.n. krävs byggnadslov bl. a. för sådana ändringar av en byggnad som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende. Inom omräden med slads­plan krävs vidare byggnadslov för omfärgning av fasader, som inte vetter mot en kringbyggd gärd eller någon annan sådan plats, samt för utbyte av taktäckningsmaterial. Belräffande en- eller tväbostadshus krävs dock inte byggnadslov för omfärgning av byggnadens fasad, om åtgärden inte med­för att byggnadens karaktär väsentligt förändras.

Utredningen har föreslagit alt fasadändringar och liknande åtgärder skall kräva lov bara inom de områden som kommunen bestämmer. Bakom förslaget ligger uppfattningen att dessa åtgärder behöver kontrolleras i ell mycket begränsat antal fall.

På den här punkten har bl, a, riksantikvarieämbetet och Stockholms kommun fört fram hård kritik. Del blir enligt både ämbetet och kommunen en omöjlig uppgift att införa tilläggsbestämmelser i en mängd gällande stadsplaner för att man inom de områden där en kontroll av dessa åtgärder behövs skall komma upp till den nivå som gäller i dag.

Del är enligl min mening uppenbart an denna kritik bör föranleda att dagens ordning bör behållas, dvs, att åtgärderna hänförs till den grupp som automatiskt kräver lov inom detaljplan. Det undanlag som f, n, gäller för en- eller ivåbostadshusen, och som jag nyss redovisade, bör dock gälla även framdeles - även inom detaljplan.

Det jag hittills har anfört tillgodoser emellertid inte syftena med utred­ningsförslaget fullt ut. Enligt detta skall nämligen bygglovsplikt för fasad-ändringar och liknande åtgärder kunna införas även utanför områden med detaljplan för att tillgodose bevarandeintressen, t,ex, i fiskelägen, kyrk-


 


Prop. 1985/86:1                                                      260

byar, brukssamhällen och inom fäbodar. Genom markförordnanden skall      12 Bygglov man enligt utredningen kunna utfärda skyddsföreskrifter för bebyggelsen      12.1.4 och dessutom förordna om bygglovsplikt för all kunna kontrollera all föreskrifterna iakttas vid fasadändringar o, d.

Jag delar utredningens uppfattning att det kan finnas behov av att i värdefulla miljöer kunna kontrollera hur fasadändringar och liknande åt­gärder utförs. Därför bör det öppnas möjlighet för kommunen att genom särskilda beslut införa bygglovsplikt i fall av detta slag.

Jag konstaterade nyss att omfärgning av fasaden på en- eller tvåbostads­husen inte bör kräva bygglov. Från bevarandesynpunkt kan det dock vara angeläget all inom vissa områden kunna införa bygglovsplikl även för omfärgning av dessa hus.

Ytterligare en sak som synes kräva en särreglering är underhållet. Enligt utredningsförslaget skall kommunerna kunna införa bygglovsplikt för un­derhållsåtgärder beträffande särskilt värdefulla byggnader, de s, k, kultur­husen. Att man skall gå så långt i kontroll är naturligtvis tänkt för rena undantagsfall. Det ansågs tydligen ändå värdefullt att med hänsyn till bevarandeintressena öppna den möjligheten.

Vissa åtgärder av dem som jag hittills har berört kan hänföras till underhållsåtgärder. Jag tänker närmast pä sådant som har att göra med byggnadens yttre utseende och på en del inre ändringar. Detta kommer att kräva lov enligt de förslag som jag nyss har fört fram. Vad jag nu syftar pä med en särskild bygglovsplikt för underhållsåtgärder är sådant som ligger utanför de hittills behandlade åtgärderna, l.ex. att man målar ett hus i samma färg som förut, att man vid fasadarbeten vill ändra på olika ut­smyckningsdetaljer eller att man vid en invändig reparation vill göra något åt kakelugnar, takmålningar eller liknande. Även i detta avseende delar jag utredningens uppfattning. Det bör alltså vara möjligt för kommunen att genom särskilda beslul införa bygglovsplikt för den typ av underhållsåt­gärder som avses här. Jag vill emellertid stryka under att del av beslutet måste framgå vilka preciserade åtgärder som skyldigheten att söka lov skall avse.

Den form som jag föreslår för beslut om skärpningar inom områden utan detaljplan är områdesbestämmelser. Beträffande underhållsåtgärder och omfärgning av fasaden på en- eller tväbostadshus inom område med detalj­plan bör beslut om bygglovsplikt kunna meddelas genom en ny planbe­stämmelse.


 


Prop. 1985/86:1


261


 


12.1.5 Minskad bygglovsplikl


12 Bygglov 12.1.5


Min förslag: Enklare fritidshus, kolonistugor eller liknande byggnader inom omräden med detaljplan kan befrias från krav på bygglov genom elt särskilt beslut i planen. Utanför omräden med delaljplan kan kom­munen under vissa föruisättningar medge bygglovsfrihet för bl. a, kom­plementbyggnader och mindre tillbyggnader. Ändringar av befintliga industribyggnader kan befrias från bygglovsplikl under förutsättning bl, a, att yrkesinspektionen har medgett det.

Jag antydde förut (avsnill 12,1,2) all en viktig aspekt när del gäller att avgränsa de åtgärder som kommunerna bör kunna undanta från bygglovs­plikt är omgivningens karaktär och den aktuella åtgärdens påverkan pä omgivningen. Jag anser all det som förutsättning för atl kravet på bygglov skall kunna efterges, bör föreskrivas att åtgärdens placering, uiformning och utförande saknar betydelse för omgivningen. 1 linje med en sädan grundsats ligger tanken att del inte bör finnas några motiv för en ytterligare kontroll, om åtgärdens inpassning i miljön redan har prövats i ett tidigare skede, Detla i förening med min syn pä etl utökat ansvar men även slörre frihet för byggherren leder fram till atl enklare fritidshus, kolonistugor och byggnader av liknande slag bör få uppföras eller byggas till och ändras på annat sätt utan lov inom områden som enligl detaljplan avses för sådana byggnader, 1 dessa fall har de bygglovsfria ålgärdena genom detaljplanen på förhand anpassats till den omgivande miljön.

En förutsättning bör därvid vara att detaljplanen anger dels den byggrätt som skall gälla för varje fastighet eller tomt och dels de krav som de enskilda byggnaderna skall uppfylla i fråga om placering och utformning, eventuellt även utförande. En annan förutsättning för bygglovsbefrielse bör givetvis vara att den tilltänkta åtgärden stämmer överens med planen. Om det behöver ske en avvikelse av något slag från planbeslämmelserna, blir del alltså nödvändigt att söka lov.

Jag vill påpeka atl något förslag med denna innebörd inte har förts fram av ulredningen och att frågan därför inte har remissbehandlats. Detta anser jag emellertid inte behöver inge några farhågor, eftersom förslaget ligger väl i linje med prövningssystemet i stort.

Jag går nu över till de undanlagsmöjligheter som bör finnas inom områ­den utan delaljplan. Enklare älgärder bör även här kunna befrias från kravet på bygglov genom särskilda kommunala beslut, som gäller för avgränsade omräden. Undantagsmöjligheterna bör främst ta sikte pä kom­plementbyggnader, l.ex, garage, förråd, bastu m.m. Del bör alltså inte vara något hinder för den kommun som sä önskar atl införa frihet från bygglovsplikt för fler än tvä komplemenlbyggnader. för komplemenlbygg­nader som är större än 10 m- eller för smärre byggnader pä andra faslighe-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   262

ter an sädana som är avsedda för en- eller tvåbostadshus. Mindre tillbygg-      12 Bygglov
nåder och inre ändringar av byggnader bör ocksä kunna befrias,
       12.1.5

Som jag förut har antytt är jag dock inte beredd att låta undanlagsmöj-ligheien gälla, om åtgärdernas placering, uiformning och utförande har belydelse för omgivningen. Om del krävs en prövning för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen, bör således kommunen inte ha möjlighet att medge befrielse från bygglovsplikt.

Jag anser del befogat att läla kommunerna själva få bestämma över bygglovspliktens omfattning även när det gäller andra anläggningar än byggnader. Här vill jag förorda ganska vida möjligheter att lokalt besluta om undantag. Jag föreslår därftir all kommunen får möjlighet atl inom bestämda områden utanför detaljplan införa lätinader i bygglovsplikten för alla de slag av anläggningar och anordningar som normalt ingår i den krets av åtgärder som kräver bygglov,

1 dag finns det enligt 54 S 3 mom, byggnadsstadgan en möjlighet för länsstyrelsen att undanta industriområden från byggnadslovsplikt, 1 lag­rådsremissen (s, 193) uttalade jag - i likhel med PBL-utredningen (betän­kandet s,431) - att behovet av en tillståndsprövning från bl, a, arbetsmil­jösynpunkt numera är så framträdande atl det i PBL inte bör tas in några särbestämmelser om byggandet inom sådana områden.

Vidare innehåller det remitterade lagförslaget en bestämmelse (8 kap, 5 8) som hindrar kommunerna från alt medge befrielse frän bygglovsplikt belräffande åtgärder som avser arbetslokaler eller personalrum. Jag moti­verade detta på följande sätt i lagrådsremissen (s, 198):

Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet har jag fun­nit det nödvändigl med en annan begränsning i möjligheten för kommuner­na att medge befrielse frän bygglovsplikt. Enligt gällande ordning (568 I mom, andra stycket BS) har yrkesinspektionen ett inflytande i byggnads­lovsärenden som gäller bl. a, arbetslokaler. Mitt förslag innebär (8 kap. 29 5) att motsvarande regler skall gälla även i det nya bygglovsförfarandet. I likhet med utredningen anser jag atl kommunerna inte skall få undanta frän prövning byggnader med arbetslokaler eller personalrum. Det är vä­sentligt att arbetsmiljöaspekter beaktas redan vid bygglovsprövningen av sådana utrymmen.

Härefter har det från kommunalt håll och från Byggherreföreningen gjorts framställningar om att PBL bör innehålla en motsvarighet till dagens ordning när det gäller möjligheten atl befria vissa åtgärder inom industri­områden från bygglovsplikt. Med anledning härav har jag nu övervägt denna fråga pä nytt, och efter samråd med chefen för arbetsmarknadsde­partementet vill jag nu förorda en lösning som tillgodoser de framställda önskemålen.

På många håll i landet har det inom ramen för gällande system utvecklats former för ett  samarbete mellan industriföretaget, byggnadsnämnden.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    263

länsstyrelsen, yrkesinspektionen, de fackliga organen och andra intressen- 12 Bygglov ter som har fungerat på ett tillfredsställande sätl. Det vore enligt min 12.1.5-12.2.1 mening olyckligt att införa regler som försvårar denna informella samver­kan, som bygger pä förtroende och på informationsutbyte i samband med ofta snabbt uppkommande behov av förändringar av industribyggnader. Del remitterade förslaget innebär en onödig komplikation av förfarandet i sädana fall där allmän enighet råder om åtgärdens utförande. Från effekti­vitetssynpunkt skulle del vara fördelaktigt, om PBL gav möjlighet för kommunerna atl medge befrielse frän bygglovsplikt beträffande åtgärder med befintliga industribyggnader både inom och utom detaljplan.

Jag föreslår därför att kommunen i detaljplan eller områdesbestäm­melser kan besluta att tillbyggnader samt inre och yttre ändringar av byggnader som är avsedda för industriändamål får ske ulan bygglov. Denna möjlighel bör alltså inte omfatta uppförande av nya byggnader och inte heller inredning eller ianspråktagande för väsentligl annat ändamål. Här bör det alltid ske en prövning med hänsyn till stadsbildsfrågan, påver­kan på omgivningen och liknande. En förutsättning för att befrielse skall ske bör dock vara att yrkesinspektionen i ärendet om delaljplan eller områdesbestämmelser har tillstyrkt att undantag frän bygglovsplikten medges och att det av yrkesinspektionens yttrande framgår att även skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetsla­garna har tillstyrkt befrielsen. På det sättet uppnås garantier för att bygg­lovsprövning kommer till stånd i de fall där de som har att bevaka arbets­miljön inte pä förhand vill avhända sig den möjlighel till inflytande som är inbyggd i bygglovsförfarandet,

12.2 Förutsättningar för bygglov till ny bebyggelse utanför område med detaljplan

12.2.1 Gällande beslämmelser

För atl mark skall fä användas Ull bebyggelse förutsätts atl den har prövats från allmän synpunkl lämpad för ändamålet. Sådan prövning sker vid planläggning enligl byggnadslagen, 1 fråga om glesbebyggelse och lälbebyggelse av mindre omfattning får prövningen även ske i samband med prövning av ansökan om byggnadslov (5 5 BL),

För all man skall kunna närmare reglera tillkomsten av tätbebyggelse inom elt område, som vid översikllig planläggning har prövats i och för sig lämpat för sädan bebyggelse, har tätbebyggelse i princip gjorts beroende av atl detaljplan, dvs. stadsplan eller byggnadsplan, har fastställts för området. Enligl 56 8 I mom. fjärde stycket byggnadsstadgan gäller nämli­gen för sådana omräden som inte ingår i delaljplan att byggnadslov inte får beviljas för nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse annat än för att tillgodose jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt be­hov. Genom en regel i 67 5 1 mom. byggnadsstadgan ges dock möjlighel för


 


Prop. 1985/86:1                                                                    264

länsslyrelsen att medge undanlag (dispens) från detta s. k. tätbebyggelse-      12 Bygglov förbud, om del finns särskilda skäl. Om del prövas lämpligt kan länsslyrel-      12.2.1 -12.2.2 sen med stöd av 2 mom, samma paragraf delegera denna befogenhet till byggnadsnämnden. Det stora flertalet av landets byggnadsnämnder har numera sädan befogenhet.

1 fråga om mark som skall utnyttjas för glesbebyggelse och tätbebyg­gelse av mindre omfattning innebär bestämmelsen i 5 5 byggnadslagen all lämplighetsprövningen kan ske iJirekt i samband med att ansökan om byggnadslov behandlas. Prövningen sker då i allmänhet mot bakgrund av någon form av översiktligt bedömningsunderiag, vanligen en kommun­översikt.

Dagens ordning innebär således alt det för tätbebyggelse gäller elt krav på detaljplan. Om det inte finns nägon detaljplan för området, måste sökanden kunna åberopa särskilda skäl för att få bygga på platsen, I tätbebyggelsefallen räcker det alltså som motivering för avslag på lov till en enstaka byggnad atl myndigheterna säger att tätbebyggelse råder och att sökanden inte har visat några särskilda skäl. Någon detaljplan upprättas kanske aldrig för området, och därför blir det ofta ett evigt avslag för sökanden ulan att han egentligen får veta varför,

12.2.2 Utredningens förslag och remissutfallet

De ändringar i rättsläget vid prövning av åtgärder utanför områden med detaljplan som ligger i utredningens förslag torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Begreppen tätbebyggelse och glesbebyggelse utmönstras. Därmed faller även tätbebyggelseförbudet. All bebyggelse som. utgör förändrad markan­vändning skall uppfylla del s. k. pliinenlighetskravet. Det betyder att ålgär­den inie får motverka syftet med marköversikten och inte heller syftet med bestämmelserna i 2-4 kap, i ulredningsförslagel - dvs. allmänna planlägg­ningsriktlinjer, bestämmelser om riksintressen och föreskrifter om bebyg­gelsemiljöns uiformning. Om en ansökt åtgärd uppfyller planenlighetskra-vet, skall den tillåtas. Prövningsorganen skall alltså "motbevisa" varför det inte går att bygga på en viss plats i stället för att sökanden - som nu -skall åberopa särskilda skäl för atl fä dispens frän ett förbud.

Utredningen har också föreslagit alt delaljplanekravei skall jämkas sä atl en ansökan om ett enda hus som regel inte kan avslås på den enda grunden att detaljplan behövs. Man kan säga atl del har varit utredningens strävan att lägga kravet pä detaljplan - med alla de rättsverkningar som följer med kravel - på en mer realistisk nivä än i dag. Utredningen vill göra kravet gällande i de situationer där det är naturligt atl man verkligen upprättar detaljplaner för att reglera en bebyggelsemiljö. Endast om ansökningen avser en slörre byggnadsgrupp eller berör elt område med s, k, randbebyg­gelse, skall ett avslag kunna grundlas enbart pä en hänvisning till detalj-


 


Prop. 1985/86:1


265


 


planekravel, I andra fall måste grunderna för ett eventuellt avslag hämtas från den översiktliga planeringen och lagens allmänna riktlinjer.

Utredningens förslag har fått ett något blandat mottagande. Allmän enighet råder om att lätbebyggelseförbudel inte längre är tjänligl som grund för bygglovsprövningen, Etl flertal instanser anser dock att utred­ningsförslaget innebär en olämplig försvagning av kommunens möjligheler alt styra tillkomsten av ny bebyggelse. Bl, a, anges den kommunalekono­miska aspekten ha fått för svag betoning i förslaget. En del av de kritiska instanserna vänder sig särskilt mot tanken att samhället skall motivera avslagsbesluten i stället för att sökanden som f, n, skall åberopa särskilda skäl för att få tillstånd.


12 Bygglov 12.2.2-12.2.3


12.2.3 Principiella synpunkter på lämplighelsprövningen

Mitt förslag: Begreppen tätbebyggelse och glesbebyggelse utmönstras. Det s, k, lätbebyggelseförbudel i dagens lagstiftning tas bort.

All bebyggelse utom sådan som kan hänföras till kompletteringsåt­gärder skall undergå en allmän lämplighetsprövning av samma karaktär som i dag. Riktlinjer i översiktsplanen utgör elt viktigt beslutsunderlag i bygglovsärenden.

Jag vill först slå fast all jag anser det naturligt all regelsystemet i PBL anknyts till den sedan länge gällande principen att del skall ligga i samhäl­lels hand alt avgöra var och när ny bebyggelse skall få ske. Eftersom jag delar remissinstansernas uppfattning att begreppet tätbebyggelse har spe­lat ut sin roll, kan PBL inte utgä frän den i dag rådande grundsatsen att all tätbebyggelse är förbjuden utanför område med delaljplan. Det gäller alltså atl finna ett nytt prövningssystem som gör det möjligt att ändå ha kvar ett lika starkt samhällsinflytande som i dag. Strävan bör alltså vara atl del i prakUken skall vara möjligt att med PBL:s regler uppnå samma effekter som f. n.

Enligl min mening bör även prövningssystemet i PBL vila på grundsat­sen att mark som skall användas för bebyggelse skall lämplighetsprövas av samhället. Jag föreslär att en föreskrift med den innebörden tas in redan i 1 kap. Meningen är att lämplighetsprövningen skall ske vid detaljplane­läggning eller när områdesbestämmelser anlas eller i samband med pröv­ning av ansökningar om bygglov eller förhandsbesked. Del är de sist­nämnda fallen som jag skall behandla här.

Inom områden utan detaljplan eller områdesbestämmelser måste i bygg­lovsärendena göras en prövning av lämpligheten av varje sökt åtgärd. De allmänna intressen som skall läggas till grund för bedömningen finns an­givna i 2 kap. PBL. I varje ärende skall dä sökandens önskemål vägas mot dessa samhällsintressen i en allsidig prövning. Enligt min mening bör detta


 


Prop. 1985/86:1                                                                    266

i lagtexten uttryckas så att ansökningar om bygglov skall bifallas om      12 Bygglov
ålgärden uppfyller kraven i 2 kap.
                                                      12.2.3-12.2.4

Även om marken i och för sig skulle anses vara lämplig för bebyggelse, bör det finnas möjlighel för kommunen atl ändå vägra lov, nämligen om ansökningen gäller etl område där detaljplaneläggning bör föregå forisati bebyggelseutveckling. I sådana fall - där alltså del s. k. delaljplanekravei gäller - är det rimligt att ell avslag får grundas pä del enda skälei atl detaljplaneläggning behövs, innan byggnadsnämnden kan pröva lämplighe­ten av lokaliseringen och ta definitiv slällning till frågan om bebyggelse kan tillåtas eller ej. Vilka situationer jag nu syftar på berörde jag närmare vid min behandling av detaljplanekravet (avsnitt 8,2,2), Jag föreslär alltså en kompletterande prövningsgrund som tar sikte på detta fall.

Givetvis bör det också föreskrivas att åtgärden inte får strida mol om­rådesbestämmelser och att den kan anlas uppfylla kraven i 3 kap, för att bygglov skall lämnas.

Enligt min mening ger de bestämmelser för bygglovsprövningen som jag nu i korthet har presenterat ett lika starkl samhällsinflytande som dagens bestämmelser vid prövningen av frågor om lov inom områden som inte omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser. Bestämmelserna i 2 kap. får anses innehålla prövningsgrunder som är fullt tillräckliga för lokaliseringsprövning av ny bebyggelse. Meningen är att ansökningar om lov skall kunna avslås på grundval av någon av dessa bestämmelser, om del bedöms atl bebyggelsen inte är lämplig. Att man t, ex. skall kunna åberopa kommunalekonomiska skäl för avslag anser jag vara hell naturligt, och jag skall snart utveckla min syn på den frågan. Den egentliga föränd­ring som uppkommer i förhällande till dagens ordning ligger närmast i atl vi övergår frän ell system med ett generelll tätbebyggelseförbud, som kan genombrytas efter ett dispensförfarande, till en ordning där ny bebyggelse skall lämplighetsprövas pä materiella grunder som anges i PBL,

Etl sådant förslag, som ligger i linje med den utveckling som har skett i praxis under de senaste åren, innebär en mer nyanserad prövning av tillätlighetsfrågorna än den som sker vid del dispensförfarande som skall tillämpas i dag. Bakgrunden till mitt förslag är givetvis de översiktliga planernas ökade betydelse. Översiktsplanen får genom PBL en sådan förankring både hos kommunledningen, bland allmänheten och inom stat­liga organ atl det faller sig naturiigl att använda den som beslulsunderlag vid en allsidig bygglovsprövning i stället för att som utgångspunkt för prövningen ha ett allmänt förbud i lagen,

12.2.4 Översiktsplanernas belydelse vid bygglovsprövningen

Som jag nyss har slagit fast skall bygglovsprövningen grundas på be­stämmelserna i 2 kap,

1 praktiken kommer det sannolikt att gå till så att byggnadsnämnden prövar ett bygglovsärende mot bakgrund av de uttalanden som kommun-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    267

fullmäktige i översiktsplanen kan ha gjort belräffande det aktuella områ-      12 Bygglov del. Vid den översiklliga planläggningen har ju lagens bestämmelser i fräga      12.2.4 om lämplighelen av bebyggelse vanligtvis redan beaktats, lät vara i vari­erande utsträckning och med skiftande grad av precisering i olika omrä­den.

När man bestämmer vilken betydelse som översiklsplanen bör ha för lämplighetsprövningen i enskilda bygglovsärenden, är det några frågor som jag anser viktiga alt klargöra.

Översiktsplanen utgör en sammanvägning av olika allmänna intressen, Slalen och kommunen har i de allra flesta fall i stora drag enats om riktlinjerna för den framtida markanvändningen. Även kommunmedbor­garna har haft tillfälle att påverka dessa grova riktlinjer. Naturligtvis kan samhällets organ inte förutse och överblicka utvecklingen i alla avseenden. Översiktsplanen kan alltså inte täcka alla uppkommande situationer.

När beslut fattas om planer eller när enskilda ärenden avgörs skall inte bara allmänna utan också enskilda intressen beaktas, 1 översiktsplanen beaktas naturligtvis enskilda intressen i den män de är kända vid planarbe­tel. Gäller del en ändring av översiklsplanen för ett begränsat område, där bebyggelse inom kort skall ske, är naturligtvis de enskilda intressena båttre kända och klarlagda än annars. För det mesta vet dock planerare och politiker inte mycket om vad alla fastighetsägare har för avsikter inom den närmaste framtiden. Inte heller kan översiktsplanen normalt tänkas ta en entydig ställning till detaljfrågor, t, ex, lämpligheten av alla enstaka nya byggnader. Det är alltså först när den enskilde ansöker om att t, ex. fä bygga etl hus som den förutsatta avvägningen mellan allmänna och enskil­da intressen kan göras på ett meningsfullt och slulligt sätt.

Jag kan också uttrycka saken på följande sätt. De beslutande organen på kommunal och statlig nivä skall se riktlinjerna i översiktsplanen som den allmänna sektorns samlade rekommendationer, som är grundade huvud­sakligen på de allmänna bestämmelserna i 2 kap. Översiktsplanen är ett beslulsunderlag som kan ge förhandsupplysningar om vilka allmänna intressen som kan komma att vägas in vid framtida beslut om markanvänd­ningen. Ett bygglovsärende kan emellertid, som jag nyss påpekade, inte avgöras enbart mot bakgrund av översiktsplanens riktlinjer.

Om någon t, ex, vill bygga inom ell område där översiktsplanen anger att bebyggelse bör få tillkomma, medför inte denna angivelse i och för sig atl bygglov skall meddelas. En närmare prövning måste göras av den byg­gandes önskemål, främst om den plats där bebyggelsen avses ske - i sig och med hänsyn till omgivningen - är lämplig för detta ändamål. Om översiktsplanen i stället anger, alt ytlerligare bebyggelse inte är lämplig inom området, måste på motsvarande sätt gälla att bygglov inte kan vägras enbart genom en hänvisning till riktlinjen i översiktsplanen. Byggnads­nämnden måste i detta fall noggrant pröva förefintligheten och tyngden av det allmänna intresse som kommer till uttryck i översiktsplanen i den


 


Prop. 1985/86:1                                                                     268

aktuella delen och om intresset verkligen skulle motverkas genom den      12 Bygglov sökta åtgärden. Kanske ligger byggnadsplatsen i utkanten av elt stort,      12.2.4-12.2.5 nägot oklart avgränsai skydds- eller bevarandeomräde. Del är inte säkert att syftet med riktlinjen har samma tyngd inom hela området. Det kan ocksä vara så all byggnader av etl vissl slag eller för ett särskilt ändamål väl kan förenas med det angivna allmänna intresset.

Vilken belydelse som översiklsplanen får som underlag för byggnads­nämndens beslul i enskilda ärenden blir därför också i hög grad beroende av hur konkret och nyanserat planen är utformad.

När del gäller rikllinjer som innebär ett slällningstagande för restriktivi­tet mol ytterligare bebyggelse har naturliglvis rikllinjer av typen "ingen bebyggelse fär tillkomma" stor genomslagskrafl, om det skyddsvärda intresset är starkt och väl dokumenterat. Vill emellertid kommunen åstad­komma ett förbud mot bebyggelse inom det avsedda området, måste detaljplan, områdesbestämmelser eller förordnande enligt speciallagstift­ning tillgripas.

En speciell situation vill jag kort belysa. Del är det fallet att översikts­planen alldeles klart innebär motstridiga uppfattningar mellan länsstyrel­sen och kommunen om hur de allmänna intressena skall tas till vara på plalsen i fråga. Av länsstyrelsens granskningsyttrande skall det framgå om denna situation råder. Den enskilde och byggnadsnämnden fär här ingen samlad vägledning om hur 2 kap, skall tillämpas. Även här måste, menar jag, byggnadsnämnden göra en helt självständig bedömning av del all­männa intressets vikl enligl 2 kap. Nämnden bör alltså inte vara bunden av länsstyrelsens tolkning lika litet som av kommunfullmäktiges. Det slutliga avgörandet torde ändå oftast falla på länsstyrelsen till följd av ett förord­nande om prövning enligt 12 kap. av enskilda ärenden om lov inom det aktuella området.

Skulle ett flertal ansökningar aktualiseras inom området, anser jag atl nämnden bör la initiativ till planläggning genom detaljplan eller områdes­bestämmelser. Därigenom blir det pä ett bindande sätt klargjort hur de allmänna inlressena skall tillgodoses,

1 specialmotiveringen (8 kap, 12 8) återkommer jag med exempel som belyser vilken betydelse som översiktsplanen i olika situationer kan ha vid bygglovsprövningen. Jag vill här bara göra den kommentaren atl översikts­planen givetvis skall ha samma betydelse, oavsett vilken instans som prövar ett hygglovsärende.

12.2:5 Kommunalckonomiska motiv vid bygglovsprövningen

1 huvudsaklig överensstämmelse med utredningen föreslår jag en be­stämmelse i 2 kap, om atl bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för detta ändamål med hänsyn bl. a. till möjlighelerna att ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice.

En fråga som har tilldragit sig särskilt stor uppmärksamhet under remiss-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   269

behandlingen är vilka kommunalekonomiska synpunkter som i det enskil- 12 Bygglov da bygglovsärendel rimligen bör få läggas på bebyggelseutvecklingen. Här 12.2.5 finns del två tänkbara situationer. Det ena fallet är alt översiktsplanen inte innehåller nägra särskilda rikllinjer som är grundade på kommunalekono­miska överväganden. Del andra fallet är att kommunen har gjort uttalan­den i översiktsplanen av innebörd t, ex. alt av kommunalekonomiska skäl ingen ytterligare bebyggelse är lämplig utanför redan delaljplanelagda om­råden. Mitt fortsatta resonemang avser båda dessa silulioner.

Mänga remissintanser anser atl kommunerna enligl utredningens förslag får alltför begränsade möjligheler alt hävda de kommunalekonomiska kon­sekvenserna. Innanjag ger min syn på saken vill jag återge utredningens resonemang i frågan. Utredningen anförde bl, a. följande (s,714):

Marken skall enligt 4 S vara lämpad för bebyggelseändamäl med hänsyn till sundhet, grundförhållanden och möjligheterna an ta hand om avfall, förebygga vatten- och luftförorening samt bullerstörningar. Möjligheterna atl ordna trafik-, energi-, service- och vattenförsörjning skall man också särskilt ta hänsyn till.

Till ledning för denna paragrafs tillämpning direkt i enskilda tillstånds­ärenden bör följande framhållas.

Den enskildes önskan att bo eller att etablera en verksamhet på en viss plats är i sig ett bevis på att platsen har viktiga kvaliteter för honom som samhället bör la hänsyn Ull, Detta hänsynslagande fär emellertid inte leda till att man underlåter atl beakta motstående allmänna iniressen, Nägra sädana iniressen finns upptagna i förevarande paragraf. Etl beaktande av något eller flera av dessa iniressen kan leda lill atl den enskilde vägras tillstånd. Vid denna bedömning är det viktigt att ta hänsyn till bebyggel­sens karaktär.

Del finns anledning att nägot skilja pä de samhällels krav som anges i paragrafen. Vissa anspråk hänför sig lill i huvudsak fysiska faktorer, l.ex, sundhels- och grundförhällandeaspekterna, medan andra anspråk också inrymmer samhällsekonomiska bedömanden, t, ex, kraven pä irafik-, ener­gi-, service- och vattenförsörjning.

Om de rent fysiska hindren för bebyggelse kan övervinnas genom åtgär­der som den sökande själv vidtar kan inte 4 8, i därav berörda hänseenden, läggas lill grund för avslag pä en ansökan om tillstånd. Samma synsätt bör tillämpas beträffande sådana åtgärder som visserligen kommunen har att utföra, men där avgifter kan las ut som är avsedda alt täcka de kostnader som är förknippade med åtgärden,

Belräffande sädana prövningsgrunder som också innefattar samhälls­ekonomiska aspekter förtjänar nämnas, atl delta begrepp är väsentligt vidare än ett kommunalekonomiskt synsätt när del senare inskränks lill att omfatta sådana faktorer som kommer lill uttryck som utgifter och inkoms­ter i en kommunal budget, 1 del förra begreppet innefattas nämligen den sammantagna effekten av en viss åtgärd inom alla samhällssektorer och för den enskilde själv. Några utvärderingar av denna vidare art kan myckel sällan göras i ett enskill lillslåndsärende. Inte heller i en översiktlig plane­ring kan sådana avvägningar göras med sådan precisering att resultatet därav kan. annat än i yttersta undantagsfall, ensamt ge vägledning om ett visst företag skall fä komma lill stånd eller inte. De begränsningar som


 


Prop. 1985/86:1                                                     270

finns när del galler möjligheten att i praktiken göra en samhällsekonomisk 12 Bygglov bedömning av tillåtlighetsfrägan belräffande etl ansökt företag mäsle själv- 12.2.5 fallet i än högre grad galla när kommunalekonomiska bedömningar åbero­pas som indikation på de samhällsekonomiska effekterna av en åtgärd. Däremot kan man inte bortse från att kommunalekonomiska förhållanden i vissa fall kan utgöra en beaktansvärd restriktion. Det bör emellertid dä krävas atl denna effekt är klart påtaglig och identifierbar i det enskilda tillständsärendet, 1 sammanhanget börda också nämnas, att del generella servicekrav som anses följa med varje nybyggnad också finns i anslulning till en befintlig byggnad. Ett begränsat, kanske successivt, tillskott till befintlig bebyggelse kan dä inte sägas medföra sådana konsekvenser i här berört avseende som är klart påtagliga och identifierbara i det enskilda tillständsärendet,

1 resonemanget finns det alltså ett försök till definition av vad som är kommunalekonomiska konsekvenser. Genom uttalandet skapas också ett utrymme för att man i princip skall kunna beakta sådana omständigheter i bygglovsprövningen. Så långt är jag helt ense med utredningen.

Vad det här är fråga om är de effekter som kommunens ställningstagan­den i markanvändningsfrågor i större eller mindre utsträckning får både på behovet av investeringar i kommunala anläggningar och för kommunens serviceskyldighet. Ny bebyggelse utanför tätorterna kan innebära ökade krav på teknisk service (vatten, avlopp, energi, brandskydd, renhållning m, m,), kommunikationer (vägar, kollektivtrafik) och social service (barn­tillsyn, äldrevård, skolor m. m.),

Ulredningen har alllsä föreslagit att kommunalekonomiska effekter skall få tillmätas vikt vid tillståndsprövningen endast då dessa är klart påtagliga och identiferbara i det enskilda bygglovsärendel. Detta har utsatts för stark remisskritik från framför allt kommunalt håll. Man har hävdat att kommu­nerna får alltför små möjligheter att hävda kommunalekonomiska faktorer och att detta kommer alt leda till en omfattande och icke önskvärd bebyg­gelse uianför planlagda områden.

Enligt min mening skulle det bli mycket svårt - för att inte säga omöjligt - alt generellt upprätthålla elt sådant krav som utredningen ville ställa. Orsaken till detta är helt enkelt svårigheten att i en kommunal budget särskilja kostnaderna för ett enstaka projekt. Beräkningar av koslnader för bebyggelse i glesbygden förutsätter kunskaper bl. a. om de s. k. iröskelef-fekterna av kommunala investeringar i olika verksamheter. Om investe­ringar i en viss verksamhet redan är till fullo utnyttjade, medför varje ytterligare krav på verksamheten atl nya investeringar måste göras. Pro­blemet är dock - vilket visas av praktiska undersökningar - att några exakta kunskaper om Iröskdeffekterna är svära att nå i de flesta fall.

Även för taxefinansierad sevice kan del vara svårt att få kostnadstäck­ning för varje enstaka projekt. Taxorna består ofta av en fast och en rörlig del. Den fasta avser att täcka kapitalkostnader för investeringar och den rörliga skall täcka förbrukningen eller den lämnade servicen. De faktiska


 


Prop. 1985/86:1


271


 


kostnaderna kan därför variera avsevärt för olika delar av kommunen, t, ex, mellan tätorter och landsbygd eller mellan olika landsbygdsdelar. Det är däremot inte alltid möjligt - eller ens lämpligt - att differentiera taxorna så att kostnadstäckning nås i varje projekt.

Vad jag nu har anfört leder till atl jag vill anlägga ell nägot annorlunda belraklelseält i dessa frågor än ulredningen.

1 vilken grad etl beslul i etl bygglovsärende kommer all påverka kommu­nens ekonomi beror givetvis på i vilken uisträckning bebyggelsen ställer krav på ökad kommunal service. Ibland kan man räkna med alt den kommunala service som blir aktuell kan tillgodoses med redan gjorda investeringar eller insatser, Enligl min mening bör en bygglovsansökan kunna avslås med hänvisning Ull alt bebyggelsen är olämplig på grund av oacceptabla kommunalckonomiska effekter, om situationen är sädan atl det står klart att redan ett begränsat tillskott lill den befintliga bebyggelsen skulle framkalla krav på nya kommunala insatser som inte finns med i den kommunala planeringen, Etl exempel pä detta kan vara atl va-anordning­arna för en bebyggelsegrupp är maximalt belastade,

1 övrigt har jag den uppfattningen att del bör råda stor frihet för kommu­nerna att utforma riktlinjer för bebyggelsen i glesbygd och att sådana riktlinjer bör kunna skifta karaktär allt efter kommunens inställning till de kommunalekonomiska frågorna. De kommunala bedömningarna av de ekonomiska effekterna bör alltså tillmätas stor betydelse vid bygglovs­prövning både inom områden där översiktsplanen innehåller uttalanden i delta avseende och i andra områden.

Jag vill alltså stryka under atl kommunerna måste ges samma möjlighe­ter som i dag att förhindra att sådan bebyggelse uppkommer som är ägnad att medföra påtagliga negaUva konsekvenser för kommunens ekonomi. När den bedömningen görs, skall givelvis i första hand befintliga förhållan­den beaktas, men det måste också vara möjligl alt ta hänsyn lill en väntad bebyggelseutveckling inom området. Del är emellerUd angeläget att kom­munen alllid motiverar ett eventuellt avslag genom att ange i vilket avseen­de bebyggelsen är olämplig i det speciella fallet. På det sättet får sökanden klart för sig kommunens sakskäl och kan därmed lättare bedöma vilka eventuella åtgärder som bör vidtas.


12 Bygglov 12.2.5-12.3.1


12.3 Kompletteringsåtgärder utanför områden med detaljplan blir fria från planprövning

12.3.1 Principiella synpunkter på rätten atl fortsätta pågående markan­vändning

Milt förslag: Nybyggnadsförbuden avskaffas. För vissa åtgärder -kompleileringsålgärder - skall fastighetsägare i princip kunna räkna med att bygglov lämnas. Någon lämplighetsprövning från allmän syn­punkt skall inte göras i dessa fall.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                   272

PBL-utredningen har föreslagil att frågor om lov till åtgärder som utgör 12 Bygglov en fortsättning av den pågående markanvändningen pä en fastighet skall L-3.1 bedömas enligt bestämmelser som är förmänliga för fastighetsägaren. Lov skall kunna vägras endasi på vissa särskilda grunder. De enskilda intres­sena bör enligl ulredningen få en särskild tyngd när det rör sig om på­gående markanvändning. Övriga åtgärder, dvs, sädana som innebär för­ändrad markanvändning, skall däremot prövas enligt en annan ordning, som ger samhället större befogenheter. Här kommer nämligen också plan­mässiga bedömningar in i bilden.

Jag vill genast göra klart att jag ställer mig bakom de principer som förslaget vilar på, nämligen att det skall vara ganska enkelt för fastighets­ägare att få bygglov till vissa iitgärder. Någon lämplighetsprövning från allmän synpunkt - dvs, planmässiga bedömningar - bör i princip inte göras i dessa fall. Av skäl som jag snart kommer alt redovisa anser jag dock inte atl begreppen pågående och förändrad markanvändning bör användas för atl avgränsa dessa fall. Jag föreslår i stället alt den grupp av åtgärder som skall vara fria frän planprövning konkret anges i lagtexten. 1 den fortsatta framställningen använder jag "kompletteringsätgärder" som en samlingsbeteckning för vad jag avser.

Nybyggnadsförbuden a vskaffas

Del finns i dag en gräns mellan allmänt och enskilt inflytande som dras upp genom begreppet nybyggnad. Allt som kan hänföras till nybyggnad kan samhället bestämma över med planer och nybyggnadsförbud. Begrep­pet nybyggnad är så vidsträckt att det inrymmer inte bara uppförande av helt nya byggnader utan också en hel del åtgärder med befintliga hus. Inom områden med nybyggnadsförbud uppstår situationer där samhällets osä­kerhet beträffande den framtida markanvändningen låser fastighetsägaren pä ett olyckligt sätl.

Jag delar utredningens uppfattning all olägenheterna med nybyggnads­förbuden är sä stora att de nu bör avskaffas. Därmed kan ocksä begreppet nybyggnad avvaras, 1 enlighet med utredningens syften bör en av utgångs­punkterna för ett nytt system vara att till kompletteringsåtgärder hänföra en dd av de åtgärder som i dag. hänförs till nybyggnad. Med andra ord: vissa saker som i dag kan regleras av samhället med planer och förbud skall enligt PBL utgöra kompletteringsätgärder och därmed inte vara un­derkastade kravet på lämplighetsprövning.

Funktionen av begreppet pågående markanvändning

Begreppet pågående markanvändning infördes i byggnadslagen och i vissa angränsande lagar — naturvårdslagen, väglagen, lagen om enskilda vägar och byggnadsminneslagen - år 1972 i samband med lagstiftningen i anslutning lill den fysiska riksplaneringen (prop, 1972: 111, bil, 2, s,332-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   273

336). Begreppet gavs då främst funktionen atl avgränsa det inträng av t, ex,      12 Bygglov en fastställd generalplan, som bör medföra rätt till ersättning eller inlösen.      12.3.1

Enligt PBL-utredningens förslag skall begreppet ha en mer vidsträckt betydelse. Det skall sålunda tillämpas inte bara vid avgörandet av ersätt­ningsfrågor utan även vid bygglovsprövningen. Begreppet skulle därmed i slörre utsträckning än förut komma alt gälla även för byggnader och andra anläggningar.

Skillnaden mellan pågående och förändrad markanvändning visar sig alltså enligt utredningens förslag bl, a, vid bygglovsprövningen. Åtgärder som ulgör en fortsällning av den pågående markanvändningen skall i princip uppfylla enbari kraven i de bestämmelser som anger hur en bygg­nad skall placeras, utformas och ulföras inom en toml, som har godtagits för bebyggelse. Åtgärder som utgör förändrad markanvändning däremot skall uppfylla bäde dessa krav och kravel på lämplighel frän allmän syn­punkl.

Skillnaden kan också mer förenklal uttryckas så att man vid förändrad markanvändning kan pröva bäde var och när en åtgärd skall fä företas och hur den skall ulföras, medan man vid pågående markanvändnig kan pröva enbart hur den skall utföras.

En av länkarna bakom ulredningsförslagel är i korthet att kommunens mer eller mindre osäkra planer pä att marken skall användas till nägot hell annat än den användning som pågår och som fastighetsägaren vill fortsätta inte bör fä hindra att en etablerad verksamhet fortsätter. Är planerna sä fasta och realistiska att kommunen genast vill ha dem genomförda trots fastighetsägarens motstånd, får det visserligen ske, men endast om kom­munen är beredd alt förvärva marken, 1 enlighet härmed innehåller utred­ningsförslaget en bestämmelse som innebär att lov till en åtgärd som kan hänföras till pågående markanvändning fär vägras, om kommunen har fått tillstånd all expropriera den berörda marken.

Den grundsyn som ligger bakom utredningsförslaget ansluter jag mig som nämnts helt lill.

Skälen till alt begreppet pågående markanvändning inte bör användas

Skälen lill att begreppet pågående markanvändning enligt min mening inte bör användas i detla sammanhang är främsi följande.

Om begreppet pågående markanvändning skall las in i lagtexten, mäste i motiven anges vilka åtgärder som skall falla under begreppet. Det är otillfredsställande att de tillämpande myndigheterna i stor utträckning hänvisas till motiven för att få vägledning när det gäller tolkningen av etl begrepp, vars innebörd kan skifta i olika situationer. En sådan lagstift­ningsteknik för dessutom med sig stora problem, om det i framtiden blir nödvändigt alt begränsa eller vidga den krets av älgärder som skall hänfö­ras under begreppet. Begreppet pågående markanvändning har sin plats ocksä i en del andra lagar och har där en speciell innebörd. All ge begrep-


 


Prop. 1985/86:1


274


 


pel en särskild innebörd vid tillämpningen av PBL kan vålla osäkerhet vid tillämpningen av dessa andra lagar,

12.3.2 Vad som skall utgöra kompleileringsålgärder


12 Bvgglov 12.3.1-12.3.2


Min förslag: Kompletteringsätgärder kan avse en- eller tväbostadshus som ligger utanför områden med delaljplan. Till kompletteringsätgärder hänförs

-     uppförande av komplementbyggnader,

-     mindre tillbyggnader,

-     yttre åtgärder (omfärgning, utbyte av fasadbeklädnad, takläcknings­malerial och liknande),

-     invändiga ändringar av byggnader,

-     bygglovspliktiga underhållsälgärder.

Beträffande yttre åtgärder och invändiga ändringar - bortsett från ändringar av användningssättet - gäller befrielsen från planmässiga bedömningar inte bara för en- eller tvåbostadshus utan för alla bygg­nadstyper.

När del gäller atl bestämma vilka älgärder som bör anses vara komplet­teringar är del naturligt all grunda övervägandena på utredningens förslag.

Utredningens förslag

Enligl utredningen borde i huvudsak följande åtgärder hänföras till på­gående markanvändning.

1,     Inre åtgärder. Ändring av bärande delar, uppvärmnings- eller ventila­
tionsanordningar, inrällande eller väsenllig ändring av ledningar, invändig
ändring av en byggnad som avsevärl påverkar dess planlösning saml
underhållsåtgärder i den män dessa över huvud taget ar bygglovspliktiga.
Även om det inte sägs uttryckligen i betänkandet, torde man kunna utgå
ifrån att även vissa yttre åtgärder anses ingå i pågående markanvändning,
l.ex. omfärgning. utbyte av fasadbeklädnad eller tacktäckningsmalerial.

2,   Smärre förskjutningar i användningssättet beträffande byggnader. Det skall dock betraktas som förändrad markanvändning om del sker en övergång från den ena till den andra av någon av följande kategorier, nämligen bostad, handel, industri, kontor, samlingslokaler, garage, hotell, byggnader för allmänt ändamål och ekonomibyggnader.

3,   Tillbyggnad. Ett eller två bostadsrum, utrymmen för sanitära ända­mål, förråd eller garage, veranda, balkong, uteplats med tak. Tillbyggnad av fritidshus så att del blir möjligt att utnyttjas som helårsbostad skall i vissa fall utgöra förändrad markanvändning, nämligen om tillbyggnaden har väsentlig inverkan på kommunens serviceskyldighet,

4,   Uppförande av nya byggnader i vissa fall. Ekonomibyggnader, kom-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    275

plelleringsbyggnader i form av t, ex. båthus, bastu, garage, förråd, gäst-      12 Bygglov stuga samt bostadsbyggnad pä jordbruksfastigheter och i vissa fall även pä      12.3.2 andra rörelsefasligheter,

5, Äleruppförande inom 5 år av en riven eller brandskadad byggnad. Ulredningen föreslog en särskild bestämmelse (13kap. 348) om atl äler­uppförande av en riven eller brandskadad byggnad skall hänföras till pågående markanvändning.

Här kan man alltså se förskjutningen från dagens begrepp nybyggnad till pågående markanvändning. Särskilt gäller det punkterna 3 och 4, som i dag betraktas som nybyggnad. Även under punkten 1 kan man utläsa en viss förskjutning, eftersom ombyggnad och andra genomgripande ändringar av en byggnad f, n, hänförs till nybyggnad.

Utredningen föreslog ocksä en s,k, undantagsregel, som innebär alt även åtgärder som frän den enskildes synpunkt är ganska obetydliga kan betraktas som förändrad markanvändning, nämligen om de är ägnade atl väsentligl inverka på kommunens planer och program för olika verksam­heter, t, ex, beträffande va-utbyggnad eller annan samhällsservice.

Under remissbehandlingen har det väckts stark kritik mot utredningens förslag vad gäller innebörden av begreppet pågående markanvändning. Man anser att begreppet måste preciseras bättre, och en del instanser framhåller att det måste snävas in. Undantagsregeln har också kritiserats. Jag har bl. a, övervägt om den uppräkning som jag gjorde nyss innehåller åtgärder som normall får sä genomgripande effekter för den kommunala ekonomin och planeringen som flera instanser hävdar. Mina överväganden har resulterat i att jag nu föreslår följande.

Milt förslag till begränsningar

Jag anser till en början att utredningens undantagsregel är vansklig att tillämpa och att den lämnar för stort utrymme ät skiftande politiska bedöm­ningar. Om man vill ha en så entydig gräns som möjligt för de "planpröv-ningsfria" åtgärderna och strävar efter rättssäkerhet och förutsebarhet, kan en sådan regel inte införas, Detla påverkar i viss mån avgränsningen av de åtgärder som bör räknas som kompletteringar,

1 stort finner jag emellertid inte anledning att förorda några väsentligl annorlunda bedömningar än dem som utredningen har gjort i avgränsnings-frågan. Jag föreslår sålunda att följande åtgärder skall betraktas som kom­pletteringsåtgärder:

1,   Uppförande av komplementbyggnader,

2,   Mindre tillbyggnader,

3,   Yttre åtgärder på byggnader i form av utbyte av fasadbeklädnad eller takläckningsmaterial och liknande,

4,   Inre åtgärder i form av ändringar som berör de bärande delarna eller som påverkar planlösningen eller som innebär att eldstäder m,m,, hissar eller anordningar för ventilation m,m, installeras eller ändras väsentligt.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    276

5. Bygglovspliktiga underhållsåtgärder,                                          12 Bygglov

När det gäller punkterna 1 och 2 om uppförande av komplemenlbygg- 12.3.2 nåder och tillbyggnader anser jag det vara befogal alt göra vissa begräns­ningar i förhällande lill utredningsförslaget. Jag menar nämligen all man starkt bör betona lillbygggnadens och den tillkommande byggnadens ka­raktär av komplement till den befintliga bebyggelsen på läsligheten. Till­skottet fär sjävfallei inie vara sä betydande att det kommer all dominera över del tidigare byggnadsbeståndet på fastigheten. Beträffande den sär­skilda frågan om hur man skall betrakta successiva åtgärder med en bygg­nad återkommer jag i specialmoliveringen (8 kap, 13 8), En liten utvikning är motiverad när del gäller tillbyggnader i omräden med fritidsbebyggelse som är attraktiva för bosättning året om. Följande tankegång ligger bakom utredningens förslag i denna del

1 elt vissl område kan en tillbyggnad tänkas ske utan nägon som helst inverkan på kommunens planer för service av olika slag, 1 ell annat område är förhållandena sådana atl en i och för sig normal och naturlig tillbyggnad medför allvariiga konsekvenser för verksamhetsplaneringen, därför att tillbyggnaden kan medföra att huset används som helårsbostad. Därmed kan det uppstå krav på förbättring av va-anordningarna och annan samhällsservice. Om åtgärden - sedd i belysning av tidigare gjorda till­byggnader i omgivningen - ger upphov till betydande problem i samhälls­planeringen, är det rimligt att kommunen vid prövningen inte bara ser Ull att byggnaden får en godtagbar uiformning. Lika naturiigl är del all man dä kan göra en planmässig prövning och atl del finns möjlighet att vägra tillbyggnaden därför att området inte är lämpat för elt mer intensivt utnytt­jande.

Enligt utredningsförslaget kan tillbyggnaden i ett sådant fall vägras med hjälp av den förut nämnda untlanlagsregeln. Eftersom jag tidigare har avvisat tanken på att införa en motsvarighet till undantagsregeln, måste en lösning av frågan sökas efter andra vägar.

Jag har övervägt flera olika lösningar på denna komplicerade fråga. Den lämpligaste utvägen är enligt min mening att mindre tillbyggnader generelll räknas som kompletteringsåtgärder. Om kommunen i det speciella fallet bedömer tillbyggnadens effekter som oacceptabla, t. ex, med hänsyn till serviceskyldigheten, bör det emellertid finnas möjlighet atl, innan bygg­lovsärendel avgörs, anta en detaljplan eller områdesbestämmelser som begränsar den högsta tillåtna byggnads- eller bruksarean. Jag föreslår alltså att bestämmelser med denna innebörd införs, 1 förtydligande syfte vill jag här tillägga - utöver vad jag anförde i lagrådsremissen (s,211) - atl områdesbestämmelser med sädan verkan kunna användas enbart beträf­fande fritidshus. Hur bedömningen bör göras av om elt hus är ett fritidshus eller inte har jag tidigare behandlat (avsnitt 8,8,2), Jag återkommer ocksä i specialmotiveringen till den frägiin (3 kap. 9 8),

Enligt utredningens förslag skall till pågående markanvändning hänföras


 


Prop. 1985/86:1                                                                   277

även äleruppförande av en riven eller brandskadad byggnad, om ansökan      12 Bygglov ges in senasl fem år frän den dag dä rivningen påbörjades eller branden      '-•■■- iniräffade. Förslaget har fält ett myckel blandat mottagande av remissin­stanserna.

För egen del anser jag att det, när en byggnad som har tjänat ut eller brunnit ner skall ersättas av en ny byggnad, bör finnas en möjlighet alt göra en lämplighetsprövning av markens användning för den nya byggnaden. Denna möjlighet till en planmässig prövning vid äieruppförandet - som finns även enligt gällande rätt - skulle gä förlorad, om utredningens förslag genomförs. Därför bör äieruppförandet av en riven eller brandska­dad byggnad ske enligl vanliga regler, dvs. de gällande planerna skall läggas till grund för bygglovsprövningen. Samtidigt anser jag del dock angeläget att bereda fastighetsägaren ett rimligt ekonomiskt skydd, om äleruppförande vägras och ägaren till följd härav drabbas av en förlust. Detta innebär en förstärkning av fastighetsägarens ställning. Jag återkom­mer därför (avsnitt 18,2,2) med förslag till kompensationsregler i detta avseende.

Jag vill påstå att del inte alls är lika angeläget att införa lättnader i prövningen för flerfamiljshus, industribyggnader och liknande som det är för en- eller tvåbostadshusen. Del är de sistnämnda som i dag oftast kommer i kläm genom nybyggnadsförbudens verkningar. Till detta kom­mer att del är svårt atl lill fullo förutse vilka konsekvenser det skulle fä, om del för alla slags fastigheter införs en principiell rätt att ulan planmässig prövning göra tillbyggnader och uppföra komplementbyggnader, Särskill om någon motsvarighet till utredningens förut nämnda undantagsregel inte skall införas, kan kommunen med en sädan princip försällas i ett läge dar lokaliseringen av en verksamhet inte får prövas, trots att en prövning skulle vara helt befogad med hänsyn till effekterna t, ex. på arbetsmarkna­den och för bostadsbyggandet i orten eller regionen.

Med hänsyn härtill föreslår jag alt rätten att få kompletteringsätgärder prövade enligt den enklare modellen, dvs, utan prövning av åtgärdernas allmänna lämplighet, skall avse enbart en- eller Ivåbostadshusen, Beträf­fande inre och yttre förbättringsåtgärder finns del emellertid skäl att utvid­ga rätlen även till byggnader av annal slag. Jag återkommer snart till denna fråga.

Jag kommer nu in på frågan om rätten Ull kompletteringsätgärder bör gälla både inom och utanför områden med detaljplan.

Man kan tänka sig del ganska vanliga fallet att del finns en gammal bebyggelse i ett område som skall förnyas och där kommunen antar en delaljplan som anger en ändrad markanvändning. Om del i en sädan situation uppkommer behov av rationalisering av den verksamhet som pågår i området eller av andra förbättringsåtgärder, kan dagens byggnads­lagsliftning lägga hinder mot detla, t, ex. genom förbudet mot nybyggnad i strid mot sladsplan enligl 34 5 byggnadslagen.


 


Prop. 1985/86:1


278


 


Bl, a, för all man skall komma till rätta med dessa olägenheter har utredningen föreslagil alt den pågående markanvändningen i dessa situa­tioner bör få fortsätta ulan hinder av all bebyggelsen till följd av den nya planen har blivit planstridig. Den läslighetsägare som inte är villig att genomföra den nya planen skall tillåtas atl göra vissa förbättringar och utvidgningar ända fram till den tidpunkt dä samhället bestämmer sig för all den nya planen verkligen skall genomföras och därför förvärvar äganderät­ten till marken.

Jag delar i princip utredningens grundtanke atl samhällets osäkerhet när det gäller lidpunkten för genomförandet av den nya planen inte alltför hårt bör drabba den fastighetsägare som hellre vill fullfölja och komplettera den pågående verksamheten.

En lösning i enlighet med utredningsförslaget gör det emellertid mycket svårt att förutse utvecklingen inom planområdet. Med hänsyn härtill anser jag att det inte bör föreligga någon rätt att inom områden med detaljplan fä kompleileringsålgärder prövade enligt den enklare modellen. Här bör i stället gälla ett principiellt krav på att alla åtgärder skall stämma överens med planen. Jag återkommer snart (avsnitt 12.4.2) med några beyddsefulla undantag från den principen.


12 Bygglov 12.3.2-12.3.3


12.3.3 Lagteknisk lösning för prövningsförfärandet

Mitt jörslag: Begärs expropriationstillstånd eller påbörjas planarbete som berör den aktuella byggnaden eller marken, får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess all ärendet om expropriationstillstånd avgjorts eller planarbetet a\slutats. Om etl plan­arbete påbörjas, får byggnadsnämnden besluta om anstånd i högst två år med avgörandet om lov.

Prövningen av kompletteringsåtgärder blir som nämnts betydligt snä­vare än i andra fall och skall i princip avse enbart frågan om åtgärden uppfyller kraven på byggnader i 3 kap. Ytterligare en avslagsgrund för kompletteringsåtgärder skall dock diskuteras här.

1 likhet med ulredningen anser jag nämligen atl en ansökan om lov skall kunna avslås, om expropriationstillstånd har beviljats beträffande den byggnad eller mark som ansökningen avser. Det är rimligt att byggnads­nämnden bereds ett vissl rådrum med avgörandet av lovärenden, om kommunen eller någon annan begär tillstånd atl expropriera den byggnad eller mark som avses med ansökningen. 1 denna situation bör således ärendet om lov kunna vila till dess att frågan om expropriationstillstånd avgjorts. Om sådant tillstånd sedemera beviljas, bör nämnden kunna avslå ansökningen om lov. Det nu beskrivna förfarandet är avsett att tillämpas t,ex, om kommunen vill förhindra en bygglovspliktig åtgärd som annars


 


Prop. 1985/86:1                                                                   279

skulle ha tillätits enligt de föreslagna prövningsgrunderna för bygglov, dvs,      12 Bygglov i detla fall 3 kap. Systemet med anstånd bör ulformas på ett något annor-     12.3.3 lunda sätt än jag förordade i lagrådsremissen (s, 213 f). Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (8 kap. 23 8),

Skälen för all det bör finnas en möjlighel alt vänta med avgörandet för all söka exproprialionslillslånd har angells av utredningen. Jag instämmer här i utredningens resonemang - utom när del gäller användningen av begreppet pågående markanvändning - och anser det därför lämpligt atl återge del i dess helhet (s, 456):

En åtgärd som uppfyller alla egenskapskrav i 5 kap. och som ligger inom ramen för pågående markanvändning skall alllsä enligt det hillills förda resonemanget tillåtas, även om kommunen har planer pä atl fastigheten skall tas i anspråk för annat ändamål. Även om nägon mer påtaglig ökning av exploateringsgraden inte föreslås kunna inrymmas i begreppet på­gående markanvändning kan denna rätt lill investeringar ibland tänkas höja fastighetsvärdet. Följden av atl bygglov inte kan vägras blir därigenom ett högre ersättningsbelopp om och när fastigheten någon gång i framtiden skall inlösas av kommunen för genomförande av det planerade ändamålet.

1 en del situationer, främst när ändringen av ändamålet med markan­vändningen är nära förestående enligt de kommunala planerna, kan det dock leda lill märkliga resultat om inte ytlerligare något instrument för atl avvärja en olämplig och kanske dyrbar investering kan erbjudas i lagen. Här måste man också beakta att det kan tänkas uppstå fall där en åtgärd inom ramen för pågående markanvändning resulterar i all en byggnads­kropp blir mer beständig och därmed svårare att ta bort i framtiden. Man "bygger fast sig" pä en olämplig plats. Även för den enskilde torde det vara enbari fördelaktigt, om man i omedelbar anslutning lill den satsning som han står i begrepp atl göra kan få ett besked om hur kommunen ställer sig.

Det får därför av flera skäl anses rimligt att som ytterligare en grund för att vägra lov till åtgärder inom ramen för pågående markanvändning i lagen ange att kommunen har fått tillstånd att expropriera fastigheten eller den del av fasligheten som är berörd. Förslaget innebär alltså atl kommunen i samband med en ansökan om lov måste la ställning till aktualiteten av den markanvändning som anges i kommunens planer. Man kan välja mellan att tillåta den sökta åtgärden och då vara beredd att vid en eventuell framtida inlösen betala för den värdeökning som åtgärden kan medföra för fastighe­ten eller alt direkt genomföra sina planer och därvid betala den löseskilling som bestäms med ledning av marknadsvärdet pä fastigheten.

Det bör också finnas möjlighet att under viss tid vänta med att avgöra en ansökan, om kommunen vill anta, ändra eller upphäva en delaljplan eller områdesbestämmelser för den aktuella byggnaden eller marken.

Påbörjas ett arbete med att upprätta, ändra eller upphäva detaljplan eller områdesbestämmelser bör det finnas en möjlighet för byggnadsnämnden att besluta om anstånd med avgörandet om bygglov. Har kommunen inte avgjort planärendet inom två är från det att ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden, måste ansökningen avgöras utan dröjsmål. Rent lag-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    280

tekniskt är mitt förslag även i denna del något annorlunda konstruerat än i      72 Bygglov lagrådsremissen (s,214), men i sak har det samma innehåll. Ändringarna,      12.3.3-12.3.4 som enligt min mening innebär förenklingar i systemet, är föranledda av lagrådels förslag (yttrandet s. 87 fO,

Jag vill betona att de situationer som jag nu har beskrivit skall betraktas som undantagsfall. Del normala blir givetvis att ansökningar om lov be­handlas och avgörs skyndsamt 1 mänga fall torde del gä att avgöra ären­den inom en månad, men alla ärenden är inte lika och därför behövs ibland längre tider. Med tanke på de stora skillnader som finns kan det inte i lagen föreskrivas en generell, kortare Ud för ärendenas avgörande, men huvud­regeln, som inte behöver lagfästas, bör alltså vara att avgörandet sker sä snarl som möjligt,

12.3.4 Elt alternalivl förslag

Det kan vara av intresse alt här presentera en nägot annorlunda lagtek­nisk lösning, som har beskrivits i remissyitrandei från institutionen för fastighetsteknik vid tekniska högskolan i Stockholm, Institutionen anför:

Den lagtekniska konstruktionen som utredningen här valt är emellertid mindre tillfredsställande. Ur markägarens synpunkt innebär förfarandet ett långvarigt ovisshelstillstånd. Kommunen kan dröja upp till två år med att inge ansökan om expropriationstillstånd och till detta kommer den lid som åtgår innan beluf i tillständsärendet föreligger. En lämpligare lösning är att byggnadsnämnden i den angivna situationen ges rätt atl avslå ansökningen om bygglov. Ett avslagsbeslut på denna grund bör därefter ge markägaren rätt att inom viss tid påkalla inlösen av fastigheten. En sädan regel har också den fördelen att den ger markägaren valfrihet. Han kan i den upp­komna situationen välja mellan att trots avslagsbesluiet behålla fastigheten eller att påkalla inlösen. Ett avslagsbeslut behöver alllsä inte alltid leda lill inlösen, vilket kan vara en fördel ur kommunens synpunkt. Å andra sidan måste kommunen alltid räkna med risken att markägaren påkallar inlösen, vilket garanterar att avslagsbeslui meddelas endast om kommunen har mycket starka skäl för det. Vill kommunen under alla förhållanden förvär­va fastigheten, återstår alltid nnöjligheten att på vanligt sätt ansöka om expropriationstillstånd. Det bör slutligen tilläggas atl de nu skisserade reglerna torde vara ägnade att främja frivilliga överenskommelser mellan markägaren och kommunen. En förebild lill den här förordade lagtekniska konstruktionen finns i 14 8 jordförvärvslagen.

Ett alternativ till de nu diskuterade inlösningsreglerna kan vara atl etl avslagsbelut i den angivna situationen medför skyldighet för kommunen att utge ersättning till markägaren för den skada han lider genom beslutet. Lämpligheten och utformningen av en sådan ersättningsregel bör närmare utredas.

Tanken med den alternativa lösningen synes vara alt bygglovsprövning­en normall skall ske på samma sätl som enligl utredningsförslaget men att del skall finnas en möjlighet atl i undantagsfall avslå ansökningar som rör kompletteringsätgärder på samma vida grunder som för t, ex, nya byggna-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    281

der. Delta kan ske l.ex, om ett plangenomförande som innebär ändrad      12 Bygglov markanvändning är nära föreslående. 1 dessa sistnämnda fall skulle det     12.3.4 inträda en rätt för fastighetsägaren all påkalla inlösen.

Med detta förslag skulle alltså samhället alltid ha möjlighet att vägra även kompletteringsåtgärder med hänvisning till planernas innehåll, även om del är tänkt som en undantagsregel. Vid bygglovsprövningen skulle det med andra ord inte råda nägon principiell skillnad mellan kompletteringar och ny bebyggelse. Fastighetsägaren mäsle vara aktiv för att i stället fä kompensation. En invändning mot denna lagtekniska lösning är att den inte är särskilt enkel och begriplig för allmänheten och knappasl heller för beslutsfattarna.

Elt avgörande skäl mot institutionens alternativ är enligt min mening att skyddet för kompletteringsåtgärderna bör vara starkare än del som ligger i möjligheten att fä kompensation i efterhand. Det bör alltså vara samhället som skall visa aktivitet, om man vill hindra en viss åtgärd.

Om institutionens förslag genomförs, kan man förmoda atl kommunerna ibland räknar med att fastighetsägaren inte är benägen att inleda en process om ersättning eller inlösen. Följden blir alt lov vägras och kompensation uteblir. Några garantier för den enskilde skapar man inte med en sädan modell.

Jag delar institutionens uppfattning att det alternativa förslaget kan inbjuda lill frivilliga uppgörelser mellan kommunen och fastighetsägaren. Jag vill dock ifrågasätta om förhandlingskompromisser är något positivt i sig, om man vill skapa etl skydd för vissa rättigheter,

Naturiigtvis kan det uppfattas som en märklig effekt av utredningens och mitt förslag att den enskilde genom att söka lov till en mindre åtgärd kan sätta igång elt förfarande som slutligen kan leda lill inlösen av hans fastig­het. Jag anser dock alt man inte behöver ha så stora betänkligheter inför detta perspektiv. Min bedömning är att expropriationsförfarandet blir en utväg som kommunen bara i sällsynta fall anlitar för att vägra komplette­ringar. Det kan bli aktuellt om kommunens planer på att genomföra någon annan markanvändning i egen regi är så allvarliga och nära förestående att man ändå skulle ha inlett ett tvångsförfarande mot fastighetsägaren ganska snart.

Utan alt här gå in pä nägra detaljer vill jag kort anmärka att den lagtekniska lösning beträffande anståndsförfarandet som jag nu har stannat lör leder lill alt några komplikationer som institutionen pekar pä faller bort. Mitt förslag innebär sålunda inte alt kommunen kan dröja upp till två år med alt ge in ansökan om expropriationstillstånd. Delta måste ske i anslutning till anståndsbeslutet. Huvudregeln i expropriationsfallet liksom i det tidigare berörda planändringsfallet är densamma - dvs, ärendet fär vila till dess atl ärendet om expropriationstillständ avgjorts eller planarbetet avslutals. För det sist berörda fallet finns en yttersta tidsgräns om två år. Att sätta motsvarande tidsgräns i expropriationsfallet är däremot inte


 


Prop. 1985/86:1


282


 


lämpligl,  eftersom  kommunen  inte  råder över expropriationsarendeis handläggning.


12 Bygglov 12.3.4-12.4.2


12.4 Förutsättningar för bygglov inom område med detaljplan

Min förslag: Inom område med detaljplan får bygglov vägras till åtgär­der som strider mol planen. Förbättringar inomhus och på byggnadens yttre fär dock göras även om byggnaden strider mol planen.

12.4.1  Ingen räll lill bygglov tiil åtgärder som strider mot detaljplan

Jag kommer nu Ul! frågan om hur man skall se på förutsättningarna för lov inom områden med detaljplan. Till en början vill jag då slå fast alt jag ansluter mig till utredningens tanke alt den som bygger enligl planen - och alltså tar i anspråk den byggrätt som planen ger - skall vara bunden av planbestämmelserna. Dessa utgör den tillåtna markanvändningens yttersta ramar som inte bör få överskridas genom att kompletteringar sker. Det bör dock finnas en viss möjlighel för byggnadsnämnden att medge mindre avvikelser från planen under förulsältning alt dessa ryms inom planens syfte. Jag ansluter mig också lill förslaget att kommunen genom att anta en detaljplan för befintlig bebyggelse skall pä vissa grunder kunna "läsa" bebyggelsen med olika föreskrifter. Det kan l.ex, vara bevarandehänsyn som gör delta nödvändigt.

Jag föreslär därför en huvudregel som innebär att bygglovspliktiga åtgär­der inie fär företas, om de strider mot en bestämmelse i gällande detalj­plan,

12.4.2  Invändiga och yttre förbättringar får göras även om byggnaden
strider mot planen

Den huvudregel som jag nyss berörde och som gäller även i dag är motiverad av intresset att kunna hindra vardehöjande investeringar som strider mot planen och som kan försvåra etl framlida plangenomförande. Denna regel är i och för sig rationell och den har bidragit till ett genomfö­rande av planer som har syftat till stadsförnyelse genom rivning och nybyggnad. Utvecklingen har emellertid gäll i en annan riktning och i dag sker en allt större del av stadsförnyelsen genom att befinlliga byggnader rustas upp, 1 denna situaUon kan huvudregeln snarast sägas ha blivii etl hinder för sladsförnyelsearbetet. Det synes därför befogat atl nu tillåta vissa vardehöjande investeringar i befintliga byggnader oberoende av plan­förhållandena.

En bestämmelse som förbjuder alla åtgärder på byggnader som strider mot planen kan enligt min mening även medföra att fastighetsägare i vissa fall drabbas oskäligt hårt. Om en delaljplan anger alt en viss byggnad skall användas för ett nytt ändamål, medför den nyss angivna huvudregeln att


 


Prop. 1985/86:1                                                                    283

alla bygglovspliktiga åtgärder på byggnaden kan sägas stå i strid mol      12 Bygglov planen. De skulle därmed ocksä vara förbjudna. Jag kan emellertid inte      12.4.2 finna annat än att den enskildes intresse atl hålla byggnaden i stånd och att göra vissa invändiga ändringar även i dessa fall bör kunna tillgodoses.

Principen bör alltså vara att fastighetsägaren bör fä fortsätta att använda byggnaden för det ändamål som den lagligen har använts till förut. Del finns inte anledning att hindra en fastighetsägare från detta genom atl undandra honom möjligheten lill förbättringar som inte förändrar plansi­tuationen.

Med invändiga ändringar avser jag ändringar av bärande delar, ändringar som avsevärt påverkar planlösningen, installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder eller rökkanaler, installation eller väsentlig ändring av va-anordningar samt inre underhållsåtgärder, i den mån dessa kräver lov. Det är alltså fråga om sådana ändringar som behövs för an byggnaden skall kunna utnyttjas på en ändamålsenligt, tidigare godkänt sätt. En exempel kan vara ändring av rumsinddningen inom ett kontor, som ligger i ett hus för vilket planen anger bostadsändamål. Har lokalen tagits i anspråk för kontor efter vederböriigt lov, bör planen inte innebära förbud mot sådana åtgärder som jag nyss nämnde.

Även yttre åtgärder med byggnader bör få utföras, trots att byggnaden används i strid mot planen. Jag syftar dä på omfärgning, utbyle av fasad­beklädnad eller taktäckningsmaterial och liknande åtgärder.

Genom att göra det möjligt för fastighetsägaren an trots den nya planen utföra sådana yttre och mre förbättringar kan man enligt min mening med en smidigare reglering behålla en väsentlig del av grundtanken i utred­ningsförslaget. Jag föreslår alltså en särskild bestämmelse, som innnebär atl bygglov skall meddelas till utvändiga och invändiga ändringar, även om byggnaden inte stämmer överens med planen. Jag vill stryka under att jag till invändiga ändringar i den här bemärkelsen inte hänför ändringar som syftar till atl byggnaden skall få ett ändrat användningssätt, 1 specialmoti­veringen (8 kap. 11 8) återkommer jag till de nu berörda frågorna och till vissa justeringar som bör göras i förslaget i lagrådsremissen (s. 218).

Vad som skiljer mitt förslag från utredningens, är främst att utredningen i den nu aktuella situationen visserligen ger fastighetsägaren en möjlighet atl få göra tillbyggnader och att uppföra kompletteringsbyggnader men samtidigt sätter upp gränser betingade av kommunens planer och program. Jag anser att mitt förslag på denna punkt innebär en rimligare avvägning mellan allmänna och enskilda intressen och att det på etl väsentligt tydli­gare sätt reglerar vilka rättigheter som tillkommer fastighetsägaren.


 


Prop. 1985/86:1


284


 


12.5 Förhandsbesked

12.5.1 Behovel av en tvåsiegsförjärande


12 Bygglov 12.5.1


Mitt jörslag: Belräffande åtgärder som kräver bygglov skall besked i lokaliseringsfrågan kunna lämnas i form av elt förhandsbesked.

Den bedömning som görs i ett ärende om lov innefattar som jag tidigare har påpekat ofta tvä moment, i synnerhet när det gäller byggande utanför områden med detaljplan. Det ena avser tillåtligheten frän planmässig syn­punkt av den ansökta åtgärden i och för sig. Det andra avser den närmare utformningen i estetiskt avseende och det tekniska utförandet. Det har i praxis utbildats en möjlighet att begära ett s.k. förhandsbesked av bygg­nadsnämnden rörande den planmässiga bedömningen. Oklarhet och tillämpningsproblem råder i fråga om förhandsbeskedens innebörd. Del kan ibland vara osäkert om nämnden har lämnat ett inte överklagbart förhandsbesked, ett beslut i en dispensfråga eller ett beslut om byggnads­lov. 1 syfte alt råda bot på denna oklarhet har utredningen föreslagit att bygglovsprövningen skall kunna delas upp i flera skeden. Beslut i det första skedet skall därvid lämnas i form av ett förhandslov och avse den planmässiga bedömningen av den sökta åtgärden. Förslaget har i stort sett godtagits av remissinstanserna. 1 likhet med remissinstanserna anslöt jag mig i lagrådsremissen (s.220) till förslaget.

Jag föreslog alltså att bygglovsprövningen skall kunna delas upp i två steg, varvid tillåtligheten på den valda platsen prövas i den första etappen och utformnings- och ulförandefrågorna först när projekteringen har framskridit ytterligare. I det första skedet - planmässigheten - är det vissa prövningsgrunder, nämligen de som finns i 2kap., som träder i förgrunden. När det gäller utformningen och utförandet är det främst bestämmelserna i 3 kap, och tillämpningsförskrifterna till dessa som skall tillämpas,

1 princip vidhåller jag mitt förslag om en sådan uppdelning av prövning­en. Med anledning av vad lagrådet har anfört (yttrandet s,980 anser jag dock att det lagtekniskt är lämpligare att frikoppla förhandsbeskedet från bygglovsärendet. Jag återkommer till den laglekniska frågan i specialmoti­veringen (8 kap, 34 8).

Med en sädan lösning som jag nu skisserat kan sökanden, där plane­ringsförutsättningarna är oklara eller svårbedömda, undvika onödig pro­jektering genom att få tillåtligheten från mer övergripande utgångspunkter prövad i etl första skede och pä så sätt skaffa sig en viss projekterings-tryggghet. Om sökanden har särskilt yrkat att få förhandsbesked, bör byggnadsnämnden vara skyldig att pröva om sådant besked kan lämnas. Enligt utredningsförslaget skall emellertid nämnden ocksä på eget initiativ kunna göra en förhandsprövning av en åtgärds tillåtlighet. För egen del kan


 


Prop. 1985/86:1


285


jag inte se att det finns behov av en sådan ordning. Det bör ankomma pä      12 Bygglov sökanden ensam att bestämma om förhandsbesked behövs eller inte. Jag     12.5.1-12.5.2 ansluter mig alltså inte till utredningsförslaget i denna del.

12.5.2 Prövningens omfalining

Mitt förslag: 1 ärenden om förhandsbesked skall prövas om den sökta åtgärden kan tillåtas på avsedd plats. Förhandsbesked skall vara bin­dande och gälla i högst två år.

Av utredningens förslag framgår inte entydigt vad byggnadsnämndens prövning skall omfatta och om några villkor för förhandsbeskedet kan slällas. Några remissinstanser har också pekat på delta. För egen del gör jag följande bedömning av dessa frågor.

Vad som i första hand bör prövas i ett förhandsbesked är om en bygg­nadsåtgärd över huvud taget kan tillåtas på platsen, dvs, närmast en prövning av markens lämplighet för den avsedda ålgärden. Även andra aspekter kan emellertid behöva tas med i bedömningen, t, ex. om den tilltänkta platsen är lämplig med hänsyn till de krav i 3 kap, som rör anpassningen lill omgivningen. Kulturhistoriska och miljömässiga aspekter kan ju medföra att t, ex. en byggnad över huvud taget inte är lämplig pä platsen, eller att den för atl kunna tillåtas måste placeras på en viss plats på tomten. Även frågor av delta slag måste alltså övervägas när byggnadsnämnden prövar om förhandbesked kan lämnas. Om den sökta åtgärden förutsätter att särskilda krav uppfylls, t, ex, beträffande byggna­dens placering och utformning mäsle delta framgå av förhandsbeskedet.

Givetvis är byggnadsnämnden vid bygglovsprövningen bunden av sitt ställningstagande till åtgärdens tillåtlighet i förhandsbeskedet. Denna sena­re prövning får dä enbart avse frågor som inte omfattas av förhandsbeske­det. Någon uttrycklig bestämmelse om detta anser jag emellertid inte behövas. Däremot bör del i klarhetens intresse tas med en bestämmelse om all förhandsbeskedet inte medför nägon rätt att påböria arbetet.

Utredningen har föreslagit att giltighetstiden för ett förhandsbesked skall vara högst fem år, Mol detta har några remissinslanser invänt att den tiden tillsammans med giltighetstiden för bygglovet är alltför lång. Jag delar denna uppfattning och föreslär att giltighetstiden maximeras till tvä år. Om man beaktar giltighetstiden för bygglovet - vilken liksom i dag bör vara två år - fär sökanden därmed totalt fyra år på sig atl påbörja åtgärderna. Detta bör enligt min mening vara tillräckligt. Förhandsbeskedet skall näm­ligen inte ersätta långsiktiga planbeslut utan är till för alt ge sökanden möjlighet till successiva besked i ett aktuellt byggnadsprojekt.


 


286

Prop. 1985/86:1

12.5.3 Förhandsbeskedets tillämpningsområde

Milt förslag: Förhandsbesked skall kunna lämnas både inom och utan­för detaljplan.


12 Bygglov 12.5.3


Några remissinstanser har hävdat att rätten att begära förhandsbesked bör begränsas till bebyggelse utanför detaljplanelagi område. Utredningen har inte föreslagil någon sådan begränsning av prövningen.

Behovet av att få förhandsbesked gör sig starkast gällande för åtgärder utanför detaljplan. Det finns emellertid enligt min mening anledning att ha en möjlighel atl ge förhandsbesked även inom delaljplan, Visseriigen ulgör detaljplanen i sig en form av förhandsbesked, men om genomförandeliden har gått ut kan sökanden - som då inte längre helt kan förlita sig pä planen - behöva ett stabilt projekteringsunderlag, I själva verket är det nog särskilt viktigt att just i en sådan situation få en garanti för att tillämnade åtgärder kan tillåtas från markanvändningssynpunkt. Även under genom­förandetiden kan det föreligga ett behov av att få tillåtligheten prövad särskilt, t. ex. om planen är enkel och schematisk och ger föga ledning för utformningen av byggprojektet. Någon begränsning av de situationer när förhandsbesked kan användas bör därför inte föreskrivas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   287

13    Rivningslov och marklov                                                       ,   13 Rivningslov och

'   marklov

13.1-13.1.1

13.1 Rivningslov Sammanfattning

o De nuvarande tidsbegränsade rivningsförbuden ersätts med en perma­nent reglering, där fastighetsägaren i vissa fall blir berättigad till ersätt­ning, om rivning vägras (s, 288)

o Rivningslov skall normalt krävas inom områden med detaljplan. Genom områdesbestämmelser skall kommunen kunna införa skyldighet att söka rivningslov även inom andra områden (s. 288)

o Rivningslov kan vägras

-     för att kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse skall bevaras

-     med hänsyn till bostadsförsörjningsbehovet (s, 289)

o I vissa fall skall rivningslov inte kunna lämnas, nämligen om

-     upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen har meddelats

-     skyddsbestämmelser har meddelats genom detaljplan eller områdes­bestämmelser (s, 293),

13.1.1 Gällande bestämmelser

Enligl 54 8 byggnadsstadgan krävs del byggnadslov för att riva byggna­der inom områden med stadsplan samt inom områden, där förbud mot nybyggnad har meddelats enligt 35 8 byggnadslagen i avvaktan på alt en stadsplan skall antas eller ändras.

1 samband med införandet av bostadssaneringslagen (1973:531) komplet­terades byggnadslagstiftningen med bestämmelser som dels medför hinder för byggnadsnämnden att meddela lov för rivning i vissa fall, dels ger byggnadsnämnden möjlighel att i vissa fall utfärda tidsbegränsade förbud mot rivning.

Om en bostadslägenhet inte har lägsta godtagbara standard, kan hyres­nämnden enligt 2 8 bostadssaneringslagen, på ansökan av kommunen eller - i vissa kommuner - en organisation av hyresgäster, ålägga fastighetens ägare atl rusta upp lägenheten till sådan standard. En förutsättning för att ett sådant åläggande skall kunna utfärdas är enligt 5 8 att fastigheten med hänsyn till kostnaden för den äigärd som avses med åläggandet kan beräk­nas ge skäligt ekonomiskt utbyte.

Om en ansökan om upprustningsåläggande enligl bosiadssaneringslagen håller på att prövas, fär enligt 56 8 4 mom. byggnadsstadgan lov till rivning av den byggnad som avses med ansökningen inte lämnas förrän frågan om åläggande har avgjorts slutligt. Har ett upprustningsåläggande utfärdals och har åläggandet inte förfallit, får inte heller lov lämnas till rivning av den byggnad som avses med åläggandet.

Byggnadsnämndens befogenhet att meddela tidsbegränsade förbud mot rivning regleras i 35 a 8 byggnadslagen, som har följande lydelse.


 


Prop. 1985/86:1


Byggnadsnämnden får meddela förbud mot rivning av byggnad inom område med stadsplan eller inom område där förbud mot nybyggnad råder enligt 35 8, om förbud mot rivning är påkallat från bostadsförsörjningssyn­punkt eller för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse.

Förbud enligt första styckel får meddelas för en tid av högst tre är. Om synnerliga skäl föreligger, får förbudet förlängas eller förnyas med högst två är i sänder. Har byggnadslov för rivning av byggnad sökts, fär dock förbudet för den byggnaden därefter ej gälla under längre sammanlagd tid än fem år.


13 Rivningslov och

markiov

13.1.1-13.1.2


Den rivningsreglering som sålunda har genomförts avsågs vara proviso­risk, I samband med att 35 a 8 byggnadslagen infördes uttalade departe­mentschefen (prop, 1973: 196 s, 29) alt det finns starka skäl för att planmäs­sigt reglera rivning av byggnader pä samma sätl som nybyggnad och andra väsentliga miljöförändringar regleras. Emellertid framhölls att bygglagut­redningens arbete inte borde föregripas. Det ansågs därför inte lämpligl att genomföra en ordning som öppnade möjligheter all mer generellt hindra rivningar.

Rivning av en byggnad kan i dag vägras även med stöd av byggnadsmin­neslagen. Enligt 1 8 byggnadsminneslagen kan länsslyrelsen förklara en byggnad som byggnadsminne, om den bevarar egenarten hos gängen tids byggnadsskick eller minnet av någon historiskt betydelsefull händelse och den med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig.

13.1.2 Principiella synpunkter på behovel av en ny reglering

Mitt förslag: De nuvarande tidsbegränsade rivningsförbuden ersätts med en permanent reglering, där fastighetsägaren i vissa fall blir berätti­gad till ersättning, om rivning vägras.

Rivningslov skall normalt krävas inom omräden med detaljplan. Ge­nom områdesbestämmelser skall kommunen kunna införa skyldighel att söka rivningslov även inom andra områden.

Det är en allmän uppfattning bland remissinstanserna atl nägon form av rivningsreglering är nödvändig i PBL, Jag delar denna uppfattning och anser att regleringen - i enlighet med utredningens förslag - bör kunna bygga pä de principer som låg lill grund för reformen är 1973.

Rivningsreglerna i PBL bör enligt min mening kunna fungera som etl komplement till det statliga instrumentet byggnadsminnesförklaring enligt byggnadsminneslagen. Det bör alltså nu införas vidgade möjligheter för kommunerna att bevara bebyggelse.

Rivningsregleringen bör utformas som ett tillståndsförfarande. Inom vissa omräden bör det alltså krävas lov av byggnadsnämnden för atl en byggnad skall få rivas. Tillståndet bör kallas rivningslov, Skyldighel att


 


Prop. 1985/86:1


289


 


söka rivningslov bör generellt föreligga inom delaljplanelagda områden, Möjlighel bör dock finnas att genom beslämmelser i detaljplan undanta från rivningslovsplikl en viss faslighet eller fastigheterna inom etl vissl område av planen.

Del kan finnas behov av rivningsreglering även i omräden som inte ligger inom delaljplan och inte heller kommer att detaljplaneläggas, t, ex, inom fiskelägen, brukssamhällen, fäbodvallar och kyrkbyar. Även en enstaka byggnad i kulturlandskapet kan vara värd all skydda, t,ex, en gärd, en kvarn eller någon annan nytlobyggnad eller etl industriminne. Kommuner­na bör därför få möjlighet att i områdesbestämmelser besluta att rivnings-lovsplikt skall gälla inom vissa områden eller för en viss fastighet,

1 materiellt hänseende bör reglerna utformas så att kommunen får rätt att vägra rivning endast pä vissa i lagen angivna grunder. Med ledning av dessa grunder kan kommunerna på ett tidigt stadium inventera den befint­liga bebyggelsen och upprätta program och planer för bevarandet, 1 den män del behövs kan dessa i sin lur på sikt omformas till skyddsbestäm­melser i detaljplaner eller områdesbestämmelser. Härigenom bör kommu­nerna kunna skaffa sig en god beredskap inför framtida rivningsansökning­ar.

Det nuvarande provisoriska förbudssysiemet kan pä detta sätt avlösas av en mer definitiv ordning. Ett förslag som utformas med dessa utgångs­punkter - att rivning pä vissa i lagen angivna grunder kan hindras inte bara temporärt utan även på lång sikt - förutsätter att fastighetsägaren i vissa fall får rätt lill ersättning för den skada han orsakas. Jag återkommer senare till ersättningsfrågorna (avsnitt 18,2,2),


13 Rivningslov och

markiov

13.1.2-13.1.3


13.1.3 Prövningsgrunder vid rivning

Min förslag: Rivningslov kan vägras

-  för att kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse skall
bevaras

— med hänsyn till bostadsförsörjningsbehovet.

En prövningsgrund som i likhet med 35 a 8 byggnadslagen lar fasta på intresset att bevara en byggnad med hänsyn till dess värde från kulturhis­toriska eller miljömässiga synpunkler bör införas i PBL, Rivningsregle­ringen bör omfatta inte bara sådana byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnäriig synpunkt och som enligt vad jag tidigare har föreslagil (avsnitt 11,2,2) skall specialreg­leras i 3 kap, utan även byggnader som inte har detla kvalificerade värde frän bevarandesynpunkt, Atl göra något allmängiltigt uttalande om vad som är kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är givelvis inte möjligt. Lo­kala överväganden bör här tillmätas den största betydelse. Det material 10    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                    290

som tas fram inom ramen för den fysiska riksplaneringen och i övrigt av de       13 Rivningslov och
kulturminnesvårdande myndigheterna kan därvid tjäna till god ledning för      marklov
kommunerna,
                                                                                  13.1.3

Med miljömässigt värdefull bebyggelse avses inte bara byggnader som i sig är värda atl bevara. Miljön behöver inie vara resultatet av etl medvetet konstnärligt skapande för att vara skyddsvärd. Även i andra slags miljöer kan det bli aktuellt att tillämpa denna prövningsgrund. Del rivningshotade huset kan t,ex, ingå i en enhetlig grupp med tidstypiskt byggnadsskick eller ligga i en husrad eller vid ett torg av miljömässigt värde, där bortfallet av ett hus skulle medföra stor skada på stadsbilden. En skyddsvärd miljö kan också utgöras l.ex. av en stadsdel med väl sammanhållen och tillta­lande bebyggelse eller med andra påtagliga trevnadsvarden i den yttre miljön.

Jag anser vidare att rivning skall kunna hindras av hänsyn till bostadsför­sörjningen. Den prövningsgrunden kan i korthet sägas vara motiverad av följande skäl.

Tyngdpunkten i den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen har på senare är förskjutits frän nyproduktion lill olika slags åtgärder för all anpassa hela bostadsbeståndet till de behov och önskemål som kan för­utses. Genom statsmakternas beslut år 1978 (prop. 1977/78:93, CU 28) skall de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen ge uttryck för en samlad syn på behovet av nybyggnad, förnyelse och andra bostadsför­sörjningsåtgärder. Lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostads­försörjningens främjande m.m. har ändrats år 1984 (prop. 1983/84:41 bil.9, BoU 11, rskr 63, SFS 1984: 35). Ytteriigare ändringar har nyligen föresla­gits av regeringen (prop. 1984/85: 142). Syftet med ändringarna är alt precisera del kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen och alt anpas­sa planeringen till de lokala behoven.

Bostadsförsörjningsplaneringen är alltså en lagfäst skyldighet för kom­munerna, och planeringen skall bedrivas under öppna former så att den blir föremål för offentlig debatt i kommunerna. Planeringen har en god politisk förankring i kommunen till följd av föreskriften om atl kommunfullmäktige skall ta ställning lill bostadsförsörjningsprogrammet.

Bosladsförsörjningsprogrammet tar upp de långsiktiga målen för bo­stadsförsörjningen men ulgör också ett underlag för produktionsförbere-dande beslul och åtgärder för de närmaste åren. Bosiadsförsörjningsplane-ringen utgör därvid ett underlag för annan kommunal sektorsplanering och för den kommunala ekonomiska långtidsplaneringen. Programmet är ocksä ett viktigt instrumeni för samordning av en rad åtgärder som vidlas av olika huvudmän och intressenter och som syftar lill en utveckling och förnyelse av befinlliga områden

Bosiudsförsörjningsprogrammels förslag lill åtgärder bygger bl.a. pä kunskaper om bostadsbeståndets tekniska egenskaper, standard och kvali­tet och inte sällan även på s.k. bostadssociala inventeringar. 1 proposition


 


Prop. 1985/86:1                                                                    291

13.1.3

1977/78:93  om  riktlinjer för ansvarsfördelningen  inom  bostadsförsörj-      13 Rivningslov och ningen m.m. slås bl.a. fast all arbetet med kommunala bostadsförsörj-     marklov ningsprogram bör bygga på analyser av förhållandena i olika bostadsområ­den.

En avveckling av lägenheterna i det befintliga beståndet bör enligt min mening inte ske slumpmässigt ulan följa intentionerna i bostadsförsörj­ningsplaneringen. Del är också ett samhällsekonomiskt intresse alt bevaka rivningsverksamheten och kunna hindra att godtagbara bostäder försvin­ner från bostadsmarknaden. Det är alltså angeläget att från bosladspolilisk synpunkt kunna på ett planmässigt sätt reglera inte bara nybyggnader utan även rivningar.

Även hänsynen till de boende ingår i bostadsförsörjningsskälen (prop. 1973: 196, s, 26), Mol bakgrund av att det under de senaste åren allt oftare har diskuterats vilket inflytande som de boende bör ha bl, a. i rivningsären­den, anser jag det befogat att jag här i korthet beskriver hyresgästernas civilrältsliga ställning,

1 12 kap, jordabalken (hyreslagen) finns det bestämmelser om hyresgäs­tens ställning vid större ombyggnader och vid rivningar. Bestämmelserna innebär bl, a, att det s,k, besittningsskyddet för hyresgästen i sådana situationer ibland bryts, I 46 5 hyreslagen räknas sålunda upp flera fall då en bostadshyresgäst inte har rätt att få sitt hyresavtal förlängt. Enligt 46 5 första stycket 3 saknas besittningsskydd, om huset skall rivas och det inte är oskäligt mot hyresgästen att hyresförhållandet upphör. Vid slörre om­byggnader gäller enligl 46 5 förslå stycket 4 atl någon rätt till förlängning inte heller föreligger, om det inte är uppenbart att hyresgästen kan sitta kvar i lägenheten utan nämnvärd olägenhet för ombyggnadens genomfö­rande och det inte är oskäligt mot hyresgästen atl hyresförhållandet upp­hör.

Del finns vidare i 46 8 tredje stycket en beslämmelse, enligt vilken en hyresgäst, som avträder en lägenhet eller en del av den med anledning av att huset skall undergå större ombyggnad, om möjligt skall beredas tillfälle att efter ombyggnaden hyra en likvärdig lägenhet i huset. Någon liknande rätt till återflyttning i rivningsfallel finns inte.

Det ligger således i hög grad i hyresgästernas intresse atl kunna påverka beslut i rivningsfrägor. Jag återkommer senare till hur starkt hyresgäster­nas inflytande bör vara,

Enligl min mening bör rivning kunna vägras med hänsyn lill bosladsför-sörjningens behov, om byggnaden fyller - eller efter upprustning kan fylla - rimliga kvalitetsanspråk, Ytteriigare en förutsättning bör vara atl lägel pä bostadsmarknaden är sädanl att lägenheterna i byggnaden kan väntas bli efterfrågade antingen omedelbart eller inom en snar framlid.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    292

13.1.4 Planers inverkan på prövningen av rivningslov                       ij Rivningslov och

13.1.4

En särskild fråga som nägot bör belysas i detta sammanhang är vilken     marklov verkan som planbeslut av olika slag bör ha pä rivningslovsprövningen.

Till en början kan då slås fast atl de prövningsgrunder som jag nu har föreslagil givetvis inte är avsedda atl tillämpas, om rivningen är föranledd av att en detaljplan för den berörda fasligheten medger en ändrad markan­vändning. Planen i sig kan då sä.gas utgöra en form av förhandsbesked om atl rivning fär ske. För atl rivning dä skall kunna vägras måste planen först ändras eller upphävas, sä att medgivandet i planen till ändrad markanvänd­ning förlorar sin verkan.

För att den prövningsgrund som avser bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse skall kunna åberopas, har utred­ningen ställt upp ett krav atl byggnaden måste omfattas av skyddsbestäm­melser i en delaljplan eller ett markförordnande.

På den här punkten har utredningsförslaget mött invändningar från mänga håll. Jag har förståelse för denna krilik och föreslär därför alt det inte skall ställas krav på sådana skyddsbestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser för atl rivningslov skall kunna vägras.

Anledningen Ull alt jag här går ifrån utredningsförslaget är i korthet följande. De rivningsförbud som har utfärdats enligt byggnadslagen skall enligt det förslag till övergångsbestämmelser som jag senare lägger fram (avsnitt 19.4.2) upphöra atl gälla vid PBL:s ikraftträdande. Därmed faller ocksä skyddet för en mängd byggnader i Stockholm och på en hel del andra platser. Utredningens förslag innebär att kommunerna på kort lid - två är från det en ansökan om rivning ges in till byggnadsnämnden - mäste komplettera gällande detaljplaner med särskilda planbestämmelser för alt skyddet mot rivning skall kunna vidmakthållas. Enligt min mening skulle en sädan ordning kräva myckel stora planeringsinsatser - i all synnerhet under elt övergångsskede som kan bli ganska långvarigt - utan atl nägra motsvarande fördelar står att vinna. För den enskilde torde det många gånger vara bällre alt få ett beslut om vägrat rivningslov direkt än att ett beslut om planändring först skall avvaktas. Bl.a. därför anser jag alt byggnadsnämnden i varje enskill ärende om rivningslov bör ha möjlighel alt vägra rivning, om nämnden - pä grundval av de inventeringar och det underlagsmaterial i övrigi som står till förfogande - bedömer all byggna­den är värd alt bevara för framtiden.

För tydlighetens skull vill jag tillägga atl del naturligtvis inte bör finnas nägol hinder mol alt kommunen på ett mer definitivt sätt ändå klargör sina avsikter all bevara en viss särskill värdefull bebyggelse genom att meddela skyddsbestämmelser i detaljplan eller genom områdesbestämmelser. Mitt förslag innebär enbari att jag inte anser det befogat att alltid kräva sädana skyddsbestämmelser för all man skall kunna upprätthålla de ambitioner alt bevara bebyggelse som ligger bakom dagens rivningsförbud. Den rättsliga effekten av en plan med skyddsbestämmelser bör vara atl


 


Prop. 1985/86:1


293


 


rivning inte kan medges för fastigheter som omfattas av beslämmelserna. Skyddsbestämmelserna medför alltså automatiskt etl rivningsförbud. En­dast om beslämmelserna först upphävs bör rivningslov alltså kunna läm­nas.


13 Rivningslov och

marklov

13.1.4-13.1.5


13.1.5 Samordning mellan prövningen av rivningsärenden och beslul en­ligl annan lagstiftning

Mitt förslag: I vissa fall skall rivningslov inte kunna lämnas, nämligen om

-     upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen har meddelats

-     skyddsbestämmelser har meddelats genom detaljplan eller områdes­bestämmelser.

Jag lar först upp en fråga där jag förordar en annan lösning än ulredning­en. Del gäller sambandet mellan den föreslagna rivningsregleringen i PBL och de ekonomiska förutsättningarna enligt bostadssaneringslagen för upp­rustning av en byggnad eller en bostadslägenhet.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande. Rivning bör inte få vägras med hänsyn till bostadsförsörjningen, om en byggnad eller lägenhet är i sådant skick att det måste ske en upprustning men det inte är ekono­miskt försvarligt att göra de nödvändiga upprustningsåtgärderna. Om det alltså inte finns fastighetsekonomiska förutsättningar atl rusta upp en byggnad, bör endast kulturhistoriska och miljömässiga skäl kunna utgöra grund för att hindra rivning, I sådana fall bör ägaren vara berättigad till ekonomisk kompensation.

Beträffande kopplingen till bostadssaneringslagen förde utredningen föl­jande resonemang. Så snart fastighetsägaren i rivningsärendet påstår att del enligt hans uppfattning saknas förutsättningar för ett upprustningsåläg­gande enligl bostadssaneringslagen, skall kommunen vara förhindrad atl utan vidare vägra rivning. Vill kommunen bevara byggnaden, mäste riv­ningsärendet vila lill dess upprustningsfrågan har avgjorts pä ansökan av kommunen. Om det vid den prövningen klarläggs att fastigheten inte är värd att rustas upp med hänsyn till de ekonomiska kraven i 5 5 bostadssa­neringslagen, och kommunens ansökan om upprustningsåläggande därför avslås, skall rivning alllid fä ske,

1 vissa fall skall enligl utredningens förslag den ekonomiska bedömning­en i första instans utföras av byggnadsnämnden i själva rivningsärendet.

Enligl min mening finns del här anledning att förenkla förfarandet avse­värl. Det bör sålunda inte råda nägon skillnad i förfarandet beroende på om byggnadsnämnden vill hindra rivning med hänsyn till bostadsförsörjningen eller lill byggnadens kulturhistoriska eller miljömässiga värden. En enhet­lig prövningsordning är atl föredra. Enligt min mening kan man utgä frän atl kommunen, innan en ansökan om rivning ogillas, gör en noggrann


 


Prop. 1985/86:1                                                                    294

13.1.5-13.1.6

utredning av de fastighetsekonomiska förutsättningarna för att behålla 13 Rivningslov och byggnaden i fråga. För detta talar inte minst den omständigheten att markiov kommunen i vissa fall kan bli skyldig att ersätta fastighetsägaren för den skada han lider av att rivningslov vägras. Mot denna bakgrund finns del knappast nägon anledning att, som utredningen har gjort, ställa krav på atl kommunen skall ta initiativet till att de fastigheisekonomiska frågorna blir slutligt avgjorda innan rivningslov fär vägras. Det bör i stället vara sökan­dens sak att begära ersättning av kommunen, om han anser sig behöva göra en alltför slor ekonomisk uppoffring för att byggnaden skall stå kvar. Ersättningsreglerna blir pä det sättet identiska, oberoende av vilken av de båda avslagsgrunderna som byggnadsnämnden har åberopat. Detta ser jag som en belydande förenkling av regelsystemet.

Jag vill tillägga att den nu föreslagna ordningen inte skall utgöra nägot hinder mot att kommunen i vissa fall ändå väljer att använda sig av förfarandet enligt utredningsförslaget. Det kan naturligtvis tänkas att kom­munen ibland hellre vill ha den ekonomiska bedömningen avklarad, innan man tar slällning i rivningsfrägan.

De hyresgäster som motsätter sig rivning bör enligt PBL ha en ställning som i sina huvuddrag motsvarar den som de har i dag på grund av bestäm­melserna i bostadssaneringslagen. Här följer jag alltså utredningsförslaget, som på den här punkten inte har mött någon kritik under remissbehand­lingen.

Jag föreslår således att rivningslov inte skall få lämnas så länge en ansökan - av kommunen eller en organisation av hyresgäster - om upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen inte har slutligt av­gjorts,

F, n, gäller ocksä hinder mol att meddela lov till rivning, om etl upprust­ningsåläggande har utfärdats och åläggandel inte har förfallit. En motsva­righet till denna regel bör tas in i PBL,

1 syfte atl ytteriigare stärka hyresgästernas ställning i rivningsärenden har utredningen föreslagit en uttrycklig föreskrift om all byggnadsnämn­den skall ta skälig hänsyn till hyresgästernas önskemål, 1 likhet med mänga remissinstanser finner jag en sådan lagregel onödig. Jag anser det självklart att myndigheterna även utan en sådan föreskrift tar den hänsyn lill sak­ägarnas synpunkter som i varje särskill fall är möjlig,

13.1.6 Kommunen kan behöva lid för prövningen

Det kan förutsättas att det i många kommuners översiktliga planering ingår som ett normalt inslag att inventera det befintliga byggnadsbeståndet och att i mån av behov upprätta bevarande- och saneringsprogram. Allt detta är givetvis ett komplicerat och Udsödande arbete. Ställningstaganden i bevarandefrågor kräver ingående tekniska analyser, ekonomiska kal­kyler, samråd i antikvariska frågor med regionala myndigheter, l.ex. läns­antikvarien och företrädare för länsmuseet samt förhandlingar med fastig-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   295

13.1.6-13.1.7

hetsägarna. Beträffande vissa fastigheter kan det vara oklart om det finns 13 Rivningslov och förutsältningar att tillgripa byggnadsminnesförklaring eller om bevarandet marklov kan säkras genom upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen. Del kan vidare behöva undersökas hur långt man kan komma med frivilliga uppgörelser med fastighetsägaren. Sannolikt tar det läng tid innan kom­munen överallt har lyckats atl i form av riktlinjer i översiktsplanen eller skyddsbestämmelser i detaljplaner eller områdesbestämmelser uttrycka de ställningstaganden, som efter hand växer fram i arbetet med bevarandefrä­gorna.

Med del system jag har föreslagit och som innebär att ett vägrat rivnings­lov i vissa fall skall kunna utlösa ersättningsrätt för fastighetsägaren kan det anlas att kommunen ibland föredrar att förvärva fastigheten - i sista hand tvångsvis genom expropriation - framför att betala ersättning med ett belopp som i fall av tvist bestäms av domstol. Jag vill erinra om atl expropriation kan ske bl, a. för att bevara historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse (2 kap, 8 5 expropriationslagen).

Kommunen mäste räkna med att fastighetsägarna när som helst under planeringsarbetet kan aktualisera rivningsfrågan. Genom att ansöka om rivningslov kan en fastighetsägare tvinga kommunen till ett avgörande, trots att det kanske ännu finns brister i beslutsunderlaget. Det kan också vara så att alternativa vägar att lösa bevarandefrågan återstår att pröva vid den tidpunkt då ärendet väcks.

En annan situation som kräver särskilda överväganden är den att gällan­de detaljplan medger att ett bostadshus rivs och ersätts av en byggnad för något annal ändamål, t, ex, ett kontorshus, men att planens genomförande­tid har gått ut när rivningslov söks. Som jag tidigare (avsnitt 3,3,2) har föreslagit skall kommunen, när genomförandetiden har gått ut, kunna ändra planen utan att skyldighel därmed uppkommer att ersätta fastighets­ägaren för byggrätten enligt planen. Om kommunen när rivningen söks finner att det användningssätt som i planen medges för den aktuella fas­tigheten inte längre bör tillåtas, ulan att bostäder är den även för framUden lämpligaste markanvändningen för fastigheten, kan rivningen inte stoppas med mindre än att detaljplanen ändras så att ändamålsbestämningen an­passas till de faktiska förhållandena på fastigheten, Atl ändra planen pä detta sätt kan ta en viss tid, även om planarbetet kan begränsas till alt gälla en enda fastighet. Reglerna i PBL bör utformas så att del blir möjligt för byggnadsnämnden att - på motsvarande sätl som jag har föreslagit beträf­fande ärenden om bygglov (avsnitt 12,3,3) - besluta om anstånd med avgörandet av ansökningar om rivningslov,

13.1.7 Förjäranderegler

Av vad jag nu har anfört framgår att förfarandereglerna bör utformas så all de medger en viss betänkelid för kommunen i samband med beslul i rivningsfrägor. Kommunen kan behöva tid för alt utreda om bevaran-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   296

deintresset kan tillgodoses genom tillämpning av byggnadsminneslagen      13 Rivningslov och eller bostadssaneringslagen, i form av ett avtal med fastighetsägaren eller      marklov genom köp eller expropriation. Det kan ocksä ta en viss tid att bedöma      13.1.7-13.2 frågan om ett avslag pä ansökningen om rivningslov kan medföra skyldig­het att betala ersättning till fastighetsägaren. Slutligen behövs det en tids­frist för att kommunen skall hinna ändra gällande detaljplan, om del behövs för att ett rivningsönskemål skall kunna mötas med etl planbeslui som avspeglar kommunens aktuella avsikter med faslighetens användning. Fastighetsägaren har å sin sida i alla de berörda situationerna ett befogal krav atl han inte skall hållas i ovisshet under en obestämd eller oskäligt läng lid.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslår jag en regel som ger möjlighet för byggnadsnämnden att under en viss tid vänta med att ta slutlig ställning lill en ansökan om rivningslov. Förfarandet i denna del bör sä nära som möjligt ansluta till vad jag tidigare (avsnitt 12,3,3) har föreslagit beträffande avgörande av ärenden om bygglov. Under tiden som ärendet vilar kan yilerligare utredningar göras och vissa initiativ tas bäde av kommunen och av andra intressenter för att lösa frågan om bevarandet av byggnaden i andra former än enligl PBL. Sålunda bör det kunna ske ansökningar om byggnadsminnesförklaring, upprustningsåläggande eller expropriationsiill-sländ. Ytteriigare en åtgärd som kommunen bör kunna vidta för att möta anspråken pä rivning är att anta eller ändra en detaljplan eller områdesbe­stämmelser. 1 det sistnämnda fallet bör dock gälla alt ärendet om rivnings­lov skall avgöras, om inte ett planbeslui har meddelats inom tvä år från den dag då ansökningen om rivningslov kom in.

Ett förslag i lagrädsremissen (s, 228) om att även en ansökan om bygg­nadsminnesförklaring skall kunna föranleda anstånd med avgörandet om rivningslov vidhåller jag däremot inte, 1 likhet med lagrådet (yttrandet S.90) anser jag nämligen inte atl en särskild föreskrift om obligatoriskt anstånd fyller någon funktion i detta fall.

13.2 Marklov Sammanfattning

o Inom områden med detaljplan skall marklov normalt krävas för schakt­ning eller fyllning, som medför att höjdläget för en tomt eller mark för allmän plats ändras avsevärt (s. 300)

o Kommunen skall i detaljplan kunna beslämma atl trädfällning och skogsplantering inte får företas utan marklov inom planområdet (s. 300)

o Kommunen skall genom omnidesbeslämmelser kunna besluta att det skall krävas marklov för schaktning. fyllning, trädfällning och skogs­plantering inom områden som är avsedda för bebyggelse och i skydds­områden intill försvarsanläggningar, flygplalser, kärnreaktorer och lik­nande (s. 300)


 


Prop. 1985/86:1                                                                   297

o Marklov får vägras om åtgärden                                                    13 Rivningslov och

-    strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser                marklov

-    motverkar syftet med skydds-eller säkerhetsområden               U.z-13.2.1

-    förhindrar eller försvårar områdets användning för bebyggelse

-    medför störningar för omgivningen (s. 302).

13.2.1 Gällande bestämmelser

Inom områden som ingår i fastställd generalplan får schaktning, fyllning, trädfällning eller annan jämförlig åtgärd inte vidtas, om åtgärden kan väsentligt försvära områdets användning för del avsedda ändamålet, Pä ansökan av markägaren eller innehavare av särskild rätt till mark kan länsslyrelsen pröva om en viss åtgärd är av detla slag (17 8 BL),

Inom områden med stadsplan gäller motsvarande förbud med endast den skillnaden att förbudet här avser åtgärder som uppenbarligen kan väsent­ligt försvåra ett områdes användning för det avsedda ändamålet (405 BL), Den som vill utföra en åtgärd inom stadsplanelagt område har ingen möjlig­het att i förväg få prövat om åtgärden är tillåten eller inte. Däremot föreskrivs i 54 8 1 mom, byggnadsstadgan byggnadslovsplikt för schakt­ning, fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt, om åtgärden innebär avsevärd ändring av höjdläget för tomten eller en del av den.

Vid sidan av dessa legala förbud kan länsstyrelsen utfärda förbud mot åtgärder av del berörda slaget enligt både 17 och 40 SS byggnadslagen. Sådana förbud kan meddelas dels när en fräga om planläggning eller planändring har aktualiserats, dels inom vissa omräden där det råder nybyggnadsförbud.

Även för omräden som ingår i byggnadsplan eller där förbud mot ny­byggnad har meddelats i avvaktan på byggnadsplan kan länsstyrelsen utfärda förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan jämförlig åtgärd. Någon motsvarighet till det förhandsbesked som länsstyrelsen kan ge enligl 17 8 byggnadslagen finns inte här,

Slulligen skall nämnas att länsstyrelsen med stöd av 54 8 1 mom, sista styckel byggnadsstadgan kan föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för bl, a, schaktning och fyllning inom områden, som är belägna i närheten av befintliga eller tillämnade befästningar, statliga flygplalser, andra flyg­platser för allmänt bruk, atomreaktorer eller andra atomenergianläggnin­gar.

Regler om ersättning och inlösen finns i 22 8 byggnadslagen, men de gäller bara för det fall att en fastställd generalplan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller alt det uppkommer synneriigt men vid användningen av en fastighet. På grund av en bestämmelse i paragrafens fjärde stycke kan frågan om ersättning eller inlösen inte avgö­ras, förrän länsstyrelsen vid förhandsprövning enligt 17 8 byggnadslagen har funnit att den sökta åtgärden kan väsentligt försvåra områdets använd­ning för avsett ändamål.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    298

13.2.2 Principiella synpunkter på behovel av en ny reglering             /j Rivningslov och

13.2.2-13.2.3

Del råder inte någon tvekan om att det i PBL mäsle finnas bestämmelser      marklov som tjänar i huvudsak samma syften som det nuvarande regelkomplexet. Remissinstanserna har i huvudsak godtagit utredningens förslag. Jag kommer att lägga fram förslag som nära ansluter lill utredningens. Den nuvarande regleringen måste betecknas som svåröverskådlig, del­vis inkonsekvent och frän flera synpunkter ineffektiv. Reformbehovet i denna del är alltså påtagligt. Regleringen bör få en mera enhetlig prägel, och bestämmelserna bör samlas pä ett ställe i lagen. Förbudssystemet bör - i linje med förslaget i övrigt - avlösas av etl system med tillståndspröv­ning som sker mot bakgrund av inateridla prövningsgrunder i lagen. Till­ståndet bör kallas för marklov, Eleslutanderätten bör läggas på byggnads­nämnden. De tillståndspliktiga åtgärderna bör på ett uttömmande sätt anges i lagtexten,

I enlighet med grundtankarna i övrigt bakom förslaget till PBL bör del i viss utsträckning ankomma på kommunerna att ange de geografiska områ­den inom vilka marklovsplikt skall gälla.

13.2.3 Regleringens omfattning och syfte

1 enlighet med utredningens förslag bör de marklovspliktiga åtgärderna utgöras av schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering. Något behov av att ha en motsvarighet till dagens uttryck "eller annan därmed jämförlig åtgärd" torde dock inte finnas.

En dd remissinslanser föreslår att de marklovspliktiga åtgärderna ut­ökas med l.ex. förändringar i markskiktet, dräneringsarbeten, beläggning med ogenomsläppliga ytskikt och borttagande av annan vegetation än enbart träd. Jag anser dock inte behovet av en sådan utökning vara så framträdande att del motiverar den långtgående och samtidigt delvis oklara regleringsmöjlighet som den föreslagna utvidgningen av marklovsplikten skulle kräva.

Bland de åtgärder som enligt vad jag nyss anförde skall kunna underkas­tas marklovsplikt finns en del sorn ingår i ett normalt skogsbruk, nämligen trädfällning och skogsplantering. Givetvis kan det inte bli tal om att frågor om tillstånd till trädfällning m.m. överlag skall ligga inom det område där byggnadsnämnderna har beslutanderätten. Räckvidden av den föreslagna tillståndsprövningen i PBL måste alltså klart avgränsas. En lämplig ut­gångspunkt för gränsdragningen kan man få, om man klarlägger de syften som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen. Dessa syften torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Genomförandel av stadsplaner kan försvåras, om marken schaktas dju­pare eller fylls upp till en större höjd än som svarar mot den i planen fastställda. Särskill om nedschakrning eller fyllning sker på mark som skall bli gata, kan olägenheter uppstå vid plangenomförandet. Beträffande mark som gränsar till blivande gatumark är det angeläget att det inte företas


 


Prop. 1985/86:1                                                                    299

schaktning eller fyllning som avsevärt försvårar att gatan läggs ut i fast-      13 Rivningslov och

ställt höjdläge. Även i fråga om parkområden finns del skäl atl kunna      marklov

hindra schaktning och fyllning. Dessutom är det viktigt all i avvaktan pä      13.2.3

planens genomförande skydda skogsbeståndet inom parkområdena. Det är

givelvis otillfredsställande om man avverkar skog som kanske just har

föranlett att området i planen har upptagits som park,

Belräffande kvartersmark i stadsplan är förhållandena som regel sådana att fastighetsägarens befogenheter i här aktuella hänseenden inte bör be­gränsas. Det förekommer dock fall där markens naturförhållanden starkt inverkar pä den stadsbild som avses med planen. Inom ett villaområde kan det sålunda vara synnerligen angeläget att skogen inte avverkas utan urskillning. Om ett byggnadskvarter i en plan läggs ut på en bergshöjd, kan det vara mycket olyckligt om bergshöjden sprängs ned före plangenomfö­randet.

När det gäller förbuden i generalplaner motiveras de med att markens användning för bebyggelse eller trafikleder kan avsevärt försvåras genom schaktning eller fyllning. Genom avverkning av ett skogsbestånd kan mar­kens användning som t, ex, park förhindras under lång tid,

Alla de synpunkter som nu har redovisats gör sig enligt min uppfattning gällande med oförminskad styrka även vid uppbyggnaden av ett nytt system. Regleringen i PBL bör alltså till att börja med täcka de beskrivna situationerna. Dessutom finns det skäl att här anknyta till de möjligheter som plansystemet i PBL erbjuder kommunerna att i tidiga skeden av planeringsprocessen meddela bestämmelser som kan garantera att en viss framtida markanvändning för t, ex, bebyggelse inte försvåras.

Särskilt betydelsefullt för kommunerna vid planeringen av nya bebyggel­seområden är att de redan på ett tidigt stadium fär etl grepp över naturför­hållandena inom områden som skall bebyggas. Det bör framhållas att skogen inte bara har betydelse för ett bebyggelseområdes utseende utan även kan inverka på avrinnings- och grundvattenförhållanden, klimat, m, m, PBL bör därför ge kommunerna möjlighet att kontrollera sådana förändringar av skogen som kan rubba förutsättningarna för att åstadkom­ma en i vid bemärkelse god bebyggelsemiljö inom ett visst område.

Om bebyggelsen är tänkt atl ske i ett skogsparti, kan det vara förödande för den slutliga miljöutformningen, om skogen helt avverkas. 1 modern planering finns ju ofta en strävan att behålla träddungar och öppna natur­stråk i anslutning till eller mellan grupper av bebyggelse. Exakt vilka träd som får las ned och vilka som bör stå kvar kan då inte avgöras förrän i ett sent skede i planläggningsprocessen. Intill dess måste handlingsfriheten i delta avseende kunna bevaras, dvs. det bör skapas möjlighet att hindra avverkning under planeringens gång. Om kommunen i sin översiklliga planering har kommit fram till att bebyggelsen bör läggas på öppen mark, finns det ett starkt samhällsintresse av att del inte planteras skog inom området. Detta bör alltså kunna hindras genom marklovsprövningen.


 


Prop. 1985/86:1


300


 


Även fasUgheisägaren bör vara betjänt av att skogsplantering kan hindras i lid i sådana fall.

När planläggningen är slutförd och bebyggelsen skall uppföras, är situa­tionen nägot annorlunda, 1 förgrunden för det allmännas intresse slår dä kanske inte längre önskemålet att spara all vegetation inom planomrädet och all behålla markens höjdläge intakt överallt, I detta skede gärdet som regel an mer nyanserat skilja ut olika delar av planen där kontrollbehovet är mer eller mindre starkt. Det ligger i sakens natur att mark- och naturför­hållandena mäste helt omgestaltas i vissa delar av planen, 1 andra delar kan det vara desto mer angelägel att slå vakt om dessa förhållanden. Det kan gälla t, ex, inom parkmark och på tomter som är obebyggda vid tiden då planen antas. 1 vissa fall kan t.o,m, något enstaka träd på en bebyggd tomtplats utgöra ett karaktäristiskt och oersättligt inslag i närmiljön.

Ytterligare en faktor bör beakias i sammanhanget. Inom bebyggelseom­räden med känsliga grundförhållanden är erfarenhetsmässigt vissa risker för sättningsskador förenade med även rätt måttlig schaklning och utfyll­nad. Del är angeläget att byggnadsnämnden kan utöva tillsyn över sädana arbetsföretag och meddela föreskrifter om hur de får utföras.

Också de bestämmelser som nu finns i 54 8 1 mom, sista stycket bygg­nadsstadgan och som syftar till att säkerhetsintresset skall tillgodoses i närheten av befästningar, flygplatser m,m. måste få en motsvarighet i PBL, Däremot anser jag del inte föreligga skäl att genom reglerna om marklov kunna påverka skogsavverkning och liknande inom friluftsområ­den. Jag hänvisar här till min tidigare principiella resonemang i den frågan (avsnill 5,4,3),


13 Rivningslov och

marklov

13.2.3-13.2.4


13.2.4 Marklovspliktens omfattning

Min förslag: Inom omräden med detaljplan skall marklov normalt krä­vas för schaktning eller fyllning, som medför att höjdläget för en tomt eller mark för allmän plats ändras avsevärt.

Kommunen skall i detaljplan kunna bestämma att trädfällning och skogsplantering inte får företas utan marklov inom planområdet.

Kommunen skall genom områdesbestämmelser kunna besluta atl det skall krävas marklov för schaktning, fyllning, trädfällning och skogs­plantering inom områden som är avsedda för bebyggelse och i skydds­områden intill försvarsanläggningar, flygplatser, kärnreaktorer och lik­nande.

Av vad jag nu har anfört framgår att det kan finnas behov av många variationsmöjligheter och att det ofta går att fortlöpande precisera kon-irollbehovet under planeringens gång. Vissa åtgärder som kommunen i ursprungsläget av en planeringsprocess kanske har ansett del nödvändigt


 


Prop. 1985/86:1                                                                    301

att hindra, t, ex. med stöd av områdesbestämmelser, kan kanske släppas      13 Rivningslov och helt fria när detaljplanen är färdig. Omvänt kan kommunen i samband med      marklov detaljplaneläggningen behöva ta ett fastare grepp om faktorer som i det      13.-.4 inledande planskedet har varit mindre intressanta från samhällets syn­punkt, t. ex. förskjutningar av höjdläget på tomter, bevarande av träddung­ar eller enstaka träd m. m.

Mot bakgrund av det anförda föreslär jag följande uppbyggnad av syste­met.

PBL bör i två hänseenden ange de yttersta ramarna för regleringens räckvidd. För del första bör åtgärdstyperna anges, nämligen schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering. För det andra bör i lagen anges inom vilka slag av områden som reglerna kan Ullämpas.

Den geografiska bestämningen i lagen bör lämpligen göras från några olika utgångspunkter.

Den första bör ta sikte på det planmässiga intresset att syftei med en tilltänkt användning av marken för bebyggelseändamål inte skall motver­kas. 1 denna del bör PBL ge möjlighet alt införa marklovsplikt inom områden som avses för bebyggelse. Beslutet att marklovsplikt skall gälla bör i detta fall meddelas genom områdesbestämmelser. 1 denna form bör också kunna beslutas materiellt hur marklovsprövningen skall ske, dvs. var och i vilken omfattning som olika åtgärder får eller inte får utföras. Jag återkommer till detta i specialmoliveringen (5 kap. 16 5),

Den andra utgångspunkten är atl det enligt gällande rätt krävs byggnads­lov för schaktning, fyllning eller annan liknande åtgärd inom en tomt, om åtgärden medför att höjdläget för tomten eller för en del av den ändras avsevärt. Dagens krav på byggnadslov har givetvis ett nära samband med den materiella bestämmelsen i 53 5 2 mom, byggnadsstadgan att en be­byggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge vara anordnad pä lämp­ligl sätt med hänsyn särskilt till ljustillförseln samt till stads- eller land­skapsbilden. Tomtens lutning och höjdläge har naturiigtvis ofta även stor betydelse i relationen grannar emellan.

Dessa aspekter talar för atl marklovsplikten enligt PBL bör vara generell i fråga om mer betydande schaklningar och fyllningar, åtminstone inom område med detaljplan, Marklovsplikten bör emellertid inte gälla bara tomtmark. Förändringar inom allmänna platser, t, ex, anordnande av en bullervall, kan vara väl så besvärande för grannarna som förändringar på en närliggande tomt. Jag föreslår därför en bestämmelse med innebörd att inom områden med delaljplan skall krävas marklov för schaktning eller fyllning, som medför alt höjdläget för en tomt eller mark för allmän plats ändras avsevärl. Eftersom det kan finnas detaljplaner där en prövning av detta slag helt skulle sakna belydelse, bör kommunen i planen kunna bestämma att marklovsplikt inte skall gälla inom planområdel eller en del av detta. Som har framgått av mitt anförande kan det i vissa fall finnas behov av att kontrollera även trädfällning och skogsplantering inom områ-


 


Prop. 1985/86:1


302


 


de med delaljplan. Kommunerna bör däriör genom en planbestämmelse kunna införa skyldighel att söka marklov för sådana åtgärder.

Ytterligare en aspekt är att det speciella säkerhetsintresse som är anknu­tet till försvarsanläggningar, flygplatser, kärnreaktorer och liknande an­läggningar bör kunna tillgodoses. I detta avseende bör lagen göra del möjligt för kommunerna att införa skyldighel att söka marklov inom den typ av omräden som nu anges i 54 S 1 mom. sista styckel byggnadsstadgan. Det finns enligt min mening skäl att kunna utvidga prövningen av mark­lovspliktiga åtgärder, så att ett skydds- eller säkerhetsområde kan garante­ras även omkring några andra typer av anläggningar än de som i dag är skyddade. Jag länker främst på vindkraftverk - där det är angeläget att kunna hålla skogen borta - och på en del miljöfarliga anläggningar, där l.ex. schaktning och trädfällning kan ha menliga effekter. Även när del gäller skydds- och säkerhetsområdena bör besluten meddelas genom om­rådesbestämmelser. Likaså bör kommunerna kunna genom områdesbe­stämmelser besluta vilka av de aktuella åtgärderna som får eller inte får utföras inom de angivna områdena.


13 Rivningslov och

marklov

13.2.4-13.2.5


13.2.5 Prövningsgrunderna

Mitt förslag: Marklov får vägras om åtgärden

-     strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser

-     motverkar syftet med skydds- eller säkerhetsområden

-     förhindrar eller försvårar områdets användning för bebyggelse eller som friluftsområde

-     medför störningar för omgivningen.

1 lagen bör - som framgått av vad jag redan har sagt - anges på vilka grunder som marklov skall få vägras.

Till att börja med bör lov kunna vägras, om det finns en materiell bestämmelse i en detaljplan eller i områdesbestämmelser som ger stöd för en vägran. 1 lagtexten bör därför anges atl marklov får vägras, om den ansökta åtgärden skulle strida mol områdesbestämmelser eller en detalj­plan. Så långt följer jag betänkandet. Utredningens förslag - med en prövning enbart mot bakgrund av materiella planbestämmelser - utgår från att kommunen i planer kan förutse alla tänkbara framtida situationer och att det alltså görs en mycket ingående detaljreglering i planerna av vilka åtgärder som bör tillåtas och vilka som bör vägras inom olika områ­den.

Detta betraktelsesätt är enligt rnin mening orealistiskt. Det måste finnas en möjlighet att också göra en bedömning från fall till fall i det enskilda ärendet om lov - en bedömning som alltså inte behöver grundas på någon konkret bestämmelse i detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därför vill jag föreslå ytterligare en prövningsgrund som - efter mönster av


 


Prop. 1985/86:1                                                                   303

13.2.5

gällande ordning - gör det möjligl att vägra marklov, om åtgärden kan      13 Rivningslov och väsentligl försvära områdets användning för del avsedda ändamålet. Elt      marklov exempel på delta kan vara att marklov till schaktning kan behöva vägras inom ett blivande bebyggelseomräde utan att del finns etl direkt förbud mol schaktning i områdesbestämmelserna. Förutsättningen är dock givet­vis att kommunen har beslutat atl marklovsplikt skall gälla.

En prövningsgrund bör ta direkt sikte på åtgärder inom skydds- och säkerhetsområden i närheten av försvarsanläggningar och liknande. Slulli­gen föreslår jag en prövningsgrund som gör det möjligt atl avslå åtgärder som medför slörningar för omgivningen. Jag skall i specialmotiveringen (8 kap. 18 5) närmare beskriva hur de föreslagna prövningsgrunderna kan användas i olika sammanhang.


 


Prop. 1985/86:1


304


 


14    Byggnadsnämnd, byggnadsarbete och tillsyn m. m. Sammanfattning

o Byggnadsnämndens obligatoriska uppgifter skall i princip omfatta en­bart prövning av frågor om bygglov, rivningslov, marklov och förhands­besked. Detta ger kommunerna en större organisatorisk frihet på nämndnivå (s. 304)

o Byggnadsnämnden bör vara serviceinriktad genom att ge råd, upplysa om och förklara de regler som byggherren har att följa. Nämnden bör vidare tillämpa sä enkla rutiner som möjligt med hänsyn Ull de olika byggprojektens art (s. 306)

o Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitekt­utbildning och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter pä ett tillfredsställande sätt (s. 308)

o Beslämmelserna om byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll i PBL skall vila på principen att byggherren har huvudansvaret för an bestämmel­serna iakttas, vilket förutsätter en förbättrad kontroll av byggherren själv. Även i fortsättningen skall det ställas krav på att en ansvarig arbetsledare utses för sådana byggprojekt som inte är obetydliga (s. 310)

o Byggnadsnämnden skall kunna anpassa kontrollen av konstruktions-handlingar m. m. till projektets art och omfattning samt till byggherrens erfarenhet och kontroll (s. 315)

o Byggnadsnämnden skall kunna anpassa omfanningen av sina besikt­ningar till objektens storiek och svårighetsgrad samt till omfattningen och kvaliteten på byggherrens kontroll (s, 324).


14 Byggnad.';-nämnd, byggnads­arbete och tillsyn m. m. 14.1


14.1 Byggnadsnämnd

Min förslag: Byggnadsnäinndens obligatoriska uppgifter skall i princip omfatta enbart prövning av frågor om bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbesked. Detta ger kommunerna en större organisatorisk frihet på nämndnivå.

Enligt nuvarande byggnadslagstiftning skall byggnadsnämnden öva in­seende över hur kommunens område bebyggs och bl. a. ta initiativ i frågor som rör planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen. Nämnden är ell organ för specialreglerad förvaltning med uppgift atl övervaka främsi byggnadslagstiftningens efterievnad men också etl serviceorgan Ull all­mänhetens tjänst. Från att ha varit en i förhållande lill övriga kommunala förvaltningar självständig fackmyndighet som haft myndighetsutövning


 


Prop. 1985/86:1                                                                    305

m. m. 14.1

som sin viktigaste uppgift har byggnadsnämnden alltmer utvecklats till elt      /4 Byggnads-expertorgan. Nämnden skall samarbeta med övriga kommunala förvalt-      nämnd, byggnads-ningar och med andra myndigheter. Plan- och byggnadsärendena är nume-      arbete och tillsyn ra ofta sä komplicerade att bedöma att det fordras en specialiserad sakkun­skap på mänga områden. Atl samla all sakkunskap hos byggnadsnämnden har ansetts orealistiskt.

1 utredningsförslaget har byggnadsnämndens ansvar koncentrerats till de tre områdena deialjplaneläggning. Ullsyn av byggnader under uppföran­de eller omvandling - liksom även bebyggelsemiljöns omvandling - samt bevakning av kultur- och miljövärden i den befintliga bebyggelsen. I försla­get bibehålls byggnadsnämndens roll som organ för specialreglerad förvalt­ning med inriktningen att - förutom att vara myndighet - vara etl expert­organ.

Utredningsförslaget innebär vidare atl byggnadsnämndens uppgifter i samband med byggandet i stort sett skall stämma överens med dem som nämnden har i dag. Nämnden skall enligt utredningens förslag ägna sig främst ät

-    rådgivning och service

-    prövning av frågor om bygglov, rivningslov och marklov

-    kart- och mätningstjänsier, t, ex, att tillhandahålla nybyggnadskarior och att utföra utstakning och lägeskontroll

-    tillsyn under produktionsskedet genom granskning av konstruktions­handlingar och besiktningar pä byggplatsen

-    arkiv- och registerhållning. Remissinstanserna accepterar i stort utredningsförslaget såvitt avser

uppgifter i samband med byggandet. Även jag kan i stort ansluta mig till detta. Byggnadsnämndens uppgifter inom byggandet blir emellertid i för­hällande till dagens ordning något förskjutna. Den utökade bygglovsplikten medför att nämnden fär ta ställning till delvis nya typer av objekt och anläggningar. Som jag senare kommer att föreslå bör nämnden emellertid nu ges möjlighet att anpassa sin kontrollerande verksamhet med hänsyn till vad som är nödvändigt och praktiskt möjligt.

Enligt min uppfattning bör man vidare ge kommunerna största möjliga frihet när del gäller att organisera arbetet mellan olika nämnder. Genom tillkomsten av lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna finns del nu möjligheter atl pä kommundelsnivå sammanföra uppgifter som ankommer på olika nämnder, t, ex, byggnadsnämnd samt miljö- och häl­soskyddsnämnd, under förutsättning att uppgifterna har lokal anknytning. Under den försöksverksamhet med lokala organ som har pågått i vissa kommuner har tanken väckts att kommunerna allmänt sett bör ges en slörre frihet att organisera sin nämndförvaltning än vad som nu är möjligt, ocksä när det gäller den specialreglerade nämndförvallningen pä det cen­trala planet i kommunen. Efter samråd med chefen för civildepartementet har jag kommit fram till att byggnadsnämndens obligaloriska uppgifter


 


Prop. 1985/86:1


306


 


enligt PBL i princip enbart bör omfatta prövning av frågor om bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbesked. Hur ansvaret för frågor som rör stads-, landskaps- och bebyggelsemiljön i stort skall fördelas i den kommu­nala nämndorganisationen bör det ankomma på varje enskild kommun att själv fatta beslut om.


14 Byggnads­nämnd, byggnads­arbete och till.tyn m. m. 14.1-14.1.1


Kart- och mäiningstjänster m. m.

De allra flesta kommuner har en enhet under byggnadsnämnden - stads-ingenjörskontor/mätningskontor - som handlägger ärenden som rör mät­ning, beräkning och kartframställning (MBK-verksamhet) inom i första hand kommunens tätorter. MBK-verksamheten tar sikte på en grundläg­gande dokumentation av landskapsinformation och kommunaltekniska an­läggningar. Inom kommuner som saknar egen mätningsorganisation utförs MBK-verksamheten i flertalet fall av det statliga lantmäteriet,

I dag har 42 av landets större kommuner uppgiften att vara huvudman för fastighetsbildningen. Inom 32 av dessa kommuner finns också en kommunal fastighetsregistermyndighet. Myndighetsfunktionen regleras i lagen (1971: 133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastig-hetsregistermyndighel. Övriga författningar som reglerar mätning, beräk­ning och karlframslällning är lanlmäteriinslmktionen (1974: 336, omtryckt 1980:753), mätningskungörelsen (1974: 339) och tillämpningsbestämmelser till kungörelsen (TEA, tekniska förklaringar och anvisningar).

Några remissinstanser anser att det bör uttryckas klart i PBL alt bygg­nadsnämnden har ett ansvar för kart- och mätningsuppgifterna. Jag delar inte den uppfattningen. Även på detta område bör det i princip ankomma på varje enskild kommun att bestämma vilket organ som skall ha huvudan­svaret. Några bestämmelser härom bör således inte las in i PBL.

Geoteknik- och grundvattenfrågor

Några remissinstanser har påpekat att kunskaperna om de geotekniska förhållandena och grundvattenfrågorna i kommunen inte är samlade under nägol ansvarigt organ. De geotekniska frågorna, inklusive grundvattenför­hållandena, är av stor betydelse i framför allt kommunens tätorter. Det kan därför vara nödvändigt alt ett enda organ har ansvaret atl samla all doku­mentation om undermarksförhållandena i kommunen. I enlighet med vad jag nyss har förordat bör det emellertid ankomma på varje enskild kommun alt avgöra denna fråga.

14.1.1 Rådgivning och service

Min förslag: Byggnadsnämnden bör vara serviceinriktad genom att ge råd, upplysa om och förklara de regler som byggherren har alt följa. Nämnden bör vidare tillämpa så enkla rutiner som möjligt med hänsyn till de olika byggprojektens art.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    307

m.m. 14.1.1

En väl fungerande information om gällande regler för byggandel är en      14 Byggnads-viktig förulsältning för all bestämmelserna följs i praktiken. En slor del av      nämnd, byggnads-de brister och fel som uppstår i byggandel beror troligen pä alt de som      arbele och iillsyn direkt har haft ansvaret för utförandet inte har haft tillräcklig kännedom om gällande bestämmelser. Del är självklart myckel angelägel att risken för fel och brister förebyggs i sä stor utsträckning som möjligt, inte minst med hänsyn till den som skall bruka den byggda miljön och till all rättelser i redan utförda arbeten som regel blir kostsamma och ofta ocksä innebär ett sämre slutresultat än om arbetena görs rätt från början. Byggnadsnämn­den bör - vilket sker i de flesta fall redan i dag - i varje ärende göra en avvägning av omfattningen av den granskning som bör ske för att minimera risken för fel och brister. Avvägningen bör göras så atl krav inte ställs pä ritningar eller andra handlingar i större omfattning än vad som behövs med hänsyn till ärendets art.

Information och service till dem som skall bygga bör också ses mot bakgrund av den kritik som riktas mot lokala och centrala myndigheter för byråkrati och "byggkrångel". Byggandet bedrivs av många människor i samhället. Till de yrkesverksamma i byggbranschen, vilka svarar för mer­parten av byggandet, meddelas information i olika sakfrågor, procedurer m. m. av centrala organ genom relativt väl etablerade informationskanaler. Många människor kommer emellertid endast någon gång i sitt liv i kontakt med byggnormsystemet och byggmyndigheterna, t, ex, i samband med att de vill utföra någon begränsad byggnadsåtgärd på sin villafastighet eller sitt fritidshus. Åtgärden kanske dock överskrider den gräns där de samhälleli­ga intressena blir så starka att bygglovsprövning anses nödvändig. Det är väsentligt atl byggnadsnämnden vid sin myndighetsutövning tar särskild hänsyn till att den byggande många gånger har bristande erfarenhet av hur byggnadsärenden prövas och av byggbestämmdsesystemet. Enligt min mening bör en av byggnadsnämndens viktigaste uppgifter vara att fungera som etl serviceorgan för denna kategori bygglovssökande. Nämnden bör ge råd samt upplysa om och förklara de regler som den byggande måste följa. Dessutom bör byggnadsnämnden tillämpa sådana administrativa ru­tiner och ha en sådan personalbemanning som gynnar en snabb och enkel behandling av detta slag av ärenden.

Byggnadsnämndens information och rådgivning till allmänheten bör dock inte gå så långt att den kan jämställas med projektering eller atl nämnden upprättar färdiga tekniska förslag. En så långt gående hjälp är knappast förenlig med byggnadsnämndens ställning som opartisk myndig­het och kan även - om del vill sig illa - ställa byggnadsnämnden i en besvärlig ansvarssiluation.


 


Prop. 1985/86:1


308


 


14.1.2 Byggnadsnäinndens personal

Min förslag: Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång lill personal i den omfatt­ning och med den kompetens som behövs för atl nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter pä ett tillfredsställande sätt.


14 Byggnads­nämnd, byggnads­arbete och tillsyn m. m. 14.1.2


1 4 8 byggnadsstadgan ställs krav på alt byggnadsnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning som behövs för atl nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett behörigt sätt. Krav pä all nämnden sä vill möjligt skall ha en stadsarkitekt - med viss utbildning och ertärenhet - gäller för kommuner som har en planläggnings- och byggnadsverksam­het av större omfattning eller som har en bebyggelse av den art som kräver sådan kompetens vid bedömningen av byggnadsärenden, I samma paragraf ställs även krav pä atl byggnadsnämnden - under samma betingelser — skall ha en person med särskild utbildning och praktisk erfarenhet i kon­struktionsfrågor - en byggnadsinspektör. Bestämmelser med krav på kompetens för personal som har hand om kommunens mätnings- och kartläggningsverksamhet finns i 13 5 mätningskungörelsen (1974:339),

Utredningen har i 14 kap, 5 8 föreslagit en skärpning av gällande bestäm­melser om krav pä stadsarkitekt och byggnadsinspektör genom alt kraven ovillkorligt skall gälla för alla kommuner i landel. Motivet är alt kommu­nerna genom PBL kommer att få utvidgade beslutsbefogenheter, vilket i sin tur medför ökade krav på byggnadsnämndernas kompetens.

Remisskritiken över utredningens förslag är splittrad. Behovet av sär­skild kompetens hos byggnadsnämndens tjänstemän betonas av flera re­missinstanser, Nägra för även fram ytterligare krav pä särskild kompetens. Liknande krav på personalen hos länsstyrelsen framförs också. Från fram­för allt kommunalt häll riktas ä andra sidan kritik mot förslaget alt särskilt lagstifta om två yrkeskategorier. Tjänstebenämningar och tjänsteinnehåll för de kommunala befattningshavarna bör ses som en förhandlingsfråga, menar kommunförbundet, som uppfattar förslaget som ett intrång i för­handlingsfriheten.

För egen del anser jag att byggnadsnämnden bör ha tillgång till personal med sådan kompelens och utbildning att den kan verka för att byggandet sker enligt de kvalitetskrav som samhället ställer upp och enligt de lokala värderingar som finns på orten.

Det är självfallet nödvändigt att byggnadsnämndens personal har sär­skild sakkunskap om de frågor för vilka nämnden har ett fortlöpande ansvar. Förutom sakkunskap om plan- och byggnadslagstiftningen över huvud taget fordrar nämndens uppgifter att det finns kompetens i fråga om l.ex. byggnadsgestaltning och byggnadsfunktion samt bygg- och installa­tionsteknik. Nämnden bör givetvis även ha tillgång till personal som har en


 


Prop. 1985/86:1                                                                   309

m. m. 14.1.2

god orientering i arkitekturhistoria och mer ingående kunskaper både      14 Byggnads-stilmässigt och i tekniskt avseende om de byggnader som mäste byggas om      nämnd, hyggnads-för atl fylla dagens funktionskrav. Kunskap måste ocksä finnas så atl      arbete och tillsyn frågor som angår arbetsmiljön för olika grupper och handikappades likvär­diga möjligheler i samhället kan bevakas,

Etl ytterligare skäl att kräva stort fackkunnande är önskemålet att nämn­dens verksamhet inrikias mer på förebyggande information och rådgivning än pä övervakning,

Samrädsförfarande, information om den fysiska miljöns förändringar och om skydd av värdefull bebyggelse ställer liksom i dag krav pä förmåga att förmedla information på etl sätt som gör att den blir tillgänglig för lekmannen.

Den pågående utvecklingen mot mer funktionsinriktade byggnormer, i stället för normer som beskriver vissa tekniska lösningar, innebär också att kraven ökar på byggnads- och vvs-inspektörernas förmåga atl ta ställning i komplicerade tekniska frågor och på att de har tillräcklig teknisk kompe­lens, I kompetensen bör också ingå kunskaper om principerna för hur de regelsystem som styr byggandet är uppbyggda men ocksä reglernas bak­grund och tolkningsmöjligheter så att personalen som företrädare för bygg­nadsnämnden eller som förmedlare mellan den och brukare kan förklara normer och regler.

Nämndens tjänstemän mäste kunna anlägga en sådan helhetssyn att olika slags krav av bl, a, funktionell, social, teknisk och ekonomisk art tillgodoses. Samtidigt skall de se till att byggnader m,m, får en estetiskt tilltalande uiformning. En sådan helhetssyn måste bl, a. prägla arbetet med atl la hand om och förnya del byggnadsbestånd vi har.

Jag anser det sålunda angeläget alt det ställs krav pä särskild teknisk kompetens hos de personer åt vilka byggnadsnämnden anförtror ärende­handläggning m, m. Inte annat än i ett avseende är jag dock beredd att följa utredningens förslag att del i PBL skall finnas bestämmelser med krav på tjänstemän med viss utbildning. De befogenheter och det ansvar som nu läggs på kommunerna motiverar enligt min mening att det i lagen före­skrivs att byggnadsnämnden skall ha tillgång till minst en person med arkitektutbildning. Häri ligger en avvikelse från lagrådsremissen, som inte innehöll något förslag om detta, I enlighet med vad jag tidigare har förordat i fråga om bl, a, organisationen av nämndförvaltningen i kommunerna bör del i övrigt ankomma pä varje kommun att bestämma vilken personal som skall anställas. Jag anser alt det är tillräckligt med en allmän föreskrift om atl byggnadsnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för atl nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på elt tillfredsställande sätt. Det ligger i kommunens eget intresse att hålla en hög standard i detta avseende.

Byggnadsnämnden kan fä hjälp med att fullgöra sina uppgifter på i princip tre olika sätl, nämligen genom att ha anställd personal i eget kansli.


 


Prop. 1985/86:1


310


 


genom atl anlita personal från någon annan förvaltning inom kommunen eller genom att anlita personal utanför kommunförvaliningen, i,ex, kon­sulter. Jag bortser här från den service kommunen skall kunna påräkna från statliga myndigheter, främst länsstyrelsen. Det bör stå den enskilda kommunen fritt att själv välja lämplig form för alt skaffa tillräckliga re­surser för byggnadsnämndens aibete. Med externt anlitad personal mäste givetvis frågan om jäv särskilt uppmärksammas.


14 Byggnads­nämnd, byggnads­arbete och tillsyn m. m. 14.1.2-14.2.1


14.2 Byggnadsarbeten, tillsyn ocli kontroll

Mitt jörslag: Beslämmelser om byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll i PBL skall vila på principen att byggherren har huvudansvaret för att bestämmelserna iakttas, vilket förutsätter en förbättrad kontroll av byggherren själv. Även i fortsättningen skall det ställas krav på atl en ansvarig arbetsledare utses för sådana byggprojekt som inte är obetyd­liga.

Husbyggande skiljer sig i många avseenden frän andra verksamheler, bl. a. genom att sä många parter är engagerade i projekteringen och pro­duktionen av de slörre objekten. Parternas inbördes relationer och an­svarsförhållanden är komplicerade och inte alltid klarlagda från början. Det finns därför behov av en välutvecklad kvalitetsstyrning och konlroll. Sedan lång tid har del också inom byggandet funnits olika former av konlrollregler. Flera omständigheter, bl, a, rapporter om ökade byggska-dor och om hus med dålig funktion i olika avseenden, tyder dock pä att kvalitetsstyrningen och kontrollen i byggandet inte alltid fungerar tillfreds­ställande.

14.2.1  Olika former av kontroll och godkännande i dag

Enligt byggnadsstadgan sker kontroll av byggnadsarbeten i samband med byggnadslovsprövningen i form av granskning av ritningar, beskriv­ningar och övriga handlingar. Konstruktionshandlingar granskas och fast­ställs ofta efter det formella beslutet om bygglov och då av tjänstemän hos byggnadsnämnden. Kontroll på byggplatsen sker dels genom den ansvari­ge arbetsledarens fortlöpande ledning och tillsyn av arbetena, dels genom vissa funktionsprovningar, t, ex, av skorstensfejare, och dels genom bygg­nadsnämndens tillsyn vid besiktningar och stickprovsvisa besök. Nämn­dens prövning och den ansvarige arbetsledarens tillsyn kan förenklas i vissa fall genom att material, konstruktioner eller system i husen har typgodkänls av statens planverk. Vissa material och konstruktioner, fram­för allt de typgodkända, kontrolleras redan i samband med tillverkningen på fabriken (lillverkningskontroll). vilket minskar behovet av kontroll på byggnadsplatsen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   311

För olika delar eller anordningar i byggnader eller på tomter finns      14 Byggnads-

dessulom krav pä en särskild kontroll som främsi tar sikte pä säkerhetsas-     nämnd, byggnads-

pekler. Del gäller t, ex, fråga om hissar, oljecisterner och maskindrivna     arbete och tillsyn

m.m.
portar,
                                                                                           ,

För byggnadsarbeten som hell eller delvis finansieras med statliga bo­stadslän skall kommunens organ för låneförmedling kontrollera att arbe­tena utförs enligt de handlingar som ligger till grund för lånebeslutel. Förmedlingsorganets kontroll samordnas i mänga kommuner med bygg­nadsnämndens tillsyn enligt byggnadsstadgan. Länsbostadsnämnden, som prövar frågor om bostadslån, kan också föreskriva fortlöpande kontroll i fråga om gruppbyggda småhus och större flerbostadshusprojekt. Även länsbostadsnämnden fär utöva kontroll och besiktning.

Byggherren låter ofta utföra kontroll av byggnadsarbetena, när han själv inte samtidigt är producent. Denna kontroll regleras oftast genom avtal mellan byggherren och entreprenörerna eller leverantörerna. När en entre­prenör har slutfört de arbeten som har avtalats, slutregleras byggherrens och entreprenörens avtalsförhållande preliminärt genom en slutbesiktning av en särskill utsedd besiktningsman. Vid garantitidens utgång sker en garantibesiktning.

De redovisade formerna av godkännande och kontroll förekommer ofta jämsides med varandra och skall fylla olika uppgifter och tillgodose olika parters iniressen, även om kontrollen rent tekniskt i stora stycken kan avse samma arbetsmoment och funktioner.

Kontrollverksamhet kan under vissa förutsättningar hänföras till myn­dighetsutövning i skadeståndslagens mening. Om skador orsakas genom fel eller försummelse av byggnadsnämnden eller dess tjänstemän, kan således kommunen komma att bli ersättningsskyldig,

I syfte atl ytterligare klargöra min inställning i ansvarsfrågan vill jag återge vad lagrådet uttalar därom. Lagrådet anför (yttrandet s, 19):

Det bör för undvikande av missförstånd göras klart att det skadestånds­rättsliga ansvaret vid byggande inte regleras i PBL, Lagrådet utgår frän alt departementschefens uttalanden om ansvarsfördelningen mellan byggher­re och byggnadsnämnd inte innebär något ställningstagande i fråga om vem som har det skadeståndsrältsliga ansvaret för fel eller försummelse i sam­band med byggande. Det ansvar som PBL ålägger byggherre och bygg­nadsnämnd är ansvaret gentemot det allmänna för att byggnadsarbeten blir riktigt utförda och kontrollerade. Innebörden av detta ansvar bestäms av PBL:s regler om kvalitet och konlroll och av lagens bestämmelser om påföljder och ingripanden i händelse reglerna åsidosätts. Längre sträcker sig inte ansvarsregleringen i PBL, En annan sak är atl denna reglering kan jämte en mängd andra förhållanden få betydelse när fråga uppkommer om skadeslåndsskyldighel för oriktigt byggande, se t, ex, NJA 1984 s, 340,

Jag kan alltså helt ansluta mig till detta uttalande.

De ekonomiska ansvarsförhållandena mellan uppdragsgivare, köpare.


 


Prop, 1985/86:1                                                                   312

m. in. 14.2.1-14.2.2

projektorer, materialleveranlörer och entreprenörer regleras i allmänhet       14 Byggnads-genom bestämmelser i avtal mellan parterna. Bestämmelserna ansluter      nämnd, byggnads­ofia till normalbestämmelser som utarbetats branschvis. För statligt belå-      arbete och tillsyn nade grupphus gäller normalkonlrakl och normalbeslämmelser. Del finns i dag en rad olika ansvars- och sankiionsregler i byggandet, vilket ibland har bidragit till oklarheter och missförstånd om olika parters ansvar i bygg­processen,

14.2.2 Byggnadsarbeten, tillsyn och konlroll i PBL

Vilka prestationer bör byggherren och allmänheten ha rätt att förvänta sig av byggnadsnämnden i byggandet och vilket ansvar bör nämnden ha för sina åtgärder och beslut? Dessa frågor berörs av många remissinstanser, som stryker under all det nuvarande oklara ansvarslägel för byggnads­nämnden inie bör få bestå i en ny lag. Även byggherrens och den ansvarige arbetsledarens ansvar bör klargöras bällre, anser remissinstanserna.

Det är som jag tidigare framhöll angeläget, närmast en självklarhet, att byggnader som uppförs eller byggs om utförs med god kvalitet och verkli­gen har de funktioner som krävs i gällande bestämmelser. Vid husbyg­gande skall väl utprovade material och produkter användas i ändamålsenli­ga kombinationer så att byggnaderna, när de tas i anspråk av brukarna, har alla de funktioner som föreskrivs. Varje byggnad skall dessutom vara utförd på ett sådant sätt att den med en rimlig och förutsebar insats i form av drift och skötsel i bruksskedet fyller sina funktioner under en lång tid. En sådan grundläggande syn på byggnaders kvalitet är motiverad utifrån såväl samhällets anspråk på en god resurshushållning som varje enskild brukares berättigade krav att få ta i anspråk en byggnad som fungerar väl redan från början.

Under de senaste åren har det frän samhällels sida ställts ökade krav i fråga om energihushållning, inomhusklimat och material. Dessutom har noggrannare och mer preciserade beräknings- och provningsregler introdu­cerats, vilket har gett möjlighet till ett bällre utnyttjande av byggnadsma­terialen. Utvecklingen mot ett mer ekonomiskt material- och markutnytt­jande har starkt påskyndats av kostnadsutvecklingen i övrigt inom byggan­det. Delta har även inneburit att anspråken ökat på teknisk kunskap, samordningsinsatser, kvalitetsstyrning och kontroll. Denna tendens kom­mer enligt min uppfattning att bli ännu mer påtaglig i framtiden. Erfarenhe­terna frän de senaste decenniernas byggande tyder dessutom på att en ökad kvalitetsstyrning är nödvändig i byggandel. Detta är bl, a, en konse­kvens av övergången från ett hantverksmässigt till elt mera industrialiserat byggande.

Ansvaret för alt en byggnad produceras på ett sådant sätt atl den får goda kvaliteter bör enligt min uppfattning i första hand vila pä den som för egen räkning utför eller låter ulföra arbeten som regleras i PBL, byggher­ren. 1 detta huvudansvar bör ingå att välja projektorer och byggprodu-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   313

m. m. 14.2.2

center som har tillräckliga medel för alt åstadkomma de önskade kvalité-      14 Byggnads-lerna och även att kontrollera att kvaliteterna verkligen uppnäs.  Den      nämnd, byggnads-ökade samordning, kvalitetsstyrning och konlroll inom byggandet som jag      arbete och tillsyn anser nödvändig bör tillgodoses genom att byggherrar, projektorer och producenter effektiviserar och även ökar sina insatser och sina egna kon­troller i dessa avseenden. Det bör vara ett gemensamt ansvar för bygg­branschen all utveckla metoder med vilkas hjälp ett byggande med jämn och hög kvalitet kan åstadkommas och att verka för att metoderna också används. Det är däremot inte rimligt alt samhället - byggnadsnämnderna - generelll sett skall behöva öka kontrollen.

Byggnadsnämndens huvuduppgift i samband med bygglovsprövningen bör vara atl se till att vissa grundläggande föruisättningar för ett projekt är uppfyllda. Det bör i princip därefter vara tillfyllest all byggnadsnämnden gör en rationell men begränsad kontroll av att byggherren har tagit sitt ansvar. Sedan byggnaden har färdigställts bör dock nämnden kontrollera att byggnaden har nödvändiga funktioner dä den skall tas i bruk och att det även finns förutsättningar för att funktionerna skall kunna bibehållas under byggnadens uppskattade brukstid.

En sädan syn, att etl klart och uttalat huvudansvar ligger på byggherren och all de byggande parterna förutsätts förbättra sina kontroller, bör styra utformningen av bl, a, reglerna om byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll i PBL.

Byggnadsarbetenas utförande

Ansvaret för byggherren att följa gällande bestämmelser i PBL och att bygga pä etl rikligt sätt bör alltså läggas fast i lagen. Utredningen har föreslagil att delta skall ske genom en föreskrift om att arbetena skall utföras enligt gällande bestämmelser och enligl de föreskrifter i övrigt som byggnadsnämnden beslutar (14 kap. 68).

Flera remissinslanser har invändningar mol den senare satsen i detta förslag. Jag delar denna kritik. Uttrycket "de föreskrifter i övrigt som byggnadsnämnden beslutar" antyder etl regelmässigt ansvar för byggnads­nämnden atl meddela föreskrifter för det enskilda byggnadsobjektet eller att utfärda lokala bestämmelser.

Ansvaret för byggherren bör i stället utformas sä att han åläggs att genomföra arbeten som avser uppförande, ombyggnad, tillbyggnad eller rivning av byggnader och anläggningar samt markarbeten enligt bestäm­melserna i PBL och enligl föreskrifter eller beslul som har meddelals med slöd av dessa bestämmelser, 1 lagrädsremissen (s, 247) använde jag en något för vidsträckt formulering i detta sammanhang, vilket har påtalats av lagrådet (yttrandet s, 100), I det nu valda uttryckssättet innefattas en skyldighet att följa de ritningar m, m, som har fastställts i samband med prövningen av frågan om lov. Detta ligger nämligen i "beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser".  Formuleringen innebär


 


Prop. 1985/86:1                                                                    314

arbete och lilinn m.m.

dessulom att material och arbetsmetoder som nyttjas i arbetena skall vara      14 Byggnads ändamålsenliga och betryggande. 1 ansvaret alt se till att arbetena följer      nämnd, byggnads gällande beslämmelser ingår också vid alla projekt av icke obetydlig om fattning atl särskilda delaljhandlingar upprättas, såsom arbets- eller kon-      ' V '22 slruktionsritningar, vilka anger hur arbetet skall utföras på platsen. Med byggnadsarbete avses inte enbari byggnadstekniska åtgärder utan även installationsarbeten och markarbeten som har ett direkt samband med byggandet - t. ex. åtgärder i marken som kan ingripa i grundvattenförhål­landena såsom spontning, packning, pålning och andra liknande arbeten.

Prövningen av att en arbetsmetod är så utformad att den inte förorsakar skada eller obehag för arbetstagare, närboende, förbipasserande m, fl. kan ofta inte göras i förväg av byggnadsnämnden. Sådana metoder kan nämli­gen bestämmas först i elt sent skede när entreprenörer har utsetts, 1 608 andra och tredje styckena byggnadsstadgan finns bestämmelser om vad som skall iakttas i detla avseende. Bestämmelserna samverkar i viss mån med arbetsmiljölagen (1977:1160), Utredningen har föreslagit mer generel­la bestämmelser men med samma inriktning som de nu gällande.

Jag delar utredningens uppfattning att det i PBL - liksom i dag - bör finnas bestämmelser som anger hur arbeten skall utföras på byggnadsplat­sen. Huvudansvaret för att arbetena planeras och utförs enligt dessa be­stämmelser bör vila på byggherren, som bör anlita projektorer och entre­prenörer med tillräcklig kompelens och erforderiiga resurser samt kunniga arbetsledare. Den ansvarige arbetsledaren bör liksom i dag ha ett ansvar för genomförandet på byggnadsplatsen, men han skall därvid som regel kunna förlita sig på att de konstruktionshandlingar m, m, som byggherren tillhandahåller är riktiga. Jag återkommer senare till ansvarige arbetsleda­rens uppgifter och ansvar. Byggnadsnämnden bör inte ha någon skyldighel att i förväg pröva eller vid besiktning godkänna arbetena från säkerhets­synpunkt men bör givetvis ha en allmän överblick över arbetsplatsen och arbetena, påpeka eller beivra uppenbara riskmoment och stödja den ansva­rige arbetsledaren.

Byggherrens kontroll och ansvarig arbetsledare

1 byggnadslagstiftningens kontrollsystem har den ansvarige arbetsle­daren en viktig roll. Han skall ha särskild kompetens för de arbeten han leder. Han är dessutom ålagd etl ansvar för att de handlingar och bestäm­melser som gäller för de aktuella arbetena följs. Flera ansvariga arbetsle­dare kan finnas på en och samma arbetsplats, var och en med sitt kompe­tens- och ansvarsområde. Den ansvarige arbetsledaren är byggnadsnämn­dens kontaktman pä byggnadsplatsen. Han är skyldig att svara för atl nämnden aviseras om lämpliga tillfällen för besiktning och atl delta vid nämndens besiktningar. Bestämmelser om detla finns i 61 5 byggnadsstad­gan. Utredningen har föreslagit att dessa bestämmelser i huvudsak förs över lill PBL,


 


Prop. 1985/86:1


315


 


Jag har tidigare pekat pä behovet av ökad kvalitetsstyrning och kontroll inom byggandet och föreslagit att ansvaret för att dessa mer målmedvetna insatser kommer till stånd främst måste ligga hos de byggande parterna -byggherrarna, projektorerna och producenterna av byggprodukter och byggnader. Den kvalitetsstyrning och konlroll som byggherren bedriver på byggplatsen i samband med atl en byggnad uppförs har därvid en stor betydelse. Det är mest rationellt att de kontrollresurser som behövs främst sätts in i det skede och där den mest ändamålsenliga påverkan och de mer omedelbara resultaten kan uppnås, dvs, en förebyggande konlroll, Detla sker bäst genom en förbältad kontroll pä byggnadsplatsen. Det förutsätter goda kunskaper hos de personer som leder och utför arbetena på platsen. Dessa bör stödjas säväl med utbildning som med en systematisk erfaren-helsäterföring,

1 likhel med de fiesta remissinstanserna anser jag att det även enligt PBL bör slällas krav på att det skall finnas en ansvarig arbetsledare vid arbeten av nägon omfattning, Arbetsledarens uppgift bör vara att leda arbetena och låta genomföra kontrollen på byggplatsen så att ritningar, kontrollplaner och övriga handlingar för byggnadsprojektet följs samt atl arbetena i övrigt blir utförda enligt en god byggnads- eller installationsteknik. Han skall även göra beslutade anmälningar lill byggnadsnämnden och delta i nämn­dens besök och besiktningar på byggnadsplatsen.

Ingen remissinstans har gett något förslag till en annan ordning som fyller de nu angivna kraven. Nägra remissinstanser har föreslagit att den ansvarige arbetsledaren skall ersättas med "ansvarigt företag" eller lik­nande. Jag kan inte finna att en sådan ordning skulle leda till färre ansvars­problem eller en bättre förebyggande kontroll. Jag är dock medveten om att den ansvarige arbetsledarens ställning många gånger kan vara konflikt­fylld och oklar och att den i vissa avseenden bör preciseras och stärkas. Jag återkommer i specialmotiveringen till hur kontrollen närmare bör utformas.


14 Byggnads­nämnd, byggnads­arbete och tillsyn m. m. 14.2.2-14.2.3


14.2.3 Byggnadsnämndens granskning av ritningar och övriga handlingar

Min förslag: Byggnadsnämnden skall kunna anpassa kontrollen av konstruktionshandlingar m.m, till projektets art och omfattning samt till byggherrens ertärenhet och konlroll.

Vad jag har föreslagit om byggnadsnämndens granskningsskyldighet i lagrädsremissen (s, 249-251, 570-573, 599, 601 och 605-614) har i flera avseenden ifrågasatts av lagrådel (yttrandet s, 18ff), Lagrådet är av den uppfattningen att bestämmelserna om byggnadsnämndens gransknings­skyldighet inte utan omarbetning bör föreläggas riksdagen. Jag är inte beredd att frångå huvuddragen i mitt förslag, som i sin uppbyggnad kan


 


Prop. 1985/86:1                                                                    316

sägas stämma överens med den ordning som i praktiken redan används,      14 Byggnads-Jag tänker då främst pä granskningens uppdelning i tvä skeden. Förslaget      nämnd, byggnads-bör dock jämkas på en del punkter. Även vissa förtydliganden av och      orbele och tillsyn tillägg till lagtexten anser jag befogade. Allt detta gör an vad jag anför i det      ,, , ' följande blir utförligt och delvis upplagt på ett annat sätl än i lagrädsremis­sen.

Den av mig föreslagna ordningen syftar alltså lill att skapa klarare regler än dagens i fräga om vad byggherren har att iaktta och vad byggnadsnämn­den skall kontrollera. Vad som i praktiken verkligen kontrolleras mäste f, n, beaktas som oklart, något som också remissutfallet ger belägg för. Formellt sett är byggnadsnämnden enligt byggnadsstadgan i princip skyl­dig att ta ställning till de förslag den byggnadslovssökande lägger fram i form av ritningar, konstruktionsbeskrivningar och andra handlingar. Nämnden skall antingen godkänna eller underkänna förslagen. Ett godkän­nande sker vanligen i den formen att nämnden, antingen när den beslutar om byggnadslov eller därefter under pågående arbete, förser handlingarna med påskrift om fastställande. Nämnden meddelar också de föreskrifter som behövs om arbetets utförande. Tillsyn över att arbetena utförs enligt de fastställda handlingarna och de givna föreskrifterna sker vid besiktning­ar som nämnden kan företa, 1 vissa fall är besiktning obligatorisk. Bl, a, skall inom stadsplan, om inte särskilda förhållanden föranleder annat, en byggnad besiktas såväl vid bestämda tillfällen under uppförandet som vid arbetets avslutande, s. k, slutbesiktning,

1 praktiken prövas emellertid, som jag nyss nämnde, redan i dag ansök­ningar om byggnadslov ofta i flera skeden, varvid prövningen i det första skedet kan vara tämligen begränsad. Utmärkande för dagens ordning är vidare att i ett senare skede av ärendet - sedan byggnadslov har lämnats -en mängd detaljritningar och andra handlingar ges in till nämnden och rutinmässigt fastställs av denna utan atl någon egentlig granskning sker. beroende på bristande tid eller begränsade resurser. Granskningen sker därvid närmast i form av stickprov. Uppenbart är att byggherren och entreprenören tillsammans många gånger förfogar över väl så god sakkun­skap som nämnden i l.ex, byggnadstekniska detaljfrågor. Ett problem i sammanhanget är alltså vilken verkan som mot denna bakgrund bör tillmä­tas byggnadsnämndens fastställande av handlingar, om det senare visar sig att byggnaden inte uppfyller alla krav i lagstiftningen. En omständighet av särskild belydelse är därvid om det är nämnden eller byggherren som fakUskt ligger närmast till för att kontrollera om ett vissl krav är uppfyllt eller inte, 1 vissa avseenden är nämndens kontrollmöjligheter vanligtvis större - t, ex, belräffande grundförhållandena - medan byggherren i praktiken har lättare all genom den dagliga kontrollen på arbetsplatsen se till att det byggnadstekniska utförandet blir fullgott.

Jag har nu beskrivit några av de svårigheter som är förknippade med dagens syslem och som har vållat problem i rättstillämpningen. För att


 


Prop. 1985/86:1                                                                   317

ytterligare belysa dessa problem vill jag återge delar av domskälen i tre       14 Byggnads­
domar som högsta domstolen nyligen har meddelat i mål om skadestånds-
       nämnd, byggnads-
talan mot kommuner på grund av fel och försummelse vid byggnadsnämn-
       '        "

                                                  m.m.

dens myndighetsutövning. I alla tre målen rörde det sig om brister pa grund      14 2 3

av dåliga mark- och grundförhållanden. Utgången i målen blev något olika

-     kommunen ålades skadeståndsskyldighet i två fall men inte i det tredje

-     men gemensamt i alla domarna är följande principiella resonemang (NJA 1984 s. 340):

Kontrollen av mark- och grundförhållandena har med tiden kommit att tillmätas allt större betydelse; den fär särskild vikt genom att dålig grund­läggning kan leda till förödande skador på en byggnad, vilka dessutom kan vara svåra att komma till rätta med sedan väl byggnadsarbetet är avslutat. Vid prövning av ansökningar om byggnadslov och vid senare tillsyn av byggnadsarbetet - liksom för övrigt redan i samband med planering - har man från byggnadsnämndens sida att speciellt uppmärksamma de angivna förhållandena.

Man måste emellertid se realistiskt på nämndens möjligheter att ingripa mot skaderisker av olika slag. Dess resurser är begränsade, och vilka av dess mångskiftande uppgifter som bör ha företräde har framstått som i viss mån tveksamt. Här får också beaktas att avsikten med skadeståndsansva­ret vid bristande byggnadskontroll inte kan vara att man på kommunen skall överflytta den skyldighet att se till att arbetet utförs med omdöme och sakkunskap som enligt byggnadsförfattningarna åvilar den byggande. Det är byggherren som - tillsammans med bl, a, ansvarige arbetsledaren, när en särskild arbetsledare utses - i första hand svarar för atl arbetet utförs pä ett fackmässigt sätt, som inte kan ge upphov till skador på byggnaden ens pä sikt. Naturligtvis har även senare ägare av fastigheten ett ansvar för tillsyn och underhäll av denna. Liksom vid vanlig vållandebedömning mäsle det fä betydelse för kommunens ansvar, om man hos byggnads­nämnden sålunda med fog kan räkna med atl någon annan med större möjlighet att påverka förhållandena vidtar åtgärder mot skaderisker.

Med hänsyn till det anförda bör ett skadeståndsansvar för fel eller försummelse från byggnadsnämndens sida i sammanhang varom nu är fräga bli aktuellt främst i sädana avseenden där man hos kommunen, till följd av sin speciella kännedom om förhållandena på platsen eller sina speciella resurser, har klart bättre möjlighet än den byggande att inse skaderiskerna och bedöma vilka åtgärder som lämpligen bör vidlas. Detta får betydelse just när del gäller skador pä grund av markens beskaffenhet, bl. a. eftersom byggnadsnämndens personal ofta kan bättre överskåda förhållandena i stort på grundval av tillgängligt material eller de erfarenhe­ter som man vunnit under tidigare verksamhet. Viss hänsyn får också tas till den byggandes kvalifikationer; utförs arbetet av ett välrenommerat byggnadsföretag, behöver nämnden inte på samma sätt som annars räkna med all förbiseenden och misslag kan förekomma.

Helt kan emellertid inte byggnadsnämnden lita ens på den kompetens som finns hos erfarna byggherrar eller entreprenörer. Bl, a, när etl bygge är förbundet med påtagliga risker för framtida sättningsskador av betydel­se, fär nämnden anses skyldig atl se till alt skadeförebyggande älgärder blir vidtagna; man begär l, ex, att grundundersökning utförs innan byggnadslov meddelas, eller man ger speciella föreskrifter angående byggnadens utfö-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   318

rande med tanke på riskerna i fråga, I sädana fall kan alltså en kommun      14 Byggnads­
inte frita sig från ansvar genom att hänvisa till att den byggande rimligen      nämnd, byggnads-
borde ha kunnat förhindra eventuella skador,
                                   arbete och tillsyn

Vad som närmare fordras i olika situationer för alt kommunen skall m.m. åläggas skadeständsskyldighet får bedömas med hänsyn till omständighe- 14.2.3 terna i del enskilda fallet. Ett iFörhällande som får betydelse är hur pass viktig kontrollen framstår enligt byggnadsförfattningarna, bl, a, om den är obligatorisk eller bara behöver vidtas stickprovsvis eller när särskild an­ledning förekommer. Att märka är vidare att enligl 3 kap, 2 och 3 85 skadeståndslagen även en rad smärre fel och försummelser från myndighe­ternas sida kan, om de medverkat till skadan, tillsammantagna innebära att verksamheten inte håller den standard som skäligen får begäras i det aktuella avseendet (jfr prop, 1972: 5 s, 324 f, 4960.

Det torde med fog kunna påstås att det är först genom högsta domstolens domar som några klara riktlinjer har skapats i fråga om det skadestånds-rättsliga ansvaret enligt gällande rätt. Uppmärksammas bör dock all alla målen avsåg brister i mark- och grundförhållanden och att del fortfarande kan råda osäkerhet i fråga orn kontrollen av andra slags brister i ett byggnadsprojekt. Helt nyligen har högsta domstolen meddelat ytterligare en dom i ett liknande mål (mål nrT 234/83, dom den 10 april 1985, DT 19), Genom denna dom ogillades en talan om skadestånd för en kommun på grund av en påstådd försummelse av byggnadsinspekören i fråga om be­siktning. Frågan gällde bristande dränering kring en villabyggnad. En omständighet som högsta domstolen beaktade var att den ansvarige arbets­ledaren i första hand hade att svara för att arbetet utfördes på elt fackmäs­sigt sätt och att denne inte i ett så väsentligl avseende som beträffande dräneringen borde ha avvikit från den tekniska beskrivning som låg till grund för byggnadslovet utan att anmäla detta. Vid bedömandet av bygg­nadsinspektörens tillsyn tog högsta domstolen även hänsyn till atl dräne­ringsledningar normalt läggs ned efter grundbottenbesiktningen och att arbetet med nedläggningen och återfyllnaden av ledningsgraven utförs snabbt.

Jag kan inte hälla med lagrådet i dess tolkning (yttrandet s, 19) all byggnadsstadgan ger relativt goda garantier för att föreskrifter om byggna­ders och byggnadsarbetens utförande iakttas och att den byggherre som följer ett lämnat lov kan utgå från atl han inte skall drabbas av påföljder enligt byggnadslagstiftningen förfel och brister som kunnat upptäckas vid nämndens kontroll men inte blivit påtalade. Denna beskrivning av det nuvarande rättslägel kan enligl min mening ifrågasättas. Jag återkommer snarl till frågan om byggherrens skydd mot påföljder och ingripanden från byggnadsnämnden. När det gäller fördelningen av ansvaret gentemot det allmänna - nägot som regleras i byggnadslagstiftningen - mäste del enligl min mening finnas utrymme för ett realistiskt präglat synsätt.

Den ståndpunkt som högsta domstolen har intagit i fråga om det skade­ståndsrättsliga ansvaret ligger i själva verket väl i linje med mina inten-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   319

m. m. 14.2.3

tioner i lagrädsremissen beträffande ansvaret gentemot det allmänna och      14 Byggnads­jag anser att den grundsynen bör styra en modern lagstiftning om bygglovs-      nämnd, byggnads­prövning, kontroll av byggnadsarbeten och ansvaret för fel och brister i      "'  ""' ' "''y" byggandet.

Jag vill här bemöta en annan av lagrådets invändningar, nämligen att det inte framstår som självklart atl samhällets krav på bättre kvalitet i byggan­del skall medföra minskade insatser av de organ, främst byggnadsnämn­derna, som har att bevaka samhällsintressena (yttrandet s.20). Jag vill framhålla att det inte är fräga om atl försämra kvaliteten i byggnadsnämn­dens insatser, Detla är en missuppfattning som jag anser bör rättas till. Mitt förslag går ut på atl inrikta nämndens granskning på sådana projekt och sådana moment i ett projekt där nämndens insatser kan göra den största nyttan. Nämnden blir därmed i fortsättningen inte tvungen att tränga in i alla sådana detaljer som den ändå saknar reell möjlighet alt pröva med hänsyn till bl, a, tidspressen samt lill att byggherren och entre­prenören ofta har tillgäng till väl så god sakkunskap som nämnden i vissa frågor. En sådan bättre disposition av tillgängliga samhällsresurser i för­ening med en skärpning av byggherrens s,k, egenkonlroll är enligt min mening naturliga inslag i en pågående utveckling mot en totalt sett bättre kvalitet i byggandet.

Den av mig föreslagna ordningen innebär en anpassning till praxis när det gäller förfarandet vid bygglovsprövning, dvs, att byggnadsnämndens grasnkning av riktningar och övriga handlingar kan ske i två led.

De ritningar, beskrivningar, beräkningar etc, som behövs som underlag för bygglovsbeslut bör tillräckligt utföriigt och tydligt utvisa att vissa grundläggande villkor eller förutsättningar för byggandet kan uppfyllas. Härvid tänker jag inte enbart pä förutsättningar som rör överensstämmelse med plan och pä utformningen av projektet, utan även på vissa övergri­pande säkerhets- och hälsoskyddsaspekter m,m,, saml kontrollförutsätt-ningar. Vad som bör redovisas är t, ex, grundläggningssättet, möjligheten atl fä tillfredsställande avbördning av avlopps-, dränerings- och ytvatten samt förutsätlningar för all få tillfredsställande brandskydd, energihushåll­ning, ventilation, tillgänglighet och skydd mot buller och luftförorening. Vid större arbeten bör också redovisas omfattningen och kvaliteten på den kontroll av arbetena som byggherren avser att utföra,

1 lagtexten bör emellertid inte dessa grundläggande aspekter närmare preciseras, eftersom de egentligen omspänner de flesta av föreskrifterna i 3 kap. Meningen är att byggnadsnämnden själv kunna beslämma hur ingåen­de prövningen behöver göras ur dessa aspekter, innan bygglov lämnas. Avgörande härvidlag bör vara nämndens kännedom om den sökandes kvalifikationer och ansvarskänsla samt projektets art och omfattning. Kompetenta byggherrar med läng erfarenhet och dokumenterat ansvar för sin produktion skall inte behöva underkastas någon detaljkontroll. Huvud­saken är att nämnden beaktar all det finns förutsättningar för alt byggher-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    320

m. m. 14.2.3

ren kan komma att uppfylla samtliga krav under arbetets gång, Omfatl- 14 Byggnads-ningen av den kontroll som byggherren själv kommer all utföra bör fä stor nämnd, byggnads-betydelse vid denna bedömning, I lagrädsremissen (s,573) använde jag en arbete och tillsyn mindre bra formulering, nämligen "större byggherrar" för att karaktärise­ra den grupp av byggherrar som kan antas följa kraven utan någon delalje­rad kontroll. Lagrådet (yttrandet s,21) har haft flera invändningar mot detta. Först vill jag säga all det naturligtvis inte är meningen atl en byggherre skall utsätlas för en onödig delaljkontroll enbart därför alt han inte tillhör de "slörre". Del finns därför anledning att slå fast att del är enbart kompetensen i förhållande till projektets art och omfattning som bör vara avgörande. Lagrådets tveksamhet pä denna punkt i den mån den grundas på principerna om likhet inför lagen och konkurrensneutralitet i näringslivet synes mig dock obefogad. Med mitt uttalande avses inte annat än vad som ligger i sakens natur - och som f,ö, även högsta domstolen i de nyss berörda domarna synes ställa sig bakom - nämligen att byggherrar som är kända av nämnden för kompetens och ansvarskänsla vanligtvis inte skall behöva kontrolleras lika ingående som andra.

En annan anmärkning av lagrådet finner jag emellertid värd atl ta fasta på. Lagrådet anför (yttrandet s,2l):

Men bortsett härifrän vill det synas som om med "byggherre" i detta sammanhang avses inte endast den som bygger för egen räkning, jämför 9kap, 3 8, utan också entreprenörer. Det skulle annars ställas olika krav pä egenkonlroll hos ell och samma företag beroende pä om det bygger för egen produktion eller pä uppdrag av annan.

Jag medger att mina uttalanden i lagrådsremissen blev så oprecisa att de lätt kan misstolkas. Vad jag vill ha sagt är naturligtvis alt inte bara bygg­herrens utan även entreprenörens kompetens bör bedömas, när del är känl vem som skall utföra byggnadsarbetena. Det bör med andra ord bli fråga om en helhetssyn så atl även byggherrar som inte har egen kompelens men har anlitat sakkunniga projektorer och även avser att anlita goda byggpro-ducenter kan komma i åtnjutande av en minskad detaljkontroll från bygg­nadsnämndens sida. Jag anser att byggherrens val av projektor och entre­prenör ligger inom ramen för bedömningen av byggherrens kompetens. Att även sådana förhållanden kan beaktas får därför anses givet ulan atl det särskilt anges i laglexten.

Sedan byggnadsnämnden genom beslutet om bygglov har lagt fast förut­sättningarna för de sökta åtgärderna så som de efter eventuella justeringar har redovisats i ansökningshandlingarna för bygglovet, ankommer det pä byggherren att ansvara för atl genomförandel sker i enlighet med beslutet och gällande tekniska bestämmelser. För sädana projekt som fordrar en mer omfattande projektering behövs en stor mängd handlingar i form av konstruktionshandlingar, beskrivningar, dalablad m,m., och byggherren mäsle därför som regel anlita sakkunniga projektorer för dessa arbeten. Av


 


Prop. 1985/86:1                                                                    321

arbete och tillsyn

resurs- och tidsskäl kan dessa handlingar inie alllid i sin helhel granskas av      14 Byggnads-byggnadsnämndens tjänstemän, Enligl min mening bör byggnadsnämnden      nämnd, byggnads

i beslutet kunna bestämma att vissa handlingar skall ges in till nämnden en

„      m.m. VISS tid innan arbetena påbörjas, sa att tjänstemännen hos nämnden när sa      14 ?

behövs kan kontrollera all projekieringen har följt de fastlagda förutsätt­ningarna och gällande bestämmelser. De handlingar del dä främst är fråga om är sädana, vilka enligt nämndens bedömning innehåller vikliga tekniska uppgifter, som del - i det enskilda fallet - är särskilt meningsfullt atl kontrollera. För mindre arbeten bör emellertid byggnadsnämndens gransk­ning av byggherrens redovisning av tekniska detaljer, avsedda kontroller m. m, normalt ske innan bygglovsbeslutet meddelas.

Det remitterade förslaget kan tolkas pä det sättet all byggnadsnämnden ar förhindrad alt även efter det atl bygglovet lämnats bestämma atl kon-struklionshandlingar och andra handlingar skall ges in för granskning, innan etl arbetsmoment påbörjas. Här anser jag det dock motiverat att ge större utrymme för nämnden att begära in sädana kompletteringar, Nägra situationer där detta kan visa sig behövligt är när fastigheten säljs under pågående byggnadsarbete - en ny och kanske inte lika kompetent bygg­herre kommer alltså in i bilden - eller när del sker elt byte av entreprenör under byggnadstiden. Jag föreslär alltså att lagtexten ulformas så atl del blir möjligl för nämnden atl efter bygglovet utöka sin kontroll.

Den granskning av handlingar som utförs efter tillståndsbeslutel bör lämpligen resullera i ett utlåtande från byggnadsnämnden. Utlåtandet bör redovisa de avvikelser från gällande bestämmelser som byggnadsnämnden har upptäckt vid sin granskning. Det skall däremot inte anses innefatta ett uttryckligt godkännande av de granskade handlingarna och deras innehåll i de delar som inte har berörts i utlåtandet.

Lagrådel (yttrandet s,2l) har ansett del särskill anmärkningsvärt att en byggande som företer av nämnden infordrade handlingar inte kan påräkna besked frän nämnden om den godkänner eller underkänner föreslagna detaljlösningar. Lagrådet uttalar även alt byggherrens intresse av att hans förslag blir sakkunnigt och noggrant prövade av byggnadsnämnden och alt han genom bygglovet får etl vissl skydd mot efterräkningar har fäll komma i bakgrunden.

Jag vill dä först erinra om att de ritningar och övriga handlingar som är nödvändiga för prövningen av om frågan om lov över huvud taget kan lämnas skall både granskas och fastställas av byggnadsnämnden. Om lov lämnas gäller all de handlingar som byggnadsnämnden därefter finner anledning atl kräva in skall granskas av nämnden (se 8kap, 29 8 andra siycket). Vidare skall - som jag nyss anförde - byggherren underrättas om resultatet av granskningen. Detta sker inte i form av ett uttryckligt fastställande utan genom ett besked som anger vad nämnden har iakttagit vid granskningen av de infordrade handlingarna. Det ligger i sakens natur

11    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                    322

m. m. 14.2.3

att nämnden därvid särskilt uppmärksammar byggherren på sådant som är 14 Byggnads-
oklart eWer tveksamt,
                                                                    nämnd, byggnads-
Alt föreslagna detaljlösningar inte skall formellt godkännas beror på orbeie och tillsyn
följande omständigheter. För en myndighet som skall kontrollera en enda
funktion hos en anläggning, l.ex, alt ett uppställt gränsvärde för en emis­
sion iakttas, är uttrycket godkännande entydigt och klart. Godkännande
innebär atl se till att gränsvärdet, vid mätning med angiven provningsme­
tod och vid givna bedömningsregler, inte överskrids. En byggnad eller
byggnadsdel däremot kan oftast inte jämställas med ett sådant fall. Här
finns det inte en eller ett fätal enkelt mätbara funktioner, framför allt inte
på ritningsstadiet. Ett stort antal funktioner "döljs" i en byggnadsdel.
Huruvida en byggnadsdel är "godkänd" vet man med säkerhet först sedan
den fungerat i sin rätta miljö under en längre tid. Granskningar av byggna­
der på ritningar innebär enbart mer eller mindre säkra bedömningar. Om
bedömningen skall vara sä säker att risken för att byggnadsdelen inte
uppfyller alla krav blir försumbar, fordras omfattande dokumentation i
form av ritnings-, beskrivnings- och beräkningsunderlag samt provning av
den utförda byggnadsdelen. Att byggnadsnämnden skall ha rätt och möjlig­
hel atl ställa sä höga krav på bedömingsunderlaget är givetvis olänkbart.
Det ter sig också orimligl att en så omfattande kontrollinsats skulle behö­
vas av myndigheten. Man måste kunna utgå från att byggherren frän
början strävar efter att utforma konstruktionen så riktigt som möjligt, Etl
godkännande som skulle kunna tolkas som ett fullständigt skydd för
byggherren mot ytterligare ingripanden av nämnden passar givetvis inte in
i en sådan syn.

Detla är alltså anledningen till att jag har velat undvika det missvisande uttrycket "godkännande" när del gäller de detaljerade projekteringshand­lingarna. Däremot anser jag att byggnadsnämnden, i och med att den i samband med bygglovsprövningen fastställer de handlingar som ligger till grund för lovet, tar på sig etl ansvar för att byggherren vid projekteringen skall kunna utgå från dessa handlingar,

1 enlighet med det synsätt som jag nu har redovisat bör alltså byggnads­nämnden, när den prövar ett byggnadsobjekt före beslutet om lov, alltid pröva om vissa grundläggande förutsättningar är uppfyllda. Som lagrådet påpekar (yttrandet s.21) uttryckte jag mig oklart i denna fråga i lagrådsre­missen (s. 251 och 570 fO, Jag vill beskriva förslaget i denna del på så sätt att det finns nägra grundläggande faktorer som alltid bör beaktas inför beslutet om bygglov men atl det inte är rimligt att i detta första skede kräva att byggnadsnämnden i alla slag av ärenden gör en fullständig kontroll av om lagstiftningens krav är till fullo uppfyllda. Vilka handlingar som det kan bli aktuellt att granska kommer jag atl beröra i specialmotiveringen (8 kap, 29 8), Hur ingående bygglovsprövningen behöver göras blir beroen­de pä bl, a, byggherrens och entreprenörens kompetens. De grundläggande


 


Prop. 1985/86:1                                                                    323

arbete och lillsvn

förutsättningar som jag menar att nämnden i princip alltid skall pröva i del      14 Byggnads-
förstå skedel är följande:
                                                                  nämnd, byggnads-

1,  byggnadens eller anläggningens placering, funktion och uiformning i förhällande lill gällande plan eller områdesbestämmelser,                                                                   >> , ,

2,  byggnadens yitre utformning och placering med hänsyn lill stads- eller landskapsbilden och till skyddet mol brandspridning mellan byggnader.

3,  byggnadens tillgänglighet och planlösning med hänsyn till kraven pä tillgänglighet, god funkiion och brandulrymning,

4,  grundkonstruktionens principiella utformning och grundläggningsdju­pet med hänsyn lill mark- och grundvattenförhållandena enligt redovisad grundundersökning eller enligt vad som i övrigt kan anses vara väl känt om det berörda markområdet,

 

5,   byggnadens och tomtens utformning med hänsyn till behovet att kunna avbörda avlopps- och dagvatten och att åstadkomma en tillfredsstäl­lande dränering av grund och tomtytor,

6,   byggnadens brandsektionering,

7,   den principiella utformningen av byggnaden och dess olika installa­tionssystem med hänsyn till kraven på god energihushållning och pä att olägenheter inte skall åsamkas omgivningen i form av t, ex, buller och luftföroreningar samt

8,   omfattningen och utformningen av den konlroll som byggherren skall ta ansvar för under produklionsskedei på byggplatsen.

Alt alla dessa frågor inte är aktuella i samtliga lovärenden ligger i sakens natur.

Jag vill framhålla att den redogörelse som jag nyss har lämnat för vilka tekniska och andra faktorer som bör beaktas i det första skedet innebär atl det klarare än f, n, framgår vilka förutsältningar som gäller för att bygglov skall kunna ges efter granskningen i det första skedet. Härigenom läggs en fastare grund för ett viktigt genomförande av detaljprojeteringen och ge­nomförandet av byggnadsarbetena.

Genom granskningen i del andra skedet kan byggnadsnämnden pä vissa väsentliga punkter tillföra bygglovsärendet sin tekniska kunskap och även ibland kanske förbättra projektets kvalitet. Det är däremot inte avsikten att nämnden genom sin granskning skall ta över ansvarei från byggherren för atl gällande bestämmelser iakttas.

Det är naturligtvis nädvändigt att nämnden i fräga om åtgärder som redan har utförts skall kunna kräva att fel och brister avhjälps och, om byggherren inte självmant vidtar rättelse, förelägga honom att göra det. Den ordning som jag nu har skisserat skiljer sig principiellt från dagens genom atl ansvaret för detaljhandlingarna mer uttryckligt läggs på bygg­herren i och med att byggnadsarbetena inte längre skall förutsättas följa konstruktionshandlingar vilka efter det att lovet lämnats har fastställts av byggnadsnämnden. Nämnden bör givetvis också kunna företa uppföljande kontrollåtgärder, t, ex, besiktningar utöver de som har angetts i bygglovet.


 


Prop. 1985/86: 1


324


 


Den bör också kunna ställa krav pä all tillräckligt utförliga handlingar finns tillgängliga pä byggplatsen och atl alla konslruktionshandlingar av betydel­se skall lämnas in till byggnadsnämnden för arkivering i samband med slutbesiktningen eller nar arbetena eljest kan anses slutförda.

Lagrådels anmärkning (yttrandet s, 21) all den föreslagna lagtexten inte kan anses återspegla den nya grundsynen tar jag upp i specialmoliveringen i samband med elt förslag lill förtydligande av den aktuella lagtexten (se 8kap, 29 8),


14 Byggnads­nämnd, byggnads­arbete och tillsyn 111. m. 14.2.3-14.2.4


14.2.4 Byggnadsnäinndens besiktningar

Mitt förslag: Byggnadsnämnden skall kunna anpassa omfattningen av sina besiktningar lill objektens storlek och svårighetsgrad samt till omfattningen och kvaliteten på byggherrens kontroll.

Enligt 62 och 64 88 byggnadsstadgan skall byggnadsnämnden vid olika tidpunkter utföra besiktningar av byggnadsarbeten. Besiktningarna utgör en viktig del av byggnadsnämndens tillsyn och anses i många kommuner t, o, m, vara den viktigasie delen.

Utredningen har föreslagit att besiktningsskyldigheten skall ulvidgtis dels till att mer generellt gälla de flesta byggnader utom fritidshus, dels till att gälla ytterligare ett besiktningslillfälle, nämligen fukt- och dränerings­besiktning (14 kap, 11 5).

Många remissinstanser finnei detta olyckligt, eftersom förslaget låser byggnadsnämnden i en besiklningsskyldighel som inte är anpassad efter de anspråk som slälls i verklighelen. Behovet av en besiktning av fuktskydds-och dräneringsåtgärderna ifrågasätts dock inte.

Jag delar remissinstansernas uppfattning på denna punkt och anser att mer generella regler om byggnadsnämndens besiktningar bör införas, Be­slämmelserna bör medge att byggnadsnämnden i samband med bygglovs­prövningen lar ställning lill vilken omfattning besiktningarna bör ha i det enskilda fallet och meddelar delta i beslutet om lov. Faktorer som bör påverka besiktningens omfattning är bl, a, objektens storlek och komplexi­tet samt omfattningen och kvaliteten pä byggherrens kontroll, 1 fråga om kompetenta byggherrar, vilka regelmässigt bygger för egen förvaltning och har en egen kontrollorganisaiion, bör byggnadsnämnden kunna avstå från att göra besiktningar, om inte byggherren själv eller någon berörd myndig­het, t, ex. yrkesinspektionen, begär del. Byggnader som innehåller bostä­der bör dock alltid besiktas.

Byggnadsnämnden bör även kunna anpassa sina besiktningar med hän­syn till omfattningen och utförandet av övriga kontroller och till den insyn som nämnden tillförsäkras i byggherrens konlroll genom t, ex, samråd med och rapportering till nämnden, I de fall då slutbesiktning skall äga rum bör den så långt det är möjligt ske innan eller i nära anslutning till atl byggna­den eller anläggningen las i bruk.


 


Prop. 1985/86:1


325


 


15    Påföljder och ingripanden m. m.

Sammanfattning

O Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m, (pä-följdslagen) tas in som elt särskilt kapitel i PBL (s, 325)

o Nägon ändring görs inte i fräga om byggnadsnämndens skyldighel att ingripa vid överträdelser (s, 326)

o Vissa justeringar görs i päföljdslagens avgiftssystem,

o - Byggnadsnämnden fär möjlighet att nedsätta eller efterge byggnads­avgift, om överträdelsen är ringa.

o - Den övre beloppsgränsen för särskild avgift höjs från 500 lill 1 000 kr.

o - Jämkning eller eftergift av tilläggsavgift skall kunna ske bl, a, i fräga om åtgärder, som är att betrakta som ordningsförseelser (s, 326)

o Päföljdslagens bestämmelser om handräckning, förelägganden m, m, be­hålls i stort sett oförändrade (s, 331),


15 Påföljder och ingripanden m. m. 15.1


15.1  Inledning

Mitt förslag: Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m, m, (päföljdslagen) tas in som ett särskilt kapitel i PBL,

Lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m,m, (LPl) trädde i kraft den I januari 1977 och ersatte då bl, a, bestäm­melser om straff, handräckning och föreläggande i byggnadslagen och byggnadsstadgan, 1 det följande kallar jag lagen för påföljdslagen. Vid lagens tillkomst uttalade föredragande departementschefen (prop, 1975/76: 164 s, 15), an arbete pågick inom departementet med en ny mark­användnings- och byggnadslagstiftning men atl det framstod som nödvän­digt att ta upp frågan om påföljder vid olovligt byggande för sig utan att vänta på ett sådant förslag. Jag föreslär nu alt lagen skall arbetas in i PBL efter vissa justeringar som jag återkommer till i del följande och i special­motiveringen.

Påföljdslagen kan sägas i stort innehålla beslämmelser om dels påföljder - huvudsakligen avgifter - vid överträdelser av sådana föreskrifter om byggande som har meddelats i eller med stöd av byggnadslagen eller byggnadsstadgan, dels ingripanden i form av handräckning och föreläggan­de vid sådana överträdelser.

Under den tid lagen har varil i kraft har det frän flera häll framhållits att den är alltför onyanserad och "stelbent". Utredningen har tagit fasta på kritiken och föreslagit ändringar som syftar till att möjliggöra en smidigare handläggning i fråga om vissa överträdelser. Även om dessa ändringar genomförs, kvarstår emellerUd kritiken pä flera punkter. Flera remissin-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    326

stanser framhåller nämligen all de uppmjukningar som ulredningen har      15 Påföljder och
föreslagil inte är tillräckliga. Jag lar upp dessa frågor i det följande,
     ingripanden in. m.

15.1-15.3

15.2 Byggnadsnämndens skyldighet att ingripa vid överträdelser

Mitt jörslag: Någon ändring görs inte i fråga om byggnadsnämndens skyldighet att ingripa vid överträdelser.

Enligt 2 8 första stycket päföljdslagen åligger del byggnadsnämnden all ta upp en fråga om påföljd eller ingripande sä snart det finns anledning atl anta att en överträdelse har skett av sådana föreskrifter om byggande som har meddelats i eller med stöd av byggnadslagen eller byggnadsstadgan. Om en åtgärd som kräver byggntidslov har utförts utan lov, skall nämnden verka för atl del utförda undanröjs eller rättas pä annat sätl, om inie byggnadslov lill åtgärden meddelas i efterhand.

Utredningen har övervägt om nämndens skyldigheter enligt 2 8 första siycket och det förhållandel att nämnden saknar möjlighel alt underlåta alt handla i bagatellärenden kan vara orsaken till att lagen uppfattas som onyanserad. Utredningen framhåller emellertid atl bestämmelsen endast i ett avseende medför skyldighet för nämnden att handla på vissl sätt, nämligen när olovligt byggande har förekommit. Enligt utredningen kan det knappast anföras några tungt vägande skäl lill atl den skyldigheten bör las bort, I övrigt innebär 2 5 förslå stycket endast att nämnden skall ta upp frågan om påföljd eller ingripande till behandling. Inte heller denna be­slämmelse kan enligt utredningen anses utgöra något hinder för en nyanse­rad bedömning av sakfrågan. Om en sådan bedömning kan ske eller inte, är beroende i första hand av utforrrmingen av bestämmelserna om avgift.

1 likhel med utredningen anser jag all det inte finns skäl atl föreslå någon ändring i fråga om byggnadsnämndens skyldigheter atl ingripa vid överträ­delser som blir kända för nämnden,

15.3 Avgiftssystemet

Min förslag: Vissa justeringar görs i päföljdslagens avgiftssystem,

-     Byggnadsnämnden får möjlighel att nedsätta eller efterge byggnads­avgift, om överträdelsen är ringa,

-     Den övre bdoppsgränsen för särskild avgift höjs från 500 till I 000 kr,

-     Jämkning eller eftergift av tilläggsavgift skall kunna ske bl. a. i fräga om åtgärder, som är att betrakta som ordningsförseelser.

1 dagens avgiftssystem ingår tre olika avgifter, nämligen byggnadsavgift, särskild avgift och tilläggsavgift. Byggnadsavgift tas ut när nägon utan lov


 


Prop. 1985/86:1                                                                   327

vidtar en äigärd, som kräver byggnadslov (4 5). Särskild avgift utgår för      15 Påföljder och sädana överträdelser som inte utgör olovligi byggande (6 5), Tilläggsavgift      ingripanden in. m. skall tillsammans med byggnadsavgift las ul vid vissa angivna former av      l->.3-l5.3.l olovligt byggande som anses särskill angelägna alt motverka (7 8), nämli­gen när del olovliga byggandet består i att

1,  en hell ny byggnad uppförs,

2,  en befintlig byggnad till- eller päbyggs,

3,  en byggnad inreds helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det till vilken byggnaden förut varit använd,

4,  en byggnad eller en del av byggnad tas i anspråk för väsentligen annal ändamål än det till vilket byggnaden förut har varil använd eller som finns angivet pä godkänd ritning eller

5,  en byggnad rivs.

Jag föreslår i likhel med ulredningen att päföljdslagens avgiftssystem med vissa justeringar förs över till PBL,

15.3.1 Byggnadsavgift

Byggnadsavgift tas ul med ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt kommunens byggnadslovstaxa skulle ha tagits ul, om byggnadslov hade sökts och beviljats innan åtgärden utfördes. Minimibe­loppet är 500 kr,

Avgiften kan nedsättas eller efterges, om det finns särskilda skäl för del. Den frågan prövas emellertid inte av byggnadsnämnden utan av länsstyrel­sen (11 8 LPl),

Den som har gjort sig skyldig Ull olovligt byggande kan undgå avgifts­skyldighet om han tar bort eller pä annat sätl rättar det olovligt utförda, innan frågan om påföljd eller ingripande tas upp vid sammanträde med byggnadsnämnden (5 5 LPl), Utredningen har påpekat all denna bestäm­melse ibland får konsekvenser som måste uppfattas som mycket byråkra­tiska. När det gäller t, ex, åtgärder av mindre omfattning - omfärgning av fasader, reklamskyltar, plank, fasadförändringar, mindre tillbyggnader o, d, — händer del ofta all den byggande efter diskussion med stadsarkitek­ten fär etl muntligt besked att något hinder mot lov inte föreligger. Ibland missförstås ett muntligt förhandsbesked och åtgärden vidtas innan bygg­nadslov har meddelats. För att undvika byggnadsavgift måste den byggan­de undanröja åtgärden före byggnadsnämndens sammanträde för att dagen efter - då byggnadslovet har beviljas - åter vidta den. Olägenheter av detta slag bör enligt utredningen avhjälpas genom att byggnadsnämnden ges möjligheler atl i vissa fall underlåta atl ta ut byggnadsavgift. Utred­ningen har föreslagit all byggnadsnämnden skall få möjlighel alt avstå från atl ta ut byggnadsavgift för sädana överträdelser som inte föranleder högre avgift än 500 kr,, vilket motsvarar den minimiavgift som f. n, gäller.

Innan jag går in på utredningsförslaget vill jag nägot beröra handlägg­ningen av ärenden som rör mindre åtgärder.  Enligl 3 kap.  12 5 andra


 


Prop. 1985/86:1                                                                    328

15.3.1

styckel kommunallagen och 3 8 andra stycket byggnadsstadgan kan bygg- 15 Påföljder och nadsnämnden i dag ge bl. a. tjänstemän hos nämnden bemyndigande all på ingripanden m. in. nämndens vägnar besluta i en viss grupp av ärenden. Mitt förslag innebär att motsvarande möjligheter skall finnas också i PBL (11 kap. 3 8). Bl. a. de åtgärder av mindre omfattning som jag nyss nämnde förefaller vara av den beskaffenheten all del normall saknas anledning att lägga prövningen på nämnden. Om prövningen i stället anförtros stadsarkitekten eller nägon annan lämplig tjänsteman, kan bygglovet lämnas så snarl ansökningshand­lingarna är kompletta. Jag vill också erinra om de möjligheler som redan i dag finns att i enklare ärenden göra muntlig ansökan om lov. Jag föreslår atl denna möjlighet bör finnas även i PBL (8 kap, 19 8),

Enligt min mening finns det alltså redan i dag möjligheter för byggnads­nämnden att råda bot pä en del av det som uppfattas som krångligt och byråkratiskt, 1 likhel med utredningen anser jag emellertid atl det därut­över är nödvändigt att ändra bestämmelserna om byggnadsavgift sä att olägenheter av del slag som utredningen har pekat på kan undanröjas, Ändringsmöjligheierna påverkas emellertid i viss utsträckning av all det, som jag tidigare nämnde, ankommer på byggnadsnämnden atl besluta i frågor om byggnadsavgift.

Av förarbelena till päföljdslagen (prop, 1975/76: 164 s. 164) framgår nämligen atl en förutsättning för atl beslutanderätten dä skulle kunna läggas på byggnadsnämnderna var att del skulle vara enkelt både atl konstatera om skyldighet att betala avgift föreligger och att beslämma avgiftens storlek i det enskilda fallet. Departementschefen framhöll bl. a, (s, 41) att del inte borde anförtros en politiskt sammansatt nämnd alt pä skönsmässiga grunder ålägga enskilda att betala avgifter av så belydande siorlek som det kan bli fräga om vid tillämpning av påföljdslagen. Av den anledningen lades prövningen av frågor om nedsättning och eftergift av byggnadsavgift på länsstyrelsen. Ett avsteg från den principen gjordes dock i och med att byggnadsnämnden fick möjlighet att avslå från att ta ut särskild avgift för överträdelser som kan anses som ringa.

Utredningsförslaget, som jag nyss redogjorde för, har mött kritik under remissbehandlingen. Flera remissinstanser framhåller att förslaget inte är tillräckligt för att undanröja de påtalade olägenheterna. De hävdar atl undanlagsbestämmelsen sällan kommer att bli tillämplig, eftersom bygg­nadsavgiften, som grundar sig på kommunens byggnadslovslaxa, i vissa kommuner aldrig blir så låg som 500 kr,

Inriktningen av de ändringar som nu bör göras skall enligl min mening vara alt byggnadsnämnden får möjlighet att avslå från att ta ut byggnads­avgift för överträdelser som är bagatellartade eller kan jämställas med ordningsförsedser. Med en sådan inriktning passar del mindre väl att ändra bestämmelserna på det sätt som utredningen har föreslagit.

Det kan naturligtvis diskuteras om det av utredningen föreslagna belop­pet bör höjas frän 500 Ull exempelvis 1 000 kr. Byggnadsavgiftens storiek är


 


Prop. 1985/86:1                                                                   329

emellertid ofta etl dåligt mån på hur ursäktlig en överträdelse kan vara. Jag      15 Påföljder och anser därför, i likhel med bl, a, hovrällen över Skåne och Blekinge, den      ingripanden m.m. lämpligaste lösningen vara atl beslämmelserna ändras sä alt byggnads-      I- .3.1-15.3.3 nämnden - i överensstämmelse med vad som gäller för den särskilda avgiften - får en möjlighel att nedsätta byggnadsavgiften eller underlåta att påföra avgift, om överträdelsen är ringa.

Jag är medvelen om att detla innebär ytterligare etl avsteg från den förut nämnda principen att byggnadsnämnden inte bör kunna göra skönsmässiga bedömningar i avgiftsärenden. Enligt min mening är emellertid den före­slagna ändringen nödvändig för all påföljdssystemel inte skall leda lill en byråkrati som i vissa situationer måste framstå som helt onödig. Jag kan inte heller se några risker frän rättssäkerhetssynpunkt med mitt förslag. Som hovrätten framhåller måste en sådan ändring anses utgöra en förbätt­ring även från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom orättvisa eller på annat sätl oUllfredsställande avgiftsbeslut kan förhindras,

15.3.2 Särskild avgift

Särskild avgift tas ut med minsl 200 och högst 500 kr, Nägra remissin­slanser har hävdat att den övre beloppsgränsen 500 kr, är för låg. Jag delar den uppfattningen. Beloppsgränsen har varit oförändrad sedan lagen träd­de i kraft den Ijanuari 1977, Med hänsyn bl, a, till den förändring av penningvärdet som har ägt rum under tiden efter ikraftträdandet föreslår jag all gränsen höjs till 1,000 kr,

15.3.3 Tilläggsavgift

De förslag som jag har lagt fram i det föregående innebär, jämfört med gällande ordning, bl. a. att den krets av åtgärder som skall kräva bygglov vidgas lill att normalt omfatta anläggningar för idrotts- eller fritidsändamål, tunnlar, bergrum m. m. Under vissa förutsättningar skall dock kommunen genom områdesbestämmelser kunna föreskriva att bl. a. sådana anlägg­ningar får utföras utan bygglov.

Den föreslagna skyldigheten alt ansöka om lov medför bl, a, alt den som utför en bygglovspliktig anläggning utan lov kan bli skyldig att betala byggnadsavgift. Utredningen har ifrågasatt om inte ocksä tilläggsavgift bör kunna tas ul i sädana fall. åtminstone vid en del överträdelser, men funnit att det saknas tillräckliga skäl atl föreslå en vidgad användning av tilläggs­avgiften. Jag ansluter mig till utredningens bedömning i detta avseende. Jag föreslär därför atl de bestämmelser som anger vilka olovliga åtgärder som skall föranleda tilläggsavgift i sak oförändrade förs över till PBL,

Tilläggsavgiften är i dag 500 kr, för varje m bruttoarea som den olovliga ålgärden har omfattat. Är bruttoarean inte större än 10m, skall dock ingen avgift tas ut.

Utredningen har föreslagit an den avgiftsfria arean skall ökas frän 10 till 20 m, Flera remissinstanser kritiserar höjningen och anser alt den kan


 


Prop. 1985/86:1                                                     330

15.3.3

länkas äventyra syftet med tilläggsavgiften. En del av dessa instanser      15 Påföljder och påpekar att den avgiftsfria bruttoarean höjdes från 3 Ull 10m så sent som      ingripanden m.m. den Ijanuari 1980,

För egen del gör jag samma bedömning som de kritiskt inställda remiss­instanserna. Jag anser således att det inte finns tillräckligt skäl för utred­ningens förslag och förordar därför all den avgiftsfria brunoarean även enligt PBL skall vara 10m',

Frågan om tilläggsavgift i ett visst fall skall tas ut prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare, 1 fråga om sådan talan skall bestäm­melserna i rättegångsbalken om åtal för brott, på vilket inte kan följa svårare straffan böter, tillämpas (8 8 LPl), Om det finns särskilda skäl, kan domstolen nedsätta eller efterge tilläggsavgiften (7 5 LPl),

Under den tid som lagen varit i kraft har det rätt en viss osäkerhet om vilka möjligheter åklagaren har att på egen hand pröva om talan skall väckas. Vid tillkomsten av päföljdslagen uttalade föredragande departe­mentschefen (prop, 1975/76: 164 s. 287) bl. a, alt det i fråga om rättegängen i mål om påförande av tilläggsavgift var lämpligt atl anknyta till de regler som gällde för mål om utdömande av vite. Det är därför naturiigl atl även när del gäller åklagarens prövning anknyta lill vad som gäller beträffande talan om utdömande av vite.

När en myndighet som har förelagt etl vite anser att det bör dömas ut mäste myndigheten, om den inte själv kan utdöma vitet, göra framställning hos åklagare om utdömande av vitet. En förutsättning för att åklagaren skall kunna väcka talan är då att han har fän en sådan framställning. Det är alltså i första hand myndigheten som avgör om talan skall väckas. Åklaga­ren anses dock ha en viss självständig rätt att pröva om det finns förutsätt­ningar för att vitet skall kunna dömas ut,

Samma betraktelsesätt bör enligt min mening läggas på åklagarens roll i fräga om uttagande av tilläggsavgift. Inte minst processekonomiska skäl talar för delta. Jag vill dock betona att vad åklagaren i dessa fall skall pröva främst är om föruisältningarna enligl bestämmelserna om tilläggsavgift är uppfyllda för att avgift skall kunna tas ut. Lagrådet har (yttrandet s, 105) framfört invändningar mot ett uttalande i lagrådsremissen om all åklagare däremot inte bör göra någon egen bedömning av om det finns skäl att helt efterge avgiften.

Jag delar lagrådets uppfattning att det står i mindre god överensstäm­melse med åklagarens självständiga ställning i slraffprocessen och kan leda till meningslösa rättegångar, om man fråntar åklagaren möjligheten alt underlåta atl väcka talan. Det bör vara tillräckligt att en byggnadsnämnd, som är missnöjd med att en åklagare ej väckt talan om utdömande av tilläggsavgift, kan påkalla prövning av överordnad åklagare.

Möjligheterna för domstolen atl nedsätta eller efterge tilläggsavgiften hänför sig enligt 7 5 fjärde stycket LPl i första hand till de fall då rättelse sker av den olovliga åtgärden. Nedsättning eller eftergift kan också ske om


 


Prop. 1985/86:1


331


 


det annars finns särskilda skäl. Enligt förarbetena lill lagen (prop, 1975/76: 164 s, 33) framgår dock att denna möjlighet skall komma till användning främst i bagatellfall. Del har emellertid visat sig atl undantags­bestämmelsen har utnylljats myckel olika av domstolarna.

Bestämmelserna om tilläggsavgift rymmer åtgärder som kan skilja sig myckel ål sinsemellan. Ofta rör det sig om former av olovligi byggande som ur samhällets synpunkl är helt oacceptabla, och där det utförda därför bör undanröjas. I andra fall kan det gälla åtgärder som vid en förhands­prövning inte skulle ha godtagits men som av olika skäl, t,ex. hänsyn till samhällsekonomiska och sociala intressen, mäste accepteras i efterhand. Jag vill understryka all jämkning i dessa fall skall vara en undantagsföre­leelse. Jag har övervägt en ändring av bestämmelserna i syfte atl ytterliga­re markera delta men vill f. n, inte förorda en sädan utväg. Jag avser all med uppmärksamhet följa utvecklingen ännu någon lid och, i den mån del visar sig nödvändigl, återkomma till regeringen med förslag,

1 mänga fall innebär emellertid överträdelsen att den byggande inte söker bygglov till en i och för sig helt acceptabel byggnadsåtgärd. Del kan t, ex, vara fräga om en äigärd som är förutsatt eller medgiven i en plan e, d. En vanlig situation är ocksä alt den byggande ger in en ansökan om lov och alt han, efter all ha fäll besked från byggnadsnämnden all han kan påräkna lov, påbörjar åtgärden innan lovet har meddelals. I fall av detta slag är den byggandes underlätenhel alt invänta all bygglov lämnas vanliglvis all betrakta som en ordningsförseelse. Den leder som regel lill alt byggnads­avgift tas ut. Om tilläggsavgift därutöver skall las ut är en fråga som i rättspraxis i dag bedöms mycket olika, Detla är otillfredsställande, särskill med tanke pä atl tilläggsavgiften kan uppgå lill avsevärda belopp.

För egen del finner jag det rimligt att tilläggsavgiften allt efter omständig­heterna jämkas eller efterges i fall som de nyss nämnda, dvs, i fräga om åtgärder som är alt betrakta som ordningsförseelser. För alt en sådan bedömning skall kunna göras av domstolen kan det vara lämpligt all byggnadsnämnden i sin framställning till åklagaren uttalar sig särskilt i den frågan. Att byggnadsavgiften har nedsatts kan givetvis vara etl skäl för domstolen all också nedsälta eller hell efterge tilläggsavgiften.


15 Påföljder och ingripanden m. m. 15.3.3-15.4


15.4 Ingripanden för att åstadkomma rättelser

Mitt förslag: Påföljdslagens bestämmelser om handräckning föreläg­ganden m. m. behälls i stort sett oförändrade.

Enligt 13 och 15 88 päföljdslagen kan byggnadsnämnden sä snart olovligt byggande har förekommit antingen ansöka om handräckning hos tingsrät­ten så alt rättelse sker eller förelägga ägaren av det byggda att ta bort eller på annal sätt rätta del.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    332

1 ett föreläggande får enligt 17 S påföljdslagen sättas ut vite eller ges 15 Påföljder och föreskrift att, om föreläggandet inte blir fullgjort, den förelagda åtgärden ingripanden m.m. kan utföras av byggnadsnämnden på den försumliges bekostnad (tvångsut-förande). Har föreläggande meddelats nägon i hans egenskap av fastighets­ägare och övergår fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandet i stället mot den nye ägaren. Detsamma gäller i fräga om förelägganden som meddelas nägon i hans egenskap av tomträttshavare eller ägare av byggnad på s. k, ofri grund (19 8), Har en föreskrift om tvångsutförande satts ut i föreläg­gandel, gäller även den mot ny ägare eller tomträttshavare. Är det däremot fräga om ett vitesföreläggande, gäller enligl nuvarande regler inte viiesho-let mot den nye ägaren eller innehavaren, 1 stället fär byggnadsnämnden sälla ut vite för denne.

Efter det atl lagrådsremissen beslutades har riksdagen på förslag i prop, 1984/85:96 antagit bl, a, en ny lag om viten i syfte att effektivisera vitesin­stitutet (JuU 1984/85:22, rskr2l I). Enligt lagen (1985:206) om viten skall vite kunna föreläggas som s,k, löpande vite, Vitet utgår dä i normala fall med etl bestämt belopp för varje tidsperiod av viss längd, under vilken föreläggandet inte har följts, 1 fräga om viten enligt bl, a, päföljdslagen innebär riksdagsbeslutet vidare den nyheten att, om vitet förelagts nägon i hans egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare, del under vissa förutsätlningar skall övergå på ny ägare*eller innehavare. Den nya lagsUft­ningen träder i kraft den Ijuli 1985.

Den beslutade lagändringen bör givetvis beaktas vid utformningen av molsvarande regler i PBL. Atl vitespäföljden kommer att bestå vid ägar­skifte är en reform som tillgodoser ett allmänt önskemål i lagstiftningsären­det.

Från kommunalt håll har i skilda sammanhang framhållits att föreläggan­den om rättelse kan bli mer eller mindre verkningslösa i fräga om åtgärder som är enkla alt rätta och därefter åter utföra. Situationen kan l.ex. vara den att byggnadsnämnden vid vite förelägger någon att inom en viss tid ta bort etl upplag som har anordnats utan lov. Ofta uppfyller ägaren föreläg­gandet och tar bort upplaget, men omedelbart därefter anordnar han ett nytt upplag på samma plats. Föreläggandet blir därigenom helt utan verkan som påtryckningsmedel.

För att förhindra att sådana olovliga åtgärder upprepas föreslår jag att det införs en möjlighet för byggnadsnämnden att. i samband med föreläg­gande alt rätta en åtgärd, meddela förbud för ägaren att i framtiden vidta samma åtgärd. Sådana förbud bör på samma sätl som föreläggandet kunna förenas med vite. Det medför att vitet kan dömas ut så snart del har konstaterats alt t. ex. ett upplag åter har anordnats.


 


Prop. 1985/86:1


333


 


16   Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m. m.

Sammanfattning

O Den nuvarande statliga lästslälldseprövningen av planer ersälls med ett syslem där länsstyrelsen på vissa i lagen angivna grunder självmant kan ingripa och pröva vissa av de kommunala beslulen (s, 333)

o Länsstyrelsen skall efter ett beslut om prövning kunna upphäva kommu­nala beslut endasi om länsslyrelsen anser att beslulet

-     inte lillgodoser ell riksiniresse enligl NRL

-     innebär att regleringen av markanvändningsfrägor som angår tvä eller flera kommuner inte har samordnats på elt lämpligl sätt eller

-     inte uppfyller kraven på skydd för människors hälsa och säkerhet (s, 336)

o Kommunens beslut all anta en detaljplan och områdesbestämmelser vinner laga kraft, om inte länsstyrelsen inom tre veckor beslutar om atl prövning skall ske av länsstyrelsen och inte heller nägon överklagar beslutet inom föreskriven tid (s, 344)

o Översiktsplaner skall inte kunna prövas av länsslyrelsen. som dock genom elt granskningsyltrande vid utställningen skall kunna markera atl planen frän statlig synpunkt i nägol avseende inte är godtagbar (s, 344)

o Om det finns särskilda skäl. skall länsstyrelsen kunna besluta att regler­na om prövning av länsstyrelsen skall gälla även för beslul all lämna bygglov, rivningslov. marklov och förhandsbesked inom vissa av läns­slyrelsen angivna omräden (t. ex, militära skyddsområden) (s, 344)

o Om del behövs bl,a, för att tillgodose etl riksintresse inom etl vissl område eller ell regionall intresse, skall regeringen kunna utfärda plan­föreläggande, dvs, förelägga kommunen alt inom viss lid upprätta och anta en detaljplan eller områdesbestämmelser av ett visst innehåll (s, 350),

16.1 Den statliga prövningens huvudsakliga utformning


16 Statlig kontroll beträffande områden av riksiniresse m. m. 16.1.1


Mitt förslag: Den nuvarande statliga fastställelseprövningen av planer ersätts med etl system där länsstyrelsen pä vissa i lagen angivna grun­der självmant kan ingripa och pröva vissa av de kommunala besluten.

16.1.1  Utredningens förslag och remisskritiken

Ulredningsförslagel innebär i korthet följande, I samband med planlägg­ningen skall kommunerna samråda med länsstyrelsen. Dessa samråd bör läcka alla frågor där statliga och kommunala intressen kommer i beröring med varandra. Även om man härigenom i de flesta fall kommer alt finna gemensamma lösningar, behövs en möjlighet lill statlig överprövning. Den prövningen skall inte som i dag ske i form av obligatorisk faslsiällelse utan


 


Prop. 1985/86:1                                                                   334

områden av riksintresse m. m. 16.1.1-16.1.2

genom atl det införs möjlighet att i vissa fall underställa de kommunala      16 Statlig konlroll
besluten regeringens prövning. Underställning skall kunna ske för atl
    beträffande

1,  bevaka riksintressen

2,  samordna flera kommuners intressen

3,  komma till rätta med uppenbara avvikelser från kraven i 2, 4 eller 5 kap, PBL eller från detaljplanekravet.

Om länsstyrelsen finner atl det finns en underslällningsgrund för en kommunal plan, eller i vissa fall ett beslut om lov, skall länsstyrelsen hänskjuta frågan till regeringen för avgörande. Länsstyrelsen måste agera inom vissa tidsfrister. Myndigheter som naturvårdsverket, vägverkel, lanl-bruksslyrdsen m, fl, ges ingen egen rätt att tvinga fram underställning men kan begära ett regeringsingripande.

Att den obligatoriska fastställelseprövningen avskaffas och ersätts med en överprövning på vissa särskilt angivna grunder är en tanke som har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen.

Däremot finns det olika meningar om formerna för den statliga över­prövningen. Många tillstyrker utredningens förslag atl länsstyrelsen skall sköta bevakningen och underslälla ärendet regeringens prövning, om läns­styrelsen finner att en underslällningsgrund föreligger. En rätt stark opini­on - däribland planverket och så gott som samtliga länsstyrelser - föresprå­kar däremot ett system där länsstyrelsen får befogenhet att själv besluta i stället för att överlämna ärendet lill regeringen.

Remisskritiken kan sammanfattas på följande sätt.

1.   Länsstyrelsen måste enligt förslaget granska varje ärende för att kunna besluta i underställningsfrågan. Därför bör även avgörandet i sak anförtros länsstyrelsen,

2.   Att lägga avgörandet i varje ärende på regeringen innebär en centrali­sering som inte är nödvändig. Det förlänger dessutom handläggningstiden. Länsstyrelsen har sakkunskap i bl. a. plan-, naturvärds-, kulturvårds-, fastighetsbildnings-, försvars- och regionalpolitiska frågor. Molsvarande sakkunskap kan naturligtvis tillföras ärendet under beredningen i rege­ringskansliet, men då måste ärendet remitteras lill centrala verk, vilket är omständligt och tidsödande.

3.   Om beslutet läggs på länsstyrelsen, ökas kraven på underiag och förhandsbesked från regeringen till länsstyrelserna när det gäller riksin­tressen. Detta är bättre än besked i efterhand av regeringen.

16.1.2 Länssiyrelsernas och de centrala myndigheternas roller

Remisskritiken har övertygat mig om att formerna för den statliga över­prövningen kan göras mer ändamålsenliga än dem som utredningen har föreslagit. Länsstyrelsen bör få en starkare ställning som del samordnande organet på den statliga sidan, varvid länsstyrelsen bör anförtros uppgiften att självständigt agera för statens räkning i beslutsprocessen och alltså inte bara fungera som en "mellanhand".


 


Prop. 1985/86:1


335


 


Detta innebär att länsstyrelsen bör ha en möjlighet alt i del enskilda fallet inte bara granska kommunernas beslut utan även ingripa pä olika sätl med anledning av dessa. Som utredningen har föreslagit, bör emellertid de kommunala besluten kunna prövas endast pä vissa i lagen uppräknade grunder, I delta ligger den stora skillnaden mot dagens ordning, som ju innebär en faslställelseprövning pä grunder som inte är på något sätt formellt begränsade.

Det finns etl inslag i utredningsförslaget som är av största vikt med tanke på kravet på snabbhet i planeringsprocessen. Det är principen att länssty­relsen måste handla inom en viss lid för att inte kommunens beslul skall bli gällande. Den principen bör införiivas i lagförslaget, även om det nu måste ske i en något annorlunda lagteknisk utformning.

En viktig utgångspunkt när man utformar systemet för överprövning är enligt min mening all del efler kommunens antagandebeslut sannolikt inte kommer alt i del normala fallet kvarstå några konflikter mellan staten och kommunen eller mellan flera berörda kommuner. På goda grunder kan man utgå ifrån att de flesta problemen blir lösta genom ett fördjupat samråd. Erfarenheterna av samarbetet mellan staten och kommunerna i den fysiska riksplaneringen pekar entydigt åt detta häll. Jag anser atl den kommunala självständigheten i detta sammanhang bör betonas kraftigare än i utred­ningsförslaget.

Del nu anförda leder fram Ull slutsatsen att planerna normalt bör vinna laga kraft viss lid efler kommunens antagandebeslul, om inte besvär an­förs. Någon obligatorisk statlig godkännandeprövning bör alltså inte före­skrivas i lagen, 1 första hand bör — som jag nyss sade - eventuella konflikter kunna lösas under samrådet. Samrådet mellan kommunen och länsslyrelsen bör avslutas med att länsslyrelsen lämnar in ett samrådsyl­irande, som innehåller länsstyrelsens ställningstagande till planförslaget. En samrådsredogörelse skall följa med planförslaget vid utställningen och även finnas tillgänglig för den kommunala instans som antar planen. Jag tar för givet alt länsstyrelsens synpunkter i de flesta fall kommer att beaktas -i vart fall på sädana punkter där maktmedel av olika slag kommer att stå länsstyrelsen lill buds enligt vad jag snart kommer att föreslå. Vid utställ­ningen av översiktsplaner skall länsstyrelsen avge ett granskningsyllrande med särskild lonvikt på de aspekter som enligl mitt forlsatla resonemang bör ingå i den statliga kontrollen.

På en punkt är jag - i likhet med många remissinstanser - inte beredd atl ansluta mig till ulredningen. Det gäller förslaget atl regeringen på eget initiativ eller efter framställning från statliga myndigheter eller kommuner skall kunna förordna om regeringsprövning av kommunala beslut om bäde planer och lov.

Jag föreslår i stället all planer skall kunna komma under regeringens prövning efter besvär över länsstyrelsens beslut alt godkänna eller atl upphäva dem, Besvärsräll bör tillkomma kommunerna, bäde den kommun


16 Statlig konlroll beträffande områden av riksintresse m. ni. 16.1.2


 


Prop. 1985/86:1


336


 


som har antagit planen och berörda grannkommuner. Även regionplaneor­ganel bör ha besvärsräll. Däre,mol anser jag det inte befogat att låta vissa statliga myndigheter få rält att överklaga länsstyrelsens beslut i dessa frågor till regeringen. Här hänvisar jag i stället till den möjlighet för regeringen atl utfärda planförel;!iggande som jag snarl skall återkomma till. De slatliga sektorsmyndigheterna har alltid möjlighet att hos regeringen göra framställning om sädanl föreläggande.


16 Stallig kontroll belräfjände områden av riksintresse in. ni. 16.1.2-16.2.1


16.2 Grunderna för länsstyrelsens prövning

Mitt förslag: Länsslyrelsen skall efler ett beslut om prövning kunna upphäva kommunala beslul endast om länsstyrelsen anser all besluiei

-     inte tillgodoser ett riksintresse enligt NRL

-     innebär att regleringen av markanvändningsfrägor som angår två eller flera kommuner inte har samordnats på etl lämpligl sätt eller

-     inte uppfyller kraven på skydd för människors hälsa och säkerhet.

16.2.1 Områden av riksintresse enligl NRL

Utredningsförslaget alt statlig överprövning av planer bör kunna ske. om elt riksintresse inte har beaktats och om del har brustit i samordningen av markanvändningsfrägor som angår tvä eller flera kommuner, har i stort sett godiagils av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget i denna del.

En del remissinslanser befarar atl slalens inflytande blir alltför slorl pä grund av att riksintressena är otillräckligt preciserade i utredningens lag­förslag och alt de därmed ocksä kan bli alltför vittgående. Som jag tidigare har nämnt har bestämmelser angående omräden som är av riksintresse tagits in i förslaget till NRL, Dessa beslämmelser har i stort sett samma innebörd som de riktlinjer som riksdagen redan har ställt sig bakom i anslulning till den fysiska riksplaneringen. Ända sedan riksplaneringen inleddes i början av 1970-talet har det varil en ledande princip att kommu­nerna i sin löpande planering skall väga in de av slatsmaktema angivna riksintressena för vissa områden.

Genom en mångårigt, intensivt samarbete mellan kommunerna och stat­liga organ, främst länsstyrelserna, har de områden som är av riksintresse i stor utsträckning kartlagts och beaktats i kommunernas översiktsplaner. Åtskilligt material för att göra bedömningar i dessa frågor finns också framtaget hos de statliga myndigheterna, i forskningsrapporter m,m. Jag är medveten om att del på sina håll återstår olösta konflikter. Sädana problem diskuteras emellertid fortlöpande, och enligt min uppfattning finns det goda förutsättningar att uppnå samstämmighet mellan berörda intressenter.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   337

Mol den här bakgrunden anser jag att farhågorna för elt alltför länglgä-      16 Slutlig konlroll

ende statligt inflytande är överdrivna, 1 den män del finns delade meningar      beträffande

mellan staten och nägon kommun om hur de omräden som är av riksin-     områden av

,...,,,,                               .   (••  ,                                     ,       riksiniresse tn.m.

tresse bor behandlas, hyser jag goda lorhoppningar om atl man normall      ,g 2 iié '> 2

kan komma till ett avgörande i den samrädsprocess som jag Udigare har redogjort för. De ärenden där länsslyrelsen inte lyckas överbrygga mot­sättningarna blir enligt min bedömning mycket få, åtminstone sedan en fast praxis har utbildats. Jag utgår från att det inte heller kommer att medföra problem, om del i framtiden uppstår behov av att introducera nya nationel­la intressen som bör beaktas i den kommunala planläggningen.

16.2.2 Regionalajrågor

Jag övergår nu lill atl något utveckla tankarna bakom den prövnings­grund som gäller brister i den mellankommunala samordningen.

Vissa av de frågor som kan ha belydelse över kommungränserna utreds i dag ofta av informella planeringsgrupper, sammansatta av företrädare för de regionala organen och de berörda kommunerna. Resultatet av dessa informella utredningar kan bilda värdefullt underiag för den mera form­bundna översiktliga markanvändningsplaneringen i varje kommun.

Länsstyrelsen bör genom det nu föreslagna systemet med överprövning kunna bevaka att de planer som de olika kommunerna lar fram på ett gemensamt underlag inte blir inbördes oförenliga. Givelvis bör länsstyrel­sen också svara för att motsvarande avstämning sker i de fall där en kommun utan föregående regionall samarbete upprättar en plan som kan få effekter för någon av grannkommunerna.

För atl något belysa vilka typer av frågor som jag syftar på med denna prövningsgrund vill jag ange nägra exempel. Frågor som kan vara av regional eller inlerkommunal betydelse är lokaliseringen av flygplatser, sträckningen av vägar, banor och ledningar, läget för slörre takter, anlägg­ningar för sophantering, slörre serviceanläggningar, småbåtshamnar och andra fritidsanläggningar. En annan fräga av detta slag kan vara lokalise­ringen av slörre detaljhandelsanläggningar med ett upptagningsområde som omfaltar mer än en kommun. Hit hör ocksä bevarandet av regionalt betydelsefulla friluftsområden och kulturmiljöer liksom större samman­hängande grönområden. Över huvud tagel anser jag del vara viktigt alt de regionala naturvårdsiniressena får en starkl stöd genom länsstyrelsens prövning.

När det gäller sysselsättningsfrågorna i en vidare bemärkelse är en viktig aspekt för kommunerna att beakta vid planeringen alt arbetsplatser och bostäder lokaliseras pä sädanl sätt i förhållande till varandra atl det blir lätt för människorna all nä service och sysselsättning. Bl. a. sådana hänsyn ligger bakom den föreslagna bestämmelsen att beslut enligt PBL skall främja en från allmän synpunkt lämplig samhällsutveckling.

Kommunala beslul som rör frågor av detla slag - boende, arbete och


 


Prop. 1985/86:1                                                     338

service - fär ibland effekter för hela regionen eller åtminstone för delar av      16 Stallig kontroll

den. Kommunerna är i dessa falll starkl beroende av varandra,, och det är      tieirajjaiide

..     , ,.    ..     ,       , ..    ,o ,    områden av

angelaget all de satsningar som görs blir samstämda. Staten bor da ha en        .,   ,

'     '                o        o                                              rilisinlresse rn. m.

möjlighet alt påverka hur bostäder och arbetsplatser föriäggs och all se lill j 2.2 att en rimlig framtida kollektivtrafikförsörjning kan upprätthållas. Enligt min mening bör den överprövningsgrund som avser bristande mellankom­munal samordning täcka sädana situationer, Pä det sättet kan länsslyrelsen jämföra kommunernas fysiska planer och samordna dem där de inte är förenliga med varandra.

När del gäller sambandet mellan länsplaneringen och den kommunala fysiska planläggningen medverkar kommunerna i dag pä olika sätt i läns­planeringsprocessen (se redogörelse i SOU 1978:35, Bilaga 2), Det hand­lingsprogram för regionalpolitiken i länet som tas fram genom länsplane­ringen utgör givetvis ett betydelsefullt inslag i kommunernas planeringsför­utsättningar.

Flera remissinstanser hävdar att man genom överprövning av planer enligt PBL bör åstadkomma en formell sammankoppling mellan länsplane­ringen och den fysiska planläggningen. En sådan sammankoppling är enligt min mening inte möjlig. Jag delar i detta avseende utredningens uppfatt­ning. Del är emellertid angelägel att de båda planeringsformerna samord­nas sä att vad som läggs fast i länsplaneringen i fräga om arbete, service och miljö utgör underiag i arbetet med den fysiska planläggningen,

PBL-utredningens förslag innebär att regionplaneorganet, där det finns ett sådant, fär egen rätt all underställa kommunala beslut regeringens prövning. Ett sådant förordnande fär enligl förslaget meddelas endast om beslutet rör en fråga som ligger inom regionplaneorganets ansvarsområde och om beslutet enligt regionplaneorganets mening

1.    innebär att tvä eller flera kommuners intressen inte har samordnats pä
ett lämpligt sått eller

2,    motverkar syftet med en antagen regionplan.

Ett system där de kommunala besluten underställs regeringens prövning kan lätt anordnas så alt flera olika organ kan begära underställning. Pröv­ningen samordnas ändå hos regeringen, 1 det system med överprövning av länsslyrelsen som jag förordar mäste givetvis regionplaneorganet fä en nägot annorlunda roll.

Den lösning som jag har stannat för är att det bör ingå i länsstyrelsens prövning att bevaka de mellankommunala frågorna, även om det finns ett regionplaneorgan. Också frågan om de kommunala planerna är förenliga med en eventuell regionplan bör bedömas av länsstyrelsen. Till skillnad mot utredningen anser jag inte att del behövs någon särskild prövnings­grund i lagen, som tar fasta på de kommunala beslutens relationer lill regionplan. Jag vill i stället se det sä att en regionplan kan vara ett uttryck för vad som är en lämplig samordning av regleringen i markanvändnings-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    339

frågor med mellankommunal räckvidd. Det är en självklar skyldighel för      16 Statlig konlroll

länsstyrelsen att bevaka följsamheten till en eventuell regionplan,    belräfjände

Självfallet bör del vara elt nära samarbete mellan länsstyrelsen och      ''.''"," ''" "

riksintresse m. m. regionplaneorganel vid prövningen av planer som berör regionala frågor,      16 2 2-16 2 3

Jag förutsätter all länsstyrelsen tar initiativ till sådant samråd även utan en

uttrycklig lagregel, Regionplaneorganel bör fä rätt att överklaga det beslut

som länsstyrelsens prövning utmynnar i,

16.2.3 Skyddet för människors hälsa och säkerhet

Många instanser är negativa till utredningsförslaget att uppenbar avvi­kelse frän bestämmelserna i 2, 4 och 5 kap, skall kunna medföra statlig överprövning. En sädan svävande formulering minskar kommunernas möjligheter till självständiga beslut om planutformningen, heter det bl, a.

Det synsätt som torde ligga bakom utredningens förslag innebär att den kommunala bedömningen av miljöutformningen tillmäts en mycket stor tyngd. Det kan emellertid finnas brister i planförslag som är av så allvarlig natur att man inte kan bortse från att staten har ett ansvar. Särskilt om det finns brister i fråga om säkerhet och hälsa aktualiseras det statliga ansva­ret. Exempel pä detla är bullerfrägor, trafiksäkerhet, rasrisker, sanitära olägenheter m,m. Även i fråga om mer utpräglade lämplighetsfrågor kan det enligt utredningen ibland vara motiverat atl staten kan ingripa för att planer blir ändrade. Enligt utredningsförslaget skall dock ingripande ske enbart i undantagsfall, och motivet skall då vara att staten inte kan godta planbeslut som leder till en hell undermålig miljö,

Elt annat synsätt, som flera remissinstanser redovisar, innebär att över­prövning pä den nu berörda grunden inte bör vara möjlig. Eftersom det sannolikt blir fråga om ingripanden i etl mycket begränsat antal fall, mäste man ifrågasätta om det är förnuftigt att ha en prövningsgrund som förutsät­ter en närmare kontroll av alla planer, Slalens prövning lar tid och besluts­processen blir fördröjd alldeles i onödan. Det bör enligt delta synsätt räcka att länsstyrelsen får möjlighet atl påpeka eventuella brister under samrådet och att man överlåter åt medborgarna att bevaka utformningen av den lokala miljön. Varje plan som ställs ut skall ju vara åtföljd av en samrådsre­dogörelse, där bl, a, länsstyrelsens påpekanden givetvis skall tas upp och bemötas. Därigenom uppmärksammas medborgarna på eventuella brister, sä atl de kan väcka opinion inför kommunens ställningstagande. De som har rätt att överklaga planen kan genom att besvära sig se lill all den blir prövad av länsstyrelsen. Samrådet med länsslyrelsen och sakägarnas be­svärsrätt ger enligt detta synsätt tillräckliga möjligheter till kontroll av alt planernas kvalitet inte sjunker under en godtagbar nivå.

Enligt min uppfattning måste en lösning ha sin grund i båda dessa synsätt. Det finns nämligen en klar skillnad mellan olika typer av krav i lagen, och den skillnaden motiverar en stallig kontroll av vissa krav men inte av andra.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    340

Jag anser sålunda alt de krav som avser hälsoskydd och säkerhet intar      16 Statlig konlroll

en särställning. De rör sä belydelsefulla aspekter på bebyggelsens place-            beträffande

,...       ,     ,     .      u    . •    r "          ,            1               områden av

ring och utförande atl det inte enbart ar fråga om elt kommunalt intresse,        .,   ,

"                                                                                                  riksintresse in. m.

Staten bör därför ha till uppgift att bevaka atl kraven verkligen uppfylls, 16.2.3-16.2.4

Behovet av en sädan stallig kontroll har all göra med önskemålet atl frågorna om hälsoskydd och säkerhet helst hör vara slutligt avgjorda i samband med planläggningen. Därmed undgår man risken för atl de stat­liga myndigheter, som har ansv.arel för dessa frågor, ingriper och kräver ändringar i skilda avseenden, när området är färdigbyggt och brukarna har flyttal in. Den samlade .intresseavvägning och konlroll pä den statliga sidan, som anförtros länsslyrelsen vid planläggningen, bör kunna medver­ka lill att eliminera sädana icke önskvärda ingripanden i efterhand frän tillsynsmyndigheter som bevakar kraven pä hälsoskydd och säkerhet i vid mening.

Av dessa skäl föreslår jag en statlig prövningsmöjlighet för de fall där kommunens beslut innebär all bebyggelse placeras eller utförs pä ett sådant sätt att kraven på skydd för människors hälsa och säkerhet inte uppfylls.

I övrigt ansluter jag mig helt till del synsätt, som går ut pä att frågor om miljöutformning, exploateringsgrad, tillgång till service och plankvaliteter i största allmänhet är interna kommunala angelägenheter. Någon möjlighet för länsstyrelsen att ingripa i sädana avseenden bör därför inte finnas, Detla är en kärnpunkt i hela reformen.

16.2.4 Uppenbar avvikelse från delaljplanekravei bör inte kunna föranle­da statlig prövning

Utredningen har även föreslagit atl underställning skall kunna ske, om kommunen uppenbart åsidosätter kravet på att detaljplan skall upprättas, innan tillstånd lämnas till bebyggelse av en viss omfattning. En närmare analys av förslaget visar emellertid att del är svårgenomförbart i praktiken. Svårigheterna uppkommer i samband med avgränsningen av de beslut som skall kontrolleras av staten, dvs. beslut om bygglov som meddelas utan tillräckligt planunderiag. Enligt både utredningens och mitt förslag skall beslut om bygglov kunna prövas endasi inom områden som länsstyrelsen i förväg har bestämt. Att förutse var en kommun i framtiden kan komma atl åsidosätta detaljplanekravet är naturiigtvis i de flesta fall en omöjlig upp­gift.

Till detta kommer att en bestämmelse som medger stallig prövning i detta syfte knappast heller är sakligt motiverad. Jag utgår från atl det ligger i kommunernas eget intresse att upprätta detaljplan när det verkligen behövs med tanke på bebyggelsens art och omfattning, medborgarintresset och andra omständigheter. PBL bör därför inte innehålla någon bestäm­melse om statlig prövning i detla avseende.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   341

16.2.5 Alt besluiei inte har kommit till i laga ordning bör bevakas genom      " Statlig konlroll
,
                                                                                       "            beträffande

besvär                                                                                                 o",

områden av

Förslaget i lagrädsremissen innebär atl länsstyrelsens kontroll skall in-      riksiniresse m. m. nefatta även frågan om beslutet har kommit till i laga ordning. Som motiv      16.2.5 till förslaget anförde jag (lagrådsremissen s, 269 0:

En väsenllig del av länsstyrelsens faslställelseprövning i dag består av en kontroll av att planerna är formellt riktigt upprättade och att de har handlagts i föreskriven ordning, t, ex, beträffande samråd, utställning m, m. Del finns ingen anledning atl ändra pä denna princip i en ny lag när del gäller planbeslut, som enligt mitt förslag (avsnitt 16,3) skall kunna prövas av länsstyrelsen, dvs, beslut om detaljplaner och områdesbestäm­melser. Bevakningen i formfrågor vid tillkomsten av översiktsplaner bör enligl min mening ske genom kommunalbesvär, eftersom länsstyrelsen enligl milt förslag inte självmant skall kunna pröva dessa planer,

1 dagens faslställelseprövning ingår det också en kontroll av att kommu­nens beslutande organ inte har överskridit sina befogenheter. Även denna konlroll bör enligt min mening finnas kvar och göras av länsslyrelsen belräffande detaljplaner och områdesbestämmelser.

Genom att på detla sätl låta länsstyrelsens prövning innefatta de for­mella frågorna tillmötesgår jag en rad remissinstanser, som starkt har kritiserat utredningsförslaget. Detta förslag gick ut på atl alla kommun­medlemmar skulle kunna överklaga de kommunala beslulen pä formella grunder. Remissinstanserna har med fog hävdat att delta kan leda till en omfatlande besvärsprövning och vidare alt det innebär en egendomlig blandning av förvaltningsbesvär och kommunalbesvär.

Det är angelägel att precisera vilka handläggningsfel som skall kunna föranleda att ett planbeslut upphävs. Utredningsförslaget innehåller inga sådana preciseringar, vilket har framkallat stark remisskritik. Jag ålerkom­mer till detta i specialmoliveringen (12kap. 1 8). Redan nu vill jag dock la upp en viktig fråga. Jag har tidigare föreslagit alt del skall ställas krav på att planhandlingarna skall utformas sä tydligt att allmänheten under samrå­det och utställningen kan fä en klar uppfattning om planernas innebörd. Till skillnad mot utredningen anser jag dock att detta krav har den karaktä­ren att del inte annat än i undantagsfall är meningsfullt alt lägga det till grund för kontroll i efterhand. Tillämpningen ger utrymme för så starkt subjektiva inslag att det i flertalet fall är ogörligt att konstalera om princi­pen har överträtts eller inte. Jag vill dock inte hålla för uteslutet atl det kan förekomma fall där planhandlingarna har fått en så bristfällig utformning att syftet med samrådet och utställningen uppenbariigen inte har kunnat uppnäs. 1 dessa fall bör länsstyrelsen kunna underkänna beslutet på den grunden att det inte har kommit till i laga ordning.

Länsstyrelsens granskning i formellt hänseende bör i första hand avse sädana förhållanden som har påtalats i ärendet, antingen under den kom­munala handläggningen - vilket torde bli vanligast - eller direkt till länsstyrelsen. Del är emellertid angeläget att länsstyrelsen också bevakar atl alla som bör fä komma till tals i ärendet verkligen har fått möjlighel all göra det. Detta får ses som en yttersta garanti för medborgar- och sakäga­reinflytande och för att kommunens beslutsunderlag blir så fullständigt som möjligt. För den skull är det emellertid inte nödvändigt att sakägarför-teckningarna i alla ärenden kontrolleras i minsta detalj.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    342

Även i övrigi bör gälla att länsstyrelsen inie lar pä sig etl omfattande   16 Statlig konlroll

granskningsarbete pä sådana punkter där del sällan eller aldrig finns anled-       belräffande

ning för länsstyrelsen att göra något ingripande. Insatserna bör i stället            områden av

koncenireras på sådana frågor som kan vara formellt komplicerade. För  riksintresse m.m.

övrigi vill jag här framhålla som angelägel att länsstyrelsen redan under       /6.2,5
stimrådet jer kommunen sådana räd som kan förebygga felaktigheter i det
fortsatta förtärandet,

I anslutning till 12 kap, 1 5 har/o/fk/'/anfört (yttrandet s, 111 0:

Behovel av statlig kontroll av kommunala planbeslui gör sig givelvis gällande i sädana frågor av nationell och mellankommunal betydelse som anges i första stycket 1-3. 1 dessa frågor kan det föreligga en konflikt mellan kommunala önskemål och ambitioner, å ena sidan, samt mera allmänna iniressen, å den andra. Någon sådan konflikt kan däremot knap­past ligga bakom det i punkt 4 angivna fallet att ett formellt fel vidlåder kommunens beslut. Man bör kunna utgå från att kommunerna i eget intresse vinnlägger sig om alt handlägga planärenden korrekt och att de har tillgäng till kompetent personal, jfr II kap, 4 8, Självfallet kan det, som departementschefen framhåller i den allmänna motiveringen (s,269), inte hällas för uteslutet alt del kan förekomma fall där planhandlingarna fåll en så bristfällig utformning att syftet med samrådet och utställningen inte har kunnat uppnås.

Fel och brister av detta slag kan emellertid påtalas genom förvalt­ningsbesvär och det är svårt atl inse varför inte detta rättsmedel erbjuder en tillräcklig kontroll, 1 punkt 4 nämns också befogenhetsöverskridanden såsom något som länsstyrelsen skall ingripa mot av eget initiativ. Vilken praktisk betydelse denna möjlighet att ingripa har är inie närmare belysl. Del förefaller snarast som om överprövningsgrunden "befogenheisöver-skridande" fåll följa med av det rent formella skälet att man vill åstadkom­ma identitet mellan punkt 4 och 7 kap, 1 8 första stycket 3 kommunallagen. Även beslut som innebär befogenhetsöverskridanden kan självfallet angri­pas genom förvaltningsbesvär.

1 fråga om överprövningens karaktär och omfattning skiljer sig punkl 4 likaledes frän de tre övriga, I dessa senare fall har länsslyrelsen under samrådsförfarandet fått sin uppmärksamhet inriktad på de förhållanden som kan utlösa en överprövning. Länsstyrelsen kan anpassa sin gransk­ning därefter och denna behöver därför inte bli särskilt arbelskrävande. Överprövningen av den formella handläggningen däremot innebär en granskning av frågor som länsstyrelsen inte under planärendets beredning hos kommunen haft anledning act befatta sig med. Det är en rad formföre­skrifter i PBL och kommunallagen som länsstyrelsen därvid har att beakta. Departementschefen framhåller (s. 269) såsom angelägel alt länsstyrelsen bevakar att alla som bör få komma lill tals i ärendet verkligen har fått möjlighet att göra del. En kontroll med sådant syfte torde innebära atl länsstyrelsen skall granska sakägarförteckningarna i detalj och tillse att alla sakägare beretts tillfälle till samråd och fått underrättelser om utställ­ning och i förekommande fall om planbesluten. Pä s.273 berör departe­mentschefen de svårigheter som kan uppkomma för länsstyrelsen att inom treveckorsperioden hinna med atl bedöma om ett ärende bör prövas eller inte. Såvitt gäller den formella granskningen enligl punkl 4 synes departe­mentschefen underskatta dessa svårigheter. Kommer länsstyrelsen i lids-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   343

nöd, kan den se sig tvungen att enbari av det skälet hänskjuta ärendet till      16 Stallig konlroll
prövning. Den eftersträvade snabbheten i planprocessen kan då gä förio-     beiräjfande
rad,
                                                                                                områden av

Vissa uttalanden av departementschefen (s,270, 647) tyder pä atl den      riksiniresse m.m. formella granskningen inte är avsedd all vara så ingående och noggrann      16.2.5-16.2.6 som här ovan har förutsatts. Även lagtexten - "om del finns anledning atl anta" - pekar i en sådan riktning. Om detta är riktigt, kan värdet och betydelsen av en överprövning av de formella frågorna på länsstyrelsens initiativ sättas i fråga.

Enligt lagrådets mening skulle det slå bättre i överensstämmelse med de principer som uppbär PBL om överprövningsgrunderna begränsades till de i förslå styckel 1-3 angivna fallen. De med en överprövning förenade handläggningsproblemen skulle därmed i hög grad minska i omfattning, Nägra invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt synes inte med fog kunna göras mot en sådan ändring. Lagrådet förordar atl första stycket 4 får utgå.

Efter förnyade överväganden i frågan vill jag nu föreslå att nägon över­prövning i formellt hänseende — utöver vad som kan aktualiseras av besvär - inte skall ske. Jag ansluter mig således lill lagrådets förslag. Vid mitt ställningstagande har jag fäst särskild betydelse vid att lagrådet kon­staterar atl slopandet av överprövning på formella grunder inte kan ge upphov till några invändningar frän rättssäkerhetssynpunkt. Grundtanken all planer i princip skall bli gällande redan genom kommunens anlagande-beslul blir uppenbarligen bäsl förverkligad, om överprövningsgrunderna begränsas till sådana som är oundgängligen nödvändiga. Med lagrådets förslag all länsstyrelsen skall pröva beslulen enbari på sakliga grunder uppnår man ocksä en ökad klarhet i frågan om länsstyrelsens uppgifter i överprövningen. Del är nämligen svårt atl ange hur ingående en formell kontroll bör göras för alt vara meningsfull utan all la alltför mycket tid och resurser i anspråk. Sannolikt leder ett slopande av den formella gransk­ningen till bättre effektivitet totalt sett i beslulsfallandel, eftersom länssty­relsen då inte behöver besluta om prövning bara för alt få tillräcklig tid att göra en ordentlig kontroll av handlingarna i ärendet.

Jag vill dock framhålla all jag fortfarande ser del som angeläget att länsslyrelsen redan under samrådet ger kommunen sådana räd som kan förebygga felaktigheter i det fortsatta förfarandet,

76,2,6 Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen bör bevakas genom besvär

Del ligger nära till hands att renodla systemet ytlerligare genom atl i systemet med prövning av länsslyrelsen foga in även avvägningarna mel­lan allmänna och enskilda intressen. Del skulle nära ansluta lill dagens ordning, och man skulle då inte behöva komma in på den svåra frågan om formerna för besvär över kommunala planbeslut, som jag ålerkommer lill senare (avsnitt 17,5,2),

Denna tanke avfärdade jag i lagrådsremissen på anförda skäl. Min åsikt


 


Prop. 1985/86:1


344


 


är alltjämt att enskilda intressen bör bevakas genom besvär och inte av länsstyrelsen genom officialprövning. På grund av en ändring som jag snart återkommer till (avsnitt 16,3,3) och som avser formerna för länsstyrelsens ingripanden föreligger inte längre några lagtekniska hinder mot att anordna länsstyrelsens kontroll som en bevakning även av de enskilda inlressena. Vad som enligl min mening alltjämt lalar starkt mot det sistnämnda alter­nativet är mitt tidigare förda resonemang (avsnitt 8,4,3) som utmynnar i att de enskildas anspråk blir tydligare och att de därför kan prövas mer noggrant, om de förs fram besvärsvägen än om de ligger mer eller mindre dolda i en officialprövning. Detta ser jag alltså som etl tillräckligt tungt vägande skäl för att i sak hälla fast vid min ursprungliga förslag an avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen bör överprövas efter besvär.


16 Stallig konlroll beträffande områden av riksintresse m. m. 16.2.6-16.3.1


16.3 Vilka beslut som kan prövas m. m.

Mitt Jörslag: Kommunens beslul att anta en detaljplan och områdesbe­stämmelser vinner laga kraft, om inte länsstyrelsen inom tre veckor beslutar om att prövning skall ske av länsstyrelsen och inte heller någon överklagar beslutet inom föreskriven tid.

Översiktsplaner skall inte kunna prövas av länsstyrelsen, som dock genom ett granskningsyttrande vid utställningen skall kunna markera att planen från statlig synpunkt i något avseende inte är godtagbar.

Om det finns särskilda skäl. skall länsstyrelsen kunna besluta all reglerna om prövning av länsstyrelsen skall gälla även för beslut att lämna bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbesked inom vissa av länsstyrelsen angivna områden (l.ex. militära skyddsområden).

16.3.1 Detaljplaner och områdesbestämmelser kan upphävas

För den händelse kommunen inte tillmötesgår länsstyrelsens önskemål, bör länsstyrelsens möjligheter att agera vara beroende på om det är fräga om en plan med enbart riktlinjer eller ett beslut som innehåller bindande bestämmelser, 1 det senare fallet, dvs, beträffande detaljplan och områdes­bestämmelser, är det viktigt att beslutet kan upphävas av länsslyrelsen, om det inte kan anses godtagbiirt frän de synpunkter som länsstyrelsen skall anlägga. Förfarandet bör därför utformas så atl länsstyrelsen fär möjlighet att inom den vanliga besvärsliden, tre veckor frän den dag då kommunens beslut kom länsstyrelsen till banda, förordna atl planen skall prövas av länsstyrelsen. Grunderna för den blivande prövningen bör anges redan i förordnandet. I lagrådsremissen (s.271) föreslog jag en skyldighet för länsstyrelsen att besluta om prövning, om någon berörd kommun begär det. Lagrådet (yttrandd s. 112 och 117) har funnit en sådan föreskrift


 


Prop. 1985/86:1                                                                    345

obehövlig, och jag kan instämma i detta med tanke på att berörda kom-            16 Statlig konlroll

muner skall ha rätt alt överklaga andra kommuners planbeslut. Därför   belräfjände

n' riksintresse in. in. 16.3.1-16.3.2

upptar del nu föreliggande förslaget ingen sädan obligalorisk konlrollskyl-    områden av
dighel för länsslyrelsen.

16.3.2 Översiktsplaner kan Inte upphävas

När det däremot gäller översiktsplaner, som endasi innehåller rikllinjer, anser jag atl den statliga kontrollen inte nödvändigtvis behöver utmynna i en formaliserad prövning, där planen antingen skall godkännas eller under­kännas. Tvärtom kan det vara till fördel för bäde staten och kommunerna all inte i alla sammanhang behöva läsa sina positioner redan i den översikl­liga planeringen. Vissa frågor kan behöva hällas öppna till dess att de har utretts närmare genom l,ex, mer delaljerad planering eller tills det har konkret visat sig vilka iniressen som riktar sig mot ett område.

Enligt min uppfattning bör alltså systemet utformas sä att den statliga kontrollen av översiktsplaner inte utövas i form av en godkännandepröv­ning med allt vad en sådan kan innebära av definitiva bindningar på ömse håll, 1 de verkligt fä fall där det kan antas att oenighet mellan staten och kommunen kvarstår efter antagandet av en översiktsplan, anser jag all följande förfarande bör tillämpas,

Översiklsplanen gäller sådan som kommunen har anlagit den. Av läns­styrelsens granskningsyltrande framgår emellertid att översiklsplanen inte är ell dokument som i alla delar uttrycker statens och kommunens gemen­samma uppfattning. Yttrandet visar pä vilka punkter som länsstyrelsen har en annan mening. Detta fär betydelse för olika myndigheter, när de vid tillämpningen av författningar som rör markanvändning utnyttjar över­siktsplanen som underlag för sin tillståndsprövning. En översiktsplan i dessa fall har naturligtvis inte samma tyngd som en översiktsplan utan skiljaktig mening av länsstyrelsen,

Länsslyrelsen måste förses med sådana instrumeni som gör det möjligl alt effektivt förhindra l,ex, uppkomsten av bebyggelse och över huvud taget älgärder som lillståndsprövas enligl PBL inom omräden där det enligt länsslyrelsen är olämpligl med exploatering. De medel som erbjuds är tre. Fördel första skall länsstyrelsen, som jag nyss nämnde, kunna pröva och därmed upphäva blivande detaljplaner eller områdesbestämmelser inom området. Fördel andra skall länsstyrelsen - enligt ett förslag som jag snart återkommer till - kunna förordna alt alla beslut om lov inom området skall efterhandprövas av länsstyrelsen och därmed kunna upphävas, om de strider t, ex, mot nägot riksintresse. För det tredje får länsstyrelsen möjlig­het atl hos regeringen begära att kommunen föreläggs att upprätta och anta detaljplan eller områdesbestämmelser som visar användningen av det ak­tuella området. Jag återkommer även i denna del med etl utförligare resonemang.

Jag är helt övertygad om atl risken för statliga ingripanden av nu antydda


 


Prop. 1985/86:1


346


 


slag mot blivande beslut inom ett omtvistat område kommer att ha en stark inverkan på kommunernas benägenhet att följa länsstyrelsens gransknings­yttrande över förslaget lill översiktsplan. Risken för konfrontationer i ett sent stadium kommer därför att vara liten. Systemet verkar snarare för uppgörelser sä tidigt som det över huvud taget är möjligt och lämpligt. Som jag nyss angav är det ju ibland direkt olämpligt att tvinga fram bindande besked på ett preliminärt beslutsunderiag.

16.3.3 Enkelhet och snabbhet i överprövningen

Med det förslag som jag nu kort har beskrivit får man en i förhållande till dagens ordning högst betydande förenkling av hanteringen av planfrågor, även om jag har övergett tanken i lagrådsremissen (s.273) på ett "tyst godkännande" av länsstyrelsen. Översiktsplaner prövas formellt inte alls av länsstyrelsen, sedan de antagits. Där ligger tonvikten helt på samrådet och utställningen och på del granskningsyltrande som avslutar utställning­en. När det gäller detaljplaner och områdesbestämmelser behöver länssty­relsen i de allra flesta fall inte göra någon mer ingående prövning. När granskningsliden har gått ul eller dessförinnan antecknas "på handlingar­na" det beslutet alt ingen prövning skall ske.

Jag vill här utveckla skälen till att jag inte längre finner det befogat att tala om ett "tyst godkännande". Lagrådet har i anslutning till 12kap. 2§ anfört (yttrandet s. 1120:

Enligt lagrädsremissen skall länsstyrelsen, när skäl saknas för statlig överprövning av en plan, inte fatta "nägot som helst formaliserat beslut i saken" utan bara låta granskningstiden löpa ut. Enligt departementschefen kan man göra en intern tjänsteanteckning i akten om att ingen åtgärd behövs. Det är förutsatt att detta förenklade förfarande skall tillämpas i de allra flesta fall. Med beaktande av den löpande insyn och det inflytande länsstyrelsen haft under planarbetet torde del i flertalet planärenden från börian vara klart för länsstyrelsen att någon statlig prövning inte är påkal­lad. Särskilt gäller detta om länsstyrelsens granskning - i enlighet med lagrådets förslag - inte skall avse om beslutet tillkommit i laga ordning eller frågan om befogenhelsöverskridande. Vid en granskning av formalia kan man nämligen sällan i förväg veta vilket beslut som till äventyrs kan vara behäftat med formellt fel. Det är emellertid inte lämpligt atl länsstyrel­sen ens i enkla och uppenbara fall lämnar vad som i remissen kallas "tyst godkännande". Enligt lagrådets mening föranleder kraven pä ordning och reda i länsstyrelsernas arbete att man av handlingarna kan utläsa när ett beslut att ej ta åt sig planen har fattats och vem som är ansvarig för beslutet. 1 nu åsyftade fall kan besluten vara mycket knapphändiga. 1 vissa fall blir emellertid frågan om huruvida en överprövning skall ske svårbe­dömd. Planen mäste då remitteras till olika enheter och befattningshavare pä länsstyrelsen för yttrande. Enskilda, föreningar och statliga sektors­myndigheter kan ha kommit in rned sakligt väl underbyggda skäl till stöd för sin hemställan om överprövn:ing. Inom länsstyrelsen kan olika uppfatt­ningar i frågan om behovet av överprövning vara företrädda, Föredragan-


16 Statlig konlroll beträffande områden av riksintresse m.m, 16.3.2-16.3.3


 


Prop. 1985/86:1                                                                    347

den kan ha en frän den beslutande avvikande mening, I dessa situationer         16 Stallig kontroll

följer av allmänt omfattade förvaltningsrältsliga principer att sedvanliga beträffande

former för besluts fattande och utformning iakitas. Länsstyrelsens avgö-           omreden av

rande av frågan om prövning bör på grund av det anförda alltid ges i form          riksiniresse m. in.

av ett beslut oavsett om utgången innebär att statlig kontroll skall ske eller 16.3.3
ej.

Jag ansluter mig till detta anförande av lagrådet. Del är därför något missvisande att i fortsättningen tala om ett "tyst godkännande". Emeller­tid ligger i detta endast en smärre formell ändring och ingen ändrad upp­fattning i stort i fräga om länsstyrelsens agerande. Jag anknyter nu därtör åter lill vad jag anförde i lagrädsremissen.

Med det beskrivna förfarandet vinner man tid i planeringsprocessen, vilket är etl viktigt mål för lagreformen. Genom atl en så korl tid som tre veckor föreskrivs för länsstyrelsens agerande markeras ytteriigare viklen av all länsstyrelsen noga sätter sig in i ärendet och för fram sina syn­punkter, innan kommunen fattar sitt beslut. Under samrådsskedet kommer länsslyrelserna att kunna skaffa sig en god kännedom om problemen i olika kommuner och kommundelar. De särskilda riksintressen som kräver be­vakning inom vissa geografiskt bestämda områden kommer att fortlöpande kunna klarläggas inom länsstyrelsen. Likaså torde riskerna för konflikter om markanvändningen mellan flera kommuner kunna spåras ganska tidigt. Detta skapar förutsätlningar för att del kan utbildas effektiva interna rutiner hos länsslyrelserna när del gäller att inrikta tillsynen pä särskill känsliga omräden,

Beslulet att en plan skall prövas av länsstyrelsen bör kunna fattas av enskilda tjänstemän. Hur länsstyrelsen därefter lägger upp sin sakprövning av ärendet är enligt min mening inte en fråga som bör lagregleras. Regel­mässigt torde dock ärendena vara av en sådan karaktär all det faller sig naturiigl att avgörandet träffas av länsstyrelsens styrelse.

Det kan naturliglvis invändas att tre veckor kan vara för kort tid för länsstyrelsen att hinna bedöma om ett ärende bör prövas eller inte, t,ex, i anslulning lill jul- och nyårshelger och under sommarsemestern, och atl det därför borde finnas en möjlighet för länsstyrelsen att frän fall lill fall föriänga tiden för ingripande. Jag utgår emellertid från att de planärenden som kommunerna avgör under sådana tider har diskuterats tidigare med länsstyielsen så ingående alt länsstyrelsen är väl förberedd pä vad som lämpligen bör göras. Med hänsyn till detta och till att det är angelägel att systemet i sig verkar för snabbhet i planprocessen anser jag att treveckors-frislen inte bör kunna förlängas.

Jag har ocksä övervägt all införa en lidsbegränsning av länsstyrelsens behandling i sak av de planer, som man har beslutat att pröva. Motiven för detta kan emellertid inte anses vara så starka att de uppväger olägenhe­terna med den ganska otympliga reglering som då skulle behövas i lagen. Enligl min mening bör man kunna utgå frän att länsstyrelsen i de få


 


Prop. 1985/86:1                                                                    348

ärenden som kan antas bli prövade som regel inte skall behöva ägna längre      16 Stallig kontroll

tid än högst nägra månader åt prövningen,                                       beträffande

områden av

,       ..,,.,            o                                    riksintresse m. in.

16.3.4                                                                                             Dagens regler om underställning kan uiga           /rt ? ?-/rt ? 5

En särskild fråga i detta sammanhang är om de bestämmelser om under­ställning som finns i dagens byggnadslagsliftning skall föras över lill PBL vid sidan av del prövningsföifarande hos länsstyrelsen som jag nu har redogjort för. F.n, kan länsstyrelsen med stöd av 26 5 andra styckel byggnadslagen besluta att en stadsplan skall underställas regeringens pröv­ning, om del finns särskild anledning till det. Underställning skall alltid ske i vissa angivna fall, bl. a. om planen är av större omfattning eller annars av störte allmän belydelse, eller om det i planärendet har uppkommit en fräga om industrilokalisering e.d. som regeringen skall pröva enligl 136a 5 bygg­nadslagen. Det finns också bestämmelser om underställning av general­planer ocä byggnadsplaner (10 8 fjärde siycket och 108 8 andra stycket BL). Underställning kan sägas utgöra en kvarleva frän den lid då i stort seti alla stadsplaner skulle fastställas av regeringen. Erfarenheten visar att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten till underställning mycket sparsamt. Endast nägra fä planer underställs sålunda varje år.

PBL-systemet bygger i hög grad på tanken att beslutsfattandet skall decentraliseras så långt som möjligt. Elt viktigt inslag är ocksä att länssty­relserna skall väga samman alla statliga anspråk och att avgöra eventuella konflikter mellan olika intressen. Mot den här bakgrunden anser jag inte att det finns några bärande skäl att föra över underställningsreglerna till PBL.

16.3.5 Bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbesked

1 likhet med utredningen anser jag att möjligheten till överprövning pä statLgt initiativ i ärenden om lov och förhandsbesked inte helt kan und­varas. Det finns sålunda behov bl, a, av en motsvarighet lill den slatliga prövning som i dag förekommer inom vissa skyddsområden omkring för-svarsarJäggningar, flygplatser m,m, (81 och 82 88 BL), Jag föreslår därför atl beslu att lämna bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbesked »kall kunna prövas i vissa fall. Den prövningen bör handhas av länsstyrel­sen och kunna ske pä samma grunder som skall gälla för planbeslut.

Det är uteslutet att införa en ordning som innebär att länsstyrelsen självmant skall överpröva alla enskilda ärenden om lov och förhands­besked. Normalt bör det inte ens föreligga en skyldighet för kommunen alt expediera beslulen i sådana ärenden lill länsstyrelsen. Den lämpligaste lösningen är enligt min mening att systemet med stallig kontroll - pä samma sätl som utredningen Viar föreslagit - blir tillämpligt endast efter särskilda beslut härom. Del innebär att länsstyrelsen i förväg måste ange 'issa geografiska områden där beslut i ärenden om lov och förhandsbesked skil expedieras till länsslyrelsen. Därigenom blir det möjligt alt ha samma


 


Prop. 1985/86:1                                                                   349

områden a\ riksintresse m. m. 16.3.5

system bäde för planer och för ärenden om lov och förhandsbesked,       16 Statlig kontroll Områdena bör med hänsyn till omständigheterna kunna göras större eller      heträffande mindre. Ibland behöver området kanske inte omfatta mer än en enda fastighet.

Bakgrunden till ell sädanl förordnande av länsslyrelsen kan vara all kommunen inte har följt länsstyrelsens granskningsytirande och alllsä antagit en översiktsplan som i nägot väsentligt avseende är "felaktig" enligl länsstyrelsens uppfattning. Vidare kan lill grund för ett förordnande läggas t, ex, de allmänna erfarenheterna som länsstyrelsen efter hand vin­ner av beslutsfattandet inom en viss kommun. Om det visar sig t, ex. att kommunen inom ett speciellt område inte tillgodoser ett riksiniresse på ett godtagbart sätt, bör länsstyrelsen kunna tillgripa utvägen med förordnande om tillämpning av reglerna om prövning. Givetvis bör också statliga myn­digheter, regionplaneorganet eller grannkommunerna kunna vända sig till länsstyrelsen och begära att ett sådant förordnande meddelas.

För att markera att det endasi i undantagsfall bör bli fräga om en länsstyrelseprövning i ärenden om lov och förhandsbesked bör det före­skrivas all reglerna om prövning skall kunna lillämpas bara om det förelig­ger särskilda skäl till det.

På det nu beskrivna sättet kan staten ästadkomma en viss bevakning av bebyggelsefrägor, t, ex, omkring militära anläggningar, inom skyddsområ­den intill vissa energiproducerande anläggningar eller i områden som av annan anledning är av riksintresse.

Även regeringen bör ha befogenhet att i första instans förordna att reglerna om prövning skall lillämpas beträffande ärenden om lov inom ett vissl område. Följden bör därmed inte bli att varje ärende går till regering­en för prövning, utan den normala instansordningen bör gälla. Länsstyrel­sen bör alltså även i dessa fall svara för den statliga bevakningen. Ett sådant förordnande av regeringen bör givetvis meddelas i rena undantags­fall, l.ex. om länsstyrelsen inte har tillmötesgätt en begäran om förord­nande frän nägon fackmyndighet.

Om regeringen eller länsstyrelsen har meddelat ett förordnande om prövning, bör den ordningen tillämpas att alla beslut som rör området skall sändas till länsstyrelsen för granskning. Om länsstyrelsen vid denna granskning överväger alt upphäva ett visst beslut, skall länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då beslutet kom länsstyrelsen tillhanda förordna om prövning. Därvid skall prövningen utgå från samma grunder som i planärenden, dvs. länsstyrelsen skall ha ganska begränsade möjligheter att upphäva beslutet. Om det behövs, bör länsslyrelsen kunna förordna alt del beslul. som skall prövas, inte får verkställas förrän frågan om prövning i sak har slulligt avgjorls.


 


Prop. 1985/86:1


350


 


16.4 Planföreläggande

Min förslag: Om det behövs för alt tillgodose ett riksiniresse inom elt vissl område eller ett regionalt intresse, skall regeringen kunna utfärda planföreläggande, dvs. förelägga kommunen att inom viss tid upprätta och anta en detaljplan eller områdesbestämmelser av ett visst innehåll.


16 Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m. m. 16.4


Om nationella eller mellankommunala intressen har åsidosatts i väsent­lig grad i den kommunala planeringen, skall länsstyrelsen enligt vad j;ig tidigare har föreslagit genom ett särskilt granskningsyltrande vid utställ­ningen markera all översiklsplanen inte är godtagbar frän vissa syn­punkler. När del gäller detaljplaner och områdesbestämmelser har länssty­relsen ocksä föreslagits fä befogenheter att upphäva etl kommunalt plan­beslut. För ett sådant område där planbeslutet har indirekt underkänts eller formligen upphävts bör regeringen ha möjlighet att föreskriva att kommunen inom viss lid skall ha antagit en ny plan (planföreläggande). Regeringen bör även kunna föreskriva vissl innehåll i den nya planen för alt de åsidosatta intressena skall bli tillgodosedda. I denna del ansluter mitt förslag helt till utredningsförslaget, som har godtagits även av remissin­stanserna.

Jag föreslår att möjligheten till planföreläggande bör ta fasta enbari på detaljplan och områdesbestämmelser. Dessa beslutsformer har bindande verkan och är därför lämpliga som medel atl slutligt tvinga fram en viss, av staten önskad markanvändning. Det innebär all jag avvisar tanken på att planföreläggande skall kunna avse även översiktsplaner. En sådan ordning skulle inte tillgodose del nyss angivna syftet. Den skulle inte heller stämma särskill väl överens med mitt tidigare framförda förslag atl staten inte skall kunna pröva översiktsplanerna.

Även utan samband med att ett planbeslut formellt har upphävts bör del finnas möjlighet för staten att förelägga kommunen att upprätta eller ändra en plan för att tillgodose riksintressen och mellankommunala iniressen. Det är naturligtvis nödvändigt alt t. ex. framdragandet av en riksväg i en ny sträckning inte hindras av alt kommunen vägrar atl ändra sina planer. All staten i ett sådant fall skulle anlägga vägen i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser är inte lämpligt. Detta skulle innebära bl. a, atl någon avvägning mellan kommunikationsintressel och lokala planintressen inte sker, 1 stället bör den lösningen väljas att staten ges möjlighel all förelägga kommunen att ändra detaljplaner eller områdesbestämmelser för att tillgodose viktiga utomkommunala intressen. 1 del nyss angivna exemp­let skulle staten kunna förelägga kommunen alt tillgodose riksvägsintres­set. Den närmare planutformningen kan därmed bli föremål för närmare överläggningar mellan staten och kommunen i anslutning till det kommu­nala planarbetet.


 


Prop. 1985/86:1


351


 


I lagrådsremissen med förslag NRL (s. 156) diskuterade jag elt eventuellt tillägg till bestämmelserna om planföreläggande i PBL med den huvudsak­liga innebörden att regeringen efter en redovisning från kommunen skall kunna förelägga kommunen all anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det är av synneriig vikt för tillgodoseende av något sådant hushållningsintresse som avhandlas i NRL,

Detta uttalande tog främsi sikte på ingripanden i efterhand mot kommu­nala beslut som rör skogsmark och som kan medföra allvarliga olägenheter för virkesförsörjningen inom en region eller i landet som helhet. Eftersom mitt nu framlagda förslag inte innehåller några regler om rätt för kommu­nerna att meddela områdesbestämmelser för skogsavverkning m, m. inom friluftsområden, har motivet för planföreläggande av det nu diskuterade slaget fallit bort. Jag tar därför inte upp något förslag om detta.

Om kommunen mot förmodan inte rättar sig efter ett beslut om planföre­läggande, mäste möjlighet finnas att på annat sätt ändra en plan som motverkar ett angeläget övergripande intresse. Som en sådan sista utväg bör därför staten själv ha möjlighet att göra den nödvändiga planändringen,

Etl sådant system innebär i förhållande till vad som nu gäller en in­skränkning i den statliga kompetensen genom att reglerna om planföreläg­gande m, m, i PBL kan användas för alt tillgodose endast vissa i lagen snävt preciserade intressen. Den befogenhet som staten har i dag att ändra eller upprätta ny regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan är mera oinskränkt (se lOa 5 andra stycket. 27 8, 108 8 tredje stycket och 133 8 BL). Man kan utgå från atl de statliga sanktionsmöjligheterna i form av planföreläggande behöver utnyttjas endast i undantagsfall. Detta betyder dock inte att de kan undvaras.


16 Statlig kontroll beiräjfande områden av riksintresse m. m. 16.4


 


Prop. 1985/86:1                                                                    352

"                                                                                              17 Överklagande

17    Överklagande                                                                        ,-, ,

Sammanfattning

o Beslut i fråga om regionplan och översiktsplan skall kunna överklagas genom kommunalbesvär (s, 357)

o Kommunens beslut i fråga om detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan skall kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. Över­instanserna skall i princip endast kunna upphäva beslutet och inte sätta ett annat beslut i det överklagades ställe (s. 358)

o Planbeslut får överklagas hos länsstyrelsen och därefter hos regeringen. Beslut i alla slag av ärenden om lov och i ärenden om förhandsbesked får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i ärenden om lov och förhandsbesked överklagas antingen hos kammarrätten/regerings­rätten eller hos regeringen, beroende pä om besvären rör rättsfrågor eller lämplighetsfrågor (s, 361)

o Hinder införs mot att överklaga beslut i sådana frågor som tidigare har blivit avgjorda genom områdesbestämmelser, detaljplan eller förhands­besked (s. 367),

17.1 Gällande ordning

Enligt 150 8 byggnadslagen får länsstyrelsens beslut om faslsiällelse av plan överklagas genom besvär hos regeringen. Ett beslut av länsslyrelsen all till alla delar fastställa ett planförslag fär överklagas bara av sakägare, som i ärendet har framställt ett yrkande vilket helt eller delvis har lämnats utan bifall.

Som sakägare anses i fråga om planer dels alla markägare som berörs av planfrågan, dels alla övriga sorn enligl 17 8 4mom, byggnadsstadgan skall underrättas om utställningen av ett planförslag. Bl, a, innebär detta all tomträttshavare och innehavare av servituts- eller arrenderätt ingår i den besvärsberättigade kretsen. Hyresgäster gör det däremot inte. Enbart på grund av medlemsskap i kommunen föreligger inte behörighet att överkla­ga länsstyrelsens beslul. Enligl praxis har inte heller föreningar och organi­sationer besvärsräll, om de inte är markägare eller innehavare av servituts-eller nyttjanderätt.

Bestämmelser om besvär i dispens- och byggnadslovsärenden finns i 7kap. byggnadsstadgan. Enligt 715 1 mom. gäller atl byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller byggnadsstadgan får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Beslul varigenom medgivande lill avvikelse från en fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan vägrats får dock inte överklagas. Länsstyrelsens beslut överklagas i vissa fall hos regering­en och i andra fall hos kammarrätten. Bestämmelser om detta finns 1715 2 mom. Kompetensfördelningen har i huvudsak skett efter principen atl ärenden som främsi rör frågor om lämplighet eller ändamålsenlighet skall


 


Prop. 1985/86:1                                                                   353

avgöras av regeringen, medan ärenden med starka inslag av rättsfrågor      17 överklagande
prövas av kammarrätten.
                                                                l/.l-l/.Z

I 715 2mom, tredje siycket byggnadsstadgan ges beslämmelser om besvär i s. k, blandade mål, dvs, beslul i frågor av vilka någon eller nägra hör lill regeringens kompetensområde medan övriga frågor ankommer pä kammarrätten. Bestämmelserna innebär att sådana beslut skall överklagas hos kammarrätten, Enligl 98 lagen (1971:289) om allmänna förvallnings-domslolar skall kammarrätten med eget yttrande överlämna sädana mål till regeringens prövning, om frågorna inte kan avgöras var för sig. Ett sädanl överlämnande innebär att regeringen avgör hela målet sedan kammarrätten har ytlral sig,

1 72 8 byggnadsstadgan finns beslämmelser bl, a, om behörighet för kommunstyrelsen att pä kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens be­slul i vissa fall.

Del nuvarande rättsläget i dispens- och byggnadslovsärenden torde myckel kort kunna sammanfattas på följande sätt, Besvärsräll föreligger för sökanden och för ägare av grannfastighei, Tomträttshavare jämställs med fastighetsägare. Hyresgäster och bostadsrätlshavare saknar besvärs­rätt liksom enskilda kommunmedlemmar, Arrendatorer och servitulsha-vare har däremot enligt praxis besvärsrätt, om de är berörda.

17.2 Utredningens förslag

Jag vill korl sammanfatta utredningens förslag pä detta säll.

Kommunens planbeslui överklagas lill länsstyrelsen och därefter lill regeringen, Alla kommunmedlemmar skall kunna besvära sig över alt planbeslui inte har kommit till i laga ordning. Det gäller bl. a, om det finns brister i besluts- och samrädsprocessen. Sädana besvär avgörs av länssly­relsen som sista instans. Besvär skall i övrigt kunna anföras bara av sakägare och endasi i frågor som rör deras enskilda rätt och enskilda intressen. Kretsen av sakägare utvidgas så att den i vissa fall omfattar också hyresgäster och bostadsrätlshavare.

Eftersom beslul angående regionplan, marköversikt eller områdesplan inie har nägra rättsliga effekter för enskilda, skall de inte kunna överklagas när del gäller planens innehåll. Beslul att anta detaljplan, fastighetsplan eller markförordnande skall däremot kunna överklagas för att enskilda intressen skall kunna bevakas. För detaljplan föresläs den begränsningen i förhällande lill i dag att besvären inte får avse syftet med planen.

Beslut i tillsiåndsarenden överklagas till länsstyrelsen. Om länsstyrel­sens beslut rör tillämpning av kraven på byggnaders utformning och utfö­rande eller tolkningen av begreppet pågående markanvändning, överklagas beslutet lill kammarrätten. Är det fråga om en allmän lämplighetsprövning av lokaliseringen av en byggnad, är regeringen slutinstans.

Ärenden om rivningslov och de bygglovsärenden som överklagas till 12    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                   354

regeringen skall prövas av denna, endast om statens planverk har meddelat      17 Överklagande prövningstillstånd. Regeringen ges emellertid möjlighet att besluta att alla      17.2 — 17.3 ärenden av viss typ under en angiven tid skall prövas direkt av regeringen,

17.3 Allmänna utgångspunkter för besvärssystemets utformning

Jag vill till att börja med framföra den uppfattningen att, när man talar om det administrativa rättsskyddet, tonvikten inte i första hand bör läggas vid besvärsreglerna. Det viktigaste är i stället att man får en sådan pröv­ning i första instans som kan förebygga risken för felaktiga beslut och skapa förutsättningar för goda resultat redan från böljan. Målet bör alltså vara att frågorna klaras ut så enkelt och snabbt som möjligt utan överkla­ganden. Ett sådant synsätt präglar även förvaltningsrättsutredningens be­tänkande (SOU 1981:46) Ändringar i förvaltningslagen (se l.ex. s. 68-78). Förvaltningsrättsutredningens s.lutsals är att en förbättrad lagstiftning om förfarandet i form av en ny förvaltningslag och insatser för personalutbild­ning är vad man i första hand bör inrikta sig på i dag, om man vill stärka rättssäkerheten i första instans.

Givelvis kommer man ändå inte ifrån att det dessutom behövs en sådan garanti i efterhand för beslutens riklighet, som kan uppnås bl.a. genom prövning av besvär. Jag vill redan nu säga att jag anser att både beslut i fråga om planer och beslut i fråga om lov av olika slag skall kunna överklagas. Jag återkommer strax med ett mer utförligt resonemang om detta. När jag nu går in på besvärsförfarandet i allmänhet vill jag med anledning av remissutfallet först göra nägra allmänna reflexioner om regel­systemet.

Det av utredningen föreslagna besvärssystemel har utsatts för stark krilik av remissinstanserna bl, a. frän systematisk och förvaltningsrättslig synpunkt. Jag kan instämma i kritiken och anser att utredningens förslag i denna del behöver en grundlig bearbetning.

Besvärsreglerna i utredningsförslaget kan sägas vara alltför detaljerade, vilket kan leda till att olämpliga låsningar uppstår på olika sätt. Jag anser t, ex, inte atl det är nödvändigt att i laglexten exakt ange vilka som är besvärsberättigade i olika situationer. Det kan nämligen vara svårt att förutse alla tänkbara fall. Tekniken att på etl uttömmande sätt försöka räkna upp alla överklagbara beslut lider av samma svaghet. Man riskerar lätt att något fall lämnas oreglerat. Generella regler, liknande dem som finns i dag, är avgjort att föredra. Med en sådan utformning av besvärssy­stemel kan också antalet paragrafer kraftigt minskas, vilket i sin tur för­bättrar överblickbarhelen.

Jag vill tillägga att det system, som på grundval av nämnda principer fördes fram i lagrädsremissen, kan ytterligare förenklas och därmed för­bättras med den lagstiftningsteknik som lagrådet har förespråkat (yttran­det s. 114 0- Jag anser att lagrådets synpunkter till fullo bör beaktas och återkommer till detta i specialmotiveringen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    355


17.4 Skillnaderna mellan förvaltningsbesvär och kommunalbesvär

Inför del fortsalla resonemangel om regdsyslemets allmänna uppbygg­nad anser jag det vara befogat att nägot redogöra för de länkbara huvudal­ternativen.

Inom förvaltningsrätten skiljer man mellan kommunalbesvär och för­valtningsbesvär. De båda besvärstyperna kan inte användas jämsides i samma sak. De i kommunallagen meddelade reglerna om kommunalbesvär gäller nämligen bara om inte något annat är särskilt föreskrivet. Genom kommunalbesvär kan man överklaga både beslut av representativa organ, t, ex, fullmäktige, och beslut av förvaltande organ, dvs, kommunstyrelsen och andra nämnder samt delegationer såsom arbetsutskott och tjänstemän m.fl. En i 7kap, 2 8 kommunallagen upptagen bestämmelse stadgar dock förbud mot besvär över nämndbeslut av rent förberedande eller verkstäl­lande art. Genom förvaltningsbesvär kan talan föras mot beslut av kommu­nala organ i de fall där en särskild besvärsordning anges i någon specialför­fattning.

Gällande byggnadslagstiftning innehåller särskilda föreskrifter om be­svär och bygger därmed på institutet förvallningsbesvär. Några karaktäris­tiska drag hos detta institut bör särskilt framhållas. Förvaltningsbesvär, som har sill ursprung i den statliga förvaltningen, har som främsta syfte att tillgodose den enskilda partens behov av rättsskydd. När förvaltningsbe­svär har anvisats som rättsmedel, har del som regel varit fråga om utpräg­lad myndighetsutövning mot enskilda. Genom förvallningsbesvär kan inte bara beslutets laglighet utan även dess lämplighet överprövas. Besvärs-myndigheten kan sälta ett nytt beslut i det överklagades ställe,

Kommunalbesvärsreglerna finns i 7 kap, 1 8 kommunallagen. Där före­skrivs bl, a, följande.

Om ej annat är särskill föreskrivet får kommunfullmäktiges beslut överklagas av den som är medlem av kommunen och landstingets beslut överklagas av den som är medlem av landstingskommunen. Sådana beslut överklagas genom besvär hos kammarrätten. Besvären får grundas endast på omständigheter som innebär att beslutet

1,  ej har tillkommit i laga ordning,

2,  står i strid mot lag eller annan författning,

3,  på annat sätt överskrider kommunfullmäktiges eller landstingets befo­genhet,

4,  kränker klagandens enskilda räll eller

5,  annars vilar på orättvis grund.

Vad som utmärker kommunalbesvärsprocessen är alltså lill en början att alla kommunmedlemmar är besvärsberättigade och inte bara sakägarna som vid förvaltningsbesvär. Ett annat särdrag gäller besvärsprövningens innehåll. En prövning av beslutets lämplighet är i princip utesluten, utan prövningen är begränsad till rättsfrågor. Besvärsmyndigheten har inte rätt


17 Överklagande 17.4


 


Prop. 1985/86:1                                                                    356

all sätta etl nytt beslut i stället för det överklagade beslutet. Prövningen är      17 Överklagande nämligen kassatorisk, varmed förslås atl del överklagade beslutet bara kan      17.4-17.5 upphävas.

Genom rättsutvecklingen har kommunalbesvär kommit att bli nästan uteslutande ett instrument för kommunmedlemmarnas kontroll av den kommunala verksamheten frän offentligrättslig synpunkt. Huvudsyftet är alltså inte att värna om de enskildas rättsskydd.

En särskild följd av valet av besvärsinstitut är att detta avgör om förvalt­ningslagen blir tillämplig pä den kommunala myndighetens handläggning eller inte. Förvaltningslagen gäller nämligen inte ärenden hos kommunal myndighet, om ärendet avgörs genom beslut som överklagas genom kom­munalbesvär (2 8 2),

Kommunalbesvärskommittén har haft i uppdrag atl göra en allmän över­syn av kommunalbesvärsinstitutel, 1 uppdraget ingick att behandla förhål­landet mellan kommunalbesvär och förvallningsbesvär. Gällande lagstift­ning har gett upphov till en hel del gränsdragningsproblem. Kommittén har i ell delbetänkande (SOU 1978:84) Instansordningen i kommunalbesvärs-mäl lagt fram förslag till ändrad inslansordning i kommunalbesvärsmål. Denna reform, som har beslutats av riksdagen (prop, 1979/80: 105, KU 1979/80:46, rskr 270), och som trädde i kraft den I januari 1981. innebär i korthet följande, 1 likhet med vad som gäller för de flesta förvaltningsmål har det införts krav på prövningstillstånd för fullföljd av talan till regerings­rätten, Kammartätterna har kopplats in som prövningsinstans närmast under regeringsrätten, 1 syfte att sä långt som möjligt förkorta handlägg­ningstiden har länsinstansen slopats. Länsstyrelsernas befattning med kommunalbesvärsmålen har således upphört.

Kommittén har därefter i sitt slutbetänkande (SOU 1982:41) Överkla­gande av kommunala beslut, som har remissbehandlats. bl. a. föreslagil vissa reformer når det gäller de kommunala besvärsgrunderna. Vidare har kommittén föreslagit att vissa kommunalrättsliga grundsatser (bl, a, likstäl­lighetsprincipen, självkostnadsprincipen och förbudet mot beslut med re­troaktiv verkan) blir kodifierade i 1 kap, kommunallagen,

17.5 Valet mellan förvaltningsbesvär och kommunalbesvär i PBL

Enligt min uppfattning är de mest påfallande bristerna i PBL-utredning­ens förslag följande. Det besvärsförfarande som föreslås för planfrågor kan ses som en form av specialbesvär som har lånat drag från både kommunal­besvär och förvaltningsbesvär. Man kan räkna med att det med ett sådant system ibland uppstår tvekan, om man skall tillämpa reglerna för kommu­nalbesvärsprocessen eller för förvaltningsbesvärsprocessen. Som exempel kan nämnas överinstansernas möjUgheler att ge beslutet ett ändrat inne­håll. Att överinstanserna med tillämpning av förvaltningsbesvärsreglerna formellt skall ha rätt att ersätta ett beslut av den folkvalda kommunala


 


Prop. 1985/86:1


357


 


församlingen med ett nytt beslut i sak är inte rimligt i de flesta fall.

Sannolikt har utredningens avsikt inte heller varit all generellt öppna en sådan möjlighet för överinstanserna. Det bör enligt min mening komma till tydligare uttryck i lagen hur vidsträckta överinstansernas möjligheter är avsedda atl vara i olika fall och även vilka processuella regler som skall gälla i besvärsärenden.

När det gäller beslut i fråga om lov och andra liknande beslut som fattas av byggnadsnämnden, anser jag inte att det finns något annat alternativ än förvaltningsbesvär. Annorlunda ställer det sig med planbesluten. Där mö­ter man onekligen vissa kommunalrättsliga problem, när den obligatoriska fastställelseprövningen avskaffas. Jag återkommer strax till den frågan. Redan nu vill jag dock klargöra att jag ansluter mig till lagrådets förslag (yttrandet s. 115) att det av lagtexten bör tydligt framgå vilka beslut enligl PBL som kan överklagas genom kommunalbesvär resp. förvaltningsbe­svär.


17 Överklagande 17.5-17.5.1


17.5.1 Beslut om regionplan och översiktsplan kan överklagas genom koinmunalbesvär

Min förslag: Beslut i fråga om regionplan och översiktsplan skall kunna överklagas genom kommunalbesvär.

1 lagrådsremissen anförde jag följande (s.283):

Först vill jag slå fast att jag har den bestämda upplänningen att beslut i fråga om regionplaner inte skall kunna överklagas av sakägarna. Del­samma gäller översiktsplaner i fråga om deras sakliga innehåll. En motsatt ordning skulle leda till en långt utdragen planeringsprocedur med oaccep­tabla fördröjningar av de slutliga besluten.

Med anledning av lagrådets ytlrande (s, 116) vill jag här göra det förtyd­ligandet att beslut om regionplan och översiktsplan inte bör kunna överkla­gas genom förvaltningsbesvär men väl genom kommunalbesvär.

Del avgörande skälet mot att införa en rätt till förvaltningsbesvär är -som jag framhöll i lagrådsremissen (s.283) - att regionplanernas och översiktsplanernas riktlinjer har en sådan karaktär att det inte är menings­fullt att överinstanserna skall kunna pröva riktlinjerna. Vid det efterföl­jande beslutsfattandet, när enskilda sakägares konkreta projekt skall bedö­mas, utgör nämligen dessa planer ett beslutsunderiag, varvid planernas riktlinjer kan diskuteras och tolkas i en dialog mellan sökanden och be­slutsfattarna. Riktlinjerna är alltså avsedda att vara enbart vägledande. Översiktsplanerna visar kommunens uppfattning angående de allmänna intressenas inverkan generellt sett på kommande detaljplaner och ärenden om lov.


 


Prop. 1985/86:1


358


 


Om översiktsplanerna skall kunna överklagas pä sakliga grunder, förut­sätter detta en i många fall orimlig "framförhållning" av sakägarna. De måste i mycket god tid slå vakt om sina eventuella framtida projekt. Detta leder lätt till ett plansystem med alltför starka bindningar. Meningen med överklagbarheten måste ju vara att en gång för alla skära av alla resone­mang om hur markanvändningen skall vara inom ett visst område och atl planen, när den har vunnit laga kraft, därför får bindande verkan för de fortsatta besluten i områden. Sädana verkningar är inte förenliga med grundtankarna bakom översiktsplanerna i PBL och måste enligt min me­ning avvisas. Rättssäkerhelsintressel blir bättre tillgodosett, om de slutliga avvägningarna mellan den enskildes anspråk och samhällsintressena kan göras i varje ärende om lov med den besvärsmöjlighel som dä finns.

Som jag tidigare har framhållit (avsnitt 16.3.2) skall översiktsplaner inte underkastas någon officialprövning av länsstyrelsen. Därmed bortfaller också möjligheten att ordna kontrollen av att översiktsplaner har kommit till i laga ordning och av andra frågor om planernas laglighet i form av ett ingripande av länsstyrelsen själv. Jag anser det nödvändigt med tanke pä översiktsplanens funktion att garantera medborgarinflytandet att den bör kunna utsättas för en efterhandskontroll som tar sikte på de formella aspekterna. Det finns då ingen annan form än besvär, om detta kontroll­syfte skall uppnäs. Jag kan dock inte ansluta mig till utredningens modell för besvär i sådana fall, nämligen att besluten får överklagas endast pä några fä av kommunalbesvärsgrunderna. Jag föreslår i stället att översikts­planerna skall kunna överklagas genom kommunalbesvär enligl de vanliga reglerna i kommunallagen.


17 Överklagande 17.5.1-17.5.2


17.5.2 Områdesbestämmelser, detaljplan och fastighetsplan kan överkla­gas genom förvallningsbesvär

Mitt förslag: Kommunens beslut i fråga om detaljplan, områdesbestäm­melser och fastighetsplan skall kunna överklagas genom förvall­ningsbesvär. Överinstanserna skall i princip endast kunna upphäva beslutet och inte sätta ett annat beslut i det överklagades ställe.

Jag går nu över till att behandla beslut i fråga om detaljplan, områdesbe­stämmelser och fastighetsplan.

En utgångspunkt bör givetvis vara alt kommunens avgöranden som rör enskild rätt och enskilda intressen även enligt PBL skall kunna prövas av högre instanser på begäran av sakägarna och övriga enskilda intressenter.

Jag tar först upp frågan om planbeslutens materiella verkningar för sakägarna. Jag vill här erinra om att jag tidigare (avsnilt 16.2.6) har avfär­dat tanken på att avvägningarna mellan allmänna och enskilda intressen skall kunna ingå som ell moment vid länsstyrelsens officialprövning. Där-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   359

för måste formerna för prövningen i detta hänseende sökas inom ramen för      17 Överklagande
besvärssystemel.
                                                                            17.5.2

När det gäller formerna för besvärsprövningen har flera remissinstanser velat förorda kommunalbesvär framför förvallningsbesvär. Jag har en viss förståelse för en sådan synpunkt. En given fördel med den lösningen skulle vara att förfarandefel i ärenden av alla olika slag som handläggs av fullmäk­tige prövas av samma instans på ett enhetligt sätt,

PBL-utredningen har (s, 531) diskuterat möjligheten alt ha kommunal­besvär i planärenden men avvisat en sådan ordning, 1 huvudsak kan jag -när det gäller sakinnehållet i planer och andra beslut - instämma i utred­ningens resonemang, även om några påpekanden under remissbehandling­en kan ge anledning till en viss nyansering.

Sålunda har kommunalbesvärskommittén i sitt remissvar framhållit att en ingående saklig prövning mycket väl är möjlig alt åstadkomma även vid kommunalbesvär, om man nämligen vid prövningen kan falla tillbaka på utföriiga materiella bestämmelser av del slag som det finns exempel på i utredningsförslaget,

I sitt slutbetänkande (SOU 1982:41) Överklagande av kommunala beslut utvecklar kommunalbesvärskommittén sin tankegäng på följande sätt (s, 301):

Möjligheten att överklaga fullmäktigebeslut i allmänna kommunala ange­lägenheter genom kommunalbesvär är detta besvärsinstituls kärna. Ge­nom kommunalbesvärsreglerna balanseras fullmäktiges roll i den kommu­nala självstyrelsen mot det inflytande som tillkommer kommuninvånarna och staten, Kommunalbesvärsinstitutel är anpassat till de särskilda förut­sättningar som gäller för den kommunala självstyrelsen och demokratin. Förvaltningsbesvär bör aldrig förekomma i fråga om fullmäktigebeslut. I några fall har tankar funnits på att låta fullmäktigebeslut kunna överklagas med förvaltningsbesvär. Som framgår av redogörelsen i föregående avsnitt har detta emellertid inte i något fall blivit verklighet. Att tillåta förvalt­ningsbesvär över fullmäktigebeslut förefaller också tvivelaktigt från kon­stitutionell synpunkt. När förvaltningsbesvär i stället för kommunalbesvär till en början ter sig tilltalande som rättsmedel i fräga om fullmäktigebeslut, bör andra utvägar sökas. Underställning kan - dock endasi undantagsvis - vara ett alternativ.

En annan möjlighel är att beslutsbefogenheten, om det går för sig av sakliga skäl, läggs på en kommunal nämnd vars beslut kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Huvudalternativet i de aktuella fallen måste dock alltid vara kommunalbesvär, som eventuellt kan göras mera verk­ningsfulla genom utförligare materiella föreskrifter om innehållet i de kom­munala besluten.

De allvarligaste invändningarna mot tanken att generellt införa kommu­nalbesvär i PBL är enligt min mening dels att den besvärsberättigade kretsen blir alltför vid - alla kommunmedlemmar - och dels att prövning­en kommer alt ske i kammarrätten som första besvärsinstans. Jag har


 


Prop. 1985/86:1                                                                   360

tidigare (avsnitt 16.3.1) föreslagit all länsstyrelsen skall ha hand om den      17 Överklagande

statliga kontrollen av kommunernas beslul om detaljplan och omrädesbes-      17.5.2

tämmelser. Ett grundläggande krav som mäste slällas pä inslansordningen

är alt hela prövningen av planärenden hålls samman i en och samma

instans. Handläggningen skulle annars splittras pä etl olämpligl säll. Jag

anser således alt även besvärsprövningen skall läggas pä länsstyrelsen när

det gäller delaljplan och områdesbestämmelser.

Även andra skäl talar mot att ha kommunalbesvär i dessa fall, Beslul atl anta detaljplaner t, ex. måste anses innefatta kvalificerad myndighetsutöv­ning mol enskilda. Som kommunalbesvärskommittén (SOU 1982:41 s, 300) framhåller är förvaltningsbesvär det rättsmedel som bäst uppfyller rättssäkerhetskraven i sädana ärenden där den enskildes förhållanden kommer i centrum. En allmän strävan är att samma lyp av besvär bör användas inom samma sakområde och ärendegrupp och oberoende av vilket kommunalt organ som fattar beslul. Detta leder till atl förvalt­ningsbesvär bör användas för alla planbeslut som kan överklagas i fråga om det sakliga innehållet. Samtidigt är det emellertid nödvändigt att kom­ma till rätta med olägenheterna med förvaltningsbesvär över fullmäktiges beslut.

Som jag nyss framhöll anses de största olägenheterna bestå i att det med tanke på den kommunala självstyrelsen inte är godtagbart att en statlig besvärsmyndighet ersätter ett beslut av en folkvald kommunal församling med ett helt nytt beslut i sak.

Vid den prövning som regeringen i dag gör av förvaltningsbesvär över länsstyrelsens beslut i planärenden anser sig regeringen förhindrad att ändra planer på andra sätt än att vissa områden undantas från faslsiällelse eller att planbeslämmelser slopas eller eventuellt förtydligas. Däremot förekommer del inte att regeringen ger planen ett nytt materiellt innehåll annat än i fräga om rena bagateller. Det blir således kommunens uppgift atl med ledning av motiveringarna i regeringens beslut fortsätta planarbetel i de delar där regeringen inte har godtagit planen.

Denna form av regeringsprövning, som har fungerat väl i praktiken, bör tjäna som förebild även för den besvärsprövning som nu läggs pä länssly­relsen i planärenden. För att det skall slä fullständigt klart vad prövningen skall utmynna i bör det i laglexten anges att de besvärsprövande myndig­heterna - länsstyrelserna och regeringen - inte kan besluta om något annat innehåll i planen utan bara har möjligheten att upphäva planen helt eller delvis. Undantag från denna princip bör kunna göras bara om kom­munen har medgett det eller om ändringen är av ringa betydelse. Därmed torde det saknas anledning atl hysa farhågor av det slag som ligger bakom remisskritiken. Visserligen blir systemet inte oantastligt från systematisk synpunkt. Förvaltningsbesvär med s,k, kassatoriska effekter är - bortsett frän den form av regeringsprövning av planärenden som jag nyss har berört - något som inte förekommer inom stats- och kommunalrätten. Jag anser


 


Prop. 1985/86:1


361


 


dock att invändningar av del slaget inte får vara avgörande, om man kan uppnä de stora fördelar i övrigt som jag har beskrivit tidigare. Huvudsaken måste ändå vara att besvärsprövningen blir ändamålsenlig i praktiken.

Jag vill här ta upp den särskilda frågan om hur kontrollen av alt planbe­sluten har kommit till i laga ordning lämpligen bör ordnas.

Enligt vad jag föreslog i lagrädsremissen bör länsstyrelsens official­prövning i princip kunna omfatta en allmän kontroll av förfarandet, Pä de skäl jag förut har anfört (avsnitt 16,2,5) har jag numera med anledning av lagrådels synpunkter (yttrandet s, 111 O fränfallii delta förslag. Jag anser del sålunda i likhel med lagrådet fullt tillräckligt frän rättssäkerhetssyn­punkt att den utvidgade krets som har rätt atl angripa besluten med förvallningsbesvär - däribland alla boende i området och hyresgästorgani­sationer - ocksä kan påtala eventuella formella brister i handläggningen av planärenden. Därigenom kommer man automatiskt ifrån ett av de moment i utredningsförslaget som onekligen har bidragil till att onödigt komplicera systemet. Jag tänker på den av ulredningen föreslagna regeln att alla kommunmedlemmar får överklaga planbesluten i en form av förvall­ningsbesvär på grunder som mycket liknar en av kommunbesvärsgrun-derna, nämligen att beslutet inte har kommit lill i laga ordning.

Möjligen kan det invändas att det nu beskrivna systemet som helhel inte blir helt logiskt. Den formella sidan av beslut om översiktsplan bedöms av kammarrätten efler kommunalbesvär, medan prövningen av samma frågor i ärenden om detaljplan och områdesbestämmelser överklagas genom för­valtningsbesvär. Del kan förefalla en aning förvirrande att en sä pass homogen ärendegrupp som de fysiska planerna utgör splittras upp pä bäde kommunalbesvär och förvaltningsbesvär. Jag är alllsä medveten om dessa ofullkomligheler men anser alt de bör tillmätas endast begränsad betydel­se. Enligt min mening är systemet på det hela tagel ägnat att leda till de materiellt sett bästa slutresultaten av planeringsprocessen.


17 Överklagande 17.5.2-17.6


17.6 Instansordningen

Min förslag: Planbeslut får överklagas hos länsstyrelsen och därefter hos regeringen. Beslut i alla slag av ärenden om lov och i ärenden om förhandsbesked fär överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i ärenden om lov och förhandsbesked överklagas antingen hos kammar­rätten/regeringsrätten eller hos regeringen, beroende pä om besvären rör rättsfrågor eller lämplighetsfrågor.

När det först gäller beslut i planärenden, dvs, beslut om detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan, anser jag - i likhet med utred­ningen och de flesta remissinstanserna - att del finns bara en lämplig och naturlig inslansordning.  Kommunens beslut bör kunna överklagas hos


 


Prop. 1985/86:1                                                                    362

länsstyrelsen, och talan mot länsstyrelsens beslut bör föras hos regeringen,      17 Överklagande Denna ordning ansluter i sina huvuddrag till den nuvarande, Faslsiällelse-      '7,6 prövningen hos länsstyrelsen ersätts med en möjlighet för sakägarna att föra fram sina frågor genom besvär.

Det finns mänga synpunkter - i viss utsträckning motstridiga - som bör påverka valet av instansordning i ärenden om lov. Det har ofta framhållits som ett starkl önskemål att regeringen måste avlastas olika grupper av löpande förvaltningsärenden till förmån för avgöranden av mer principiell betydelse. En ordning som medför att alla besvärsärenden som rör frågor om allmän lämplighel eller ändamålsenlighet även i framtiden skall kunna föras ända lill regeringen har ansetts leda till olägenheter för bäde kommu­nerna och de enskilda intressenterna (se t, ex, KU 1977/78:55), Som jag nämnde förut har utredningen i enlighet med denna uppfattning lagt fram förslag som syftar till att avlasta regeringen en rad rutinbetonade ärenden.

Riksdagen har efter det att lagrädsremissen beslutades godkänt riktlinjer för en översyn av regeringens befattning med besvärsärenden (prop, 1983/84: 120, KU 23, rskr250). Till grund för propositionen låg en inom regeringskansliet upprättad promemoria (Ds Ju 1982:14) Färre besvärs­ärenden hos regeringen. Översynen avses enligt riksdagsbeslutet leda till kortare handläggningstider, enheUigare instansordningar och färre be­svärsärenden hos regeringen utan att rättssäkerheten och effektiviteten i förvaltningen minskar. Översynen väntas också medföra besparingar. Riktlinjerna skall vara vägledande när besvärsregler i nya ärendegrupper utformas. Ett riktmärke föreslås vara atl regeringen i möjligaste mån skall befrias från ärenden som kan prövas i flera instanser under regeringen och som inte kräver ett slällningstagande från regeringen som politiskt organ.

1 sitt betänkande, som riksdagen anslöt sig till, anförde KU bl. a. föl­jande (s.7);

Som uttalas i propositionen är det enligl utskottet viktigt att regeringen kvarstår som besvärsinstans när det behövs en politisk styrning av praxis. 1 begreppet politisk styrning lägger utskottet inte bara en regerings rätt att låta sin politiska inriktning påverka praxis i vissa grupper av förvaltnings­ärenden utan också den vikl från allmänna demokratiska utgångspunkter och för rättssäkerheten som kan tillmätas regeringens befattning med sädana ärenden. Detta gäller särskilt i ärenden där det skönsmässiga insla­get i bedömningen är betydande.

Till ärendegrupper där regeringens medverkan i angivna bemärkelser framstår som särskilt betydelsefull torde enligt utskottets mening höra bl. a. invandrarärenden samt plan- och byggnadsärenden.

Det plan- och beslutssystem som jag föreslår i PBL bygger visserligen till stor del på dagens lagstiftning och på vedertagen praxis. Det finns emellertid en hel del principiellt viktiga inslag, som gör atl det enligt min uppfattning inte kan anses ändamålsenligt att befria regeringen från uppgif­ten att handlägga besvärsärenden. Det är nämligen bl. a. i den rollen som


 


Prop. 1985/86:1                                                                    363

regeringen kan styra utvecklingen i en viss riktning och alltså sätta sin      17 Överklagande prägel pä den nya lagens tillämpning. Jag anser det således vara nödvän-     ''- digt att regeringen blir det samlande poliliska organ som leder utbildandet av praxis. Denna ståndpunkt finner jag vara väl förenlig med det nyss berörda riksdagsbeslutet.

En konsekvens av att regeringen tar befattning med besvärsärenden är att den härigenom direkt kan få en god uppfattning om hur lagstiftningen fungerar i olika avseeenden. Denna erfarenhetsåtertoring kan ha betydelse för regeringen i etl fortsatt reformarbete.

På dessa skäl anser jag att utredningens förslag om prövningstillstånd inte bör genomföras och inte heller något liknande system med l.ex. etl verk eller en särskild besvärsnämnd som slutinstans i flertalet fall.

Jag anser säledes att regeringen som sista instans bör pröva ärenden om tillstånd till bebyggelse i ungefär samma omfattning som i dag.

Jag vill tillägga alt jag anser det lämpligt att när några år har gått från PBL:s ikraftträdande utvärdera konsekvenserna av den besvärsberätti­gade kretsens omfattning (se avsnitt 3,5), Om det då visar sig att den nu föreslagna ordningen har lett till en administrativ belastning för myndighe­terna utan motsvarande fördelar i form av förbättrat inflytande i besluts­processen och annat, bör frågan om den besvärsberättigade kretsen om­prövas.

Den delade instansordningen och de s, k, blandade målen har föranlett en del bekymmer för myndigheter och enskilda. Vissa remissinstanser har därför förespråkat en helt enhetlig instansordning framför ett system där prövningen av besvär över länsstyrelsebeslut delas upp mellan olika in­stanser, sä som fallet är f, n,, beroende på om det gäller rättsfrågor eller lämplighetsfrågor. Min erfarenhet är att den nuvarande instansordningen i stort sett är ändamålsenlig. Att vissa frågor, där de rättsliga momenten överväger, prövas av förvaltningsdomstolarna betraktar jag som värdefullt frän rättssäkerhetssynpunkt. Jag föreslår därför att nuvarande ordning i huvudsak skall bestå. Hur ärendena närmare bör delas upp återkommer jag till i specialmotiveringen (13 kap, 4 8),

En annan fråga som har diskuterats är om byggnadsnämndens beslul skall överklagas till länsslyrelsen eller länsrätten. Tre remissinslanser före­språkar att länsrätten skall handlägga besvären i ärenden om lov, nämligen kommunalbesvärskommittén, länsdomstolskommittén (majoriteten) och Sveriges domareförbund. För egen del ansluter jag mig helt till vad utred­ningen har anfört till stöd för att prövningen skall göras av länsstyrelsen. Utredningen anför (s, 544):

De frågor som kan föras fram besvärsvägen är delvis av judicidl eller formell natur. Bevakning av enskild rätt ligger väl till för domstolspröv­ning. Om man försöker fä en samlad bild av de föreslagna prövningsgrun­derna i stort finner man dock ett stort inslag av avvägningar mellan olika intressen. Dessa avvägningar skall göras mot en planpolitisk bakgrund.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     364

Det fordras för dessa frågor en plan- och bvggnadsteknisk expertis som      17 Överklagande
länsrätterna inte förfogar över,
                                                         17.6-17.7

Länsstyrelsen däremot har en långvarig erfarenhet av bäde plan- och byggnadsfrägor. Genom att de olika enheterna kan samverka har länssty­relsen en allsidig kompetens. Dessutom finns möjligheten alt genom hand­läggning i styrelsen förankra vissa beslut även politiskt. En samordning med underslällningsförtärandet är betydligt enklare att åstadkomma, om besvärsprövningen läggs på länsslyrelsen.

17.7 Vad besvärsprövningen bör omfatta

1 utredningens lagförslag - 18 kap, 4 5 - finns följande beslämmelse:

Besvär över ett beslut om detaljplan får inte avse syftet med planen i fråga om bebyggelsens principer och huvudsakliga utformning. Om planen gäller annat än bebyggelse, får besvären inte avse syftet med planen i fråga om grunddragen av den i planen angivna markanvändningen.

Motiven bakom den föreslagna bestämmelsen är bl, a, följande (betän­kandet s, 539 0:

När det härefter gäller planbestämmelsernas tillämpning i det enskilda fallet (9kap, 7-1685) bör besvärsreglerna ha den funktionen att de ger sakägarna möjlighet alt få jämknmgar till stånd av sädana bestämmelser som från enskild synpunkt framstår som omotiverat härda eller som skulle leda Ull onödigt kostnadskrävande lösningar, 1 detta hänseende bör det dock ställas upp en viktig begränsning av besvärsreglernas räckvidd. Se­dan del väl har blivit avgjort att en detaljplan med ett visst syfte (exploate­ring för ett angivet ändamål eller bevarande) får läggas ut - dvs, om det visar sig att invändningar grundade på t, ex, 9 kap, 3 5 inte är tillräckligt starka - kan det inte vara rimligt med en obegränsad besvärsräll,

1 ett sådant läge är del kommunen som ensam - givelvis dock efter samråd och under medborgarnas och statens medverkan - bestämmer vilket övergripande syfte en delaljplan skall ha i fråga om bebyggelsens principiella struktur, miljöutformningen m. m. Det kan gälla principer för val av t, ex, hustyper, exploateringsgraden i stort, allmänna krav på friytor och trafikstandard, 1 detla avseende är allmänintresset så dominerande att enskilda intressen måste vika, 1 begreppet syfte med plan - med den innebörd som ordet "syfte" avses ha ljust detta sammanhang - ligger att kommunens beslut i fråga om markens användning i stora drag för olika ändamål inte bör kunna angripas av sakägarna och ändras efter besvär. Inom ramen för planens syfte skall den dock utformas med beaktande av enskilda intressen.

Jag vill betrakta den föreslagna bestämmelsen som ett utslag av strävan­dena att decentralisera beslut som har endast lokal räckvidd till kommu­nerna. Om enskilda får en oinskränkt besvärsräll när det gäller planpoli­tiska frågor och liknande, skulle samtidigt det slutliga avgörandet flyttas från kommunerna till slatliga myndigheter. Enligt min mening är det i den kommunala hanteringen som man skall ha en bred debatt och goda möjlig-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   365

heter lill påverkan för sakägare och andra medborgare. En vidsträckt      17 Överklagande besvärsrätt öppnar möjligheter till ett ökat statligt inflyiande som kan      '' förändra de kommunalpolitiska bedömningarna. Detta går inte särskilt väl ihop med en av de grundläggande principerna för reformen, nämligen decentralisering av beslutsfattandet.

Bestämmelsen atl syftet med en detaljplan inte fär angripas med besvär tillstyrks av nägra remissinstanser men avstyrks eller ifrågasätts av de flesta. De kritiska synpunkterna kan sammanfattas på följande sätt:

1.    Del är omöjligt att av bestämmelsen utläsa i vilka fall det finns möjlighet atl klaga pä en detaljplan. Man får därför räkna med atl åtskilliga besvär som anförs kommer att avvisas. Beslutet måste överklagas för atl man skall få klarhet i om besvärsräll över huvud taget finns. Regeln är inte sä klar och tydlig som rättssäkerheten kräver.

2.    Även från saklig synpunkt kan regeln angripas. Utformningen av närmiljön i ett bostadsområde har utomordentligt stor betydelse för den som bor där. Eftersom det inte går atl klaga på de översiktliga planerna mäste man kunna klaga fullt ut på detaljplanerna.

Kritiken under punkt 1 är enligt min mening befogad och jag föreslår därför inte nägon beslämmelse som motsvarar den av utredningen förorda­de lagregeln. Som framgick av vad jag nyss anförde delar jag emellertid i slor uisträckning den uppfattning som ligger bakom utredningsförslaget på denna punkt. När del gäller de viktiga principfrågorna om kommunens utbyggnad bör den enskilde som regel inte genom besvär hos statliga myndigheter kunna få lokala bedömningar ändrade. Enskilda sakägare och andra intressenter skall alltså inte kunna åberopa motstående allmänna intressen för att få etl kommunalt beslut omprövat. Sådana intressen skall länsslyrelsen bevaka i första hand under samrådsskedet men i andra hand ocksä genom sin rält till officialprövning, givetvis under förutsättning att inlressena har den betydelse all länsstyrelsen kan förordna om prövning enligt 12 kap. Besvären bör kunna avse enbart frågor som är av betydelse för de klagande i deras egenskap av sakägare eller boende inom och i anslutning till området.

Redan enligt dagens praxis tillämpas den huvudprincipen all staten med anledning av besvär normalt inte i nägon väsenllig män rubbar den huvud­sakliga inriktningen av kommunernas markanvändningsbeslut, I fråga om exploateringsgraden, tillgången till service, trafiksystemets standard och andra liknande kvalitetsfrågor brukar staten efter besvär mycket sällan göra nägra väsentligt annorlunda bedömningar än vad kommunen har gjort. Jag anser en sädan princip helt naturlig även för framtiden. Enligt min mening torde det inte - lika litet som i dag - behövas någon särskild lagreglering av denna princip.

Vad besvärsprövningen bör inriktas på är i stället i första hand detalj­planernas expropriaiiva effekter och över huvud taget avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Jag hänvisar här till utredningens resone-


 


Prop. 1985/86:1                                                      366

mang som jag nyss återgav. Ibland kan det också bli tal om att väga tvä      17 Överklagande
motstående enskilda intressen mot varandra,
                       '7,7

Givetvis kan det hända atl frågor om miljöutformningen kommer upp till behandling i besvärsärenden. Sakägarna och de boende har ju etl berättigat intresse av en god närmiljö, och det intresset måste man kunna hävda genom besvär. Störningar till följd av trafikbuller och annat bör de enskilda intressenterna kunna göra invändningar mot i form av besvär. Besvärssys­temet bör enligl min mening ge t. ex. grannar samma materiella skydd och samma formella möjligheter att hävda sina intressen som den nuvarande byggnadslagstiftningen ger.

Vad jag har sagt nu innebär vidare att kommunens tillämpning av be­stämmelserna i 2 och 3 kap. kan komma att prövas av statliga instanser i anledning av besvär. Det kan vid besvärsprövningen visa sig l.ex. att kommunen drivit något av de allmänna intressen som ligger bakom lagens bestämmelser alltför hårt gentemot de önskemål som sakägarna för fram. Trafiksäkerhetens krav kan exempelvis föranleda en gatubreddning som en fastighetsägare motsätter sig. Vidare bör en viktig uppgift för besvärsin­stanserna vara alt pröva eventuellt föreslagna alternativa sätt att lösa den planeringsfråga som är aktuell i ärendet. Intrånget för de enskilda kanske kan minskas eller elimineras, om man gör vissa jämkningar av läget för eller utförandet av en byggnad eller en annan anläggning. Det visar sig i praktiken ofta möjligt att tillgodose klagandenas önskemål helt eller delvis, utan att det behöver innebära nägot ingrepp i den kommunala självstyrel­sen. Som jag närmare kommer att utveckla i specialmotiveringen (5 kap. 2 5) förordar jag en bestämmelse som innebär alt kommunen vid utform­ningen av en detaljplan i den del den kan ha inlöseneffekter skall se till att de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda. Den som överklagar en detaljplan bör enligl min mening kunna åberopa den bestämmelsen som stöd för sin talan.

Jag kan ocksä tänka mig vissa situationer där besvärsprövningen -tvärtemot huvudprincipen - föranleder att hela syftet med planen går om intet. Om planens enda syfte är att ge tillstånd till en stor, miljöpåverkande anläggning i närheten av etl bostadsområde, kan utfallet av besvär av enskilda bli atl anläggningen inte är tillåten med hänsyn till bestämmelser­na i 3 kap. om inverkan på närmiljön.

Tilläggas bör att de enskilda bör kunna grunda sina överklaganden även på fel i förfarandet.

Jag är medveten om att det i praktiken måste bli svårt - även med de uttalanden som jag nu har gjort - att skilja ut det allmänna syftet med planen från de enskilda intressena. Ofta är de båda aspekterna egentligen tvä sidor av samma sak. Jag anser dock att det är etl rimligt betraktelsesätt även för framtiden att överinstanserna skall kunna bifalla besvären, om klagandena hävdar t, ex, att miljön förändras på ett oacceptabelt sätt, alt det uppslår trafikfaror för barnen, atl utsikten förstörs, atl parker försvin­ner, att lekplatserna är för små etc.


 


Prop. 1985/86:1


367


 


17.8 Hinder mot att överklaga beslut, om saken redan är avgjord tidigare


17 Överklagande 17.8


Min förslag: Hinder införs mol att överklaga beslut i sådana frågor som tidigare har blivit avgjorda genom omrädesbesiämmelser, detaljplan eller förhandsbesked.

Flera instanser pekar på att alltför mänga sakägare redan i dag använder besvärsmöjligheterna endast i avsikt att genom fördröjning komma i ett bättre förhandlingsläge gentemot kommunen eller i liknande syften,

Nägra instanser har lämnat konkreta ändringsförslag pä denna punkl. De vill införa en princip om att tidigare fattade beslut inte får sättas i fråga genom besvär i senare skeden av beslutsprocessen. Man skulle därmed ästadkomma ett slags "besvärsavskärande" eller en prekluderande effekt.

Enligt min mening bör en sådan ordning kunna undanröja många oklar­heter i genomförandeskedet och medverka till en snabbare beslutsprocess. Jag vill därför ta fasta på vad remissinstanserna har anfört.

Jag föreslär alltså att i PBL skall las in bestämmelser som innebär att besvärsrätten är avskuren i ärenden om lov, om frågan är avgjord i en tidigare antagen detaljplan och att sakägarna inte skall kunna överklaga beslut om detaljplaner eller beslut i ärenden om lov, om saken är avgjord genom områdesbestämmelser. Även förhandsbesked bör ha en sådan prekluderande effekt pä senare beslut om bygglov.

Om byggnadsnämnden anser att frågan redan är avgjord i ett tidigare beslut - och den som överklagar har haft rätt att klaga på det - kan nämnden i beslutet ange att del inte får överklagas. Den klagande som menar atl frågan i själva verket inte har behandlats tidigare bör genom besvär kunna få ett ställningstagande i detta hänseende av överinstanserna. Om dessa emellertid finner att kommunens fullföljdsförbud var riktigt, blir det ingen ytteriigare sakprövning.

Om kommunen använder en s. k. flexibel delaljplan i ett första skede och därefter fullföljer beslutsprocessen med beslut om lov eller en mer definitiv detaljplan, bör besvärsmöjligheterna kunna användas på så sätt alt den flexibla planen kan överklagas av de enskilda, om de inte är nöjda med regleringen av de förhållanden som las upp i planen. 1 det andra skedet bör sakägarna och andra berörda ha rätt att överklaga besluten om lov och den definitiva detaljplanen. Däremot bör de i detta skede inte med någon framgång kunna ifrågasätta de förhållanden, som är slutligt reglerade i den flexibla planen. Besvärsprövningen blir därmed inskränkt lill de nya fakto­rer som behandlas i besluten om lov eller den kompletterande planen,

1 förslaget ligger att en fastighetsägare blir bunden av vad hans företrä­dare i äganderätten kan ha gjort eller underlåtit. Detta blir fallet om fastigheten har bytt ägare under tiden mellan de båda besluten. Jag kan dock inte se några betänkligheter mot detta, eftersom del är en vanlig


 


Prop. 1985/86:1                                                                   368

princip inom läslighetssrätten att en ny ägare blir bunden av vad myndig-      17 Överklagande heter beslutat under den föregående ägarens tid. Jag vill påpeka att det sist      17.8— 17.9 sagda innebär en viss jämkning av min uttalande i lagrädsremissen (s, 294), där jag sade att en ny ägare "träder in i rättsförhållandena sådana den förre ägaren har gestaltat dem",

17.9 Samordning mellan länsstyrelsens officialprövning och överklagande

Utredningens förslag drar oundvikligen med sig problem med samord­ningen, om ett kommunall beslut blir överklaga! av någon enskild kla­gande, samtidigt som länsstyrelsen förordnar att det skall underställas regeringens prövning. Samma ärende kan alltså komma under både läns­styrelsens och regeringens prövning,

Enligl den lösning som jag har förordat undgår man däremot nästan helt problem av detta slag. Skulle samma kommunala beslut angripas både genom besvär och med stöd av reglerna om statlig kontroll, är det ända sörjt för atl samma instans, nämligen länsstyrelsen, har hand om prövning­en. Det är dä naturligt att länsstyrelsen gör en samlad bedömning och avgör hela saken i samma beslut. Nägon särskild föreskrift om delta behövs inte.

Om länsstyrelsens beslut överklagas både av någon enskild klagande, som vill fä sina enskilda intressen tillgodosedda, och av en berörd kommun som yrkar alt länsstyrelsens godkännande av planen upphävs därför atl del strider mot något mellankommunalt intresse, skall hela ärendet prövas av regeringen, om det är fråga om en plan. Därmed blir det inga svårigheter att även i sista instans fä till stånd en samlad prövning.

Däremot kan det diskuteras om det finns behov av en särskild reglering av samordningsfrågorna i ärenden om bygglov, eftersom även förvalt­ningsdomstolarna där finns med i instansordningen. Jag vill då först fram­hålla alt den situation som eventuellt behöver regleras kommer att uppstå ytterligt sällan. Jag är nämligen övertygad om atl länsstyrelsen endast undantagsvis kommer att påkalla prövning enligl 12kap. av beslut i ären­den om lov.

För den händelse staten har förordnal att reglerna i 12 kap. skall gälla beträffande bygglov inom ett vissl område, kan beslutsgången bli den att byggnadsnämnden lämnar bygglov, varefter länsslyrelsen beslutar all prö­va om bygglovet kan godlas. Om bygglovet samtidigt överklagas till läns­slyrelsen av en enskild klagande, t. ex. en granne, och länsslyrelsen beslu­tar atl med godkännande av bygglovet avslå besvären, kan grannen över­klaga länsstyrelsens beslul lill regeringen. Kommunen har däremot ingen besvärsrätt i detta fall. Därmed uppstår inga samordningsproblem.

Det är knappast troligt atl den situationen uppkommer att en sakägare överklagar länsstyrelsens beslut till kammarrätten samtidigt som en grann­kommun finner anledning att överklaga beslulet till regeringen. Den fördel-


 


Prop. 1985/86: 1                                                                  369

ning av ärenden mellan regeringen och kammarrätten som jag tidigare har      17 Överklagande redogjort för innebär ju att lokaliseringsfrägorna - som är de enda där      17.9-17.10 mellankommunala iniressen kan beröras - prövas av regeringen.

Mol denna bakgrund kan enligl min mening konstateras all del inte heller i ärenden om lov behövs några särskilda regler om samordning av prövningen i.högre inslanser.

17.10 Besvärssystemet och konventionen om de mänskliga rättigheterna

Lagrådel har i sitt yttrande berört frågan huruvida vissa bestämmelser om rätt atl överklaga beslut som innebär att ägare av mark vägras rält atl bebygga denna är förenliga med artikel 6: 1 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättighelerna. 1 denna sägs bl. a, all envar, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter, skall ha rätt till en opartisk och offentlig rättegäng inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som har upprättats enligt lag.

Lagrådets resonemang utmynnar inte i något ändringsförslag. Inte heller har lagrådet för sin del tagit bestämd ställning lill frågan om ell vägrat bygglov utgör en "civil rättighet" i konventionens mening. Icke desto mindre vill jag klargöra min inställning, när nu lagrådet har väckt frågan.

Lagrådet har anfört (yttrandet s, 170:

1 sin dom den 23 september 1982 i Sporrong- och Lönnroth-målet, vilket gällde långvariga expropriationstillständ och byggnadsförbud, har Europa­domstolen - efter alt ha konstaterat att klagandenas äganderätt lill de fastigheter varom var fråga i målet var en "civil rättighet" - bl, a, uttalat att del förelåg en allvariig ivisl mellan klagandena och de svenska myndig­heterna i frågan huruvida utfärdandet och förlängningen av de långvariga expropriationsUllslånden var förenliga med lag och alt klagandena var berätUgade atl fä frågan om den nationella lagens inställning härtill prövad av domstol. Artikel 6: 1 i konventionen var därför tillämplig och eftersom regeringens beslut inte kunde överklagas till förvaltningsdomstol och res­ningsansökan hos regeringsrätten inte innebar en prövning fullt ut av de åtgärder som påverkade den "civila rättigheten", fann domstolen atl det förelegat en kränkning av artikel 6: I,

Räckvidden av artikeln är omstridd. Det framgår inte av lagrådsremissen om det under beredningen av lagstiftningsärendet har övervägts om PBL: s system för överklagande i alla avseenden är förenliga med artikeln. Det nyssnämnda avgörandet i Sporrong- och Lönnroth-målet ger dock anled­ning lill en närmare granskning.

En persons äganderätt till en fastighet är enligt Europadomstolen en "civil rättighet". Etl av de vanligaste sätten att använda fastigheter pä -och del ofta mesl värdefulla - är att bebygga dem. För tillgodoseende av främsi allmänna intressen reglerar PBL nyttjandet av fast egendom i detta hänssende. PBL ger - då vissa i lagen angivna förutsättningar är uppfyllda - fastighetsägaren rätt atl bebygga sin fastighet. Sä till vida innebär PBL inte något principiellt nytt,

1 PBL anges vilka åtgärder som generellt skall vara bygglovspliktiga.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    370

Det gäller bl, a, uppförande av nya byggnader och tillbyggnader. Med vissa 17 Överklagande undanlag skall all bebyggelse undergå en allmän lämplighetsprövning, 1 17.10 8 kap. 11 8 behandlas bygglovsprövningen i omräden som inte omfattas av detaljplan. Enligt denna paragraf skall bygglov lämnas om vissa i fyra punkter angivna föruisättningar är uppfyllda. Vid prövningen är bl. a. att bedöma om den tilltänkta byggnaden med hänsyn till 2 kap, är lämplig på platsen eller om det s,k, delaljplanekravei i 5kap, 1 8 bör medföra att byggnadsföretaget bör föregås av detaljplaneläggning. Utfaller nägon av dessa eller de övriga bedömningar som skall göras enligt paragrafen nega­tivt för fastighetsägaren fär han inget bygglov. Det beslut vari detta konsta­terats kan han överklaga till länsstyrelsen. Nöjer han sig inte med länssty­relsens beslut kan han i de två nyssnämnda situationerna, då lämplighets­kravet eller delaljplanekravei ej anses uppfyllt, föra frågan vidare till regeringen. Avgörande för frågan om artikel 6: 1 är tillämplig i dessa situationer och fastighetsägaren således är berättigad att få saken prövad av domstol är om det kan anses föreligga en tvist mellan honom och de svenska myndigheterna som avser utövandet av hans "civila rättighet". Skulle den europeiska domstolen anse att det föreligger en sådan tvist, kan domstolen komma att finna atl det föreligger en kränkning av artikel 6: 1, eftersom någon möjlighet att få saken prövad vid domstol inte finns.

Lagrådet har velat fästa uppmärksamheten på det nu berörda problemet. Någon ändring av överklagandereglerna i PBL-förslaget i syfte att anpassa dem till artikel 6: 1 föreslär lagrådet inte. Reglerna överensstämmer i sina huvuddrag med svensk rättstradition och med grunddragen av vår slats-och förvaltningsrätt. Frågan vilka ändringar i reglerna som kan aktualise­ras av att vårt land har biträtt Europakonventionen hör samman med det större spörsmålet om införande av en generell domstolskontroll av förvalt­ningen.

Frågan om innebörden i begreppet "civil rättighet" i Europakonven­
tionen är en av de mera omdiskuterade frågorna i konventionens tillämp­
ning, I den av lagrådet åberopade domen fäller dock domstolen ett yttran­
de som kan ge en viss ledning, nämligen alt konventionen avser att garan­
tera rättigheter som är "praktiskt och faktiskt möjliga att utnyttja     ",

Detta anförs visseriigen inte i anslutning till domstolens behandling av artikel 6: 1, men måste ändå ha sitt intresse för bedömningen av vad en civil rättighet i konventionens mening är. Mot bakgrund av detta uttalande av domstolen angående syftet med konventionen, kan det starkt ifrågasät­tas om själva bebyggandet av en fastighet utgör en sådan rättighet.

För att bebyggelse skall fä ske krävs enligt PBL tillstånd i form av förhandsbesked eller bygglov. Tillkomsten av ny bebyggelse är helt under­kastad samhällets kontroll. För atl mark skall få användas för bebyggelse skall den ju vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Lämplighets­bedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller för­handsbesked, 1 det s, k, kommunala planmonopolet ligger en ensamrätt för kommunerna att anta detaljplaner var och när de finner lämpligt. Även om ingen uttrycklig motsvarighet till 5 8 byggnadslagen finns upptagen i PBL-förslagel, är inte avsikten an rubba de principer som är nedlagda i


 


Prop. 1985/86:1                                                                    371

den bestämmelsen, nämligen att "markens ägare iir med avseende å dess 17 Överklagande användning för olika slag av bebyggelse underkastad de inskränkningar /7,/0 som stadgas i denna lag eller med stöd av lagen". Det förhällandet alt prövningsgrunderna för bygglov lagtekniskt är utformade så alt "bygglov skall lämnas", om vissa förutsättningar är uppfyllda kan inte föranleda någon annan slutsats. Skälet lill atl jag har valt denna teknik i lagrädsre­missen är främst att tvinga fram mer utföriigt motiverade beslut än vad dagens prövningssystem kan leda till.

Det är med andra ord varken praktiskt eller faktiskt möjligt att utnyttja en byggrätt, förrän denna rätt har konstaterats föreligga enligl elt lagakraft­vunnet tillståndsbeslut. Därmed kan artikel 6: 1 i konventionen enligt min mening inte bli tillämplig i de fall som lagrådet tar upp. Jag finner på grund härav inte något skäl att överge den ståndpunkt i fräga om överprövnings-syslemets uppbyggnad som jag intog i lagrädsremissen. Lagrådel har f.ö. inte heller föreslagit någon ändring. Som lagrådet har framhållit överens­stämmer överklagandereglerna i mitt förslag i sina huvuddrag med svensk rättstradition och med grunddragen av vår stats- och förvallningsrätt.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    372

,o    T-    ••,.*  •     ..-Il r   *• L » ••                                                '* Ersättning till

18    Ersattnmg till fastighetsägare m. m.                                       .     , ,

"            o       «                                                           fasiigheisägare

in. m.
Sammanfattning
                                                                              18. f

o I vissa siiualioner skall den enskilde genom regler om skadeersättning eller inlösen hällas skadeslös om han drabbas av skada till följd av ett kommunall beslut. Vid skadeersättning skall dock ersättning för s,k, förväntningsvärden inte betalas (s, 373)

o Flertalei av de krav pä byggnader m,m, som föresläs i PBL är av del slaget all det allmänna utan vidare bör ha rätt att fordra av den enskilde att han tillgodoser dem utan någon rätt till kompensation. Exempel på sådana krav är att de sanitära förhållandena och säkerheten måste vara tillfredsställande (s, 374)

o Fastighetsägare skall i vissa situationer ha rätt att begära ersättning eller inlösen utan krav på att skadan skall ha en viss minsta omfattning. Exempel pä sådana situationer är om en detaljplan ändras under genom­förandetiden eller om marken i en detaljplan läggs ut för allmän plats (s, 378)

o I vissa fall krävs att skadan är tillräckligt kvalificerad för att kompensa­tion skall kunna utgå.

Dessa bestämmelser skall l.ex. gälla bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse genom skyddsbestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser. De skall ocksä gälla när älerupp­förande av en riven eller på annat sätt förstörd byggnad vägras eller när rivningslov eller i vissa fall marklov vägras (s, 383)

o De materiella reglerna i expropriationslagen skall tillämpas i mål om skadeersättning och inlösen enligl PBL (s, 401)

o I mål om skadeersättning och inlösen enligt PBL skall de processuella bestämmelserna i expropriationslagen tillämpas. Om fastighetsägaren väcker talan föreslås emellertid en särskild bestämmelse i fråga om rättegångskostnader (s, 402)

o Inte bara tvister om ersättning för gatukostnader ulan ocksä tvister om betalningsvillkor skall prövas av fastighetsdomstolen i första instans. De normala processreglerna i fastighetsdomstolen skall tillämpas i mål om gatukostnadsersättning. För att inie ansvarei för rättegångskostnader skall bli oskäligt betungande för fastighetsägarna införs en särregel om rättegångskostnader (s. 404).

18.1 Ersättningsprinciperna

Liksom i gällande rätt behövs i PBL regler om i vilka fall och i vilken utsträckning ägare eller innehavare av särskild rätt till fastigheter vid planläggning, prövning av lov och ianspråktagande av mark bör hällas skadeslösa av det allmänna i form av skadeersättning eller inlösen av


 


Prop. 1985/86:1


373


 


fastigheten. Det behöver ocksä övervägas vilka av dessa regler som bönas in i PBL och vilka som eventuellt bör återfinnas i annan lagstiftning.

1 likhet med remissinstanserna godtar jag i huvudsak utredningens be­dömning av i vilka situationer det kan bli fräga om kompensation till markägare eller rättighelshavare. Vissa kompletteringar är emellertid nöd­vändiga. Jag återkommer till dem.


18 Ersällning lill

fasiigheisägare

m. m.

18.1-18.1.1


18.1.1  Ulgångspunkler och lagleknisk lösning

Mitt förslag: 1 vissa situationer skall den enskilde genom regler om skadeersättning eller inlösen hållas skadeslös om han drabbas av skada till följd av ett kommunall beslut. Vid skadeersättning skall dock ersätt­ning för s, k, förvänlningsvärden inte betalas.

De ersättningsprinciper som beslutades 1972 (prop. 1972:111, bil, 2) innebär atl endasi inträng i den pågående markanvändningen ersätts i de situationer som leder till skadeersättning. Bortfall av sådana värden som grundas på förväntningar om en ändrad markanvändning ersätts säledes inte. Detta är enligl min mening en princip som bör gälla även enligt PBL.

Enligt gällande bestämmelser kan emellertid vid inlösen eller expropria­tion sädana värden som grundas pä förvänlningar om en ändrad markan­vändning ersättas i viss uisträckning. Att dessa värden ändå inte ersätts fullt ut följer av den s, k, presumtionsregdn i expropriationslagen. Denna principiella skillnad i ersättningshänseende mellan skadeersättning och inlösen är enligt min mening rimlig och bör även den gälla enligt PBL,

De ersättningsprinciper som beslutades 1972 genomfördes - förutom i byggnadslagen - i flera angränsande lagar, såsom naturvärdslagen, vägla­gen och byggnadsminneslagen. Principerna är främst anpassade till de situationer som innebär intrång i de areella näringarna. De är visserligen tillämpliga även pä byggnadsreglerande bestämmelser, men detla utveck­lades inte särskill mycket i förarbetena. Det kan naturligtvis mänga gånger vara av värde att ersättningsprinciperna i angränsande lagar är så lika som möjligt. Jag anser dock att de direkt byggnadsreglerande bestämmelserna lill sin natur skiljer sig frän de beslämmelser som i första hand är till för atl skydda naturvårdens och friluftslivets intressen. De senare - som i första hand återfinns i naturvärdslagen och skogsvårdslagen - berör oftast de areella näringarna. De principer som beslutades 1972 för dessa situationer bör inie förändras.

Kommunernas möjligheter att skydda miljömässigt och kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör - som jag tidigare har föreslagit - i första hand finnas i PBL, Eftersom bebyggelsereglerande bestämmelser som meddelas för alt skydda sädan bebyggelse till sin natur skiljer sig frän dem som rör naturvård och friluftsliv, är det enligl min mening inte nödvändigt atl


 


Prop. 1985/86:1


374


 


ersättningsbestämmelserna i PBL och i naturvårdslagen är samstämmiga. Enligt min mening bör kompensationsreglerna vad avser de bebyggelsereg­lerande bestämmelserna i PBL utformas pä elt annat sätt än vad som är fallet i naturvårdslagen. För att uppnå detta syfte anser jag i likhel med ulredningen all begreppet pågående markanvätidning bör användas i PBL endast när del gäller ersältnmgsfrägor i samband med markreglerande beslämmelser. Sådana beslämmelser liknar nämligen Ull sin naiur de be­stämmelser som enligt naturvärdslagen kan meddelas med hänsyn till naturvård och friluftsliv.

Motsvarande ersättningsbestämmelser i byggnadsminneslagen, som gäl­ler när staten vill skydda värdefull bebyggelse, bör anpassas till ersätt­ningsbestämmelserna i PBL, Jag ålerkommer snart till dessa frågor.


18 Ersättning till fastighetsägare m. in. 18.1.1-18.1.2


18.1.2 I vilka situationer bör ersättning utgå?

Mitt förslag: Flertalet av de krav på byggnader m, m, som föreslås i PBL är av det slaget att det allmänna utan vidare bör ha rätt atl fordra av den enskilde att han tillgodoser dem utan någon rält till kompensa­tion. Exempel pä sädana krav är att de sanitära förhållandena och säkerheten måste vara tillfredsställande.

För att bedöma i vilka situationer fastighetsägaren bör ha rätt till kom­pensation måste en vägning göras mellan allmänna och enskilda intressen, I likhet med utredningen konstaterar jag dä till att börja med att flertalet av de krav pä byggnader m, m, som skall tas in i 3 kap, är av det slaget alt det allmänna utan vidare bör ha rätt att fordra av den enskilde att han tillgo­doser dem utan någon rätt till kompensation. Del är t, ex, självklart att de sanitära förhållandena och säkerheten måste vara tillfredsställande i boslä­der och arbetslokaler. Normalt kan man också utgå från att det allmänna och det enskilda intresset sammanfaller i dessa frågor,

1 vissa andra fall kan det vara rimligt atl fasUgheisägaren kompenseras för förluster eller andra olägenheter som uppkommer till följd av kommu­nala beslut. Kompensationen bör i vissa fall utgå ulan kvalifikationsgräns, dvs, utan något krav på alt en skada av viss storiek skall ha uppkommit. Exempel på sådana situationer är när mark i en detaljplan avsätts för gator och andra allmänna platser eller när en detaljplan ändras under dess genomförandetid, 1 andra fall bör fastighetsägaren vara skyldig att tåla en skada av viss storlek, innan ersättning kan aktualiseras. En sädan kvalifi­kationsgräns bör lillämpas t, ex, när äleruppförande av en riven eller brandskadad byggnad vägras, när rivningslov vägras eller när skyddsbe­stämmelser för miljömässigt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse meddelas i en detaljplan eller genom områdesbestämmelser.

Till nu berörda och även vissa övriga ersättningssituationer återkommer jag i det följande.


 


Prop. 1985/86:1                                 ''"'-                             375

18.1.3 Övriga situationer                                          .                      18 Ersällning lill

m.m. 18.1.3

Utredningsförslaget innehåller iiigä bestämmelser om éisättning till fas-     fasiigheisägare tighetsägare i de fall när kommunen har meddelat markreglerande bestäm­melser för områden avsedda för bebyggelse eller för skyddsområden för atl tillgodose kraven pä säkerhet och skydd för t, ex, energianläggningar. Nägra instanser efterlyser ersättningsbestämmelser i dessa situationer.

1 en generalplan kan omräden bl. a. avsättas för bebyggelse. Enligt 17 5 byggnadslagen får schaklning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inie vidlas om åtgärden skulle väsentligt försvära områ­dets användning i enlighet med en fastställd generalplan. Enligt 22 5 har markägaren rätt till kompensation för den skada han lider till följd härav, under förutsättning att den pågående markanvändningen avsevärt försvå­ras.

Möjlighet atl säkerställa skyddsområden finns i dag i 81 och 82 88 bygg­nadslagen. Enligt dessa beslämmelser är det möjligt att, i närheten av vissa befintliga eller planerade anläggningar, förhindra nybyggnader, upplag av olika slag, materialgårdar och ljusanordningar samt schaktnings- och fyll­ningsarbeten. Enligt 83 8 byggnadslagen har markägaren rätt till kompen­sation för den skada han lider till följd härav, under förutsättning att den pågående markanvändningen avsevärl försväras.

Som jag förut (avsnitt 8,3,2 och 8,8,2) har föreslagil bör dessa möjlighe­ter att säkerställa områden avsedda för bebyggelse samt skyddsområden behällas. Säkerställandet av områden för bebyggelse kan ske genom om­rådesbestämmelser, medan skyddsområden kan säkerställas antingen i detaljplan eller i områdesbestämmelser, 1 detaljplanen kommer skyddsom­rådena atl redovisas antingen som kvartersmark eller som mark för allmän plats, I båda dessa fall finns - vilket jag snart återkommer till (avsnitt 18,2,2) - möjligheter för berörda fastighetsägare alt påkalla inlösen av marken. Därför behövs inte några särskilda kompensationsregler när skyddsområden säkerställs i detaljplaner.

När omräden för bebyggelse, eller skyddsområden säkerställs genom områdesbestämmelser anser jag däremot - i motsats till utredningen - att bestämmelser om ersättning till markägare behövs i vissa fall. Sådan ersättning bör dock - i likhet med vad som gäller f, n, - utgä först om skadan är tillräckligt kvalificerad, 1 lagrädsremissen föreslog jag att kvalifi­kationsgränsen skall vara densamma som när skyddsbestämmelser medde­las för miljömässigt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Fastighets­ägaren skall m,a,o, vara skyldig an ulan ersättning tåla etl intrång som motsvarar 20 procent av värdet av den berörda delen av fastigheten. Till följd av lagrådets invändningar mot mitt förslag i denna del, föreslår jag i stället att nuvarande ersättningsbestämmelser i dessa situationer överförs lill PBL oförändrade i sak. Detta innebär att rätt till ersättning föreligger om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras i de nu berörda situationerna. Jag återkommer senare (avsnitt 18,2,2) mera utföriigt till denna fråga.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    376

m. m. 18.1.3-18.1.4

Utredningen har inte berört frågan om behovet av en motsvarighet till 18 Ersättning till 45 8 byggnadslagen. Enligt denna beslämmelse kan regeringen fastställa en fastighetsägare stadsplan under villkor att viss i planen ingående mark exproprieras, Enligl gällande praxis utnyttjas denna möjlighel i de fall regeringen anser alt en plan är sä ofördelaktig för den enskilde att han inte rimligen skall behöva tåla de olägenheter som planen innebär. Det rör sig alltså om sådana situationer som inte omfattas av ersättnings- och inlösenregler i byggnads­lagen, Ulredningen har i stället vall att göra en uttömmande uppräkning av de ersättningsgilla situationerna, 1 övrigt skyddas fastighetsägaren enligl utredningsförslaget av en allmän hänsynsregel (2 kap, 8S), Några remissin­stanser har föreslagit att en motsvarighet till 45 8 byggnadslagen skall tas in i PBL,

Enligl min mening är del en fördel om samlliga siiualioner, där del kan bli fråga om ekonomisk kompensation till lästighelsägaren, finns angivna i PBL. Vid en villkorlig faslsiällelse enligt byggnadslagens bestämmelser kan det ofta bli svårt atl hinna med atl expropriera berörda fastigheter inom föreskriven tid, dvs, högst etl år frän planfastställelsen. Under denna tid svävar dessutom alla i ovisshet om faslställelsebeslutet kommer all stå sig eller inte. Jag anser därför alt övervägande skäl talar för all en motsva­righet lill 45 8 byggnadslagen inte införs i PBL,

18.1.4  Vem svarar för kompensationen?

Jag skall i det följande ta upp frågan om vem som primärt bör vara skyldig atl kompensera fastighetsägaren, om en ersäitningsgill skada har uppkommit, eller vem som sktill vara skyldig att lösa in mark för allmän plats och kvartersmark för allmänt ändamål. Det är nämligen inte givet atl ersättningsskyldigheten alltid skall ligga på kommunen. Det kan ju l.ex, vara statliga eller enskilda intressen som ger upphov till ersättningsansprå­ket. Det är i dag inte reglerat i alla situationer vem som är skyldig atl kompensera fastighetsägaren. Del förekommer emellerUd i byggnadslagen att kompensationsskyldighet åvilar antingen kommunen eller någon en­skild.

Enligt min mening bör del normall vara kommunen som i första hand svarar för kompensation till fastighetsägaren, Detla är naturligt, eftersom det är kommunen som har de nödvändiga kunskaperna om markfrågor, priser o,d. En sådan lösning innebär all fastighetsägaren inte behöver känna någon tvekan om vem han skall avkräva ersättningen. Det bör då ocksä föreskrivas skyldighet för den blivande huvudmannen att ersätta kommunen dess koslnader, 1 lagrådsremissen föreslog jag alt denna skyl­dighet skulle lagregleras även i fräga om kvartersmark för allmänt ändamål som tillkommit t, ex, för etl landstingskommunalt ändamål, 1 ett sådant fall skulle alltså landstinget vara skyldigt att ersätta kommunen dess eventuel­la kostnader för inlösen av marken. På förslag av lagrådet (yttrandet s, 124) föreslår jag nu inte någon lagreglering av den skyldigheten. Man får


 


Prop. 1985/86:1                                  H v                             377

m. ni. 18.1.4-18.2

-  som lagrådet framhåller - förutsätta att kommunen och landstinget är      18 Ersättning till
överens om dessa frågor redan vidiieh Udpunkl när pranéri'ärilas,
    fastighetsägare

Det kan emellertid ocksä vara fråga om restrikUoner för all trygga anläggningar av olika slag. Del blir då pä motsvarande sätt anläggningens ägare som blir skyldig atl ersätta kommunen dess koslnader för eventuella inträng. 1 dessa fall är det emellertid befogat att - på samma sätt som i dag

-  lagreglera skyldigheten atl ersätta kommunen dess kostnader för ska­
deersättning eller inlösen.

Som en konsekvens av denna ståndpunkt föreslår jag ocksä - som flera remissinstanser har föreslagit - att staten skall ersätta kommunen för dess kostnader i de fall kommunen har blivit ersätlningsskyldig gentemot fastig-helsägare lill följd av beslul som tillkommil för att trygga sådana riksintres­sen som avses i NRL, Denna skyldighet bör emellertid gälla endasi om del i första hand är ett område av riksintresse som skall tryggas och detla sker genom atl staten meddelar ett planföreläggande enligl 12 kap, PBL, 1 denna fråga har lagrådet (yttrandet s, 127 0 uttryckt betänkligheter. Lagrå­det pekar på att bestämmelsen kan komma att missbrukas genom atl en kommun kan underiåta att skydda ett nationellt intresse i förlitan på att staten nödgas meddela planföreläggande, varvid kommunen slipper att svara för kostnaderna för de skyddsåtgärder som behövs. Detta är givetvis inte avsikten. Farhågorna kan naturliglvis ha visst fog för sig. Riksintres­sen torde emellertid i de allra flesta fall i minst lika hög grad vara angelägna kommunala intressen. Det finns då ingen anledning att tro alt kommunerna skulle missbruka bestämmelsen pä del sätt lagrådet befarar. Planföreläg­gande får - som jag Udigare angett - ses som en undantagsföreteelse. Del är enligl min mening inte rimligt att ett planföreläggande får den effekten att kommunen - förutom att den måste godta en viss markanvändning -också mäste bära kostnaderna för detla. Jag anser det emellertid befogat att följa utvecklingen pä detta område,

I fräga om mark som i en detaljplan har avsatts för allmän plats förhäller det sig emellertid nägot annorlunda. För sådana omräden är det nämligen vanligt alt fastighetsägarna själva är huvudmän. Det gäller främst inom områden för fritidsbebyggelse. Del skulle här föra alltför långt om kom­munen i alla dessa siiualioner skulle vara tvungen att lösa mark för vägar och parker. Därför bör del föreskrivas en skyldighel för huvudmannen, oavsett vem del är, all svara för eventuella krav från enskilda fastighets­ägare.

18.2 Ersättningssituationerna

1 de ersättningssituationer som jag i det följande kommer att beskriva kan skada uppkomma för fastighetsägaren pä i princip två olika säll. Dels kan skadan beslå i alt fastighetens marknadsvärde minskar, dels kan s, k, annan skada uppkomma. Annan skada kan bestå av s, k, rörelseskada som


 


Prop. 1985/86:1


378


 


uppkommer pä grund av att t, ex, driften måste läggas om, flyttningskost­nader uppstår etc.

Det kan tänkas situationer där en restriktion inte leder till någon minsk­ning i marknadsvärdet men väl en avsevärd personlig skada. Jag anser i likhet med utredningen att frågan om en ersäitningsgill skada föreligger eller ej skall bedömas med beaktande av såväl marknadsvärdeminskning som annan skada. Detta torde överensstämma med vad departements­chefen uttalade om ersättning för personlig skada i anslutning till atl de nuvarande beslämmelserna infördes (prop, 1972: 111, bil. 2, s. 336). När jag i fortsättningen talar om skada inkluderar jag alltså bäde eventuell marknadsvärdeminskning och annan skada.


18 Ersällning lill fastighetsägare m. m. 18.2-18.2.1


18.2.1 Ersättning och inlösen utan krav på kvalificerad skada

Mitt förslag: Fastighetsägare skall i vissa situationer ha rält att begära ersättning eller inlösen utan krav på atl skadan skall ha en viss minsta omfattning. Exempel på sådana situationer är om en delaljplan ändras under genomförandetiden eller om marken i en detaljplan läggs ut för allmän plats.

Mark för allmän plats

De i dag vanligaste ersättningssituationerna torde vara de som uppkom­mer till följd av att mark tas i anspråk för att genomföra stadsplaner, l.ex. mark som behövs för gator och andra allmänna platser. Utredningen har föreslagit att kommunen skall vara skyldig atl på markägarens begäran lösa in mark som i en detaljplan lagts ut för annat ändamål än enskilt bebyg­gande. Sådan skyldighet har dock inte föreslagits beträffande mark för allmän plats för vilken nägon annan än kommunen skall vara väghållare.

Enligt 48 8 första stycket byggnadslagen är kommunen skyldig att lösa mark som i en sladsplan är avsedd för annat än enskilt bebyggande, under förutsättning att markägaren kan nyttja marken endast på ett sätl som står i uppenbart missförhållande Ull dess tidigare värde. 1 dessa fall är det kommunen som primärt är ansvarig för gator och andra allmänna platser. Kommunen är ocksä primärt lösenskyldig beträffande kvariersmark för allmänt ändamål och skyddsområden för anläggningar även när kommunen inte är huvudman för allmänna byggnader eller anläggningar.

En motsvarighet till detla skydd för fastighetsägaren bör enligt min mening finnas även i PBL. När kommunen är huvudman för plangenom­förandel. kan nämligen inte fastighetsägaren själv bestämma när planen skall genomföras. Kommunen kan när som helst lösa in fasligheten för att uppföra en allmän byggnad eller lösa in gatumark. Denna osäkerhet kan leda till ekonomisk skada under tiden mellan planens antagande och dess genomförande. Fastighetsägaren torde under denna tid ha mycket svårt atl


 


Prop. 1985/86:1                                 ,     .                           379

hitta nägon annan köpare till fastigheten än kommunen. Det kan därför      18 Ersättning till finnas anledning atl - som utredningen har föreslagit.-- särbehandla denna     fasiigheisägare situation. Regler som garanterar alt fastighetsägaren hälls skadeslös, om      "'•'" hans mark enligt en detaljplan är utlagd som kvartersmark för allmänt ändamål eller som gala eller sådan allmän plats lör vilken kommunen är huvudman, bör därför införas.

Enligt utredningen skall kommunen vara skyldig att lösa sådan mark sä snarl fastighetsägaren begär del. Mänga remissinstanser invänder mot förslaget i detta avseende och menar alt man i stället bör ansluta Ull gällande bestämmelser i 48 8 byggnadslagen. Det skulle innebära att man anger en viss kvalifikationsgräns som måste överskridas ii\nan inlösenskyl­dighel uppkommer. Som jag nyss nämnde torde emellertid en fastighets­ägare i denna situation ha mycket svårt att sälja fastigheten till någon annan än kommunen. Jag anser därför atl utredningsförslaget bör följas. Konsekvenserna av denna ändring i förhållande till i dag torde inte heller bli särskilt dramatiska. Mänga kommuner torde redan i dag förvärva fas­tigheten om fastighetsägaren begär det. För alt få en mjukare övergäng kommer jag emellertid att föreslå övergångsbestämmelser som innebär att 488 byggnadslagen skall fortsätta att gälla under en viss tid efter PBL:s ikraftträdande.

Några instanser har föreslagit att fastighetsägarna skall ha rätt att påkal­la inlösen endast under planens genomförandetid. Eftersom planen -enligt vad jag tidigare har föreslagit - fortsätter att gälla även efler genom­förandetidens slut, förändras situationen inte för den enskild? fastighets­ägaren i den nu aktuella situationen. Rätlen att påkalla inlösen bör säledes finnas så länge planen gäller.

Utredningen har inte föreslagit något motsvarande skydd för fastighets­ägaren i de fall marken är utlagd för allmän plats för vilken någor annan än kommunen skall vara huvudman. Jag anser eniellertid alt fastighetsägaren bör skyddas även i dessa fall, vilket ansluter till gällande rätt (1165 BL).

Några remissinslanser har hysl farhågor att kommunerna skall bli tvung­na all lösa in mark för allmänt ändamål även inom områden med byggnads­plan, eftersom dessa planer enligt övergångsbestämmelserna skall gälla som detaljplaner enligt PBL. Jag kommer emellertid senare (avsnitt 19.3,4) att föreslå övergångsbestämmelser som innebär atl kommunen inte blir huvudman för allmän plats i dessa fall. Kommunen kommer därför inte atl bli skyldig att lösa in sådan mark,

Mark för allmän trafikanläggning eller allmän ledni:ig

Enligt 18 a och 41 a 85 byggnadslagen har kommunen rättiti få servitut eller nyttjanderätt till viss mark som i en fastställd generalplai eller detalj­plan är avsedd för en allmän trafikanläggning eller en allmän'edning. Om planbestämmelsen medför intrång för en fastighetsägare, kai han under vissa förutsättningar begära atl kommunen förvärvar servitus- eller nytt-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    380

janderän till marken. En motsvarighet till dagens bestämmelser om rätt alt      18 Ersättning till

m. m. 18.2.1

kräva att kommunen förvärvar nyttjanderätt eller servitut behövs även i     fastighetsägare

PBL. Fastighetsägarens ställning i sädana fall är egentligen densamma som

jag nyss har beskrivit belräffande mark för allmän plats. Därför föreslår jag

inte heller i detla fall någon kvalifikaiionsgräns. Den skada som kan uppslå

när kommunen genomför planen ersätts dä i samband med servituts- eller

nytljanderättsupplätdsen.

Föreläggande i vissa fäll

1 de flesta fall då byggnadsnämnden förelägger någon att vidta en viss åtgärd motiveras del av atl fastigheten inte uppfyller de krav som kan ställas med stöd av 3 kap,, t, ex. i fräga om underhåll. Som jag tidigare har framhållil skall dessa krav i allmänhet kunna hävdas utan att rätt till kompensation uppkommer. 1 vissa fall skall emellertid - som jag tidigare nämnde — kompensation kunna utgå, nämligen för skada som uppkommer till följd av skyddsbestämmelser som utfärdas för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Jag vill i anslulning lill iletta framhålla att det naturligtvis inte kan bli fråga om någon kompensation till markägaren, om han senare fär ett föreläggande att underhålla byignaden i enlighet med skyddsbestäm­melserna.

Min förslag innebär (10 kap. 178) att kommunen under vissa förutsätt­ningar skall kunna besluta om skyldighet för fastighetsägare att av hänsyn till trafiksäkerheten flytta utfarter, byggnader m.m. 1 likhet med utred­ningen anser jag att detta inträng är av sådan art atl kompensation bör utgå. Remissinstanserna har i allnänhet lämnat förslaget utan erinran.

1 de flesta fall rör det sig här on åtgärder som medför direkta kostnader för fastighetsägaren utan att marknadsvärdet på hans fastighet i någon nämnvärd utsträckning påverkas härav. Jag föreslår sålunda atl fastighets­ägaren skall ha rätt till ersättning ide nu aktuella situationerna ulan att det ställs något krav på att skadan skall vara kvalificerad. Förutsättningen för detla mäsle naturiigtvis vara at; någon skada kan påvisas. Jag återkommer till denna fräga i specialmotiveringen (14 kap. 3 8). I praktiken torde detta innebära att fastighetsägaren får ersättning för sina direkta kostnader.

Ulredningen har föreslagil att konmunen skall vara skyldig atl lösa fasligheter, om skadan till följd av ett föreläggande blir så stor all den inte längre kan betraktas som obetydlig. Enligt del förslag jag lägger fram skall föreläggande om flyttning av byggnader m. m. kunna meddelas endast om byggnaden eller anläggningen kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Ett föreläggande kan däiför irte medföra en sådan skada för fastig­hetsägaren att inlösen bör ske. Tillskillnad frän utredningen föreslär jag därför inte någon rätt för fastighetsigaren att begära inlösen i dessa fall.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    381

Ändring av gatas höjdläge in. m.                                                      /y Ersättning till

in. ni. 18.2.1

Byggnadslagen innehåller en bestäinirielse om ersättning för skada vid Jastiglieisägare genomförande av stadsplaner, utan samband med att mark avträds. Be­stämmelsen finns i 75 5 och innebär att kommunen är skyldig att ersätta skada som uppstår genom att ett område, som har varit avsett till allmän samfärdsel, övergår till att helt eller delvis användas för annat ändamål eller ändras till sitt höjdläge när en sladsplan genomförs. Sådan ersättning kan tillkomma ägare av angränsande mark eller nyttjanderälls- eller servi-tutshavare. Denna beslämmelse har funnils i stort sett oförändrad sedan den infördes i 1907 års stadsplanelag. Anledningen till att den har begrän­sats till de angivna fallen var att högsia domstolen i samband med tillkoms­ten av lagen anförde, att en tomtägare inte borde ha någon generell rätt till ersättning för olägenhet och minskning i lomlvärde som kunde uppslå lill följd av sådana ändringar av stadsplanen, som inte omedelbart berörde tomten eller närmaste delen av galan. Även i PBL bör enligt min mening finnas regler om kompensation lill fastighetsägare, som pä detta omedel­bara och för fastighetens användning väsentliga sätt berörs av etl beslul angående angränsande fastigheter.

Utredningen har föreslagit att ersättning i dessa situationer skall utgå endast om skadan är kvalificerad. Skador av delta slag kan enligt min mening normalt jämföras med sådana skador som kan uppkomma till följd av ett föreläggande. Jag kan därför inte dela utredningens uppfattning atl det finns tillräckliga skäl atl ändra gällande beslämmelser. 1 likhet med några remissinstanser föreslår jag därför alt fastighetsägaren - på samma sätl som i dag - skall kompenseras utan något krav pä atl skadan skall vara av en viss omfattning. Någon bestämmelse om inlösen finns inte i dag och torde inte heller behövas i PBL, Jag föreslär alltså atl en beslämmelse av samma innebörd som 75 8 byggnadslagen skall tas in i PBL.

Planändringar ni. m.

För detaljplaner skall som jag tidigare (avsnilt 8,3,1) har föreslagil en genomförandetid anges. Före utgången av denna tid skall fastighetsägare och andra kunna räkna med att planen fär genomföras och kunna anpassa sin egen planering därefter. Här skall alltså gälla en i princip oinskränkt byggrätt till åtgärder i överensstämmelse med planen. Som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 8,6,1) skall det dock i speciella undantagsfall vara möjligt att ändra eller upphäva planen redan innan genomförandetiden har gått ut. Detta kan i vissa fall innebära en inskränkning i byggrätten, I likhet med ulredningen anser jag att fastighetsägaren bör ha rätt till ersättning för den skada han lider i dessa fall.

Vad jag har föreslagit i fräga om detaljplaner (avsnitt 8.6,2) innebär bl,a, att planen fortsätter att gälla och får genomföras även efter genomförande­tidens utgång. Då har emellertid fastighetsägaren ingen ovillkoriig rätt att utnyttja den i planen medgivna byggrätten. Kommunen kan upphäva eller


 


Prop. 1985/86:1                                                                     382

m. in. 18.2.1

ändra planen utan alt rättigheter som har uppkommit genom planen beak-      18 Ersättning till tas. Frän ersättningssynpunkl är det säledes intressant att studera endast     fasiigheisägare de fall dä planen ändras eller upphävs före utgången av genomförandeti­den.

En detaljplan skall kunna ändras eller upphävas under genomförandeli­den endast om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av slor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen, Nägra remissin­stanser har föreslagit att fastighetsägaren pä grund av det motstående samhällsintresset bör läla etl visst intrång i dessa situationer. För egen del anser jag - med hänsyn bl, a, lill atl byggrätten enligl detaljplaner skall kunna begränsas i liden - att fastighetsägare i princip skall kunna utgå från atl lämnade tillstånd gäller under angiven tid. Del är därför rimligt att fastighetsägaren i dessa situationer får ersättning för den skada som kan uppkomma utan något krav pä en viss kvalifikationsgräns, F, ö, gör jag den bedömningen att upphävanden och ändringar under genomförandeliden kommer att bli mycket sällsynta. En garanti för att så blir fallet är de restriktiva bestämmelser som skall gälla i detta avseende,

I fråga om upphävanden och ändringar under genomförandetiden före­slår jag således att ersättning skall utgä utan nägot krav på atl skadan skall vara av viss storlek. Uppkommer genom upphävandet eller ändringen synnerligt men vid användningen av fastigheten, bör kommunen vara skyldig atl lösa den.

Utredningen har också föreslagit ersättningsrätt för fastighetsägare, om en fastighetsplan ändras under detaljplanens genomförandetid. Enligt min mening är del inte nödvändigt med någon rätt till ersättning i dessa situa­tioner. Anledningen härtill är bl, a, att någon byggrätt inte är knuten till fastighetsplanen. Ändringar av fastighetsplanen kan således inte medföra någon förändring av de bebyggelsefömtsäitningar som anges i delalj­planen. Till detta kommer alt det, som jag tidigare har föreslagit, i PBL skall ställas krav pä överensstämmelse mellan fastighetsplanen och detalj­planen. Det bör således räcka med etl skydd mot ändringar av detalj­planen. Att jag inte kan ansluta mig till utredningsförslaget på denna punkt beror också på att jag har en något annoriunda syn än utredningen pä vad en fastighetsägare bör vara skyldig att tåla. Utredningen har sålunda tänkt sig att ersättning skall betalas för varje extrakostnad som kan förorsakas fastighetsägaren genom att fastighetsplanen ändras. Om det finns ett all­mänt intresse som gör att ändringen är nödvändig, bör emellertid enligt min mening fastighetsägaren få tåla ett visst intrång. 1 de fallen lorde det -som ocksä utredningen konstaterar - aldrig kunna uppkomma någon slörre skada. Jag föreslår därför inte nägon rätt till ersättning eller inlösen vid ändring av en fastighetsplan.

Utredningen har också föreslagit rätt till ersättning om ett förhandslov, bygglov eller marklov ändras. Sådana tillstånd har i princip en giltighetstid om två år. Det finns enligt min mening inte någon anledning all tillåta


 


Prop. 1985/86:1


383


 


förändringar av dessa tillstånd under den relativt korta giltighetstiden. Därför behövs inte heller några érsätlriingsbestämmeisér,"  >

Erlagda avgifter

Som jag nyss nämnt skall någon ersättning inte utgå om en detaljplan ändras efter genomförandetidens slut. Det torde emellertid bli vanligt att kommunen kräver ersättning för gatukostnader samt avgifter för vatten och avlopp redan under planens genomförandetid. Normalt kommer natur­ligtvis tomterna att bebyggas ganska snart efter det att avgifterna har betalats. Det kan dock inte uteslutas att fastighetsägaren inte ansöker om bygglov under genomförandetiden, trots att han har betalat avgifterna.

Enligt min mening skulle det i dessa situationer vara stötande om han inte fick tillbaka eriagda avgifter, om t, ex, planen upphävs eller om kom­munen löser in fastigheten. Särskilt påtagligt är det i de fall planen fortsät­ter alt gälla men kommunen löser in fastigheten för att själv genomföra planen.

Jag föreslår därför att avgifterna för gator och andra allmänna platser skall återbetalas, i den mån skada uppkommer genom alt fastighetsägaren på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten på det sätt som låg till grund för beräkningen av den eriagda avgiften, 1 lagrådsremis­sen föreslog jag en beslämmelse med innebörd att även avgifter för vallen och avlopp skulle återbetalas. På förslag av lagrådet (yttrandet s. 125 0 kommer jag i stället att i annat sammanhang föreslå att en sådan bestäm­melse tas in i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggning­ar.

Som lagrådet vidare påpekar (yttrandet s. 126) kommer dessa avgifter också att ersättas vid en eventuell expropriation.

Tillträde lill fastigheter m.m.

Pä samma sätt som enligt dagens lagstiftning bör det också enligt PBL i vissa fall vara möjligl för byggnadsnämnden m. fl. att få tillträde till fastig­heter, byggnader och andra anläggningar för kontroll, besiktning m, m. Normalt kan naturligtvis tillträde ske ulan att några skador uppkommer för fastighetsägaren. Om skador trots allt skulle uppkomma, bör fastighetsäga­ren ha rätt lill ersättning. Något krav på att skadan skall vara kvalificerad bör inte ställas upp. Jag föreslår således en rätt till ersättning för skada som uppkommer i samband med att tilllrädesrätten utövas,

18.2.2 Ersättning och inlösen vid kvalificerad skada


18 Ersättning till

fastighetsägare

m. m.

18.2.1-18.2.2


Mitt förslag: 1 vissa fall krävs att skadan är tillräckligt kvalificerad för atl kompensation skall kunna utgä.

Dessa bestämmelser skall t, ex, gälla bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse genom skyddsbestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser. De skall också gälla när älerupp­förande av en riven eller på annat sätt förstörd byggnad vägras eller när rivningslov eller i vissa fall marklov vägras.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    384

Som jag tidigare (avsnitt 18,1,2) framhöll bör fastighetsägare i en del fall      1 Ersällning lill

vara skyldiga att tåla en skada av viss storlek, innan ersättning aktualise-           ' "' '''"•'""'

o       .,,        ,          o                                                    m.m.

ras. Jag övergår nu till att behandla sådana tall,                                IH "> '>

Kvalifikaiionsgränsen

Utredningen har föreslagit att den skada som en fastighetsägare skall vara skyldig atl läla, skall preciseras så långt som möjligt. Vid intrång i den pågående markanvändningen skall enligt förslaget ersättning sålunda utgå, om skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fasligheten, 1 motiven har denna kvalifikationsgräns angetts Ull cirka tio procent av värdet av den berörda delen av fastigheten, Enligl ulredningen åsyftas därmed inie någon förändring av gällande praxis. Många remissin­stanser är positiva till att kvalifikationsgränsen preciseras på detta sätt.

Bestämmelser om kvalifikationsgräns bör enligl min mening gälla för fem olika ersäitningssituationer. Det är dels när en byggnad inte får äter-uppföras efter rivning, brand m, m,, dels när rivningslov vägras i vissa fall, dels när skyddsbestämmelser utfärdas för kulturhistoriskt värdefull bebyg­gelse, dels när bestämmelser om skydds- eller säkerhetsområden meddelas genom områdesbestämmelser och dels när marklov vägras i vissa fall.

1 likhet med många remissinstanser anser jag att det är en fördel atl sä långt möjligl precisera kvalifikationsgränsen. Även lagrådet (yttrandet s. 15) framhåller detta som en fördel. När det gäller frågan om vilken kvalifikationsgräns som kan anses skälig anförde jag i lagrådsremissen bl. a. följande (s. 308 0:

Jag ansluter mig därior till utredningsförslaget men med den förändring­en att jag anser all fastighetsägaren bör tåla en skada som motsvarar en femtedel av värdet av den berörda delen av fastigheten. Det finns inga entydiga rättsfall som anger hur stor skada fastighetsägaren enligl gällande rätt är skyldig alt tåla i olika siiualioner. De rättsfall som jag nyss nämnde synes dock kunna tydas så atl ersättning för intrång som orsakas av beslul enligt naturvårdslagen bör utgå om skadan överstiger ca tio procent av värdet av den ekonomiska enhet till vilken skadan relateras. Den kvalifika­tionsgräns som jag har föreslagit kan därför uppfattas som en skärpning gentemot fastighetsägaren.

När kvalifikationsgränsen för intrång till följd av beslut enligt PBL skall bestämmas, måste man emellertid enligt min mening beakta den ställning fastighetsägare har enligt dagens byggnadslagstiftning.

De ersäitningssituationer för vilka en kvalifikationsgräns bör gälla är som jag nyss nämnde bl, a, dels när en byggnad inte får återuppföras efter rivning, dels när rivningslov vägras och dels när skyddsbestämmelser utfärdas för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   385

Om en fastighetsägare i dag ansöker om lov lill rivning av l.ex, ell      18 Ersällning lill bostadshus, kan kommunen enligt 358 byggnadslägérl meddela förbud     fasiigheisägare mot rivning under en lid av tre år. Förbudet kan under vissa fömlsätlning-     m. m. ar förlängas. Om fastighetsägaren lär lov an riva sill hus, har han emellcr-     18.2.2 tid inga garantier för atl han omedelbart därefter får lov atl uppföra ett nytt hus. Den plan som gäller för faslighelen kan vara omodern, vilket kan medföra att kommunen utfärdar nybyggnadsförbud i avvaktan på ändring av planen. Fastighetsägaren mäste dessutom ta med i beräkningen att byggrätten enligt den ändrade planen kan bli betydligt mindre än tidigare.

En fastighetsägare som i dag river sitt hus för atl ersätta det med ett nytt mäste således räkna med att det kan ta relativt läng tid innan elt nytt hus kan uppföras. Han har inte heller nägra garantier för att han fär uppföra elt hus som är lika stort som det rivna.

När nu ersättningsbestämmelser skall införas för sådana fall dä fastig­hetsägaren vägras att återuppföra en riven byggnad eller då han vägras att riva byggnaden, bör hans slällning enligt gällande rätt tas till utgångspunkt för bedömningen. Dessutom bör beaktas de fördelar PBL innebär för fa­stighetsägaren i dessa situationer. Fördelarna ligger främsi i att fastighets­ägaren inte behöver sväva i ovisshet under sä läng tid som f, n. Enligt min mening innebär en rimlig avvägning alt fastighetsägaren skall vara skyldig alt tåla värdeminskningar som motsvarar en femtedel av värdet av den berörda delen av faslighelen. Är skadan större bör han alltså ha rätt lill ersättning, Detla bör gälla ocksä när skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan för kulturhistoriskt eller miljömässigl värdefull bebyggelse. De mest kännbara effekterna i dessa situationer torde nämligen vara atl fas­tighetsägaren Ull följd av skyddsbestämmelserna hindras att riva byggna­den och ersätia den med en ny,

1 vissa fall kan underhållskostnaderna för en kullurhisloriskl värdefull byggnad vara högre än för en ordinär byggnad, 1 normalfallet sammanfaller den enskildes och samhällets önskemål all underhälla byggnaden så all dess kulturhistoriska värden bevaras. Värdemässigt tar sig detta uttryck genom att kostnadsökningarna väl kompenseras av det ökade värde bygg­naden får just genom att dess kulturhistoriska egenart bevaras. Det torde därför vara endasi i absoluta undantagsfall sorh ökade underhällskostnader kan bli så betungande att de utlöser rätt till ersättning.

Samma kvalifikationsgräns som nu har föreslagits beträffande t, ex, skyddsbestämmelser för miljömässigt eller kulturhistoriskt värdefull be­byggelse bör gälla även i de fall skyddsområden säkerställs för områden i närhelen av försvarsanläggningar m, m,

Lagrådel (yttrandet s, 11 fO har i denna fråga anfört följande.

Sedan länge finns bäde i byggnadslagstiftningen och i naturvårdslagstift­ningen bestämmelser som innebär atl det skall vara fråga om etl någorlun­da kvalificerat inträng för atl ersättning skall utgä. Ersättning skall, heter del i dessa författningar, utgå endasi om pågående markanvändning "avse­värl försvåras". När dessa ersättningsprinciper beslutades år 1972 uttalade departementschefen (prop, 1972: 111, bil, 2 s, 335) att del var naturligt att nägon kvalifikation måste uppställas. Envar måste vara beredd atl under­kasta sig visst inträng av hänsyn till allmänna intressen, Elt bagatdlartat intrång, framhöll han, bör inte grunda någon ersättningsrätt mot det all­männa, 13    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                   386

Det finns inga entydiga rättsfall som anger hur stort intrånget mäste vara      18 Ersällning lill för all den pågående markanvändningen skall anses ha avsevärt försvårats,     fasiigheisägare Uppnås kvalifikationsgränsen skall emellertid hela skadan ersättas. Frågan      m. m. behandlades av högsta domstolen i de två rättsfall (NJA 1981 s, 351) som      18.2.2 departementschefen hänvisar till i remissprotokollet (s.307 0. Enligt de­partementschefen synes dessa rättsfall kunna tydas sä att ersättning för inträng som orsakas av beslut enligl naturvårdslagen bör utgå om skadan överstiger ca tio procent av värdet av den ekonomiska enhet till vilken skadan relateras. Enligt lagrådets mening kan så långtgående slutsatser inte dras av de båda rättsfallen. Högsta domstolen uttalar nämligen att förhållandena i praktiken torde vara alltför skiftande för atl någon för alla fall enhetlig regel belräffande ersättningsgrundande skadenivä - såsom viss bestämd procentandel av värdet av den enhet vartill skadan relateras - skall kunna uppställas. Frågan om en skada i relation till en viss enhet är att anse som ersäitningsgill får därför, anförde domstolen, bedömas med hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet.

Förslaget om en kvalifikationsgräns på tjugo procent av den berörda delen av fastigheten vinner inte stöd vare sig i de uttalanden som gjordes när 1972 års ersättningsprinciper beslutades eller - vilket inte heller depar­tementschefen synes vilja göra gällande - i praxis. Förslaget innebär enligl lagrådets uppfattning en betydande skärpning gentemot fastighetsägaren. Departementschefen, som vidgår atl gränsen kan uppfattas som en skärp­ning, för på s. 308 f ett resonemang till stöd för sin mening att fastighetsäga­ren i de situationer varom är fråga, skall vara skyldig att tåla den angivna värdeminskningen. Resonemangel bygger på atl den slällning en fastig­hetsägare har enligt gällande lag dä han vägras att återuppföra en riven byggnad eller dä han vägras riva en byggnad jämförs med hans ställning enligt PBL i motsvarande situationer, varvid bl. a. pekas pä de fördelar som PBL innebär för honom, främst atl inte behöva sväva i ovisshet under sä lång tid som f. n. Resonemangel mynnar ut i alt departementschefen finner att den föreslagna kvalifikationsgränsen innefattar en rimlig avväg­ning.

Såsom departementschefen anför innebär PBL att fastighetsägarna i de situationer som han hänvisar till fär en bättre ställning än vad de har enligt dagens byggnadslagstiftning. Nuvarande regler innebär att faslighetsägar­na kan drabbas av ett ekonomiskt avbräck som är betydande jämfört med situationen vid vissa liknande myndighetsingrepp t, ex. expropriation. Det är naturligt att detta rättas till, något som dock ej är ett argument för atl lägga kvalifikationsgränsen på den föreslagna nivån. 1 de fall då genom områdesbestämmelser skydds- eller säkerhetsområden säkerställs i närhe­ten av försvarsanläggningar m. m. har över huvud taget inte angetts något skäl till slöd för den skärpning av kvalifikationsgränsen som förslaget innebär i förhällande till vad som gäller f. n. (83 8 byggnadslagen).

Lagrådet vill i detla sammanhang peka på att kvalifikationsgränsen skall tillämpas även då marklov vägras för åtgärder som motverkar syftet med sädana skydds- och säkerhetsområden som nyss nämnts. Av de åtgärder som kan omfattas av krav pä marklov, nämligen schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering, kan de tvä sistnämnda regleras ocksä med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen (8 8), Ersättning utgår dä om den pågående markanvändningen avsevärt försväras (26 8 naturvårdsla­gen), dvs, vid en kvalifikationsgräns som torde vara betydligt lägre. Det är enligl lagrådets mening värt att uppmärksamma att ingripanden i fråga om


 


Prop. 1985/86:1                                ,...,                               387

älgärder av samma slag blir hell olika i ersättningshänseende beroende pä      18 Ersällning till om regleringen sker enligt PBLellervmed stöd av bestärhnhelserna i natur-     fasiigheisägare värdslagen, 1 lagrådsremissen har inte närmare utvecklats om denna olik-      m.m. het kan motiveras av skillnader i tyngden hos de samhällsintressen som      18.2.2 resp. lag avser all tillgodose.

Oavsett om man när det gäller vägrat rivningslov eller vägrat lov atl återuppföra riven eller förstörd byggnad kan finna motiv för en ganska hög kvalifikationsgräns, måste dock ifrågasättas om en fastighetsägare skall vara skyldig att tåla skador på tjugo procent av - i de flesta fall -fastighetens värde. För andra situationer, l.ex, de markreglerande åtgär­der som berörts i det föregående, måste i än högre grad ifrågasättas om förslaget är förenligt med de allmänna principer som gäller för ägarens rätt till ersättning. Delta gäller även för det fall dä den berörda delen utgör ett begränsat område av fastigheten. Förslagets vittgående innebörd ger an­ledning alt ta upp frågan om förslaget är förenligt med regeringsformen och med Sveriges åtaganden på grund av ratifikationen av Europeiska konven­tionen angående skydd för de mänskliga rätUgheterna och de grundläggan­de friheterna samt av del första tilläggsprotokollet till konventionen,

1 regeringsformen finns beslämmelser om egendomsskydd i 2kap, 185, Paragrafen föreskriver att varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligl grunder som bestäms i lag. Vad som menas med "annat sådant förfogande" är inte helt klart. Av uttalanden i förarbe­tena till grundlagsreformen framgår atl man därmed avsett bl, a, ingripan­den i egendomsrätten enligt bestämmelser i rekvisitions- och föriogandela-gar. Vidare har klart uttalats (prop, 1973:90 s.237) att paragrafen inte omfattar bestämmelser i planlagsliftning eller i naturvårds- och miljö­skyddslagstiftning om begränsning i möjligheterna att använda fast egen­dom. Sådana begränsningar brukar benämnas rådighetsinskränkningar el­ler användningsregleringar.

De situationer där det krävs att skadan skall överskrida den angivna kvalifikationsgränsen för atl ersättning skall utgå har upptagits i 14 kap. 8 5 PBL. Det rör sig i samtliga fall om rådighetsinskränkningar. Eftersom sådana rådighetsinskränkningar fallei" utanför tillämpningsområdet för 2kap. 18 8 RF strider bestämmelserna inte mot grundlagen. I sammanhang­et kan det vara värt att notera att lagstiftaren genom att låta en föreskrift om ingrepp i användningen av en fastighet få formen av en inskränkning i rådighelen över fastigheten i stället för att föreskriva att en särskild rätt, l.ex. ett servitut, får tillskapas till förmån för en annan fastighet, kan åstadkomma att den drabbade fastighetsägarens rätt till ersättning märk­bart försämras. Som exempel kan anföras sådana skydds- och säkerhels-bestämmelser som avses i 14 kap. 8 5 punkt 4 och som berörts i det föregående. Förbud enligt nämnda bestämmelser meddelas till förmån för viktiga statliga anläggningar, l.ex, befästningar, men också för betydelse­fulla enskilda anläggningar, t, ex, kärnreaktorer. Om skyddet i stället hade utformats som ett negativt servitut hade expropriationslagens frikostigare värderingsregler blivit tillämpliga. Det må dock framhållas att motsvaran­de bestämmelser i gällande räll (81 och 82 88 byggnadslagen) också är utformade som rådighetsinskränkningar.

När det gäller förevarande bestämmelsers förhållande till Europakon­ventionen är det artikel 1 i första tilläggsprotokollet som är av intresse. Eftersom det inte är fråga om äganderättsövergång är det första meningen i


 


Prop. 1985/86:1                                                                     388

första siycket av artikeln som kan vara tillämplig. 1 denna mening före-      18 Ersättning lill skrivs alt envar fysisk eller juridisk persons rätt lill sin egendom skall      fasiigheisägare lämnas okränkl. Enligt andra siycket i artikeln inskränker bestämmelsen      m.iii. likväl inte en stals rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner      18.2.2 erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse, Rådighetsinskränkningar av det slag varom är fräga är således inte oförenliga med ordalydelsen i artikeln. Artikeln lik­som hela konventionen bygger emellertid pä förutsättningen att en rimlig avvägning skall göras mellan samhällets iniressen och kravet på skydd av den enskildes grundläggande  rättigheter (Europadomstolens dom  den 23 september 1982 punkt 69 i Sporrong-och Lönnrothmålet), Vid en sådan avvägning är det naturligt atl ocksä beakta storleken av den ersättning som utgår till den som drabbas av rådighetsinskränkningar. Med hänsyn till att del i Europadomstolen föreligger endast få avgöranden i hithörande frågor råder det osäkerhet om hur domstolen kan tänkas se på förevarande bestämmelsers förenlighet med artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Lagrå­det har därför svårt att bedöma om domstolen vid en eventuell prövning skulle anse det vara oförenligt med artikeln att en skada på tjugo procent av en fastighets värde till följd av inskränkningar i rådigheten över fastig­heten inte är ersäitningsgill.

Även om bestämmelsen i 14 kap, 8 8 om en tjugoproceniig kvalifikations­gräns inte strider mot 2kap, 18 8 RF måste ifrågasättas om den är förenlig med rättsordningen i övrigt. Lagrådet har varken i praxis eller doktrin kunnat finna exempel på att en skadelidande under i övrigi jämförbara förhållanden själv fått bära en skada på tjugo procent av det skadade föremålets värde. Den föreslagna kvalifikationsgränsen får därför anses stå i mindre god överensstämmelse med i rättsordningen hittills tillämpade ersättningsprinciper. Med hänsyn härtill och dä departementschefens mo­tivering för en tjugoproceniig kvalifikationsgräns - såsom framgår av vad som anförts i det föregående - inte är invändningsfri kan del enligt lagrå­dets uppfattning med fog sättas i fråga om en fastighetsägare, som genom kommunala beslut drabbas av inskränkningar i rådighelen över sin faslig­het, skall behöva tåla en härigenom uppkommen skada pä en femtedel av - i de flesta fall - fastighetens värde.

Utredningen har (SOU 1979:66 s, 575) funnit en rimlig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen vara att den enskilde utan rätt till kompen­sation bör tåla en ekonomisk skada som motsvarar ca tio procent av fastighetens eller fastighetsdelens värde vid sädana rådighetsinskränkning­ar varom är fräga. Mindre förändringar i värdet kan i praktiken ofta vara svåra att påvisa, anför utredningen, som också framhåller att den med sitt förslag inte åsyftat nägon förändring av gällande praxis. Lagrådet finner för sin del att en kvalifikationsgräns på tio procent i de skadesituationer varom är fråga inte kan anses oförenlig med vad som tidigare i lagstiftning och praxis ansetts godtagbart. Med denna nivå på kvalifikationsgränsen synes ocksä de i det föregående uttalade betänkligheterna rörande fören­ligheten med artikel 1 i första tilläggsprotokollet kunna vika.

Det må framhållas att de i det föregående berörda olikheterna i PBL: s och naturvårdslagens ersättningsregler såvitt avser vissa markreglerande åtgärder kvarstår även om kvalifikationsgränsen besläms till tio procent. Olikheterna blir emellertid mindre med lagrådets förslag, 1 detta samman­hang vill lagrådet peka på möjligheten att i PBL låta kvalifikationsgränsen i fräga om ingrepp i användningen av marken för annal ändamål än bebyg-


 


Prop. 1985/86:1                                 .,                                389

gelse ligga pä en lägre nivä än gränsen för bebyggelsereglerande ingrepp,           18 Ersättning till

Lagrådet kan inte bedöma otri-.ea.sädan differentieringfiiy lämplig och   fastighetsägare

lägger därför inte fram något förslag i detla hänseende,                  m. m.

18.2.2

Med anledning av vad lagrådet har anfört vidhåller jag inte längre förslaget om en kvalifikationsgräns på tjugo procent i de nu avhandlade fallen. Jag är emellertid inte beredd att ansluta mig till lagrådets förslag om en kvalifikationsgräns på tio procent, 1 stället vill jag ta fasta på lagrådets påpekande angående möjligheten att låta kvalifikationsgränsen i fråga om ingrepp i användningen av marken för annat ändamål än bebyggelse ligga pä en lägre nivä än gränsen för bebyggelsereglerande ingrepp.

Jag vill till att börja med ta upp frågan om kvalifikationsgränsen när det gäller markreglerande bestämmelser. Därefter kommer jag alt behandla kvalifikationsgränsen som rör de bebyggelsereglerande beslämmelserna.

Markreglerande beslämmelser

De markreglerande bestämmelserna avser i första hand sådana åtgärder som berörs i de av mig åberopade rättsfallen (NJA 1981 s, 351). I lagrådsre­missen drog jag den slutsatsen av rättsfallen att de synes kunna tydas så att ersällning för intrång som orsakas av beslut enligt naturvårdslagen bör utgå om skadan överstiger ca tio procent av värdet av den ekonomiska enhet lill vilken skadan relateras. Mot detta invänder lagrådet atl man inie kan dra sä långtgående slutsatser av rättsfallen eftersom högsia domstolen påpekar att man - på grund av att förhållanden kan vara sä skiftande i olika situationer - inte kan tillämpa någon fast procentsats. Jag godtar lagrådets bedömning i detta avseende och vidhåller därför inte mitt förslag i det remitterade lagförslaget att ange en fast procentsats för kvalifikations­gränsen beträffande de markreglerande bestämmelserna.

Eftersom de markreglerande beslämmelserna i PBL till stor del liknar de restriktioner som kan utfärdas med stöd av naturvårdslagen, föreslår jag -mot bakgrund av det nyss anförda - att nuvarande ersättningsbestäm­melser för dessa fall i byggnadslagen i sak oförändrade förs över Ull PBL,

Om sålunda föreskrifter meddelas i områdesbestämmelser om vegeta­tion m, m, inom omräden som är avsedda för bebyggelse eller inom skydds- eller säkerhetsområden eller om marklov vägras inom sädana omräden, skall fastighetsägare ha rätt till ersättning om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Denna kvalifikationsgräns över­ensstämmer alltså med den som finns i naturvårdslagen,

Bebyggelsereglerande beslämmelser

Jag övergår nu lill att behandla kvalifikationsgränsens utformning i så­dana fall dä fastighetsägaren'vägras atl återuppföra en riven byggnad eller vägras rivningslov eller dä hans faslighet av kulturhistoriska eller miljö­mässiga skäl omfattas av skyddsbestämmelser.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    390

m. in. 18.2.2

De skador som kan uppkomma i dessa situationer kan naturliglvis vara IS Ersättning lill olika till sin karaktär. Gemensamt för de tre situationerna är emellertid att Jasiighelsägare fastighetsägaren alltid kan uppskatta vilket värde fastigheten skulle ha om han efler en rivning fick uppföra en i huvudsak likadan byggnad. Om del värdet är högre än det som fastigheten har i nuvarande skick med det för honom belastande kommunala beslutet, kan han konstatera all en ekono­misk skada har uppkommil lill följd av beslutet.

Om skyddsbestämmelser meddelas för en kullurhisloriskl värdefull byggnad, kan naturligtvis skador också uppkomma genom att underhållet blir väsentligt fördyrat. Eftersom sådana skador emellertid ofta kan uppvä­gas av all fastigheten fär ett ökat värde just genom att den kulturhistoriska särarten bevaras, torde även i dessa fall en reell skada uppkomma endast om alternativet med rivning och nybyggnad ter sig väsentligt mera förmån­ligt för fastighetsägaren.

Jag kommer därför i det följande att uppehålla mig särskill vid sådana skador som kan uppkomma genom att fastighetsägaren efter rivning inte fär återuppföra en i huvudsak likadan byggnad. Resonemanget är säledes relevant för alla de tre situationer som nu avhandlas.

Jag vill som en bakgrund till milt förslag erinra om att det under den lid då rivning och nybyggnad sågs som elt naturligt och rationellt sått alt lösa förnyelse- och saneringsproblemen tillkom många orealistiska detaljplaner med bl. a. byggrätter som med dagens synsätt är orimligt stora. Mycket arbete har därför pä senare är lagts ner på att revidera dessa planer. I många fall har revideringarna syftat till att bevara befintlig bebyggelse av hänsyn till miljömässiga eller kulturhistoriska värden. 1 andra fall har man med de nya planerna velat skapa garantier för att ny bebyggelse blir bällre miljöanpassad än den befinlliga. 1 båda dessa siiualioner har den revidera­de planen mänga gånger inneburit en sänkning av den tidigare medgivna byggrätten.

Även frän fastighetsägarhåll torde man vara väl medveten om all man efter en eventuell rivning inte alllid kan påräkna att få uppföra en likadan byggnad eller en byggnad i enlighet med den gamla detaljplanen.

Enligt förslaget i lagrådsremissen skall som nämnts fastighetsägaren ha rätt Ull ersättning om han efter t, ex. en rivning inte får uppföra en i huvudsak likadan byggnad. Denna s,k. återuppföranderätt kopplades till den befintliga byggnaden med hänsyn till att detaljplaner enligt PBL inte kan väntas få samma varaktighet som dagens stads- och byggnadsplaner. På grund av att denna principiella återuppföranderätt får anses vara en väsenllig förstärkning av fastighetsägarens ställning i förhållande till i dag samt att dagens nybyggnadsförbud försvinner, ansåg jag det skäligl med en kvalifikationsgräns på tjugo procent.

Enligt lagrådel kan nuvarande förhållanden inte läggas till grund för etl förslag om en kvalifikationsgräns på tjugo procent. Lagrådets förslag inne-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   391

m. m. 18.2.2

bär atl kvalifikationsgränsen - med bibehållande av den principiella äter-      18 Ersättning lill
uppföranderätten - bestäms tilllio procent,
                        '              fastighetsägare

Jag kan som jag tidigare nämnde inte ansluta mig till lagrådets förslag i denna del. Ett genomförande av förslaget skulle försvåra arbetet med bevarande av miljömässigt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och försämra möjligheterna att efter rivning kräva att ny bebyggelse anpassas till den befintliga miljön. Jag är emellertid beredd atl något jämka mitt förslag i lagrådsremissen och ansluta mig till lagrådets tanke om en särskild kvalifikationsgräns för de bebyggelsereglerande bestämmelserna. Som jag har nämnt i det föregående och i lagrådsremissen är ju avsikten att faslig-hetsägarens ställning i de nu berörda situationerna inte nämnvärt bör förändras när PBL införs. Med hänsyn till att situationerna enligt PBL inte är direkt jämförbara och med hänsyn till att gällande rätt inte är helt entydig, föreslår jag nu ett mer nyanserat synsätt. Någon bestämd procent­sats för kvalifikationsgränsen bör därför inte anges i lagtexten, 1 stället bör föreskrivas att fastighetsägare i de nu avsedda situationerna - dvs, om äleruppförande vägras, rivningslov vägras eller skyddsbestämmelser med­delas - bör vara berättigade lill ersättning endast om skadan är betydande i förhållande lill värdet av berörda delar av fastigheten. Vägledande för bedömningen av vad som skall anses utgöra en betydande skada skall alllsä vara vad fastighetsägaren enligl dagens praxis anses skyldig att tåla när del gäller begränsningar i byggrälten.

Mänga stads- och byggnadsplaner anger - som jag nyss nämnde - en betydligt lägre byggrätt än den som den befintliga byggnaden represen­terar. Dessa planer kommer atl fortsätta att gälla som detaljplaner när PBL träder i kraft. Efter rivning av den befintliga byggnaden kan således fastig-helsägaren inte räkna med alt få utnyttja större byggrätt än som anges i planen. Mot bakgrund av det resonemang som jag nyss förde kan han normalt heller inte räkna med nägon räll lill ersättning i denna situation. Den begränsning av byggrätten som planen innebär har ju gjorts enligt nuvarande bestämmelser i byggnadslagen.

Om skadan är så allvariig an det uppkommer synnerligt men vid använd­ningen av fastigheten, dvs, att fastigheten blir i hög grad onyttig för fastighetsägaren, bör denne ha rält att kräva att kommunen löser fastighe­ten,

77// vilken enhet skall skadan relateras?

Utredningen har föreslagit att kvalifikationsgränsen skall anges i förhäl­lande till den berörda delen av faslighelen, I det remitterade lagförslaget har jag anslutit mig till utredningens förslag bäde när det gäller markregle­rande bestämmelser och när det gäller bebyggelsereglerande bestämmel­ser. Förslaget innebär en förändring i förhållande till nuvarande bestäm­melser,

1 tvä rättsfall (NJA 1981 s. 351) bekräftas utredningens uppfattning att det


 


Prop. 1985/86:1                                                                    392

m. m. 18.2.2

är ett relativt betraktelsesätt som anläggs när man bedömer om rätt till 18 Ersällning lill ersättning föreligger eller inte. Delta innebär atl skadan skall relateras till Jasiighelsägare värdet av en viss enhet och att ersättning skall betalas, om skadan uppgår till en viss del av denna enhets värde. Däremot synes rättsfallen lyda på att skadan enligl gällande bestämmelser skall relateras lill hela den berörda fasligheten, sådan den definieras i expropriationslagen vid tillämpning av reglerna om delexpropriation (jfr SOU 1969:50, s, 145, 178-179, prop, 1971: 122, s, 191, 254 och 264), Det innebär all man inte behöver vara strikt bunden lill den gällande fastighetsindelningen. Om flera fasligheter tillsam­mans bildar en ekonomisk enhet, t, ex, en beslående brukningsenhet, bör man vid prövningen utgå från denna enhet. Motsvarande gäller om en del av en registeriästighet utgör en självständig ekonomisk enhet.

Som jag nyss nämnde föreslår jag nu - med ändring av det remitterade lagförslaget - all nuvarande ersäliningsbesiämmelser i byggnadslagen i sak oförändrade förs över till PBL när del gäller de markreglerande be­slämmelserna. För dessa situationer skall alltså nuvarande beslämmelser och praxis gälla.

Vad gäller de bebyggelsereglerande bestämmelserna vill jag emellertid vidhålla mitt tidigare förslag att skadan skall relateras till berörd del av fastigheten.

Eftersom skadan enligt gällande rätt skall relateras till hela enheten, kan en tillämpning av en fast procentsats för atl ange skadans storlek i vissa situationer leda till orimliga resultat. Delta är ocksä HD:s slutsals i de nämnda rättsfallen. En restriktion kan ju l.ex, orsaka en mycket stor skada på den del av fastigheten som berörs. Om den delen ingår i en mycket stor ekonomisk enhet, skulle kanske ersättning inte betalas, trots att skadan i absoluta belopp är betydande. Jag delar uppfattningen att en läst procentsats kan ge orimliga resultat om skadan skall relateras lill hela den ekonomiska enheten. Jag föreslär därför - i likhet med utredningen -att skadan skall relateras till den berörda delen av fasligheten, 1 detta sammanhang vill jag hänvisa till vad utredningen anförde om uttrycket berörd del (s, 574 0:

Två helt lika bostadshus är belägna intill varandra. Till det ena. som ägs av A, hör en avstyckad normalstor tomtplats. Del andra, som ägs av B. är beläget pä en slörre jordbruksfastighet. Om skadans siorlek skulle relate­ras till hela fastigheten, skulle detta t. ex. innebära att B kan bli skyldig att tåla en mångdubbelt större skada i pågående markanvändning än A. Det kan gälla mycket långtgående och fördyrande bevaringsföreskrifter som del i och för sig frän allmän synpunkt är lika angeläget all tillämpa för båda bostadshusen. Det torde därför ge ett inte önskvärt resultat om A skulle få rätt till kompensation för skadan medan B inte skulle få det. trots att bevaringsföreskriflerna är exakt lika långtgående och fördyrande.

Mol bakgrund av det nu anförda föresläs i PBL en regel med innebörden atl sådan skada, som skall föranleda rätt till kompensation för fastighets-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   393

äsaren. skall relateras lill den del av fastigheten som berörs, Belräffande            18 Ersällning till

bostadshusen i del första exemplet ovan skall skadan säledes i båda fallen         fasiigheisägare

relateras till den funktionshiässiga enheten, som dä bestar av bostadshuset     m. m.

med en tillhörande normalstor tomt,                                              18.2.2

Jag ansluter mig således till den uppfattning som har kommit lill uttryck i del nu återgivna exemplet. Jag vill emellertid samtidigt framhålla att frågan om avgränsningen av berörd del i mitt förslag fär en väsentligt mindre belydelse än i utredningsförslaget, eftersom den berörda delen i de allra flesta fallen kommer atl utgöras av hela fastigheten.

Skall hela skadan ersättas när kvalifikationsgränsen har uppnåtts?

Utredningen har föreslagit atl hela skadan skall ersättas när kvalifika­tionsgränsen har uppnatts. Flera remissinstanser har invänt mot detta och anser alt det är orättvist gentemot den som drabbas av en skada som inte när upp till den angivna kvalifikationsgränsen, Nägra instanser föreslär alt de ersättningsberättigade skall få ersättning endast för en del av den skada som ligger inom kvalifikationsgränsen. Andra menar att ersällning bör utgå endasi för den del av skadan som överstiger kvalifikationsgränsen.

De HD-domar som jag nyss refererade ger inte stöd för någon annan tolkning av dagens beslämmelser beträffande inträng i pågående markan­vändning än att hela skadan skall ersattas när kvalifikationsgränsen är uppnådd. Denna ordning kommer säledes alt gälla även enligt PBL när det gäller ersättning med anledning av markreglerande bestämmelser inom omräden avsedda för bebyggelse eller inom skydds- och säkerhetsområ­den,

1 förarbetena lill miljöskyddslagen diskuterades emellertid frågan om ersällning skall utgå endast för den del av skadan som ligger över gränsen för vad som enligl huvudregeln skäligen bör tålas eller för hela skadan (prop. 1969:28, s, 242), Immissionssakkunniga menade att det är naturligt atl grunda skadeslåndsberäkningen på en fördelning av skadan i den mån det låter sig göra att bestämma "överskottet". De framhåll dock att bevis-och bedömningssvårigheterna är stora och påpekade vidare att det ibland just är immissionsöverskottet som utlöser skadan, t, ex, när det gäller men för människors hälsa (SOU 1966:65. s, 287 0. Under hänvisning lill att de situationer som kan tänkas uppkomma varierar alltför starkt för att man skall kunna lösa dessa spörsmål genom en enkel formel, ansåg föredragan­de departementschefen att frågan måste fä sin lösning i rättstillämpningen.

Av rättsfallet NJA 1977 s, 424, som avsåg ersättning för vägbuller, framgår att ersättningen - med hänvisning till miljöskyddslagens bestäm­melser - reducerades. Reduceringen synes ha skett genom all en del av den skada som ansågs falla under kvalifikationsgränsen fränräknades.

Som jag redan tidigare har slagit fast, anser jag atl det aren rimlig princip att alla fastighetsägare skall tåla ett visst intrång till följd av vissa slag av


 


Prop. 1985/86:1                                                                    394

restriktioner som berör deras fastigheter. Enligt min mening skulle del då      18 Ersättning till

m. m. 18.2.2

le sig föga rimligt, om en fastighetsägare som drabbas av ett intrång utöver     fastighetsägare

den nivä där rätt till kompensation inträder skulle få ersättning ocksä för

den del av intrånget som är beläget under denna nivå och som alltså av

andra fär tålas utan rätt till kompensation. Lagrådet (yttrandet s. 15 0

delar i princip denna bedömning. Jag föreslär alltså att intrångsersättning

till följd av bebyggelsereglerande bestämmelser alltid skall utgå endast för

den del av skadan som överstiger den kvalifikationsgräns som jag har

föreslagit,

Äleruppförande av rivna eller brandskadade byggnader

Enligt utredningsförslaget skall fastighetsägare ha en principiell rätt atl fä återuppföra rivna eller brandskadade byggnader. Enda möjligheten för kommunen att på planmässiga grunder hindra delta skall vara att expro­priera fastigheten. Även jag anser all markägaren normalt skall kunna påräkna alt få återuppföra en i huvudsak likadan byggnad efler en rivning eller en brandskada. Till skillnad från utredningen anser jag emellertid -som jag tidigare har nämnt (avsniU 12,3,2) - att äieruppförandet måste ske såväl planenligt som enligt de krav som kan ställas med stöd av 3 kap. PBL. Dessa krav kan innebära att fastighetsägaren inte fär uppföra ett precis likadant hus som det tidigare. 1 vissa fall kanske han inte alls får återuppföra det.

Den lösning som jag nu föreslår innebär att fastighetsägaren skall ha rätt till ersättning, om han hindras att återuppföra en i huvudsak likadan byggnad och detta medför skada av viss storlek. Som jag tidigare har nämnt bör fastighetsägaren därvid ha rätt till ersättning endast om skadan är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Skadan bör enligt min mening då bedömas med utgångspunkt i att fastig-helsägaren skulle ha fått återuppföra en i huvudsak likadan byggnad. Med detta bör förstås en byggnad med samma användningssätt och i huvudsak lika stor bruksarea.

Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten till följd av att byggnaden inte får återuppföras, bör kommunen vara skyldig atl lösa in fastigheten.

Rivning

Enligt vad jag tidigare har föreslagit (avsnilt 13.1.3) skall kommunen ha möjlighet att vägra rivningslov, om det är påkallat för att bevara kulturhis­toriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse eller påkallat från bostads­försörjningssynpunkt. Dessa allmänna intressen skall alltså här väga tyngre än fastighetsägarnas intresse atl använda fastigheten på det från hans synpunkl mesl ralionella sättet.

Enligt utredningens förslag skall rivningslov kunna vägras för att bevara kulturhistoriska eller miljömässiga värden endast om skyddsföreskrifter


 


Prop. 1985/86:1                                                                    395

m. m. 18.2.2

har meddelats i ett markförordnande eller i en detaljplan. Ersättning lill en      18 Ersättning till fasiigheisägare skulle då enbart kunna aktualiseras i anslutning till plan-     fastighetsägare ärendet och inte vid själva beslutet om vägrat rivningslov. Som jag tidigare (avsnitt 13,1,4) har föreslagit bör emellertid rivning kunna vägras i enskilda rivningsärenden, även om det inte finns stöd för detta i skyddsbestäm­melser.

Om rivningslov vägras anser jag - i likhet med utredningen - att fastighetsägaren skall ha rätt till ersättning för den skada han härigenom lider, under förutsättning atl skadan är tillräckligt kvalificerad. Av de skäl jag tidigare har redovisat, bör ersättning betalas endast om skadan är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fasligheten. Ersättning till fastighetsägaren bör kunna aktualiseras även i anslutning till det enskilda rivningsärendet, Samma synsätt bör gälla oavsett om rivnings­lov vägras av hänsyn till befintliga kultur- eller miljöintressen eller av hänsyn till bostadsförsörjningen. Uppkommer synnerligt men vid använd­ningen av fastigheten, bör kommunen vara skyldig att lösa den. Jag före­slär atl en bestämmelse med denna innebörd tas in i PBL, Jag återkommer mera utförligt till denna fråga i specialmotiveringen (14 kap, 8 8),

Sk•ddför miljö- och kulturvärden i allmänhet

Bestämmelser om skyldighet alt ta hänsyn till befintliga miljö- och kulturvärden finns redan i gällande lagstiftning (29 och 38 88 BS), Genom en ändring av 38 8 första stycket byggnadsstadgan (prop, 1979/80:149), som trädde i kraft den Ijuli 1980, vidgades möjligheterna atl i samband med byggnadslovsprövningen kräva hänsynstagande till befintliga miljö- och kulturvärden. Enligt min mening bör det i PBL finnas samma möjligheter som i dag alt utan ersättningsskyldighet kunna hävda miljö- och kultur­intressen.

Som jag tidigare (avsnilt 11,2,2) har föreslagit bör en motsvarighet till 38 8 första stycket byggnadsstadgan tas in i PBL (3 kap, 1 8) och sålunda utgöra en generell, ej ersäitningsgill begränsning för fastighetsägaren att bestämma över byggnadens utseende. Denna begränsning torde normalt inte innebära någon nämnvärd ekonomisk belastning för fastighetsägaren.

Om en byggnad ingår i ett bebyggelseområde som bör skyddas med hänsyn till befinlliga miljö- och kulturvärden, anser jag att fastighetsägaren på samma sätl som i dag skall vara skyldig att - utan rätt till ersättning -finna sig i krav på hänsynstagande till den omgivande miljön och bebyggel­sen, även om hans eget hus i sig inte är av något större intresse t. ex. från kulturhistorisk synpunkt. Dessa krav blir av naturliga skäl mer eller mind­re långtgående beroende på hur värdefull miljön eller den omgivande bebyggelsen är,

1 vissa speciellt känsliga miljöer kan det säledes tänkas att del t, ex, inte finns förutsättningar för att kompletteringsätgärder av del slag som jag tidigare (avsnitt 12,3,2) har beskrivit kan uppfylla kraven i 3 kap, på hän-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    396

syn till omgivningen och att åtgärderna däriör mäste vägras. Trots detta           18 Ersällning lill

bör således aldrig någon rätt till ersättning uppkomma vid tillämpningen av       fasiiglieisägare

dessa krav.                                                                                   '"'"

18.2.2

Skyddsheslämmelser för bebyggelseområdcn  av slörre kullurhisloriskl värde

För speciellt känsliga miljöer med byggnader som är särskill värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt har jag tidigare föreslagit (avsnitt 11,2,2) atl det skall finnas möjlighet att med stöd av PBL meddela relativt långtgående bestämmelser. Det är här fråga om sädana miljöer och byggnader som i dag omfattas av 38 5 andra stycket byggnadsstadgan. Den regleringsmöjlighet som jag har föreslagit är dock mera långtgående. Beträffande dessa särskill värdefulla byggnader eller miljöer vill jag anföra följande.

Del finns i dag ingen ersältningsrätt knuten till hänsynsreglerna i 38 5 andra stycket byggnadsstadgan. Byggnadsstadgans bestämmelser innebär ell förbud mot förvanskning. De molsvarande bestämmelser som enligl mitt förslag bör tas in i PBL innebär dels alt förvanskningsförbudet utvid­gas till alt omfatta inte bara enstaka byggnader ulan också hela miljöer, dels att möjlighel öppnas atl kräva aktiva skyddsåtgärder, Pä grund av atl kraven pä skyddsåtgärder kan komma att bli betungande, anser jag det rimligt atl fasiighelsägarna skall ha rält till kompensation i viss utsträck­ning.

Enligt utredningsförslaget skall skyddsbestämmelser vara ersättnings­gilla. Ersättningsfrågorna skall avgöras i anslutning till den tidpunkt då skyddsbestämmelserna meddelas i en detaljplan eller elt markförord­nande.

Skada för fastighetsägaren kan uppkomma, om han lill följd av skydds­bestämmelser hindras att riva en fastighet som inte är ekonomiskt bärkraf­tig. Även vissa långtgående bestämmelserom underhållet kan tänkas vara ekonomiskt betungande. Del är dessa sammanlagda skador som bör bedö­mas när fråga om kompensation lill följd av skyddsbestämmelser uppkom­mer. Den skada som kan uppkomma till följd av atl en byggnad inte får rivas har jag nyss behandlat. Beträffande övriga skador till följd av skydds­bestämmelser vill jag anföra följande,

1 likhet med många remissinstanser anser jag att ett eventuellt fördyrat underhäll till följd av skyddsbestämmelser i normalfallet torde kompen­seras av motsvarande värdehöjning för fastigheten genom att dess kultur­historiska värde bevaras. Det kan dock inte uteslutas att skyddsbestäm­melserna, speciellt beträffande inre underhållsåtgärder, ibland kan bli allt­för betungande, 1 dessa fall är det fråga om ett mera antikvariskt intresse som berör endasi mycket speciella byggnader. Det lorde därför vara främst i dessa situationer som en reell skada kan uppkomma för fastighets­ägaren. Här bör också påpekas att skyddsbestämmelserna inte får göras


 


Prop. 1985/86:1                                                                    397

m. m. 18.2.2

mera omfattande än vad som är påkallat för all uppnä avsett syfte. Om      18 Ersällning till skadorna sammantaget ändå är betydande i förhållande tiil värdet av den     jasiighelsägare berörda delen av fastigheten, bör fasUgheisägaren ha rält till kompensa­tion. Vid en sådan bedömning måste man naturligtvis ta hänsyn lill om fastighetsägaren kan få t, ex, särskilt ekonomiskt slöd lill nödvändiga åtgärder.

Frågan om vid vilken tidpunkt som ersättningsfrågorna skall avgöras återkommer jag till senare (avsnill 18,3)

Intresset att bevara kulturmiljöer tillgodoses i viss utsträckning genom bestämmelserna i byggnadsminneslagen, 1 den män byggnader anses sä skyddsvärda att statliga myndigheter ingriper med föreskrifter enligl den lagen, kan ersättning utgå för inträng i den pågående användningen av byggnaderna. Inte i något fall har emellertid ersättning betalats ut enligt dessa bestämmelser. Till en viss del beror detla naturligtvis pä alt staten i många fall har bidragit med ekonomiskt stöd. Till en stor del beror det emellertid på att fastighetsägarna själva normalt visar ett stort intresse atl bevara de kulturhistoriska byggnaderna eller bebyggelsemiljön. Jag kom­mer i annat sammanhang att föreslå att byggnadsminneslagen ändras sä atl den överenslämmer med de regler jag nyss har föreslagit belräffande skyddsbestämmelser i PBL,

Områden avsedda för bebyggelse samt skydds- och säkerhetsområden

Enligl byggnadslagen kan områden för bl. a, bebyggelse säkerställas genom en fastställd generalplan. Vidare kan skyddsområden av olika slag säkerställas för olika slag av anläggningar och verksamheter säväl inom som utom detaljplan. Det kan vara fråga om dels att skydda själva anlägg­ningen, s.k. skyddsområden, dels atl skydda omgivningen från den verk­samhet som bedrivs inom anläggningen, s.k, säkerhetsområden.

Inom detaljplaner kommer sådana skydds- och säkerhetsområden enligt PBL att vanligen redovisas antingen som kvartersmark eller som mark för allmän plats, 1 det förra fallet fär - om berörd mark inte redan lillhör anläggningens ägare - förutsättas att genomförandet av planen är garante­rat genom t, ex, avtal med anläggningens ägare innan planen antas. Skulle i undantagsfall sä inte ha skett har fastighetsägare - i den män de lider någon skada - indirekt möjligheter att hålla sig skadeslösa genom den rätt de har (6 kap, 3 8) att fä en fastighetsplan upprättad. Härigenom skapas förutsättningar för alt förmå anläggningens ägare att lösa in berörd fastig-hel eller fastighetsdel enligt bestämmelserna i 8 kap, fastighetsbildningsla­gen. Om skydds- och säkerhetsområdena redovisas som allmän plats, har läslighetsägare enligl vad jag tidigare (avsnitt 18,2,1) har föreslagit rätt till kompensation ulan nägot krav pä kvalificerad skada.

Som jag förut (avsnitt 18,1,3) nämnde skall det i PBL finnas möjligheter all säkerställa omräden avsedda för bebyggelse samt skydds- och säker­hetsområden genom områdesbestämmelser som motsvarar nuvarande 17


 


Prop. 1985/86:1                                                                     398

in. m. 18.2-18.3

resp, 81 och 82 88 byggnadslagen, 1 likhet med nägra remissinstanser anser 18 Ersättning till jag alt det är nödvändigl atl även i PBL ha ersättningsbestämmelser för fastighetsägare nämnda situationer i de fall regleringen avser schaktning, fyllning, träd­fällning och skogsplantering. Regleringen kan t,ex, försvåra driften av skogsfastigheter. För att sädan ersättning skall kunna aktualiseras i anslut­ning lill den tidpunkt när områdesbestämmelserna antas, är det nödvändigt att det i områdesbestämmelserna preciseras vilka åtgärder som fär vidtas utan att skyddsinlressel åsidosätts. Om detta inte är möjligt kan genom områdesbestämmelser beslutas om skyldighet alt söka marklov inom 1. ex, områden avsedda för bebyggelse saml skyddsområden. Därefter kan kom­munen från fall till fall avgöra om den sökta åtgärden strider mot skyddsin­lressel. Om härigenom marklov vägras, bör naturligtvis också ersättning betalas. Förutsättningen härför bör vara att marklov vägras på den grun­den att syftet med det område som är avsett för bebyggelse eller skydds­området runt en försvarsanläggning eller liknande anläggning annars skulle motverkas. Som jag föreslog tidigare (avsnitt 18,1,4) skall - i den sist­nämnda situationen - anläggningens ägare vara skyldig att ersätta kom­munen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Skulle marklov emellertid vägras pä någon annan grund, bör någon rätt till ersättning inte finnas.

Kvalifikationsgränsen för de nu angivna ersättningssituationerna bör som jag tidigare har förordat vara densamma som gäller i dag enligt byggnadslagen och naturvärdslagen. Om beslutet innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras, skall fastighetsägaren alltså ha rätt till ersättning. Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastig­heten, bör kommunen likaså vara skyldig att lösa fastigheten.

18.3 Kompensationstidpunktcn

Jag övergår nu till att diskutera frågan vid vilken tidpunkt fastighetsäga­ren bör ha rätt till kompensation. Denna fråga har naturligtvis ett nära samband med frågan om när en skada kan anses uppkomma. Skall denna lidpunkt anses infalla när restriktionerna beslutas, l.ex. när de tas in som bestämmelser i en detaljplan, eller när fastighetsägaren vägras lov till en viss åtgärd på grund av innehållet i planbeslämmelserna?

1 PBL finns ingen motsvarighet Ull dagens nybyggnadsförbud. Fastig­hetsägaren skall, som jag tidigare har föreslagil. kunna räkna med alt få vidmakthålla och i viss utsträckning förbättra byggnaderna på sin fastighet och vidta vissa kompletteringsåtgärder under förutsättning att han iakttar bestämmelserna i 3 kap. med krav på byggnader m. m.

Som jag nyss nämnde har utredningen föreslagit att ersättningsfrågor med anledning av skyddsbestämmelser skall avgöras i anslutning till den tidpunkt då bestämmelserna beslutas. Det kan emellertid även anföras skäl för att knyta ersätlningsrälten till den tidpunkt då t, ex, rivningslov vägras


 


Prop. 1985/86:1                                                     399

m.m. 18.3

eller fastighetsägaren föreläggs att underhålla en kulturhistorisk byggnad i      18 Ersättning till
enlighet med de skyddsbestämrhelsér som gäller.
                 f fastighetsägare

Att generellt knyta alla kompensaiionsfrågor till den tidpunkt när lov vägras kan emellertid innebära nackdelar. Om inte kompensationsfrägorna klaras av redan i samband med att t, ex, skyddsbestämmelser beslutas, kommer kommunen i fortsättningen alt sväva i ovisshet om vilka kostna­der som kan komma att uppstå. Vidare blir fastighetsägaren tvungen att -för att kompensation skall kunna aktualiseras - vid varje tillfälle söka tillstånd till åtgärder som strider mot bestämmelserna för atl vid elt avslag kunna visa vilken olägenhet som avslaget innebär. Problem med att bedö­ma den totala skada som fastighetsägaren lider kan dessutom uppstå, om fastighetsägaren vid flera olika tillfällen blir berättigad till kompensation för olika åtgärder som han hindras att utföra.

För egen del anser jag del inte vara lämpligt att ha en och samma ersättningstidpunkt för alla ersättningssituationer enligt PBL, När det till att börja med gäller skyddsbestämmelser för värdefulla byggnader eller bebyggelsemiljöer skall - som jag tidigare har förordat - beslut att införa sådana bestämmelser meddelas i form av områdesbestämmelser eller be­stämmelser i en detaljplan. Av dessa bestämmelser mäste det klart framgå vilka skyldigheter fastighetsägarna skall ha. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att ersättningsrätt med anledning av skyddsbe­stämmelser bör knytas till den tidpunkt när de inskränkande bestämmel­serna meddelas i områdesbestämmelser eller i en detaljplan. Jag vill i detta sammanhang erinra om att ersättning för skada med anledning av att en byggnad förklaras som byggnadsminne enligt byggnadsminneslagen skall bestämmas i nära anslutning till förklaringen.

Den ordning som jag nu har förordat medför atl fastighetsägaren, sedan skyddsbestämmelserna vunnit laga kraft, måste inom viss tid väcka er­sättningstalan mot kommunen. Om de inskränkningar som följer av be­stämmelserna är sä omfattande att en tillräckligt kvalificerad skada upp­kommer utlöses kompensationsregeln. Ersättningsfrågan blir med denna ordning en gång för alla reglerad. Någon ny prövning blir inte aktuell i senare sammanhang, t, ex, i samband med att rivningslov vägras eller ett åtgärdsföreläggande meddelas. Detta stämmer överens med utredningens förslag, och remissinstanserna har inte haft några avgörande invändningar mot förslaget i denna del.

Motsvarande ordning bör gälla i fråga om ersättning med anledning av områdesbestämmelser som beslutats för att säkerställa ett område som är avsett för bebyggelse eller ett skydds- eller säkerhetsområde.

Som jag tidigare har framhållit skall rivningslov kunna vägras även om byggnaden i fråga inte omfattas av skyddsbestämmelser. Marklov inom skydds- och säkerhetsområden skall på motsvarande sätl kunna vägras även utan stöd i områdesbestämmelser. Därför är det nödvändigt att kom­plettera de nu föreslagna beslämmelserna med en särskild reglering för


 


Prop. 1985/86:1                                                                    400

m. m. 18.3

vägrat rivningslov och vägrat marklov. Här bör givetvis kompensalionstid-      18 Ersättning lill
punkten knytas lill lidpunklen fördel vägrade rivningslovel,
                Jasiighelsägare

Molsvarande ordning bör enligt min mening gälla i frtiga om ersättning eller inlösen med anledning av vägrat äleruppförande av byggnader, före­lägganden att flytta utfarter, byggnader m.m,, ändringar av höjdläget för galor m, m,, planändringar saml eisättning för skador i samband med atl tillirädesrätt lill fastigheter utövas och för avgifter för gatukostnader m, m., om bygglov vägras i vissa fall.

Möjligheten att knyta kompensationsrätten till tidpunkten för vägrat lillsiänd aktualiserar naturliglvis frågan om hur man bör behandla ackumu­lerade skador. Varje skada i sig kanske inte är tillräckligt kvalificerad för att ersättningsskyldighet skall uppkomma, medan den sammanlagda ska­dan kanske är del. I denna fråga ansluter jag mig till utredningsförslaget och föreslår att kvalifikationsgränsen bör räknas för den ackumulerade skadan, i varje tätl om skadelillfällena inträffar kort tid efter varandra. Uppenbart är dock all skador som har skett långt tillbaka i liden inte bör räkntis med. 1 likhet med utredningen anser jag atl skador som har inträffat mer än tio år tillbaka i liden inte bör fä beaktas. Jag återkommer till denna fräga i specialmoliveringen (14 kap. 8 5),

Belräffande kommunens inlösenskyldighet för mark avsedd för annat än enskilt bebyggande bör inte någon lidsgräns gälla för talans väckande vid domstol. Här är ju de berördaparterna medvetna om att marken skall föras över i allmän ägo förr eller senare.

Enligt 22 S andra siycket och 116 5 andra stycket byggnadslagen kan ersättning beslämmas alt utgå med visst ärligt belopp med möjlighet för parterna att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden. Liknande be­stämmelser finns i naturvårdslagen och byggnadsminneslagen. En motsva­rande regel bör införas i PBL, Huvudregeln bör dock vara att ersättningen skall utgå med etl engångsbelopp. 1 detla sammanhang vill jag också peka på den möjlighet som erbjuds i 5 kap, 27 8 expropriationslagen och som innebär att frågor om ersättning för skada eller intrång som inte lämpligen kan prövas i målet kan tas upp till behandling vid ett senare tillfälle, dock högst tio år senare. Jag kommer senare (avsnitt 18,4) att föreslå atl expro­priationslagen skall lillämpas vid ersättning och inlösen enligt PBL, Denna beslämmelse bör då kunna tillämpas l.ex, i de fall det inie är möjligl att, när områdesbestämmelser eller delaljplanen antas, förutse konsekvenser­na av skyddsbestämmelser.

Vid ändrade förhållanden är det enligt min mening rimligt att man bör kunna ompröva den utdömda ersättningen. Utredningen har föreslagit en sådan möjlighet till omprövning av såväl engångsbelopp som årliga ersätt­ningar. Flera remissinstanser kritiserar dock förslaget, 1 likhel med dessa instanser anser jag att del är olämpligt alt öppna möjlighet lill omprövning av utdömda engångsersättningar. Den av utredningen föreslagna ompröv-ningsrälien skulle dessulom kunna innebära att kommunen kan kräva


 


Prop. 1985/86:1


401


 


tillbaka en tidigare utbetalad ersättning. Jag föreslär därför all omprövning enligt PBL får ske endast beträftäricle ärliga belopp. Denhii omprövnings­rätt bör tillämpas myckel restriktivt. Jämkning av del ärliga beloppet bör naturligtvis inte fä Ullämpas retroaktivt. Redan utbetalade ersättningar skall således inte påverkas av en eventuell jämkning,

Länsslyrelsen i Östergötlands län har föreslagit att kommunen skall kunna begära omprövning av redan beslutad ersällning, om kommunen beslutar om lättnader i de skyldigheter som åligger fastighetsägaren, Pä grund av vad jag nyss har anfört anser jag atl sädan omprövning endast skall kunna avse årliga belopp.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga som hänger samman med frågan om kompensationslidpunkten. Som jag tidigare har framhållit torde det i första hand vara förlusten av möjligheten att efter rivning uppföra en ny byggnad som kan orsaka sädan skada för en fastighetsägare att han är berättigad till ekonomisk kompensation till följd av att kommunen vill bevara en kulturhistoriskt värdefull byggnad. Fastighetsägaren kan i dessa situaUoner göra gällande atl del är mest fördelaktigt att riva byggnaden och ersätta den med en ny. Kommunen anser emellertid all byggnaden bör bevaras och byggas om. Därvid kan del visa sig atl ombyggnadsallernati-vel är sä myckel mindre fördelaktigt än nybyggnadsalternativel all kom­pensation bör utgä.

Enligt min mening är det myckel angeläget atl nägra ersättningar i dessa siiualioner inie belalas ut förrän ombyggnaden faktiskt genomförs, I annat fall kan kommunen bli tvungen att kompensera fastighetsägarna i elt slorl antal fall utan att nägon förbättring av byggnaderna kommer Ull stånd. Jag föreslär därior en möjlighel för domstolen atl förordna atl ersättningen belalas ut vid en senare lidpunkt när dessa åtgärder har utförts. Jag återkommer till denna beslämmelse i specialmotiveringen (15 kap. 5 5),


18 Ersättning lill jasiighelsägare m.m. 18.3-18.4


18.4 Värderingsregler

Min förslag: De materiella reglerna i expropriationslagen skall tilläm­pas i mål om skadeersättning och inlösen enligt PBL,

I gällande rätt återfinns de för fastighetsinlösen och fastighetsintrång grundläggande ersättningsreglerna i 4kap, expropriationslagen, 1 vissa lagar l.ex, anläggningslagen och ledningsrättslagen, hänvisas belräffande bestämmande av ersättning helt till expropriationslagen. Andra lagar, som t, ex, byggnadslagen och naturvärdslagen, innehåller förutom en hänvis­ning till expropriationslagen vissa kompletterande ersättningsregler.

De ersättningsregler som skall vara generellt tillämpliga vid olika former av ivångsingripanden bör finnas i expropriationslagen, I PBL bör dä tas in en hänvisning lill expropriationslagen för de fall då ersällning eller inlösen


 


Prop. 1985/86:1


402


 


kan aktualiseras. Sådana ersättningsregler som endast gäller speciella er­säitningssituationer enligt PBL bör lämpligen placeras i anslulning till de anknytande kompensalionsreglerna i PBL, I och för sig skulle även sådana speciella ersättningsregler kunna placeras i expropriationslagen. En sådan lösning medför emellertid behov av att i expropriationslagen kodifiera även ersättningsregler som är specifika för ersättningssituationer i andra lagar, t, ex, naturvårdslagen. En sädan förändring skulle emellertid föra för långt i detta sammanhang,

1 lagrädsremissen förutsatte jag att omfattande ändringar av ersättnings­bestämmelserna i 4 kap, expropriationslagen skulle göras i samband med förslaget till PBL, Etl förslag till sådana ändringar upprättades också inom bostadsdepartementet (Ds Bo 1984: 2, Expropriationsersätlning), Försla­get innebar dels en reglering av hur expropriationsersältningen i olika situationer skulle bestämmas i förhållande till den i PBL föreslagna genom­förandetiden för detaljplaner, dels en lagreglering av gällande praxis i flera avseenden. Förslaget innebar till följd härav en omfattande omredigering av fjärde kapitlet,

Efler remissbehandling av förslaget beslutade regeringen den 13 decem­ber 1984 alt till lagrådet remittera ett förslag till ändringar i expropriations­lagen, 1 lagrådsremissen föreslogs dock mycket begränsade ändringar. Anledningen härtill var i första hand atl omfattande kritik riktades mot förslaget i promemorian om hur ersättningen för mark som enligt en detaljplan är avsedd för enskilt bebyggande skulle bestämmas. Förslaget i lagrådsremissen innebär ingen ändring av den huvudprincip som gäller i dag, nämligen atl marknadsvärdet skall ersättas vid en expropriation. Denna princip föreslås sålunda gälla oavsett om expropriation sker före eller efter genomförandetidens slut. Jag avser att i samband med övriga följdändringar i annan lagsliftning lägga fram förslag till ändringar i expro-piationslagen som överensstämmer med förslaget i lagrådsremissen.

De övriga delarna av promemorieförslagel fick ett i huvudsak positivt bemötande från remissinstanserna. Förslagen i dessa delar kommer alt övervägas i samband med atl ställning tas till fastighelsbildningsulredning-ens förslag i betänkandet (SOU 1983: 38) Fastighetsbildning 2, Ersättnings­frågor,


18 Ersällning lill jasiighelsägare m. m. 18.4-18.5.1


18.5 Domstolsprövning m. m.

18.5.1 Inlösen av mark m. m.

Mitt förslag: I mål om skadeersättning och inlösen enligt PBL skall de processuella bestämmelserna i expropriationslagen tillämpas. Om fas­tighetsägaren väcker talan föreslås emellertid en särskild bestämmelse i fråga om rättegångskostnader.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    403

;;). in. 18.5.1

Som jag tidigare (avsnitt 18,4.) har föreslagil bör - pä samma sätl som i      18 Ersättning lill nuvarande lagstiftning (137 5 BL) ''éxjiroprialionslagens regler tillämpas i      fastighetsägare inlösen- och ersätlningsmål i den mån avvikande bestämmelser inte ges i PBL.

I 141 5 byggnadslagen stadgas atl en fastighetsägare inte skall ha möjlig­hel atl begära utvidgning av en delexpropriation inom stadsplanelagl områ­de. Detta har motiverats av att det vid planläggning bör tillses atl all mark fär en lämplig användning, varför synnerligt men för återstående del av fastigheten inte kan uppkomma.

Visserligen bör kommunen också vid planläggning enligt PBL se till att all mark i en detaljplan fär en lämplig användning. Dä man emellerUd inte kan bortse frän möjligheten att en fastighet i vissa situationer kan lida synnerligt men vid en delexpropriation, biträder jag utredningsförslaget all möjlighel till ulvidgning av expropriationen skall finnas även inom omrä­den med detaljplan. Nägon motsvarighet till 141 5 byggnadslagen bör därför inte finnas i PBL,

Enligl 138 5 byggnadslagen skall allmänna regler om rättegångskostnader tillämpas, om ett yrkande om inlösen ogillas. Detsamma skall enligt huvud­regeln i 139 8 byggnadslagen gälla, om ett yrkande om inträngsersättning ogillas på talan av den som framställer ersättningsanspråket. Enligt en undantagsregel i den paragrafen kan emellertid domstolen under vissa förutsättningar förordna att kommunen skall stå för rättegångskostnaderna eller att kostnaderna skall kvittas. Denna särregel har motiverats av att markägaren är skyldig all tåla ett visst intrång genom samhällets åtgärder och alt ersättning skall utgä först om intrånget når en viss gräns. Del är därför svårt för den enskilde att veta var den gränsen skall dras. Regeln infördes år 1972 efler påpekande av en av lagrådets ledamöter och förut­sattes gälla under en övergångstid, tram till dess alt rättspraxis belräffande kriterierna för ersättningsskyldigheten hade stabiliserats (prop. 1972: 111).

PBL-utredningen har föreslagil att denna särregel skall gälla såväl vid inlösen som i mål om intrångsersättning. Detta har kritiserats av vissa remissinstanser. Några anser att den år alltför generös mot fastighetsäga­ren, medan andra anser att den är alltför restriktiv. De senare föreslår i stället att expropriationslagens regler om rättegångskostnader skall lilläm­pas.

En tillämpning av expropriationslagens regler kan leda lill alt kommu­nerna utsätts för onödiga processer om inlösen eller ersättning, Å andra sidan anser jag att de allmänna reglerna om rättegångskostnader många gånger skulle vara oskäligt betungande för fastighetsägarna. Enligt PBL kommer nämligen skyldigheten för kommunen att lösa in viss mark eller alt betala intrångsersättning i de flesta fall att vara beroende av om en viss kvalifikalionsnivå är uppnådd, vilket ofta kan vara svårt för markägaren alt pä förhand avgöra. Därtor föreslår jag - i likhet med utredningen - alt särregeln i 139 5 byggnadslagen skall föras över till PBL och gälla även vid inlösen.


 


Prop. 1985/86:1


404


 


18.5.2 Gaiukoslnadci

Mitt förslag: Inte bara tvister om ersättning för gatukostnader ulan också ivister om betalningsvillkor skall prövas av fastighetsdomstolen i första instans. De normala processreglerna i fastighetsdomstolen skall tillämpas i mål om gatukostnadsersättning. För atl inte ansvaret för rättegångskostnader skall bli oskäligt betungande för fastighetsägarna införs en särregel om rättegångskostnader.


18 Ersällning lill fastighetsägare m. m. 18.5.2


Den arbetsgrupp som har sett över reglerna om galukostnader har ifråga­satt om processreglerna för gatukostnadsärenden har en lämplig utform­ning såvitt avser tvister om ersättning för gatukostnader och om betal­ningsvillkor. Det bör enligt arbetsgruppen bl. a. övervägas en förenkling av besvärsreglerna, varvid bör eftersträvas att samla de skilda betalningsfrå­gorna i samma besvärsinstans.

1 den promemoria som utarbetades med anledning av arbetsgruppens förslag, föresläs att fastighetsdomstolen skall pröva såväl tvisterom ersätt­ning för gatukostnader som tvister om betalningsvillkor. Vidare föresläs i promemorian alt de normala processreglerna i fastighetsdomstolen skall tillämpas i mål om gatukostnadsersättning. För att inte ansvaret för rätte­gångskostnader skall bli oskäligt betungande för fastighetsägarna föreslås dock i promemorian en särregel om rättegångskostnader.

Samtliga remissinstanser godtar den föreslagna processordningen. Någ­ra inslanser anser dock att de nuvarande rältegångskostnadsreglerna bör bibehållas och att kommunen även utan rättegång bör vara skyldig alt ersätta fastighetsägarnas utredningskoslnader och kostnader för ombud eller biträde.

För skilda beslut om gatukostnadsersättning finns enligl gällande räll tre olika vägar för överklaganden.

Kommunfullmäktiges beslut enligt 56 och 57 55 byggnadslagen om uttag av gatukostnader kan överklagas genom kommunalbesvär enligt 7 kap. 1 8 kommunallagen (1977:179) hos kammarrätten. Besvären kan grundas på omständigheter som innebär all beslulet l.ex. inte har tillkommit i laga ordning, att det står i strid mot lag eller att det vilar på orättvis grund. Kammarrättens beslut kan överklagas till regeringsrätten.

Tvist om ersättning för gatukostnader prövas enligt 61 8 byggnadslagen av fastighetsdomstolen på talan av endera parten. Dessa mål kan väckas genom att antingen fastighetsägaren yrkar att fordrad ersättning skall jäm­kas enligt 58 5 byggnadslagen eller kommunen yrkar betalning för viss förfallen gatukostnadsersättning. Fastighetsdomstolens dom kan överkla­gas till hovrätten och vidare till högsta domstolen.

I målen inför fastighetsdomstolen tillämpas enligt 137 5 andra siycket byggnadslagen rättegångsreglerna i expropriationslagen (1972:719) och


 


Prop. 1985/86:1                                                                   405

m. m. 18.5.2

även reglerna om rättegångskostnader i samma lag. Delta innebär bl,a. att 18 Ersättning lill kommunen i fastighetsdomstolen får svara för sina égtiä ich motpartens jasiighelsägare rättegångskostnader oberoende av utgången i målet, I hovrätten eller hög­sta domstolen svarar kommunen för sina egna rällegångskostnader och för kostnader som uppkommit för motparten genom att kommunen fullföljt talan, ocksä detla oberoende av utgången. Fastighetsägaren får stå för sina egna kostnader endasi om han själv fullföljt talan och hans ändringsyr­kande ogillas,

Beslul enligt 608 byggnadslagen om betalningsvillkor kan enligl 71 5 I mom, byggnadsstadgan överklagas genom förvaltningsbesvär hos länssty­relsen. Länsstyrelsens beslut fär överklagas hos regeringen.

1 lagrådsremissen återfinns motsvarande regler i 6 kap, 405 andra stycket, 13 kap. 78 2 samt 14 kap. 9 8 första stycket och 13 8.

Förslaget i lagrädsremissen innebär för gatukoslnadsreglernas vidkom­mande endast en smärre förändring jämfört med dagens ordning. Om fastighetsägarens talan om jämkning vid fastighetsdomstolen ogillas, skall nämligen enligl 14 kap. 13 8 i förslaget vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ansvar för motpartens rättegångskostnader i tvistemål tillämpas. 1 sådana fall kan således fastighetsägaren förpliktas all svara för kommu­nens räitegängskosinader. Om fasUgheisägaren har haft skälig anledning atl få sin talan prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständighe­terna förordna att kommunen skall ersälla honom hans rättegångskost­nader eller att vardera parlen skall bära sina koslnader. Den föreslagna regeln är avsedd att gälla i alla instanser.

Som framgår av del anförda kan gällande bestämmelser - liksom försla­get i lagrådsremissen - föranleda flera skilda processer om gatukostnader sedan kommunen bestämt vilken ersättning som skall las ut för en viss fastighet och eventuella kommunalbesvär slutligt har avgjorls. Fastighets­ägaren kan begära jämkning av ersättningen med stöd av 58 8 byggnadsla­gen, vilket prövas av fastighetsdomstolen i första instans. Härefter kan fråga uppkomma om betalningsvillkoren. Om parterna inte kan enas om dessa villkor, överprövas frågan först av länsstyrelsen. Slutligen kan kom­munen - om fastighetsagaren inte betalar förfallen fordran på gatukost­nadsersättning - tvingas att väcka talan vid fastighetsdomstolen för alt få en exekutionstitel. Flera sådana "indrivningsprocesser" kan uppkomma i de fall fastighetsägaren givits rätt att betala ersättningen genom avbe­talningar, Nägon möjlighet all utverka betalningsföreläggande synes inte finnas i dessa fall. eftersom de speciella processreglerna i expropriationsla­gen skall tillämpas. Enligt gällande bestämmelser saknar kommunen också möjlighet atl få ersättning för sina rättegångskostnader.

Det är givetvis nödvändigt alt berörda fastighetsägare har möjligheter att fä Ull stånd prövning av ivister om ersättning och betalningsvillkor i galukoslnadsfrågor. Gällande ordning är emellertid onödigt komplicerad. Ulan att fastighetsägarnas berättigade intressen åsidosätts bör det vara


 


Prop. 1985/86:1                                                                    406

in. III. 18.5.2

möjligt alt ge prövningsreglerna en mer ändamålsenlig utformning. Målet      18 Ersättning till bör därvid vara att åstadkomma en så enhetlig prövningsordning som     fastighetsägare möjligt och att även i övrigt ulforma processreglerna pä elt sädanl säll all onödiga processer undviks.

Den lösning som enligl min mening ligger närmast till hands är alt i enlighet med promemorieförslaget överföra prövningen av tvister om be­lalningsvillkor till fastighetsdomstolen. Det skulle medföra bl. a, belydan­de processekonomiska fördelar i de fall parterna är oense om säväl gatu­kostnadsersättningens siorlek som villkoren för betalningen. Domstolen skulle då i elt sammanhang kunna pröva båda dessa frågor, och domen kan göras exigibd, vilket innebär att utdömd ersättning kan drivas in tvångsvis med stöd av ulsökningsbalken.

En förebild för en sädan lösning finns i va-lagen. Tvister om bl, a, fordringar på va-avgift prövas enligt den lagen av statens va-nämnd. Vid prövningen av sådana tvister kan va-nämnden också ta ställning till betal­ningsvillkoren. Va-nämndens beslut kan överklagas till Svea hovrätt och vidare till högsta domstolen. Denna ordning har såvitt känt fungerat bra. Eftersom ersättningstvister om gatukostnader har stora likheter med tvis­ter om va-avgifter, borde det finnas goda förutsättningar för att på motsva­rande sätt låta fastighetsdomstolen pröva tvister om betalningsvillkoren för gatukostnadsersättningar.

Del kan naturligtvis hävdas att de fastighetsägare som enbart har in­vändningar mot kommunens beslut angående betalningsvillkoren kan anse det vara enklare att, som nu, överklaga beslulet hos länsstyrelsen än att väcka talan vid fastighetsdomstolen. Denna eventuella försämring måste dock betraktas som marginell jämfört med de betydande processekono­miska fördelar som kan vinnas genom den ovan antydda ordningen.

Jag anser sammanfattningsvis att prövningsordningen bör ändras så atl inte bara tvister om ersättning för gatukostnader ulan också tvister om betalningsvillkoren prövas av fastighetsdomstolen i första instans.

När det gäller processreglerna i övrigt, är det i första hand de som rör ersättning för rättegångskostnader som kommer i blickpunkten. F, n, gäller att mål om gatukostnadsersättning - i likhet med mål om inlösen och intrångsersättning - skall handläggas med tillämpning av expropriationsla­gens processregler. Som tidigare har nämnts innebär detta bl, a, att kom­munen i fastighetsdomstolen fär svara för sina egna och motpartens rätte­gångskostnader oberoende av utgången i målet. En tillämpning av expro­priationslagens räitegångskostnadsregler i mål om gatukostnader kan en­ligl min mening leda till atl kommunerna uisälts för onödiga processer, Å andra sidan bör inte reglerna vara sådana att fastighetsägarna avhålls från att föra befogade processer. Eftersom det ofta kan vara svårt för den enskilde fastighetsägaren att avgöra vilken gatukostnadsersättning som kan anses skälig för hans fastighet och vilka betalningsvillkor som kan anses rimliga för honom, bör domstolen ha möjlighet alt - om fastighets-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   407

ägaren har haft skälig anledning atl få sin talan prövad av domstol -      18 Ersättning till

m. m. 18.5.2

förordna att kommunen skall siå för rätlegångskoslhadef-ntreller att kost-     fastighetsägare

naderna skall kvittas även då fastighetsägaren förlorar målet. En sådan

särregel om rättegångskostnader anser jag vara en rimlig avvägning mellan

kommunernas och fastighetsägarnas iniressen. Att, såsom föreslagits av

några remissinstanser, ålägga kommunerna att ersätta fastighetsägarnas

kostnader utom rättegång skulle enligt min mening föra alltför långt.

1 övrigi synes de normala processreglerna i fastighetsdomstol väl kunna tillämpas i mål om gatukostnadsersättning. Detta innebär att rättegångsbal­kens processregler i huvudsak blir tillämpliga. En sådan ordning medför också att kommunerna ges möjlighet all utverka betalningsföreläggande för indrivning av fört"allna fordringar pä gatukostnadsersättning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    408

19    Övergångsfrågor

Sammanfattning

o PBL skall träda i kraft den I januari 1987 (s, 408)

o Avstyckningsplaner skall upphöra att gälla lill de delar de omfattas av förordnande enligt 168 8 byggnadslagen, 1 övrigi skall avstyckningspla-nerna fortsätta alt gälla som detaljplaner enligt PBL (s, 410)

o Stomplaner skall upphöra atl gälla (s, 411)

o De regionplaner som har fastställts efter utgången av är 1981 skall fortsätta atl gälla. Äldre planer skall upphöra all gälla (s, 411)

o Fastställda generalplaner skall fortsätta att gälla som områdesbestäm­melser enligt PBL (s, 412)

o Alla stadsplaner och byggnadsplaner skall fortsätta att gälla som detalj­planer enligt PBL(s, 414)

o Stadsplaner och byggnadsplaner som har fastställts efter utgången av är 1978 skall fä en viss genomförandetid. Äldre planer får ingen genomfö­randetid (s, 416)

o Fastighetsägare skall under vissa förutsättningar kunna kräva all kom­munen löser fasligheten, om en delaljplan som inte fär någon genomfö­randetid ändras eller upphävs (s, 418)

ö Tomtindelningar skall forlsälia att gälla som fastighetsplaner enligt PBL (s, 424)

o Nybyggnadsförbuden skall - med nägra få undantag - upphöra all gälla (s, 425)

o Rivningsförbuden skall upphöra att gälla (s. 427)

O Alla kommuner skall före den 1 januari 1990 ha antagit en översiktsplan (s, 429),


19 Övergångs­frågor 19-19.1


19.1 Ikraftträdande m. m.

Mitt förslag: PBL skall träda i kraft den 1 januari 1987,

Utredningen har föreslagil att PBL skall träda i kraft den Ijanuari 1985, Tidpunkten har bestämts så all tiden mellan lagens antagande och dess ikraftträdande skall bli väl tilllagen.

Jag föreslog i remissen den 20 oktober 1983 all PBL skall träda i kraft den Ijanuari 1987 och i en ny remiss den 13 december 1984 att ikraftlrädan­det skall ske den Ijanuari 1986, Skälet till atl tidigarelägga ikraftträdandet var främsi att det från kommunalt håll bedömts som angelägel att de nya reglerna träder i kraft och kan börja tillämpas sä snarl som möjligt.

En förutsättning för förslaget att PBL skall träda i kraft den 1 januari 1986 var atl riksdagen skulle kunna la slällning lill förslaget under våren


 


Prop. 1985/86:1                                                                   409

19.1-19.2

1985. Detta är inte längre möjligt. Jag föreslår därför atl lagen skall träda i       19 Övergångs-
kraft den I januari 1987.
                                     -   '                       frågor

Vid införandet av ett nytt planeringssystem som till väsentliga delar skiljer sig från dagens aktualiseras etl flertal övergångsfrågor. Jag delar utredningens uppfattning alt en huvudprincip vid övergängsregleringen bör vara all göra sä få ingrepp som möjligt i gällande planer och i stället genom övergångsbestämmelser anpassa de gällande planerna lill PBL:s syslem.

1 PBL finns ingen motsvarighet till dagens nybyggnadsförbud, Över­gängsregleringen bör därior som ulredningen har föreslagil syfta till att sä långt möjligt avlösa dessa förbud i samband med övergången lill PBL:s planeringssystem.

Dessa principer för övergångsregleringen har i huvudsak accepterats av remissinstanserna.

19.2 Planer från tiden före byggnadslagen

När byggnadslagen trädde i kraft den 1 januari 1948 upphävdes dä gällan­de stadsplanelag (1931: 142). Enligt bestämmelserna i 1595 byggnadslagen skulle emellertid de i stadsplanelagen meddelade övergångsbestämmel­serna alltjämt i tillämpliga delar gälla. Den huvudsakliga betydelsen av detla stadgande är att fortfarande gäller s, k. av ålder bestående stads­planer, stadsplaner fastställda före den Ijanuari 1908 eller därefter enligt 1 kap, 2 5 lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stadgande samt s, k, bondplaner. De senare, som närmast kan be­traktas som förenklade stadsplaner för områden på landsbygden, skall enligt 83 5 övergångsbestämmelserna lill sladsplanelagen med visst undan­tag ha samma verkan som byggnadsplan. Med "stadsplan som av ålder består" avses sädana stadsplaner som vid tiden för ikraftträdandet av 1874 års byggnadsstadga var av ålder bestående. Enligt 80 5 stadsplanelagen skall vidare tomlindelning som av ålder beslår eller har fastställts före stadsplanelagens ikraftträdande fortfarande gälla,

1 byggnadslagen finns inga övergångsbestämmelser om de stadsplaner, byggnadsplaner och lomtindelningar som fastställdes enligl 1931 års slads­planelag. Eftersom motsvarande institut behölls i byggnadslagen ansågs det tydligen som överflödigt, och man har sålunda betraktat dem som fortfarande gällande. Enligt 1931 års stadsplanelag kunde även byggnads­planer lomtindelas. Denna konstruktion övertordes emellertid inte till byggnadslagen, Enligl bestämmelserna i 169 5 byggnadslagen gäller emel­lertid även sådana tomtindelningar fortfarande.

Som framgår av det nu anförda är många detaljplaner frän tiden före byggnadslagen hell eller till vissa delar jämställda med planer enligt bygg-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    410

19.2-19.2.1

nadslagen, 1 likhet med utredningen anser jag däiför att de i princip inte       19 Övergångs-bör särbehandlas i övergångsregleringen. När jag i del följande talar om     fnigor stadsplaner och byggnadsplaner avser jag därför, med ett undantag som jag strax skall komma in på, även äldre detaljplaner som fortfarande gäller,

19.2.1 A vstyckningsplaner

Mitt förslag: Avstyckningsplaner skall upphöra att gälla till de delar de omfattas av förordnande enligt 168 5 byggnadslagen, I övrigt skall av-styckningsplanerna fortsätta alt gälla som detaljplaner enligt PBL,

Syftet med avstyckningsplanerna. som tillkom under åren 1926-1947, var att förhindra en olämplig jorddelning som kunde motverka en framtida planläggning, 1 avstyckningsplanerna angavs gränserna mellan byggnads­mark, trafikleder och andra allmänna platser, Avstyckningsplanerna skulle godkännas av länsslyrelsen eller, i stad, av magistraten. Någon prövning av områdets lämplighel för bebyggelse skedde emellertid inte. Därför förelåg inte heller något förbud mot atl bygga i strid mot planen. Det kan noteras all kommunen inte hade nägol garanterat inflytande över planens tillkomst eller utformning.

När 1947 års byggnadslag infördes, bestämdes att gällande avstyck­ningsplaner i viss utsträckning skulle jämställas med byggnadsplaner (168 5 byggnadslagen och 181 5 i 1947 års byggnadsstadga, numera 83 5 byggnads­stadgan), Någol hinder mol tätbebyggelse skulle inte föreligga inom en sädan plan, om inte länsstyrelsen förordnade annorlunda. Eftersom någon prövning av markens lämplighet för lälbebyggelse inte ägt rum vid planens tillkomst, ansågs det lämpligl alt länsslyrelsen fick möjlighel att förbjuda tätbebyggelse inom planen. Sådana förordnanden enligl 168 8 byggnadsla­gen har utfärdats för etl stort antal avstyckningsplaner eller för delar av sådana planer.

Utredningen har föreslagil att alla avstyckningsplaner skall gälla som detaljplaner enligt PBL. Mot detta har flera remissinstanser reagerat och föreslagit att avstyckningsplanerna skall upphöra all gälla vid lagens ikraft­trädande.

För egen dd anser jag atl man här bör göra skillnad mellan sädana avstyckningsplaner. där lätbebyggelseförbud har utfärdals, och sådana där detta inte har skett, I del förra fallet är förutsättningarna för fastighetsäga­ren alt få bebygga sin mark desamma som för mark uianför planlagt område. I ersältningssammanhang har marken i princip jämställts med sådan mark. Jag kan därför inte finna nägra skäl till att sådana avstyck­ningsplaner skall få fortsatt giltighet. De bör alltså upphöra automatiskt vid lagens ikraftträdande.

Avstyckningsplaner utan förordnande enligt 168 5 lorde däremot värde­mässigt vara att likställa med byggnadsplaner. De bör därför behandlas på


 


Prop. 1985/86:1


411


 


samma sätt som byggnadsplanerna i övergängsregleringen. För de ofta förekommande fall dä förordnande enligt 168 5 byggnadslagén har medde­lals för en del eller delar av en avstyckningsplan bör molsvarande gälla för de delar som inte omfattas av nägot förordnande. Även dessa delar bör alltså behandlas som byggnadsplaner.


19 Övergångs­frågor 19.2.1-19.3.1


19.2.2 Stomplaner

Min förslag: Stomplaner skall upphöra att gälla.

Inom stad infördes genom stadsplanelagen (1931: 142) möjlighet att för omräden utanför det stadsplanelagda området fastställa stomplaner. Så­dana planer avsåg att ange grunddragen för områdets framtida utnyttjande och underlätta en framlida sladsplaneläggning genom ett i lagen infört generellt förbud mot nybyggnad i strid mot stomplan. Staden fick också lösenrätt till viss mark.

Enligt 161 5 övergångsbestämmelserna Ull byggnadslagen skall stom­planer som har fastställts före byggnadslagens ikraftträdande jämställas med fastställd generalplan. Även utredningen jämställde stomplanerna med fastställda generalplaner, vilket innebar att de efter lagens ikraftträ­dande skulle gälla som områdesplaner.

Endast några enstaka stomplaner är nu gällande. Med hänsyn härtill och till de goda möjligheter att reglera bebyggelsen som ges i PBL, bör stom­planerna upphöra atl gälla vid ikraftträdandet.

19.3 Planer enligt byggnadslagen

19.3.1 Regionptaner

Min förslag: De regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1981 skall fortsätta att gälla. Äldre planer skall upphöra alt gälla.

Enligl byggnadslagen skall ett regionplaneförbund vara huvudman för regionplaneringen. Det statliga inflytandet garanteras genom all det är regeringen som bestämmer om en regionplan skall finnas, regionplaneom­rådets omfattning och i vilka hänseenden som gemensam planläggning skall äga rum, Regionplaneorganets verksamhet kan utmynna i en region­plan, som fastställs av regeringen. Jag har tidigare föreslagit (avsnitt 9,2,2) att regionplanering skall finnas även enligt PBL, Det statliga inflytandet skall dock avsevärl begränsas. Jag har ocksä som huvudregel föreslagit att ell kommunalförbund skall vara regionplaneorgan.

Del finns i dag endast några fä fastställda regionplaner. Deras rättsverk­ningar är mycket begränsade och de är som regel inaktuella. Endast en


 


Prop. 1985/86:1


4i:


 


regionplan, nämligen för Stockholms län. har fastställts under de senaste aren. Jag ansluter mig därför till utredningens av remissinstanserna god­tagna förslag all endasi sådana regionplaner som har fastställts inom fem år före PBL:s ikraftträdande skall fortsätta att gälla under en övergångstid och aulomaiiski upphöra sex år från den tidpunkt då planen fastställdes, Detiii innebär alt de regionplaner som har fastställts före år 1982 automa­tiskt upphör atl gälla vid PBL:s ikraftträdande. De regionplaneförbund som enligl beslämmelserna i byggnadslagen existerar vid PBL:s införande bör dä upplösas i den ordning som lagen (1957: 281) om kommunalförbund föreskriver, Nägon övergångsbestämmelse om detta behövs inte. Om del bedöms som behövligt att den fortsatta mellankommunala planeringsverk­samheten bedrivs i form av regionplanering, bör ett regionplaneorgan förordnas enligl PBL,

För handläggningen av frågor om regionplan för kommunerna i Stock­holms län gäller speciella beslämmelser enligt lagen (1968:598) angående handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län, Ulredningen har föreslagit atl lagen upphävs och att Stockholms läns landstingskommun skall anses vara förordnad som regionplaneorgan enligt PBL, Enligl vad jag tidigare har föreslagil (avsnilt 9,4) bör emellertid särreglerna för Stockholms län behällas. Jag kommer senare att lägga fram förslag lill en reglering av den innebörden att Stockholms läns landstings­kommun automatiskt blir förordnad som regionplaneorgan enligl PBL, Någon särskild övergångsbestämmelse om detta behövs därför inte i PBL,


19 Övergångs­frågor 19.3.1-19.3.2


19.3.2 Generalplaner

Min förslag: Fastställda generalplaner skall fortsätta att gälla som områdesbestämmelser enligt PBL,

Mycket fä generalplaner har fastställts efter år 1947, Utredningen har föleslagit att fastställda generalplaner skall utgöra områdesplaner enligt PBL, På skäl som jag tidigare har redovisat (avsnitt 7,3) ingår inte områ­desplaner i PBL:s plansystem. Jag förordade inledningsvis att så fä ingrepp som nöjligt görs i gällande planer och att dessa i stället anpassas till PBL:s system. Eftersom fastställda generalplaner närmast kommer alt moisvaras IV områdesbestämmelser enligt PBL. ligger del närmast till hands att de pVaner som gäller vid PBL:s ikraftträdande därefter skall utgöra områdes-besvimmelser.

Lcorådet har emellertid (yttrandet s. 130) anmärkt att en förutsättning för at fastställda generalplaner skall transformeras till områdesbestäm-melsr ar atl planerna - såsom de regleras i byggnadslagen eller åtminsto­ne såoin de i praktiken kommit att utformas - i fråga om generell tillämp-barh: ej ät att anse som normer. Med hänvisning Ull vad jag tidigare har


 


Prop. 1985/86:1                                                                    413

19.3.2

anfört beträffande PBL-planer i det hänseendet (avsnilt 4) anser jag all de      19 Övergångs-
fasisiällda generalplaner som nu gäller inte kan betraktas söm normer,
  frågor

Fastställda generalplaner bör därför fortsätta atl gälla som områdesbe­stämmelser enligl PBL, Om en generalplan har blivii faslsiälld endasi lill en viss del bör planen - som lagrådet har påpekat - gälla som omrädesbe-stämmdser endast i den delen.

Den lösningsrätt m, m. som enligt 18, 18a, 19 eller 205 byggnadslagen kan föreligga pä grund av någon generalplan och som inte har utnyttjats när PBL träder i kraft, kommer därmed all förfalla. Detta lorde dock inte leda till nägra olägenheter, eftersom kommunen enligt expropriationslagen har möjlighel att expropriera den mark som kan behövas.

Förbud mol schaktning, fyllning, trädfällning m.m,, som gäller enligt 17 8 första stycket eller som har meddelats med stöd av 17 8 tredje stycket byggnadslagen, bör dock fortsätta alt gälla under en övergångstid av tre år för att kommunerna skall fä tillräcklig lid att reglera dessa frågor med tillämpning av de nya reglerna om marklov.

En fastställd generalplan kan enligt 22 5 byggnadslagen i vissa fall med­föra ersättnings- eller inlösenskyldighet för kommunen gentemot fastig­hetsägarna. Om generalplanerna, som jag har föreslagit, skall utgöra om­rådesbestämmelser enligt PBL, bör det under ett övergångsskede finnas möjlighet att föra talan om ersättning eller inlösen enligl 22 5, Den möjlig­heten bör stå öppen under en tid av ett år efter ikraftträdandet. Bestämmel­serna i 22 8 om ersättning med anledning av förbud enligl 17 5 byggnadsla­gen bör i konsekvens härmed galla under etl är efter det att förbuden, enligt vad jag nyss har föreslagit, upphör att gälla,

1 detta sammanhang bör ocksä bestämmelserna i 10a5 byggnadslagen uppmärksammas. Enligt detta lagrum kan regeringen besluta atl för ell visst område skall finnas en generalplan som tillgodoser ett i beslutet angivet intresse. Sådant förordnande har meddelats i några fall. Det finns dock enligt min mening knappast någon anledning atl etl förordnande om upprättande av generalplan skall gälla efter PBL:s ikraftträdande. Nägra särskilda övergångsbestämmelser i lagen behövs därför inte i denna del.

Lagrådel har (yttrandet s. 130) efterlyst ett klarläggande av vilken funk­tion icke fastställda generalplaner skall ha efter ikraftträdandet. Jag vill därför nägot kommentera dessa planer.

Mänga kommuner har antagit generalplaner, utan att dessa har blivit föremål för fastställdse. Många planer har också, utan atl ha benämnts generalplaner, antagits enligt former som liknar dem som gäller för gene­ralplaner. Exempel på detla är kommunöversikter, markdispositions­planer, omrädesplaner och centrumplaner m, m.

De nu nämnda planerna saknar rättsverkan i dag. De kan därför inte i övergångshänseende jämställas med områdesbestämmelser enligl PBL, Eftersom de saknar rättsverkan finns det inget behov av atl föreskriva all de skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet. De flesta av de nu berörda


 


Prop. 1985/86:1


414


 


planerna innehåller riktlinjer för markanvändningen inom olika områden av kommunen och är ofta grundade på utredningar som har slort sakligt värde vid olika markanvändningsbeslut. Som uttryck för kommunens av­sikter i fråga om huvuddragen av den framlida markanvändningen kan de naturligtvis inte fränkännas all betydelse. Ulan någon uttrycklig bestäm­melse härom bör därför dessa planer - i den män de är förenliga med 2kap. PBL - kunna utgöra underlag för markanvändningsbeslul under liden fram till dess all den första översiklsplanen har antagits.

Sammanfattningsvis föreslår j;ig således att generalplaner, i den inän de är fastställda, skall utgöra områdesbestämmelser enligt PBL, atl kommu­nens inlösenrätl på grund av dessa planer upphör all gälla, alt förbud enligl 17 5 byggnadslagen skall gälla under en tid av tre år efler ikraftträdandet, samt atl talan om ersättning skall, beträffande förbud enligt 17 5 byggnads­lagen, väckas före utgången av är 1990 och i övrigt före utgången av år 1987, I fråga om sådan talan skall beslämmelserna i 22 och 23 SS byggnads­lagen tillämpas.


19 Övergångs­frågor 19 J.2-19.3.3


19.3.3 Stadsplaner och byggnadsplaner m. m.

Min förslag: Alla stadsplaner och byggnadsplaner skall fortsätta att gälla som detaljplaner enligt PBL,

Som jag tidigare nämnde har under tidens lopp alla gamla detaljplaner förts över lill de nya systemen vid förändringar i byggnadslagstiftningen. Många äldre planer har dock lill sitt innehåll inte bara speglal ett annorlun­da samhälle med andra värderingar och förhoppningar utan har också inneburit helt andra regler för olika parters ansvar och rättigheter än vad som gällt enligt det nya regelsystemet, Detta har emellertid inte kommit lill uttryck i övergångsbestämmelserna till de olika reformerna. Däremot har i förarbetena många gånger betonats angelägenheten av att man söker rätta till tidigare planläggningsmisstag. Upphävande av äldre planer har emeller­tid skett i ganska begränsad omfattning, 1 stället har under den nuvarande byggnadslagens tid nybyggnadsförbud tillgripits i stor uisträckning för atl hindra en icke önskad bebyggelseutveckling. På detla sätl har en stor del av de gamla planerna kommit atl finnas kvar - åtminstone formellt sett -men kompletterade med olika slags förbud. Om någon har velat genomföra slörre projekt, har de gamla planerna nästan aldrig varil styrande för den nya bebyggelsens utformning utan endast varit en utgångspunkt för för­handlingar mellan kommunen och den byggande. Många av de detaljplaner som i dag gäller uppfattas därför som inaktuella, inte bara av kommunerna.

Inom planer för fritidsbebyggelse där det föreligger risk för permanent-bosällning anses problemen för kommunerna vara särskilt markanta. Många av dessa planomräden, som lill största delen tillkom under perioden


 


Prop. 1985/86:1                                                                   415

19.3.3

1930-1960, är varken till belägenhet, detaljutformning eller teknisk stan-      19 Övergångs-dard avpassade för boende åréf öm.. Permanentbosätthihg som sker i     jragor sädana områden medför krav pä upprustning av bl, a, vägar, vallen, avlopp och kommunal service i en omfattning som kommunerna inie kan Ullgodo­se, i varje fall inte i takt med en oreglerad permanentbosättning som sker samtidigt i många områden,

1 brist på andra styrmöjligheter har kommunerna sökt utnyttja planlag­stiftningen genom att begränsa den högsta medgivna byggnadsarean i detaljplaner avsedda enbart för fritidsbebyggelse.

Från samhällets sida har det även funnits andra skäl att begränsa bebyg­gelsen, t, ex, om det skulle strida mot den fysiska riksplaneringens rikt­linjer att bygga i enlighet med planen.

1 många fall har dock fastighetsägarna själva varit ointresserade av att genomföra planerna. Kostnaderna för exploateringen av t, ex, fritidsbe­byggelseområden påverkar givetvis efterfrågan på tomter. Förutom alt va-försörjning är kostsam att ordna kan t, ex, terrängförhällandena vara besväriiga och ge så höga utbyggnadskostnader atl tomterna inte skulle gä att sälja. Mänga planer har redan frän början varit orealistiska, vilket har gjort att förhoppningar vid planläggningen inte har kunnat infrias.

Det kan i det här sammanhanget finnas skäl att ocksä något beröra vilka möjligheter som i dag finns att ändra eller upphäva detaljplaner. Enligt 23 8 byggnadsstadgan skall reglerna om antagande och fastställande av stads-och byggnadsplaner i princip också gälla vid ändring eller upphävande av sädana planer. Vilka materiella förutsättningar som skall föreligga för att ändring eller upphävande skall få beslutas finns det däremot inte nägra regler om. Inte heller finns det nägra ersättningsbestämmelser knutna till dessa situationer. Jag vill emellertid nu - utöver vad jag anförde i lagråds­remissen - erinra om att departementschefen vid lagens tillkomst utgick frän all upphävande eller ändring av slads- och byggnadsplaner skulle fä ske när del fanns behov av det. Han anförde i fräga om stadsplaner följande (prop, 1947:131 s, 115),

Jag har i ett annat sammanhang berört olägenheterna av att stadsplan fastslälles för alltför slora omräden. Det torde därför i byggnadsstadgan böra föreskrivas, atl sladsplan icke mä fastställas för större område än som kan förväntas bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk inom överskådlig lid. Såsom sladsplaneutredningen funnit är del vidare önskvärt, all redan fastställda planer, som omfatta alltför stora områden, bli föremål för revi­sion. Frågan om upphävande av fastställd stadsplan är ej reglerad i gällan­de lag. Det är emellertid klart, atl en sladsplan kan upphävas i samband med alt ny plan fastställes. Hinder lorde ej heller möta att utan samband med sädan ändring upphäva stadsplan. Nägot särskill lagstadgande härom synes emellertid icke påkallat, Kungl, Maj:l lärer även utan att detta uttryckligen angives i lagen äga befogenhet att upphäva stadsplan i samma ordning som gäller för anlagande och fastställdse av sädan plan.


 


Prop. 1985/86:1


416


 


Trots detta har del rått en viss osäkerhet om vilka möjligheter kommu­nerna har att ändra eller upphäva inaktuella detaljplaner. Olika uppfatt­ningar har också i skilda sammanhang framförts i frågan. Någon enhetlig regeringspraxis kan inte heller sägas föreligga. Det finns sålunda exempel bäde pä alt långt gående begränsningar har godtagits mot fastighetsägarens bestridande och pä att relativt manliga begränsningar inte har tillåtits.

Som jag tidigare har förordat bör nuvarande slads- och byggnadsplaner anpassas till PBL:s plansyslem, Ulredningen har föreslagit all samtliga dessa planer skall få fortsatt giliighel som delaljplaner enligl PBL,

Mot en sådan ordning har flera remissinstanser riktat kritik och föresla­gil atl många av de äldsta planerna skall upphävas automatiskt vid PBL:s ikraftträdande.

Jag har nyss föreslagit att vissa avstyckningsplaner bör hell eller delvis upphöra alt gälla vid lagens ikraftträdande. Sannolikt finns del också bland övriga planer många som hell saknar aktualitet och därför bör upphävas. Jag är emellertid inte beredd alt förorda en lösning som innebär alt alla planer av en viss typ eller ålder automatiskt upphör att gälla vid PBL:s ikraftträdande. Det skulle träffa en mängd planer, inom vilka en förändring av markanvändningen visserligen inte är aktuell, men som innehåller andra byggnadsreglerande beslämmelser av vikt som bör fortsätta alt gälla. Den lösning som utredningen har föreslagit är därför enligt min mening att föredra. Det innebär atl alla stads- och byggnadsplaner som gäller vid ikraftlrädandet därefter skall utgöra delaljplaner enligt PBL och gälla tills de upphävs. De kommer därmed ocksä att omfattas av de bestämmelser om upphävande av detaljplaner som jag har föreslagit i det föregående (avsnitt 8,6), Enhetliga regler kommer således all gälla i dessa avseenden för sådana planer och för nya delaljplaner som anlas enligt beslämmelser­na i PBL,


19 Övergångs-Jrågor 19.3.3


Genomförandelid

Mitt förslag: Stadsplaner och byggnadsplaner som har fastställts efter utgången av år 1978 skall fä en viss genomförandetid. Äldre planer får ingen genomförandetid.

En avgörande skillnad mellan nu gällande detaljplaner och de detalj­planer som antas med stöd av PBL är att dagens planer gäller utan någon uttrycklig begränsning i tiden, medan detaljplaner enligt PBL skall förses med genomförandelid. När nu gällande detaljplaner skall anpassas till PBL:s system, uppstår frågan i vilken utsträckning dessa planer skall påföras genomförandetid.

En tänkbar lösning är att låta kommunerna inventera alla sina detalj­planer och inom en viss tid ange i vilken uisträckning dessa bör fä genom-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   417

föras, Detla skulle emellertid, som ocksä utredningen kommit fram till,       19 Övergångs-

19.3.3

siaila alliför stora krav pä komniuhérnas resurser, Darföriloreslår jag att      .frågor

det i övergångsbestämmelserna införs en generell regel om vilka planer

som skall få genomförandetid. Visserligen kan ibland relativt nya planer

redan vara omoderna av nägol skäl, medan vissa äldre planer fortfarande

kan anses vara aktuella, 1 fräga om det hell övervägande antalet fall kan

man emellertid utgå frän att planernas ålder är ett bra mått på deras

aktualitet.

Utredningen har föreslagil att planer som har fastställts inom åtta år före ikraftträdandet skall påföras en genomförandetid av tio är. räknat från den dag dä beslutet att fastställa planen vann laga kraft,

Förslagei har fäll etl positivt mottagande frän flertalet av de remissin­slanser som har yttrat sig i frågan, Nägra remissinstanser, däribland läns­styrelsen i Hallands län och Näringslivets byggnadsddegation, har emel­lertid kritiserat förslaget och därvid framhållit alt det får alltför negativa konsekvenser för ägare till sådana fastigheter som inte är bebyggda enligt gällande plan, särskilt om planen inte fär nägon genomförandetid. Kommu­nerna kommer atl alltför lätt kunna upphäva dessa äldre planer och härige­nom beröva fastighetsägarna den rätt till förändring av markanvändningen som planerna medger.

Om man vill ha en planmässigt lämplig samhällsutveckling är det väsent­ligt all endast aktuella planer fär genomförandetid. Enligt min mening lillgodoser utredningens förslag väl detla krav. Äldre planer än vad ulred­ningen har föreslagil bör därför inte fä genomförandetid. Inom t, ex, för­nyelseområdena runt storstäderna har utnyttjandet gradvis ökat intill grän­sen för sanitära ölägenheter eller hell oacceptabla trafiksituationer. Om bebyggelse medgavs enligt gällande planer inom områden av denna typ, skulle utvecklingen snabbt leda till en situation där omfattande investering­ar i vägar, vatten och avlopp samtidigt skulle bli nödvändiga inom ett stort antal områden. Varken bosladsbyggnadsbehoven eller efterfrågan ger dock ens tillnärmelsevis förutsättningar för fullt kapacitetsutnyttjande inom rimlig tid. Det skulle i sådana fall många gånger vara ekonomiskt oförsvarligt atl genomföra planen.

Jag ansluter mig därför till principen bakom utredningens förslag i fråga om vilka planer som skall påföras genomförandetid. Det innebär bl,a,, som jag nyss påpekade, att kommunen för planer utan genomförandetid fär möjlighel all ändra eller upphäva dessa i samma utsträckning som PBL-planer, för vilka genomförandetiden har gått ut. Jag gör för egen del den bedömningen alt del i etl stort antal fall inte föreligger några hinder mot att den markanvändning som har medgelts i planen ändå kommer att få genomföras, eventuellt efter sädana ändringar som behövs för att planen ändå skall kunna anpassas lill nya förutsättningar, 1 vissa situationer bör emellertid fastighetsägare ha ett ekonomiskt skydd vid ändring eller upp­hävande av äldre planer. Jag övergår nu lill att behandla hithörande frågor, 14   Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 1


 


Prop. 1985/86:1


418


 


Ersättningsfrågor

Mitt förslag: Fastighetsägare skall under vissa föruisättningar kunna kräva att kommunen löser fastigheten, om en detaljplan som inte får någon genomförandetid ändras eller upphävs.


19 Övergångs­frågor 19.3.3


Utredningens förslag innebär atl någon kompensation inte skall kunna utgå till fastighetsägarna, om en sådan plan som inte får genomförandetid upphävs eller ändras. Mot förslaget har kritik riktats från framför alll fastighetsägarhåll. Kritikerna anser att förslaget kan leda till stötande resultat för vissa fastighetsägare.

Jag har förståelse för kritiken. Den nu föreslagna ordningen innebär att kommunerna får stora möjligheler alt efter PBL:s ikraftträdande upphäva eller ändra stads- och byggnadsplaner, fastställda under år 1978 eller tidigare, vilket i vissa situationer kan medföra atl enskilda fastighetsägare drabbas oskäligt hårt. En ändring av en plan kan t,ex, få Ull följd att en fastighet, som enligt den ursprungliga planen fick bebyggas på visst sätt, efter ändringen inte alls får bebyggas. Jag bortser givetvis här från sådana fall då kommunen på grund av 6 kap, kan vara skyldig all lösa fastigheten, därför att den t, ex, har avsatts som mark för allmän plats.

Jag anser det med hänsyn härtill nödvändigl att PBL innehåller bestäm­melser som medger kompensation till fastighetsägare som drabbas oskäligt hårt av att en sladsplan eller byggnadsplan upphävs eller ändras efter PBL:s ikraftträdande.

De fall som därvid i första hand bör komma i fråga är sådana där fastighetsägaren till följd av långvariga nybyggnadsförbud har varit hind­rad att bygga i enlighet med planen, och upphävandet eller ändringen av planen leder till att hans faslighet inte alls fär bebyggas. Effekten blir i sådana fall att marken blir i slort sett värdelös. Effekter av likartat slag kan uppkomma om en planändring innebär att en tidigare medgiven byggrätt kraftigt begränsas. För alt detta skall medföra rätt till kompensation skall det emellertid, som jag nyss nämnde, vara fråga om fall där fastighetsäga­ren drabbas oskäligt hårt. Det gäller l.ex. inte om kommunen för att undvika olämplig permanenthosättning sänker den tidigare medgivna byggrätten.

Jag ålerkommer i specialmotiveringen (17 kap. 8 8) lill frågan om vad som i olika fall kan vara ett skäligt utnyttjande.

När del gäller avgränsningen av den kompensationsberättigade kretsen av fastighetsägare, uppkommer till att börja med frågan om rätten till kompensation skall vara beroende av det ändamål för vilket fastigheten i fråga fick bebyggas enligt planen. Förslaget i lagrådsremissen innebär att kompensationsbestämmelserna skall avse endast fastigheter för bostads­ändamål. Beträffande fastigheter som får användas för andra ändamål.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    419

l.ex. industri- eller handelsändamäl, framhöll jag bl, a, att ägarna lill sä-      19 Övergångs-dana fasligheter har helt andra möjligheler att genom förhandlingar med      frågor kommunen i planärendet eller pä annal sätt kompensera sig för en utebli-      '-j ven byggrätt. Fastigheter för nu avsedda ändamål omfallas därför inte av kompensationsbestämmelserna i det remitterade lagförslaget.

Lagrådet riktar kritik mot den föreslagna avgränsningen och anför (ytt­randet s, 16):

Enligt departementschefens åsikt (s,33r) råder det ingen tvekan om atl fastigheter som får bebyggas med bostäder bör omfattas av kompensa­tionsbestämmelserna. Däremot bör enligt hans mening fasligheter som får användas för andra ändamål t,ex, industri- eller handelsändamål falla utanför rätten till ersättning. Som elt skäl härför åberopar departements­chefen att ägare till sådana fastigheter har helt andra möjligheter att genom förhandlingar med kommunen i planärendet eller på annat sätt kompensera sig för en utebliven byggrätt. Även om detta påslående i många fall är riktigt kan det inte gälla generellt. Att en planändring ofta hårt kan drabba en ägare till fastighet avsedd för handel eller industri bör man inte bortse ifrån. Av intresse vid bedömningen av det remitterade förslaget i denna del är till en början vad som f.n. gäller vid ändring av en stadsplan eller byggnadsplan. Rättsläget fär bedömas som osäkert och någon klar linje kan inte sägas föreligga i regeringspraxis, Enligl vad som upplysts vid lagrådsföredragningen finns det flera exempel pä att regeringen har fast­ställt planer med byggrättsminskningar. Man torde emellertid väga påstå all regeringen visat återhållsamhet vid faslställelseprövning av en ändrad plan som skulle medföra att en byggrätt las bort eller väsentligt minskas. Har en planändring haft sådana följder, har regeringen med stöd av 45 5 byggnadslagen kunnat som villkor för fastställelsen föreskriva skyldighet för kommunen all expropriera fasligheten. När man bedömer effekten av ett upphävande eller en ändring skall man hålla i minnet att inga rättigheter överförs till kommunen. De ekonomiska konsekvenserna kan likväl -ocksä i förslagets mening (s, 331) — bli oskäligt hårda för fastighetsägaren, om den byggrätt han en gång fått i den ursprungliga planen blir beskuren. Upphävandet eller ändringen av planen kan - under förutsättning atl en ny plan inte ger motsvarande byggrätt - innebära förlust av en rättighet som genom den ursprungliga planen tillförsäkrats honom i hans egenskap av ägare till fastigheten. Mol den nu skisserade bakgrunden och med hänsyn till ovissheten om rättsutvecklingen inom Europadomstolen är det enligt lagrådets mening tveksamt om regeln, i den män den innebär att en plan ändras eller upphävs utan ersättning till fastighetsägaren, kan komma att bedömas som förenlig med Europakonventionen, Grundlagsstridig torde regeln däremot knappast vara. Enligt lagrådets uppfattning vore det att föredra om kretsen ersättningsberättigade vidgades och att bestämmelsen även fick omfatta sådana avstyckningsplaner och andra äldre planer som enligt 15 kap, 4 5 skall gälla som detaljplaner.

Med anledning av lagrådets synpunkter vill jag anföra följande: Som jag nyss nämnde förutsattes vid byggnadslagens tillkomst att fastställda planer skulle kunna upphävas. Även om denna möjlighet ibland har ifrågasatts och inte har utnyttjats i särskilt stor utsträckning, kan jag inte av den


 


Prop. 1985/86:1                                                                    420

anledningen se något hinder mot de föreslagna möjligheterna för kom-      19 Övergångs-munen att upphäva eller ändra gamla planer. Förarbetena till byggnadsla-     Jrågor gen visar enligl min mening att den möjlighet att bebygga en faslighet som      '3.3 medges i en plan inte är att betrakta som en rättighet som för all framtid är tillförsäkrad fastighetsägaren. En omständighet av belydelse i samman­hanget är givetvis atl marknadsvärdet för en fastighet i hög grad styrs av den i planen medgivna byggnadsrätten. Bl, a, av den anledningen utfor­mades förslaget i lagrädsremissen som ett skydd för de fastighetsägare för vilka övergångsbestämmelserna skulle kunna medföra alltför ogynnsamma effekter.

Den krets av fastigheter som skall omfattas av den nu avsedda bestäm­melsen måste emellertid avgränsas på något sätt. En gräns drogs i lagråds­remissen mellan fastigheter som enligt planen är avsedda för bostadsända­mål och andra fastigheter. Jag gör fortfarande den bedömningen att risken för att fastigheter för t, ex, industriändamål kommer att drabbas pä ett oskäligt sätt av övergångsbestämmelserna är mycket små. Eftersom det inte går atl helt utesluta denna risk, anser jag emellertid alt det av rättvise­skäl kan vara motiverat att, som lagrådet har förespråkat, vidga bestäm­melsens tillämpningsområde. Jag föreslår därför att någon begränsning i fräga om markens användningssätt inte skall föreskrivas.

Det är alltså rättviseskäl som ligger bakom denna vidgning av tillämp­ningsområdet. Lagrådet har som grund för sitt ställningstagande även hävdat alt det, med hänsyn till ovissheten om rättsutvecklingen inom Europadomstolen, är tveksamt om regeln, i den mån den innebär att en plan ändras eller upphävs utan ersättning till fastighetsägaren, kan komma att bedömas som förenlig med europakonventionen.

Den artikel i europakonventionen som skulle kunna vara tillämplig i förevarande fall är artikel 1 i första tilläggsprotokollel. 1 artikeln stadgas (första stycket första meningen) att envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. Enligt andra stycket i artikeln inskränker bestämmelsen likväl inte en stats rätt att genomföra sädan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse.

Det är svårt att bedöma hur långt konventionen sträcker sig i denna del. 1 den av lagrådet i annat sammanhang (yttrandet s. 13) åberopade domen av Europadomstolen ansågs undantagsregeln i andra stycket inte tillämp­lig, eftersom expropriationstillständen inte var avsedda att inskränka eller reglera nyttjandet av sökandenas egendom utan var att betrakta som elt inledande steg i ett förfarande som leder lill ett egendomsberövande. När det gäller de beslämmelser i PBL som lagrådet synes åsyfta, nämligen de som reglerar kommunens möjligheter alt upphäva eller ändra äldre detalj­planer, kan till en början konstateras att de inte kan leda till något egen­domsberövande. Man kan enligt min mening vidare konstatera att de motiv som ligger bakom regeln - alt öppna möjlighet för kommunerna att ändra


 


Prop. 1985/86: 1                                                                   421

19.3.3

eller upphäva föråldrade planer - rimligen måste vara av den karaktär som      19 Övergångs-äsyftas i undanlagsstadgandet i artikelns andra stycke; Regeln skulle där-     .frågor med inte strida mot artikel 1 i konventionen,

1 detta sammanhang mäste emellertid också beaktas Europadomstolens uttalande i den nyss nämnda domen att artikel 1 liksom hela konventionen bygger pä förutsättningen alt en rimlig avvägning skall göras mellan sam­hällets intressen och kravet pä skydd av den enskildes grundläggande rättigheter. Även om man i enlighet med detta uttalande gör en samlad bedömning av den nu aktuella regeln i PBL. kan det enligl min mening inie råda någon tvekan om att regeln - såväl i den nu föreslagna utformningen som i dess utformning enligt det remitterade förslaget - väl tillgodoser kravet pä skydd av den enskildes rättigheter och att regeln därför är förenlig med konventionen.

När det sedan gäller avgränsningen av kompensationsfallen - dvs, i vilka situationer fastighetsägare skall ha rätt till kompensation - mäste avgörande betydelse tillmätas de möjligheter fastighetsägaren har haft att bygga i enlighet med planen. Om några planmässiga hinder i form av förbud mol nybyggnad inte har funnits, finns det enligt min mening ingen anledning alt ha nägon rätt till kompensation, för det fall att planen ändras eller upphävs. 1 dessa situationer kan man på goda grunder normalt utgå från alt del med hänsyn lill höga exploateringskostnader e.d. inte har funnits rimliga ekonomiska föruisättningar att utnyttja byggrätten i planen.

En grundläggande förutsättning för alt kompensation skall komma i fråga bör enligl min mening vara atl fastighetsägaren genom ett långvarigt nybyggnadsförbud enligt 35 eller 109 8 byggnadslagen i avvaktan på plan­ändring har varil hindrad att utnyttja den byggrätt som planen har givit.

Enbart denna omständighet bör emellertid inte vara tillräcklig som grund för kompensation. Långt ifrån alltid är det nybyggnadsförbudet som har avhållit fastighetsägaren från atl bygga. Som jag antydde tidigare beror det mänga gånger pä fastighetsägaren själv att bebyggelse inte har kommit lill stånd. Att medge kompensation i sådana fall anser jag inte bör komma i fråga.

Om nybyggnadsförbud har gällt inom ett planomräde, är det naturligtvis vanskligt att bedöma, om det i första hand beror på förbudet eller pä fastighetsägaren själv att fastigheten är obebyggd. Bortser man från bygg-nadsplaneområden med förordnanden enligt 1108 andra stycket byggnads­lagen - dvs, nybyggnadsförbud i avvaktan pä att vägar, vallen och avlopp har ordnats - har det emellertid erfarenhetsmässigt alltid funnits en tidspe­riod när fastighetsägaren har kunnat genomföra planen, 1 allmänhet har del nämligen dröjt mer än tio år efter planens fastställande innan ett nybygg­nadsförbud har meddelats. Den utsträckning i vilken området har blivit utbyggt bör därför kunna vara ett mått pä fastighetsägarnas intresse av att genomföra planen.

En ytlerligare förutsättning för rätt till kompensation bör med detta


 


Prop. 1985/86:1                                                                     422

19.3.3

synsätt vara att områdel till större del är i huvudsak utbyggt i enlighet med       19 Övergångs­planen. Fastigheter inom områden som är helt outbyggda eller utbyggda      .frågor endast till en begränsad del bör alltså över huvud taget inte komma i fråga för kompensation.

Vad jag nu har föreslagit innebär sammanfattningsvis att som förutsätt­ningar för kompensation bör gälla atl det är fråga om en kvalificerad skada, atl området är i huvudsak utbyggt och alt fastighetsägaren på grund av ett långvarigt nybyggnadsförbud har varit hindrad att bygga i enlighet med planen.

Kravet på längvarighet bör enligt min mening i regel anses uppfyllt, om nybyggnadsförbudet när PBL träder i kraft har gällt oavbrutet eller med kortare avbrott under en tid av minst åtta år. Som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 132) kan emellertid i uttrycket "långvarigl" inte anses ligga en fix och en gång för alla given tidsgräns. Ett visst utrymme för atl vid prövningen ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bör alltså finnas. Jag återkommer till detta i specialmoUveringen (17 kap, 8 8).

Enligt del remitterade förslaget skall inlösenbestämmelsen endast om­fatta stadsplaner och byggnadspianer, alltså inte avstyckningsplaner. Lag­rådet anser det emellertid vara att föredra atl bestämmelsen fick omfatta även avstyckningsplaner.

Att avstyckningsplanerna inte ingår i bestämmelsens tillämpningsområ­de har sin grund främst i att någon prövning av markens lämplighet för bebyggelse aldrig har skett. Jag har dock en viss förståelse för lagrådets synpunkter. Har omgivande fastigheter bebyggts enligt planen, kan nämli­gen marknadsvärdet för den eller de obebyggda fastigheterna inom plan­området vara grundat pä att fastigheten skall fä bebyggas.

Inlösenbestämmdserna bör därför omfatta samtliga äldre planer och bestämmelser som skall gälla som detaljplan enligt PBL och vars genom­förandetid har gått ut, dvs. även sädana avstyckningsplaner som saknar förordnande enligt 168 8 byggnadslagen. Övriga avstyckningsplaner bör som jag Udigare har föreslagit (avsnitt 19.2.1) upphöra att gälla.

1 fråga om kompensationssättet finns det, som jag ser det, tvä tänkbara möjligheter. Fastighetsägaren kan antingen få inlrångsersättning eller ges rält att begära att kommunen löser fastigheten. Eftersom restvärdet för en tomt som inte får bebyggas i allmänhet är obetydligt, torde det inte innebä­ra någon större skillnad för kommunens del, ekonomiskt sett, vilken lös­ning man väljer.

När man bedömer effekterna av dessa lösningar måste man emellertid hålla i minnet att kommunens besked om markens användning inte behö­ver innebära elt ställningstagande för all framtid. Om fastighetsägaren kompenseras genom en intrångsersättning, varvid han fär behålla marken, kommer han, om han sedermera får bygga på marken, att kunna tillgodo­göra sig värdet av bebyggdserätien två gånger. Delta kan inte vara rimligt. Bl. a. av det skälet bör bestämmelserna konstrueras så att kommunen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   423

19.3.3

under de tidigare angivna förutsättningarna, skall vara skyldig att lösa       19 Övergångs-
marken på fastighetsägarens begäran.
                                            frågor

Fastighetsägarens rätt till kompensation inträder, som. jag nyss har redo­gjort för, i och med att planen ändras eller upphävs. 1 ett skede närmast efter lagens ikraftträdande kan del emellertid innebära stora svårigheter för kommunen att genast ta ställning till markens framlida användning.

1 lagrådsremissen föreslogs därför att kommunen under en övergångspe­riod skall kunna ändra eller upphäva inaktuella planer i avvaktan på att markanvändningen bestäms - utan att därmed riskera inlösenskyldighel. Kommunen skall enligt förslaget ha möjlighet att begära att inlösenfrågan skjuts upp i avvaklan pä att markens framtida användningssätt bestäms.

Lagrådet kritiserar förslaget i denna del och anför (yttrandet s. 133):

Vidare bör inlösenskyldighet föreligga sä snart en fastighetsägare efter upphävande eller ändring av planen får sin byggrätt oskäligt inskränkt. Domstolen bör alltså pröva frågan utifrån plansituationen i det läge som gäller när tvisten avgörs. Beaktas det sist sagda behöver andra stycket endast ge hänvisning till de materiella och processuella regler som skall tillämpas i mål om inlösen. Vill kommunen gentemot inlösenanspråk åbe­ropa kommande planläggning kan uppskov eller vilandeförklaring ske om beslämmelserna i rättegångsbalken tillåter det. Härutöver bör emellertid inte kommunerna kunna utverka rådrum. Lagrådet ansluter sig alltså inte till förslaget att inlösenfrågan på kommunens yrkande skall uppskjutas till en särskild rättegång tio år efter PBL: s ikraftträdande.

Jag kan ansluta mig till lagrådets förslag till uppläggning av inlösenre­geln. Den kommer därmed alt få bl, a, den effekten att en osäkerhet om markens framtida användning inte drabbar fastighetsägaren. Om t, ex, bygglov inte kan påräknas när inlösenmålet avgörs bör således inlösen­skyldighet föreligga. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (17 kap, 8 8),

Enligt det remitterade förslaget har inlösenbestämmelsernas tillämpning inte begränsats i tiden. Av flera skäl anser jag del emellertid vara lämpligt med någon form av tidsbegränsning. Ett skäl är att del är otillfredsställan­de för alla parter atl inlösenmöjligheterna hålls svävande under en obe­gränsad tid. Ett annat skäl hänger samman med det förslag till lag om ändring i expropriationslagen som är föranlett av PBL-förslaget och som efter remiss den 13 december 1984 har granskats av lagrådet. En av övergångsbestämmelserna till lagförslaget reglerar ersättning för mark som är avsedd för enskilt bebyggande enligt en sådan äldre plan som enligt vad jag nyss har föreslagit inte påförs någon genomförandetid. Bestämmelsen innebär atl. om sädan mark exproprieras eller blir inlöst på annat sätt pä grund av talan som väcks före utgången av år 1996, ersättningen skall bestämmas på grundval av det marknadsvärde som marken hade vid PBL:s ikraftträdande den Ijanuari 1987, Om talan väcks efter utgången av år 1996 och planen då är upphävd eller ändrad, skall marknadsvärdet, som


 


Prop. 1985/86:1


424


 


ligger till grund för ersättningen, bestämmas med ledning av de nya plan­förhållandena.

Med hänsyn lill de effekter expropriationslagens beslämmelser kan för­väntas fä pä löseskillingens storlek kommer inlösenbestämmelsen att leda till olika resultat beroende på om talan väcks före eller efter utgången av år 1996, Inlösenbestämmelsen kommer att ge fastighetsägaren avsett skydd endast om talan väcks före nämnda tidpunkt.

Övervägande skäl talar därför enligl min mening för att inlösenbesläm-melsens tillämpning begränsas i tiden på så sätl att talan måste vara väckt före utgången av är 1996 för att inlösen skall få ske,

1 detla sammanhang vill jag erinra om mitt tidigare framförda förslag (avsnitt 18,2,1) alt fastighetsägaren alltid skall fä ersättning av kommunen för de avgifter han har betalat för galor, vallen och avlopp, om bygglov senare vägras för åtgärder som, när avgifterna logs ut, förutsattes skulle komma att vidtas. Förslaget avser även avgifter som har betalats före lagens ikraftträdande,

19.3.4 Plangenomförande Galor och andra allmänna plalser

Jag har tidigare (avsnitt 8,3,1) föreslagit att kommunen skall vara huvud­man för gator och andra allmänna platser inom detaljplanelagt område, om inte något annat har bestämts i planen. Eftersom bestämmelserna om detaljplan i PBL enligt vad jag nyss har föreslagil skall tillämpas även på dagens byggnadsplaner och även på vissa avstyckningsplaner, behövs en särskild övergångsbestämmelse som befriar kommunen från huvudmanna­skapet i områden med planer av detta slag. Ansvaret för plangenomföran­det i sädana omräden ligger nämligen i dag pä fastighetsägarna. Jag föreslår därför en övergångsbestämmelse av den innebörden att kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser inom omräden som vid ikraftträ­dandet omfattas av byggnadsplan eller avstyckningsplan.


19 Övergångs-frågor 19.3.3-19.3.4


Tomtindelningar

Mitt förslag: Tomtindelningar skall fortsätta att gälla som fastighets­planer enligt PBL.

De tomtindelningar som gäller i dag kommer i sak att motsvaras av fastighetsplaner enligt PBL. 1 likhet med utredningen föreslår jag därför att tomtindelningar av detta slag skall gälla som fastighetsplaner enligt PBL,


 


Prop. 1985/86:1


425


 


19.4 Övriga beslut enligt byggnadslagen

19.4.1 Nybyggnadsförbud


19 Övergångs­frågor 19.4.1


Min jörslag: Nybyggnadsförbuden skall - med nägra fä undantag -upphöra att gälla.

Förbud all utföra åtgärder som är atl hänföra till nybyggnad gäller för stora delar av landet. Vissa av förbuden följer direkt av byggnadslagens bestämmelser, s, k, legala nybyggntidsförbud (13. 14, 34. 35, 37, 38, 79, 81 och 11085 BL), Andra har utfärdats av länsstyrelsen eller regeringen för speciella ändamål (14a, 15, 16, 35, 36, 82, 86, 109 och 11055 BL), Vilka åtgärder som är att hänföra till nybyggnad framgår av 75 5 byggnadsstad­gan,

Nägon motsvarighet till dagens nybyggnadsförbud kommer enligt vad jag tidigare har föreslagit inte att finnas i PBL, Inte heller tätbebyggelsebe­greppet kommer all behövas och därior inte heller del s, k, tätbebyggelse­förbudet.

Nu gällande delaljplaner bör som jag nyss förordade anpassas till PBL:s regelsystem. Del innebär att de nybyggnadsförbud som i dag gäller beträf­fande dessa planer, med nägra få undanlag, bör upphöra att gälla vid PBL:s ikraftträdande. Delta överensstämmer också med utredningens för­slag, som i princip har accepterats av remissinstanserna.

De ojämförligt mest frekventa nybyggnadsförbuden är de som har utfär­dats pä grund av förestående planläggning eller planändring (jfr 14a, 15, 16, 35, 36 och 109 88 BL). Dessa förbud är enligt byggnadslagen avsedda att vara temporära och kan meddelas endast för en viss tid. De kan emellertid förlängas, 1 praktiken finns del exempel på mycket långvariga nybyggnadsförbud i avvaktan pä planändring, nägot som har hämmat bebyggelseutvecklingen i stora omräden.

Anledningen lill dessa långvariga nybyggnadsförbud är ofta all kom­munen vill förhindra att alltför stora byggrätter las i anspråk. Med gällande definition av begreppet nybyggnad innebär förbuden emellertid i praktiken att även ganska måttliga tillbyggnader eller rena komplement till befintlig bebyggelse kan hindras. Även inre åtgärder kan träffas av förbuden, 1 flertalet fall torde detla inte tjäna syftei med nybyggnadsförbuden.

Om sädana tidsbegränsade förbud som i avvaktan pä planläggning eller planändring har meddelats för områden inom äldre stads- och byggnads­planer upphör all gälla, medför del atl kommunen, på säll som jag tidigare har redogjort för, tvingas la slällning till frågan om och i vilken utsträck­ning marken skall få bebyggas enligt planen.

Ett slorl anlal remissinslanser, bl, a, mänga kommuner, påpekar all del övergångsvis kan uppstå svårigheter, eftersom det framför allt på vissa orter finns ett stort antal starkt föråldrade planer, där bebyggelsen i många


 


Prop. 1985/86:1                                                                    426

19.4.1

fall inte stämmer överens med planen. Dessa planer är regelmässigt be- 19 Övergångs-lagda med nybyggnadsförbud. Om förbuden upphävs tvingas kommuner- .frågor na, enligt dessa remissinstanser, för att förhindra olämplig bebyggelse all ändra planerna på kort tid. För egen del anser jag, med hänsyn till den uiformning som reglerna om handläggning av bl, a, bygglovsärenden före­släs fä, atl några ölägenheter av betydelse inte skall behöva uppkomma. Jag tänker därvid främsi pä förslaget (avsnitt 12,3,3) alt byggnadsnämnden i vissa fall skall kunna besluta om anstånd med avgörandet av bl, a, bygglovsansökningar. Det kan t. ex, ske, om kommunen påbörjar arbete med att ändra eller upphäva detaljplanen för det område som bygglovsan­sökningen avser. Om kommunen inte avgör planärendet inom två år. mäste dock ansökningen prövas utan dröjsmål. Skulle denna ivåårsfrist vara för kort för atl planen skall hinna ändras, har kommunen möjlighel all upphäva planen, om förutsättningarna för delta föreligger. En ny plan kan sedan antas, när markens framtida användning har bestämts.

Förbud mot nybyggnad i strid mot fastställd generalplan (13 8 BL), fastställd stadsplan och byggnadsplan (34 och 109 85 BL) och fastställd tomtindelning (38 8 BL) ersätts i de väsentliga delarna med motsvarande förbud enligl PBL i och med atl dessa planformer fortsättningsvis kommer att gälla som områdesbestämmelser, detaljplan samt fastighetsplan. Några övergångsbestämmelser för denna lyp av förbud behövs därför inte.

Vad gäller de nybyggnadsförbud som automatiskt inträder till följd av att kommunfullmäktige beslutat göni framställning om fastställdse av general­plan eller ändring av fastställd generalplan (14 8 BL) eller beslutat anta eller ändra en stadsplan (35 8 BL) torde inte heller några övergångsbestäm­melser behövas. De regler som jag har föreslagit — att byggnadsnämnden skall kunna besluta om anstånd med att avgöra bygglovsansökningar - bör ge kommunen tillräckliga möjligheter att hindra olämplig bebyggelse under handläggningen av sådana planärenden.

1 närheten av befästningar m.fl. anläggningar kan enligt 81 och 82 SS byggnadslagen inte bara nybyggnadsåtgärder utan även schaktning, fyll­ning m.fl. åtgärder vara förbjudna. Utredningen har föreslagit att sådana förbud skall gälla under en övergångslid av tre år efter PBL:s ikraftträ­dande. 1 83 8 byggnadslagen finns bestämmelser om ersättning och inlösen i vissa fall, om skada för fastighetsägaren har uppkommit på grund av förbuden. Ersättnings- och inlösenbestämmelserna i 83 8 skall enligt utred­ningens förslag gälla under fyra år efter PBL:s ikraftträdande.

Några remissinstanser har ansett att förbuden bör finnas kvar permanent med hänsyn till att det här ofta rör sig om hemliga anläggningar och att frågorna därför inte går att klara av i kommunens fysiska planering. Jag har tidigare föreslagit (avsnitt 16,3,5) atl länsstyrelsen skall ha möjlighel all förordna att beslut om lov inom särskilt angivna områden skall kunna prövas av länsstyrelsen. En lösning som enligt min mening bättre ansluter till PBL:s regelsystem än den som ulredningen har föreslagit är att förbu-


 


Prop. 1985/86:1


427


 


den betraktas som sädana förordnanden. På sä sätt tillgodoses också remissinstansernas önskemål. Jagföreslär därför att förordnanden enligt 81 och 82 55 byggnadslagen efter lagens ikraftträdande skall gälla som förordnanden om prövning av länsstyrelsen (12kap. 4 5). Möjligheten en­ligt 83 5 byggnadslagen att väcka talan om ersättning eller inlösen bör enligt min mening stå öppen under en lid av ett är efter ikraftträdandet,

Enligl 865 byggnadslagen kan länsstyrelsen förordna att nybyggnad inte får ske ulan tillstånd av länsstyrelsen inom områden som bör skyddas med hänsyn lill förefintlig, från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken.

En del remissinsanser har framfört krilik mot utredningens förslag att dessa förbud skall upphöra alt gälla vid lagens ikraftträdande.

Genom den ändring som jag tidigare har föreslagil (avsnitt 11.2,2) i förhällande lill utredningens förslag skall ett längre gående hänsynstagande lill kulturhistoriska värden kunna ske direkt i ärenden om lov ulan att skyddsbestämmelser dessförinnan har meddelals i en detaljplan. Bygg­lovsplikl skall visserligen normalt inte gälla för omfärgning, fasadändringar m,m. utanför områden med detaljplan. Möjlighet finns dock för kom­munen atl införa bygglovsplikt för varje särskill område. Del bör i sam­manhanget påpekas att sädana åtgärder inte omfattas av 865 byggnadsla­gen, eftersom de inte utgör nybyggnad.

Som jag nyss nämnde kan länsstyrelsen fä inflytande över bygglovspröv­ningen genom all med stöd av 12 kap, beslämma all beslut i lovärenden inom särskilt angivna omräden skall prövas av länsstyrelsen.

Med hänsyn till del nu anförda anser jag atl förordnanden enligt 86 5 byggnadslagen som utredningen har föreslagit bör upphöra att gälla när PBL träder i kraft.

Enligt 122 5 byggnadslagen i dess lydelse före den 1 januari 1965 kunde länsstyrelsen meddela förbud mot nybyggnad, förutom i den utsträckning som medges i 86 5 samma lag, för områden som borde särskilt skyddas pä grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden. När naturvårdslagen (1964:822) infördes, upphörde möjligheten atl med­dela sådana förordnanden. Gällande förordnanden fick dock fortsätta att gälla, 1 den mån de grundats pä naturförhållandena ansågs de lämpligen efler hand kunna utbytas mot förordnanden enligt naturvärdslagen (se prop, 1964: 148 s, 136), Dessa förordnanden bör med hänsyn till de motiv­uttalanden som gjordes 1964 nu kunna upphöra att gälla,

1 enlighet med vad jag nyss anförde beträffande förordnanden enligt 868 byggnadslagen, bör även de förordnanden som har meddelats av kulturhis­toriska skäl enligl 122§ upphöra atl gälla.


19 Overgångs-jrågor 19.4.1-19.4.2


19.4.2 Rivningsförbud

Min förslag: Rivningsförbuden skall upphöra att gälla.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   428

19.4.2-19.4.3

Enligt 35 a 8 byggnadslagen har kommunen möjlighet au bl, a.  inom       19 Övergångs-stadsplan meddela tidsbegränsade förbud mot rivning, om del är påkallat     frågor från bostadsförsörjningssynpunki eller för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Dessa förbud är avsedda atl vara temporära. 1 PBL bör, enligl vad jag har föreslagit tidigare (avsnilt 13,1.2), införas en permanent rivningsreglering,

Etl stort antal remissinstanser, bl,a, många kommuner, är kritiskt in­ställda till utredningsförslaget atl förbuden skall upphöra atl gälla. Dessa remissinstanser pekar pä de svårigheter som kan uppstå övergångsvis på grund av att det i många kommuner finns slora omräden med rivningsför­bud för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och alt rivning av sådan bebyggelse enligt utredningsförslaget kan hindras endasi om del finns skyddsbestämmelser för bebyggelsen i en detaljplan. Den av ulredningen föreslagna möjligheten atl vilandeförklara en ansökan om rivningslov un­der tvä år i avvaklan l,ex, på planändring anser remissinsttmserna otill­räcklig. Tiden påstås vara alltför kort för att kommunen skall hinna utföra erforderligt planarbete, särskilt under tiden närmast efter ikraftträdandet av PBL,

Jag har full förståelse för dessa synpunkter. Med de förslag som jag tidigare har lagt fram (avsnitt 13,1,4) bör del emellertid vara möjligt att komma till rätta med de påtalade olägenheterna. Enligt dessa förslag skall nämligen rivning kunna hindras av kulturhistoriska eller miljömässiga skäl även om bebyggelsen inte omfattas av en detaljplan med skyddsbestäm­melser. Härigenom kan l.ex. rivningslov vägras utan att kommunen först behöver göra en planändring. Några särskilda övergångsbestämmelser an­gående rivningsförbuden behövs enligt min mening därför inte.

19.4.3 Dispenser

1 byggnadslagen och byggnadsstadgan finns ganska omfattande möjlig­heter all meddela dispens från gällande byggnadsförbud och tätbebyggel­seförbud. Däremot saknas beslämmelser som anger hur länge dispenser från olika nybyggnadsförbud skall gälla. Del har förekommit atl mycket gamla dispenser har åberopats som skäl för byggnadslov, trots att bl, a, planförutsältningarna kan ha förändrats avsevärt sedan dispensen medde­lades. Detta har varit en olägenhet, och en viss osäkerhet har rått i frågan om vilket aktualitetskrav som kan ställas på dispenser.

Utredningens förslag att dispenser som har meddelats inom en viss tid före PBL:s ikraftträdande skall utgöra förhandslov enligl PBL har godia­gils av remissinstanserna. Även enligt min mening är defta en lämplig ordning.

Utredningen har vidare föreslagit att sådana förhandslov skall galla under en tid av fem är från den dag då dispensbeslutel vann laga kraft. Jag har tidigare (avsnitt 12,5,2) föreslagit att giltighetstiden för ett förhands­besked, som motsvarar utredningens förhandslov, maximeras till tvä år.


 


Prop. 1985/86:1


429


 


Eftersom enhetliga regler bör gälla, föreslår jag att giltighetstiden även i dispensfallen skall vara tvä år, För'an regleringen skall värä meningsfull, bör den lid som älerstär vid ikraftträdandet i intet fall vara mindre än ett är. Därför bör endasi dispenser som har meddelats inom ell är före ikraftträ­dandet lä giliighel som förhandslov.


19 Övergångs­frågor 19.4.3-19.5.1


19.4.4 Särskilda frågor

1 viss utsträckning behövs även övergångsregler i fråga om sädan plan­läggning som har påbörjats men inte slutförts vid ikraftlrädandet. Följande situationer kan länkas föreligga:

1,   Planarbetet har endasi påbörjats,

2,   Planen har upprättats och ställts ul men ännu inte antagits,

3,   Planen har antagits men någon framställning om fastställdse har inte gjorts,

4,   Planen har antagits och framställning om faslsiällelse har gjorts,

5,   Planen har fastställts av länsstyrelsen men faslställelsebeslutet har inte vunnit laga kraft,

1 likhel med ulredningen finner jag att planen i fallen 1 och 2 vid behov bör omarbetas, så att dess innehåll och förfarandet vid planens upprättan­de och handläggning helt stämmer överens med bestämmelserna i PBL. Någon särskild övergångsregel behövs inte för dessa fall. Jag delar också utredningens uppfattning atl planen i fallen 3-5 bör handläggas och prövas enligt äldre bestämmelser och att särskilda övergångsbestämmelser införs för dessa fall.

Vad jag nu har föreslagit bör gälla även för lomtindelningar. Däremot lorde del inte finnas behov av all införa motsvarande bestämmelser för regionplaner och generalplaner.

19.5 Vissa övriga övergångsfrågor

19.5.1 Översiktsplaner

Min förslag: Alla kommuner skall före den 1 januari 1990 ha anlagit en översiktsplan.

Utredningens förslag att den första marköversikten skall vara antagen inom tre år efter PBL:s ikraftträdande har i stort sett accepterats av remissinstanserna. En del kommuner har dock hävdat att denna tid är för kort. Man framhåller att kommunen inte kan börja upprätta marköversik­ten före PBL:s ikraftträdande som utredningen har förutsatt, eftersom de formella reglerna om upprättande då ännu inte år gällande,

Ulredningen har som skäl till sitt förslag anfört dels atl en omfatlande översiktlig planering under senare år har bedrivits inom kommunerna, dels


 


Prop. 1985/86:1                                                                    430

att kravet pä en obligatorisk marköversikt kan förutsättas vara känt flera år      19 Övergångs-
före PBL:s ikraftträdande. Utredningen har alltså förutsatt alt arbetet med     frågor
atl upprätta marköversikien skall kunna påbörjas före ikraftlrädandet,
    19.5.1-19.5.3

Som jag tidigare har framhållit kan översiktsplanerna, som motsvarar utredningens marköversikter, bygga på dagens kommunöversikter och andra former av översiktliga planer. Arbetet med att upprätta den första översiktsplanen behöver därtor inte bli alltför betungande. Arbetet kan givetvis påbörjas före lagens ikraftträdande. Om förtärandet vid planens tillkomst följer reglerna i 4kap, PBL beträffande samråd, utställning m, m,, måste en översiktsplan som antas efter lagens ikraftträdande anses ha tillkommit i laga ordning. Någon uttrycklig bestämmelse om delta behövs inte. Jag anser att utredningens förslag om en treårig övergångstid är lämpligt avvägt och ansluter mig därför till detta. Del innebär alt alla kommuner skall ha antagit en översiktsplan före utgången av är 1989,

19.5.2 Gatukoslnadshestämmelser

Som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 10,6) skall gatukostnadsreglerna i PBL i allt väsentligt stämma överens med de nu gällande i byggnadslagen. Dessa tillkom genom en lagändring som trädde i kraft den Ijanuari 1982, Enligt övergångsbestämmelserna skall äldre bestämmelser tillämpas i fräga om gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats före ikraftträdandet. Över­gångsbestämmelser av i princip samma innebörd finns lill gatukostnadsreg­lerna i både stadsplanelagen (1931: 142) och byggnadslagen (1947:385),

Frågor om gatukostnadsersättning skall sålunda i dag prövas enligl flera äldre lagar, I många fall har ersättningar, som avser gatubyggnadsåtgärder långt tillbaka i tiden enligt då gällande bestämmelser, ännu inte förfallit till betalning. Det kan l.ex, bero pä atl tomten inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, 1 vilken omfattning icke förfallna fordringar återstår att reglera är svårt alt bedöma. De torde dock, åtmin­stone i Stockholms kommun, beröra ett stort antal fastigheter och uppgå till betydande belopp. Konsekvenserna av en övergångsbestämmelse om att bestämmelserna i PBL skall tillämpas även på gamla förhållanden är svåra att överblicka. Enligt min mening bör därför övergångsfrågorna lösas pä samma sätl som vid lagändringen 1982. Äldre bestämmelser bör alltså tillämpas på kostnader som har uppstått före ikraftträdandet. Denna lös­ning, som formellt skiljer sig från vad jag föreslog i lagrädsremissen, har jag valt på inrådan av lagrådel (yttrandet s. 134). I sak innebär detta dock ingen ändring.

19.5.3 Fastighelsbildningsflågor

Utredningen har föreslagit att fastighetsbildning för bebyggelseändamäl. som har skett under tiden fyra år före PBL:s ikraftträdande, skall utgöra förhandslov att bygga i enlighet med det ändamål för vilket fastighetsbild­ningen har skett. Förslaget har motiverats med att fastighetsbildning för


 


Prop. 1985/86:1                                                     431

19.5.3

bebyggelseändamäl enligt praxis har godtagits som skäl att medge dispens      19 Övergångs-från rådande förbud mol tälbebyggéisé. om en viss aktualitet har förelegat,     J'''>gor

Enligl min mening är del mindre lämpligt all beslut som har meddelats i judiciell ordning skall vara bindande för byggnadsnämndens planmässiga överväganden i bygglovsärenden, Nägon motsvarighet till utredningens förslag i denna del bör därför inte införas. Jag utgår dock frän att nuvaran­de praxis kommer att fortsätta, vilket i det övervägande antalet fall kom­mer alt leda Ull samma resultat som med utredningens förslag.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    432

20 PBL:s lill-

20    PBL:s tillämpning på stadsförnyelse- och bevarandefrågor        lämpning på siads-

förnyelse- och

vi--           tr                 iiiji                        ,-,,              ,                bevarundefrågor

Det historiskt framvuxna kulturiandskapel med sin bebyggelse är en      -yr, ,

betydelsefull del av vårt gemensamma kulturarv, Stävandena att ta till vara delta har i arbetet med PBL tillmätts slor tyngd.

Den framtida byggnadsverksamheten kommer till stor del att innebära kompletteringar och andra förändringar inom redan bebyggda omräden. Nybebyggelsens mera begränsade omfattning och strävan frän många håll att hushälla med naturresurserna saml alt utnyttja redan gjorda samhällsin­vesteringar gör en sådan utveckling nalurlig. Det gäller atl ta vara pä del redan befintliga byggnadsbeståndet och upprusta eller bygga om det i takt med förändrade krav och förutsättningar. Utnyttjandet av redan gjorda investeringar i gator, ledningar och serviceanläggningar av skilda slag medför också anspråk pä kompletterande bebyggelse i den redan byggda miljön. Lagsystemet har därför utformats sä att det är anpassat till dels önskemålen att främja och styra sådana önskvärda förändringar av bygg­nader och bebyggelseomräden och dels behovet av att bevara kulturhisto­riskt och miljömässigl värdefull bebyggelse. Som en sammanfattning av vad jag tidigare anfört i den allmänna motiveringen vill jag därför nu ange de viktigaste punkterna, där den nu föreslagna lagstiftningen får särskild betydelse för stadsförnyelse- och bevarandefrägorna.

20.1 Stadsförnyelse

Inledningsvis vill jag peka pä några avgörande skillnader beträffande reglering av ny bebyggelse jämfört med förändringar av befinlliga bebyg­gelsemiljöer och byggnader.

Vid första planläggning av obebyggd mark ställs de samhälleliga kraven med utgångspunkt i generelll formulerade sociala, tekniska och ekonomis­ka krav. I allmänhet skall alla förändringar ske under en korl tidsperiod under vilken en ny sammanhållen bebyggelsemiljö växer fram med stark samhailskontroll av tidsschemat.

Vid stadsförnyelse däremot finns redan en stor del av den avsedda framlida miljön, vilken mänga gånger har tillkommit under andra admini­strativa och tekniska förutsättningar och sedan kanske undergått förslit­ningar och planerade eller oavsedda förändringar. Inom områdena finns också en befolkning som både påverkat miljön och formats av dess förut­sättningar. Avsedda förändringar kan mänga gånger genomföras endast under lång lid och planeringen mäste då förutsätta en tidsmässigt utdragen förnyelseprocess eller t,o,m, förutsätta en kontinuerlig långsam föränd­ring som ett normaltillstånd. Den befinlliga bebyggelsen och redan gjorda investeringar behöver tillvaratas som en resurs. Ny planläggning, ombygg­nad och kompletteringar bör utgå ifrån befinlliga kvaliteter och resurser så


 


Prop. 1985/86:1                                                                   433

att husens och områdets goda egenskaper utnyttjas. Lagstiftningen måste      20 PBL:s till-kunna främja en sädan utveckling och möjliggöra all stbi' hänsyn kan tas      lämpning på stads-

lill de lokala förutsättningarna sä atl önskvärda förändringar i befintliga      .lomyelse- och

.,,     o    ,                                                             bevarandefragor

miljöer kan komma till stånd,                                                          2/) iin f i

När jag nu går in på de enskilda punkter i lagförslaget som fär särskild betydelse för sladsförnyelsearbetet, vill jag börja med de olika planfor­merna och deras tillämpning och därefter peka pä niigra förslag som rör del materiella innehållet i bebyggelseregleringen. Slutligen kommer jag atl uppehålla mig någol vid beslämmelserna om bygglov, rivningslov och marklov,

20.t.f Plansystemei

Jag räknar med atl översiktsplanen kommer all fä stor belydelse i stads­förnyelsesammanhang. Genom översiktsplanen kan kommunen ange vilka omräden som behöver förnyas och besluta om rikllinjer för förnyelsens omfattning. Riktlinjernas innehåll fär dä anpassas efter behovet i varje område alll ifrån en total karaktärsförändring av bebyggelsen - t, ex. övergång från gles småhusbebyggelse lill ett nytt centrumområde med flerbosladshus, butiker och serviceinrättningar av olika slag - lill ell bevarande med inslag av försiktig förtätning och komplettering med viss service, t. ex. ett daghem. En viktig uppgift i sammanhanget - framför alll när det är fråga om ändring av översiktsplanen för etl begränsat område -är all klara ul trafikfrågor, inte minsl vad gäller kollektiv irafik, tillgäng till friylor för lek och rekreation och andra för området gemensamma funktio­ner.

Översiklsplanen skall således mer eller mindre detaljerat ahge de fysiska ramarna lör stadsförnyelsen. Den kan och bör emellertid också utnyttjas som ett samordningsintrument i den kommunala verksamhetsplaneringen. Beslul som har faltals i form av l.ex. bostädsförsörjningsprogram, beva­randeprogram för värdefull bebyggelse och program för barntillsyn, äldre­omsorg och annan social omvårdnad liksom för kultur- och fritidssektorn bör - i den mån de har anknytning till markanvändningsfrägor - samman-vägas i översiktsplanen. En samordning med kommunens ekonomiska planering är givelvis nödvändig. Översiktsplanen kommer härigenom att behandla inte bara var och hur stadsförnyelsen bör ske utan även när. Med andra ord blir översiktsplanen ell underlag för fördelning av resurser av olika slag i både tid och rum.

Detaljplanen motsvarar i allt väsentligt dagens stadsplan och byggnads­plan och kommer säledes att fä samma styrfunktion för stadsförnyelsen som dessa. På några punkter sker dock förändringar som får betydelse i stadsförnyelsesammanhang. Först vill jag då nämna all PBL:s detaljplan förutsätter en tydligare reglering och redovisning av allmänna platsers funkiion och utformning (5 kap. 7 8 första styckel 6). Den yttre miljön i staden är väsentlig bäde med avseende på hälsa och säkerhet och när det


 


Prop. 1985/86:1                                                                    434

galler att skapa trivsel och hemkänsla i ett område. Här vill jag erinra om      20 PBL:s lill-

atl regeringen har uppdragit åt planverket att bedriva utvecklings- och       lämpning på siads-

informalionsverksamhel rörande den yttre miljöns utformning med en      joinye se- oi i

,      ,        ,      ,„,  „.,,  ,                                                  bevarandefragor

redovisning den 1 september 1985, Till den yttre miljön hör även kvarters-      20 I I

marken, vari kommer atl ingå flertalet av dagens specialområden. Också

här kommer PBL:s delaljplaneinstilul atl innehålla vidgade styrmöjligheter

i syfte att skapa och befästa trygga, funktionella och trivsamma miljöer.

När det gäller byggnaderna kommer man liksom hittills att kunna reglera deras användning, storiek, placering och yttre gestaltning. Som jag närma­re kommer att redovisa i specialmotiveringen (5 kap, 7 8 första stycket 2 och 3) anser jag att regleringen av användningen i vissa fall skall kunna gä något längre än i dag, bl, a, vad avser andelen lägenheter av olika slag och siorlek i bostadshus. Även möjligheterna att reglera verksamheler inom ramen för vad som i dagens planer brukar benämnas handelsändamäl ökar någol. Därigenom kommer kommunerna att i viss utsträckning kunna påverka även det kommersiella serviceutbudet. Till nyheterna när det gäller byggnadsregleringen hör även en möjlighet att utfärda skyddsbe­stämmelser för särskilt värdefulla byggnader (5 kap, 7 8 första stycket 4), Jag återkommer till detta när jag behandlar bevarandefrågor (avsnitt 20,2),

Även om de förbättringar av detaljplaneinstitutei som jag nu har berört är betydelsefulla, bedömer jag dock alt de ändringar som gäller plange­nomförandel är ännu viktigare. Jag syftar dä bl. a. på förslagen att varje delaljplan skall ha en viss genomförandelid (5 kap. 5 8), alt planen skall åtföljas av en särskild genomförandebeskrivning (5 kap. 105) och att principerna för fastighetsbildning och för inrättande av gemensamhetsan­läggningar skall kunna anges i planbestämmelser och preciseras i en fas­tighetsplan (5 kap. 7 8 första styckel 12 och 6 kap. 3-16 55),

Vidare bör här nämnas förslaget atl kommunen efler genomförandeti­dens slut får rätt att lösa mark som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen (6 kap, 24 5). Samtliga dessa bestämmelser liksom många av de bestämmelser som nu gäller och som avses få sin motsvarighet i PBL syftar till att antagna detaljplaner verkligen blir genom­förda i praktiken. När så inte sker uppstår ofta problem av olika slag. Det kan t, ex, resultera i att otrivsamma miljöer upppkommer och att gjorda investeringar inte blir utnyttjade fullt ut eller rent av inte alls.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla de nyheter som ligger det förslag till lag om exploateringssamverkan som jag avser att lägga fram senare denna dag. Det förslaget innebär nya möjligheter för fastighetsägare atl i samverkan genomföra kommunala planintentioner i enskild regi. För­slaget innehåller också ett regelsystem som möjliggör en värdeutjämning mellan de fastigheter som deltar i exploateringssamverkan. Härigenom blir det möjligt att välja planläggningsalternativ som inte behöver styras av den rådande fastighetsindelningen. Dessa möjligheter torde innebära förbätt­rade möjligheler atl genomföra bl, a, stadsförnydseätgärder.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    435

I samband med all jag presenientr förslaget lill lag om exploateringssam-      20 PBL:s lill-

verkan kommer jag ocksä att redovisa några exempel sont lanlmäteriver-      lämpning pa siads-

kel har utarbetat och som visar hur exploateringssamverkan kan tillämpas       ' ".'' ''e-'« '

bevarandefragor
l.ex. vid stadsförnyelse.
                                                                   20 11

Delaljplaner som inte har genomförts har ofta efter någon lid framställ som otidsenligii och därför behövt ändras, I avvaklan på en planändring har man dä ibland utfärdat nybyggnadsförbud för att förhindrti etl plange­nomförande. Eftersom nybyggnadsförbud som utfärdats i avvaklan på planändring alltid är tidsbegränsade och säledes endast temporärt sätter planen ur spel, har de i praxis i princip inte ansetts inverka pä värdet av outnyttjade byggnadsrätter. Som jag tidigare har påpekat har kommunerna iakttagit stor försiktighet med att ändra eller upphäva dessa planer, även sådana som har blivit föråldrade. Detta har lett till låsta situationer där utnyttjandet av en gällande plan förhindrats genom nybyggnadsförbud samtidigt som del inte har bedömts möjligl alt utarbeta nägon ny plan. Ofta har det gällt centrala stadsomräden samt fritidsbebyggelseomräden som ligger nära större tätorter och därför är utsatta för ett permanentnings-tryck, 1 längden är sädana låsta situationer ohållbara både för samhället och för fastighetsägarna. Det är mot bakgrund härav som jag föreslär systemet med genomförandetider, som bl, a, innebär all en detaljplan vars genomförandetid har gäll ut får ändras eller upphävas utan att rättigheter som har uppkommit genom planen behöver beaktas (5 kap, 11 5 andra stycket), Detla nya system bör som jag tidigare har redogjort för genom en övergångsbestämmelse göras tillämpligt även på nu gällande stads- och byggnadsplaner (17 kap, 4 5), Förutsättningarna för att genom planändring­ar lägga grunden för en önskvärd stadsförnyelse förbättras härigenom enligl min bedömning betydligt. Äldre, inaktuella planer, som har tillkom­mil under en tid dä stadsförnyelsen i stor utsträckning tänktes ske genom rivning och nybyggnad, utgör nämligen i dag hinder för en varsam stadsför­nyelse dar befintliga miljövärden tas Ull vara,

1 PBL:s plansyslem ingår även den nya planformen områdesbesiäin-inelser (5 kap, 16 och 17 55), Sädana beslämmelser skall kommunen kunna anta för atl säkerställa syftei med översiktsplanen eller för all tillgodose ett nationellt intresse enligt NRL. Till skillnad mot delaljplanen är områdes­bestämmelserna tänkta att komma till användning främst i lägen där bin­dande beslämmelser behövs endasi i nägra fä avseenden. Områdesbestäm­melser skall inte kunna gälla inom ett område med detaljplan. Det ligger i sakens natur all elt område där stadsförnyelse är aktuell vanligen kräver den mer fullständiga reglering som en detaljplan kan ge. Enligt vad jag har erfarit har emellertid den försöksverksamhet som planverket bedrivit i några kommuner visat att områdesbestämmelser i vissa fall temporärt kan fylla en uppgift som ersättning för en helt inaktuell äldre stadsplan för att sedan i sin tur ersättas av detaljplaner efter hand som olika byggnadspro­jekt blir aktuella. Ell sådant förfarande kan i vissa speciella fall var lämp-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    436

ligt men förulsätler då alt det finns en tillräckligt detaljerad översiktsplan      20 PBL:s lill-

för området i fråga som grund för områdesbestämmelserna.             lämpning på siads-

Till bilden av plansystemei hör även de förtärandebestämmelser som      joniyelse- och

,    ...       .                ,     I       • ,    ,    .      ..        .            bevarandefragor

reglerar planlaggningsprocessen Jag har tidigare redog)ort lör mina förslag      -,q , i-yni -,

i den delen och vill därtör nu begränsa mig till nägra punkter som rör delaljplaneläggningen och som jiig anser vara av särskild belydelse i stads­förnyelsesammanhang.

Först vill jag framhålla betydelsen av all PBL tillförsäkrar hyresgäster och boende etl inflytande pä planläggningen. Det är ju i första hand deras dagliga miljö som planerna syftar till atl mer eller mindre förändra. Dagens praxis att inte alls tillerkänna de boende någon rätt att föra talan i delalj-planeärenden - och inte heller i ärenden om dispenser och byggnadslov -uppfattas därför som mycket otillfredsställande.

Avskaffandet av den statliga fastställelseprövningen är betydelsefull av tvä skäl. Dels bör det bidra till en snabbare planprocess, vilket är värde­fullt för alla parter, dels innebär det en markering av att huvuvdansvaret för att förverkliga stadsförnyelsen och att lösa de problem som kan upp­komma i samband därmed vilar på kommunerna i samverkan med dem som är direkt berörda,

Möjlighelerna att tillämpa etl s, k, enkelt planförfarande, sä atl planlägg­ningen kan ske snabbi och pä ett sätt som är anpassat lill behovel i det enskilda fallet, torde ibland kunna komma till användning i stadsförnyelse-sammanhang. Med tanke på atl en regelrätt planändring skapar större klarhet för framliden än en dispens anser jag att detta förfarande är att föredra, så snarl det inte är fräga om hell obetydliga avvikelser från gällande plan,

20.1.2 Del materiella innehållet i bebyggelseregleringen

När det gäller hell nya hus skiljer sig kraven i PBL inte på något avgörande sätt från molsvarande bestämmelser i byggnadsstadgan. En nyhet är dock alt särskilda bestämmelser införs rörande undermarksbyg-gandet, bl, a, i syfte att minska risken för skadlig inverkan på omgivningen (3 kap. 2 8), Det bör också nämnas att föreskrifterna om en byggnads yttre utseende och placering inom tomten har fått en utformning som medför att anpassning till omgivningen både kan och skall göras med hänsyn till vad omgivningen kräver i varje särskilt fall (3 kap, 1 8),

1 fråga om ändringar av befintliga byggnader föreslår jag däremot en uppläggning i PBL som avviker frän dagens ordning. Som en grundregel bör gälla att alla ändringar skall utföras på ett varsamt sätt så att byggna­dens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhisto­riska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Utöver denna grundregel bör gälla särskilda bestämmelser för tillbyggnader, ombygg­nader resp, andra ändringar. Kortfattat innebär dessa bestämmelser föl­jande.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    437

Vid tillbyggnader avses samma krav gälla för den Ullkommande delen      20 PBL:s till-som för ell hell nylt hus. Vissa följdki-äv kan även riktas mot den befinlliga      lämpning på stads­byggnaden.

förnyelse- och

,       ,        ,.,  .      „        ,             bevarandefrågor

Vid ombyggnad — varmed menas bygglovspliktiga åtgärder som avse-      7/1/7

värt förlänger brukstiden för byggnaden samt inredningsålgärder som syf­tar till en väsentligl ändrad användning av byggnaden - skall den del av byggnaden som byggs om, tillföras de egenskaper som föreskrivs för nya byggnader i sådan omfattning och på sådant sätt som följer av särskilda ombyggnadsföreskrifier, som skall meddelas med stöd av PBL, Även vid ombyggnad av en del av en byggnad kan vissa följdkrav mol andra delar av byggnaden bli aktuella.

När det gäller annan ändring än tillbyggnad eller ombyggnad skall be­stämmelsema för nya hus tillämpas i skälig omfattning. Krav skall endast ställas på utförandet av det som tillförs byggnaden genom ändringen och på funktionen av konstruktioner m, m, som påverkas av ändringen. Några följdkrav på byggnaden i övrigt skall således inte kunna ställas i dessa fall.

En annan nyhet är atl kommunen i områdesbestämmelser eller detalj­plan kan ställa lägre krav än vad som följer av vad jag nyss har sagt, under förutsättning att bebyggelsen inom del avsedda området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Som jag redan har nämnt anser jag all den yttre miljöns utformning är väsentlig i stadsbyggandet. Här kommer PBL att i några betydelsefulla hänseenden avvika frän vad som nu gäller. Bl, a, innehåller lagförslaget ett krav atl tomter skall vara tillgängliga för och kunna nyttjas av personer med nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga. om det inte är obefogat med hänsyn till terrängförhällandena (3 kap. 15 8 första stycket 5). Kravet på handikappanpassning skall säledes inte bara avse byggnader och vägen fram till dem utan även utemiljön i deras närhet. Även handikappade människor har ju ett berättigat intresse av att kunna vistas utomhus, och det är därför viktigt att utomhusmiljön utformas med hänsyn till detta.

Av särskild betydelse i stadsförnyelsesammanhang är ocksä de ändring­ar som jag föreslär i fråga om skyldigheten att anordna utrymmen för parkering (3 kap, 15 8 första siycket 6), Till skillnad från nu skall en fastighetsägare vara skyldig att i skälig utsträckning tilllgodose del parke­ringsbehov som härrör från hans tomt även om det inte kan ske på den egna tomten. Vidare skall, om en tomt inte är tillräckligt stor för att kunna rymma bäde parkering och erforderliga friytor för lek och utevistelse, kravet på friytor prioriteras (3 kap, 15 5 tredje stycket). Det torde bli ganska vanligt att parkeringsbehovet måste tillgodoses utanför den egna tomten, och inte sällan kan det bli aktuellt att inrätta en gemensamhetsan­läggning för detta ändamål. Jag förutsätter att frågor om ordnande av såväl friytor som parkering i sådana fall regelmässigt behandlas i delaljplanen och vid behov även i en fastighetsplan.

Byggnadsnämnden fär enligt förslaget möjlighel att kräva inte bara atl


 


Prop. 1985/86:1                                                                    438

Jörnyelse- och

bevarandefragor

20.1.2-20.1.3

befintlig växtlighet som är störande för omgivningen las bort utan också all      20 PBL:s illl-planiering skall ulföras och att befintlig växtlighet skall bevaras (3 kap, 17      lämpning på siads-S), Båda typerna av krav skall kunna avse såväl bebyggda som obebyggda tomter.

Bestämmelserna för tomter skall i tillämpliga delar och i skälig omfatt­ning gälla även för allmänna plalser och för omräden för andra anläggning­ar än byggnader, l.ex, idrottsanläggningar, småbåtshamnar och uppltigs-plalser(3kap, 18 8),

Bestämmelserna om utformningen av allmänna platser har givetvis ett direkt samband med de föreskrifter om redovisningen härav i detaljplaner som jag nyss berörde. Likaså finns ell samband med bestämmelserna om fastighetsägarnas skyldigheter att betala kommunens koslnader för anläg­gande och förbättring av gator och andra allmänna platser, s, k, gatukost­nader (6 kap. 31-38 85).

Som jag tidigare föreslagit (avsnitt 10.6.2) bör dock vissa ändringar göras i förhållande till de nu gällande gatukostnadsbesiämmelserna. Ändringarna syftar dels lill atl stärka fastighetsägarnas ställning bl. a. genom atl samråd med dem skall ske då förslag till uttag av gatukostnader upprättas. Änd­ringarna syftar också till att främja en smidigare handläggning i kommunen genom att rätten att besluta om uttag av ersättning för gatukostnader skall kunna delegeras från kommunfullmäktige lill nägon lämplig kommunal nämnd. Jag vill ocksä erinra om att det på förslag i budgetpropositionen (prop. 1984/85: 100. bil. 13 s.46, BoU 13. rskr230) införs mojligheter till stallig finansiering av vissa gatukostnader,

20.1.3 Bygglov, rivningslov och marklov

Vad beträffar skyldigheten atl söka lov kommer PBL:s föreskrifter alt rätt väl motsvara dagens situation såvitt rör stadsförnydsefrägor, 1 viss ökad utsträckning kommer dbck lov atl krävas för förändringar av den yttre miljön, t, ex, anordnande av parkeringsplatser annal än på tomter för en- eller Iväbosladshus (8 kap, 2 5 8),

Däremot kommer vissa mycket belydelsefulla förändringar alt inträffa i fråga om förutsättningarna för lov. Förändringarna hänger samman med ett av huvudsyftena med PBL-reformen, nämligen och att ästadkomma en större frihet och bättre inflytande för enskilda människor och en tydligare gränsdragning än i dag mellan samhällets och fastighetsägarnas befogen­heter.

Dagens system inrymmer en hel rad olika typer av nybyggnadsförbud frän vilka emellertid dispens i de flesta fall kan beviljas, om särskilda skäl föreligger i det enskilda ärendet. Den enskilde har dock ingen rätt atl fä dispens. Till nybyggnad räknas inte bara uppförande av nya hus utan även vissa ändringar, ibland även tämligen obetydliga sådana, av befintliga byggnader enligt en ganska svåröverskådlig reglering i 75 8 byggnadsstad­gan. Syftet med nybyggnadsbegreppet och förbuden mol nybyggnad i olika


 


Prop. 1985/86:1                                                                   439

situationer är främsi alt förhindra investeringar som är eller kan visa sig            20 PBL:s lill-
vara olämpliga frän samhällets synpunkt och som kän leda till förhöjda
  lämpning på stads-
inlösenkostnader. Jag anser att ett system som inrymmer så mänga osäker-
    Jörnyelse- oin

,                                                                             bevarandefragor

hetsfaktorer inte kan accepleras,                                                  ,,, , ,

En strävan vid utformningen av PBL har varit att minska antalet beslut av dispenskaraklär, dvs, alt ell lov skall förutsätta atl undantag medges frän ett förbud efter en skönsmässig prövning, Hell kan man dock inte avvara möjlighelerna att göra mindre avvikelser från planbestämmelser i enskilda fall - det skulle kräva en orimligt stelbent och detaljrik lagstift­ning. Av intresse i stadsförnyelsesammanhang är främst följande.

Möjligheterna atl belägga ett område med nybyggnadsförbud i avvaktan på en ny detaljplan eller en planändring avskaffas. Fastighetsägaren kan således inte hindras att bygga i överensstämmelse med en detaljplan. Så länge genomförandetiden löper kan planen inte heller ändras utan ägarens medgivande eller utan alt nya förhållanden av stor allmän vikt inträtt. Om planändring sker under genomförandetiden, har fastighetsägaren rätt till ersättning för den skada som ev. drabbar honom. (5 kap. 11 S första stycket och 14 kap, 5 8). Den enskilde fär således ett mycket starkl skydd under genomförandetiden. Efter genomförandetiden gäller visseriigen helt andra förutsältningar i fräga om planändring (5 kap. 11 8 andra stycket), men så länge planen gäller finns också rätten att fä bygga enligt planen kvar. Den enda motsvarigheten till etl byggnadsförbud som kommer att finnas är all byggnadsnämnden kan besluta om anstånd med behandlingen av en ansö­kan om lov i högst två år (8 kap. 23 8). Längre än så skall den enskilde inte behöva sväva i ovisshet om de planmässiga förutsättningarna för en öns­kad åtgärd.

Inte sällan aktualiseras ändringar pä en byggnad som i nägot hänseende strider mot gällande detaljplan. Åtgärdens tillåtlighet beror då i dag pä om den hänförs lill nybyggnad eller ej. Nybyggnad får ju inte ske i strid mot planen, om inte dispens beviljas, 1 PBL anges en krets av åtgärder med byggnader som får utföras även om byggnaderna strider mot en plan, förutsatt att åtgärden som sådan står i överenstämmelse med planbesläm­melserna (8 kap, 11 5 tredje stycket). Kretsen är vidare än de åtgärder som i dag inte hänförs till nybyggnad. Den enskilde får härigenom större befo­genheter att utnyttja sin fastighet på ett från hans synpunkt ändamålsenligt sätt. Härigenom bör risken för förslumning kunna minska betydligt. Vär­det av att bebyggelsen hålls i stånd i ökad omfattning anser jag vara sä stort att det klart överväger riskerna för högre inlösenkostnader i vissa fall,

1 de fall en tilltänkt åtgärd i sig är planstridig, måste planändring ske för att åtgärden skall kunna genomföras. Mänga gånger kan härvid elt enkelt planförfarande tillämpas (5 kap, 28 5), Ibland är del dock fråga om så begränsade avsteg att även ett sådant förfarande framstår som onödigt. För sådana situationer där en mindre avvikelse inte motverkar planens syfte blir det enligl PBL möjligt att ge lov utan hinder av all åtgärden är


 


Prop. 1985/86:1                                                                    440

planstridig (8 kap.   11  5 femte styckel).  Här blir del dock alltjämt en   20 PBL:s till­
bedömning frän fall till fall av vad som är lämpligl,
                            lämpning på stads-
En nyhet i PBL är att byggnadsnämnden föresläs få möjlighet alt ge lov
.förnyelse- oih
,,,,,..,,.      o    ..   ,     .,,•,, c-              .         n.    .                      ,
    bevarandefragor
tor tilltalliga åtgärder i de lall toruisattningar for lov annars saknas (8 kap,
         -, , in-) i

14 5). Möjligheten avser inte - som enligt 56 5 2 mom, byggnadsstadgan -bara uppförandet av tillfälliga byggnader ulan även ändrad användning av byggnader eller delar av byggnader eller ianspråktagande av mark för nägol annat ändamål än byggande. Tiden för den tillfälliga användningen föreslås kunna bli ända upp till tio år med möjligheter lill förlängning till sammanlagt högst tjugo år. Bestämmelserna kan i stadsförnyelsesamman­hang komma till användning på olika sätl. En ny verksamhet, t, ex, elt daghem, kan behöva inrymmas tillfälligt i ett bostadshus i avvaklan pä alt permanenta lokaler kan byggas. Ett garage som för dagen inte är fullt utnyttjat kan delvis användas som lager, varvid en omprövning av behovet av garageplalser kan ske senare. En tomt där byggnaden har rivits kan utnyttjas för parkering om den inte genast skall bebyggas igen.

20.2 Bevarande

20.2.1 Allmänt

Jag övergår nu till alt översiktligt sammanfatta inriktningen och utform­ningen av PBL:s regelsystem för att bevara kulturvärdena i den fysiska miljön. Först vill jag förtydliga vad jag avser med ordet kulturvärden, I skilda sammanhang har man sökt ett samlande begrepp för de vetenskapli­ga och upplevelsemässiga värden i bebyggelsen som huvudsakligen har sin grund i historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värde­ringar. Jag vill exempelvis erinra om saneringsutredningens definition av begreppet kulturhistoriskt värde som "de värden, uppfatlbara för ell sam­hälles medborgare, som kan lillmätas en byggnad utöver dess nytto­värde". Samma synsätt som låg till grund för saneringsutredningens med­vetet vida definition av kulturhistoriskt värde har varil vägledande för mig då jag talar om kulturvärden i bebyggelsen och kulturlandskapet.

Det är givet att motiven för bevarande förändras och att synen pä vad som är mer eller mindre värdefullt inte förblir densamma. De senaste decenniernas utveckling har också inneburit betydande åsiktsförskjulning-ar i dessa avseenden. Den har exempelvis fört med sig en ny betoning av de sociala skälen för atl bevara en historisk kontinuitet i miljön och atl förena förnyelsen med en varsam förvaltning av kvaliteterna i den befint­liga bebyggelsen. Den har ocksä fört med sig en mycket starkare betoning av det lokala perspektivet på bebyggelsens och kulturlandskapets värden. Samtidigt har tyngdpunkten i planeringen för bevarande ytterligare för­skjutits frän enstaka, särskilt värdefulla kulturminnen till samlade kultur­miljöer. 1 den här utvecklingen har bäde målet att bevara och formerna för bevarande mer och mer integrerats i kommunernas fysiska planering.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   441

bevarandefrågor 20.2.1-20.2.2

Det är mot denna bakgrund som man skall se de inslag i PBL som syftar      20 PBL:s lill-till alt stärka de gmndläggande. kraven pä bevarande av-,kulturmiljön i      lämpning på siads-planerings- och byggnadsverksamheten och atl därvid ge kommunerna etl     Joinyeise- oiii ökat ansvar och bättre instrument för att hävda dessa krav.

Innan jag sammanfattar regelsystemet för bevarande i PBL, skall jag i korthet erinra om vissa grunddrag i den nuvarande lagstiftningen Ull skydd för kulturvärdena i den fysiska miljön,

20.2.2 Nuvarande lagstiftning till skydd för kulturvärden i den f\'siska miljön

I dagens byggnadslagstiftning ges de grundläggande reglerna för atl la tillvara bebyggelsens kulturvärden i 9 och 38 58 byggnadsstadgan,

Enligl 9 8 gäller för all planläggning alt bebyggelse med särskill värde från historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller frän skönhetssynpunkt såvitt möjligt skall bevaras.

Enligl 38 S första stycket gäller allmänt atl en byggnad skall ges sädan utformning och färg, som stads- eller landskapsbilden fordrar och som är lämplig bäde för byggnaden som sädan och för en god helhetsverkan. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1980 (prop, 1979/80: 149, SFS 1980:337) har till första stycket lagts den bestämmelsen att inom ett område som utgör en värdefull miljö särskild hänsyn dessulom skall tas till områdets egenart. Enligt 38 8 andra stycket fär en byggnad som är av slörre värde frän historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt inte förvanskas vare sig genom arbeten på själva byggnaden eller genom bebyg­gelse i grannskapet.

Olika styrmedel har i praxis utvecklats för att säkerställa bevaran­deintressena i den fysiska planeringen, 1 kommunöversikter och områdes­planer har områden med värdefull miljö avgränsats och riktlinjer getts för hur den yttre miljön i området bör behandlas. Genom särskilda beslul, som i princip kan jämställas med översiktsplanernas riktlinjer, har också så­dana områden utpekats där särskild hänsyn skall tas enligt 38 8 första stycket byggnadsstadgan.

Genom slads- och byggnadsplaner kan riktlinjer för bevarande och an­passning preciseras och ges självständig rättsverkan i form av planbestäm­melser.

Inom etl stadsplanelagl område eller etl område där det råder nybygg­nadsförbud i avvaktan på sladsplan kan kommunen med stöd av 35 a 8 byggnadslagen utfärda ett tidsbegränsat förbud att riva kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse, Etl bestående rivningsförbud kan däremot inte utfärdas med slöd av dagens byggnadslagstiftning.

Länsstyrelsen kan med stöd av 86 5 byggnadslagen förordna att nybygg­nad inte fär utföras ulan länsstyrelsens tillstånd inom sådana omräden utanför detaljplan som särskilt bör skyddas på grund av sina kulturvärden.

Länsstyrelsen kan ocksä med slöd av naturvärdslagen förordna om


 


Prop. 1985/86:1                                                                   442

skydd av kulturvärden i landskap som människan präglat genom odling,      20 PBL:s lill-

hävd och bebyggelse, 1 det här sammanhanget vill jag också erinra om att      lämpning pu siads-

reglerna om hänsyn till naturvårdens intressen i skogsvårdslagen och lagen      Jornye se- oc t

„     ,      ,      ,.      ,,.                                                bevarandefragor

om skötsel av jordbruksmark syftar till alt även kulturvärdena i landskapet      q , -20 2 ?

skall tas till vara.

Kulturminnesvärdens s, k, speciallagstiftning slutligen omfaltar i första hand lagen om fornminnen, lagen om byggnadsminnen och beslämmelser­na om byggnadsminnesmärken i kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Speciallagstiftningen syftar till att skydda kulturhistoriskt värdefulla enskildheter eller monument och är således inte avsedd för skydd av värdefulla omräden eller miljöer. Av samma karaktär är lagstiftningen om statens tillsyn över kyrkobyggnader och begravningsplatser, som till ett huvuvdsyfte har att Ullvarala kultur­minnesvårdens intressen,

20.2.3 PBL:s regelsystem för bevarande

Generella regler om hänsyn till kulturvärdena i den fysiska miljön ges både i PBL och NRL. Först vill jag sammanfatta de grundläggande krav på varsamhet och hänsyn som ges i 3 kap. PBL.

För uppförande av nya byggnader gäller den grundregeln atl de skall placeras och utformas på elt sätl som är lämpligt med hänsyn till siads-eller landskapsbilden och lill natur- och kulturvärdena på platsen. Byggna­den skall ocksä ha en yttre form och färg som är lämplig för byggnaden och dess omgivning (3 kap. 1 8). Molsvarande krav på anpassning lill omgiv­ningens karaktär och kvalitet gäller för ändring och underhäll av byggnader (3 kap. 10 och 13 88).

Med PBL införs också ett grundläggande krav på varsamhet vid alla ändringar av en byggnad (3 kap. 10 5). Som jag har betonat förut (avsnitt 11.2.1.) gäller delta varsamhetskrav byggnader i allmänhet och säledes inte bara byggnader med särskilda kulturvärden. Också beträffande underhåll av byggnader införs en generell bestämmelse om hänsyn lill byggnaders kulturvärden (3 kap. 13 5).

Ett visst områdes kulturvärden består och bestäms inte enbart av bebyg­gelsen utan även av exempelvis galor och torg, trädgårdar, inhägnader etc. Generella krav på hänsyn till dessa värden införs därför ocksä i fråga om andra anläggningar än byggnader (3 kap. 14 5), tomter som tas i anspråk för bebyggelse (3 kap. 15 5), allmänna platser samt omräden för andra anlägg­ningar än byggnader (3 kap. 18 8).

Med stöd av dessa grundläggande regler om varsamhet och hänsyn bör, som jag tidigare framhållit (avsnitt 11), sådana krav kunna ställas vid nybyggnad, ändring och underhäll att elt områdes särskilda kvaliteter kan las Ull vara. Av det skälet har jag ansett att någon ytteriigare bestämmelse som motsvarar 38 S första stycket byggnadsstadgan om särskild hänsyn i värdefulla miljöer inte eriordras i PBL,


 


Prop. 1985/86:1                                                                    443

Av samma grundläggande karaktär som de allmänna reglerna om var-            20 PBL:s lill-

samhet och hänsyn är förbudet jait förvanska byggnader som är särskilt           lämpning på stads-

värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig syn-        jomyelse- och

      I,       .     o   .       1  j u  L    I        j       1       1   ■■   .-, 1        ,-,         bevarandefrågor

punkl eller som ingar i en samlad bebyggelse av denna karaktär (3 kap, 12  2rt  ?

8). 1 förhållande lill 38 5 andra stycket byggnadsstadgan innebär PBL således den ändringen, all del generella förvanskningsförbudel ulsträcks lill all gälla ocksä byggnader soin ingår i omräden som är särskill värde­fulla.

Beträffande de utgångspunkter som skall gälla för tillämpningen av bestämmelsen om särskilt värdefulla byggnader hänvisar jag lill vad jag tidigare har anfört (avsnilt 11.2.2) och lill specialmoUveringen (3 kap. 12 5). Del Ull lagrådet remitterade förslaget till NRL innehåller i likhet med PBL grundläggande beslämmelser till skydd för kulturvärdena i den fysis­ka miljön (2 kap. 6 8 NRL). Dessa bestämmelser skall tillämpas bl. a, vid planläggning och prövning av ansökningar om bygglov och förhands­besked enligl PBL (2 kap. 2 8 PBL). NRL:s bestämmelser innebär att omräden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av sin natur­skönhet, vetenskapliga eller kulturella värden eller med hänsyn till frilufts­livet så långt som möjligt skall skyddas mot älgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön (2 kap. 6 8 första stycket). För områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården och friluftsli­vet gäller att de skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada dessa värden (2 kap. 65 andra stycket).

De generella bestämmelser om bevarande som jag nu har refererat skall kunna hävdas av kommunen direkt i enskilda tillståndsärenden. Hur högl anspråken på bevarande skall kunna ställas är beroende av hur värdefull en byggnad eller dess omgivning är ur allmän synpunkl. De grundläggande kraven pä varsamhet och hänsyn i 3 kap PBL är i skälig utsträckning också tillämpliga på åtgärder som inte kräver lov. Den enskilde har i sädana fall själv ansvaret att handla i lagens anda.

Med dessa utgångspunkter är del naturliglvis viktigt att kommunerna i förhand kan ge besked om vilka värden det är som man vill slå vakt om och hur de generella bestämmelserna kommer att tillämpas inom olika bebyg­gelseområden. För att belysa den frågan vill jag sammanfatta min syn på planeringen för bevarande, med särskild tonvikt på kunskapsuppbyggna­den och kunskapsförmedlingen.

Inom ramen för den fysiska riksplaneringen har det utförts ett omfat­tande arbete med atl kartlägga och redovisa objekt och miljöer av kultur­historiskt intresse. Detta har sedan följts upp vid arbetet med kommun­översikterna. Mänga kommuner har också för olika omräden utarbetat särskilda kulturminnesvårds- eller bevarandeprogram. Dessa program, som främst är avsedda alt ligga till grund för kommande planering och utgöra information till fastighetsägarna, har haft stor betydelse vid tillämp­ningen av 38 5 första stycket byggnadsstadgan. Det finns alltså i kommu-


 


Prop. 1985/86:1                                                      444

nerna i allmänhet ett bra underiag för att göra kulturhistoriska avvägningar     20 PBL:s lill-

i planeringen. Skillnaderna melkin olika kommuner torde dock vara slora,      lämpning på stads

Det återstår ocksä arbete med alt inventera och sammanställa de kunska-     Jomye se- oc j

,      ,     .      ,    ,                                 bevarandefragor

per som finns. En samlad redovisning av kulturhistoriska intressen och hur      7n ? ?

de skall behandlas kan lämnas exempelvis i etl kulturminnesvärdsprogram som inte bara underlättar kommunens planläggning utan också, om det hanleras offenlligl, ger fasiighecsägare och övriga medborgare möjlighel lill inflyiande pä etl tidigt stadium. Härigenom ger man ocksä möjligheler till en offentlig debatt om programmen. Eftersom det rör sig om en sektors­utredning - ett beslulsunderlag bland många andra och utan rättsverkan -bör dock hanteringen inte lagregleras,

1 kunskapsuppbyggnaden och programarbetet har länsstyrelserna i egen­skap av regionala myndigheter för kulturminnesvärden stor betydelse när det gäller atl Ullhandahålla kommunerna underlag för planeringen. Jag vill ocksä särskilt peka på länsmuseernas roll som basinstitutioner för kultur­historisk dokumentation och information och som serviceorgan ät den statliga och den kommunala kulturminnesvården. Länsmuseerna bör såle­des ses som vikliga expertorgan för kommuner som inte har tillgång till egen kulturhistorisk sakkunskap.

Det är väsentligt att sådant översiktligt planeringsarbete som jag nu har redogjort för utförs även i framtiden. Det kan komma till uttryck t,ex, genom alt kommunerna i översiktsplanens riktlinjer klargör pä vilket säll de avser att tillämpa de grundläggande reglerna om varsamhet och hänsyn i olika omräden. Jag länker då inte bara på områden med en samlad bebyg­gelse som kan betecknas som särskilt värdefull (3 kap, 12 5). Också när det gäller bebyggelseomräden av mera alldaglig karaktär är det viktigt att skapa förståelse och intresse för bebyggelsens egenart och värden.

En väsentlig del av bevarandeplaneringen är information till fastighets­ägare och brukare med närmare beskrivningar av områdets kvaliteter och med råd om hur dessa kvaliteter kan tas till vara vid byggnadsåtgärder av olika slag. Jag tillmäter en bred information frän kommunernas sida och positivt vägledande rikllinjer slor betydelse när det gäller att förverkliga målet alt ta till vara det kulturarv som den byggda miljön utgör.

1 del här sammanhanget vill jag också erinra om alt i PBL införs en föreskrift om alt byggnadsnämnden särskilt skall verka för en god bygg­nadskultur samt en god stads- och landskapsmiljö (11 kap. 18 första styckel D.Den uppgiften innefattar naturligtvis ett ansvar för den kun­skapsuppbyggnad och kunskapsförmedling som jag här har talat om.

1 stor uisträckning räknar jag med att kulturvärdena i den byggda miljön skall kunna tryggas genom riktlinjer och information i förening med en tillståndsprövning som grundar sig pä PBL:s grundläggande bestämmelser om bevarande. Jag återkommer i specialmoliveringen till hur bygglovs­prövningen kan utfalla i områden med riktlinjer om bevarande (8 kap. 12 8),

För att långsiktigt säkerställa värdefulla kulturmiljöer finns det emeller-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   445

lid ibland behov av all omsätta riktlinjerna i beslämmelser som lillsländs-      20 PBL:s till-myndighelerna och enskilda har att följa. Jag övergår nu lillait behandla de      lämpning pa stads­olika typer av bestämmelser till skydd för kulturvärdena som kan medde-      ./oinyi   t   oi

bevarandefragor
las med stöd av PBL,
                                                                       20 

Föran säkerställa bevarandeintressena kan kommunen genom områdes­bestämmelser eller beslämmelser i detaljplan

-     utvidga den tillslåndsplikl som normall gäller

-     närmare reglera bebyggelsemiljöns utformning

-     meddela  skyddsbestämmelser  för  särskill   värdefull  bebyggelse  (se 3 kap, 12 5).

Jag behandlar först utvidgningen av tillsländsplikten.

Inom områden som inte omfattas av detaljplan krävs enligt PBL normalt inte bygglov för att färga om byggnader, byta fasadbeklädnad eller taktäck­ningsmaterial eller ulföra ändringar som avsevärt påverkar en byggnads yttre. Inom sädana områden krävs normalt inte heller rivningslov.

För atl kommunen inom omräden av detta slag skall få möjlighel att kontrollera atl kulturvärdena inte äventyras genom yttre ändringar och rivningar kan tillsländsplikt för sädana åtgärder införas genom områdes­bestämmelser (8 kap, 6 5 första stycket 1 resp, 8 kap. 8 5 andra stycket).

Inom omräden med detaljplan krävs bygglov för omfärgning av en- eller tväbostadshus normalt endast om byggnadens karaklär därvid ändras vä­sentligt. Föreskrifter alt tillsländsplikten skall gälla alla omfärgningar kan meddelas i detaljplan (8 kap, 6 8 första stycket 2),

För byggnader eller samlad bebyggelse med särskilt stort bevarande­värde kan bygglovspliklen utökas att gälla även underhållsåtgärder genom såväl områdesbestämmelser som detaljplan (8 kap, 68 första stycket 3).

1 områdesbestämmelser och detaljplan kan ocksä införas skyldighet att söka marklov för schaktning, fyllning och trädfällning (8 kap. 9 8),

Jag vill i det här sammanhanget understryka att:kulturhistoriska och miljömässiga överväganden har varit tungt vägande motiv för förslaget att bygglovsplikt skall kunna införas för jordbrukets och andra liknande nä­ringars ekonomibyggnader. Det ligger lika mycket i den byggandes intresse som i samhällets att en prövning på dessa grunder i vissa områden kan ske i förväg i stället för att det sker i form av elt ingripande i efterhand. Inom områden där sådana byggnader inte kan antas ha någon påtaglig påverkan på bebyggelsemiljön eller landskapsbilden finns del naturiigtvis ingen an­ledning för kommunerna att införa bygglovsplikt.

För att säkerställa översiktsplanens bevarandesyflen kan det i många fall vara naturligt atl omsätta planens riktlinjer i ganska detaljerade be­stämmelser om byggnadernas placering, utformning och utförande, Ocksä när del gäller andra belydelsefulla inslag i miljön som parker, gator, torg och andra allmänna platser kan del ofta vara skäl atl genom planbesläm­melser precisera bevarandeintressena. Jag återkommer i specialmotive­ringen (5 kap, 7 8 första styckel 4) med vissa synpunkler pä bevarandefrå-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    446

gornas behandling i delaljplan.   Här vill jag avslutningsvis ta  upp de      20 PBL:s till-

skyddsbestämmelser som kan föreskrivas för särskill värdefull bebyggelse      lämpning på siads-

(3 kap, 12 5) och rivningsregleringen i PBL.                                      förnyelse- oclj

bevarandefragor Avsikten med reglerna om skyddsbestämmelser är att kommunerna med      ,/i -> :j

slöd av PBL skall kunna ge samma skydd åt kulturvärdena i bebyggelsen som nu enbari kan åsladkommas genom länsstyrelsens beslut med stöd av lagen om byggnadsminnen. Till skillnad frän kulturminnesvårdens special­lagstiftning är skyddsbestämmelserna i PBL avsedda atl lillämpas lör skydd även av värdefulla bebyggelseomräden.

Skyddsbestämmelserna avser säledes i likhet med byggnadsminneski-gens skyddsföreskrifter all förhindra rivningar och olämpliga ändringar av bebyggelsen. Om skyddsbestämmelser har meddelats innebär det att riv­ningslov inte får lämnas (8 kap, 17 5 andra styckel). Genom atl meddela skyddsbestämmelser kan kommunen således införa ett permanent förbud mot rivning av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Skyddsbestämmelser kan också innehålla föreskrifter om att värdefulla byggnader skall underhällas pä etl vissl sätl. Bestämmelserna kan avse bäde en byggnads yttre och dess inre.

Rivningslov skall också kunna vägras i enskilda tillsiåndsarenden, dä ansökningen gäller kulturhistoriskt och miljömässigt värdefull bebyggelse (8kap, 16 5). Jag vill erinra om att rivningsregleringen inte bara kan omfat­ta särskilt värdefull bebyggelse (se 3 kap, 125) och hänvisar till vad jag tidigare (avsnitt 13,1,3) har anfört i denna sak. Till ersättningsfrågorna i samband med att skyddsbestämmelser meddelas och rivningslov vägras ålerkommer jag i det följande.

Som framgått redan av denna översikt föreligger inte något plankrav enligl PBL för att de grundläggande kraven på bevarande av bebyggelsen skall kunna hävdas. Samtidigt vill jag framhålla del lämpliga i all kom­munen ändå i förväg tar ställning till bevarandefrågorna och alt detta kommer till uttryck i områdesbestämmelser eller detaljplaner, 1 vissa fall torde det exempelvis vara ändamålsenligt att nuvarande förordnanden enligt 86 8 byggnadslagen liksom beslut om särskild miljöhänsyn enligt 38 5 första stycket byggnadsstadgan omvandlas till bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser,

1 min inledande översikt över dagens lagstiftning till skydd för kulturvär­dena i den fysiska miljön berörde jag även de möjligheter som naturvärds­lagen ger att säkerställa kulturminnesvårdens bevarandeintressen. Avslut­ningsvis vill jag understryka atl kulturminnesvärdens och naturvårdens intressen ofta sammanfaller i kulturiandskapel och atl en samlad syn på kultur- och naturvärdena i den fysiska miljön därför bör vara en utgångs­punkt för bevarandeplaneringen. Mitt kommande förslag att kommunerna skall ges vidgade möjligheter att använda de instrument för säkerställande som finns i naturvärdslagen bör kunna bidra lill att denna samordning utvecklas ytterligare.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   447

20.2.4 Ansvars- och kostnadsfördelningen                                      20 PBL s till-

bevarandefrågor 20.2.4

ansvaret för att bevara kulturyärdena i den fysiska miljön måste tas      lämpning på siuds-både av dem som äger och brukar mark och byggnader och av staten och     jomyelse- och kommunerna.

De grundläggande kraven i PBL pä varsamhet och hänsyn till kulturvär­dena är av den arten att de alltid skall iakttas av en fastighetsägare. Dessa krav blir av naturliga skäl mer eller mindre långtgående beroende på hur värdefull en byggnad eller en bebyggelsemiljö är. I vissa speciellt känsliga miljöer kan det exempelvis tänkas all kompletteringsåtgärder inte kan uppfylla kraven på hänsyn i 3 kap. och att åtgärderna därför mäste vägras. Nägon rätt till ersättning föreligger inte när varsamhets- och hänsynskrav av det här slaget hävdas vid planläggning och tillståndsprövning. Det innebär att PBL i princip ger samma möjligheter som dagens byggnadslag­stiftning att hävda bevarandeintressena utan att ersättningsskyldighet upp­kommer.

Till skillnad från dagens byggnadslagstiftning ger emellertid PBL som jag nyss nämnde möjlighet att meddela långtgående skyddsbestämmelser med permanenta rivningsförbud för särskilt värdefulla byggnader och mil­jöer. Dessa skyddsbestämmelser skall i likhet med beslut att vägra riv­ningslov vara ersättningsgilla. Jag har förut (avsnilt 18.2.2) närmare be­handlat frågor om ersättning dä rivningslov vägras för att bevara kulturhis­torisk eller miljömässigt värdefull bebyggelse och då skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan eller områdesbestämmelser. Mitt förslag i denna del går i korthet ut på. att kommunen blir ersättningskyldig gentemot fastighetsägaren om skadan till följd av vägrad rivning eller skyddsbestäm­melser är betydande i förhällande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fatighe-ten är kommunen skyldig att lösa den Vad gäller skyddsbestämmelserna förutsätter jag atl rätt till ersättning eller inlösen väsentligen kommer att utlösas av bestämmelserna om rivningsförbud. En eventuellt fördyrat underhåll till följd av skyddsbestämmelser lorde således i normalfallet kompenseras av att fastighetens ekonomiska värde ökar genom att dess kulturvärden bevaras.

En av huvudtankarna i PBL. är som jag tidigare framhållit, att kommu­nerna skall få ett ökat ansvar för bevarandefrågorna. Samtidigt garanterar PBL och NRL att staten fär möjligheter att se lill all kulturvärdena inte äventyras när det galler omräden och objekt som är av riksintresse enligt NRL. Det förutsätts därvid alt staten ansvarar för den kunskapsförsörj­ning som eriordras för urvalet och bevarandet av objekt och områden som är värdefulla i elt nationellt perspektiv.

Vid sidan av regelsystemet för bevarande i PBL kommer naturliglvis även i fortsättningen kulturminnesvårdens speciallagstiftning alt ha slor betydelse för atl ta tillvara kuliurminnesvårdens intressen. 1 vissa fall kan det tänkas uppkomma behov av atl meddela skyddsbestämmelser enligt


 


Prop. 1985/86:1                                                                   448

PBL för att bevara ell värdefullt bebyggelseomräde där någon eller nägra      20 PBL:s lill-

byggnader redan är skyddade som byggnadsminnen eller byggnadsminnes-      lämpning pa siads-

märken. Jag har inte ansett del befogat att införa regler som hindrar atl     •Z''""' ','"'„'

bevarandefragor skyddsbestämmelser enligt PBL omlatiar byggnader som samlidigl har      711 :> 4

skydd enligt speciallagstiftningen. Jag har därvid utgått från att samråds-förfarandet vid den kommunala planläggningen medför atl skyddsbestäm­melserna samordnas på ett tillfredsställande sätl från bl, a. fastighetsäga­rens synpunkler. Skyddsbestämmelserna enligt PBL och speciallagstift­ningen bör emellertid hällas isär så atl det inte råder nägon oklarhet i frågan om etl eventuellt ersättningsansvar ligger hos staten eller hos kom­munen,

PBL ger staten möjlighet att utfärda planföreläggande om det behövs för alt trygga kulturvärdena i ett område som är av slor nationell betydelse för kulturminnesvärden (12 kap, 6 8), Om ersättningsskyldighet uppkommer lill följd av ett sådant föreläggande, är staten skyldig atl kompensera kommunen för dess kostnader för ersättning eller inlösen (14 kap. 8 5 femte siycket). Det bör också noteras atl staten även kan ge ekonomiskt slöd direkt till faslighetsägarna enligt bl,a, förordningen (1981:447) om statsbi­drag till kulturhistoriskt viirdefull bebyggelse och förordningen (1983: 1201) om tilläggslån för ombyggnad av bostadshus m, m.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   449

.        .                                              21 Samordiiini;

21    Samordning med annan lägstirtnmg                                         med annan

lagstiftning
2LI  Nuvarande ordning i huvuddrag
                                                 2 f.1—21.2

Reglerna i byggntidslagsliftningen om samordning mellan lillsländsgiv-ning enligt den lagstiftningen och tillständsgivningen enligt speciallagar äterfinns i 56 5 I mom. byggnadsstadgan, 1 568 föreskrivs atl byggnads­nämnden vid prövning av ansökan om byggnadslov skall se till atl det tillämnade byggnadsföretaget inte strider mol vissa uppräknade lagar, l.ex. väglagen, naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Om en äigärd, för vilken söks byggnadslov, är beroende av tillstånd av annan myndighet än byggnadsnämnden, skall nämnden hänvisa sökanden atl söka sådant till­stånd (.578 BS).

Samordningen i speciallagar med byggnadslagstiftningen har i åtskilliga fall lösts pä sä säll att tillstånd normalt inte fär ges till åtgärder som strider mot fastställda planer enligt byggnadslagen. Planbedömningen ankommer i dessa fall på beslulsmyndigheten. Som exempel pä en sådan reglering kan nämnas 9 5 anläggningslagen där det föreskrivs atl gemensamhelsanlägg­ningar som inrättas inom omräden med fastställd generalplan, stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan skall stå i överensstämmelse med phinen. Här föreskrivs också att gemensamhetsanläggningar skall inrättas så alt de står i överensstämmelse med vissa andra bestämmelser för marks byggande och användning. Jag nämnde nyss atl det är beslulsmyndigheten enligt speciallagen som bedömer överensstämmelsen med planer. När det gäller frågor om att medge avvikelser från bebyggelseplaner vid tillstånds-givning enligt speciallagar har som regel denna rätt lagts på planmyndighe-len. Även här kan reglerna i 9 5 anläggningslagen tjäna som exempel. De innebär att undanlag frän fastställda planer får rnedges endast om bygg­nadsnämnden har tillstyrkt det,

21.2 Behov av ändrade samordningsregler

Frågor om samordning mellan byggnadslagstiftningen och annan lagstift­ning har diskuterats i olika sammanhang under senare är. Bl, a, har riksda­gen i samband med lagstiftningsärenden som rör fysisk planering pekat pä behovel av samråd och alt samordningsfrågorna bör belysas ytterligare i arbetet med en ny byggnadslagsliftning, (Se t,ex, NU 1977/78:47 med anledning av prop, 1977/78:86 med förslag till lag om vissa rörledningar m, m. jämte motion,)

1 PBL ges kommunerna en stark ställning när det gäller att bestämma om förändring och bevarande av tätorter och bebyggelse i övrigt samt om markanvändning som hör samman med bebyggelseutvecklingen i kom­munen, 1 princip skall staten kunna bestämma om inriktningen pä kommu­nens planering endast i frågor som rör områden av riksintresse eller mel-15    Riksdagen 1985186. I saml. Nr 1


 


Prop. 1985/86:1                                                                    450

21.2-21.3.1

lankommunala intressen. Denna starka ställning för kommunerna bör na-      21 Samordning
turligtvis komma till uttryck även i andra lagar som reglerar prövning av       >"ed annan
företag som kan påverka den fysiska planeringen i kommunen,
    1",' '"'"*',

När det gäller samordning av handläggningen av ärenden som skall prövas enligt flera lagar är del av stort intresse för den som ansöker om tillstånd lill ett företag att beslutsprocessen blir så rationell som möjligt. Det är viktigt att tillståndsfrågor som berör flera lagstiftningsområden i görlig mån samordnas. Som jag närmare skall behandla i specialmotive­ringen (8 kap. 25 8) bör det ankomma på byggnadsnämnden atl upplysa den som söker lov om vilka tillstånd i övrigi som kan erfordras.

Samordningen mellan PBL och annan lagstiftning rör sålunda dels beho­vet av en sammanvägning av olika anspråk på användning av mark- och vattenområden - det planpolitiska intresset - dels behovet av en för den enskilde enkel och rationell process i de fall då en åtgärd är prövningsplik-tig enligt både PBL och någon annan lag - man kan här tala om dubbel­prövningsfallen,

1 det fortsatta resonemanget delar jag upp samordningsfrågorna i dessa två led,

21.3 Det planpolitiska intresset

Samordningen mellan byggnads- och planlagstiftningen och andra lagar gäller främst frågor om tillstånd lill verksamheter av olika slag, t, ex. tillstånd enligt vattenlagen eller koncession enligt minerallagen. Konflikter kan emellertid uppkomma även i samband med beslut om markanvänd­ningsrestriktioner enligt olika lagar när besluten skall fattas av olika organ. Ett beslut av länsstyrelsen om naturvårdsområde enligt naturvårdslagen kan t,ex, strida mot kommunens intentionerom markanvändningen.

Som jag nämnde nyss får kommunen en stark slällning när det gäller sådana markanvändningsfrägor som kan styras genom PBL, Staten kom­mer inte längre att ha kontroll över inriktningen på kommunernas fysiska planer annat än när områden av riksintresse enligt NRL inte säkerställs eller när det är nödvändigt all samordna markanvändningen mellan olika kommuner. Avsikten med reformen är ju också att kommunerna själva -så långt det är möjligt från statens synpunkt - skall ha del avgörande inflytandet när det gäller bebyggelseutvecklingen i vid mening i kom­munen. Mot den här bakgrunden bör, som också PBL- utredningen har föreslagit, planbesluten enligl PBL påverka tillståndsprövningen enligt olika speciallagar, Detla bör gälla oavsett om ett företag skall prövas bäde enligt en speciallag och enligt PBL eller endast enligt speciallag.

21.3.1 Detaljplan och områdesbestämmelser

När det gäller detaljplaner bör - i likhet med vad som nu oftast gäller -beslut enligt speciallagar inie få slrida mol planerna. Plantolkningen bör


 


Prop. 1985/86:1                                                                    451

som nu anförtros beslulsmyndigheten i varje tillslåndsärende med rätt för      l Samordning kommunen att klaga i den ordnihg som anges i resp, lag. Héli naturligt bör      '"'' annan den myndighet som har att falla beslul enligl en speciallag vid tveksamhet      ti 7 i_7i 7 -> samråda med kommunen. Som jag redovisat tidigare skall detaljplaner, för vilka genomförandetiden har gått till ända, fortsätta att gälla till dess att kommunen ändrar eller upphäver planen. Kravet pä överensstämmelse med detaljplanen bör därför gälla även för älgärder som vidtas efter ge­nomförandetidens utgång, 1 vissa fall bör det emellertid öppnas möjlighet för en specialmyndighet att meddela ett villkorat tillstånd, om en kommun i ett ärende förklarar att planen skall upphävas eller ändras sä att ett företag som strider mot gällande plan kan genomföras. Möjlighet bör också finnas för specialmyndigheter att medge vissa avvikelser från gällande planer. För sådana medgivanden bör gälla samma förutsättningar som i bygglovs­fallen, dvs, mindre avvikelser bör få medges, om de är förenliga med syftet med planen,

1 områden utan detaljplaner — som således endast omfattas av översikts­planen - kan kommunen genom områdesbestämmelser med bindande verkan styra efterkommande markanvändningsbeslut enligt PBL på ett i vissa avseenden liknande sätt som genom detaljplan. Bygglov får i princip inte lämnas, om en ansökt åtgärd strider mot områdesbestämmelser.

I likhel med vad jag har förordat i fråga om detaljplaners verkan bör områdesbestämmelserna få motsvarande effekt på beslut enligt specialla­gar som på beslut om bygglov.

1 mina förslag till ändringar i annan lagstiftning tar jag upp den närmare utformningen av reglerna om detaljplanens och områdesbestämmelsernas slällning vid beslut enligl olika speciallagar.

21.3.2 Översiktsplanen

När det så gäller förhållandet mellan översiktsplanen och speciallagar, bör samordningsfrågorna behandlas på ett annat sätt. Översiktsplanen behandlar först och främst mål och riktlinjer för en lämplig bebyggelseut­veckling i kommunen. I översiktsplanen kommer också att finnas redovis­ningar av kommunens syn på markanvändningsfrågor i ett vidare perspek­tiv för att bebyggelsen och dess omgivning i kommunen skall bli tillfreds­ställande för kommuninvånarna. Del är knappast möjligt att, utöver det obligatoriska innehållet, förutse hur översiktsplanerna kommer att utfor­mas. Det blir beroende pä vilka behov kommunerna anser sig ha av att redovisa sin syn på markanvändningsfrågorna.

Översiktsplanens rikUinjer är som jag tidigare har framhållit ett uttryck för överväganden inom den allmänna sektorn - staten och kommunen -som är grundade pä de allmänna bestämmelserna i 2 kap. Översiktsplanen utgör ett beslutsunderiag med förhandsupplysningar från samhällets sida om vilka allmänna intressen som kan komma att vägas in vid framtida beslut om markanvändningen. Även om översiktsplanen inte är bindande


 


Prop. 1985/86:1                                                                   452

21.3.2-21.4

vare sig för myndigheter eller enskilda, måste man konsialera - som jag      21  Samordning ocksä nämnde tidigare - atl ett dokument av översiktsplanens karaktär,      med annan som redovisar den planerade utvecklingen i kommunen och som har anta-       ''!'\"l'"'-!], gits av kommunens beslutande församling, i praktiken får stor belydelse vid beslul i markanvändningsfrågor.

Den slarka slällning som kommunerna nu föresläs fä i markanvändnings­frågor, som kan styras med stöd av PBL, fär naturligtvis inte utan vidare brytas genom att tillstånd med stöd av annan lagstiftning lämnas lill verk­samheter m,m. som är hell oförenligt med kommunens planering för bebyggelse och därmed sammanhägande frågor.

Vid min behandling av frågan om lov till ny bebyggelse utanför områden med detaljplan diskuterade jag den betydelse översiktsplanen kan ha vid beslul i enskilda ärenden (avsnitt 12,2,4), 1 specialmotiveringen (8kap, 12 8) belyser jag med några exempel hur bygglovsprövningen inom omrä­den med olika slags riktlinjer kan utfalla. Del synsätt jag i dessa samman­hang har gett uttryck för i fräga om översiktsplanens betydelse för efterföl­jande bygglovsbeslut bör i allt väsentligt kunna anläggas även på beslut enligt annan lagstiftning än PBL, Jag tar upp den frågan i samband med att jag lägger fram förslagen Ull ändringar i annan lagstiftning.

Med den ställning som översiktsplanen nu föresläs fä är det inte möjligt all använda den modell som ulredningen har föreslagit för kopplingen mellan kommunens översiktliga planering och prövningen av frågor om tillstånd enligt annan marklagstiftning. Utredningsförslaget innebär pä denna punkt att tillsiåndsarenden skall underställas regeringens prövning så snart en kommun påstår att ett företag inte är förenligt med den över­siktliga planeringen. Alt utredningsförslaget inte kan utnyttjas har emeller­tid enligt min mening begränsad betydelse, eftersom förslaget i många fall lorde kunna leda lill en omotiverad beslutsomgäng. De myndigheter som skall pröva ärenden enligt speciallagar är oftast väl förtrogna med planma­terial och kan i tveksamma fall inhämta yttrande frän planmyndigheterna. Dessutom är att märka alt besvärsordningen enligt de speciallagar, för vilka en anknylning till kommunernas översiktsplan bör komma i fråga, i stort sett genomgående innebär att regeringen är slutinstans. Syftet med utredningsförslaget - att ästadkomma en regeringsprövning - kan således normalt uppnås med hjälp av gällande besvärsregler i speciallagarna.

21.4 Förfarandet vid dubbelprövning

Även om man bör sträva efter att undvika dubbelprövning, är detla i åtskilliga fall inte möjligt att nå. Många verksamheter, vilkas tillåtlighet skall prövas enligt någon speciallag, kräver ocksä byggnader eller andra anläggningar som skall prövas enligl PBL. Som exempel kan nämnas en fabrik som är prövningspliktig enligt bäde PBL och miljöskyddslagen.

Vissa speciallagar innehåller å andra sidan regler om tillståndsprövning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    453

21.4

där prövningsgrunderna är näraliggande eller i det närmaste identiska med      21 Samordning prövningsgrunderna i PBL. I sådänä fall bör naturligtvis övervägas om det      med annan inte räcker med prövning enligl en av lagarna. Som jag tidigare har fram-      "f'l' "'" hållit (avsnitt 5.4.3) bör sålunda väglagens regler om avstånd lill väg för nya byggnader upphävas när PBL träder i kraft, eftersom trafiksäkerhets­frågorna ocksä vägs in i bygglovsprövningen.

Åtskilliga åtgärder kommer även i fortsättningen atl kräva tillstånd enligt olika lagar och av olika myndigheter. En särskild fråga är då i vilken ordning tillståndsprövningen skall göras. Härmed sammanhänger också frågan hur beslul enligt olika lagar skall bringas i samklang med varandra. 1 remissyttrandena över PBL-förslaget framförs olika åsikter i dessa frågor. Vissa inslanser menar att tillstånd enligt speciallagen skall föreligga innan bygglov ges. medan andra hävdar att bygglov eller förhandslov skall finnas innan slutlig prövning enligt speciallagen görs.

1 vilken turordning tillståndsprövningen skall göras är i första hand en fråga som har att göra med utredningskostnaderna. Enligt min mening bör det, i likhet med vad som nu gäller, i princip stå en sökande fritt att ansöka om tillstånd i den ordning han själv bedömer vara lämplig. När ett förelag projekteras torde det ofta vara möjligl alt konstatera vilka led i tillstånds­prövningen som blir avgörande för företagets tillkomst. Med frihet för sökanden att välja prövningsordning kan man dä välja att steg för steg ta fram underlag för myndighetsprövningen, I mänga fall är kommunens intresse i ett företag främst planpolitiskt medan den tekniska granskning som skall göras, l.ex, med stöd av miljöskyddslagen, är av underordnad betydelse för kommunen, I ett sådant fall kan det vara fördelaktigt för en sökande att genom ett förhandsbesked enligt PBL fä lokaliseringsfrågan prövad innan ett omfattande arbete med den tekniska detaljprojekteringen utförs, Å andra sidan kan ibland utfallet av den planpolitiska bedömningen vara beroende av vilka villkor som en specialmyndighet föreskriver, 1 sädana fall kan en sökande riskera alt fä avslag pä en ansökan om för­handsbesked, om han inte först driver sitt ärende hos specialmyndigheten. Del tveksamma ledet i prövningen av en verksamhet kan ocksä vara reglerna i en speciallag, varför del av den anledningen kan vara lämpligt att begära den prövningen först.

Några allmänna regler om prövningsordningen bör således inte ställas upp, 1 den mån sädana frågor är komplicerade kan man utgä från att de diskuteras mellan sökanden, olika tillståndsmyndigheter och kommunen.

Vilken effekt skall då etl Ullstånd enligt en speciallag ha pä en efterföl­jande prövning enligt PBL? Om kommunen i sill yttrande till specialmyn­digheten inte har motsatt sig företaget, fär man i allmänhet anta att kom­munen från sina utgångspunkter inte heller motsätter sig ett tillstånd enligl PBL, Normalt bör man således i dessa fall kunna räkna med alt tillståndet enligt en speciallag också följs av tillstånd enligt PBL, Om en kommun i sitt yttrande till en specialmyndighet har motsatt sig ett företag pä grunder


 


Prop. 1985/86:1                                                                    454

21.4

som kan hänföras till PBL. men Ullständ enligl en speciallag ändå lämnas.       21 Samordning bör dock delta tillstånd inte binda kommunen vid en senare prövning enligl       "ed annan PBL. Ofta rymmer nämligen bygglovsprövningen även andra aspekter än       ogstijtning de som specialmyndigheter har att beakta. 1 speciella fall kan emdletid aspekter som skall beaktas vid tillständsgivningen enligt en speciallag resp. PBL vara tämligen lika. Utgången i speciallagsärendei måste enligl min mening dä tillmätas stor betydelse även vid prövningen enligt PBL,

I likhet med utredningen anser jag att nägra bestämmelser i denna fråga inte bör införas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   455

22    Resursfrågor

Som jag nämnde inledningsvis har regeringen i beslut den 14maj 1981 uppdragit åt statskontoret atl biträda bostadsdepartementet i arbetet med PBL i vad gäller organisatoriska och administrativa frågor samt att därvid särskilt belysa de kostnadsmässiga och finansiella aspekterna på utform­ningen och genomförandel av del förslag som utarbetas i departementet,

1 beslutet framhöll regeringen som en av utgångspunkterna för reformen att den samlade resursälgängen för kommunernas och statens insatser för genomförandet och tillämpningen av PBL skulle hällas inom nuvarande ekonomiska ramar för berörd verksamhet. Vidare framhölls att det skall vara en strävan att söka efter enklast möjliga regler och förfaranden för beredning och beslut i plan- och byggärenden samt att i övrigt sänka kostnaderna för verksamheten.

Statskontoret har fortlöpande lämnat värdefulla synpunkter pä regelsys­temels uppbyggnad, vilka i stor utsträckning har kunnat beaktas i lagstift­ningsarbetet. 1 en preliminär rapport den 22 april 1985 (bilaga 12 till proto­kollet i detta ärende) har statskontoret efter en granskning och analys gjort en sammanfattande bedömning av det nu framlagda lagförslaget. Bedöm­ningen omfattar i första hand förslagets administrativa konsekvenser. Rap­porten innehåller också kommentarer till de enskilda bestämmelser som enligt statskontorets mening pä ett eller annat sätt har inverkan pä resurs­frågorna eller av någon annan anledning behöver särskilt kommenteras. Den reservationen bör göras att statskontorets rapport, som lämnades för ungefär en månad sedan, pä en del punkter utgår frän bestämmelser som i det nu föreliggande förslaget har en någol ändrad lydelse. Statskontoret avser att senast den 31 augusti 1985 lämna en slutrapport, vari bl. a, stats­kontorels bakgrundsmaterial kommer att redovisas,

1 fräga om grunderna för statskontorets bedömning och beträffande kommentarerna lill förslagels enskildheter hänvisar jag till innehållet i statskonlorels preliminära rapport. Här vill jag nöja mig med att återge vad statskontoret har anfört under rubriken "Slutsatser":

Enligt statskontorets bedömning bör nyheterna i den nya plan- och bygglagen för kommunernas vidkommande knappast medföra ökade krav pä administrativa resurser. Övergångsvis kommer givetvis en omfattande utbildningsverksamhet att krävas så att förtroendevalda och tjänstemän så snart som möjligt får kunskap om avsikterna med lagändringen och den nya lagens sätt alt verka. En viss kompetensförstärkning hos en del kom­muner kan ocksä bli nödvändig t, ex. beträffande grundvattenfrägor.

En särskild osäkerhet i bedömningen ger bestämmelsen om den utökade sakägarkretsen. Hur denna grupp kommer att agera är svårt all förutse. Inte förrän ertärenheter vunnits kan en slutlig bedömning göras av kost­nadskonsekvenserna såväl för kommunerna som för länsstyrelser och övriga besvärshandläggande organ.


22 Resursfrågor


 


Prop. 1985/86:1                                                                    456

Rätten för markägare atl begära ersättning eller inlösen i vissa situa-      22 Resur.sfrågor tioner - särskilt de som behandlas i övergångsbestämmelserna - är svära att bedöma. Detta gäller både processkostnadernas och ersättningarnas storlek. Till viss del bör dock dessa koslnader kunna ses som "invesiering-tir" som underlättar det fortsatta planeringsarbetet i kommunerna.

Länsstyrelsens förändrade roll bör på längre sikt ge möjligheler till en minskning av arbetsinsatserna för planhandläggningen, 1 ell övergångsske­de är det emellertid väsentligl att alla befintliga resurser utnyttjas för den massiva utbildningsinsats som krävs för all la alla medagerande pä kom­munal och regional nivå atl följa och använda sig av den nya lagens beslämmelser.

För övrigi bör inte lagförslaget innebära några ändrade krav på admini­strativa resurser av betydelse. Med nuvarande ambitioner bör lagen kunna verka inom ramen för nuvarande resurser. Hur kraven senare utvecklas blir mer beroende av hur lagen hanteras av kommunerna, i vilken riktning bebyggelseutvecklingen går och ambitionsökningar i allmänhet snarare än av lagens nya uiformning.

Jag kan för min del ansluta mig till de sammanfattande bedömningar som statskontoret har gjort. Särskilt vill jag frainhålla att mitt förslag - även om det rymmer flera principiella nyheter - i stora delar bygger pä del gällande systemet, sådant det har utvecklats i den praktiska hanteringen, I den mån förfaranderegler ändras går ändringarna nästan genomgående i riktning mot ett enklare och snabbare förfarande. Av stor betydelse i sammanhanget är givelvis förskjutningen av befogenheter och ansvar från staten till kommunerna. Avskaffandet av fastställelseprövningen av planer är det mest framträdande draget därvidlag, Detla medför inte bara en omfördelning av insatserna inom den offentliga sektorn som helhel utan även en delvis ny roll för länsstyrelserna. Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs pä servicefunktionen, medan kontrollen i efterhand begrän­sas. Enligl min bedömning leder detta sannolikt pä sikt lill en begränsning av de resurser som krävs för länsstyrelsernas hantering av planfrågor.

När det härefter gäller kommunernas resurser är det viktigt atl erinra om att lagförslaget är sä utformat all kommunerna själva i stor utsträckning kan avgöra regleringens omfattning och därmed också råda över de admi­nistrativa kostnaderna. Några inslag i reformen kan antas leda till en viss merkostnad under ett övergångsskede. Jag länker främst på arbelel med att upprätta och anta den första översiktsplanen. Som jag tidigare har framhållit (avsnitt 7,2) kan översiklsplanen emellertid bygga på dagens kommunöversikler och andra former av översiktliga planer som de flesta kommuner redan har. Alltför höga krav kan inte ställas i det inledande skedet, utan den första översiklsplanen bör kunna utarbetas med ganska små insatser. Här gäller ocksä - liksom beträffande flera andra moment i mitt förslag till plansystem - att en engångskostnad kan återfås i form av enklare handläggning och snabbare beslul i fortsättningen. Delta kommer givetvis även de enskilda intressenterna till godo.


 


Prop. 1985/86:1                                  -i                                457

Pä en punkl kan förslagei sägas hti mycket svårbedömbara konsekven- 22 Resursfrågor ser för bäde kommunerna och statliga organ. Jag syftar pä effekterna av utökningen av den krets som jämställs med sakägare. Del är enligl min uppfattning angeläget alt den ändringen genomförs, sä all möjlighelerna lill medinflylande kan vidgas. Jag vill se dettti som ett led i strävandena alt åstadkomma en från social synpunkl god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Som jag tidigare har anfört (avsnitt 17,6) anser jag del lämpligl atl när del har gäll några år från lagens ikraftträdande utvärdera konse­kvenserna av reformen i denna del. Fördelar och nackdelar bör då kunna överblickas bättre.

En viktig konsekvens av decentraliseringen till kommunerna är atl be­slutsprocessen som helhet blir kortare till fördel bäde för kommunerna och för byggbranschen. Rationaliseringsvinster för alla berörda ligger ocksä i förslaget att sådana frågor som redan är avgjorda i elt tidigare led i planprocessen inte kan överklagas på nytt, EffekUvilelen i plangenomfö­randel bör också öka genom de nya reglerna om genomförandelid för deliiljplaner och övriga beslämmelser som lägger ökad vikt vid ett närmare samband mellan planläggning och genomförande. Detta har klart positiva effekter för byggsektorn i slorl. Den obligaloriska genomförandebeskriv­ningen bör ocksä medverka lill en slörre medvetenhet i genomförande- och kostnadsfrågor.

Även när del gäller reglerna om byggandel finns det flera inslag som är ägnade att medföra lättnader och kostnadsbesparingar för byggherrarna, t, ex, möjlighelerna för kommunerna atl minska bygglovspllklens omfatt­ning, reglerna om en nyanserad granskning av bygglovshandlingar och om atl besiktning och annan tillsyn av byggnadsarbeten kan anpassas efter bl,a. byggherrens kompetens. Lättnaderna av ombyggnadskraven lillhör ocksä de reformer som kan föranleda kostnadsminskningar. Förslaget innehåller en uttrycklig föreskrift om atl byggnadsniänden skall ta tillvara de möjligheler lagen ger alt förenkla och underlätta ärenden för enskilda,

Atl nybyggnadsförbuden avskaffas och en rält till kompletteringsät­gärder införs måste anses som fördelaktigt sett i ett nägot vidare ekono­miskt perspektiv, även om det kan bli ett visst merarbete under en över­gångstid för vissa kommuner. Här vill jag också framhålla de mänga inslag i reformen som kan underlätta arbetet med stadsförnyelsen (se avsnitt 20,1) Från samhällsekonomisk synpunkt är detta kanske den mesl bety­dande aspekten pä hela reformen,

Llpprattat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom bosladsdepartemenlet upprättats ell förslag lill plan- och bygglag.


 


Prop. 1985/86:1                                                     458

Specialmotivering till förslaget till plan- och bygglag 1 kap. Inledande bestämmelser

I 1-4 55 anges i mycket allmänna ordalag lagens övergripande syften och dess huvudsakliga inslag, dvs, plansystemets grunder och de olika formerna av prövning, 15 och 6 55 finns bestämmelser av grundläggande innebörd om förhällandet mellan allmänna och enskilda intressen. Därefter anges i 7 och 8 SS de myndigheter som i första hand tillämpar lagen eller som har tillsyn över dess tillämpning, I det remitterade lagförslaget finns ytterligare fem paragrafer med vissa definitioner och bemyndiganden för regeringen m,m. Enligt lagrådels mening (yttrandet s,23) skulle lagen vinna i överskådlighei och systematisk reda om dessa bestämmelser bryts ut ur 1 kap, och flyttas till senare kapitel. Jag har ingen erinran mot detta. Kapitlet har därför disponerats i enlighet med lagrådets förslag.

Jag anser det nödvändigt att här något uppehålla mig vid sakägarbegrep­pet i PBL, 1 88 i det remitterade lagförslaget ges en s, k, legaldefinition av begreppet sakägare i PBL, Sakägarkretsen anges omfatta den vars rätt berörs eller vars iniressen i övrigt påverkas av ett ärende enligt lagen, om han antingen äger, innehar särskild rätt till eller är bosatt på en fastighet som berörs av ärendet. Enligt andra stycket är under vissa förutsättningar också hyresgästorganisationer sakägare.

Om detta har lagrådet gjort följande uttalande (yttrandet s, 280:

Enligt det remitterade förslaget skall alltså genom uttrycklig bestämmel­se i PBL anges vilka som är sakägare. Delta är ett ovanligt grepp i en lagsliftning av förevarande slag. Sålunda har lagstiftaren inte gett någon definition av sakägarbegreppet i vare sig miljöskyddslagen (1969:387), fastighetsbildningslagen (1970:988), expropriationslagen (1972:719) eller anläggningslagen 11973: 1149), Inte heller gällande byggnadslagstiftning in­nehåller bestämmelser i ämnet. Detsamma gäller också såväl tidigare som nuvarande vattenlag. De anförda exemplen visar att innebörden av begrep­pet sakägare inte brukar fastställas i lag. Det finns goda skäl för denna lagstiftningsteknik. Det är nämligen svårt för att inte säga omöjligt att ge en definition som uppfyller kravet alt inte vara för vagt utformad men som samtidigt entydigt avgränsar sakägarkretsen. Även om man lyckas här­med, kan det likväl vara en nackdel att ha en stel regel som en gång för alla lägger fast sakägarbegreppet. Förändrade och oförutsebara förhållanden kan uppstå där det blir naturiigl att inrymma nya kategorier i sakägarbe­greppet. Begreppets innebörd varierar uppenbarligen mellan olika lagar. Vattenlagen och miljöskyddslagen har ett vidsträckt sakägarbegrepp. 1 expropriationslagen har sakägarbegreppet en snävare innebörd. 1 fastig­hetsbildningslagen torde sakägarkretsen vara ytterligare begränsad.

Med beaktande av vad som nu anförts talar enligt lagrådet sakliga och systematiska skäl mot att i PBL tas upp en precisering av sakägarbegrep-pets innebörd. Detta innebär emellertid inte att rättstillämpningen lämnas utan ledning. Genom åtskilliga av lagens övriga föreskrifter samt av utta-


/ kap.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    459

landen i motiv och förarbeten lar man en tämligen ingående belysning av / kap. I § frågeställningen. Hyresgästorganisationerna faller emellerUd uianför även ett extensivt sakägarbegrepp. Del kan därför, när del i PBL talas om sakägare, vara nödvändigt all ange atl också hyresgästorganisationerna skall ha den rättsliga slällning som tillkommer sakägare. Lagrådet åter­kommer till sakägarbegreppets innebörd enligl PBL senare i sitt yttrande; se t. ex, under 5 kap, 17 8,

Jag kan ställa mig bakom vad lagrådet sålunda har anfört och föreslagil. Med sakägare enligt PBL kommer därmed all avses i första hand ägare till läst egendom och innehavare av annan särskild rätt i denna än bostadsrätt och hyresrätt. Det är med andra ord det traditionella begreppet sakägare i byggnadslagstiftningen som avses. En annan sak är atl bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende samt hyresgästorganisationer får samma ställning i förfarandet - inbegripet besvärsrätt - som sakägarna,

18 Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vallen och om byggande. Beslämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer,

Lagen inleds med en s, k, portalparagraf som anger de grundläggande värderingar som ligger bakom lagstiftningen. Paragrafen är däremot inte avsedd att kunna åberopas i de enskilda ärenden som avgörs med stöd av lagen. Bestämmelser med denna innebörd finns främst i 2 och 3 kap.

På det sätt som jag har antytt i den allmänna motiveringen (avsnitt 1) bedrivs inom kommunerna en omfattande planeringsverksamhet, PBL:s regelsystem är helt inriktat på den del av planeringen som rör användning­en av mark och vatten samt bebyggelsemiljöns egenskaper, dvs, den fysiska planeringen. I själva verket tar reglerna inte sikte på planeringen som sådan utan snarare pä den procedur som leder fram till antagandel av planer. Den proceduren benämns planläggning, 1 paragrafen har slagits fast lagens huvudsakliga tillämpningsområde, som alltså är fysisk planläggning och byggande,

Lagens bestämmelser anges syfta till atl främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsvillkor. Till de grundläggande syftena med lagen hör således bl, a, strävanden att motverka segregation i bosätt­ningen som har sin grund i ekonomisk ojämlikhet liksom att främja jäm­ställdheten mellan kvinnor och män. Konkret innebär detla att planlägg­ningen bl. a, bör bidra till väl fungerande lokala arbetsmarknader och Ull alt bostadsområdena ulformas sä atl olika former av boende kan integreras och kvinnornas deltagande i förvärvsarbetet kan underlättas,

1 lagrådsremissen föreslog jag en formulering av lagtexten som innebär atl den eftersträvade samhällsutvecklingen skall ske "pä demokratins och solidaritetens grund". Lagrådet har (yttrandet s. 24 0 framfört invändning-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    460

ar mol detla och därvid bl, a. framhållit att orden inte fyller nägon funktion      / kap. I -2 §§ i lagtexten,

Pä de skäl som lagrådet har anfört anser jag det inte nödvändigl alt i laglexten sårskilt framhålla den redan i regeringsformen intagna principen atl de samhällsorgan som har ansvar för den fysiska miljön är verksamma pä demokratins grund. Jag kan ocksä ansluta mig lill lagrådets uppfattning atl ordet solidaritet inte fyller niigon funktion i själva laglexten. Del är närmast en självklarhet alt de enskilda människorna har delaktighet i och etl gemensamt ansvar för samhällets utveckling. Däri ligger ocksä att enskilda personer kan behöva avstå fördelar för egen del för atl ge slöd ät andra och för all tillgodose gemensamma behov. Om demokrati och solida­ritet skall prägla planläggningen och byggandet, kan medborgarna emeller­tid inte passivt överiåta ät samhällsorganen att fatta beslut med hänvisning till att de lar sitt ansvar genom att solidariskt bära de bördor som blir pålagda. En fungerande demokrati förutsätter aktiva medborgare, Lagens bestämmelser har därför utformats sä att de främjar människornas aktiva deltagande i beslutsfattandet. Goda möjligheter att utöva medborgarinfly­tande präglar alltså lagens allmänna uppbyggnad.

Planläggningen bör inte bara beakta anspråken från människorna i da­gens samhälle - dvs, de som lever och verkar när lagen tillämpas - utan också behoven hos kommande generationer. Långsikliga behov bör väga tyngre än kortsiktiga iniressen. Den fysiska planläggningen måste - lik­som alla andra former av samhällsplanering - innebära hushållning med ändliga resurser. Närmare bestämmelser om beaktandet av kravet på resurshushållning las upp i 2kap, 2 8. Jag har vidare ansett det motiverat att i 1 5 särskilt erinra om att den enskildes frihet alltid skall beaktas. Den grundsatsen bör genomgående prägla myndigheternas tillämpning av PBL, Jag har något utvecklat detta i den allmänna motiveringen (avsnitt 3,6),

28   Del är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten,

Nägon motsvarande bestämmelse finns inte vare sig i gällande rält eller i utredningsförslaget. Jag anser del dock befogat att - i enlighet med önske­mål frän en del remissinstanser - nu slä fast grundsatsen att fysisk plan­läggning i första hand är en kommunal angelägenhet. Därmed blir det s, k, kommunala planmonopolet uttryckligen förankrat i lagen.

Lagtexten har fått sin placering och slutliga utformning i enlighet med lagrådets förslag, 1 lagrädsremissen finns en motsvarande bestämmelse i 2 8 fjärde stycket. Som lagrådel (yttrandet s, 25) är dock den princip som framgår av lagtexten av sä central betydelse att den bör komma till uttryck i en särskild paragraf.

Vad som omfattas av den kommunala ensamrätten är befogenheten alt


 


Prop. 1985/86:1                                                                   461

anla planer,  Däremol  kan själva arbelel med atl upprätta planlorslag      / kap. 2-3 §§ uppdras ål nägol icke kommunalt organ, l.ex. en konsull.

Grundsatsen om kommunall monopol kan genombrytas i vissa undan­tagsfall, nämligen om regeringen med stöd av 12 kap, 7 8 efter etl planföre­läggande låter upprätta och antar detaljplan eller områdesbestämmelser. Enligl lagrådets mening, som jag biträder, behöver någon hänvisning till 12 kap. 7 8 inte göras i förevarande paragraf.

38 Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen. Översiktsplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområ­den är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske.

Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom detaljplaner.

För begränsade omräden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med över­siktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligl lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m, m, tillgodoses.

Fastighetsplaner får antas för atl underlätta genomförandet av detalj­planer.

För samordning av fiera kommuners planläggning fär regionplaner an­tas.

I denna paragraf beskrivs myckel kortfattat PBL:s plansystem. Paragra­fen motsvarar 2 och 3 85 byggnadslagen. Den har fäll sin redaktionella uiformning i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. Mot­svarande paragraf i lagrådsremissen är 1 kap, 2 5,

Första siycket

1 första styckel slås fast som ett obligatorium all varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan för hela kommunens omrädé. 1 4 kap, finns närma­re bestämmelser om översiktsplanen. På samma säll som i 2 8 byggnadsla­gen har i sladgandel i allmänna ordalag angetts vad översiktsplanen skall innehålla. Den skall sålunda i stort ange dels hur mark- och vattenområden i hela kommunen avses bli använda - en motsvarighet till dagens markdis­positionsplaner - och dels hur bebyggelseutvecklingen bör ske, dvs, rikt­linjer som i stort motsvarar dem som återfinns i dagens kommunöver­sikter. Därmed avses alt översiktsplanen skall vara bäde en plan som visar hur kommunen har tänkt sig att marken pä sikt skall användas inom olika omräden och ett dokument som beskriver kommunens uppfattning från allmän synpunkt beträffande utvecklingen av bebyggelse och annat. Med uilryckei bebyggelseuivecklingen avses inte bara tillkomsten av ny bebyg­gelse utan även förändring och bevarande av befintlig bebyggelse. Jag återkommer till delta i specialmotiveringen till 4 kap. I 5.

Översiktsplanen har sin betydelse bäde som samordningsinstrument inom kommunen och som information lill uiomstående myndigheter och


 


Prop. 1985/86:1                                                                    462

till enskilda om kommunens principiella inställning i sådana frågor som      / kap. 3 § behandlas i planen.

Det krav pä aktualitet hos översiktsplanen som i lagrådsremissen togs upp i 4 kap, 1 5 har på lagrådels förslag flyttats till förevarande paragraf.

Detta aktualitetskrav har tidigare behandlats i allmänna ordalag (avsnitt 7,1), Erfarenheterna av tidigare generalplaner visar pä stora olägenheter av att kommunerna låter planerna successivt bli alltmer föråldrade men fort­farande formellt gällande. Kravet på aktualitet innebär att översiklsplanen skall utgöra en sammanställning och redovisning av resultatet av den konlinueriigt bedrivna översiktliga planeringen inom kommunen, Detla sammanvägda resultat skall bli föremål för fullmäktiges ställningstagande i form av ett beslut att anta eller ändra översiktsplanen. Utöver de revi­sioner som påkallas av samhällsutvecklingen i stort och av förändrade förutsättningar inom kommunen, kan man också räkna med ett behov av successiv utveckling av översiktsplanen som ett informationsdokument och beslutsunderlag. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) utgår jag nämligen frän alt de första översiktsplanerna kan bli förhållandevis enkla. Behovet av revideringar kommer sedan att bli bero­ende dels på utvecklingen i kommunen, dels på vilken nytta översiktspla­nen får som underiag för följande beslut och dels på vilken deialjeringsgrad och precision som planen ges. Här vill jag äter framhålla planens karaktär av översiktlig plan med ganska schematisk redovisning, vilket bör medföra att dess aktualitet står sig över en längre tidsperiod,

Elt krav pä aktualitet gör bestämmelser om översiktsplanens giltighets­tid överflödiga. Inte heller behövs bestämmelser om all planen skall om­prövas med vissa i lagen angivna intervall. Med det informationsvärde och den tyngd som bör tillmätas översiktsplanen som underlag för olika beslut om användningen av mark och vatten, bör det ligga i kommunens eget intresse alt den hålls aktuell. Någon speciell sanktion mol kommunen för bristande aktualitet i översiktsplanen anser jag inte behöver införas. Till följd av planens uppgift att också behandla frågor om riksintressen bör aktualiteten tas upp i del löpande samrådet mellan kommunen och länssty­relsen. Det är kommunen som själv avgör om översiktsplanen är aktuell. Jag föreställer mig att det kan finnas skäl för kommunfullmäktige atl i början av varje mandatperiod eller minst varannan period, dvs. vart sjätte är, ta upp översiktsplanen till en helhetsbedömning och därvid fatta etl beslul som som ger översiktsplanen föreskriven aktualitet.

Andra styckel

I andra styckel nämns detaljplanerna, om vilka närmare bestämmelser finns i 5 kap.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   463

Tredje stycket                                                                                 / kap. 3-4 §

1 tredje siycket presenteras områdesbestämmelser, sorri är en nyhet i byggnadslagstiftningen och som närmare regleras i 5 kap, 16 och 17 55, De kan användas för att utanför områden med delaljplan reglera markanvänd­ningen och bebyggelsemiljöns egenskaper med samma rättsliga effekter som när man använder delaljplan, bortsett frän atl områdesbestämmelser inte kan ge någon s,k, byggrätt och inte heller någon inlösenrätt för kommunen. Förfarandet vid antagandet av omrädesbesiämmelser är också i slort sett detsamma som vid detaljplaneläggning, Etl viktigt tillägg i förhällande lill del remitterade lagförslaget är att ordet "begränsade" skjutits in före "områden". Anledningen härtill är atl det ytterligare bör markeras att områdesbestämmelser inte får antas för hela eller stora delar av kommunen, Någol exakt mått på områdenas siorlek kan dock naturligt­vis inte anges,

1 laglexten anges till en början att områdesbestämmelser kan användas för att syftet med översiktsplanen skall uppnås. Detta blir det vanligaste fallet. Jag förutsätter dä att områden som är av riksintresse enligt NRL normall kommer atl säkerställas genom att de anges i översiklsplanen, 1 vissa situationer kommer dock områdesbestämmelser att kunna vara moti­verade av andra skäl än del nu nämnda. Jag tänker dä på den möjlighel som regeringen har enligl 12 kap, 6 5 att meddela planförelägganden för kommu­nerna. Sådana förelägganden kan motiveras av att översiktsplanen inte säkerställer områden som är av riksiniresse. Områdesbestämmelser som på detta sätt tillkommer pä statligt initiativ - något som säkert kommer att ske endast i undantagsfall - syftar alltså inte till att fullfölja intentionerna med översiklsplanen. Snarare torde det bli så att översiktsplanen måste ändras lill följd av sådana områdesbestämmelser, Laglexten har utformats så all den täcker även detta specialfall.

Fjärde stycket

1 fjärde siycket nämns fastighetsplan som i huvudsak motsvarar dagens tomtindelning. Bestämmelser om fastighetsplan finns i 6 kap.

Femte styckel

1 femte stycket berörs regionplanen, som är en frivillig planform för inlerkommunal samordning av markanvändningsfrågor och som i stort motsvarar dagens regionplan, Beslämmelser om regionplan finns i 7 kap,

4 5 Till byggande och rivning av byggnader samt till schaklning, fyllning, trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov, riv­ningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver bygglov fär ges förhandsbesked huruvi­da byggande kan tillålas pä den avsedda platsen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    464

I denna paragraf, som i lagrädsremissen moisvaras av 1 kap, 3 5, presen-      / kap. 4-6 §>i tenis de olika former av tillsländ som kan ges enligl 8 kap,, nämligen bygglov, rivningslov och marklov. Belräffande älgärder som kräver bygg­lov kan förhandsbesked lämnas.

5 8    Vid prövning av frågor enligl denna lag skall både allmänna och enskildii iniressen beakias, om inie annat är särskill föreskrivet.

Paragrafen, som har fått sin redaktionella utformning i enlighet med lagrådets förslag, molsvar

Det är givet att beslut enligl PBL skall ges sådant innehåll alt enskilda som berörs fär sina intressen beaktade på elt rimligt sätt, 1 5 5 föreskrivs därför, liksom i 4 5 byggnadslagen, att bäde allmänna och enskilda intres­sen skall beakias. Paragrafen preciserar säledes inte hur avvägningen mellan dessa iniressen skall göras utan föreskriver enbari ell krav pä hänsyn lill de olika inlressena. Vilka allmänna iniressen som skall beaktas anges bl, a, i 2och 3 kap.

För ett par fall slälls dock upp regler för denna avvägning, Ell exempel är reglerna i 8 kap. 12 5 om kompletteringsätgärder i omräden som inte omfattas av detaljplan, vilka innebär att de enskilda inlressena får en stark ställning, eftersom nägon planmässig prövning av komplelteringsåtgarders lämplighet normalt inte skall ske. Ett annat exempel är reglerna om änd­ring eller upphävande av detaljplaner efler genomförandelidens slut. Nä­gon avvägning mol enskilda intressen skall inte göras i dessa fall. Detla har föranlett förbehållet i 5 5 "om inte annat är föreskrivet". Under detaljpla­nens genomförandetid kan förhållandena sägas vara de motsatta. Den enskilde har dä en stark slällning, eftersom det krävs mycket slarka skäl för all samhällei skall få ändra eller upphäva planen. Reglerna om genom­förandelid finns i 5 kap, 5. 11 och 14 55,

Man kan i delta sammanhang även peka på kompensationsreglerna i 14kap, som innebär ytterligare klarlägganden direkt i lagen av gränserna mellan allmänna och enskilda intressen,

6 8 För alt mark skall få användas för bebyggelse skall den vara frän allmän synpunkl lämplig för ändamålet. Lämplighetsbedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

Paragrafen, som har fått sin slutliga utformning i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar i huvudsak 5 5 andra stycket byggnadslagen.

Av de skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitten 3,7 och 12.2,3) har i 6 5 tagits in elt krav pä lämplighetsbedömning av mark som skall användas för bebyggelse,

1 lagrådsremissen (I kap, 5 8) användes uttrycket "bebyggelse och där­med sammanhängande anordningar" för att ange att lämplighetsbedöm-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   465

ningen skall omfatta inte enbari plalsen för enskilda byggnader utan även / kap. 6-7 .f'? hela omräden som skall tas i ähspiäk för bebyggelse. Orden "därmed stimmanhängande anordningar" avsägs således inrymma bl, a, vägar, par­ker, lekplatser men däremol inte friluftsområden eller utrymmeskrävande anläggningar - t, ex, golfbanor och skidliftar - som inte ligger i direkt anslutning lill bebyggelsen,

Lagrådel (yttrandet s.26) har pekat på alt denna innebörd av orden avviker frän den som motsvarande uttryck har i lagstiftningen pä närlig­gande områden - I 5 lörköpslagen (1967:868) och 2 kap, 1 5 expropria­tionslagen (1972:719) -och därför föreslagil att uttrycket "därmed sam­manhängande anordningar" får utgå ur lagtexten,

1 likhet med lagrådet anser jag att ordet "bebyggelse" väl täcker in de anordningar och anläggningar inom ett bebyggelseområde som uttrycket avses inrymma enligt vad jag anförde i lagrädsremissen.

Även mark för andra anläggningar än byggnader skall enligt lagtexten i lagrädsremissen lämplighetsbedömas. Med detta avses t, ex, idrotts- eller fritidsanläggningar, upplag m,m, som inte har någol direkt samband med bebyggelse men som kräver bygglov enligl 8 kap, 2 8, Lagrådel (yttrandet s, 27) anser att orden "andra anläggningar än byggnader" kan avvaras utan all paragrafen försvagas, bl. a, eftersom bestämmelserna i 1 kap, inte är avsedda atl ge en uttömmande reglering. Jag delar denna uppfattning. Det framgår av beslämmelserna bl, a, i 5 kap, 1 S saml 8 kap, 11 och 12 88 alt en sädan lämplighelsbedömning skall göras. De angivna orden har därför inte tagits in i 6 5.

1 lagtexten i lagrådsremissen anges inte närmare i vilket sammanhang som lämplighelsprövningen skall ske. På förslag av lagrådel (yllrandet s, 27) har jag ansett del befogat att låta det komma till uttryck i laglexten alt lämplighetsbedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

Till grund för lämplighelsbedömningen ligger beslämmelserna i 2 kap. All någon lämplighetsbedömning inte skall göras belräffande s, k, komplet­teringsätgärder framgår av 8 kap, 12 5. Förevarande paragraf tar alltså sikte pä åtgärder som innebär en förändring av markanvändningen,

7 8    1 varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd, som har det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i kommunen.

Paragrafen motsvarar 1 kap, 65 i del remitterade förslaget. När det gäller all i 1 kap. presentera byggnadsnämndens uppgifter bör dessa anges i mera allmänna ordalag än som skett i lagrädsremissen. Jag delar lagrådels (yllrandet s, 27) uppfattning i delta avseende. Efter förebild av 7 5 första stycket byggnadslagen har därtor föreskrivits all byggnads­nämnden har del narmasle inseendel över byggnadsverksamhelen i kom­munen. Som lagrådel har framhållil nås därmed också bällre överensstäm-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   466

melse med de båda följande paragraferna, vilka anger länsstyrelsens resp, / kap. 7-8 §§ planverkets uppgifter i fråga om plan- och byggnadsväsendet. Närmare bestämmelser om byggnadsnämndens uppgifter finns i 11 kap, I lagen har inte tagits in någon särskild bestämmelse om att byggnads­nämndens uppgifter inte fär handhas av etl lokalt organ enligl lagen (1979: 408) om vissa lokala organ i kommunerna. Del innebär att det liksom i dag med slöd av 2 5 2 nämnda lag kan inrättas lokala organ med uppgift atl för en del av kommunen handha förvaltning och verkställighet som enligt PBL ankommer pä byggnadsnämnden.

Det finns anledning att erinra om elt principiellt uttalande av föredragan­de statsrådet i samband med en ändring av nyssnämnda lag. Detta uttalan­de bör enligt min mening vara vägledande även vid tillämpningen av PBL, Departementschefen anförde bl, a, följande (prop, 1979/80: 54 s. 19):

Jag vill understryka atl en reform av del slag som jag förordar mäste ha som en grundläggande förutsättning atl rättssäkerheten inte fär försämras genom att uppgifter flyttas till lokala organ. De bestämmelser i lagar och förordningar som syftar till att skydda rättssäkerheten är naturliglvis tillämpliga i samma uisträckning, när ett lokalt organ handlägger ett ärende som när detta handläggs av den centrala nämnden. Det lokala organets beslul kan överklagas i samma män som den centrala nämndens beslul. Om man i kommunen inte är övertygad om att det lokala organet, trots all de formella rätlssäkerheisgarantierna gäller, är i stånd att med de resurser som ställs till organets förfogande åstadkomma en tillfredsställande hand­läggning, förutsätter jag atl ärendegruppen inte överlämnas till del lokala organet. Del finns anledning alt räkna med all kommunerna kommer att iaktta återhållsamhet med att låta lokala organ ta över ärenden som är känsliga från rättssäkerhets- och likslällighelssynpunkl och där intresset av enhetlig bedömning är särskilt starkt. Sådana synpunkter gör sig i vissa fall gällande med sådan styrka atl det knappast kan komma i fräga att uppgiften överlämnas till lokala organ. Jag vill i detla sammanhang särskilt nämna byggnadsnämndens befogenhet enligt lagen (1976:666) om på­följder och ingripanden vid olovligt byggande atl slulligt avgöra fråga om avgift eller att meddela föreläggande eller ansöka om handräckning för rättelse i de fall som avses i 13 5, 1.2 och 5 nämnda lag.

8 8    Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och skall samverka med kommunerna i deras planläggning.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan- och byggnads­väsendet i riket.

Paragrafen behandlar länsstyrelsens och statens planverks uppgifter. Den motsvarar 7 8 andra och tredje styckena byggnadslagen, I kap, 13 och 14 55 i utredningsförslaget saml 1 kap, 7 8 i det remitterade lagförslaget. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådels förslag (yttrandet s,270,

I första stycket anges förutom länsstyrelsens tillsynsuppgift atl länssty­relsen skall samverka med kommunerna i deras planläggning. Med detta


 


Prop. 1985/86:1                                                                    467

uttryckssätt avser jag inte bara det formella samråd som skall ske i konkre-     / kap. 8 § ta ärenden utan även en mer allmän-séfviceskyldighét,      ''i

1 den allmänna motiveringen (avsnitten 7,5 och 8,7,3) har jag utförligt uppehållit mig vid länsstyrelsens roll under samrådet.

Serviceskyldigheten bör enligl min mening ses som någonting fristående i förhållande till handläggningen av enskilda planärenden. Det bör ligga på länsslyrelsen att fungera som rådgivare i planeringsfrågor och kontinuer­ligt tillhandahålla kommunerna del planeringsunderiag som finns tillgäng-ligi pä länsslyrelsen. Detta är - som lagrådel framhållit (yttrandet s, 28) -en självklar del av den samverkan som skall ske. Praxis har redan nu utvecklat sig i denna riktning. Jag vill poängtera atl serviceskyldigheten inte är begränsad till enbart sädana frågor som länsstyrelsen kan bevaka i efterhand enligt I2kap, Länsstyrelsen bör givetvis medverka med rådgiv­ning och information i syfte att staten och kommunerna gemensamt skall söka en sä god utformning som möjligt av planerna,

1 andra stycket har planverkets uppgifter slagits fast. Med uttrycket "uppsikt" avses en mer övergripande verksamhet än den "tillsyn" som ligger pä länsstyrelserna.

Del kan finnas anledning till att ytterligare kommentera statens roll inom plan- och byggnadsväsendet.

Målet för statens tillsyn och uppsikt bör inte i första hand inriktas pä en bevakning av all inga enskilda beslut råkar falla ur ramen för vad som bedöms vara lagens andemening. Det är alltså inte meningen att enstaka beslut normalt skall kunna föranleda länsstyrelsen atl i efterhand agera i sin egenskap av lillsynsmyndighel för att upphäva just dessa beslut. Be­stämmelser som syftar lill en efterhandskoniroll finns dock i 12 och 13 kap. Givetvis kan det ibland vara befogat att länsstyrelsen utövar sin Ullsyn över byggnadsnämnderna på motsvarande sätl som i dag. dvs. genom att länsslyrelsen i efterhand ingriper med begäran om förklaring eller med påpekanden om felaktig behandling av ett ärende. Tillsynen och uppsikten över plan- och byggnadsväsendel bör emellertid i första hand ha en mer framåtsyftande inrikining. De slatliga organen bör därvid verka för atl tendenser lill avarter i lagtillämpningen motverkas och förebyggs i etl långsiktigt perspektiv. Detta kan ske genom påverkan i samrådsverksam­heten, med hjälp av tillämpningsföreskrifter eller framställningar om änd­ringar av lagen alltefter vad som kan vara eiforderligt i olika situationer.

En tillsyns- och uppsiktsverksamhet som motsvarar dessa ambitioner förutsätter ett effektivt system för information lill de myndigheter som har atl sköta verksamheten. För länsstyrelsernas del är förutsättningarna för detta goda, Länsslyrelserna kommer liksom hittills att automatiskt tillföras information genom den roll som de spelar i beslutsprocessen i plan- och byggnadsärendena. Länsstyrelsernas informationsförsörjning betraktar jag sålunda inte som nägol problem,

Nägra molsvarande möjligheter för planverket att skaffa sig information


 


Prop. 1985/86:1                                                                    468

om utvecklingen inom plan- och byggnadsväsendet kommer emellertid inte      / kap. 8 § alt finnas. Det är därför nödvändigl alt se lill all planverket pä annat sätt fär den information om utvecklingen som behövs för den allmänna uppsik­ten över PBL:s tillämpning.

F. n. fär planverkei informaUon om planverksamheten i landet genom den skyldighet all tillställa verket planer som föreskrivs i 17 och 19 88 byggntidsstadgan. Verkets behov av information om beslut angående hus­hållningen med mark och vallen kan uppenbarligen i stor utsträckning hämtas ur de översiktsplaner som tillställs verkel. Till skillnad mol vad jag föreslog i lagrädsremissen anser jag del mot denna bakgrund vara befogat alt kommunerna sänder översiktsplanen med tillhörande handlingar lill planverket (4 kap. 13 8), För den mera allmänna analysen av tillståndet inom planväsendel är emellertid detta planmalerial en svårhanterlig och inte alltid riktigt rättvisande källa. Vissa analyser av materialet kan göras och görs ocksä av planverket, men för atl man skall få fram riktigt givande besked om aktuella utvecklingstendenser krävs oftast en bakgrundsinfor­mation som planverket inte automatiskt har tillgäng till. Den finns normalt på länsstyrelserna och kan många gånger göras tillgänglig genom relalivt enkla utredningsinsatser frän länsstyrelsernas sida. Planverket arbetar där­för sedan några år tillbaka på atl systematiskt bygga sin kunskapsförsörj­ning på samverkan med i första hand länsstyrelsernas planenheler.

Jag anser att den form för information till planverket som på detta sätt håller på alt växa fram rimmar väl med PBL-systemets principiella upp­byggnad och att den bör vidareutvecklas inom ramen för detta. Det inne­bär att länsstyrelsens roll som informationsförmedlare inom plan- och byggnadsväsendel utnyttjas effektivt ocksä för informationsförmedlingen inom staten. Därigenom tillförsäkras planverket den erforderliga basen för all snabbt spåra aktuella utvecklingstendenser. Detta har stor belydelse för verkels möjligheter all i framåtsyftande former påverka utvecklingen i riktning mot en enhetlig lagtillämpning över landel i enlighet med de grundläggande intentionerna i lagstiftningen.

Del ankommer pä regeringen att besluta föreskrifter om länsstyrelsernas expedieringsskyldighet. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen i denna fråga.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    469

2 kap. Allmänna intressen sorri skall beaktas vid piånläggning och vid lokalisering av bebyggelse

Flera av beslämmelserna i 2 kap. har sin motsvarighet i 9 8 byggnads­stadgan. 1 flera fall har en språklig justering skett i förhållande lill dagens bestämmelser. Någon större förändring i sak är emellertid inte avsedd. 1 sakens natur ligger dock att de förändringar i samhället som har skett sedan byggnadsstadgans tillkomst mäste avspegla sig i l.ex, vad som innefattas i kravet på en lämplig samhällsutveckling. På samma sätt måste de förändringar som kommer att ske i framtiden påverka Ullämpningen av dessa allmänt hållna bestämmelser. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 6) redogjort för vad jag anser all man bör lägga in i de olika kraven,

Efler två inledande paragrafer (1 och 2 5§) med bestämmelser om vad som alltid bör beakias vid planläggning saml i ärenden om bygglov och förhandsbesked följer en paragraf (3 8) som särskill anger krav vid lokalise­ring av bebyggelse. Kapitlet avslutas med en bestämmelse (48) om bebyg­gelsemiljöns utformning.

1 8 Planläggning skall ske sä atl den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling och ger förutsättningar för en frän social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Hänsyn skall därvid tas till för­hållandena i angränsande kommuner, Mark- och vattenområden skall an­vändas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.

Vad som anges i första stycket skall beakias även i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

Första styckel

Första stycket uttrycker de grundläggande syftena ined fysisk planlägg­ning enligt PBL, Stycket motsvarar närmast 9 5 första styckel och andra stycket första meningen byggnadsstadgan samt 2 kap, 1 och 2 85 i utred­ningsförslaget. Stycket har fått sin slutliga uiformning i huvudsaklig över­ensstämmelse med lagrådets förslag (yttrandet s,32), vilket innebär bl, a, följande ändringar i förhällande till lagrädsremissen. Första meningen har utformats som ett direktiv till dem som har ansvar för planläggningen, dvs, i första hand kommunerna. Vidare har den i 25 i del remitterade förslaget upptagna regeln atl mark skall användas för det ändamål för vilket den är mest lämpad har flyttats till I 8 för att regelns vikt bättre skall framhävas.

Kravet all planläggning skall främja en lämplig utveckling i förening med kommunernas skyldighet att ha en kommuntäckande översiktsplan bör leda till alt samhällsbyggnadsåtgärder av någon betydelse bedöms utifrån en totalsyn på kommunens utveckling. Planläggningen skall också främja en frän allmän synpunkt lämplig utveckling inom olika delområden i kom­munen. Jag har i den allmänna motiveringen redovisat vad som i stort bör


2 kap. 1


 


Prop. 1985/86:1                                                                    470

rymmas i uttrycket lämplig utveckling. Det blir alltså i första htind de      2 kap. I

förtroendevalda i kommunerna som genom planbeslut fär la ställning till

den för kommunen lämpliga utvecklingen. Vid dessa ställningstaganden

bör vägas in även synpunkter frän enskilda som är berörda. Ofta torde

allmänna och enskilda iniressen sammanfalla eller kunna sammanjämkas

pä ett tillfredsställande sätt.

Planläggning skall enligl försitt siycket ocksä skapa föruisättningar för en frän social synpunkt god bostads-, arbets-, irafik- och fritidsmiljö. Också här kan jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motivering­en (avsnitt 6,2,1). Del säger sig självt att det här kravet främst blir aktuellt när områden för samlad bebyggelse planläggs. Frågorna om en från social synpunkt god miljö har dock även betydelse när del gäller att ta ställning lill bebyggelseuivecklingen utanför lälorterna.

I andra meningen har tagits in en regel om atl mark- och vattenområden skall användas för del eller de ändamål för vilka områdena är mesl läm­pade med hänsyn Ull beskaffenhet, läge och föreliggande behov. 1 alll väsentligt motsvarar regeln 9 8 andra stycket första meningen byggnads­stadgan och 2 kap. 3 8 i utredningsförslaget. En regel av denna innebörd bör naturligtvis finnas i NRL, Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är emellertid en sädan regel av sä central betydelse för fysisk planläggning att den. trots hänvisningen i 2 5 till NRL, bör återfinnas även i PBL. Andra meningen har utformats helt i överensstämmelse med motsva­rande regel i NRL. Ofta kan ett och samma område användas samtidigt för skilda verksamheter och intressen. Vid bedömningen av den lämpligaste användningen av ett område bör alllid möjligheterna lill kombinerad verk­samhet beaktas. Detta har kommit lill uttryck i föreskriften att ett område skall användas för det eller de ändamål för vilket områdel är mest lämpat. Det innebär en viss avvikelse från den i lagrådsremissen föreslagna lydel­sen.

Med områdets beskaffenhet avses både markens känslighet för påver­kan, områdets kulturella förutsättningar, terrängens utseende, grundför­hållanden och andra liknande förhållanden. Markområdets läge kan ha betydelse bl, a, ur klimatsynpunkt,

Kravel all föreliggande behov skall beaktas har ingen uttrycklig molsva-righet i 9 5 byggnadsstadgan. Någon tvekan om att sådana överväganden redan i dag måste läggas till grund för planbesluten torde dock inte finnas. När nu för tydlighetens skull ett sådant grundläggande krav tas in i 18. innebär del därför ingen förändring i sak mol vad som lillämpas i dag.

Av första siycket framgår också alt lämplighetsprövningen skall ske med beaktande av förhållandena i angränsande kommuner, sä atl en ändamåls­enlig samordning sker av kommunernas planläggning. Jag har i den all­männa motiveringen (avsnitt 16.2.2) närmare redogjort för vilka frågor som kan ha belydelse i del sammanhanget. Jag delar inte lagrådets uppfattning (yttrandet s, 32) att bestämmelsen härom lämpligen bör flyttas till 2 8,


 


Prop. 1985/86:1                                                                   471

Bestämmelsen syftar således lill all ästadkomma ett samarbete mellan 2 kap. 1—3 §§ kommunerna i dessa frågor. Att detta Samarbete i vissa fall kan ske i form av regionplanering framgår av 7 kap. Samverkan i mellankommunala plan­frågor kommer emellertid normalt atl ske i friare former vid de samråd som skall ske innan översiktsplaner, områdesbestämmelser eller detaljplaner antas. Om samordning inte har skett pä elt lämpligt sätt, skall länsstyrelsen förordna atl planbeslulel skall prövas enligl 12 kap. Jag har utvecklat delta närmare i den allmänna motiveringen (avsnill 16,2,2),

Andra styckel

Andra stycket i paragrafen, som har fått sin slutliga utformning i enlighet med lagrådets förslag, innebär att ansökningar om bygglov och förhands­besked enligt PBL i princip skall prövas på planmässiga grunder. Att del finns undantag från den principen framgår av l.ex, 8kap, 12 8 andra stycket, där de s,k, komplelleringsåtgärderna behandlas. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 6,1) påpekat att bygglovsärenden ibland måste avgöras utan att någon närmare vägledning för beslutet kan hämtas frän antagna planer. Det är då av belydelse atl byggnadsnämnden gör en bred bedömning av bebyggelsesituationen i området och vilken utveckling som kan förväntas. Råder det t, ex, ett stort bebyggelsetryck i ett område, kan kravet pä en lämplig samhällsutveckling leda till att bebyggelsens lämplighet bör prövas genom detaljplaneläggning.

En avvikelse från det remitterade lagförslaget ligger i att rivningslov och marklov inte omfattas av bestämmelsen. Det beror pä att det i 8 kap, inte finns någon hänvisning till 2 kap, när det gäller rivningslov och marklov (se lagrådets yttrande s, 32),

2 8 Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall lagen (0000:000) om hushållning med naiurresurser rh, m, tillämpas,

1 dagens lagstiftning finns en bestämmelse i 9 8 första stycket byggnads­stadgan, enligt vilken tillbörlig hänsyn skall tas till del militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket gemensamma behov. Detta krav på hänsyn har kommit till uttryck i första hand genom skilda riksdagsbeslut angående den fysiska riksplaneringen i form av olika riktlinjer för hushåll­ning med mark och vatten. Dessa riktlinjer är inte bindande för kommuner­na, men del har förutsatts att kommunerna beaktar dem, vilket ocksä i allt väsentligt har skett.

Paragrafen innehåller en hänvisning till NRL, 1 motiven till den lagen redovisas närmare vad hushällningskraven bör leda lill vid prövning av markanvändningsfrägor,

38    Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

I. de boendes och övrigas hälsa.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    472

2,                                                                                                jord-, berg- och grundvattenförhållandena,  2 kap. 3 §

3,   möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörining och avlopp samt annan samhällsservice.

4,   möjlighelerna atl förebygga vallen- och luftföroreningar saml buller-slörningar.

Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall lokaliseras pä ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energi­försörjningen och energihushållningen,

1 enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 6,3.1) har i 3 8 tagils in vissa grundläggande krav på mark som skall användas för bebyggelse. Med bebyggelse avses - som lagrådet påpekat (yttrandet s.33) - också l.ex, vägar, grönområden etc, som hör till en samlad bebyggelse. Flertalet av kraven finns direkt uttryckta redan nu i 9 5 byggnadsstadgan. Kraven i övrigt följer av de mera allmänt hållna lämplig­hetskraven i den paragrafen.

Första styckel

Paragrafen har fått sin slutliga utformning i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s, 33). vilket innebär att bl, a, följande ändringar i första stycket har gjorts i förhällande till det remitterade förslaget, 1 ingressen har använts ordet "lokaliseras" för att ange all del här är fråga om vilka delar av kommunen som skall bebyggas, Utlryckel "lokalisera" skall jämföras med "placera" i 3 kap,, som används för alt ange en byggnads exakta plats pä en fastighet. Orden "geotekniska förhållanden" har bytts ul mol "jord-, berg- och grundvattenförhållanden", bl.a. eftersom det kan anses tvek­samt om geoteknik enligt vedertagen nomenklatur ocksä omfattar grund­vattenförhållanden. Härigenom får man också en tydligare koppling mellan nu förevarande bestämmelse och sladgandel i 3 kap, 2 5 andra meningen om begränsning av skadlig inverkan på grundvattnet. Orden "trafik, ser­vice, vattenförsörjning och avlopp" har ersatts med "trafik, vatienför-söijning och avlopp samt annan samhällsservice" dels för att markera all det här inte är fråga om kommersiell service (jfr 2 kap. 4 5 andra siycket) och dels därför att i samhällsservicen ingår att ordna trafik, vattenförsörj­ning och avlopp.

Markens lämplighet skall bedömas med hänsyn till den bebyggelse som avses komma till stånd. De flesta av kraven i 3 5 kan naturiigtvis uppfyllas genom åtgärder av olika slag. Utgångspunkten för tillämpningen av para­grafen är att den mark som avses användas för bebyggelse skall ha natur­liga förutsättningar för att de angivna kraven skall kunna uppfyllas. Ex­traordinära åtgärder skall inte behöva vidtas.

Kraven inrymmer i stor utsträckning ekonomiska överväganden. När man bedömer om ett område iir lämpat för bebyggelse med hänsyn Ull möjligheterna att ordna t,ex, trafik samt vattenförsörjning och avlopp, handlar del i huvudsak om att beräkna investerings- och driftskostnaderna


 


Prop. 1985/86:1                                                                    473

för erforderliga anläggningar. Visar beräkningarna all koslnaderna skulle      2 kap. 3  bli onormall höga, bör inte oriiiädél tinvändas för bebyggelse. Vid de ekonomiska bedömningarna mäste en sammanvägning göras av olika kost­nadsposter. Merkostnader i ett avseende kan ju vägas upp av låga koslna­der i etl annal avseende.

När det gäller alt bedöma möjligheterna att ordna olika former av sam­hällsservice, handlar det oftast om kommunalekonomiska överväganden. Kommunerna har enligt olika lagar ett betydande serviceansvar gentemot sinti medborgare. Som jag har anfört i den allmänna moUveringen (avsnilt 6,3,1) måste kommunen vid planläggning ta ställning lill möjligheterna all bereda service i olika delar av kommunen. Kommunens bedömning i dessa avseenden, grundade på kommunalekonomiska överväganden, mäsle na­turligtvis tillmätas slor betydelse när frågor om marks användning till bebyggelse skall avgöras.

När del gällerjord-, berg- och grundvaltenförhällanden vill jag stryka under lämpligheten av alt kommunerna i underlaget till sina översikts­planer redovisar geolekniska och andra undersökningar som har ulförts och har belydelse för att bedöma markens lämplighet för bebyggelse. Av särskild vikl är det atl redovisa omräden som kan bedömas vara olämpliga på grund av t, ex, risk för jordskred, bergras, slora sättningar, onormal förändring av grundvattennivän och stora lerdjup.

1 likhet med utredningen anser jag att paragrafen bör innehålla elt krav pä all vatten- och luftföroreningar samt bullerstörningar skall kunna före­byggas. Bestämmelsen om bullerstörningar får belydelse t, ex, när bebyg­gelse planeras i närheten av befintliga eller planerade väglrafikleder eller flygfält. Vilka bullernivåer som i olika situationer kan accepleras går givetvis inte att precisera här. Det beror på vilken lyp av bebyggelse som planeras, vilka bullerdämpande åtgärder som kan vidlas osv. Jag vill dock erinra om de riktvärden i fråga om flygbuller som har kommit lill uttryck i prop. 1981/82:98 om vissa luftfartspolitiska frågor (TU 1981/82:28, rskr 339), Molsvarande riktvärden har i fräga om vägtrafikbuller angetts i prop, 1980/81: 100 bil. 9 (TU 1980/81:23, rskr 257),

Andra styckel

Bestämmelsen i andra stycket innehåller - i enlighet med vad jag har föreslagil i den allmänna motiveringen (avsnill 6,3,2) - ell krav på att energiförsörjnings- och energihushållningaspekter skall beaktas vid lokali­sering av bebyggelse och anläggningar. Bestämmelsen har pä förslag av lagrådet flyttals från 4 8 i del remitterade förslaget.

Kravet innebär bl, a. att kommunerna i sin planering för bebyggelse noga måste överväga hur bebyggelsen skall försörjas med energi. Självklart fär paragrafen i detla avseende sin främsta betydelse när det gäller slörre bebyggelsegruppper men den gäller i och för sig även lokalisering av


 


Prop. 1985/86:1                                                                    474

enstaka byggnader. Hänsyn bör också tas till behovet av att hushålla med      2 kap. 3-4 §§ den energi som krävs för transporter av olika slag,

1 fräga om hushållning med energi har som nämnts lokaliseringen av bebyggelsen stor betydelse. När det i paragrafen föreskrivs att bebyggelse och anläggningar skall placeras pä ett frän energihushällningssynpunkt lämpligt sätl innebär detta att säväl de naturliga som de av bebyggelse orsakade klimatförutsäitningarna skall vägas in i prövningen. Valet av uppvärmningsform kan också medföra särskilda krav när det gäller atl placera byggnader pä elt från hushållningssynpunkt lämpligt sätt,

4§    Inom områden med samlad bebyggelse skall bebyggelsemiljön utfor­mas med hänsyn till behovet av

1,  skydd mol uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra olyckshändelser,

2,  skyddsåtgärder för civilförsvaret,

3,  hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygienis­ka förhållanden,

4,  trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5,  möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienieringsför­måga all använda området,

6,  förändringar och kompletteringar.

Inom eller i nära anslulning till områden med samlad bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

Paragrafen, som har fått sin redaktionella utformning i i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag, tar upp vissa grundläggande krav som skall beakias vid utformningen av bebyggelsemiljön. Paragrafen kan sägas innehålla en ulveckling i vissa avseenden av det övergripande kravet i 1 8 på en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritids­miljö. Bestämmelserna skall ses som etl uttryck för atl bebyggelsemiljöns uiformning bör tillmätas en central betydelse vid den allmänna lämplig­hetsprövningen av markanvändningsfrägorna. Ambitionen bör vara att ny bebyggelse och förändringar i befintliga bebyggelseomräden fär en från allmän synpunkt lämplig utformning. Varje kommun anförtros huvudan­svaret för att utformningen av bebyggelsemiljön målmedvetet styrs i denna riktning. Med denna utgångspunkt bör det inte utfärdas föreskrifter i förordning eller myndighetsförfattning lill bestämmelserna i denna para­graf.

Flertalet av bestämmelserna i 4 8 har en direkt motsvarighet i de krav på enstaka byggnader, tomter och allmänna plalser som finns i 3 kap. Skillna­den är främst att bestämmelserna i 4 8 gäller vid beslut som avser hela bebyggelseområden. Bestämmelserna skall - som jag har slagit fast i den allmänna motiveringen (avsnitt 6,4) - tillämpas vid planläggning och be­slut om bygglov och förhandsbesked och de skall gälla bäde för ny bebyg­gelse och vid ändring eller komplettering av befintliga bebyggelsemiljöer, 1


 


Prop. 1985/86:1                                                                    475

ärenden om lov skall beslämmelserna inte lillämpas vid prövning av kom-      2 kap. 4 § pletteringsåtgärder enligt 8 kap;   12 8 andra stycket och inte heller vid bedömning av lokaliseringen av en ny byggnad, som inte skall förläggas lill elt område med samlad bebyggelse.

För att undvika onödiga upprepningar vill jag först generelll hänvisa till vad jag anför i anslutning till resp. bestämmelse i 3 kap. Här inskränker jag mig huvudsakligen till att göra de kommentarer som direkt tar sikte pä hela miljöns utformning.

Första stycket

Enligt punkl I skall bebyggelsemiljön utformas så att risk för olyckor av olika slag förebyggs. Liknande bestämmelser finns bl, a, i 9 och 12 88 byggnadsstadgan. Ett skyddskrav för de enskilda byggnaderna finns i 3 kap, 65 första stycket,

Brandskyddsaspekier som bör beaktas när bebyggelsemiljön utformas är exempelvis möjligheterna att förebygga uppkomsten av bränder, trygga utrymningen samt förhindra spridning och underlätta släckning av brän­der, 1 sådana områden där det ordinarie gatunätet inte räcker till för nödvändig räddningstjänst med brandförsvarets fordon måste t,ex, sär­skilda brandvägar planeras och anordnas. Krav bör kanske ställas på brandgator, brandmurar, lämpliga husavstånd, utrymningsvägar och skyddsavstånd.

När det gäller kravet på betryggande säkerhet mot trafikolyckor bör särskilt beaktas hur bebyggelsen lokaliseras i förhållande till gator och vägar och hur utfarterna ordnas. Även utformningen av vägar för motor­fordon samt behovel av särskilda gång-, cykel- och mopedvägar m, m, träder i förgrunden. Placeringen av l.ex, parkeringsplatser, lastkajer samt friytor för lek och utevistelse är givetvis också betydelsefull,

Punkl 2 fanns inte med i det remitterade lagförslaget. Motiven för denna punkt har jag angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 6,4), Genom det nu föreslagna kravet i PBL skapas en grund för att bl, a, ställningstaganden vid skyddsrumsplaneringen kan integreras i de fysiska planerna.

När det gäller intresset alt bebyggelse utformas så att risken för brand­spridning minskas och alt konsekvenserna av byggnadsras begränsas, sammanfaller försvarets intressen med de grundläggande krav på säkerhet, som jag nyss angav under punkt 1, Någon särskild bestämmelse i PBL som direkt pekar ul sådana faktorer från försvarssynpunkt behövs därför inte,

1 punkl 3 föreskrivs att bebyggelsemiljön skall utformas så att det finns förutsättningar för en god hushållning med energi och vatten, goda klimat­förhållanden och goda hygieniska förhållanden i området. Motsvarande krav i 3 kap, finns i 3 och 5 55,

Bestämmelsen om vattenhushållning innebär en nyhet. Här avses inte bara vatten för konsumtion utan även dagvatten. Beträffande dagvatten­frågan är ett av problemen alt en hårdgörning av markytan ofta motverkar


 


Prop. 1985/86:1                                                                    476

möjligheten alt behälla en god vattenbalans inom etl bebyggelseområde, 2 kap. 4 § Numera finns det teknik som medger s,k, lokalt omhändertagande av dagvatten. Här vill jag peka pä atl kommunerna med stöd av 5 kap, i detaljplan kan avsätta mark för anläggningar bl, a. för vattenförsörjning och avlopp. Vidare kan enligt 5 kap, planbeslämmelser meddelas om tomter, Pä det sättet kan utrymme reserveras för sådana anläggningar som behövs för lokalt omhändertagande av dagvattnet, 1 sädana fall kan ge­nomförandebeskrivningen innehålla en redogörelse för systemets tekniska utförande.

När det gäller hushållningen med energi bör det i enlighet med vad jag nyss (3 5) framhöll eftersträvas att genom lämplig placering, gruppering och utförande av bebyggelsen göra behovel av energi sä litet som möjligt.

Bebyggelsens energiförsörjning mäste ocksä beaktas. Del räcker ofta inte alt enbari beakta den enskilda byggnadens energiförsörjning. Hänsyn måste också tas lill hur områdets totala energiförsörjning sker. Det kan t, ex, vara nödvändigt all reglera bebyggelsen på ett sådant sätl att befint­liga eller planerade energiförsörjningsanordningar kan utnyttjas på ett från energisynpunkt ändamålsenligt sätt.

Bestämmelsen om goda klimatförhållanden innebär krav på hänsyn till det lokala klimatet i fråga om temperatur, sol, vind och nederbörd vid bebyggelsemiljöns utformning. En aspekt på detta är att områden för lek och rekreativ utevistelse bör orienteras sä att de blir solbelysta i tillräcklig omfattning,

1 punkl 3 har dessulom tagits in en föreskrift om alt bebyggelsemiljön skall utformas sä att det finns förutsätlningar för goda hygieniska förhål­landen i området,

Elt riktmärke bör därvid vara att miljön inte utformas sä att det på goda grunder kan befaras att förhållandena pä platsen kommer alt orsaka obe­hag för befolkningen i allmänhet i form av fysiska eller psykiska besvär. Ljud-, ljus- och luftförhällandena bör med andra ord inte tillåtas ge upphov till dåliga hygieniska förhållanden i närmiljön.

Det kan ocksä vara nödvändigt att med hänsyn till kravet pä goda hygieniska förhållanden ta särskild hänsyn till placeringen av enskilda byggnader m,m, i vissa fall. Det är l.ex. olämpligt att placera skolor, barnstugor, bostadshotell för äldre eller rekreationsområden i alltför nära anslutning till intensivt utnyttjade trafikleder.

1 punkl 4 föreskrivs atl bebyggelsemiljön skall utformas så atl det finns förutsättningar för en tillfredsställande trafikförsörjning och för en i övrigi god trafikmiljö.

1 gällande lagstiftning finns regler om hänsyn till den allmänna samfärd­selns behov (9 5 första stycket BS) och om tillbörligt beaktande av sam­färdselns krav (128 1 mom, BS). Bestämmelser om parkeringsutrymmen pä tomtmark finns i 53 5 3 mom, byggnadsstadgan.

Punkt 4 innefattar bäde en rätt och en skyldighet för kommunerna all


 


Prop. 1985/86:1                                                                    477

läla trafikpolitiska beslut ta sig uttryck i den fysiska planläggningen, I den 2 kap. 4 S allmänna motiveringen (avsnilt 6,4) uppehöll jag mig ingäéride vid kollek­tivtrafikens belydelse och framhöll därvid bl. a, all bebyggelsen bör utfor­mas pä ett sådant sätt alt den effektivt kan försörjas med kollektivtrafik, Punkl 4 ställer emellertid krav på alt hela trafiknäiet i samlad bebyggelse ges en ändamålsenlig utformning. Inte bara biltrafikens utan även gäng-och cykeltrafikens behov skall därvid tillgodoses. Givelvis bör även beho­vet av väl utformade och lokaliserade parkeringsutrymmen beaktas,

1 punkl 5 har tagits in en bestämmelse om bebyggelsemiljöns tillgäng­lighet för personer med nedsatt rörelse-eller orienieringsförmåga, Besläm-melsen saknar en direkl motsvarighet i gällande byggnadslagstiftning. Vis­serligen finns i 42a8 byggnadsstadgan krav pä tillgänglighet, men dessa krav avser i första hand inte miljön som sådan ulan tillgängligheten till vissa bostäder och de utrymmen i byggnader lill vilka allmänheten äger tillträde eller som utgör arbetslokaler, Kravel i punkl5 skall ses som en sammanfattning av de krav som i detta avseende slälls i 3 kap, pä byggna­der (78) och tomter (15 S) saml pä allmänna plalser (18 5). Jag hänvisar här till vad jag har anfört i fräga om tillgänglighet i den allmänna motiveringen (avsnitt 11,1,2) och i specialmotiveringen till 3 kap. 7 5,

I punkt 6 föreskrivs att behovel av framlida förändringar och komplette­ringar skall beakias när bebyggelsemiljön utformas, 1 nuvarande byggnads­lagstiftning finns inget klart uttalat krav på atl bebyggelsen skall utformas så all senare ändringar och kompletteringar underlättas, Syftei med punkt 6 är att främja en planering som pä sikt kan medföra ekonomiska eller andra väsentliga fördelar. Kravet bör naturligtvis inte tolkas sä rigo­röst alt t, ex, reservområden alltid mäste finnas inom alla bebyggelseomrä­den. Den praktiska tillämpningen av bestämmelsen mäste givetvis anpas­sas till förutsättningarna i varje enskill fall. Alltför stora markreservai inom t, ex, bosttids- eller industriområden kan leda tilj ekonomiska, miljö­mässiga och andra påtagliga problem säväl för kommunen som för enskil­da.

Andra siycket

1 andra stycket har tagits in bl, a. bestämmelser om bebyggelsens ser­vice.

Andra stycket har ingen direkl motsvarighet i gällande rätt. Det ankny­ter dock till de allmänt hållna gällande föreskrifterna atl planläggning skall främja en från allmän synpunkt lämplig ulveckling (9 5 första styckel BS) saml de anspråk på en väl ordnad bebyggelse som skall tillgodoses när stadsplan upprättas (12 5 1 mom, BS),

Att variationer beträffande servicens standard måste accepteras med hänsyn till bebyggelsens omfattning och karaktär får anses vara så själv­klart att det inte behöver direkt anges i lagtexten på det sätl som föreslogs i lagrädsremissen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    478

1 andra stycket föreskrivs dessutom all behovet av friytor för olika 2 kap. 4 § verksamheter, såsom lek och motion, skall beakias. Andra stycket bör säledes ses säsom ett uttryck för atl del skall finnas möjligheter för dem som bor och verkar inom eller i nära anslutning till bebyggdseomrädel alt få tillfredsställande tillgång lill sädana serviceinrättningar och fritidsan­läggningar som människor i allmänhet anser nödvändiga för etl fullvärdigt samhällsliv.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    479

3 kap. Krav på byggnader m. m.

I kapitlet finns bestämmelser om de krav som ställs på bl, a, nya byggna­der (1-985), befintliga byggnader (10-13 55), andra anläggningar än bygg­nader (14 5) samt pä tomter och allmänna platser m, m, (15-18 55). Kapit­let motsvarar 5 kap. och vissa delar av 6 kap. i utredningens lagförslag samt 3 kap. i det remitterade lagförslaget. Från 6 kap. i utredningsförslaget, som innehåller särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader, underhåll m.m., har tagits bestämmelser om underhåll av byggnader m.m. och särskilda krav på bebyggda tomter. De bestämmelser i byggnadsstadgan som rör förbättring av vissa byggnader och som enligt 6kap. i utrednings­förslaget skall gälla även i fortsättningen har, som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.2.4), tagits in bland övergångsbestäm­melserna i 17kap. Bestämmelser om rivning av byggnader m.m, i 6kap, utredningsförslaget har tagits in i 10kap, om påföljder och ingripanden vid överträdelser m, m.

De krav som i kapitlet ställs pä byggnader och andra anläggningar är generellt utformade. Som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,3,3) behöver därför materiella föreskrifter utarbetas till bestäm­melserna, I 16kap, 15 bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer atl meddela sådana föreskrifter till 3 kap, om bl, a, skydd för liv och personlig säkerhet.

Nya byggnader

I 8 Byggnader skall placeras och utformas pä etl sätl som är lämpligl med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och lill natur- och kulturvär­dena pä platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg, som är lämplig för byggnaderna som sädana och ger en god helhetsverkan,

I paragrafen finns beslämmelser om byggnaders placering och utform­ning med hänsyn till omgivningen samt till natur- och kulturvärden på platsen.

Paragrafen motsvarar 38 5 första stycket och 39 5 första stycket bygg­nadsstadgan samt 5kap, 1 5 i utredningsförslaget. På förslag av lagrådet har en smärre språklig justering gjorts i paragrafen.

Av förarbetena till 38 5 första siycket byggnadsstadgan (prop, 1959: 168 s, 251) framgår bl. a, att bestämmanderätten över byggnaders uiformning i första hand tillkommer den byggande och att byggnadsnämndens ingripan­den bör begränsas till sådana fall där förverkligandet av den byggandes intentioner skulle innebära ett inslag i stads- eller landskapsbilden av sä störande art, att det från allmän synpunkt inte kan tolereras.

Utredningen framhåller atl en av byggnadsnämndens viktigaste upp­gifter är att vaka över alt bebyggelsen får en Ulltalande utformning när en


3 kap. I §


 


Prop. 1985/86:1                                                                    480

ny miljö skall skapas och när nya byggnader skall anpassas till en befintlig 3 kap. f § miljö. Det bör därför finnas ett stöd för mer konstruktiva ambitioner än all enbart ha en möjlighet all i efterhand kunna ingripa mol uppseendeväckan­de esteliska missgrepp. Ulredningslorshigel. som innebär att byggnads­nämnderna fär en mer aktiv roll vad gäller kravet på byggnaders utseende, tillstyrks av i slorl sett samtliga remissinslanser som yliral sig i fiågtm.

Den nu föreslagna I 8 är avsedd tttl ge uttryck för samma ambitioner som utredningsförslaget. Paragrafen ger byggnadsnämnden möjlighet atl ställa krav pä en sädan placering, utformning och färgsättning av byggnader atl den yttre miljön får en god estetisk kvalitet. Med den yttre miljön avser jag i delta sammanhang det rum som formas av de enskilda byggnaderna och av galor, torg och parker men också den miljö som skapas när byggnader placeras fritt i landskapet.

Nya byggnader skall enligt I 8 prövas ur främst två aspekter. Den ena avser byggnadens anpassning till förutsättningarna pä platsen och den andra avser byggnadens egenvärde.

En anpassning till omgivningen skall givetvis ske inte bara när befinlliga miljöer skall kompletteras med ny bebyggelse utan ocksä när enstaka byggnader eller en grupp av byggnader skall förläggas i tidigare obebyggda omräden. Anpassningskravet får av naturiiga skäl en speciell innebörd när del är frågan om kompletterings- och förtälningsbebyggelse inom omräden som har en uttalad egenart, l.ex. omräden som utgör en sådan värdefull miljö som i dag omfattas av 38 8 första stycket andra meningen byggnads­stadgan. Även om uttrycket värdefulla miljöer inte förekommer i den nu föreslagna 1 8. är avsikten att krav på särskild hänsyn till omräden av detta slag skall kunna ställas med stöd av paragrafeti. 1 denna fråga vill jag hänvisa till vad jag anförde i den allmänna motiveringen (avsnitt ll.l.l). För atl belysa vilka miljöer det här kan vara fräga om vill jag erinra om vad föredragande statsrådet anförde i motiven till den nyss nämnda bestäm­melsen i 38 8 byggnadsstadgan (prop. 1979/80:149 s.9). Statsrådet framhöll bl. a. följande:

Byggnaderna inom ett avgränsat område kan genom sin utformning och placering i förhållande lill varandra ge den yttre miljön ell särpräglal uttryck. Det kan t. ex. gälla torg och gaturum liksom vissa byar, brukssam­hällen, fäbodar och fiskelägen. Som exempel på skyddsvärda miljöer vill jag också nämna stadsdelar med väl sammanhållen och tilltalande bebyg­gelse eller med andra påtagliga trevnadsvarden i den yttre miljön. Sådana värden kan naturiigtvis också återfinnas hos grupp- eller seriebyggda små­husområden. Detta skall dock inte tolkas så att jag skulle anse det miljö­mässiga värdet ligga enbari i atl byggnaderna är likadana eller liknar varandra. Byggnaderna behöver inte heller var för sig vara av större estetiskt värde. Det bör emellertid finnas ett uttryck i bebyggelsemiljön som kan bedömas vara allmänt uppskattat av kommunens innevånare.

Jag vill särskilt framhålla atl miljövärdet inte skapas enbart av byggna­derna. Även vägar, broar, parkanläggningar och omgivande naturlandskap


 


Prop. 1985/86:1                                                                   481

har belydelse för etl bebyggelsetjnirådes miljövärde. Byggnader bör utfor-     3 kap. t § mas sä atl de miljömässigl samverkar med dessa anläggningar eller natur­omgivningar.

Speciellt stora krav bör givelvis kunna ställas på byggnader som uppförs inom eller i närheten av elt område med sädan samlad bebyggelse som avses i 12 8. dvs. bebyggelse som är särskill värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, eller intill en sädan enstaka särskilt värdefull byggnad. Den nya byggnaden skall i ett sådant fall placeras och utformas sä atl den anptissas Ull de särskilda värden som bebyggelsemiljön eller den enskilda byggnaden har.

Hänsynen till kulturvärden innebär förutom ett krav pä anpassning till särskill värdefull bebyggelse också etl krav på att nya byggnader skall utformas med hänsyn till lokal tradition i fråga om byggnadens form i stort, t, ex. planmåll, höjd och takform, eller i detalj, t, ex, materialval, färgsätt­ning och fönsteriormer. Lokala traditioner i dessa avseenden skall beaktas och kunna föras vidare.

Hänsynen till naturvärdena pä platsen kan t. ex, avse en värdefull natur­miljö och kulturlandskapet pä plalsen.

När byggnader placeras fritt i landskapet ulan anknylning lill andra byggnader har även områdets topografi och landskapstypen betydelse. Det är t, ex, naturligare atl förlägga en byggnad invid elt skogsbryn än fritt på öppen åkermark. Det är ocksä ofta lämpligare atl i ell starkt kuperat landskap, t, ex, elt bergigt strandparti, förlägga byggnader pä lägre nivä än pä de högsia partierna där de kan bryta landskapets konturer.

1 vissa fall kan det vid anpassningen till omgivningen bli nödvändigl att ta hänsyn inte bara till den befintliga bebyggelsemiljön utan även till den tilltänkta, så långt intentionerna för denna finns fastlagda.

Den andra aspekten som skall beaktas vid tillämjjhingen av 1 8 är bygg­nadens egenvärde, Detla uttrycks i paragrafen som ett krav på att byggna­der skall ha en yttre form och färg som är lämplig för byggnaderna som sådana, 1 detta innefattas byggnadens arkitektoniska uiformning samt ma-lerialverkan pä byggnadens yttre. Kraven på anpassning lill omgivning och befintlig bebyggelse fär inte medföra att den enskilda byggnaden kommer all sakna ell eget värde. Byggnader avspeglar ofta de tekniska förutsält­ningar som finns för byggandet vid den lidpunkt då de uppförs. De avspeg­lar ocksä ofta olika liders moderiktningar i fräga om t, ex, sättet atl indela läsadylan eller att placera fönster eller valet av material och färger. Bygg­nadens yttre blir alltså en avvägning mellan bl,a, anpassning, tekniska förutsättningar och estetiska moderiktningar saml byggherrens och arki­tektens vilja att ge byggnaden en egen form,

I vissa områden med detaljplan eller områdesbestämmelser kommer del att framgå av planen eller områdesbestämmelserna hur 1 8 skall tillämpas. Vanligtvis aktualiseras emellertid kraven i 1 5 vid prövningen av enskilda

16    Riksdagen 1985186. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                     482

bygglovsärenden, I den allmänna motiveringen (avsnitt 11,1,1) har jag 3 kap. 1 § framhållit vikten av att kommunen i förväg ger besked om hur bestämmel­sen kan komma att tillämpas inom olika bebyggelseområden. Jag avser då inte enbart sådana omräden med samlad bebyggelse som kan betecknas som särskilt värdefull enligl 12 5. Det är viktigt att skapa förståelse och intresse även för värdena i befintliga bebyggelseområden av mer alldaglig karaktär. Genom att kommunerna klargör i vilka bebyggelseområden som det enligt kommunens uppfattning bör råda ett starkare skydd för miljövär­dena blir det enklare både för byggnadsnämnderna och för enskilda att ta ställning till de frågor som kommer upp. Sådan information till invånarna inom skyddsvärda områden som klargör vari värdena består och hur dessa kan beaktas vid byggnadsåtgärder av olika slag kan därvid vara ett värde­fullt komplement. Det finns många exempel på hur detta kan lösas, t. ex. i form av informationsskrifter sorn skickas till de berörda hushållen, utställ­ningar m.m. Genom sådan information kan den enskilde på ett tidigt stadium lättare väga samman bevarandeaspekterna med sina egna önske­mål.

Planeringen av bevarandefrågorna kan bedrivas på många olika sätl. Länsstyrelserna har i egenskap av regionala myndigheter för kultur­minnesvården stor betydelse när det gäller att tillhandahålla kommunerna underlag för planeringen. Länsmuseerna skall bl. a. fungera som basinsti­tutioner för kulturhistorisk dokumentation och information och som ser­viceorgan ål riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen och kommunerna. På så vis kan kommuner som saknar egen personal för kulturminnesvärd få nödvändig experthjälp genom länsmuseerna.

Inom ramen för den fysiska riksplaneringen har del utförts ett omfat­tande arbete med att kartlägga och redovisa objekt och miljöer av kultur­historiskt intresse. Detta har sedan följts upp vid arbetet med kommun­översikterna. Många kommuner har också för olika områden utarbetat särskilda kulturminnesvårds- eller bevarandeprogram. Dessa program, som främst är avsedda att ligga till grund för kommande planering och utgöra information lill fastighetsägarna, har haft stor betydelse vid tillämp­ningen av 38 8 första stycket byggnadsstadgan. Det finns alltså i kommu­nerna i allmänhet ett bra underiag alt göra kulturhistoriska avvägningar i planeringen. Skillnaderna mellan olika kommuner torde dock vara slora. Det återstår också arbete med att inventera och sammanställa de kunska­per som finns. En samlad redovisning av kulturhistoriska intressen och hur de skall behandlas kan lämnas exempelvis i elt kulturminnesvårdsprogram som inte bara underlättar kommunens planläggning utan också, om det hanleras offentligt, ger fastighetsägare och övriga medborgare möjlighet till inflytande pä ett tidigt stadium. Härigenom ger man ocksä möjligheter till en offentlig debatt om programmen. Eftersom det rör sig om en sektor-utredning - ett beslutsunderlag bland mänga andra och utan rättsverkan -bör dock hanteringen inie lagregleras.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   483

I ett slort antal fall kommer programmen eller riktlinjerna för bevarandet 3 kap. I -2 §§ enbart all innebära alt karaktären på befintliga hus skall behållas och alt nya hus skall ges en sädan utformning att de smälter in ulan att förändra områdets karaklär och innehålla en beskrivning av vad som avses med kravel att karaktären skall behållas. Sädana riktlinjer eller program lämnar en betydande frihet att bygga om och bygga till för att möta förändrade funktionskrav.

För atl ge rättsverkan åt de krav som kommunen vill ställa på en viss bebyggelse som är särskilt värd att bevara kan kommunen som jag tidigare har föreslagil (avsnitten 8,3,2 och 8,8,2) utfärda föreskrifter i en detaljplan eller områdesbestämmelser,

2 5 Byggnader skall placeras och utformas sä att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller pä annal sätt medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen. Inverkan på grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas, I fräga om byggnader som skall placeras under markytan skall dessutom i skälig omfattning beaktas att användningen av marken över byggnaderna inte försvåras,

I 2 kap, 3 5 ges grundförutsättningarna för atl mark skall få användas för
bebyggelse. Förevarande paragraf anger tillsammans med 1 5 i vilka hänse­
enden som de generella beslämmelserna i 2 kap, omsätts i krav pä den
enskilda byggnaden när del gäller dess inverkan på omgivningen. Paragra­
fen gör del möjligl för byggnadsnämnden att se till att en byggnad inte
placeras eller utformas på ett olämpligt sätt med hänsyn till bl, a, angrän­
sande bebyggelse och till trafiksäkerheten, 1 utredningsförslaget motsvaras
2 5 i huvudsak av 5 kap, 2 och 10 55, Remissinstanserna har med nägot
undantag tillstyrkt förslaget. På förslag av lagrådet har en smärre redak­
tionell justering gjorts i paragrafen,
           .      -

Med stöd av första meningen kan krav slällas på all byggnader utformas och placeras med hänsyn till bl, a, trafiken på angränsande vägar eller gator och risken för spridning av brand. Detaljerade bestämmelser i mot­svarande ämnen finns i dag i 29, 39, 41 och 44 55 byggnadsstadgan. Första meningen avser att reglera i princip samma förhållanden som dessa para­grafer och de förhållanden belräffande byggnaders placering som i dag regleras i 47 5 väglagen.

Byggnader skall enligt första meningen placeras och utformas så alt de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt pä trafiksäkerheten, Detla innebär att krav kan ställas t, ex, pä att byggnader skall placeras på vissl avstånd från en trafikled för att inte skymma sikten eller pä annat sätl störa trafiken. Krav kan också ställas på atl byggnaden placeras och ulformas pä etl sådant sätt att tillfart samt in- och utlastning kan ske på ett lämpligt sätt från trafiksäkerhetssynpunkt.

Byggnader skall vidare placeras och utformas så att de eller deras


 


Prop. 1985/86:1                                                                   484

avsedda användning inte medför läia eller betydande ölägenheter för om- 3 kap. 2 § givningen, 1 detla ligger bl, a, atl krav kan slällas pä all byggnader placeras pä sådant avstånd från varandra och utformas så all spridning av brand förhindras. Bland de övriga förhållanden som skall beakias är t. ex. olägen­heter för grannar i form av skymd sikt eller sämre ljusförhållanden. Hän­syn kan t, ex. behöva tas lill möjlighelerna för en angränsande läsUghei att använda en befintlig solfångaranläggning, 1 etl delaljplaneområde bör be­gränsningar som följer av kravel pä hänsyn till sikt- eller ljusförhållanden normalt framgå av planen.

Del är inte meningen att 2 8 i dessa senast berörda hänseenden skall innebära någon förändring jämfört med vad som kan hävdas med slöd av byggnadsstadgan.

Bestämmelserna i första meningen tar ocksä sikte på att förhindra olä­genheter för omgivningen genom en byggnads tilltänkta användning. Detta innebär en utvidgning jämfört med vad som gäller i dag. Om verksamheten i byggnaden är miljöfarlig, skall under vissa förutsättningar prövning ske enligt miljöskyddslagen (1969: 387), Avsikten är givetvis inte att nu införa större krav än vad som kan följa av miljöskyddslagen. Syftet med 2 8 är atl ge kommunerna möjlighel atl redan vid bygglovstillfällel ställa sädana krav pä byggnaden och dess placering som i första hand motiveras av den avsedda verksamheten. Olägenheterna kan bestå av luftföroreningar, bul­ler, skakningar, ljus eller andra liknande störningar som inte är hell tillfäl­liga.

Vid bedömningen av vad sorn i del enskilda fallet är att betrakta som betydande olägenhet för omgivningen mäste även beakias områdets karak­tär och förhållandena på orten. Med detta menar jag att toleransnivån mäste vara nägol högre i vissa fall. Förenklat kan detta uttryckas så alt viss fisklukt i fiskesamhällen och gödsellukt i jordbruksområden måste godtas. Givetvis innebär detta dock inte att störningarna i sådana fall kan tillåtas ge upphov till sanitära olägenheter för omgivningen.

För sådana verksamheter som kan innebära omgivningsstörningar, t, ex, större industriområden, flygplatser eller sopstationer, lorde ofta särskilda områden finnas angivna i översiktsplanen. Om det finns behov av skydds­områden kring vissa verksamheter eller speciella krav på tekniskt utföran­de av vissa byggnader, kan detta säkerställas genom områdesbestäm­melser eller i detaljplan.

Sådan inverkan pä grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall enligl andra meningen begränsas. Härmed avses inverkan både på grundvattnets kvantitet och på dess kvalitet. Problem som rör grundvatten och metoden för omhändertagande av dagvatten m, m, mäste beaktas tidigt i planläggningsprocessen. Men del finns även i ett enskilt byggnadsärende anledning att bevaka problem som kan uppstå i dessa avseenden. Exem­pelvis kan en olämplig placering eller grundläggning av en byggnad medfö-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   485

ra betydande ölägenheter för omgivningen i form av fuktskador, siittningar     3 kap. 2-3 §§
eller ogynnsamma växtbelingelser     •
            .      '

Vid bedömningen av de krav som är möjliga att ställa i denna del mäsle en avvägning ske mellan kostnaderna för all undvika skadan och kostna­derna för atl reglera den i efterhand. Att strikt hävda bestämmelsen skulle kunna medföra att vissa områden inte är möjliga att bebygga. Övervägan­den om sådana områden skall exploateras eller inte bör göras i första hand i den översiktliga planeringen. 1 de fall bebyggelse lillåts kan då med slöd av paragrafen sädana krav som bedöms rimliga slällas i det enskilda ärendet,

I paragrafen ställs också krav på byggnader som förläggs under mark­ytan. Bestämmelsen skall tillämpas såväl för hela byggnader som delar av byggnader som är belägna under markytan. Därvid skall hänsyn las lill möjligheterna att använda marken över sådana byggnader eller byggnads­delar för olika ändamål. Denna bestämmelse har inte någon motsvarighet i dagens lagsliftning. Genom en omsorgsfull planering och utformning av byggnader och andra anläggningar under jord bör del vara möjligt att beakta föreliggande och kommande behov av all använda marken över dem för annat ändamål. Jag vill dock betona att frågan om vilka anspråk på den överliggande marken som skall beaktas normalt bör vara utredd redan i den översiktliga planeringen,

3 8 Byggnader skall medge god hushållning med energi, 1 områden där knapphet på vatten råder eller kan befaras uppkomma skall byggnader dessulom medge god hushållning med vatten,

1 byggnader som innehåller bostäder eller arbetslokaler skall uppvärm-ningssystemel i skälig utsträckning utformas så att skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkl kan användas ulan omfattande änd­ringar.

En- eller tväbostadshus som i huvudsak skall värmas upp med el eller naturgas skall i skälig utsträckning utföras sä att elt byte till uppvärmning med annat energislag underlättas. Sådana byggnader får förses med upp-värmningssyslem för direktverkande elvärme endast om det finns särskil­da skäl.

Vad som sägs i paragrafens första stycke om hushållning med energi stämmer i huvudsak överens med 44a8 första siycket byggnadsstadgan, Beslämmelser om hushållning med vatten saknas däremol i byggnadsstad­gan. Andra och tredje styckena motsvarar i sak 44a8 andra och tredje styckena byggnadsstadgan. En omarbetning av lagtexten har skett, efter­som särskilda bestämmelser för fritidshus har tagits in i 9 8 detla kap, 1 utredningsförslaget motsvaras 3S av 5 kap, 65, Remissinstanserna har lillstyrkt utredningsförslaget.

Första stycket

1 första stycket har tagils in elt energihushällningskrav som i sak över­ensstämmer med dagens. Det är givetvis grundläggande för hushållningen


 


Prop. 1985/86:1                                                                    486

med energi att byggnader är försedda med en väl isolerad klimatskärm och 3 kap. 3 § elt lämpligt avpassat ventilations- och uppvärmningssystem. Del är ocksä viktigt atl byggnadens planlösning tillåter atl anordningarna för värme och ventilation utan större förändringar kan anpassas till skilda energislag. Som några remissinstanser har påpekat kan placeringen av en byggnad påverka energiförbrukningen. Byggnaders placering i förhållande lill vä­derstreck, rådande vindar, befintlig växtlighet, topografi m. m, samt bygg­naders utformning, t, ex, fönsierplacering, skuggande byggnadsdelar m, m,. har viss betydelse för möjligheten alt nå en god energihushållning. Byggnaders placering och utformning bör därför ägnas uppmärksamhet också från energihushällningssynpunkt. Kravet i första stycket till byggna­der skall medge god hushållning med energi innebär - utöver krav på en väl fungerande klimatskärm - all byggnader skall placeras pä ell sätl som främjar god energihushållning,

1 överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive­ringen (avsnitt 11,1,2) har i första stycket vidare tagits in ett krav på vattenhushållning, 1 lagrådsremissen framhöll jag att det är befogat att ställa krav pä särskilda åtgärder för hushållning med vatten enbart i områ­den där knapphet på vatten råder eller kan befaras uppkomma, Lagrådel (yttrandet s, 34) anser att uttalandet inte stämmer helt med lagtextens utformning. Med anledning härav har paragrafens första stycke ändrats sä att kravet pä god vattenhushållning gäller endast i omräden med knapphet på vatten eller där knapphet kan befaras uppkomma, I första stycket har härutöver gjorts vissa språkliga och terminologiska justeringar, som har föreslagits av lagrådel (yttrandet s, 139),

Vattenhushållningskravel kommer, som jag nyss har nämnt, endast att beröra byggnader inom vissa områden. Jag anser det bl, a, därför motiverat att kommunen redan vid planläggningen av ett område tar ställning till om krav skall ställas på att alla byggnader eller vissa byggnader skall medge god hushållning med vatten. Det bör således enligt min mening inte komma i fräga att den byggande först vid bygglovstillfället ställs inför krav på att byggnaden skall utföras på ett visst sätl med hänsyn till att det i området råder knapphet på vatten. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen Ull 5 kap. 7 8 4,

Andra och tredje styckena

Andra och tredje styckena stämmer i sak överens med 44 a 8 andra och tredje styckena byggnadsstadgan i deras lydelse fr,o,m, den Ijanuari 1984. Jag vill därför hänvisa till vad föredragande statsrådet anförde när de avsedda beslämmelserna förelades riksdagen, I anslulning till de bestäm­melser som nu har tagits in i 3 8 andra stycket framhöll hon bl, a, följande (prop, 1980/81: 133 s, 45-46),


 


Prop. 1985/86:1                                                     487

Bestämmelsen tar endast sikte på sådana uppvärmningssystem som är 3 kap. 3-4 §§ möjliga atl förbereda för en övergång lill uppvärmning rhed elt annat energislag, exempelvis vattenradiatorsystem. Det ligger i sakens natur att nägra krav pä flexibilitet inte kan ställas på ett uppvärmningssystem med direktverkande elradiatorer. Syftet med bestämmelsen är bl, a, att under­lätta en övergäng till sådana energislag som kan komma till användning för uppvärmning i framtiden. Jag avser då i första hand sådana inhemska bränslen eller uthålliga energiformer som flis, torv, solenergi, jordvärme eller energi från värmepumpar. Om en byggnad från början utförs för uppvärmning med sådana energislag, finns därför ingen anledning att ställa nägra krav pä förberedelser av uppvärmningssystemet för övergäng till annat energislag.

När det gäller de bestämmelser som motsvarar 3 8 tredje stycket anförde statsrådet bl, a. följande:

Till den allmänna regeln med krav på förberedelse av uppvärmningssys­temet bör fogas en regel med krav på förberedelser i byggnaden, Mina förslag i det föregående skiljer sig från ELAK:s i denna dd dels genom atl kravet på förberedelser skall omfatta även en- och tvåbostadshus, som skall värmas upp genom naturgas, dels genom att något krav på byggnads­tekniska åtgärder eller åtgärder på tomten inte skall uppställas. Det är tillräckligt att byggnaden har en sådan planlösning alt en övergång till även annal energislag underlättas, - Med att byggnaden i huvudsak skall upp­värmas genom användning av elenergi eller naturgas avser jag att större delen av byggnadens uppvärmningsbehov skall tillgodoses genom använd­ning av någol av dessa båda energislag, I och med att nägra krav pä byggnadslekniska åtgärder inte uppställs, kan den allmänt hållna hänvis­ningen lill annat energislag enligt min mening behållas.

Med den utformning av lagtexten som jag har föreslagit innebär den allmänna regeln med krav pä uppvärmningssystemet inte någon begräns­ning av användningen av direktverkande elvärme. Att särskilda skäl i vissa fall skall gälla för att direktverkande elvärme skall få installeras måste därior uttryckligen anges i lagtexten.

Bestämmelserna i tredje stycket innebär ett krav på förberedelse av själva byggnaden i en- eller tvåbostadshus, som skall värmas upp med elektricitet eller naturgas, i avsikt att underlätta byte till uppvärmning med annat energislag, Kravel i andra stycket på flexibilitet i uppvärmningssys­temet avser alla byggnader, som innehåller bostäder och arbetslokaler. De angivna småhusen omfattas alltså av kraven i både andra och tredje styckena. Som lagrådet har påpekat (yttrandet s, 35) kan emellertid upp­värmningssystemet vara utformat så att kravet enligl tredje styckel samti­digt är uppfyllt.

Jag vill avslutningsvis nämna att det i 9 5 första stycket föreskrivs att förevarande paragraf inte gäller i fråga om vissa slag av fritidshus,

4 §    Byggnaders grundkonstruktion, stomme och andra bärande delar skall ha betryggande bärförmåga, stadga och beständighet. Övriga bygg-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   488

nadsddar skall ha en med hänsyn lill ändamålel tillfredsslällande häll-      3 kap. 4 § fasihel.

Paragrafen innehåller de grundläggande krav på byggnadskonsiruk-lionen som i dag finns i 42 5 byggnadssladgan. 1 ulredningsförslagel åter­finns delvis motsvarande bestämmelser i 5 kap. 3 5 första slyckei. Enligt 4 5 första meningen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yllrandet s, 35), skall en byggnads grundkonstruktion, stomme och andra bärande delar ha betryggande bärförmåga, stadga och beständighet. Detta stämmer i sak överens med 42 5 byggnadsstadgan. Beständighetskravet togs i det remitterade lagförslaget in i 8 5 men har nu flyttats till 4S,

Enligl 4 5 andra meningen skall byggnadens övriga delar ha tillfredsstäl­lande hållfasthet, 1 dag finns ingen direkt motsvarighet till denna besläm­melse, men jag finner det vara ett berättigat brukarkrav att t, ex. undertak, innerväggar, installationer och infästningsanordningar ges en tillfredssläl­lande hållfasthet. Delta torde f, ö, motsvara vad som sker i praktiken, 1 utredningsförslaget motsvaras andra meningen av en beslämmelse om den fasta inredningens stadga och beständighet. Kritik riktades i remissvaren mol begreppet fa.st inredning, då detta innebär att byggnadsnämnden skall bevaka i, ex, kvaliteten pä skåp m, m,. vilket inte är rimligt. Jag anser alt kritiken på denna punkl ;r befogad, Nägot krav på stadga och besländighel för den fasta inredningen har därför inte tagits in i 4 5.

Med begreppen betryggande och tillfredsställande i första resp, andra meningen följer en rangordning som jag finner naturlig. Betryggande är etl härdare krav som innebär atl säkerhetsnivån för byggnadens bärande delar måste sättas högt. Säkerhetsnivån för byggnadens övriga delar kan där­emot tillåtas vara nägot lägre,

Kravel på betryggande bärförmåga innebär att person- och egendoms­skador i största möjliga uisträckning skall förhindras. Kravel på stadga är ett uttryck för atl ranglighet, svajning, besvärande sprickbildningar och deformationer m. m. skall undvikas även då bärförmågan i och för sig är tillräcklig. Kravet på besländighet innebär all de bärande delarna mäsle ha en livslängd som svarar mol byggnadens avsedda brukslid. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnilt 11,1,2) ligger i kravet på beständighet även elt krav pä att dessa delar skall läla fukt eller skyddas mot påverkan av fukt. Med en hållfasthet som är tillfredsställande med hänsyn Ull ändamålet menas att byggnadsdelarna utan atl deformeras eller skadas skall tåla de påfrestningar som de normalt kan komma alt utsättas för. Kraven pä bärförmåga, stadga, besländighel och hållfasthet för bygg­nadens olika delar innebär givetvis ocksä att de material och de kombina­tioner av material som används uppfyller kraven och samverkar pä ett lämpligt sätt.

Jag vill i detta sammanhang ocksä hänvisa lill specialmoliveringen till 8 5, eftersom kraven i förevarande paragraf har etl nära samband med den bestämmelse som tas upp där.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   489

5 8    Byggnader skall vara lämpliga för sill ändamål och ge möjlighel lill      3 kap. 5 § irevnad, god hygien, en god arbetsmiljö och ett tillfredsslällande inom­husklimat.

Paragrafen innebär att en byggnad skall fungera väl för brukaren och för den avsedda verksamheten. Den kan sägas innehålla allmänna nytto-, hälso- och trevnadskrav, dvs, krav på en god komfort. Motsvarande be­stämmelser finns i dag i 46-48 88 byggnadsstadgan. Motsvarigheten i utredningens lagförslag finns i 5 kap. 4 8,

Kraven i paragrafen överiappar delvis varandra. Med en mycket vid tolkning kan lämplighetskravet täcka även övriga krav. Jag anser det emellertid värdefullt att här ange kraven någol mer detaljerat,

Atl en byggnad skall vara lämpad för sill ändamål innebär således atl den skall fungera väl för den eller de verksamheter för vilka byggnaden är avsedd. Bostäder skall ha fungerande planlösningar med goda rumssam­band och god möblerbarhel. Krav kan ställas på lämplig fast inredning i kök och hygienrum samt på förrådsutrymmen och andra bostadskomple­ment.

En byggnad som fungerar väl för sitt ändamål lillgodoser ofta - men inte alllid - trevnadskravel. Byggnader skall utformas sä atl de erbjuder en sådan komfort att de upplevs som behagliga för de personer som vistas i dem. 1 boningsrum och kök skall finnas fönster som vetter mol det fria. Arbets- och personalrum bör ha dagsljus. Andra förhållanden som berörs av kraven är planlösning, rumsutformning saml utsikts- och insynsförhål­landen. Krav pä solighet och genomluftbarhet i bostäder ställs redan i gällande beslämmelser men har där i första hand formulerats som hygien­iska krav. Även om de hygieniska kraven i dag kan uppfyllas med tekniska installationer, leder trevnadskravet enligl min mening Ull atl genomgående lägenheter med goda solvärden fortfarande bör eftersträvas.

Trevnads- och hygienaspekterna hänger givetvis samman. En byggnad som inte erbjuder goda hygieniska förhållanden är knappast trevlig för brukaren och lorde pä sikt inte heller fungera bra för sitt ändamål. Med kravet på god hygien avser jag i första hand att risk för sjukdom eller ohälsa som kan orsakas av byggnaden, dess grundläggning och dess tek­niska installationer skall begränsas. Kravnivån bör beslämmas med ut­gångspunkt frän definitionen av begreppet sanitär olägenhet i hälsoskydds-lagstiftningen och frän vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt,

Kravel på goda hygieniska förhållanden innebär ocksä atl krav kan ställas på alt de i byggnaden ingående byggnadsmaterialen inte medför hygieniska ölägenheter därför atl de t, ex, avger formaldehyd, strålnings-farliga partiklar eller elak lukt. Jag anser det rimligt alt byggnader i möjli­gaste män skall fungera väl även för personer som har allergiska besvär. Jag är medvelen om alt kunskapen i dag om olika materials inverkan pä personer med anlag för allergiska besvär eller med redan utvecklade aller­gier är bristfällig. Forsknings- och utvecklingsarbete pågår emellertid pä


 


Prop. 1985/86:1                                                                   490

området, I förarbetena till hälsoskyddslagen (prop, 1981/82:219) betonas 3 kap. 5-6 §§ särskilt allergikernas problem. Det framhålls bl, a, atl vid bedömningen av vad som är sanitär olägenhet hänsyn skall tas till människor som är något känsligare än "normalt". Detta synsätt bör prägla även tolkningen av begreppet god hygien i den nu föreslagna 5 5, Om material används som kan väntas medföra besvär för vissa personer, men tekniskt eller ekono­miskt likvärdigt ersättningsmaterial inte finns, bör sådana material an­bringas så atl de är lätta att byta ut.

Hygienkravet innebär också att det bör finnas goda möjligheter att göra rent i de utrymmen som finns i byggnaden, Detla bör särskilt beaktas vid utformning och inredning av t, ex, kök, badrum och toalettrum. Byggna­den bör också ha en för sitt ändamål väl avpassad ljuddämpning och ljudisolering. Detta gäller såväl ljud som alstras inom byggnaden som buller från verksamheter i omgivningen eller från trafiken,

1 paragrafen finns vidare ett krav att byggnader skall ge möjlighet till en god arbetsmiljö, Kravel gäller i första hand arbetslokaler, personalrum och tillhörande biutrymmen. Byggnader skall emellertid ocksä vara sä utfor­made och försedda med sädana anordningar att de medger god arbetsmiljö för arbetstagare som utför regelmässigt förekommande underhålls- och servicearbeten i dem.

Paragrafen innehåller slutligen också ett krav på ett tillfredsställande inomhusklimat. Det kan uppnås om byggnaden har en tillfredsställande täthet och värmeisolering samt en väl fungerande ventilation, Detla sam­mantaget skapar förutsättningar för en god luftkvalilel och en behaglig inomhustemperatur,

1 dag finns ett uttryckligt krav på fuktskydd i bosläder för stadigvarande bruk (468 BS), Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 11,1.2) bör det kunna ställas krav på fuktskydd i byggnader oberoende av byggnadens ändamål. Del är rimligt att kraven pä fuktskydd utformas med en sädan säkerhetsmarginal att risken för uppkomst av mögel och fuktska­dor minimeras. Fukt i byggnader påverkar bäde trevnaden och möjligheten att uppnå goda hygieniska förhållanden och ett gott inomhusklimat. För att en byggnad skall kunna ge ett tillfredsställande skydd mot fukt och mögel mäste byggnadens grundläggning anpassas lill markförhållandena pä plat­sen och marken kring byggnaden planeras på ett lämpligt sätt i dessa avseenden. Fukt kan också påverka byggnadens beständighet. Krav pä begränsning av sädan påverkan på byggnader kan slällas med stöd av 4 5, Mot den angivna bakgrunden och i enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen har något särskilt krav på skydd mot fukt däriör inte tagits in i 5 8,

6 §    Byggnader skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall, mot uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall skall kunna tas om hand och forslas bort frän byggnader på ett tillfredsställande sätt.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    491

1 paragrafen finns bestämmelser om skydd mot brand och olycksfall och 3 kap. 6 § krav på godtagbar avfallshantering. Detaljerade bestämmelser om byggna­ders brandsäkerhet finns i dag i 44 5 byggnadssladgan. 1 45 5 byggnadsstad­gan finns bl, a, föreskrifter om säkerhetsanordningar pä tak. Byggnader för särskilda ändamål skall enligt 48 5 fylla de krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör uppställas på bl, a, skydd mot olycksfall och brandfara, 1 44 5 7 mom, anges etl anlal byggnadsdelar och tillhörande anordningar som skall anordnas sä att brandfara och risk för olycksfall inte uppkommer, Beslämmelser om godtagbar avfallshantering finns i 46 5 and­ra stycket 5 byggnadsstadgan, 1 utredningen finns motsvarande besläm­melser i 5 kap, 5 och 8 55,

Första styckel

Bestämmelserna i första stycket innebär en viss utvidgning i förhållande till gällande bestämmelser, eftersom de omfattar även skydd mol olycksfall i bosladsbyggnader. Bestämmelserna innebär atl krav liksom i dag kan slällas pä t, ex, brandsektionering av byggnader, utrymningsvägar och vissa brandtekniska klasser på väggars och taks ytskikt. Vidare kan krav ställas på särskilda säkerhetsanordningar för atl hindra olycksfall, t,ex, räcken vid trappor och balkonger, säkerhetsanordningar för att förhindra olyckor med spisar, skydd mot klämskador och skydd mot olycksfall i bastu.

Skyddet mot olycksfall tar sikte både pä dem som brukar byggnaden mer kontinuerligt och pä personer som besöker den tillfälligt eller har byggna­den som tillfällig arbetsplats, t, ex, servicepersonal.

Andra siycket

Andra stycket motsvaras som nämnts av 46 5 andra stycket 5 byggnads­stadgan och innebär ingen ändring i sak av vad som f, n, gäller. Del nu föreslagna stycket ger möjlighet att ställa krav t, ex, pä dimensioneringen av soputrymmen, pä transportvägar och på att installationer och maskinel­la anordningar utförs så att olycksfall undviks och arbetet underlättas för sophämtningspersonalen och även för dem som inom faslighelen sköter sophanteringen. Bestämmelsen åsyftar således även bortforsling av avfall över tomten. Denna innebörd kommer till klart uttryck genom ordalydel­sen "forslas bort från byggnader", som pä förslag av lagrådet (yttrandet s, 35) har ersatt den i lagrädsremissen använda formuleringen "avfall frän byggnader skall kunna tas om hand och forslas bort".

De bestämmelser i byggnadssladgan (82a8 första siycket) som gör del möjligl all ställa krav även pä befintlig bebyggelse när det gäller sophämt­ningspersonalens arbetsförhållanden har sin motsvarighet i 17 kap, 20 8 tredje stycket.


 


Prop. 1985/86: 1                                                                  492

7 S Byggnader, som innehåller bostäder, arbetslokaler eller lokaler till .? kap. 7 § vilka allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga för personer med nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga och inrättade så alt bostäderna och lokalernti blir tillgängliga för och kan användtis av dessa personer. 1 den utsträckning som behövs med hänsyn lill kravet på tillgänglighet skall byggnader vara försedda med hiss eller anntin lyftanordning.

Krtivet att bostäder skall vara tillgängliga genom hiss eller tmnan lyfian­ordning gäller inte byggnader som har färre än tre våningsplan. Om sådana byggnader innehåller bostäder som inte nås frän marken, skall de dock ulföras så alt hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svårighet,

1 fråga om en- eller tväbostadshus får undantag medges frän kravel pä tillgänglighet till byggnaden, om det ar befogat med hänsyn till terrängen.

Beträffande byggnader som innehåller arbetslokaler fär. såvitt gäller dessa lokaler, undantag medges frän första styckel, om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

1 paragrafen regleras de krav som skall ställas pä byggnaders tillgäng­lighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringslbrm;°tga. Bestäm­melserna om detla finns nu i 42 a 8 byggnadsstadgan, I utredningens 5 kap, 7 5 finns bestämmelser som överensstämmer med byggnadsstadgans.

Remissinstanserna framför i sina yttranden mycket olika åsikter om förslaget. Några anser att bestämmelserna är alltför härda och styrande och alt en olycklig konsekvens av bestämmelserna blir att vissa hustyper generelll slås ut, 1 andra remissyttranden framförs den motsatta åsikten alt hisskravel ytterligare bör utökas och alt möjligheterna till dispenser bör begränsas. De Handikappades Riksförbund säger i sitt yttrande att hisskra­vel bör utvidgas till att gälla alla flerbosladshus med mer an en våning för atl personer med handikapp skall få valfrihet i sill boende, 1 flera remiss­yttranden, bl, a, det från Handikappförbundens Centralkommitté, sägs atl bestämmelserna medför att byggherrarna väljer att uppföra sädana hus­typer, t, ex, tvåvånings flerbosladshus, där krav på tillgänglighet inte ställs. Detta innebär atl syftet med 42a 5 byggnadsstadgan, att skapa ett samhälle för alla, till stor del inte blir tillgodosett.

Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.1.2) måste målet för samhällets strävanden vara att alla bostäder skall kunna bli tillgängliga. Först därmed ges förutsättningar för all människor skall kunna bo kvar i sin bostad även om de av ålder eller annan orsak fär nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga,

Funktionsnedsättningar (handikapp) av olika slag, t, ex, nedsatt rörelse­förmåga, synskador, nedsatt hörsel, påverkar individens möjligheter att använda den byggda miljön. Bebyggelsen skall anordnas med hänsyn till detla. 1 42 a 5 byggnadsstadgan finns uppräknat faktorer - ålder, handi­kapp eller sjukdom - som kan medföra funktionsnedsättningar. Enligt min mening är det i detta sammanhang utan intresse att relatera handikappbe­greppet till en definition av orsakerna till funkiionsnedsäliningarna. Denna uppräkning finns följakiligen inte med i 7 5, Den innebär t, ex, att personer


 


Prop. 1985/86:1                                                                    493

med hörselskador ocksä omlätuis av bestämmelserna. Praxis har ocksä     -' kap. 7

Lagrådet har föreslagil (yttrandet s, 35) alt paragrafen disponeras pä ett mer överskådligt säll än i lagrädsremissen. Förslaget innebär bl, a, atl i förslit styckel anges de krav på tillgänglighet - varmed avses också möjlig­heten att nå en byggnad - och på nyttjande som i allmänhet skall gälla i fråga om byggnader som innehåller bosläder, arbetslokaler och utrymmen till vilka allmänheten har tillträde, I de följande styckena anges undantagen frän kraven. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Första styckel

Av bestämmelserna i första stycket följer alt byggnader skall vara så inrättade alt bostäder, arbetslokaler och lokaler till vilka allmänheten har tillträde blir tillgängliga för och kan användas av personer som har nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga. Av bestämmelserna följer givetvis ock­sä all byggnaderna som sådana skall kunna näs.

Alt byggnader skall vara inrättade så atl bostäder och lokaler blir till­gängliga för personer med nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga inne­bär atl en besökande skall kunna ta sig fram. Det innebär främst krav pä utformning och färgsättning av förflyttningsvägar - l.ex. ramper, korri­dorer, dörrar - och pä en lämplig utformning av bl. a. toaletter och kapprum. Det innebär emellertid också krav pä lämplig utformning och placering av strömbrytare, manöverorgan för hissar o.d. med hänsyn till bl. a. rullstolsbundnas och synskadades behov. Skyltar, symboler och texter skall län kunna upptäckas och vara lättlästa. Dörrar, glasportar och utskjutande byggnadsdelar i kommunikationsuti-yrrimén skall utföras så all de är lätta att se och inie medför risk för olycksfall för synskadade.

Atl bostäder och lokaler skall vara sä inrättade atl de kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga innebär all sädana utrymmen inte bara skall vara tillgängliga för besök utan ocksä permanent kunna brukas av sådana personer. 1 fräga om arbetslokaler skall således även arbetsutrymmen, pausrum etc. inrättas efter handikappades behov. Vidare skall bostäder utformas på sådant sätt att de kan bli en fullvärdig bostad för den som är l.ex, rullstolsbunden eller har nedsatt orienterings­förmåga.

Det säger sig självt att vitt skilda förutsättningar måste vara uppfyllda för alt bostäder skall ge människor med skilda handikapp goda möjligheler att leva självständigt på egna villkor. Någon minsta gemensam nämnare finns inte alltid mellan olika grupper av handikappade eller mellan dessa och andra hushåll. De åtgärder som behövs för atl personer med vissa handikapp skall kunna använda bostaden behöver inte i och för sig innebä­ra elt hinder för andra. Men åtgärderna kan vara så kostnadskrävande eller


 


Prop. 1985/86:1                                                                    494

kräva sä stora utrymmen att del inte är rimligt att bortse från andra      3 kap. 7 § hushålls behov av atl utnyttja sina resurser eller bostadens begränsade ytor på ett för dem mer ändamålsenligt sätl.

Studier som har redovisats i betänkandet (SOU 1984:78) Bo på egna villkor visar att de föreskrifter som gäller i dag medför en god avvägning mellan de anspråk som kan ställas pä hur en bostad från början bör vara utformad för alt den skall kunna användas av människor med olika behov. Jag delar i huvudsak denna uppfattning. Den genomgripande anpassning som kan behövas för atl en bostad skall bli fullt användbar för människor med allvarliga rörelsehinder eller stort behov av omvårdnad eller vård kan enligt min mening göras först när man känner den enskildes behov. För att detta skall kunna göras utan onödig fördyring bör rimliga förberedelser göras för i vart fall mer frekventa anpassningsålgärder i de bostäder som inte frän början är anpassade till sådana behov. Det handlar självfallet mer om alt i sådana fall planera bostaden på sådant sätt att förutsebara ändring­ar kan genomföras än att faktiskt utföra investeringar för ett eventuellt framlida bruk.

Jag vill i sammanhanget tillägga atl förhållandena i fråga om arbetslo­kaler enligt min mening är annoriunda. De funktioner lill vilken en anpass­ning mäste ske är betydligt mer begränsade än i fråga om bosläder. Utrym­meskraven är sällan någon begränsning. Att alla arbetslokaler direkt kan användas även av handikappade är en förutsättning för att man skall kunna förverkliga strävandena att integrera personer med olika funktionsnedsätt­ningar i arbetslivet. Detta intresse är så stort, att del enligt min mening inte bör komma i fråga alt uppföra arbetslokaler som inte direkt kan användas för dessa behov, såvida inte förutsättningarna i fjärde stycket är uppfyllda,

1 första stycket klargörs att kravet pä tillgänglighet i princip innefattar ett krav att hiss eller annan lyftanordning skall anordnas. Kravet gäller givet­vis inte om alla våningsplan i byggnaden kan nås direkt från marken -exempelvis i souterrängbyggnader - eller, i fråga om bostadshus, om de våningsplan som innehåller alla väsentliga bosladsfunktioner kan nås di­rekt från marken.

Andra stycket

I andra stycket görs undanlag från hisskravet i fråga om bostäder i byggnader som har färre än tre våningsplan. Detta överensstämmer i huvudsak med dagens regler. Härutöver gäller i dag att bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter över huvud taget inte omfattas av hiss­kravet. Det finns emellertid enligt min mening inte motiv för att göra etl sådant undantag vid nybyggnad av bosläder.

Jag har noga övervägt möjligheterna alt nu införa ett generellt krav på hiss eller annan lyftanordning för alla bostadshus med lägenheter som inte är tillgängliga från markplanet. Enligt min mening finns i dag dock inte förutsältningar för detta. 1 lägre bostadshus, där endast få lägenheter kan


 


Prop. 1985/86:1                                                                   495

betjänas av samma hiss, skulle kraftigt ökade subventioner behöva sättas 3 kap. 7—8 §§ in för all boendekostnaderna fortfarande skall kunna hällas på en rimlig nivå. Ett ekonomiskt utrymme för detta finns inte. Del bör emellertid på sikt finnas goda möjligheter att utveckla enkla och billiga lyftanordningar som är speciellt anpassade lill låga flerbosladshus. Som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.1.2) har särskilda medel ställts till förfogande för ett utvecklingsarbete med detla syfte. 1 avvaktan på att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna förändras, bör samhället lik­som hittills med riktat slöd till den som är rörelsehindrad i varje särskilt fall möjliggöra installation av hiss eller annan lyftanordning, där det behövs för att den rörelsehindrade skall kunna bo i en viss bostad.'

För att möjliggöra att sådana kompletteringar kan ske till rimliga kostna­der har i andra stycket förts in bestämmelser som innebär att alla bostads­hus skall, om de har färre än tre våningar och innehåller lägenheter som inte kan näs från marken, utföras så alt de utan svårighet senare kan kompletteras med hiss eller annan lyfianordning. Stycket saknar motsva­righet i gällande bestämmelser.

Kravet är i första hand ett krav på lämplig planering och på etl sådant konstruktivt utförande atl byggnadskroppen tål de förändrade belastningar som installationen av en hiss eller annan lyftanordning för med sig. Det kan däremot inte med stöd av denna bestämmelse krävas exempelvis att elt hisschakt anordnas redan från början. Jag vill vidare framhålla att tillgäng­lighetskraven i sädana lägre byggnader bör anses vara uppfyllda även med lyftanordningar som är avsedda att brukas enbari av den som sitter i rullstol eller som av andra skäl har svårt att gå i trappor.

Tredje styckel

Bestämmelserna i tredje stycket överensstämmer med dagens bestäm­melser när det gäller en- eller tvåbostadshus. Jag anser däremot all det inte är motiverat att behålla molsvarande undantagsmöjligheter också för and­ra bosladsbyggnader som har högst två våningar.

Fjärde styckel

Enligt fjärde stycket får i fråga om arbetslokaler undantag från kraven i första stycket göras för sådana lokaler, om det är befogal med hänsyn till verksamhetens art. Bestämmelsen innebär ingen förändring i förhållande till vad som gäller i dag. Undantag kan l.ex. vara motiverat för viss tung industri och för arbetsplatser med enbart servicepersonal. Jag vill dock framhålla alt kontorslokaler och liknande i anslutning till sådana arbetslo­kaler skall handikappanpassas,

8 8    Byggnader skall utföras med sådant material och på sådant sätt alt reparations-, underhälls- och driftkostnader begränsas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    496

Kraven i 8 5 är som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 3 kap. 8 § 11,1.2) en utvidgning i förhållande lill byggnadsstadgan. Bestämmelsen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s, 36), inne­bär alt krav skall kunna slällas pä atl byggnader utförs med sädanl material och sädana system - värme, ventilation, vatten och avlopp m. m, - som är ekonomiskt och praktiskt möjliga att underhälla och sköta. Avsikten med detta är att byggnadens funktioner och egenskaper med skäliga insat­ser skall kunna hållas i stånd under den avsedda brukstiden. Av delta följer att byggnadsdelar och installationer m, m. med begränsad livslängd måste vara lätt åtkomliga och lätta alt underhälla, driva och besikta osv.

Vad som föreskrivs i 8 5 riktar sig till den byggande och skall säledes beaktas när nya byggnader uppförs. Skyldigheten att under brukstiden underhålla en byggnad med tillhörande anordningar vilar på ägaren och regleras 113 5.

Av 4 8 följer att byggnadens bärande delar måste ha en livslängd som motsvarar byggnadens avsedda brukstid. Övriga delar och tekniska syslem skall antingen utföras sä beständiga atl deras livslängd motsvarar byggna­dens brukstid eller utföras sä atl de kan bytas ul när funklionerna inte längre fylls på ett godtagbart sätt. Även sädana delar som är avsedda alt bytas ut måste ha en livslängd som är rimlig med hänsyn till vad del kostar att genomföra bytet samt till de tekniska och sociala konsekvenserna av de ingrepp som mäste göras i byggnaden. Ju mer omfattande åtgärder som krävs för att genomföra elt byte av en viss byggnadsdel eller ell tekniskt syslem, desto högre krav mäste ställas på byggnadsdelens eller systemets livslängd.

Jag har inte ansett det möjligl all siälla krav på en viss minsla livslängd för material och komponenter. De främsta skälen härtill är att ansvarsfrå­gorna är svårlösta och an en otillräcklig livslängd kan bero - förutom på brister i materialkvaliteter - på att materialet inte har valls med tillräcklig hänsyn till de särskilda miljöförhållandena i det enskilda fallet eller på felaktigt montage, felaktigt underhäll, åverkan etc. Del är dessutom oklart vilken definition på livslängd som är lämplig all lägga lill grund för eventu­ella krav. Genom allmänna råd - senare eventuellt också föreskrifter - bör man kunna komma ifrån sädana tekniska lösningar, material och kompo­nenter som pä goda grunder kan antas ha kort livslängd och därför medför höga koslnader för underhåll och drift.

Lagrådel har i anslutning Ull 8 5 gjort följande uttalande (yttrandet s. 36). som även jag ställer mig bakom:

Såsom framgår av den allmänna motiveringen Is, 171) är del inte mening­en att det ifrågavarande kvalitetskravet skall få drivas utan hänsyn till investeringskostnaderna. Inte heller kan 8 5 las till intäkl för atl pä den byggande ställa krav som går utöver de i kapitlets föregående paragrafer angivna kraven. En byggnadsnämnd skall sålunda inte med stöd av 8 5 kunna fordra exempelvis all koppartak läggs när etl enklare tak fyllei'


 


Prop. 1985/86:1                                                                   497

kraven på god yttre form, bärtormäga, hålllästhel etc. Den nu angivna       3 kap. 8-9 §§ begränsningen av paragrafens innebörd fär anses följa av de föregående paragraferna i kapitlet.

9 5    1 fråga om fritidshus med högst tvä bostäder gäller inte beslämmel­serna i 3, 7 och 8 55,

I fråga om byggnader som får uppföras ulan bygglov skall bestämmelser­na i I -8 SS tillämpas i skälig utsträckning.

Första stycket innehåller en bestämmelse som undantar fritidshus från vissa av kraven i kapitlet,

1 andra stycket har tagits in en föreskrift om tillämpningen av kraven i fråga om byggnader som får uppföras ulan bygglov.

1 9 5 i det remitterade lagförslaget finns i första stycket en allmän beslämmelse om all man vid tillämpningen av vissa av de krav som ställs i 3 kap, skall ta hänsyn till ändamålet med byggnaden. Som jag framhöll i den allmänna motiveringen (avsnitt 11) delar jag lagrådets uppfattning att en allmän bestämmelse härom knappasl fyller någon funkUon, Bestämmel­sen har därför fält utgå.

Vidare föreskrivs i det remitterade förslaget alt fritidshus i skälig ut­sträckning skall uppfylla kraven i 5 5, Som lagrådel har anmärkt (yttrandet s. 36) följer detta redan av 5 5 och behöver inte upprepas.

Första styckel

Med fritidshus avses här sådana byggnader med högst två bostäder som uppförs för alt användas endasi för frilidsändamål. En anläggning med frilidshus - lyp slugby - som används för fritidsändamål men som hyrs ul på sädanl sätt all tillstånd för hotellrörelse erfordras, omfattas inte utan skall följa samma bestämmelser som andra hotellbyggnader.

Beslämmelserna om hushållning med energi i 3 5;om tillgänglighet i 7 5 samt om material och byggnadssätt i 8 5 gäller inte för fritidshus,

1 44 a 5 första stycket byggnadsstadgan föreskrivs att en byggnad skall utföras så alt den möjliggör god energihushållning. Bestämmelser motsva­ras i PBL av 3 kap, 3 8 första stycket, 1 byggnadsstadgan görs i denna del inget undantag för fritidshus, Lagrådel (yttrandet s, 36) föreslår mot denna bakgrund att det för fritidshusen i förevarande paragraf intagna undanta­gen frän kraven i 3 8 begränsas till atl avse kraven i 3 8 andra och tredje styckena, Kravel på energihushållning i fritidshus har emellertid inte häv­dats och tillämpningsföreskrifter har aldrig utfärdats. Jag anser för egen del att etl sådant krav inte skall ställas pä denna typ av byggnader. Undantag bör därför göras även från kraven i 3 5 första siycket.

De bestämmelser som skall gälla för fritidshus är således I och 2 55 om placering och utformning m. m,,4 8om bärförmäga, stadga, hällfasthel och besländighel, 5 8 om irevnad och god hygien m, m,, saml 68 om skydd mot brand och olycksfall och krav på godtagbar avfallshantering.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   498

Byggnadens ändamål gör att kraven många gånger kan uppfyllas med      3 kap. 9 § mycket enkla anordningar. Att avfall skall kunna tas om hand och forslas bort från byggnaden pä etl godtagbart sätl behöver vanligtvis inte innebära mer än att sopkärl ställs upp pä lämplig plats.

Vad avser bestämmelserna i 4 8 är det främsi kraven på bärförmåga, stadga och hållfasthet som behöver uppfyllas. När det gäller krav enligt 5 8 på t, ex, planlösning, utrustning eller inomhusklimat är del enligl min mening självklart atl kraven på fritidshus måste bli mycket begränsade. Här måste ägaren lämnas frihet att själv beslämma standardnivän. Krav bör dock kunna ställas även på fritidshus atl de utförs så att hygieniska olägenheter inte uppstår på grund av olämpliga byggnadsmaterial eller till följd av fukt. Bestämmelserna i första styckel gäller när nya fritidshus uppförs. Del skall alltså vid bygglovstillfället vara helt klart atl byggnaden skall användas för fritidsändamål, Någol krav på bygglov för omvandling av fritidshus till permanentbostäder avser jag inte alt föreslå i PBL. Där­emot skall en planmässig reglering kunna göras bäde i delaljplan och områdesbestämmelser av den fysiska utformningen av bebyggelsen. Ge­nom en sädan reglering blir del möjligt att begränsa bäde yta och volym för fritidshus (se 5 kap, 7 8 första styckel 4 och 168 första stycket 3),

Andra siycket

1 13 5 i det remitterade förslaget finns en bestämmelse om att 1-8 85 skall tillämpas i skälig utsträckning även pä sådana åtgärder i fråga om byggnader som inte kräver bygglov. Efter påpekande av lagrådel (yttran­det s. 37) har - av systematiska skäl — denna bestämmelse i vad den avser nya byggnader flyttats till förevarande stycke. Motsvarande bestämmelse för ändring av byggnader finns i 10 5 andra styckel 3,

I andra stycket finns alltså beslämmelser om vilka krav som kan ställas i fråga om uppförande av nya byggnader som enligt PBL inte skall kräva bygglov eller som enligt beslut rned stöd av PBL undantas från kravet pä bygglov. 1 utredningsförslaget finns i 13kap, 7§ bestämmelser om vilka krav som skall ställas på nya byggnader som inte kräver bygglov. Utred­ningsförslaget begränsar de egenskapskrav som skall ställas till skäliga krav på hållfasthet, brandsäkerhet och på att riskerna för olycksfall före­byggs. Flera remissinstanser anser det önskvärt atl bestämmelserna skall gälla även i fräga om de övriga krav som ställs på byggnader. Jag delar i huvudsak denna åsikt och den nu föreslagna bestämmelsen omfattar därför samtliga egenskapskrav som slälls på byggnader.

Andra stycket innebär att nya byggnader som inte kräver bygglov skall dessa uppfylla egenskapskraven i skälig utsträckning. Med uttrycket skälig utsträckning avses atl något strikt hävdande av kraven inte är avsetl utan alt mindre avvikelser skall kunna tolereras. Någon formaliserad konlroll eller tillsyn över sådana arbeten som inte kräver bygglov, kommer liksom i dag inte atl ske. PBL ger dock samma möjligheter som finns i dag alt


 


Prop. 1985/86:1                                                                    499

ingripa i efterhand mol åtgärder sorn inte fyller kraven i gällande bestäm-      3 kap. 9-10 §§ melser.

Berintliga byggnader

10 8   Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall utföras varsamt sä att byggnadens särdrag beaktas och dess bygg­nadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Härutöver skall tillses att

1.  Ullbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-855 och att andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

2.  ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1-8 58 angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter medde­lade med stöd av denna lag,

3.  andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändring­arna i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1-8 88.

1 detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning alt bebyggelsen inom området fär långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till bygg­nadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmelserna i 3, 7 och 8 8S.

1 paragrafen regleras de krav som ställs vid ändring av byggnader.

Nu gällande grundläggande bestämmelser om de krav som skall uppfyl­las vid ombyggnad eller annan ändring av byggnader finns i 48 a och 49 88 byggnadsstadgan. Enligt 48a8 första stycket krävs i princip nybyggnads­standard, om ombyggnadsåtgärden enligl 75 8 byggnadsstadgan är att anse som nybyggnad. Kraven kan emellertid ställas endast i fråga om de delar av byggnaden som berörs av åtgärden och endast i den omfattning som behövs för att dessa delar skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpassning, god energihushållning, trevnad, god hygien och godtagbar avfallshantering. I byggnadens övriga delar skall enligt 48 a 5 andra stycket sådana brister undanröjas som avser hållfasthet, brandsäker­het eller sanitära förhållanden och som innebär så avsevärda olägenheter att de inte skäligen kan godtas.

Om en ändringsåtgärd inte är att anse som nybyggnad, gäller enligt 498 första stycket att bestämmelserna om nybyggnad skall äga motsvarande tillämpning i fräga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen. Enligt 49 8 andra styckel kan emellertid byggnadsnämnden medge undan­tag från bestämmelserna, om delta inte medför brandfara eller sanitär olägenhet,

I den allmänna motiveringen (avsnitt 11,2.1) har jag föreslagit alt den nya syn på ombyggnadsfrågorna som ligger till grund för förslagen i det s.k, ROT-programmet (Ds Bo 1983:2, Bättre bostäder) skall komma till uttryck i PBL,


 


Prop. 1985/86:1                                                                    500

Den nu föreslagna 10 8 preciserar i vilken omfattning som egenskaperna i 3 kap. 10 § 1-8 88 skall tillföras byggnader i samband med ändringar av olika slag, 1 3 kap, 13 5 finns ett klart uttalat krav på underhåll som saknar direkt motsvarighet i byggnadsstadgan. Del finns därför inte längre motiv för att vid tillbyggnad eller ändring av en del av en byggnad siälla följdkrav pä andra delar av byggnaden i annal fall än då dessa krav är direkl föranledda av ändringen. Krav kan nämligen med slöd av 3 kap. 13 5 alltid ställas alt byggnader skall underhällas så atl deras egenskaper och funktioner hålls i stånd, oberoende av om andra arbeten samtidigt utförs pä byggnaderna. Vidare kommer - såvitt gäller hyreshus - möjligheterna lill föreläggande enligl bostadssaneringslagen att finnas kvar även i framtiden. Nägon mot­svarighet lill 48 a 5 andra stycket byggnadsstadgan har därför inte tagits in i 105.

Paragrafen har på förslag av lagrådet (yttrandet s. 37) disponerats och utformats på etl annat sätt än i det remitterade lagförslaget. Efter ett inledande krav i första siycket pä varsamhet vid alla ändringsarbeten förtecknas i andra stycket punktvis kraven vid tillbyggnader, ombygg­nader och andra ändringar. 1 tredje stycket har tagits in en bestämmelse om kommunens rält all med avsteg från huvudregeln besluta om hur förnyelsen inom etl område skall ske. I fjärde stycket finns dels en allmän bestämmelse om att hänsyn skall tas till byggnadens förutsättningar vid ändringsarbeten och dels en särskild bestämmelse, som korresponderar med 9 5 första stycket och som anger vilka krav som inte gäller vid ändringar av fritidshus. Den definition av begreppet ombyggnad som finns i andra styckel i det remitterade lagförslaget har pä förslag av lagrådel (yttrandet s. 38) tagits in i en särskild paragraf, nämligen 11 5,

Första stycket

1 detta stycke ställs alltså krav på varsamhet vid ändringar, ,Alla ändring­ar, dvs. även åtgärder som inte kräver bygglov, skall ske pä ett sådant sätt att byggnadens särdrag beaktas och dess positiva kvaliteter las till vara. De värden som skall bevaras är inte enbari kulturhistoriska och liknande kvaliteter utan också speciella boendekvaliieter, t. ex. äldre planlösningar som ofta har positiva värden i fråga om rumssamband och rumsvolymer. Varsamhetskravet innebär exempelvis, när det gäller bostäder, att väggar och vätenheter bör flyttas endast om det är absolut nödvändigt för att nä godtagbara planlösningar. Även inredningsdetaljer som kakelugnar, skåp­snickerier, dörrar och paneler skall behandlas med varsamhet. 1 kravel pä varsamhet ligger också ett krav på att hänsyn skall tas till möjligheterna för människor atl bo kvar efler en ombyggnad. Jag vill emellertid framhålla att varsamhetskravel inte får tas till intäkl för att generellt hålla en låg stan­dard när byggnader ändras. Oberoende av åtgärdens omfattning kan varje ändring göras pä etl varsamt eller ovarsamt sätt. Ett varsamt tillvägagångs­sätt skall användas vid genomförandet av såväl ombyggnader som andra


 


Prop. 1985/86:1                                                                   501

ändringar. Det förutsätter atl man skaffar sig kunskaper om de värden som      3 kap. 10 § byggnaden har och all man lar till vara dessa värden så längl det är möjligt med hänsyn till kraven i de följande styckena.

Andra stycket

1 punkt 1 anges atl kraven pä tillbyggnader som kräver bygglov överlag skall slällas lika högl som vid uppförande av nya byggnader. Vidare har -på förslag av lagrådel (yttrandet s, 37) - i denna punkl tagils in den del av 13 5 i del remitterade lagförslaget som avser tillbyggnader, vilka inte kräver lov, I dessa sistnämnda fall skall kraven uppfyllas i skälig utsträck­ning. Vad som avses härmed framgår av specialmotiveringen till 9 S andra stycket.

Begreppet tillbyggnad täcker både en tillbyggnad som ger byggnaden större planyta och en påbyggnad som ökar byggnadsvolymen, Atl en vind inreds inom befintlig byggnadsvolym utgör däremot inte tillbyggnad.

För en tillbyggnad som kräver bygglov skall alltså samma krav gälla som när en ny byggnad uppförs. Därav följer att vissa krav pä tillbyggnaden kan fä till följd att ändringar mäste göras ocksä i den befintliga byggnaden. En tillbyggnad skall t, ex. vara tillgänglig enligt bestämmelserna i 75 och ge sådant skydd mot personskador vid brand som kan krävas med slöd av 6 5, Delta kan medföra, om l.ex. en byggnad byggs pä med en våning som innehåller bostäder eller arbetslokaler, att byggnaden mäste förses med hiss och atl brandskyddsätgärder mäste vidtas i ell befinUigl trapphus.

Kraven pä ändringar i den befinlliga byggnaden skall därvid inte ställas högre än vad som är nödvändigl för att kraven på tillbyggnaden skall kunna tillgodoses. Det skall alltså inte kunna krävas atl brister eller ofullständig-heter i den befinlliga byggnaden skall undanröjas enbart av del skälet alt arbeten samtidigt utförs för tillbyggnaden. En annan sak är alt byggnads­nämnden, om sådana brister eller ofullständigheter utgör eftersatt under­håll, kan kräva all fastighetsägaren fullgör sin underhållsskyldighet enligt 135.

Punkt 2 anger vilka krav en ombyggnad utlöser. Den del av byggnaden som byggs om skall tillföras de egenskaper som föreskrivs för nya byggna­der i sådan omfattning och på sådant sätt som följer av de föreskrifter som meddelas med stöd av PBL, Därmed avses de ombyggnadsföreskrifter som enligt vad jag tidigare nämnde (avsnilt 11,2,1) planverket har fäll i uppdrag all utarbeta,

1 del remitterade lagförslaget avser hänvisningen till föreskrifter medde­lade med stöd av PBL kraven i 1-6 55 och 8 8 men däremol inte tillgäng-lighetskravel i 7 8, Detta krav skall enligt lagrådsremissen uppfyllas, om det inte är uppenbart oskäligt. Lagrådet har här framfört en avvikande uppfattning och anfört (yttrandet s. 38):


 


Prop. 1985/86:1                                                                    502

Hänvisningen till föreskrifter meddelade med slöd av PBL bör utlryckli- 3 kap. 10 § gen avse inte bara kraven i 1-6 och 8 85 utan ocksä tillgänglighelskravet i 7 5. All säsom skett i fjärde styckel andra punkten meddela en särskild bestämmelse beträffande tillgänglighetskravet ger närmast det felaktiga intrycket atl kravet står i en särklass och inte skall regleras ytlerligare. Enligl vad som upplysts vid föredragningen skall emellertid också tillgäng­lighelskravet vid ombyggnad få sin närmare utformning i de nyssnämnda föreskrifterna. Det synes vidare mindre påkallat att ge en särskild bestäm­melse beträffande tillgänglighelskravet i förevarande avseende, eftersom nägon molsvarande inskränkning inte har ansetts erforderlig för de fall dä kommunerna tilläggs rätt att i områdesbestämmelser och detaljplan besluta om lägre ombyggnadskrav. Även om tillgänglighetskravet vid ombyggnad ofta är det byggnadstekniskt viktigaste och ett krav vars uppfyllande drar avsevärda kostnader, är det enligt lagrådets mening lämpligare atl ange tillgänglighetskravet tillsammans med övriga krav.

Jag delar lagrådets uppfattning. Punkt 2 har utformats i enlighet härmed.

Jag vill här förulskicka att resonemanget på vissa punkter i det följande avviker från vad jag anförde i lagrådsremissen.

Jag vill närmast ange vissa allmänna utgångspunkter för hur ombygg­nadsföreskrifterna enligt min mening bör utformas. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 11,2.1) bör dessa föreskrifter uttrycka de allmänna krav som samhället vill hävda i fråga om byggnader för att de var för sig skall kunna fungera på etl tillfredsställande sätt för brukarna under den förlängda brukstiden. Ett enskilt bygglovsärende skall alltså granskas av byggnadsnämnden med utgångspunkt från dessa krav. Kraven vid ombyggnad får som jag tidigare har sagt aldrig ligga högre än nybygg­nadskraven eller lägre än den lägsta godtagbara standard som anges i bostadssaneringslagen.

De resurser som kan avdelas för förbättringar inom den befintliga bebyg­gelsen mäste sättas in på att undanröja sädana brister eller missförhållan­den som inte kan accepteras, om en byggnad eller del av den skall använ­das under en längre tid. De egenskaper som man bör sträva efter att nå genom ombyggnad måste tillåtas all ligga olika långt från de krav på egenskaper som ställs vid nybyggnad.

Nivån på kraven i de föreskrifter som gäller ombyggnad måste avvägas med hänsyn lill om kraven är motiverade av hänsyn till hälsa och säkerhet eller om de i huvudsak syftar till att främja en god funktion. 1 vissa hänseenden finns det knappast skäl att formulera kraven vid ombyggnad på ett sätt som avviker från kraven på nya byggnader. Jag tänker då närmast pä sådana tekniska krav som är nödvändiga för att garantera säkerhet och hälsa för dem som vistas i eller kring byggnaderna. Exempel på detta är kraven på skydd av personer vid brand, kraven på skyddsan­ordningar på tak samt kraven på bärighet och stabilitet i de konstruktioner som ändras genom ombyggnaden.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   503

När det gäller kraven pä energihushållning bör dessa tillgodoses pä ett      3 kap. 10 § sätt som tar hänsyn till byggnadens förutsättningar. Del kan innebära att l.ex. utvändig isolering av fasaden inte skall utföras pä vissa byggnader med hänsyn till kravet på varsamhet i första siycket, 1 stället bör andra åtgärder vidtas för att tillgodose kraven,

1 fråga om andra krav som t, ex, storieken på rum och inredningsstan­dard i bostäder, ljudisolering inom byggnader eller brandkrav som syftar till att skydda egendom bör en särskild ombyggnadsnivå kunna anges.

Inom den äldre bebyggelsen finns stora brister i fräga om tillgänglighet. Vid ombyggnad måste kraven på tillgänglighet enligt min mening uppfyllas på ett sådant sätt att människor tillförsäkras möjlighet alt bo kvar inom sitt bostadsområde eller sin stadsdel även om de genom olycka, sjukdom eller ålder drabbas av ett tillfälligt eller varaktigt handikapp. Enligt 7 5 skall vid nybyggnad i princip alla bosläder, arbetsplatser och sådana lokaler som allmänheten har tillträde till vara tillgängliga.

Som jag har redovisat i det föregående skall på förslag av lagrådet också kraven i fråga om tillgänglighet vid ombyggnad närmare preciseras i före­skrifter pä samma sätt som andra ombyggnadskrav. Utgångspunkten bör enligt min mening fortfarande vara att byggnaden skall förbättras så att den i sin helhet blir tillgänglig för och kan användas av personer med nedsatt rörelse- och orienieringsförmåga. Med hänsyn till den förändring som lagrådet har föreslagit finns del inte anledning att pä samma sätt som i lagrådsremissen här lägga fast enskildheter i den kommande hanteringen. Jag vill emellertid redovisa hur jag ser på vissa grundläggande frågor och då särskilt på hur kravet på hiss bör lillämpas.

Varje del av en byggnad som byggs om bör alltså vara tillgänglig och kunna användas på i huvudsak samma sätl som en nybyggnad. Även om l,ex. endast en lägenhet i ett trapphus är avsedd all byggas om skall denna lägenhet göras tillgänglig. Avser ombyggnaden en bostadslägenhet som ligger pä tredje våningsplanet eller högre skall hiss normalt installeras. Saknas hiss i en bostadsbyggnad med tre eller flera våningar bör i vissa fall även en ombyggnad av lägenheterna på bottenvåningen och andra vånings­planet utlösa krav på tillgång lill hiss för alla lägenheter i samma trapphus. Delta gäller om de övriga lägenheterna redan har en sådan standard att de aktuella åtgärderna medför att det i 11 8 intagna rekvisitet om en väsentligt förlängd brukstid uppfylls för hela den del av huset som ligger kring detta trapphus.

Vid inredning av en vind till bostäder i en byggnad med tre eller flera våningar, som saknar hiss, skall hiss anordnas i det trapphus från vilka vindslägenheterna har ingång. Kan inie hiss anordnas bör utgångspunkten vara att bygglov inte skall lämnas. I lagrädsremissen anförde jag i detta sammanhang vissa synpunkter på under vilka förutsättningar som del kunde vara befogat att ändå medge att bostäder inreds, trots att de inte blir tillgängliga med hiss. Jag vill här framhålla atl frågan om lämplighelen av


 


Prop. 1985/86:1                                                                   504

sädana medgivanden bör övervägas av kommunen i samband med att 3 kap. 10  bestämmelser som rör förnyelsen av området tas in i delaljplan eller områdesbestämmelser, pä det sätt som anges i tredje stycket. Att de krav som ställs pä den enskilda byggnaden vid bygglovsprövningen alllid mäste avvägas efter byggnadens föruisättningar återkommer jag till i min kom­mentar lill fjärde stycket,

Ombyggnadsföreskriflerna skall syfta lill an säkerställa all ombygg­nader utförs så all de delar av en byggnad som byggs om kan brukas för sitt ändamål pä ett godtagbart sätl under den föriängda brukstiden. Det inne­bär att byggnadsnämnden liksom i dag skall kunna kräva att andra arbeten än de som fastighetsägaren har planerat skall utföras vid ombyggnaden Iföljdkrav). Detta gäller i första hand i fråga om den del av byggnaden som ombyggnaden avser. Del kan emellertid också - som jag har utvecklat i fräga om tillbyggnader - komma atl gälla andra delar av byggnaden, om ändringar i sädana delar är nödvändiga för att den ombyggda delen skall lä de egenskaper och funktioner som ombyggnadsföreskrifterna kräver. Avser en fastighetsägare att ändra en eller flera delar av en byggnad pä ett sådant sätt att ändringen bedöms vara en ombyggnad, skall delarna var för sig i sin helhel uppfylla dessa föreskrifter. Detta kan innebära att hell nya egenskaper mäsle tillföras de delar som ändras och att redan befintliga egenskaper hos dem mäste förbättras.

Sådana följdkrav kan dessulom medföra att vissa gemensamma funktio­ner i byggnaden mäste åtgärdtis. Del kan gälla l.ex. byggnadens upp­värmnings- och ventilationssyslem eller dess vatten- och avloppssystem. Sådana funktioner kan inte alltid ändras del för del ulan måste förbättras i ett sammanhang. I föreskrifterna måste därför klargöras när krav skall kunna utlösas pä all åtgärder vidlas med avseende på sådana gemensamma funktioner. Kraven bör enligt min mening i första hand utlösas vid sädana tillfällen då del är tekniskt och ekonomiskt lämpligl att vidta de åtgärder som behövs. Bedömningen härav mäsle göras med utgångspunkt frän standardnivän på övriga delar av byggnaden eller på en avgränsad enhet av denna. Bygger man exempelvis om merparten av de lägenheter som betjä­nas av samma syslem, skall följdkraven normall ställas vid ombyggnaden. Även en ombyggnad av en enstaka lägenhet kan emellertid i vissa fall ocksä utlösa ett sådant krav. Emelia gäller exempelvis om flertalet lägen­heter redan har byggts om, ulan att sädana förbättringar har genomförts av de gemensamma funktionerna. Vad nu har sagts innebär att ombyggnader inte kan genomföras etappvis pä ell sådant sätt an kraven på ändringar av dessa funktioner kringgås.

1 punkt3 regleras vilka krav som skall slällas vid annan ändring än tillbyggnad och ombyggnad. Bestämmelserna i 1- 885 skall därvid tilläm­pas på ett sådant sätt att krav ställs endast på utförandet av det som tillförs byggnaden genom ändringen och pä funktionen hos de konstruktioner m. m. som påverkas av ändringen. Vid tillämpningen skall en skälighetsbe-


 


Prop. 1985/86:1                                                                  505

dömning kunna göras av byggnadsnämnden, baserad pä l.ex. ingreppels      3 kap. 10 S

art eller byggnadens beskaffenhet. Vid l.ex. hållagning i en bärande vägg

inom en kontors- eller bostadslägenhet finns endast motiv alt ställa krav pä

all hältagningen utförs på ett från konslruktionssynpunkt riktigt sätl. dvs.

så atl väggens bärande funktion kvarstår. Däremot finns inte skäl att i

samband med hältagningen ställa krav på rummens funktioner eller mätt.

Tredje styckel

Enligt detta stycke skall kommunerna i detaljplan eller områdesbestäm­melser kunna besluta atl lägre krav än vad som följer av andra styckel 2 skall fä ställas vid prövning av bygglov som rör ombyggnad. Förnyelsen av bebyggelsen bör som jag tidigare har framhållit genomföras pä etl sådant sätt att den svarar mol behoven hos dem som bor och arbetar inom ell område. Den skälighetsbedömning som i dag görs i varje enskill ombygg­nadsärende bör, i frågor som har betydelse för hur kraven i ombyggnads­föreskrifterna skall kunna tillgodoses, i allt väsentligt ersättas med en vidgad möjlighet för kommunerna att besluta om egna riktlinjer för hur förnyelsen inom ett område skall ske för att bebyggelsen inom detta skall få långsiktigt godtagbara egenskaper.

Med en områdessyn som utgår frän alt bebyggelsen som helhel skall fä långsiktigt godtagbar standard kan del vara möjligl att i vissa avseenden ställa lägre krav på byggnaderna än om de prövas var för sig.

Mitt förslag innebär säledes att kommunerna ges möjlighet att bestämma den standardnivå man vill uppnä för bebyggelsen som helhet inom elt område. Har kommunen anlagit områdesbestämmelser eller delaljplan för förnyelsen inom ett visst område skall de antagna bestämmelserna gälla i stället för ombyggnadsföreskrifterna i molsvarande delar.

Det finns naturligtvis inte skäl att ha en områdessyn på alla de frågor som aktualiseras i samband med ombyggnad. Det finns emellertid enligl min mening starka motiv för all anlägga en omrädessyn på frågor som rör t, ex, tillgänglighet, energihushållning, den yttre miljön, bevarande och lägenhetssammansältning. Del är inte praktiskt möjligt och inte heller avsetl att kommunen i delaljplan eller områdesbestämmelser skall besluta om standardnivän för varje enskild byggnad. Avsikten med tredje stycket är atl kommunen - med utgångspunkt i att bebyggelsen som helhet inom området ändå fär långsiktigt godtagbara egenskaper - skall ange i vilka avseenden kraven kan sättas lägre än vad ombyggnadsföreskrifterna anger.

Jag vill här göra ett förtydligande i förhällande till vad jag uttalade i lagrädsremissen. Kommunernas rätt att genom bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser sänka kraven vid ombyggnad är knuten till förutsättningen att bebyggelsen får långsiktigt godiagbara egenskaper. Kommunerna ges härigenom möjligheter atl planera förnyelsen så, att de största insatserna görs i de områden som är mest eftersatta. Inom områden


 


Prop. 1985/86:1                                                                   506

där det finns ett tillfredsställande utbud av bostäder och service som är 3 kap. 10 § anpassat till exempelvis de äldres behov, kan ambitionerna vid förnyelsen övergångsvis sättas lägre, om kommunen på annat sätt kan försäkra sig om atl de som har behov därav också kan få tillgång lill fullvärdiga bostäder inom området. När det gäller arbetslokaler finns däremot inte samma valmöjligheter för den enskilde. För den som drabbas av nedsatt rörelse-eller orienteringsförmåga kan brister i arbetslokalernas tillgänglighet inne­bära att han blir utestängd frän arbetslivet. Förhållandena är likartade i fråga om lokaler för offentlig och annan service, om inte likvärdiga alterna­tiv finns lätt tillgängliga inom området. En bebyggelse där sådana brister kvarstår efler ombyggnad, kan enligt min mening inte anses ha långsiktigt godiagbara egenskaper. De grundläggande kraven i detta hänseende bör anges i föreskrifter till tredje stycket, liksom vad jag tidigare har nämnt om att det inte skall vara möjligt art besluta om en standardnivå som ligger lägre än lägsta godtagbara standard enligt bostadssaneringslagen.

Bestämmelserna i tredje stycket förutsätter att den slandardnivå som beslutas medför att bebyggelsen blir godtagbar från hälsoskyddssynpunkt och erbjuder tillräckligt skydd mot olycksfall. Skulle mot förmodan en lägre standardnivå beslutas kan länsstyrelsen upphäva bestämmelserna härom med stöd av 12 kap. Jag vill slutligen erinra om atl kommunen inte genom bestämmelser som meddelas med stöd av denna lag kan medge avvikelser från krav som ställs i annan lagsUftning, exempelvis arbetsmil­jölagstiftningen.

Fjärde styckel

De krav som ställs vid en ändring skall enligt detla stycke avvägas i förhållande till byggnadens förutsättningar, 1 det remitterade lagförslaget anges också att hänsyn skall tas till byggnadens ändamål. Som lagrådet (yttrandet s, 38) har anmärkt har dock en sådan beslämmelse knappasl någon funktion. Någon hänvisning till ändamålet har därför inte lagils in i styckel.

Vad som föreskrivs i stycket innebär att byggnadsnämnden i det enskil­da fallet måste göra de modifieringar av kraven som är nödvändiga med hänsyn till de tekniska, kulturhistoriska och ekonomiska förutsättningar­na. Därmed avser jag i första hand sädana tekniska, kulturhistoriska eller ekonomiska hinder som gör det omöjligt att genomföra en viss åtgärd. Det kan l.ex. vara omöjligt all installera en hiss, som har tillräckliga mått för alt kunna användas av rullstolsbundna personer eller att förlägga hissen på sådant sätt att den kan nås direkt från marken utan nivåskillnad som fordrar trappor. I sådana fall mäste del vara möjligt alt acceptera att kravet på tillgänglighet tillgodoses på ett sätt som är tekniskt genomförbart, även om kraven i alla delar inte kan uppfyllas. Atl hissen inte kan nås direkt frän entréplanet eller att den inte kan få tillräckliga mått för att rymma en rullstol är dock aldrig skäl för alt helt efterge kravet på tillgänglighet. Jag


 


Prop. 1985/86:1                                  :   ,                            507

vill särskilt betona att de ekonomiska faktorer som skall beakias vid 3 kap. 10-11 §§ bedömningen av vilka krav som skall ställas är sådana som följer av byggnadens placering och utformning eller tekniska förutsättningar i öv­rigt. En dålig förräntning som följer av att fastigheten har förvärvats till ett för högt pris skall däremot inte kunna vara grund för att vid prövning av bygglov sänka kraven i nägot avseende.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta skillnaderna mellan paragrafens tredje och fjärde stycke. Med bestämmelserna i tredje siycket avser jag att ge kommunerna en möjlighel alt inom etl område medge generellt lägre krav. Förutsättningen är att de lägre kraven befunnits lämpliga med hän­syn lill förhållandena inom områdel och att kraven anges i ett kommunalt beslul i form av områdesbestämmelser eller detaljplan. Fjärde stycket avser mer begränsade avsteg som beslutas av byggnadsnämnden i del enskilda bygglovsärendel om det med hänsyn till byggnadens förutsätt­ningar finns skäl att jämka kraven. Även etl i detaljplan eller områdesbe­stämmelser antaget lägre krav kan jämkas ytterligare av byggnadsnämnden med stöd av bestämmelserna i fjärde stycket.

Enligt 98 gäller inte bestämmelserna i 3, 7 och 8 88 i fråga om fritidshus med högst två bostäder. Såsom lagrådet har påpekat (yttrandet s, 38) erfordras en motsvarande bestämmelse beträffande ändring av sådana fritidshus. En mening med denna innebörd har därför lagts in i paragrafens fjärde stycke.

Jag återkommer i anslutning till 16 5 till de krav som vid till- eller ombyggnad skall kunna ställas pä den berörda tomten,

115 Med ombyggnad avses åtgärder som fordrar bygglov och avsevärt förlänger brukstiden för byggnaden eller en del av den. Även sådant inredningsarbete som syftar till en väsentligt ändrad användning av bygg­naden eller en del av den utgör ombyggnad.

1 denna paragraf, som motsvarar 108 andra stycket i det remitterade lagförslaget, finns en definition av begreppet ombyggnad. Till ombyggnad hänförs sädana åtgärder som fordrar bygglov och som dessutom bedöms avsevärt förlänga brukstiden för en byggnad eller del av den. Inredningsar­bete som syftar lill en väsentligt ändrad användning av en byggnad eller del av en byggnad och som på grund av 8 kap. 1 8 första stycket 3 alltid kräver bygglov hänförs också till ombyggnad, även om en sådan ändring inte är förenad med arbeten som avsevärt förlänger byggnadens eller byggnadsde­lens brukstid.

Bestämmelsens utformning i sist angivna hänseende har tillkommit på förslag av lagrådet (yttrandet s. 38) för atl det av lagtexten klarare skall framgå att blotta ianspråktagande! av en byggnad för nytt ändamål - en åtgärd som också kräver bygglov enligt 8 kap. 1 8 första stycket 3 - inte utgör ombyggnad. Det fordras alltså inredningsålgärder för atl det skall kunna bli fråga om ombyggnad.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   508

Avsikten med alt definiera ombyggnad som en bygglovspliktig ändring      3 kap. II § som avsevärt förlänger brukstiden är atl säkra alt bostadsbeståndet pä inte alltför lång sikl Ullförs sädana egenskaper eller kvaliteter som avses i 1-855.

Med en byggnads brukstid menas i detta sammanhang den tid varunder en byggnad normalt förväntas kunna användas för sitt ändamål utan andra ingrepp än sådant vanligt underhåll som utförs med återkommande mellan­rum under denna tid. Bruksliden kan oftast antas svara mot den normala avskrivningstiden för de investeringar som ursprungligen har gjorts i bygg­naden. För vissa typer av byggnader kan utvecklingen ha lett till att den återstående bruksliden har förkortats genom att andra krav numera ställs av den verksamhet för vilken byggnaden är avsedd, l.ex. nya arbetsmil­jökrav.

Alt ändringen skall leda till en avsevärt förlängd brukstid innebär att byggnaden, eller den del av byggnaden som arbetena avser, därefter kan bedömas komma att användas för sitt ändamål utan ytterligare ändringar under en avsevärl längre lid än som annars sannolikt skulle vara fallet. Bedömningen skall således göras i elt tekniskt-ekonomiskt perspektiv och avse de förhållanden som kan förutses vid ombyggnadstillfället.

Med del av byggnad avser jag en funktionellt avgränsad enhet som brukas för etl visst ändamål, t. ex. en arbetslokal eller en bostadslägenhet. En sådan funktionellt avgränsad enhet kan utgöras av exempelvis en butikslokal i etl affärshus som innehåller flera butiker. Inom en slörre industribyggnad är del naturiigl atl se en personalservering, en verkstad eller en annan sammanhållen arbetslokal som en sådan funktionell enhet. även om dessa utrymmen tillsammans ingår i samma företagsverksamhet. Om en åtgärd innebär atl en sådan del av en byggnad ändras så att den får egenskaper och funktioner som medför att den kan brukas för sitt ändamål under en avsevärt förlängd Ud, skall ändringen betraktas som en ombyggnad. Jag vill belysa detta med några exempel. Om en bostadslägen­het, som saknar hygienutrymmen, förses med sådana utrymmen, kan detta bedömas avsevärt förlänga den tid som denna del av byggnaden kan användas som bostad. Ändringen bör därför anses utgöra ombyggnad. Har lägenheten godtagbara hygienutrymmen och ett ytterligare sådant anord­nas eller det befinlliga utökas, kan ändringen däremot inte bedömas avse­värt förlänga brukstiden. Inom en arbetslokal kan l.ex. sådana ändringar som en i och för sig väsentlig förbättring av ventilationen eller en komplet­tering av hygienutrymmen ske utan att lokalen får en avsevärl förlängd brukstid, om lokalen redan tidigare har sådan standard att den kan fortsät­ta alt brukas för sitt ändamål pä ett godtagbart sätt även om dessa ändring­ar inte genomförs. Sådana ändringar utgör dä inte heller ombyggnad.

1 vissa fall medför arbeten, som inte innebär särskill stora ingrepp, att byggnaden eller en del av den fär en avsevärt förlängd brukstid i den mening som jag nyss nämnde. Detta kan inträffa även om arbetena inte


 


Prop. 1985/86:1                                ,                                   509

innebär all nya funklioner tillförs, ulan endasi all de ftinklioner som redan 3 kap. 11-12 $>> finns i byggnaden förnyas så all de.bällre möierde krav boende kan vänias ställa under en läng lid. En renovering av ell kök eller elt badrum, kombi­nerad med ett byte av rörstammar och elledningar, leder i mänga fall till atl byggnaden kan fortsätta alt bruktis - utan ytterligare ändringar - långt utöver den brukstid som annars kunde förväntas. Det är enligt min mening angelägel alt en sådan ändring hänförs till ombyggnad för atl säkra an byggnaden eller den del av den som byggs om fär de egenskaper som samhället anser atl byggnader, som skall brukas under en längre tid, skall ha. För att en sådan ändring skall kunna hänföras lill ombyggnad mäste emellertid någon av de älgärder som avses genomföras kräva bygglov.

Av det jag nu har sagt följer att till ombyggnad inte skall hänföras sådana vanligen inte bygglovspliktiga arbeten som mäste vidtas för underhållet av en byggnad under upprepade tillfällen under dess brukstid. Sådana arbeten skall säledes inte kunna utlösa krav pä andra åtgärder i byggnaden. Exem­pel pä sådana underhållsarbeten som här avses är byte av inredning i kök och badrum, ommålning, omläggning av tak och byte av golvbeläggning. Åtgärder som vidtas enbart i syfte att hålla byggnaden i ett gott tekniskt skick eller att främja en rationell drift av byggnaden bör inte heller i sig föranleda alt åtgärderna hänförs till ombyggnad, även om åtgärderna krä­ver bygglov.

Även en ändring som syftar till att ge byggnaden eller en del av denna en väsentligt ändrad användning innebär atl ändringen hänförs till ombygg­nad. Det bör betonas att ändringen i detta fall inte samtidigt behöver medföra atl brukstiden förlängs. Redan den omständigheten att byggnaden skall ändras pä ett sätt som tillåter att den utnyttjas för en väsentligt annan verksamhet gör del enligt min mening väl motiverat att kräva att den nya verksamheten skall kunna bedrivas under sädana villkor som numera anses önskvärda, exempelvis i fråga om arbetsmiljö och tillgänglighet.

12 8 Byggnader som är särskilt värdefulla frän historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyg­gelse av denna karaktär får inte förvanskas.

Paragrafen, som är likalydande med 115 i det remitterade förslaget, innehåller föreskrifter om skyddet av byggnader eller bebyggelseområden som representerar större värden från historisk, kulturhistorisk, miljömäs­sig eller konstnärlig synpunkt. En i huvudsak motsvarande bestämmelse finns i 38 5 andra styckel byggnadsstadgan. Där föreskrivs även ett förbud mot förvanskning genom bebyggelse i grannskapet, 112 5 har inte tagits in någol motsvarande förbud, eftersom krav på byggnaders placering och utformning med hänsyn bl, a, till kulturvärdena på platsen kan ställas redan med stöd av 1 5 detla kapitel.


 


Prop. 1985/86:1                                                      510

Bestämmelsen all en byggnad som ingår i ett särskilt värdefullt bebyg-      3 kap. 12 § gelseområde inte fär förvanskas saknar motsvarighet i gällande rätt. Be­stämmelsen kan exempelvis lillämpas i fråga om en by eller ell område i en lätort som har ett särskilt kulturhistoriskt värde som helhet utan att alla enskilda hus, sedda var för sig, behöver ha elt sådant värde.

Den föreslagna paragrafen bygger på 5 kap, 14 5 i utredningsförslaget. Remissinstanserna tillstyrker att beslämmelserna om bevarande utvidgas att omfatta även samlade bebyggelseomräden. Flera remissinslanser anser dock att utredningsförslaget - genom kravet på bestämmelser i delaljplan eller markförordnande - innebär en försämring av möjligheterna att i enskilda tillsiåndsarenden bevaka bevarandeintressena,

I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 11,2,2) har 12 8 - till skillnad från 5 kap, 14 5 i utredningsförslaget -utformats sä att skyddet kan hävdas i varje enskilt tillslåndsärende.

För all 38 8 andra stycket byggnadsstadgan skall vara tillämplig krävs del att byggnadens värde från de i stadgandet angivna synpunkterna är sä stort, alt dess bevarande kan sägas utgöra ett verkligt allmänt intresse. Tillämpningsområdet för den nu föreslagna 128 bör i stort vara detsamma som för 38 8 andra stycket. Uppfattningen om vad som har bevarande­värde har emellertid successivt förändrats under tiden efter byggnadsstad­gans tillkomst 1959, Tillämpningen av 12 5 bör därför utgå från den vidare syn som i dag finns på vad som är av värde att bevara, I dag anses detta gälla inte bara enskilda byggnader av monumental karaktär eller stort historiskt värde av allmänt intresse utan också byggnader och samlade bebyggelsemiljöer som representerar olika tidsepoker eller något typiskt från skilda sociala miljöer eller som värderas högl av en lokal opinion,

1 lagen om byggnadsminnen föreskrivs att en byggnad som bevarar egenarten hos gängen tids byggnadsskick eller minnet av historisk betydel­sefull händelse och som med hänsyn därtill är all anse som synnerligen märklig kan förklaras som byggnadsminne. För att bestämmelserna i 12 8 skall kunna lillämpas behöver inte byggnaderna eller bebyggelsen vara av byggnadsminnesklass. Ett tillräckligt motiv för alt bevara byggnader eller bebyggelse kan vara att de är representativa för tidigare samhälleliga eller estetiska ideal eller att de ger en god uppfattning om tidigare sociala villkor för en viss samhällsgrupp. Motiv för bevarande kan också vara att bebyg­gelsen eller byggnaden har haft betydelse för den historiska, arkitektur-och kulturhistoriska eller tekniska utvecklingen.

Det ligger i sakens natur att prövningen av skyddsobjektets värde måste göras striktare i sådana fall där ägaren bestrider att något skyddsvärde finns än vad som behövs om han själv begär eller frivilligt accepterar skyddsbestämmelser för byggnader. I förtydligande syfte vill jag med anledning av etl uttalande av lagrådel (yttrandet s. 39) tillägga att ägarens inställning i bevarandefrågan självfallet inte är avgörande för frågan om en byggnad har ett skyddsvärde. Däremot kan naturliglvis ulredningen om ett


 


Prop. 1985/86:1                                                     511

ifrågasatt   skyddsobjekts  värde  göras  mindre  omfattande  om  ägaren      3 kap. 12-13 §§
medger alt skyddsbestämmelser meddelas.
     '

Beträffande planeringen av bevarandefrtigorna hänvisar jag till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 1 8.

13 § Byggnader skall underhållas så att deras egenskaper i de hänseen­den som avses i 3-7 85 i huvudsak bevaras. Anordningar som avser alt tillgodose kraven i 6 och 7 85 skall hållas i stånd. Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick.

Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kultur­historisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt Ull omgivningens karaktär.

Byggnader som avses i 12 5 skall underhållas så att dess särart bevaras.

Paragrafen, som motsvarar 12 5 i det remitterade lagförslaget, innehåller bestämmelser om de krav som kan ställas i fråga om underhåll av byggna­der. Sådana bestämmelser finns i dag i 50 8 byggnadssladgan. Underhålls-bestämmelserna i utredningsförslaget finns i 6kap. 4 8.

Första styckel

I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive­ringen (avsnilt 11.2.3) är underhållskraven i första stycket mer omfattande än de nuvarande. Enligt första stycket skall sålunda byggnadens egenska­per i de avseenden som regleras i 3-7 55 i huvudsak bevaras och de anordningar som avser att tillgodose kraven i 6och 7 58 hållas i stånd. Bestämmelsen innebär således en viss skärpning i förhållande till 508 byggnadsstadgan som inte ställer krav på underhåll av l.ex. anordningar för tillgänglighet och skydd mol olycksfall.

Jag vill här peka på några ändringar av lagtexten i förhållande till det remitterade förslaget som har tillkommit på initiativ av lagrådel (yttrandet s. 40). 1 det remitterade förslaget anges vissa egenskaper som skall omfat­tas av underhållskravet. Med 10 8 som förebild, har nu i stället tagits in en hänvisning till de bestämmelser i kapitlet som skall tillämpas. Tidsbestäm­ningen "under brukstiden" har fått utgå ur lagtexten, eftersom det ligger i sakens natur atl del är under denna tid som byggnaden skall underhållas. Jag återkommer snart till denna fråga. Även ordet "skötas" har utgått såsom överflödigt, eftersom underhållskravet, som jag snart skall närmare belysa, innefattar ett krav på skötsel av vissa anordningar. Slutligen har lagrådet fäst uppmärksamheten på underhällskravet när det gäller anord­ningar för tillgänglighet, vilkei har föranlett mig att föreslå en saklig änd­ring. Enligt det remitterade lagförslaget skall byggnadens egenskaper i fräga om tillgänglighet i huvudsak bevaras. Med hänsyn till den vikt som i övrigi tillmäts tillgängligheten är det emellertid befogat atl låta denna egenskap omfattas av det strängare krav på underhåll som i lagtexten uttrycks genom orden "hällas i stånd".


 


Prop. 1985/86:1                                                                     512

Etl eftersatt underhäll innebär samhällsekonomiskt myckel stora förlus- .? kap. 13 § ter. Konsekvenserna för den enskilda byggnaden blir mänga gånger att den möjliga användningstiden förkortas på ett påtagligt sätt. Därtill kommer all bristande underhäll av bostäder skapar påfrestningar för de boende. De skador som uppstår genom bristande underhåll är nästan alllid myckel dyra all avhjälpa i efterhand. Ett regelbundet underhäll innebär därför även fördelar för fastighetsägaren, då det på sikt medför kostnadsbespa­ringar.

Flera av de krav som nu föreslås införda i PBL kan redan i dag ställas med stöd av byggnadsstadgan, bosiadssaneringslagen, hälsoskyddslag­stiftningen eller brandlagstiftningen. Det gäller t, ex, krav på fuktskydd och skydd mot brand och olycksfall. Det vidgade underhållskrav som nu införs medför att en kontinuerlig översyn mäste ske av bl, a, anordningar för värme, ventilation och energihushållning. Erfarenheten visar att så­dana anordningar är i behov av regelbunden skötsel och injustering för all de skall fungera tillfredsställande,

Beslämmelserna i 13 S är tillämpliga pä alla byggnader oberoende av om dessa uppförts före PBL:s ikraftträdande eller ej. De gäller även sädana byggnader som inte har omfattats av byggnadslovsbestämmelserna i bygg­nadsstadgan. Detta medför att 13 8 blir tillämplig pä bl, a. jordbrukets ekonomibyggnader. Paragrafen innebär inte att krav kan ställas pä att byggnader som är uppförda före PBL:s ikraftträdande skall ha samma egenskaper och funktioner som byggnader uppförda efter ikraftträdandet.

Det kan mänga gånger vara svårt atl ange var gränsen går mellan vad som är underhåll och vad som är standardhöjande åtgärder. Som huvud­princip bör gälla att lill underhåll hänförs sådana åtgärder som behövs för att byggnadens egenskaper och funklioner skall bevaras. Detta innebär givetvis inte att alla delar i en byggnad ständigt måste hållas i skick som nya. Avsikten är i stället atl byggnadens funktioner i olika hänseenden inte påtagligt skall försämras i förhållande till vad som ursprungligen krävdes. Med stöd av bestämmelserna om underhäll skall det däremol inte kunna krävas åtgärder som innebär att en byggnad tillförs nya egenskaper och funktioner eller atl dess standard höjs. De enda krav som kan ställas pä förbättring av byggnader anges i 17 kap, 20 5 som motsvarar 82 och 82 a 85 byggnadsstadgan. Det är byggnadens ägare som har ansvaret för att under­hällsskyldigheten fullgörs. Om ägaren eftersätter underhållet, kan bygg­nadsnämnden med stöd av lOkap, 15 8 förelägga denne all vidla nödvän­diga åtgärder. Jag vill i detta sammanhang också erinra om bestämmelser­na i 10 kap, 20 8 som saknar motsvarighet i dagens lagstiftning och i utredningsförslaget, och som ger byggnadsnämnden möjlighet att under vissa förutsättningar uppdra ål en sakkunnig person att på ägarens bekost­nad utreda behovet av underhällsåtgärder.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    513

När det gäller tillämpningen av första stycket måste i det enskilda fallet 3 kap. 13 en skälighetsbedömning kunna göras. Olika omständigheter kan påverka bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga, t, ex, byggnadens användning, läge och återstående brukstid. Kravet pä underhåll kan många gånger sättas lägre för byggnader som i huvudsak lillgodoser endast en enskild fastighetsägares behov än för byggnader dit allmänheten har tillträ­de eller som användas av en större krets av personer. Underhållsskyldig­heten mäste vidare kunna påverkas av den omgivning i vilken byggnaden ligger. Man bör sålunda kunna ställa högre krav på underhåll, om byggna­den ligger i en känslig miljö, t, ex, om den är belägen centralt i en stads­kärna, än om den ligger inom elt avskilt industriområde. Ytterligare om­ständigheter som kan vara av betydelse i sammanhanget är byggnadens ålder och återstående brukstid. Underhållsåtgärder som skulle framstå som helt naturliga om byggnaden skulle stå kvar och användas under en längre tid kan många gånger undvaras, om del finns grundad anledning att anta att byggnaden snart skall rivas. Om del exempelvis i kommunens bostadsförsörjningsplanering eller på något annat sätt har gjorts helt klart att byggnaden skall rivas eller byggas om inom en snar framtid, torde det inte finnas anledning att kräva annat än atl klart oacceptabla brister undan­röjs. När det gäller krav pä underhåll av anordningar för tillgänglighet, för skydd mot olycksfall och brand, för avfallshantering eller för att hindra att hälsorisker uppstår är det dock i allmänhet inte befogat att göra en skälig­hetsbedömning vid tillämpningen. Det måste anses rimligt att begära att sådana anordningar hålls i stånd på sådant sätt alt den avsedda funktionen eller del avsedda skyddet bibehålls så länge byggnaden är i bruk.

Ingripanden mot brister i byggnader kan i vissa fall ske med.stöd av flera författningar som i viss mån täcker varandra. Det förhållandet råder redan i dag och innebär att en klagande i vissa ärenden kan vända sig till olika kommunala myndigheter och nämnder. Några egentliga problem behöver emellertid inte uppstå för den enskilde på grund härav, eftersom myndig­heterna och nämnderna självklart bör samråda innan eventuella ingripan­den sker.

Andra stycket

Här föreskrivs att kravet pä underhåll enligl första stycket skall anpas­sas till byggnadens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konst-näriiga värde samt lill omgivningens karaklär. Avvägningen av i vilken grad egenskaperna skall bevaras eller hållas i stånd skall ske vid Ullämp­ning av första styckel. Bestämmelsen i andra stycket innebär att samma grundläggande krav på hänsyn som kan ställas med stöd av I 8, när bygg­nader uppförs eller ändras, skall kunna ställas även när byggnader under­hålls. Underhållsåtgärder skall alltså utföras så att de värden som finns i bebyggelsen och dess karaktär bibehålls. Kraven gäller all bebyggelse även om den inte har sådana värden att den omfattas av bestämmelserna i 17    Riksdagen 1985186. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                     514

12 8. Kravet innebär l.ex. atl materialval och färgsättning skall anpassas 3 kap. 13 § till byggnadens värde, karaktären pä omgivningen och Ull lokala traditio­ner. I en by pä landet med faluröda byggnader, skall alltså en byggnad målas om med en färg som inte bryter mot byns karaktär. Som lagrådet påpekar (yttrandet s. 40) kan dock detta krav inte hävdas annat än genom ingripande i efterhand med stöd av 10 kap. 12 8 3 och 14 §, såvida inte bygglovsplikl för omfärgning har införts med stöd av 8kap. 68.

1 anslutning till förevarande stycke har lagrådet vidare anfört följande (yttrandet s. 40):

En fråga som inte är närmare belyst i det remitterade förslaget är vilka möjligheter byggnadsnämnden har att ingripa, om en fastighetsägare inte iakttar bestämmelsen i andra stycket, 1 fråga om byggnader med särskilt bevarandevärde kan fastighetsägaren med stöd av 10 kap, 15 8 åläggas att utföra underhållet på sätt som föreskrivs i förevarande stycke. En förut­sättning härför är dock att, såsom framgår av paragrafens tredje stycke, särskilda skyddsbestämmelser meddelats i områdesbestämmelser eller i delaljplan. Sådana bestämmelser kan också enligt 8 kap. 6 5 förenas med skyldighet att söka bygglov för underhållsåtgärder beträffande byggnader­na. I fråga om andra byggnader än dem som avses i 11 8 eller om skydds­bestämmelser inte har meddelats för sådana byggnader kan underlåtenhet atl enligt första stycket hålla byggnaders yttre i vårdat skick föranleda ingripande med stöd av 10kap, 15 8, Sådana förelägganden kan emellertid inte utsträckas lill atl avse även kravet i andra styckel alt underhällsåt­gärder skall utföras så att de värden som finns i bebyggelsen och dess karaktär bibehålls. Bestämmelsen i lOkap, 158 tar nämligen sikte på un­derlåtenhet att utföra arbete eller annan åtgärd som åligger någon enligt den föreslagna lagen men inte på sättet som arbetet eller åtgärden skall utföras på. Däremot kan byggnadsnämnden, när en underhållsåtgärd väl har utförts som visat sig inte uppfylla kraven i andra stycket, förelägga fastighetsägaren alt rätta det utförda. Stödet för etl sådant föreläggande finns i lOkap. 12 5 3 och 14 8.

Jag kan i allt väsentligl ansluta mig till lagrådets uttalande men vill framhålla att det av ett föreläggande klart mäsle framgå vilken åtgärd den förelagde skall vidta. Vad lagrådet anför om rättelse av redan utfört arbete lorde därmed i praktiken sällan bli aktuellt.

Tredje stycket

Stycket innehåller en materiell föreskrift om att byggnader som har särskilt bevarandevärde skall underhällas så att deras särart bevaras. Före­skriften, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 41). utgör ett komplement till första och andra styckena. Föreskriften innebär att både byggnadens yttre och inre delar träffas av det särskilda underhällskravet.

För alt kravel skall kunna hävdas måsle skyddsbestämmelser ha medde­lats genom detaljplan (5 kap. 7 8 första stycket 4) eller områdesbestäm­melser (5 kap. 16 8 första stycket 4). Om sådana bestämmelser har medde-


 


Prop. 1985/86:1                                                     515

lats, är fastighetsägarna skyldiga att följa dessa, när de underhåller sina 3 kap. 13-14 §§ byggnader. Sköter de inte underhållet,.kan de med stöd av 10kap. 15 5 föreläggas att göra detta och att därvid iaktta skyddsbestämmelserna. Bestämmelserna om underhåll kan l.ex. avse att vissa fasaddetaljer, in­vändiga takmålningar eller speciella delar av en inredning skall underhållas på visst sätt. Finns inte skyddsbestämmelser, kan fastighetsägaren inte åläggas all utföra ett sådant aktivt underhåll som innebär att byggnadens yttre och dess inre hålls i stånd på sådant sätt att dess särart bevaras. I 14 kap, 8 8 första stycket 3 finns bestämmelser som ger byggnadens ägare rätt till ersättning i vissa fall.

Andra anläggningar än byggnader m.m.

14 8 I fråga om anläggningar och anordningar för vilka bygglov krävs skall vad som föreskrivs om byggnader i 1-13 88 tillämpas, I fråga om övriga anläggningar och anordningar som anges i 8kap, skall 1-13 85 tillämpas i skälig utsträckning.

Med vissa redaktionella jämkningar, som har gjorts på förslag av lagrå­det, motsvarar paragrafen 14 8 i det remitterade lagförslaget,

I paragrafen anges vilka krav som slälls på andra anläggningar än bygg­nader och på anordningar. Beslämmelserna i 14 8 innebär att krav i fråga om l.ex. placering, utformning, hållfasthet, beständighet, brandskydd, underhåll och begränsning av risk för olycksfall skall kunna ställas också på sådana anläggningar och anordningar för vilka bygglov krävs. I skälig omfattning skall sådana krav gälla också de övriga anläggningar och anord­ningar som nämns i 8 kap. men som inte omfattas av krav på bygglov. Någon direkt motsvarighet till 14 8 finns inte i byggnadsstadgan.

1 utredningsförslaget finns i 5 kap. 12 8 och 6 kap. 5 8 bestämmelser som i princip motsvarar 14 8.1 flera remissyttranden anförs ätt egenskapskraven på anläggningar och kraven på underhåll av dessa bör ligga på samma nivå som för byggnader.

Enligt 8 kap, 2 och 3 85 krävs bygglov för bl, a, följande anläggningar och anordningar, nämligen idrotts- och campingplatser, vindkraftverk, murar och plank, parkeringsplatser samt skyltar och andra ljusanordningar. Moti­vet till kravet på bygglov för vissa anläggningar är att det för dessa finns skäl att ställa samma krav som på byggnader. Sålunda bör en lämplighets­bedömning göras också av hur en sådan anläggning placeras i förhållande till omgivningen. Vidare bör vissa av de egenskapskrav som anges i detta kapitel gälla även för olika anläggningar.

Som exempel på vad jag avser vill jag nämna att det i fråga om en idrottsplats kan finnas skäl att ställa krav att den inte förorsakar störningar för omgivningen, att risken för olycksfall begränsas och att åskådarplatser i lämplig omfattning görs tillgängliga för handikappade. I fråga om upplag kan det vara motiverat att ställa krav inte bara på att det placeras och


 


Prop. 1985/86:1                                                                    516

ulformas med hänsyn till omgivningarna och förhållandena pä plalsen, 3 kap. 14-15 §§ utan också på att del uppfyller vissa säkerhets- och brandskyddskrav. Kravet i 6 8 andra stycket att avfall skall kunna tas om hand och forslas bort på ett tillfredsställande sätt bör givetvis gälla för sädana anläggningar som t,ex, campingplatser, idrottsanläggningar och småbåtshamnar. Till-lämpningen mäste dock självfallet anpassas till platsens eller anläggning­ens ändamål.

För sådana anordningar som antenner, master och skyltar bör kunna krävas att de placeras pä ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- och landskapsbilden. Krav bör ocksä kunna slällas på hållfasthet, säkerhet och underhåll.

Paragrafens andra mening innebär att bestämmelserna i 1-13 85 skall lillämpas endast i skälig utsträckning på de anläggningar och anordningar som på grund av beslut enligt 8kap, 5 8 undantas från kravet på bygglov. Även för sädana anläggningar m, m, som omnämns i 8 kap. 2 eller 3 8 men som genom sin ringa siorlek inte har sädan påverkan på omgivningen att bygglov krävs, t. ex. vissa master, parkeringsplatser eller cisterner, gäller 1-13 85 endasi i skälig utsträckning. Sådana anläggningar, anordningar och skyltar som inte omnämns i 8 kap. omfattas infe alls av bestämmelser­na i 1-1385.

Tomter, allmänna platser m. m.

15 5 Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn Ull stads- eller landskapsbilden och till natur-och kulturvärdena på platsen. Dessutom skall tillses att

1,  naturfömlsättningarna så långt möjligt tas till vara,

2,  betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer,

3,  risken för olycksfall begränsas och betydande ölägenheter för trafiken inte uppkommer,

4,  det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kra­vet på framkomlighet för utryckningsfordon till och från bebyggelsen på tomten,

5,  tomten, om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhål­landena i övrigi, kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienferingsförmåga,

6, lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon i
skälig utsträckning anordnas pä tomten eller i närheten av denna.

Om tomter tas i anspråk för bebyggelse som innehåller en eller flera bostäder eller lokaler för barnstuga, skola eller annan jämföriig verksam­het, skall det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse pä tomten eller på utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för atl anordna bäde parkering och friyta, skall i första hand friyta anordnas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    517

1 paragrafen finns bestämmelser om hur tomter som tas i anspråk för 3 kap. 15 § bebyggelse skall anordnas för ätt de skall fungera på elt lämpligt säll med hänsyn Ull de ändamål för vilka de är avsedda, förutsättningarna på platsen och till omgivningens krav. Paragrafen har, med undantag för en smärre justering i andra stycket, utformats i enlighet med lagrådets förslag (ytt­randet s. 41).

Bestämmelser om tomts ordnande finns i dag i 53 5 byggnadsstadgan. Den nu föreslagna 15 8 motsvarar i princip 53 8 2-4 mom. 1 38 och 54 88 byggnadslagen och i 298 byggnadsstadgan finns bestämmelser som inne­bär att byggnad inte får uppföras förrän erforderlig utfart har anordnats. De ändringar som 15 8 innebär i förhållande lill nuvarande bestämmelser är att krav ställs på anpassning till natur-och kulturvärdena på platsen, be­gränsning av riskerna för olycksfall samt på tillgänglighet, dvs. samma krav som enligt 1 8, 6 8 första stycket och 7 8 skall ställas på byggnader. Även kravel på friyla för lek och utevistelse har utökats i förhållande till gällande beslämmelser. Paragrafen innebär också alt kravet på friyta i enlighet med utredningens förslag skall prioriteras före kravet på utrym­men för parkering och att krav kan ställas på att parkeringsplatser anord­nas även på annan plats än på tomten.

1 det remitterade lagförslaget finns i första stycket elt krav på godtagbar avfallshantering. Denna punkt är - som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 41) - överflödig sedan 6 8 andra stycket i enlighet med lagrådets förslag har justerats till att innefatta även ett krav på att avfall skall kunna forslas bort över tomten på ett godtagbart sätt.

1 utredningsförslaget finns bestämmelser om tomts ordnande i 5 kap. 16 och 1788 och i 6kap. 10 och 1185.

Med tomt avses mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomt hör den mark som upptas av bebyggelsen och sådan mark som ligger i direkt anslutning till denna och som används eller behövs för att bebyggel­sen skall kunna användas för avsett ändamål, l.ex, friytor för lek och utevistelse, kommunikationsytor samt plats för parkering, lossning och lastning.

Första siycket

Enligl punkt 1 skall naturförutsätlningarna på platsen så långt möjligl las till vara. I detta ligger bl, a. att tomtens förutsättningar i fråga om topo­grafi, växtlighet och markbeskaffenhet samt sol-, temperatur- och vindför­hållanden skall beaktas. Tomter med en på platsen naturligt uppvuxen vegetation är i allmänhet tåligare mot förslitning än nyanlagda och nyplan-ferade tomter. Byggnads- och anläggningsarbeten bör därför utföras sä att skador pä mark och vegetation sä långt möjligt undviks.

Enligt punki2 skall tillses att tomten inte anordnas på sådant sätt alt belydande olägenheter uppkommer för omgivningen. Bedömningen av vad som är betydande olägenheter måste göras med urskiljning, med hänsyn


 


Prop. 1985/86:1                                                      518

bl, a. till de förhållanden som råder på platsen, I kraftigt sluttande terräng      3 kap. 15 § är det t, ex, naturiigl att dagvatten frän en högre belägen tomt i viss utsträckning rinner ner över lägre belägna lomler, 1 17 8 första stycket har tagits in beslämmelser som innebär alt tomter också skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer.

Enligt punkl3 skall tomter anordnas så att risken för olycksfall begrän­sas och betydande olägenheter inte uppkommer för trafiken. Barnolycks­fall inträffar oftast i hemmet och dess omgivningar. Alt begränsa riskerna för sådana och andra olycksfall är en angelägen uppgift. Bestämmelserna ger möjlighet atl kräva exempelvis staket vid branta slänter saml stängsel eller andra anordningar vid simbassänger. Alt tomten skall anordnas så atl betydande ölägenheter inte uppkommer för trafiken innebär bl, a, att plan­teringar inte får anordnas så alt de skymmer siklen för trafiken. Även i denna del kompletteras bestämmelserna av kravet på skötsel i 17 5 första stycket.

När en tomt skall bebyggas måste en lämpligt belägen utfart anordnas, 1 punkt 4 finns bestämmelser om detta. Där föreskrivs också alt nödvändiga gods- och persontransporter skall kunna ske till bebyggelsen på tomten och att utryckningsfordon skall kunna la sig till och från byggnader på tomten.

Enligt punkt 5 skall tomter kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Med gällande beslämmelser kan krav slällas enbart på att det skall finnas möjlighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att la sig från tomtgränsen till en bygg­nads entré. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 11,1,2) är det angeläget att den byggda miljön kan användas av alla. Kravet bör gälla även tomter, så att det finns t, ex. lek- och vistelseytor som kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Jag är naturligtvis medveten om att det inte är möjligt att i alla typer av terräng helt tillgodose detta krav. Elt sådant krav kan exempelvis knappast slällas i fräga om tomter lill sådana byggnader som med stöd av 7 8 tredje stycket undantas från kravet på tillgänglighet. Därför har på lagrådets förslag (yttrandet s, 41) i punkten tillfogats den reservationen att kravet skall upprätthållas om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhål­landena i övrigt.

Punkt 6 behandlar skyldigheten atl anordna lämpligt utrymme för parke­ring m, m. Med lämpligt utrymme avses att utrymmet skall vara lämpligt beläget och tillräckligt stort. Gällande bestämmelser i 53 5 3 mom, bygg­nadsstadgan ger möjlighel att kräva utrymme för parkering, lastning och lossning på tomten endast om sådant utrymme kan beredas till en rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt, 1 överensstämmelse med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har punkt 6 utformats så att krav kan ställas på att utrymme för parkering i skälig utsträckning skall anordnas på tomten eller i närheten av tomlen. Delta ger kommunen


 


Prop. 1985/86:1                                                                   519

möjlighel att ta initiativ till gemensamma lösningar för flera fastigheter. 1      .? kap. 15 § förhållande till utredningsförslaget har kravel utvidgats till all gälla även utrymme för lastning och lossning. Detta ansluter till byggnadsstadgans krav,

1 vilken omfattning som utrymme för parkering skall krävas vid bygg­lovsprövningen bör beslämmas med ulgängspunkl i första hand i sädana allmänna riktlinjer för parkering som kommunen har antagit. Att dra upp sädana principiella riktlinjer för hur parkeringen skall ordnas och att beslu­ta efler vilka grunder som behovet av parkeringsplatser skall bestämmas får anses tillhöra den normala trafikplaneringen i en kommun. Den närma­re utformningen av sådana riktlinjer för särskilda omräden kan lämpligen redovisas i översiktsplanen. Riktlinjerna kan sedan närmare utvecklas i efterföljande detaljplaner, I dessa bör klargöras hur marken skall dispone­ras för bl, a, parkeringsanläggningar och om dessa skall vara gemensamma eller tillgodose enskilda fastigheters behov. Om kommunen vill engagera sig i en anläggning i kommunal regi eller genom ett kommunalt bolag, bör även detta utredas och bestämmas i detaljplanen.

Om kommunen bestämmer sig för en kollektiv lösning av parkeringsfrå­gan för vissa fastigheter inom planområdet, ingår det som ett led i planar­betel att utreda förutsättningarna för att bilda en sådan anläggning med Ullämpning av bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i anlägg­ningslagen. Sådana utredningar samt en närmare beskrivning av gemen­samhetsanläggningen bör tas in i planens genomförandebeskrivning. Om man redan vid planarbetet vill ha garantier för att gemensamhetsanlägg­ningen senare kommer lill stånd är det nödvändigt alt anläggningen regle­ras i en fastighetsplan som upprättas och antas samtidigt som detaljplanen, 1 fastighetsplanen kan slällning tas till bl, a, omfattningen av parkeringsan­läggningen och vilka fastigheter som skall anslutas till denna. Den närmare kopplingen mellan detaljplan och fastighetsplan har jag beskrivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10,4),

När det gäller möjligheterna att ordna en parkeringsanläggning med stöd av anläggningslagen har lagrådel fört etl långt resonemang som förtjänar att här återges i sin helhet (yttrandet s, 41):

1 fråga om större anläggningar kan det - som framgår av det följande - i ett hänseende visa sig ofördelaktigt med en sådan lösning. Förvaltningen av sådana anläggningar torde komma att utövas av samfällighetsföreningar enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. En samfällig­hetsförening äger taxera ut medel för bl,a, anläggningens underhåll och drift från de fasligheter till vilka anläggningen hör. Föreningens fordran har enligt lagen (1973: 1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter förmänsrätt före faslighetsinteckning i den fasta egendomen. Denna dolda förmänsrätt i delägarnas fastigheter för uttaxerade medel innebär en risk för den som belånar en delägarfastighet, eftersom hans säkerhet kan påverkas, 1 propositionen med förslag till lag om förvaltning av  samfälligheter betonade departementschefen (prop.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    520

1973:160, s, 170) atl de bidrag som varje år skall uttaxeras från delägarfas- 3 kap. 15 tigheterna för att täcka driftskostnaderna samt amortering och ränta på investeringslån i praktiken regelmässigt inte torde uppgå till så stora be­lopp, att de skulle kunna utgöra någon risk för fordringar med sämre rätt i fastigheten. Han framhöll emellertid att det sagda gällde under förutsätt­ning att innehavare av fordringar med sämre rätt iakttar den försiktighet som normalt bör kunna krävas av en kreditgivare. Av del anförda framgår atl man under lagstiftningsarbetet inte räknade med att en samfällighetsför­ening skulle vara i behov av större kapitalbelopp för t, ex, underhåll. Kostnaderna vid förvaltning av en stor parkeringsanläggning torde emel­lertid kunna bli betydande, vilket i sin tur kan leda lill att förmånsrätten för föreningens fordran får sådan omfattning att de som lämnat lån mot säker­het i fastigheten löper påtaglig risk för förluster. Det kan för övrigt påpekas att det när det gäller förvaltningen av gemensamhetsanläggningar redan nu finns exempel på alt en legal panträtt fått en sådan omfattning att botten­långivarna i ddägarfastighelerna funnit sig föranlåtna alt säga upp botten-länen för omförhandling med avseende på kompletterande säkerheter. Vad som nu har sagts kan självfallet inverka negativt på benägenheten att lämna kredit mot säkerhet i fastigheter som har del i en parkeringsanlägg­ning inrättad enligt anläggningslagen.

Med anledning av detta uttalande vill jag anföra följande. När en gemensamhetsanläggning inrättas görs normalt en s,k, båtnads­prövning, vilket innebär att fördelarna av en anläggning måste överväga de nackdelar i form av kostnader och olägenheter som anläggningen medför, 1 praktiken innebär detta att koslnaderna för en gemensamhetsanläggning i molsvarande mån skall öka de deltagande fastigheternas värden. Det är detta som utgör grunden för nu gällande förmånsrättssystem för samfäl­lighetsföreningar. Långivare till en enskild fastighet bör vara medvetna om att den del av fastighetens värde som utgörs av en andel i en gemensam­hetsanläggning kan vara belånad genom att samfällighetsföreningen har • tagit upp ett lån för att utföra anläggningen.

När en anläggning blir äldre och försliten kan det givetvis uppstå behov av upprustning eller återinvestering. Då görs inte någon bätnadsprövning, vilket naturligtvis kan fä lill följd att det görs ekonomiskt olämpliga inves­teringar - dvs. sådana som inte moisvaras av någon värdehöjning på fastigheterna - och att därmed föreningens förmånsrätt försämrar säker­heten för de inteckningshavare, som har panträtt i de enskilda fastigheter­na. Enligt min mening finns det emellertid inte någon anledning att anta atl samfällighetsföreningar som förvallar slörre anläggningar skulle göra så­dana ekonomiskt osunda investeringar, som leder till atl fastigheternas kreditvärde inte består. Dessutom torde det i de flesta fall vara nödvändigt för föreningen att ta upp lån för större upprustningar och återinvesteringar, vilket innebär att även kreditgivaren gör en bedömning av företagets ekonomiska förutsättningar. Den bedömningen måste dä inkludera effek­terna av att föreningen tar ut bidrag från fastighetägarna för amortering och ränta pä lånet.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   521

Även i dag är det möjligt att med stöd av anläggningslagen inrätta      3 kap. 15 § gemensamhetsanläggningar medtekniski komplicerade syslem som kan kräva nog så stort kapitaltillskott för drift och underhäll. Säviii bekant har det nu gällande förmånsrättssyslemel inie inneburit nägon konstaterad skada för kreditgivare i sådana fall.

Jag är emellertid medveten om de komplikationer som lagrådet påpekar och kommer därför att noga följa utvecklingen i detta hänseende. Jag har också erfarit att fastighetsbildningsutredningen (Ju 1979: II) i sitt slutbe­tänkande avser att mer generelll behandla frågan om samfällighetsför-eningars finansieringsbehov när del gäller drift och underhåll av gemen­samhetsanläggningar. Mot bakgrund av det nu anförda finner jag inte anledning alt f. n. vidta nägon åtgärd i detta hänseende,

1 parkeringsfrågan har lagrådel vidare anfört följande (yttrandet s. 42):

1 specialmotiveringen till punkt 7 anges också etl annat exempel på hur parkeringsfrägan kan lösas. Sålunda uttalar departementschefen att kravel på fastighetsägarna att själva eller i samverkan svara för behovet av parkering kan på kommunalt initiativ omvandlas till en skyldighel att ekonomiskt bidra till en parkeringsanläggnings tillkomst och drift. Parke­ringsköp nämns som exempel på sådan samverkan. Lagrådet vill framhålla att del för närvarande råder osäkerhet om i vilken utsträckning det är lagligen möjligt att av en byggande kräva åtaganden av detta slag, Ocksä frågan om förutsättningarna och formerna för ett åtagande är oviss. Den föreslagna lagtexten kan inte anses undanröja denna osäkerhet. Särskilt må framhållas tveksamheten i fråga om att framtvinga skyldighet att fortlö­pande bidra till driften av en parkeringsanläggning. Frågan om framtida ägares bundenhet av den byggandes åtaganden är också ett problem som inte belysts. Departementschefens uttalande synes böra förtydligas i flera hänseenden.

Med anledning av vad lagrådet sålunda har anfört vill jag inte längre vidhålla den rekommendation som jag uttalade i lagrådsremissen.

Andra slyckei

1 andra siycket slälls krav på friyta för lek och utevistelse i anslutning till viss typ av bebyggelse. Kraven har utvidgats i förhållande till gällande bestämmelser och till vad utredningen har föreslagit. Förändringen innebär att krav skall kunna ställas pä atl lämplig friyta skall anordnas inte enbart för bostäder utan även om bebyggelsen pä tomten innehåller lokaler för barnstuga, skola eller annan jämförlig verksamhet. Det är enligt min me­ning närmast självklart att ytor för lek och utevistelse anordnas för sådana verksamheter. Det sker i praktiken redan i dag utan att det finns några särskilda bestämmelser. Enligt det remitterade lagförslaget skall friytan anordnas på den toml som skall bebyggas eller på utrymmen i närheten som är gemensamma för flera byggnader. Om friyta anordnas utanför tomlen, finns del emellertid - som lagrådel har påpekat (yttrandet s, 43) -


 


Prop. 1985/86:1                                                                   522

ingen anledning att kräva att den skall vara gemensam för flera byggnader.       3 kap. 15-16 §§ Tomtägaren kan t, ex, ha lämpligl utrymme för friyta pä en av honom själv ägd granntomt.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket skall friyta för lek och utevistelse prioriteras före utrymme för uppställning av fordon, Detla överensstämmer med utred­ningsförslaget. Remissinstanserna har på denna punkt inte haft några erin­ringar,

16 8    På bebyggda tomter får bestämmelserna i 15 § första stycket 6 samt andra och tredje styckena Ullämpas i skälig utsträckning.

Vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad skall tomten anordnas så att den uppfyller kraven i 15 5 i skälig utsträckning.

Bestämmelser om vilka krav som kan slällas på bebyggda tomter finns i dag i 53 5 2-4mom, byggnadsstadgan, I utredningsförslaget finns motsva­rande bestämmelser i 6kap, 10 5. Förevarande paragraf har utformats redaktionellt i enlighet med lagrådets förslag.

Första siycket i den föreslagna 168 omfattar alla bebyggda tomter. Byggnadsnämnden kan således föreskriva att friyta för lek och utevistelse samt utrymme för parkering mm. skall anordnas på en bebyggd tomt. Underlåter ägaren att vidta åtgärder kan kravet hävdas genom elt föreläg­gande med slöd av lOkap. 15 5. Bestämmelserna i paragrafens andra stycke får däremot tillämpas endast i samband med att en byggnad ändras genom ombyggnad eller genom tillbyggnad som kräver bygglov. Kraven på friyta och parkering fär inte drivas längre än vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Paragrafen är tillämplig oavsett om byggnaderna pä tomten har uppförts före eller efler ikraftträdandet av PBL.

Första stycket

Första stycket motsvarar delvis 6 kap. 10 5 i utredningsförslaget. Enligt detta skall skyldigheten alt uppfylla kraven på utrymme för parkering m.m. och på friyta för lek och utevistelse uppstå först i och med att en detaljplan eller ett beslut om markförordnande har vunnit laga kraft. 1 remissvaren framförs krilik mot att kraven måste meddelas genom detalj­plan eller markförordnande. Jag anser denna kritik befogad. Första stycket har därför utformats så all kravet på anordnande av friyta och parkering kan ställas oavsett om särskilda bestämmelser om detta har tagits in i ett planbeslut eller ej.

När det gäller befintlig bebyggelse, där det kan vara mycket angeläget att förbättra parkeringsförhållandena, kan det dock föreligga stora tek­niska och ekonomiska svårigheter att anordna utrymmen för fordonsupp­ställning. Ett noggrant studium av möjligheterna, varvid gemensamma


 


Prop. 1985/86:1                                                                   523

lösningar oftast torde visa sig vara den enda utvägen, bör därför föregå      3 kap. 16 — 17 §§ ingripanden frän byggnadsnämnden. Därvid torde det visa sig nödvändigt all kommmunen i befintlig bebyggelse genomför en parkeringsutredning i detaljplanens form, pä det sätt som jag har beskrivit närmare i specialmoti­veringen lill 15 5.

Enligt 6 kap. 10 5 andra stycket i utredningsförslaget skall byggnads­nämnden kunna föreskriva att ett utrymme som används för fordonsupp­ställning skall tas i anspråk för att tillgodose kravel på friyta. Detta får dock enligt utredningsförslaget ske endast om tillräckligt utrymme för fordonsuppställning kan anvisas på någon annan plats i tomlens närhet. Några remissinstanser påpekar att detta förbehåll torde innebära att gårds­saneringar i innerstaden knappast kan genomföras. Jag finner kritiken befogad och ansluter mig därför inte till utredningsförslaget på denna punkt. Om kommunen ställer krav på att friyla för lek och utevistelse skall anordnas på en innerstadsgård och möjligheter saknas att finna annan lämplig plats för parkering, måste uppställning på gatumark kunna godlas.

Andra stycket

Paragrafens andra stycke innebär att byggnadsnämnden vid tillbyggnad som kräver bygglov och vid ombyggnad får ställa krav på tomten i alla de avseenden som anges i 15 5. En rimlig utgångspunkt är härvid enligt min mening att tomten skall anpassas efter hur byggnaden kan användas. Ställs t. ex. kravet att byggnaden skall göras tillgänglig finns också skäl att ställa följdkrav pä tomten så att denna i skälig utsträckning kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga. Det är också motiverat alt ställa sådana krav på tomten som syftar till att begränsa risken för olycksfall och ölägenheter för omgivningen och trafiken. När det gäller bostäder finns det även skäl att ställa krav pä anordnande eller förbättring av friytor för lek och utevistelse. Kraven på tomlen får emeller­tid inte drivas längre än vad som är skäligt med hänsyn till omständigheter­na i del enskilda fallet. Omfattningen av de arbeten som krävs måste i dessa fall avvägas även mot tomtens befintliga värden och koslnaderna för arbetena,

17 § Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycks­fall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och atl befintlig växtlighet skall bevaras.

Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 8 skall hållas i stånd i skälig utsträckning.

Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas så alt risken för olycksfall begränsas.

Paragrafen, som har utformats redaktionellt i enlighet med lagrådets förslag, innehåller bl. a. bestämmelser om skötsel och underhåll av tomter


 


Prop. 1985/86:1                                                                   524

och av anordningar på tomter. I paragrafen finns ocksä bestämmelser om      .? kap. 17-18 §§

krav på att plantering skall anordnas och att befintlig växtlighet skall

vidmakthållas på tomter. Motsvarande bestämmelser finns i 53 8 1 och 2

mom. byggnadsstadgan och i 6kap. 11 5 första styckel utredningsförslaget.

Flera remissinstanser har framhållit viklen av att kraven på underhåll skall

gälla även sådana tomter som inte tagits i anspråk för bebyggelse.

Första styckel

Beslämmelserna i 17 § innebär vissa förändringar iförhållande lill gällan­de bestämmelser och utredningens förslag. 1 paragrafens första stycke, som gäller både bebyggda och obebyggda tomter, har således föreskrivits att tomter skall skötas så att betydande olägenheter för trafiken inte uppkommer och så alt olycksfall begränsas. Betydande olägenheter får inte heller uppkomma för omgivningen. Exempelvis får vegetationen inte tillåtas växas så högt att den i oacceptabel grad skuggar grannens tomt.

I enlighet med utredningsförslaget - som har tillstyrkts av flera remiss­instanser - har byggnadsnämndens möjligheter att kräva planteringar vidgats till att omfatta även obebyggda tomter. 1 samband med att nya byggnader uppförs eller vid ombyggnader finns ofta motiv att ställa krav på att plantering anordnas eller att befintlig växtlighet bibehålls. Med stöd av första stycket kan krav också ställas på l.ex. att plantering utförs på gårdar i en innerstad vid en gårdssanering som genomförs utan samband med andra byggnadsåtgärder. Krav kan också ställas på skyddsplantering kring en avriven tomt i ett stadskvarter.

Andra stycket

Remissinstansernas synpunkter har också beaktats genom att krav på underhåll har föreskrivits i andra stycket för anordningar som har tillkom­mit för att en tomt skall uppfylla kraven i 15 8. Bestämmelserna i den paragrafen skulle få begränsad betydelse om de inte kompletterades med ett sådant underhällskrav.

Tredje stycket

I tredje stycket finns krav pä underhåll av lekplatser och fasta anord­ningar på dessa. Kravel har införts för alt ge byggnadsnämnden möjlighet atl ingripa och förhindra att lekplatser vansköts så att risk för olycksfall uppkommer.

18 § 1 fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader skall vad som föreskrivs om tomter i 15-17 58 tillämpas i skälig utsträckning.

Paragrafen, som har fåll sin redaktionella utformning i enlighet med lagrådets förslag, innehåller de krav som skall ställas pä allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. Paragrafen saknar


 


Prop. 1985/86:1                                                                    525

motsvarighet i byggnadsstadgan, 1 utredningsförslaget finns motsvarande      3 kap. 18 bestämmelser i 5 kap. 16 och 17 55 och i 6kap. 10 och 11 55. Några bestäm­melser om allmänna platser finns dock inte i förslaget.

Med allmänna platser avses sädan mark som i detaljplan har redovisats som allmän plats, t. ex. gator, torg och parker (se 5 kap. 3 5). Med områden för andra anläggningar än byggnader avses sådan mark som används eller behövs för ett normalt nyttjande av anläggningen.

Vid tillämpningen av denna paragraf på allmänna platser får - som lagrådet har framhållit (yttrandet s.43) - anses gälla att, när sådana plalser skall fas i anspråk för sitt avsedda ändamål, bestämmelserna i 15 8 skall gälla. Är en allmän plats redan ianspråktagen kan enligt 16 8 första stycket krav ställas på utrymme för parkering m, m.

Det är upppenbart att flera av föreskrifterna i 15-17 85 är anpassade till tomter och att del därför inte är rimligt att tillämpa dessa fullt ut för allmänna platser eller för områden för andra anläggningar än byggnader. Det grundläggande kravet i 15 8, som innebär att tomter skall anordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena pä plalsen, bör emellertid enligt min mening alltid vara tillämpligt, 1 vilken utsträckning som de kompletterande bestämmel­serna i punkt 1-6 skall tillämpas får bedömas mot bakgrund av platsens eller anläggningens ändamål och var den är belägen. Punkterna 1-3, som bl, a, innebär atl nalurförutsäftningar så långt möjligt skall tas fill vara, att olägenheter infe skall uppkomma för omgivningen och trafiken och att risken för olycksfall skall begränsas, är av sädan karaktär att de bör ingå i de grundkrav som alltid skall ställas. Även bestämmelserna i punkt 4 om att en lämpligt belägen utfart skall finnas och att kravet pä framkomlighet för utryckningsfordon skall tillgodoses är av samma grundläggande karak­tär,

Kravel i punkt 5 att tomten skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienferingsförmåga måste tillämpas med beaktande av platsens eller anläggningens ändamål. Som allmän plats avsätts många gånger sådan mark som är svår aft bebygga eller som man på grund av nafurförutsättningarna vill bevara. Det kan l.ex. vara bergiga partier med stora höjdskillnader. För sädan mark är det givetvis inte rimligt att kräva åtgärder för att den skall kunna nyttjas av personer med nedsatt rörlighet eller orienieringsförmåga. Däremot är det befogat alt anlagda parker och torg anordnas så att de kan fungera för alla människor. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.1.2) kan ofta mycket enkla älgärder ge avsevärda förbättringar i dessa avseenden.

För många anläggningar som bygger pä att man utnyttjar nafurförutsätt­ningarna på platsen är det inte heller skäligt att ställa krav på tillgänglighet. Exempel på sädana anläggningar är slalombackar och golfbanor.

När det gäller bestämmelserna om parkering i punkt 6 är det enligt min mening självklart att de skall kunna tillämpas också på områden för anlägg-


 


Prop. 1985/86:1                                                     526

ningar, t, ex, idrottsplatser, skidbackar och campingplatser. Frågan om i     3 kap. 18 § vilken utsträckning som utrymme för parkering erfordras för allmänna platser bör avgöras när detaljplan upprättas.

Hänvisningen till 165 medför t, ex. att krav på parkeringsplatser kan ställas även i fråga om befintliga anläggningar.

Hänvisningen till,17 8 innebär aft krav kan ställas pä skötsel och under­håll och aft byggnadsnämnden kan besluta att planteringar skall ulföras. På t, ex, slörre parkeringsplatser kan det finnas skäl att ställa krav på plante­ringar för att avskärma och dela upp dessa. Det kan också vara motiverat att t, ex, kräva skyddsplantering kring ett upplag.


 


Prop. 1985/86:1                                                     527

4 kap. Översiktsplan                                                       4 kap. I §

Bestämmelserna i detta kapitel ersätter de nuvarande reglerna i bygg­nadslagstiftningen om generalplan, vissa delar av utomplansbestämmd-serna och vissa beslämmelser fill skydd för allmänna intressen (t, ex, 81, 82, 86, 87 55 BL samt 38 och 39 85 BS).

1 specialmotiveringen till I kap. 3 och 655 har jag behandlat kravet på en kommunomfattande översiktsplan samt principen att användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse, fritidsanläggningar m.m. skall föregås av en allmän lämplighetsprövning som i princip skall ske vid planläggning. I 2 kap. har ställts upp de övergripande allmänna mål som skall gälla för den fysiska planläggningen och de hänsyn som skall tas vid bebyggelseutvecklingen. Jag vill särskilt erinra om föreskriften i 2 kap. 2 8 aft NRL skall tillämpas vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked,

1 4 kap, har samlats bestämmelserna om vad planen skall innehålla (1 8) och vad den skall bestå av (2 8) samt om förfarandet (3-13 88). 4kap. motsvarar utredningens förslag lill marköversikl (7 kap.) och områdesplan (8kap.). Motsvarande bestämmelser i det remitterade lagförslaget finns i 4kap., som dock även innehåller reglema om områdesbestämmelser. På de skäl som lagrådet har anfört (yttrandet s. 48 O har jag ansett det lämpligt att föra samman dessa regler med bestämmelsema om detaljplan i 5 kap.

1 8   Översiktsplanen skall utgöra underlag för beslut om användningen av mark- och vattenområden. Planen skall ange

1.    grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ­
den samt riktlinjer för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse,

2. hur kommunen avser aft tillgodose riksintressen enligt lagen
(0000:000) om hushållning med naturresurser m. m.

Paragrafen motsvaras närmast av bestämmelserna om generalplan i 98 byggnadslagen. Utredningens förslag återfinns i 7 kap. 2 och 3 85 samt 8kap. 2 5.

Denna paragraf, som motsvarar 4 kap. 3 8 i det remitterade lagförslaget, anger det obligatoriska innehållet i översiktsplanen. Som sägs i den all­männa motiveringen (avsnitt 7.1) är planens syfte och funktion att vägle­dande behandla de långsikliga, strategiska frågorna om markanvändning och byggande. Delta har kommit till uttryck i paragrafens inledande del på så sätt att översiktsplanen anges utgöra underiag för beslul om använd­ningen av mark- och vattenområden. Jag har samma synsätt som lagrådet på sambandet mellan ingressen och andra stycket punkt 1. När det i punkt 1 sägs att planen skall ange grunddragen för den avsedda användningen av mark- och vattenområden och riktlinjer för bebyggelse, blir alltså detla att anse som en precisering av vad som sägs i ingressen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     528

1 det remitterade lagförslaget finns ett andra stycke om alt det skall      4 kap. 1 § anmärkas i planen, om länsstyrelsen i en viss del inte har godtagit planen. Föreskriften hör nära samman med vad som anges i 2 5 om atl länsstyrel­sens granskningsytirande enligl 9 5 skall fogas till planen. Föreskriften bör därför - som lagrådet har föreslagit - flyttas över till 2 5.

1 del remitterade lagförslaget finns en föreskrift om att översiktsplanen skall utgöra en geografisk Ullämpning av de allmänna bestämmelserna i 2 kap. Syftet med föreskriften var att markera att planläggning och pröv­ning av lov skall ske med samma utgångspunkter för den allmänna lämp­lighetsbedömningen. Lagrådel (yttrandet s, 45) har påpekat att det är täm­ligen självklart att översiktsplanen skall anpassas till och underordnas de allmänna intressen som enligt 2 kap, skall beaktas vid all planläggning och lokalisering av bebyggelse. Jag har ingen erinran mot alt föreskriften tas bort. Orden "med tillämpning av bestämmelserna i 2kap," har därför utgått.

Bestämmelserna i 2 kap, är mångskiftande och har naturligtvis olika betydelse i olika omräden inom kommunen. Detta leder fram till en allsidig diskussion om markanvändning och bebyggelsestruktur som jag menar är viktig i varje kommun. Ställningstagandena kan variera när det gäller prioritering mellan olika intressen, precisionen i riktlinjerna och tidsper­spektivet. Kommunens ställningstagande i dessa frågor skall alltså komma till uttryck i översiktsplanen.

Översiktsplanens innehåll skall givetvis avgränsas med hänsyn till de olika funktioner som jag i den allmänna motiveringen angett att ett sådant planinstitut bör ha (avsnitten 7,1 och 7,2), Dess innehåll skall säledes avse dels användningen i stort av fysiska resurser, dvs. mark- och vattenområ­den, och dels lokaliseringen och dimensioneringen av nya bostads-, arbets-och friluftsområden m.m. samt olika typer av strukturbildande anläggning­ar, såsom kommunikations-, energi- och serviceanläggningar. Planens ka­raktär av dokument för politiska mål, som rör mark- och vattenhushåll­ning, fysisk miljö och bebyggelseutveckling gör det angeläget att planen kan ge uttryck för både ett långsiktigt mål och en strategi för successiva förändringar som syftar till att nå de långsiktiga målen. Tidsperspektivet mäste alltså komma till uttryck i översiktsplanen.

Bestämmelserna i I 5 har utformats som en generell ram för det obligato­riska innehållet. Översiktsplanens frivilliga innehåll återkommer jag snart till, men det behöver enligt min mening inte lagfästas. Obligatoriet omfat­tar tvä aspekter, nämligen dels skyldigheten att ange grunddragen i en frän allmän synpunkt lämplig användning av mark och vatten samt riktlinjer för bebyggelseutvecklingen, dels skyldigheten att redovisa hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL, Paragrafens andra stycke innehåller dessa två punkter.

Att översiktplanen skall vara aktuell framgår av I kap, 3 S. 1 spedalmoti­veringen till den paragrafen har jag något utvecklat innebörden av aktuali­tetskravet.


 


Prop. 1985/86:1                               " '                              529

Första stycket                                                                                 4 kap. I §

1 första stycket anges atl översiktsplanen skall utgöra underlag för beslut om användningen av mark- och vattenområden.

Andra stycket Punkt 1

Planens deialjeringsgrad har tagits upp av flera remissinstanser. Med grunddragen i användningen av mark- och vattenområden avses i paragra­fen den huvudsakliga användningen. Planens översiktliga karaklär bör innebära en schematisk redovisning som tar sikte pä att ge överblick över de viktigaste dragen i markens användning. Det kan vara lämpligt att i översiktsplanen redovisa förändrings- och bevarandeområden liksom vilka områden som är av strategisk betydelse men ännu inte kan anges för någon bestämd användning. Dessa frågor berörde jag i den allmänna moUvering­en (avsnitt 7,3),

Stockholms kommun anser att byggnadslagens uppräkning av vilka än­damål som skall anges i generalplan bör föras över lill denna paragraf i PBL, Jag har dock stannat för en mer flexibel utformning av bestämmel­sen. Del är enligt min mening viktigt att de slora dragen i den avsedda markanvändningen verkligen framgår. Därför kan det många gånger räcka att t,ex, ange område för tätortsutbyggnad ulan att markanvändningens närmare innehåll behöver preciseras i översiktsplanen. Det vikliga är kanske att belysa i vilken riktning eller i vilken omfattning kommunen önskar att den aktuella tätorten skall expandera. Likaså kan ett bevaran­deområde anges utan att översiklsplanen precis skall behöva ange om det är för alt tillgodose naturvårdens, friluftslivets eller kulturminnesvärdens intressen. Det är heller inte nödvändigt att riktlinjerna närmare anger vilka åtgärder som kan vidtas eller inte bör utföras, orii allmänintresset ändå framgår klart av översiklsplanen som underlag för prövningen av lov.

Det är ofta möjligt att tillgodose flera funktioner och ändamål inom ramen för en övergripande markanvändningsangivelse, Mångformighet kan faktiskt i vissa fall vara en avsedd och lämplig egenskap för markens användning. En ökad integration mellan bostäder, arbetsplatser och ser­vice kräver en mångsidig markanvändning. Samspelet mellan naturvård, friluftsliv, rekreation och skogsbruk är ett annat exempel. Detta betyder att det i översiktsplanen bör kunna anges riktlinjer för en mångsidig mark­användning. Det sagda innebär inte att jag avvisar möjligheten atl i över­siklsplanen precisera ändamålet, t, ex, för bostäder, arbetsplatser, rekrea­tion, miljöstörande verksamheter, service, trafikanläggningar, takter, na­turvård, försvarsändamål, ledningsbundna transportsystem eller olika en­ergianläggningar såsom vattenkraftverk eller större energiomvandlingsan­läggningar. Det är naturligt och lämpligt med en informativ översiktsplan, men kravet pä innehållet i översiktsplanen är i paragrafen utformat på ett mer generellt sätt.


 


Prop. 1985/86:1                                                     530

När del gäller innehållet i översiklsplanen ställer jag mig hell bakom 4 kap. I § utredningens resonemang alt del är vikUgt för kommunerna all la slällning i inomkommunala strukturfrågor. Det kan l.ex, gälla att fördela bostads­byggandet, lokalisera serviceanläggningar till olika delar av kommunen och bestämma deras servicenivå och upptagningsområde, ta ställning be­träffande den kollektiva trafiken och energiförsörjningen samt söka påver­ka lokalisering och fördelning av arbetsplatser. Mänga kommuner har flera tätorter. Deras funklioner, inbördes relationer och utvecklingsmöjligheter kan behöva bedömas med hänsyn lill kapaciteten hos befintliga anlägg­ningar, invesleringströsklar, möjligheterna till arbete lokalt, befolknings­sociala förhållanden, trafikförsörjningen m, m. Inom ramen för arbetet med stadsförnyelsen behöver kommunen ta ställning till bl, a, servicebe­hov, omhyggnadssiandard och miljöförbättringar. Ställningstaganden i de nu angivna och liknande frågor har naturligtvis en avgörande betydelse för vilka markreservationer och riktlinjer för markanvändningen som behöver komma till uttryck i översiktsplanen. Översiktsplanen bör i dessa avseen­den kunna utformas i huvudsak på samma sätt som nu förekommande områdesplaner, dispositionsplaner, förnyelse- och miljöprogram och lik­nande översiktliga plandokument

I utredningens definition av begreppet markanvändning ryms även an­vändning av undermarken och vallen. Även om jag inte föreslår någon definition av begreppet markanvändning, avser jag med detta begrepp även undermarkens användning.

Som framgår av punkt 1 skall översiktsplanen också behandla vattenom­råden. Planens innehåll i dessa avseenden kan inte på samma sätt som när det gäller markens användning bygga på ert"arenheter, även om en viss försöksverksamhet som bedrivits kan utgöra ett värdefullt underlag. Det viktiga är att Uilgången på vatten, efterfrågan och anspråk från olika intressenter samt problem när del gäller användningen av vattenområden behandlas i planen. Även då det gäller vattenområdena är det endast grunddragen i den avsedda användningen som behöver anges. Många gånger torde det vara tillräckligt atl redovisa vattenområdet med den mångsidiga användning det oftast i praktiken har. I obligatoriet ligger emellertid att vattenresurserna behandlas som en del i det ekologiska sammanhanget och att deras samband med markanvändningens utveckling beaktas. Därvid kan vissa vattenområden behöva anvisas för speciella ändamål.

I uttrycket avsedd användning ligger en tidsaspekt. Utredningen har föreslagit ett långt tidsperspektiv, 10-20 är. Markanvändningen är svår­föränderlig och beslut om den fär myckel långsiktiga effekter. Även om det ibland kan vara svårt alt överblicka en så lång tidsperiod som 20 år, ansluter jag mig till utredningens grundsyn på denna punkt. Översikts­planen bör alltså ha ett långt perspektiv och därför ta upp endast de större och strukturellt betydelsefulla dragen i användningen av mark och vatten.


 


Prop. 1985/86:1                               :»y:-                             531

Det är dock inte meningen att kommunen skall behöva ta ställning till      4 kap. 1 § markanvändning pä läng sikt där nhan är osäker och vill ha fortsatt hand­lingsfrihet.

1 det kortare lidsperspektivet på 3-5 år och i det medellånga perspekti­vet på 5- 10 år är däremot planeringsunderlaget bättre och markanspråken ofta lättare atl precisera och motivera. I dessa delar kan översiktsplanen ha en mer preciserad och åtgärdsinriktad utformning. Det är en fördel om kommunen i sin redovisning av den avsedda markanvändningen kan ange vad som ligger nära i tiden och vad som är av långsiktig betydelse. Av detta framgår atl jag med "avsedd" menar kommunens avsikt.

1 utredningens betänkande (s. 305-307) finns ett resonemang om hur olika typer av markanvändning bör komma till uttryck i översiktsplanen. Jag kan i stora drag ansluta mig till utredningsförslaget på den punkten. Som jag framhöll i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3) bör PBL:s bestämmelser ge ell betydande utrymme alt utveckla metoderna för över­siktsplanens redovisning. Den försöksverksamhet som har bedrivits av ett antal kommuner i samråd med statens planverk och statens råd för bygg­nadsforskning, bör kunna ge underlag för information och råd om redovis­ningsformerna. Dessa måste emellertid rymma en stor spännvidd med hänsyn till skilda förutsättningar och ambitionsnivåer i olika kommuner. Syftet med redovisningen skall vara att just få fram grunddragen och den övergripande strukturen, alt klargöra planens förhållande till den etablera­de användningen av mark och vatten inom olika omräden samt att grovt ange Udsperspektivel i planens olika delar.

Uttrycket riktlinjer omfattar dels program för fortsatt planläggning enligt PBL eller avsedda förordnanden enligt annan lagstiftning, t. ex. skydd av vattentäkt, naturreservat eller naturvårdsområde, dels riktlinjer för till­ståndsprövning enligt PBL och fastighetsbildning utanför delaljplanelagda områden. Med program för fortsatt planläggning menar jag bl. a. atl över­siktsplanen bör ange var kommunen avser att hävda delaljplanekravei enligl 5 kap. 1 8. Vidare bör del vara möjligt alt göra uttalanden om inriktningen av den fortsatta planeringen och vad den avses leda fram lill. Avsikten är, som jag tidigare har betonat, att översiktsplanen skall innehål­la i stort sett den typ av riktlinjer som kommunerna har utvecklat i sina kommunöversikter. Förutom den typen av riktlinjer skall översiktsplanen innehålla riktlinjer för vattenområdenas användning, om det behövs för atl säkerställa en från kommunal synpunkt lämplig samhällsutveckling.

I översiktsplanen skall bl, a, kunna behandlas frågan om bebyggelselo­kalisering på landsbygden. Glesbygdsproblem ges en framskjuten plats i vissa kommuners planeringsarbete, I glesbygden kan även några få till­kommande byggnader ha stor betydelse för vissa samhällsfunktioner -både i positiv och negativ mening. De kan också ha kommunalekonomiska konsekvenser. Många kommuner har pä senare år tagit upp glesbygdsfrä-gor i särskilda utvecklingsprogram, som beaktar både sociala och ekono-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    532

miska förhållanden. Jag anser att det är angeläget att översiktsplanens 4 kap. I § rikllinjer i sädana fall kan utgöra ett viktigt underlag för prövningen av lov. Denna ståndpunkt har starkt stöd i remisskritiken av utredningens förslag, som inte tillade marköversikten en sådan funktion annat än i mycket begränsad utsträckning. Enligt min mening är det många gånger en lämplig lösning att översiktsplanen i dessa fall anger positiva, vägledande och stimulerande riktlinjer för en önskad utveckling.

Som jag har framhållil i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,4,3) bör bestämmelserna i 47 och 49 85 väglagen om uppförande av byggnader i anslulning till allmänna vägar upphävas och lämpligheten av bebyggelse prövas på ett allsidigt sätt enligt PBL, Det innebär att riktlinjerna för bebyggelselokalisering i översiktsplanen bör omfatta bäde befinlliga och planerade allmänna vägar. Riktlinjerna kan formuleras med samma inne­håll som de generella bestämmelserna i väglagen har i dag eller också med de andra mått på den byggnadsfria zonen som förhållandena motiverar. Riktlinjer för att tillgodose behoven för framtida vägprojekt bör lämpligen anknyta till de objekt som finns upptagna i de s. k. flerårsplanerna enligt vägkungördsen (1971:954) och fördelningsplanerna enligt förordningen (1982:853) om statsbidrag till väg- och gatuhållning m. m.

Genom uttrycket tillkomst, förändring och bevarande markeras att alla tre typerna av riktlinjer är naturliga som uttryck för aktiva kommunala avsikter. Hittills har byggnadslagens planformer använts huvudsakligen för att ange tillkomsten av ny bebyggelse. Allt talar för alt utvecklingen nu resulterar i större eller mindre, successiva förändringar i den befintliga miljön. Stadsförnyelsearbetet går i hög grad ut på detta. Det är viktigt att kommunen i översiktsplanen anger inom vilka områden som man avser att aktivi verka för en förtätning eller förnyelse av äldre tätortsdelar. Över­siktsplanen bör i dessa avseenden vara samordnad med bostädsförsörj­ningsprogram, energiprogram, områdesriktade åtgärder för social förnyel­se, trafiksanering - inbegripet riktlinjer för parkeringens ordnande -varuförsörjning m, m, I dessa avseenden har översiklsplanen ett mycket stort intresse för allmänheten. Den på karta angivna markanvändningen har därvid underordnad betydelse i förhållande till de skriftliga riktlinjerna, vilka ger planen ett reellt innehåll,

Punkl 2

I punkl 2 stadgas att översiktsplanen skall ange hur kommunen avser atl tillgodose riksintressen enligt NRL, Kommunen måste alltså göra klart för sig vilka anspråk som i dessa avseenden riktas mot olika mark- och vattenområden. Anspråken finns till stor del klarlagda genom den fysiska riksplaneringen. Det ankommer på länsstyrelsen alt i samverkan med centrala verk ge kommunen erforderiigt underlag för översiktsplanen, särskilt när det gäller områden som är av riksintresse. Underlaget bör sammanställas sä att anspråken på mark och vatten inom kommunen så


 


Prop. 1985/86:1                                 f-:                                533

långt som möjligt kan preciseras. Planeringsunderlaget blir med nödvän-      'f kap. /-. sS dighel allmänt hållet men bör ändå enligt 8 8 första slyclcet 4 finnas med vid utställningen.

Vilka områden som är av riksintresse kan med tiden komma att föränd­ras i vissa avseenden. Detta utvecklade jag i samband med att förslaget lill NRL remitterades till lagrådet. Underlaget för översiktsplanen bör därför genom länsstyrelsens försorg successivt förnyas. Ändrade anspråk kan vara ett skäl till att översiktsplanen efter några år i praktiken anses inak­tuell och behöver revideras.

Anspråken när del gäller riksintressen riktar sig mot bestämda geografis­ka områden eller objekt av nationellt intresse, 1 översiktsplanen skall redovisas på vilket sätt anspråken kan tillgodoses med hänsyn till andra, dvs, lokala och mellankommunala intressen. Planen bör i dessa avseenden ge uttryck för den sammanvägda bedömning som kommunen gör av den från allmän synpunkt lämpliga användningen av mark- och vattenområden. Kravet i bestämmelsen avser endast de områden som är av riksiniresse och inte hur kommunen avser att tillämpa de allmänna hänsynsregler m.m. som kommer all finnas i NRL,

1 praktiken kan det mycket väl bli så att kommunen genom sina riktlinjer för prövning av tillkomst, förändring eller bevarande av bebyggelse enligt punkt 1 samtidigt ger till känna hur den i sin verksamhet avser att tillgodo­se även anspråken beträffande områden som är av riksintresse enligt NRL, Punkterna 1 och 2 kan därmed när det gäller kommunens egna åtgärder sägas "flyta ihop", 1 översiklsplanen kan också anges t, ex. förslag till förordnanden enligl speciallagstiftningen, markköp, utarbetande av s.k. naturvårdsanpassade skogsbruksplaner eller åtgärder enligl naturvårdsla­gen eller miljöskyddslagen. Bestämmelsen i punkl 2 tar i första hand sikte på hur kommunen själv vid planläggning och prövning av frågor om lov avser atl tillgodose riksintressen inom vissa områden. Därutöver skall i översiktsplanen redovisas behandlingen av markanspråk av nationellt in­tresse i frågor där kommunen inte ansvarar för det slutliga genomförandet, l.ex. markreservat för försvars-, kommunikations- eller energiändamål liksom anspråk från naturvården och kulturminnesvården samt från de areella näringarna, jordbruk, skogsbruk, rennäring och fiske.

2 8 Översiktsplanen består av en särskild handling samt en eller flera kartor. Planen skall utformas så, att dess innebörd kan utläsas utan svårig­het.

Till planen skall fogas en sådan planbeskrivning som avses i 8 8 och länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 9 8.

Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, skall det anmär­kas i planen.

Paragrafen motsvarar närmast 11 5 2mom, byggnadsstadgan. 7kap. 45 och 8 kap. 4 5 i utredningens förslag och 4 kap. 4 5 i det remitterade förslaget.


 


Prop. 1985/86:1                                                      534

Paragrafen har på förslag av lagrådet (yttrandet s,45) disponerats på " 'P-  § följande sätl, I första stycket anges vad översiktsplanen består av och vidare ställs upp ett krav på tydlighet i utformningen av planen, I andra stycket anges vilka handlingar som skall fogas till planen. Tredje siycket innehåller en föreskrift som i del remitterade lagförslaget finns i 4 kap, 3 8 andra stycket och som innebär att det skall anmärkas i planen, om länssty­relsen inte har godtagit planen i en viss del.

Första styckel

Enligt det remitterade lagförslaget beslår översiklsplanen av en särskild handling "med rikllinjer" och en eller flera kartor. Vidare föreskrivs all "om det är lämpligl kan riktlinjerna las in på karta". På lagrådets förslag (yttrandet s.45) har de båda citerade uttrycken fått utgå. Anledningen härtill är följande. Av 1 8 framgår att planen skall ange - förutom riktlinjer­na för bebyggelsen - också grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområden och hur områden av riksintresse avses bli säker­ställda. Avsikten är att dessa frågor skall behandlas både i text och på karta. Därför är det missvisande all beskriva den särskilda handlingen såsom innehållande bara riktlinjerna. Med de uppgifter som översikts­planen bör uppta enligt 1 8 blir det knappast praktiskt möjligt atl i alla sammanhang helt och hållet la in uppgifterna på kartmaterialet. Stycket har därför utformats sä att den särskilda handlingen är obligatorisk.

Jag har nyss redogjort för översiktsplanens mångskiftande innehåll. Att sammanfalla ställningstaganden av så olika slag och för så olika typer av områden som t. ex. tätorter, landsbygd och vatten i en enda karta med tillhörande text anser jag i likhet med utredningen normall inte vara lämp­ligt eller möjligl. Översiklsplanen bygger, som jag anförde i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3), på både kommunomfattande och områdesan­knutna överväganden. Planen utgörs av de samlade övervägandena om helhet och delar. Redovisningen bör alltså vanligtvis ske på flera kartor med tillhörande texter. För kommuner med enkla planförhållanden bör planen dock kunna redovisas pä en enda karta. Delsamma bör gälla när översiktsplanen ändras för ett begränsat område med enkla förhållanden inom en kommun.

Den löpande äjourhållningen kommer atl ske genom ändringar av över­siklsplanen. Eftersom ändringarna av översiklsplanen många gånger kom­mer alt beröra begränsade delar av kommunen, kan det vara lämpligt att kommunen på en sammanställningskarta eller på annat sätt redovisar den samlade, för kommunen gällande översiktsplanen och vidare var planens olika kartor eller delar finns att tillgå. Det skall med andra ord alltid vara möjligt för den intresserade atl hos kommunen få ett klart besked om översiktsplanens innehåll för ett visst markområde.

I det remitterade lagförslaget finns i tredje stycket en föreskrift som innebär ett krav pä tydlighet hos översiktsplanen. Lagrådel (yttrandet s. 46) har i den frågan anfört följande:


 


Prop. 1985/86:1                                 "'                                535

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke att planhandlingarna skall ul-     ' l"P- -  formas så att innebörden kan utläsas utan svårighet lär avse endast den särskilda handlingen och kartorna, däremot inte planbeskrivningen. För att detta skall framgå tydligare bör bestämmelsen flyttas och anslutas till paragrafens första stycke.

Jag delar lagrådets uppfattning, varför tydlighetskravet har lagils in i första slyckei. Syftet med kravet är helt enkelt att allmänhet, beslutsfatta­re och myndigheter skall uppfatta planens innebörd på ett riktigt och likartat sätt. Den planbeskrivning som skall fogas lill planen och del material som enligt 8 5 skall åtfölja planförslaget vid utställningen bidrar givetvis till atl ytterligare förtydliga intentionerna i planen. Under senare år har fysiska planer oftast fått en som jag tycker pedagogisk och begriplig utformning. Bestämmelsen avser snarare ambitionsnivån än metoderna. Brister i detla avseende torde därtor endast i rena undanlagsfall kunna leda till att planen upphävs efler besvär.

Andra siycket

1 del remitterade lagförslaget innehöll andra stycket även en föreskrift om vad planbeskrivningen skall innehålla. Denna föreskrift har flyttats till 8 5. Anledningen är att 2 8 innehåller bestämmelser om hur den antagna planen skall se ut i sitt slutliga skick. Planbeskrivningen skall däremot finnas redan när förslag till översiktsplan upprättas. De närmare bestäm­melserna om planbeskrivningen har därför sin plats i 88.

Enligt andra stycket skall det granskningsyttrande som länsstyrelsen avger vid utställningen av planen fogas till planen. Avsikten är att yttran­det i sin helhet alltid skall följa planen. Skälen till detta är flera. För det första anser jag att fullmäktige skall ha full klarhet i frågan om det finns väsentliga invändningar, när fullmäklige behandlar frågan om antagandet av planen. Vidare bör de som hämtar upplysningar från planen för sitt handlande få information om del råder enighet eller inte mellan staten och kommunen beträffande det aktuella området. Slutligen är det av stor vikl att andra myndigheter och organ som använder översiktsplanen som be­slutsunderlag får klart för sig vilken vikl man bör tillmäta planen. Om kommunen gör någon smärre justering som avser att tillgodose länsstyrel­sens synpunkter men som inte föranleder ny utställning, kan kommunen vid förnyad kontakt med länsslyrelsen få besked i frågan om översikts­planen efter justeringen kan godtas, 1 sådant fall kan länsstyrelsen göra en anteckning om detta i granskningsyttrandet, varvid kommunen inte behö­ver redovisa någon anmärkning i planen enligt tredje stycket.

Tredje styckel

Bestämmelserna i tredje stycket är en följd av statens ansvar vid plan­läggningen som jag ingående har behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitten 7,5 och 16,3), Av 9 8 andra stycket framgår att länsstyrelsen i sitt


 


Prop. 1985/86:1                                                      536

granskningsyttrande tydligt skall redovisa om översiktsplanen i en viss del 4 kap. 2-3 §§ inte kan godtas som underlag för kommande åtgärder. Om sådana invänd­ningar från länsstyrelsen kvarstår inför planförslagets antagande, skall detta anmärkas i planen i form av markeringar på planens kartor eller pä annat sätt. Av anmärkningen bör framgå vilka av planens riktlinjer m,m, som inte kan godlas. Därmed får kommunfullmäktige och alla som an­vänder planen som underlag för sitt handlande direkt av planen klart för sig var det råder delade meningar om hur allmänna intressen skall tillgodoses. Jag vill här göra ett förtydligande tillägg till milt anförande i lagrådsre­missen. Anmärkningarna i planen, som lämpligen kan göras av kom­munen, behöver inte utgöras av en fullständig redogörelse för länsstyrel­sens avvikande mening. Del räcker med en anteckning om att det förelig­ger en skiljaktig uppfattning beträffande ett visst område i förening med en hänvisning till granskningsyttrandet där länsstyrelsens synpunkter närma­re utvecklas.

3 8 När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. Andra som har elt väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Paragrafen motsvarar närmast 14 5 byggnadsstadgan, 7 kap, 68 i utred­ningsförslaget och 4 kap, 5§ första stycket i det remitterade lagförslaget. Paragrafen som har fått sin redaktionella utformning i enlighet med lagrå­dets förslag, behandlar kravet på samråd när planförslag upprättas, 1 del remitterade förslaget finns även ett andra stycke med föreskrifter om samrådets syfte, innebörd och uppläggning. På förslag av lagrådet har detta stycke brutits ut till en särskild paragraf, 4 8,

Av 3 8 framgår vilka kommunen alltid skall samråda med. Först anges länsstyrelsen med hänsyn till den mycket viktiga funktion som styrelsen skall ha för bevakning av de samlade statliga inlressena och som tillsyns­myndighet enligt 1 kap, 7 5. Något hinder för kommunen att samråda direkt med slatliga länsorgan och andra myndigheter finns självfallet inte. Vidare anges regionplaneorgan och angränsande kommuner som berörs av försla­get. Naturligtvis bör samrådet i speciella fall också omfatta angränsande länsstyrelser och regionplaneorgan, nämligen om översiktsplanen berör frågor som dessa organ har ett särskilt intresse av. Även kommunalför­bund med uppgifter som berör översiktsplanen bör omfattas av samrådet. Vid planer av större omfattning bör samrådet omfatta exempelvis lands­tinget, statens järnvägar, vägverket eller annan väghållare, länstrafikbolag, dkraftdislributören och andra som sköter väsentliga samhällsfunktioner.

Enligl paragrafens andra mening skall andra som har ett väsentligl intresse av planförslaget beredas Ullfälle lill samråd. Därmed avses bl. a. intresseorganisationer, t. ex. hyresgästorganisationer, natur- och frilufts-organisalioner, handikapporganisationer, LRF, företagareföreningar och


 


Prop. 1985/86:1                                                                   537

fackliga organisationer pä distriklsnivå. Avser planförslaget ett begränsat      4 kap. 3—4 §§

område, t, ex, en mindre tätort; kan det vara skäl att samråda med t, ex,

vägförening, villaägareförening. Hem och skola, lokala miljögrupper och

markägare. Kommunen bör alltså från fall till fall avgöra vilken omfattning

samrådet skall ha och anpassa formerna för samrädel därefter. Även denna

fråga kan innefattas i diskussionen med länsstyrelsen.

Med uttrycket "beredas tillfälle till" markeras alt kommunen inte skall behöva ha någon uppsökande verksamhet för alt nå intressenterna. Lagrå­det (yttrandet s, 46) har gjort det förtydligandet - som jag ansluter mig till - att kommunen självfallet inte skall behöva gå ut till var och en av intressenterna med information. Däremot skall kommunen vara verksam för att del hålls samrådsmöten. Det får därefter anses ankomma på intres­senterna att visa sin vilja atl utnyttja den möjlighel lill påverkan som samrådet erbjuder genom att komma till samrädsmötena, reagera på utsänt material osv,

4 8 Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderiag av betydelse och förslagets innebörd redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse,

1 paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, finns be­stämmelser om syftet med samrådet, vad som skall redovisas vid samrådet och atl resultatet skall sammanfattas i en samrådsredogörelse, 1 det remit­terade förslaget finns motsvarande bestämmelser i 4 kap, 5 5 andra stycket.

Första stycket

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 7.4) framhöll jag vikten av att se samrådet som en del av planprocessen och inte sorri en enstaka företeelse, 1 likhet med utredningen anser jag atl det är angeläget alt kommunen i ett tidigt skede överväger motiven till och inriktningen av planarbetet och redovisar sina motiv och utgångspunkter i form av ett program. Någon särskild lagreglering av programmens innehåll och hantering är dock knap­past möjlig, Detla gäller även program för översiklsplanen eller en ändring av den. Samrådsförfarandet kan lämpligen inledas med en redovisning av sådant program eller av de politiska direktiven i annan form, I första stycket föreskrivs också att planens innebörd skall klargöras vid samrådet. Jag tänker dä på sådana viktiga konsekvenser som kanske inte är uppenba­ra för dem som deltar i samrådet. Del kan t. ex. gälla den närmare innebör­den av vissa riktlinjer, hur tillämpningen av dem är tänkt vid prövningen av lov samt utvecklingsmöjligheter eller restriktioner med anledning av planen. Det kan också gälla tidpunkt och former för kommande planlägg­ning. Vad som avses med planeringsunderiag tar jag upp i specialmotive­ringen lill 8 5 första stycket 4.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   538

Andra slyckei                                                                                  4 kap. 4-5 §§

Samrädsredogörelsen skall innehålla dels en redovisning av de syn­punkter som har framförts, dels förslag med anledning av synpunkterna. Synpunkler som tillgodoses genom ändringar av planförslaget behöver endast refereras och normalt iinte kommenteras ytterligare. Synpunkter som inte tillgodoses i planförslaget bör däremot redovisas tillsammans med en kommentar med angivande av skälen lill att synpunkterna inte bör tillgodoses,

5 8    Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

1.      ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka för att riksintressen enligt
lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m, m, tillgodoses.

2.  verka för att sädana frågor om användningen av mark- och vattenom­råden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätl,

3.  ta till vara statens intressen.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 138 i utredningsförslaget samt 4 kap. 68 i del remitterade lagförslaget och reglerar länsstyrelsens uppgifter vid sam­rådet. Dessa uppgifter behandlade jag ingående i den allmänna motivering­en (avsnitt 7.5),

Lagrådel (yttrandet s.46) har diskuterat om bestämmelserna har sin plats i lagen eller i en förordning. För egen del anser jag i likhet med lagrådel att föreskrifterna är sådana all de hör till regeringens s,k. rest-kompetens (8 kap, 13 5 första siycket 2 regeringsformen). Frän rent formell synpunkt hör alltså föreskrifterna närmast hemma i en förordning. Det finns emellertid flera skäl som talar för att länsstyrelsens uppgifter vid samrådet regleras i lagen. Det har etl värde i sig att förfarandereglerna så långt möjligt samlas i en författning, men framför allt utgör just dessa föreskrifter etl väsentligt inslag i det nya systemet med den avsedda förskjutningen av länsstyrelsens uppgifter från en efterhandskontroll till en service- och samordningsfunktion under samrädsskedet. Jag anser att den­na förskjutning av tyngdpunkten för statens insatser i planeringsprocessen bör markeras genom atl föreskrifterna placeras i lagen, 1 paragrafen anges de uppgifter där länsstyrelsen har ett direkt myndighetsansvar, vilket innebär att bestämmelsema skall ses som ett komplement till uppgifterna i lkap.88.

I det remitterade lagförslaget finns i 4 kap. 5 8 ett andra stycke med innehåll att länsstyrelsens synpunkter pä förslaget skall, om det inte är uppenbart onödigt, sammanställas i ett samrädsyttrande. Som skäl för denna föreskrift angav jag i lagrädsremissen atl del är vikUgt atl länsstyrel­sens samlade bedömning framgår klart inför kommunens beslut om den fortsatta handläggningen av planförslaget. Enligt lagrådets mening (yttran­det s, 47) fyller bestämmelsen ingen funktion, eftersom det är självklart att


 


Prop. 1985/86:1                                                     539

länsstyrelsen skall delge kommunen resultatet av sina överväganden. Jag     4 kap. 5 § har ingen erinran mot detla, Bestäriimelsen har därför fått utgå,

I punkt 1 anges först länsstyrelsens allmänna, rådgivande uppgifter vid tillämpningen av 2 kap, i den aktuella planeringsuppgiflen. Kommunen bör utnyttja samrådet till en bred diskussion med länsstyrelsen och länsorga­nens experter. Länsstyrelsen bör medverka genom att tillhandahålla allt tillgängligt material som kan ha betydelse för planförslaget. Jag länker då bl. a. pä:

o basfakta om näringsliv, sysselsättning och befolkning o basfakta om markförhållanden, klimat, natur- och kulturminnesvård,

fiske samt rennäring (inventeringar) o erfarenheter rörande miljöskydd, föroreningar och civilförsvar o statliga planer och program samt markintressen för l.ex. kommunika­tioner, försvaret och utbildning o kunskaper om lagar och rättspraxis o forskningsresultat och erfarenheler från andra län.

En hel del av denna medverkan kan ske i form av löpande information lill kommunerna på del sätt som redan sker i de flesta län. Material av särskild betydelse i ett visst planärende bör kommenteras vid samrådet. Ibland kan det vara befogat med speciella analyser eller utredningsinsatser för att åstadkomma ett bra planeringsunderlag. Kommunen avgör själv hur underlaget skall användas vid utformningen av planförslaget.

Av punkt 1 framgår också länsstyrelsens uppgift atl verka för att områ­den som är av riksintresse enligt NRL säkerställs. Med uttrycket verka för avses en aktiv insats från länsstyrelsen all söka påverka planförslagels utformning i dessa avseenden. Uppgiften innebär att länsstyrelsen i sam­råd med berörda centrala verk bör precisera riksintressena och ange vilken hänsyn som bör las till motstridiga intressen. Om elt visst område är av riksintresse för flera verksamheler e.d., bör länsstyrelsen prioritera mel­lan dessa till ledning för kommunens planarbete.

I punkl 2 framhålls länsstyrelsens viktiga roll atl föra fram synpunkler på hur en lämplig samordning bör ske med den utformning som grannkom­munernas översiktsplaner har. Även nya mellankommunala planfrågor bör las upp. Finns det en regionplanering, bör länsslyrelsen och regionplaneor­ganet komma överens om en lämplig uppgiftsfördelning vid samrådet med kommunerna. Utgångspunkten bör därvid vara att länsstyrelsen bör svara för de löpande kontakterna i mindre betydelsefulla ärenden och då en regionplan finns. 1 mer betydelsefulla ärenden och då regionplan saknas bör samråd ske med regionplaneorganel, som bör underrätta länsstyrelsen om sina synpunkter på planförslagen. I frågor som rör mellankommunal samordning bör synpunkter från regionplaneorganet vara av stor betydel­se.

Enligt punkt 3 skall länsstyrelsen la till vara statens intressen under samrådet. Punkl 3 är ett uttryck för länsstyrelsens samordningsansvar.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   540

Formerna för samrådet bör inte bindas utan anpassas sä alt samrådet blir 4 kap. 5-6 H praktiskt och effektivt med inriktning på de problem som skall lösas. Kommunernas anspråk pä både snabbhet och klara besked från statens sida mäste tillgodoses. Detta betyder att jag ställer mig avvisande till kraven från de remissinstanser som efterlyser klara regler om tidpunkten för samrådet, på vilka sätt och ined vilka samråd skall ske i planärenden.

Ett samrådsförfarande enligt de principer som jag förordar ställer höga krav på länsstyrelsen i fråga om aktiva insatser, handlingsberedskap och förmåga att snabbt ta ställning pä statens vägnar. Den avlastning som sker i och med att ansvaret för detaljplaneringen förskjuls lill kommunerna, bör emellertid friställa resurser så att länsslyrelsen klarar dessa krav,

1 början av samrådsprocessen bör - som jag framhöll i den allmänna motiveringen — tyngdpunkten ligga på en diskussion om planläggningens syfte och omfattning samt på att förmedla ett brett kunskapsunderlag till kommunen, även om det kan innehålla en del motstridiga uppgifter. Läns­styrelsen bör också avgöra om det finns skäl alt rekommendera kommunen att ta direkt kontakt med några ställiga myndigheter som kan anses vara särskilt berörda.

När planförslaget börjar ta form. bör länsstyrelsen koncentrera sina insatser på all prioritera mellan motstridiga statliga iniressen och göra den samlade värdering som kommunen behöver till ledning för sitt planarbete. Mot slutet av samrådsprocessen är del viktigt alt klarlägga vilka konflikter som kan kvarstå mellan statliga och kommunala iniressen och vilken dignitet konflikten har med tanke på översiktsplanens fortsatta handlägg­ning. Dessa länsstyrelsens uppgifter har pä förslag av lagrådet (yttrandet s.47) i lagtexten sammanfattats med orden "ta lill vara statens intressen". Därmed avser jag myndighetsintressena och inte statens intressen som t, ex, fastighetsägare,

6 8 Innan översiktsplaneneller en ändring av den antas, skall kommunen ställa ut planförslaget undei minst två månader. Den som vill lämna syn­punkler på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

Paragrafen har u/formats i enlighet med lagrådels förslag. Den motsva­rar närmast 17 5 1 mom, byggnadsstadgan, 7 kap. 7 och 9 58 i utrednings­förslaget samt 4 kap. 7 8 och 105 första styckel i det remitterade lagförsla­get. 1 paragrafen ställs krav på utställning av förslag till översiktsplan, innan det kan tas vpp i fullmäktige för anlagande.

Offentlig utställning för granskning av förslaget till plan har stor betydel­se för medborgarinflytandet och för att statliga myndigheter och andra skall få möjlighe' att framföra sina synpunkter, innan kommunen fattar beslut om förslaget. 1 likhet med utredningen föreslår jag att utställningsti­den sätts till minst tvä månader. Tiden bör liksom i gällande rätt räknas från dagen efte det att kungörelse om utställningen införts i ortspressen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    541

Tidens längd bör medge att erforderiiga informationsmöten och överiägg-     4 kap. 6-7 §§ ningar med berörda organ kan hållas. Översiktsplan av större betydelse bör ställas ul pä flera plalser i kommunen. 1 motsats till en del remissin­stanser anser jag inte atl det inomkommunala ansvaret för utställningen behöver regleras i PBL.

Jag delar den uppfattning som har framförts av några remissinstanser att synpunkter på planförslaget bör vara skriftliga. För att medborgarinflytan­det skall bli meningsfullt är det viktigt att de förtroendevalda verkligen får del av synpunkterna som kommer fram under utställningen. Det blir en större säkerhet i denna procedur om synpunkterna avfattas skriftligen. De kommer då att tas upp i det utlåtande som avses i 10 8 första stycket. Detla gäller givetvis även synpunkter frän l.ex. myndigheter samt kommunala nämnder och organ. Till vem synpunkterna skall lämnas, skall enligt 7 5 första stycket framgå av kungörelsen om utställningen.

7 8 Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före utställningstidens böljan anslås på kommunens anslagstavla och infö­ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå var utställningen äger rum saml inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall lämnas. Avser förslaget en viss del av kommunen, skall det framgå av kungörelsen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ett exemplar av förslaget med planbeskrivning och samrådsredogörelse skall, innan förslaget ställs ut, sändas till länsstyrelsen samt till regionpla­neorgan och kommuner som berörs av förslaget.

Paragrafen motsvaras närmast av 17 5 1 och 3 mom. byggnadsstadgan, 7 kap. 8 8 i utredningsförslaget och 4 kap, 8 8 i det remitterade lagförslaget.

Förslå stycket

På lagrådets förslag (yttrandet s, 48) föreskrivs i första stycket att kungörelse om utställningen skall anslås på kommunens anslagstavla. Av första stycket framgår vidare att ett meddelande om utställningen liksom i gällande rätt skall kungöras i ortstidning. Någon särskild underrättelse till enskilda intressenter behövs inte. Som lagrådet också har föreslagit (ytt­randet s.47) skall sättet för att avge synpunkter framgå av kungörelsen.

Andra stycket

Andra stycket har införts på förslag av lagrådel. som bl. a. har anfört följande till stöd för förslaget (yttrandet s. 47).

För närvarande skall kungörandet ske genom byggnadsnämndens för­sorg. Dä blir lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m. tillämplig. Denna lag gäller nämligen fall där kungörande är föreskrivet' beträffande åtgärd av organ för den specialreglerade kom­munalförvaltningen (se prop. 1976/77:63 s. 148 och 166). 1 enlighet med


 


Prop. 1985/86:1                                                                    542

den systematik som används i PBL regleras inte vilket kommunalt organ 4 kap. 7-8 §§ som skall ombesörja kungörandet. Denna uppgift kan anförtros t, ex, kom­munstyrelsen, som inte är ett organ för den specialreglerade kommunför­valiningen. Lagrådet föreslår, för all enhetlighet skall uppnås, en regel varigenom bestämmelserna i kungörandelagen kommer att iakitas oavsett vilken kommunal instans som svarar för att kungörelse utfärdas. Man skulle då bl, a, vinna atl begreppet ortstidning alltid får den innebörd det har enligt kungörandelagen.

Tredje stycket

1 tredje stycket föreskrivs att ett exemplar av planförslaget med tillhö­rande handlingar före utställningen skall sändas lill länsstyrelsen, region­planeorganet och kommuner som berörs av förslaget.

Lagrådet (yttrandet s,48) haii påpekat att del bör övervägas om inte bestämmelsen bör utgå för att i stället tas in i en förordning. Som lagrådet framhåller är del här fråga om föreskrifter av rent administrativ karaktär, belräffande vilka regeringen har en direkl på regeringsformen (8 kap, 13 8 första stycket 1) grundad normgivningsmakt. Som jag har anfört i anslut­ning till 5 8 är del emellertid från praktisk synpunkt lämpligt att alla bestämmelser om förfarandet samlas i en författning. Jag har därför funnit det lämpligt att inte flytta bestämmelsen.

Tredje siycket motsvarar i piincip vad som f. n. gäller. Kravet att plan­förslaget skall sändas Ull centrala verk har dock slopats som ett led i förenklingen av planprocessen. De centrala myndigheterna får följa den löpande översiktliga planläggningen via länsstyrelserna. Det bör ankomma pä regeringen alt meddela bestämmelser om länsstyrelsens skyldighet att informera centrala myndigheter. Av paragrafen framgår att, fömtom läns­styrelsen, regionplaneorganet och angränsande kommuner som berörs, skall tillställas en kopia av planförslaget med tillhörande handlingar. Be­stämmelsen understryker kravet på mellankommunal samordning när det gäller översiktsplanens utformning,

8 §   Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

1,  planbeskrivning som avses i andra stycket,

2,  samrådsredogörelsen,

3,  gällande översiktsplan,

4,  sådant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget,

I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, skälen till planens utformning och de åtgärder som kommunen avser att vidta för att fullfölja planen.

Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kom­munen, skall ändringens verkningar för andra delar av kommunen redovi­sas.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 168 byggnadsstadgan. Utredningens motsvarande förslag finns i 7kap, 98, och i det remitterade lagförslaget motsvaras paragrafen i huvudsak av 4 kap, 9 5,


 


Prop. 1985/86:1                                                                   543

Första styckel                                                                                 4 kap. 8 §

1 första stycket regleras vilket material som skall hällas tillgängligt för atl utställningen skall bli informativ och meningsfull. 1 likhel med utredningen anser jag det angeläget att motiven för planens upprättande och dess utformning blir tydligt redovisade vid utställningen, men enligt milt förslag skall dessa motiv framgå av planbeskrivningen, som enligt punkl 1 skall åtfölja planförslagel.

Enligt punkl 2 skall samrådsredogörelsen ställas ut. Redogörelsen inne­håller bl, a, förslag med anledning av de synpunkter som har framkommit under samrådet. Dessa förslag lämnas av planförfattare, ansvarig förvalt­ning eller beredande kommunalt organ. Detta ger möjlighet för de berörda att under utställningstiden överväga om synpunkterna bör vidhållas.

Enligt punkl 3 skall även gällande översiktsplan bifogas vid utställning­en. Om förslaget avser ändring av en del av översiktsplanen, behöver endast en så stor del av översiktsplanen redovisas att det utställda försla­get kan bedömas i sitt sammanhang,

I punkt 4 föreskrivs att ocksä erforderiigt planeringsunderlag skall redo­visas. Utredningen har (s, 313) angett exempel pä sådant underlag som bör hållas tillgängligt vid utställningen. En sådan redovisning anser utredning­en vara angelägen för att ge kommunmedlemmarna och andra intressenter möjligheter att bedöma, om översiktsplanen är lämpligt utformad för att styra utvecklingen i önskad riktning. Redovisningen avses även kunna ge underlag för en diskussion om hur den tidigare gällande planen har påver­kat olika typer av löpande beslut.

Några kommuner anser att förslaget bör preciseras så att inte tolknings­tvister uppstår om vad som skall bifogas vid utställningen. För egen del anser jag risken för sådana tvister vara liten. Det bör nämligen inte vara möjligt för olika intressenler att ställa krav på underiagsmaterial som successivt höjer ambitionsnivån. Därför vill jag framhålla att utställningen skall omfatta del underlag som kommunen anser betydelsefullt, Lagrådel (yttrandet s, 48) har ansett atl detla bör framgå av lagtexten. Därför har etl tillägg härom gjorts i punkt 4, Redovisningen av planeringsunderlag bör givetvis anpassas till planförslagets betydelse och omfattning.

Andra stycket

Andra styckel motsvaras i stort sett av 4 kap, 4 5 andra stycket i det remitterade förslaget. Flyttningen av bestämmelsen har skett på förslag av lagrådel.

1 stycket finns de krav på beskrivningen som jag ingående har behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 7,3), Beskrivningen bör bestå av text och sädana illustrationer, diagram, tabeller och kartskisser som är ägnade att göra översiktsplanen med dess förutsättningar och motiv så tydliga och begripliga som möjligl.


 


Prop. 1985/86:1                                                     544

Kraven pä översiktsplanens tekniska utförande och redovisning måsle      4 kap. 8—9 §§ ge ett betydande mått av handlingsfrihet bäde med hänsyn till de olika förhållanden som råder i kommunerna och till ovissheten om vilka plane­ringsfrågor som med tiden blir de viktigasie alt behandla i översiklsplanen. Bestämmelsen har därför utformats så alt den anger minimikraven.

Beskrivningen skall bl.a. redovisa planeringsförutsättningarna, dvs, fakta om mark, vatten, miljöbelastningar, sysselsättning, befolkning, pendling, kommunal ekonomi m, m. Till dessa hör också en sammanfatt­ning av eller hänvisning till synpunkter om bebyggelseutveckling och markfrågor som framförs av andra kommunala organ inom olika verksam­hetsområden. Till förutsättningama hör även markanvändningsbehov som framgår av regionplan, andra mellankommunala utredningar, behov som framkommit genom länsstyrelsens eller landstingets utredningsverksamhet samt de statliga länsorganens planering. Jag vill starkt betona vikten av att redovisningen av underlagsmaterialet begränsas till sådant som har väsent­lig betydelse för bedömningen av översiktsplanens utformning, motiv och innebörd.

Tredje stycket

I tredje stycket finns en ny bestämmelse som närmast är en följd av att PBL endast innehåller en form av översiktsplan inom kommunen, dvs, att nägon särskild områdesplan inte förekommer. Den närmare bakgrunden till bestämmelsen har jag gett i den allmänna motiveringen (avsnitt 7,3), Jag har också framhållit att översiktsplanen kommer att successivt ändras och förtydligas för olika delar av kommunen. Tredje stycket innebär att kom­munen vid sädana ändringar skall beakta alt en för kommunen god helhets­lösning uppnås. Någon bestämmelse som i sak uttryckligen anger delta -utöver vad som framgår av 2 kap, 1 5 - har inte tagits in i PBL, 1 stället har i tredje stycket ställts krav pä atl ändringens verkningar för andra delar av kommunen skall redovisas vid utställningen. Ett exempel kan vara att kommunens översiktsplan innehåller markreservationer för alternativa lo­kaliseringsmöjligheter för någon verksamhet. Om översiktsplanen senare ändras för ett av dessa områden, bör det framgå om verksamheten i fräga över huvud taget inte längre är aktuell och därmed också om de alternativa markreservationerna är inaktuella, eller om det tvärtom är så att de övriga alternativen blir ännu viktigare att behälla för att handlingsmöjligheterna skall bestå.

9 §    Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsytt­rande över planförslagel. Av yttrandet skall framgå om

1.   förslaget inte tillgodoser ett riksintresse enligl lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m..

2.   sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,


 


Prop. 1985/86:1                                                                   545

3. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn lill de boendes och övrigas      4 kap. 9 § hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Paragrafen har inte nägon motsvarighet vare sig i dagens ordning eller i utredningens förslag. Den motsvarar - med vissa jämkningar som har gjorts i enlighet med lagrådets förslag - 4 kap, 108 andra och tredje styckena i det remitterade lagförslaget.

Bestämmelsen är en följd av mitt förslag att staten inte skall kunna pröva översiktsplanen. Det innebär att utställningen blir det sista tillfället när staten kan framföra sina synpunkter pä planförslaget. Jag bortser här från möjligheten av kommunalbesvär. Som jag nämnt innehåller översikls­planen rikllinjer för bl, a, bebyggelseutvecklingen och fortsatt planlägg­ning. Med tanke på planens vikt menar jag att länsstyrelsen då alltid måste kontrollera att förslaget är lämpligt utformat i de avseenden där staten skall ha etl avgörande inflyiande på planläggningen. Länsstyrelsens granskning kommer dä alt nära ansluta till de grunder för länsstyrelsens prövning av delaljplaner och områdesbestämmelser som jag har behandlat tidigare (avsnitt 16,2), 1 andra styckets punkt 1-3 anges de aspekter som länssty­relsens granskning skall inriktas pä. Punkt 3 har fått en något annorlunda redaktionell utformning än den som lagrådet har föreslagit. Härigenom ansluter formuleringen helt till 12kap. 1 83.

För länsslyrelsen gäller del att konstatera om de synpunkter som har framförts i samrädsyttrandet har kunnat tillgodoses. Jag utesluter inte att det också kan finnas synpunkter som har förts fram från någon fackmyn­dighet direkt till kommunen, I den mån kommunen inte har tillgodosett framförda synpunkter, beror det givetvis på att kommunen ansett sig ha väl sä goda skäl för sin lösning. Det ankommer nu på länsslyrelsen att under utställningen ännu en gäng väga kommunens skäl mot de intressen som styrelsen skall företräda. Länsstyrelsen bör då efter samrådet ha fördjupat sin analys av de nationella intressenas tyngd och avgränsning så att styrelsen har bästa möjliga underlag för sin slutgranskning.

En viktig uppgift för lansstyrelsen blir också att under utställningen göra en sista avvägning mellan motstridiga statliga intressen. Visserligen kan en central myndighet framföra sina invändningar direkt vid utställningen. Av 5 8 3 följer emellertid alt det ankommer på länsstyrelsen alt lämna ett samlat statligt besked till kommunen. Därför bör fackmyndigheterna helst framföra sina synpunkter genom länsstyrelsen,

1 första styckel föreskrivs länsstyrelsens skyldighet att framföra sina synpunkler i etl särskilt granskningsyttrande. Yttrandet skall avges även i de fall när länsstyrelsen godtar planförslaget. Detta är nödvändigt dels för att kommunen skall få en reaktion på de ändringar som gjorts av förslaget med anledning av samrådet, dels på grund av den nyss nämnda bestämmel­sen i 2 8 andra stycket att yttrandet skall fogas till planen.

Av yttrandet eller en karlbilaga till detta skall enligt bestämmelsen 18    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                     546

tydligt framgå i vilka avseenden eller belräffande vilka områden som      4 kap. 9—10 § länsstyrelsen har en annan uppfattning än kommunen, så att alla intresse­rade snabbt får klart för sig var meningsmotsättningar råder, Länsslyrelsen avgör på detta sätt själv vilka anmärkningar som enligt 28 tredje stycket skall göras i planen.

En fördel med det nu föreslagna systemet är att kommunen redan innan man skall fatta beslul om antagande har fullt klart för sig länsstyrelsens inställning i frågan. Kommunfullmäktige får därmed elt fullständigt be­slutsunderlag, I detta ligger naturligtvis att jag också förutsätter att full­mäktige tar all den hänsyn som är möjlig till de statliga synpunkterna. Att länsstyrelsens granskningsytirande enligt 2 8 andra stycket skall fogas lill planen garanterar alt fullmäktige får del av synpunkterna i deras helhet. Enligt min uppfattning är det naturiigl om granskningsyttrandet, om det innebär att planförslaget inte kan godtas i något väsentligt avseende, beslutas av länsstyrelsens styrelse. En sådan ordning behöver givetvis inte tillämpas om yttrandet återger ståndpunkter som styrelsen har intagit lill frågan i annal sammanhang och om del inte finns skäl att anta atl nägra nya förutsältningar har tillkommit.

Om kommunen antar planen mot länsstyrelsens invändningar, ankom­mer det på länsstyrelsen alt överväga om översiktsplanen kan anses utgöra ett sådant hot mot områden av riksintresse eller mot regionala iniressen alt styrelsen bör förordna om statlig prövning av lov inom området (12 kap. 4 5) eller, i sista hand, göra framställning om planföreläggande (12 kap. 6 5). Det senare lorde sällan bli aktuellt bl. a. därför alt kommunens avsikter att fullfölja översiklsplanen vad avser bebyggelse oftast kommer att innebära beslul att anta detaljplan eller områdesbestämmelser. Länsstyrelsen har dä möjlighet alt pröva lämpligheten av dessa planbeslut enligt 12 kap. I 8.

Om kommunen antar översiktsplanen och är osäker på vad statens invändningar senare kan komma att innebära, kan kommunen alltså få sin uppfattning prövad genom att anta områdesbestämmelser eller detaljplan för det omtvistade området. Del tigger i sakens natur att sådana åtgärder bör vidtas endast om det är vikUgt för kommunen atl för det aktuella området få ett definitivt ställningslagande till markanvändningen eller be­byggelseutvecklingen.

10 § Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade
synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan­
de som skall fogas Ull handlingarna i ärendet.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske.

Paragrafen motsvarar 17 5 5 mom. och 18 5 byggnadsstadgan samt 7 kap.

11      8 i Ulredningsförslagel, Med vissa jämkningar som har tillkommit på
förslag av lagrådet motsvarar paragrafen 4 kap, 115 i det remitterade
lagförslaget.


 


Prop. 1985/86:1                                                     547

Paragrafen överensstämmer med motsvarande förfarande för detaljplan,      4 kap. 10-12 §§ Jag hänvisar därför till specialmotiveringen till 5 kap, 27 8:

Jag vill beträffande översiktsplanen tillägga att som väsentlig ändring skall räknas inte bara sädanl som är av vikt för medborgarinflytandet utan ocksä sädana ändringar som berör områden av riksintresse och mellan­kommunala samordningsfrågor,

11 8   Översiklsplanen och ändringar av den antas av kommunfullmäk­
tige.

Paragrafen motsvarar närmast 105 byggnadslagen, 7kap, 5 8 i utred­ningsförslaget och 4 kap. 2 5 i det remitterade lagförslaget. Flyttningen har föreslagits av lagrådet (yttrandet s.44). Även jag härden uppfattningen atl paragrafen har sin rätta plats närmast efter de beslämmelser som handlar om förfarandet vid tillkomsten av en översiktsplan eller vid ändring av planen.

1 överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive­ringen (avsnitt 7.3) föreskrivs i paragrafen alt beslut om översiktsplanen skall fattas av kommunens högsta beslutande organ, kommunfullmäktige. Med den inriktning översiktsplanen avses få är det naturligt om kommun­styrelsen vanligen får ansvaret för planarbetet. Detta utesluter givetvis inte att byggnadsnämnden ges i uppdrag alt svara för det tekniska planarbetet. Någon lagreglering i PBL av den interna arbetsfördelningen inom kom­munen anser jäg inte behövs. Här räcker del med kommunallagens all­männa beslämmelser. Som framgår av specialmoUveringen till 11 kap. I 5 har byggnadsnämnden vissa uppgifter vid planläggning. Nämnden skall också ha hand om den prövning av lov, för vilken översiktsplanen avses vara ett underlag. Detta medför att byggnadsnämnden bör ges möjlighet att pä lämpligt sätt delta i beredningen av översiktsplanen.

12 §   Beslut att anla eller ändra översiktsplanen gäller först sedan beslu­
tet vunnit laga kraft.

1 det remitterade lagförslaget har 2 8 andra stycket följande lydelse: "Planen gäller lill dess alt den ändras genom ett beslul som vinner laga kraft." Bakom denna formulering ligger tanken att översiktsplanen blir gällande i och med att fullmäktiges beslut att anta den vinner laga kraft. Om detta har lagrådel anfört följande (yttrandet s. 440:

Enligt kommunallagen är kommunfullmäktiges beslut omedelbart verk-slällbart och gäller sålunda utan hinder av förd talan. Det ankommer emellertid på kommunstyrelsen eller på annan kommunal nämnd alt verk­ställa fullmäktiges beslut, 1 detta åliggande ligger att ta slällning bl, a, lill frågan humvida klagan över beslutet skall medföra uppskov med verkstäl­ligheten. Vidare kan kammartätt och regeringsrätten i samband med be­svär förordna att det överklagade beslutet tills vidare icke skall gälla. I


 


Prop. 1985/86:1                                                     548

4kap. 17 8 och 5 kap, 27 5 finns bestämmelser om verkställighet av beslut 4 kap. 12-13 §§ att anta områdesbestämmelser och detaljplan, vilkas innebörd anges skola vara densamma som den i förevarande paragraf, I lagrådsremissen har inte angetts något skäl varför verkställighet av planbeslut skall följa andra regler än kommunallagens. Med hänsyn lill den betydelse planerna har för rätt att bygga m,m, kan det finnas skäl för den föreslagna avvikelsen. En bestämmelse med den i andra meningen avsedda innebörden bör dock ges en annan uiformning, förslagsvis sä att "beslut alt anta eller ändra över­siktsplan gäller försl sedan beslutet vunnit laga kraft".

Enligt min uppfattning bör den principen gälla att inga planer blir gällan­de förrän beslutet har vunnit laga kraft. Motsatsen skulle skapa stor förvirring i tillämpningen, i all synnerhet som planerna - och inte minst översiktsplaner - skall utgöra beslulsunderlag för en rad olika myndighe­ter. Verkställigheten är alltså inte en sak för enbart kommunerna. Redan i dag är det för övrigi sä att en plan inte är verkställbar förrän den vunnit laga kraft.

På grund härav anser jag det motiverat att införa en reglering, som avviker från kommunallagens. Lagtexten har utformats enligl vad lagrådet har föreslagit.

13 § När kommunens beslut att anta eller ändra översiktsplanen har vunnit laga kraft, skall planen, planbeskrivningen, samrådsredogörelsen, granskningsyltrandet, utlåtandet enligt 10 8 och elt proiokollsutdrag med beslutet ulan dröjsmål sändas lill statens planverk, länsstyrelsen, region­planeorgan och kommuner som berörs.

Paragrafen, som motsvarar 198 1 mom. byggnadsstadgan, 7kap. 128 i utredningsförslaget och 4 kap. 12 5 i det remitterade lagförslaget, har samma innebörd i sak som gällande bestämmelser med de justeringar som föranleds av att kommunens beslut inte skall fastställas av länsstyrelsen,

I det remitterade lagförslaget finns i första stycket en erinran om skyl­digheten att kungöra kommunfullmäktiges beslul om antagande eller änd­ring av översiktsplanen på samma sätt som andra fullmäkligebeslut enligt bestämmelserna i 2 kap. 25 5 tredje stycket kommunallagen (1977: 179). Lagrådet (yttrandet s.48) anser denna erinran obehövlig. Jag har ingen erinran mot detta men vill framhålla att beslämmelserna i kommunallagen anger en lägsta ambitionsnivå. För att beslutet skall nå ul lill allmänheten och bekräfta slutet på planproceduren kan det vara lämpligt att beslutet kungörs i ortstidning på samma sätt som enligt 7 8 första stycket. Andra lämpliga metoder att sprida kännedom om beslutet är att la initiativ till artiklar i ortspressen eller till inslag i lokalradion eller genom informations­möten. Kommunen bestämmer själv hur denna information skall ske.

I paragrafen anges de expeditioner som skall ske, sedan planen har vunnit laga kraft. Länsslyrelsen bör ansvara för alt fastighetsbildnings-myndigheten m.fl, myndigheter informeras om kommunens beslut. Det bör ankomma pä regeringen att meddela bestämmelser om detta.


 


Prop. 1985/86:1                                                      549

1 och för sig är det givetvis från formell synpunkt tänkbart att - som 4 kap. 13 § lagrådet (yttrandet s, 48) har päjsekal - även komrriunens éxpeditionsskyl-dighel regleras i en förordning. Som jag tidigare har framhållit anser jag det dock lämpligt att samla bestämmelserna om förfarandet inom kommunen i en författning. Därför har jag här inte följt lagrådets förslag. Däremot har några preciseringar och redaktionella ändringar av lagtexten gjorts i över­ensstämmelse med lagrådets förslag.

Kravet att planhandlingar skall sändas till regionplaneorgan och kom­muner som berörs innebär alt dessa får besked om översiktsplanen. De får sedan överväga om förhållandena föranleder några åtgärder.

I förhållande till lagrådsremissen har jag även gjort det tillägget att ett exemplar av den antagna översiktsplanen skall tillställas statens planverk. Verket har att enligt 1 kap. 8 8 utöva den allmänna uppsikten över planvä­sendet och bör därvid även medverka genom alt sprida kunskaper och erfarenheter avseende utvecklingen av det nya institutet översiktsplan. En förutsättning för att kunna följa utvecklingen är därvid en fortlöpande aktuell kunskap om översiktsplaneringens utveckling. Ett annat motiv som också kan framhållas är alt det redan i samband med kommunöversiklerna visat sig värdefullt i många sammanhang att på ell ställe i landet ha tillgång till alla aktuella översiktsplaner.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    550

5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser                                    5 kap. 1 §

Kapitlet motsvarar 5 kap. (detaljplan) och 4 kap. 13-1885 (områdesbe­stämmelser) i det remitterade lagförslaget. Att reglerna om områdesbe­stämmelser har flyttats till 5 kap. har sin grund i följande uttalande av lagrådet (yttrandet s. 49):

Från rent redaktionella synpunkter är del en fördel om 13- 18 58 flyttas till 5 kap. och där placeras i anslutning till molsvarande paragrafer om detaljplan, Dubblyrer kan då undvikas och likaså de olägenheter som hänvisningar till efterföljande paragrafer innebär. Det avgörande skälet för en flyttning är emellertid atl områdesbestämmelserna sakligt har mera gemensamt med delaljplanen än med översiktsplanen. Områdesbestäm­melserna erbjuder i vissa avseenden samma regleringsmöjligheter som detaljplanen och PBL bygger på att det skall finnas en valfrihet mellan dessa planinstitut. Områdesbestämmelserna kan på sätt och vis ses som en planeringsmöjlighet för fall då en detaljplan med dess mera omfattande och detaljerade reglering inte behöver tillgripas t,ex, när det inte föreligger något behov av att ge byggrätt eller få rält att lösa mark. Områdesbestäm­melsernas placering i det kapitel som handlar om översiktsplanen är ägnad att undanskymma planinstitutens olika sakliga innebörd. För att det skall tydligare framgå hur PBL: s föreskrifter om planinslituten förhåller sig lill varandra är det angeläget att 13-1888 bryts ut ur 4 kap. och placeras i 5 kap.

Del huvudsakliga skälet till att regleringen av områdesbestämmelserna i det remitterade lagförslaget togs in i 4 kap. var atl dessa utgör en medel att säkerställa översiktsplanens riktlinjer. Att ta in bestämmelsema om över­siktsplanen och områdesbestämmelserna i samma kapitel faller sig därför ganska naturligt. Mol en placering av beslämmelserna i kapitlet om detalj­plan talar främst den omständigheten att områdesbestämmelserna till skill­nad mot detaljplanen inte utgör en plan i egentlig mening. En samlad bedömning av dessa skäl och de argument som lagrådet har anfört talar dock enligt min mening för att den av lagrådet förordade lösningen bör väljas.

Kapitlet har mot denna bakgrund och med ledning av lagrådels förslag i övrigt disponerats så att det inleds med ett avsnitt om detaljplan (I - 15 8§), varefter följer reglerna om områdesbestämmelser (16-17 88) och slutligen gemensamma bestämmelser om förfarandet m,m, (18-3685).

Detaljplan

1 §    Prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för

1.     ny samlad bebyggelse,

2. ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på
omgivningen eller som skall föriäggas inom elt område där det råder stor
efterfrågan pä mark för bebyggelse, om tillkomsten av byggnaden inte kan


 


Prop. 1985/86:1                                                                    551

prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhands-      5 kap. I §
besked,                              '■■

3. bebyggelse som skall förändras eller bevaras, om regleringen behöver ske i ett sammanhang.

Första stycket skall tillämpas ocksä i fräga om andra anläggningar än byggnader, om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap. 2 5.

Delaljplan behöver inte upprättas i den män Ullräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser.

Paragrafen, som - fränsett punkt 2 - har utformats redaktionellt i enlig­het med lagrådets förslag, anger i vilka situationer kommunen är skyldig att anta detaljplan. Den ersätter 248 och 107 § första stycket byggnadsla­gen och motsvarar 9 kap, 1 8 i utredningens förslag,

1 den allmänna motiveringen (avsnitten 8,2,2 och 8,2,3) har jag redovisat min principiella syn på detaljplanekravet, I förhållande till dagens ordning innebär paragrafen elt mildare och mer nyanserat detaljplanekrav som dock blir tillämpligt även pä andra åtgärder i miljön än bebyggelse. Kravets lindring beror huvudsakligen på att riktlinjer för bebyggelseutvecklingen skall ges i översiktsplanen och därmed all ett mer allsidigt planmässigt bedömningsunderlag finns för prövningen av lov. Detaljplanekravet påver­kas ocksä av de regleringsmöjligheter som erbjuds genom områdesbestäm­melser. Ibland föreligger säledes en möjlighet att välja mellan olika besluts­former. Däremot har detaljplanekravet vidgats nägot när det gäller regle­ring av befintlig bebyggelse till följd bl, a, av att ombyggnadsstandarden enligt 3 kap, 10 8 kan varieras endast genom planbeslut samt att skyddsbe­stämmelser kan meddelas för sädan bebyggelse med särskilt bevarande­värde som avses i 3 kap, 12 8, Delaljplanekravei kan också sägas gälla i fler situationer än f, n, genom atl markens lämplighet för vissa typer av idrotls-och fritidsanläggningar i större utsträckning förutsätts bli prövad genom detaljplan.

Förslå stycket

Första stycket anger kravet på kommunen att anla detaljplan för bebyg­gelsemiljöer och avser såväl markens lämplighet för ändamålet som mil­jöns uiformning. Regleringen av utformningen tas upp i specialmotivering­en till 7 8. Med bebyggelse avses i första stycket byggnader och därmed sammanhängande anordningar. Avgränsningen är alltså densamma som jag redovisade i specialmotiveringen till 1 kap. 68.

1 det remitterade lagförslaget angavs i fyra punkter de fall där en detalj­plan är den mesl lämpade beslutsformen för att garantera en god miljö. Som lagrådet (yttrandet s. 51) har påpekat täcks emellertid vad som före­skrevs i punkt 4 - att genomförandet ställer särskilda krav pä kommunens medverkan - av de i övriga punkter angivna fallen. Punkt 4 har därför utgått som en självständig grund för detaljplaneläggning.


 


Prop. 1985/86:1                                                      552

Punkl 1                                                                         5 kap. I §

1 punkt 1 slälls krav pä att detaljplan upprättas för att pröva lämpligheten och reglera miljön vid tillkomsten av ny samlad bebyggelse. I sådana fall torde behovet av detaljplan vanligtvis vara förutsett i översiklsplanen, Omräden för mer intensiv bebyggelseutveckling bör regelmässigt träffas av bestämmelsen. Det gäller t, ex, bostadsförsörjningsprogrammets exploa­teringsområden och kommunens aktiva planläggning för industriområden, service och teknisk försörjning.

Uttrycket ny samlad bebyggelse i paragrafen avses ha den innebörd som del har i vanligt språkbruk. Föreskriften gäller bebyggelse som avses komma till stånd. Omfattningen och arten av de åtgärder som avses bli genomförda bör bli avgörande för hur man skall bedöma behovet av delaljplan, liksom åtgärdernas omgivningspåverkan och behovet av att samordna fysiska förhållanden. Den avsedda förändringen skall alltså ha en viss volym och effekt för omgivningen. Kravet bör emellertid inte knytas lill alt elt vissl bestämt antal byggnader skall komma till stånd.

Om det står fullt klart atl en samlad bebyggelse skall tillkomma inom nära förestående tid, bör delaljplan krävas även för en begränsad första etapp i denna exploatering. Speciellt för bebyggelse inom en zon närmast utanför en större tätort, s, k. randbebyggelse, måste tidsperspektivet emel­lertid kunna utsträckas längre. Flärmed avser jag i likhet med utredningen den tid för vilken översiktsplanens strategiska studier gjorts, dvs. upp emot 20 år. Självfallet måste kravel hävdas med urskillning så att det inte hindrar sådana åtgärder för vilka själva planläggningen är ovidkommande. Jag skall snart i nägra exempel redovisa min syn på tillämpningen av detaljplanekravet.

Punkl 2

1 punkten föreskrivs krav på detaljplan för att pröva lämpligheten av en ny enstaka byggnad. Vanligtvis bör lämpligheten i sådana fall kunna bedö­mas i samband med prövningen av bygglov eller förhandsbesked. Det finns emellertid situationer då även en enstaka byggnads lämplighet måste prö­vas genom detaljplan, nämligen dels om byggnadens användning får bety­dande inverkan på omgivningen, dels när den skall förläggas inom ett område med stor efterfrågan på mark för bebyggelse och därmed samman­hängande anordningar. 1 dessa fall stadgas genom punkt 2 ett krav pä detaljplan.

Enligt lagrådsremissen gäller ett ovillkoriigt deialjplanekrav, om de nyss angivna förhållandena föreligger. Några möjligheler till undantag från detta krav medges således inte i lagrådsremissen. Jag har dock vid närmare övervägande av frågan — som har föranletts av den försöksverksamhet som har pågått - funnit plankravel vara alltför rigoröst utformat i denna del. Det kan nämligen vara önskvärt för kommunerna att kunna tillåta vissa enstaka nya byggnader men ändå vägra tillkomsten av de allra flesta.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   553

Del kan gälla l.ex. komplettering med byggnader på obebyggda s.k. 5 kap. 1 § lucklomter eller nya bostäder i samband med generationsskifte i ett jord­bruksföretag. Om bedömningen av byggnadens lokalisering med hänsyn lill 2 kap, liksom de granndagsrättsliga frågorna kan klaras direkt vid tillståndsprövningen, bör enligt min mening detaljplanekravet inte göras gällande. Mot bakgrund härav har ett tillägg gjorts i lagtexten under punkt 2,

En enstaka störte byggnad för t, ex. handel, industri eller service har som regel en betydande inverkan för omgivningen. Del kan gälla störning­ar av olika slag från verksamheten som sådan eller sekundära effekter i form av trafikalstring eller säkerhetsrisker, I dessa och liknande fall kan det vara av stort intresse för sakägarna och de boende i grannskapet att genom planreglering ocksä få klarhet i de framtida möjligheterna till ut­veckling av verksamheten på platsen.

Liksom del nuvarande tätbebyggelsebegreppet måste bedömningen ock­sä innefatta en framtidsaspekt. Detta kommer i dag till uttryck i 6 8 bygg­nadslagen genom kravet atl vid prövning om tätbebyggelse föreligger, hänsyn skall las även lill bebyggelse som kan väntas uppkomma. Fram­tidsaspekten innefattar både det fallet att uppkomsten av bebyggelse pla­neras och således avses komma till stånd genom en aktiv kommunal vilje­inriktning och att det råder ett mera spontant uppkommet bebyggelse­tryck. Med punkt 2 avses ingen ändring av praxis härvidlag. Kommunens avsikt att hävda krav på delaljplan inom områden med bebyggelsetryck bör normalt framgå av översiktsplanen.

Punkt 3

1 punkt 3 föreskrivs etl krav på detaljplan för att reglera förändringar eller bevarande av befintlig bebyggelse när regleringen måste ske i ett sammanhang. Även punkl 3 tar i första hand sikte på kommunens aktiva avsikter, bl. a. när det gäller stadsförnyelse och upprustning av bebyggel­sen. Översiktsplanen och bostadsförsörjningsprogrammet bör till en del ge besked om var planläggning i dessa syften avses komma till stånd. Det kan emellertid vara svårt att på förhand avgöra vilka typer av förändringar som blir aktuella och om delaljplan därför förutsätts. Förändringarna kan bl. a. inrymma förtätning av bebyggelsen i form av större tillbyggnader och insprängning av nya byggnader. Det kan också vara aktuellt med utvidg­ning av befintliga bebyggelseområden till att omfatta tidigare obebyggd mark, I båda dessa fall bör regelmässigt detaljplan användas, I de flesta fall måste äldre planer ändras för att möjliggöra förnyelsen. Den bebyggelse som skall regleras i ett sammanhang behöver inte utgöras endast av den nya bebyggelse som kanske initierar planläggningen ulan innefattar också den reglering som behövs för en lämplig anknytning till bebyggelsen i grannskapet. En bedömning av när detaljplan krävs kan alltså inte enbart utgå från omfattningen av den avsedda ålgärden utan måste också beakia i vilken fysisk miljö åtgärden avses bli genomförd.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    554

För färdigbyggda områden innebär PBL:s ikraftträdande — som jag 5 kap. I § tidigare har nämnt - att de nuvarande byggnadsförbuden försvinner och att många äldre planer inte får någon genomförandetid. Del är då angelägel att detaljplanen i sädana områden är lämpligt utformad, om kommunen på ett speciellt sätt vill trygga den befintliga bebyggelsens fortbestånd och underhåll. Vid ombyggnader m,m. aktualiseras kraven i 3kap. 108 som bl, a, förutsätter en nyansering utifrån en helhetssyn på området. Nyanse­ringen förutsätter planbeslut, vilkei läcks in genom delaljplanekravei en­ligt punkt 3,

1 klarhetens intresse vill jag peka pä att förekomsten av befintlig bebyg­gelse i sig inte aktualiserar detaljplanekravet. Pä den här punkten skiljer sig min förslag från dagens ordning som ju kräver att tätbebyggelse skall regleras genom stads- eller byggnadsplan. Avgörande för frågan om detalj­planekravet bör utlösas eller inte är enligt PBL vilket inflytande samhället behöver över bebyggelsen och dess förändringar.

De befintliga bebyggelsemiljöerna är en viktig del av vårt kulturarv. Bebyggelsen har i varierande grad esteliska och arkitektoniska värden. Den ger en social kontinuitet och förankring i elt kulturhistoriskt samman­hang. Förvaltningen av den befintliga bebyggelsen har i hög grad blivit en gemensam angelägenhet som berör många fler än fastighetsägarna. Be­stämmelserna i 3 kap. 1 och 12 85 ställer vissa krav på byggnadernas yttre form och färg och innebär alt bebyggelseomräden med särskilt bevarande­värde inte får förvanskas. Behövs det bestämmelser för att i ett samman­hang trygga väsentliga drag i den yttre miljön eller elt bevarande, bör enligl punkt 3 detaljplan krävas. Ett sådant krav kan ibland komma att riktas mot etl mycket begränsat område, kanske t. o. m. bara för att skydda en enda byggnad. Det ligger också i sakens natur att planbestämmelser i sådana fall kan bli ganska detaljerade.

Med uttrycket bebyggelse i punkt 3 avses ocksä med bebyggelsen sam­manhängande anordningar. Det innebär att förändringar eller bevarande som rör gator eller andra allmänna platser ocksä innefattas i detaljplane­kravet.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.2) föreslagit att kommu­nerna bl. a. skall i sin verksamhet se till att områden av riksintresse får en lämplig användning. 1 en hel del fall medför detla ett behov av begräns­ningar eller särskilda riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. När det gäller skyddsvärda bebyggelseområden av riksintresse, kan - i enlighet med punkt 3 - reglering genom detaljplan vara nödvändig.

Andra stycket

Paragrafens andra stycke föreskriver att de bedömningsgrunder som enligt första stycket skall gälla i fråga om detaljplan för bebyggelse skall tillämpas ocksä på andra anläggningar som kräver lov enligt 8kap, 2 5, Andra stycket är en naturiig följd av dels kravet i I kap, 65 på lämplighets-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    555

prövning av markens användning, dels bestämmelsen i 3 kap, 14 5, enligl     5 kap. I § vilken de krav som föreslås gälla byggnader i 3 kap, 1-13 88 också skall gälla anläggningar och anordningar som kräver lov. Tillämpningen av dessa krav måste därför kunna komma till uttryck i en detaljplan,

1 andra stycket föreskrivs atl detaljplan skall antas för områden med anläggningar i motsvarande situaUoner som anges i första stycket. Det innebär t, ex, att delaljplanekravei gäller om flera idrotts- och fritidsan­läggningar samlokaliseras. Likaså krävs delaljplan för enstaka anläggning med betydande omgivningspåverkan eller som skall förläggas där det råder konkurrens om marken från bebyggelse m, m. Detaljplan skall också upp­rättas om en befintlig anläggning t. ex. behöver kompletteras med skydds­områden, skyddsanordningar, parkering eller en lämplig tillfart. Sådana frågor har väsenllig betydelse för sakägarna och de boende i grannskapet och bör därför bestämmas genom detaljplan.

Tredje stycket

I paragrafens tredje stycke finns intagen en viktig reservation. I special­motiveringen till 5 kap. 16 5 tar jag upp de regleringsmöjligheter som PBL erbjuder genom områdesbestämmelser. 1 vissa avseenden är dessa likvär­diga med de som erbjuds genom detaljplan, t. ex. när det gäller skyddsbe­stämmelser för bebyggelse med särskilt bevarandevärde (3 kap. 12 8). De­taljplanen är emellertid en myckel mer fullständig regleringsform med elt obligatoriskt minsla innehåll och generellt sett krav på störte precision.

Om de förhållanden som enligt första eller andra siycket utlöser kravel på detaljplan redan på ett tillräckligt sätt är reglerade genom områdesbe­stämmelser, gäller inte delaljplanekravei. Förekomsten av områdesbe­stämmelser släcker således generellt inte ut detaljplanekravet. Områdesbe­stämmelserna måste givetvis ha ett tillräckligt omfattande och preciserat innehåll för att kravet på detaljplan skall kunna efterges.

Några exempel på delaljplanekravets tillämpning

För att ytterligare belysa tillämpningen av den nu föreslagna 1 8 skall jag ange några fall, där detaljplanen är lämplig och nödvändig som reglerings­instrument. Med dessa fall avser jag att närmast belysa hur jag ser på den nedre gränsen för detaljplanekravet, dvs. där det kan råda tvekan i frågan om detaljplan behövs eller inte.

Större tätorters närområden, de s.k. randzonerna, är ett exempel där behov av detaljplaneläggning så gott som alltid föreligger, oavsett bygg­nadsföretagets omfattning. Behovet att hushålla med mark, samordna fysiska förhållanden och prioritera mellan motstående markanvändnings-intressen släller krav pä en sammanvägning som lämpligast sker genom detaljplaneläggning. Att frågorna prövas i bestämda former ger en garanti för att alla intressenter kommer till tals.

Med begreppet större tätorter menar jag orter av en sådan storlek att det


 


Prop. 1985/86:1                                                      556

i allmänhet finns en uttalad förväntan pä förändringar och efterfrågan pä 5 kap. 1 § den obebyggda marken närmast runt tätortens exploaterade yta. Även inom vissa delar av mindre tätorters näromräden kan jämförbara omstän­digheter föreligga och därmed också ett behov av planläggning. Som exem­pel kan nämnas det område längs en tillfartsväg som ligger i tätortens naturliga lillväxlriktning.

Markens avsedda användning kan i dessa fall ha elt stort intresse både för en bredare allmänhet och för sakägarna och de boende. Mycket talar för alt ny bebyggelse framdeles huvudsakligen kommer alt förläggas som komplettering i omedelbar anslutning till den äldre bebyggelsen. Därmed kommer mark som tidigare använts för jord- och skogsbruk, daglig rekrea­tion e.d, att tas i anspråk för nya ändamål. Konflikter om markens använd­ning bör man enligt min mening så långt som möjligt försöka klara upp i god lid innan den nya användningen skall förverkligas. Därför anger jag i specialmotiveringen Ull 5kap. 168 områdesbestämmelser som elt möjligt sätt att i god tid pröva frågan om markens lämpliga användning, I många fall kommer det emellertid inte att finnas laglig grund att meddela områdes­bestämmelser. Sådana markkonflikter bör då enligl min mening lösas genom att en detaljplan antas.

Inom omräden med ett existerande eller förväntat bebyggelsetryck anser jag att kravet på delaljplan blir beroende av vilka förhållanden som råder på platsen. Ofta torde dessa områden vara desamma som de nyss nämnda randzonerna. De bör då också behandlas på motsvarande sätl. Bebyggel­setrycket bör i annat fall vara dokumenterat och ha aktualitet för att detaljplanekravet skall gälla. Med detla menar jag att det under senare är skall ha förekommit ett påvisbart intresse att få bygga i området, vilket kan ha tagit sig uttryck i förfrågningar hos byggnadsnämnden, lämnade bygg­lov eller avslagna ansökningar. Skälet till atl jag anser att detaljplanekravet bör hävdas i dessa situationer är att marken bör utnyttjas på ett rationellt och ändamålsenligt sätt, att den samlade bebyggelsens lämplighet och utformning därför kan behöva bedömas i ett sammanhang samt att sak­ägarnas och övriga intressenters intresse av tidig information och medver­kan måste Ullgodoses. Man bör med andra ord inte genom alt ta ställning i del ena ärendet efter det andra föregripa den samlade bedömning som måste ske i form av detaljplan.

Områden med bebyggelsetryck kan naturiigtvis också ligga långt från tätorterna. Som etl exempel kan nämnas områden där efterfrågan på mark för fritidsbebyggelse är mycket stark. Ett annat exempel är storstadsregi­onerna. Bebyggelsetrycket gör sig här gällande på betydande avstånd från de centrala delarna. Möjligheterna till pendling och de starka motstående markanvändningsintressen som ofta finns innebär att flera kommuner kan utgöra ett sammanhängande område med bebyggelsetryck. Endast om förhållandena är okomplicerade, kan detaljplaneläggning här undvaras vid lämplighetsbedömningen. I sådana fall kan etl ställningslagande i ett bygg-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    557

lovsärende grundas på exempelvis en mer preciserad översiktsplan eller en      5 kap. 1 § enklare planutredning som klariägger förutsätlningar och restriktioner i grannskapet till den plats där en byggnadsåtgärd aktualiseras.

Närhelen till ell område som redan har en samlad bebyggelse av viss omfattning, l.ex. en bybildning eller en grupp med fritidshus, bör också kunna utlösa delaljplanekravei. Här går del emellertid inte att säga något allmängiltigt. Omfattningen av den aktuella åtgärden och behovet av sam­ordning med befintlig bebyggelse och befintliga anläggningar måsle vara avgörande. Även den rådande plansituationen, dvs. vilket planmaterial som finns, har betydelse. Rör det sig om några enstaka byggnader vilkas lämplighet i stort kan bedömas pä grundval av översiktsplanen kan i vissa fall en enkel planutredning utgöra tillräckligt underlag för den slutliga lämplighetsprövningen av ett bygglovsärende.

Jag vill belysa två olika typfall när det är fräga om utvidgning av en befintlig bebyggelsegrupp. Det ena gäller utvidgning av bebyggelseområ­den som har detaljplan och det andra utvidgning av bebyggda omräden där någon detaljplan inte gäller.

När detaljplan finns för ett område och de tillkommande åtgärderna utanför denna plan inte väntas ge nägon större återverkan på den befintliga bebyggelsemiljön, kan detaljplan för de tillkommande åtgärderna mänga gånger undvaras. En förutsättning är alt de behov som den nya bebyggel­sen tillsammans med den befintliga ger upphov till ändå går att tillgodose. En annan förutsättning är atl grannarnas intressen kan beaktas i samband med prövningen av lov. Om en detaljplan finns för den befintliga bebyggel­sen, kan detta i vissa fall även underlätta lämplighetsprövningen av till­kommande bebyggelse i anslutning till planområdet. Om grundkarta finns och tiden medger det, anser jag dock att den mesl ändamålsenliga formen för att pröva lämpligheten av den tillkommande bebyggelsen och dess samverkan med den befintliga är att utvidga den befinlliga detaljplanen till att omfatta hela bebyggelsen.

Om hela bebyggelsen däremot har växt fram utan detaljplan och situa­tionen så småningom ter sig oordnad, kan det finnas skäl att även vid en mer begränsad utvidgning överväga, om det behövs plan för hela eller en viss del av området. Sådana skäl kan l.ex. vara behovel av atl ordna upp miljön som helhet, att gemensamma eller allmänna anläggningar behövs, att bebyggelsetrycket är stort, att förnyelse av bebyggelsen är nära förestå­ende eller atl omfattande omvandling av användningssättet frän l.ex. fritids- till permanentboende pågår. Bestämmelser för reglering av sådana förhållanden bör meddelas i detaljplan. Detaljplanekravets tillämpning bör alltså vara beroende av samhällets och de enskilda intressenternas behov av bestämmelser med sädana verkningar som tryggar en ändamålsenlig markanvändning och en god miljö i områdel.

Behov av detaljplan kan också aktualiseras när bostadshus skall upp­föras i närheten av en störande verksamhet eller omvänt, 1 sådana fall kan


 


Prop. 1985/86:1                                                                    558

detaljplanen tjäna syftet att i förväg bestämma gränserna för hur långt de 5 kap. 1-2 §§ olika verksamheterna skall fä breda ut sig i förhållande till varandra och vilka andra bestämmelser som skall gälla för bebyggelsen och dess omgiv­ning. Behovet av planläggning kan uppslå t, ex. för att skydda landsbyg­dens näringsliv eller viktiga trafikanläggningar. Översiktsplanen eller enk­lare planutredningar kan ibland tillgodose detta behov. Ett varaktigt säker­ställande av skyddsområde för en viss verksamhet torde dock normalt kräva områdesbestämmelser eller detaljplan. Lokaliseringen av svinfa­briker och liknande större lantbruksbyggnader med påtagliga miljöeffekter för befintlig bebyggelse kan också behöva den prövning av tillåtlighet och placering som en detaljplan medför.

Inom områden som är värdefulla från miljömässig eller kulturhistorisk synpunkt, där bevarandevärdet ändå är starkt och finns dokumenterat i översiktsplanen eller ett politiskt förankrat s.k. kulturminnesvårdspro­gram, bör delaljplanekravei normalt hävdas. Detla har jag nyss berört vid motiveringen av bestämmelsen i punkt 3.

Slutligen vill jag som exempel ta en anläggning som kan behöva detalj-regleras när det gäller såväl placering som utformning och tekniskt utföran­de. Det kan gälla en småbåtshamn med anläggningar i vattnet och byggna­der, upplag m.m. på land. Lokaliseringen i stort bör vara redovisad i översiktplanen. Inplaceringen i ett kanske känsligt strandlandskap med mänga intressenter motiverar enligt min mening atl detaljplan upprättas. I vattenområdet blir det aktuellt med flytande och kanske fasta bryggor, pirar som kan störa vattenrörelser, fiske etc. Klubbhus, servicebyggnad, tillfart och parkeringar skall samordnas på land. Vinteruppläggningen skall organiseras i kvarter med erforderliga brandgator och kanske skyddande planteringar. Även utformningen av en sådan anläggning bör enligt min mening normalt regleras i delaljplan. Det torde vara bästa sättet att tillgo­dose de planmässiga aspekterna och de berördas intressen. Samma resone­mang är tillämpligt på mänga anläggningar, särskilt sådana som har bety­dande inverkan pä miljön i området. Om det emellertid bara gäller att pröva markens lämplighel och därmed anläggningens tillåtlighet samt be­hovet av eventuella skyddsbestämmelser för omgivningen, bör det räcka att områdesbestämmelser antas.

2 § Vid utformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn tas till befinl­liga bebyggelse-, äganderätts- och faslighetsförhällanden som kan inverka på planens genomförande.

1 de delar som planen medför atl mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap, 17-19 55 skall planen dessutom ulformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägen­heter som planen orsakar enskilda.

Första stycket Första stycket motsvarar 125  I mom, första siycket sista meningen


 


Prop. 1985/86:1                                                     559

byggnadsstadgan och innebär ingen ändring i förhällande lill gällande rätt, 5 kap. 2 § Bestämmelsen skall ses som en precisering av hur den allmäni hållna föreskriften i 1 kap, 4 8 skall lillämpas för alt tillgodose enskilda iniressen vid detaljplaneläggning, 1 bestämmelsen, som motsvaras av 9kap, 3 8 i utredningsförslaget och 5 kap, 2 8 i det remitterade lagförslaget, föreskrivs atl delaljplaner bör utformas bl, a. med hänsyn lagen lill de befinlliga bebyggelse-, äganderätts- och faslighetsförhällanden som kan inverka på planens genomförande. Hänsynen skall givetvis gälla även förhållanden i anslutning Ull planområdet, vilket kan ha särskild betydelse t,ex, vid förändring eller förnyelse av bebyggelse.

Andra stycket

Andra stycket har lagts till på förslag av lagrådel (yttrandet s, 520- Jag instämmer helt i de argument som lagrådet har fört fram och vill därför återge resonemanget i dess helhet. Lagrådet anför:

1 paragrafen föreskrivs att detaljplanen bör utformas bl, a, med hänsyn tagen lill de befinUiga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande. Enligt specialmotiveringen skall bestämmelsen ses som en precisering av hur den allmänt hållna föreskriften i 1 kap, 4 8(1 kap, 5 8 i lagrådets förslag) skall tillämpas för att enskilda intressen skall tillgodoses vid detaljplaneläggning. Särskilt pekar departementschefen på den grannlaga avvägning mellan allmänna och enskilda intressen som måste göras i de avseenden en plan medför inlösen­rätl. 1 specialmotiveringen jämförs denna intresseavvägning med de be­dömningar som skall göras enligt 2 kap. 12 8 första stycket expropriations­lagen, där det föreskrivs att tillstånd till expropriation inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses pä annat sätt eller om ölägenhe­terna av expropriationen frän allmän eller enskild synpunkl överväger de fördelar som kan vinnas genom den. I 9kap. 3 5 utredningsförslaget fanns en bestämmelse med i huvudsak samma innebörd som avvägningsregeln i expropriationslagen. Den föreslagna bestämmelsen mötte emellertid kritik frän flera remissinstanser. Den ansågs bl.a. slå vakt om enskild rätt och bestående markförhållanden på ett sätt som kunde äventyra en ändamåls­enlig samhällsutveckling. Departementschefen pekar för sin del på att det kan förekomma att en fastighetsägare fär avslå mark utan att han får någon motsvarande nytta av planen. Om i sådant fall en frivillig överenskom­melse inte kan träffas, bör enligt departementschefen i första hand efter­strävas en planutformning som medför att minsta möjliga skada uppkom­mer för fastighetsägaren. Leder det till en frän allmän synpunkt sämre utformning av planen bör dock, framhåller han, markägarens intresse vika.

1 det remitterade förslaget saknas en bestämmelse som ålägger kom­munen att tillse att en detaljplan i de delar den kan få expropriaiiva effekter utformas så att de som nödgas avstå mark eller rättigheter inte drabbas av olägenheter som inte står i rimlig proportion till nyttan av planen från allmän synpunkt. Departementschefens nyss återgivna uttalanden kan vis­serligen antas få viss genomslagskraft vid tillämpningen av förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening är det emellertid, främst med tanke på att den obligatoriska fastställelseprövningen med däri ingående intresseavväg­ningar slopas, av rättssäkerhetsskäl erforderiigt all lagen innehåller en


 


Prop. 1985/86:1                                                                    560

regel som slår fast kommunens skyldighet i nu ifrågavarande hänseenden,      5 kap. 2-3 §§

En sådan regel kan lämpligen tas in som etl andra stycke i förevarande

paragraf.

Det är naturligtvis angeläget att arbetet med ett planförslag redan på elt Udigt stadium inriktas på lösningar som begränsar de olägenheter som kan uppkomma för enskilda iniressen. För att detta önskemål skall Ullgodoses bör regeln ange atl planen i de delar den medför alt mark eller rättigheter kan komma att tas i anspråk skall "utformas" så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter den åsamkar enskilda.

Eftersom länsstyrelsen enligt det remitterade förslaget inte självmant kommer att pröva i vad mån en antagen detaljplan pä etl oacceptabelt säll inkräktar på enskilda intressen måste de enskilda faslighetsägarna och rättighetsinnehavarna själva bevaka de avvägningar som kommunen beslu­tar om i planerna och vid missnöje överklaga besluten. Detla ställer krav på alt fastighetsägarna och rättighetsinnehavarna uppmärksammas på de konsekvenser i fråga om skyldighet att avstå mark och rättigheter som planen kan ha för dem. I PBL finns flera beslämmelser som bl. a. har till syfte att tillgodose delta krav, l.ex. bestämmelserna om samråd, genom­förandebeskrivning och planhandlingarnas tydlighet. Lagrådet anser emel­lertid att de bestämmelser som finns inte är tillfyllest för att tillgodose rimliga krav pä rättssäkerhet. Säsom närmare framgår av lagrådets yttran­de under 5 kap. 20 och 23 85 föreslår därför lagrådet dels att det i den kungörelse som utfärdas innan ett planförslag slälls ut för granskning anges vilka fastigheter eller räitigheter som kan komma att tvångsvis tas i an­språk för planens genomförande, dels att ägare av fastigheter eller inneha­vare av rättigheter som nu har s.agts alltid underrättas om utställandet och om beslut om antagande av detaljplan. Han bör Ullika erhålla uppgift om vad han skall iaktta om han vill överklaga beslutet.

Jag har ingen erinran mot vad lagrådel har förordat. Andra stycket har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

3 8    I detaljplanen skall redovisas och till gränserna anges

1,  allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker,

2,  kvartersmark för bland annat bebyggelse, idrotts- och fritidsanlägg­ningar, begravningsplatser, anläggningar för irafik, vatten, avlopp och energi samt skydds- och säkerhetsområden,

3,  vattenområden för bland annat båthamnar och friluftsbad,

I fråga om allmänna platser för vilka kommunen är huvudman skall användningen och utformningen anges. För kvartersmark och vattenområ­den skall användningen anges.

Paragrafen motsvarar 25 och 107 55 byggnadslagen, 9 kap. 7 5 i utred­ningsförslaget och 5 kap. 4§ i det remitterade förslaget.

Första stycket

I första stycket regleras markens indelning i tre grupper av huvudända­mål, nämligen mark för allmänna platser, kvartersmark och vattenområ­den.


 


Prop. 1985/86:1                                                               561

Punkt I                             _                                                             5 kap. 3 §

Med allmänna platser avses i PBL gator, vägar, parker och övriga omräden som är allmäni Ullgängliga och avsedda för gemensaml behov inom planomrädet eller inom ett slörre område. Med gata avses omräden för fordons- och gångtrafik i en sädan detaljplan där det skall vara kommu­nalt huvudmannaskap för allmänna platser. Med väg avses omräden för fordons- och gängtrafik i en sådan detaljplan där kommunen har bestämt att det inte skall vara kommunalt huvudmannaskap för allmänna platser. Del kan här gälla enskilda vägar och allmänna vägar. Innebörden av begreppet enskild väg framgår av 1 5 lagen (1939:608) om enskilda vägar. Vad som är allmän väg framgår av I 5 väglagen (1971:948). Med anledning av vad lagrådel har anfört (yttrandet s, 54) vill jag tillägga att det även kan förekomma att staten är väghållare för vad som i en delaljplan betecknas som gata, nämligen för allmänna vägar inom en detaljplan med kommunalt huvudmannaskap.

Punkt 2

Kvartersmark omfattar mark för enskilda och allmänna byggnader samt alla dagens specialområden utom vattenområden och vägmark. Uppräk­ningen är inte avsedd att vara uttömmande. Den avser all mark inom ett planomräde som inte skall utgöra allmän plats eller eventuellt vattenom­råde. Lagrådet (yttrandet s, 54 0 har framfört invändningar mot uttrycket "kvartersmark", eftersom det i gällande rätt har en snävare innebörd än enligt PBL, Lagrådet har därför föreslagil att enbart uttrycket "mark" används. Jag anser dock att den påtalade olägenheten har begränsad bely­delse, om man jämför de stora fördelar som ligger i att man får ett i praktiskt planarbele hanterligt uttryck som särskiljer de nu avsedda områ­dena från annan typ av mark, 1 lagtexten har därför ordet "kvartersmark" behållits.

En del remissinstanser framhåller behovet av en motsvarighet till dagens specialområden, som medger att mark säkerställs för ändamålet innan anläggningarnas utformning är känd.

För anläggningar uianför tätorterna eller anläggningar, som inte ligger i omedelbar anslutning till mer omfattande bebyggelse, kan behovet alt reservera mark tillgodoses med hjälp av områdesbestämmelser. För trafik­områden som ligger i anslutning till bebyggelse bör emellertid enligt min mening andra krav ställas på precisionen i planens bestämmelser för ut­formningen av miljön. De skäl som en del remissinstanser åberopar för alt behälla dagens specialområden kan nämligen anses gälla även för bebyg­gelse och andra anläggningar pä kvartersmarken. Det är enligt min uppfatt­ning rimligt att t, ex, järnvägsområden delas upp i sådana delar som avses för spårsystem och bangårdar, delar som avses för godshantering, magasin eller upplag samt delar som avses för mer "publika" ändamål i form av vänisalar, restauranger och kontor med tillhörande ytor för biltrafik. Där-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   562

till kan det behövas skyddsområden m, m. Dessa olika delar har helt olika 5 kap. 3 § miljöeffekter för omgivningen, och därmed bör planens utformning med hänsyn t. ex, till grannarnas intressen påverkas på olika sätt. Det grundläg­gande kravet atl så lydligt som möjligt redovisa miljöns huvudsakliga uiformning bör alltså gälla även inom trafikområden. Däremot behöver givetvis inte alla detaljer i utformningen av anläggningarna redovisas eller regleras i detaljplanen. Behovet av detaljreglering mäste naturligtvis an­passas bl. a. lill förhållandena i omgivningen och till de effekter som planregleringen får vid bygglovsprövningen enligl PBL eller tillstånds­prövning enligt annan lagstiftning. Jag anser således att utredningens för­slag i detta avseende är välgrund.at.

Punkt 3

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3,1) har jag angett de viktigaste skälen till alt vattenområde bör behållas som ett huvudändamål i detalj­plan. Eftersom åtgärder i vatten ofta kräver flera typer av tillstånd enligt olika författningar, vill jag här något belysa hur jag ser på detaljplanens funktion och verkningar.

Den praxis som utbildats innebär i korthet att vattenområden har kunnat avgränsas i förhällande till markområden. Därigenom har man i detaljplan kunnat fixera t. ex. en strandlinjes avsedda läge vid en hamn. Bestämmel­ser för vattenområden har i slort sett begränsat sig till reglering av möjlig­heterna att överbygga vattnet med bryggor. 1 första hand har bestämmel­serna syftat till alt hålla vattenområdet fritt från störande ingrepp, dvs. närmast en sorts "parkmark".

Mitt förslag syftar inte till någon ändring av praxis i dessa avseenden. Jag förutser emellertid ett ökat behov av att genom planläggning enligt PBL kunna ange ett vattenområdes lämpliga användning för sådana ända­mål som kommunen har ett primärt ansvar att tillgodose. Förutom rekrea­tionsytor i omedelbar anslutning till bebyggelse kan det gälla anläggningar för idrotts- och fritidsverksamhet, energiproduktion, vattenförsörjning m. m. Ändamålen kan med andra ord tillgodose säväl allmänna rekrea­tionsbehov som mer specifika, exploateringsinriktade syften. Plangenom­förandet i dessa områden regleras huvudsakligen utanför PBL.

Andra slyckei

I andra siycket, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, ställs krav på atl det för de tre huvudkategorierna enligl första stycket görs vissa preciseringar i detaljplanen.

Gator och andra allmänna platser

1 andra stycket första meningen föreskrivs att användningen och utform­ningen av allmänna platser för vilka kommunen är huvudman skall anges i planen. Av 6kap. 26 och 275§ framgår bl.a. att kommunen normalt skall


 


Prop. 1985/86:1                                                                   563

vara huvudman för gator och allmänna platser, att de skall upplåtas i takt 5 kap. 3 § med planens genomförande i övrigt saml att de skall vara utformade enligl detaljplanen och utförda på ett ändamålsenligt sätt. Gatukostnadernas storlek är beroende bl, a, av ulformningen av gator, parker och andra allmänna platser. Eftersom kommunen enligt 6 kap, 31-38 85 fär ta ut ersällning av faslighetsägarna för dessa koslnader, är del angeläget att sakägarna får inflytande på utformningen och utförandet av den mark för allmän plats som berör dem. Kravet i första meningen är föranlett av dessa förhållanden.

1 det obligaloriska kravet ligger sädana utformningsfrägor som påverkar koslnaderna för anläggning och drift av galor, parker och andra allmänna platser. Med utformning avses också, pä samma sätt som f, n, gäller, bestämmelser om höjdläge för gatumarken.

Vidare skall användningen anges, vilket för gatumark innebär att det skall redovisas om den skall avses för någol speciellt trafikslag, t, ex, kollektivtrafik, varutransporter, cykel- eller gångtrafik. Likaså skall slörre parkeringsylor på gatumark anges. Innebörden av sådana bestämmelser är att de organ, som svarar för att gatumarken ställs i ordning och för trafikföreskrifterna, inom ramen för sin verksamhet, bör svara för planens genomförande i berörda hänseenden. Jag förutsätter därför att sådana planbeslämmelser av mer specifikt innehåll meddelas försl efter samråd med ansvariga organ.

Parkernas utförande och användning skall också redovisas i stora drag. Några remissinslanser har efterlyst en mer genomtänkt diskussion om parkmarkens användning och redovisning i planer. Jag kan hålla med om att dessa frågor fått en summarisk behandling i utredningens förslag. Kritiken har sin utgångspunkt i alt även parkmark behandlas som plantek­niska ytor för olika användning, ingrepp och tekniska åtgärder. Man efter­lyser en fördjupad beskrivning av marken som del i ekosystemet och vilka krav som bör ställas på markens användning och olika ingrepp i detta system. En del av kritikerna efterlyser möjligheter att i plan bättre kunna ange parkmarkens funkiion, dess utformning och användning. Jag delar den uppfattningen.

Parkmarken i tätorter har mänga vikliga funktioner, inte minst för barns utelek samt för sociala kontakter och kulturaktiviteter av olika slag. Par­kerna har också stor betydelse för utformningen av en tilltalande och upplevelserik täiortsmiljö. Behovel av rekreation och motion i anslutning lill bostaden har därför gjort parkerna till viktiga områden i och i nära anslutning till tätorterna. Till detta kommer att parkmarken har en väsenl­lig betydelse för lokalklimatet och stadshygienen. Parker utgör ibland ospecificerade "skiljeremsor" för atl skapa luftighet och orienterbarhet i stadsomräden. Som park redovisas ibland oanvändbara restylor av olika slag. Del är alltså uppenbart att parkmarken kan ha många olika funklio­ner. För alt svara mot detta och med hänsyn till driftskostnaderna differen-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   564

tieras parkernas utformning, l.ex. som naturpark, lekpark eller anlagd      5 kap. 3 § park i olika former. Service- och skölsdbehoven har också lett till ökat inslag av byggnader och maskinuppställning pä parkmarken. Det har na­turligtvis stor betydelse för allmänheten och grannar hur parkerna an­vänds.

Andra styckel i 3 8 föreskriver alt även parkmarkens användning och uiformning skall anges. Behovet av planbestämmelser måste självfallet avgöras från fall till fall. Allmänhetens intresse för utformningen kan vara en omständighet av betydelse. Behovet alt säkerställa mark för en viss funktion, t, ex, lekytor eller odlingslotter av olika slag, kan vara en annan. Kostnaderna och omgivningspåverkan är ocksä viktiga omständigheter. Jag vill emellertid samtidigt peka på de möjligheter som finns att i plan­beskrivningen och illustrationsmaterial klargöra parkmarkens närmare an­vändning och utformning.

Allmänt vill jag framhålla att 3 5 inte är avsedd att ge upphov till en omfattande reglering av gatumai"ken i detaljplaner, Å andra sidan är det helt klart atl diskussionen om gatumarkens användning och den offentliga miljöns utformning fått ökad aktualitet. Förslaget i 3 kap, 18 8 all de egenskapskrav som ställs upp för tomtmarken också skall gälla i skälig utsträckning för allmänna platser är ett uttryck för alt den offentliga miljön bör ägnas större uppmärksamhet vid planläggningen. Vid stadsförnyelsen talar såväl trafiksaneringsskäl som kraven pä miljöförbättringar och på ökad tillgänglighet för att gator och andra allmänna platser behandlas i detaljplanerna, 1 samma riktning verkar de kommunalekonomiska skälen för att minska kostnader för underhåll och drift av gator och parker.

Användningen av kvartersmark

Enligt 3 5 andra stycket andra meningen skall användningen av kvarters­marken anges i detaljplanen. Detta bör ske genom att man i stort sett särskiljer de huvudkategorier som används i dagens detaljplaner, nämligen bostad, handel, samlingslokal, kontor, garage, industri, allmänt ändamål, areell näring och upplag. 1 praxis förekommer också kombinationer av dessa användningssätt, liksom vissa ytlerligare preciseringar inom katego­rierna. Kravet på precisering gäller självfallet också de områden som motsvarar dagens specialområden.

Markens användning skall enligt min mening inte preciseras mer än som i varje särskilt fall behövs för att syftet med delaljplanen skall nås. Kraven på detaljering kommer därvidlag att variera. I specialmotiveringen Ull 7 8 återkommer jag till frågan om precisering av handelsändamålet.

När det gäller kvariersmark för allmänt ändamål framgår av 8 kap, 11 5 fjärde stycket att bygglov inte kan lämnas, om inte ändamålet är mer specificerat. Det måste därför i planen preciseras exempelvis för skola, social service, kontorsändamål, brandstation, kultur- eller idrotlsverksam-het.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    565

Användningen av vallenområden                                                      5 kap. 3-4 §§

1 andra stycket andra meningen föreskrivs att användningen av vatten­områden skall anges i detaljplan. Jag har nyss i specialmoliveringen till punkt 3 angett vilka slag av vattenområden som kan komma att omfattas av detaljplan. Användningen av vattenområde kan avse t, ex, idrotts- och fritidsändamål, liksom även områden för kommunaltekniska ändamål, Er­forderiiga skydds- och säkerhetsområden bör också kunna anges. Områ­den för energiproduktion skall kunna innefatta t, ex, ett undervattenslager för kol intill ett kraftverk, I recipienlområden inbegrips områden för tipp­ning och dumpning, nägot som genom marklovsplikt enligt 8 kap, 9 5 kan kontrolleras av kommunen.

Områden för s,k, vattenbruk, dvs, odling av fiskyngel, musslor, alger och liknande produktion, bör endast i undantagsfall bli aktuella. De ligger nämligen vanligtvis inte inom detaljplaneområden. Om ett område för vattenbruk skulle ingå i en detaljplan och om området genom fasta anord­ningar har ett direkt samband med utnyttjandet av ett visst markområde inom planen, bör det kunna reserveras även för vattenbruk. Av specialmo­tiveringen till 16 5 första stycket 2 framgår att områdesbestämmelser i vissa fall kan säkerställa etl vattenområde för visst ändamål.

Genom bestämmelser för vattenområden kan kommunen styra pröv­ningen av bygglov för byggnader, andra anläggningar och anordningar enligt 8kap,, liksom prövning av åtgärder som kan kräva marklov.

Av 36 5 andra stycket detta kapitel framgår att det i vissa förfatlningar kommmer att finnas bestämmelser som - på samma sätt som f, n, -innebär förbud att meddela beslut enligt dessa författningar som strider mot en detaljplan. Som jag tidigare har anmält kommer jag i annat sam­manhang atl lägga fram förslag till ändringar i bl, a. detta avseende i ett antal författningar som berör användningen av riiark och vatten. Om så­dana ändringar genomförs kan kommunen genom att i en detaljplan ange en viss användning av ett vattenområde förhindra att tillstånd till annan användning meddelas enligt nägon av dessa författningar. En i detaljplan angiven lämplig användning av ett vattenområde befriar givetvis inte från skyldigheten att söka erforderliga lov enligt andra föriättningar för att genomföra en åtgärd, även om den är förenlig med detaljplanen,

4 5   Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet, skall det anges i detaljplanen.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rält. Den motsvarar 9 kap, 8 8 i utredningsförslaget och 5 kap, 55 i det remitterade förslaget.

Paragrafen är en följd av förslaget att ersätta dagens stadsplan och byggnadsplan med en enda planform - delaljplan. Med denna lösning måste det framgå av detaljplanen om kommunen avser att överlåta huvud­mannaskapet för mark, avsedd för allmänna plalser, till någon annan.


 


Prop. 1985/86:1                                                     566

Paragrafen har utformats så att den ansluter till beslämmelserna i 6kap. 5 kap. 4 § 265 som stadgar atl det normall är kommunen som är huvudman, 1 vissa områden, t, ex, fritidsområden och industriområden, bör huvudmannaska­pet, i likhet med vad som nu tillämpas, kunna överlåtas på fastighetsägar­na. Kriterierna för att överlåta ansvarei berör jag närmare i specialmoti­veringen till 6kap, 265, Om kommunen frånträder huvudmannaskapet, behöver utformningen och användningen enligl 3 8 andra stycket inte alltid anges, men det kan vid behov göras enligt 7 5 första stycket 6. I lagrädsremissens specialmotivering nämndes även väghållningen inom s.k. storkvarter. Som lagrådet har påpekat (yttrande s.55) är emellertid delta exempel missvisande, eftersom vägar, andra förbindelseleder, grön­områden o,d, i sådana fall formellt ingår i kvartersmarken. Därför är inte 4 8 tillämplig på dem.

Om huvudmannaskapet skall ändras sedan planen vunnit laga kraft, skall det ske genom en ändring av detaljplanen, som ocksä bör innefatta eventuell revidering av bestämmelserna om utformningen och användning­en av allmänna platser. Om gata övergår till att vara allmän väg, dvs, en ändring sker från kommunal till statlig väghållning eller det omvända, behöver dock inte detla föranleda planändring, eftersom huvudmannaska­pet alltjämt åvilar kommunen.

För att undanröja alla oklarheter om tolkningen av paragrafen vill jag -utöver vad jag anförde i lagrådsremissen - uttala följande.

Paragrafen skulle kunna tydas så att kommunen har möjlighet att i en och samma plan ange endast vissa allmänna platser - t, ex, en genom­fartsled eller en del av ett grönområde - och "avsäga sig" huvudmannaska­pet för dessa.

Denna möjlighet är dock inte avsedd. Tanken är atl kommunen i en och samma plan måste bestämma sig för att antingen vara eller inte vara huvudman för allmänna platser. Detla synsätt stämmer väl överens med dagens system med stadsplan och byggnadsplan. Det betyder att kom­munen betraktas som huvudman även för l.ex, gatumark som tillika skall utgöra allmän väg. för vilken staten - enligt beslämmelser i annan lag - skall vara väghållare. Om staten inte länge skall vara väghållare, innebär detta atl huvudmannaansvaret alltid faller tillbaka på kommunen på samma sätl som i dag inom stadsplaneområden.

Andra bestämmelser i PBL bygger också på den nu beskrivna förutsätt­ningen. Som exempel kan pekas på 6 kap. 17 8 som avses tillämpas endast inom en detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser. Skulle detta huvudmannaskap kunna begränsas lill endast en del av planen, skulle tveksamhet kunna uppkomma beträffande vad som skall gälla angående inlösenrätt för återstoden av planen. Oklarhet skulle råda t, ex, beträffande vem som skulle ha rält att lösa mark som skall användas för allmän väg inom en detaljplan där kommunen skall vara huvudman för andra allmänna platser än den allmänna vägen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     567

I andra lagar hänvisas ofta till antingen områden med sladsplan eller 5 kap. 4-5 §§ omräden med byggnadsplan. Även här skulle man råka i svårigheter om det vore möjligl med delat huvudmannaskap inom ett och samma delalj­planeområde. Som ell exempel kan nämnas 7 5 väglagen där man mäste precisera i vilka situationer kommunen skall vara skyldig atl tillhandahålla mark som behövs för allmän väg.

För att undanröja de tänkbara oklarheter som beskrivits ovan vill jag här slå fast att delat huvudmannaskap inte kan förekomma inom en och samma plan. En annan sak är alltså alt staten inom en detaljplan med kommunalt huvudmannaskap kan uppträda som "väghållare", vilket är det begrepp som används i väglagen.

5 8 1 detaljplanen skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för alt planen skall få genomföras (genomförandetid). Tiden skall bestämmas så att del finns rimliga möjligheter all genomföra planen och vara minsl fem och högst femton år. Tiden räknas från den dag då beslutet att anta planen vinner laga kraft eller frän den dag dessförinnan dä någon del av planen får genomföras på grund av förordnande enligt 13 kap. 85 andra stycket. 1 planen kan anges att tiden skall räknas frän senare tidpunkt än den då beslulet att anta planen vinner laga kraft. För skilda områden av planen kan olika genomförandetider bestämmas.

Saknar planen bestämmelser om genomförandetid, är tiden femton är från dag som anges i första stycket.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i 145,

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, avhand­lar frågor om genomförandetid. Den motsvarar 9kap, 178 i utredningsför­slaget och 5 kap, 6 5 i det remitterade lagförslaget. Någon motsvarighet finns inte i dagens lagstiftning. Förslaget om genomförandetid har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 8,3,1),

Enligt första stycket skall i detaljplaner bestämmas en genomförandetid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras. En ansökan om lov måste alltså ha kommit in lill byggnadsnämnden före genomföran­detidens utgång för att fastighetsägaren skall vara säker på att antingen få genomföra de åtgärder planen medger eller ocksä få ersättning om byggrät­ten begränsas. Detta gäller både för bygglov och marklov. En annan sak är atl del kan finnas hinder på grund av andra författningar för den sökta ålgärden. Åtgärder för vilka lov inte behövs berörs inte av bestämmelserna om genomförandetid.

Av första stycket följer att byggnadsnämnden skall behandla ärenden om lov med hänsyn till de förutsättningar belräffande genomförandetiden som gäller när ansökan kom in till nämnden. Det möter inget hinder för sökanden all påbörja och slutföra de åtgärder som avses med lovet efter genomförandetidens utgång. Den tidpunkt när åtgärderna skall vara avslu­tade är endast beroende av lovets giltighetstid enligt 8 kap, 33 5-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     568

I första stycket föreskrivs att genomförandetiden skall bestämmas sä atl 5 kap. 5 § det finns rimliga möjligheter att genomföra planen. Väsentliga faktorer i sammanhanget är t, ex, behovet av en tillräcklig projekteringstid, faslig-hetsrättsliga frågor och behovet av en tidsmässig samordning med andra berörda projekt. Beroende bl, a, pä planens innehåll och inrikining har emellertid också en rad andra förhållanden belydelse för dimensioneringen av genomförandetiden. Överväganden i dessa avseenden skall alltså resul­tera i en genomförandetid som ger rimliga möjligheler att genomföra planen.

Genomförandetiden skall normalt räknas från den dag planbeslulel vin­ner laga kraft, I planen skall således inte anges den Udpunkl dä genomfö­randetiden löper ut, utan endasi en viss tidsrymd. Som ulredningen har påpekat kan det uppstå situationer, där man vill bestämma genomförande­tiden så atl den börjar löpa först några år efler det att planen har vunnit laga kraft. Genom att beslämmia olika tider för olika delar av planen får man en praktisk möjlighet atl styra etappvis utbyggnad. Jag vill här göra del tillägget i förhållande till lagrådsremissen att en ytterligare fördel med detta system är att det blir möjligt alt medge tillfällig markanvändning i ett skede innan genomförandetiden för det definitivt bestämda ändamålet börjar löpa. För att systemet skall fungera måste del framgå av planen vid vilken tidpunkt genomförandeliden börjar löpa i olika områden. Kom­munen kan därmed planlägga sä att mark t. ex. i en mindre tätort eller ett större exploateringsområde blir successivt tillgänglig för bebyggelse. Tak­ten och turordningen mellan de olika områdena kan bestämmas för att svara mot en naturlig efterfrågan på orten och en rationell utbyggnad med hänsyn till sociala, tekniska och kommunalekonomiska faktorer. Första stycket har utformats sä alt sådan etappvis utbyggnad blir möjlig, t, ex. i enlighet med bosladsförsörjningsprogrammet.

På förslag av lagrådet (yttrandet s,56) har det tillägget gjorts i första stycket atl genomförandetiden kan börja löpa redan innan planbeslulel har vunnit laga kraft, nämligen i sådan del av planen som får genomföras pä grund av elt förordnande av någon besvärsinstans enligt 13 kap, 8 8 andra stycket.

Att genomförandetiden löpt ul bör givetvis inte hindra ett positivt ställ­ningstagande till ansökningar om lov. Anser kommunen att planen alltjämt är aktuell, behöver kommunen inte fatta något som helst beslut för att den skall försätta att gälla. Vad som händer när genomförandetiden löpt ut är att fastighetsägaren inte längre kan vara säker på att få lov. Planen kan ändras eller upphävas enligt 11 5 andra stycket utan beaktande av sökan­dens önskemål om att få utföra en planenlig åtgärd.

Bestämmelserna om genomförandetid i 58 är avsedda bl,a, att trygga fastighetsägarnas möjligheter att utnyttja de exploateringsförmåner av oli­ka slag som planen medför. Genomförandetiden har därutöver betydelse bl, a, för kommunens skyldigheter att upplåta allmänna plalser till allmänt


 


Prop. 1985/86:1                                                                   569

begagnande (6kap, 268) och för kommunens rätt att lösa mark (6 kap, 5 kap. 5 § 24 8), Planer som endast medför restriktioner eller skyldigheter eller som innebär att rättigheterna redan i stort sett är utnyttjade genom den befinl­liga bebyggelsen, behöver således inte av hänsyn till fastighetsägarna ha någon bestämmelse om genomförandetid. Det kommer dock med säkerhet att uppslå en hel del gränsfall där tveksamhet kan råda om planen medför några fastighetsekonomiska fördelar eller om den medför skyldigheter för kommunen i fråga om upplålande av allmänna platser. Mot den nu angivna bakgrunden har 5 8 första stycket utformats så att alla detaljplaner skall innehålla bestämmelser om genomförandetid,

Lagrådel (yttrandet s,560 har anfört i huvudsak följande kritiska syn­punkter på förslaget såvitt avser reglerna om genomförandetid:

Den tidpunkt, från vilken genomförandeliden skall löpa, kan fritt be­stämmas av kommunen. Om kommunen beslutar att tiden skall börja långt efter det att planen vunnit laga kraft kommer berörda fastigheter under hela denna tid inte att kunna användas för sitt i planen avsedda ändamål. Före genomförandetiden kan bygglov vägras till åtgärd som avses med planen. Ett sådant lov skulle nämligen strida mol detaljplanens bestämmel­ser. Den exploateringsrätt som planen medför blir alltså vilande och kan ej utnyttjas under tiden mellan planens antagande och genomförandetidens början. Man frågar sig om detla verkligen är avsett och om inte i vart fall någon tidsgräns bör ställas upp. Som bestämmelsen är utformad lämnar den möjlighet öppen att ensidigt tillgodose kommunens iniressen och den kan även medföra olikheter i tillämpningen. När man anser genomförande­liden vara en planbestämmelse, borde bygglov inte heller kunna meddelas sedan genomförandetiden löpt ut. I specialmotiveringen uttalas emellertid att den omständigheten att genomförandetiden gått lill ända givetvis inte hindrar ett positivt ställningstagande till ansökningar om lov.

Kommunen har fält en vidsträckt rätt atl förlänga och l,o,m. förnya genomförandetiden. Den sammanlagda genomförandetiden kan dä bli myckel läng. Detla står i mindre god överensstämriielse med att enligt huvudregeln i förevarande paragraf maximitiden är femton år. Inte heller hindrar bestämmelserna atl tid för tillfällig markanvändning löper ännu sedan genomförandetiden har gått till ända. En sådan ordning synes mind­re lämplig.

Som reglerna utformats lorde ofrånkomligen också vissa tillämpnings­svårigheter uppstå. Om kommunen bestämt viss dag när genomförandeti­den skall börja, kan det när besvär ogillas inträffa all denna tidpunkt passerats dä ärendet avgörs. Hur man då skall förfara är inte berört i remitterade förslaget. En möjlighet är att det får anses ankomma pä över­prövande myndighet att beslämma ny tid från vilken genomförandetiden skall räknas. En så bestämd tidpunkt kan emellertid komma att passa mindre bra med övrig kommunal planering.

För skilda delar av planen kan olika genomförandetider bestämmas. Regeln är betingad av att en planerad utbyggnad skall kunna anpassas till skolor, va-anläggningar och annan service som kommunen skall ombe­sörja. Om kommunen beslutat att genomförandetiden för en etapp skall börja löpa år 1990 och för en följande etapp är 1995 kan tidsskillnaden krympa på etl inte avsett eller önskvärt sätt i fall starten för den första


 


Prop. 1985/86:1                                                                   570

etappen blir förskjuten på grund av besvär över planen. Detta kan man 5 kap. 5 § visserligen komma till rätta med genom atl relatera genomförandetiden för en senare etapp till viss lid efter det atl genomförandetiden för en tidigare etapp helt eller delvis börjat löpa. Om en etappvis utbyggnad tidsmässigt har samband med kommunens hela bostadsförsörjningsprogram, är emel­lertid den antydda utvägen knappast framkomlig.

De av lagrådet nu antydda problemen är inte alls eller endast knapphän­digt belysta i motiven. Lagrådet beklagar detta särskilt som reglerna om den tidsbegränsade exploateringsrätten hör till de mest centrala avsnitten i PBL. Lagrådet, som anser sig inte kunna reservationslöst tillstyrka de föreslagna reglerna, efterlyser klarare uttalanden frän departementsche­fens sida i de frågor som här har berörts.

Till bemötande av dessa kritiska anmärkningar vill jag anföra följande.

Som lagrådet påpekar kan bygglov vägras före genomförandetidens bör­jan, eftersom en åtgärd då strider mot planbestämmelsen om genomföran­detid. Stödet för en vägran finns i 8 kap. 11 5 första stycket I. Genom ett tillägg i nämnda punkl bör föreskrivas att det förhållandet att genomföran­detiden löpt ul inte utgör hinder mot att bygglov lämnas. Atl ett system med varierande genomförandetider kan medföra olikheter i tillämpningen ligger i sakens natur. Någon lidsgräns för kommunens möjlighet alt skjuta upp genomförandetidens början anser jag inte bör läggas fast. Kommuner­na bör ha fullständig rådighet över detta, och jag är övertygad om att möjligheten inte kommer att utnyttjas pä ett sätt som innebär orimligl länga väntetider för faslighetsägarna. Hela den kommunala planeringen bygger ju på att igångsättningen av ett projekt skall ske vid en tidpunkt som ur alla tänkbara aspekter är lämpligast. Det är mot den bakgrunden ytterst osan­nolikt att kommunen skulle binda sig vid en byggstart som ligger sä långt fram i tiden atl kommunen inte kan bedöma konsekvenserna för samhälls­byggandet i slort. Hellre torde man då välja att vänta med hela planbeslulel för det aktuella området, till dess genomförandet kan med slor sannolikhet överblickas.

Lika litet som jag kan finna nägra olägenheter med alt byggrätten i en del fall inte kan tas i anspråk genast, kan jag inse att det strider mol syftet med reformen att kommunen kan genom förlängning eller förnyelse låta den i planen medgivna byggrätten, om den fortfarande är aktuell odi angelägen, få en längre giltigheislid än vad man ursprungligen bestämt. Man får hålla i minnet den grundsaisen att en plan, vars genomförandelid har gått ut. fortsätter att gälla sä länge kommunen inte har ändrade avsikter med områdets användning och visar aktivitet för alt fullfölja dessa avsikter. Alt genomförandetiden genom ett formellt beslut förlängs eller förnyas kan alltså helt enkelt ses som en bekräftelse på atl kommunen bedömer planen som alltjämt aktuell, åtminstone för en viss ytterligare tid framåt.

Formellt sett är del myckel riktigt så som lagrådel har påpekat atl tid för tillfällig markanvändning - som kan vara högst tio år - kan löpa under


 


Prop. 1985/86:1                                                     571

hela genomförandetiden och även under tiden därefter. Jag häller det dock      5 kap. 5 § inte för troligt att kommunerna kommer alt kombinera de i lagen medgivna tidsfristerna på ett så föga ändamålsenligt sätt. Därför bör man vid utform­ningen av regelsystemet kunna bortse från risken för atl etl och samma planbeslut innehåller en så egendomlig reglering.

Lagrådet har också tagit upp frågan om hur besvärsprövning kan inver­ka på genomförandetidens längd när det i planen har bestämts att genom­förandetiden skall börja vid en senare tidpunkt än den dä beslutet att anta planen vinner laga kraft, Genomförandelidens början i dessa fall torde emellertid i praktiken ligga så långt fram alt några problem av det slag som lagrådet tar upp inte behöver uppkomma. Om så ändå skulle ske i något enstaka fall, kan vissa komplikationer onekligen uppstå, I likhet med lagrådet anser jag det inte förenligt med lagens syften alt överiåta på statliga organ att i samband med överprövning bestämma en ny tid från vilken genomförandetiden skall räknas. Någon automatiskt verkande regel om förlängning av tiden är inte heller lämplig. Därför är den enda åter­stående lösningen att kommunen i det uppkomna läget får ta upp planären­det på nytt och bestämma en längre genomförandetid. Enligt min uppfatt­ning är det dock inte nödvändigt att i lagen särskilt reglera denna situation. På goda grunder kan man utgå från att kommunerna ändå medverkar till en föriängning av tiden i dessa fall. Den genomgående principen är ju att tiden skall bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen. Givetvis bör föriängningen av tiden kunna ske enligt reglerna om enkelt planförfarande.

Om en detaljplan, trots föreskrifterna i första stycket, skulle sakna bestämmelser om genomförandetid, skall enligt andra stycket genomföran­detiden anses vara femton är räknat från det planen vinner laga kraft eller får genomföras dessförinnan på grund av ett förordnande enligt 13 kap. 8 5 andra stycket. Någon särskild spärregel behöver inte införas som hindrar alt besvärsmyndigheterna förordnar om tidigare genomförande för sådana delar av planen där kommunen har bestämt att genomförandeUden skall räknas först från en senare tidpunkt än den dag då beslutet vinner laga kraft. Ett förordnande enligt 13 kap. 8 8 andra styckel kan meddelas endast pä kommunens begäran. Detta utgör en tillräcklig reglering i nämnda avseende. Andra styckel är en nödvändig följd av de rättsverkningar som är knutna till genomförandetiden. Såväl kommunen som fastighetsägarna måste l.ex. ha klarhet om vilka förutsättningar som enligt II 5 gäller för att ändra eller upphäva planen, huruvida kommunen har rätt att lösa mark enligt 6 kap. 24 8 och vilka ersättningsregler som skall gälla i händelse av inlösen.

1 det remitterade lagförslaget föreslogs tiden till tio år.

Lagrådet (yttrandet s. 57) har anmält tveksamhet inför behovet av hjälp-regeln i andra stycket och dessutom påpekat alt den i en viss situation kan leda till rätisföriusier för enskilda, Lagrådel avser följande situation. En


 


Prop. 1985/86:1                                                                    572

detaljplan med femton års genomförandelid har antagits. Kort tid därefter      5 kap. 5 — 7 §S ändras planen, varvid genomförandelid inte bestäms. Tiden blir då på grund av den föreslagna regeln kortare än den ursprungligen var.

Det är givet atl en presumtionsregd inte bör ha sädana negativa verk­ningar. Jag anser alt den bästa lösningen för detta - sannolika mycket ovanliga - fall kan uppnås, om liden enligt andra stycket besläms till femton år.

På lagrådets förslag har i tredje stycket förts in en hänvisning till bestäm­melserna om förlängning och förnyelse av genomförandetid i 14 8.

6 8 Medger delaljplanen tillfällig användning av mark eller byggnader
enligt 78 första stycket 9, skall i planen bestämmas den tid under vilken
användningen får pågå. Tiden får bestämmas till högst tio år och skall
räknas från den dag som anges i 5 8 första stycket. Saknar planen bestäm­
melser om tiden, är denna fem är. Om förlängning av tiden finns bestäm­
melser i 15 5.

Paragrafen som saknar motsvarighet i gällande rätt, svarar delvis mot 9 kap. 18 8 andra stycket i utredningsförslaget och 5 kap. 68 tredje stycket i det remitterade lagförslaget. Paragrafen avser sådana planer som innehål­ler bestämmelser om Ullfällig markanvändning enligt 7 8 första stycket 9. Jag hänvisar till behandlingen av frågan om tillfällig markanvändning i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.2) och i specialmoliveringen till 7 8.

7 5 Utöver vad som enligt 3 8 skall redovisas i detaljplanen får i planen
meddelas bestämmelser om

1,      i vad män åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 5 tredje stycket, 6 § första
stycket 2 och 3, 8 5 första styckel samt 9 5 första och andra styckena,

2,  den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

3,  byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4,  placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar, anordningar och tomter, varvid ombyggnadsbeslämmelser enligt 3 kap, 108 tredje stycket och skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap, 12 8 får meddelas,

5,  vegetation samt markytans uiformning och höjdläge,

6,  användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman,

7,  stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

8,  placering och utformning av parkeringsplatser saml förbud att använ­da viss mark för parkering,

9,  tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10,   markreservai för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik-
och väganordningar,

11,   skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen
och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar


 


Prop. 1985/86:1                                                     573

genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas      5 kap. 7 § enligt miljöskyddslagen (1969: 387),.

12, principerna för fastighetsindelningen och för inrällande av gemen­samhetsanläggningar,

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssam­verkan enligt 6 kap, 2 5- Om en detaljplan antas efter det att ett exploate­ringsbeslut enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligl nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon faslighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn lill syftet med den.

Paragrafen, som har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag, motsvarar främsi 25 5 iredje stycket och 107 5 tredje stycket byggnadslagen samt 9 5 tredje stycket och 12 8 2 mom, tredje stycket byggnadsstadgan. Motsvarigheten i utredningsförslaget är 9 kap, 9-15 85 samt 18 och 19 85, Första stycket motsvarar 5 kap, 8 8 och andra siycket 5 kap, 7 5 i det remitterade förslaget.

Förslå siycket

Pä förslag av lagrådel (yttrandet s, 58) har första stycket utformats sä att det uttömmande anger de förhållanden som får regleras i en detaljplan. Det remitterade förslaget var i stället utformat som en exemplifierande uppräk­ning av vad en detaljplan fär innehålla. Lagrådets skäl för alt frångå modellen med en exemplifiering är främst att det knappast synes bli aktu­ellt att i en detaljplan reglera andra frågor än de i lagtexten uppräknade. Dessutom är det enligt lagrådet från principiell synpunkl önskvärt att lagen sätter en gräns för de frågor som en kommun får reglera i en detaljplan. Jag kan ansluta mig till lagrådets uppfattning.

Samspelet mellan de olika bestämmelserna i inledningen av 5 kap, vill jag förklara på följande sätt. I 3-6 88 ställs minimikraven på en detaljplan. Med stöd av 7 5 första stycket och 88 kan kommunen därutöver i planen ta upp de bestämmelser som behövs för att i ett sammanhang reglera de fysiska förhållanden som från allmän eller grannerättslig synpunkt behöver bestämmas. Bestämmelsernas omfattning skall avgöras med hänsyn både till de åtgärder som planen avser att reglera inom planområdel och till förhållandena i planområdets omgivning. Meningen med 7 5 första stycket är med andra ord att tillhandahålla kommunen de instrument med vilka förutsättningar kan skapas för en god helhetslösning utifrån de förhållan­den som är kända vid planläggningstillfället. I beskrivningen Ull planen bör kommunen motivera omfånget och delaljeringsgraden av planens bestäm­melser.

Belräffande innehållet i de olika punkterna vill jag anföra följande.


 


Prop. 1985/86:1                                                      574

Punkt 1                                                                         5 kap. 7 §

Av punkt 1 framgår möjligheten att genom bestämmelser i delaljplan ange vilka åtgärder som samhället avser all pröva genom lov. Motiven till detta har jag tidigare redovisat (avsnitt 12.1). Det kan vara befogat att häri korthet samlat redovisa hur delta är tänkt att fungera.

Den normala skyldigheten att söka lov finns angiven i 8 kap. I 8 beträf­fande byggnader och i 8 kap. 2 8 för andra anläggningar. Från den normala skyldigheten ges genom 8kap. 4 8 vissa lättnader för en- eller tvåbostads­hus. Befrielsen gäller en del mindre, invändiga åtgärder, installationer, viss omfärgning, trädgårdsmurar, skärmtak och mindre ulhus.

Det förhållandet att detaljplanekravet enligt I 8 gör sig gällande i etl visst område och kommunen har antagit en plan motiverar i sig en ökad sam­hailskontroll av olika åtgärder i miljön. Beslutet att anla en detaljplan, som vinner laga kraft, medför sålunda alt tillståndsplikten utökas i ett par avseenden. Först kan nämnas att bygglovsplikten enligl vad som före­skrivs i 8 kap. 3 8 första stycket utvidgas till alt omfatta omfärgning, byte av fasadbeklädnad eller takläckningsmalerial, ändringar som avsevärt på­verkar byggnadens yttre utseende saml uppsättande och väsentlig ändring av skyltar och ljusanordningar. Vidare krävs rivningslov enligt 8 kap. 8 5 första siycket, om inte annat besläms i planen, och marklov för större schaktning eller fyllning enligt 8 kap. 9 8 första stycket.

Genom särskilda bestämmelser i delaljplan kan kontrollen ökas ytterli­gare enligt 8 kap. 6 8. För en- eller tväbostadshus kan med stöd av nämnda paragraf omfärgning göras lovpliktig. För alla byggnader med särskilt bevarandevärde enligt 3 kap, 12 5 kan en planbestämmelse utlösa skyldig­het att söka lov för underhållsåtgärder. Vidare kan skyldighet införas alt söka marklov även för trädfällning och skogsplantering enligt 8 kap, 9 5 andra stycket.

Det finns också möjligheter atl genom bestämmelser i detaljplan minska skyldigheten att söka lov. Kolonistugor och enklare fritidshus som byggs enligt planen kan sålunda befrias från bygglov enligt 8 kap, 5 5 tredje stycket, I 8 kap. 5 5 första stycket 5 har också införts möjlighet för kom­munen alt medge befrielse från bygglovsplikt för tillbyggnad och andra ändringar av industribyggnader. Vidare kan som nämnts enligt 8 kap, 8 8 första stycket bestämmas att rivningslov inte behövs.

De sammanlagda möjligheterna att variera lovplikten är ganska stora. Hur de är avsedda att användas framgår främst av specialmotiveringen till 8 kap.

Punkt 2

Punkt 2 avser den vikliga möjligheten att genom beslämmelser i detalj­plan avgränsa exploateringsrätten. Förslaget innebär att nuvarande praxis bibehålls, dvs. byggrätten skall uttryckas i maximimått men undantagsvis kan den även anges i minimimått (se avsnitt 8.3.2). Enligt praxis kan


 


Prop. 1985/86:1                                                                   575

regleringen avse bl, a. byggnaders längd, bredd, höjd, källardjup och vä- 5 kap. 7 .<>' ningsantal. De krav pä planefs tydlighet som föreslås i 95 tredje stycket innebär att miljöns utformning skall framgå relalivt klart. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3,3) har jag redovisat att detta inte behöver leda lill att tekniken med flexibel detaljplan slopas. Däremot bör det medföra att flexibiliteten inte kan vara total, utan att den behöver inskränkas i vissa delar av området och för områden med viss belägenhet, Detla betyder i sin tur att exploateringens intensitet och karaktär vid planens utformning mäste framgå på ett sådant sätt att sakägarnas och övriga berördas intres­sen samt medborgarinflylandel tillgodoses. Jag ålerkommer till frågan om flexibel plan i specialmotiveringen till 98,

Punkt 2 ger också möjlighet alt, liksom i dag. begränsa exploaleringsräl-ten under mark. En sädan begränsning kan vara påkallad t. ex, för att skikta undermarkens utnyttjande för olika ändamål eller för att tillgodose säkerhets- och skyddsintressen. Förutom av hänsyn till hydrologiska för­hållanden kan beslämmelser behövas för atl l.ex. motverka rasrisker och radonstrålning.

Med stöd av punkt 2 kan också, liksom i dag är möjligt, föreskrivas att viss mark skall undantas från bebyggelse, s. k. punktprickad mark.

Punkt 3

Enligt punkt 3 kan bestämmelser meddelas i fräga om byggnaders an­vändningssätt. Enligt såväl dagens ordning som PBL skall byggnaders användningssätt i princip vara identiskt med del användningssätt som har bestämts för marken. 1 vissa fall kan det dock finnas behov av att specifi­cera vissa byggnaders användning inom t. ex. ett industriområde. Även en byggnads användning i höjdled kan behöva regleras. Inom stadsförnyel­searbetet kan det inom ramen för en given markanvändning behöva be­stämmas var inom ell kvarter gemensamhetslokaler, service, skyddsrum o, d, bör förläggas.

Här vill jag emellertid ta upp en viktig reservation. Det gäller frågan om hur bostadsbyggnaders användning för fritidsbruk eller som fast bostad skall kunna regleras. Flera remissinstanser har uppehållit sig vid detta och därvid pekat på behovel av att kunna reglera fritidsbebyggelse så att den varaktigt kan användas endasi för fritidsbruk. Man vill därmed kunna säkerställa att bebyggelsen inte omvandlas till permanentbostader.

Jag vill till att börja med klargöra atl jag inte är beredd att föreslå bestämmelser som gör del möjligt att reglera användningen av bostäder på del sätt som remissinstanserna synes åsyfta. Däremot anser jag atl del inte bör finnas något hinder mot att kommunen i sin planläggning på olika sätt tar in beslämmelser som gör en avsedd bebyggelse speciellt lämpad anting­en för fritidsbruk eller också för permanentboende. Detaljplan bör således kunna utformas och markens ändamål bestämmas speciellt för fritidsbruk. Likaså bör exploateringsgraden, tomtstorleken samt byggnadernas storlek


 


Prop. 1985/86:1                                                      576

och utformning kunna regleras i detta syfte. Del bör t, ex. vara möjligt atl      5 kap. 7 §

föreskriva att vind eller källare inte får inredas eller utföras. Att fritidshus

skall kunna ulföras i enklare standard framgår av bestämmelsen i 3 kap. 9 5

första stycket. Även vägstandarden kan regleras. Beslämmelser av denna

art bör fä betydande verkningar vid etablering av ny bebyggelse i området.

En sådan medveten strävan från kommunen, som kommit till uttryck i en

speciellt utformad delaljplan, bör också göra det helt klart för berörda

fastighetsägare vilka villkor som gäller för boendet inom området. Av vad

jag nyss anförde följer att jag inte är beredd att föreslå bygglovsplikt för

ändrad användning från fritidsbruk till permanent bruk, för att på det sättet

gripa in i befintliga områdens omvandling. Av specialmotiveringen lill

8 kap. I 5 framgår att en sädan omvandling inte behöver lov.

1 likhet med ulredningen (s. 342) anser jag att del i vissa fall kan finnas behov av en mer preciserad angivelse av byggnaders användning än som sker i dag. Begreppet handelsändamål l.ex. är sä oprecist att det inte ger tillräcklig möjlighet alt reglera niarkanvändningen på elt lämpligt sätt vare sig från allmän synpunkt eller med hänsyn till granneinlresset. Handelsän­damål har l.ex, i praxis också ansetts inrymma kontor. Gränsdragningen mellan industri, lager och handel är också flytande. Utredningens förslag till preciseringar får starkt slöd av remissinstanserna. Jag förutsätter all dessa frågor kommer att närmare behandlas i allmänna räd till kommuner­na och vill för egen del nägot kommentera preciseringen av handelsända­målet.

Konsumenterna bör ha tillgäng till ett allsidigt sammansatt utbud av varor och tjänster och kunna prioritera mellan t. ex. låga priser, närhet till butiken och hög servicegrad. Kommunen har ett ansvar för att markens användning planeras så alt denna valfrihet så långl möjligl skall kunna upprätthållas. En hel del kommuner anger riktlinjer i dessa frågor i form av s.k. varuförsörjningsplaner. 1 PBL:s inledande bestämmelser har angetts att den fysiska planläggningen skall beakta behovet av mark bl. a. för kommersiell service. Kommunen ansvarar också för att den fysiska miljön fär en lämplig utformning.

Inom ramen för planeringen bör konkurrensen ges ett så fritt spelrum som möjligt för att hålla priserna nere och öka företagens effektivitet till konsumenternas fördel. De långsiktiga aspekterna är i detta sammanhang väsentliga och bör komma till uttryck i översiktsplanen. Detaljplanen mäste utformas så att den möjliggör förändring och förnyelse, t. ex. etable­ring av nya butiksformer. Detta är en förutsättning för en rationell utveck­ling av handeln. Frän dessa utgångspunkter bör handelsändamälet inte preciseras ytterligare i delaljplan, om det inte finns särskilda skäl. Sädana skäl kan enligt min mening bl. a. vara att möjliggöra en för konsumenterna lämplig butiksstruktur, hänsyn till omgivningen samt kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella fallet. 1 detaljplan bör då kunna meddelas beslämmelser i syfte att särskilja följande ändamål.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   577

Till att börja med vill jag konstatera att handelsområden och industriom- 5 kap. 7 § råden lillgodoser olika behov och mäsle förläggas och utformas med hän­syn härtill. Dessa områdestyper påverkar bebyggelseområdenas översikt­liga struktur. Kraven pä trafikförsörjning, omgivningshygieniska hänsyn och områdenas miljöulformning skiljer sig i flera avseenden. Det är angelä­get att bl. a. här angivna egenskaper kan regleras i den fysiska planlägg­ningen. Genom detaljplan bör det därtor vara möjligt alt dra en skarp gräns mellan handelsområden och industriområden. Som framgår av specialmo­tiveringen till 8 kap. 1 8 punkl 3 föreslår jag alt det skall krävas bygglov för att ändra användningen av en byggnad från handels- till industriändamål och omvänt. Vid prövningen av ansökningar om lov till sädana ändringar blir planens beslämmelse styrande, sä atl bygglov skall vägras om åtgärden strider mot planen.

När det sedan gäller önskemålet från några remissinstanser om att närmare kunna reglera olika former av handel, uppslår vissa problem med hänsyn till behovet av en effektiv, fungerande konkurrens. Handel bedrivs i många former, såsom t, ex, partihandel, postorder, storköp och detalj­handel. Även kombinationer av de olika formerna förekommer. Varusorti­mentet varierar ocksä starkt. Från lokaliserings- och planutformningssyn­punkt kan det ibland vara befogat att göra en precisering av handelsända­målet. Vid en avvägning mellan kraven på konkurrens och styrning enligt PBL mot en lämplig samhällsutveckling har jag stannat för att planlägg­ningen av nyss angivna skäl skall kunna ange en huvudsaklig användning av kvariersmark för partihandel eller detaljhandel. Partihandel bör i plan­läggningssammanhang normalt hänföras till kategorin industriändamål.

Även inom gruppen detaljhandel bör viss reglering vara möjlig men också här vill jag understryka atl det även är ett samhällsintresse att inte onödigtvis begränsa konkurrensmöjligheterna. 1 detaljhandel kan man ur­skilja vissa varuslag som i praktiken visat sig medföra alldeles speciella planproblem. Det gäller framför allt varor som levereras med tunga trans­portmedel och säljs i myckel stora byggnader, l.ex. kallager, varifrån kunden ofta hämtar varan med bil. Det medför bl. a. krav pä stora parke­ringsplatser. Jag syftar här på varuslag som möbler och inredning, bilar, husvagnar, båtar, byggmaterial och trädgårdsartiklar. Där planförhålla-dena sä kräver, anser jag det bör vara möjligt att genom bestämmelser i detaljplan skilja ut områden där handeln får avse resp. inte avse sådana skrymmande varuslag inom detaljhandeln. På det sättet bör man med planen kunna åstadkomma en lämplig lokalisering och miljö för denna typ av handel. Jag vill framhålla atl byggnadsnämnden vid prövningen av lov inom en sädan detaljplan inte har atl ta ställning vare sig till behovet av verksamheten i fräga eller till frågan om olika företag skall ges likvärdiga förutsätlningar inom områdel.

Inom kategorin detaljhandel kan livsmedelshandeln i vissa lägen behöva begränsas eller helt förbjudas med hänsyn till kravet på en lämplig sam-19    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                   578

hällsutveckling. Som exempel kan nämnas stormarknader eller bensinsta- 5 kap. 7 § tioner. 1 enlighet med praxis bör del kunna ske genom en beslämmelse i detaljplan som anger maximal yla som sammanlaget får användas för handel med livsmedel. En sådan begränsning bör givetvis inte göras så snäv alt rimliga anspråk på rationalisering inte kan tillgodoses i ett senare skede. Jag förutsätter vidare att sådana begränsningar meddelas endast om kommunen har gjort en utredning om serviceförhållandena i berörda områ­den och utredningen visar att begränsningarna är nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handdsslruktur. Sådana utredningar ingår normalt i kommunala varuförsörjningsplaner.

När kommunen i detaljplan har preciserat handelsändamälet i nägol här angivet avseende, fär någon ytlerligare precisering eller avgränsning inte läggas till grund för prövningen av bygglov. Det är alltså inte möjligt att med stöd av bestämmelserna i 2 kap. vägra lov Ull en åtgärd som är förenlig med detaljplanen.

Enligt sista meningen i punkt 3 kan bestämmelser meddelas om lägen­hetssammansättningen i bostadshus. Med uttrycket storiek avses lägenhe­ternas bruksarea, antal rumsenheter eller motsvarande. Med uttrycket lägenheter av olika slag avses ordinära familjelägenheter, studentlägen­heter, servicelägenheter och olika lägenhetstyper för kollektivboende. Be­stämmelser om lägenhetssammansätlningen bör användas endast om det finns vägande sociala skäl eller bosladsförsörjningsskäl.

Punkt 4

Punkt 4 ger möjlighet att anta en plan med bestämmelser om placering, utformning och utförande av byggnader och andra anläggningar. Enligt vedertagen praxis kan regleringen bl. a. avse byggnads läge pä tomten, dess takvinkel, fasadmaterial, takläckningsmaterial och färg. Någon änd­ring härvidlag är inte avsedd. I det remitterade lagförslaget angavs (5 kap. 882) att planbeslämmelser kan avse även "byggnadssättet". Med delta uttryck avses frågan om byggnader skall uppföras fristående eller på olika sätt sammanbyggda. Byggnadssättet är alltså en fråga om placering och utformning och kan därför regleras enligt punkt 4. Detta har lett fram till slutsatsen att termen "byggnadssättet" kan avvaras i lagtexten.

En del av bestämmelserna i 3kap. är nya eller har fåll ökad aktualitet. Det finns därför skäl att kort beröra hur de kan komma till uttryck vid detaljplaneläggning.

Till att börja med anser jag att detaljplanen måste kunna reglera på vilket sätl det vikliga kravet på tillgänglighet i 3 kap. 7 5 och 15 5 första stycket 5 skall tillgodoses. Dessa frågor hänger nära samman med byggnadsprojek­teringen, men del kan många gånger vara befogat att meddela bestämmel­ser redan i detaljplanen. Om l.ex. handikappkraven kan uppfyllas genom att bebyggelsen föriäggs på en viss plats eller anordnas på ett vissl sätt i förhållande till terrängen, bör detaljplanen kunna reglera dessa förhällan-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   579

den som utgångspunkt för vidare projektering. Husentréernas läge i förhål-       5 kap. 7 § lande lill vägnätet och terrängen är ocksä en sådan fråga liksom höjdsätt-ning av gala, tomt och entréplan samt galans och entrévägarnas utform­ning.

Undantagen i 3 kap. 7 5 tredje och fjärde styckena från kravet på tillgäng­lighet kan det också i vissa fall vara lämpligt atl ge besked om redan genom en planbeslämmelse. Om en sådan avvikelse medges för en arbetslokal bör lokalens användning för just den typen av verksamhet specificeras i plan­bestämmelsen. En effekt av att tillgänglighetskraven är uttömmande regle­rade i detaljplan blir - förutom atl del är etl besked för projekteringen -all byggnadsnämnden inte kan ställa högre krav vid prövningen av bygg­lov.

Som utredningen framhåller kan etl visst tekniskt utförande av bebyggel­sen behöva föreskrivas med hänsyn till allmänna intressen eller till gran­narna. Utredningen nämner som exempel krav på en viss grundläggnings­metod för att undvika rasrisk i ett område eller krav på att vidmakthålla en viss grundvattennivå för att t. ex. skydda träpålar under byggnader i närhe­ten. Remissinstanserna tillstyrker förslagen. Även jag anser att denna typ av tekniska föreskrifter bör kunna tas in i detaljplan. För egen del vill jag lägga lill sådana föreskrifter som avser aft tillgodose energihushållningen. Del kan l.ex, gälla att utnyttja speciella förutsättningar i ett visst område när det gäller lokalklimat eller solinstrålning eller sådan markbeskaffenhet som är speciellt lämpad för markvärme eller energilagring. Ett villkor för att bebygga sådan mark kan vara att de goda förutsättningarna verkligen tas till vara. Det kan också gälla atl i samband med komplettering och förnyelse av äldre områden meddela bestämmelser om lämplig uppvärm­ningsform, t, ex, för all ta till vara spillvärme från närbelägna fastigheter eller hindra individuell uppvärmning av visst slag. Jag anser det självklart att en delaljplan ocksä genom bestämmelser om byggandet, vegetationen och undermarkens nyttjande skall kunna tillgodose energihushållningskra­ven. Som jag tidigare har nämnt i specialmotiveringen till 3 kap, 3 5 bör kommunen redan vid planläggningen av etl område ge besked om byggna­der skall medge god hushållning med vallen. Det bör alltså av detaljplanen framgå i vilka områden som l.ex. ett krav på lokall omhändertagande av dagvatten skall ställas eller i vilka byggnader snålspolande armaturer skall installeras.

När del gäller bestämmelserna om det byggnadstekniska utförandet vill jag ytteriigare anföra följande. Den historiskt sett vanligaste säkerhetsris­ken är faran för brand. De stora stadsbränderna har ocksä i hög grad påverkat utformningen av våra äldre byggnadsordningar och lagar om planläggning. I modern tid har frågor om buller, luftföroreningar, skred­risker, grundvaltenstörningar o.d. trätt i förgrunden när det gäller stads­byggandets hygieniska och säkerhetsmässiga frågor. En dd av dessa olä­genheter och risker kan motverkas genom att byggnader och anläggningar


 


Prop. 1985/86:1                                                                   580

ulformas och utförs pä ell med hänsyn lill platsen lämpligl sätt. Etl vissl 5 kap. 7 § utförande kan i en del fall vara en förutsättning för att över huvud taget ta viss mark i anspråk för bebyggelse. Punkt 4 skall dä ge stöd för erforderliga beslämmelser i dessa avseenden. Det skall givetvis även vara möjligt atl i detaljplan reservera mark för bullervallar eller andra skyddsanordningar. Punkt 4 ger således möjligheter alt införa bestämmelser för olika åtgärder inom planomrädet.

En viktig nyhet ligger, som jag redovisat i specialmoliveringen till 3 kap, 10 8 Iredje stycket, i att oinbyggnadskravens tillämpning kan bestämmas i detaljplan.

En annan ny regleringsmöjlighel som punkt 4 ger utrymme för gäller uiformning av anläggningar, l.ex. idrottsplatser, skidliftar, campingplat­ser, småbåtshamnar och skjutbanor.

1 punkt 4 anges slutligen möjligheten att i detaljplan meddela närmare bestämmelser om tomter. Därmed avses materiella beslämmelser med stöd av 3 kap, 15-17 88. 1 specialmotiveringen till dessa paragrafer har jag närmare angett vilka frågor som kan bli aktuella. Med den belydelse som tomlens ordnande och närmiljön i övrigt har för bebyggelsemiljön som helhet, kan det många gånger vara befogal att ägna dessa frågor ökad uppmärksamhet. Miljöförbättrande åtgärder har stor betydelse för ett om­rådes attraktivitet och sociala betingelser. Inte minst inom ramen för stadsförnyelsen bör dessa frågor uppmärksammas.

Bevarandefrågorna ägnas ökad uppmärksamhet i dagens stadsplane­ring. Som ett komplement lill de generelll verkande reglerna i 38 8 bygg­nadssladgan är det vanligt att kommunerna i sina stadsplaner har meddelat särskilda bevarandeföreskrifter eller s.k. miljöregler för viss bebyggelse. Olika beteckningar har dä använts, t, ex, bokstäverna K, Q och q, Enligl anvisningar för upprättande av detaljplaneförslag som statens planverk gav ut är 1976 bör bokslaven K, som tidigare avsåg reservat för kulturhisto­riskt värdefull byggnad, numera användas för kyrkliga ändamål, Q för område som skall utgöra reservat för befintlig kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och q där man avser alt bevara den allmänna karaktären hos en byggnad eller ett bebyggelseområde och där nybebyggelse inte skall till­komma annat än i undantagsfall. Något automatiskt skydd mot rivning kan emellertid inte åsladkommas med skyddsbestämmelser av detta slag.

Många kommuner har också med stöd av 38 8 andra meningen byggnads­stadgan utvecklat en informell planeringsverksamhet som går ul på att dels avgränsa sådana områden där bebyggelsen kräver hänsyn enligl detta lagmm. dels beskriva de egenskaper i miljön som ger den dess egenart. För all sprida informaUon lill fastighetsägare och hyresgäster samt få politiska ställningstaganden till dessa frågor, handläggs de i många fall enligt regler­na för anlagen generalplan. 1 en del fall sammanställs uppgifterna i särskil­da kommunala s. k. kulturminnesvärdsprogram eller miljöprogram.

Den verksamhet som på delta säll skapar debatt och engagemang i


 


Prop. 1985/86:1                                                     581

frågor som rör behandlingen av olika bebyggelseomräden bör givetvis 5 kap. 7 § kunna fortsätta inom ramen för PBL, Det naturliga är alt frågorna tas upp i översiktsplanen, 1 specialmotiveringen till 16 5 första stycket 4 pekar jag på möjligheten alt, om det behövs, befästa riktlinjerna i form av områdesbe­stämmelser, Samma regleringsmöjligheter skall finnas för detaljplaner, vilket framgår av punkt 4 där särskilt anges skyddsbestämmelser för bygg­nader som avses i 3 kap, 12 5, Urvalet och avgränsningen av sådana miljöer har jag tagil upp i specialmotiveringen till den paragrafen, 1 korthet kan man säga att det gäller särskilt värdefulla miljöer och byggnader av i huvudsak samma art som avses i lagen (1960:690) om byggnadsminnen. Skyddsbestämmelserna bör därför i stort sett vara av samma slag som gäller för dessa. Bestämmelserna innebär därför ett automatiskt rivnings­förbud. Med stöd av punkt 4 kan alltså meddelas skyddsbestämmelser som särskilt tillgodoser det allmänna intresse som finns i att bevara sådan bebyggelse och som gör det möjligl att se lill alt förändringar och underhåll sker inom de ramar som miljökraven ställer. Här är det uppenbart att detaljplanen skall kunna reglera de viktigaste inslagen i den fysiska miljön pä ett samlat sätt som tillgodoser de kulturhistoriska kraven.

Skyddsbestämmelser kan till skillnad från andra planbeslämmelser om placering, utformning och utförande av byggnader m. m. utlösa krav på ersättning enligt 14 kap. 8 8 första styckel 3. Jag vill därför för tydlighets skull förklara atl med skyddsbestämmelser avses sådana planbestäm­melser som enbart rör befintliga byggnader, andra anläggningar och anord­ningar. Bestämmelser som berör hell nya byggnader, l.ex. sådana som ersätter en riven byggnad, räknas däremot inte som skyddsbestämmelser, även om de i syfte att slå vakt om miljökvaliteter kan vara mer detaljerade än vad som är nödvändigt i flertalet planer.

Några synpunkter på bevarandefragor

När det gäller placering, utformning och utförande av bebyggelse samt tomtens ordnande i de värdefulla miljöerna bör ganska exakta bestämmel­ser kunna meddelas. Byggnadernas gruppering med t, ex, gavelställda hus mot gatan kan vara ett viktigt inslag i det kulturhistoriska värdet. Det gäller också byggnadsdetaljer som taksprång, fönstrens utformning och deras läge i väggliv, material, färg och ulsmyckningsdetaljer samt att kvarters­markens avgränsning mot gata skall ske med byggnader, murar eller plank, Beslämmelser av detta slag bör givetvis kunna ta sikte även på om- och tillbyggnader samt andra ändringar. Att underhållei kan regleras framgår av 3 kap. 12 och 13 55.

När det gäller interiören i de särskilt värdefulla byggnaderna, bör be­stämmelserna kunna avse sädana viktigare egenskaper som planlösning, målningar, paneler, taklister, stuckaturer och andra utsmyckningar. Även intressanta konstruktionssystem, installationer och fast inredning av olika slag bör kunna omfattas av bestämmelserna. 1 undanlagsfall kan till och


 


Prop. 1985/86:1                                                                    582

med en äldre eller speciell arbelsteknik behöva föreskrivas. Jag ser ingen       5 kap. 7 § anledning att här ge någon annan begränsning än att planbestämmelserna skall avse sådant som har betydelse för bevarandeinsatsen som helhet. Av 8kap, 6 5 första stycket 3 framgiir att skyldigheten att söka lov kan utökas till att omfatta underhållsåtgärder för denna lyp av bebyggelse.

När byggnaderna kan regleras med så stor precision anser jag det ocksä rimligt alt andra vikliga inslag i miljön på tomterna eller på gator. torg. parker och andra allmänna plalser ocksä skall kunna behandlas i detalj­planen, när det behövs. Parkeringsplatser och trädplanteringar tillhör sä­dana inslag liksom hur lillgängligheten skall tillgodoses med hänsyn till miljön. En parkanläggning eller allé kan också vara väsentliga inslag i miljön, Pä mark för allmän plats utgör stolpar, skyltar, transformatorhus, trappor, kiosker m, m, sådant som kan behöva regleras till sin placering och utformning. Även om ganska omfattande bestämmelser kan meddelas, är det givetvis inte meningen atl man skall reglera sådant som saknar betydelse från bevarandesynpunkt eller som inte i någon påtaglig omfatt­ning inverkar på del värdefulla i miljön.

Ett viktigt miljöinslag kan vara markbeläggningen. Dels kan vackra slenbeläggningar vara en viktig del av miljön, dels kan vattengenomsläpp-liga beläggningar vara en förutsåttning för bibehållen grundvattennivå och därmed även för byggnadernas grundläggning. I sådana fall bör kommunen i detaljplanen kunna meddela bestämmelser om markbeläggningens utfö­rande.

Jag vill här påpeka att skyddsbestämmelser kan bli aktuella inte bara för bosladsbyggnader och offentliga byggnader av olika slag utan också exem­pelvis för industriminnen. Då mäste också sådant som uthus, ugnar, hytt-ruiner, lastkajer och liknande delar av den fysiska miljön kunna omfattas av bestämmelser i detaljplanen.

Jag förutsätter att samrådet med de enskilda intressenterna innehåller både en redovisning av de värden man vill slå vakt om och en ordentlig information om innebörden av olika planbestämmelser, I dessa avseenden får planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen en viktig funktion. Innehåller planen bestämmelser om utformning och utförande som rör gata eller annan allmän plats, bör ansvarigt organ fä samma information m. m, som de enskilda. Det är också viktigt att samråd sker med byggnadshisto-risk expertis. Jag föreställer mig att initiativet till bevarandeplaner mänga gånger kan komma från fastighetsägare, miljögrupper eller företrädare för antikvariska intressen.

Skyddsbestämmelser i detaljplan blir, i likhel med andra bestämmelser, bindande för prövningen av lov, Delaljeringsgraden medför att ocksä fas­tighetsägarens handlingsfrihet blir mindre än i andra detaljplaner. Skydds­bestämmelsernas effekter vid prövning av frågor om rivningslov framgår av 8 kap, 17 8 andra stycket. Av 3 kap, 13 8 tredje stycket följer att bygg­nadsunderhållet skall följa de skyddsbestämmelser som finns i planen. Att


 


Prop. 1985/86:1                                                                   583

fastighetsägaren har rält till skälig ersättning vid betungande bestämmelser      5 kap. 7 § framgår av 14kap, 8 8 första siydkét 3.

Vissa bestämmelser kan gälla åtgärder i miljön som inte behöver lov enligl PBL, Den som utför sådana åtgärder är ända i princip skyldig enligt 365 forsla stycket detta kapitel att följa planen. Av 6kap, 27 5 framgår att gator och andra allmänna platser som regel skall stämma överens med detaljplanen, när de upplåts till allmänt begagnande, I 9 kap, 1 5 har tagits in en bestämmelse om utförande av byggnadsarbeten som innebär bl, a. att sådana skall utföras enligt beslut som har meddelats med stöd av besläm­melserna i PBL, vilket inkluderar bl, a, bestämmelser i detaljplan.

När det gäller åtgärder pä gator och andra allmänna platser förutsätter jag att kommunen genom samråd och kontakter ser till an väghållaren i sin verksamhet följer planbestämmelserna. Jag vill också understryka vikten av all kommunen genom fortlöpande rådgivning och tillsyn ger fastighets­ägarna den vägledning som behövs för att de i sin fastighetsförvaltning rätt skall beakta planbestämmelserna,

I en grupp byggnader som skall skyddas genom detaljplan kan det finnas någon byggnad som redan har skyddsbestämmelser enligt t, ex, byggnads­minneslagen. Utredningen har i sill lagförslag (5 kap. 14 5) tagit in en bestämmelse som förhindrar atl sådana byggnader omfattas av detaljplan. Ett av skälen till detta var. alt förhindra atl motstridiga bestämmelser meddelas som ger osäkra förhållanden för fastighetsägaren. Enligt min mening behövs inte detta undantag. När skyddsbestämmelser utarbetas i detaljplan kan man utgå från alt samråd sker med såväl fastighetsägarna som byggnadshislorisk expertis. Risken för motstridiga bestämmelser bör därmed kunna elimineras. Skyddsbestämmelserna kan alltså komplettera varandra, men de bör hållas isär så att det inte råder oklarhet om ett eventuellt ersättningsansvar är statens eller kommunens. Det kan ske t, ex, genom att gällande skyddsbestämmelser enligl byggnadsminneslagen redo­visas i planbeskrivningen, där också behovet av kompletterande bestäm­melser genom detaljplanen bör motiveras.

Punkt 5

Enligt punkt 5 kan beslämmelser meddelas om åtgärder som kräver marklov enligt 8 kap. 9 8 första och andra styckena, dvs. schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering. Jag hänvisar i denna fråga till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 13,2) och i special­moliveringen till 8kap, 9 8,

Bestämmelsen ger stöd för att meddela bestämmelser t, ex, om terräng-bearbetning och massbalansering vid exploateringsverksamhet. Del bör ocksä liksom i dag vara möjligt atl förbjuda planteringar av t. ex, trafiksä­kerhetsskäl eller för alt trygga solinfall mot en lekplats eller en energipro­ducerande anläggning. Möjligheten atl med stöd av punkt 5 reglera träd­fällning och skogsplantering förutsätter i praktiken att detaljplanen också


 


Prop. 1985/86:1                                                                    584

innehåller bestämmelser enligt 8 kap, 9 5 andra stycket om atl det krävs lov 5 kap. 7 § till åtgärderna. Planbestämmelser av detta slag torde i första hand bli aktuella i omräden för fritidsbebyggelse och fritidsanläggningar då kom­munen inte själv svarar för upplålande och skötsel av allmänna plalser. Det bör ocksä vara möjligl att genom en planbestämmelse skydda enstaka träd pä kvartersmark, om det är av väsentlig betydelse för bebyggelsemil­jön,

Punkl 6

1 punkt 6 har tagits in en beslämmelse som gör det möjligt att reglera användning och uiformning av vägar m,m. Bestämmelsen motsvarar 3 8 andra stycket första meningen, men avser fall då annan än kommunen skall vara huvudman för allmänna platser. Beträffande bestämmelsens innebörd hänvisar jag till specialmotiveringen lill 3 8 andra stycket,

Punkl 7

1 punkt 7 las upp möjligheterna att meddela bestämmelser om utfarter och andra utgångar mot allmänna platser och stängselfrågor. Orden "eller annan utgång" har lagts till på förslag av lagrådet (yttrandet s,58). De materiella kraven i dessa avseenden återfinns i 3 kap, 15 8 första stycket 4,

Punkt 7 kan l.ex, bli tillämplig i samband med trafiksanering eller då fastigheters utfartsförhållanden av trafiksäkerhetsskäl behöver ändras. En sådan föreskrift i detaljplan bör kunna utgöra grund för kommunen att kräva att fastighetsägare gör nödvändiga ändringar utan att det sker andra byggnadsarbeten på fastigheten. Bestämmelser om förelägganden i dessa fall finns i lOkap, 17 8 andra stycket. Med samma effekter bör det vara möjligt att reglera fastighetsägares slängselskyldighet. Att fastighetsägaren har rätt till ersättning i vissa fall framgår av 14kap, 3 8.

Punkl 8

I den allmänna motiveringen (avsnitt 11.3) och i specialmotiveringen till 3 kap. 15 8 har jag utförligt avhandlat parkeringsfrågorna. I enlighet med vad jag anförde i dessa sammanhang har i punkl 8 tagits in beslämmdser som gör det möjligt att i detaljplan dels reglera storieken och placeringen av parkeringsplatser, dels förbjuda alt viss mark används för parkering. Enligt 8 kap. 2 8 första stycket 8 och andra stycket samma paragraf krävs i vissa fall bygglov för parkeringsplatser som inte ligger på gatu- eller väg­mark.

Punkt 9

1 enlighet med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3.2) har i punkt 9 tagits in bestämmelser om tillfällig markanvändning. Bestämmel­sen saknar motsvarighet i gällande rält, något som enligt min mening är en påtaglig brist. Den i 56 5 2 mom. byggnadsstadgan angivna möjligheten att


 


Prop. 1985/86:1                                                                   585

lämna treårigt lov till tillfällig byggnad täcker inte alls det verkliga behovet.      5 kap. 7 § Nägot stöd för att lämna lov till tillfällig ändring av markanvändningen utan samband med byggande finns inte. Prövningen av sådana frågor har därför blivit osäker och mycket varierande vad gäller formerna.

De närmare förutsättningama för tillfälligt bygglov framgår av 8 kap, 14 8. Den maximitid på 20år som föreskrivs där anser några remissinstan­ser vara för lång. Den bör dock enligt min mening ses i relation till en normal byggnads avskrivningstid, som är tre gånger längre. Tiden är också anpassad till de perspektiv som man vanligen har pä markreservat för kommunikationsändamål, industrietablering och liknande. Del slår själv­klart kommunen fritt att bestämma kortare tid med hänsyn till den tillfäl­liga markanvändningens nytta, störningar för omgivningen eller behovet av att värna om handlingsfrihet för alt genomföra planens slutliga markan­vändning. Bestämmelserna om föreläggande m. m. i lOkap. ger kommunen tillräckliga möjligheter att vid behov fä en tillfällig markanvändning att upphöra när tiden har gått ut.

Normalt innebär den tillfälliga markanvändningen en förmån för fastig-helsägaren. Det fär därför förutsättas att sådan bestämmelse i detaljplan inte meddelas mot markägarens bestridande.

Punkl 10

I punkl 10 anges möjligheten att skapa vissa markreservat för allmän trafik, allmänna ledningar eller energianläggningar på kvartersmark. Kom­munen kan med stöd av detaljplanen reservera mark för atl utföra l.ex. vägslänt eller för att lägga upp snö vintertid. Med energianläggning avses inte bara fjärrvärmeledningar utan också undercentraler, värmeväxlare, markförlagda anläggningar för värmelagring eller värmeproduktion m. m.

Rätten att nytUa sädana områden kan säkerställas med stöd av t. ex. expropriationslagen, faslighetsbildningslagen, ledningsrättslagen eller an­läggningslagen. 1 14 kap, 2 8 finns bestämmelser som ger fastighetsägaren rätt att begära att kommunen eller annan huvudman för anläggningen förvärvar nyttjanderätt eller annan särskild rält till marken,

Punkl 11

1 punkt 11 föreskrivs den viktiga möjligheten att meddela bestämmelser om skyddsanordningar, l.ex, bullerskyddsvallar och liknande, för att se till att bebyggelsemiljön blir lämpligt utformad med hänsyn till kraven på hälsoskydd, säkerhet och goda yttre miljöförhållanden. Den motsvarar närmast 125 1 mom, byggnadssladgan och 9kap, 138 i utredningens för­slag, 1 det remitterade lagförslaget nämns även "byggnadstekniskt utföran­de", men dessa ord har på lagrådets förslag (yttrandet s,58) fått utgå, eftersom vad som avses med detla ryms redan i uttrycket "utformning och utförande av byggnader" i punkt 4,

1 likhet med utredningen anser jag att PBL bör innehålla generella och


 


Prop. 1985/86:1                                                                   586

förstärkta möjligheter atl beakta och behandla skydds- och säkerhetsfrä- 5 kap. 7 § gor. Den fysiska planläggningen måste verksamt kunna bidra till att före­bygga risker för ohälsa och slörningar av oliKa slag. Detta bör kunna ske genom bestämmelser i delaljplan om skyddsanordningar för atl motverka störningar från omgivningen. Om det finns särskilda skäl, bör del också vara möjligt att föreskriva vilka högsta tillåtna värden som skall gälla för sådana störningar frän omgivningen som prövas enligl miljöskyddslagen. Punkt 11 ger stöd för sådana bestämmelser.

Om en viss verksamhet med slöd av detaljplan prövas lämplig att förläg­ga lill ett visst bestämt område, bör det enligt min mening vara möjligl all på sikt säkerställa de fysiska och miljömässiga förhållanden som har av­gjort lokaliseringen av verksamheten till just den aktuella platsen. Den möjligheten bör i särskilda fall finnas för t, ex, en skola för utvecklings­störda, ett känsligt laboratorium, viss livsmedelsindustri och liknande verksamheter. Även annan, mer ordinär bebyggelse, bör kunna komma i fråga för en sådan planbestämmelse. De särskilda skälen kan också vara knutna till att miljöbelastningen j grannskapet är sådan att en planbestäm­melse som säkerställer en acceptabel miljö för framtiden är befogad. Det bör dä vara möjligt att meddela beslämmelser i delaljplanen om högsta tillåtna värden för störningar från omgivningen, 1 den senast beskrivna situationen kan det vara lämpligt att krav ocksä ställs pä att skyddsanord­ningar utförs. En detaljplan skall med andra ord kunna ange de gränsvär­den för störningar som kan godlas enligt 2 kap, 3 och 4 85 samt 3 kap, 2 5, En sädan planbeslämmelse bör få preventiv effekt pä framtida miljöföränd­ringar av olämplig art i omgivningen. Man kan ocksä uttrycka det så att en med omsorg prövad lokalisering av viss verksamhet på detta sätt skall kunna få trygghet för framliden.

Miljöstörande verksamhet tillåtlighetsprövas enligt miljöskyddslagen. De principiella verkningarna av beslut enligt PBL vid prövning av tillstånd enligt annan lagstiftning har jag redovisat tidigare (avsnitt 21), Om miljö­skyddslagen ändras i enlighet med de principer som jag därvid angav, blir en planbestämmelse om högsta tillåtna störningsnivå bindande för konces­sionsprövningen av verksamheter i området och dess omgivning. Den mer ingående prövning som sker i koncessionsärendet och den större kunskap som då finns om störningarnas karaktär kan aktualisera smärre avvikelser från planbestämmelserna. Jag förutsätter dä att kommunen bereds tillfälle att yttra sig i ärendet och då ta ställning till frågan om eventuell smärre avvikelse från planen.

Redan meddelade koncessionstillstånd kan inte påverkas av en planbe­stämmelse av det slag som jag nu har berört. Däremot anser jag att en eventuell förnyad prövning bör kunna påverkas av planbestämmelsen,

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 8,3,2) har jag framhållit att den nu föreslagna bestämmelsen skall anknyta lill de av riksdagen antagna riktlin­jerna för vägtrafikbuller. Detta innebär att vid planering av nya bostadsom-


 


Prop. 1985/86:1                                                     587

råden - till vilket ocksä räknas fritidsbosläder samt värd- och undervis-       5 kap. 7 § ningslokaler - högre krav inte skall ställas än 55 dBA utomhus och 30 dBA inomhus. En sådan bestämmelse i detaljplan innebär att bostäderna får ett varaktigt skydd.

Punkt 12

Punkl 12 behandlar möjligheten att reglera vissa genomförandefrägor, Delaljplanen anser jag i likhet med utredningens förslag bör kunna styra principerna för fastighetsindelningen på samma sätt som nuvarande stads­plan, dvs, ange storleksgränser, förbud mot viss fastighetsbildning m, m. Dessa möjligheter bör bl, a, kunna användas i arbetet med stadsförnyelsen,

Delaljplanen bör ocksä kunna ange vissa rikllinjer för hur gemensam­helsanläggningar enligt anläggningslagen skall inrättas. Som det är nu kan en sådan anläggning förutsättas i detaljplan, varvid prövningen av bätnads-och väsentlighetsvillkoren skall anses ha skett vid planfastställelsen. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4) har jag föreslagit att sådan prövning i fortsättningen skall göras i en fastighetsplan enligt 6 kap. Om detaljplanen huvudsakligen syftar till att bereda plats för en gemensamhetsanläggning i en befintlig miljö, torde det vara lämpligt att en fastighetsplan upprättas parallellt med detaljplanen. Därmed får man väsentlighels- och båtnads­villkoren prövade samtidigt med anläggningens placering och utformning i detaljplanen. Är tillkomsten av en viss gemensamhetsanläggning en förut­sättning för att bebyggelse enligt detaljplanen skall få uppföras, kan i planen tas in bestämmelser om villkor som säkerställer detla (se 8 5 3).

Andra stycket

1 andra stycket behandlas regleringen i detaljplan av exploateringssam­verkan.

I specialmotiveringen till 6kap. 2 5 avhandlas kravet på elt inledande planbeslut som medger exploateringssamverkan. Del normala fallet är att ett sådant inledande beslut meddelas i form av områdesbestämmelser (5 kap. 16 58). Sedan ett exploateringsbeslut enligt lagen om exploaterings­samverkan meddelats, kan då den fortsatta gången bli att en detaljplan antas. Den planen skall innehålla en bestämmelse om att planen skall genomföras genom exploateringssamverkan. Om mark för exploateringen i sädana fall behöver tas i anspråk från fastigheter vilkas ägare inte skall delta i denna samverkan, skall detta anges i planen. Frågan om marköver­föring kommer då alt behandlas i samband med planärendet. Detta anser jag väsentligt för att marköverföringen skall bedömas från lämplighetssyn­punkt och att den i PBL avsedda avvägningen mellan allmänna och enskil­da intressen kommer lill stånd. Om en detaljplan saknar uppgift om att den skall genomföras enligt bestämmelserna i lagen om exploateringssamver­kan, får inte någon mark tas i anspråk tvångsvis från fasligheter som står utanför samverkan.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    588

Avsikten att genomföra planen genom exploateringssamverkan bör klart 5 kap. 7-8 §§ framgå av genomförandebeskrivningen och av en planbestämmelse. Den fastighet som drabbas av inlösen bör också tydligt anges i planhandlin­garna. Det bör ske genom en direkt bestämmelse i detaljplanen, 1 sakfrå­gan bör samma hänsyn tas Ull fastighetsägaren som stadgas i 2 5 första styckel.

Elt inte lika vanligt fall som del nu behandlade är att en redan gällande detaljplan skall genomföras genom exploateringssamverkan. Dä meddelas det inledande beslutet i form av en ny planbestämmelse enligl andra stycket första meningen, 1 sådana fall blir det inte fråga om någon inlösen av mark, varför uppgiftskraven i andra styckets övriga båda meningar inte blir aktuella.

Tredje stycket

Tredje stycket motsvarar i huvudsak 9 8 Iredje siycket byggnadssladgan, 9 kap, 28 utredningsförslaget och 5 kap, 7§ i del remitterade lagförslaget. Lagrådet (yttrandet s, 58) har föreslagit placeringen som ett andra stycke i 75.

Föreskriften i detta stycke avser planens materiella innehåll och innebär alt planen inte bör innehålla flera och mer detaljerade bestämmelser än vad som behövs i varje enskilt fall, N.ågon ändring i förhållande till vad som nu gäller är inte avsedd. Självfallet skall inte bestämmelsen hindra mycket precisa bestämmelser då regleringsbehovet är stort. Del kan t, ex, vara fallet i komplicerade centrala tätortsområden eller för att trygga bevaran­det av en kulturhistoriskt värdefull miljö. Jag vill emellertid i detta sam­manhang peka på de möjligheler till förtydliganden som en välgjord plan­beskrivning kan utgöra,

8 5   I detaljplanen får bestämmas att bygglov inte skall lämnas till åtgär­
der som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

1,  viss trafik-, vallen-, avlopps- eller energianläggning för vilken kom­munen inte skall vara huvudman har kommit till slånd,

2,  viss byggnad eller anläggning på tomlen har rivits, byggts om eller fått en i planen angiven ändrad användning eller utfarten eller annan utgång från fastigheten har ändrats eller

3,  beslut om antagande av en i detaljplanen förutsatt fastighetsplan har vunnit laga kraft eller fastighetsplanen får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 8 andra stycket,

I paragrafen behandlas möjlighelerna alt genom bestämmelser i detalj­plan se till att bygglov inte lämnas lill en i och för sig medgiven ändrad markanvändning, förrän vissa villkor har uppfyllts. Bestämmelsen motsva­rar bl, a, 1105 byggnadslagen, 9kap. 168 i utredningens förslag och 5 kap.

9 8 i det remitterade lagförslaget.

Planbestämmelser av detta slag bör förutsätta att planen medger en


 


Prop. 1985/86:1                                                                    589

sådan väsentlig ändring av markens användning som i sig släller krav pä de 5 kap. 8 § åtgärder som villkoren avser. Med andra ord måsle villkoren ha ett natur­ligt samband med planens övriga bestämmelser om t. ex. exploateringsrätt och ändamål. Det innebär atl en detaljplan som huvudsakligen avser atl reglera befintliga förhållanden inte kan innehålla villkorade bestämmelser av den art som föresläs i paragrafen.

Jag har efter det alt lagrädsremissen beslutades fått anledning atl förtyd­liga innebörden av uttrycket "väsentlig ändring av markens användning". Enligt min uppfattning mäste detta uttryck anses innefatta byggnadsåt­gärder som kan leda till s.k. permanentning av fritidshus, l.ex, tillbygg­nader i vissa fall. Annars skulle risken för sanitära och andra liknande problem inte kunna bemästras pä samma sätt som i dag i motsvarande situationer. Nybyggnadsförbuden enligt 1108 andra stycket byggnadslagen träffar ju f, n, även t, ex, tillbyggnader i omräden som är attraktiva för bosättning året runt men där va-anläggningarna ännu inte är utbyggda så att de klarar en sådan permanentning.

Punkt 1 avser villkor om tillkomst av trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning. Bestämmelsen motsvaras i dagens ordning av 110 5 and­ra stycket byggnadslagen, där det föreskrivs att förbud mol nybyggnad kan införas i avvaktan pä att vägar, vattenförsörjning och avlopp anordnas. En typ av gemensamhetsanläggning som kan bli aktuell i framtiden är anord­ningar för produklion, distribution och lagring av värme. Den kan t, ex, gälla utnyttjande av nägon lokal energikälla eller möjligheten till gemen­saml värmelager för utjämning över tiden eller mellan olika byggnader, 1 förhållande till dagens ordning har därför det tillägget gjorts att som villkor för exploatering också skall kunna bestämmas att en viss energianläggning har kommit lill stånd,

Villkorade bestämmelser av denna art är befogade enbart i de fall dä kommunen inte skall vara huvudman för anläggningarna i fråga. Punkt 1 har utformats i enlighet härmed,

Punkl 2 innehåller en annan typ av villkor, I praxis förekommer del att villkor om rivning av viss byggnad tas in som en övergångsbestämmelse i detaljplanen, om inte rivningen är en förutsättning för att planen praktiskt skall kunna genomföras. Den möjligheten bör naturligtvis stå kvar. 1 likhet med utredningen anser jag att det dessutom bör finnas möjlighet att som alternativ föreskriva att byggnadens användning skall ändras, sä att den blir godtagbar i sitt nya sammanhang. Detta kan bli aktuellt särskilt i samband med stadsförnyelsen och omvandling av äldre fritidshusområden. Vid förnyelse av ett innerstadskvarter kan t. ex, en tänkt förtätning förut­sätta en gärdssanering som bl, a, medför all störande verksamhet i gårds­hus eller uthus måste flyttas. Jag kan också tänka mig del omvända, nämligen att äldre bosläder övergår till atl användas till hantverk, ateljé eller kontor. Av 8 kap. 26 5 andra stycket 3 följer att bygglov pä samma sätt kan göras beroende av att förändringar på tomten vidtas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    590

Enligt punkl 3 slutligen skall som villkor kunna uppställas att en faslig- 5 kap. 8-9 §§ hetsplan har antagits och att beslutet härom har vunnit laga kraft. En sådan bestämmelse tillmötesgår önskemål från en del remissinstanser som menar att förutsättningarna för en detaljplans funktion kan vara att en viss gemen­samhetsanläggning kommer lill stånd eller alt erforderlig fastighetsbildning har gjorts. Jag föreställer mig att detta kan bli en rätt vanlig situation i stadsförnyelsen och då avse l.ex. samlingslokaler, parkering, skyddsrum e.d. Kompletleringsbebyggdse kan också förutsätta gårdssanering för att det skall kunna bildas gemensamma friytor. Gemensamhetsanläggningens tillkomst prövas emellertid inte slutligt förtän i fastighetsplanen, som kan­ske här kräver längre tid än detaljplanen för atl kunna anlas. 1 sådana fall anser jag det lämpligt alt detaljplanen innehåller en bestämmelse om att byggrätten förutsätter att gemensamhetsanläggningen verkligen kan kom­ma till stånd, dvs. alt en fastighetsplan med denna innebörd blir gällande. Med en sådan bestämmelse knyter man ihop ärendena även om det l.ex. anförs besvär över fastighetsplanen. I punkt 3 har lagts till en formulering som täcker det fallet att en fastighetsplan i viss del får genomföras till följd av ett förordnande enligl 13 kap. 8 8 andra stycket, trots att planbeslulel inte vunnit laga kraft.

1 det remitterade lagförslaget finns dessutom en punkl 4, som innebär att byggrätten enligt en detaljplan i vissa fall kan göras beroende av att ett förordnande om avstående av mark har meddelals av länsslyrelsen och alt detta förordnande har vunnit laga kraft. Med den lösning av frågan om samordning mellan planbeslutet och länsstyrelsens förordnande som jag nu föreslär i 6 kap. 19 8 bortfaller behovet av punkt 4.

9 8 Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av dessa handlingar.

Av en plankarta skall framgå hur planområdet delas upp på mark för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden.

Planhandlingarna skall utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön.

Paragrafen innehåller bestämmelser om planhandlingarna. Den har i allt väsentligt samma sakinnehåll som 12 8 2 mom. och 15 8 första och andra styckena byggnadsstadgan samt motsvarar 9 kap. 5§ i utredningsförslaget och 5 kap. 108 i del remitterade lagförslaget. I enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s.58) har paragrafen redigerats så att den avser den antagna planen i dess slutliga skick. I 10§ regleras vilka handlingar som skall fogas till planen, när den är antagen.

Första stycket

Första stycket föreskriver att detaljplanen beslår av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser. Plankarlan bör dock hell kunna


 


Prop. 1985/86:1                                                                    591

undvaras, om förslagets innebörd entydigt kan klargöras med enbart be- 5 kap. 9 § slämmelser. exempelvis när genomförandeliden förlängs eller när särskil­da skyddsbestämmelser införs enbart för en viss byggnad som kan identifi­eras med text. På molsvarande sätt bör en särskild handling med planbe­stämmelser kunna undvaras, om förslaget exempelvis omfattar enbart mark för allmän plats. Bestämmelserna kan ocksä begränsas till atl avse tillägg lill eller ändring i en tidigare lagakraftvunnen plan och blir dä gällande som en del av denna utan alt nägon ny plankarta behövs.

Andra stycket

Andra stycket avhandlar kraven på plankartan. Av plankartan skall framgå hur planomrädet delas upp pä mark för allmän plats, kvartersmark och vattenområden samt inom vilket geografiskt avsnitt som varje bestäm­melse skall gälla. På kartan skall sådana markeringar som har rättslig innebörd klart åtskiljas från sådana som har enbart informaliv karaktär.

1 del remitterade lagförslaget föreskrivs i andra styckel atl plankartan normalt skall upprättas på grundval av en för ändamålet avsedd karta. Denna bestämmelse har pä förslag av lagrådel (yttrandet s. 58) flyttats till avsnittet om förfarandet och återfinns därför i 198.

Tredje siycket

Tredje stycket saknar motsvarighet i gällande rätt. Tydlighelskravet är en direkt följd av att jag anser att PBL bör garantera en ökad delaktighet i planbesluten av allmänhet, sakägare och förtroendevalda. Denna fräga har ingående behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitten 3.5 och 8.3.3).

Genom sin placering i denna paragraf kommer tydlighetskravet att knyta an till de slutliga planhandlingarna. Som lagrådet har framhållit (yttrandet s.58) kommer dock kravet att avspegla sig redan i utformningen av plan­förslaget. Av 26 5 framgår sålunda att planbeskrivningen skall redovisa motiven Ull förslaget och de viktigaste följderna av det, dvs. ett slags tydlighelskrav som direkl riktas mol handlingarnas utformning under för­slagsskedet.

När del gäller kartan och planbestämmelserna är det viktigt att de utformas på elt så entydigt och klart sätt som möjligt. Enbart själva planhandlingarna kan emellertid knappast ge en fullständig bild av den blivande miljön. Därför har den formuleringen valts all del av planhand­lingarna skall tydligt framgå "hur planen reglerar miljön". Bestämmelsen i tredje stycket bör alltså betraktas som ett grundläggande krav pä de formella planhandlingarna - ett krav som i 265 kompletteras med besläm­melser om planbeskrivning, illustrationer till denna och annat material som vid utställningen belyser förslagets innebörd.

I sådana fall där syftet med planen inte lämpligen kan klargöras med exakt bestämmdseiext, kan planen göras tydligare med hjälp av illustratio­ner. Denna uttrycksform kan vara ändamålsenlig för planer som syftar till


 


Prop. 1985/86:1                                                                    592

att bevara vissa miljökvaliteter eller kulturhistoriska värden. För att inte i 5 kap. 9 § onödan hindra handlingsfriheten för projektering och underhåll bör sådana illustrationer ange karakteristiska drag som eftersträvas i bebyggelsemil­jön. Det kan gälla l.ex. byggnadsproportioner, byggnadernas huvudorien-lering, taksprång och fasadsutformning samt viktiga drag i den yttre mil­jön. 1 sådana fall förutsätter jag att planens konsekvenser för sakägarna diskuteras vid samrådet och atl planen ger uttryck för en allmän uppfatt­ning om hur miljön bör regleras. Detta innebär givetvis inte an nägon loial enighet behöver finnas. Det allmännas intresse av alt reglera miljön bör emellertid noga vägas mot enskildas iniressen när så detaljerade besläm­melser används.

Tredje styckel avser att lägga fast i stort sett den ambitionsnivå som nu har utbildats i praxis. Jag anser det däremot vara olämpligt att binda formerna och uttrycksmedlen i laglexlen. I detta avseende bör ny teknik och nya pedagogiska metoder fritt kunna utvecklas. Syftet med besläm­melserna är atl säkerställa en tillfredsställande informationsnivå. Det bör alltså bedömas frän fall till fall vilken form och grad av precision som handlingarna bör ha.

Eftersom utredningens förslag innebär ett slopande av möjligheten alt använda flexibel detaljplan och frågan har väckt intresse hos remissinstan­serna, vill jag belysa hur jag ser på den frågan, bl, a, i förhållande till medborgarinflytandet och brukarmedverkan, 1 stora drag arbetar man i dag med flexibla planer pä följande sätt,

1,   En flexibel stadsplan upprättas, ställs ut, antas och fastställs. Förfa­randereglerna är desamma som för en "vanlig" stadsplan. Medborgarna får därigenom kännedom om planens syfte och exploateringen i stort. Sak­ägare har besvärsrätt,

2,   Som komplement till planen - eventuellt i beskrivningen — görs elt program för den kommande upphandlingen. Programmet specificerar öns­kad lägenhetssammansättning, upplätelseformer, krav pä gemensamhels­anläggningar, standard på den yttre miljön, trafiksystem, hyresnivå etc, som kommunen och byggherren på förhand önskar bestämma,

3,   Upphandling görs i form av en entreprenadtävling och med anbudsför­farande som visar såväl bebyggelsens utformning som de beräknade kost­naderna,

4,   Av det vinnande förslaget framgår alltså hur bebyggelsen kommer atl utformas. Projektören/byggherren är garanterad en byggrätt enligt den flexibla planen och kan genomföra en detaljprojektering av bebyggelsen. Byggnadslov lämnas på de av projektören/byggherten färdigställda ritning­arna och med stöd av den flexibla stadsplanen,

5,   Projektet genomförs på det avsedda området, 1 en del fall upprättas och fastställs en ändrad detaljplan som konfirmerar markens användning och byggrätterna i enlighet med den bebyggelse som håller på att uppföras. Där man genomför denna sena komplettering och ändring av detaljplanen


 


Prop. 1985/86:1                                                     593

syftar den till att för framliden fördela och fixera den byggrätt som finns      5 kap. 9 § kvar för att reglera tillbyggnadsmöjligheler m, m, för varje fastighet. Detta torde vara nödvändigt om inte del första projektet "konsumerar" all byggrätt.

De problem som användningen av flexibla planer enligt utredningen anses föra med sig skulle jag vilja sammanfatta i följande punkter: o Onödigt och olämpligt hög flexibilitet har ibland använts när stora, höga

hus har medgetts i opreciserade lägen, o Flexibel plan har ibland använts för att säkerställa byggrätter som inte

har varit aktuella - en sorls planberedskap för osäkra utvecklingsbe­hov, o Flexibel plan i kombination med entreprenadtävling har inte ansetts ge

tillfredsställande medborgarinflytande och sakägarinsyn, o Efter upphandlingen har man ofta tvingats göra en ny och mer delaljerad

plan, vilket fär betraktas som en onödig administrativ omgång.

För att uppfylla kravet pä medborgarinflytande och engagemang av de förtroendevalda har utredningen föreslagil en bestämmelse om att detalj­plan skall utformas så lydligt och begripligt att man får en klar uppfattning om den blivande miljön i områdel. Delta tydlighetskrav har av flera remiss­instanser ansetts innebära ett hinder mot alt använda flexibla planer.

För egen del vill jag framhålla följande. För atl man skall kunna lillgodo­göra sig nya idéer om miljöutformningen och byggprocessens uppläggning anser jag det är viktigt att PBL ger möjlighet till en arbetsprocedur som liknar den som nu används vid upprättandet av flexibel plan. Skälet är inte bara att stimulera produktutvecklingen bland producenterna utan att man genom detta förfarande ocksä fär en samtidig presentation av kostnader och kvaliteter i miljön. Vid upphandlingen ger det möjlighet till en vägning mellan dessa egenskaper, vilket med rådande kostnadsutveckling är nöd­vändigt. När denna arbetsgång skall anpassas till beslämmelserna i tredje stycket anser jag alt de olika stegen i princip kan genomföras på följande sätt:

I, Det första steget kan lämpligen innebära ett beslut om markens användningsändamål (bostäder, industri, fritidsbebyggelse, trafikanlägg­ning etc), tilläten exploateringsrätt samt den huvudsakliga förläggningen av service, parkmark och trafiksystem. Även genomförandetiden bör be­slämmas. Kommunen kan i detla steg behöva fä lösningsrätt till viss mark enligt 6 kap, för att t, ex. påbörja gatu- och ledningsbyggen. Detta steg kräver en planform som garanterar inflytande från allmänheten och sak­ägare.

Med en flexibel plan av det slag som jag nu har redovisat bör del vara möjligt att dels lösa konflikter mellan motstående intressen beträffande markens användning, dels ge Ullfälle till ett brett medborgarinflytande på den huvudsakliga miljöutformningen. För bostadsområden anser jag det rimligt att planen redovisar om del gäller enbostadshus i högst tvä våningar


 


Prop. 1985/86:1                                                                    594

eller flerbosladshus i högre höjd än två våningar. I del senare fallet bör det 5 kap. 9 § maximala väningsantalet anges. Likaså bör del anges om friliggande eller sammanbyggda hus skall byggas pä området. För större områden bör läget för tillfarter anges liksom parkeringarna och större gemensamma ytor. Därmed anser jag att det allmänna medborgarinflylandel pä ett rimligt sätl kan göra sig gällande i detta första steg. Om det råder stora meningsmot­sättningar om marken över huvud taget skall användas för del aktuella ändamålel. kan det i en del fall vara lämpligl att först avgöra den frågan genom att ett förslag till områdesbestämmelser enligt 165 första stycket 2 tas upp till prövning.

De frågor som tagits upp i steg I bör därmed anses slutligt avgjorda och bör säledes inte kunna aktualiseras pä nytt i den efterföljande arbetsproce-duren. Den detaljerade miljöutformingen som entreprenadtävlingen inne­fattar anser jag i dessa fall endast berör en snävare krets av intressenler. Frågan är på vilket säll deras intressen av att påverka projektets slutliga utformning skall tillgodoses,

2,   De alternativa projekt som kommer fram vid entreprenadtävlingar e,d, skall bedömas av kommunen och byggherren, innan handlingar om det vinnande projektet färdigställs för ansökan om bygglov. Ett möjligt tillvägagångssätt kan därvid vara att de olika förslagen på lämpligt sätl offentliggörs under bedömningstiden. Det kan ske genom personlig under­rättelse, kungörelse i ortstidning eller annan lämplig information om försla­gen som ocksä bör hållas tillgängliga för intresserade. Inkomna synpunkter kan bredda bedömningsunderlagel vid beslut om upphandlingen och kan ge en bättre förankring av genomförandet,

3,   Den flexibla planen ger gencmförandetrygghet endast i de avseenden som miljöutformningen behandlas i planen. Skulle det slutliga projeklet inte vara förenligt med planens syfte, måste en ny detaljplan tas fram.

Om det slutliga projektet och bygglovet följer planen i alla hänseenden men någon besvärsberättigad intressent ändå anser att del strider mot de program, illustrationer eller andra informationer som har getts i planären­det och alt avvikelsen väsentligt påverkar hans rätt, kan han överklaga bygglovet och därvid åberopa l.ex. 3 kap. 1 5. Besvären skall dä prövas bl. a. mot bakgrund av bestämmelserna i den flexibla planen. Därför är det viktigt att planen är tydlig i de avseenden som berör de besvärsberättigade.

Det är naturligtvis angeläget för kommunen och byggherren att inte besvär i delta sena skede omöjliggör eller försenar projekten. Med den av mig förordade öppna behandlingen av förslagen under bedömningen av de olika alternativen bör kommunen få klart för sig om något alternativ kräver planändring.

4, För att reglera miljöns fortbestånd, tillbyggnadsmöjligheter m. m. kan
det ibland vara motiverat att ersätta den flexibla planen med en vanlig
detaljplan, när genomförandet i stort sett är klart eller i vari fall när den
detaljerade ulformningen är hell klar. Del gäller framför allt i de fall
outnyttjad byggrätt med genomförandetid finns kvar i den flexibla planen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   595

10 §   Till detaljplanen skall fogas en sädan planbeskrivning som anges i      5 kap. 10—11 §§ 268 och en sädan genomförandebeskrivning som anges i 6 kap, I 8,

Paragrafen anger vilka handlingar som skall fogas till en detaljplan, nämligen planbeskrivning och genomförandebeskrivning. Paragrafen mot­svarar närmast 168 punkterna a)-c) byggnadsstadgan, 9 kap, 5 8 andra stycket och 68 i utredningsförslaget samt 5 kap, 11 S i det remitterade lagförslaget. Den skiljer sig dock från nämnda paragraf i lagrådsremissen, därigenom alt den enbart innehåller en hänvisning till de bestämmelser som innehåller en närmare reglering av de aktuella handlingarna, Detla hänger samman med vad som sagts i specialmotiveringen till 9 8 om att här ges föreskrifter endast om planen i dess slutliga skick, medan handlingar­nas innehåll på förslagsstadiet regleras i de paragrafer som handlar om förfarandet,

118 Före genomförandetidens utgång får mot berörda fastighetsägares bestridande detaljplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvän­digt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter genomförandetidens utgång får planen ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas.

Om förlängning och förnyelse av genomförandelid finns bestämmelser i 14 8. Om förlängning av tid för tillfällig markanvändning finns beslämmel­ser i 15 5.

I paragrafen regleras kommunens rätt att ändra eller upphäva detalj­planen före resp. efter genomförandetidens utgång. Bestämmelsen är ny och motsvarar 9kap. 315 i utredningens förslag och 5 kap. 128 i del remitterade lagförslaget. De principer på vilka bestämmelsen vilar har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.6). Förslaget om genom­förandetid har vidare behandlats bl. a. i specialmotiveringen till 5 8.

Första stycket

1 första siycket avhandlas förutsättningarna för atl ändra eller upphäva en detaljplan före genomförandetidens utgång. Av 5 8 framgår atl tiden skall räknas frän och med den dag planen vinner laga kraft eller den senare tidpunkt som anges i planen och att tiden ibland kan börja löpa innan planbeslutet vinner laga kraft, nämligen när ett förordnande enligt 13 kap. 8 8 andra stycket har meddelats. Tidens längd skall framgå av planbestäm-mdsen. För att fastighetsägarna skall ha räll att genomföra planen eller ha rätt till ersättning vid vägrat lov krävs det att ansökan om lov har kommit in senast samma dag som genomförandetiden går ut. Enligt 14 kap. 5 5 kan fastighetsägare och innehavare av särskild rält få kompensation för den skada de lider, om planen ändras eller upphävs före genomförandetidens utgång.

I del remitterade förslaget föreskrevs att planen fär ändras eller upphä-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   596

vas före genomförandetidens utgång endasi om det finns synnerliga skäl lill      J kap. II § det eller om berörda fastighetsägare har medgeit det. Lagrådet har uttalat följande i den frågan (yttrandet s.590:

Departementschefen har i den allmänna motiveringen (s. 125) berört vad som skall anses vara innefattat i begreppet synnerliga skäl. Det skall, framhåller han, ha uppstått nya förhållanden av stor allmän betydelse som inte kunde förutses vid planläggningen och som inte med rimliga insatser från det allmännas sida kan bemästras på annal sätt än genom ändring eller upphävande av planen. Enligt lagrådets mening bör vad departementsche­fen sålunda utvecklat komma til! direkt utryck i lagrummet för alt det på ett klarare sätl än genom hänvisning lill uttrycket "synnerliga skäl" skall framgå när det skall vara möjligt att mot fastighetsägarnas bestridande ändra eller upphäva planen.

Jag ansluter mig till lagrådets förslag. Därför har i första styckel föreskri­vits att planen fär ändras eller upphävas endast om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen. Någon saklig ändring i förhållande till lagrådsremissen ligger inte i denna formulering.

Att uttrycket "före genomförandetidens utgång" används i första stycket får betydelse bl. a. i sådana fall då genomförandetiden börjar löpa först en viss lid efler det att planen har vunnit laga kraft. Det medför nämligen att det hårda kravet för atl ändra eller upphäva en plan utan fastighetsägarnas samtycke gäller inte bara under genomförandetiden utan också under liden från det planer vinner laga kraft fill dess att genomföran­detiden börjar löpa.

Om ändringen eller upphävandet av planen berör många fastighetsägare, kan godkännandet inhämtas under den samråds- och planprocess som föreskrivs för ändring eller upphävande av detaljplan. Framförs invänd­ningar under utställningen från berörda fastighetsägare, skall självfallet inte samtycke kunna åberopas som grund för ändringen. Om fastighets­ägarna deltagit vid samrådet och inte riktar anmärkningar mot planförsla­get under samrådet eller utställningen, bör kommunen enligt min mening kunna utgå från aft fastighetsägarna samtycker till förslaget.

Om ändringen eller upphävandet av planen berör ett mindre antal fastig­hetsägare, kan en lämplig ordning vara att kommunen skaffar skriftligt samtycke frän fastighetsägarna.

En specialfråga bör kort belysas. Del gäller en sådan situation där kommunen av administrativa skäl vill vidga ett planområde för att därmed samla en mångfald olika tidigare planbeslut i ett enda plandokumenf. De olika detaljplanerna måsle då kunna överföras helt oförändrade. I sådant fall bör ocksä genomförandeliden kunna överföras oförändrad eller med någon mindre förlängning för aft bestämmelserna skall bli lika. Första stycket skall inte hindra en sådan för fastighetsägarna fördelaktig ändring av detaljplaner under genomförandetiden. Vid ändringen bör reglerna om enkelt planförfarande i 28 8 kunna tillämpas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   597

Andra stycket                                                                                  5 kap. Il §

1 andra stycket regleras kommunens rätt att ändra eller upphäva en detaljplan efter genomförandelidens utgång. Som jag fidigare har angett bör kommunen i det läget ha en stark ställning. Detta har i det remitterade lagförslaget kommit till uttryck i andra stycket pä så sätt att det skall vara påkallat från allmän synpunkt atl planen ändras eller upphävs. Jag framhöll i lagrådsremissen att några enskilda intressen inte behöver vägas in vid den bedömningen utan att det bör vara tillräckligt att kommunen anser att planen inte längre är lämplig som grund för bygglovsprövningen. Lagrådet har i denna del anfört (yttrandet s, 60):

Enligt 1 kap, 4 8 skall ju alltid - i den mån inte annat föreskrivs - både allmänna och enskilda intressen beakias vid prövning av frågor enligt PBL. Avsikten med det i specialmotiveringen gjorda uttalandet torde därför vara att markera att den som har en rättighet enligt planen inte skall kunna åberopa denna vid den avvägning som skall göras när fråga uppkommer om att låta planen upphöra att gälla eller att ge den ett annat innehåll. När det gäller att fa ställning till det nya innehåll som planen vid en ändring skall ges, skall självfallet också enskilda intressen enligt huvudregeln i 1 kap. 45 vägas in, låt vara att inte heller vid denna avvägning rättigheter enligt den tidigare planen behöver beaktas. Vad som nu har sagts bör komma till uttryck i lagtexten.

Jag ansluter mig helt fill detta resonemang. 1 överensstämmelse med lagrådets förslag har därför föreskrivits alt planen efler genomförandeti­dens utgång får ändras eller upphävas utan atl rättigheter som uppkommit genom planen beaktas. Härmed avses givetvis säväl outnyttjade som ut­nyttjade rättigheter, även om paragrafen i första hand tar sikte på att komma till rätta med icke genomförda delar av planen. Den som har utnyttjat sin byggrätt enligt planen skyddasju på andra sätt, om planen upphävs, t. ex. genom rätlen till kompletteringsätgärder och återuppföran-derätlen.

Tredje styckel

Tredje stycket, som saknar motsvarighet i det remitterade lagförslaget, har

tillagts med anledning av följande uttalande av lagrådet (yttrandet s. 60):

I detaljplan skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras. Genomförandetiden ingår som en särskild bestämmel­se i detaljplanen. Enligt 15 5 kan denna tid förlängas eller förnyas. Ett beslut härom innebär alltså en ändring av detaljplanen. Emellertid är det ej avsett att för beslut om ändring av genomförandetid skall gälla de i 12 5 angivna förutsättningarna för ändringsbeslut i allmänhet. Detta skulle näm­ligen bl. a. innebära att beslut om förnyelse, som ju fattas efter genomfö­randetidens utgång, vore underkastat mindre stränga villkor än en under genomförandetiden beslutad förlängning. 1 ett sista stycke i paragrafen, i lagrådets förslag betecknad 11 8, bör därför anges att föriängning och förnyelse av genomförandetid regleras i - enligt lagrådets förslag - 14 8,


 


Prop. 1985/86:1                                                                   598

Däremol gäller om genomförandetiden skall förkortas samma krav som för      5 kap. 11-14 §§ andra beslut om ändring av detaljplan. Det anförda gäller i tillämpliga delar också i fråga om tid under vilken tillfällig markanvändning fått pågå,

12 8 Bestämmelserna i 1-10 85 skall tillämpas även när en detaljplan
ändras eller upphävs.

Paragrafen motsvarar 23 8 byggnadsstadgan, 9 kap. 298 i utredningsför­slaget och 5 kap, 13 8 i det remitterade förslaget,

1 paragrafen föreskrivs att de bestämmelser i 1-1085 som reglerar förutsältningar, innehåll, redovisning m,m, tillämpas även när en detalj­plan ändras eller upphävs. Bestämmelserna i 9 och 1088 får därvid alltid betydelse. Däremot ligger det i sakens natur att bestämmelserna i 3-8 85 inte har någon betydelse vid t, ex, upphävande av en detaljplan,

13 8 Om detaljplanen ändras eller helt eller delvis upphävs för ett områ­
de som omfattas av en fastighetsplan, skall det framgå av detaljplanen i
vilka delar fastighetsplanen enligt 6 kap. 11 5 upphör att gälla.

Att detaljplanen i vissa fall ändras till följd av att en fastighetsplan antas framgår av 6 kap. 5 8.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 32 8 tredje styckel i utredningsförslaget och 5 kap. 14 8 i del remitterade lagförslaget.

Första stycket

Om en detaljplan ändras eller upphävs i sädana delar som omfattas av en fastighetsplan, medför delta enkigt 6kap. 11 5 att fastighetsplanen normalt upphör atl gälla i de delar som berörs av ändringen eller upphävandet. 1 första styckel av förevarande paragraf föreskrivs att del i sådana fall skall framgå av detaljplanen i vilka delar fastighetsplanen upphör att gälla. Pä förslag av lagrådet (yttrandet s.60) har orden "eller helt eller delvis upphävs" tillagts för att lagtexten bättre skall överensstämma med lydel­sen av 6 kap. 11 8.

Andra styckel

En fastighetsplan som innebär att en mindre aVvikdse har gjorts i förhållande till detaljplanen, medför enligt 6 kap. 5 8 att detaljplanen skall anses ha den uiformning som framgår av fastighetsplanen. En erinran om denna bestämmelse har tagits in i andra stycket.

14 8 Innan genomförandetiden gäll ut kan den förlängas med högst fem
år i sänder. Efter del att genomförandetiden gått ut, kan den förnyas med
högst fem år i sänder. Förlängnmg och förnyelse kan avse visst område av
detaljplanen.

Har under genomförandetiden åtgärder vidtagits för planens genomfö­rande såvitt gäller viss fastighet men har åtgärderna inte kunnat fullföljas på grund av omständigheter över vilka kommunen råder, skall genomfö-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   599

randetiden förlängas i skälig utsträckning för den faslighelen. Ansökan om       5 kap. 14 § föriängning skall göras före genomförandetidens utgång.

Paragrafen som handlar om förlängning och förnyelse av genomförande­tiden är ny. Den motsvarar 9 kap. 17 5 i ulredningsförslagel och 5 kap, 15 5 första och andra styckena i utredningsförslaget. Jag har behandlat frågan tidigare (avsnitt 8.6),

Förslå siycket

1 första stycket, som har fåll sin redaktionella utformning i enlighet med lagrådels förslag (yttrandet s,61), regleras kommunens möjligheter all förlänga eller förnya genomförandetiden. Innan förlängning eller förnyelse av genomförandetiden beslulas bör kommunstyrelsens yttrande inhämtas med tanke på eventuella markavtal, förestående förändrade planeringsdi­rektiv, ekonomiska förpliktelser m, m.

Med förlängning av genomförandetiden avses att planbestämmelsen om denna tid ändras under genomförandetiden, så att den kommer att omfatta en längre tidsperiod. Det skall därmed inte behöva uppslå nägon lucka i bestämmelsens giltighetstid. Förlängning av tiden kan bli aktuellt i sådana fall där kommunen på detla sätt önskar markera sin positiva önskan om att få planen genomförd.

Förnyelse av genomförandeliden avser det fall atl liden har löpt ut och alt ett genomförande aktualiseras först senare, t, ex, efter ägarskifte till fastigheterna. Om planen är aktuell, kan etl beslut om förnyad genomfö­randetid ingå som ett led i strävandena att fä planen genomförd. Jag vill i detta sammanhang erinra om den möjlighel som fastighetsägarna har att -om genomförandetiden har löpt ut - ändå få planens aktualitet prövad genom att begära förhandsbesked enligt 8 kap, 34 8,

1 första siycket föreskrivs vidare att förlängning eller förnyelse får ske med högst fem år i sänder. Principen med genomförandetid utgår från att detaljplaner görs för all inom överskådlig lid genomföras. Om så inte sker skall samhället ha möjlighel alt efter varje planeringsperiod överväga lämpligheten av den markanvändning som planen medger, 1 specialmoti­veringen till 4 kap. 1 5 har jag närmare belysl de planeringsperspektiv som är aktuella för fysisk planering, det länga på 10-20 år, del medellånga på 5-10 år och det korta på 3-5 år. Det är naturiigl att detaljplanernas genomförandetider ansluter till dessa planeringsperspektiv. En ny detalj­plans genomförandetid bör kunna sträckas ut så att förverkligandet sker inom del längre perspeklivet. En detaljplan som inte blivit genomförd under den första genomförandetiden bör enligt min mening vid förnyad eller förlängd genomförandetid anknytas till del kortare perspekUvet. Be­stämmelserna i första stycket avspeglar en sådan tankegång.

Som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 60) medför den i paragrafen valda bestämningen av begreppen "förlängning" resp, "förnyelse" att kommu-


 


Prop. 1985/86:1                                                     600

nens beslut om förlängning mäste fattas medan genomförandetiden pågår,      5 kap. 14 § Har den hunnit gå ut innan beslul fattas, blir det enligt de nämnda be­greppsbestämningarna fråga om förnyelse av genomförandetiden.

Andra siycket

I andra stycket föreskrivs under vilka förutsättningar kommunen är skyldig atl förlänga genomförandetiden. För att denna situation skall upp­stå framgår till en början att fastighetsägaren måste påkalla förlängning innan genomförandetiden har gått till ända. Någon rätt till förnyelse av genomförandetiden har fastighetsägaren således inte. Fastighetsägaren måste vidare påbörja projektering, ansöka om bygglov, göra fastighets­rältsliga förberedelser eller pä annat sätl påvisa sin aktivitet för atl kunna kräva förlängd genomförandetid. Beslut om vägrad föriängning mäste gi­vetvis kunna överklagas, vilket framgår av 13 kap, 2 5, Vägrad förlängning får effekter för fastighetsägaren dels genom osäkerheten om bygglov som följer planen verkligen kommer att beviljas, dels genom alt kommunens lösenrätt enligt 6 kap, 24 8 inträder.

Av andra siycket framgår atl kommunen skall förlänga genomförandeti­den om kommunen inte har skött vad som på den ankommer. Därmed avses t, ex. att kommunen inte har meddelat de beslut i faslighetsrättsliga frågor som kan behövas, l.ex. medgivande till en mindre avvikelse från planen för en gemensamhetsanläggning, vilken kan utgöra en förutsättning för bygglov till de åtgärder som planen medger. Ett annat exempel är om kommunen inte har fullgjort sina förpliktelser enligt ett exploateringsavtal som är knutet lill planen, I dessa och liknande fall måste således kom­munen förlänga genomförandetiden.

Genomförandetiden skall enligt andra siycket förlängas i skälig utsträck­ning. Jag ansluter mig alltså inte till den modell som utredningsförslaget har, dvs, en strikt koppling mellan hindrets varaktighet och förlängningens tidsrymd. Detta kan medföra onödiga komplikationer. När kommunen väl har konstaterat att en föriängning är motiverad, bör liden förlängas så att hänsyn tas till de då rådande prakUska möjligheterna att verkligen genom­föra det projekt som avses. Om allmänhetens intresse av saken är begrän­sat kan genomförandetiden förlängas genom enkelt planföriärande enligt 28 8,

Det kan anmärkas att lagtexten i del remitterade förslaget var utformad så att det krävdes av fastighetsägaren atl han skulle visa att han har avsett att genomföra planen. Mot denna formulering har lagrådet invänt (yttran­det s,61):

Trots att bestämmelsen har ett materiellt innehåll härden utformats som en bevisregel. Delta är en ovanlig lagstiftningsteknik. Lagrådet förordar att bestämmelsen i stället ges en utformning som klarlägger dess reella inne­börd. Att det åvilar den som begär förlängning av genomförandetiden att visa att de omständigheter som anges i bestämmelsen föreligger behöver inte särskilt utsägas.


 


Prop. 1985/86:1                                  .,:                               601

Med anledning av att bevisskyldigheten i del remitterade förslaget lagts       5 kap. 14-16 §§ på ägaren av den fastighet varom är fräga, vill lagrådet framhålla att del inte med nödvändighet behöver vara denne som genomför planen. Genom­förandel kan ocksä ankomma pä en nyttjanderätlshavare.

Andra styckel har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Som lagrå­del ocksä påpekar behöver i den situation som regleras i andra stycket - i motsats till vad som gäller enligt första stycket - ett beslut om föriängning inte fattas före genomförandetidens utgång,

15 8 Den t'd under vilken tillfällig markanvändning fär pågå kan förläng­as med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år.

Bestämmelsen är ny och motsvarar 9 kap, 18 8 i utredningsförslaget samt 5 kap, 15 8 tredje stycket i det remitterade lagförslaget. Av systematiska skäl har bestämmelsen pä förslag av lagrådet (yttrandet s,62) brutits ut och fått bilda en egen paragraf.

Regleringen är samordnad med föreskrifterna i 8 kap. 14 8 om tillfälligt bygglov. Frågan bör väckas genom att fastighetsägaren eller annan som har nytta av bestämmelsen ansöker om förlängning före utgången av den i planen medgivna tidsfristen för den tillfälliga markanvändningen. Av sam­ma skäl som jag har anfört i anslutning till 14 8 första stycket får förläng­ningen ske med högst fem år i sänder.

Områdesbestämmelser

16 8 För begränsade omräden som inte omfattas av detaljplan kan om­rådesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen (0000: 000) örn hushållning med naturresurser m. m. tillgodoses. Med områdesbestämmelser fär regleras

1.      i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 8 första stycket. 6 8 första
stycket 1 och 3, 7 8, 8 8 andra stycket och 98 tredje stycket,

2.  grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be­byggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,

3.  största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus,

4.  placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar, anordningar eller tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 108 tredje stycket och skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 8 får meddelas,

5.  användning och utformning av allmänna platser,

 

6.  vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sädana områden som avses i 8 kap. 98 tredje stycket,

7.  skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,

8.  exploateringssamverkan enligt 6 kap, 2 8.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    602

Paragrafen, som har redigerats i huvudsaklig överensstämmelse med 5 kap. 16 § lagrådets förslag, motsvarar närmast 9 8 andra och fjärde styckena bygg­nadslagen, lOkap. 1 5 i utredningsförslaget och 4 kap, 13 5 i del remitterade lagförslaget, 1 paragrafen anges i vilka avseenden områdesbestämmelser kan meddelas för att reglera användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt medgivan­de lill exploateringssamverkan ni, m. Uppräkningen i paragrafen är avsedd att vara uttömmande.

Beträffande innehållet i punkterna 1—8 vill jag till att börja med hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 8,8,2), lill skillnad mot detaljplanen, som är en mer fullständig regleringsform, bör områdesbestämmelserna kunna användas, när beslämmelser behövs en­dast i några få avseenden.

Regleringsmöjligheterna är i flera avseenden lika de som gäller för detalj­plan. Områdesbestämmelser kan av den anledningen inte meddelas för område med detaljplan. Del maleridla innehällel i punkterna har jag delvis redan berört i specialmotiveringen till 7 5, 1 punkterna förekommer emel­lertid vissa avvikelser i förhållande till 7 5, vilka jag nu tar upp,

1 punkl I finns beslämmelser om möjligheterna att variera skyldigheten atl söka lov. De olika åtgärder som kan omfattas av elt beslul härom kommenteras i specialmoliveringen lill resp, paragraf i 8 kap. De viktigaste skillnaderna mellan områdesbestämmelser och detaljplan i detta avseende är följande.

Mitt förslag innebär atl detaljplan automatiskt medför krav på dels bygglov för vissa åtgärder med byggnaders yttre samt för skyltar och ljusanordningar (8 kap, 3 5), dels rivningslov (8 kap, 8 5 första stycket) och dels marklov för schaktning och fyllning (8kap, 9 5 första siycket), Skyl­dighel att söka lov för motsvarande åtgärder kan införas genom områdes­bestämmelser.

För en annan grupp av åtgärder kan skyldighet att söka lov införas pä ett likartat sätt genom detaljplan eller områdesbestämmelser. Exempel på sådana åtgärder är underhåll av bebyggelse med särskilt bevarandevärde (8 kap, 6 5 första siycket 3) samt trädfällning och skogsplantering (8 kap. 9 5 andra och tredje styckena).

När det gäller möjligheten att befria från skyldigheten att söka lov till vissa åtgärder, har jag behandlat förutsättningarna i den allmänna motive­ringen (avsnitt 12,1,5), För områden som inte omfattas av detaljplan kan skyldigheten att söka lov under vissa föruisättningar minskas för en rad olika åtgärder (8kap, 5 5 första stycket). Detta sker genom områdesbe­stämmelser som i delta hänseende erbjuder en möjlighet för kommunen att skapa förenklingar för enskilda och anpassa prövningen av lov till behoven inom olika områden. Genom följande exempel vill jag belysa hur en sådan reglering skulle kunna ske, 1 kommunen finns etl större glesbygdsområde med jord- och skogs-


 


Prop. 1985/86:1                                 ;                                 603

bruksfastigheter och spridd bebyggelse huvudsakligen längs vägarna. Ut- 5 kap. 16 § vecklingen är svag, och inga omräden av riksintressen enligl NRL eller andra större allmänna intressen finns. Några enstaka fritidshus har tillkom­mit inom området. Kommunen har i översiktsplanen betecknat området som övrig mark utan några speciella riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. De allmänna bestämmelserna i 2 och 3 kap, skall som vanligt läggas till grund för prövningen av lov inom området, men i detta område helt ulan slöd i någon riktlinje i översiktsplanen. Kommunen vill gärna underiätta för dem som bor i området att utveckla den verksamhet som redan bedrivs,

I områdesbestämmelser kan översiktsplanens syften tänkas tillgodoses genom vissa förenklingar när det gäller bygglov och införande av några enstaka byggnadsreglerande bestämmelser. Tanken med bestämmelserna är att förenkla för vardagliga och ordinära åtgärder, om de ftiljer nägra få regler. Kommunen kan t, ex, upprätta och anta områdesbestämmelser av följande innebörd: o skyldigheten att söka bygglov upphävs för komplementbyggnader och

mindre tillbyggnader som placeras i enlighet med områdesbestämmel­serna (8 kap, 5 5 första stycket 1 och 2) o skyldigheten att söka bygglov upphävs för inre åtgärder (8 kap. 5 5 första

stycket 3) o nya byggnader och tillbyggnader skall placeras pä visst avstånd från

allmän väg och så att jordbrukets produktionsbetingelser inte äventyras o omräden som på kartan anges med särskild beteckning skall såvitt

möjligt bevaras obebyggda.

Några effekter av sådana bestämmelser blir följande. Enskilda som vill komplettera sin bebyggelse kan göra del ulan lov. En förulsältning är att det nya inte byggs inom områden som skall bevaras obebyggda eller alltför nära väg. Om någon anser sig ha skäl till mindre avvikelse från bestämmel­serna, måste lov sökas (se 8 kap, 12 8 fjärde stycket). Vid beredningen av bygglovsärendet är grannarna garanterade insyn genom kravet att de skall beredas tillfälle lämna synpunkler på ansökan om lov (8 kap, 22 8 fö'sta stycket 1), Råder det stor osäkerhet om tillåtligheten för den sökta åtgär­den kan sökanden begära ett förhandsbesked. Givetvis gäller också delalj­planekravei enligl 5 kap, 1 8, om del inte är fräga o/n en kompletteringsåt­gärd (se 8 kap, 12 § andra stycket).

Om någon bryter mot områdesbestämmelserna kan byggnadsnämiden nå rättelse med stöd av ingripanden enligt lOkap. 12 8 3 och 14 8. Enskilda som är osäkra pä om befrielse från att ansöka om lov gäller för viss åtgärd, kan alltid få sin sak prövad i förväg med stöd av bestämmelsen i 8 kap. 21 5.

Enligt punkt 2 finns möjligheler att bestämma grunddragen i användiing-en av mark- och vattenområden för ett begränsat område. Dessa itågor kommenterade jag utförligt i specialmotiveringen till 4 kap. 1 5. Etet bör alltså vara möjligt att i områdesbestämmelser ange markens användning i så grova termer som t. ex. bebyggelse, fritidsanläggningar eller kcmmuni-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    604

kationsleder. Syftet kan vara att få en avgränsning mot ett område av       5 kap. 16 § riksintresse enligt NRL eller ett beslut i en principfråga av stort allmänt intresse, t, ex, om fritidsbebyggelse skall medges i ett område eller om endast sädana åtgärder som anknyter lill det rörliga friluftslivet skall tillä-tas.

Till skillnad mot vad som gäller för detaljplanen finns ingel krav på att markanvändningen skall anges i områdesbestämmelser, Punkl 2 ger dock en möjlighel att ange grunddragen i markanvändningen, t, ex, bebyggelse, Nägon uppdelning av delta huvudändamål på mark för allmän plats och kvartersmark får därvid inte göras. Som framgår av punkt 5 kan dock områdesbestämmelser meddelas om användning och utformning av befint­liga allmänna platser. Inget hindrar heller en angivelse att viss mark skall utgöra skydds- eller säkerhetsområde. Det innebär att tillkomsten av ny bebyggelse på sådan mark strider mol områdesbestämmelsen och därför kan vägras. Däremot skall områdesbestämmelser givetvis inte kunna an­vändas på ett sätt som gör alt det rättsskydd som detaljplanen ger fastig­hetsägaren åsidosätts. Det bör t. ex. inte vara möjligt alt avsätta ett område för allmänt ändamål eller allmän plats genom områdesbestämmelser, efter­som fastighetsägaren då inte har möjlighet att begära inlösen, vilket han kan när det gäller områden med detaljplan.

För de fall dä ett vattenområdes lämpliga användning behöver bestäm­mas i sina grunddrag bör områdesbestämmelser kunna antas, om vattnet inte nalurligen ingår i etl område med samlad bebyggelse som skall regle­ras med detaljplan. Genom områdesbestämmelser bör elt vattenområde kunna reserveras lör t. ex. båthamn, friluftsbad, fasta omräden eller banor för segelsport, vattenskidåkning, roddsport och isaktiviteter. Likaså bör lokala och nationella skyddsintressen kunna tillgodoses för t. ex. fiskrepro­duktion, s.k. vattenbruk, och rävattentäki. 1 de flesta fall bör emellertid riktlinjer i översiktsplanen vara tillräckligt. Att områdesbestämmelser har antagits inverkar naturligtvis inte på skyldigheten att söka Ullstånd enligt vattenlagen.

1 punkt 3 avhandlas möjligheten att reg,lera byggnads- eller bruksarean på fritidshus eller storleken på tomter. Bestämmelsen tar sikte på områden för fritidshus där det finns ett önskemål atl förhindra s.k. permanent bosättning. 1 lagrådsremissen avsåg regleringen "byggnadsarean", men jag har funnit det mest ändamålsenligt alt anknyta även till begreppet "bruksarea",

1 punkt 4 behandlas .Tiöjlighelen till byggnadsreglerande bestämmelser med stöd av kraven i 31ap, Den frågan har jag utföriigt behandlat i specialmotiveringen lill 7 8 törsta stycket 4, Områdesbestämmelserna och detaljplanen ger i princip samma regleringsmöjligheter i detta avseende.

Översiktsplanens rikllinjer kan t, ex, innehålla ett allmänt formulerat mål som går ut på af bevara karaktären i ett kulturiandskap med stort inslag av bebyggelse. Planen kan också innehålla riktlinjer med innebörd


 


Prop. 1985/86:1                                                                   605

att ny bebyggelse bör förläggas och utformas så alt jordbruksdriften inte      5 kap. 16 § försvåras, 1 sädana och liknande fallär del naturligt alt, om översiktspla­nens syfte skall säkerställas, riktlinjerna omsätts i ganska detaljerade om­rådesbestämmelser om byggnadernas placering, utformning och utföran­de.

En viktig möjlighet är att kraven vid ombyggnad enligt 3 kap, 105 tredje styckel kan regleras i områdesbestämmelser. I specialmotiveringen till den paragrafen redovisade jag hur omrädessynen kan komma till uttryck i differentierade ombyggnadskrav för olika byggnader inom området,

1 punkt 4 avhandlas också möjligheten att meddela skyddsbestämmelser för bebyggelse med särskilt bevarandevärde enligl 3 kap. 12 5, Jag har kommenterat detta närmare i specialmotiveringen till 7 8 första stycket 4 som har samma lydelse som ifrågavarande punkl 4,

Att fastighetsägaren i vissa fall har rätt till skälig ersättning för den skada skyddsbestämmelser kan medföra framgår av 14 kap. 8 8 första stycket 3, Bestämmelser av detta slag kan även meddelas för en enstaka fastighet eller byggnad,

1 punkt 5 behandlas möjligheten att reglera användning och utformning av mark för allmänna plalser. Bestämmelsen, som grundas på kraven i 3 kap, 18 5, ansluter nära till 7 5 första stycket 6, Jag har kommenterat dessa frågor närmare i specialmotiveringen lill den paragrafen. Reglerings­möjligheten torde få sin användning huvudsakligen när områdesbestäm­melser används i bevarandesyfte.

Jag vill betona att bestämmelsen inte är avsedd att tillämpas så att omräden som tidigare inte har använts som allmän plats genom områdes­bestämmelser avsätts för detta ändamål,

I punkl 6 avhandlas möjligheten atl meddela bestämmelser till ledning för prövning av marklov. Denna punkt moisvaras för detaljplanernas del närmast av 7 5 första styckel 5 men skiljer sig frärt denna i ett avseende. Skyldighel alt söka marklov enligt 8 kap, 9 5 tredje stycket måsle nämligen föreligga för att områdesbestämmelserna skall få nägon verkan. Som fram­går av 8 kap, 9 8 Iredje siycket gäller vissa begränsningar av möjlighelen atl meddela sådana bestämmelser. Det aktuella området skall vara avsett för bebyggelse eller som skyddsområde för alt områdesbestämmelser skall kunna anlas med stöd av punkl 6,

Det skydd som vissa försvarsanläggningar m,m, åtnjuter i dag till följd av 81 och 82 SS byggnadslagen kommer i PBL att i första hand upprätthäl­las genom riktlinjer i översiktsplanen. Om det behövs kan genom områdes­bestämmelser införas skyldighel alt i närheten av anläggningarna söka bygglov för ljusanordningar (8kap. 7 8) saml skyldighet att söka marklov för schaklning, fyllning, trädfällning och skogsplantering (8 kap, 95 tredje stycket). Vidare kan enligl förevarande paragraf punkl 4 maieriella be­slämmelser meddelas för bebyggelsen l,ex. beträffande tillåtlighet och placering av ny bebyggelse. Med stöd av punkt 6 kan bestämmelser med-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    606

delas för marklovspliktiga åtgärder inom dessa skydds- eller säkerhetsom- 5 kap. 16-17 \ råden, t, ex, avverknings- eller skogsplanleringsförbud, tillåten höjd för vegetationen och krav på braiidgaior. Ägaren lill den anläggning vars fortbestånd och drift tryggas med områdesbestämmelserna är skyldig att ersätta kommunen för dess koslnader för eventuell ersättning till fastig­hetsägare eller för marklösen (14 kap, 8 5 femte siycket),

1 punkl 7 avhandlas möjligheten att meddela bestämmelser om skydds­anordningar för alt motverka störningar från omgivningen. Jag har kom­menterat detla i specialmotiveringen till 7 5 första stycket 11,1 del remitte­rade lagförslaget nämns även "byggnadstekniskt utförande". På de skäl jag har anfört i anslutning till 7 5 första siycket 11 har detta uttryck fält utgå.

Skillnaden mot den reglering som enligt 7 5 första stycket 11 är möjlig genom detaljplan ligger i att områdesbestämmelser inte kan ange högsta tillåtna värden för olika slags störningar,

I punkt 8 avhandlas möjligheten att genom områdesbestämmelser beslu­ta om tillåtligheten av exploateringssamverkan och samverkansområdets avgränsning, I den frågan hänvisar jag till vad jag anför i specialmotivering­en till 6kap, 2 8.

17 8 Områdesbestämmelserna och skälen till dem skall redovisas i en särskild handling. Handlingen skall utformas så att det lydligt framgår hur bestämmelserna reglerar miljön.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även när områdesbestämmel­serna ändras eller upphävs.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, saknar motsvarighet i gällande rätt. Den motsvarar 10 kap. 68 i utredningsförsla­get och 4 kap. 15 8 i det remitterade lagförslaget.

Första stycket

Den handling som enligt första stycket skall innehålla områdesbestäm­melserna kan enligt min uppfattning vara ganska enkel och koncentrerad, men den måste vara tydlig. De sakliga motiven och den allmänna bakgrun­den lill innehållet i områdesbestämmelserna framgår vanligtvis av över­siktsplanen med dess riktlinjer. 1 dessa fall bör det regelmässigt ske en hänvisning till översiktsplanen eller om möjligt tas med ett utdrag av denna för det aktuella området. Handlingen med områdesbestämmelser kan bestå av en karta över det område som omfattas av bestämmelserna samt själva bestämmelsema och deras tillämpningsområden. Bestämmelserna kan skrivas direkt på kartan, om det blir tillräckligt tydligt.

1 handlingen eller i en särskild bilaga skall också ges en redovisning av skälen till bestämmelserna. Med detla avser jag skälen till att just områdes­bestämmelser behövs för den avsedda regleringen. Här bör regelmässigt ingå en redovisning av anknytningen Ull översiktsplanen. Om omrädesbe-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   607

stämmelserna handläggs samtidigt med översiktsplanen, bör kravet pä      5 kap. 17-18 §§ motivering vara uppfyllt genom den samtidiga handläggningen av över­siktsplanen.

Andra styckel

1 andra siycket föreskrivs att en motsvarande redovisning skall finnas, när områdesbestämmelser ändras eller upphävs. Redovisningskravet kan vid upphävande uppfyllas genom atl del pä handlingen med de aktuella beslämmelserna görs en anteckning om atl de föresläs bli upphävda. Skä­len till förslaget kan dä anges i en särskild bilaga.

Förfarandet m. m.

18 8    Detaljplanen bör grundas pä ett program som anger utgångspunkter och mål för planen.

Paragrafen handlar om program för arbetet med detaljplaner. Den är ny och motsvarar 9 kap, 218 i utredningsförslaget samt 5 kap, 165 i det remitterade lagförslaget. Frågan om program har jag behandlat i den all­männa motiveringen (avsnitt 8,7,2),

Utredningens förslag till bestämmelser om program har mött viss kritik från remissinstanserna. Många anser dock att programmen bör ges en starkare ställning i PBL, Mitt förslag innebär en översiktsplan som inrym­mer delar av programmet för detaljplaner, I den meningen tillgodoser förslaget dessa remissinstansers krav på en starkare ställning för program­men.

Självständiga program kan sannolikt behövas om översiklsplanen ger föga vägledning för detaljplaneläggningen eller om länsstyrelsen i sitt granskningsytirande har ifrågasatt översiktsplanen för det berörda områ­det. Jag delar alltså uppfattningen att arbetet med progi-am är en viktig del i planarbetet och ger möjlighet lill etl tidigt samråd om planen, Nägra vägande skäl atl föreskriva program som obligatoriskt inslag i planproces­sen finner jag dock inte. Den nu föreslagna 188 har därför utformats som en rekommendation. Om program upprättas, skall det redovisas vid samrå­det (21 8) och vid utställningen av planförslaget (265),

En fråga som inställer sig är vilket organ som skall besluta om program­met. Det har samma karaktär som översiktsplanens rikllinjer. Om pro­grammet endast förtydligar översiktsplanen i vissa avseenden, kan beslu­tet om programmet lämpligen fattas av det organ som skall anta detalj­planen enligl 29 8- Om däremot översiktsplanens riktlinjer är knapphändiga eller om del råder starka motsättningar om översiktsplanens uiformning, kan det vara lämpligt att programmet beslutas av fullmäktige. Jag är emellertid övertygad om att kommunerna själva här kan finna lämpliga beslutsformer. Det finns alltså ingen anledning att lagreglera befogenheten att besluta om program.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   608

19 8    När förslag till detaljplan upprättas skall del, om det inte är uppen-       5 kap. 19 § bart onödigt, finnas en eller flera för ändamålel avsedda kartor (grund­karta) och en fastighelsförleckning, I faslighetsförteckningen skall i den mån de berörs av planen redovisas

1.   fastigheter, mark som är samfälld för flera fastigheter och andra omräden samt ägare till och innehavare av annan särskild rätt än bostads­rätt och hyresrätt i nämnda egendom,

2.   gemensamhetsanläggningar enligl anläggningslagen (1973: 1149) samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningen.

Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsan­läggning skall i stället för ägare eller innehavare anges föreningen.

Paragrafen behandlar kravet på grundkarta och fastighetsförteckning när detaljplaneförslag upprättas. Paragrafen motsvarar 15 8 byggnadsstadgan, 9 kap, 5 8 andra stycket i utredningsförslaget samt 5 kap, 108 andra stycket och 11 8 tredje stycket i det remitterade lagförslaget. På lagrådets förslag (yttrandet s,58) har bestämmelserna om karta och fastighelsförleckning sammanförts lill en paragraf, som har utformats i huvudsak enligt lagrådets förslag, 1 lagtexten har dock angetts att grundkartan kan bestå av en eller flera kartor. Efler del att lagrådsremissen beslutades har jag nämligen erfarit att detla uttryckssätt bättre svarar mot den teknik inom kartväsen-del som nu håller på att utvecklas.

Om en grundkarta är uppenbart obehövlig, skall den kunna undvaras. Detta bör kunna ske om det finns annat kartmaterial som på ett Ullfreds-ställande sätt redovisar befintliga förhållanden som är av betydelse för del aktuella planförslaget.

Vidare föreskrivs alt det som i dag också skall finnas en fastighetsför­teckning till kartan. Som lagrådel har framhållit (yttrandet s.59) lämnar dock bestämmelsen utrymme fijr att i undanlagsfall utesluta faslighetsför­teckningen. Förteckningen skall läggas till grund för underrättelser enligt 25 8 om utställning av planförslag. Förteckningen skall vara aktuell när utställningen sker enligt 23 8. Enligt dagens ordning innebär detta att den inte bör vara äldre än tvä månader och jag avser ingen ändring härvidlag. Därmed får man garantier för at.t kallelsen når rätt sakägare,

1 det remitterade lagförslaget angavs att de samfälligheter som berörs av planen skall förtecknas. Lagrådet har om detta yttrat bl, a. följande (ytt­randet s, 59):

Härmed torde avses inte endasi marksamfälligheter ulan också t, ex, samfällighet enligl anläggningslagen och servitut som hör till flera fastighe­ter gemensamt, Detla bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Samti­digt bör införas en bestämmelse i syfte att förenkla förteckningen när samfällighet förvallas av förening. Därjämte bör förteckningen, såsom nu föreskrivs i 15 8 andra stycket byggnadsstadgan, också uppta andra områ­den - t, ex, gatu- och vägmark - som berörs av planen. Sådana områden behöver nämligen inte ingå i fastighetsindelningen (se Landahl och Nord-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   609

ström: Fastigheisbildningslagen s, 378), Enligt förslaget skall förteckning- 5 kap. 19-20 §§ en ange ägarna till den fasta egendornen och innehavare av särskild rätt i denna, Faslighetsförteckningen har under det fortsatta förfarandet bety­delse som förteckning över de intressenter vilka skall underrättas om planförslagets utställande, Underättelse härom skall inte gå lill hyresgäs­ter. Behovet av kommunikation med dem blir tillgodosett genom kungörel­se i ortstidning om utställningen och genom underrättelse till organisaUon och förening av hyresgäster. För atl ej onödigtvis tynga arbetet med förteckningen och dess ajourhållning bör i förteckningen förutom ägare till fast egendom tas upp endast innehavare av annan särskild rätt än hyres­rätt. Med särskild rätt avses här liksom eljest i PBL inte panträtt.

Lagtexten har utformats så att dessa synpunkter har tillgodosetts. Enligt min mening bör inte heller innehavare av bostadsrätt antecknas i faslig­hetsförteckningen, eftersom de inte behöver underrättas personligen (se specialmotiveringen till 25 5), Nyltjanderätler i övrigi liksom servitut och andra särskilda rättigheter skall dock antecknas enligt punkt I. Närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall tas med i faslighetsförteckningen och varifrån uppgifterna skall hämtas, behövs för den praktiska tillämp­ningen. Jag återkommer i annat sammanhang till regeringen med förslag i denna fråga.

20 8 När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av förslaget. Sakägare och de bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och en­skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Paragrafen motsvarar 14 5 byggnadssladgan, 9 kap. 21 5 andra stycket i utredningsförslaget och 5 kap. 17 5 första stycket i det remitterade lagför­slaget.

Jag hänvisar till den tidigare behandlingen av samrådet i den allmänna motiveringen (avsnitten 7.4 och 8.7.3) samt i specialmotiveringen till 4 kap. 3 8. När samrådet avser detaljplan och områdesbestämmelser (se 33 8), måste självfallet sakägarnas och övriga berördas synpunkter behandlas på ett mer omsorgsfullt sätt än när det avser översiktsplanen. Jag vill med anledning av delta framhålla följande.

Paragrafen anger i två grupper vilka kommunen skall samråda med. Om många kan ha ett väsenUigt intresse i frågan, bör det ordnas ett offentligt möte eller en utställning där synpunkler i ordnade former las emot. Sådana arrangemang kan utlysas i trakten genom affischering, utdelning av flyg­blad, masskorsband eller liknande förfarande. Om samrådet berör en stör­re krets som inte med säkerhet kan nås på så sätt, kan en kungörelse införas i ortstidning.

Jag vill i delta sammanhang återge följande uttalande av lagrådet om avgränsningen av begreppet sakägare (yttrandet s.62): 20   Riksdagen 1985186. 1 saml. Ni I


 


Prop. 1985/86:1                                                     610

Bland dem som skall beredas tillfälle lill samråd ingår självfallel sak- 5 kap. 20-21 §§ ägarna. Enligt vad lagrådet anfört i anslutning till I kap. 8 8 bör inte i PBL tas upp någon legal definition på sakägare. Med sakägare fär i nu föreva­rande sammanhang förstås i första hand ägare till fast egendom och inneha­vare av annan särskild rätt i denna än hyresrätt. Den som är bosatt på en fastighet omfattas därför, även om han har självständig hyresrätt, ej av sakägarbegreppet. Att samråd skall ske med denna kategori och med lokalhyresgäster behöver alltså särskilt anges. En annan kategori som här och i 23 8 (305 lagrådets förslag) samt i 8kap, 22 8 också måste uppmärk­sammas är bostadsrätlshavare. Ej heller i I kap. 8 8 andra stycket i del remitterade förslaget angiven organisation eller förening av hyresgäster ingår i sakägarkretsen. De kommer emellertid att omfattas av samrådet redan som bestämmelsen är utformad i det remitterade förslaget. En sädan organisation eller förening är nämligen en sammanslutning som har ett väsentligt intresse av förslaget till detaljplan.

21 § Samrådet syftar lill ett utbyte av information och synpunkler. Un­der samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse samt de viktigasie följderna av förslaget redovisas. Om det finns ett pro­gram för planen, skall också programmet redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

Paragrafen, som anger den närmare innebörden av samrådet, har ingen egentlig motsvarighet i gällande ordning. Den motsvarar närmast 9 kap. 21 8 tredje stycket i utredningsförslaget och 5 kap. 17 8 andra stycket i del remitterade lagförslaget.

Forsla stycket

1 inledningen av första stycket las upp en erinran om samrådets funk­tion, nämligen att det syftar till ett ömsesidigt utbyle av information och synpunkter.

Härefter föreskrivs bl. a. att de viktigaste följderna av förslaget skall redovisas under samrådet. Av särskild vikt anser jag det vara med informa­Uon till de fastighetsägare som på ett eller annat sätt träffas av planbesläm­melser som berör förfoganderätten över fastigheten. Som exempel på sådana bestämmelser vill jag ange: o planutformning som medför rätt för kommunen eller för annan, l.ex,

vägförening. huvudman för gemensamhetsanläggning eller exploate-

ringssamfällighet, att lösa mark, o genomförandetidens längd och vad som gäller när den löpt ut, innefat­tande information om rätt all lösa mark enligl 6 kap. 24 8. o utvidgning eller begränsning av skyldigheten att söka lov, o skyddsbestämmelser för sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde

som avses i 3 kap. 12 8 samt o aktuella ersättningsregler enligt 14 kap.

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2.1) är flera av dessa frågor sådana som bör framgå av genomförandebeskrivningen


 


Prop. 1985/86:1                                                     611

enligt 6 kap, 1 8, Samrådet syftar kort sagt lill att kommunen skall få bästa    5 kap. 21-23 §§ möjliga beslutsunderlag, samtidigt som sakägarna och övriga berörda inte skall behöva rikta invändningar mot planen lill följd av missförstånd om planens innehåll eller innebörd, De som så önskar bör ges tillfälle att lämna skriftliga synpunkter på planförslagel.

Med planeringsunderlag avses i första stycket faktabetonat material av typ inventeringar, uppgifter om mark- och grundförhållanden, ägostruktur, befinlliga planförhållanden och statistiska uppgifter. Om inte något pro­gram har beslutals, bör riktlinjer och politiska direktiv för förslaget redovi­sas. Översiktsplanen för området bör alltid redovisas. Har länsslyrelsen i sitt granskningsyltrande över översiklsplanen redovisat avvikande upp­fattning om översiktsplanen i det berörda området, bör i underlaget särskilt behandlas sådana förhållanden som kan belysa hur de allmänna intressena kan tillgodoses. Det är givetvis också lämpligl att redovisa de planskisser som finns för området och som kan ge samrådet etl reellt innehåll.

Andra stycket

Av andra styckel framgår all resultatet av samrådet och förslag med anledning av synpunkterna skall redovisas i en samrådsredogörelse. Tyngdpunkten i redovisningen bör läggas på sådana synpunkter som inte lillgodoselts. I fråga om planer som anlas av fullmäktige avger det bere­dande poliliska organet förslag med anledning av synpunkterna. I övriga fall avges förslaget av den förvaltning som ansvarar för beredning av planärendet.

22 8    Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt alt

1.    ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen
enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. tillgo-
goses,

2.  verka för alt sådana frågor om användningen av rnark- och vattenom­råden som angår två eller flera kommuner samordnas på etl lämpligt sätt,

3.  ta till vara statens intressen.

Paragrafen som innehåller föreskrifter om länsstyrelsens uppgifter vid samrådet, är i stort sett likalydande med 4 kap. 5 8. Jag hänvisar därför till vad jag har anfört i specialmoliveringen till den paragrafen. När det gäller detaljplan och områdesbestämmelser (se 33 5) vill jag stryka under vikten av att länsstyrelsen mot slutet av samrådsskedet på ett tydligt sätt anger vilka synpunkter som senare kan komma att läggas till grund för etl förordnande om stallig prövning enligt 12 kap. 18 och vilka synpunkter som har mer rådgivande karaktär.

23 8 Innan detaljplanen anlas, skall kommunen ställa ut planförslaget
under minst tre veckor. Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall
göra detta skriftligen under utställningstiden.


 


Prop. 1985/86:1                                                      612

Paragrafen handlar om utställning av planer och stämmer i sak överens 5 kap. 23-24 §§ med motsvarande bestämmelser i 17 8 I mom, byggnadsstadgan. Utred­ningens förslag finns i 9 kap. 225 och 25 8 första stycket första meningen. Motsvarigheten i det remitterade lagförslaget är 5 kap. 195 och 228 första styckel första meningen. Av systematiska skäl har på lagrådets förslag (yttrandet s. 62) beslämmelserna om utställningstiden samt om hur och när synpunkter pä planförslaget skall framföras förts samman i denna paragraf.

Utställningstidens längd har jag avhandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.7,3), Om allernaUva planförslag upprättas och del efter samrådet ännu inte står klart vilket alternativ som skall läggas fram för antagande, får givetvis alternativen ställas ut samtidigt. Därvid bör det tydligt göras klart för sakägarna och de övriga intressenterna att synpunkter kan lämnas på alla förslagen, Elt sådant förtärande kan bli aktuellt om det finns motsatta uppfattningar om vilket ändamål ett visst markområde skall ;in-vändas till. Att flera alternativa förslag kan utställas samtidigt anser jag vara helt klart utan att det särskilt föreskrivs.

Utställningen bör hållas i lokaler som är öppna under sådana tider att sakägarna och de övriga intressenterna kan ta del av förslaget. Utställning kan ordnas på flera platser samtidigt. Det är naturligtvis en fördel om planförslaget kan ställas ut i den trakt som det berör. Det bör också finnas en möjlighet för sakägarna och allmänheten alt någonstans ställa frågor om planens innebörd,

I paragrafen har efter påpekande från vissa remissinstanser föreskrivits att synpunkterna skall vara skriftliga. Det anser jag nödvändigt, inte minsl därför att besvärsrätten ar beroende av att den som överklagar kan visa att han har agerat under ärendets handläggning (se 13 kap. 5 5). 1 del remitte­rade lagförslaget (s.496) föreskrivs att den som framför synpunkter skall ange sin adress, bl, a, därför att han på ett korrekt och snabbt sätt skall få del av bl,a. kommunens beslut att anta planen. Lagrådet har dock ifråga­satt (yttrandet s,65) om en sådan föreskrift har sin plats i lagen. Som lagrådet har påpekat kan underlåtenhet att uppge adressen inte få några rättsverkningar för den som lämnat synpunkter. Bl, a, pä grund härav har föreskriften fått utgä ur lagen,

24 § Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö­ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå

1.  var planområdet ligger,

2.  om förslaget avviker från översiktsplanen,

3. vilken mark eller särskild rätt till mark som till följd av planens
antagande kan komma att tas i anspråk enligt 6kap. 17-1985.

4.  var utställningen äger rum,

5.  inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall lämnas,

6.  att den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på förslaget enligt 13 kap, 5 5 kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   613

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977: 654) om    5 kap. 24 § kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ell exemplar av förslaget med en planbeskrivning enligt 268, en genom­förandebeskrivning enligt 6kap, 1 8 och samrådsredogörelsen skall, innan förslaget ställs ut, sändas till länsslyrelsen och kommuner som berörs av förslaget.

Paragrafen reglerar förfarandet vid underrättelse om utställningen och motsvarar 1783 och 4mom, byggnadsstadgan, 9kap. 235 i utredningsför­slaget och 5 kap. 20 5 första styckel och andra styckel första meningen i det remitterade förslaget.

Till en början bör anmärkas att jag i huvudsak ansluter mig till vad lagrådet har anfört och föreslagil (yttrandet s,63 0 när det gäller bestäm­melserna om kommunens skyldighel att kungöra planförslagets utställan­de, att överlämna förslaget till länsstyrelsen och till vissa kommuner samt att underrätta sakägare m, fl, om utställandet. Det innebär atl beslämmel­serna om vad kungörelsen skall innehålla har byggts ul i förhällande till det remitterade förslaget. Även i andra hänseenden har bestämmelserna kom­pletterats. För att det inte skall bli en otympligt lång och svårläst paragraf har gjorts en uppdelning på två paragrafer, av vilka den ena (24 5) behand­lar kungörandet och överlämnandet och den andra (25 5) reglerar underrät­telse till sakägare m.fl.

Första styckel

Här behandlas kravet på kungörelse om utställandet. Enligt det remitte­rade förslaget skall utställningen av planförslagel offentliggöras bl. a. ge­nom kungörande i ortstidning. 1 likhet med lagrådel anser jag att offentlig­görande bör ske även genom anslag på kommunens anslagstavla.

1 första styckel regleras i sex punkter vad som skall framgå av kungörel­sen. Här behandlar jag särskilt punkterna 2, 3 och 6, vilka innefattar nyheter i förhållande till dagens ordning.

Till följd av milt tidigare redovisade förslag att det inte skall ställas något krav på följsamhei lill översiklsplanen kan del ibland hända att detalj­planen avviker frän denna. Detta anser jag skall framgå av kungörelsen så att alla görs uppmärksamma pä avvikelsen. Med avvikelse menar jag avsteg från översiktsplanens intentioner. Punkt 2 innehåller en föreskrift om detta.

När det gäller punkterna 3 och 6, som saknar motsvarighet i det remitte­rade förslaget och som har tillkommil pä initiativ av lagrådet, vill jag återge vad lagrådet har uttalat i denna del (yttrandet s. 63):

Säsom lagrådet anfört under 2 5 är det frän rättssäkerhetssynpunkt vä­sentligl alt fastighetsägare uppmärksammas pä att de till följd av en detalj­plan kan tvingas att avstå mark. Även innehavare av särskild rätt till mark, exempelvis en arrendator, kan bli tvungen att tåla inskränkningar i sin rätt, Beslämmelser om vad markägare och andra kan behöva tåla äterfinns i 6


 


Prop. 1985/86:1                                                                   614

kap, 17, 19 och 20 58, För att de som kan komma all lida intrång i sina 5 jap 24-25 §§ rättigheter skall bli i tillfälle att bevaka sina intressen under utställningen bör det av kungörelsen framgå vilken mark eller särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt de nyssnämnda bestämmelserna. Av kungörelsen bör vidare framgå att den som inte senast under ulslällningsli­den framfört synpunkter på förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

Jag ansluter mig till detta uttalande med endast den anmärkningen atl hänvisningen till 6 kap, skall avse 17-19 85 i det nu föreliggande förslaget. Om en del av en fastighet kan tas i anspråk, bör i kungörelsen anges t, ex, att ett område med angiven ytvidd av denna fastighet avses. Någon karta som exakt utvisar områdets belägenhet behövs inte.

Andra stycket

I enlighet med vad lagrådet har anmärkt under 4 kap, 8 8 (yttrandet s, 63) har bestämmelsen om kungörande kompletterats med en regel som hänvi­sar till lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m,m.

Tredje siycket

1 Iredje stycket föreskrivs att planförslaget före utställningen skall sän­das till länsstyrelsen och kommuner som berörs. Det bör ankomma pä länsstyrelsen atl på lämpligt sätl informera berörda statliga myndigheter och regionplaneorganet, om det behövs. Statliga myndigheter som är fas­tighetsägare skall givetvis i denna egenskap ha en särskild underrättelse. Det följer av 25 8 första stycket 1, Berörda kommunala myndigheter bör också tillställas planförslaget enligt de regler kommunen själv bestämmer. Till skillnad från i dag anser jag inte att detta behöver lagregleras.

På de skäl jag har anfört i specialmotiveringen till 4 kap. 7 8 delar jag inte lagrådets uppfattning (yttrandet s.63) att tredje stycket bör utgå och ersättas av föreskrifter i en förordning.

25 §    Undertättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för kungörandet i vanligt brev sändas till

1.  kända sakägare,

2.  känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsord­ning för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsord­ning inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3.  andra som har elt väsentligt intresse av förslaget.

Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan utsedd atl förvalla samfällighelens; angelägenheter, fär underrättelsen sän­das Ull en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare, får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas tillgänglig för alla, 1 sådant fall skall kungörelsen innehålla uppgift om hos vem underrättelsen hålls tillgänglig.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   615

Underrättelse enligt första styckel behöver inte sändas, om ett stort 5 i(,p 25 § antal personer skall underrättas och del skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen atl sända den till var och en av dem. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som avses i 24 5 första stycket 3 skall dock alltid underrättas enligl första siycket.

Paragrafen, som behandlar underrättelse om innehållet i kungörelsen om utställning, motsvarar 17 8 4 mom, byggnadsstadgan, 9 kap, 23 5 tredje stycket i utredningens förslag och delar av 5 kap, 205 i det remitterade lagförslaget.

Första styckel

Enligt det remitterade förslagei skall underrättelse om innehållet i kun­görelsen sändas till sakägare m.fl, "som rekommenderat brev eller på annat sätl som kan styrkas". Detta överensstämmer med vad som i dag gäller enligt 17 5 4 mom. byggnadsstadgan i fråga om underrättelse till markägare och innehavare av servituts- eller arrenderätt som inte skriftli­gen godkänt ett planförslag.

Lagrådet, vars synpunkter jag delar, har anfört följande i denna fråga (yttrandet s.63 0:

Underrättelse enligt det nu föreliggande förslaget skall sändas till betyd­ligt flera adressater än vad byggnadsstadgan föreskriver. Bl, a, skall enligt punkt 4 även andra än sakägare underrättas, om de har ett väsentligt intresse av planförslaget. I specialmotiveringen nämns enskilda personer, sammanslutningar och företag som på etl påtagligt sätt berörs av förslaget och som tidigare har ytlral sig skriftligen och därvid anmält sin önskan att få del av underrättelsen. Det kan alltså komma att röra sig om ett betydan­de antal underrättelser,

I den allmänna motiveringen (s, 28) understryker departementschefen önskemålet att handläggningen av planärenden inte blir avsevärt mera komplicerad än i dag och alt alla möjligheter att minska den byråkratiska hanteringen tas till vara. En sådan möjlighet är att slopa kravet att under­rättelse om utställningen skall sändas i rekommenderat brev. Genom sam­rådet är det sörjt för information till och kommunikation med alla som kan antas ha ett verkligt intresse av planförslaget. Det torde kunna antas all de som deltagit i samrådet själva är angelägna att hälla sig äjour med ärendets vidare handläggning. Mottagandet av underrättelsen medför inte något åliggande att prestera eller tåla något. Behovet att kunna styrka distributio­nen av underrättelserna kan tillgodoses genom tjänsteanteckning att för­sändelsen sänts i vanligt brev. Enligt lagrådets mening bör det kunna godlas att underrättelserna sänds i sådant brev, jfr t, ex, I 5 första stycket förordningen (1978: 373) om skyldighet för domstol atl underrätta pari om dom i brottmål m.m. Lagrådet utgår härvid från att kungörelsen får det innehåll som lagrådet har föreslagil.

Ingressen till 25 5 har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Eftersom definitionen av sakägarbegreppet i det remitterade lagförslaget


 


Prop. 1985/86:1                                                     616

(I kap. 8 8) nu har tagits bort, barden i punkterna 1-3 angivna kretsen av j .„ 25 § adressater fått en annan lagteknisk bestämning än i det remitterade försla­get. I punkl I nämns kända sakägare. Vilka som skall anses vara sakägare framgår av specialmoliveringen till 20 5. Underrättelseskyldigheten är allt­så - som i dag — begränsad till sådana sakägare som är kända. Däremot saknas skäl att upprätthälla den nu gällande begränsningen att bara inom riket boende sakägare skall underrättas. Enligt 19 5 skall i planärendet finnas en fastighelsförleckning. Denna förteckning kan läggas till grund för bedömningen av vilken krets av sakägare som enligt punkt I skall under­rättas. Kommunen behöver alllsä inte efterforska om del eventuellt finns ytterligare sakägare. Det kan dock vara lämpligt att kretsen av sakägare rent geografiskt bestäms med en viss säkerhetsmarginal. När del gäller organisationer och föreningar som anges i punkt 2 ligger det i deras eget intresse atl göra sig kända hos kommunen genom att helt enkelt anmäla att de finns och att de har elt visst verksamhetsområde.

Enligt punkt 3 skall underrättelse sändas även lill andra som inte är sakägare men som har ett väsentligt intresse av planförslaget. Framför allt inbegrips i denna punkt de myndigheter, vägföreningar och ägare av an­läggningar, som i dag anges i 17 5 4 mom. andra stycket byggnadsstadgan. Men punkten avser även enskilda personer, sammanslutningar eller före­tag som på ett påtagligt sätt berörs av förslaget och som tidigare i ärendet har lämnat in ett skriftligt yttrande och som därvid anmält sin önskan att få del av underrättelsen.

Enligt utredningens förslag skall också berörda hyresgäster och bostads­rätlshavare underrättas. Förslaget har på den punkten mött remisskritik, eftersom förfarandet bl. a. anses skapa merarbete.

Mitt förslag avviker från utredningens därigenom att det inte skall krä­vas särskild underrättelse till alla boende, utan att det skall räcka med kungörelsen om utställningen enligt 24 5 och med att hyresgästföreningen fär en särskild underrättelse. Jag förutsätter att hyresgästerna pä lämpligt sätt får information genom hyresgästföreningens försorg. Bostadsrättsför­eningar underrättas i egenskap av fastighetsägare. Föreningens styrelse får förutsättas sköta informationen till medlemmarna.

Andra styckel

I andra stycket har tagits in bestämmelser om underrättelse till samfäl­ligheter, som i stort sett motsvarar den reglering som finns i 17 5 4 mom. byggnadssladgan. 1 dag finns en bestämmelse om att den ledamot av slyrelsen eller den förvaltare som har fått en underrättelse men som inte har rätt att föra talan för delägarna i samfälligheten, skall överlämna underrättelsen Ull den som är behörig eller också se till att den kommer till alla delägares kännedom. Jag har inte ansett det behövligt att la in en regel med denna innebörd i tredje stycket. Beträffande samfällighetsföreningar föreskrivs nämligen i 28 8 första stycket 8 lagen (1973:1150) om förvaltning


 


Prop. 1985/86:1                                                                    617

av samfälligheter att föreningens stadgar skall ange bl. a. det sätt på vilket     5 /.ap. 25-26 §§ meddelanden skall bringas lill medlemmarnas kännedom. Detta är alltså en fråga som varje förening själv kan bestämma över.

På förslag av lagrådel (yttrandet s.64) har uttrycket "ett markområde som är samfällt för flera fastigheter med skilda ägare" bytts mot "en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan utsedd atl förvalta samfäl­lighelens angelägenheter". Därigenom kommer det förenklade förfarandet att kunna tillämpas inte bara när en marksamfällighel berörs utan också när förslaget angår en sådan gemensamhetsanläggning som avses i anlägg­ningslagen (1973:1149). Till en sådan samfällighet som avses i denna paragraf hänförs även häradsallmänningar enligt lagen (1952: 166) om hä-radsallmänningar och allmänningsskogar enligt lagen (1952: 167) om all-männingsskogar i Norrland och Dalarna .

Tredje styckel

I det remitterade förslaget togs i sista stycket upp bestämmelser om s. k, kungördseddgivning enligt delgivningslagen (1970:428) när ett stort antal sakägare skall underrättas och kostnaden och besväret med att underrätta envar av dem är större än som är förenligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen. En sådan ordning medför krav på ytteriigare ett tidnings-kungörande utöver det kungörande som enligt 24 8 första stycket alltid skall ske, Lagrådel (yttrandet s,64 0 har ifrågasatt ändamålsenligheten i etl sädanl förfarande och anser alt det i den situation som avses med bestämmelserna torde fä godtas atl särskild underrättelse ej sänds. Jag har ingen erinran mot detla. Tredje stycket här därför utformats i enlighet med lagrådets förslag.

26 8    Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

1.  planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen,

2.  samrådsredogörelsen,

 

3,  program för planen, grundkarta och fastighetsförteckning, om sådana handlingar har upprättats,

4,  annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget.

1 planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen lill planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av illustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget avviker från översiktsplanen, skall avvikelsen och skälen till denna redovi­sas i beskrivningen.

Annat tillgängligt material som belyser förslagets innebörd, bör ocksä ställas ut.

Paragrafen motsvarar i viss mån 16§ byggnadsstadgan, 9 kap, 6 och 2455 i utredningsförslaget samt 5 kap, 11 8 första stycket och 21 5 i det remitterade lagförslaget, I enlighet med vad lagrådet förordat har bestäm­melserna om innehållet i planbeskrivningen fått ingå som ett andra stycke i förevarande paragraf.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    618

Första stycket                                                                                5 kap. 26 §

Paragrafens första stycke reglerar vilka handlingar som skall vara med för att utställningen skall bli informativ. Det är särskilt angeläget att motiven för planens utformning och de synpunkter som har kommit fram vid samrådet blir tydligt redovisade. Detta tillgodoses genom punkterna 1 och 2,

1 punkt 4 ställs krav på atl kommunen skall hålla planeringsunderiag tillgängligt för atl på så sätt ge kommunmedlemmar och andra en tydlig bild av detaljplanens bakgrund och relation lill befinlliga förhållanden. Som exempel på planeringsunderlag som ofta bör redovisas kan anges doku­ment som visar:

o befintliga miljövärden i form av bebyggelse, vegetation m. m. o samband med översiktsplanen och eventuellt angränsande detaljplaner o tillgången pä grundservice, l.ex. skolor, förskolor, åldringsvård, detalj­handel och kollektivtrafik o fordonstrafikens utveckling och parkeringsbehov.

Andra styckel

1 andra stycket finns alltså föreskrifter om planbeskrivningen. I den skall redovisas bl, a. förutsätlningarna för och syftet med planförslaget. Med planeringsförutsättningarna avses bl. a. en sammanfattning och värdering av sädana separata utredningar rörande fastighets- och bebyggelseförhål­landen, vegetations- och grundförhållanden, va-försörjning, trafikförhål­landen m.m., som har legat till grund för planarbetel - kort sagt det planeringsunderlag som har väsentlig betydelse för planens utformning och som därför bör kunna medverka till att förklara planen.

1 utredningens lagförslag finns en bestämmelse med krav på att en detaljplan inte får motverka syftet med marköversikten (9 kap. 4 8). Som jag redovisat tidigare (avsnitt 3.1) föreslår jag ingen strikt låsning mellan översikts- och detaljplanen. Det finns alltså inget hinder mot atl anta en detaljplan som avviker från översiktsplanen. Om så sker, är det viktigt alt sakägare och myndigheter görs uppmärksamma på när kommunen ändrar sin planeringsinriktning och skälen lill del. Därför föreskrivs i andra stycket att beskrivningen skall redovisa om delaljplanen avviker från över­siklsplanen. Sådana avvikelser skall redovisas även i kungörelsen av ut­ställningen enligt 24 5 första stycket 2.

Beskrivningen skall också uttrycka sådana avsikter med planläggningen, som inte direkt framgår av plankartan och planbeslämmelserna. Därmed kommer beskrivningen alt utgöra ett viktigt material för tolkningen av planen och dess innebörd. Beskrivningen har emellertid ingen bindande verkan för sakägarna.

1 andra styckel föreskrivs vidare att planbeskrivnjngen skall åtföljas av illustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Syftet är atl planen skall vara åskådlig och begriplig. Till beskrivningen bör höra en särskild.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    619

förklarande illustrationskarta, om det inte är uppenbart att en sädan redo-    5 kap. 26-27 §§ visning är obehövlig. Förslaget stämmer i den delen med praxis. Illustra­tionskartan kan ocksä ersättas med fotomontage, flygbildsillustrationer och liknande.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket bör också annat tillgängligt material, som belyser förslagets innebörd, slällas ut. Att planhandlingarna skall vara tydliga stadgas i 9 5 tredje stycket. Just vid utställningen kan det vara skäl att göra ytlerligare förtydliganden genom exempelvis färgläggning av kartor och sektioneringar samt presentation i större skala av perspektivteckningar, fotomontage m. m. Om möjligl bör en modell företes. Tekniken att åskåd­liggöra material utvecklas f.n. snabbt när del gäller flygfoto. video och andra audio-visuella hjälpmedel. Några specificerade krav pä handlingar bör därför inte ställas upp i PBL. Jag hänvisar vidare till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 98,

27 8 Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan­de som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Utlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall för kännedom snarast möjligt i vanligt brev sändas till dem som inte fått sina synpunkter på det utställda förslaget tillgodosedda. Om ett stort antal personer skall underrättas, får underrättelse i stället ske genom kungörelse på del sätt som anges i 24 8.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske.

Paragrafen motsvarar 17 8 5 mom. och 18 8 byggnadsstadgan, 9 kap. 25 8 i utredningsförslaget och 5 kap. 22 8 i det remitterade lagförslaget. Den reglerar behandlingen av synpunkter som förs fram med anledning av utställningen.

Första stycket

1 första stycket, som har utformats i enlighet med vad lagrådet förordat, föreskrivs att inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett särskilt utlåtande. Om planen skall antas av byggnadsnämn­den eller kommunstyrelsen, avges förslaget av den kommunala förvaltning som svarar för beredningen av ärenden i resp. nämnd. Om antagandel ankommer pä fullmäktige, avges förslaget av det beredande kommunala organet.

Andra stycket

I andra stycket anges hur sakägarna skall få del av utlåtandet. Efter mönster från 15 5 förvaltningslagen har ulredningen föreslagit att utlåtan­det skall sändas till den som framfört anmärkningar och ge vederbörande


 


Prop. 1985/86:1                                                                    620

tillfälle till tillrättalägganden, Nägra remissinstanser har kritiserat detta    5 kap. 27 § förslag om kommunicering och framhållit att det inte kan tillföra ärendet nägot ytterligare. Det anses ocksä principiellt fel att öppna ärendet för nya diskussioner i detta sena skede. Andra anser att förslaget är bra. därför all det gör utställningen till en dialog.

Jag anser alt den negativa remisskritiken är befogad och vill framhålla vikten av alt man under samrådsfasen försöker klarlägga och lösa de konflikter som kan finnas. Med mitt synsätt på hur samrådet bör bedrivas skall själva utställningen tillgodose syftet med förvaltningslagens regler om kommunicering. Kvarstående anmärkningar efler utställningen skall enligt min uppfattning i sådana fall tas upp direkt till politisk behandling i kom­munen.

Om det däremot ar fråga om en informell utställning som utgör en tidig information i ett planärende för att nå berörda intressenter och få en preliminär reaktion på förslaget, anser jag att det är självklart med för­nyade kontakter med dem som är missnöjda för alt söka tillmötesgå deras önskemål. 1 detta fall ingår utställningen som ett tidigt led i samrådet, just för att avgränsa en angelägen sarnrådskrets för diskussion om alternativa planutformningar. Atl för sådana situationer ta in en särskild bestämmelse om kommunikation anser jag inte behövs.

Den som i enlighet med 23 5 har framfört synpunkler på del utställda förslaget måste naturligtvis få besked om hur synpunkterna behandlas. Bestämmelserna i andra stycket att utlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall sändas till dem som inte fått sina syn­punkter tillgodosedda uppfyller detta krav. Utlåtandet bör expedieras sna­rast möjligt och senast samtidigt som utlåtandet sänds ut till det organ som skall anta planen. Syftet med detta är i första hand alt ge information om ärendets gång. Utlåtandet kan emellertid också ge upphov till kontakt med de förtroendevalda. Den möjligheten anser jag kan ha ett betydande värde för både sakägare, övriga berörda och politiker.

Utlåtandet skall sändas inte bara till sakägare och övriga berörda utan också till de myndigheter vilkas synpunkter inte har beaktats. Även läns­styrelsen skall alltså i sådant fall få del av utlåtandet. Det torde ligga i kommunens intresse att också i andra fall, som förhandsinformation, sän­da utlåtandet lill länsstyrelsen. Det underiätlar för styrelsen att dels infor­mera berörda centrala myndigheter och dels överväga behovet av prövning enligt 12 kap. Någon bestämmelse om detta anser jag dock inte vara påkallad.

Av andra stycket framgår att utlåtandet dier meddelandet skall sändas i vanligt brev.

Tredje siycket

Tredje stycket, som avhandlar ändringar i planförslaget efter utställning­en, stämmer i sak överens med vad som f, n. gäller enligl 17 5 5 mom. byggnadsstadgan.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    621

Vid en ny utställning efter en revidering anser jag att det av handlingarna j |,p 27-28 §§ klart bör framgå vad revideringen innebär. Det föruisälter givetvis atl del tidigare utställda förslagei finns tillgängligt. Handläggningen efter en revi­dering skall för de berörda sakägarna och andra vara likadan som vid den första utställningen. 1 mänga fall bör man dock snabbt kunna fä godkän­nanden eller yttranden frän samtliga, om ärendet sköts enligl beslämmel­serna om enkelt planförfarande i 28 5.

28 8 1 stället för vad som föreskrivs i 18 5, 20 5, 21 5 andra siycket saml 22-27 55 får bestämmelserna i andra siycket tillämpas (enkelt planföriä­rande), om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse, saknar intresse för allmänheten saml är förenligt med översiktsplanen och länssty­relsens granskningsyttrande enligl 4 kap, 9 5,

Vid enkelt planförfarande skall länsstyrelsen och de som anges i 25 5 första stycket beredas Ullfälle till samråd. När förslag till detaljplan förelig­ger skall de underrättas om delta och, om de inte godkänner förslaget, under minst två veckor ha tillfälle atl skriftligen lämna synpunkter på förslaget. Denna tid kan förkortas om alla berörda är ense om det. En san\månställning av inkomna synpunkler och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett särskilt utlåtande som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Paragrafen, som avhandlar s.k, enkelt planförfarande, motsvarar i sak närmast 17 5 5 mom,, 23 5 andra meningen byggnadsstadgan samt 9 kap, 30 8 i utredningsförslaget och 5 kap, 25 5 i det remitterade lagförslaget.

Utredningens förslag (9 kap, 30 8) går ut pä att s. k. enkel detaljplaneänd­ring skall tillämpas i ärenden som motsvarar dagens dispenser från plan. Sådana planändringar skall kunna handläggas med ett enklare förfarande, som bl. a. innebär att samråd och utställning ersätts av direkta kontakter med sakägarna och berörda myndigheter. En del remissinstanser har efter­lyst möjligheter till ett sådant förenklat förfarande även vid upprättande av nya planer av enkelt slag. Jag ansluter mig Ull denna tankegång. Bestäm­melserna i 28 8 har därför utformats så atl de är tillämpliga inte bara vid ändring och upphävande av detaljplaner utan ocksä när nya detaljplaner upprättas. Avvikelserna frän vad som gäller i normalfallet innebär dels alt samrådsskyldigheten begränsas och dels att utställningen ersätts av direkta kontakter med sakägarna,

Pä grund av 5 kap, 33 5 och 6 kap, 12 5 fär bestämmelserna om enkelt planförfarande tillämpas också pä områdesbestämmelser och fastighets­planer.

Som framgår av 8 kap, 115 sista siycket, skall vid prövning av lov dagens möjlighet till mindre avvikelser från plan i stort sett behållas, vilket bör tillmötesgå remisskritiken mot förfarandet vid enkel detaljplaneänd­ring. Kommunen får med andra ord stora möjligheter atl välja den metod för lämplighelsprövningen som i varje särskilt fall är den mest ändamålsen­liga.


 


Prop. 1985/86:1                                                      622

Första styckel                                                               5 kap. 28 §

I första styckel anges de föruisättningar som måste föreligga för atl enkelt planförfarande skall kunna tillämpas. När förslaget till detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan eller ändringar eller upphävande av sådana uppfyller alla de angivna kraven, kan beslämmelserna om enkelt planförfarande tillämpas.

Försl anges atl planförslaget skall ha begränsad betydelse. Innebörden av detta är i stort sett densamma som jag närmare redovisar i specialmoti­veringen till 29 5 rörande fullmäktiges möjligheter att delegera anlagande av detaljplan. Det är således kriterierna för möjligheten att delegera som jag avser, inte hur en enskild kommun har valt att behandla rätten till delegation i sin egen verksamhet.

Vidare föreskrivs att planförslaget skall sakna intresse för allmänheten. Alla delaljplaner kan naturligtvis sägas ha ett visst intresse, åtminstone för en mindre grupp medborgare. Det aktuella kravet lar emellertid sikte på en bredare allmänhet, dvs. planförslaget får inte ha ett mer allmänt intresse i kommunen. Sakägarna och övriga direkt berörda är garanterade informa­tion om planförslaget genom föreskrifterna i andra stycket.

Slutligen anges atl förslaget skall vara förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande över denna. Föreskriften avser atl ga­rantera atl myndigheter, grannkommuner m, fl, inte går miste om rätlen lill samråd om planläggningen. För detaljplaner som uppfyller det nu berörda kravet har diskussionen om den allmänna lämpligheten förts i samband med upprättandet av översiktsplanen.

Andra styckel

1 andra stycket avhandlas det förfarande som får lillämpas vid upprät­tande av planer som avses i första stycket. Samrådsskyldigheten avgränsas lill länsstyrelsen och till dem som i normalfallet enligt 25 8 första .styckel skall underrättas om utställning av planförslag. Dessa skall beredas tillfälle lill samråd vid informationsmöte eller pä annat sätt. En möjlighet ges också alt - på samma sätt som gäller i dag enligt 17 8 5 mom. byggnads­stadgan - efter samrådet inhämta sakägarnas och övriga berördas godkän­nande till planförslaget och därefter ta upp det till beslut i kommunen.

Med hänsyn till arten av de fnigor som kan avgöras efler enkelt planför­farande lorde ofta de enskilda som berörs och länsstyrelsen vid ell gemen­saml sammanträffande godkänna planförslaget. Något krav på att godkän­nandet skall vara skriftligt har i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet S.67) därför inte ställts. Muntliga godkännanden kan av kommunen doku­menteras på lämpligt sätt. Om niigon inte godkänner planförslaget utan vill lämna synpunkter bör emellertid - såsom lagrådet framhållit - endasi skriftliga framställningar beaktas. Detta hänger samman med utformningen av beslämmelserna i 308 om underrättelse angående beslut till den vars synpunkler inte har blivit tillgodosedda och om rätten att överklaga (13 kap. 5 8).


 


Prop. 1985/86:1                                                     623

Föreskriften alt även länsslyrelsen bör beredas Ullfälle till samråd har 5 kap. 28 § införts på förslag av lagrådet (yttrandet s. 66). Däremot behöver inte något samråd ske med övriga myndigheter. Som lagrådet har påpekat fär det ankomma pä länsstyrelsen atl ta kontakt med berörda myndigheter och samordna deras synpunkter. Om sakägarna och övriga intressenler under samrädel haft invändningar eller synpunkter pä planförslaget som de öns­kar fä tillgodosedda i planen, skall de beredas tillfälle att lämna synpunkter på förslaget under två veckor. Denna frist är en vecka kortare än i gällande rätt. Bakom förslaget ligger dels en önskan om effektivisering av handlägg­ningen av denna typ av planärenden, dels en anpassning till de förfarande­regler som tillämpas i förvaltningsärenden. Man bör då också ha i minnet bestämmelserna i 17 8 om formerna för samrådet som bör säkerställa att de berörda får en god kännedom om planärendet. Jag anser mol denna bak­grund att det är tillräckligt med en tid av två veckor, dvs, samma tid som är bruklig vid kommunicering enligt förvaltningslagen av likartade ärenden.

Enligt det remitterade lagförslaget kan liden förkortas, om kommunen särskilt avtalar härom med berörda sakägare. Enligt lagrådets uppfattning (yttrandet s,67) kan denna möjlighet undvaras eftersom den knappast fyller nägot praktiskt behov och besväret att träffa överenskommelse inte motsvaras av någon beaktansvärd nytta. För min del anser jag dock att del bör finnas en möjlighet att förkorta tiden. Man kan l, ex, tänka sig det fallet att någon av intressenterna är missnöjd med ett förslag och genast -kanske vid ett sammanträde där förslaget presenteras - ger in sina skrift­liga synpunkter. Om alla övriga berörda intressenler förklarar att de god­känner förslaget, skulle det i vissa fall föranleda onödigt dröjsmål med handläggningen, om ärendet måste vila i två veckor innan beslut kan fattas. Jag anser dock inte att något särskilt avtal behöver ingås om tidens förkortning. Det bör räcka att alla berörda förklarat sigense om detta.

1 paragrafens andra stycke ställs krav på samma behandling av de avlämnade synpunkterna som i 27 8 första stycket.

Lagrådel (yttrandet s. 67) har påpekat att det i lagrådsremissen inte har berörts huruvida man kan övergå från enkelt planförfarande till det nor­mala förfarandet eller vice versa. Lagtextens uiformning ger enligt lagrådet närmast vid handen att så inte skall kunna ske. Jag vill med anledning härav framhålla att det ibland kan vara önskvärt för kommunen att i ett visst skede - l.ex. efter etl omfattande samråd - kunna undvara utställ­ningen, om det visar sig att det slutliga planförslaget bör starkt begränsas till sin omfattning i förhållande till det förslag som ursprungligen presente­rades. Det kan också tänkas att kommunen efter ett begränsat samråd enligt 28 8 behöver kontakta fler intressenter och även ställa ut ett förslag. Jag kan inte se atl lagtexten hindrar vare sig en förenkling eller en utvidg­ning av ett pågående förfarande.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   624

29 5    Detaljplanen antas av kommunfullmäklige. Fullmäklige får uppdra     5 ,r) 29 i> åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte ar av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

Paragrafen motsvarar 26 och 10885 byggnadslagen. 9kap. 205 i utred­ningens förslag och 5 kap, 3 5 i det remitterade lagförslaget.

Som lagrådel har uttalat (yttrandet s. 53) hör bestämmelsen närmast hemma bland förfarandereglerna, varför den har tagils in som 29 8. Jag har även följt lagrådets rekommendation att delegationsregeln bör utformas med beaktande av den lydelse som 1 kap, 5 5 fjärde stycket kommunalla­gen har. Här har alltså skett en viss jämkning av det remitterade lagförsla­get.

Huvudregeln enligl 29 8 är att det är kommunens högsta beslutande organ, kommunfullmäklige, som skall besluta om antagande av detalj­planer. Fullmäktige kan dock pä visst sätt delegera sin befogenhet till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen. Av lagen (1979:408) om lokala organ följer att sådant organ kan utses till byggnadsnämnd inom sin geo­grafiska ansvarsområde, 1 förhällande till nuvarande ordning innebär för­slaget den ändringen att också kommunstyrelsen skall kunna få i uppdrag att anta delaljplaner. Jag har utvecklat motiven för detta i den allmänna motiveringen (avsnitt 8,5,2).

Som en följd av att fullmäktige genom den föreslagna 298 får utökad frihet att organisera arbetet i kommunen - och för övrigi helt i linje med strävandena att rensa ut onödiga delaljföreskrifter för kommunerna - har flera av de nuvarande reglerna om det inomkommunala förfarandet tagils bort. Planärendens handläggning inom kommunen får tas upp till särskill övervägande inom varje kommun, så att de kunskaper och befogenheter som finns hos olika nämnder kan tillföras planarbetet. Jag vill ge min syn pä ansvarsfördelningen på följande sätt.

1 de fall fullmäktige antar planen bereds ärendet regelmässigt av kom­munstyrelsen som därvid kan se till att planförslaget tillgodoser önskemå­let om samordning med annan planering samt kravel på hänsyn till kom­munalekonomiska förhållanden. Om fullmäktige har delegerat antagandel till byggnadsnämnden, har fullmäktige möjligheter atl se till att den in­struktion som gäller för nämnden garanterar att kommunstyrelsen kan påverka beslutet utifrån sitt ansvar för samordning och ekonomi. Vid behov kan fullmäktiges delegationsbeslut i varje särskilt fall innefatta de kompletterande villkor som kan behövas i dessa avseenden. I likhet med nägra remissinstanser anser jag därför inte att PBL behöver innehålla någon bestämmelse om att antagande av delaljplan inte fär beslulas mot kommunstyrelsens bestridande.

Någon ändring i de principer som brukar tillämpas i fråga om delegation anser jag inte att 29 5 skall innebära. Det betyderatt beslul all anta sådana detaljplaner - och framför allt ändringar av planer - som är av rutinkarak-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    625

tär eller av ringa intresse från allmän synpunkt bör delegeras. Däremot bör 5 ;.„ 29 § fullmäklige själva anta detaljplaner för större omräden. planer som reglerar mänga motstridiga iniressen, särskill känsliga miljöer eller som är av principiellt intresse. Fullmäktige bör ocksä själva anta planer som medför större ekonomiska eller andra åtaganden för kommunen, om inte åtagandet redan beslutats i annal sammanhang.

Principerna för ddegering bör enligl min mening också påverkas av tidsaspekten. Under en första period efter det att PBL har trätt i kraft bör fullmäktiges delegation vara ganska snäv. Antagandet av planer av rutin­karaktär kan givetvis delegeras, liksom alla detaljplaner som handläggs genom enkelt planförfarande enligt 28 5, När fullmäktige har hunnit anta översiktsplan enligt 4kap, PBL inträder ell annat läge. Översiktsplanen har bl, a. till uppgift att ge rikllinjer för detaljplaneläggningen. Översikts­planen kan alltså utformas så alt planen i tillräcklig grad kommer att innehålla fullmäktiges direktiv för detaljplaneläggningen. Översiktsplanen blir i sådana fall ett bra underlag för att besluta om delegation av detalj­planer inom entydiga och avgränsade omräden i kommunen. En genomar­betad översiktsplan kan alltså ge möjlighel till en ökad delegation. Det kan därför vara motiverat atl ta upp frågan om delegation i samband med fullmäktiges beslut om översiktsplanen och ändringar av denna.

En annan fräga som enligt min mening påverkar delegationens omfatt­ning är om det finns motsatta uppfattningar mellan staten och kommunen om hur de allmänna inlressena skall beaktas i ett visst område. Översikts­planen kan t. ex. ge riktlinjer om exploatering av mark som enligt länssty­relsens uppfattning är av riksintresse från bevarandesynpunkl. Om kom­munen i ett sådant fall ändå fullföljer översiktsplanens intentioner genom att detaljplandägga området anser jag det självklart att antagandet bör ske av fullmäktige.

Pä samma sätt kan under beredningen av ett delaljplaneärende fram­komma sådana invändningar från länsstyrelsen alt man kan befara etl beslut om prövning enligt 12kap. I 5. Även i sädana fall bör kommunens beslut enligt min mening fattas av fullmäktige.

Liksom i dag bör fullmäktiges beslut om delegation när som helst kunna återkallas.

Jag vill fästa uppmärksamheten på alt 29 5 endast reglerar befogenheten att anta plan. Det praktiska arbetet och beredningen av planärendet kan uppdras åt den nämnd som har erfarenhet av och kompelens för planar­bele. Del bör också vara möjligt att i kommunens reglementen och arbets­ordningar låta en bestämd förvaltning ha hand om detaljplanearbetet, oavsett vilket organ som antar planerna. Enligl min uppfattning har detta stora fördelar när det gäller bl. a. systematisering av underlag, kunskaps­uppbyggnad, upphandling av konsulttjänster, planprocessens rutiner och kontakter med allmänheten samt arkivvården, Deialjplaneläggningens nära samband med prövningen av lov talar enligt min uppfattning för att


 


Prop. 1985/86:1                                                                    626

dessa uppgifter så långt möjligt bör hållas ihop inom stadsbyggnads- eller    5 ,r, 29-30 §§

stadsarkitekikontoret eller motsvarande tekniskt planeringskontor inom

kommunen,

30 8 Senast dagen efler del att justeringen av protokollet med beslut om antagande av detaljplanen har lillkännagetts på kommunens anslagstavla skall meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i vanligt brev till

1,   länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av planen.

2,   sakägare, bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende samt sådan organisation eller förening som avses i 25 8 första stycket 2, om de senasl under utställningstiden eller under den i 28 8 andra stycket angivna tiden skriftligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodo­sedda eller om de har besvärsrätt på grund av bestämmelsen i 13 kap, 5 8 andra stycket.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn lill ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem, får underrättelse i stället ske genom kungörelse i ortstidning på det sätt som anges i 24 8. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som kan komma att las i anspråk enligt 6 kap, 17-1955 skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

Kungörelse som avses i andra stycket skall införas i ortstidning samma dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla. Av kungörelsen skall framgå vad beslutet avser, tidpunkten för tillkännagi­vandet och vad den som vill överklaga beslulet har att iaktta.

Paragrafen motsvarar närmast 198 2 mom. och 21 8 byggnadsstadgan, 9 kap. 26 8 i utredningens förslag och 5 kap. 23 8 i det remitterade lagförsla­get. Den reglerar hur och till vilka underrättelser om kommunens beslut atl anta detaljplaner skall sändas.

Jag vill genast påpeka den avvikelsen från det remitterade lagförslaget (23 8 tredje stycket) att föreskriften att alla handlingar i ärendet snarast möjligt efter beslutet skall sändas till länsstyrelsen har tagits bort. Före­skriften fyller nämligen inte någon funkiion med hänsyn till att jag nu -enligt vad som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 16.2.5) - inte föreslår atl länsstyrelsen skall utöva nägon officialkontroll när det gäller den formella handläggningen av planärendet.

Första stycket

Av 2 kap. 25 8 tredje stycket kommunallagen (1977: 179) följeratt beslut att anta en detaljplan skall tillkännages pä kommunens anslagstavla. Det remitterade lagförslaget innehåller en erinran om detta. En sådan upplys­ning får dock - som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 65) - anses onödig, varför den har fått utgå.

Det remitterade förslaget upptar vidare föreskrifter om expediering inte


 


Prop. 1985/86:1                                                     627

bara till länsstyrelsen utan även till andra myndigheter, vilkas synpunkter 5 ;(;„„ jq s inte har blivit tillgodosedda. Motivet till detta var bl. a. att ge dessa myndigheter möjlighet att överväga om planbeslulel bör prövas av länssly­relsen enligt 12 kap. Lagrådet har på anförda skäl (yttrandet s. 65) framfört invändningar mol en så omfattande expedieringsskyldighet. Jag delar lag­rådets uppfattning att det räcker med att beslutet expedieras till länsstyrel­sen. Det är länsstyrelsen som ensam avgör om en prövning enligl 12 kap, skall företas. Liksom länsstyrelsen under samrådet har att samordna de statliga myndigheternas synpunkter bör det ankomma på länsstyrelsen att se till att de statliga myndigheter som berörs av planbeslutet får kännedom om detta så att de kan till länsstyrelsen framföra sina synpunkter pä frågan om planbeslulel bör överprövas,

1 punkt 2 anges att de enskilda intressenter som senast under utställ­ningstiden skriftligen lämnat synpunkter som inte har blivit tillgodosedda skall undertätlas om beslut att anta en delaljplan. Syftet med detta är atl intressenterna skall kunna utöva sin besvärsrätt (se 13 kap, 5 5), Underät­telse bör - i enlighet med lagrådels förslag (yttrandet s, 66) - sändas även till den som vid s, k, enkelt planförfarande har inkommit med synpunkter inom den i 28 5 andra stycket angivna tidsfristen och vars synpunkter inte har tillgodosetts, I punkl 2 har efler del alt lagrädsremissen beslutades tillagts en skyldighet att underrätta även de inlressenler som har besvärs­rätt på grund av 13 kap, 5 8 andra stycket. Därmed anses det fallet att planförslaget efter utställningen eller en underrättelse enligt 5 kap, 28 8 andra styckel ändras till nackdel för någon som inte har kommit in med synpunkler.

Eftersom besvärsliden enligt 13 kap, 3 8 andra stycket räknas från den dag beslulet tillkännages genom anslag, bör underrättelsen expedieras helst samma dag. Om detta av praktiska skäl är ogörligt, får det ske senasl dagen efler tillkännagivandet. Underrättelse om planbeslut fär liksom un­derrättelse enligt 25 5 om utställning av planförslag sändas i vanligt brev. Jag hänvisar lill vad jag har anfört under 25 8.

Andra och tredje styckena

Bestämmelserna i paragrafens andra och tredje stycke om kungörelse har omarbetas helt i enlighet med vad lagrådet förordat. Lagrådet har i denna del gjort följande uttalande (yttrandet s.66), som jag helt ansluter mig till:

Förutsättningen för alt inte behöva underrätta varje sakägare personli­gen torde få antas vara, förutom atl det är fråga om ett slort antal sakägare, att det skulle innebära större kostnad och besvär att sända underrättelse till var och en än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen. Denna förutsättning bör komma till klart uttryck i lagtex­ten. Lagrådet föreslår att i detta fall underrättelse till varje sakägare skall kunna ersättas med kungörelse i ortstidning. Undantag härifrån bör dock


 


Prop. 1985/86:1                                                                    628

gälla för ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt som 5 jp jO-1 §§ kan komma atl tas i anspråk enligt 6 kap. 17, 19 eller 20 5, Till dessa ägare och rättighetsinnehavare bör underrättelse enligt första styckel alltid sän­das. Kungörelsen bör föras in i ortstidningen samma dag som beslutet atl anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla och av kungörelsen bör framgå vad beslutet avser, tidpunkten för tillkännagivandet och vad den som vill överklaga beslulet har att iaktta.

Jag vill endast anmärka atl hänvisningen till 6kap. skall avse 17-1958 i det nu föreliggande förslaget,

31 § När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft, skall delta kungöras i ortstidning, 1 kungörelsen skall tas in en upplysning om innehäl-Id i 15 kap. 45,

Snarast möjligt efter det att beslutet har vunnit laga kraft och senast en månad därefter skall två exemplar av planen, planbeskrivningen och ge­nomförandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen.

Paragrafen motsvarar närmast 21 5 byggnadsstadgan, 9 kap. 28 8 i utred­ningsförslaget och 5 kap. 24 8 i det remitterade lagförslaget.

Fihsla styckel

Första stycket föreskriver hur det lagakraftvunna beslulet att anta plan skall kungöras av kommunen. Huvudsyftet med bestämmelsen är att mot­verka att fastighetsägare m.fl., som är berättigade till ersättning, skall försitta den i 15 kap. 4 5 angivna tvåärsfristen och därmed föriora sin talerätt. I kungörelsen skall kommunen därför ta in en upplysning om innehållet i 15 kap. 4 5,

Andra siycket

Andra stycket föreskriver skyldighet för kommunen att när beslutet har vunnit laga kraft expediera två kopior av planen med tillhörande handling­ar till länsslyrelsen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att se till att berörda statliga myndigheter och organ på lämpligt sätt får del av planen. Jag tänker dels pä sådana som i sin verksamhet har verkställighetsupp­gifter vid plangenomförandet, t, ex. fastighetsbildnings- och fastighetsre-gistermyndigheten och dels på sådana som för sin rådgivnings- och till­synsverksamhet behöver den erfarenhelsåierföring som planerna ulgör. Till den senare gruppen hör i första hand statens planverk.

Bestämmelsen hindrar givetvis inte kommunen att sända planen även till andra. Om planen innehåller bestämmelser som i stor uisträckning skall tillämpas vid tillståndsprövning hos annan myndighet, bordel ligga i kom­munens intresse att sända planen även till denna.

Planen bör på samma sätt som nu sändas i form av kopior med anteck­ning om att den har vunnit laga kraft.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   629

328    Beslämmelserna i  18-31 8S skall lillämpas även när detaljplaner    5 kap. 32-33 §§ ändras eller upphävs.

Paragrafen motsvarar 23 8 första meningen byggnadsstadgan, 9 kap. 295 i utredningsförslaget och 5 kap. 26 5 i del remitterade lagförslaget. I para­grafen föreskrivs att bestämmelserna i 18-31 55 skall tillämpas även när en detaljplan ändras eller upphävs. Naturligtvis måste bestämmelserna tilläm­pas med hänsyn till planärendets art.

33 8    Bestämmelserna  i 20-3188  skall tillämpas när områdesbestäm­melser antas, ändras eller upphävs.

Paragrafen motsvarar närmast 10 kap. 88 i utredningsförslaget och 4 kap. 16 5 i det remitterade lagförslaget.

Enligt paragrafen är det normala förfarandet vid upprättande av nya eller vid ändring eller upphävande av gällande områdesbestämmelser i slort sett identiskt med det som föreslås gälla för detaljplan. För att del tydligt skall framgå att 33 8 behandlar även ändring och upphävande av områdesbe­stämmelser har paragrafen fått en annan redaktionell avfattning än den som lagrådet har föreslagit.

1 några avseenden behöver förfarandet beträffande områdesbestäm­melser kommenteras här. Till en början vill jag göra klart att i de fall som områdesbestämmelser handläggs parallellt med översiktsplanen bör givet­vis samråd, utställning, handläggning inom kommunen etc. ske helt sam­ordnat. Det är emellertid av största vikt atl ärendet om områdesbestäm­melserna då tydligt framstår som ett självständigt ärende. Detta är nödvän­digt för att skillnaderna i fräga om förfarandet, länsstyrelsens kontroll och överklagande skall framgå. Vidare slälls genom hänvisningen lill 21 5 krav på att de enskilda intressenterna informeras om de vikUgaste följderna av förslaget till områdesbestämmelser. Givetvis bör skillnaderna i rättsverk­ningar mellan översiktsplanen och områdesbestämmelserna klargöras. Vid samtidig handläggning av planen och bestämmelserna bör utställningstiden lämpligen vara densamma, sä att reaktioner på översiktsplanen kan fä genomslag vid utformningen av områdesbestämmelserna.

Som framgått av min redogörelse för områdesbestämmelsernas tillämp­ningsområde och verkningar blir denna beslutsform mångsidig och möjlig all använda för en rad olika typer av regleringsbehov. Ibland kan det bli aktuellt att utfärda områdesbestämmelser med slöd av ett flertal punkter i 16 5. Regleringen kan därvid närma sig detaljplanens i en del avseenden. 1 andra fall åter kanske områdesbestämmelser meddelas i något speciellt syfte och behandlar därför endast någon enstaka fråga. 1 det senare fallet lämnas alltså mänga av bestämmelserna i 2 och 3 kap. oprövade tills någon söker lov.

En del områdesbestämmelser får anses gynnande för fastighetsägare. Hit hör l.ex. lättnader i skyldigheten atl ansöka om lov och lättnader i


 


Prop. 1985/86:1                                                     630

kraven vid ombyggnad. Även andra typer av bestämmelser kan ha positiva 5 o jj effekter för fastighetsägarna. Det är uppenbart att det förfarande, som i dag gäller för stadsplan och som legat till grund för utredningens förslag till förfarandet vid delaljplan och markförordnande, i sådana och liknande fall är orimligt omständligt. En kraftig remisskritik i detta avseende har förts fram beträffande utredningens förslag till markförordnande. Jag är beredd att till viss del ansluta mig lill den kritiken. Förfarandet när det gäller PBL:s planer med rättsverkan måste i högre grad än som nu är fallet kunna anpassas lill arten och innebörden av de effekter planen får för dem som berörs. För t. ex. områdesbestämmelser som i huvudsak innehåller sådana lättnader i skyldigheten att söka lov eller annat som är gynnande för ett stort antal sakägare, kan underrättelse till sakägarna om utställningen underlåtas med stöd av 25 8 tredje stycket. Naturligtvis kan även andra situationer länkas där en vägning mellan kostnader och besvär å ena sidan och ändamålet med underrättelsen å andra sidan gör det obehövligt med personliga underrättelser.

För skyddsområden kring försvarsanläggningar m.m. kan särskilda problem uppkomma med hänsyn till behovet av sekretess. Enligt 8 kap. 95 tredje siycket kan i sådana områden skyldighet att söka marklov införas genom områdesbestämmelser. I sädana fall kan också skyldighet införas alt enligt 8 kap. 7 5 söka bygglov för ljusanordningar. Regleringen kan också innefatta materiella bestämmelser, t, ex, avverknings- eller skogs­planteringsförbud samt restriktioner mol schaktning. Bestämmelserna om enkelt planförfarande i 28 8 får anses uppfylla kraven på kontakt med dem som berörs. Någon utställning behöver alltså inte ske, och samrådet behö­ver inte vara mer ingående än vad sekretessen medger.

När det gäller befogenheten att fatta beslut om antagande, ändring och upphävande av områdesbestämmelser har jag i den allmänna motiveringen (avsnitt 8,5.2) tagit upp ansvarsfördelningen inom kommunen och i spe­cialmotiveringen till 298 utvecklat frågan om delegation ytteriigare. Här vill jag göra ett Ullägg som speciellt avser delegation av beslul att anla områdesbestämmelser.

Områdesbestämmelser kan, som jag tidigare har nämnt, användas bl. a. för atl i vissa fall säkerställa översiktsplanens syften. Fullmäktige har i dessa fall tagit ställning till frågorna i stort genom antagandet av översikls­planen, som kan innehålla en anvisning om atl områdesbestämmelser skall antas för visst område. Del normala torde därför bli alt områdesbestäm­melser betraktas som fullföljdsbeslut som lämpligen delegeras. Vid full­mäktiges delegation kan det vara en fördel att välja samma organ som eventuellt har fått befogenhet att anta detaljplaner inom området. Därmed torde slörsla effektivitet uppnås i plansystemet, eftersom beslutsorganet därefter fritt kan välja lämplig regleringsform - områdesbestämmelser eller detaljplan.

Områdesbestämmelser för slörre områden eller där det finns motstridiga


 


Prop, 1985/86:1                                                                   631

uppfattningar i betydelsefulla frågor bör enligt min mening alllid anlas av     5 .,„ 33-35 §§ fullmäktige. Detsamma gäller öhi översiktsplanens riktlinjer är myckel allmänt hållna och områdesbestämmelserna alltså i väsentliga delar inne­bär en ingående reglering, som kanske inte framgår av översiklsplanen.

Om översiktsplanen ändras i sådant avseende att redan gällande om­rådesbestämmelser kommer att slä i strid mol planen, förulsätler jag att områdesbestämmelserna ändras eller upphävs i berört avseende. Nägon bestämmelse om detta anser jag dock inte behövas,

34 8 Beslut att anta, ändra eller upphäva detaljplan eller områdesbestäm­
melser gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft eller får genomföras
efter förordnande enligt 13 kap, 8 5 andra stycket.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 kap, 32 5 första styckel och 10 kap, 7 8 i utredningsförslaget samt 4 kap, 17 8 första stycket och 5 kap, 27 8 i det remitterade lagförslaget.

Beträffande de ändringar av lagtexten som har gjorts i förhållande till det remitterade förslaget hänvisar jag till vad jag har anfört i specialmotive­ringen lill 4 kap, 12 8,

Innebörden av paragrafen är att delaljplan och områdesbestämmelser gäller utan tidsgräns tills de ändras eller upphävs genom ett beslut som vinner laga kraft. Om förslag till ändring av delaljplan eller områdesbe­stämmelser antas, men besvär anförs över beslutet eller länsslyrelsen förordnar om prövning enligl 12 kap. 1 8 av förslaget till ändring, gäller således den förra planen eller de förra bestämmelserna tills frågan om de föreslagna ändringarna har slutligt avgjorts.

Jag vill här erinra om att detaljplan eller områdesbestämmelser, som innehåller medgivande till exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 8 andra stycket, upphör atl gälla i denna del om inte ett exploateringsbeslul har meddelats inom den tid som har föreskrivits för detta i planen eller om­rådesbestämmelserna. Upphörandet gäller givetvis endast de bestämmel­ser som rör exploateringssamverkan. Jag tar upp denna fråga närmare i specialmotiveringen till 6 kap, 2 5,

Vidare har i lagtexten tillagts en hänvisning till 13 kap. 8 5 andra siycket, enligt vilket lagrum den myndighet som prövar besvär kan förordna att bl. a. detaljplan och områdesbestämmelser i vissa delar får genomföras trots att beslutet om antagande inte har vunnit laga kraft.

35 8 Områdesbestämmelser upphör att gälla när det för området förelig­
ger ett lagakraftvunnet beslut att anta detaljplan eller ett förordnande enligt
13 kap. 8 5 andra stycket alt planen får genomföras.

Paragrafen, som har ulformals i enlighel med lagrådets förslag, motsva­rar 4 kap. 17 8 andra stycket i det remitterade lagförslaget. Paragrafen innebär atl en detaljplan som antas för ett område med


 


Prop. 1985/86:1                                                                    632

områdesbestämmelser utsläcker dessa inom delaljplaneomrädet. Avsikten     5 kap. 35-36 §§ är att alla bestämmelser som behövs då skall finnas i detaljplanen som har mer fullständiga regleringsmöjligheter. Om antagandebeslulel angrips ge­nom besvär eller statlig prövning, gäller områdesbestämmelserna tills frå­gan om detaljplanen slutligt har avgjorts,

36 § Av 8 kap. 11, 12. 17 och 1888 följer att bygglov, rivningslov och marklov får vägras till åtgärder som strider mot delaljplan eller områdes­bestämmelser. Även åtgärder som inte kräver lov och som avser byggna­der, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbe­stämmelser.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt och i utredningsför­slaget men motsvarar närmast 4 kap, 18 8 och 5 kap, 28 5 i det remitterade lagförslaget.

Planernas belydelse som styrmedel för beslut enligl PBL och enligt andra lagar som har betydelse för användningen av mark och vatten har berörts många gånger i den allmänna motiveringen. 1 365 har tagits in bestämmelser om detta.

Första stycket

I första stycket erinras om förbudet i 8kap, 11, 12, 17 och 1885 att meddela lov i strid mot delaljplan eller områdesbestämmelser. 1 andra meningen föreskrivs att även andra åtgärder än sådana som kräver lov och som avser byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mol detaljplan eller områdesbestäm­melser. Bakgrunden till dessa föreskrifter är följande.

Av 3 kap, 95 andra stycket och 105 andra stycket framgår att åtgärder i fråga om byggnader som inte kräver bygglov ändå skall uppfylla egen­skapskraven i 3 kap, 1-8 58 i skälig utsträckning. Del förhållandet att samhället inte genom krav på lov vill säkerställa att bestämmelserna iakt­tas befriar alltså inte den byggande från atl i skälig utsträckning uppfylla kraven. Liknande bestämmelser finns beträffande andra anläggningar än byggnader, tomter och allmänna platser i 3 kap, 14, 16 och 18 8§. En grundtanke i PBL är att alla krav i bl.a, 3kap, skall kunna preciseras genom beslämmelser i detaljplan eller genom områdesbestämmelser. Av defta följer i sin tur att, om kommunen i detaljplan eller områdesbestäm­melser har reglerat åtgärder som inte kräver lov, den byggande är skyldig att följa denna reglering.

Första stycket andra meningen bör få stor betydelse när en reglering skall ske av tillgänglighet, säkerhet och estetisk utformning av den yttre miljön på tomter, gator, vägar och andra allmänna plalser. Del kan t, ex, vara påkallat i miljömässigt eller kulturhistoriskt intressanta bebyggelse-


 


Prop. 1985/86:1                                                     633

miljöer att anta detaljplan eller områdesbestämmelser även för sådana     j .    j s viktigare inslag i den offentliga miljön - markbeläggningar m, m, - som är av större allmänt intresse.

Effekten av sådana bestämm.elser blir i hög grad beroende av att de enskilda intressenterna och huvudmännen för de berörda områdena får kännedom om beslulen och deras innebörd. Detta bör kommunen beakia i sin rådgivning.

Andra siycket

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 21,3) har jag föreslagit vissa prin­ciper som enligt min mening bör gälla i fråga om samordningen mellan PBL och andra lagar. Regeringen har beslutat om remiss lill lagrådel av vissa förslag till ändringar i olika speciallagar som innebär att beslut enligt sådana lagar inte fär meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbestäm­melser. Jag återkommer till regeringen med ytteriigare förslag i denna del, 1 andra stycket har lagils in en erinran om den nu angivna principen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   634

6 kap. Plangenomförande                                                               (5 p / §

1 detta kapitel - som motsvarar 11 kap, i utredningsförslaget - har samlats de bestämmelser som angår genomförande av delaljplaner. Kapit­let inleds med bestämmelser om vad genomförandebeskrivningen till de­laljplaner skall innehålla (1 5), Förutsättningarna för att exploateringssam­verkan skall få ske anges i 2 5,

I 3-1688 har tagits in beslämmelser om fastighetsplanen. Några remiss­instanser anser att bestämmelserna om fastighetsplan bör ingå i plansyste­met och brytas ut till ett särskilt kapitel. Enligt min mening behöver del inte råda någon tvekan om att fastighetsplanen ingår i PBL:s plansystem. Däremot är den inte någon självständig planform utan mera ett renodlat genomförandeinstrument som kan användas för att underlätta genomfö­randet av detaljplaner. Jag anser därför att del är naturligt att bestämmel­serna om faslighelsplan återfinns i kapitlet om plangenomförande och ansluter mig säledes till utredningsförslaget i denna dd.

1 kapitlet finns ocksä regler om fastighetsägares skyldighel atl avstå mark i vissa situationer (17-25 55). Kammarrätten i Göteborg anser att bestämmelserna om inlösen av mark bör flyttas från kapitlet om plange­nomförande till kapitlet om bestämmelser om ersättning till fastighetsäga­re. Jag kan i och för sig hålla med om att dessa beslämmelser är närbesläk­tade och därför skulle kunna behandlas i ett sammanhang. Principiellt menar jag emellertid att plangenomförandet i första hand handlar om kommunens möjligheter att få planer genomförda, t. ex. genom inlösen av mark. Bestämmelserna om ersällning till fastighetsägare däremol handlar i första hand om vilka skyddsregler som skall finnas för den enskilde i förhållande till kommunen. Av denna anledning anser jag att övervägande skäl talar för att bestämmelserna om kommunens räll att lösa mark skall tas in i kapitlet om plangenomförande.

Byggnadslagens regler om upplåtande av allmänna platser m,m, har i nägol förenklat utförande tagits in i detta kapitel (26-3058), De gatukost­nadsregler som nyligen infördes (prop, 1980/81: 165) återfinns med vissa förändringar ocksä här (31 -38 58).

Sist i kapitlet har tagits in en ersättningsbestämmelse (398),

På förslag av lagrådet (yttrandet s, 1230 har de processuella reglerna flyttals till elt nylt kapitel om domstolsprövning m,m, (15 kap,). Pä lagrå­dets förslag har dessutom flertalet paragrafer justerats redaktionellt. Även dispositionen av 6kap, har justerats.

Genomförandebeskrivning

1 § Vid upprättandet av förslag till detaljplan skall i en särskild handling (genomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska, tekniska, ekono­miska och lästighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även i övrigi ändamålsenligt genomförande av planen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     635

Paragrafen motsvarar närmast  165 första styckete) byggnadssladgan    6 kap. 1-2 §§ och 11 kap. 1 5 i utredningsförslaget. Jag har utförligt behandlat genomfö­randebeskrivningen i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2).

Kravet på genomförandebeskrivning gäller enbart i fråga om detalj­planer. Det kan därför ifrågasättas om inte paragrafen bör tas in i 5 kap. om detaljplan. Jag anser emellertid att det blir mera överskådligt om frågor om plangenomförande så långt möjligl samlas till ett särskill kapitel. Därför har kravet pågenomförandebeskrivning tagits in i6kap, I 8. En hänvisning till denna paragraf har gjorts i 5 kap, 108, Av 12 5 samma kapitel framgår att genomförandebeskrivning också skall finnas vid ändring eller upphä­vande av en detaljplan.

Vissa remissinstanser har föreslagit att innehållet i genomförandebe­skrivningen bör regleras närmare. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kommer emellertid förutsättningarna för att genomföra olika planer atl vara väsentligt olika. Det är därför nödvändigt att innehållet i genomförandebeskrivningen inte regleras för mycket i detalj. Jag ansluter mig därför inte till remissinstansernas förslag i denna del.

Del finns givetvis behov alt studera genomförandefrågor även utan samband med planläggning. Det kan bli aktuellt t, ex, efter det att en detaljplan har antagits. Även inom områden utan detaljplan finns behov av att närmare belysa genomförandemöjligheterna i vissa situationer, bl, a. i samband med prövning av bygglov, förhandslov eller fastighetsbildning. Det kan i enkla fall gälla t. ex, tomtulformning, markägoförhållanden, väg-, vallen- och avloppsfrågor, geotekniska förhållanden och kommunikations­frågor. Ett system med s, k, enkla utredningar och planutredningar fyller f.n. dessa behov och fungerar i stort sett väl. I likhet med utredningen anser jag att denna utredningsverksamhet inte behöver lagregleras.

Exploateringssamverkan

2 8 Kommunen får besluta atl exploateringssamverkan enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan får ske, om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för bebyggelse och utföra sådana anordningar som behövs för bebyg­gelsen. Sådant beslut meddelas genom detaljplan eller områdesbestäm­melser.

I beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning samt den tid inom vilken ett exploateringsbeslut enligt lagen om exploate­ringssamverkan skall meddelas. Denna lid fär bestämmas till högst fem år från den dag då beslutet alt anla planen eller områdesbestämmelserna vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan dä del av planen eller av områdesbestämmelserna får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 5 andra stycket. Har något exploateringsbeslut inte meddelats inom den angivna tiden, upphör planen eller områdesbestämmelserna att gälla såvitt avser kommunens beslul om exploateringssamverkan.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsva-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    636

rar 11 kap, 22 5 i utredningsförslaget samt 3 5 första siycket och 4 5 i det     g i„p 2 § förslag till lag om exploateringssamverkan som förelades riksdagen i prop, 1981/82:221 men som sedermera återkallades, 1 det nya förslag till lag om exploateringssamverkan som jag senare denna dag kommer att lägga fram tas i stället in en hänvisning till förevarande paragraf i PBL,

Första styckel

Av första stycket framgår atl kommunens medgivande meddelas genom detaljplan eller områdesbestämmelser. Innan etl sådant medgivande beslu­tas bör kommunen naturligtvis göra en allmän bedömning huruvida den avsedda exploateringen är lämpad att ombesörjas av fastighetsägarna. Det kan t,ex, gälla en bedömning av de planerade åtgärdernas svårighetsgrad men också huruvida åtgärderna bör ombesörjas av fastighetsägarna var för sig eller i samverkan. Paragrafens första stycke innehåller de grundläggan­de villkoren för att exploateringssamverkan skall få komma till stånd. Sådan samverkan får beslutas endast om del är angelägel att i ett samman­hang ställa i ordning mark för en avsedd bebyggelse och utföra anordningar som behövs för bebyggelsen, Ett av syftena med exploateringssamverkan är all samtliga de åtgärder som behöver vidlas inom området samlas och samordnas i ett företag. Kan de lika gärna genomföras på de berörda fastigheterna var för sig föreligger inte förutsättningar för exploaterings­samverkan. Kravet pä ett sammanhang mellan de olika åtgärderna bör däremol inte hindra atl de genomförs vid olika tidpunkter, t. ex, genom en elappindelning.

Som ytterligare villkor för exploateringssamverkan anges vidare att exploaleringsåtgärderna skall vara angelägna med hänsyn till bebyggel­seutvecklingen. Ändamålet med detla villkor är att avgränsa samverkans­institutets tillämpning till sädana situationer där det föreligger ett angeläget behov att få behövlig exploatering genomförd. Samtidigt är ändamålet att garantera att samhällets planer i fräga om bebyggelse inom områdel kan förverkligas,

I och för sig innebär förslaget att exploateringssamfålligheten ges en dispositionsrätt för att genomföra markförändringar inom samverkansom­rådet som motsvarar expropriation. Förslaget om exploateringssamverkan bygger emellertid på att de fastighetsägare som deltar i samverkan frivilligt släller behövlig mark till förfogande. Endast när en fastighetsägare med mark som behövs för exploateringen avstår från att delta i samverkan kan ett tvångsvis ianspråktagande av mark aktualiseras. Vissa skyddsregler behöver dock uppställas i frägai om samfällighelens rätt att disponera över marken i samverkansområdet. Jag återkommer till dessa frågor i anslut­ning till 17-20 SS i förslaget till lag om exploateringssamverkan.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    637

Andra siycket                                                                                 6 jip. 2 §

1 den allmänna moUveringen har jag angett de principer som bör ligga till grund för avgränsningen av samverkansomrädel. Avser exploateringen en redan gällande detaljplan torde avgränsningen normalt sammanfalla med planområdets gräns. Det slutliga beslutet huruvida exploateringssamver­kan får komma till stånd och om samverkansområdets närmare avgräns­ning fattas av fastighetsbildningsmyndigheten i exploateringsbeslutet. Där­vid är myndigheten bunden av den huvudsakliga avgränsningen som görs i områdesbestämmelserna. Någon formell bundenhet i den slutliga avgräns­ningen föreligger dock inte. Fastighetsbildningsmyndighetens ställningsta­gande kan nämligen vara beroende av andra intressen än sådana som kommunen har att beakta.

Ett samverkansområde bör bestämmas utifrån planmässiga principer. Inom området skall det finnas ett sådant inbördes samband atl del med hänsyn till naturliga förutsättningar, bebyggelsens nuvarande och framtida omfattning, behovet av gemensamma anordningar samt förhållandena i övrigt uppslår uppenbara fördelar om del planeras i etl sammanhang. Det är således det funktionella sambandet inom området som skall avgöra omfattningen. Skogsmark eller andra områden där markanvändningen inte avses alt ändras och där marken inte heller behövs för den avsedda bebyggelsen, t, ex, för rekreationsändamål e,d,, skall således inte hänföras till samverkansområdet,

1 likhet med utredningen anser jag att medgivandet till exploateringssam­verkan bör tidsbegränsas. Utredningen har föreslagit en giltighetstid av tre är för medgivandet. Jag delar emellertid den av vissa remissinstanser framförda åsikten att tre är ibland kan vara en alltför kort tid, I andra stycket av förevarande paragraf har därför föreskrivits att tiden får be­stämmas till maximalt fem år. Om något beslut av fastighetsbildningsmyn­digheten om exploateringssamverkan inte har fattats under den angivna tiden, förfaller detaljplanen eller områdesbestämmelserna i den del de berör exploateringssamverkan. Del är alltså tillräckligt att beslutet fattas inom denna lid. Det behöver inte ha vunnii laga kraft. Bestämmelser av denna innebörd har tagils in i andra styckel.

Att kommunens medgivande skall lämnas i form av detaljplan eller områdesbestämmelser innebär bl. a. atl samråd och utställning enligt be­stämmelserna i 5 kap. skall ske av förslaget och tillhörande handlingar. Berörda fastighetsägare kan då lämna synpunkter på förslaget och i sista hand överklaga kommunens antagandebeslut, t. ex, pä den grunden att samverkan inte är nödvändig för att genomföra de avsedda åtgärderna, eller atl avgränsningen av samverkansområdet är olämplig.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    638

FasUghetsplan                                                                                 

3 8   I fastighetsplan kan för områden som omfattas av delaljplan medde­las beslämmelser om markens indelning i fasligheter och om servitut, ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsan­läggningar. Fastighetsplan skall antas om

1,  det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastig­heter,

2,  detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastig­hetsplan,

3,  en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart onödig.

Första siycket

Första styckel motsvarar 6kap, 3 8 första stycket och 7 8 första stycket i lagrädsremissen.

Kravet alt det skall finnas detaljplan innebär inte att ett beslut om detaljplan mäste ha vunnii laga kraft. Detaljplan och fastighetsplan kan således upprättas och anlas samtidigt.

Första stycket har ingen motsvarighet i utredningsförslaget. Inte heller i gällande rätt finns någon motsvarande bestämmelse, eftersom tomlindd-ningen i princip är avsedd att vara obligatorisk inom område med stads­plan, 1 likhet med vad som i 4 och 5 kap, har föreslagils beträffande översiktsplan resp, delaljplan anser jag emellerUd att det bör slås fast vad som kan regleras med fastighetsplan.

Som jag har nämnt i den allmänna moUveringen (avsnitt 10,4,3) bör fastighetsplanen inte vara begränsad lill kvartersmark. Den bör alltså kunna omfatta även mark för allmän plats, dvs, gator, vägar och parker, 1 sådana fall blir det dock normalt inte fråga om att låsa den blivande fastighetsindelningen utan om att reglera gemensamhetsanläggningar på sådan mark.

Andra slyckei

Andra stycket reglerar när fastighetsplan skall upprättas. Utöver vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 10,4) vill jag framhålla följande i den frågan.

Punkl I motsvarar i huvudsak 28 8 byggnadslagen och 11 kap. 3 8 första stycket i utredningsförslaget. Till skillnad från gällande rätt är fastighets­planen inte obligatorisk. Det ankommer i första hand pä byggnadsnämnden att bedöma om del finns behov av fastighetsplan. Det som avses är beho­vet av de rättsverkningar som jag närmare har beskrivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10,4,2), För att genomföra en ändamålsenlig indel­ning i tomter kan det naturliglvis i vissa fall vara nödvändigt alt även avsätta viss mark som samfälld för flera tomter eller atl föreskriva att viss mark skall reserveras för en gemensamhetsanläggning.

Punkt 2 motsvarar en del av 11 kap, 3 8 första stycket i utredningsförsla-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   639

get. Någon direkt motsvarighet finns inte i dag. Det som i första hand avses    g n. 3-4 §§ med denna punkl är möjligheten att i fastighetsplanen bestämma att vissa gemensamhetsanläggningar skall inrättas. Det kan vara fråga om anlägg­ningar som i sin helhet skall förläggas inom kvartersmark, men det kan naturligtvis också vara så alt anläggningen berör maik för allmän plats.

Punkt3 motsvarar närmast 30 5 byggnadslagen och 11 kap, 3 8 i utred­ningsförslaget, 1 överensstämmelse med vad som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 10,4,3) har den justeringen gjorts i förhål­lande till vad som gäller f, n, att rätten för fastighetsägare att få fastighets­plan upprättad inte är ovillkorlig. Byggnadsnämnden kan vägra att upprät­ta en fastighetsplan, om del är uppenbart onödigt, 1 enlighel med lagrådets förslag (yttrandet s, 68) har punkt 3 utformats sä att rätten att få fastighets­plan upprättad inte är begränsad lill detaljplanens genomförandetid. En fastighetsägare kan alltid ansöka om att en fastighetsplan upprättas. Avslår nämnden en sådan ansökan, kan beslutet enligt 13 kap. 15 överklagas genom kommunalbesvär.

I 16kap, 5 5 har föreskrivits alt lomträttshavare skall likställas med fastighetsägare. Det lorde visserligen normalt inte finnas någon anledning för en tomträttshavare att kräva en fastighetsplan för att få kvarteret indelat i tomter. Däremot är del tänkbart att en tomträttshavare kan beröras av t, ex, en gemensamhetsanläggning som förutsätts i detaljplanen,

4 8 Fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område. Skälig hänsyn skall tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och faslighetsför­hällanden som kan inverka på planens genomförande.

Om planen skall reglera markens indelning i fastigheter eller om den skall ge bestämmelser om servitut och liknande särskilda rättigheter, till-lämpas 3 kap, 1 5 fastighetsbildningslagen (1970:988),

Om planen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsanläggning, tillämpas 5 och 6 58 anläggningslagen (1973: 1149), Skall den ge bestämmel­ser om ledningsrätl, tillämpas 68 ledningsrättslagen (1973:1144).

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Första siycket

Första meningen motsvarar 29 5 byggnadslagen och 11 kap. 4 5 i utred­ningsförslaget. Som jag nämnde i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4.3) och i specialmotiveringen till 3 8 skall det vara möjligt att använda fastighetsplanen även beträffande l.ex. mark för allmän plats. På grund härav avviker första meningen nägot frän 29 8 byggnadslagen.

Enligt andra meningen skall skälig hänsyn tas till gällande bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden. Detta är givetvis en viktig förut­sättning för att en fastighetsplan skall bli genomförd. Bestämmelsen om hänsynstagande lill bestående förhållanden - som f, ö, ansluter till 5 kap. 2 8 - fär betydelse bl, a, för de servitutsätgärder som kan föreskrivas i


 


Prop. 1985/86:1                                                                   640

fastighetsplanen, eftersom man härigenom måste söka efler de lösningar 5 Y;p, 4—5 §§ som föranleder de minsla olägenheterna, I förhållande lill 33 8 byggnads­stadgan har här gjorts ett tillägg som innebär att skälig hänsyn bör tas också till befintlig bebyggelse. Detta innebär givetvis inte alt fastighets­planen mäste utformas sä att sådan bebyggelse alltid bevaras. Mänga gånger torde det emellertid vara möjligt att utforma fastighetsplaner sä att befintlig bebyggelse kan bevaras utan att detaljplanens syfte motverkas.

Andra stycket

Bestämmelsen i andra siycket som saknar motsvarighet i utredningsför­slaget, stämmer i huvudsak överens med 33 5 byggnadsstadgan. Kravet att 3 kap. I 8 fastighetsbildningslagen skall tillämpas, om markens indelning i fastigheter skall regleras eller om servitutsfrågor skall regleras, uttrycker samma krav som f. n. gäller enligt 33 5 byggnadsstadgan, nämligen att en enkel och ändamålsenlig fastighetsindelning skall eftersträvas. Det finns emellertid enligt min mening ingen anledning att ha ett självständigt lämp­lighetskrav i PBL beträffande fastighetsindelningen. Dagens krav att varje blivande fastighet skall ha tillgång till nödvändig utfart följer både av 3 kap. I 5 fastighetsbildningslagen och 3 kap. PBL. Därför har någon bestämmel­se om detta inte tagits in här.

Tredje stycket

Med samma lagtekniska lösning som föreslagits beträffande kopplingen till fastigheisbildningslagen föreskrivs att 5 och 658 anläggningslagen samt - på förslag av lagrådel - 65 ledningsrättslagen skall tillämpas på planen, om en gemensamhetsanläggning resp. en ledning skall inrättas. Motiven till detta har jag utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4.2).

Någon prövning av det s.k. opinionsvillkoret i 7 8 anläggningslagen behöver inte göras när fastighetsplanen upprättas. Även motiven till detta har jag redovisat i den allmänna motiveringen.

Det är naturligtvis nödvändigt atl det tydligt framgår av fastighetsplanen att villkoren i denna paragraf har prövats. Detta kommer enligt min mening att avsevärt förbättra den planpolitiska behandlingen av gemensamhelsan­läggningar jämfört med vad förhållandena är i dag.

5 8 Fastighetsplanen får inte strida mot detaljplanen. Om syftet med detaljplanen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras, I sådana fall skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av fastighets­planen.

Paragrafens första mening innehåller det i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4.3) behandlade kravet på överensstämmelse mellan fastighets­planen och detaljplanen. Fastighetsplanen får inte upprättas sä att den strider mot detaljplanen. Mindre avvikelse som är förenlig med syftet med detaljplanen får dock göras enligt andra meningen. Nägon motsvarande


 


Prop. 1985/86:1                                                                   641

formell möjlighet enligt gällande rätt att upprätta en tomtindelning som    6 kap. 5-6 §§ avviker frän en stadsplan finns inte. 1 praxis har ändå vissa avsteg tillätits, om syftei med stadsplanen inte har motverkats,

För att undvika tveksamhet om detaljplanens innehåll, när fastighets­plan upprättas med sädan mindre avvikelse, har i enlighet med förslaget i den allmänna motiveringen införts en bestämmelse som innebär alt detalj­planen i dessa fall skall anses ha den uiformning som framgår av fastighets­planen. En erinran om delta har tagits in i 5 kap. 13 5 andra styckel.

Upplysning om avvikelsen ges genom att etl exemplar av fastighets­planen alltid sänds till de myndigheter som tidigare har fåll delaljplanen. Av fastighetsplanens beskrivning bör alltid framgå i vilka avseenden som detaljplanen ändras.

En fastighetsplan som avviker från en detaljplan påverkar denna endast i fråga om förhållanden som kan regleras i fastighetsplanen. Normalt berörs enbart områdesgränser. Byggnadsreglerande bestämmelser påverkas såle­des inte av fastighetsplanen.

6 8    1 den mån det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i planen anges

1.  områdets indelning i fastigheter,

2.  vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som skall bildas, ändras eller upphävas,

3.  de anläggningar som skall utgöra gemensamhelsanläggningar,

4.  de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

Paragrafen, som överensstämmer med lagrådets förslag, motsvarar 8 8 andra stycket i det remitterade lagförslaget och delvis 34 8 1 mom. första styckel byggnadsstadgan, 1 utredningsförslaget äterfinns motsvarande be­stämmelse i 11 kap. 7 8.

I paragrafen föreskrivs vad som skall anges i en fastighetsplan. Punkl I motsvarar det som i dag normalt regleras genom tomtindelning, 1 den mån fastighetsplanen syftar till att låsa den framtida fastighetsindelningen ligger del i sakens natur att även den befintliga fastighetsindelningen mäste framgå av planen. Någon särskild bestämmelse härom behövs därför inte. Bestämmelsen medger att kvartersmark kan delas in i såväl tomter som samfälligheter. Del finns inte heller något hinder att föreslå särskilda fastigheter som skall upplåtas för gemensamhetsanläggningar.

I punkt 2 anges sådana rättigheter - vanligtvis servitut eller ledningsrät­ter - som har betydelse för plangenomförandet.

Punkterna 3 och 4 stämmer i sak överens med 24 8 andra stycket 1-3 anläggningslagen. Den redovisning som skall göras enligt de nu föreslagna punkterna medför inte att fastighetsbildningsmyndigheten är helt bunden till vad som anges i fastighetsplanen. Om det vid förrättningen l.ex. visar sig atl fler fastigheter bör anslutas till en anläggning än vad som anges i 21    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 1


 


Prop. 1985/86:1                                                                    642

fastighetsplanen, ankommer del på förrättningsmannen att göra en själv-     g jp g_ j ständig prövning enligt anläggningslagen beträffande dessa fastigheter. Jag kommer senare att föreslå att 9 5 anläggningslagen anpassas till PBL:s plansystem.

7 8 I fastighetsplanen får bestämmas att planen gäller endast under förut­
sättning att beslutet alt anta en viss detaljplan har vunnit laga kraft eller fär
genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 8 andra stycket.

Efter påpekande från några remissinstanser har i förevarande paragraf tagils in en bestämmelse med innebörden all i fastighetsplanen kan före­skrivas atl den i vissa fall inte blir gällande förrän detaljplanen har vunnit laga kraft eller på grund av förordnande enligt 13 kap, 8 5 andra stycket får genomföras utan hinder av att planbeslulel har överklagats. Om l.ex, en delaljplan enligt planbeskrivningen bygger på den förutsättningen atl en gemensamhetsanläggning kommer till stånd, är det naturligtvis inte lämp­ligl att fastighetsplanen vinner laga kraft, om beslutet alt anta detaljplanen undanröjs, t, ex, efler besvär. Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 5 andra stycket i del remitterade lagförslaget.

En bestämmelse med motsvarande syfte för detaljplanernas del har tagits in i 5 kap, 88 3,

Enligt 11 8 detta kapitel upphävs fastighetsplanen i vissa fall automa­tiskt, om en detaljplan ändras eller upphävs,

8 8 Fastighetsplanen består av en plankarta och en särskild handling med
bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av
dessa handlingar.

Paragrafen motsvarar delvis 34 8 1 mom, första siycket byggnadssladgan och 11 kap, 7 8 i utredningsförslaget, som i allt väsentligt har godtagils av remissinstanserna, 1 det remitterade lagförslaget återfinns bestämmelsen i 88 första stycket.

Enligt paragrafen består fastighetsplanen av både karta och bestämmel­ser eller endera av dessa handlingar. Paragrafen har samma innehåll som motsvarande beslämmelse i 5 kap, 9 5 första stycket om detaljplan. Det är en nyhet i förhållande till gällande rätt att en särskild handling med bestäm­melser kan upprättas. Detta är enligt min mening praktiskt, F, n, måste dessa bestämmelser tas in på tomtindelningskartan.

Kartan bör upprättas på ett sätt som anpassas till ändamålet, 1 vissa fall, t, ex, när den framtida fastighetsindelningen skall anges, måste höga krav ställas på kartans kvalitet. 1 andra fall, t. ex. beträffande gemensamhelsan­läggningar. bör kartan kunna göras enklare. Därvid kan ofta material frän den allmänna kartläggningen och befintliga flygbilder användas som under­lag. De krav som bör ställas pä kartan regleras av mätningskungörelsen (1974: 339) och de föreskrifter som utfärdas med stöd av denna.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    643

Förslag till fastighetsplan behöver alllsä normalt redovisas pä karta, I    6 kap. 8-10 §§ den nu föreslagna paragrafen ställs dock inget absolut krav på karta, 1 vissa fall kan det nämligen länkas atl kartan kan undvaras, l.ex. när ett vissl servitut skall upphävas eller när vissa gemensamhetsanläggningar skall inrättas. Planen kan då bestå enbart av en handling med bestämmelser,

9 5 Till fastighetsplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges
i 125,

Enligt 9 8 i det remitterade lagförslaget skall till fastighetsplanen fogas dels enligt första styckel en planbeskrivning med angivet innehåll och dels enligt andra stycket en fastighetsförteckning med vissa bestämda upp­gifter. På skäl motsvarande dem som anförts under 4 kap, 10 och 11 85 anser lagrådel (yttrandet s,70) att i nu förevarande paragraf endast bör utsägas att till fastighetsplanen, varmed här avses planen i dess slutgiltiga skick, skall fogas en planbeskrivning. Härjämte bör hänvisning ske till det lagrum i förfarandeavsnittet där det närmare föreskrivs vad som skall redovisas i planbeskrivningen.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Vad som skall redovisas i planbeskrivningen framgår av 12 8 andra stycket. Med det innehåll som 12 8 föreslås få behöver faslighetsförteckningen inte uttryckli­gen nämnas i 6 kap. Enligt 12 5 första stycket första punkten skall nämligen fastighetsplan upprättas i samma ordning som gäller för detaljplanen. Här­av följer bl, a. att en fastighetsförteckning med innehåll som anges i 5 kap. 19 5 skall, om det inte är uppenbart onödigt, upprättas när förslag görs Ull fastighetsplan,

10 8 Före utgången av detaljplanens genomförandetid får mot berörda
fastighetsägares bestridande fastighetsplanen ändras eller upphävas endast
om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av slor allmän vikl,
vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter utgången av detaljplanens genomförandetid får fastighetsplanen ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommil genom fastig­hetsplanen beaktas.

Första stycket

Paragrafens första stycke motsvarar 11 kap. 11 8 i utredningsförslaget. Motiven till paragrafen har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.4.3).

De föreslagna bestämmelserna, som nästan ordagrant stämmer överens med 5 kap, 11 5, innebär i praktiken att det till stor del ligger i fastighetsäga­rens hand atl avgöra om fastighetsplanen under detaljplanens genomföran­detid skall fä ändras eller upphävas. Lantmäteriverket har föreslagit att villkoren för ändring av en fastighetsplan bör vara desamma som gäller enligt fastighetsbildningslagen för ändring av fastighetsgränser inom kvar-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    644

ler som saknar faslighelsplan. Jag delar inte denna uppfattning. En sädan g p 10-11 §§ ordning skulle innebära atl man från fall till fall måsle pröva villkoren för fastighetsreglering, l.ex. båtnadsvillkoret i 5kap. 4 5 fastighetsbildningsla­gen, och att ändringarna aldrig får göras vidare än som anges i 5 kap, 8 5 samma lag. Enligt min mening skulle detta innebära att fastighetsplanen inte får tillräcklig stadga under detaljplanens genomförandetid. Samtidigt skulle det innebära onödiga begränsningar i möjligheterna att ändra fas­tighetsplanen, om man väl har konstaterat att del finns synneriiga skäl för att ändra den.

Andra siycket

Andra stycket har ingen motsvarighet i utredningsförslaget. Enligt min mening är del emellertid nödvändigt att ange även de förutsättningar som skall gälla för att fä ändra eller upphäva en fastighetsplan efter genomfö­randetidens slut.

Andra stycket har utformats på samma sätt som lagrådet har föreslagit beträffande motsvarande paragraf i 5 kap, om detaljplan (5 kap, 11 8). Jäm­fört med de restriktiva regler som i dag gäller för ändring av en tomtindel­ning innebär de nu föreslagna bestämmelserna utökade möjligheter att efler en detaljplans genomförandetid ändra eller upphäva fastighetsplanen.

Med de begränsningar som följer av att fastighetsplanen inte får strida mol delaljplanen kommer det alltså att bli lättare att ändra eller upphäva en fastighetsplan efter detaljplanens genomförandetid än före. En annan för­ändring som inträffar när genomförandetiden gäll ut är att förutsättningar­na för prövning av gemensamhetsanläggningar ändras. Efter genomföran­detidens slut skall nämligen - enligt vad jag har föreslagil i lagrådsremis­sen den 25 april 1985 med förslag till följdändringar i anläggningslagen -prövningen göras enligl bestämmelserna i anläggningslagen. Jag har berört denna fråga i den allmänna motiveringen (avsnitt 10,4,3), Efter genomfö­randetiden bör kommunen få möjlighel att lösa kvartersmark. vilket jag återkommer till i specialmoliveringen till 24 8, I övrigt kommer fastighets­planens rättsverkningar beträffande fastighetsbildningsålgärder inte att förändras när detaljplanens genomförandetid tar slut,

11 8 Om detaljplanen ändras och detta medför atl fastighetsplanen strider mot detaljplanen, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som den strider mot detaljplanen. Om detaljplanen helt eller delvis upphävs, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som berörs.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Motsvarigheten i utred­ningsförslaget finns i 11 kap, 11 8 och i det remitterade lagförslaget i 6 kap, 128,

Med hänsyn till fastighetsplanens beroende av detaljplanen är del nöd­vändigt att fastighetsplanen upphör att gälla när detaljplanen pä visst sätl ändras eller upphävs. Paragrafen avhandlar dessa situationer. Som exem-


 


Prop. 1985/86:1                          ,,,                        645

pel på fall dä fastighetsplanen upphör atl gälla kan nämnas den situationen 6 kap. 11-12 §§ att detaljplanen har ändrats och den gällande fastighetsplanen utgör hinder att genomföra detaljplanen, Kvartersmarksinddningen - som inte regleras i detaljplanen - kan t. ex. hindra ett utnyttjande av den nya detaljplanen, 1 likhet med utredningen anser jag det lämpligt att fastighetsplanens upphörande sker automatiskt. Det är enligt min mening tillräckligt med föreskrifterna i 5 kap, 13 5 första stycket att del i beslutet atl ändra detalj­planen skall redovisas i vilka delar fastighetsplanen upphör atl gälla,

12 8 Fastighetsplanen upprättas i samma ordning som gäller för detalj­planen. Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen behöver dock samråd inte ske med länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget. Inte heller behöver planförslaget sändas till dem,

1 planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan som faslighets-planen hänför sig till och skälen till den utformning av fastighetsplanen som har valts. Om planförslaget avviker från detaljplanen, skall avvikelsen och skälen till denna redovisas i beskrivningen.

Paragrafen motsvarar 34 8 byggnadsstadgan saml 11 kap, 7-10 88 i ut­redningsförslaget.

Första stycket

Första styckel motsvarar 98 andra stycket och 13 5 i det remitterade lagförslaget. I anslutning till 13 5 anför lagrådet bl,a, följande (yttran­dets,71):

Enligt lagrådets uppfattning vinner reglerna i överskådlighet om först i en paragraf, 12 8, lagrådets förslag, ges regler om upprättande av fastig­hetsplan och därefter i nästa paragraf regler om vem som antar fastighets­plan. Huvudregeln för upprättande av fastighetsplan kan som tidigare angetts enklast uttryckas så att fastighetsplan skall upprättas i samma ordning som gäller för detaljplan. Denna regel kommer atl tillämpas bäde då fastighetsplanen upprättas samtidigt som delaljplanen eller när den upprättas för sig vid en senare tidpunkt. För sistnämnda situation kan -också i överensstämmelse med remitterade förslaget - vissa undantag göras beträffande samråd och underrättelse.

Jag ansluter mig till lagrådets förslag, I enlighet härmed har i första styckel första meningen av förevarande paragraf föreskrivits att faslighets-plan skall upprättas i samma ordning som gäller för detaljplan. Det innebär atl detaljplanens förfaranderegler i 5 kap, 18-32 55 - utom 29 8 som gäller antagande - blir tillämpliga. Härav följer att fastighetsplan inte behöver grundas på ett program och alt grundkarta eller, som redan nämnts, fas­tighetsförteckning inte alltid behöver finnas. Dessa handlingar är ju enligt 5 kap. 18 och 19 88 ej obligaloriska. Däremot skall samråd - med nyss antytt undantag - utställning, kungörande och tillkännagivande av beslut


 


Prop. 1985/86:1                                                      646

ske i samma ordning som gäller för detaljplan. Till undanröjande av miss- 6 kap. 12 § förstånd skall framhållas att av hänvisningen till detaljplanens regler om utställning inte följer att genomförandebeskrivning skall upprättas. Detta framgår indirekt av 9 8. Naturiigtvis kan också för fastighetsplan reglerna om enkelt planförfarande tillämias, om de i 5 kap. 28 8 angivna förutsätt­ningarna är uppfyllda.

SamUdig handläggning av detaljplan och fastighetsplan kan behöva till­gripas t. ex, när man låter en del av en genomförandebeskrivning utmynna i en faslighelsplan, 1 förhällande till gällande rält innebär detta en föränd­ring, eftersom det nu gäller olika förfaranderegler för sladsplan och lomtin­delning även om de upprättas samtidigt.

De förfaranderegler som skall gälla när en fastighetsplan inte upprättas gemensamt med detaljplanen, är någol förenklade i förhållande till förfa­randet som gäller för detaljplan, och de motsvarar i huvudsak 34 5 bygg­nadsstadgan samt 11 kap, 9 och 10 55 utredningsförslaget. Genom alt 5 kap, 198 som nyss nämnts skall tillämpas slälls vidare krav på att en fastighetsförteckning skall fogas till fastighetsplanen om det inte är uppen­bart onödigt. Någon sådan bestämmelse finns inte i utredningsförslaget, Enligl min mening är del emellertid av stort värde alt det finns en aktuell fastighelsförteckning, bl, a, för att den underrättelseskyldighet som förfa­randereglerna kräver skall kunna fullgöras. Om delaljplanen och fastig­hetsplanen upprättas samtidigt, kommer naturliglvis fastighetsförteckning-en alt vara gemensam. Om fastighetsplanen upprättas vid en senare tid­punkt, kan detaljplanens fastighetsförteckning användas under förutsätt­ning alt den fortfarande är aktuell.

På samma sätt som i utredningsförslaget har föreskrivits all samråd inte behöver ske med länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget. Detta undantag avstyrks av några länsstyrelser. Jag är medvelen om alt det naturligtvis inte kan uteslutas att det i vissa fall kan finnas ett behov av samråd med länsstyrelsen när fastighetsplanen upprättas. 1 sådana fall kan man dock enligt min mening utgä frän att samråd ocksä sker. I flertalet fall kommer emellertid fastighetsplanen Ull för att fullfölja redan beslutade detaljplaner där samråd med länsstyrelsen har skett. Jag vill därför inte föreslå någon obligatorisk skyldighet att samråda med länsstyrelsen.

1 förhållande lill 34 8 byggnadsstadgan är dock samrådsskyldigheten på grund av att 5 kap. 208 blir tillämplig på elt sätt vidare genom all samråd skall ske med fastighetsbildningsmyndigheten. Dessutom skall sakägare, myndigheter, sammanslutningar och enskilda som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget beredas tillfälle lill samråd. Genom alt 5 kap. 21 8 skall tillämpas, måste en samrådsredogörelse upprättas. Någon motsvarande bestämmelse finns inte f. n. och inte heller i utredningsförslaget. Det finns dock inte någon anledning atl anlägga elt annal synsätt på fastighetsplanen än jag har redovisat beträffande detaljplanen. Samrådet skall säledes doku­menteras i en samrådsredogörelse.


 


Prop. 1985/86:1                                   ,,                               647

Vidare skall utställningen i enlighet med 5 kap, 24 5 kungöras i ortstid-    6 kap. 12 § ning, vilket inte är nödvändigl f, n. Bestämmelserna i 5 kap, 24 5 att plan­förslaget skall överlämnas lill länsstyrelsen och angränsande kommuner skall dock inte gälla i fråga om fastighetsplaner.

Att 5 kap, 27 5 skall tillämpas innebär att synpunkter som framförs under utställningstiden skall behandlas pä samma sätt som föreskrivits angående detaljplanen. Detta är en förändring i förhållande till nuvarande bestäm­melser, eftersom det f, n, inte är nödvändigt att redovisa förslag med anledning av synpunkterna i elt särskilt utlåtande och sända det till vissa angivna sakägare.

Även 5 kap, 30 8 innebär vissa förändringar i förhållande till vad som gäller f, n,, främst beroende på förslaget att fastighetsplanen skall bli gällande utan faslsiällelse av länsstyrelsen.

Även hänvisningen till 5 kap, 318 innebär vissa förändringar. Bortsett frän sädana förändringar som föranleds av att fastighetsplanerna inte längre skall fastställas av länsstyrelsen, innebär det den förändringen att det bör ankomma på länsstyrelsen att förse de statliga faslighetsbildnings-och fastighetsregistermyndigheterna med antagna fastighetsplaner. De kommunala fastighetsregistermyndigheierna får förutsättas bli informera­de genom kommunens försorg.

Om fastighetsplanen rör frågor som har begränsad betydelse och saknar intresse för allmänheten, får planen som jag nyss nämnde på grund av hänvisningen till 5 kap. 28 5 handläggas enligt bestämmelserna om enkelt planförfarande. Jag hänvisar i denna fråga till vad jag har anfört i special­motiveringen lill 5kap. 28 5.

Lantmäteriverket anser atl det när fastighetsplanen upprättas efter anta­gandet av detaljplanen bör vara tillräckligt att tillämpa förfarandereglerna i utredningsförslaget för enkel detaljplaneändring. Enligt min mening tillgo­doses detla önskemål i tillräcklig utsträckning gehom den nu föreslagna hänvisningen till 5 kap. 28 8. Man kan nämligen inte utesluta möjligheten atl en fastighetsplan i de avsedda fallen kan ha intresse för allmänheten och därior bör handläggas enligl beslämmelserna i 5 kap. 18-27 85.

Andra stycket

Andra stycket stämmer i sak överens med vad som gäller f, n. Utöver vad jag har anfört i anslutning till 9 8 vill jag framhålla följande. Förutom skälen lill den utformning av planen som har valts bör beskriv­ningen också innehålla uppgifter om de fastigheter som enligl planen skall bildas med bl, a, dessas ungefärliga arealer. Sådana uppgifter kan nämligen vara av betydelse när det gäller tolkningen av fastighetsplanen. Bl, a, när fastighetsplan skall utgöra grund för inlösen eller ligga till grund för fortsat­ta projekteringsätgärder är del ofta nödvändigt atl ange koordinater för gränspunkterna. Även samfälligheter bör redovisas i beskrivningen. Har sammanträden hållits med sakägare vid upprättandet av fastighets-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    648

planen, är det lämpligt att protokoll frän sammanträdena biläggs beskriv-    (j jap. 12-15 §§ ningen. Vidare är det naturligtvis väsentligt all också den utredning som ligger till grund för bedömningen av båtnads- och väsenllighetsvillkoren beträffande ev. gemensamhelsanläggningar redovisas,

1 beskrivningen kan också lämpligen anges vilka delar av detaljplanen som har betydelse för fastighetsplanen. Härigenom underiätlas bedöm­ningen av i vilken utsträckning fastighetsplanen enligt 11 8 detta kapitel kan komma att påverkas av eventuella framtida ändringar av planen.

Om fastighetsplanen avviker från detaljplanen framgår det av sista me­ningen i andra styckel att avvikelsen och skälen till denna skall särskilt redovisas. Därvid bör redovisning ske också av de ändringar av detalj­planen som avvikelsen på grund av 5 5 detla kapitel kan föranleda,

13 8 Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har
upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall anlas av nämn­
den, av den som antar detaljplanen.

Paragrafen motsvarar 68 och 13 8 första stycket i det remitterade lagför­slaget.

Paragrafen motsvarar 33 8 byggnadslagen och 11 kap. 8 8 i utredningsför­slaget. I sak skiljer den sig från gällande rått enbart därigenom att fastig­hetsplanen inte behöver fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande.

Enligt 13 8 skall som huvudregel gälla att byggnadsnämnden antar fas­tighetsplaner. Om planen upprättas gemensamt med detaljplanen och den­na inte skall antas av nämnden, skall emellertid fastighetsplanen antas av den som antar detaljplanen, I specialmotiveringen till 12 5 har jag redogjort för de förfaranderegler som gäller när fastighetsplanen upprättas,

14 § Bestämmelserna i 3-9, 12 och 13 55 tillämpas även när fastighets­
planen ändras eller upphävs.

Paragrafen motsvarar 11 och 14 55 i det remitterade lagförslaget och har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Den motsvarar närmast 11 kap,

12       5 i utredningsförslaget samt 33 5 byggnadslagen och 34 8 4 mom. bygg­
nadsstadgan.

Paragrafen innebär att det - utöver de villkor som anges i 10 8 - skall gälla samma villkor för ändring eller upphävande av fastighetsplaner som vid upprättande av en ny plan.

15 § Beslut att anta, ändra eller upphäva fastighetsplan gäller först sedan
beslutet har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligl

13       kap. 8 8 andra stycket,

1 paragrafen anges - i likhet med 5 kap. 34 5 angående detaljplan och områdesbestämmelser - när beslut att anta, ändra eller upphäva en fas­tighetsplan blir gällande. 1 detla sammanhang vill jag erinra om 7 8, som ger


 


Prop. 1985/86:1                                                                   649

kommunen möjlighet alt bestämma att fastighetsplanen i vissa fall inte blir    6 kap. 15-17 §§ gällande förrän beslutet att anta en viss detaljplan har vunnit laga kraft. Motiven Ull denna utformning framgår av specialmotiveringen till 5 kap.

34 5.

16 8 Av 8 kap. 11 8 följer att bygglov inte får meddelas i strid mot
fastighetsplan. Även åtgärder som inte kräver bygglov och som avser
byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras
så atl de inte strider mot planen.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra förfatl­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Paragrafen motsvarar bestämmelsen i 5 kap. 368. Någon motsvarighet finns inte i utredningsförslaget.

Avstående av mark m. m.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5) har jag föreslagil att bestäm­melsema om avstående av mark m.m. i stort skall stämma överens med vad som f, n, gäller om kommunens möjligheter att lösa mark inom stads­plan.

1 utredningens förslag lill 11 kap, 14 8 har föreslagits en möjlighet för kommunen att få nyttjanderätt till mark som skall användas för en trafikan­läggning eller en allmän ledning. Bestämmelsen avsågs motsvara 41 aS byggnadslagen, 1 likhel med länsstyrelsen i Stockholms län anser jag att en sädan bestämmelse inte längre är nödvändig. Numera torde dylika upplå­telser kunna i tillräcklig utsträckning åstadkommas med slöd av t, ex, expropriationslagen, faslighetsbildningslagen, ledningsrättslagen och an­läggningslagen. Jag föreslår därför inte någon motsvarighet till 41 a 8 bygg­nadslagen vad avser kommunens rätt att få servitut eller nyttjanderätt till viss mark,

17 8 Kommunen fär lösa mark som enligt en detaljplan skall användas
för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman.

Annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande får kommunen lösa, om markens användning för avsett ända­mål inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras mark som kommunen får lösa enligt första eller andra stycket av särskild rätt, får rättigheten lösas.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa mark i vissa fall finns i 14 kap.

Paragrafen, som handlar om kommunens rätt att lösa mark för gator m. m., motsvarar i huvudsak 41 8 byggnadslagen och stämmer i sak över­ens med vad som gäller f. n. 1 utredningsförslaget finns motsvarigheten till 178i llkap. 138.

Enligl dagens lagstiftning förekommer gator endast inom områden med stadsplan. 1 byggnadsplaneområden förekommer endast vägar. Huvud-


 


Prop. 1985/86:1                                                     650

mannaskapet, dvs, ansvarei för anläggande och drift, ligger för galorna pä 6 kap. 17-18 §§ kommunen och för vägarna på fastighetsägarna inom byggnadsplaneområ-del. Huvudmannaskapet blir alltså beroende av vilken planform som an­vänts, stadsplan eller byggnadsplan. Jag bortser här från sådana gator och vägar som utgör allmän vag och för vilka staten är väghållare, 1 kommu­nens och fastighetsägarnas huvudmannaskap ingår även ansvaret för andra allmänna platser än gator resp, vägar.

Del är av flera skäl angeläget att begreppen gata och väg kan användas även i PBL. Vad som skall vara gata resp. väg faller emellertid inte ut lika naturligt i PBL som i dagens system på grund av att PBL endast har en planform för detaljerad planläggning, nämligen detaljplanen. I specialmoti­veringen till 5 kap. 3 8 har jag föreslagit den lösningen på frågan alt begrep­pet gata i PBL skall användas endast i sådana fall då kommunen primärt är huvudman. Av detta följer att begreppet väg skall användas endast i sådana fall då kommunen enligl 5kap. 48 i en detaljplan har bestämt att nägon annan än kommunen skall ha huvudmannaskapet. Sedan är det en annan sak att staten enligt bestämmelserna i väglagen kan vara väghållare för säväl gator som vägar, dvs. säväl när kommunen primärt är huvudman som när fastighetsägarna är del.

Som jag nämnde tidigare ingår i huvudmannaskapet också ansvarei för andra allmänna platser. För att det tillräckligt tydligt skall framgå vem som har detta ansvar har laglexlen i bl. a. 6kap. utformats så att det för varje särskilt fall framgår vem som är huvudman.

1 17 8 talas sålunda om allmänna platser för vilka kommunen är huvud­man. Detta innebär l.ex. — pä grund av vad jag nyss har anfört - att kommunen har rätt att lösa även sådan gatumark för vilken slalen är väghållare.

I paragrafens sista stycke finns en erinran om att bestämmelser som reglerar bl. a. kommunens skyldighet att lösa mark finns i 14kap.

18 8 Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser, är den som äger obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats, skyldig att utan ersättning upplåta marken, om den behövs för att kvartersmark som tillhörde honom när planen antogs skall kunna användas för avsett ändamål.

Förevarande paragraf motsvarar 19 8 i det remitterade lagförslaget samt 112 5 byggnadslagen och 11 kap. 15 5 i utredningsförslaget. Paragrafen har betydelse för sådana fall då det dröjer viss tid innan vägen har ställts i ordning och upplåtits för begagnande.

I förhållande lill 1128 byggnadslagen har endast den sakliga förändring­en gjorts att behovet av utfart kan tillgodoses utan att del behöver vara kopplat till att nybyggnad sker. Det räcker således att fastighetsbildning har skett, vilket kan vara en fördel när l.ex. transportbehov föreligger redan innan det är aktuellt att bebygga fastigheten.


 


Prop. 1985/86:1                         f;,                         651

19 8 På ansökan av kommunen får länsslyrelsen förordna atl mark, som 6 kap. 19 för områdets ändamålsenliga användning enligl upprättat förslag till detalj­plan behövs för sädana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman eller för allmänna byggnader, utan ersättning skall avstås lill kommunen. På ansökan av kommunen får länsstyrelsen också förordna att mark som skall användas för allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman, utan ersättning skall upplåtas till huvudmannen. Antagandet av detaljplanen skall anstå lill dess ansökningen har avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft.

Förordnande får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas fä av planen och till övriga omständigheter.

Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken skall avträdas eller upplåtas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål.

Paragrafen - som jag har kommenterat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5.1) - motsvarar 20 8 i det remitterade lagförslaget samt i huvudsak 70 och 113 85 byggnadslagen och 11 kap. 16 5 i utredningsförsla­get. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet S.74). Sådana förordnanden som avses i dessa paragrafer meddelas i dag av regeringen resp. länsstyrelsen.

Betydelsen av förevarande paragraf och dess motsvarighet i dag har väsentligt minskat sedan nya gatukostnadsregler infördes 1982. Dessa regler ger nämligen kommunen möjligheter alt i de flesta fall ta ut kostna­derna för bl. a. lösen av mark som skall användas för allmän plats.

Den prakliska innebörden av förordnanden enligt 19 5, när annan än kommunen är huvudman för allmänna platser, lorde - på samma sätt som f, n, - normalt bli att upplåtelse säkerställs enligt den lag som lillämpas för markens ianspråktagande, t, ex, anläggningslagen. Förordnandet får där­vid betydelse i första hand när ersättning för utrymme enligt anläggningsla­gen skall bestämmas.

Första stycket i den nu föreslagna paragrafen innebär att förordnanden om överlåtelse eller upplåtelse av mark i de nu avsedda fallen skall beslu­tas av länsstyrelsen. Ansökan om förordnandet skall göras av kommunen även om genomförandet ankommer på de enskilda fastighetsägarna.

Beslämmelserna i första styckel har utformats så att en uppdelning görs som motsvarar den uppdelning som finns mellan 70 och 113 88 byggnadsla­gen. På förslag av lagrådet (yttrandets.74) har som förutsättning för alt mark skall få tas i anspråk föreskrivits - i enlighet med vad som f.n. gäller - atl marken behövs "för områdets ändamålsenliga användning".

Bestämmelserna i 70 och 113 88 är tillämpliga när sladsplan resp. bygg­nadsplan läggs över område i en ägares hand. Det är därmed inte nödvän­digt att all mark inom planen är i en ägares hand. Av förarbetena till bestämmelserna (prop. 1947: 131 s. 248) framgår att området dock skall ha en sådan omfattning att del blir möjligl för markägaren att "sälja ett flertal


 


Prop. 1985/86:1                                                                    652

tomter". Området behöver inte utgöra en självständig faslighet. Del kan     6 kap. 19 § bestå av en eller flera fastigheter men kan också utgöras av delar av fastigheter. Uttrycket "i en ägares hand" inkluderar också det fallet alt flera personer äger ideella andelar i ett visst område.

Enligt min mening kan de nu berörda bestämmelserna - som har vållat problem i den praktiska tillämpningen - utan olägenhet undvaras. Det bör vara tillräckligt att på samma sätt som i dag föreskriva att förordnande enligl 19 5 får meddelas endast om det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markägaren kan väntas få av planen och till övriga omständighe­ter. Utan att någon ändring i sak är avsedd har därför någol krav på all detaljplan läggs över område i en ägares hand inte tagits in i 19 5 första stycket.

Skyldighet för markägaren enligt 70 och 113 88 byggnadslagen att avstå eller upplåta mark föreligger endast i den mån det är skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter. Detta krav på nytta har i sak oförändrat tagits in i andra styckel. Som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10,5,1) skall emellertid fastighetsägarens nytta av planen vägas mot värdet av den mark han avstår eller upplåter, inklusive byggnader m, m, som kan finnas pä marken. Detta är en förändring i förhällande till vad som gäller f, n, Enligl 71 8 andra siycket byggnadslagen skall nämligen kommunen betala ersättning för byggnader m, m. som finns på den mark fastighetsägaren avslår. Skyldigheten enligt 113 8 byggnadslagen att upplåta mark avser endast obebyggd mark. Någon ersällning för byggnader m,m. kommer alltså inte i fråga enligt den ordning jag nu föreslår. Detta kan i vissa fall medföra att storieken av det område markägaren skall avslå blir mindre än den skulle ha blivii med dagens regler,

1 lagrådsremissen föreslog jag alt detaljplanen skall innehålla en bestäm­melse om att bygglov till åtgärder som medges i planen i princip inte får lämnas förrän länsstyrelsens beslut om förordnande vinner laga kraft. Med den lösning som jag nu har föreslagit, dvs, alt planen inte skall antas förrän beslutet om förordnande har vunnii laga kraft, är en sädan beslämmelse inte längre nödvändig. Förslag till förordnande enligt 198 bör lämpligen upprättas tillsammans med planen och redovisas i genomförandebeskriv­ningen,

1 paragrafens tredje stycke föreskrivs - i likhet med vad som gäller f, n, - att den berörda marken skall avträdas eller upplåtas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål. Det bör i detta sammanhang observeras att äganderättsövergången anses ske vid den tidpunkt dä beslutet om förord­nande vinner laga kraft (jfr Bexdius, 5:e upplagan, s. 250).

Att ägaren till mark kan anföra besvär över förordnanden enligt denna paragraf framgår av 13 kap. 4 5 andra stycket 4.


 


Prop. 1985/86:1                                  '                                653

20 8    När fråga har väckts om tijlämpning av 19 8. skall byggnadsnämn-    6 kap. 20-21 §§
den genast anmäla detla till iriskrivningsmyndigheten för anteckning i
faslighetsboken. Överlåtelse av mark, som sker efter det atl sådan anmä­
lan har inkommit, inverkar inte på den bedömning som skall ske enligt 19 8

andra siycket.

Skall detaljplanen ändras, får länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark som har avståtts eller skall upplåtas enligt 198 byts ut mol annan mark. om det är lämpligt och kan ske ulan olägenhet för ägaren.

Paragrafen motsvarar 21 5 i det remitterade lagförslaget.

Första stycket motsvarar 70 5 andra stycket och 113 5 andra stycket byggnadslagen och stämmer i sak överens med vad som gäller f, n, 1 utredningsförslaget finns motsvarande bestämmelser i 11 kap, 16 5,

Andra stycket motsvarar 705 iredje stycket och 113 5 tredje stycket byggnadslagen. På förslag av Halmstads kommun har emellertid kravet på synnerliga skäl för att ett förordnande enligt 195 skall fä ändras tagits bort. Detta innebär en förändring i förhållande till i dag och till utredningsförsla­get. Ändringen syftar givetvis lill att göra det enklare att vid en planändring ändra också meddelade förordnanden. Det är enligt min mening fullt till­räckligt atl det finns föreskrifter att ändringen får göras endast om det kan ske utan olägenhet för ägaren. Vid denna bedömning bör man givetvis beakta den eventuella nytta ägaren kan ha av planändringen. Del bör observeras att uttrycket "byts ut mot" får något annorlunda innebörd beroende på om förordnandet avser överlåtelse av marken eller enbart upplåtelse. 1 det förra fallet har redan äganderätten övergått, och det blir då fräga om att byta ut själva marken. Om förordnandet avser upplåtelse av mark blir det snarare fråga om en jämkning av det tidigare förordnandet. Någon förändring i sak i dessa avseenden är således inte avsedd i förhål­lande till vad som gäller f. n, enligt 70 resp. 113 5 byggnadslagen.

1 likhet med vad som har föreslagils i 19 8 skall del ankomma på kom­munen att ansöka om ändring av förordnandet, även om genomförandel ankommer på de enskilda fastighetsägarna.

21 8 Den som har avstått mark enligt 19 5 skall frigöra marken frän
inteckning och annan särskild rätt. Kan detta inte ske, är han skyldig att
ersätta skada som uppkommer för den som marken har avståtts till.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 71 5 första stycket byggnadslagen och 11 kap. 17 5 i utredningsförslaget. 1 det remitterade lagförslaget finns mot­svarande beslämmelse i 22 5. Som jag har föreslagit i den allmänna motive­ringen (avsnill 10.5.1) och nyss kommenterat i anslutning lill 19 5, skall någon motsvarighet till 71 8 andra stycket byggnadslagen om ersättning för byggnader och andra anläggningar inte finnas i PBL.

I likhet med vad som gäller f. n, skall tvist om ersättning enligt föreva­rande paragraf prövas av allmän domstol.


 


Prop. 1985/86:1                                                     654

22 8    1 etl förordnande enligt  19 8 får länsstyrelsen, i den mån del är     ij kap 22-24 §§
skäligl. på kommunens begäran föreskriva alt markens ägare skall vara

skyldig att i den ordning som länsstyrelsen bestämmer bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

Paragrafen motsvarar 73 8 byggnadslagen med den skillnaden alt det är länsstyrelsen i stället för regeringen som beslutar om förordnandet. Vidare är paragrafen - till skillnad mol vad som gäller i dag - tillämplig även om annan än kommunen är huvudman för allmänna plalser, 1 utredningsförsla­get motsvaras paragrafen av llkap. 18 8, I det remitterade lagförslaget finns motsvarande bestämmelse i 23 8.

23 § Bestämmelserna i 19-22 55 om ägare gäller även exploaleringssam-
fällighet enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan.

Enligt 23 5, som saknar motsvarighet i dagens lagstiftning, skall vad som sägs om ägare i 19—22 55 gälla även exploateringssamfällighet enligl det förslag till lag om exploateringssamverkan som jag senare denna dag kommer att lägga fram.

För att marken utan ersättning skall kunna överiämnas till kommunen fordras att en fastighetsreglering sker inom ramen för exploateringsförrätt­ningen. En sådan fastighetsreglering kan innebära att marken överförs till en kommunägd fastighet. Frångår marken fastigheter som inte ingår i exploateringssamfälligheten, skall samfälligheten enligt bestämmelserna i förslaget lill lag om exploateringssamverkan betala ersättning för marken i samband med avslåendet.

Del kan i detta sammanhang nämnas att det i den återkallade prop. 1981/82:221 med förslag till lag om exploateringssamverkan m.m. före­slogs att en bestämmelse av samma innebörd som 23 8 skulle tas in i 70 och 113 55 byggnadslagen.

24 8 Om kommunen är huvudman för allmänna platser, får kommunen
efter genomförandetidens utgång lösa delar av fastigheter som tillhör olika
ägare och som enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

En kommun som är huvudman för allmänna platser får efter genomfö­randetidens utgång även lösa mark, som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med delaljplanen. Lösenrätt föreligger dock inte så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt, får rättigheten lösas.

Paragrafen, som motsvarar 25 8 i det remitterade lagförslaget, handlar om kommunens rätt att lösa mark för enskilt bebyggande. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Paragrafen är tillämplig endast om kommunen är huvudman för gator och andra allmänna platser.

Paragrafens/öri/ä stycke motsvarar 47 5 första siycket byggnadslagen. Det motsvarar 11 kap. 208 i utredningsförslaget och innebär alt kommu-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   655

nens rätt att lösa delar av fastigheter, som tillhör olika ägare, inte inträder    (, kap. 24-25 §§

förrän genomförandetiden för detaljplanen har gått till ända. Av lagtexten i

det remitterade förslaget framgick det inte alt fastighetsdelarna måste

tillhöra olika ägare, 1 enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s, 75) har nu

delta angetts i paragrafen. Av 15 kap, 3 8 framgår all talan skall väckas

senast tre år efter genomförandelidens slut. Bortsett från tidpunkten når

inlösenrätten uppkommer stämmer förslaget i sak överens med vad som

gäller f, n, 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 10,5,1) har jag utvecklat

skälen till förslaget,

1 15 kap, 3 8 andra och tredje styckena har tagits in beslämmelser som motsvarar 47 8 andra och iredje styckena byggnadslagen.

Andra stycket ger kommunen en automatisk rätt till inlösen av sådana fasligheter som vid genomförandetidens utgång inte har bebyggts i huvud­saklig överensstämmelse med detaljplanen och för vilka giltigt bygglov till sådan bebyggelse inte finns. Även motiven till andra siycket har jag re­dovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5.1).

Frågan huruvida en byggnad står i huvudsaklig överensstämmelse med en detaljplan skall bestämmas med hänsyn till såväl byggnadens art som dess omfattning. Bestämmelsen innebär således, att det på marken skall finnas uppförd en byggnad, som i fråga om läge, höjd, djup, våningsantal och den tekniska utformningen i övrigt i huvudsak överensstämmer med detaljplanen. Ett motsvarande krav på bebyggelsens huvudsakliga över­ensstämmelse med stadsplan vid tomlexpropriation uppställdes före lag­ändring år 1971 i 45 8 byggnadslagen. Viss ledning vid tillämpningen av den nu föreslagna bestämmelsen kan erhållas i den praxis som utbildats vid tillämpningen av den nyssnämnda paragrafen (se Bexdius, 5:e upplagan, s. 190).

Tredje stycket är en motsvarighet till 17 8 tredje styckel detla kapitel.

25 5    Rätt att använda mark enligt 18 eller 198 gäller framför annan rätt till marken som uppkommil efter antagandet av detaljplanen.

Paragrafen motsvarar 115 8 första stycket byggnadslagen och stämmer i sak överens med vad som gäller f.n. Någon motsvarighet finns inte i utredningsförslaget. Paragrafen har utformats i enlighel med lagrådets förslag (yttrandet s. 75) och motsvarar 268 i det remitterade lagförslaget.

Om stadsplan läggs över mark, som enligt en byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats och som skall upplåtas utan ersättning, kan enligt 115 8 andra stycket byggnadslagen förordnas atl marken utan ersätt­ning skall tillfalla kommunen. Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte tagits med av följande skäl.

När förordnandet enligt 19 8 avser upplåtande av mark kommer fastig­hetsägaren att ha kvar äganderätten till byggnader, växande skog m. m. Visserligen blir fastighetsägarens möjligheler att använda marken väsent-


 


Prop. 1985/86:1                                                     656

ligt inskränkt genom förordnandet, men det kan inte uteslutas att han kan 6 kap. 25—26 S:? tillgodogöra sig ett vissl överskoll när t. ex, avverkning sker inom park­mark. Det är därför troligt atl den skälighetsbedömning som skall ske enligt 19 5 andra stycket kan leda till att den geografiska avgränsningen av förordnandet kan göras vidare om del är fråga om upplåtande av mark än om det är fräga om atl med äganderätt överiåta marken inkl, byggnader, växande skog m.m. En situation som motsvarar den som avses i 115 5 andra stycket byggnadslagen är all en detaljplan ändras på så sätt atl kommunen i slällel för de enskilda fastighetsägarna blir huvudman för allmän plats. Med hänsyn till vad jag nu har anfört är det dä inte lämpligl att mark, som enligt etl tidigare förordnande skall upplåtas utan ersättning, efter planändringen skall avstås med äganderätt, utan att en skälighets-prövning enligt 198 sker.

Upplåtande av vissa allmänna platser m. m.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 26-3085 finns inte i utred­ningsförslaget, eftersom utredningen förutsatte att dessa frågor skulle reg­leras i en särskild lag om kommunala vägar.

Bestämmelserna gäller enbart när kommunen är huvudman för allmänna platser. Om de enskilda fastighetsägarna skall ansvara för allmänna plalser, framgår av 5 kap, 3 5 att marken skall redovisas som väg eller annan allmän plats,

26 § Inom omräden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl lill annat. All planen skall utvisa om kommunen inte skall vara huvudman framgår av 5 kap, 4 8,

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighel med planen ställa i ordning galor och andra allmänna platser för vilka kom­munen är huvudman så, att platserna kan användas för avsett ändamål. Före genomförandetidens utgång skall platserna upplåtas till allmänt be­gagnande inom områden som har bebyggts i enlighet med planen. Inom områden som efter genomförandetidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall allmänna platser upplåtas lill allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen färdigställs.

Paragrafen, som i det remitterade lagförslaget utgör 27 8, kan sägas vara en motsvarighet till 49-51 85 byggnadslagen. Av skäl som jag har redovi­sat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.1) har bestämmelserna gjorts mindre detaljerade än i dag.

1 första styckel föreskrivs som huvudregel att det är kommunen som skall vara huvudman för gator och andra allmänna plalser inom omräden med detaljplan. Om det finns särskilda skäl kan även annan än kommunen, t, ex, en anläggningssamfällighet, vara huvudman för den allmänna plat­sen. Syftet med denna bestämmelse är alt kommunerna inte utan vidare skall kunna avsäga sig huvudmannaskapet. Ansvaret för gatu- och väghåll­ningen bör enligt min mening i allt väsentligl fördelas enligt samma prin-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   657

ciper som i dag. Det innebär att kommunen bör kunna avsäga sig ansvaret i     6 kap. 26-27 .?.*' sådana områden där man i dag använder byggnadsplan l.ex, inom områ­den för fritidsbebyggelse.

Första styckel avslutas med en erinran om bestämmelserna i 5 kap, 4 8 att det skall framgå av detaljplanen om någon annan än kommunen skall vara huvudman för allmänna platser.

Enligt andra styckel första meningen är kommunen skyldig att ställa i ordning anläggningarna så att de kan användas för avsett ändamål efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med detaljplanen. Syftet med denna bestämmelse är att det är sådana gator som är direkt nödvändiga för den färdigställda bebyggelsen som skall ställas i ordning. Fastighetsäga­rens skyldighet att betala avgift för galukostnader är enligt 35 5 ocksä kopplad till den tidpunkt då anläggningarna kan användas för avsett ända­mål. Anläggningarna behöver emellertid inte vara slutligt färdigställda vid denna tidpunkt. Det slutliga färdigställandet kan anstå till dess gatan skall upplåtas till allmänt begagnande,

1 andra meningen föreskrivs att gator och andra allmänna plalser skall upplåtas till allmänt begagnande före genomförandetidens slut. Om en plan vid denna lidpunkt har byggts ut endast till viss del, skall naturiigtvis skyldigheten inte omfatta sådana delar av planen som inte har blivit be­byggda. Andra meningen har utformats i enlighet härmed. Andra meningen innebär i övrigi atl det slutliga iordningställandet av gator och allmänna platser kan göras vid en senare tidpunkt än vad som krävs i dag.

För del fall att bebyggelsen färdigställs efter detaljplanens genomföran­detid föreskrivs i andra styckets sista mening att gator och andra allmänna platser skall upplåtas till allmänt begagnande - och därmed även slutligt ställas i ordning - efter hand som bebyggelsen färdigställs. Vilken stan­dard de dä skall ha anges i 27 5.

Det som nu har sagts om skyldigheten att ställa i ordning och upplåta gata gäller såväl när en ny gata anläggs som när en redan befintlig gala breddas eller förbättras. Någon motsvarighet till 508 tredje slyckei bygg­nadslagen behövs därför inte,

27 8 När galor och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvud­man upplåts lill allmänt begagnande, skall de till bredd, höjdläge och utformning i övrigt stämma överens med detaljplanen. De skall vara ut­förda pä ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser från planen får göras, om syftet med planen inte motverkas.

Paragrafen stämmer i allt väsentligt överens i sak med 52 8 byggnadsla­gen, och motsvarar 28 8 i det remitterade lagförslaget,

1 förhållande till dagens ordning har en modifiering gjorts så till vida att mindre avvikelse från detaljplanen fär göras, om syftei med planen inte motverkas. Samma avvikelse frän detaljplanen får t, ex, göras när en fastighetsplan upprättas.


 


Prop. 1985/86:1                                                     658

Paragrafens andra mening motsvarar 52 8 andra styckel byggnadslagen, 6 kap. 27-30 §§ Del finns emellertid inte någon anledning att ha så detaljerade regler som f, n. Om del t,ex, är nödvändigt att reglera hur planteringar m,m, skall utföras, bör det ske i delaljplanen, varvid första meningen blir tillämplig. Bestämmelsen i andra meningen bör ses som ett komplement för de fall när delaljplanen inte innehåller några föreskrifter om till vilken standard an­läggningarna skall utföras.

Gator och andra allmänna platser skall alltså i princip utföras i enlighel med detaljplanen. Någon kontroll av detta i den formen alt gatuarbeten skall kräva lov föreslär jag dock inte. Som jag tidigare har framhållit kan man utgå frän att kommunen genom samråd och på annal lämpligl sätt ser lill att planbestämmelserna följs,

28      8 Om nägon vill bebygga en fastighet innan den gala till vilken fastig­
heten har utgång blivit iordningställd och avloppsledning anlagts, skall han
anordna utfartsväg och avloppsanordning från fastigheten. Kommunen är
skyldig att låta honom utan ersättning använda för ändamålet avsedd mark
som kommunen äger.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttran­det s,75), motsvarar 18 och 2985 i det remitterade lagförslaget och 548 byggnadslagen.

Det torde komma att höra till undantagen att den i paragrafen åsyftade situationen uppkommer, eftersom gatorna skall kunna användas för avsett ändamål efter hand som bebyggelsen färdigställs. Det kan dock inte uteslu­tas att det ibland kan förekomma att någon önskar bebygga en fastighet redan innan kommunen har färdigställt gatan,

1 de nu avsedda situationerna är kommunen skyldig att under vissa föruisättningar låta mark, som kommunen förfogar över, kostnadsfritt nyttjas för utfarter m, m,

29      8 Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall vad som
föreskrivs om kommunens ansvar för gator i 268 andra styckel och 27 8 i
stället gälla staten.

Kostnader, som föranleds av att gatan enligt planen byggs till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn till trafiken, skall dock betalas av kommunen, om inte regeringen bestäm­mer annat.

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 55 5 byggnadslagen och motsvarar 308 i det remitterade lagförslaget.

30      8 Kommunen skall svara för underhållet av galor och sådana andra
allmänna platser som kommunen är huvudman för. Denna underhållsskyl­
dighet består även om detaljplanen för områdel upphävs.

Är slalen väghållare inom område med detaljplan, skall, med den be­gränsning som anges i 29 5 andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    659

Om underhåll av vägar och andra allmänna plalser med enskilda väghål-    (, iQp_ 30 § lare finns bestämmelser i lagen (1939:608) om enskilda vägar och anlägg­ningslagen (1973: 1149),

Paragrafen motsvarar 31 5 i del remitterade lagförslaget.

Första meningen i första stycket motsvarar 74 5 byggnadslagen och stämmer i sak överens med vad som gäller f, n. Styckets andra mening har lagts till för att reglera underhållsskyldigheten når detaljplanen upphävs. En sädan reglering är nödvändig, eftersom det sannolikt kommer atl bli mera vanligt än i dag atl planer upphävs. Bestämmelsen innebär atl kom­munens ansvar att underhålla gator och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman inte upphör när planen upphävs. Om kom­munen vill överlåta ansvaret till de enskilda fastighetsägarna, är det därför nödvändigt att anta en ny detaljplan där marken i stället redovisas som väg eller annan allmän plats och med en bestämmelse enligt 5 kap. 4 8 som anger atl någon annan än kommunen skall vara huvudman.

1 andra stycket regleras statens underhållsskyldighet. Bestämmelserna innebär ingen ändring i sak av vad som f. n. gäller enligt 74 5 andra stycket byggnadslagen.

1 tredje styckel har tagits in en hänvisning lill lagen om enskilda vägar och Ull anläggningslagen för de fall alt de enskilda fastighetsägarna gemen­saml svarar för väghållningsansvaret.

Gatukostnader m. m.

Beslämmelserna i 31-39 55 gäller enbart i de fall kommunen är huvud­man för allmänna plalser.

Bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan om kostnader för allmän plats har förts över till PBL utan nägra andra ändringar i sak än de som jag har behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.2) och som är en följd av den översyn av gatukoslnadsreglerna som har utförts (Ds Bo 1984:9). Som jag tidigare har nämnt innehåller utredningsförslaget inga bestämmelser om kostnader för allmän plats.

Någon motsvarighet till 156 5 byggnadslagen med särbestämmelser för det fall att en kommungräns går i gatans längdriktning har dock inte tagits med. Om kommungränsen går mitt i gatan, kommer bestämmelserna om upplåtande av gala att rikta sig mot båda kommunerna. Även om bebyggel­sen utmed galan färdigställts enbart i den ena kommunen, måste gatan naturiigtvis ställas i ordning så att den kan användas för avsetl ändamål. Någon lagreglering av samordningen mellan de berörda kommunerna eller kostnadsfördelningen mellan dem är enligt min mening inte nödvändig. Sådana frågor bör kommunerna själva kunna lösa, l.ex. i samband med planeringen av gatorna. Situationer av detta slag torde f, ö, inte bli särskilt vanliga.


 


Prop. 1985/86:1                                                      660

31 8   Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätl-     6 kap. 31-33 §
ra gator och andra allmänna plalser, får kommunen besluta att kostnader

för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normall hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket för­delning skall ske, om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.

Med ändring av det remitterade förslaget (32 8) föreskrivs i förevarande paragraf att det är "kommunen" som beslutar i frågor om uttag av galu­kostnader. Av detta följer att kommunfullmäktige enligt bestämmelserna i kommunallagen kan delegera beslutanderätten till kommunstyrelsen eller någon annan kommunal nämnd. Motiven för detla har jag utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 10,6,2),

32 8 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt­
ra en gata, får kommunen besluta att kostnaden för detta skall betalas av
ägarna till de fasligheter som är belägna vid gatan. Därvid fär för vaije
faslighet tas ut en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som
belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar
som normalt hör till en gala får tas ut med lika delar av fastighetsägarna.
Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till
fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt, får kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastig­hetsägarna efter nägon annan skälig och rättvis grund än som anges i första styckel,

1 paragrafen, som motsvarar 33 5 i det remitterade lagförslaget och 57 5 byggnadslagen.har nu samma ändring genomförts som 1315.

33      § Den ersättning som enligt 31 eller 32 8 belöper på vaije fastighet
skall jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om
de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande
som överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning
som är tillålen för fastigheten.

Enligl paragrafens lydelse i det remitterade lagförslaget skall - liksom i gällande rätt (58 8 byggnadslagen) - jämkning av gatukostnadsersättning­en ske bl, a, om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten. 1 enlighet med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 10,6,2) har ordet "betyd­ligt" nu utgått.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    661

34 8    Till grund för bestämmande av ersättning enligt 31 eller 328 får    6 kap. 34-35 §§
läggas antingen de faktiska kostnaderna eller pä tidigare erfarenhet stödda

beräkningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra galor och andra allmänna platser.

Paragrafen motsvarar 35 S i det remitterade lagförslaget och 59 5 bygg­nadslagen,

35 8 Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna
för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som
ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. På obetalt belopp skall betalas ränta enligl 68 räntelagen (1975:635) från förtällodagen.

Om ersättningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens eko­nomiska bärkraft eller andra omständigheter, fär fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minsl en tiondel årligen, Pä obetalt belopp skall betalas ränta enligt 5 8 räntelagen på varje del av ersättningen som förfaller till betalning i framtiden från den dag dä den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av ersättningen betalas eller ränta skall betalas enligt andra stycket. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit lill betalning före tillträdesdagen.

Paragrafen motsvarar 36 8 i det remitterade lagförslaget.

1 paragrafen regleras villkoren för betalning av gatukostnadsersättning. Enligl paragrafens lydelse i lagrädsremissen skall - liksom i gällande rätt (608 byggnadslagen) — fastighetsägaren vid amortering av ersättningen betala skälig ränta på obetalt belopp från den dag dä kravel på ersättning framställdes. Räntevillkoren anges inte närmare.

I enlighet med vad jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.6.2) har räntevillkoren för obetalda gatukostnadsersältningar nu anknu­tits till reglerna i räntelagen i likhet med vad som gäller för avgifter enligt va-lagen.

1 ett nytt andra stycke har utan ändring tagits in föreskriften att ersätt­ningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Av andra stycket framgår att fordringens förfallodag skall vara utgångspunkt för beräkning av dröjs­målsränta.

1 paragrafens tredje stycke har tagits in bestämmelser om de räntevillkor som skall gälla vid amortering av ersättningen. Dessa bestämmelser har utformats med 27 5 fjärde stycket va-lagen som förebild och innebär att fastighetsägaren under den tid krediten las i anspråk skall betala avkast­ningsränta enligt räntelagen (5 5 räntelagen) på varje del av ersättningen som ännu inte har förfallit Ull betalning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    662

36 §    Innan kommunen beslutar att kostnader för gator och andra all-    5 j/p j §

manna platser skall betalas av fastighetsägare enligt 31 eller 328. skall

kommunen låta utreda frågan och upprätta det förslag som ulredningen

föranleder. Sakägare och de bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende

som berörs av förslaget samt de sammanslutningar och enskilda i övrigt

som kan ha ett väsentligl intresse av förslaget skall beredas tillfälle till

samråd.

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör motiven till förslag;el, planeringsunderlag av betydelse saml de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

Förslag i fråga om betalning av kostnader som avses i 31 8 skall ställas ut under minst tre veckor efter del att kungörelse om detta har skett på tid och sätt som anges i 5 kap, 24 5, Underrättelse om utställningen av försla­get skall dessutom i vanligt brev sändas till kända fastighetsägare vars rätt berörs av förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som skriftligen har godkänt förslaget. Under utställningstiden skall förslaget åtföljas av samrådsredogörelsen, Efler utställningstidens utgång får kom­munen besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 32 5, skall de fastighetsägare vars rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas tillfälle att yttra sig över detla, innan beslut i ärendet fattas. Förslaget skall åtföljas av samrådsredogörelsen.

Paragrafen motsvarar 37 § i det remitterde lagförslaget och 25 § bygg­nadssladgan.

I paragrafens/ö/-,y/ö stycke har - av samma skäl som jag har angett i anslutning till 318 - "kommunfullmäktige" bytts ut mot "kommunen". Dessutom har föreskrivits atl förslag till uttag av gatukostnadsersättning skall föregås av samråd med bl,a, sakägarna, I ett nytt andra stycke har tagits in bestämmelser om syftet med samrådet m, m.

Samrådsbestämmelserna i första och andra styckena år nya och har utformats med 5 kap, 20 och 21 88 som förebild. Jag har utvecklat motiven för den nya ordningen i den allmänna motiveringen (avsnitt 10,6.2). I likhel med vad som föreslagils beträffande detaljplan bör resultatet av samrådet och förslag med anledning av framförda synpunkter alltid redovisas i en samrådsredogörelse. I redogörelsen bör i första hand redovisas sådana önskemål som inte kunnat tillgodoses. Genom att kommunen på detta tidiga stadium klart anger sina ståndpunkter kan man förhindra att fastig­hetsägarna senare riktar invändningar mot förslaget till följd av missför­stånd om förslagets innehåll eller innebörd.

I tredje och fiärde styckena har enbart gjorts följdändringar med anled­ning av att "kommunfullmäktige" har bytts ut mot "kommunen" och med anledning av de nya samrådsbeslämmelserna. Tredje stycket har på förslag av lagrådel (yttrandet s. 75) utformats med 5 kap. 24 8 som förebild.


 


Prop. 1985/86:1                                                     663

37 8    Mark framför fastigheter som är belägna vid torg, parker eller andra     6 kap. 37-39 §§
sådana allmänna platser, skall anses som gata lill en bredd som motsvarar

fem fjärdedelar av den enligt delaljplanen tillåtna högsta byggnadshöjden som gällde för fastigheten när galan upplåts till allmänt begagnande.

38 8 Vad som föreskrivs i detta kapitel om fastigheter skall tillämpas
även pä mark som är samfälld för flera fastigheter. Med fastighetsägare
avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Är
samfälligheten inte avsedd för bebyggelse, skall den anses bebyggd när den
väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Den högsta tillåtna bygg­
nadshöjden antas därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe­
ter som har del i samfälligheten.

Bestämmelserna i 37 och 38 88 stämmer i sak överens med 154 resp. 155 88 byggnadslagen. Nägon motsvarighet till 155 8 andra stycket behövs inte, eftersom dispenser från planer inte kan medges enligt PBL. Mindre avvikelser från planer är dock möjliga. Någon särskild bestämmelse om detta är dock inte nödvändig i de nu avsedda situationerna.

Bestämmande av ersättning

39 5 Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 17 eller 24 5 skall
4kap. expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Vad som sägs i 4kap. 3 8
nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

Paragrafen motsvarar 14kap, 98 i det remitterade lagförslaget, Pä för­slag av lagrådel (yttrandet s, 123) har i förevarande paragraf tagils in en materiell bestämmelse som innebär att 4 kap, expropriationslagen skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen. De processuella reglerna om tidsfrister, forumregler m, m, har samlats i 15 kap.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    664

7 kap. Regionplanering                                                                    7 i,ap. I §

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 9,2,2) har jag närmare utvecklat motiven för atl regionplan skall ingå i PBL:s plansystem som ett medel all samordna flera kommuners planläggning. Bestämmelserna härom har ta­gits in i 7 kap. Motsvarande bestämmelser i ulredningsförslagel finns i 12 kap.

Bestämmelserna i 7 kap. är uppdelade i två avdelningar, en om region­planeorganet (I -3 88) och en om regionplanen (4-888).

Kapitlet skiljer sig från utredningsförslaget bl. a. på sä sätt att det i stor utsträckning innehåller hänvisningar till 4 kap. om översiktsplan när det gäller förfarandet, eftersom förhållandena och kraven på samråd och insyn m. m. för de två planformerna i stort sett överensstämmer.

På förslag av lagrådet har vissa paragrafer justerats redaktionellt. Även dispositionen av 7 kap. har justerats någol.

Regionplaneorgan

1 8 Behöver sådana frågor om användningen av mark- och vattenområ­den som angår flera kommuner utredas gemensamt eller behöver flera kommuners översiktliga planering samordnas och kommer utrednings- och samordningsverksamheten inte till slånd på annal sätt, får regeringen utse ett regionplaneorgan, som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om denna verksamhet (regionplanering). I beslutet skall regionplaneorganets huvudsakliga uppgifter anges.

Till regionplaneorgan kan regeringen utse etl befintligt kommunalför­bund. Regeringen kan också förordna att de berörda kommunerna skall bilda ell särskilt regionplaneförbund, som skall vara regionplaneorgan. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen (1957:281) om kommunalför­bund tillämpas i den män avvikande beslämmelser inte meddelas i detta kapitel.

För handläggningen av frågor om regionplanering för kommunerna i Stockholms län finns särskilda bestämmelser.

Paragrafen motsvarar 126-128 85 byggnadslagen och 12 kap. I 5 i utred­ningsförslaget.

Första styckel

1 första stycket regleras regeringens befogenhet atl utse ett regionplane­organ. Initiativet till att utse ett regionplaneorgan kan l.ex. tas av ett befintligt kommunalförbund sorn bildats för regionplaneuppgifter och som finner det av värde att vinna den auktorisalion som etl regeringsbeslut kan ge. Det kan ocksä vara en framställning från ett antal kommuner i en region med gemensamma planproblem, där det föreligger svårigheter att få lill stånd samverkan mellan alla de kommuner som bör delta för att arbetet skall få önskvärd effekt. Även statliga myndigheter, l.ex. länsstyrelsen eller länsstyrelserna inom en region eller statliga centrala organ, kan någon


 


Prop. 1985/86:1                                                     665

gång finna det angeläget atl fasta former skapas for kommunall samarbete    7 kap. 1 § kring gemensamma planfrågor.

Bestämmelsen i 7 kap, 1 5 i lagrädsremissen om att del skall finnas en framställning för att regeringen skall få utse ett regionplaneorgan har på förslag av lagrådel (yttrandet s,76) tagits bort. En annan sak är att rege­ringen i praktiken knappast tar upp en regionplanefråga utan att det förelig­ger förslag därom från något håll. Jag förutsätter då atl det i första hand blir de berörda kommunerna själva som kommer in med en framställning och att de statliga myndigheterna inte bör ha anledning att agera annat än i yttersta undantagsfall.

Uppdraget att vara regionplaneorgan kan tidsbegränsas eller meddelas med giltighet tills vidare. Den förta metoden kan vara lämplig om det gäller regionala utredningsfrågor av engångskaraktär. Den senare utvägen läm­par sig förmodligen bättre om det gäller alt för en längre tid trygga bevak­ningen av regionala problem och där ett kommunalt intresse föreligger för att skapa ett mera permanent organ.

Om etl beslul meddelats för viss lid, erfordras inte något beslut av regeringen om återkallande. Uppdraget upphör när tiden löpt ut. Är det då fråga om ett särskilt regionplaneförbund enligt 1 8 andra stycket, bör förbundet upplösas enligl bestämmelserna i lagen (1957:281) om kommu­nalförbund. Om beslutet meddelats med giltighet tills vidare, får särskild framställning göras till regeringen om att beslutet om regionplaneorgan skall återkallas. Några särskilda bestämmelser om detta anser jag inte nödvändiga.

Av första stycket framgår vidare att regionplaneorganets uppgift är att ha hand om utrednings- och samordningsverksamheten i bl.a. markan­vändnings- och planeringsfrågor på det regionala planet. Regionplan får men behöver inte upprättas. Jag har avhandlat detla i den allmänna moti­veringen (avsnitt 9.5.1 och 9.5.2).

I sista meningen av första siycket föreskrivs att regeringen skall bestäm­ma regionplaneorganets huvudsakliga uppgifter. Det är inte självklart att detta bör vara en fråga för regeringen. Flera remissinstanser, bl. a. kom­munförbundet, framhåller detta. Som utredningen har framhållit innebär emellertid tillkomsten av ett regionplaneorgan att detta organ får en viss planeringskompetens vid sidan av kommunerna. Det är då naturligt att söka förebygga kompetenskonflikter genom att från början ange de områ­den i stora drag, inom vilkas gränser organet skall verka. Utredningen nämner som exempel på frågor som kan anses lämpliga för en regional bedömning tätorternas läge och storiek, bostads- och arbetsplatsområden, trafikförsörjning, anläggningar för röriigt friluftsliv av regionalt intresse samt terminaler och andra strukturpåverkande anläggningar. Utöver vad jag nu har sagt vill jag hänvisa till mitt anförande i den allmänna motive­ringen (avsnitt 9.5,1),

Regionplaneorganets geografiska verksamhetsområde är regionen, var-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   666

med förstås det område som de kommuner som ingår i regionplaneorganet     7 kap. I § tillsammans bildar. En bestämmelse om innebörden av begreppet region äterfinns i 3 S tredje stycket.

Som utredningen påpekar är det inte uteslutet att det organ som utses av regeringen till regionplaneorgan även på annan grund kan ha egna arbets­uppgifter, Elt bestående kommunalförbund kan t, ex, ha olika verkställig­hetsuppgifter. Det som skall regleras genom PBL är emellertid endast kompetensen som regionplaneorgan och formerna för regionplanelägg-ning.

Andra styckel

1 andra stycket behandlas huvudmannaskapet. 1 överensstämmelse med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.4) föreskrivs till att börja med att som regionplaneorgan kan förordnas ett befintligt kommunalför­bund, varmed i första hand förstås etl förbund som redan Udigare bildats för regionala planuppgifter. Förordnandet förutsätter en framställning eller samtycke från vederbörande förbund. Detta är ju redan bildat och därför bestämt till sina gränser, även om dessa kan ändras genom beslut enligt kommunalförbundslagens regler. Ändring av verksamhetsområdet kan i detta fall inte ske genom regeringsbeslut.

Regeringen kan även utse ett särskilt regionplaneförbund, för vilket kommunalförbundslagens regler skall gälla med de avvikelser som följer av bestämmelserna i detta kapitel. Avvikelserna består i atl det är regeringen som i förordnandet bestämmer vilka kommuner som skall ingå i förbundet, vilka arbetsuppgifter i stort som förbundet skall ha samt om förbundet skall bestå under viss tid eller tills vidare.

Inom regeringskansliet förbereds f. n. en proposition med förslag till ny lag om kommunalförbund. Hänvisningen i lagtexten bör justeras, när riks­dagen har fattal beslut om den nya lagen.

Att det är regeringen som bestämmer vilka kommuner som skall ingå medför att ingen kommun kan genom ett ensidigt beslut söka utträde ur förbundet enligt kommunalförbundslagens regler. Det ankommer i stället pä regeringen att efter framställning ändra förordnandet om regionplaneor­gan. Detsamma gäller om en ny kommun vill söka inträde. Inte heller kan kommunalförbundslagens bestämmelser om förbundels upplösning tilläm­pas i andra fall än sädana där den av regeringen bestämda tiden för förbundels bestånd löpt ut eller där regeringen beslutat återkalla sitt beslul om regionplaneorgan.

Tredje stycket

Tredje styckel innehåller en hänvisning till de särskilda bestämmelser som gäller om regionplanering i Stockholms län. Härmed avses den lag som - enligl vad jag tidigare har angett (avsnitt 9.4) - kommer alt ersätia lagen (1968: 598) angående handläggning av frågor om regionplan för kom­munerna i Stockholms län.


 


Prop. 1985/86:1                                                     667

2 8   Regionplaneorgan skall inte utses om de berörda kommunerna mera    7 kap. 2-3 §§
allmänt motsätter sig det.

Paragrafen saknar egentlig motsvarighet i dagens lagsliftning. Som fram­hållits i den allmänna moUveringen (avsnitt9.2.3) mäste stort avseende fästas vid inställningen till frågan om ett regionplaneorgan skall förordnas eller inte hos de kommuner som berörs, eftersom det gäller ett icke obligatoriskt institut och det måste föreligga starka skäl alt tilldela elt regionall organ en egen planeringskompetens vid sidan av primärkommu­nerna. Även de berörda länsstyrelsernas inställning kan ha betydelse, eftersom förordnandet i viss mån inverkar på deras samordningsansvar. Det följer av 7kap. 2 5 regeringsformen att regeringen, innan den fattar beslut enligt 1 8, skall inhämta behövliga upplysningar och yttranden från bl. a. de kommuner och länsstyrelser som kan beröras av beslutet. Pä lagrådets förslag (yttrandet s. 76) har därför en i det remitterade förslaget till 2 5 intagen bestämmelse om skyldighet för regeringen att inhämta yttrande från berörda kommuner och länsstyrelser tagits bort.

Paragrafen behandlar det fallet att det visar sig alt ett utbrett motstånd föreligger mot att ett regionplaneorgan inrättas. Detta fall har inte tagits upp i utredningsförslaget. Enligt min mening bör dock inte nägot förord­nande meddelas, om de kommuner som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig det, eftersom en framgångsrik regionplanering förutsätter ett stort mått av samförstånd.

Bestämmelsen i andra stycket har utformats med viss förebild i siadgan-dena om opinionsvillkor i 7 5 anläggningslagen och 5 kap. 5 5 andra stycket fastighetsbildningslagen. Uttrycket "mera allmänt motsätter sig" kan tyc­kas vara alltför obestämt. Jag finner dock angeläget alt regeringen har möjlighet till en fri prövning, när det finns en opinion mot etl förordnande i del enskilda fallet.

Med anledning av vad lagrådet har anfört i denna fråga (yttrandet s. 760 vill jag klargöra alt avgörande för frågan om ett regionplaneorgan skall fä utses enbart bör vara den faktiskt föreliggande opinionen bland de berörda kommunerna. Tyngden i de skäl som kommunerna anför skall alltså inte inverka på prövningen.

3 8 Regionplaneorganet skall inom regionen bevaka regionala frågor och
fortlöpande lämna underiag i sädana frågor för kommunernas och statliga
myndigheters planering.

Regionplaneorganet kan anla en regionplan för regionen eller en del av den. Därvid skall 4-7 58 lillämpas.

Regionen omfattar de kommuner för vilka regionplaneorganet har ut­setts.

Paragrafen saknar egentlig motsvarighet i dagens lagsliftning. Motsva­righeten i utredningsförslaget finns i 12kap, 3 8,


 


Prop. 1985/86:1                                                                    668

Första stycket                                                                                 7 kap. 3-4 §§

Regionplaneorganets huvuduppgift skall enligt första stycket vara att biträda kommuner, länsstyrelser och statliga seklormyndigheter med re­gionala synpunkter pä användningen av mark- och vattenområden. Orga­net skall följa regionala frågor inom sitt ansvarsområde, låta utreda förhål­landen som har regional räckvidd och får betydelse för de enskilda primär­kommunernas planering samt göra de framslällningar lill länsstyrelser och andra myndigheter som denna bevakning av regionala samband ger anled­ning till. Organet skall fortlöpande följa den kommunala och statliga plane­ringsverksamheten. Det bör samräda med kommunerna inom regionen när deras översiktsplaner upprättas och ändras, så all nödvändig samordning sker av dessa planer. Samråd bör också ske i fråga om kommunala delalj­planer som berör förhållanden som regleras i en regionplan eller annars är av regional belydelse. Till regionplaneorganets arbetsuppgifter bör ocksä höra att förse kommunerna inom regionen med underlag i fråga om mellan­kommunala förhållanden och atl underlätta informationen mellan och inom kommunerna om regionala frågeställningar.

Andra stycket

.Andra stycket behandlar regionplaneorganets möjligheter att samman­ställa riktlinjer för användningen av mark- och vattenområden m. m. till en formell regionplan. Närmare beslämmelser om bl. a. planens innehall, förfarandet och planens verkningar finns i 4-8 55. Bestämmelsen i andra stycket markerar regionplanens frivilliga karaktär och klargör att planen kan begränsas till vissa delar av regionen. Om arbete pågår med all upprätta en regionplan, bör organet underlätta en debatt bland regionens invånare om planeringens inrikining. När en regionplan har upprättats och blivit gällande, blir det en viktig uppgift för regionplaneorganet att i samråd med länsslyrelsen följa hur planens riktlinjer kommer till uttryck i den priniärkommunala planläggningen och vid behov göra framställning till länsslyrelsen i frågor som rör den mellankommunala samordningen (se I2kap, I 5),

Tredje styckel

Enligt tredje stycket skall med begreppet regionen förstås de kommuner för vilka regionplaneorganet hai' utsetts.

Regionplan

4 8 Regionplanen skall tjäna till ledning för beslul om översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån del har betydelse för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anlägg­ningar.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   669

Bestämmelserna i 4 kap, 2 8 om planhandlingar och deras utformning    7 kap. 4 § samt om planbeskrivning skall tillämpas pä regionplanen. Någon redovis­ning av åtgärder för att fullfölja planen behöver dock inte lämnas.

Paragrafen motsvarar 126 och 134 85 byggnadslagen, 10 5 byggnadsstad­gan, I2kap, 45 utredningsförslaget samt 7kap, 4 och 955 i det remitterade lagförslaget.

På förslag av lagrådet (yttrandet s, 77) har 9 8 i det remitterade förslaget förts in som ett första led i första stycket. På det sättet uppnås överens­stämmelse med ulformningen av 4 kap, 1 8. Även dä del gäller vad regionplanen skall ange har sistnämnda lagrum fått tjäna som förebild. Därvid har - på inrådan av lagrådet - särskilt framhävts atl planen skall beröra förhållanden som har betydelse för regionen som sådan.

Första stycket

Enligt första stycket skall samma begränsning gälla för vad en region­plan får innehålla som allmänt gäller för regionplaneorganets ansvarsområ­de så som det anges i regeringsbeslutet, 1 båda fallen skall det vara fråga om förhållanden som har belydelse för regionen som sådan. Detta är av vikl för den kommunala självbestämmanderätten. Planen skall alltså inte ta upp sädanl som endasi rör den enskilda primärkommunen och dess invå­nare, PBL-utredningen har som exempel på markreservationsfrägor som lämpligen kan bli behandlade i en regionplan nämnt flygplalser, regionalt betydelsefulla vägar, banor och ledningar, friluftsområden, småbåtsham­nar och andra fritidsanläggningar, utflyktsmål av regional betydelse, kul­turminnen och kulturmiljöer av publikt intresse, oexploaterade frikorri­dorer mellan tätorter, regionala serviceanläggningar och liknande.

Den rättsliga verkan av regionplanen begränsas till att den skall tjäna till ledning vid upprättandet av översiktsplaner, detaljplaner och områdesbe­stämmelser inom regionplaneomrädet. Detta skall bevakas av regionplane­organet och av länsstyrelsen under samrådsskedet när sådana planer och bestämmelser upprättas. Regionplanen kan ses som en precisering av hur samordningen av mellankommunala frågor om användningen av mark och vatten bör ske. Om regionplaneorganet finner att en kommun vid upprät­tandet av planer eller bestämmelser avvikit frän de principer för samord­ning som regionplanen innehåller, bör det vara regionplaneorganets upp­gift att påtala saken hos länsstyrelsen och hemställa att saken i fräga prövas av länsstyrelsen enligt 12 kap, 1 5, Regionplaneorganets mening bör därvid, såsom jag har framhållit i specialmotiveringen lill 4 kap, 5 8, tillmä­tas en stor betydelse. Om länsstyrelsen kommer till en annan ståndpunkt än regionplaneorganet vid sin prövning, kan regionplaneorganel enligt 13 kap. 4 5 överklaga länsstyrelsens beslul hos regeringen,

I motsats till utredningen finner jag inte att regionplanen bör kunna direkt åberopas till ledning för andra markanvändningsbeslut enligt PBL


 


Prop. 1985/86:1                                                                    670

an planer och områdesbestämmelser. Regionplanens verkan i fråga om    7 kap. 4—6 §§

tillståndsärenden enligl PBL blir alltså endasi indirekt genom att planen

utgör beslutsunderlag vid tillkomsten av främst översiktsplaner men ocksä

detaljplaner och områdesbestämmelser. Enligt vad jag har anfört i den

allmänna motiveringen (avsnitt 21,3) skall kommunala planbeslut tillmätas

en viss betydelse vid beslul enligt annan lagstiftning än PBL, Pä grund

härav och vad jag nyss anförde kan regionplanen fä en viss indirekt effekt

även på sådana beslul.

Andra siycket

Andra stycket hänvisar i fråga om planhandlingar och kraven på deras uiformning samt om planbeskrivning till vad som enligt 4 kap. 2 5 gäller för översiktsplanen. Undanlag har gjorts för kravet (se 4 kap. 8 5) på redovis­ning i planbeskrivningen av åtgärder för att fullfölja planen, eftersom regionplaneorganel ju normalt inte har ansvar för genomförandet av frågor som behandlas i planen,

5 8 När förslag till regionplan eller till ändring eller upphävande av
planen upprättas, skall beslämmelserna i 4kap, 3-1088 om samråd, ut­
ställning, kungörande, granskningsyttrande och utlåtande tillämpas med
den avvikelsen att utställningstiden skall vara minst tre månader.

Paragrafen motsvaras delvis av 14, 16 och 17 88 byggnadsstadgan, 12 kap, 5—9 88 i utredningsförslaget och av 7 kap, 68 i det remitterade lagförslaget,

I fråga om förfarandet när förslag till regionplan upprättas och handlägg­ningen av planärendet fram till antagandet av fullmäktige skall bestämmel­serna om översiktsplan i 4kap, 3-10 55 tillämpas. Den avvikelsen har emellertid föreskrivits att planförslaget liksom f, n, skall vara utställt för granskning under minst tre månader. Även om kortare lid inte sällan borde kunna komma i fråga när det gäller mindre ändringar av en regionplan, finner jag övervägande skäl tala för att, i motsats till vad ulredningen ansåg, bestämma en enhetlig tid av tre månader för utställning av region-planeförslag av alla typer. Erfarenheten har nämligen visat alt del regel­mässigt krävs en väl tilltagen tid när det gäller atl även i mindre ärenden inhämta synpunkter från ett stort antal kommuner och statliga myndighe­ter.

När i 4 kap, 7 och 8 55 talas om plan för viss del av kommunen skall i fråga om regionplan givetvis förstås viss del av regionen,

6 8 Regionplanen antas av fullmäktige i del kommunalförbund eller re­
gionplaneförbund som är regionplaneorgan. Även ändring och upphävande
av planen beslulas av fullmäktige.

Paragrafen motsvarar delvis 1315 byggnadslagen och 12kap, 105 i ut­redningsförslaget. Med vissa jämkningar - som har gjorts pä förslag av


 


Prop. 1985/86:1                                                                671

lagrådet - överensstämmer paragrafen med 7 kap, 5 8 i det remitterade     7 kap. 6-8 §§ lagförslaget,

7 8 Senast dagen efter det att justering av protokollet med heslut om
antagande, ändring eller upphävande av regionplanen har tillkännagivits på
anslagstavla enligt vad som anges i 11 8 lagen (1957:281) om kommunalför­
bund skall meddelande om tillkännagivandet och protokollsutdrag med
beslutet sändas till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen
samt till regeringen.

När beslutet har vunnit laga kraft skall planen sändas till länsslyrelserna inom regionen.

Paragrafen, som motsvarar 198 2mom, byggnadsstadgan och 12kap, 11 5 i utredningsförslaget, har samma innebörd i sak som gällande bestäm­melser med de justeringar som föranleds av att regionplaneorganets beslut inte behöver fastställas av regeringen, I det remitterade lagförslaget finns i första stycket en erinran om skyldigheten att kungöra fullmäktiges beslut att anta, ändra eller upphäva regionplanen på samma sätt som andra fullmäkligebeslut enligt bestämmelserna i 11 5 lagen (1957:281) om kom­munalförbund. På förslag av lagrådel (yttrandet s,77) har denna erinran såsom obehövlig tagits bort.

Beslut om regionplan får överklagas endast genom kommunalbesvär. Detta framgår av 13kap, 15 6, Regeringen kan enligt 12kap, 58 pröva beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Framställning om att regeringen skall fatta ett sådant beslut kan förutsättas komma från kom­muner eller myndigheter, vilka därför måste få kännedom om regionplane­organets beslut. 1 förevarande paragraf stadgas atl beslulet skall tillkän­nages på anslagstavla enligt bestämmelserna i lagen om kommunalför­bund. Inom regeringskansliet förbereds f. n. en proposition med förslag till ny lag om kommunalförbund. Hänvisningen i lagtexten bör justeras, när riksdagen har fattal beslul om den nya lagen, Regionplaneorganet skall vidare se till att innehällel i beslutet blir bekant genom att protokollsutdrag med beslutet senast dagen efter tillkännagivandel sänds till alla kommuner och länsstyrelser som berörs. Även regeringen skall underrättas för att den skall kunna ta ställning till om den vill besluta om prövning enligt 12 kap, 5 8, Det bör ankomma på länsstyrelsen att underrätta statliga myndigheter, vilkas synpunkter inte har tillgodosetts. På denna punkt innebär det nu föreliggande förslaget en avvikelse från det remitterade lagförslaget, där expeditionsskyldigheten låg pä regionplaneorganet.

Det ligger i sakens natur atl bestämmelsen i andra stycket inte blir tillämplig, om planen har upphävts,

8 8 Regionplanen gäller under en tid av högst sex år räknat från utgången
av den i 12 kap, 5 8 angivna tiden eller, om regeringen har prövat beslutet
att anta planen, från dagen för regeringens beslut.

Beslut att ändra eller upphäva planen gäller från den tidpunkt som anges


 


Prop. 1985/86:1                                                     672

i första styckel. Den ändrade planen gäller endast under den tid som     7 kap 8§ återstår av den ursprungliga planens giltighetstid.

Paragrafen har ingen motsvarighet i dagens lagstiftning. I ulredningsför­slagel motsvaras den av 12 kap. 108. Paragrafen har fått sin redaktionella utformning i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s.78), vilket också innebär ett visst förtydligande i Förhållande till det remitterade förslaget.

Av skäl som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 9,5.3) boren regionplan inte gälla utan tidsbegränsning med hänsyn till risken för att den blir inaktuell. En lämplig giltighetstid anser jag vara sex år, vilket motsvarar tvä valperioder. Om en regionplan ändras bör den ändrade planen gälla endast under den tid som återstår av den ursprungliga planens giltighetstid.

Om regionplanen efler del att giltighetstiden har löpt ut befinns kunna gälla oförändrad under en ny period, måste fullmäklige fatta ett nytt beslut att anta planen. Härvid gäller samma bestämmelser som för det första antagandet. Bestämmelserna i 5-7 85 skall alltså tillämpas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   673

8 kap. Bygglov, rivningslov och marklov                                          § jp j ij

Kapitlet, som motsvarar 13 kap. i utredningsförslaget, inleds med be­stämmelser som anger vilka åtgärder som kräver lov (1-1055). Därefter behandlas förutsättningarna för lov, dvs. prövningsgrunderna, inom och utanför områden med detaljplan (11-1855). Bestämmelser om handlägg­ningen av ärenden om lov tas härefter upp (19-32 55), varefter kommer särskilda bestämmelser om giltighetstiden för lov (33 8) och om förhands­besked (348).

Åtgärder som kräver bygglov

1 1-755 ges regler om vilka åtgärder som kräver bygglov.

Bestämmelserna om bygglovspliktens omfattning har i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s.78) disponerats på följande sätl. 1 kapitlets två första paragrafer har samlats de generella bestämmelserna om bygg­lovspliktens omfattning, dvs. de bestämmelser som gäller såväl inom som utom detaljplanelagt område. Först (1 5) anges därvid de åtgärder beträf­fande byggnader och därefter (2 8) de åtgärder beträffande andra anlägg­ningar och anordningar som normall kräver lov, 1 en följande paragraf (3 5) tas upp bestämmelser om bygglovspliktiga åtgärder inom omräden med detaljplan. Därefter görs (4 5) vissa undantag beträffande en- eller tvåbo­stadshus. De följande paragraferna (5-7 88) behandlar kommunens möjlig­heter'att medge undantag från resp, att införa skärpningar i den normala bygglovsplikten.

Generella bestämmelser 1 8   Bygglov krävs för att

1.     uppföra byggnader,

2.  göra tillbyggnader,

3.  ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats,

4.  göra sådana ändringar av byggnader som berör konstruktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas planlösning.

5.  i byggnader installera eller väsentligt ändra eldstäder, rökkanaler eller anordningar för ventilation, vattenförsörjning eller avlopp,

6.  i byggnader installera eller väsentligt ändra hissar.

Kravet på bygglov för de åtgärder som anges i första stycket 4 och 5 gäller inte i fråga om byggnader som lillhör slalen eller landstingskommu­ner,

I fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring inom områden som inte omfattas av detaljplan krävs bygglov endast för åtgärder som anges i första siycket 3,

I 4 och 1088 finns särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret, Enligl 5-7 55 kan kommunen föreskriva undantag frän kravel på bygglov eller längre gående krav,

22    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1


 


Prop. 1985/86:1                                                                    674

Första stycket                                                                                8 kap. I §

1 första stycket, som närmast motsvarar 54 5 I mom. byggnadsstadgan och 13 kap. 1 8 i utredningsförsla.get anges punktvis de åtgärder med bygg­nader som i allmänhet kräver bygglov.

Punkt 1

1 punkt 1 föreskrivs bygglovsplikt för att uppföra nya byggnader.

I likhet med utredningen anser jag inte att begreppet byggnad behöver definieras i lagen. I PBL bör man kunna anknyta till dagens praxis när del gäller tolkningen av vad som är byggnad. Mol den bakgrunden vill jag här ge en kort redogörelse för rättspraxis i denna fråga.

Med byggnad lorde i allmänt språkbruk avses en varaktig konstruktion av tak och väggar som står på marken och är så slor att människor kan uppehålla sig i den. En sådan definition synes dock vara något för snäv jämfört med vad som i praxis ansetts vara byggnad vid tillämpning av byggnadslagstiftningen. Jag skall snart belysa detta. De fall där svårigheter kan föreligga vid en begreppsbestämning är bl. a. följande.

1.  små och enkla konstruktioner

2.  lätt flyttbara konstruktioner och

3.  vissa speciella konstruktioner.

De olika punkterna behandlas i det följande var för sig.

Små och enkla konstruktioner

Praxis har sträckt sig ganska långt när del gäller atl hänföra enkla anordningar till byggnad. Som exempel kan nämnas att s. k. iropikhyddor och vasshyddor har bedömts som byggnader (RÅ 1953 K 154, RÅ 1964 K 287), liksom kiosker (NJA 1927 s.563, NJA 1930 s.312 och RÅ 1955 K 154), lekstuga (NJA 1950 s.387). tältstuga och campingvagn (NJA 1955 s,446), transformalorbyggnad (NJA 1927 s,598) och öppen paviljong (RÅ 1921 s, 159), Som byggnad har betraktats också ell sol- och vindskydd med tak och bakvägg av masonit, avsetl som försäljningsständ (RÅ 1953 K 369), Samma stånd ansågs som byggnad även sedan det hade ändrats sä att del utgjordes av en presenning på ett i marken fastsatt stålstativ (RÅ 1955 K 477), Flera exempel finns på att väggar inte måste finnas pä en byggnad (t, ex, RÅ 1964 K 372 och K 407), Däremol synes anordningar ulan tak inte anses som byggnad (se bl, a. RÅ 1961 K 383, en mur som sammanband två mindre hus, 1964 K 282, vinkelställda vindskydd och 1963 K 298, en uppmurad öppen terrass i anslulning till en byggnad).

Någon bestämd nedre storleksgräns kan knappast utläsas ur praxis, 1 ett fall har en hundkoja med måtten 2 x 1,7 m ansetts som byggnad men inte en koja med måtten 1 x 1 m på samma tomt (RÅ 1970 C 46), Ett uthus på 1,5 x 1,5 m har ansetts som byggnad (RÅ 1971 C 445),

Ytteriigare exempel på små och enkla konstruktioner som utgör byggna­der är lappkåta (RÅ 1939 K 321). sol- och regnskydd med trätak (RÅ 1950 K 168), sol- och vindskydd (RÅ 1953 K 526 och RÅ 1963 K 183),


 


Prop. 1985/86:1                                                                    675

Län flyttbara konstruktioner                                                            8 kap. 1 §

Praxis upprätthäller inte nägot krav på att en byggnad skall vara förenad med marken. Många exempel finns på att husvagnar, redskapsvagnar etc, betraktas som byggnad och även några fall där husbåtar har ansetts vara byggnader (se bl. a, RÅ 1951 K 317, 1965 K 586, 1966 s, 41, 1967 K 1900, 1970 C 25, 1963 K 269. 1970 C 126, 1974 s. 78, 1975 Ab 247 och 1975 Bb 612). Vid bedömningen av dessa och andra liknande fall har regeringsrät­ten tagit hänsyn till användningssättet, utformningen och varaktigheten i användningen.

Var tyngdpunkten läggs i bedömningen är svårt att säga, men med tämligen slor säkerhet kan påstås att användning för bostadsändamål (fri­tidshus, gästsluga) på samma ställe under längre tid än normal campingse­mester om några veckor medför klassificering som byggnad. Ett exempel på betydelsen av varaktig användning är att en kiosk på hjul, vilken dagligen flyttades till och från försäljningsstället, inte ansågs "vara av sädan stationär beskaffenhet, alt byggnadslov erfordras till dess uppstäl­lande" (RÅ 1962 s. 77). Som byggnad har också ansetts automatvagn (RÅ 1936 K 184) och försäljningskiosker pä hjul (RÅ 1938 K 246, 1939 K 324, 1940 K 157 och 1948 K 228).

Vissa speciella kcmstruklioner

Konstruktioner som genom sin storiek och form ger samma visuella intryck som ett hus har ansetts som byggnad, trots alt de har saknat utrymmen för människor att uppehålla sig i (RÅ 1967 K 493, 16 m höga cisterner för industrisprit, och 1968 K 1520, plåtcylinder för cementbland­ning). En bälkran har inte betraktats som byggnad (RÅ 1979 2:27) till skillnad från en badbassäng, som var uppallad pä ett sådant sätt att man fick ett användbart utrymme under bassängen (RÅ 1976 s. 303). Vidare har som byggnad bedömts en enkel anordning, bestående av en plastduk på regelverk av trästolpar (RÅ 1976 Ab 619). Regeringen har (Pl 1776/81) funnit atl en s. k. skyway, en slags landgång till bålar, inte krävde bygg­nadslov.

Underjordiska cisterner med tillhörande pumpar har däremot inte an­setts som byggnad (RÅ 1947 s, 77), Å andra sidan betraktas en underjor­disk s,k, allmän bekvämlighetsinrättning som byggnad (RÅ 1938 s, 100),

1 detta sammanhang vill jag påpeka att cisterner och liknande anordning­ar samt underjordiska anläggningar regleras särskilt i 2 5. Med detta undan­tag finner jag alltså inte skäl att genom en ny legaldefinition ge begreppet byggnad ett ändrat innehåll.

Punkt 2

1 punkt 2 föreskrivs bygglovsplikt för tillbyggnader.

F. n. hänförs lill- och påbyggnad under nybyggnadsbegreppet (75 5 BS). Som till- och påbyggnad lorde inte räknas åtgärder av ringa omfattning och


 


Prop. 1985/86:1                                                                    676

betydelse, såsom anordnande av mindre veranda, balkong, blomslerföns-     g i.Qp_ /  ter e.d. Men även om sådana åtgärder inte räknas som nybyggnad, lorde många av dem vara byggnadslovspliktiga enligt 54 5 I mom. 2 byggnads­stadgan, där det föreskrivs krav på byggnadslov för bl. a. åtgärder som avsevärt påverkaren byggnads yttre utseende.

Med tillbyggnad avses i PBL åtgärder som syftar till att öka en byggnads volym oavsett i vilken riktning delta sker. Även det som i dag benämns påbyggnad räknas alltså enligt PBL som tillbyggnad.

Jag har övervägt möjligheterna atl i lagen generellt undanta mindre lillbyggnader frän bygglovsplikl men stannat för att det knappast är lämp­ligt. Även en liten tillbyggnad kan ibland vara tekniskt komplicerad, och i läi, äldre villabebyggelse kan del vara angeläget att den utförs pä ett särskilt sätt med hänsyn till miljön. Vad som främst skiljer tillbyggnader frän smärre uthus är att säkerhetsmässiga synpunkter och frågor om hus­hållning med energi aktualiseras på ett helt annat sätt när det gäller till­byggnader. Behovet av en granskning i förväg av tillbyggnader är framträ­dande även med hänsyn till åtgärdernas permanens. Det är svårt att rätta till en felaktigt utförd tillbyggnad.

Däremot är del självfallet möjligt att ha en enkel reglering av mindre lillbyggnader pä en- eller tväbostadshus. Jag återkommer till delta i spe­cialmotiveringen till 12 8,

Vidare vill jag här erinra om 5 8 första stycket 2 som ger kommunen möjlighet att befria mindre lillbyggnader frän bygglovsplikt.

Av 4 8 första stycket 6 följer att tillbyggnader som medför atl byggna­dens area inte blir större än 10 nr och laknockshöjden inte kommer atl överstiga 3,0 m under vissa förutsättningar är fritagna från bygglovsplikt.

Punkl 3

1 punkt 3 föreskrivs bygglovsplikt för att ta i anspråk eller inreda byggna­der för ett väsentligen annat ändamål. På de skäl som lagrådel har anfört (yttrandet s,79) har det i lagrådsremissen använda uttrycket "för vilket bygglov senasl har lämnats" ändrats till "för vilket bygglov har lämnats".

Enligt 54 8 1 mom, andra stycket byggnadsstadgan krävs det byggnads­lov, om en byggnad tas i anspråk för ett väsentligen nytt ändamål, även om några ändringsåtgärder inte behöver vidtas. Så snarl inredningsålgärder behövs för det nya ändamålel hänförs emellertid säväl det nya ianspräkta-gandel som ändringsåtgärderna till nybyggnad enligt 75 8 första stycket d) byggnadsstadgan. Att åtgärderna hänförs till nybyggnad innebär att sam­hället har ganska vidsträckta prövningsmöjligheler. Behövs däremot inga inredningsålgärder, torde endast en mycket begränsad prövning kunna ske i byggnadslovsärenden som avser åtgärder i områden utan detaljplan. Arbetsmiljö-, hälsovårds- och brandskyddssynpunkter och liknande kan dock beaktas. Detsamma lorde gälla kravet på parkeringsutrymmen (se RÅ 1963 K 1334).


 


Prop. 1985/86:1                                                     677

Dagens ordning har visat sig medföra vissa ölägenheter (se t. ex. rättsfal- 8 kap. 1 let RÅ 1977 s. 58). Del kan inte vara rimligt att möjligheterna till en planmässig prövning skall vara beroende av om en inredningsåtgärd behö­ver vidtas eller inte. Ofta är det just del ändrade användningssättet i sig som utgör ett allvarligt problem frän plansynpunkt. Jag vill genast skjuta in att regeringsrätten ganska nyligen har meddelat en dom som klargör rätts­läget inom område med detaljplan. Domen innebär att samma problem att reglera ändrat användningssätt utan inredningsåtgärd inte behöver uppstå inom område med detaljplan. Målet avsåg ändrad användning av en fab­riksbyggnad till detaljhandel, vilket stred mot stadsplanen som angav industriändamål. Regeringsrätten ansåg att byggnadsnämnden haft fog för sin vägran att meddela byggnadslov (RÅ 1982 2:83), Domen torde alltså innebära att en planbestämmelse om markanvändningen blir bindande inte bara för åtgärder som kan hänföras Ull nybyggnad.

Ett väsentligt ändrat sätt att använda en byggnad bör enligt min mening även framdeles kräva lov. Delta bör gälla oavsett om några inredningsåt­gärder behöver företas eller inte. Punkt 3 har utformats i enlighet härmed. Vad som ligger i uttrycket väsentligen annal ändamål får avgöras med ledning av den praxis som har utbildat sig i anslutning till gällande rätt. 1 första hand är det byggnadens tidigare faktiska användning som är avgö­rande för frågan om bygglov behövs. Om byggnaden inte tidigare har använts alls, får man falla tillbaka på vad som finns angivet i det senast lämnade lovet.

1 följande fall har regeringsrätten ansett atl byggnadslov krävs för ändrat användningssätt; Förändring av garage till lager (RÅ 1963 K 1334), föränd­ring av lager och garage till plåtslageri resp. bilverkstad (RÅ 1964 K 239), förändring av svinhus till bilverkstad (RÅ 1964 K 901), inrättande av caférörelse i en villabyggnad (RÅ 1969 C 93), inrättande av billackerings-verkslad i ett garage (RÅ 1971 C 370), inrättande av lager i en del av etl källargarage (RÅ 1971 C 346), ianspråktagande av en lagerbyggnad för handelsändamäl (stormarknad) (RÅ 1977 s. 58), förändring av sport- och tennishall lill lager- och försäljningslokal (RÅ 1982 2:70) och förändring av fabriksbyggnad Ull detaljhandel (RÅ 1982 2:83).

Enligt en dom av kammarrätten i Stockholm krävs del lov för att ta i anspråk en del av ett bostadshus som skola (K 1974 2:18).

Från regeringens praxis pä senare tid kan nämnas atl användning av en lokal för caférörelse som bostad har ansetts kräva lov (regeringsbeslut 1982-01-21, Pl 362/81), Vidare har regeringen intagit den ståndpunkten alt det krävs lov för att börja tillverka betongplattor i en byggnad som enligt gällande plan fick användas som magasin (regeringsbeslut 1980-12-1 LPl 2429/80).

Ell mycket vanligt fall av ändrat användningssätt är att bostadslägen­heter omvandlas till kontor, Atl detta innebär en övergång till ett väsentli­gen annat ändamål, som kräver bygglov, är fullt klart. Däremot följer av


 


Prop. 1985/86:1                                                                    678

kravet pä väsentlighet att det inie behövs bygglov, om en person börjar    8 kap 1 § använda en mindre del av sin bostad t, ex, som kontor,

I följande rättsfall har regeringsrätten inte ansett byggnadslovsplikt före­ligga, nämligen användning av en sommarstuga som hdärsbostad (RÅ 1965 K 534) och möbelförsäljning i lokaler där det tidigare har skett bilförsälj­ning (RÅ 1980 2:51),

När det gäller kravet på väsentlighet kan med ledning av rättspraxis konstateras all kravet kan vara uppfyllt oberoende av om det är en stor eller liten del av byggnaden som tas i anspråk (se t, ex, RÅ 1972 C 242), Verksamhetens omfattning kan dock spela en viss roll. särskilt när det är fräga om en verksamhet som en person bedriver i sin bostad (se RÅ 1978 2:15 och 1980 2:3), För alt väsenUighetskravet skall vara uppfyllt krävs det också alt den ändrade användningen inte är av en helt tillfällig karak­tär. Det bör exempelvis inte krävas lov, om en bostadslägenhet tillfälligt tas i anspråk som kontor på en byggarbetsplats eller som valbyrå för ett parti inför ett val, 1 vissa fall kan emellertid etl säsongsbetonat nyttjande kräva lov för ianspråktagande. Det framgår av rättsfallet RÅ 1972 C 242, där kravet på permanens var så till vida uppfyllt, att nyttjandet var avsetl att återkomma år efter år.

Av specialmotiveringen till 5 kap, 7 8 framgår att det skall vara möjligl att i detaljplanebestämmelser göra skillnad mellan partihandel och detalj­handel och att man dessutom i vissa fall inom kategorin detaljhandel genom planbestämmelser kan skilja ut handel med skrymmande varor och i speciella fall även handel med livsmedel från handel med andra slags varor. Därmed bör det ocksä slå klart att en övergäng mellan dessa former av handel innebär att lokalen i fråga tas i anspråk för ett väsentligt ändrat användningssätt. Detta kräver alltså bygglov i de fall där det finns detalj­planebestämmelser som närmare reglerar handelsändamålet.

Punkt 4

1 punkt 4 föreskrivs - på motsvarande sätt som i 54 8 1 mom, 2 bygg­nadsstadgan - bygglovsplikt för ändringar som berör bärande delar eller som avsevärt påverkar byggnadens planlösning. Till de senare åtgärderna lär i allmänhet inte räknas att man lar upp eller sluter till någon enstaka dörröppning inom en och samma bostadslägenhet men däremot att man slår samman två bostadslägenheter till en.

Dagens bestämmelser i detta hänseende har ulan ändring i sak tagits in i punkt 4,

Till 4 8 första stycket 2 har överförts det undantag från bygglovsplikten som i dag gäller för inre ändringar i bostadshus med högst två bostadslä­genheter (54 8 2 mom, 2 BS),

Punkl 5

Enligt punkt 5 krävs lov till installation eller väsenllig ändring av eld-


 


Prop. 1985/86:1                                                     679

städer, rökkanaler eller anordningar för ventilation, vattenförsörjning eller    8 kap. I § avlopp. Dessa bestämmelser finns nu i 54 5 I mom, 2 och 3 byggnadsstad­gan.

När det gäller eldstäder och rökkanaler innebär punkt 5 i sak den ändringen alt endast väsentliga ändringar underkastas bygglovsplikt, 1 dag krävs lov sä snart en ändring av en byggnad berör eldstäder eller rökkana­ler, 1 övrigt innebär punkl 5 inga ändringar i sak av vad som gäller i dag.

Enligt dagens ordning krävs inte lov för va-ledningar i bostadshus med högst två bostadslägenheter, om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenförsörjning eller avlopp (54 5 2 mom, I BS), En bestämmelse med samma innebörd har tagits in i 4 5 första stycket I,

Jag har inte funnit anledning att följa utredningens förslag om bygglovs­plikl för ledningar även utanför tomter. Mitt förslag motsvarar alltså i den delen vad som gäller i dag,

1 motion 1980/81: 373 framfördes krav pä lagreglering av ytjordvärmean­läggningar, I motionen framhålls att ytjordvärmesystem kommer att bli vanliga i framtiden, och motionären föreslår att en översyn skall göras av gällande författningar för att anpassa dem lill utvecklingen på ytjordvär-meområdet. Motionären anser det vidare viktigt att systemet görs säkrare så atl risken för utsläpp i marken av giftiga frostskyddsmedel minskar.

Lagutskottets betänkande (LU 1981/82:7) innehåller bl, a, följande utta­lande:

Utskottet vill framhålla att det mot bakgrund av utvecklingen på ener­giområdet är av stor betydelse atl det utvecklas nya uppvlirmningssystem som för sin funktion inte är beroende av olja, kol eller andra fasta bränslen. Exempel på sådana system utgör de i detta betänkande aktuella formerna för utvinning av värme ur jord, vatten eller berg. Som framgår av remiss­svaren pågår del f, n. en livlig forsknings- och utvecklingsverksamhet på yljordvärmeområdet. Det aktuella forskningsprogrammet sträcker sig över en treårsperiod. Enligt utskottets mening finns skäl att avvakta resultatet av forskningsarbetet innan man företar en mera genomgripande översyn av gällande författningar i syfte att anpassa dem till utvecklingen på yljordvär­meområdet.

På vissa områden kan det dock finnas anledning att dessförinnan över­väga vissa åtgärder, I flera remissvar har sålunda framförts önskemål om införande av bestämmelser om byggnadslovsskyldighet för yUordvärmean-läggningar. Med anledning härav vill lagutskottet, i likhet med civilutskot­tet, erinra om alt arbete f, n, pågår inom bostadsdepartementet med förslag lill ny plan- och byggnadslagstiftning. Lagutskottet utgår från att under detta arbete även övervägs frågan huruvida en byggnadslovsskyldighet bör införas när det gäller ytjordvärmesystem och alt resultatet av övervägan­dena redovisas i den kommande propositionen pä området,

Enligl 2 och 1688 miljöskyddsförordningen (1981: 574) föreligger nume­ra tillslåndsplikl eller anmälningsskyldighet enligt miljöskyddslagen (1969: 387) för anläggningar för utvinning av värme ur mark, luft, vatten-


 


Prop. 1985/86:1                                                     680

drag, sjö eller annat vattenområde eller ur grundvatten och avloppsvatten,     § jap, i § om den ur värmekällan uttagna effekten överstiger 1 MW,

För anläggningar mellan 1 och 10 MW gäller anmälningsplikt. Överstiger effekten 10 MW men inte 50MW, skall tillståndsprövning ske hos länssly­relsen. Tillståndsprövning hos koncessionsnämnden skall ske om anlägg­ningens effekt överstiger 50MW.

Jag vill vidare erinra om atl regeringen med anledning av riksdagens beslul om energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m.m, (BoU 1983/84:21, rskr 195) den 24 januari 1985 har uppdragit åt statens natur­värdsverk att i samråd med några andra myndigheter utreda vissa frågor om regler för installation och användning av värmepumpar. 1 uppdraget ingår bl. a. att utreda vilket behov av nya eller ändrade regler som finns i detta sammanhang. Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att nu föreslå prövningsplikt enligt PE:L för vare sig ytjordvärmeanläggningar eller värmepumpar i allmänhet.

Punkt 6

Enligt punkt 6 krävs lov till installation eller väsentlig ändring av hissar. Att installera hiss i en befintlig byggnad är en åtgärd som berör bärande delar och som därför regelmässigt kräver lov enligl 54 8 1 mom. 2 bygg­nadslagen. Enligt bestämmelsema i kungörelsen (1939:783) angående an­ordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar (hisskungörelsen) skall innan hiss uppförs - sedan byggnadslov har meddelats - medgivan­de lill uppförandet sökas hos byggnadsnämnden (tillsynsmyndigheten). Om hissanläggningen ändras på sätt som har betydelse i säkerhetshän­seende, skall tillsynsmyndigheten lämna sitt medgivande till ändringen.

Som jag tidigare har anmält (avsnitt 11.4.) avser jag alt i annat samman­hang lägga fram förslag till en förordning om hissar, som skall ersätta hisskungörelsen. Jag kommer därvid att föreslå bl. a. att kravet på tillsyns­myndighetens medgivande för uppförande av en hiss eller ändring av en hissanläggning slopas. Detla medför alltså att den dubbelprövning som finns i dag - byggnadslov och lillståndsmyndighelens medgivande - tas bort. Det medför också ett behov av ändring i byggnadsstadgan så att också en väsentlig ändring av en hiss fordrar byggnadslov. Mot denna bakgrund har i punkt 6 tagits in en bestämmelse om att installation av en hiss och väsentlig ändring av en hissanläggning, såsom byte av hisskorg eller maskineri, kräver bygglov.

Med hiss förstås i delta sammanhang i första hand en lyftanordning som är försedd med hisskorg eller lastplan och förs mellan styriister (gejder) för transport av personer eller varor mellan fasta slannplan. Vidare bör hiss­anläggningen, för att krav på bygglov skall kunna ställas, vara permanent anordnad. Enligl min mening bör en mindre lyftanordning som l.ex. är avsedd att brukas endast av den som är rullstolsbunden eller av annat skäl har svårt att gå i trappor och som ersätter ett eller etl par trappsteg frän


 


Prop. 1985/86:1                                                                    681

markytan till entrédörren i huset i normalfallet inte kräva lov. En sädan     8 kap. 1-2 §§ installation kan givelvis av andra skäl - påverkan av byggnadens bärande delar eller på planlösningen - vara bygglovspliktig. Inte heller en bygghiss eller kranhiss bör normalt fordra bygglov.

Andra styckel

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 12,1,3) skall staten och landstingskommunerna i fortsättningen vara skyldiga att söka bygglov. Denna bygglovsplikt ersätter dagens anmälningsförfarande enligt 668 byggnadsstadgan, 1 andra stycket av förevarande paragraf har dock änd­ringar enligt första stycket 4 och 5, som företas i statliga och landstings­kommunala byggnader, undantagits från bygglovsplikt.

Lagrådet (yttrandet s,79) har tagit upp uttrycket "tillhör staten eller landstingskommuner". Jag ansluter mig till den tolkning som lagrådet har gjort, dvs, att härmed avses detsamma som "innehar med äganderätt". Det innebär alltså att lätinader i bygglovsplikt ej föreligger för byggnad som staten eller landsting brukar men inte äger. Å andra sidan omfaltar bestämmelsen då statliga och landstingskommunala byggnader som är uthyrda och alltså nyttjas av annan än ägaren.

Tredje stycket

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnilt 12.1.3) skall ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämföriig näring i princip inte vara bygglovspliktiga annat än i omräden med detaljplan (se 3 8 första siycket 3) och i områden där kommunen har beslutat att bygglovs­plikt skall gälla (68 andra stycket). Detta innebär en skillnad mot mitt förslag i lagrädsremissen. Att la i anspråk eller inreda en ekonomibyggnad för ett väsentligen annat ändamål kräver dock alltid bygglov enligt tredje stycket.

Fjärde stycket

Fjärde stycket innehåller några hänvisningar av rent upplysande karak­lär, avsedda att göra lagtexten mera lättöverskådlig. Som lagrådet har föreslagit (yttrandet s. 79) har stycket kompletterats med en upplysning om att bygglovsbestämmdserna i I S inte gäller för byggnader av hemlig natur avsedda för totalförsvaret (108).

2 8    1 fråga om andra anläggningar än byggnader och beträffande anord­ningar krävs bygglov för att

1,  anordna nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med lif­tar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor och golfbanor,

2,  anordna upplag eller materialgårdar,

3,  anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    682

4,  inrätta fasta cisterner eller andra fasta anordningar för hälso- och     8 kap. 2 § miljöfarliga varor och för varor som kan medföra brand eller andra olycks­händelser,

5,  uppföra radio- eller telemaster eller torn,

6,  uppföra vindkraftverk om vindlurbinens diameter är större än två meter eller om kraftverket placeras pä ett avstånd från gränsen som är mindre än kraftverkels höjd över marken eller om kraftverket skall fast monteras pä en byggnad,

7,  uppföra murar eller plank,

8,  anordna parkeringsplatser utomhus,

9, väsentligt ändra anläggningar eller anordningar som avses i 1 —8,
Bygglov för alt inrätta eller uppföra en anordning enligt första styckel 4

eller 5 eller för alt ändra anordningen krävs inte, om anordningen är avsedd för endasi en viss fastighets behov. Bygglov för åtgärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är avsedd ute­slutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (1971:948) eller pä mark som i detaljplan har avsatts lill gata eller väg.

Enligt 5 8 får kommunen föreskriva undantag från kravet på bygglov, 1 10 8 finns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar och anordningar avsedda för totalförsvaret.

För att en terminologisk överensstämmelse med fastighetsbildningsla­gen skall uppnås bör byggnad betraktas som en slags anläggning vid sidan av övriga anläggningar som anges i PBL (se l.ex. 5 kap. 27 5 FBL). Ingressen till 2 8 har utformats i enlighet härmed.

1 denna paragraf anges i olika punkter de anläggningar och anordningar i övrigt - vid sidan av byggnader - för vilka bygglov krävs. Paragrafen motsvarar 13 kap. 3 8 i utredningsförslaget. I gällande rätt motsvaras delar av paragrafen av 54 8 1 mom. 5, 6, 8 och 9 byggnadssladgan.

Genomgående för alla anläggningar och anordningar är att bygglovsplik­len omfattar både inrättande och väsentlig ändring. Detta innebär en viss utvidgning jämfört med det remitterade lagförslaget, men det stämmer i sak överens med vad tagrådet (yttrandet s.81) har föreslagit, vilket jag således ansluter mig till.

Första stycket Punkt 1

1 punkt 1 föreskrivs bygglovsplikt för idrotts- eller fritidsanläggningar. De anläggningar som avses här är i gällande rätt inte underkastade någon egentlig tillståndsplikt, vare sig enligt byggnadslagstiftningen eller enligt någon annan författning.

Anledningen till atl de nu föreslås bli bygglovspliktiga är främst atl de är arealkrävande, all de medför konsekvenser för de närboende, t. ex. i form av ökad irafik, samt att de kan ha inverkan på det rörliga friluftslivets intressen och påverka landskapsbilden.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    683

Ulredningen föreslog elt undantag från bygglovsplikten för anläggningar    § ip. 2 § som skall utnyttjas av fastighetsägaren för personligt bruk, 1 likhet med flera remissinstanser anser jag det inte sakligt motiverat med elt sådant undantag.

När del gäller den lagtekniska utformningen av denna punkt har pä de skäl lagrådet har anfört (yttrandet s,79f) valls en annan lösning än i lagrädsremissen. Lagrådet har anfört följande i frågan:

I punkt 1 föreskrivs bygglovsplikt för atl ta i anspråk mark för vissa idrotts- eller fritidsanläggningar. Uttrycket "ta i anspråk mark" synes mindre väl valt. Vad man vill åstadkomma är nämligen också ett inflyiande över utformningen av en anläggning. Lagrådet anser att ordet "anordna" bättre läcker vad som avses enligt specialmotiveringen. För att utmärka avgränsningen mot bygglovsfria anläggningar har i lagrådsremissen valts metoden att genom exempel ange för vilka anläggningar som bygglov krävs. Denna metod har här sina nackdelar. Exemplifieringen blir nalurli­gen ofullständig och kan därför pä ett icke önskvärt sätt låsa rättstillämp­ningen och även leda den i ej avsedd riktning. En annan metod är att bestämma bygglovsplikten genom att i lagtexten skriva in de i lagrådsre­missen angivna kriterierna, nämligen anläggningar vilka medför omfat­tande markarbeten, är arealkrävande eller avsevärt påverkar omgivningen. Mot elt så avfattat stadgande kan riktas anmärkningen all det är alltför vagt och oprecist och leder lill osäkerhet om vilka anläggningar som är bygglovsfria. Lagrådet har stannat för att föreslå etl stadgande som uttöm­mande anger vilka anläggningar som kräver bygglov. Om bestämmelsen utformas så krävs en lagändring om man vill inskränka eller utvidga kret­sen av bygglovspliktiga objekt. Olägenheten härav uppvägs emellertid av den fasthet och reda i rättstillämpningen som följer av vad lagrådet föror­dar. Enligt lagrådets förslag skall orden "idrotts- eller fritidsanläggningar" utgä ur lagtexten. När denna ändamålsbestämning faller bort medför detta en viss ändring av kretsen av bygglovspliktiga anläggningar. Som exempel kan nämnas en motorbana avsedd för en bilindustri eller en småbåtshamn för yrkesfiskare. En sådan utvidgning låter sig emellertid väl förena med det syfte som uppbär del förevarande stadgandet. Förutom de i förevaran­de punkt nu angivna anläggningarna bör uppräkningen fyllas ut med del i specialmotiveringen angivna exemplet "badplatser" eller bättre uttryckt "friluftsbad". Också i överenstämmelse med specialmotiveringen bör anges "skidbackar med liftar". Huruvida permanenta nöjesfält samt djur­parker och s. k. sommarland är bygglovspliktiga anläggningar har inte direkt berörts i lagrådsremissen. Både lagtextens utformning och de tanke­gångar som utvecklas i specialmotiveringen tyder på atl sädana anlägg­ningar bör omfattas av bygglovsplikten. Visserligen kräver sådana anlägg­ningar som regel byggnader och dessa är underkastade lovplikt enligt 1 5. Det är emellertid lämpligt att anläggningarna i sin helhet underkastas byggnadsnämndens prövning och tillsyn. Lagrådel har då i åtanke främst att byggnadsnämnden bör se till att säkerhetskraven enligt 3 kap. 6 5 första stycket jämfört med 14 8 samma kapitel är uppfyllda. I lagrådets förslag används "nöjesparker" som samlingsbeteckning för permanenta nöjesfält och sommarland.


 


Prop. 1985/86:1                                                      684

Förutom de allmänna lämplighetsbedömningar som kan behöva göras.    8 kap. 2 § när de nu avsedda anläggningarna medför en förändring av markanvänd­ningen, kan det enligt min mening bli aktuellt atl bedöma i vad mån kraven i 3 kap. 1,2,4,5 och 688 blir uppfyllda.

Här uppkommer även frågan om vilka omsländigheler som skall anses konstituera skyldigheten att ansöka om lov, dvs, vad som här menas med "anordna". När det gäller t. ex. idrottsplatser och golfbanor ställer sig saken ganska enkel. Sådana anläggningar kräver omfattande åtgärder i form av markarbeten m.m. När det däremot gäller t.ex. skidbackar och badplatser är det mera osäkert när man skall anse atl bygglovsplikten inträder. Att allmänheten utnyttjar en naturlig backe eller en badstrand för skidåkning resp. bad kan naturligtvis inte få lill följd att fastighetsägaren skall bli skyldig att söka lov. Här kan man över huvud taget inte tala om alt en anläggning har kommit till stånd. För alt bygglovsplikt skall inträda måsle fordras alt fastighetsägaren vidtar åtgärder av något slag för att bereda marken för det nya ändamålet. 1 fråga om skidbackar kan sådana åtgärder bestå i trädfällning, markarbeten och inrättande av en skidlift. När man anlägger en badplats kan det bli fråga om rensning, utfyllnad, anläggande av bryggor m. m. Bygglovsplikl bör då konstitueras av åtgär­derna sammantagna, i förening med deras syfte.

I vissa fall kan bygglovsplikt inträda trots att några åtgärder inte behöver vidtas. Exempel på detta är upplåtelse av ell område för camping eller husvagnsuppslällning. Visserligen torde detta som regel kräva sanitära åtgärder enligt hälsoskyddslagstiftningen. Men oavsett detta bör bygglovs­plikt gälla, när nägon skall utnyttja ett område för camping eller husvagns­uppställning i en sådan omfattning att verksamheten blir mer eller mindre yrkesmässig.

Punkt 2

För inrättande av upplag fordras i dag byggnadslov enligt 54 8 I mom, 9 byggnadsstadgan, I vissa fall kan genom ett särskilt förordnande av läns­slyrelsen enligt sista stycket samma mom, införas skyldighet att söka byggnadslov även för utförande av permanenta anordningar, avsedda att utnyttjas för inrättande av upplag, nämligen i form av s, k, materialgärd.

Det saknas anledning alt frångå dagens generella krav på bygglov för upplag. Kravet har kommit lill uttryck i punkt 2, I lagrådsremissen föreslog jag att för enkelhetens skull att specialregleringen av materialgård inte längre bör upprätthällas utan alt sådana anläggningar bör innefattas i termen upplag. Emellertid har lagrådet (yttrandet s, 800 invänt mot tekni­ken att genom ett motivultalande sammanföra under ett begrepp vad som enligt gällande rätt är att anse som tvä olika slag av anläggningar. Som lagrådel har föreslagit har därför punkt 2 kompletterats med föreskrift alt bygglovsplikten ocksä gäller materialgård.


 


Prop. 1985/86:1                                                     685

1 byggnadsstadgan anges inte närmare vad som avses med upplag, 8 kap. 2 § Departementschefen gjorde en närmare precisering av vad som skulle avses med uttrycket (prop, 1959:168 s, 138). Han anförde därvid bl, a, att "en vedstapel eller etl måttligt förråd av byggnadsmaterial för en förestå­ende reparation" som en villaägare lade upp på sin tomt inte kunde betraktas som upplag. Endast om upplaget var mera permanent eller omfattande skulle del betraktas som upplag i byggnadsstadgans mening. Det kunde t, ex. vara fräga om upplag av byggnadsmaterial eller "kassera­de bilar".

Enligt definitionen i 1959 års proposition skall alltså etl omfattande varuförråd eller materialförräd betraktas som upplag, även om det är endast tillfälligt. Elt litet förråd skall också betraktas som upplag, förutsatt att det är permanent.

Endast sådant som lagras utomhus kan betraktas som upplag. Vidare torde den begränsningen gälla atl uppläggning av foder, gödning och annat i samband med jordbruk inte betraktas som upplag. Inte heller förråd, råvaror o,d. som läggs upp i anslutning till någon industri torde betraktas som upplag. Upplag i byggnadsstadgans mening lorde endast föreligga, när uppläggningen i någon mån är självständig i förhållande till annan verksam­het.

Typiska exempel på upplag är uppställning av etl slorl antal bilar (s. k. bilkyrkogård) (RÅ 1962 K 581) samt bensin- och bränsleförråd. Vinterupp­läggning av viss omfattning av småbåtar kan ocksä falla under bestämmel­serna om upplag (RÅ 1969 K 1007). Även uppställning av ett anlal hus­vagnar under en månad har regeringsrätten bedömt som ett upplag (RÅ 1980 2: 73). Anläggningar för deponering av avfall och liknande brukar betraktas som upplag.

Kravet pä bygglov bör, som jag nyss anförde, i alll väsentligt ha samma omfattning som i dag. Utöver de exempel jag nu har anfört vill jag tillägga att del inte bör krävas lov för tillfälliga upplag för byggande eller underhåll av allmänna vägar.

Beträffande de krav som skall ställas på upplag vill jag anföra följande.

Enligt 52 8 tredje stycket byggnadsstadgan fär ett upplag inte anordnas så att del orsakar brandfara eller risk för olycksfall, och inte heller sä alt det skymmer sikten för trafiken eller för närboende, vanpryder omgivning­en eller annars vållar olägenhet av betydelse. Grannarna skall t. ex. inte behöva tåla atl områdets karaktär förändras, även om upplaget i och för sig hälls i vårdat skick (prop. 1959: 168 s. 138).

Som exempel på sådan olägenhet som kan förhindra inrättandet av upplag kan - förutom de allmänna miljömässiga nackdelarna för omgiv­ningen - nämnas risken för anhopning av råttor och andra skadedjur (Bexdius m.fl. Byggnadslagstiftningen, 5:e upplagan, s.481).


 


Prop. 1985/86:1                                                      686

Enligt PBL kommer prövningen närmast att innefatta de krav som 8 kap. 2 § föreskrivs i 3kap. I. 2, 5 och 688. Utöver de egenskapskrav som f.n, moUverar prövningsplikt kan det tilläggas att, när etl upplag medför ökad belastning på marken, prövningen bör avse bl, a, risken för skred och för sättningar som är skadliga för omgivningen. Detta ingår i prövningen enligt 3 kap, 2 8.

Punkl 3

Enligl punkt 3 krävs bygglov för anordnande av tunnlar och bergrum, Undermarksbyggandet kan ske i flera olika former. Ett sätt är att byggna­der föriäggs delvis - eller ibland rentav helt - under markytan. Vid bygglovsprövningen av sådana byggnader skall utom annat iakttas bestäm­melserna i 3 kap, 2 5 att användningen av markytan inte försvåras, 1 den paragrafen finns också krav på att en för omgivningen skadlig inverkan på grundvattnet begränsas, Naturliglvis är också kravet på bärförmåga m, m. i 3 kap, 45 av stor betydelse, 1 vissa fall kan del bli aktuellt att med stöd av 5 5 ta hänsyn lill radonhalten i berggrunden.

Etl annat sätt att utnyttja utrymmet under marken är att man utför andra slags anläggningar än byggnader. Jag tänker dä närmast på tunnlar och bergrum. Punkl 3 behandlar just denna form av undermarksbyggande.

Under och efter andra världskriget utfördes ett avsevärt antal försvars­anläggningar i berg. Mesl framträdande i dagens undermarksbyggande är kanske kommunikations- och försörjningstunnelnälet (tele, avlopp, T-bana, vatten, fjärrvärme etc). I Sverige är de för dagen till volymen största undermarksanläggningarna bergrum för lagring av olja samt fly­tande naturgas. Framdeles kommer sannolikt alt anordnas bergrum även för andra ändamål, l.ex. för pumpkraftverk, hetvattenlagring m.m. Till följd av undermarksbyggandet kan det uppkomma slörningar av grundvat-lenbalansen, sättningsproblem för befintlig bebyggelse m. m. Mot denna bakgrund anser jag i likhel med utredningen atl det är ett starkt samhällsin­tresse alt kunna pröva tillkomsten och utformningen av bergrum och tunnlar. För att prövningen och tillsynen skall samlas hos en enda instans är det lämpligt alt föreskriva bygglovsplikt för dessa anläggningar.

Det har under remissbehandlingen från några håll invänts att dessa frågor kräver en särskild kompetens som byggnadsnämnderna hittills inte har haft. Den anmärkningen avser främst byggandet av tunnelbanor. Landstinget i Stockholms län anför om detta:

Anläggandet av lunndbanetunnlar och de åtgärder som i samband där­med vidtas för all undvika fastighetsskador, bland annat till följd av grund­vattensänkning, är en verksamhet som kräver specialkunskaper. Dessa specialkunskaper finner man inom en liten krets av fackmän med lång erfarenhet av underjordsarbeten. Av naturliga skäl saknas denna speciella kompetens som regel hos byggnadsnämnderna, och man kan därför inte räkna med atl den kommunala tekniska kontrollen kan tillföra tunnelbane­byggandet något tekniskt vetande, som skulle göra anläggningarna bättre.


 


Prop. 1985/86:1                                                     687

Vad som gör tillsländsplikten för tunnelbanebyggen inte minst betänklig      8 kap. 2 § är den komplicerade bygglovsprövningen. Man kan här erinra om atl byggnadsnämnden förutom den egna tekniska granskningen har atl under­rätta en svåravgränsad krets av sakägare samt att ta ställning till de synpunkter som kan inkomma från dessa.

Jag anser denna anmärkning helt befogad. Flera faktorer skiljer tunnel­banan från andra kommunikationstunnlar. Byggandet av nya tunnelbanor kan rimligen inte komma att ske särskilt ofta i framtiden. Om det någon gäng sker, blir det sannolikt en mycket omfattande anläggning i ett tätt befolkat område, något som gör alt många fastighetsägare och boende direkt berörs. Jag kan inte finna någon anledning att befara att banan kommer att bli utförd på ett tekniskt bristfälligt sätt utan prövning av byggnadsnämnden. Jag räknar med att kommunen får fullständig känne­dom om tunnelns sträckning utan alt en formell bygglovsplikt föreligger. En prövning av byggnadsnämnden skulle endast medföra en onödig byrå­krati. På dessa skäl föreslår jag att tunnelbanetunnlar undantas från bygg­lovsplikt. En annan sak är att själva slalionshallen - som en frislående byggnad eller inrymd i en annan byggnad - givetvis kräver bygglov, oavsett om hallen ligger över eller under marken,

1 enlighet med utredningens förslag bör inte heller tunnelarbeten som ingår som ett led i gruvdrift omfattas av bygglovsplikten. Alt fortlöpande följa och kontrollera arbeten av detla slag måste - som utredningen ocksä har framhållit - anses vara en helt orealistisk uppgift för byggnadsnämn­den. Det är tillräckligt att byggnadsnämnden får underrättelser om gruv-ärenden enligt speciallagstiftningen. Därigenom kan kommunerna skaffa sig kännedom om eventuella konsekvenser för befintlig bebyggelse i form av t, ex. rubbad grundvattenbalans och sättningar. Den fortsatta planlägg­ningen kan då ocksä anpassas efter de beslut om gruvverksamhet som redan har fattals.

En särskild fråga är hur man skall behandla de hemliga bergrumsanlägg­ningar som utförs av överstyrelsen för ekonomiskt försvar och av oljeföre­tagen. Enligl 105 detta kapitel föreligger ingen bygglovsplikt för dessa. Det är naturliglvis ändå angeläget att byggnadsnämnden på ett lämpligl sätt får vetskap om det ungefärliga läget av anläggningarna. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen till 108.

1 övrigt omfattas alltså alla tunnlar och bergrum av bygglovsplikten. Jag vill här erinra om vad jag har anfört (avsnitt 14.2.3) om byggnadsnämndens möjlighet att minska kravel på att projekteringshandlingar ges in i ärendet. Delta bör gälla t. ex. när en statlig myndighet är byggherre (spedalmotive­ringen till 8 kap. 295). Det är alltid byggherren som ansvarar för att konstruktionen sker i enlighet med lagens egenskapskrav.

Enligt min mening aktualiseras vid bygglovsprövningen främst bestäm­melserna i 3 kap. 2, 4, 5, 6och 8 55.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    688

Punkt 4                                                                                            8 kap. 2 §

1 punkt 4 föreskrivs bygglovsplikt för cisterner och liknande. Enligt 54 8 1 mom. byggnadsstadgan föreligger byggnadslovsplikt för inrättande av en fast cistern eller annan fast anordning för hantering eller förvaring av brännbara vätskor, om åtgärden inte avser endasi all tillgodose en viss faslighels husbehov.

Denna beslämmelse har överförts Ull punkt 4, På förslag av nägra remissinstanser har dagens uttryck brännbara vätskor ersatts med uttryc­ket varor som kan medföra brand. Vad som menas med brandfarliga varor definieras i 1 8 förordningen (1961:568. omtryckt 1977:423) om brandfar­liga varor. Dit hänförs bl. a. brandfarlig gas och brandfarliga vätskor, indelade i fyra klasser.

1 likhet med vad statens naturvårdsverk har föreslagit i sitt remissvar anser jag del moUverat med bygglovsskyldighet även för cisterner och anordningar där hälso- och miljöfarliga varor skall förvaras. Enligt lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor och I 8 kungörelsen (1973: 334, omtryckt 1979: 348) om hälso- och miljöfarliga varor indelas dessa varor i gifter och vådliga ämnen.

Punkt 4 omfattar både större oljelager och mindre behållare för bensin, olja m.m. liksom bensinpumpar o.d., under förutsättning atl de är fast anbringade i marken eller i en byggnad. Genom bestämmelserna i andra stycket undantas l.ex. anordningar som behövs för oljeeldning i bostads­hus eller andra byggnader samt bensin- och oljeförråd för jordbruk eller liknande näringar.

1 enlighet med vad jag nu har anfört har punkt 4 utformats så att bygglovsskyldighel föreligger för fasta cisterner eller andra fasta anord­ningar för hälso- och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra brand eller andra olyckshändelser.

Jag vill framhålla atl den prövning av bl. a. tillstånd att saluföra brandfar­liga varor som skall ske enligt förordningen om brandfarliga varor och den reglering av förvaring som finns i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor inte rubbas genom den nu föreslagna bygglovsplikten. Av kraven i 3 kap. blir främst de som finns i 1, 2,4, 6 och 8 88 aktuella för cisterner o. d.

Punkt 5

1 punkt 5 regleras bygglovsskyldigheten för radio- och telemaster saml torn. Master är inte särskilt reglerade i byggnadslagstiftningen. Egenskaps­kraven i 52 8 byggnadsstadgan för fasta anordningar anges gälla bl. a, för radioantenner. Någon tillståndsplikt är däremot inte föreskriven för vare sig master eller antenner.

Radio- och telemaster utgör ofta framträdande inslag i stads- eller land­skapsbilden. Även säkerhetsfrågor aktualiseras i samband med att sådana anläggningar skall uppföras. I likhel med vad utredningen har förordat anser jag därför att de bör vara bygglovspliktiga. De krav i 3 kap. som


 


Prop. 1985/86:1                                                                   689

närmast blir aktuella för master är de som finns i 1,2,4,6 och 888.  8 kap. 2 §

Mindre antenner och master pä hustak bör - som en del remissinstanser framhållit - inte omfattas av bygglovsplikten. Det har visserligen på sina häll förekommit att centralantenner för television i höghusbebyggelse har satts upp pä ell säll som medför alt mottagningsförhällandena försämrats för hus i omgivningen. Detta bör dock i framtiden kunna undvikas genom alt problemen uppmärksammas i god tid och klaras ut genom samråd med televerket. 1 andra stycket av förevarande paragraf har därför tagits in ett undanlag för master som enbart avser att tillgodose en viss fastighets behov. Det kan diskuteras hur man skall ställa sig till de, ibland ganska stora, antenner som sätts upp av sändareamatörer. Min uppfattning är dock att det inte är nödvändigt med en bygglovsprövning för dessa. Jag vill erinra om att enligt 3 kap, 14 8 egenskapskraven i 3 kap, i skälig utsträck­ning skall uppfyllas även för master m, m,, som är undantagna från bygg­lovsplikt. Om kraven åsidosätts, kan byggnadsnämnden ingripa i efterhand och kräva rättelse med slöd av 10 kap, 12 och 14 88,

Beträffande tornen är rättsläget f, n, oklart. Ibland hänförs de till bygg­nader, men lika ofta sker ingen tillståndsprövning alls. Även här delar jag utredningens uppfattning att bygglovsprövning är nödvändig.

Tornen kan vara av mänga slag. Telekommunikations-, vatten-, utsikts-och trafikledningstorn, radartorn, flygplatstorn och fyrar är nägra exem­pel. Till torn kan också räknas gruvlavar och kyllorn, t, ex, vid vissa kraftverk. Den teknologiska utvecklingen har gjort del möjligt med myckel stora tomhöjder. T, ex, kan telekommunikationslorn vara ända upp till 400-500 m höga. De skiftande ändamålen med tornen har medfört högst varierande konstruktioner. Gemensamt för de flesta är att vindpäverkan är en faktor av största betydelse för utförandet. Stor vikt läggs också numera vid den arkitektoniska utformningen av torn. För tornen torde samma egenskapskrav bli aktuella som för masterna, dvs, i första hand 3 kap, 1, 2, 4, 6 och 885,

1 andra stycket har tagits in ett undanlag för ett torn som är avsett för endast en viss fastighets behov.

Punkt 6

Punkt 6, som handlar om vindkraftverk, motsvarar 54 5 1 mom, 6 bygg­nadsstadgan.

Bestämmelserna om vindkraftverk infördes på förslag i prop, 1980/81:99 och trädde i kraft den 1 januari 1982, Bygglovsplikten för vindkraftverk är f, n, avgränsad genom detaljerade beslämmelser, Lagrådel har (yttrandet s,81) - närmast av lagtekniska skäl - föreslagil en förenkling av lagtex­ten. Emellertid innebär lagrådels förslag alt bygglovsplikten normalt skall omfatta alla slag av vindkraftverk. Med tanke på att de nuvarande bestäm­melserna rätt nyligen har införts och alt de såvitt jag har bekant har fungerat väl är jag inte beredd att göra den sakliga ändring som ligger i


 


Prop. 1985/86:1                                                                    690

lagrådets förslag. Med smärre språkliga justeringar har alllsä dagens be-      8 kap. 2 § slämmelser tagits in i punkt 6,

Punkt 7

Punkl 7 handlar om murar och plank, Enligl 54 8 I mom, 5 byggnadsstad­gan krävs i dag byggnadslov när någon skall uppföra eller väsentligt ändra en mur, ett plank eller någon därmed jämförlig anordning. Av 2 mom, 4 i samma paragraf framgår atl man utan lov får uppföra en mur eller etl plank för att avgränsa en skyddad uteplats i anslutning till en bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter. Förutsättningarna för befrielse från bygglovsplikl är vidare alt anordningen placeras minst 4,5 m från tomt­gränsen, alt den inte är högre än 1,8 m och att den inte sträcker sig mer än 3m ul från byggnaden. Undantaget för en- och tvåfamiljshusen har sin grund i ett förslag i prop, 1978/79: 111, bil, 12,

De nu gällande reglerna synes innebära en lämplig avvägning mellan den enskildes intressen av att kunna utföra enklare åtgärder utan krav på prövning och önskemålet om alt anordningar på tomten inte orsakar olä­genheter för t, ex. trafiksäkerheten och omgivande fastigheter.

1 punkt 7 har tagits upp det generella kravet på lov för murar och plank. Undantaget för en- och tvåfamiljshusen finns 14 84.

Enligt ett uttalande av departementschefen i prop. 1959: 168 (s. 137) skall staket och grindar av sedvanlig beskaffenhet inte omfattas av Ull-ståndsplikt. Detta bör enligt min mening gälla även i fortsättningen.

1 dag finns det utrymme att kräva lov även för "därmed jämförlig anordning". Detta har föranlett några rättsfall som har avgjorts av rege­ringsrätten. I ett fall (RÅ 1966 s. 45) krävdes lov för en spaljé, uppsatt som vind- och insynsskydd. I etl annat fall (RÅ 1968 K 270) krävdes däremol inte lov för elt stängsel av tält uppsatta granpinnar.

Kammarrätten i Göteborg har mol den bakgrunden i sill remissvar framhållil atl del även fortsättningsvis kan finnas behov av all kunna åberopa lokutionen "därmed jämförlig anordning". Jag har motsatt upp­fattning. En sådan formulering skulle i onödan öppna för tvister om grän­sen för bygglovsplikten. Anordningar som inte är mur eller plank bör alltså gå fria från bygglovsplikt.

Murar och plank prövas främst mot bakgrund av kraven i 3 kap. 1, 2 och 488.

Punkt 8

1 punkt 8 har tagils in beslämmelser om parkeringsplatser. Enligt gällan­de rätt fordras ingel tillstånd förärt anlägga en parkeringsplats. I stadsplan kan visseriigen avsättas områden för parkeringsändamål, men detla kan inte sägas vara ett tillräckligt effektivt instrument för all utöva påverkan frän samhällets sida.

Flera faktorer har bidragit till atl del har växt fram önskemål om lill-


 


Prop. 1985/86:1                                                     691

ständsplikt för parkeringsplatser. En av de viktigaste är konkurrensen om 8 kap. 2 § marken. Ett ökat miljömedvetande har medfört skärpta krav på grönytor och krav på hänsyn till buller-, lukt- och ljusstörningar. En annan faktor är trafikriskerna såväl inom parkeringsplatserna som vid framkörningsvägar och utfarter. Önskemålen avser inte bara att kunna förpröva nya anlägg­ningar utan i väl så hög grad alt kunna komma till rätta med befintlig störande parkering främst inom bostadsområden.

En ganska vanlig situation i samband med förnyelse av bebyggelsen i de störte och medelstora städerna är att avrivna kvarter tas i anspråk för bilparkering. Detta sker ofta på ett helt oreglerat sätt, och det kan ibland bli fråga om rält långvarig markanvändning. De som bor i området har ingen möjlighet alt påverka saken. Också hänsynen till de kringboende och till allmänheten talar alltså för en förprövning.

I anslutning till rekreationsområden, utflyktsmål och liknande behövs som regel rätt stora biluppställningsplatser. Det är i sådana fall viktigt att anläggningarna placeras på ett sätt som gör atl minsta möjliga ingrepp sker i naturen. Likaså måste parkeringsplatserna dimensioneras med hänsyn lill tillfartsförhållandena m. m.

Tanken är att i PBL göra del möjligt alt lösa parkeringsfrågan på andra sätt än i dag. En grund för att åstadkomma sådana lösningar är att anläg­gandet av parkeringsplatser blir en bygglovspliktig åtgärd.

Mot bakgrund av del anförda och med stöd av en närmast enig remiss­opinion har i punkt 8 föreskrivits att anordnande av parkeringplatser utomhus skall kräva bygglov. Vissa undantag har föreskrivits i andra stycket.

Bygglovsplikten för parkeringsplatser avser i första hand fysiska föränd­ringar av marken, såsom asfaltering eller avgmsning saml anordnande av räcken och markeringar. Bygglovsplikten skall dock.gälla även ianspråkta­gande av mark som parkeringsplats, även om ingen fysisk förändring av marken behöver göras.

Bygglovsprövningen skall inte bara omfatta anläggningens tillåtlighet ulan även utformningen. Byggnadsnämnden kan exempelvis av miljöskäl vilja påfordra att en slörre parkeringsanläggning delas upp i mindre enhe­ter. Detaljutformningen av anslutningarna till gatan behöver ofta granskas av trafiksäkerhetsskäl. Avskärmning av buller och strålkastarljus kan lika­så behöva prövas.

Vidare kan det tekniska utförandet behöva prövas med hänsyn till an­läggningens inverkan på grundvattenförhållandena. När en tätort byggs ut, beläggs stora ytor, inte minsl parkeringsytor. med asfalt. Därmed minskas infiltralionsmöjligheterna för ytvattnet, och en del vatten som annars skul­le ha bildat grundvatten avleds eller avdunstar. Stora och asfalterade parkeringsplatser kan alltså ha den effekten, att de bidrar till att vattenba­lansen blir störd. Detta kan få till följd att betingelserna för växtligheten förändras och att sättningar i marken kan inträffa.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    692

De beslämmelser som mot denna bakgrund kan komma i fråga för       8 kap. 2-3 §f) tillämpning i 3 kap. är alltså främst 1, 2 och 655.

Punkl 9

1 punkt 9 föreskrivs på förslag av lagrådel atl bygglovsplikt föreligger för väsentliga ändringar av anläggningar eller anordningar som avses i punk­terna 1-8,

Andra slyckei

1 andra styckel har pä lagrådets förslag samlats undantagen från bygg­lovsplikt för cisterner, master, torn och parkeringsplatser.

Undantaget för parkeringsplatser gäller - i enlighet med lagrådets for­mulering (yttrandet s,81) - bl, a, sädana som är avsedda för fastigheter med "endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus".

Undantaget beträffande parkeringsplatser för fastigheter med en- eller tvåbostadshus åsyftar självfallet parkeringsplatser för fastighetens eget behov. Om byggnaden på en sådan fastighet rivs, får där inte utan bygglov ordnas en parkeringsanläggning för ett behov som inte har nägon anknyt­ning till fastigheten.

Några remissinstanser har föreslagit undantag för parkeringsplatser som anordnas av kommunen på befintlig gatumark eller annan allmän plats. Jag delar uppfattningen att en bygglovsprövning inte skulle Uäna något syfte om det gäller parkering på gala eller väg, eftersom platsen redan används för trafikändamäl. Därtor har även sådana anläggningar undantagils frän bygglovsplikten. Däremot kan del finnas skäl att ha en prövning av parke­ringsplatser som skall anläggas på andra allmänna platser, t. ex. i en park.

Tredje stycket

Som lagrådet har framhållit bör i ett särskilt stycke ges upplysning om de bestämmelser i kapitlet som innebär avvikelser från paragrafens regler. Sådana hänvisningar till 5 och 1085 har tagits in i tredje stycket.

Särskilda bestämmelser för områden med detaljplan

3 8    1 områden med delaljplan krävs, utöver vad som föreskrivs i 1 och

2 58, bygglov för att

1.  färga om byggnader eller byta fasadbeklädnad eller taktäckningsma-lerial samt för att göra sådana ändringar av byggnader som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende,

2.  sälla upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar,

3.  uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring.

1 4 och 1055 finns särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5 5 tredje siycket får kommunen i fråga om vissa enklare byggnader föreskriva undantag från kravet på bygglov enligt första stycket.


 


Prop. 1985/86:1                                                      693

I denna paragraf har under en särskild rubrik samlats de särskilda       8 kap. 3 § bestämmelser som gäller om bygglovsplikten för områden med detaljplan.

Första stycket Punkl 1

I punkt 1 föreskrivs bygglovsplikt för vissa yttre åtgärder på byggnader inom områden med delaljplan. Enligt 54 8 I mom. första stycket 2 bygg­nadsstadgan krävs byggnadslov för ändringar som avsevärt påverkar en byggnads yttre utseende, oberoende av om byggnaden ligger inom eller utanför områden med stadsplan. Vidare föreskrivs i andra styckel av samma moment att det inom områden med stadsplan krävs byggnadslov för bl. a. omfärgning av fasader som inte vetter mot en kringbyggd gärd eller annan sådan plats och för utbyte av takläckningsmalerial. Med änd­ringar som avsevärt påverkar en byggnads yttre utseende avses enligt dagens praxis icke alltför obetydliga ingrepp eller andra förändringar i byggnadens substans, såsom atl man putsar eller lägger på ytterpand på en byggnad som inte tidigare varil putsad eller försedd med panel, samt all man lar upp nya fönster eller dörrar eller väsentigt ändrar befintliga så­dana. Däremot anses inte omfärgning och utbyte av taktäckningsmaterial ingå i denna kategori, eftersom sådana åtgärder är särskilt reglerade inom områden med stadsplan.

Enligt min mening bör ändringar som avsevärt påverkar en byggnads yttre utseende i fortsättningen kräva lov endast inom områden med detalj­plan (3 8 första stycket 1). Lagrådet har (yttrandet s.79) konstaterat att detta innebär en i lagrådsremissen inte närmare motiverad ändring i förhål­lande till gällande rätt när det gäller sådana ändringar som l.ex. putsning av en byggnad som inte förut varit pulsad. Jag vill med anledning härav säga att det nu föreslagna systemet med en möjlighet för kommunerna att inom områden som utgör en värdefull miljö utvidga bygglovsplikten för yttre åtgärder (6 5 första stycket 1) gör att det generella kravet på lov för yttre åtgärder inte behöver sättas lika högt som i dag. Del räcker således enligt min mening att bygglovspliklen i det nu aktuella avseendet blir obligatorisk inom områden med delaljplan.

1 punkt l,som motsvarar 8kap. 1 84 i det remitterade lagförslaget har alltså samlats alla yttre åtgärder som normalt skall kräva lov inom detalj­plan.

Förutom de särskilt angivna åtgärderna, nämligen att färga om byggna­der och att byta ut fasadbeklädnaden eller taktäckningsmaterialet, krävs det enligt lagtexten bygglov för ändringar som avsevärt påverkar byggna­dens yttre. Med detta avses samma åtgärder som enligt dagens praxis.

Jag vill påpeka att det undanlag från tillståndsplikt som i dag gäller för omfärgning av fasader mot kringbyggda gårdar nu tas bort. Miljöhänsyn och de boendes intressen motiverar en förprövning även i dessa fall.

Punkten 1 måste ses i samband med några andra föreskrifter i detta kapitel för att bilden av bygglovsplikten skall bli fullständig.


 


Prop. 1985/86:1                                                      694

Beträffande en- eller tvåbostadshus krävs det enligt 4 5 första stycket 3 8 kap. 3 § bygglov för att färga om fasaden endast om byggnadens karaklär väsentligl ändras. Detla krav gäller dock bara för en- eller tväbostadshus inom områden med detaljplan. Utanför delaljplanelagda områden krävs det nor­malt inte bygglov för omfärgning av några byggnader. Vidare gäller för en-eller tväbostadshus vissa undantag i fräga om uteplatser och skärmtak. Det framgår av 4 5 första siycket punkterna 4 och 5,

Kommunen kan emellerUd med slöd av 6 8 första styckel besluta om skärpningar i bygglovspliklen för områden som utgör en värdefull miljö. Inom omräden med detaljplan kan sålunda med stöd av 65 första stycket 2 införas bygglovsplikt för alla slag av omfärgning av en- eller tväbostadshus inom områden med detaljplan, dvs, även omfärgning som inte ändrar byggnadens karaktär. Utanför områden med detaljplan kan kommunen enligt 65 första stycket 1 genom områdesbestämmelser införa bygglovs­plikt för alla åtgärder som anges i 3 8 första siycket 1, dvs, inte bara atl man färgar om husen utan också att man byter fasadbeklädnad eller takläck­ningsmaterial och att man gör ändringar som avsevärt påverkar byggna­dens yttre utseende.

Med byte avses här ändring till annat material. Med omfärgning avses att byggnaden färgas om i en ny kulör. Alt måla om en byggnad i samma färg som den har haft förut kräver alltså inte bygglov enligt förevarande punkt, 1 vissa fall kan det dock som en underhållsåtgärd kräva lov enligt 6 8 första styckel 3,

Jag återkommer till detta i specialmoliveringen till 68,

Punkl 2

Punkt 2, som behandlar kravet på bygglov för skyltar och ljusanordning­ar inom delaljplan, motsvarar 54 8 1 mom, andra stycket byggnadsstadgan, 13kap, 3 82 samt 5 8 5-7 i utredningsförslaget och 8kap, 3 5 första stycket i det remitterade lagförslaget.

Enligt dagens bestämmelser krävs byggnadslov för uppsättande eller väsentlig ändring av skyltar eller ljusanordningar. Kravet gäller enbart i områden med stadsplan eller byggnadsplan. För ljusanordningar kan dock byggnadslovsplikt råda även utanför detaljplanelagt område till följd av ett förordnande av länsstyrelsen enligt 54 8 1 mom, sista stycket byggnads­stadgan. Det gäller områden i närheten av befästningar, vissa flygplatser m. m. Bestämmelser om hur skyltar och ljusanordningar skall utföras finns i 52 8 byggnadssladgan.

Punkl 2 stämmer i sak överens med dagens bestämmelser om skyltar och ljusanordningar inom stadsplan och byggnadsplan. Det innebär ell avsteg från utredningsförslaget, som innebär atl kommunen måste meddela sär­skilda beslut om atl skyltar skall prövas. Jag ansluter mig här till en ganska allmän uppfattning hos remissinstanserna.

Ett krav på prövning av skyltar m.m. är motiverat bl.a, av estetiska


 


Prop. 1985/86:1                                                                   695

skäl. Anordningarna måsle emellertid också uppfylla vissa krav pä säker-      8 kap. 3—4 §§ hel. De skall vara tillräckligt hällfasta och inte medföra risker från trafiksä­kerhetssynpunkt. Det betyder att de egenskapskrav i 3 kap, som närmast kan bli aktuella finns i 1, 2, 4 och 688,

Motsvarigheten till dagens regler om ljusanordningar i närheten av be­fästningar m, m, finns i 7 8,

Punkl 3

1 punkl 3 föreskrivs i enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,1,3) att åtgärder med ekonomibyggnader kräver bygglov inom områden med detaljplan.

Andra slyckei

1 stycket ges upplysning om de bestämmelser i kapitlet som innebär avvikelser från paragrafens regler.

Särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus 4 8    Bestämmelserna i 1-3 88 gäller inte i fråga om nedan angivna åtgär­der beträffande en- eller tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus, garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader):

1,   installera eller ändra anordningar för vattenförsörjning eller avlopp, om byggnaden skall vara ansluten lill en egen anläggning för vattenför­sörjning eller avlopp,

2,   göra andra invändiga ändringar, som inte innebär att det inreds någon ytterligare bostad eller någon lokal för handel, hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder eller rökkanaler,

3,   färga om byggnader inom områden med delaljplan, om byggnadens karaktär därigenom inte ändras väsentligt,

4,   med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter, inte sträcker sig mer än 3 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter,

5,   anordna skärmtak över sådana uteplatser som anges i 4 eller över altaner, balkonger eller entréer, om skärmtaket inte är större än 12 kvad­ratmeter och inte sträcker sig närmare gränsen än 4,5 meter,

6,   uppföra högst två komplemenlbyggnader i omedelbar närhet av bo­stadshuset, om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än 10 kvadratmeter, laknockshöjden inte överstiger 3 meter och byggnaderna inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.

Om de grannar som berörs medger att åtgärder som avses i första stycket 4-6 utförs närmare gränsen än 4,5 meter, krävs inte bygglov. Anges i en detaljplan eller områdesbestämmelser att byggnader skall pla­ceras pä ett visst avstånd från gränsen, krävs dock alltid bygglov för åtgärder som avses i första stycket 6, om de skall utföras inom del angivna avståndet.

Enligt 68 får kommunen i elt särskilt fall föreskriva att den åtgärd som avses i första stycket 3 kräver bygglov.


 


Prop. 1985/86:1                                                     696

Till denna paragraf har överiorts del sakliga innehållet i 54 8 2 mom. 1-6 8 kap. 4 § byggnadsstadgan. En del av dessa bestämmelser om undantag från kravet på lov till vissa åtgärder som rör en- eller tvåbostadshus infördes den I januari 1980 efter förslag i prop. 1978/79: 111 bil. 12, I utredningens förslag är motsvarande bestämmelser inte samlade till ett enda lagrum utan spridda i 1-3 och 5 55.

Undantagsbestämmelserna gäller också vissa byggnader som hör till en-eller tvåbostadshus. Härmed avses vad som i 8 kap, 5 5 första stycket I i det remitterade lagförslaget benämns komplementbyggnader. Som lagrå­del har framhållit (yttrandet s, 82) är det lämpligl alt redan i 4 8 införa detta begrepp. Som framgår av paragrafens ingress har begreppet komplement­byggnad - helt enligt lagrådets förslag - inte försetts med den begränsning som f, n, ställs upp i 54 8 2 mom, 6 byggnadsstadgan och som innebär alt byggnaderna inte får vara avsedda som bostad. Jag anser det naturiigl atl nu låta denna begränsning bortfalla, 1 den prakliska tillämpningen är be­gränsningen närmast skenbar. Atl den tas bort leder till en ökad klarhet i regelsystemet, samtidigt som nackdelarna från allmän synpunkt är mycket små. Jag anser del ligga väl i linje med lagens allmänna inriktning att avskaffa regler som onödigtvis begränsar den enskildes frihet.

Punkt I innehåller en avvikelse från utredningsförslaget. Va-ledningarna skall enligl utredningsförslaget vara fria från bygglov i fråga om alla slags byggnader som är anslutna till en egen va-anläggning. Flera instanser ifrågasätter om t. ex. hotellanläggningar, industrier och andra större objekt verkligen bör omfattas av undantaget. I dag gäller undanlaget enbart för bosladsbyggnader med högst tvä lägenheter. Jag anser att dagens regler är lämpligl avvägda och att det således inte är befogat att göra någon ändring av dem.

Av punkt 2 följer att det krävs bygglov, om någon vill inreda ytterligare en bostad i en villabyggnad. Däremot krävs det - som lagrådet har påpe­kat (yttrandet s.82) - inte lov om någon vill utvidga sin bostad genom att inrätta ett ytterligare rum exempelvis på vinden utan att bärande delar berörs. Enligl punkt 2 krävs vidare lov för att inreda en villabyggnad för handelsrörelse, hantverk eller industri. Däremot krävs det normalt inte lov. om någon inreder ett kontor i sin villa. Jag har erfarit alt det på fältet råder delade meningar i frågan om detta är en tillräckligt effektiv reglering. Några påtagliga olägenheter av dagens ordning i detta avseende har, såvitt jag vet, inte visat sig. Nuvarande bestämmelser har därför i sak oförändra­de tagits in i punkt 2.

Punkt 3 medger frihet från bygglovsplikt för omfärgning, som inte med­för att byggnadens karaktär väsentligt ändras. I förtydligande syfte har i lagtexten utsagts att punkten enbart behandlar byggnader inom område med detaljplan, Uianför sädana omräden råder ingen bygglovsplikt beträf­fande omfärgning av byggnader. Till skillnad mot dagens ordning skall dock kommunen i de fall som avses i 6 5 första stycket 1 och 2 kunna införa bygglovsskyldighet för alla slag av omfärgning.


 


Prop. 1985/86:1                                                     697

1 anslulning till punkt 6 vill jag ta upp en fråga som har diskuterats,      8 kap. 4 § nämligen om rätten att utan lov fä uppföra högst tvä uthiis eller andra liknande, fristående byggnader skall vara anknuten till begreppet register-fastighet eller om det finns en rätt att uppföra sådana byggnader utan lov också pä t, ex, artenderad mark.

De lättnader i skyldigheten att söka bygglov som föreskrivs i 4 5 avser åtgärder som företas i eller i omedelbar närhet av en- eller tväbostadshus. Vem som äger marken där huset finns saknar därvid betydelse. Om mar­ken arrenderas, bör det avstånd om 4,5 m som föreskrivs i punkterna 4-6, lämpligen räknas från gränsen för den tomtplats som arrenderas. På lagrå­dets inrådan (yttrandet s.83) har i paragrafen genomgående använts det korta uttrycket "gränsen".

Rätten att utan lov uppföra högst två uthus om sammanlagt högst 10 m infördes, som jag nyss nämnde, med verkan från den Ijanuari 1980, Det är givetvis inte avsetl alt den som redan före PBL:s ikraftträdande har utnytt­jat denna rätt, - med hänvisning till det i huvudsak oförändrade stadgan­det i punkt 6 - skall kunna uppföra ytteriigare uthus eller liknande byggna­der utan bygglov. Några särskilda bestämmelser om detta torde dock inte behövas.

Andra stycket

En nyhet är att de byggnader och anordningar som avses i första stycket 4-6 utan krav på bygglov får placeras närmare gränsen än 4,5 meter, om berörda grannar medger det, Belräffande bakgrunden till förslaget hänvi­sar jag lill vad jag har sagt om byggnader i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,1,3), En skillnad, som framgår av en jämförelse mellan punk­terna 4 och 5 å ena sidan och punkt 6 å andra sidan, och som är motiverad av bl, a, brandsäkerhetsskäl, är att planbestämmelser om att byggnader skall föriäggas på ett visst avstånd från gränsen alhid skall gälla även som en bestämmelse om var bygglov krävs. En överenskommelse med berörda grannar är således utan verkan i dessa fall, 1 klarhetens intresse vill jag tillägga att en beslämmelse i en delaljplan om s. k. punktprickad mark bör betraktas som en bestämmelse om ell "byggnadsfritt" avstånd från grän­sen.

Lagrådel har avstyrkt bestämmelsen om att - såsom enligt gällande rätt - en planbestämmelse om ett byggnadsfritt avstånd från gränsen medför atl bygglov alltid krävs, om någon vill uppföra en byggnad på delta områ­de. Som har framgått av vad jag nyss anförde är det dock min uppfattning att en sådan regel bör finnas även i PBL. Jag vill här närmare bemöta lagrådets kritik. Lagrådet har bl. a. anfört följande (yttrandet s. 83 0:

Bestämmelsema om frihet från bygglov skall emellertid inte gälla fullt ut. 1 del remitterade förslaget föreskrivs nämligen i punkt 6 i motsats till vad som gäller enligt punkterna 4 och 5 att om det i planbestämmelse anges


 


Prop. 1985/86:1                                                     698

att byggnader skall placeras på ett visst avstånd från tomtgränsen den 8 kap. 4 § bestämmelsen alltid skall gälla. Avsikten med denna undantagsbestäm­melse är - säsom enligl gällande rält (se 54 5 2 mom. första styckel 6 in fine byggnadsstadgan) - att en planbestämmelse om ett byggnadsfritt avstånd från gränsen medför att bygglov alltid krävs om nägon vill uppföra en byggnad på detta område. Detta borde komma till tydligt uttryck i lagtexten, om inte bestämmelsen skall missförstås. Lagrådet kan emeller­tid av följande skäl inte tillstyrka bestämmelsen i sak. 1 6 8 anges uttöm­mande kommunens möjligheler att utvidga bygglovsplikten. Enligt depar­tementschefens förslag är dessa möjligheter snävl avgränsade till vissa yttre åtgärder och underhåll inom områden som utgör en värdefull miljö. Föreskriften i sista meningen i punkt 6 innebär formellt sett inte en möjlig­het för kommunen att utvidga bygglovsplikten. Faktiskt fär emellertid regeln den effekten att kommunen genom planbestämmelser kommer att reglera bygglovsplikten. Regeln kan därför på grund av sina verkningar uppfattas som en möjlighet för kommunen att utöka bygglovsplikten. En sådan möjlighet för kommunen passar mindre väl in i PBL:s syslem. Inte heller någon annan planföreskrift har en sädan effekt på bygglovsplikten. 1 och för sig vore det eftersträvansvärt om planbestämmelser aldrig kunde gå längre än bygglovsplikten. Framförallt är det för den byggande besvä­rande att en bygglovsfri åtgärd kan vara förbjuden till följd av planbesläm­melse. En sådan ordning synes emellertid inte praktisk möjlig ulan man måste acceptera att kommunerna genom planbeslämmelser ges möjlighe­ter att reglera också byggnadsåtgärder som ej är bygglovspliktiga enligt 8 kap, Ocksä andra bestämmelse! - t, ex, strandskyddsföreskrifter — kan göra bygglovsfria åtgärder förbjudna. För att återgå till nu förevarande paragraf saknar således punkterna 4 och 5 som avser uleplatser och skärm­tak en bestämmelse molsvarande den i punkt 6, Skillnaden är enligt depar­tementschefen motiverad av bl,a. brandsäkerhetsskäl. Grannar kan, tilläg­ger han, alltså inte "avtala bort" en planbestämmelse om att byggnader skall förläggas på ett visst avstånd från gränsen. Argumentet synes inte övertygande. Inte heller en planbeslämmelse om ett längre avstånd till gränsen än vad som anges i punkterna 4 och 5 kan nämligen den byggande och hans grannar råda över, lika litet som de kan göra del i fråga om andra planbestämmelser. Något sakligt skäl till varför just nu ifrågavarande planbestämmelse skall fä betydelse för bygglovsplikten har inte framkom­mit. Lagrådsremissens förslag htir begränsad praktisk räckvidd. Huruvida bygglovsplikt följer av en planbestämmelse eller ej har nämligen endast betydelse för vilka sanktioner som kan tillgripas vid olovligt byggande. Har en byggande vidtagit en åtgärd ulan erforderligt bygglov kan vid sidan av rättelse också byggnadsavgift tas ut. Den som bygger i strid mot föreskrift i detaljplan eller områdesbestämmelse har däremot, om åtgärden som sådan är bygglovsfri, inte brutit mot bygglovspliklen. Mot honom kan emellertid handräckningsåtgärder tillgripas, se 10 kap. 128 3 och vad lagrådet anfört under detla lagrum. Lagrådets förslag upptar på grund av det anförda ingen motsvarighet lill sista meningen i punkt 6.

Den nu föreslagna regleringen bygger som nämnts på gällande rätt. Redan i dag gäller nämligen att planbestämmelser kan fä effekter för lovsplikiens omfattning när det gäller nya byggnader men inte beträffande uteplatser och skärmtak. Detta system har såvitt jag vet fungerat väl i praktiken och jag ser ingen anledning att förändra det, även om det från


 


Prop. 1985/86:1                                                                    699

rent lagstiftningstekniska utgångspunkter möjligen inte är helt invänd-      8 kap. 4-5 §§

ningsfritt. Att inte bara 6 5 utan även 4 8 andra styckel innehåller regler om

hur kommunen kan bestämma vilka älgärder som kräver lov eller inte har

lagrådet ansett passa mindre väl in i PBL:s system. Jag kan dock inte inse

det egentliga skälet till att just detta skulle utgöra något brott mot systemet

som sådant. I enlighet med vad lagrådel i andra hand har föreslagit har

lagtexten formulerats om så att det tydligt framgår att det i andra styckel är

fråga om en regel som anger vad som kräver bygglov. Vad lagrådet har

anfört om skillnader i fräga om sanktionsmöjligheter i olika fall kan jag helt

ansluta mig till.

I likhet med lagrådel (yttrandet s.82 O anser jag inte att lagtexten bör innehålla nägot krav pä att grannens medgivande skall vara skriftligt. För den byggande är det likväl angeläget att ha medgivandet manifesterat i en handling. Han kan ju annars råka i svårigheter om han behöver visa alt han fått grannens medgivande.

Som regel blir det ägaren till angränsande fastighet som skall lämna medgivande. Ibland kan emellertid som lagrådel påpekar (yttrandet s. 83) förhållandena vara sådana att det är en arrendator - ensam eller tillsam­mans med fastighetsägaren - som skulle beröras av den tilltänkta åtgär­den. I överensstämmelse med lagrådets förslag har därför föreslagits att medgivandet skall lämnas av de grannar som berörs.

Tredje stycket

Som lagrådet har föreslagit (yttrandet s. 84) har i tredje stycket tagits in en upplysning om det undantag från paragrafen som kan förekomma, nämligen möjligheten för kommunen att enligt 6 5 föreskriva bygglovsplikt för vissa åtgärder.

Kommunala beslut om bygglovspliktens omfattning

5 8    Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att bygglov inte

krävs för att

1,     uppföra komplementbyggnader.

2,  göra mindre tillbyggnader,

3,  utföra sådana åtgärder som avses i 1 8 första stycket 4 och 5,

4,  utföra eller ändra anläggningar eller anordningar som avses i 2 5,

5,  bygga till eller på annat sätt ändra industribyggnader. Bestämmelser enligt första stycket 1-4 får inte meddelas, om bygglov

krävs för atl tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen. Inte heller får sådana beslämmelser meddelas beträffande åtgärder som avser arbetslokaler eller personalrum i andra byggnader än industribyggnader. Bestämmelser enligt första stycket 5 får meddelas endasi om yrkesinspek-lionen samt skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som före­träder arbetstagarna har tillstyrkt bestämmelserna.

Kommunen får i detaljplan föreskriva att enklare fritidshus, kolonistu­gor och liknande byggnader på det sätt som närmare anges i planen får uppföras, byggas till eller på annat sätt ändras utan bygglov. Om sädan tillstyrkan föreligger som anges i andra stycket tredje meningen, får kom­munen i detaljplan föreskriva att bygglov inte krävs för att på det sätl som närmare anges i planen bygga lill eller på annat sätt ändra industribygg­nader.


Prop. 1985/86:1                                                      700

Första och andra styckena                                               8 kap. 5 §

Paragrafens första stycke, sorn motsvarar 13 kap, 4 5 i utredningsförsla­get, ger kommunerna möjlighel att inom ett område som inte omfattas av detaljplan medge vissa lättnader i den generella bygglovsplikten för nya komplementbyggnader, mindre tillbyggnader, invändiga ändringar och lik­nande, anläggningar och anordningar som anges i 2 5 saml för åtgärder med befinlliga industribyggnader. Med komplementbyggnader avses enligt defi­nitionen i 4 8 första stycket t, ex, uthus, garage och andra mindre byggna­der som kompletterar ett en- eller tvåbostadshus. Däremot kan ett bostads­hus aldrig utgöra en komplementbyggnad.

Möjlighet till befrielse frän bygglov finns inte inom omräden där det finns granneintressen eller allmänna intressen, t. ex, hänsynen till land­skapsbilden eller den omgivande miljön, som kan behöva bevakas. Detta framgår av andra styckel.

Jag vill påpeka att mitt förslag i flera hänseenden innebär en utvidgning av kommunernas möjligheteratt göra undantag frän bygglovsplikten, jäm­fört med utredningsförslaget.

Sålunda har jäg velat göra det möjligl för kommunerna att befria även mindre tillbyggnader från bygglovsplikl inom vissa områden. De skäl som jag i specialmoUveringen till I 8 första stycket 2 har åberopat mot tanken att generellt befria tillbyggnader Från bygglovsplikt kan givetvis inte tillmä­tas samma tyngd överallt i landel och inte heller i fråga om alla slags tillbyggnader. Det bör därför slå kommunerna fritt att i vissa fall ge avkall på kravet på förhandsprövning. Del är flera remissinslanser som har föror­dat en sådan möjlighet.

Undantag skall vidare kunna göras för anläggningar och anordningar som anges i 2 8, Detta ger alltså möjlighet för kommunerna att inom vissa områden medge lättnader, t, ex, för upplag, cisterner, parkeringsplatser och annat. På lagrådets förslag (yttrandet s,84) har tillagts att inte bara utförande utan även ändring av dessa anläggningar och anordningar fär undantas från kravet på bygglov.

Bestämmelserna i 5 8 innehåller ingen motsvarighet till utredningens krav på att åtgärder som innebär atl markanvändningen förändras inte fär undantas från bygglov, Ulredningen motiverade sitt krav med att det i dessa fall alltid finns elt behov av planmässiga överväganden. Jag kan i princip dela den uppfattningen men anser med hänsyn till paragrafens tillämpningsområde att nägon begränsning av det slag som utredningen har förordat inte är nödvändig.

Slutligen avviker mitt förslag frän både utredningsförslaget och det remitterade förslaget pä det sättet att tillbyggnader och andra ändringar av industribyggnader kan befrias från bygglovsplikt. Bakgrunden till förslaget i denna del har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnilt 12,1,5), Genom mitt förslag skapas en viss motsvarighet till den möjlighet som länsstyrelsen har i dag att enligt 54 8 3 mom, byggnadsstadgan undanta


 


Prop. 1985/86:1                                                                    701

industriområden från bygglovsplikt, 1 andra stycket anges den förutsätt-      8 kap. 5-6 §§ ning som gäller för beslut om befrielse för åtgärder med industribyggnader, nämligen atl yrkesinspektionen saml skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna har tillstyrkt beslutet.

Beslut enligt första stycket om undantag från skyldigheten att söka bygglov skall meddelas i form av områdesbestämmelser. Frän bl, a, rätts­säkerhetssynpunkt är det nödvändigt att de åtgärder som kommunen un­dantar frän prövning preciseras sä långt som möjligt i områdesbestämmel­serna. För byggnader torde det t, ex, ofta bli nödvändigl att ange för vilket eller vilka ändamål som byggnader fär uppföras utan lov, deras maximi-storlek samt eventuella krav pä placering, utformning och utförande.

Tredje stycket

Tredje styckel om befrielse från bygglov inom områden med detaljplan har ingen motsvarighet vare sig i utredningsförslaget eller i gällande rätt, bortsett från undantaget i fråga om industribyggnader, som har en viss motsvarighet i 54 8 3 mom. byggnadsstadgan. Jag har i den allmänna moti­veringen (avsnitt 12.1.5) redovisat bakgrunden till förslaget i vad del avser enklare fritidshus, kolonistugor och liknande byggnader. Jag har valt att inte föreslå någon definition av uttrycket enklare fritidshus. Här anser jag det nämligen lämpligt med en betydande handlingsfrihet för kommunerna. Avsikten är alltså att planbestämmelserna skall ange ramen för vad som får utföras utan lov.

Beträffande den särskilda frågan om planläggning av omräden för kolo­niträdgårdsändamål hänvisar jag till statens planverks rapport 40, Koloni­trädgårdar och odlingslotter. Av den framgår också vilka slags planbesläm­melser som kan vara lämpliga i dessa sammanhang.

Även för beslut i detaljplan om befrielse för åtgärder med industribygg­nader gäller ett krav på tillstyrkan av yrkesinspektionen samt av skydds­ombud, skyddskommitté eller organisaUon som företräder arbetstagarna.

6 8    Kommunen fär för ett område som utgör en värdefull miljö föreskri­va att bygglov krävs för att

1. inom omräden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder
som avses i 3 8 första stycket 1,

2.  inom omräden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader,

3.  underhålla sädan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3kap. 128,

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, föreskriva att bygg­lov krävs för all inom omräden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annal sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogs­bruk eller därmed jämförlig näring.

Föreskrift enligt första och andra styckena skall meddelas genom detalj­plan eller områdesbestämmelser.

1 fråga om byggnader som avses i 108 får föreskrift enligt första och andra styckena inte meddelas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    702

Denna paragraf, som motsvarar 13 kap. 5 8 i utredningsförslaget, anger      8 kap. 6 § kommunens möjligheter att utvidga bygglovspliklen.

Dessa möjligheter är betydligt snävare avgränsade än i utredningsförsla­get. De tar nu sikte enbart på några olika situationer där kommunen behöver slä vakt om bevarandeinlressel eller ett liknande intresse.

Första stycket Punkterna 1 och 2

Det som i lagtexten anges i punkterna 1 och 2 var i det remitterade lagförslaget sammanfört i en punkt. Lagrådet (yttrandet s. 85) har emeller­tid funnit en uppdelning och precisering böra ske och jag ansluter mig alltså till detta. Skälet till uppdelningen är följande. Av 3 8 första stycket I framgår att i princip alla yttre åtgärder kräver bygglov, om de skall utföras inom områden med detaljplan. Enligt 4 8 första styckel 3 krävs dock inte bygglov för sådan omfärgning som inte väsentligt förändrar byggnadens karaktär av en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader som ligger i detaljplanelagt område. Punkt 2 har därför renodlats sä att den behandlar enbart utvidgning av bygglovsplikten för en- eller tväbostadshus inom detaljplan, sä atl skyldigheten alt söka lov kommer alt omfatta alla slag av omfärgning. Punkt 1, som tillämpas för omräden utan detaljplan, blir därmed mera generell. Den gäller all slags bebyggelse inom områden som utgör en värdefull miljö och alla typer av yttre åtgärder.

Kommunens beslut enligt både punkt 1 och punkt 2 om utökad bygglovs­plikt för omfärgning och enligt punkt 1 för utbyte av fasadbeklädnad och andra yttre åtgärder kan - när det gäller bebyggelse med särskill bevaran­devärde — samtidigt innehålla en precisering av kraven i de avseenden som är berörda, s.k. skyddsbestämmelser. Det framgår av 5kap. 16 8 första stycket 4 att områdesbestämmelser kan innehålla preciseringar av delta slag. I 5 kap. 7 8 första stycket 4 finns motsvarande bestämmelser för detaljplanernas dd. Det är alltså möjligt att utfärda bestämmelser om färg, material m.m. Eftersom utvecklingen går snabbi vad gäller nya material och metoder, kan det hända att man ibland väljer att inte låsa den framlida utformningen alltför hårt genom sådana planbestämmelser. Det kanske anses tillräckligt att kommunen genom atl besluta om skyldighel att söka bygglov tillförsäkrar sig möjlighet att diskutera olika lösningar med sökan­den mot bakgrund av eventuella informella riktlinjer som kan finnas utar­betade av kommunen för det akludla området.

Av samma skäl som jag anförde i anslutning till 5 5 är del givetvis angeläget att det av kommunens beslut klart framgår vilka åtgärder eller vilken typ av åtgärder som skall kräva bygglov.

Punkt 3

Punkl 3 har införts för att ge kommunerna möjlighet att bevara särskilt värdefull bebyggelse.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   703

Den nyss berörda prövningspiikten enligt punkterna 1 och 2 tar sikte på 8 kap. 6 § att öppna möjligheter att kontrollera bl. a. att byggnaden inte fär en annan kulör än den förut har haft. Det kan emellertid också vara önskvärt från samhällets sida att få till stånd en förändring av färgsättningen, när det blir aktuellt för ägaren att måla huset, 1 allmänhet betingas dä samhällets önskemål av att man behöver kunna rätta till missgrepp som har gjorts vid tidigare ommälningar, Etl inflytande kan också vara motiverat av tekniska skäl. t, ex. när fastighetsägaren vill underhålla fasaden utan att ändra kulören men det tidigare tillämpade tekniska förtärandet inte längre är lämpligt eller möjligl. Teknisk rådgivning kan behövas i sådana och liknan­de situationer. Prövningsplikt bör därför kunna förordnas även belräffande målning som inte tar sikte på att ge byggnaden en annan färg, dvs. sådan målning som kan räknas till normalt underhåll. Punkt 3 är avsedd att ge möjlighet lill sådan kontroll. Det skall också vara möjligl atl med stöd av denna punkt bevaka alt olika värdefulla detaljer på och inne i byggnader bevaras. Jag tänker pä gipsfigurer, ornament, stuckaturer, dörrar, fönster, verandasnickerier, kakelugnar, takmålningar etc.

Jag vill även i anslutning lill punkt 3 framhålla det nödvändiga i atl kommunen i beslutet om underhållsskyldighet klart anger vilka åtgärder som skyldigheten skall omfatta.

När det gäller punkt 3 slälls i lagtexten upp ett särskilt rekvisit för kommunernas möjligheter atl besluta om bygglovsplikt. Lagtexten hänvi­sar till de byggnader som anges i 3 kap. 12 5- Detta beror naturligtvis på all en samhailskontroll av alt underhållet sköts på ett riktigt sätt bör användas bara där byggnadens egenart kräver särskild varsamhet vid arbetenas utförande.

Andra styckel

Enligt andra styckel ges kommunerna möjlighet att besluta att bygglovs­plikt skall gälla för ekonomibyggnader inom vissa omräden. Jag hänvisar till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnilt 12,1,3), Som en förutsättning för detla anges i lagtexten atl särskilda skäl skall föreligga. Exempel på sädana särskilda skäl kan vara atl området är känsligt med hänsyn till landskapsbilden eller bebyggelsens karaktär. Det kan också vara så alt vissa slag av ekonomibyggnader i nära anslutning till ett bo­stadsområde kan behöva prövas med hänsyn Ull risken för immissioner.

Tredje stycket

1 tredje siycket föreskrivs formerna för beslut om ulökad bygglovsplikt. Som jag förut har nämnt kan besluten meddelas antingen i detaljplan eller genom områdesbestämmelser (se 5 kap, 7 5 första stycket 1 och 165 första styckel 1),


 


Prop. 1985/86:1                                                                    704

Fjärde stycket                                                                                  8 kap. 6-8 §§

Kommunens möjligheter att utvidga bygglovspliklen bör inte gälla för sådana för totalförsvaret avsedda byggnader som anges i 10 5, På lagrådets förslag (yttrandet s. 85) har detta föranlett ett tillägg i tjärde siycket,

7 8 Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att bygglov krävs för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom områden som ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsva­ret, statliga flygplatser, andra flygplalser för allmänt bruk, kärnreaktorer eller andra kärnenergianläggningar.

Paragrafen motsvarar 548 1 mom, tredje stycket byggnadsstadgan, 13 kap, 5 8 7 i utredningsförslaget och 8 kap, 3 8 andra stycket i det remitte­rade lagförslaget. På lagrådets förslag (yllrandet s,82) har bestämmelsen fått bilda en egen paragraf.

Enligt paragrafen kan kommunen besluta om bygglovsplikt för ljusan­ordningar inom skyddsområden intill militära anläggningar och liknande. Sådana beslut skall meddelas genom områdesbestämmelser. Av 95 Iredje stycket framgår alt kommunen för samma typ av skyddsområden kan besluta alt schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering inte får ske utan marklov. Om kommunen avser att införa både bygglovs- och marklovsplikt i nu berörda områden, kan det vara lämpligt att det sker i etl sammanhang. För detta talar inte bara administrativa skäl utan också hänsynen till berörda fastighetsägare.

Med stöd av förevarande paragraf och 9 5 iredje styckel, tillsammans med kravet på bygglov för byggnader, upplag m.m. i I och 2 55, bör det vara möjligt att åstadkomma samma skydd för försvarsanläggningar m. m. som dessa har i dag på grund av bestämmelserna i 81 och 82 58 byggnadsla­gen.

Ljusanordningar torde behöva prövas på samma grunder som skyltar, dvs, enligt 3 kap. 1,2,4 och 688,

Åtgärder som kräver rivningslov eller marklov

8 8 Inom områden med delaljplan krävs rivningslov för att riva byggna­der eller delar av byggnader, om inte annat har bestämts i planen.

Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att rivningslov krävs för att riva byggnader eller delar av byggnader.

Rivningslov behövs inte för att riva sådana byggnader eller delar av byggnader som får uppföras ulan bygglov. Kommunen får dock föreskriva att rivningslov krävs för sådana åtgärder.

Paragrafen, som motsvarar 13 kap, 8 5 i utredningsförslaget och 8 kap, 7 5 i det remitterade lagförslaget, anger omfattningen av rivningslovsplik-ten och utgör därmed grunden för den reglering av rivningsfrågorna som i PBL föreslås ersätta 35 a 5 byggnadslagen.

Inledningsvis vill jag nämna atl lagrådet (yttrandet s, 85) har utgått ifrån


 


Prop. 1985/86:1                                                                   705

all det inte är avsetl att rivningslov krävs för att riva sädana byggnader      8 kap. 8 § eller delar av byggnader som får uppföras utan lov och att det inte heller kan vara meningen att en kommun skall fä föreskriva rivningslovsplikl för sådana byggnader eller byggnadsdelar. Mot den bakgrunden har lagrådet tagil en föreskrift med denna innebörd i sin lagtext.

Dagens byggnadslagsliftning innehåller inte något undanlag från skyl­digheten alt söka byggnadslov för rivning av byggnader som får uppföras ulan lov. Detta har inte medfört några olägenheter, såvitt jag har mig bekant. För att undanröja eventuella oklarheter i frågan om rivningslovs­plikl föreligger eller ej i l.ex. den situationen att nägon vill flytta en komplementbyggnad som avses i 4 5 första stycket 6 anser jag ändå befogat att i tredje stycket ta i en föreskrift om att rivningslov inte behövs för denna och liknande åtgärder, Däremol ansluter jag mig inte till lagrådets förslag i övrigt i denna del. Önskemål från kommunalt häll om atl föreskri­va rivningslovsplikl för byggnader som är befriade från bygglovsplikl torde visserligen bli mycket sällsynta, Å andra sidan kan det inte uteslutas att det någon gång i framtiden visar sig atl rivning behöver hindras. Nya värde­ringar inom kulturminnesvården kan med tiden mycket väl ge vid handen att l.ex. delar av industribyggnader, ekonomibyggnader i speciella områ­den eller frilidshus, som med stöd av PBL har fått uppföras utan lov bör bevaras som exempel pä en gången lids byggnadsskick eller av miljöskäl. Jag anser del således olämpligt att nu låsa systemet så alt det i detta avseende skapas svårigheter i ett längre tidsperspektiv.

Första stycket

I enlighet med vad jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 13,1,2) föreskrivs i första stycket att rivning av byggnader eller delar av byggnader kräver lov inom delaljplanelagda områden, såvida inte kom­munen bestämmer annat i planen.

Grunderna för rivningslovsprövningen och vissa särskilda förfarande­regler finns i 16 och 17 88,1 övrigi gäller de generella bestämmelserna i 19-28 88,

Bestämmelserom ersättning till fastighetsägare i vissa fall finns i 14 kap. 85.

Det bör ocksä nämnas att bestämmelser om hur rivningsarbeten skall utföras finns i 9kap. 1-2 55. Den som för egen räkning företar eller låter företa rivningen har att på eget ansvar iaktta dessa bestämmelser, som bl. a. innebär att arbetena skall planeras och utföras så att personer och egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer.

Att byggnadsnämnden i vissa fall kan besluta om rivning av en byggnad framgårav lOkap. 16och 1755.

Någon definition på vad som skall avses med rivning har hittills inte gjorts i lagstiftningen. Delta har dock såvitt bekant aldrig vållat några

23    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                   706

problem i rättstillämpningen. Det kan ändå finnas skäl att kort beröra       8 kap. 8-9 §§ frågan.

Vissa åtgärder med en byggnad skulle kunna sägas stå på gränsen mellan rivning i förening med uppförande av en ny byggnad och genomgripande ändring av en byggnad. Låt oss säga att man river ut alla invändiga väggar, klär av timmerstommen dess panel och tar av ett ruttet tak. Huset kommer alltså alt stå som en avklädd stomme med enbart fönsterhål. Avsikten är att göra en modern byggnad mied hjälp av den gamla stommen. Hur skall detta betraktas enligt PBL?

Först bör sägas att det egentligen inte spelar så stor roll om man hänför dessa och liknande åtgärder till rivning eller ändringsarbeten. Prövnings­grunderna blir nämligen likartade. Vid både rivning och ändring kan de kulturhistoriska och miljömässiga aspekterna göras gällande. Även bo­stadsförsörjningens behov är en av prövningsgrunderna vid rivning. Delta behov kan - på grund av kopplingen mellan PBL och bostadssaneringsla­gen - beaktas även i samband med ändringsarbeten.

Även om det alltså inte är oundgängligen nödvändigt att här definiera rivning, torde det kunna anses rimligt att fordra ännu mer av "bortta­gande" än i det nyss angivna exemplet för att det skall bli tal om rivning. I princip bör rivning inbegripa ett totalt borttagande av en byggnadskropp, dvs. även av stommen. Om bara grunden avses finnas kvar och utnyttjas till en ny byggnad, bör raserandet av byggnaden i övrigt betraktas som rivning.

Även om man fullständigt tar bort endast en del av ett hus, l.ex. en veranda eller en gärdsflygel, bör detta hänföras till rivning. Både bostads­försörjningsskäl och framför allt estetiska skäl skall alltså kunna åberopas mot en sådan åtgärd. 1 paragrafen har med hänsyn härtill tagits in också en krav på lov för rivning av en dd av en byggnad.

Andra stycket

Jag har i den allmänna motiveringen också föreslagit att krav på riv­ningslov skall kunna införas i omräden som inte omfattas av detaljplan. Bestämmelser om detta har tagits in i andra stycket. Det torde knappast bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna på andra områden än sädana där kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse skall bevaras.

Tredje siycket

1 tredje stycket föreskrivs i enlighet med lagrådets förslag att rivningslov inte behövs för sädana byggnader eller delar av byggnader som får upp­föras utan bygglov. Av de skäl som jag nyss har anfört föreskrivs vidare att kommunen får införa rivningslovsplikl för sådana åtgärder.

9 8    Inom områden med detaljplan krävs, om inte annat har bestämts i planen, marklov för schaktning eller fyllning som medför att höjdläget för


 


Prop. 1985/86:1                                                                   707

tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Om ett visst höjdläge       8 kap. 9 § för markytan anges i planen, krävs dock inte marklov för atl höja eller sänka markytan till denna nivå.

Kommunen fär i detaljplan föreskriva att marklov krävs för trädfällning eller skogsplantering.

Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att marklov krävs för schaktning, fyllning, trädfällning eller skogsplantering inom områden som är avsedda för bebyggelse eller inom områden som ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsvaret, statliga flygplat­ser, andra flygplalser för allmänt bruk, kärnreaktorer, andra kärnenergian­läggningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhets­område.

Paragrafen, som motsvarar 13kap. 9 5 i utredningsförslaget och 8kap. 85 i det remitterade lagförslaget anger marklovspliktens omfattning. Paral­lellerna i dagens syslem är närmast de s.k. trädfällningsförbuden i 17, 40 och 11085 byggnadslagen och byggnadslovsplikten enligt 548 1 mom. byggnadsstadgan för schaktning, fyllning eller liknande åtgärd inom tomt och inom vissa andra områden.

Bakgrunden till paragrafen har jag utföriigt redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.2.4). Den redaktionella utformningen ansluter nära till lagrådets förslag. På de skäl som jag tidigare har redovisat (avsnitt 5.4.3) anser jag inte längre att PBL skall innehålla regler om marklovsplikt inom områden som är avsedda för friluftsliv.

Statens planverk och statens geotekniska institut vill i sina remissvar komplettera förteckningen över marklovspliktiga åtgärder med spräng­ning. Institutet anför:

En intressant fråga är vad som avses med schaklning. Ofta talar man om bergschaktning och jordschaktning. Bergschaktning fordrar sprängning av berget innan schaktningsarbetet kan börja. Sprängning räknas i många sammanhang ingå i bergschaktning. Därmed kan schaktning komma atl avse även sprängning. Sprängning kan orsaka olägenheter för omgivningen i form av sättningar och förändrad grundvattenströmning och kan i olyck­liga fall utlösa jordskred.

Jag anser inte att några särskilda föreskrifter behövs om sprängning. Däremol anser jag att uttrycket schaklning bör innefatta både jord- och bergschaktning. Det innebär alltså att sprängning i vissa fall kan ingå som ett led i schaktningen.

Beträffande trädfällning anför kammarrätten i Göteborg;

Bestämmelsen har sådan utformning att den torde kunna lillämpas inom ett bostadsområde även efter det atl bebyggelsen är slutförd. Kammarrät­ten vill ifrågasätta om det är rimligt att kommunens befogenhet i detta avseende även bör omfatta enstaka träd inom enskilda fastigheter.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 13,2,4) kan


 


Prop. 1985/86:1                                                     708

del i speciella fall uppstå behov av att genomen tillståndsplikt skydda även      8 kap. 9-10 §§

enstaka träd, som ulgör värdefulla inslag i den bebyggda miljön. Avsikten

är alltså att marklovsplikt för trädfällning skall kunna träffa även sådana

fall. All marklov kan krävas föi skogsplantering innebär givetvis inte atl

kommunen kan reglera plantering av fruktträd på villatomter och liknande

åtgärder,

1 förtydligande syfte vill jag framhålla, att schaktning och fyllning, som utgör förberedelser till byggnadsarbeten, inte kräver marklov. Markarbe­tena prövas i dessa fall i bygglovsärendet.

Det är i vissa fall ett starkt statligt intresse att marklovsplikt införs i närheten av de anläggningar som anges i tredje stycket. Om en kommun till äventyrs skulle underlåta att införa marklovsplikt inom skyddsområdena kan staten - om det är fråga om ett riksintresse - som en sista utväg tillgripa möjligheten till planföreläggande enligt 12kap. 65.

Med anläggningar för totalförsvaret avses i tredje stycket både befäst­ningar och andra anläggningar, som l.ex. ammunitionsförråd, radio- och radarstationer, teleanläggningar etc.

Prövningsgrunderna för marklov finns i 18 8. 1 övrigt gäller de generella bestämmelserna om prövningen i 19- 28 58.

Vissa för totalförsvaret avsedda byggnader m. m.

10 8 Bestämmelserna om bygglov, rivningslov och marklov gäller inte åtgärder med byggnader, andra anläggningar eller anordningar som är avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur. Sådana åtgärder skall föregås av samråd med länsstyrelsen, som på lämpligt sätt skall underrätta kommunen om åtgärderna och var de skall utföras.

I paragrafen, som motsvarar 13kap. 68 i utredningsförslaget och 8kap. 9 5 i det remitterade lagförslaget anges hur man skäll förfara med hemliga byggnader och andra anläggningar. Paragrafen har utformats helt i enlighet med lagrådets förslag.

1 665 byggnadsstadgan finns bestämmelser som i korthet innebär alt staten skall göra anmälan till byggnadsnämnden, innan en byggnad påbör­jas och att länsstyrelsen kan förordna att situationsplan, ritningar och beskrivningar inte skall ges in till nämnden, när det är fråga om en befäst­ning eller annan hemlig anläggning.

Utredningsförslaget innebär atl hemliga anläggningar undantas från prövning. Däremol föreslås inte något anmälningsförtärande eller liknande som kan ersätia tillståndsprövning. Detta har kritiserats av flera remissin­stanser. Kritiken är enligt min mening befogad. I 105 har därtor föreskri­vits en skyldighet för den byggande att samråda med länsstyrelsen beträf­fande hemliga objekt. Länsstyrelsen har i sin tur att på lämpligt sätt informera kommunen.

Att den formella regleringen har detta innehåll utesluter givetvis inte att direkta kontakter under hand tas mellan försvarsmyndigheterna och kom-


 


Prop. 1985/86:1                                                     709

munen. Tvärtom vill jag stryka under fördelarna för alla parter med sådana      8 kap. 10-11 §§ samråd, som f.ö. förekommer redan i dag när en hemlig anläggning skall byggas. Detta följer av de regler för planläggning av säkerhetsskydd vid byggande av hemlig anläggning för försvarsmaktens räkning (den s. k. Säkbygg) som överbefälhavaren fastställde den 26 oktober 1976.

Ordet "totalförsvaret" har samma innebörd som i 19kap. 5 5 brottsbal­ken (prop. 1979/80: 176 s. 8 och JuU 1981/82:8 s. 6 och 26).

Förutsättningar för lov m. m.

1 11-18 58 har tagits in bestämmelser som föreskriver under vilka förut­sättningar som bygglov (11-15 58), rivningslov (16 och 17 88) och marklov (18 5) skall lämnas.

De bestämmelser som rör förutsättningarna för bygglov har samlats i fyra paragrafer, varav en (118) avser områden med detaljplan och en annan (12 8) områden som inte omfattas av detaljplan. Efler en paragraf med en definition av begreppet kompletteringsåtgärder (13 8) kommer be­stämmelser om bygglov Ull tillfälliga åtgärder (148). Den nu redovisade dispositionen följer helt lagrådets förslag.

Bygglov

11 8   Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas om

1.  åtgärden inte strider mot detaljplanen, varvid det förhållandet att genomförandetiden löpt ut inte ulgör hinder mot att bygglov lämnas,

2.  den fastighet och den byggnad på vilken åtgärden skall utföras stäm­mer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området, och

3.  åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap.

Om fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen och om ansökningen kommer in före utgången av genomförandetiden för detalj­planen, skall sökanden föreläggas atl inom viss Ud visa att ansökan om förrättning gjorts för att genomföra den fastighetsindelning, som förutsätts i fastighetsplanen.

Beträffande sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 5 första siycket 4-6 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3 5 första stycket 1 skall bygglov lämnas även om förutsätlningarna i första stycket 2 inte är uppfyllda.

Även om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov Ull åtgärder på mark som enligt delaljplanen utgör kvartersmark för allmänt ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Bygglov får lämnas lill åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller fastighetsplanen, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

Paragrafen svarar mot 8 kap. 10 5 i det remitterade lagförslaget.


 


Prop. 1985/86:1                                                      710

Första siycket                                                                8 kap. 11 §

Punkt 1

Bestämmelserna i punkt 1 motsvarar i huvudsak 34och 11055 första stycket byggnadslagen samt 13 kap. 30 och 31 55 i utredningsförslaget.

Innebörden av punkt 1 är att detaljplanen i princip är bestämmande för vilka åtgärder som skall tillåtas och vilka som kan vägras inom planområ­det. Med anledning av vad lagrådet uttalat i sitt resonemang om genomfö­randetid (yttrandet s.56), som jag redovisade i specialmoliveringen till 5 kap. 5 8, har etl tillägg gjorts i lagtexten med innebörd att det förhållandet att genomförandeliden löpt ut inte utgör hinder mot att bygglov lämnas. Eftersom genomförandetiden tas upp i en planbestämmelse skulle det annars kunna göras gällande alt alla åtgärder som söks efter genomföran­detidens utgång strider mot planen.

Att del kan finnas ett visst tolkningsutrymme med beaktande av plankar­tans noggrannhet och planlinjernas utformning ligger i sakens natur. Direk­ta avvikelser från delaljplanen ryms däremot inte inom den rätt till bygglov som sökanden har. Som framgår av sista stycket i paragrafen har dock byggnadsnämnden möjlighet att göra vissa avvikelser, om nämnden anser det lämpligl,

Punkl 2

1 punkt 2 ställs etl krav på att fastigheten som sådan och den aktuella byggnaden stämmer överens med delaljplanen och den fastighetsplan som eventuellt gäller, I viss mån motsivaras detla krav av 34 och 11085 första stycket byggnadslagen. Även förbudet i 38 5 byggnadslagen mot nybygg­nad på fastigheter som inte stämmer överens med tomtindelningen kan betraktas som en motsvarighet, I utredningsförslaget finns liknande be­stämmelser i 13 kap. 30 och 31 88.

Byggnaden, om det finns en sådan på fastigheten, skall vara anpassad till delaljplanen med hänsyn inte bara till läge och användningssätt utan även i andra hänseenden. Som lagrådet (yttrandet s. 85 O har påpekat skall bygg­lov givetvis kunna vägras t. ex. om byggnadens höjd överskrider vad som i detaljplanen är föreskrivet om högsta tillåtna höjd.

Kravet alt fastigheten skall vara anpassad till fastighetsplanen innefattar ett förbud att bygga innan fastighetsplanen är genomförd. Man får alltså inte bygga över de i fastighetsplanen föreslagna fastighetsgränserna. För att ingen tvekan skall råda om vad som menas med att en fastighet stäm­mer överens med fastighetsplan vill jag klargöra att överensstämmelse föreligger först när fastigheten säväl till sina gränser som i fråga om serviuitsrättigheter och andelar i gemensamhetsanläggningar uppfyller be­stämmelserna i fastighetsplanen.

1 tredje styckel finns några speciella situationer reglerade, som har samband med principerna i punkt 2. Jag återkommer till dessa fall i motive­ringen till Iredje styckel.


 


Prop. 1985/86:1                                                     711

Punkl 3                                                                         8kap. Il §

För att bygglov skall ges krävs del slutligen enligt punkl 3 all ålgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap. En motsvarighet till detta finns i 56 8 I mom, första styckel byggnadsstadgan, I utredningsförslaget finns en mot­svarighet i 13 kap, 305, Punkt 3 har utformats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s,86), 1 lagrådsremissen föreslog jag en bestämmelse i punkt 3 med innebörden att bygglov skalle lämnas, om del av ansöknings­handlingarna och övriga omständigheter framgår att det finns förutsätt­ningar för alt den ansökta åtgärden kommer att uppfylla kraven i 3 kap. En bestämmelse med i sak denna innebörd tas nu in i 29 5, Jag återkommer därför i specialmotiveringen till den paragrafen med etl ulföriigl resone­mang om vad som bör tjäna som underlag vid prövningen enligt förevaran­de punkt 3,

Andra stycket

1 andra stycket regleras det fallet atl en fastighetsägare ansöker om bygglov före genomförandetidens utgång men innan fastighetsindelningen har bringats i överensstämmelse med fastighetsplanen, I och för sig skulle det dä vara formellt möjligt för byggnadsnämnden att avslå ansökningen, eftersom kraven i första stycket punkt 2 inte är uppfyllda. Med hänsyn till fastighetsägarens rättigheter under genomförandetiden är det dock angelä­get att ansökningen inte omedelbart avslås i denna situaUon. Visserligen skulle fastighetsägaren i så fall kunna ansöka om bygglov på nytt, sedan fastighetsbildningen har genomförts. I det skedel kan dock genomförande­liden ha löpt ul. vilket innebär att fastighetsägaren då inte längre har någon rätt att få bygglov. Kommunen kan upphäva planen utan att det medför någon rätt till ersättning för fastighetsägaren. En sådan effekt är naturligt­vis inte acceptabel, Därior bör ansökningen om lov i det första skedel inte föranleda avslag utan i stället leda till att byggnadsnämnden förelägger sökanden alt inom en viss tid visa att ansökan om förrättning gjorts för genomförande av fastighetsplanen. Under tiden bör bygglovsärendet vila. En bestämmelse med denna innebörd har därför tagits in i andra stycket.

I det remitterade lagförslaget finns i motsvarande stycke även en regel som säger att bygglov får vägras, om inte föreläggandet uppfylls. Som lagrådel har anmärkt (yttrandet s. 86) hör en sådan regel nära samman med vad som föreskris i 208. Regeln har därför flyttats till den paragrafen.

Tredje stycket

1 tredje stycket föreskrivs ett undantag från kravel på planenlighet. Undantaget gäller yttre och inre åtgärder med byggnader. Med inre åtgär­der avses åtgärder enligt 1 8 första stycket 4 och 5, men däremot inte atl en byggnad inreds helt eller delvis för ett väsentligen annat ändamål, dvs. åtgärder enligl 1 8 första stycket 3.

Bestämmelsen medger all det sker vissa yttre och inre ändringar av en


 


Prop. 1985/86:1                                                                   712

byggnad, även om detaljplanen anger ett förändrat användningssätt för 8 kap. 11 § byggnaden eller om byggnaden på något annat sätt strider mot planen. Det ulgör inte heller nägol hinder mot bygglov att fastigheten inte stämmer överens med detaljplanen eller med den fastighetsplan som kan finnas för området. Bakgrunden till detta förslag, som innebär en viss uppmjukning av det nuvarande förbudet mot nybyggnadsåtgärder i strid mot plan eller tomtindelning, har jag utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.4.2). Lagtexten har justerats något i förhållande lill lydelsen av det remitterade lagförslaget. Den nu föreslagna lydelsen klargör alt bygglov skall lämnas även om fömtsättningama i första stycket 2 inte är uppfyllda. Det är alt märka att bestämmelserna i första stycket 1 gäller i de nu berörda fallen, dvs. åtgärden i sig får inte strida mot någon planbestäm­melse. Detta betyder att t, ex, skyddsbestämmelser som syftar till atl bevara en byggnad, oavsett vilket användningssätt den har, blir bindande, även om byggnaden används i strid mot del i planen angivna ändamålet. Däremot får sådana planbestämmelser ingen genomslagskraft, som är in­riktade på en närmare reglering av just ändamålsbestämningen i planen. Jag vill här anknyta till det exempel som jag har berört i den allmänna motiveringen, nämligen alt inre älgärder skall utföras i en byggnad som på lagligt säll har fått kontorsanvändning men som ligger på en fastighet som enligt planen skall användas för bostadsändamål. Om denna plan innehål­ler bestämmelser om l.ex. lägenhelsfördelning eller en viss ombyggnads­standard för bostäderna, kan en åtgärd som syftar till förbättring av kon­torsanvändningen inte sägas strida mot planbestämmelserna.

Fjärde stycket

Bestämmelsen, som motsvarar 13 kap. 35 8 andra stycket i utrednings­förslaget, innebär en nyhet i förhållande lill gällande ordning.

Inom begreppet kvartersmark för allmänt ändamål ryms f. n. en rad vilt skiftande verksamheter, t. ex. skola, reningsverk, simhall, värmecentral m.m. Etl genomgående syfte med PBL är ju atl kommunmedlemmarna skall kunna av planhandlingarna utläsa vad olika områden skall användas till. Mot den bakgrunden föreslog utredningen en regel som innebär att en plan med "allmänt ändamål" visseriigen kan antas - t. ex. om kommunen behöver reservera mark och i ell inledande skede bara vill nå den expro­priaiiva effekten - men alt den inte kan läggas direkl Ull grund för elt bygglov. Del krävs att det allmänna ändamålet först närmare preciseras för medborgarna genom en komplettering av planbeslämmdsen.

Flera remissinstanser, förutom kommunförbundet ett tiotal kommuner, ser den föreslagna bestämmelsen som ett hinder, om man snabbt vill lösa ett planproblem som har uppkommit. Del förs därför fram olika förslag till uppmjukningar av bestämmelsen.

Jag anser det mycket värdefullt med hänsyn till medborgarinflytandet att en spärregel av detta slag införs i PBL. Önskemålet om största möjliga


 


Prop. 1985/86:1                                                     713

effektivitet i beslutsprocessen måste här vika, om det skulle räka i konflikt      8 kap. 11 § med kravet att konsekvenserna äv delaljplaner skall vara förutsebara. För min del tror jag dock inte att det regelmässigt är sä ont om tid att man får svårt att hinna med det förfarande som en precisering av en planbestäm­melse drar med sig.

Fjärde stycket har därför utformats så att det i sak stämmer överens med utredningsförslaget.

Jag är emellertid beredd att på det sättet gå kritiken lill mötes atl jag föreslår alt kravet på precisering i planen av ändamålet skall gälla enbari planer som anlas efter ikraftträdandet av PBL. Vid upprättandet av planer dessförinnan har man ju inte haft alt räkna med all en ytterligare plane­ringsomgång skulle behövas. Jag är också medveten om att det finns många kommuner som redan har en stor mängd planer med ospecifiserade allmänna ändamål. Mitt förslag, som jag tar upp i en övergångsbestäm­melse (17 kap. 7 8), gör att det inte behöver uppstå några problem med de befintliga planerna.

Femte stycket

Bestämmelsen motsvarar 13 kap. 35 8 första stycket i utredningsförsla­get och den kan närmast jämföras med 13, 34 och 37 88 samt 1108 första stycket byggnadslagen.

Detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner är bindande för den enskilde i den bemärkelsen att han inte har någon räll lill bygglovs­pliktiga åtgärder utöver vad som medges i de nämnda besluten.

I femte stycket behandlas den befogenhet som byggnadsnämnden har att medge avvikelser från delaljplan och fastighetsplan. En molsvarande be­stämmelse om avvikelser från områdesbestämmelser finns i 12 5 fjärde stycket.

Befogenheten att medge avvikelser har sina klara gränser, något som får anses mycket viktigt bl. a. med tanke på medborgarinflytandet. Avsteg som inte ligger i linje med planens syfte får inte medges, utan i sådana fall krävs planändring. Detsamma gäller alla avsteg som inte är att anse som "mindre".

I dag gäller inga andra formella begränsningar i detta avseende än atl det skall föreligga särskilda skäl för undanlag (dispens) från planen. De nu gällande dispensreglerna Ullkom efter förslag i prop, 1972:111, bil, 2 (s,370fO. I del sammanhanget gjorde departementschefen bl. a. följande uttalande, som belyser omfattningen av byggnadsnämndens handlingsfri­het i dag:

Alt dispensen - såsom f. n. föreskrivs beträffande stadsplan (34 5 BL) -inte får försvåra en ändamålsenlig användning av marken bör självfallet iakttas ulan särskild föreskrift härom. En bedömning härvidlag måste givetvis ske som ett led i prövningen huruvida särskilda skäl för dispens föreligger. Vid bedömningen om särskilda skäl föreligger torde vidare utan


 


Prop. 1985/86:1                                                     714

särskild föreskrift beaktas intres.iet av att planen såvitt möjligt fullföljs i       8 kap. 11-12 §§ enlighet med sitt syfte. Inom ramen för prövningen huruvida särskilda skäl för dispens föreligger torde sålunda enligt sakens natur göras de i remiss­kritiken berörda överväganden som f.n. kommer till uttryck i BL beträf­fande Kungl. Maj:ts dispensbefogenheler.

Utredningens förslag innebär att en mindre avvikelse från planen skall kunna göras, om avvikelsen är förenlig med planens syfte. Uppenbarligen har meningen varil aft begränsa möjligheten till avsteg från planen i förhål­lande till vad som förekommer i dag. Uttrycket "mindre avvikelse" tyder pä detta. Önskemålet om ett förbättrat medborgarinflytande har givetvis spelat in här. En fördel med en sådan begränsning är att man undviker att få så många situationer där planerna efter genomförandet inte avspeglar de fakUska förhållandena på marken. Den alternativa beslutsform som utred­ningen anvisar är atl en ansökan om en större avvikelse från plan skall behandlas som s. k, enkel detaljplaneändring.

Flera remissinstanser har vänt sig mot förslaget att inskränka möjlighe­terna att direkl i bygglovsärenden göra avvikelser från planen. Min upp­fattning är att möjligheterna till avsteg bör vara ungefär desamma som motsvarar lagstiftarens mening rned de nu gällande reglerna. Att alltid tvingas att ändra planen anser jag vara onödigt komplicerat. Samtidigt instämmer jag i utredningens bedömning att avvikelser som får konsekven­ser för ell större område bör belysas genom planändring. Mot den bak­grunden har i femte stycket föreskrivits att det skall vara fräga om mindre avvikelse. Smärte avsteg - t, ex. att placera en byggnad någon meter in pä s. k. punktprickad mark - bör enligt min mening kunna medges med stöd av femte stycket. Andra exempel kan vara att överskridande av högsta tillåtna byggnadshöjd är påkallat av byggnadslekniska eller andra skäl eller alt överskridande av tillåten byggnadsarea är motiverat för att en bättre planlösning skall kunna uppnås. Däremot är femte stycket naturligtvis inte tillämpligt, om någon vill använda marken för etl i planen icke avsett ändamål.

Jag vill i detta sammanhang erinra om alt avvikelser, som på grund av femte stycket inte kan medges i det enskilda bygglovsärendet, i många fall torde kunna handläggas enligt bestämmelserna om s. k. enkelt planförfa­rande i 5 kap, 28 5.

12 §   Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden som inte om­fattas av detaljplan skall bifallas om åtgärden

1.  uppfyller kraven i 2kap.,

2.  inte skall föregås av detaljplaneläggning på grund av bestämmelserna i 5 kap. 18,

3.  inte strider mot områdesbestämmelser och

4.  kan antas uppfylla kraven i 3 kap.

Belräffande en- eller tvåbostadshus skall ansökningar om bygglov till kompletteringsåtgärder som anges i 13 5 bifallas, om åtgärden uppfyller


 


Prop. 1985/86:1                                                      715

kraven i första stycket 4 och inte strider mot sådana områdesbestämmelser      8 kap. 12 § som anges i 5 kap, 16 5 3 eller 4,

Bestämmelserna i andra stycket gäller även andra byggnader än en- eller tväbostadshus, om ansökningen avser sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 5 första stycket 4-6, sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3 5 första stycket 1 eller underhållsåtgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap, 12 8,

Bygglov fär lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser frän områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med be­stämmelserna.

Paragrafen, som behandlar bygglovsprövningen i områden som inte omfattas av detaljplan, bygger på 13 kap, 32 8 i utredningsförslaget och 8 kap, 11 5 i det remitterade lagförslaget. Motsvarigheten i gällande rätt är närmast reglerna om tätbebyggelsedispens i 56 8 1 mom, fjärde stycket och 67 5 1 mom, byggnad.sstadgan. Bestämmelserna i första stycket kan betrak­tas som huvudregler. Där anges i fyra punkter de grunder som skall gälla för prövningen. Beträffande punkternas inbördes ordning ansluter det nu föreliggande förslaget till lagrådsremissen, något som innebären viss avvi­kelse från lagrådets lagtext, 1 andra stycket föreskrivs etl undantag från bl, a, kravet på allmän lämplighetsprövning beträffande s,k, komplette­ringsåtgärder. Definitionen av kompletteringsätgärder, som i det remittera­de lagförslaget finns intagen i andra stycket, har på lagrådets förslag (yllrandet s, 87) brutits ut till en egen paragraf, 13 8, Tredje stycket tar upp bedömningen av yttre och inre åtgärder på alla slags byggnader, medan fjärde stycket ger möjlighet Ull mindre avvikelser från områdesbestäm­melser.

Första stycket

I punkt 1 slås fast den grundläggande principen att ny bebyggelse skall prövas lämplig och att beslämmelserna i 2 kap. skall utgöra grunden för den prövningen. Genom hänvisningen till 2 kap. blir även NRL tillämplig vid lämplighetsprövningen.

Innebörden av punkt 2 är att bygglov kan vägras i etl speciellt fall, nämligen med stöd av det s. k, delaljplanekravei i 5 kap, 1 8, De situationer där det bör vara möjligt för byggnadsnämnden alt med enbart en hänvis­ning till detaljplanekravet avslå en ansökan har jag beskrivit i specialmoti­veringen lill 5 kap, 1 5.

Bestämmelsen i punkt 3 om alt åtgärden inte får strida mot områdesbe­stämmelser har sin parallell i 11 8 första styckel 1 beträffande detaljplan.

Punkl 4 stämmer helt överens med 11 8 första stycket 3 och kommente­ras närmare i specialmotiveringen lill 29 8.

Vid behandlingen av bygglovsärenden i områden som inte omfattas av detaljplan blir situationen regelmässigt den att byggnadsnämnden an­vänder översiktsplanen som beslutsunderlag vid bygglovsprövningen. En viktig avsikt med översiktsplanen är ju alt ge information om kommunens


 


Prop. 1985/86:1                                                                    716

principiella uppfattning om markanvändningen i olika delar av kommunen.       8 kap. 12 § Därför bör man kunna utgå från att den som skall söka bygglov utformar sitt projekt så atl det så långt som möjligt följer uttalandena i översikts­planen.

Som jag tidigare har framhållit (avsnitt 7.3) kan de mål som kommer till uttryck i översiktsplanen ha olika styrka och olika lidsperspektiv i skilda delar av kommunen. Jag skall nu med några exempel belysa hur prövning­en i bygglovsärenden kan utfalla i olika slags områden.

Bevarandeområden

Elt bevarandeområde kan vara angivet i översiktsplanen för att man vill slå vakt om ett kulturpräglat jordbrukslandskap med inslag av bebyggelse som är karakteristisk för trakten, ägoindelning med stenmurar, odlingsrö-sen och fornminnen av olika slag. Området kan t, o, m. vara av riksintresse enligt NRL, Om någon vill bygga ett nytt hus inom området, får detta effekter i flera avseenden. Det nya huset bör inpassas i landskapet så att del ansluter till det lokaliseringsnönster som den äldre bebyggelsen har. Material och färg bör också till sin karaktär ansluta till det för trakten typiska. Del viktiga är att de särdrag som bär upp det kulturhistoriska värdet i området inte äventyras. Ansökan om ett väl utformat men störan­de placerat hus bör därför avslås. Likaså bör lov kunna vägras till ett hus som har en lämplig placering men en storlek och utformning som inte står i samklang med miljön i området. Endast i undantagsfall lorde det kulturhis­toriska värdet utesluta vaije form av ny bebyggelse. I så fall är områdets karaktär sä unik att områdets skydd och vård bör behandlas genom detalj­plan, områdesbestämmelser eller naturreservat.

En annan typ av bevarandeomräden i översiktsplanen kan avse atl säkerställa jordbruksmark för framUda produktion. Ett sådant mål innebär naturligtvis stor restriktivitet mot åtgärder som kan komma atl störa en fortsatt rationell jordbruksdrift. Ny bebyggelse kan här försvåra en lämplig arrondering, störa brukningscentrum, försvåra markbearbetning, gödning, besprutning etc. Kompletterande bebyggelse i anslutning Ull befintliga boningshus kanske däremol kan Ullåtas, om PBL:s övriga krav uppfylls och detaljplanekravet inte gör sig gällande.

Översiktsplaners områdesindelning skall vara översiktlig och blir där­med ganska grov. Ett störte landskapsavsnilt kan därför komma att redo­visas som jordbruksområde, fastän det kanske innehåller rätt stora områ­den med skog, impediment, betesmark, våtmarker m. m. Av riktlinjerna i översiktsplanen bör då framgå hur bebyggdsemöjlighelerna ler sig i de delar som inte direkt berör den öppna jordbruksmarken. Här kan det mycket väl tänkas alt en viss bebyggelse både är möjlig och kanske till och med önskvärd. Riktlinjer av positivt vägledande art skall här ses som råd och upplysningar lill enskilda om hur det allmänna intresset gör sig gällan­de vid lokalisering av bebyggelse i området. Beträffande öppna landskap


 


Prop. 1985/86:1                                                                    717

kan riktlinjerna också innehålla viss ledning för byggnadernas lämpliga 8 kap. 12 § utformning. Sökanden bör naturiigtvis så långt som möjligt beakta dessa rikllinjer vid utformningen av sitt projekt. De kan betraktas som en sorts rekommendationer till dem som önskar bygga. Riktlinjerna kan emellertid - som jag tidigare sagt - inte vara bindande för vare sig kommunen eller sökanden. En byggnads tillåtlighet avgörs slutligt under hänsynstagande bäde till det allmännas och till sökandens intressen i bygglovsärendet.

Översiktsplanens riktlinjer kan vara ett uttryck för hur kommunen avser att säkerställa omräden av riksintresse enligt NRL. 1 sådana fall då det råder enighet mellan staten och kommunerna om hur detta starka allmänna intresse skall Ullgodoses anser jag det självklart att enskildas intressen av att l.ex. uppföra nya byggnader i alll väsentligt måste underordna sig det allmänna intresset. I själva verket kan kommunen här sägas ha i uppdrag att behandla bygglovsärenden på elt sätt som är likartat för likvärdiga områden i hela landet. Utrymme för lokala tolkningar finns naturligtvis, men det är begränsat.

Etl annal slag av bevarandeområden kan utgöras av närrekreationsom­råden för en lätort. Detta är etl lokalt intresse men av stor allmän betydel­se. Ny bebyggelse skulle l.ex. kunna utsläcka allemansrätten i området. Sådana byggnader, parkeringar, motionsspår m.m., som gör områdel till­gängligt och är förenliga med den markanvändning som kommunen har tänkt sig bör kunna tillåtas. Önskemål om privat bebyggelse kan däremot endasi i undanlagsfall komma ifråga. Ansökningar som påtagligt inskrän­ker tillgängligheten i området bör alltså bedömas restriktivt.

Ett bevarandeområde i översiktsplanen kan också syfta lill att säkerstäl­la möjligheten atl i framtiden utvinna en viss naturresurs, som grus, malm, torv etc. Hur skall då en bygglovsansökan behandlas? Del kan gälla ett hus eller en större anläggning, t. ex. en skidlift. Här bör man ta hänsyn till det allmänna intressets tidsmässiga aktualitet och dess ekonomiska värde i förhållande till den sökta ålgärden. En långsiktig markanvisning i över­siktsplanen behöver exempelvis inte hindra att man ger bygglov till en mindre, lätt flyttbar byggnad. Den enskildes intresse av alt utnyttja mar­ken kan man eventuellt tillmötesgå under en betydande tidsperiod, kanske upp lill 20 år. Innan naturresursen i fråga exploateras någon gång i framti­den, kan det många gånger vara möjligt att låta marken nyttjas enligt den enskildes önskemål. Reglerna om lov för tillfällig åtgärd i 14 8 kan här komma till användning. En skidlift som innebär en större investering och som breder ut sig över en slörre del av det bevarandevärda områdel bör däremot inte ulan vidare tillålas.

Förändringsområden

Översiklsplanen kan också redovisa områden där marken avses få en annan användning inom kortare eller längre tid. Jag väljer till en början som exempel en expansionszon för en tätort. Jag förutsätter alt markreser-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    718

vationen är välgrundad och markbehovet realistiskt bedömt. 1 detta fall 8 kap. 12 anser jag att det allmänna intresset bör ha betydande genomslagskraft vid bedömning av etl bygglovsärende. Därmed vill jag inte säga att alla ansök­ningar bör avslås. T. ex. etl upplag som inte är förenat med några byggna­der bör kunna tillåtas för begränsad tid. Detsamma bör gälla byggnader för tillfälligt bruk.

Ansökningar om bygglov för mer varaktiga ändamål mäste emellertid behandlas mot bakgrund av de planer som. kommunen har för tätortens expansion. Jag föreställer mig att syftet med den avsedda markanvänd­ningen ofta hindrar att bygglov lämnas till olika åtgärder som på etl olämpligt sätt begränsar kommunens möjligheter atl senare åstadkomma en god miljö i områdel. Men det kan också finnas åtgärder som är väl förenliga med kommunens avsikter i området. I sådana fall bör kommunen kunna gå den enskilde tillmötes och bevilja ansökningen.

Ett annat förändringsområde kan avse reservat för framtida vägutbygg­nad eller en störte ledning. Marken är alltså i översiktsplanen reserverad för elt visst ändamål som har stor betydelse för kommunens fysiska struk­tur, men anläggningens huvudman — som ofta kan vara staten eller något privat företag - har inte kommit så långl i projektering och förberedelse att markförvärv har aktualiserats. Här anser jag emellertid att del är ett mycket starkl allmänt intresse alt marken verkligen är tillgänglig för an­läggningen när genomförandel närmar sig. Under förutsällning att markre­servationen fortfarande har aktualitet - om än på lång sikl - bör över­siktsplanen i denna del i praktiken ha avgörande inverkan vid bygglovs­prövning.

Skyddsområden

S. k. skyddsområden i översiktsplanen kan avse alt skydda forisati drift av en miljöstörande anläggning eller en viktig allmän anläggning, l.ex. en vattentäkt. Bebyggelse med avloppsulsläpp måsle här av hygieniska skäl kunna avvisas. Riktlinjer till skydd för sådana samhällsintressen får anses ha en avgörande inverkan på möjligheterna atl bygga eller göra andra ingrepp i miljön. Här anser jag därför atl enskilda intressen av att t. ex. få bygga hus som regel måste vika, eller att projektet i vart fall måsle ges ett sådant tekniskt utförande som lokaliseringen kräver.

Elt annat skyddsområde kan vara utlagt kring en anläggning som tjänar ett väsenUigt statligt samhällsintresse, l.ex. en militär anläggning, ett kärnkraftverk eller en högspänningsledning. Översiktsplanens riktlinjer utgör i sådana fall ofta en upplysning om restriktioner som redan gäller enligt annan lagstiftning. Avsikten är atl värna om den enskildes säkerhet och hälsa. Sådana riktlinjer i översiktsplan måste givetvis - för den enskildes bästa - få avgörande betydelse så länge anläggningen i fråga är i drift. Men jag vill även här stryka under behovet av en realprövning i varje enskilt fall. Uppförande av ett frilidshus i närheten av en militär anläggning


 


Prop. 1985/86:1                                                     719

kan många gånger, liksom hittills skett, tillåtas om anläggningens funktion      8 kap. 12 § inte störs nämnvärt. Jag förutsätter att byggnadsnämnden samråder med militära myndigheter i dessa ärenden.

Att bygga hus för enskill ändamål inom skyddsområden för kärnkraft­verk, högspänningsledningar etc, kan emellertid inte komma i fråga, Sam­ma rigorösa skydd har t, ex, fornminnen.

Andra stycket

Andra siycket, som behandlar rätten att få lov till s, k, kompletteringsåt­gärder, har utformats i överensstämmelse med förslaget i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,3), Denna rätt tillkommer ägare av en- eller tvä­bostadshus utanför detaljplanelagt område. Den prövning som skall göras beslår i att byggnadsnämnden skall bedöma om åtgärden kan antas uppfyl­la kraven i 3 kap. I övrigi kan kompletteringsåtgärderna hindras bara om tillstånd till expropriation har lämnats eller kommunen antagit vissa om­rådesbestämmelser som reglerar åtgärderna. Enligt andra stycket kan kompletteringsåtgärder vägras, om de strider mot områdesbestämmelser enligt 5 kap. 168 3 eller 4. Begränsningen Ull punkterna 3 och 4 har en väsenllig betydelse för omfattningen av rätten till kompleileringsålgärder. Det innebär bl. a. att områdesbestämmelser, som slår fast elt visst ändrat ändamål med markanvändningen (5 kap. 168 2), inte kan träffa komplette­ringsätgärder på en fastighet, som i fråga om sitt användningssätt strider mol det nya ändamålet enligt bestämmelserna. En regel med motsatt innebörd skulle öppna möjligheter alt på ett enkelt sätt för lång tid framåt förbjuda all byggnadsverksamhet, dvs. även smärte förbättringar och kom­pletteringar. Detla skulle uppenbarligen strida mot en av grundtankarna bakom reformen, nämligen att dagens nybyggnadsförbud måste avskaffas.

De begränsningar i rätten till kompletteringsåtgärder som kan införas genom områdesbestämmelser är i huvudsak att byggnads- eller bruksarean för fritidshus kan maximeras, att skyddsbestämmelser för särskilt värde­fulla byggnader eller bebyggelsemiljöer kan utfärdas och att kraven i övrigt i 3 kap. på placering, utforming och utförande av byggnader kan preci­seras.

Det bör särskilt framhållas alt delaljplanekravei enligt 5 kap. 1 8 inte kan åberopas som avslagsgrund när det gäller kompletteringsåtgärder.

Enligt 23 8 detla kap. kan byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet av ansökningar om bygglov. Den möjligheten kan användas, om kommunen l.ex. vill hindra en kompletteringsåtgärd genom att expro­priera den berörda fasligheten eller genom att anta områdesbestämmelser, som närmare reglerar hur kompletteringsåtgärder skall utföras. Byggnads­nämnden kan då skjuta upp avgörandet en viss tid i avvaktan på att expropriationstillstånd lämnas eller områdesbestämmelser antas.

När det gäller expropriationstillstånd innebär mitt förslag en viss avvi-


 


Prop. 1985/86:1                                                     720

kelse frän det remitterade lagförslaget, vari föreskrivs att lov till komplet- 8 kap. 12—13 §§ teringsåtgärder får vägras om kommunen har lämnats Ullstånd atl expro­priera den fastighet eller den fastighetsdel där åtgärden skall utföras. Lagrådet har föreslagit (yllrandet s. 86) att bestämmelsen härom utformats sä att den omfattar alla fall av expropriation, dvs. även när staten eller enskild får expropriationstillstånd. För egen del har jag ingen erinran mot den princip som lagrådets förslag grundas på. Att en bestämmelse med denna innebörd tas in i 12 8 — på det sätt jag föreslog i det remitterade lagförslaget - men inte i de paragrafer som behandlar förutsättningarna för bygglov i andra situationer och för rivningslov och marklov anser jag emellertid vara något missvisande. Bakom mitt förslag ligger nämligen tanken all ett tillstånd lill expropriation kan utgöra grund för anslag på ansökningar om lov av alla slag. Detta framstår som en självklar konse­kvens av 23 8 och i viss män även av 15 8, Någon uttrycklig regel om delta har därför inte tagits in i 12 5,

Tredje stycket

En bestämmelse som i sak motsvarar 11 8 tredje stycket har tagits in i tredje stycket av förevarande paragraf Bestämmelsen innebär att de be­gränsade prövningsgrunderna i andra stycket gäller för yttre och inre åtgärder med byggnader av alla slag, dvs, inte bara bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter. Sådana ändringar skall alltså inte lämplighets­prövas och inte heller prövas mot bakgrund av detaljplanekravet.

Bestämmelsen kommer sannolikt inte att få samma principiella betydel­se som 11 8 tredje stycket, men den kan ändå få praktisk effekt i vissa fall. Det viktigaste fallet torde bli atl detaljplanekravet inte får åberopas som avslagsgrund. Ett annat exempel är när invändiga ändringar skall göras i en byggnad som ligger i ett område där kommunen har tänkt sig en annan och förändrad markanvändning på sikt. Att byggnaden på det sättet "ligger fel" enligt vad en lokaliseringsprövning skulle utvisa utgör alltså inte hinder för bygglov till de invändiga ändringarna. Innebörden av tredje stycket är korl uttryckt att yttre och inre åtgärder skall prövas enbari mot bakgrund av dels egenskapskraven i 3 kap. och dels vissa angivna om­rådesbestämmelser.

Fjärde stycket

Fjärde stycket reglerar möjligheterna att lämna bygglov som innebär mindre avvikelser från områdesbestämmelser, 1 den frågan vill jag hänvisa till vad jag i anslulning till 11 8 femte styckel har anfört om möjligheterna till avvikelser från detaljplaner,

13 5    Med kompletteringsåtgärder avses att

1,    uppföra komplementbyggnader.

2.    göra mindre tillbyggnader.


 


Prop. 1985/86:1                                                     721

3,     utföra sådana inre åtgärder i byggnader som anges i I 8 första siycket       8 kap. 13-14 §§
4-6 och sådana yttre åtgärder pä byggnader som anges i 3 8 första

styckel 1,

4,     utföra underhållsåtgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap.
125.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, bygger på en be­stämmelse i 8 kap. 11 5 andra stycket i det remitterade lagförslaget.

1 enlighet med vad lagrådet har förordat (yttrandet s, 87) har definitionen av begreppet kompletteringsåtgärder fått bilda en egen paragraf, som re­daktionellt har utformats på det sätt som lagrådet har föreslagit,

1 fyra punkter räknas de olika kompletteringsåtgärderna upp. Punkt4, som avser underhållsåtgärder, har tillagts på lagrådets förslag (yttrandet s. 87), Jag anser inte att det resonemang som jag i den allmänna motivering­en (avsnitt 12,3,2) har fört om komplelleringsåtgärderna här behöver ut­vidgas annat än pä en speciell punkt.

Vid tillbyggnader men även när en ny byggnad uppförs kan det uppstå tveksamhet om hur man skall bedöma små, successiva förändringar av verksamheten på en fastighet, om förändringarna i ett längre tidsperspek­tiv gör att användningssättet blir ett helt annat än det ursprungliga. Varje åtgärd för sig kanske inte får väsentliga effekter för kommunens planering, men om man betraktar åtgärderna sammantagna kan de tänkas ha sådana konsekvenser att byggnadsnämnden behöver tillgripa ett bredare register av prövningsgrunder.

Naturligtvis går det inte alt i lagen införa en generell föreskrift som anger i vilket utvecklingsskede en verksamhet skall vara för att en bygglovsansö­kan inte längre skall behandlas enligt reglerna för kompletteringsätgärder. Sannolikt kommer det många gånger att falla sig naturiigl atl fastställa när en sädan kritisk punkt har uppnåtts. Bedömningen i den frågan bör göras med hänsyn tagen till alla förbättringsåtgärder som har skett under utveck­lingens förlopp. Man är alltså inte hänvisad till att isolerat betrakta den senast sökta åtgärdens effekter utan får gä tillbaka till hur läget ursprungli­gen var,

14 § Kan bygglov inte lämnas på grund av bestämmelserna i 11 eller 12 5, får bygglov för tillfällig åtgärd lämnas, om sökanden begär det. Sådant lov skall lämnas, om den ansökta ålgärden har stöd i en detaljplanebestäm­melse om tillfällig användning av byggnad eller mark,

I ett bygglov som avses i första stycket får medges att en byggnad eller annan anläggning uppförs, byggs till eller i övrigt ändras och atl en bygg­nads eller en byggnadsdels användning ändras. Lovet skall lämnas för högst tio år. Tiden kan på sökandens begäran förlängas med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden fär dock inte överstiga tjugo är.

Paragrafen handlar om bygglov för tillfälliga åtgärder och motsvarar 56 5 2 mom, andra stycket byggnadsstadgan, 13 kap, 26 5 andra stycket i utred­ningsförslaget och 8 kap, 12 5 idet remitterade lagförslaget. Jag har tidigare


 


Prop. 1985/86:1                                                                   722

behandlat tillfällig markanvändning i den allmänna motiveringen (avsnitt 8 kap. 14 § 8.3.2) och i anslulning till 5 kap. 7 8 första styckel 9. En nyhet i mitt förslag är all tillfälligt lov kan ges även för ändring av en byggnads användnings­sätt och atl del ändrade användningssättet kan gälla även en del av en byggnad. På så sätt kan l.ex. nägra lägenheter i ett flerbosladshus under en lid användas för ett provisoriskt ändamål, t.ex, till förskola, fritidshem eller skollokaler. Man kan ocksä tänka sig möjligheten atl bostäder tillfäl­ligt omvandlas till kontor i samband med stadsförnyelse eller ombyggnad.

Paragrafens första stycke tar upp bäde de fall dä lov för tillfällig åtgärd fär lämnas och de fäll dä sådant lov skall lämnas,

I det remitterade förslaget har paragrafens tillämpningsområde oavsikt­ligt blivit alltför begränsat. De åtgärder som får omfallas av lovet angavs där vara uppförande och ändring av användningssättet. Givetvis bör även Ullbyggnad, ombyggnad och övriga ändringar innefattas i möjligheten att lämna lov för tillfälliga åtgärder. Laglexten har justerats i enlighet härmed.

Första stycket

Av första stycket framgår att lov för tillfällig åtgärd får lämnas, om permanent bygglov inte kan ges pä grund av bestämmelserna i 11 eller 12 8. Finns det förutsättningar för ett permanent lov, skall sådant lov alltså lämnas, om sökanden begär det. 1 det remitterade lagförslaget föreskrivs som ytterligare en förutsällning för lov till en lillfällig åtgärd atl marken eller byggnaden inte genast behöver tas i anspråk för det mer långsiktiga ändamålet enligt planen.

Som lagrådel påpekar (yttrandet s. 87) behöver detta villkor inte anges. Någon rätt till sådant bygglov föreligger nämligen inte i annat fall än som avses i andra styckel. Om marken behöver tas i anspråk för det avsedda ändamålet, kan sökandens begäran avslås utan att denna avslagsgrund är uttryckligen angiven i lagen.

I första stycket föreskrivs vidare att lov till en tillfällig åtgärd skall lämnas, om ålgärden stämmer överens med en detaljplanebestämmelse om tillfällig markanvändning. Av 5 kap. 7 8 första siycket 9 framgår att sådana planbestämmelser kan meddelas.

Andra siycket

Tiden för bygglov enligt första .»tycket är enligt andra stycket väsentligt längre än den tid som anges i 56 8 2 mom. andra stycket byggnadsstadgan. Byggnaden får nämligen finnas kvar i högst tio är, men byggnadsnämnden kan på ansökan medge förlängning av tiden med högst fem är i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år. När liden har gått ut, skall den tillfälliga markanvändningen upphöra. Om så inte sker. kan byggnadsnämnden tillämpa bestämmelserna i lOkap för att åstadkomma rättelse.

Med anledning av synpunkler från några remissinstanser vill jag fram-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    723

hälla att det enligt min mening inte kan finnas nägra betänkligheter från     8 kap. 14-15 §§

rättssäkerhetssynpunkt med bygglov för tillfälliga åtgärder. Del kan alltså

inte vara till nackdel för den enskilde atl under så lång tid ha bara ett

sådant lov till stöd för sin markanvändning. Man mäste nämligen se delta

som en möjlighet i reserv för det fall att den gällande planen lägger hinder

för ett permanent lov. Reglerna om lov för tillfälliga åtgärder är med andra

ord uppställda i sökandens intresse.

15 8 Om bygglov har vägrats till en viss åtgärd pä grund av att tillstånd till expropriation har lämnats och tillståndet har upphört att gälla, får en ny ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på samma grund förrän tio år har förflutit frän den dag då det första tillståndet till expropriation medde­lades.

Paragrafen, som motsvarar 13 kap. 398 i utredningsförslaget och 8 kap. 14 8 i det remitterade lagförslaget, innehåller en spärr mot att byggnads­nämnden upprepade gånger vägrar lov till kompletteringsåtgärder på grund av att kommunen ansöker om tillstånd till expropriation.

Lagrådet har (yttrandet s. 89) anfört skäl både för och emot en regel av den föreslagna innebörden men stannat för slutsatsen atl bestämmelsen fyller sin plats som elt skydd för den enskilde. I enlighet med lagrådets förslag har regeln utformats så att den kan tillämpas inte bara när det är kommunen som önskar expropriera.

Som framgår av specialmotiveringen till 12 8 kan bygglov vägras, om expropriationstillstånd har meddelats belräffande den fastighet eller fas­tighetsdel där åtgärden skall vidtas. I förevarande paragraf behandlas det fallet att exproprialionslillslåndet inte har utnytljats utan upphört alt gälla. Byggnadsnämnden är då förhindrad att skjuta upp avgörandet av en ny bygglovsansökan om samma åtgärd i avvaktan på en ny ansökan om tillstånd till expropriation. Delta hinder för nämnden gäller under en tid av tio år. Först när tioårsperioden har gått till ända, kan alltså en ny bygglovs­ansökan beträffande samma åtgärd avslås på nytt av samma skäl, om förutsättningarna för delta i övrigt är uppfyllda.

Bestämmelserna i förevarande paragraf hindrar dock inte byggnads­nämnden att när som helst, dvs. även under tioårsperioden, besluta om anstånd med avgörandet av en ny ansökan om lov i den situation jag nyss beskrev, därför att kommunen vill anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser. Bestämmelser om detta finns i 23 8.

1 motsats till vad Näringslivets byggnadsdelegation hävdar i sitt remiss­svar anser jag inte att det krävs en ändring i exprqpriationslagen som hindrar förlängning av expropriationstillstånd. De nuvarande reglerna i ämnet (3 kap. 6 8 ExL) är tillräckligt restrikUva för att den enskildes iniressen skall få del skydd som behövs.


 


Prop. 1985/86:1                                                      724

Rivningslov och marklov                                                   8 kap. 16—17 §§

16 8 Ansökningar om rivningslov skall bifallas, om inte byggnaden eller
byggnadsdelen behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund
av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömäs­
siga eller konstnärliga värde.

Paragrafen motsvarar till viss del 13kap, 408 i utredningsförslaget och grundas på 8 kap, 15 5 i det remitterade lagförslaget, I sak kan den närmast jämföras med 35 a 5 byggnadslagen,

I paragrafen anges de två möjliga grunderna för att vägra rivning, nämli­gen hänsynen till bostadsförsörjningen och önskemålet att bevara histo­riskt, kulturhistoriskt, miljömässigl eller konstnärligt värdefull bebyggelse. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.1.3) närmare utvecklat vad som skall läggas in i dessa båda prövningsgrunder.

Lagrådet har i anslutning till 15 5 i det remitterade förslaget anfört följande (yttrandet s.890:

En grund för att vägra rivning är enligt förevarande paragraf önskemålet att bevara kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Av den allmänna motiveringen (s. 223) framgår att ansökan om rivningslov inte heller skall bifallas om bebyggelsen är värdefull ur historisk eller konstnär­lig synpunkt. Detta har beaktats i lagrådets förslag (168). Härigenom får man ocksä överensstämmelse med 3 kap. 118 såvitt avser bebyggelsens egenskaper, låt vara atl det särskilda krav som uppställs i sistnämnda paragraf saknar motsvarighet här. Möjlighelen att vägra rivningslov enligt förevarande 15 8 gäller således också andra byggnader än dem som enligt 3 kap. 11 8 har ett särskill bevarande värde. Av bestämmelsen bör tydligt framgå att rivningslov kan vägras både om byggnaden i sig har angiven egenskap och om den ingår i en bebyggelse av sådant slag.

Lagrådets uttalande har beaktats och föranlett vissa justeringar av lag­texten i förhållande lill det remitterade förslaget. Med 3 kap. 11 8 avses i det nu föreliggande förslaget 3 kap. 12 8.

17 § Om upprustningsåläggande enligt 28 bostadssaneringslagen
(1973:531) har meddelals och åläggandet inte har förfallit, får rivningslov
inte lämnas för den byggnad som avses med åläggandet.

Rivningslov får inte heller lämnas för sådana byggnader som avses i 3 kap. 12 8 och som omfattas av skyddsbestämmelser i en delaljplan eller i områdesbestämmelser.

Paragrafen, som motsvarar 13 kap. 41 8 i utredningsförslaget och - med en mindre justering - 8 kap. 168 i det remitterade lagförslaget, föreskriver förbud alt meddela rivningslov i vissa fall.

Paragrafen riktar sig alltså närmast lill byggnadsnämnden, och dess syfte är att inskärpa vikten av att nämnden inte går ifrån den bedömning av byggnadens bevarande värde som en gång har gjorts i ett tidigare ärende.


 


Prop. 1985/86:1                                                     725

Första stycket                                                               8 kap. 17-18 §§

Beslämmelserna i första styckel motsvarar 56 8 4 mom. andra styckel byggnadsstadgan.

Andra stycket

Av andra stycket följer att, om skyddsbestämmelser har meddelats i en detaljplan eller i områdesbestämmelser, rivning inte kan beslutas, med mindre planen eller bestämmelserna först ändras eller upphävs. Rivnings­förbud följer ju direkt av skyddsbestämmelserna.

Jag vill här ocksä erinra om det rivningsförbud som följer av en bygg­nadsminnesförklaring enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen.

18 8    Ansökningar om marklov skall bifallas om den sökta åtgärden inte

1.    strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser,

2.  förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning för bebyg­gelse,

3.  medför olägenheter för användningen av sådana försvarsanläggningar eller andra anläggningar som avses i 98 tredje stycket,

4.  i annat fall medför störningar för omgivningen.

Marklov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplan eller områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen eller bestämmelserna.

Paragrafen, som tar upp prövningsgrunderna för marklov, motsvarar 13 kap. 48 8 i utredningsförslaget. Motsvarande bestämmelser i gällande rätt är 17 och 4085 byggnadslagen samt 54 8 1 mom. sista siycket bygg­nadsstadgan.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.2.5) gett en bakgrund till den föreslagna bestämmelsen. Den närmare utformningen av paragrafen har skett i nära anslutning till lagrådets förslag (yttrandet s.90). Bl. a. har andra stycket med bestämmelser om mindre avvikelser från delaljplan eller områdesbestämmelser tillagts på lagrådets förslag. De beslämmelser i det remitterade lagförslaget som handlade om marklovsprövning inom friluftsområden har utgått på skäl som jag tidigare har anfört (avsnitt 5.4.3).

Skyldigheten atl söka marklov regleras 19 5. Första stycket i nämnda paragraf behandlar åtgärder inom detaljplanelagt område som ändrar höjd­läget för en tomt eller mark för allmän plats. Om det i planen finns bestämmelser om sådana höjdlägen, prövas ansökningar om marklov mot den planbestämmelsen. Det blir då punkl 1 i förevarande paragraf som tillämpas. Anges inga höjdlägen i planen, sker marklovsprövningen i stället enligt någon av de övriga punkterna, i de flesta fall punkt 4. Samma prövningsgrunder tillämpas, om kommunen enligt 9 5 andra stycket har beslutat införa marklovsplikt för trädfällning eller skogsplantering inom etl område med detaljplan. Om planen inte innehåller någon bestämmelse av förbudskaraktär, som kan ligga till grund för marklovsprövningen enligt


 


Prop. 1985/86:1                                                                    726

punkt I i förevarande paragraf, lär prövningen i stället göras mol bakgrund      < kap. 18—19 §§ av antingen punkt 2 eller punkt 4,

Av 8 kap, 9 5 tredje stycket framgår atl kommunen i två fall genom områdesbestämmelser kan införa marklovsplikt, nämligen inom blivande bebyggelseomräden och i vissa skydds- eller säkerhetsområden. Av 5 kap, 16 5 6 följer att kommunen genom områdesbestämmelser också har möjlig­het alt utfärda materiella bestämmelser om hur marklovsprövningen bör utfalla, dvs, vilka åtgärder som är tillåtna och vilka som är förbjudna. Har sådana bestämmelser utfärdats, får enligt punkt 1 i förevarande paragraf marklov vägras, om den sökta åtgärden strider mot områdesbestämmel­serna. Det finns emellertid ingel krav på att kommunen genom områdes­bestämmelser måste ange hur prövningen av marklovsansökningar skall ske. Det kan sålunda mycket väl tänkas alt kommunen anser det tillräckligt att marklovsplikt införs och att det därefter från fall till fall får avgöras vilka ansökningar om marklov som kan bifallas och vilka som måsle vägras. Ett sådant förfaringssätt kan användas i alla de situationer som beskrivs i 95 tredje slyckei. De prövningsgrunder i förevarande paragraf som då blir aktuella är punkt 2 beträffande åtgärder i blivande bebyggel­seområden saml punkt 3 belräffande åtgärder inom skydds- eller säker­hetsområden.

Enligt 14 kap. 8 5 har markägaren i vissa fall rätt till ersättning om marklov vägras.

Handläggningen av lovärenden

Generella bestämmelser

19 §    Byggnadsnämnden prövar ansökningar om bygglov, rivningslov

och marklov.

Ansökningar om lov skall göras hos nämnden. Ansökningarna skall vara skriftliga. Beträffande enkla åtgärder får ansökan dock göras muntligen.

Bestämmelser om prövning av bygglov eller marklov utan ansökan finns i 10kap. 19 5 andra stycket.

Bestämmelsen motsvarar 55 5 1 mom. första stycket byggnadsstadgan och 13kap. 10§ i utredningsförslaget.

Första stycket

På lagrådels förslag (yttrandet s.92) har i första styckel uttryckligen angells att det är byggnadsnämnden som prövar ansökningar om lov.

Andra siycket

Huvudregeln är att ansökning;ar om bygglov, rivningslov och marklov skall göras skriftligt. Under förutsättning att det är fräga om enklare åtgärder kan ansökningen också göras muntligt. Utredningen har inte föreslagit nägon begränsning i fråga om möjligheten att göra muntliga ansökningar. På förslag av vissa remissinstanser har emellertid, i likhet


 


Prop. 1985/86:1                                                                   727

med vad som gäller i dag, möjligheterna att göra muntliga ansökningar 8 kap. 19—20 §§ begränsats till enklare åtgärdei. Så kan vara fallet när det inte krävs ritningar i egentlig mening. Att i lagen närmare precisera dessa åtgärder är dock inte möjligt. Det mäste ankomma på byggnadsnämnden att avgöra när en muntlig ansökan kan användas. Om en ansökan har gjorts muntligt och den enligt byggnadsnämndens mening inte kan avgöras utan handling­ar, bör sökanden hänvisas att komplettera ansökningen. Det innebär alltså att den enskilde inte får någon ovillkorlig rätt atl göra sin ansökan muntligt. Eftersom det ligger ocksä i byggnadsnämndens intresse och skyldighet att åstadkomma förenklingar, kan man emellertid enligt min mening på goda grunder utgä från atl nämnderna så långt det är möjligt kommer att tillämpa förfarandet med muntliga ansökningar.

På vissa håll handläggs i dag muntliga ansökningar på så sätt att den tjänsteman som tar emot ansökningen antecknar på en särskild blankett vilken åtgärd ansökningen avser, var åtgärden skall utföras och annat som är av betydelse. Som lagrådel har påpekat (yttrandet s,92) bör det också antecknas när ett ärende om bygglov anhängiggörs vid byggnadsnämnden, eftersom detta kan ha betydelse för rätt till ersättning enligt 14kap, 5 5, Stadsarkitekten, som i flertalet kommuner har rätt att bevilja bygglov för enklare åtgärder, prövar därefter den ansökta åtgärden, undertecknar blanketten och sänder den lill sökanden som bevis pä att denne fått byggnadslov. En kopia av blanketten arkiveras sedan hos nämnden.

Om de uppgifter som sökanden lämnar muntligt behöver undersökas närmare, kan nödvändig kontroll göras i nämndens arkiv, hos någon annan nämnd eller vid besök på platsen. Råder nägon oklarhet i fråga om den sökta åtgärden, bör givetvis samråd ske med sökanden.

Det är naturligtvis inte nödvändigt alt ansökan antecknas på en särskild blankett. Det måste dock av en handling framgå dels vilken åtgärd det är fråga om och var den skall vidlas, dels att bygglov beviljas och datum för beslutet. Det är viktigt att sökanden får en bekräftelse på att ansökningen finns registrerad hos nämnden. Bekräftelsen kan ha formen av elt lämnat bygglov, en begäran om kompletterande handlingar och liknande eller helt enkelt en underrättelse om atl nämnden har mottagit ansökningen och vad denna enligt nämndens uppfattning avser.

Tredje stycket

1 10 kap. 19 5 andra stycket finns bestämmelser om att byggnadsnämn­den i vissa fall kan pröva frågan om bygglov eller marklov utan ansökan, när åtgärden har vidtagits utan lov. En hänvisning lill detta stadgande har gjorts i tredje styckel.

20 8    När ansökan görs, skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter i övrigt lämnas in som behövs för prövningen.

Är ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden förelag-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   728

ga sökanden atl avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte föreläggan-      8 kap. 20 § del, får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen avvisas.

Följs inte ett föreläggande enligt 11 8 andra stycket, får ärendet avgöras i befintligt skick.

Förelägganden som avses i andra och tredje styckena skall innehålla en upplysning om verkan av att föreläggandet inte följs.

Första stycket

Första stycket motsvarar 55 8 1 mom, andra styckel byggnadsstadgan och 13 kap, 11 8 första stycket i utredningsförslaget, I 55 5 byggnadsstad­gan finns ganska detaljerade föreskrifter om vilka slag av handlingar som skall fogas till ansökningen eller som senare kan tillföras ärendet. I före­varande paragraf har, i enlighet med utredningens förslag, tagits in mer allmänt hållna bestämmelser som anger att ansökan skall åtföljas av de ritningar, beskrivningar och uppgifter i övrigt som behövs för att den sökta åtgärden skall kunna prövas. Det innebär bl. a. att byggnadsnämnden alll efter åtgärdens art kan bestämma atl vissa handlingar, l.ex. nybyggnads­karta, kan undvaras.

I fråga om ansökningar som avser ny- och lillbyggnader krävs i regel en situationsplan över tomlen. Denna bör normalt vara grundad på en ny­byggnadskarta. Detta är vikUgl för att bl. a. va-anläggningar, kraftledning­ar, fornlämningar, servitut och nyltjanderätler skall kunna redovisas. Del är också nödvändigt för att ge besked om vilka sakägare, l.ex. grannar, som berörs av ålgärden, eftersom dessa enligt 22 8 i vissa fall skall lämnas tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Nybyggnadskarta bör dock kunna undvaras i många fall, l.ex. vid till­byggnader långt från tomtgräns, vid uppförande av komplementbyggnader osv. Det är i så fall byggnadsnämnden som avgör i vilka fall nybyggnads­karta inte behöver ges in. Det bör observeras att nämnden därvid enligt 11 kap, 1 5 andra stycket skall ta lill vara möjligheterna atl förenkla för den enskilde.

Nybyggnadskartor upprättas av byggnadsnämnden, I de fall nämnden anser all en nybyggnadskarta är nödvändig är nämnden enligt 11 kap. 2 5 andra stycket skyldig att tillhandahålla sädan karta.

I specialmotiveringen till 29 8 återkommer jag något Ull frågan om vilka handlingar som behöver ges in lill byggnadsnämnden.

Andra styckel

Enligt andra stycket, som motsvarar 55 5 2 mom, byggnadsstadgan och 13 kap. 115 andra stycket i utredningsförslaget kan byggnadsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa brister i ansökningen.

Utredningen har föreslagit att byggnadsnämnden får avgöra ärendet i befintligt skick, om sökanden inte kompletterar sin ansökan inom den föreskrivna tiden. En ansökan kan emellertid vara så ofullständig att den över huvud taget inte går att pröva i sak. Därför har, som flera remissin-


 


Prop. 1985/86:1                                                     729

stanser också har föreslagit, i andra stycket tagits in en möjlighet för      8 kap. 20-21 §§ byggnadsnämden all avvisa ansökningen.

Del bör påpekas atl byggnadsnämnden enligl 8 5 förvaltningslagen (1971: 290) under vissa förutsättningar är skyldig att vägleda sökanden om ansökningshandlingarna är ofullständiga och om vägledning behövs för att sökanden skall kunna ta till vara sin rätt.

Tredje stycket

Enligt 11 8 andra siycket kan byggnadsnämnden förelägga en bygglovs­sökande att ansöka om förrättning för fastighetsindelning. Följden av att föreläggandet inte följs bör som lagrådet har anfört (yttrandet s. 86) regle­ras i förevarande stycke.

Fjärde slyckei

1 föreläggandet skall sökanden upplysas om vilka följder det kan få om föreläggandet inte följs.

21 8 Även om en åtgärd med byggnader, andra anläggningar, anordning­ar eller mark inte kräver lov enligt 1 -9 88, skall byggnadsnämnden, om det begärs, pröva frågan om lov till åtgärden.

Bestämmelserna i denna lag om lov skall tillämpas i ärenden enligt första stycket.

Paragrafen ger möjlighet att påkalla byggnadsnämndens prövning av sådana åtgärder som inte kräver lov. En motsvarighet till paragrafen finns i 548 4mom. byggnadssladgan och 13kap, 128 i utredningsförslaget.

Bakgrunden till stadgandet är bl, a, att även icke bygglovspliktiga åtgär­der enligt 3kap, 95 andra stycket, 105 andra stycket 1 och 3 samt 14 och 18 58 skall uppfylla egenskapskraven i 3 kap. i skälig utsträckning, samt alt de inte får utföras i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser (5 kap. 36 5 första stycket). Eftersom byggnadsnämnden sedan kan ingripa enligt lOkap. 12 och 14 SS om kraven inte har iakttagils i tillräcklig utsträckning, kan del finnas ett intresse hos fastighetsägaren att få åtgärden prövad.

I specialmotiveringen i lagrådsremissen (s. 593) anförde jag att ett ärende enligt 215, som l.ex, rör byggande, skall handläggas som ett vanligt bygglovsärende och att bifall till ansökningen skall meddelas i form av bygglov, Detla har föranlett följande uttalande av lagrådet (yttrandet s,920:

Avsikten torde vara att i ärenden enligt denna paragraf säväl materiella som processuella regler om bygglov - eller i förekommande fall marklov och rivningslov - skall gälla. Lagrådet föreslår därför etl tillägg till lagtex­ten enligt vilket bestämmelserna om lov i PBL skall tillämpas i dessa ärenden. Bifall till en ansökan som avser det fallet atl en byggande vill utföra en icke lovpliktig åtgärd i strid mol planbestämmelser kommer därför - bortsett från möjligheten av lov till tillfällig åtgärd - inte alt


 


Prop. 1985/86:1                                                     730

kunna förenas med villkor om lidsbegränsning av lovet. Lagrådet vill       8 kap. 21—22 §§

anmärka att detta är en ändring i förhällande till gällande rätt eftersom en

dispens enligt 67 5 byggnadsstadgan kan tidsbegränsas (se Bexelius s, 500),

Av del föreslagna tillägget följer också att de regler om statlig konlroll

m,m. i 12kap. och om överklagande i 13kap. som avser lov kommer att

gälla ärenden enligt nu förevarande 21 5. Ett bifall eller avslag i ärende

enligt 21 5 inverkar ej på frågan om huruvida åtgärden är bygglovspliktig.

Detla har betydelse om del blir aktuellt att tillämpa sanktioner enligl

10 kap.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet har anfört. Andra styckel har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

22 § Innan lov lämnas, skall byggnadsnämnden genom underrättelse be­reda kända sakägare och de kända bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende som berörs samt sådan känd organisation eller förening som anges i 5 kap. 25 5 första stycket 2 tillfälle att yttra sig över ansökningen, om åtgärden

1,    innebär en avvikelse från detaljplan eller områdesbestämmelser eller

2.    skall utföras i ett område som inte omfattas av delaljplan och åtgärden
inte är en kompletteringsåtgärd och inte heller är reglerad i områdesbe­
stämmelser,

1 det fall som avses i 5 kap, 25 5 tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Ärenden om lov får inte avgöras utan alt sökanden undertättats om det som tillförts ärendet genom andra än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Byggnadsnämnden får dock avgöra ett ärende utan att så skett, om det är uppenbart onödigt atl sökanden yttrar sig.

Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, innehål­ler bestämmelser om kommunicering av ansökningar om lov. Den motsva­rar närmast 13 kap, 13 5 i utredningens förslag. Någon direkl motsvarighet finns inte i byggnadsstadgan. Grannar skall emellertid enligl 67 8 3 mom, erhålla tillfälle att yttra sig över ansökningar om undanlag från nybygg­nadsförbud.

Enligt byggnadsstadgan finns alltså inte någon direkt skyldighet att underrätta grannar och andra sakägare om ansökningar om byggnadslov.

Lagrådet har anfört bl, a, följande i denna fråga (yttrandet s, 93):

Förvaltningslagen (1971:290) är emellertid tillämplig på byggnadsnämn­dens handläggning av sådana ärenden, där besluten överklagas genom förvaltningsbesvär, I nämnda lag finns bestämmelser, 15 5, om undertältd-seskyldighel, som innebär att nämnden i viss utsträckning har alt kommu­nicera ansökningar om byggnadslov med t, ex, ägare av grannfasUgheler.

1 I 5 andra styckel förvaltningslagen finns en bestämmelse om lagens förhållande till avvikande regler i andra lagar eller författningar som beslu­tats av riksdagen eller regeringen. Bestämmelsen slår fast att sådana avvi­kande regler gäller framför det som är föreskrivet i förvaltningslagen. Av specialmoliveringen till förevarande paragraf får anses framgå att avsikten är att exklusivt reglera frågan om nämndens kommunikationsplikt i lov-


 


Prop. 1985/86:1                                                      731

ärenden. De bestämmelser som finns i 15 5 förvaltningslagen skall således      8 kap. 22 § inte gälla vid sidan om bestämmelserna i förevarande paragraf

Jag ansluter mig lill denna ståndpunkt, som alltså klariägger att 22 5 "tar över" 15 5 förvaltningslagen.

Första siycket

Som jag tidigare har föreslagit upptar det nu föreliggande förslaget. Pä grund härav har - i överensstämmelse med lagrådets förslag - genom en uppräkning i första styckel angells vilka som vid sidan av de kända sakägarna skall beredas tillfälle atl yttra sig över ansökningar om lov.

I förhållande till utredningens förslag har bl. a. den ändringen gjorts att underrättelseskyldigheten inskränks till kända personer eller organisatio­ner. Skälet till ändringen är att det för byggnadsnämnden kan vara i det närmaste omöjligt att la reda på vaije räuighetsinnehavare som berörs av elt visst ärende. Som känd bör emellertid normalt räknas den vars rättighet är inskriven i fastighetsboken. Som lagrådel har påpekat (yttrandet s.94) kan det emellertid inträffa alt inte heller dessa rättsinnehavare kan påträf­fas.

Andra siycket

Enligt det remitterade lagförslaget gäller som huvudregel att underrättel­sen skall sändas som rekommenderat brev eller på annat säll som kan styrkas men att underrättelse till de boende inom viss fastighet kan ske genom anslag inom fastigheten. I överensstämmelse med lagrådets förslag (yttrandet s. 64 och 94) har nu kravet pä rekommenderat brev slopats, och dessutom har genom en hänvisning till 5 kap. 25 5 tredje stycket första meningen införts möjlighet att lämna underrättelse genom kungörelse i ortstidning. Angående förutsättningarna för sådant kungörande hänvisar jag till 5 kap. 25 5 och specialmotiveringen till den paragrafen. Kungörelsen bör innehålla en kortfattad upplysning om den sökta åtgärden och en uppgift om var ansökningshandlingarna finns tillgängliga. Vidare bör na­turliglvis anges när och till vem eventuella yttranden skall lämnas in.

Det nu föreliggande förslaget innebär att det är byggnadsnämnden som genom underrättelse skall bereda sakägare tillfälle att yttra sig. 1 det remitterade lagförslaget föreskrivs - i syfte att underiätta handläggningen -att nämnden kan bestämma att sökanden skall sköta underrättelsen. Lag­rådet (yttrandet s.94) anser att motiven för att vältra över ansvarei för kommuniceringen på sökanden är dåligt underbyggda, 1 lagrådets förslag har bestämmelsen därför fått utgå. Bl, a, med hänsyn lill att det nu öppnas möjlighet att lämna underrättelse genom kungörelse i ortstidning kan jag ansluta mig till lagrådels förslag. Den nyss nämnda bestämmelsen har därför fått utgå.

När det härefter gäller frågan i vilka fall som sakägare och andra intres­senter skall underrättas är följande att säga.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    732

Utredningen har föreslagit att sakägare skall lämnas tillfälle att yttra sig 8 kap. 22 § över alla ansökningar om lov och all byggnadsnämnden skall ansvara för delta. Utredningen har motiverat sitt förslag bl, a, med att det för alla parter mäste vara en fördel att eventuella synpunkter och erinringar från grannar blir kända, innan byggnadsnämnden fattar sitt beslul och inie först genom att grannarna överklagar beslutet.

Flera remissinstanser kritiserar förslaget och menar alt förfarandet är alltför tids- och resurskrävande, särskilt i de fall när den ansökta åtgärden är medgiven i en detaljplan.

Jag delar den grundinställning som ligger bakom utredningens förslag och anser allt sakägarna i princiip skall underrättas om och få tillfälle att yttra sig över ansökningar om lov. Samtidigt måste emellertid förslaget utformas så att inte handläggning:en av ärenden om lov blir alltför tungrodd och resurskrävande, I likhet med en del remissinstanser anser jag sålunda atl underrättelse bör kunna undvaras om ålgärden stämmer överens med en detaljplan eller med områdesbestämmelser, I dessa fall har sakägarna och andra intressenter haft tillfälle att tillvarata sina intressen vid planens eller bestämmelsernas tillkomst. Någon underrättelseskyldighet bör inte heller föreligga i fråga om kompletteringsåtgärder som skall företas i områ­den utan detaljplan. Sådana åtgärder har normalt så begränsad omgiv­ningspåverkan att grannar och andra sakägare inte berörs.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har i 22 8 första stycket tagits in bestämmelser som anger i vilka fall undertättelse skall ske. Enligt punkl 1 skall sakägare och andra intressenter beredas tillfälle att yttra sig beträf­fande ansökningar som innebär mindre avvikelse frän en detaljplan eller områdesbestämmelser. Förutsättningarna för att medge sådana avvikelser anges i 115 femte stycket och 12 5 fjärde stycket. Punkt 2 handlar om åtgärder utanför omräden med detaljplan. I dessa fall skall tillfälle till ytlrande lämnas, såvida inte ansökningen avser kompletteringsåtgärder enligt 13 5 eller åtgärder som - i de avseenden som berör sakägare och övriga intressenter — är reglerade i områdesbestämmelser. Så kan vara fallet l.ex. i elt fritidshusomräde, där byggnadernas storlek, utformning och läge har fastlagts i bestämmelserna.

Det är ingenting som hindrar atl sökanden inhämtar yttrande från gran­nar och andra sakägare redan innan ansökan görs och bifogar yttrandena till ansökningen. Detta är ett förtärande som ofta tillämpas i dag och som kan bidra till att ärendet får en kortare handläggningstid.

Tredje styckel

1 iredje stycket har paragrafen på lagrådets förslag (yttrandet s.93) kompletterats med en bestämmelse om att ärenden normalt inte får avgö­ras med mindre kommunikationsskyldighelen gentemot sökanden har bli­vit fullgjord. Bestämmelsen är föranledd av att paragrafen är avsedd att uttömmande reglera kommunikationsskyldighelen i lovärenden.


 


Prop. 1985/86:1                                                      733

23 8 Begärs tillstånd att expropriera den byggnad eller mark som en 8 kap. 23 § ansökan om lov avser eller påbörjas arbete för att anla. ändra eller upphä­va detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan som berör bygg­naden eller marken, får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgö­randet om lov till dess alt ärendet om expropriationslillståndet avgjorts eller planarbetet avslutats. Om kommunen inte avgjort planärendet inom två år från det atl ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden, skall dock ansökningen avgöras utan dröjsmål.

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 13kap. 37, 38 och 44 85 i utred­ningsförslaget samt 8kap. 13 5 och 17 5 andra stycket i det remitterade lagförslaget behandlar tidsfristerna för avgörande av ärenden om lov. Det finns ingen direkt motsvarighet till dessa bestämmelser i gällande rätt. 1 viss män kan de dock jämföras med de möjligheter som i dag finns att utfärda nybyggnadsförbud. En avgörande skillnad är dock alt tiden enligl mitt förslag inte kan förlängas utöver vad som anges i bestämmelserna.

Till en början vill jag framhålla att i paragrafen har sammanförts regler om anstånd med avgörandet av alla slag av lov, dvs. även marklov. Detta är en lagteknisk lösning, som lagrådet har förespråkat (yttrandet s. 87 O och som jag anser utgör en förbättring.

Enligt det remitterade förslaget är huvudregeln att ärenden om bygglov och rivningslov skall avgöras snarast möjligt och senast inom ell år. Att i lovärenden sätta upp en allmän tidsfrist på ett är är emellertid inte lämpligt, anser lagrådet, som här anför bl, a, följande (yttrandet s, 88):

En sådan regel kan nämligen tas till intäkt för atl anmärkning om bris­tande snabbhet inte kan riktas mol byggnadsnämnden, ifall avgörandet sker inom elt år. Det är emellertid tveksamt om PBL över huvud taget bör uppta någon generell regel om snabbb handläggning. Ärenden skall alltid avgöras så skyndsamt som är möjligt. En regel härom har därför knappast sin plats i en speciallag, 1 förvaltningslagen finns ingen sådan bestämmelse. Förvaltningsrättsutredningen har emellertid (se SOU 1983: 73 s, 560 före­slagit en bestämmelse i ämnet utformad så att skyndsamhetskravet balan­seras mot övriga huvudsakliga krav som bör ställas på verksamheten hos förvaltningsmyndigheter. Lagrådet har i sitt förslag inte tagit upp en sär­skild bestämmelse om skyndsamhet.

Jag har ingen erinran mot vad lagrådet anför, Nägon särskild bestämmel­se om skyndsamhet har därför inte upptagils i paragrafen.

Ytterligare en skillnad mellan det nu föreliggande förslaget och lagråds­remissen är att byggnadsnämnden nu blir skyldig att genom ett uttryckligt beslut ta slällning till frågan om anstånd. Även detta moment har tillkom­mit som en följd av lagrådets omarbetning av paragrafen (yttrandet s,89). Jag instämmer ocksä i lagrådets påpekande att byggnadsnämnden i sitt beslut om anstånd bör ange skälet till att ärendet inte avgörs genast. En sädan upplysning är av stort värde för sökanden, eftersom anståndsbeslu­tet kan överklagas. Del nu föreslagna förfarandet ligger helt i linje med strävandena att göra myndighetsverksamheten mera serviceinriktad.


 


Prop. 1985/86:1                                                      734

I sak råder i stort sett överensstämmelse mellan del nu föreliggande      8 kap. 23 § förslaget och det remitterade förslaget med undantag av att - på skäl som angetts i specialmotiveringen Ull 12 5 - beslul om anstånd med anledning av en ansökan om tillstånd atl expropriera kan meddelas även om annan än kommunen har ansökt om expropriationen.

Enligt lagtexten är en förutsättning för beslut om anstånd att ett planar­bete påbörjas. Det är omöjligt att göra något entydigt uttalande om vad som skall förstås med uttrycket atl påbörja elt planarbete. Oftast torde det finnas protokollförda beslut som visar att frågan har väckts, men om sådana inte finns bör det krävas atl kommunen kan peka på någon konkret åtgärd som har vidtagits av någol kommunalt organ i form av utredningar, förslag till program eller liknande. Givetvis bör beslut om alt påbörja planarbete kunna fattas vid samma Ullfälle som beslutet om anstånd.

Om ett anståndsbeslut har meddelats, har ett rådrum skapats inför avgörandet av lovärendel. Tidsfristen går ut när ärendet om expropria­tionstillstånd har avgjorts eller när planarbetet avslutats. Dock föreskrivs en yttersta tidsgräns för det fallet att anståndet beror på ett påbörjat planarbete. I sådant fall måste lovärendet avgöras inom två år från det ansökningen om lov kom in, om inte planarbetet dessförinnan har resul­terat i etl beslut att anla, ändra eller upphäva delaljplan, områdesbestäm­melser eller fastighetsplan. Om kommunen inte fattar något sådant plan­beslui, måste bygglovsärendel avgöras i enlighet med gällande plan och med tillämpning av de prövningsgrunder som för den aktuella situationen anges i 8 kap. 11-13 55.

Det räcker med att kommunen fattar sitt planbeslut inom den föreskriv­na tiden för alt ärendet om bygglov skall kunna hållas vilande ytteriigare en viss tid. Det krävs alltså inte att beslutet i planärendet har vunnit laga kraft.

När det gäller expropriation ger inte bestämmelserna om anstånd bygg­nadsnämnden möjlighet atl låta bygglovsärendet vila ända till dess att en eventuell expropriation är fullbordad. Det kan ju dröja länge innan l.ex. ersättningsfrågan är avgjord. Beslut i lovärendet skall fattas snarast möjligl efter det att ansökningen om tillstånd till expropriation har slutligt av­gjorts.

Med anledning av ett påpekande i remissvaret frän Stockholms bygg­mästareförening vill jag framhålla att det inte finns något som hindrar byggnadsnämnden från att skjuta upp avgörandet av ett bygglovsärende i väntan på planändring även under genomförandetiden för en detaljplan. Byggmästareföreningen har ifrågasatt vad som händer, om någon plan­ändring inte beslutas inom den föreskrivna tidsfristen och genomförandeti­den har gått lill ända under tiden som ansökningen har varit vilande. Svaret pä den frågan är att sökanden har rätt att fä bygglov i enlighet med detaljplanen, eftersom ansökan om lov har gjorts före genomförandetidens utgång och planen alltjämt gäller när bygglovet prövas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   735

Nästa fråga är, om kommunen under genomförandeliden bör kunna 8 kap. 23 § skjuta upp avgörandet av en bygglovsansökan för att, sedan genomföran­detiden har löpt ut, ändra planen enligt de för kommunen mer gynnsamma bestämmelserna i 5 kap, 11 8 andra stycket, Någol hinder för kommunen att förfara på detta sätt finns inte. Eftersom kommunen därigenom gör del omöjligt för fastighetsägaren att genomföra planen, är denne emellerUd berättigad till ersättning. Det följer nämligen av 14 kap, 5 8 tredje stycket att sökanden har rätt till ersättning eller inlösen, om bygglov som har sökts före genomförandetidens slut därefter lämnas utan bifall.

Jag vill lämna några exempel som visar olika situationer där kommunen kan behöva vänta med avgörandet av ett bygglovsärende,

/, För att anla detaljplan

Sökanden vill göra en tillbyggnad av elt fritidshus inom ett område som inte omfattas av detaljplan. Sökanden åberopar att det rör sig om en kompletteringsåtgärd enligt 13 8. Kommunen anser att Ullbyggnaden är olämplig, eftersom områdel har blivit attraktivt för permanenlbosältning och kommunen inte avser att bekosta den service som då skulle behövas. Avgörandet av bygglovsärendet skjuts upp, varpå en detaljplan antas som begränsar den högsta tillåtna byggnads- eller bruksarean Ull den area som den befintliga byggnaden faktiskt har. Tillbyggnaden kan därefter vägras med stöd av 11 5 första stycket I.

2. För att ändra detaljplan

Inom ell område med detaljplan, för vilken genomförandetiden har gått till ända, vill sökanden göra en tillbyggnad som är medgiven i planen. Han vill alltså ta i anspråk en outnyttjad byggrätt. Kommunen anser alt planen är föråldrad, eftersom den tillåter en exploatering som inte är acceptabel i den miljö som numera har uppkommit i området. Genom atl vänta med avgörandet av bygglovsansökningen och ändra planen - varvid bestäm­melserna i 5 kap. 115 andra stycket skall tillämpas - kan byggrätten minskas så att tillbyggnaden kan vägras med stöd av 11 5 första stycket I.

3. För att upphäva delaljplan

Inom ett område med detaljplan, för vilken genomförandetiden har gått lill ända, vill sökanden uppföra ett nytt hus på en hittills obebyggd fastig­het. Detaljplanen medger att den sökta byggnaden uppförs, men kom­munen anser att planen är heh föråldrad och att områdel även i fortsätt­ningen bör bevaras obebyggt. Om planen först upphävs - varvid bestäm­melserna i 5 kap. 11 5 andra stycket skall lillämpas - kan byggnadsnämn­den därefter vägra lov till åtgärden. Detta förutsätter dock att det finns stöd för avslaget i 12 5 första stycket, som ju då blir tillämpligt.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    736

4. För att anta områdesbestämmelser                                              8 kap. 23-25 §§

Det kan här föreligga samma förhållanden som i exemplet 1, dvs. sökan­den vill göra en tillbyggnad på ett fritidshus inom ett område som inie omfattas av detaljplan. Genom att områdesbestämmelser antas som be­gränsar byggnads- eller bruksarean kan ansökningen därefter avslås med slöd av 128 andra siycket eller - om byggnadsnämnden inte delar sökan­dens uppfattning att det är fråga om en kompletieringsåigärd - med stöd av första stycket 4 samma paragraf

24 8 Begärs upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen (1973:
531) beträffande den byggnad som en ansökan om rivningslov avser, skall
byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess att
ärendet om uppruslningsåläggandet avgjorts.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 13 kap, 45 8 i utredningsförslaget och 8 kap, 17 8 första stycket i det remitterade lagförslaget. Paragrafen innebär hinder mot att byggnadsnämnden lämnar rivningslov medan det pågår prövning enligt bostadssaneringslagen av frågan om byggnaden skall upp­rustas eller inte. Bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 565 4 mom, första stycket byggnadssladgan, innehåller alltså en obligatorisk anstånds-grund i just detta fall till skillnad från 23 8, som öppnar en möjlighel för nämnden alt besluta om anstånd.

Syftet bakom 24 8 är naturiigtvis att skapa garantier för att del inte meddelas rivningslov som föregriper den prövning av bevarandefrågan som pågår i annan ordning.

Jag vill nämna att det remitterade lagförslaget innehåller ytterligare en obligatorisk anståndsgrund, som tar sikte på alt ansökan gjorts om att byggnaden skall förklaras för byggnadsminne. Med hänsyn lill beslämmel­serna i 8 kap, 16 5 denna lag och 7 5 lagen (1960:690) om byggnadsminnen synes - som lagrådet framhållit (yttrandet s,90) - någon särskild före­skrift om obligatoriskt anstånd knappast fylla någon funktion för sist­nämnda fall. Denna grund har därför fått utgä ur lagtexten,

25 8 Om byggnadsnämnden finner anledning anla att en åtgärd som
kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet, skall nämnden
upplysa sökanden om detla.

Paragrafen motsvarar 57 8 första stycket byggnadsstadgan, 13 kap, 19 8 andra stycket i utredningsförslaget och 8 kap. 24 8 i det remitterade lagför­slaget.

Då byggnadsnämnden prövar en ansökan om byggnadslov skall nämn­den enligt gällande ordning se till att det tillämnade byggnadsföretaget inte strider mol vissa i 56 8 I mom. första stycket byggnadsstadgan uppräknade författningar. Behövs även annat Ullstånd skall byggnadsnämnden enligl 57 8 första stycket hänvisa sökanden att begära sådant tillstånd.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    737

Utredningen har föreslagil alt dagens ordning vad gäller byggnadsnämn-     8 kap. 25 dens skyldighet enligt 568 I mom. första stycket byggnadsstadgan i allt väsentligt överges. Däremot har utredningen föreslagit (13kap. 195 andra stycket) att byggnadsnämnden skall se Ull att tillstånd från andra kommu­nala organ finns innan bygglov ges.

Dagens ordning har, som utredningen har pekat på, lett till en viss oklarhet och osäkerhet i tillämpningen, särskilt i fråga om ansvarsfördel­ningen mellan den sökande och byggnadsnämnden. Det har t. ex. frän den enskildes synpunkt inte alllid framgått om byggnadslovet kan betraktas som det slutliga beskedet om att alla berörda myndigheter har godkänt åtgärden, eller om byggnadslovet bara är ett bland flera erforderiiga till­stånd. Byggnadsnämnderna har inte heller alltid möjlighet aU göra den prövning som dagens bestämmelser förutsätter. Som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4.4) kan varken en detaljplan eller ett bygglov innebära något slutligt besked från samhället om att det inte finns några hinder mot att bygga eller vidta andra åtgärder. Med hänsyn till det nu anförda och då del inte heller finns något behov av en motsvarighet till 565 1 mom. första stycket byggnadsstadgan i PBL:s prövningssyslem, bör nägra bestämmelser av nu berört slag inte tas in i PBL. Av i huvudsak samma skäl anser jag att någon skyldighet inte heller skall föreligga för byggnadsnämnden atl se till att tillstånd från andra kommunala organ finns innan bygglov ges.

Den föreslagna ordningen innebär att det är sökanden som har del yttersta ansvaret för att nödvändiga tillstånd enligt annan lagstiftning finns. Däremot bör det självfallet ingå i byggnadsnämndens serviceuppgifter aft upplysa sökanden om att det vid sidan av bygglovet kan finnas andra Ullständ som han är tvungen alt söka. Sökanden bör erinras om detta, lämpligen i beslutet om bygglov, rivningslov eller marklov. En bestämmel­se motsvarande 57 5 första stycket byggnadsstadgan har därför tagits in i paragrafen, I vad mån byggnadsnämnden skall förmedla ansökan om andra sådana tillstånd eller ansöka om sådana tillstånd för sökandens räkning är frågor som inte bör regleras i lag ulan överlämnas till nämndens egen bedömning inom ramen för vad som är både möjligt och lämpligt i varje enskilt fall. Jag har tidigare (avsnitt 21,4) redogjort för hur prövningen kan gå till,

Lagrådel har anslutit sig till den princip som paragrafen bygger på (yttrandet s,95) men anser att bestämmelsen bör ges en lydelse som bättre uttrycker dess syfte all föreskriva en serviceåtgärd, vilken inte avlyfter sökandens ansvar. Lagtexten har därför utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Vidare har lagrådel (yttrandet s, 95 O gjort följande uttalande, som även jag ställer mig bakom:

Det kan uppstå tvekan om hur långt nämndens serviceverksamhet skall 24   Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 1


 


Prop. 1985/86:1                                                                    738

sträcka sig. Det är lämpligt om byggnadsnämnderna genom t, ex, planver- 8 kap. 25-26 §§ ket tillhandahälls förteckning över de lagar och författningar som kan bli aktuella när nu förevarande paragraf skall iakttas. Erinran får inte bli innehållslös. För atl erinran skall fylla sin funktion måsle byggnadsnämn­den ange de författningar som nämnden vid sin granskning av handlingarna funnit alt sökanden har att beakta. Det är självfallet bra om denna upplys­ning kan ges till sökanden på elt tidigt stadium och alltså redan före byggnadsnämndens beslut i lovärendet.

26 5   Beslul varigenom ett ärende om lov avgörs, skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs i 17 5 förvaltningslagen (1971:290). Beslut varigenom lov lämnas, skall ange

1.  lovets giltighetstid,

2.  de anmälningar och besiktningar som behövs för tillsyn och konlroll enligt 9 kap, och

3.  de villkor och upplysningar i övrigt som behövs,

1 paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådets förslag, regle­ras vad ett beslut om lov skall innehålla. En motsvarighet till paragrafen finns i 585 1 mom, andra stycket byggnadsstadgan och 13kap, 165 i utredningsförslaget.

Lagrådet (yttrandet s.96) anser att paragrafens förhållande till 17 8 för­valtningslagen är oklart och föreslår att i paragrafen skall göras ett tillägg som anger att beslut varom nu är i fråga skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs i nämnda paragraf Jag ansluter mig till förslaget. Den nu förevarande paragrafen reglerar därmed exklusivt vad ett beslut om lov skall innehålla.

Enligt det remitterade förslaget, skall beslutet ange de åtgärder som lovet avser och den eller de fastigheter på vilka åtgärderna skall utföras. På lagrådels förslag har bestämmelsen härom fått utgå som obehövlig.

Bland de villkor som kan tas in i ett beslut om lov kan nämnas krav på att åtgärden skall utföras på elt vissl sätt, krav enligl 29 8 tredje och fjärde styckena att handlingar av etl visst slag skall ges in till nämnden eller krav att t, ex. en viss byggnad skall rivas eller att ersättning för gator m, m, skall belalas eller säkerhet för ersättningen skall ställas innan arbetena får påbörjas (se 32 8 första stycket). Om bygglov för lillfällig åtgärd lämnas enligt 14 5, skall i lovet anges den lid under vilken lovet gäller. Det kan i en del fall ocksä finnas anledning att ställa villkor om att särskilda skyddsåt­gärder skall vidtas när byggnadsarbetena utförs, t, ex, bullerdämpande åtgärder, 1 likhet med lagrådet (yttrandet s,96) vill jag framhålla alt bygg­nadsnämnden endast kan föreskriva villkor som har stöd i PBL,

Upplysningar i lovet kan t. ex utgöras av en upplysning enligt 25 5 om alt åtgärden i fråga kräver tillstårid även av annan myndighet än byggnads­nämnden. Om länsstyrelsen eller regeringen enligt 12 kap, 4§ har förordnat att bestämmelserna om prövning i 12 kap, skall tillämpas, bör även detta anmärkas i beslut som omfattas av förordnandet. Att besvärshänvisning skall lämnas i vissa fall framgår av 27 5,


 


Prop. 1985/86:1                                                      739

1 förhållande till utredningens förslag har det tillägget gjorts att bygg-      8 kap. 26-27 §§ nadsnämnden i beslut varigenom lov lämnas skall ange de anmälningar och besiktningar enligt 9 kap, som skall göras. Detta är en följd av att bestäm­melserna om anmälningar och besiktningar i 9 kap, fått en delvis annan konstruktion än i utredningsförslaget,

27 8 Sökanden och den som har beretts tillfälle alt yttra sig enligt 22 8 och som inte fått sina synpunkter tillgodosedda skall av byggnadsnämnden omedelbart underrättas om innehållet i beslut varigenom ett ärende om lov avgörs. Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även underrättas om vad han har att iaktta vid överklagande av beslulet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Under­rättelse får ske genom delgivning.

1 det fall som avses i 5 kap. 25 8 tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning. Sökanden skall dock allUd underrättas enligt första styckel,

I paragrafen, som i huvudsak motsvarar 58 8 1 mom. byggnadsstadgan, 13 kap. 14 8 i utredningsförslaget och 8 kap. 23 8 i det remitterade lagförsla­get, finns regler om hur undertättelse om besluten skall ske.

Första stycket

Enligt utredningens förslag skall byggnadsnämnden underrätta såväl sökanden som berörda sakägare. För atl inte onödigtvis tynga byggnads­nämnden med nya administrativa uppgifter har emellertid i det remitterade lagförslaget föreskrivits atl sökanden - såsom enligl dagens ordning -skall ha ansvaret för att undertätta de sakägare och övriga intressenter som har lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet, och vilkas synpunkler inte har Ullgodosetts.

Lagrådet (yttrandet s. 95) har anfört följande i denna fräga:

Den som skall ta reda på vilka som inte fått sina synpunkter tillgodo­sedda torde behöva ha Ullgång till handlingar som förvaras hos byggnads­nämnden. Nämnden torde också vara den som är bäst skickad att göra de bedömningar som ibland kan behövas för att avgöra om någon fått eller inte fält gehör för vad han anfört. 1 lagrådets förslag har därför nu ifrågava­rande skyldighet lagts på nämnden.

Särskilt med tanke på att underrättelse enligt andra styckel i vissa fall kan ske genom kungörelse i ortstidning får det anses vara en lämplig ordning att nämnden handhar hela förfarandet. Om man ser till den totala resursälgängen i samband med hanteringen av lovärenden och till kostna­derna i stort för verksamheten, innebär de nu föreslagna reglerna om underrättelse enligt min mening ingen väsenllig belastning för byggnads­nämnderna. Jag kan därför ansluta mig till vad lagrådet har anfört. Första stycket har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Enligt första stycket får underrättelsen ske genom delgivning. Formule-


 


Prop. 1985/86:1                                                      740

ringen har sin förebild i 18 8 första stycket förvaltningslagen (1971:290) och       8 kap. 27-29 §§ innebär att det förfarande som anges i delgivningslagen (1970:428) kan användas men att nämnden även på andra sätt kan ombesörja underrättel­sen.

Även vad som sägs i siycket om besvärshänvisning och skiljaktig me­ning har hämtats från 18 5 första stycket förvaltningslagen. Därmed uppnås att förevarande paragraf på ett uttömmande sätt reglerar underrättelseskyl­digheten i lovärenden.

Andra siycket

1 stället för det i lagrådsremissen föreslagna systemet med anslag inom fastigheten har i andra stycket föreskrivits kungörelse i ortstidning, om förhållandena är sådana som anges i 5 kap. 25 8 tredje siycket första me­ningen. Därigenom uppnås - på det sätt som lagrådet har avsett - en överensstämmelse i förfarandet mellan plan- och lovärenden, något som enligt min mening har stora fördelar.

28 8 Om förordnande enligt 12 kap. 4 8 meddelats, skall byggnadsnämn­
den genast sända sådana beslut om lov och förhandsbesked som omfattas
av förordnandet till länsstyrelsen.

Bestämmelsen, som redaktionellt har utformats i enlighet med lagrådets förslag, motsvarar 13kap. 158 i utredningsförslaget och 8kap. 25 8 i det remitterade lagförslaget.

Enligt 12 kap. 4 5 kan länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att bestämmelserna i 12 kap. om prövning skall tillämpas på beslut att lämna bygglov, rivningslov, marklov eller förhandsbesked. För alt länsstyrelsen skall få kännedom om beslut, som omfattas av ett sådant förordnande, har i förevarande paragraf föreskrivits alt byggnadsnämnden snarast möjligt skall sända elt exemplar av besluten lill länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om bygglov

29 8 Byggnadsnämnden fär anpassa sin granskning av ritningar och övri­
ga handlingar till den sökta åtgärdens art och omfattning och till byggher­
rens kvalifikationer.

Nämnden skall i beslutet om bygglov fastställa de ritningar och övriga handlingar som har legal lill grund för lovet. Nämnden skall godta typgod­kända material, konstruktioner och anordningar i de avseenden som typ-godkännandet gäller.

1 beslutet om bygglov eller senare kan nämnden beslämma att konstruk­tionshandlingar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan arbe­tena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av nämnden. Byggherren skall underrättas om resultatet av granskningen.

I beslutet om bygglov kan nämnden även bestämma att handlingar som beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in lill nämnden, när arbetena har avslutats.


 


Prop. 1985/86:1                                                     741

Paragrafen, som bl. a. behandlar frågan vad byggnadsnämndens prov- 8 kap. 29 § ning i bygglovsärenden skall drnfatta, har inte någon direkt motsvarighet vare sig i gällande rätt eller enligt utredningens förslag. Den motsvarar i huvudsak 8 kap. 28 5 i det remitterade lagförslaget. Första styckel har tillagts med anledning av den kritik som lagrådel (yttrandet s.21) har framfört mot att lagtexten inte särskill väl klargör innebörden av den nya grundsynen att byggherrens eget ansvar skall betonas och att byggnads­nämnden skall kunna beslämma omfattningen av sin granskning beroende på omständigheterna i del enskilda fallet.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 14.2.3) har jag tagit upp frågan om vad byggnadsnämndens prövning i ärenden om lov skall avse. Jag vill här utveckla mitt resonemang i detta hänseende. Jag vill dä förutskicka alt resonemangel på en del punkter avviker från vad jag anförde i lagrådsre­missen.

Bestämmelserna i 295 innebär att byggnadsnämndens befattning med ritningar och handlingar kan indelas i två skeden och anknyter därmed till den praxis som sedan länge utbildats vid prövning av objekt av någon störte omfattning.

Första stycket

Hår kommer man in på frågan om vad som skall ingå i bygglovspröv­ningen och vad som bör ligga på byggherren att på eget ansvar beakta. Jag har tidigare flera gånger påpekat att byggherren, även om den åtgärd som han skall vidta inte kräver lov, på visst sätt måste se lill att de krav uppfylls som ställs på åtgärden, t. ex. i tillämpningsföreskrifter eller i en detaljplan. Principen all byggherren skall ta ett eget ansvar måste prägla även bygg­lovsprövningen. Begreppet byggherre definieras i 9 kap. I 5.

Enligt 568 I mom. första stycket byggnadsstadgan skall byggnadsnämn­den se lill att den ansökta åtgärden inte strider mot bl. a. byggnadsstadgan eller föreskrifter som har meddelats med stöd av stadgan. Det ställer krav på att nämnden gör en mycket detaljerad kontroll, som i många fall är orimligt resurs- och tidskrävande. I den allmänna motiveringen (avsnitt 14.2.3) har jag utvecklat skälen för att dagens system bör överges och ersättas av en ordning där ansvaret för att byggnader m. m. utförs i enlighet med gällande bestämmelser läggs på byggherren. Av den anledningen har i 8 kap. 11 8 första stycket 3 och 12 8 första stycket 4 föreskrivits att lov skall lämnas, om åtgärden "kan antas uppfylla kraven i 3kap." Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen skall i princip följande frågor prö­vas av byggnadsnämnden:

I. Byggnadens eller anläggningens placering, funktion och utformning i förhållande till gällande plan eller områdesbestämmelser. Till grund för prövningen i detla avseende kan ligga en situationsplan med s. k. plushöj­der samt plan-, fasad- och sektionsriiningar. Vidare bör sökanden ange byggnadens ändamål och olika lokalers användning.


 


Prop. 1985/86:1                                                      742

2,    Byggnadens yttre utformning och placering med hänsyn lill stads-       8 kap. 29 §
eller landskapsbilden och till skyddet mot brandspridning mellan byggna­
der. Till grund för prövningen kan läggas situationsplanen samt plan-,

fasad- och sektionsritningar. Ritningarna bör i vissa fall innehålla uppgifter om material i ytterväggar och tak för bedömning av brandklassen. Ibland kan också en modell behöva studeras för att anpassningen till omgivningen skall kunna bedömas,

3,    Byggnadens tillgänglighet och planlösning med hänsyn till kraven pä
tillgänglighet, god funktion, brandsektionering och brandutrymning.

Även här kan underlaget utgöras av situationsplanen och ritningar. Planritningen bör vara försedd med brandcellsgränser, uppgift om brand­teknisk klass och om utrymningsvägar.

4,    Grundkonstruktionens principiella utformning och grundläggningsdju­
pet med hänsyn lill mark- och grundvattenförhållandena enligt redovisad
grundundersökning eller enligt vad som i övrigt kan anses vara väl känt om
det berörda markområdet,

5,   Byggnadens och tomtens utformning med hänsyn till behovel all kunna avbörda avlopps- och dagvatten och att åstadkomma en tillfredssläl­lande dränering av grund och tomtytor. Underlaget är främsi situations­planen med plushöjder,

6,   Den principiella utformningen av byggnaden och dess olika installa­tionssystem med hänsyn till kraven på god energihushållning och pä att olägenheter inte skall åsamkas omgivningen i form av t, ex, buller och luftföroreningar. Bedömningen kan grundas pä ritningarna och på uppgif­terna om byggnadens ändamål och lokalernas användningssätt. Av ritning­arna bör framgå valet av uppvärmnings- och ventilationssystem,

7,   Omfattningen och utformningen av den kontroll som byggherren skall ta ansvar för under produktionsskedet på byggplatsen.

Belräffande prövningen av arbelsmiljöfrågor och liknande vill jag hänvi­sa till beslämmelserna i 308. De innebär i korthet att frågorna måste vara så väl belysta innan bygglov lämnas att yrkesinspektionen samt skyddsom­bud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna har kunnat bilda sig en uppfattning som kan läggas till grund för ett ytlrande i ärendet.

Det är långt ifrån alltid som de ingivna handlingarna i elt bygglovsärende klart belyser alla krav som slälls upp i 3 kap. Ändå bör bygglov kunna meddelas på grundval av sådana ansökningshandlingar, om det kan bedö­mas att åtgärden kan anlas uppfylla kraven i 3 kap.

Till grund för den bedömningen kan läggas inte bara handlingarna i ärendet utan ocksä övriga omständigheter av betydelse. Vad som dä i första hand kommer in i bilden är byggherrens kompetens i förhållande till den ansökta åtgärdens svårighetsgrad. På grund härav har i lagtexten tagils in ett första stycke som klart anger möjligheten att anpassa granskningen från fäll till fall.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   743

Det blir alltså nämnden själv som bestämmer vilka handlingar som 8 kap. 29 § behövs för den första granskning, som föregår beslutet om bygglov. Ge­nom lovet lägger byggnadsnämnden fast förutsättningarna för projektet. Sedan detta har skett ankommer det pä byggherren att ansvara för att genomförandet sker i enlighet med lovet och gällande tekniska bestämmel­ser, 1 lovet kan byggnadsnämnden enligt Iredje siycket ge föreskrifter om att vissa handlingar skall ges in före arbetets påbörjande. Sådana begärda handlingar skall nämnden granska enligt tredje stycket. Även efter det att bygglov har lämnats, bör byggnadsnämnden under själva byggnadsskedet ha möjlighet - men inte skyldighet - att kräva in mer detaljerade projekte­ringshandlingar, om nämnden anser det viktigt att i det enskilda fallet särskilt granska vissa moment, innan byggnadsarbetena påbörjas i just det aktuella hänseendet. Det kan vara fråga om t, ex, hållfasthet, brandsäker­het, handikappanpassning eller sophantering,

I den allmänna motiveringen (avsnitt 12,1,3) har jag föreslagit alt även staten och landstingskommunerna skall vara skyldiga att söka bygglov enligt PBL,

När det gäller granskningen av statens och landstingens byggprojekt föreslog utredningen följande bestämmelse (13 kap, 24 8):

Byggnadsnämnden behöver inte granska ansökningshandlingarna i ett bygglovärende, om sådan granskning har ulförts av en statlig myndighet eller en landstingskommun i den utsträckning som statens planverk i ett särskilt kompetensbevis har bestämt för myndigheten eller landstingskom­munen. Prövningen av ansökan i dess helhet ankommer på byggnadsnämn­den.

Genom den möjlighet som, enligl vad jag nu har föreslagit, skall öppnas för byggnadsnämnden att anpassa granskningen med hänsyn till omstän­digheterna i det enskilda fallet, uppnår man också en lämplig lösning på frågan om hur statens och landstingens bygglovsansökningar skall behand­las, Inga sådana särregler som utredningen föreslog behövs därmed för dessa fall utan byggnadsnämnden kan inrikta granskningen i huvudsak pä den planmässiga bedömningen och på byggnadens yttre utseende och anpassning till miljön. Byggnadsnämnden kan alltså ge bygglov på grund­val av ett begränsat underlag och därefter kan man underiåta atl kräva in ytteriigare handlingar. Jag förutsätter att sådant enklare bygglovsförfaran­de tillämpas när det gäller t, ex. byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvalt-ningen och landstingens byggnadskontor.

Under remissbehandlingen har några remissinstanser, däribland statens planverk, i anslutning till utredningens förslag om särskilda regler för staten och landstingen invänt att del kan vara motiverat med en förenklad granskning även för andra kategorier, l.ex. kompetenta kommunala verk och stora byggherrar.

Det förslag som jag nu lägger fram innebär, som jag tidigare nämnde, att


 


Prop. 1985/86:1                                                                    744

byggnadsnämnden kan anpassa delaljeringsgraden i sin prövning även med 8 kap. 29 § hänsyn till den kännedom som nämnden har av en sökandes kvalifikationer och dennes tidigare erfarenhet. Kompetenta byggherrar som har visat sig ta sitt ansvar för byggproduktionen bör kunna hänföras till den grupp av byggherrar som kan antas följa kraven utan någon detaljerad kontroll. Någon särreglering behövs därmed inte heller för de fall som remissinstan­serna har tagil upp.

Byggnadsnämnden bör också kunna tillämpa elt enklare förfarande i de fall då bygglov för ekonomibyggnader skall prövas. Staten lämnar genom lantbruksnämnderna ekonomiskt stöd till ny-, till- eller ombyggnad av djurstallar och andra ekonomibyggnader, I samband härmed prövas pro­jeklet av lantbruksnämndens byggnadslekniska expertis. Inom lantbruks­styrelsen har utarbetats tekniska anvisningar för produktionsbyggnader inom lantbruks- och trädgårdsnäringen. Om en sådan granskning har skett, behöver byggnadsnämnden inte göra en egen byggnadsteknisk prövning.

Vissa av kraven i 3 kap. är sädana att de som regel behandlas i detalj­planer. Givetvis behöver inte byggnadsnämndens granskning i bygglovs­ärenden omfatta krav, som redan har föranlett ett ställningstagande i planen. Här räcker det med en prövning av huruvida ålgärden stämmer överens med planen (se 8 kap. 11 § första stycket 1).

Andra stycket

Enligt andra siycket skall nämnden fastställa de handlingar som legat till grund för lovet. De handlingar som nämnden härvid behöver från byggher­ren skall vara så tydliga och utförliga att nämnden kan ulföra sin gransk­ning. Anser nämnden att handlingarna inte är tillräckliga kan sökanden åläggas alt ge in kompletterande material som nämnden inte själv förfogar över, t. ex. redovisning av grundförhållandena på en tilltänkt tomtplats. De handlingar som enligt 208 skall lämnas tillsammans med en bygglovsansö­kan skall å andra sidan inte behöva vara mer detaljerade än som erfordras för alt byggnadsnämnden skall kunna pröva att de grundläggande förutsätt­ningarna för bygglov är uppfyllda. Det är angeläget att byggherren inte skall behöva lägga ned kostnader på detaljprojektering, innan byggnads­nämnden har prövat projektet i stort.

Granskningen skall resultera i att byggnadsnämnden i beslutet om bygg­lov fastställer de handlingar som utgjort underiaget för granskningen. Fastställelsen innebär att handlingarna skall följas, inte bara när åtgärder­na utförs utan även vid den påföljande detaljprojekteringen. Enligt andra stycket skall byggnadsnämnden godta typgodkända material m.m. i de avseenden typgodkännandel gäller. Det är naturligt, eftersom etl typgod­kännande innebär en prövning av att kraven i PBL och i tillämpningsbe­stämmelserna är uppfyllda. En bestämmelse med samma sakinnehåll finns i 56 8 1 mom. femte stycket byggnadsstadgan.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   745

Tredje stycket                                                                                 8 kap. 29 §

Enligt iredje stycket kan byggnadsnämnden i beslutet om bygglov eller senare bestämma alt vissa handlingar skall redovisas för nämnden innan arbetena påbörjas. Nämnden skall sedan granska de infordrade handlingar­na och läia byggherren fä reda pä resultatet av granskningen.

Nämnden bör i första hand välja atl infordra sådana handlingar som visar om byggherren har löst de för det speciella objektet besvärligaste tekniska problemen eller uppfyllt de strängaste tekniska kraven. Nämn­dens granskning av dessa handlingar skall anses utgöra en begränsad engångskonlroll av att byggherren tagit sitt grundläggande ansvar alt ge­nomföra byggprojektet i enlighet med kraven i PBL och i tillämpningsföre­skrifterna. Till skillnad från nuvarande ordning behöver byggnadsnämnden alltså inte fastställa de granskade konstruktionshandlingarna. Ett sådant fastställande skulle vara opraktiskt, eftersom dessa handlingar ofta revide­ras under arbetenas gäng. Det viktigaste skälet för atl byggnadsnämnden inte skall behöva fastställa konstruktionshandlingarna är dock, som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 14.2.2) att del är byggher­ren som har ansvaret för att byggprojektet i färdigt skick uppfyller alla gällande krav.

De anmärkningar mot konstruktionshandlingarna som byggnadsnämn­den finner vid sin granskning bör givetvis meddelas byggherren, så att denne får möjlighet all rätta de påtalade felen. Byggherren får härigenom möjlighet atl även i övrigt överväga om anmärkningarna ger anledning lill omprövning av det säll på vilket han har tagit sill ansvar, t. ex. genom val av konsult för projekieringen. Lämpligast är givetvis att byggnadsnämn­den vid störte projekt meddelar byggherren anmärkningarna i skriftlig form, t. ex. som ett granskningsprotokoll. I de fall, t. ex. vid mindre objekt, där anmärkningarna är få och inte avser tekniskt komplicerade konstruk­tioner eller berör personsäkerheten i någon högre grad, bör det räcka med ett meddelande per telefon.

För mindre byggnadsarbeten, som tillbyggnader av småhus, uppförande av fritidhus och mindre uthus, är det många gånger inte nödvändigt att byggnadsnämnden i bygglovsbeslutel kräver alt konslruktionshandlingar skall redovisas. Det kan i dessa fall vara praktiskt att erforderliga tekniska detaljer redovisas redan på de handlingar som ulgör underlag för bygglovs­beslutet. Att byggnadsnämnden fastställer dessa handlingar innebär dä en fullständig kontroll av atl konstruktionsdetaljerna är normenliga, om inte nämnden i beslutet uttryckligt begränsar godkännandet av dessa detaljer.

Fjärde stycket

1 fjärde stycket har tagits in bestämmelser som ger möjlighet för bygg­nadsnämnden att fordra in handlingar som beskriver byggnaden i färdig­ställt skick. Bestämmelserna gäller inte bara vid nybyggnad utan också vid om- och tillbyggnad.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   746

Att den befintliga bebyggelsens tekniska egenskaper dokumenteras har 8 kap. 29-30 §§ betydelse i flera avseenden, 1 första hand kan handlingarna ligga lill grund för nämndens slutbesiktning. Det kan emellertid också vara värdefullt för den enskilde atl, l.ex, vid ombyggnad, kunna fä tillgång till handlingar som han kanske inte själv har tillgång lill, l.ex, därför att de har upprättats av en tidigare ägare.

30 8 Bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksam­heter där arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning får lämnas endast om

1.     yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighet från arbets­
miljösynpunkt och

2.     om det av yttrandet framgår att skyddsombud, skyddskommitté eller
organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över
ansökningen.

Första stycket 2 gäller endast cm det är känt för vilket slag av verksam­het arbetslokalen är avsedd.

Bygglov som avser byggnader med tillfälliga personalbostäder för sam­manlagt minst tio boende får lämnas endast om organisation som företrä­der arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Första och andra styckena

Bestämmelserna motsvarar 55 5 4mom. och 56 5 1 mom. andra och tred­je styckena byggnadsstadgan, I3kap. 208 i utredningsförslaget och 8kap. 295 i det remitterade lagförslaget.

Bestämmelserna överensstämmer i sak med nuvarande ordning och innebär i korthet följande. Ett utlåtande frän yrkesinspektionen skall alltid företes i ärenden om byggnadslov som avser arbetslokaler. Av utlåtandet skall det framgå om skyddsombud, skyddskommitté eller arbetstagarorga­nisation fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget. Undanlag från detta krav görs emellertid, om det inte är känt för vilket slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd.

Utöver vad jag anförde i lagrådsremissen vill jag nämna att, även om inte lagen innehåller elt krav på obligatoriskt yttrande från facklig organisation, det självfallet är lämpligt att yrkesinspektionen tar kontakt med fackliga företrädare. Jag vill här också hänvisa till den besvärsrätt som skyddsom­bud och arbetstagarorganisationer har enligt 13 kap. 7 8 andra stycket.

1 anslutning till vad lagrådel har anfört (yttrandet s. 97) vill jag framhålla alt bestämmelserna kan komma atl gälla ocksä ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk o.d., såvida kommunen genom områdesbestäm­melser har infört bygglovsplikl för sådana byggnader. 1 praktiken är del dock inte särskilt vanligt atl arbete i ekonomibyggnader utförs av "arbets­tagare".

1 tredje stycket i det remitterade förslaget föreskrivs atl beslut om bygglov i visst fall skall innehålla en erinran om den skyldighet som enligt lag eller annan författning kan föreligga för arbetsgivaren alt göra anmälan till yrkesinspektionen innan arbetslokalen tas i bruk.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    747

Enligl lagrådets mening (yttrandet s.97) är det inte rikligt att i lag 8 kap. 30 § föreskriva att ett beslut som riktar sig till sökanden innehåller en erinran om att tredje man kan vara skyldig att göra vissa anmälningar. Endasi i det fall då sökanden och arbetsgivaren är en och samma person får bestämmel­sen någon mening, anser lagrådet. 1 det nu föreliggande förslaget till lagtext har därför tredje styckel utgått.

Tredje stycket

Bakgrunden till bestämmelsen i Iredje stycket är i korthet följande. Frågan om bostadsförhållandena för byggnads- och anläggningsarbetare vid tillfälliga arbeten uianför hemorten har diskuterats i skilda samman­hang under en följd av år. Den senaste utredningen har gjorts av statens institut för byggnadsforskning på grundval av ett uppdrag från regeringen, som lämnades i februari 1983. Institutet överlämnade sin rapport till bo­stadsdepartementet den 18 december 1984. Rapporten - Tillfälligt boende för byggnadsarbetare och andra långpendlare - har utarbetats av institutet i samverkan med en referensgrupp med företrädare för statens vallenfalls-verk, statens planverk. Svenska kommunförbundet, Byggförbundet, LO och Svenska byggnadsarbetareförbundet.

I rapporten finns några förslag som berör PBL. Ett av dessa förslag, som jag nu har tagit fasta på, går ut pä att tillfälliga personalbosläder bör kräva bygglov och att lagreglerna bör utformas så att berörda arbetstagarorgani­sationer får tillfälle att yttra sig i bygglovsärendet. Därigenom bereds en möjlighel för de fackliga organisationerna all hävda de rekommendationer för planering av boende vid långvarig bortavisldse, som referensgruppen har godkänt och som har tagits in som en bilaga till rapporten. När det gäller avgränsningen av de fall på vilka en bestämmelse om samrådsplikt bör tillämpas framförs i rapporten den åsikten att ett riktmärke, l.ex. avseende antalet bostäder, torde behövas och att det därvid framstår som olämpligt om mer än några tiotal bostäder faller utanför samrådsplikten.

Med ledning av de i rapporten framförda synpunkterna har i tredje styckel föreskrivits atl bygglov som avser byggnader med tillfälliga per­sonalbostäder för sammanlagt minst tio boende får lämnas endast om organisationer som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen. Att jag har stannat för alt läla antalet boende i stället för antalet bostäder vara utslagsgivande beror på att det ibland kan förekom­ma att ett stort antal personer delar bostad och att det givetvis är angeläget att arbetstagarnas synpunkter inhämtas även i dessa fall. En förutsättning för bestämmelsens tillämpning är att ansökningen rör en eller flera byggna­der. Beträffande innebörden av begreppet byggnad hänvisar jag lill special­moliveringen till 8 kap. 1 8. Här bör framhållas endast att uppställning av baracker, husvagnar och liknande flyttbara konstruktioner för bostadsän­damål enligt praxis anses som byggnader, om uppställningen har en viss varaktighet. Utan tvekan är varaktighetskravet normalt alltid uppfyllt i


 


Prop. 1985/86:1                                                     748

fråga om de anordningar som används till bostäder vid arbetsplatser av det       8 kap. 30—31 §§ slag som det här är fräga om,

I detta sammanhang vill jag också peka på bestämmelsen i 3 kap, 5 8 om alt byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål, Pä grund av denna beslämmelse kan kraven i 3 kap, anpassas efler byggnadens användnings­sätt, vilket givetvis får betydelse bl, a, när det gäller byggnader med tillfälliga personalbostäder,

31 8 Om en organisation av hyresgäster motsätter sig att sådana åtgärder som avses i.2a8 andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531) vidlas, får bygglov lämnas endast om hyresnämnden medger del.

Paragrafen motsvarar 13 kap, 22 5 i utredningsförslaget och 8 kap, 30 5 i det remitterade lagförslaget.

Av 568 I mom, första stycket byggnadsstadgan följer att byggnadslov inte får meddelas i strid mot bl, a, bestämmelserna i bosiadssaneringsla­gen. Med en formell tolkning medför detta atl byggnadsnämnden på grund av 2a5 andra stycket i den lagen i vissa fall är förhindrad att lämna byggnadslov till sådana åtgärder i bostadsbyggnaden som inte behövs för att lägenheterna i byggnaden skall uppnå lägsta godtagbara standard, I 2 a 5 andra siycket föreskrivs nämligen att, om en hyresgästorganisation mot­sätter sig åtgärder av nyss nämnt slag, åtgärderna får vidlas endast om hyresnämnden på begäran av fastighetsägaren medger det.

I praktiken tillämpas dessa beslämmelser på så sätl att ägare till byggna­der med bostadslägenheter måsle ge in etl s.k. hyresgäslintyg lill bygg­nadsnämnden innan byggnadslov till åtgärder i sådana byggnader kan lämnas.

Den nu föreslagna 31 5, som ersätter den beskrivna regleringen enligt 568 1 mom. första stycket byggnadsstadgan, innebär alltså inget nytt i sak utan bör snarare ses som en kodifiering av rådande praxis, som har fungerat väl. Jag vidhåller därför mitt förslag, trots att lagrådel har fram­fört invändningar mot det (yttrandet s. 96). Lagrådet har betraktat förslaget som ett undantag från principen att byggnadsnämnden inte skall pröva en åtgärds tillåtlighet på grund av annan lag än PBL. Jag vill dock hävda att det inte är meningen att byggnadsnämnden skall göra någon självständig prövning enligt bostadssaneringslagen. Föreskriften innebär bara att nämnden i vissa fall skall invänta utfallet av en sådan prövning. Exempel på motsvarande typ av reglering finns i 24 §. Jag anser därför inte alt 31 5 bryter mönstret i övrigt i PBL.

Begreppet organisation av hyresgäster har samma innebörd som i bo­stadssaneringslagen. Enligt 1 8 tredje stycket i den lagen avses härmed organisation som har avtal om förhandlingsordning för faslighelen eller, om förhandlingsordning ej gäller, riksorganisation eller förening, som är ansluten till sådan organisation och inom vars verksamhetsområde fastig­heten är belägen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     749

32 8    I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbeten inte får      8 kap. 32 § påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator eller andra allmänna plalser eller ställt säkerhet för ersättningen.

Om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts, får i beslutet om lov föreskrivas skyldighet alt vidta de ändringar i det utförda som behövs. I beslulet skall anges en viss tid inom vilken ändring­arna skall vara utförda.

Till en början vill jag anmärka atl det remitterade lagförslaget även innehåller en föreskrift (8 kap. 31 5 första stycket) av följande lydelse;

Bygglov som innebär medgivande att uppföra en ny byggnad eller annan anläggning får, om fastighetsägaren skriftligt samtycker till del, innehålla beslämmelser att annan byggnad eller anläggning på tomten skall rivas, byggas om eller ges ändrad användning eller alt utfarten från fastigheten skall ändras. I beslulet skall anges en viss lid inom vilken åtgärden skall ha vidtagits.

Lagrådet har emellertid på anförda skäl funnit att det inte finns saklig eller rättslig grund all i PBL ha en bestämmelse med det föreslagna innehållet (yttrandet s.970. Jag finner inte anledning att motsätta mig vad lagrådet har anfört i denna del, varför bestämmelsen har fått utgå ur milt förslag. Av 2683 framgår att sådana villkor kan föreskrivas som bestäm­melserna i PBL ger stöd för, l.ex. villkor om rivning och ändring av utfarten.

Första stycket

Första stycket, som saknar motsvarighet i utredningsförslaget, motsva­rar närmast 568 I mom. första stycket sista meningen byggnadsstadgan och 8kap. 31 8 tredje stycket i det remitterade förslaget.

Anledningen till att utredningen inte tog upp någon bestämmelse i ämnet framgår av följande resonemang (betänkandet s. 478):

Del kan diskuteras om man bör föra över 568 I mom. byggnadsstadgan till PBL, såvitt avser skyldigheten att betala eller ställa säkerhet för bidrag till gatukostnaderna innan bygglov kan beviljas. Förfallna avgifter kan ju utmätas. Nuvarande ordning torde dessutom vara unik i den bemärkelsen att tillstånd kan vägras därför att kostnader som rör en helt annan fråga än den som tillståndet avser inte betalats. Med hänsyn till det anförda bör denna bestämmelse inte föras över till PBL,

När det gäller skyldigheten att anordna utfartsväg eller avlopp från fastighet som villkor för bygglov kan erinras om bestämmelsen i 2 kap, 4 8 som ger det allmänna möjlighet att bevaka att fastigheten är lämpad för bebyggelse med hänsyn bl, a, till atl frågorna om utfartsväg och avlopp kan fä en tillfredsställande lösning. Med hänsyn härtill lämnas inte här något förslag i dessa hänseenden.

Flera remissinstanser yttrar sig i denna fråga. Belysande är yttrandet från Stockholms kommun (fastighetskontoret), där bl. a. följande anförs:


 


Prop. 1985/86:1                                                      750

Vad som inte överförs frän 38 8 BL förutom att där generellt krävs 8 kap. 32 § utfartsväg och avlopp, är skyldigheten att betala gatukostnader eller ställa säkerhet härför. Gatukostnadsuiredningen ansåg i sitt betänkande Kom­munernas gatuhållning, SOU 1977:65. övervägande skäl tala för ett bibe­hållande av bestämmelserna i 38 8 BL vilkei tunga remissinstanser som Svenska kommunaltekniska föreningen. Kommunförbundet och Stock­holms kommun m.fl. även understrukit. Motiven härför är för det första som gatukostnadsuiredningen även framhållit att möjligheterna för kom­mun att fä ut dessa kostnader är större i samband med bebyggelse av fasUghet. Ett ännu tyngre skäl för överförande av bestämmelserna är att en som är betalningsansvarig för gatukostnader både enligt nu gällande regler och den föreslagna kommunväglagen K VL är den som vid upplätelsetillfäl-let är lagfaren ägare. Då det alllid förflyter viss tid innan kravet kan ställas hinner fastigheten dessförinnan ofta byta ägare - ibland flera gånger. Detta omöjliggör i vissa fall uttagandet av dessa kostnader,

1 utredningen framhålles att nuvarande ordning är unik i den bemärkel­sen alt tillstånd kan vägras om kostnader som rör en helt annan fråga än den som tillståndet avser inte betalts. Förutom att det i gällande lagstift­ning anses naturligt och till och med önskvärt bör anföras att för bebyggel­se av fastighet mäsle anslulning finnas till områdets gatunät. En fastighets värde ligger ju till största delen i att den kan bebyggas, varför kopplingen av gatukostnader lill bygglov är naturlig. Fastighetsägaren blir likaså med­veten om den gatukostnad som åvilar eller tillkommer fastigheten och kan placera in kostnaden i fastighetens belåningskalkyl.

Mot bakgrund av remissutfallet anser jag det befogat att i PBL införa en möjlighet att förena bygglov med villkor att skyldigheten atl betala ersätt­ning för gatukostnader har fullgjorts eller godtagbar säkerhet har slällls, innan byggnadsarbete får påbörjas.

En annan fråga är om det behövs nägon motsvarighet till förbudet enligt 38 5 andra stycket byggnadslagen att företa nybyggnad innan skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp har fullgjorts. Enligl min mening finns det knappast nägot sådant behov. Dessa frågor kan tillräckligt effektivt klaras av med stöd av beslämmelserna i 3 kap.

Andra stycket

1 andra styckel, som i sak stämmer överens med 58 5 2 mom. tredje stycket byggnadssladgan, 13kap. 268 tredje stycket i utredningsförslaget och 8kap. 31 5 andra stycket i del remitterade lagförslaget, föreskrivs att. om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts, i beslutet om lov får föreskrivas skyldighet atl vidla de ändringar i det utförda som behövs.

Lagrådet har i anslutning till denna föreskrift gjort följande uttalande (yttrandet s.98):

Nämnden kan i denna situation inte efter fritt skön ge föreskrifter om ändringar i l.ex. en uppförd byggnad. Ett lov som avser en redan utförd


 


Prop. 1985/86:1                                                                   751

åtgärd bör självfallel inte skilja sig frän ett lov som meddelas för en sökt       8 kap. 32-34 §§ åtgärd. Lovet mäste i båda fallen grundas på en prövning enligt bestämmel­serna i PBL, bl, a, kraven i 3 kap.

Jag vill med anledning av detta uttalande endast påpeka att denna föreskrift självfallet inte - lika likt som t,ex, 26 5 andra stycket - är avsedd alt ge utrymme för en skönsmässig tillämpning av det slag som lagrådet antyder, Däremol kan del tänkas förekomma fall då byggnadsnämnden av ekonomiska eller tekniska skäl ser sig förhindrad alt ställa samma krav som den skulle ha kunnat göra, om lovet hade avsett en icke utförd åtgärd.

Giltighetstiden för lov

33 8 Bygglov, rivningslov och marklov upphör all gälla, om ålgärden
inte har påbörjats inom två år och avslutats inom fem år från dagen för
beslulet om lov.

Bestämmelser om bygglov för tillfälliga åtgärder finns 114 5,

Paragrafen innehåller bestämmelser om giltighetstiden för bygglov, riv­ningslov och marklov. Den motsvarar 595 första stycket byggnadssladgan, 13 kap. 17 8 i utredningsförslaget och 8 kap, 27 8 i det remitterade lagförsla­get. Paragrafen har fått sin redaktionella uiformning enligt lagrådets för­slag.

För alt den medgivna åtgärden skall anses påbörjad krävs att de egent­liga byggnads-, rivnings- eller markarbetena har kommit igång. Det räcker alltså inte att förberedande åtgärder vidtas. Om lovet innebär medgivande att ändra användningssättet för en byggnad utan att någon faktisk åtgärd behöver vidtas, krävs det att byggnaden börjar användas för det nya ändamålel inom tvåärsfristen.

Det bör anmärkas att om ett bygglov har meddelats i enlighet med en detaljplan, genomförandetiden inte har nägon betydelse för lovets giltig­het. Lovet är alltså giltigt även om genomförandetiden går ul innan arbetet påbörjas.

I 59 8 första stycket byggnadsstadgan finns en bestämmelse om att etl bygglov förfaller, om det inte har återupptagits inom två år efter inträffat avbrott. Bestämmelsen har visat sig ha ringa praktisk betydelse. Med hänsyn till detta och till att ett lov aldrig är giltigt för längre tid än fem år har någon motsvarighet till bestämmelsen inte tagits in i paragrafen.

1 andra stycket har gjorts en hänvisning till bestämmelserna om bygglov för tillfällig åtgärd i 14 5. Som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 96) upphör givetvis även sådana lov alt gälla, om åtgärden inte har påbörjats och avslutats inom de lider som anges i första stycket av förevarande paragraf.

Förhandsbesked

34 8 På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda plalsen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   752

Meddelas det sökta tillståndet, skall nämnden bestämma en viss tid från       8 kap. 34 § dagen för beslutet, högst två år, inom vilken ansökan om bygglov skall göras saml föreskriva de villkor i övrigt som behövs. Tillståndet är bin­dande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom den bestämda liden.

Görs inte ansökan om bygglov inom den bestämda tiden, upphör tillslån-del att gälla, 1 beslutet om förhandsbesked skall tas in en upplysning om detta. Sökanden skall ocksä upplysas om att tillståndet inte medför rält att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19-23 saml 25-28 85 skall tillämpas i fråga om för­handsbesked.

Paragrafen motsvarar 13 kap, 27 och 29 55 i utredningsförslaget samt 8kap. 32 5 i del remitterade lagförslaget. Förslaget att benämningen bör ändras från förhandslov till förhandsbesked har jag kommenterat i den allmänna motiveringen (avsnill 3.6). 1 gällande byggnadslagstiftning sak­nas en direkt motsvarighet till förhandsbesked. Motiven för den nu före­slagna 34 8 har jag utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,5),

Enligt det remitterade förslaget utgör en begäran om förhandsbesked inte elt särskilt ärende utan ingår som ett led i ett ärende om ansökan om bygglov. Om förhandsbesked lämnas, skall byggnadsnämnden bestämma en viss tid, högst två år, inom vilken ansökningen om lov skall fullföljas. Fullföljs den inte inom den utsatta tiden, upphör förhandsbeskedet dvs, tillståndet att gälla.

Lagrådet har förordat en annan konstruktion, som innebär att förhands­beskedet blir ett särskilt, från byg;glovsansökningen fristående ärende. Jag ansluter mig till denna uppläggning, som har klara fördelar. Lagrådet har grundat sitt förslag på följande re;sonemang (yttrandet s, 980:

Varken av lagtext eller motiv kan utläsas hur ansökningen om lov skall hanteras om tiden för fullföljd har gått ut och sökanden inte låter höra av sig. Otvivelaktigt ligger det närmast till hands att tolka hans passivitet som en önskan att inte fullfölja ansökningen och därför tillåta byggnadsnämn­den all avskriva ärendet. Utan en uttrycklig lagbestämmelse kan dock nämnden inte göra det. Invändningar kan för övrigt göras mot att låta nämnden ulan vidare genom etl avskrivningsbeslut skilja ärendet ifrån sig. Fall kan tänkas då det inte krävs nägot ytterligare initiativ från sökandens sida för atl få ansökningen om lov prövad och måhända bifallen. Det förhållandet att det en gång lämnade tillståndet har förfallit innebär i och för sig inte att åtgärden ej kan tillåtas på den avsedda platsen. Ett avskriv­ningsbeslut borde därtor, kan det hävdas, föregås av försök från nämndens sida att förvissa sig om atl sökanden inte vidhåller sin ansökan om lov. Lagbestämmelser kan alltså fordras även om vad nämnden har att iaktta innan ett avskrivningsbeslut meddelas.

De nu antydda problemen kommer man till rätta med på ett enkelt sätt om förhandsbeskedet frikopplas frän bygglovsansökningen och får bilda etl ärende för sig. Ansökan görs då om förhandsbesked och sökanden får ett sådant besked, antingen positivt eller negativt. Ärendet är därmed avslutat. Blir beskedet positivt ankommer det på sökanden, om han vill


 


Prop. 1985/86:1                                                                    753

begagna sig av detsamma, att ge in en ansökan om bygglov inom den lid 8 kap. 34 § nämnden utsatt i förhandsbeskedet, Nägot bygglovsärende är inte an­hängigt hos nämnden förrän ansökningen om lov kommer in. Byggnads­nämnderna befrias från de olägenheter det kan innebära att ha ärenden liggande obehandlade under lång tid och besparas arbelel med att bevaka dem när tiden gått ul, Nägon olägenhet för sökanden kan det inte innebära att han, om han vill fullfölja saken, mäste ge in en ny ansökan. Han kan i denna hänvisa till tidigare ingivna handlingar, 1 lagrådets förslag har för­handsbeskedet utformats som ett särskilt från bygglovsansökningen fristå­ende ärende. Med denna konstruktion bör i lagen uttryckligen anges alt förhandsbesked varigenom tillstånd ges till viss lokalisering är bindande vid prövningen av ansökan om bygglov som görs inom den i förhandsbe­skedet utsatta tiden.

Första siycket

Enligt första stycket är byggnadsnämnden skyldig att pröva frågan om förhandsbesked, om det begärs av någon som skall vidta en åtgärd som kräver bygglov. Någon möjlighet att få förhandsbesked i frågor om rivning eller om marklovspliktiga åtgärder finns alltså inte.

Byggnadsnämndens prövning skall avse frågan om åtgärden kan tillåtas pä den avsedda platsen. Vad detta innebär har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 12,5.2). Beslut i frågor om förhandsbesked kan överklagas, vilket framgår av 13 kap. 2 8.

Andra stycket

Ett förhandsbesked utgör ett bindande beslut om att den sökta åtgärden kan tillåtas på avsedd plats. I vissa fall kan särskilda kra' behöva ställas på utförandet av åtgärden för att den skall kunna tillåtas. Det kan vara påkallat av kulturhistoriska skäl eller l.ex. frän energihushållnings- eller grundläggningssynpunkt. Sådana särskilda upplysningar bör anmärkas i förhandsbeskedet (268 3). Det är angeläget inte minst med hänsyn till att det måsle råda klarhet om vilka frågor som har avgjorts genom förhands­beskedet. Av den anledningen har i andra siycket ställts krav på alt förhandsbeskedet skall innehålla besked om nödvändiga villkor för atl åtgärden skall tillålas.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 12.5.2) har jag föreslagit att för­handsbesked skall ha en giltighetstid av högst två år. 1 enlighet härmed har i andra stycket föreskrivits alt i beslutet om förhandsbesked skall anges en viss tid - högst två år - inom vilken ansökan om bygglov skall göras.

Tredje siycket

Om ansökan om bygglov inte görs inom den utsatta tiden, förfaller förhandsbeskedet. En upplysning om detta skall enligt tredje stycket tas in i beslutet. Sökanden skall också erinras om att förhandsbeskedet inte innebär någon rätt att påbörja den sökta åtgärden.


 


Prop. 1985/86:1                                                     754

Fjärde stycket                                                               8 kap. 34 §

Ändringen av benämningen "förhandslov" till "förhandsbesked" föran­leder - som lagrådet har påpekat (yttrandet s, 99) - en särskild hänvisning till de bestämmelser om handläggning av lovärenden som skall tillämpas i fråga om förhandsbesked.


 


Prop. 1985/86:1                                                     755

9 kap. Byggnadsarbeten, tillsyn och besiktning                     9 kap. I §

Bestämmelserna i 9 kap, följer i allt väsentligl motsvarande bestämmel­ser i 60-64 85 byggnadsstadgan och 14 kap, 6-12 85 i utredningsförslaget. 1 I6kap. 7 8 finns en bestämmelse om tillträdesrätt till fastigheter, byggna­der och andra anläggningar. Regler om typgodkännande av material, kon­struktioner eller anordningar i byggnader eller andra anläggningar finns i 16kap, 2 och 3 88- I förhållande både till byggnadsstadgan och utrednings­förslaget är bestämmelserna i 9kap. mindre detaljerade. Av bl.a. del skälet behöver 9 kap. i viss utsträckning kompletteras med ytterligare föreskrifter. Det gäller bl. a. beträffande 3 8 om vilken myndighet som får godkänna ansvarig arbetsledare med riksbehörighet.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 14.2.2) redogjort för mina överväganden om byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll.

I 8 Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings-dier markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt be­stämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har medde­lats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

Paragrafen motsvarar 608 första styckel byggnadsstadgan och 14 kap. 6 8 i utredningsförslaget. Remissinstanserna har i stort sett godtagit utred­ningens förslag. Några instanser har dock anfört att förslaget är otydligt i förhållande till dagens beslämmelser. Med hänsyn till denna kritik har vissa preciseringar gjorts i förhållande till utredningsförslaget.

1 det remitterade lagförslaget upptas i 9 kap. 1 8 en allmän bestämmelse om att byggnads-, rivnings- och markarbeten skall utföras på föreskrivet sätt. 1 3 8 finns en bestämmelse där det sägs vem som skall se till att föreskrifter om arbetets utförande iakttas.

Lagrådel (yttrandet s.990 anser att 1 8 får sitt egentliga innehåll först i samverkan med 3 8 och har därför fört samman de båda paragraferna lill 1 8. Jag ansluter mig till detta, varför I 8 har utformats i överensstämmelse med lagrådets förslag med det undantaget att jag vidhåller att begreppet "byggherren" bör användas. Begreppet är väl inarbetat och mer entydigt än det uttryck som lagrådet har stannat för, nämligen "den byggande". Enligt min mening kan "den byggande" ensidigt uppfattas som "den som utför byggandet", vilket kan leda helt fel i de fall där en entreprenör utför arbetet.

Pä förslag av några remissinstanser har klargjorts att paragrafen omfat­tar även rivnings- och markarbeten. 1 60 5 byggnadsstadgan finns ett krav pä atl byggnadsarbeten skall utföras med ändamålsenligt material. Någon motsvarighet till delta har inte tagits in i 9 kap. eftersom kravet på ända­målsenligt material följer redan av 3 kap.

Enligt 1 5 i det remitterade förslaget skall arbetena utföras enligt "gallan-


 


Prop. 1985/86:1                                                     756

de bestämmelser" och vissa andra föreskrifter. Med det citerade uttrycket 9 kap. 1 § avses enligl motiven (lagrådsremissen s. 606) i första hand bestämmelserna i PBL och föreskrifter till PBL men även bestämmelser i annan lag som t, ex, arbetsmiljölagen och miljöskyddslagen. Enligt lagrådets mening (ytt­randet s. 100) bör i PBL regleras endast sådana åligganden för vilkas åsidosättande kan medföra påföljder och ingripanden enligt PBL.

Att lov enligl PBL lämnas inverkar, som jag tidigare har anfört, inte på den skyldighet att söka tillstånd som kan vara föreskriven i annan lag. Motsvarande gäller i fråga om skyldigheten att iaktta föreskrifter av annat slag i andra förfatlningar. I beslut om lov bör lämpligen erinras om att även bestämmelser i andra författningar kan vara tillämpliga på verksamheten. Mot bakgrund härav anser jag numera att det inte är erforderligt atl utforma bestämmelsen så allomfattande som i lagrådsremissen. I lagtexten har därför - med 10 kap. 1 5 första stycket som förebild - angetts att byggherren skall iaktta att arbetena utförs enligt "beslämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser". De skyldigheter som enligt andra författningar kan åvila byggherren anges alltså uteslutande i dessa författningar.

Med den nu föreslagna lydelsen, som ansluter till lagrådets förslag, behöver del inte särskilt anges art arbetena skall utföras enligt "de hand­lingar som nämnden har fastställt". Som framgår av 8 kap. 29 8 skall nämligen, såvitt gäller arbeten som kräver bygglov, byggnadsnämnden i beslutet om lov fastställa de ritningar och övriga handlingar som är nöd­vändiga för nämndens prövning. Därmed avses l.ex. situationsplaner, ritningar och översiktliga beskrivningar av objektets utformning.

Uttrycket "beslut som har meddelals med slöd av dessa bestämmelser" innefattar givetvis också detaljplaner och områdesbestämmelser samt så­dana villkor som byggnadsnämnden kan knyta till ell bygglov (se 8 kap. 265 andra stycket 3). Med föreskrifter avses t. ex. byggnormen.

Paragrafen är tillämplig på byggnads-, rivnings- och markarbeten som regleras enligt PBL, oavsett om arbetena kräver lov eller ej. Med bygg­nadsarbeten avses inte bara byggnadstekniska arbeten ulan också exem­pelvis installationsarbeten. Markarbeten, som inte direkt har samband med byggnadsarbeten, omfattar huvudsakligen sådana arbeten som kräver marklov, dvs. frislående schaktningsarbeten, fyllning, trädfällning och skogsplantering.

Paragrafen innebär alltså att den som för egen räkning utför eller låter utföra arbeten som regleras i PBL (byggherren) måste vidta sädana åtgär­der och anlita sådana resurser atl projektet kan genomföras på föreskrivet sätl. Byggnadsnämndens tillsyn genom en viss granskning av konstruk­tionshandlingar samt besiktningar och andra stickprovsmässiga kontrollåt­gärder fritar inte byggherren från detta grundläggande ansvar. Som jag tidigare har utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnilt 14.2.2) bör nämndens tillsyn inriktas bl. a. på alt kontrollera atl byggherren har tagit sitt ansvar.


 


Prop. 1985/86:1                                                      757

Byggherren skall själv eller genom en sakkunnig leda arbetena och utöva 9 kap. 1 -2 §§ tillsyn över dem. Vid tillståndspliktiga arbeten skall ledningen och till­synen normalt utövas av en eller flera särskilda sakkunniga, vilkas kompe­tens och lämplighet prövats av byggnadsnämnden - ansvariga arbetsle­dare. Denna ddegering av vissa uppgifter från byggherten till den ansvari­ge arbetsledaren innebär dock inte att byggherren kan avlasta sig det yttersta ansvaret för att arbetena genomförs på ett riktigt sätt.

Den konlroll och provning som byggherren skall låta utföra enligt 1 8 utförs i allmänhet vid tillståndsplikliga arbeten av den ansvarige arbetsle­daren.

Vid en kontroll på byggplatsen bör bevakas att mottaget material e. d. är kontrollerat och kvalitetsmärkt av tillverkaren, så att materialet och dess egenskaper kan identifieras före inbyggnaden. För material som inte har kontrollerats och kvaliletsdeklarerals på ett objektivt sätl före levereran-sen, förutsätts att kontrollen på arbetsplatsen utvidgas till att även omfatta undersökningar eller provningar av produkter som skall fylla viktiga funk­tioner i byggnaden.

Det är viktigt att den kontroll och provning som skall ulföras på bygg-nadsplalsen blir väldefinierad samt utformad och beskriven på ett sådant sätt att den kan varieras beroende på hur komplicerade konstruktioner som skall utföras och på hur viktiga funktioner dessa har. Kvaliteten hos det utförda arbetet är givetvis också beroende av att utförliga och riktiga konstruktionshandlingar - detaljhandlingar - finns att tillgå på byggplat­sen. Som jag tidigare har påpekat är det byggherten som gentemot det allmänna har ansvaret för detla.

Del kan i vissa fall vara nödvändigt att utreda om ett utfört arbete har gett avsedd funktion. Även detta ingår som elt led i byggherrens konlroll. Med stöd av 6 5 andra stycket kan byggnadsnämnden föreskriva att bygg­herren skall förete bevis av sakkunnig alt vissa krav har uppfyllts.

2 8    Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhei så att personer och egendom inte skadas och sä atl minsla möjliga obehag uppkommer.

Paragrafen stämmer i sak överens med 605 andra och iredje styckena byggnadsstadgan och 14 kap. 7 5 i utredningsförslaget. Paragrafen omfattar således även de i 60 5 tredje stycket särskilt uppräknade arbetsmomenten. Det kan finnas skäl att framhålla att aktsamhetskravet i paragrafen också bl. a. inbegriper aktsamhei belräffande grundvattenivån, så att inte skador uppstår på befintliga byggnader, ledningar, andra anläggningar och mark under byggtiden. Det åligger byggherren att göra de undersökningar som krävs för att utröna om särskilda försiktighetsmått måste vidtas.

Kravet i 2 8 innebär bl, a, att rivningsarbeten skall ske så alt annan bebyggelse inte skadas, 1 detta sammanhang finns det anledning att erinra om bestämmelsen 1518 2 mom, byggnadsstadgan. Om det finns ohyra eller


 


Prop. 1985/86:1                                                      758

virkesförstörande insekter i en byggnad som skall rivas, följer av den       9 kap. 2-3 §§ bestämmelsen att utrotningsåtgärder skall vidtas. Utredningen har föresla­git (6 kap, 6 8 andra stycket) att byggnadsnämnden i sådana fall får före­skriva att lämpliga utrotningsåtgärder skall redovisas och vidtas,

Nägon motsvarighet till 518 2 mom, har inte tagits in i PBL, Del bör enligt min mening ankomma på regeringen eller den myndighet som rege­ringen bestämmer alt meddela detaljerade föreskrifter av detta slag. Jag avser atl återkomma till regeringen med förslag i detta avseende,

3 8 För arbeten som kräver lov skall det finnas en ansvarig arbetsledare som har utsetts av byggherren. Om arbetena är av mindre omfattning, kan dock byggnadsnämnden bestämma att ansvarig arbetsledare inte skall utses. För skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare utses. En av dem skall samordna deras uppgifter.

Till ansvarig arbetsledare får utses endast den som har fått godkännande (riksbehörighet) av den myndighet som regeringen bestämmer eller den som byggnadsnämnden godkänner för ett visst arbete. Riksbehörighet får meddelas för visst slag av arbete och får begränsas till viss lid. Den ansvarige arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena så alt de utförs på föreskrivet sätt. Han skall vara närvarande vid byggnadsnämndens besiktningar.

Om byggnadsnämnden finner alt den ansvarige arbetsledaren har åsido­satt sina skyldigheter, får nämnden ta ifrån honom ledningen av arbetet. Om han grovt har åsidosatt sina skyldigheter, kan nämnden besluta att han under viss lid inte fär vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Nämn­den skall anmäla sådana beslut till den myndighet som avses i andra styckel. Om en ansvarig arbetsledare med riksbehörighet grovt har åsido­satt sina skyldigheter, får myndigheten återkalla godkännandet av honom.

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 61 8 byggnadsstadgan, 14 kap. 8 8 i utredningsförslaget och 9 kap. 4 8 i det remitterade lagförsla­get.

Första styckel

Lagrådet (yttrandet s. 100) har till en början anmärkt alt bestämmelsen innebär en i lagrådsremissen inte kommenterad utvidgning av skyldigheten att ha ansvarig arbetsledare. Enligt 61 8 I mom. första siycket byggnads­stadgan är huvudregeln nu att ansvarig arbetsledare skall finnas endast för arbeten som avser nybyggnad eller rivning eller ändring av byggnad.

Av lagtexten - som har utformats i enlighet med lagrådets förslag -framgår del att byggnadsnämnden kan bestämma att ansvarig arbetsledare inte skall utses vid arbeten av mindre omfattning. Som lagrådet påpekar torde därmed några prakliska olägenheter inte behöva befaras.

I första stycket finns liksom 1618 1 mom. byggnadssladgan en bestäm­melse om att olika arbetsledare kan utses för skilda delar av arbetet. Det finns i dag ell ökat behov av samordning pä byggplatsen, inte minst med hänsyn lill att vid större projekt inte sällan olika entreprenörer utför olika


 


Prop. 1985/86:1                                                                   759

delarbeten, ofta under hård tids- och kostnadspress. När det finns flera      9 kap. 3 §

ansvariga arbetsledare på en byggplats bör därtör enligt min mening en av

dessa ha samordningsuppgiften, Pä förslag av lagrådel (yllrandet s, 1000

har detta lagts till i lagtexten. Den samordnande arbetsledarens uppgift

blir, utöver att vara ansvarig arbetsledare för det egna området, bl. a. att se

Ull

att oklarheter inte råder om ansvaret för någon viss del av arbetena,

alt på arbetsplatsen underlätta byggnadsnämndens kontakter med olika arbetsledare,

att ingripa vid motstridande uppgifter i handlingarna för olika slag av arbeten och medverka till att rättelse sker, vid behov i samråd med bygg­nadsnämnden,

atl medverka till atl intyg, utlåtanden m. m. avseende besiktningar eller provningar av delarbeten, vilka har slutförts långt före byggnadsnämndens slutbesiktning, redovisas vid denna samt

att av byggnadsnämnden beslutade anmälningar sker vid rätt tidpunkt (se 4 5).

Samordnarens uppgift innebär inte ett övergripande ansvar för att arbe­tena utförs på föreskrivet sätt. De olika ansvariga arbetsledarna ansvarar sålunda var och en för att arbetena inom deras resp. delområde kontinuer­ligt leds på ett betryggande sätt och att anmälningar görs lill byggnads­nämnden osv.

Andra styckel

Andra stycket innehåller i likhet med 618 2 mom. byggnadsstadgan bestämmelser om vem som får utses lill arbetsledare. Det bör ankomma på regeringen alt bestämma vilken myndighet som skall godkänna ansvariga arbetsledare med riksbehörighet och vilka kompetenskrav som skall ställas på arbetsledare i olika situationer. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag i dessa avseenden.

Lagrådet (yllrandet s. 101) har tagit upp frågan om vad som inträffar om den ansvarige arbetsledarens riksbehörighet upphör under etl pågående byggnadsarbete. Därvid har lagrådet gjort den -enligt min mening riktiga tolkningen - att den ansvarige arbetsledaren får stå kvar i sin påbörjade syssla, även om han förlorat sin riksbehörighet. Jag vill dock för egen del framhålla att delta knappast torde utgöra något praktiskt problem. Om arbetsledaren så grovt har åsidosatt sina skyldigheter att hans behörighet upphör, torde byggnadsnämnden dessförinnan ha funnit anledning atl med stöd av fjärde siycket första meningen la ifrån honom ledningen av arbetet.

I 61 5 3 mom. byggnadsstadgan föreskrivs atl det innan arbetena påbör­jas skall ges in en skriftlig förklaring lill byggnadsnämnden att arbetsle­daren åtar sig uppdraget. Jag anser det inte nödvändigt med en särskild bestämmelse om detta. Byggherren kan självfallet inte utse och byggnads­nämnden inte godkänna en ansvarig arbetsledare, om denne inte har åtagit sig uppdraget.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    760

Som lagrådel (yttrandet s. 101) påpekar är utseende och i förekomman- 9 kap. 3-4 §§ de fall godkännande av ansvarig arbetsledare inte något villkor för bygg­lov. Lagrådet anför att praktiska skäl kan föranleda alt detta ordnas efteråt, dock senast i samband med den anmälan som skall göras innan ett byggnadsarbete påbörjas. Eftersom den ansvarige arbetsledaren i allmän­het inte är — och inte heller kan krävas bli - utsedd redan vid tiden för ansökan om bygglov, har jag inget att erinra mot vad lagrådel har uttalat.

Tredje stycket

Tredje stycket, som föreskriver vad som åligger den ansvarige arbetsle­daren, motsvarar! sak 61 5 4 mom, byggnadssladgan, Arbetsledarens arbe­te går i första hand ut pä att leda arbetena så att de utförs pä föreskrivet sätt. Normalt skall arbetsledaren kunna förvänta sig att de arbetsritningar som byggherren tillhandahåller följer gällande bestämmelser. Om den an­svarige arbetsledaren anser att ett på ritningar angivet utförande kan strida mot god teknik eller mot gällande beslämmelser och alltså kan medföra ett felaktigt utförande, bör han givetvis uppmärksamma byggherren på detta. Han kan även, l.ex, i samband med besiktning från byggnadsnämndens sida, uppmärksamma nämndens tjänsteman på förhållandet och begära dennes bedömning i frågan, I den mån ritningar eller andra handlingar är sådana alt ulformningen av någon viss detalj eller något arbetsmoment överlåts till arbetsledarens bestämmande, skall arbetsledaren givetvis se till att gällande bestämmelser följs. Normalt bör det dock kunna föruisättas att arbetsledaren har tillgång till fullständiga handlingar. Det ingår i bygg­herrens ansvar att tillhandahålla sådana handlingar,

I arbetsledarens uppgift alt svara för tillsynen ingår, som jag tidigare nämnde, att låta genomföra egenkontrollen på byggplatsen. Vidare skall han närvara vid byggnadsnämndens besiktningar. En föreskrift, som i det remitterade lagförslaget upptogs i anslutning till de avhandlade bestämmel­serna, om alt den ansvarige arbetsledaren skall göra anmälningar till bygg­nadsnämnden har av systematiska skäl på förslag av lagrådet (yttrandet s. 101) flyttats till 45.

Fjärde stycket

Till paragrafens fjärde stycke har, utan ändring i sak, överförts bestäm­melserna i 61 8 5 mom. byggnadsstadgan.

4 § När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras, byggas till eller på annal sätt ändras eller när den skall rivas och åtgärden kräver bygglov eller rivningslov, skall den ansvarige arbetsledaren göra anmälan till byggnadsnämnden innan arbetena påbörjas och när de har slutförts. Om ansvarig arbetsledare inte har blivit utsedd, skall anmälningarna göras av byggherren. Nämnden får medge befrielse helt eller delvis från anmäl­ningsskyldigheten.

Utöver vad som följer av första stycket skall anmälan göras vid de Ullfällen som byggnadsnämnden bestämmer i beslutet om lov.


 


Prop. 1985/86:1                                                     761

Paragrafen motsvarar 62 8 byggnadsstadgan, 14 kap. 95 i ulredningsför-       9 kap. 4-5 §§ slagel samt 9 kap, 5 8 och delar av 4 8 tredje stycket i del remitterade lagförslaget.

Jämfört med dagens ordning och utredningsförslaget har den ändringen gjorts att kravet pä anmälan vid vissa tekniskt angivna tillfällen har tagits bort. Detta överensstämmer med önskemålet hos många remissinslanser. Vidare har anmälningsskyldigheten utvidgats till att omfatta också andra anläggningar än byggnader. Med ändring av en byggnad eller annan anlägg­ning avses tillbyggnad, ombyggnad och andra ändringar (3 kap. 108). För alla åtgärder som kräver bygglov eller rivningslov skall byggnadsnämnden uppmärksammas på påbörjandet och avslutandet genom anmälningar. Vid bygglovspliktiga arbeten skall byggnadsnämnden därutöver i beslutet om lov kunna bestämma att anmälningar skall göras vid vissa, för det aktuella projektet tekniskt lämpliga tidpunkter under produktionsskedet, då besikt­ningar bör göras. Det framgår av 8 kap. 268 andra stycket 2.

Förevarande paragraf har på lagrådets förslag utformats så att anmäl­ningsskyldigheten åligger den ansvarige arbetsledaren. Eftersom del i vis­sa fall kan föreligga en anmälningsskyldighet även för arbeten där en ansvarig arbetsledare inte skall finnas, upptar paragrafen en bestämmelse om anmälningsplikt i vissa fall för byggherren.

Det remitterade förslaget föreskriver - liksom dagens lagstiftning (61 8

4        mom. BS) - att den ansvarige arbetsledaren skall göra anmälningar inte
bara till byggnadsnämnden utan också till andra berörda myndigheter. Jag
instämmer i lagrådets uppfattning (yttrandet s, 101) atl en sådan bestäm­
melse inte har sin plats i PBL, I stället bör varje enskild författning primärt
reglera anmälningsskyldigheten. Annars kan - som lagrådet har framhållit
- olika sankiionsbestämmdser konkurrera med varandra (se 10 kap. 6 5
första stycket 2). Det nu föreliggande förslaget upptar därför ingen sådan
regel.

5 8 När till byggnadsnämnden har inkommit en anmälan enligt 4 8 första
stycket att en byggnad skall uppföras eller byggas lill eller att annan
anläggning skall ulföras eller väsentligt ändras, skall nämnden skyndsamt
låta utstaka byggnaden, tillbyggnaden eller anläggningen och utmärka dess
höjdläge, om detta är motiverat med hänsyn till förhållandena på platsen
och omständigheterna i övrigt. Är byggnaden eller anläggningen till sitt
läge direkt beroende av gränsen mot en grannes fastighet, skall grannen
kallas Ull utstakningen.

Paragrafen motsvarar 63 8 byggnadsstadgan, 14 kap. 11 5 första stycket i utredningsförslaget och 9 kap. 6 5 i det remitterade lagförslaget.

Flera remissinstanser har berört frågan om utstakning och utmärkning. Statens och landstingens byggnader bör enligt flera instanser undantas från bestämmelsen. Flera kommuner föreslår att utstakning skall vara obligato­risk för alla nya byggnader men att byggnadsnämnden skall kunna medge befrielse.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   762

Enligt min mening bör det ankomma på byggnadsnämnden att pröva om 9 kap. 5-6 §§ utstakning och utmärkning erfordras. Behovet av sådana förrättningar gör sig starkast gällande i fråga om bygglovspliktiga åtgärder inom omräden med samlad bebyggelse. För mindre byggnader, lillbyggnader och anlägg­ningar av mindre omfattning eller för byggnadsåtgärder inom glest be­byggda områden bör byggherren själv kunna ta ansvaret för att placeringen blir riktig, 1 sädana fall bör byggnadsnämnden alltså avstå från utstakning och utmärkning. Det bör ocksä kunna ske i fråga om projekt där byggher­ren eller entreprenören är elt välrennomerat företag e,d, med tillgång till mätteknisk kompetens. Därmed bör statens och landstingens byggnader normalt kunna undantas,

1 detta sammanhang vill jag erinra om vad jag anförde i den allmänna motiveringen (avsnitt 3,6,3) om strävanden efter enkelhet för den byggan­de även när det gäller utstakning. besiktningar m. m.

1 65 i det remitterade förslaget upptogs även en bestämmelse om kon­trollmätning, varmed avses mätning av den utförda grundkonstruktionens läge. I lagrådets förslag har denna bestämmelse utgått. Kontrollmälning av grunden får enligt lagrådet (yttrandet s. 101 O anses ingå i de besiktningar som nämnden skall utföra (6 8), Jag delar denna uppfattning. Förevarande paragraf innehåller därför inte niigra beslämmelser om kontrollmätning.

När det gäller paragrafens utformning i övrigt har den på lagrådets förslag (yttrandet s, 101) utformats sä alt det tydligare framhävs när nämn­dens skyldigheter i fråga om utstakning inträder,

1 63 8 byggnadsstadgan finns en bestämmelse om att grannen skall kallas till utstakningen, om byggnaden eller anläggningen till sitt läge är direkt beroende av gräns mot dennes faslighel. Del remitterade förslaget upptar inte någon molsvarande bestämmelse. Skälet till detta är att grannars iniressen skall beaktas redan i samband med att bygglov lämnas. Som lagrådet (yttrandet s. 102) har framhållit gäller emellertid skyldigheten för nämnden alt i bygglovsärenden höra grannar endast i vissa fall. I stor utsträckning kommer således grannar inte att höras i bygglovsärenden. Pä lagrådets förslag har därför tagits in en bestämmelse om att grannen i angivet fall skall kallas till utstakning.

Utstakning och utmärkning bör givetvis ske så skyndsamt som möjligt efter det atl anmälan enligt 4 8 har kommit in lill byggnadsnämnden.

6 8 Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträckning besikta arbeten som kräver bygglov. Slutbesiktning skall göras, om det inte är uppenbart onödigt, och skall alltid göras, om byggherren eller yrkesinspektionen begär del. Skall en byggnad besiktas av någon annan myndighet än nämn­den, skall nämnden verka för att den besiktningen pä elt lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar.

Byggnadsnämnden får, om byggnaders och andra anläggningars egen­skaper och funktioner inte på ett enkelt sätt kan iakttas och bedömas vid nämndens besiktningar, begära att byggherren skall förete bevis av sak­kunnig om atl egenskaperna och funktionerna uppfyller kraven i 3 kap.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   763

Byggnadsnämnden skall utfärda skriftligt bevis över vad som förekom-       9 kap. 6 § mit vid nämndens besiktningar.

Paragrafen motsvarar 64 8 byggnadsstadgan. 14 kap. 11 och 12 85 i utred­ningsförslaget och 9 kap. 7 5 i del remitterade lagförslaget.

Första stycket

1 förhållande till 64 5 1 mom. och förslaget har den ändringen gjorts att i första stycket inte preciseras några givna besiktningslillfällen. För åtgärder som kräver bygglov skall byggnadsnämnden i stället i beslutet om lov ange vid vilka tillfällen besiktning skall ske. Del framgår av 8 kap. 268 andra stycket 2.

I likhel med vad som gäller i dag (64 8 1 mom. Iredje och fjärde styckena BS) har föreskrivits att slutbesiktning skall ske, om byggherren eller yrkes­inspektionen begär del.

Möjlighelerna att upptäcka brister och rätta till dessa vid slutbesiktning­en är begränsade. Det är vid detla tillfälle oftast för sent att påverka t. ex. grundkonstruktionen och inmurade delar i byggnaden. Det är därför viktigt att besiktning sker återkommande under byggandets gång. En noggrann grundbotten-, stom- eller fukt- och dräneringsbesiktning kan medföra att eventuella brister och fel kan åtgärdas med mindre kostnad än om bristen eller felet hade upptäckts vid slutbesiktningen.

Slutbesiktningen ger i huvudsak byggnadsnämnden tillfälle att kontrolle­ra att byggnaden har föreskrivna funktioner, genom syn pä platsen och genom att ta del av utlåtanden från sakkunniga rörande provning av funk­tionen hos färdigställda installationer. Som jag har anfört i specialmotive­ringen till 5 8 ingår kontrollmätning av grundkonstruktionens läge i besikt­ningsverksamheien. Jag vill betona atl slutbesiktningen inte innebär att byggherren avlastas sitt ansvar enligt 1 8. Byggnadsnämndens slutbesikt­ningsbevis bör dock ge upplysning - så långt byggnadsnämndens tjänste­män kunnat finna - om byggnaden eller anläggningen har byggts enligt gällande föreskrifter och fastställda handlingar. En godkänd slutbesiktning bör därför kunna ses som en form av skydd för byggherren att han gent­emot del allmänna har uppfyllt sina skyldigheter enligt PBL och att han inte senare skall kunna drabbas av påföljder och ingripanden enligt PBL för felaktigheter som rimligen kunnat påtalas vid slutbesiktningen.

Slutbesiktning bör alltid göras av arbeten som fordrar bygglov, om det inte är uppenbart onödigt, Pä lagrådets förslag (yttrandet s. 102) har detta särskilt framhållits i lagtexten. Slutbesiktning bör kunna undvaras om en åtgärd har varit av ringa omfattning och i liten utsträckning har betydelse för människors säkerhet till liv eller hälsa eller för samhällets intressen i övrigt. Exempel på sädana åtgärder är uppförande av mindre byggnader eller mindre, utvändiga förändringar pä en byggnad.

Slutbesiktningen bör göras före eller i så nära anslutning till ianspråkta-


 


Prop. 1985/86:1                                                     764

gandet av byggnaden eller anläggningen som möjligt så att kontroll kan ske      9 kap. 6 §

av att allvarliga brister inte finns. Samlingslokaler, affärslokaler eller andra

lokaler eller anläggningar, där en stor mängd människor skall vistas eller

passera, bör slutbesiktas före ianspråktagande!, så atl det står klart atl

l.ex, anordningar för personbefordran är säkra och att brandutrymning

kan ske på elt tillräckligt säkert sätt.

Slutbesiktningen bör ske som en samlad besiktning. Delbesiktningar bör undvikas, bl, a, för att del inte skall uppslå oklarheter om i vilken utsträck­ning slutbesiktning verkligen har utförts. Även av hänsyn till byggherren är det angeläget att berörda myndigheter så långl det är möjligt samordnar sina besiktningar. I första stycket har föreskrivits en skyldighet för bygg­nadsnämnden att se lill att sådan samordning sker.

Vad jag nu har sagt om tidpunkten för slutbesiktningen och angelägenhe­ten av en samlad slutbesiktning ställer krav på att byggherren och den ansvarige arbetsledaren slutför arbetena och planerar tidpunkten för slut­besiktningen i god tid. Det förutsätter också att byggnadsnämnden och andra berörda kommunala instanser har en sådan resursplanering att de kan lämna byggherren uppgift om vilken aviseringstid som behövs för slutbesiktningen. I de fall slutbesiktning sker är det ocksä den tidpunkt då byggnadsnämnden i administrativt hänseende kan avsluta och arkivera ett ärende.

Andra stycket

Med stöd av andra stycket kan byggnadsnämnden kräva att funktionen hos färdigställda delar eller anordningar skall prövas av en särskild sak­kunnig och alt utlåtande från denne skall företes. Andra stycket motsvarar närmast 64 8 2 mom. byggnadsstadgan, som föreskriver att bevis av skor­stensfejare m.fl. skall företes vid slutbesiktningen. I förhållande till be­slämmelserna i byggnadsstadgan är andra stycket mer generellt utformat. Detta motiveras av att byggnader och anläggningar numera består av tekniskt mer komplicerade och sammansatta delar och system. Byggnader skall klara bl, a. de under senare år allt högre ställda kraven på klimatkom­fort och energihushållning. Därmed ökar risken för att någon enstaka bristfälligt utförd detalj kan medföra en dålig slulfunktion. Den slutliga funktionen hos t, ex, installationssystem kan därför behöva provas genom en funktionskontroll när systemet har utförts.

Tredje stycket

1 tredje stycket har tagits in en bestämmelse om skriftliga bevis över utförda besiktningar. Motsvarande bestämmelse finns i 64 8 3 mom. bygg­nadsstadgan.

I 64 8 4mom. byggnadsstadgan föreskrivs att yrkesinspektionen skall kallas till slutbesiktning som avser arbetslokal eller personalrum. 1 8 kap. 305 PBL sägs att bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum får


 


Prop. 1985/86:1                                                     765

meddelas endast om yrkesinspektionen har yttrat sig. Det åligger yrkesin-      9 kap. 6 § spektionen enligt sin instruktion atl bl, a. utföra inspektioner och andra förrättningar. Jag anser det därför inte nödvändigt med en särskild bestäm­melse i förevarande paragraf om att yrkesinspektionen skall kallas till slutbesiktningen.


 


Prop. 1985/86:1                                                      766

10 kap. Påföljder och ingripainden vid överträdelser m. m.   lo kap.

Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m,m, (på­följdslagen) innehåller som jag nämnde i den allmänna motiveringen (av­snitt 15,1) bestämmelser om dels påföljder och ingripanden vid överträ­delser av sådana föreskrifter om byggande som har meddelats i eller med stöd av byggnadslagen eller byggnadsstadgan, dels ingripanden i form av handräckning och förelägganden när någon underlåter att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt byggnadsstadgan eller beslut som har meddelats med stöd av stadgan.

Utredningen har föreslagit att bestämmelserna som rör påföljder och ingripanden vid överträdelser tas in i ett särskilt kapitel om påföljder, ingripanden m, m, (15 kap,), och att bestämmelserna om ingripanden i övriga fall tas in i ett kapitel om ätgärdsförelägganden (16 kap,).

För egen del anser jag att bestämmelserna bör hållas samman i ett kapitel. Del är med utredningens modell svårt att dra en skarp gräns mellan vad som bör stå i det ena eller det andra kapitlet. Vinsterna med en sådan ordning överväger enligt min mening inte de olägenheter den för med sig. Påföljdslagens beslämmelser har därför i allt väsentligt tagits in i 10 kap.

En del av lagens bestämmelser har emellertid utmönstrats. Det gäller till alt börja med 1 5, som anger lagens tillämpningsområde och som blir överflödig på grund av att beslämmelserna kommer att ingå som ett sär­skilt kapitel i PBL, 1 12 8 päföljdslagen finns bestämmelser om straff vid överträdelse av bestämmelserna i 136a 5 byggnadslagen m, m. En motsva­righet lill 136a5 är avsedd att ingå i NRL, Bestämmelserna i 125 påföljds­lagen skall därför inte tas in i IO kap,

I 10 kap, saknas även vissa andra paragrafer som i dag finns i påföljdsla­gen. Skälen till detta är att paragraferna har tagits in i andra kapitel i PBL, Det gäller t, ex, fullföljdsbeslämmelserna som återfinns i 13 kap. Jag åter­kommer till dessa paragrafer när jag behandlar de avslutande bestämmel­serna i 10 kap.

Utredningen har i kapitlet om särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader, underhäll m. m, (6 kap,) föreslagit flera beslämmelser som ger byggnadsnämnden rätt att besluta att fastighetsägaren skall vidta vissa åtgärder, t, ex. riva skadade byggnader (6-9 55 och II 5 andra styckel). Sådana beslut kan enligt utredningens förslag genom bestämmelserna i 16 kap, förenas med åtgärdsföreläggande mot fastighetsägaren. Motsvarighe­ter till de nyss nämnda bestämmelserna i 6 kap. i utredningsförslaget återfinns med några undantag i 10 kap.

Utredningen har också föreslagit alt vissa bestämmelser i naturvårdsla­gen, bl. a. de som ger möjlighet för byggnadsnämnden att förelägga någon atl ordna slängselgenombrott, skall föras över till PBL. Jag har tidigare (avsnitt 5.4.3) föreslagit att i princip alla de bestämmelser som enligt utredningens förslag skall överiöras till PBL skall behållas i naturvårdsla-


 


Prop. 1985/86:1                                                     767

gen, Nägon motsvarighet lill den nämnda bestämmelsen har därför inte     10 kap. 1-2 §§ tagits in i 10 kap.

Inledande be.stämmelser

1 8 Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kapitel så snarl del finns anledning att anta att en överträdelse har skett av bestämmelserna om byggande i denna lag eller av någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av dessa bestäm­melser.

När en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov har vidta­gits utan lov, skall byggnadsnämnden se till att det som har utförts blir undanröjt eller på annat sätl rättat, om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand.

Paragrafen motsvarar i sak 2 8 första stycket påföljdslagen och 15 kap.

1       8 i utredningsförslaget.

Byggnadsnämndens skyldighet att ta upp frågor om påföljd eller ingri­pande gäller i dag enbart överträdelser av sådana föreskrifter om byggande som har meddelats i byggnadslagen eller byggnadsstadgan eller med stöd av någon av dessa förtättningar. En motsvarande begränsning har tagits in i 1 8. Del tillägget har dock gjorts att byggnadsnämndens skyldighet skall omfatta även överträdelser av beslut som har meddelats med stöd av bestämmelserna om byggande i PBL. Uttrycket byggande har samma vidsträckta innebörd som enligt I 8 påföljdslagen och omfattar inte bara byggnadsverksamhet i vanlig bemärkelse utan ocksä t. ex. sådana åtgärder som kräver marklov.

Byggnadsnämndens skyldighet att vara verksam för att det som har utförts olovligt blir undanröjt omfattar inte bara som i dag åtgärder som kräver bygglov ulan också åtgärder som kräver marklov.

Jag vill peka pä att i 16 och 17 55 finns föreskrifter, som ger byggnads­nämnden möjlighet atl ingripa även mot annat än rena överträdelser.

2 5 Om någon begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftlig upplys­
ning om det beträffande en viss byggnad, annan anläggning eller anordning
har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 2 5 andra stycket påföljdslagen och 15 kap, 3 5 i utredningsförslaget,

I det remitterade förslag har uttrycket besked använts i paragrafen. Som lagrådel påpekar (yttrandet s, 103) är "besked" enligt denna paragraf inte bindande för byggnadsnämnden. Det kan inte heller överklagas. Eftersom ordet besked kan leda tanken till att överklagande är möjligl, har det - för att en sädan tolkning skall undvikas - på lagrådets förslag bytts ut mot "upplysning".

Jag är medveten om att behovet av särskilda bestämmelser av det slag som nu har tagits in i 25 kan ifrågasättas, eftersom byggnadsnämnden


 


Prop. 1985/86:1                                                     768

enligt 11 kap. 2 5 har en allmän skyldighel att lämna skriftliga besked i lO kap. 2-3 §§ frågor inom dess ansvarsområde. Skyldigheten för nämnden atl enligt förevarande paragraf lämna skriftlig upplysning om etl ingripande enligt kapitlet kan komma att ske, går emellertid längre än skyldigheten enligt 11 kap. 2 8. Bestämmelserna utgör ett för allmänheten viktigt komplement till beslämmelserna om ingripanden, bl. a. för den som har för avsikt atl köpa en fastighet och är osäker på om någon åtgärd har vidtagits som kan föranleda ingripande. Av dessa skäl anser jag det alltså befogat att i lOkap. ha en särskild paragraf om skyldigheten att lämna skriftliga upplysningar. F. n. gäller den begränsningen att byggnadsnämnden är skyldig att lämna besked om ingripande endast på begäran av den vars rätt kan beröras. Syftet med begränsningen torde vara att förhindra att nämnden i dessa fall belastas med onödiga arbetsuppgifter. Med stöd av 11 kap. 5 8 kan emeller­tid nämnden la ut avgift för det arbete som sådana upplysningar föranle­der. Denna befogenhet torde i tillräcklig utsträckning avhålla från att upplysningar begärs i onödan. Något krav att upplysningen måsle begäras av någon vars rätt kan beröras därav har därför inte uppställts.

Förbud att fortsätta byggnadiiarbeten m. m.

3 8 Byggnadsnämnden får förbjuda all ett visst byggnads-, rivnings- eller markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om del är uppenbart alt arbetet eller åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts, även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligt första eller andra stycket får förenas med vite.

Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.

Paragrafen, som redaktionellt har utformats enligt lagrådets förslag, motsvarar 15 kap. 4 5 i utredningsförslaget.

1 3 8 påföljdslagen finns bestämmelser bl, a, om byggnadsnämndens möj­ligheter och skyldigheter atl förbjuda byggnadsarbeten, F, n, får nämnden förbjuda att byggnadsarbete fortsätts, om det är uppenbart alt arbetet strider mot

1,  byggnadsstadgan,

2,  fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbe­stämmelser eller

3,  förbud enligt byggnadslagen eller enligt föreskrift som har meddelats med slöd av byggnadslagen att företa nybyggnad eller att riva byggnad.

Skyldighet att ingripa med förbud inträder, när etl byggnadsarbete även­tyrar byggnadens eller en närliggande byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   769

Första siycket                                                                                 10 kap. 3 §

Utredningen har föreslagit att bestämmelserna i första siycket utvidgas till att omfatta andra åtgärder än rena byggnadsarbeten, t, ex, schaktning, fyllning, trädfällning m, m. Även användning av en lokal för en från exem­pelvis brandskyddssynpunkt helt olämplig verksamhet bör enligt utred­ningen omfattas av bestämmelsen.

Utredningen har dessutom påpekat att en överträdelse av föreskrifterna i Svensk byggnorm, vilka är utfärdade med stöd av byggnadsstadgan, i dag inte kan självständigt läggas till grund för ingripande. Utredningen har därför föreslagit att förbud bör kunna avse även sådana fall.

Den föreslagna utvidgningen av bestämmelsernas tillämpningsområde har godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till utredningens förslag i denna del.

Första stycket har utformats i enlighet härmed. Det framgår sålunda att förbud kan avse inte bara byggnadsarbeten utan också rivnings- och mark­arbeten, t. ex. schaktning och fyllning. Av första stycket framgår vidare att pågående olovliga åtgärder kan förbjudas. Med åtgärder avses här i första hand andra åtgärder än rena byggnadsarbeten, l.ex. olovligt ianspråkta­gande av en bostadslägenhet för ett annat ändamål.

På grund av att plansystemet i PBL har en annan uppbyggnad än dagens och att nybyggnadsförbuden upphävs måste första stycket ges en annan utformning än 3 5 första siycket i påföljdslagen. I det nu föreslagna första stycket föreskrivs att arbeten och åtgärder av det slag jag nyss nämnde får förbjudas, om det är uppenbart att arbetena eller åtgärderna strider mot denna lag - dvs. PBL - eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen. Beslut med stöd av lagen kan l.ex. avse beslut enligt 8 kap. 95 tredje siycket att införa marklovsplikt inom ett visst område för schaktning och fyllning. Om någon utan lov påbörjar schakt­ning inom området, kan alltså byggnadsnämnden med stöd av 3 5 första stycket förbjuda att arbetena fortsätts.

Andra stycket

I paragrafens första stycke regleras de fall när byggnadsnämnden har möjlighet att ingripa, medan det i andra stycket stadgas i vilka situationer byggnadsnämnden är skyldig alt ingripa. På samma sätt som i första stycket har den utvidgningen gjorts alt andra stycket gäller inte bara byggnadsarbeten utan också mark- och rivningsarbeten samt andra åtgär­der.

Tredje och fiärde styckena

Tredje och fjärde styckena innebär inga förändringar i sak av vad som gäller f.n.

25    Riksdagen 1985/86. I oarnl. Nr 1


 


Prop. 1985/86:1                                                     770

Avgifter                                                                       10 kap. 4

4 8 Utför någon utan lov en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov, skall byggnadsavgift tas ut.

Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa, fastställd med stöd av 11 kap. 5 5, skulle ha betalats om lov till samma åtgärd hade meddelats. Byggnadsavgifien skall dock bestämmas till minst 500 kronor. När avgiften besläms på grundval av taxan, skall hänsyn inte tas lill sådana höjningar eller sänk­ningar av normalbeloppet som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn skall inte heller las lill belopp som avser koslnader för nybyggnadskarta, utstakning eller lägeskontroll av byggnad eller andra mätningstekniska åtgärder.

Är överträdelsen ringa, får byggnadsavgiften bestämmas till etl lägre belopp än som följer av andra stycket eller helt efterges.

Paragrafen, som redaktionellt har utformats enligt lagrådets förslag, motsvarar 4 5 påföljdslagen och 15 kap, 5 5 i utredningsförslaget.

Första stycket

1 första stycket har, i enlighet med utredningsförslaget, den ändringen gjorts atl byggnadsavgift skall tas ut inte bara när bygglovspliktiga åtgärder vidtas olovligt utan ocksä när motsvarande överträdelser sker av bestäm­melserna om rivningslov eller rnarklov. Byggnadsavgiften kommer alltså atl kunna träffa sådana åtgärder som kräver marklov, t, ex, schaktning, fyllning, trädfällning. Dessa åtgärder regleras i dag i vissa fall av förbud enligt byggnadslagen (l.ex. 17 5) och föranleder vid överträdelse endasi särskild avgift, dvs. maximalt 500 kr. Den skärpning som 4 5 innebär för dessa fall anser jag mycket befogad.

I fråga om rivningslov innebär förslaget ingen saklig förändring, efter­som dessa åtgärder i dag omfattas av byggnadslovspliki.

1 övrigt innebär 4 5 att byggnadsavgift kommer all kunna tas ut för vissa anläggningsålgärder som i dag inte kräver lov. Det gäller t. ex. idrotts- eller fritidsanläggningar, tunnlar och bergrum samt parkeringsplatser för fler­bosladshus.

Andra stycket

1 andra styckel har den nuvarande hänvisningen till laxebestämmelserna i 8 5 byggnadsstadgan ersatts av en hänvisning till 11 kap. 5 8, där bestäm­melserna nu återfinns. Bland de kostnader som, enligt vad som f. n. gäller, inte skall beaktas när byggnadsavgiften bestäms är kostnader för framställ­ning av folonegativ och bildkort. Dessa kostnader ingår numera i det s, k, grundbeloppet enligt Svenska kommunförbundets normalförslag till bygg­nadslovstaxa och de framräknas alltså inte längre särskilt. Bl, a, på grund härav finns det enligl min mening inte längre anledning att frånräkna dessa kostnader när byggnadsavgiften bestäms. Jag biträder alltså inte lagrådets förslag (yttrandet s, 104) pä denna punkt.


 


Prop. 1985/86:1                                                     771

Tredje stycket                                                              /O kap. 4-6 §§

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 15,3.1) har jag föreslagil att bygg­nadsnämnden skall kunna nedsätta byggnadsavgiften eller avstå från att påföra avgift, om överträdelsen är ringa. Bestämmelser om detta har tagits in i tredje styckel.

5 8 Byggnadsavgift skall inte tas ut, om rättelse sker innan frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kapitel tas upp lill överiäggning vid sammanträde med byggnadsnämnden. Byggnadsavgift skall inte heller tas ut, om åtgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits

1.    med stöd av lag eller annan författning eller annars varit nödvändig för
att avvärja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller

2.    därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats genom eldsvåda
eller någon annan liknande händelse.

Paragrafen motsvarar 5 5 päföljdslagen och 15 kap. 65 i utredningsförsla­get.

För alt rällelse skall medföra avgiftsbefrielse krävs i dag att den sker innan fräga om påföljd eller ingripande tas upp vid sammanträde med byggnadsnämnden. Har nämnden vid sammanträdet diskuterat om det byggda kan tillåtas stå kvar eller inte, medför rättelse som sker därefter inte avgiftsbefrielse. Något krav på att frågan om påföljd eller ingripande skall ha avgjorts vid sammanträdet uppställs således inte (prop. 1975/76:164 s.67, 284 och 285).

Utredningen har påpekat att det i den praktiska tillämpningen har upp­fattats som oklart huruvida en sådan anmälan om ett s. k. svartbygge till byggnadsnämnden, som bara föranleder en bordläggning utan att frågan om påföljd tas upp till sakdiskussion, skall avskära från möjligheten att genom rättelse åstadkomma avgiftsbefrielse. Utredningen konstaterar att det inte torde vara avsett att ett sådant bordläggningsbeslut skall medföra att rättelse som sker därefter inte skall medföra avgiftsbefrielse. Eftersom tveksamhet har ansetts föreligga pä denna punkl, har utredningen föresla­git alt ett förtydligande görs genom att ordet "upptagas" ersätts med orden "tas upp till överiäggning". Hovrätten för Nedre Norrland har avstyrkt den föreslagna ändringen därför att den kan leda till godtycke och sköns­mässiga bedömningar. Enligl min mening finns del inte anledning all hysa sådana farhågor som hovrätten har gett uttryck för. Jag ansluter mig alltså till utredningens förslag. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

En mindre jämkning har gjorts i förhållande till det remitterade lagförsla­get. För att det klarare skall framgå att paragrafen avser även det fallet atl en olovlig användning av en byggnad eller byggnadsdel upphör har uttryc­ket "om det som har utförts blir rättat" bytts ut mot "om rättelse sker",

6 8 Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4 8 första stycket, en överträdelse sker genom att

I, arbete utförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot beslämmelserna i 9kap, 3 5,


 


Prop. 1985/86:1                                                                    772

2, någon underiåter att göra sådana anmälningar lill byggnadsnämnden      iq jp  s
som avses i 9 kap. 4 5 eller

3. arbete utförs i strid mot någol beslut som byggnadsnämnden har
meddelat enligt denna lag.

Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 1 000 kronor. Är överträdelsen ringa, behöver nägon avgift inte tas ut.

Paragrafen motsvarar 6 8 påföljdslagen och 15 kap. 7 8 i utredningsförsla­get.

Första slyckei

Enligt 65 första stycket påföljdslagen skall särskild avgift tas ut om en överträdelse, som inte samtidigt utgör olovligt byggande, sker genom alt någon

1.      vidtar en åtgärd i strid mot förbud som har meddelats i eller med stöd
av byggnadslagen,

2.  underiåter att ställa sig till efterrättelse vad i byggnadsstadgan före­skrivs om rätt att vidta åtgärd som avses i stadgan eller

3.  underiåter att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivs i stadgan eller att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnads­nämnden meddelade föreskrifter.

Bortsett från de rivningsförbud som automatiskt följer av skyddsbestäm­melser kan sådana förbud som avses i punkt 1 inte meddelas enligt PBL. Skyddsbestämmelser torde inte meddelas utan atl samtidigt rivningslovs­plikl föreligger. Den som utför en åtgärd i strid mot elt rivningsförbud drabbas därmed av byggnadsavgift enligt 4 5 och tilläggsavgift enligt 7 8, På grund härav har i enlighet med utredningsförslaget någon motsvarighet till den nyss nämnda punkt 1 inte tagits med i 68.

Punkt 2, som i sak oförändrad fördes över frän byggnadsstadgan till påföljdslagen, torde vad gäller PBL ha betydelse endast för det fall att någon vidtar en åtgärd utan att ha ansvarig arbetsledare. I 6 8 första styckel 1 har därför, i enlighel med utredningsförslaget, tagils in en beslämmelse som tar sikte pä just detta fall.

Bestämmelsema i punkterna 2 och 3 stämmer i sak överens med punkt 3 i dagens bestämmelser.

När det gäller punkten 3 har den omformulerats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s, 104), 1 det remitterade lagförslaget användes formule­ringen "arbete utförs i strid mol fastställda handlingar eller villkor som byggnadsnämnden har beslutat". Jag delar lagrådets uppfattning att så­dana handlingar och villkor utgör integrerade delar av beslutet om lov, varför någon särskild föreskrift härom inte är nödvändig.

Som lagrådet påpekar (yttrandet s. 104) kan särskild avgift inte tas ut, om bygglovsprövningen enligt 8 kap. 298" lagts på en låg nivå" så att vissa ritningar inte fastställts och byggandet sker i strid mot sådana ej fastställda ritningar. Jag anser inte att denna konsekvens av det nyanserade prov-


 


Prop. 1985/86:1                                                      773

ningssystemet utgör någon allvarlig olägenhet från allmän synpunkt. Vik-     ]q iap. 6-7 : tigt är att rättdsemöjligheter står till buds, om byggandet sker i strid mot lagen eller mot någon föreskrift, meddelad med stöd av lagen (se 12 och

14 88),

Andra stycket

1 enlighet med vad jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnilt 15,3,2) har i andra stycket den övre beloppsgränsen höjts från 500 till 1000 kr,

7 §   1 sådana fall som avses i 4 § första stycket skall förutom byggnadsav­gift även tilläggsavgift tas ut, om åtgärden innebär atl

1,    en byggnad uppförs,

2,  en tillbyggnad görs,

3,  en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett väsenthgen annal ändamål än det för vilket byggnaden eller byggnadsdelen senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats eller

4,  en byggnad rivs.

Tilläggsavgift skall inte las ul i de fall som anges 15 8. Tilläggsavgift skall inte heller las ut, om den olovliga ålgärden omfattar ett utrymme vars bruttoarea inte överstiger tio kvadratmeter.

Tilläggsavgiften skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter brulloarea som åtgärden har omfattat. När brut­toarean beräknas skall dock tio kvadratmeter frånräknas.

Avgiften får beslämmas till etl lägre belopp än som följer av tredje styckej eller helt efterges, om föreläggande om rättelse har meddelats enligl 145, om rättelse har skett genom handräckning eller på annal sätl eller om det annars finns särskilda skäl.

Paragrafen motsvarar 7 5 påföljdslagen och 15 kap. 8 5 i utredningsförsla­get.

Första stycket

I första siycket har endast redaktionella ändringar och sådana ändringar gjorts som är föranledda av att delvis nya ullryck och begrepp används i PBL. I punkt 2 talas l.ex. enbart om tillbyggnad. Som jag har närmare kommenterat i specialmoliveringen till 3 kap. 108 och 8kap. 15 första stycket2 omfattar begreppet tillbyggnad i PBL även påbyggnad. Punk­terna 1 och 2 har redaktionellt utformats enligt lagrådets förslag. Punkl 3 har på lagrådels förslag (yttrandet s. 104) anpassats lill lydelsen av 8kap. I 8 första stycket 3.

Andra och tredje styckena

Andra och tredje styckena stämmer i sak överens med dagens bestäm­melser.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    774

Fjärde stycket                                                                                  jq ip. 7-8 §§

På samma skäl som har anförts i specialmotiveringen till 5 5 har uttryc­ket "del utförda har rättats" bytts ut mot "rällelse har skett".

Beträffande möjligheterna att ned stöd av fjärde stycket nedsätta eller helt efterge tilläggsavgift vill jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.3.3.).

8 8 Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads­nämnden.

Finner byggnadsnämnden att förutsältningar föreligger alt ta ut tilläggs­avgift på grund av bestämmelserna i 7 8 första och andra styckena, skall nämnden anmäla förhållandet till allmän åklagare.

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av åklagaren. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har gjort anmälan enligt andra stycket. 1 fråga om sådan talan lillämpas beslämmelserna i rätte­gångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straffan böter och om kvarstad i brottmål.

Paragrafen stämmer i sak överens med 8 8 påföljdslagen och 15 kap. 9 5 i utredningsförslaget.

Första stycket

Några remissinstanser framhåller atl det bör ankomma på domstol och inte på byggnadsnämnden atl pröva frågor om byggnadsavgift, Nägra olägenheter som motiverar en ändring av dagens ordning i detta avseende har såvitt bekant inte förekommit. Byggnadsnämnden bör därför även i fortsättningen pröva frågor om byggnadsavgift.

Andra stycket

Bestämmelserna i andra siycket har tillkommit på initiativ av lagrådet, vars motivering förtjänar att återges i dess helhet (yttrandet s, 105):

Av förarbetena till påföljdslagen framgår att, när fråga uppstår om att göra anmälan lill åklagaren om uttagande av tilläggsavgift, byggnadsnämn­den inte får göra någon egen bedömning av möjligheten till eftergift av avgiften. Finner alltså byggnadsnämnden alt förutsättningar föreligger att la ut tilläggsavgift på grund av bestämmelserna i 7 5 första och andra styckena har nämnden en obligatorisk anmälningsskyldighet. Detta förhål­lande framgår emellertid inte tydligt av lagtexten, något som har vållat tillämpningssvårigheler (se JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s.358). Lagrå­det föreslår därför ett nytt andra stycke i förevarande paragraf varav framgår att byggnadsnämnden inte för göra någon diskretionär prövning av frågan om en överträdelse skall rapporteras lill åklagaren. Det sagda inne­bär att lagrådet instämmer i departementschefens uttalande att anledning ej finns till ändring i dagens ordning. Detta slällningstagande är nämligen en naturlig följd av att tilläggsavgift skall prövas inte av byggnadsnämnden utan av allmän domstol. En politiskt sammansatt nämnd som byggnads­nämnden har nämligen ansetts ej (se prop. 1975/76: 164 s.278f) böra få


 


Prop. 1985/86:1                                                                   775

efler skönsmässig bedömning ålägga enskild betydande avgifter. Det bör     10 kap. 8-10 §§ då inte heller ankomma på byggnadsnämnden att ta ställning lill om skäl för eftergift föreligger.

Tredje stycket

1 Iredje stycket föreskrivs att frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol pä talan av åklagaren. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.3.3) skall åklagarens prövning främst avse frågan om förutsättningarna är uppfyllda för atl tilläggsavgift skall kunna tas ul. Åklagaren skall l.ex. inte väcka talan, om det står klart att byggnadsnämn­den har handlagt ärendet felaktigt, att kravel riktar sig mot fel person eller att preskripUon har inträtt.

Som lagrådet har påpekat (yttrandet s. 105) kan en byggnadsnämnd som är missnöjd med att en åklagare inte har väckt talan om tilläggsavgift, påkalla prövning av överordnad åklagare.

9 § Byggnadsavgiften skall tas ut av den som när överträdelsen begicks
var ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller anordning som den
olovliga åtgärden avsåg. Den särskilda avgiften skall las ut av den som
begick överträdelsen.

Tilläggsavgiften skall tas ut av

1.  den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den olovliga åtgärden avsåg,

2.  den som begick överträdelsen,

3.  den i vars ställe denne var,

4.  den som har beretts vinning genom överträdelsen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 95 påföljdslagen och 15 kap. 108 i utredningsförslaget.

Första stycket

1 första stycket har gjorts ett tillägg i förhållande till gällande rätt som innebär att byggnadsavgift kan tas ut av ägaren till den fastighet som den olovliga åtgärden avsåg. Tillägget har aorls för att avgift skall kunna tas ut om en markägare utför marklovspliktiga åtgärder utan lov. Första stycket har vidare kompletterats så att avgift kan las ut av ägare till anläggningar som utförs utan lov.

1 det remitterade lagförslaget finns en i förhållande till påföljdslagen ny bestämmelse om hur avgiften får fördelas mellan flera. På skäl som lagrå­det har anfört (yttrandet s. 105) har emellertid denna bestämmelse fått utgå.

10 8 Var två eller flera ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller
anordning som den olovliga åtgärden avsäg, svarar de solidariskt för bygg­
nadsavgift och tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare.


 


Prop. 1985/86:1                                                      776

11 8    Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen nedsälta eller helt     10 kap. 11-12 §§
efterge byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har

beslutat. Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt 13 kap. 2 8 över nämndens beslut.

Paragraferna motsvarar i huvudsak 10 och II 88 påföljdslagen saml 15 kap. 11 och 12§§ i utredningsförslaget.

Ingripanden för att åstadkomma rättelse m. m.

12 8   Tingsrätten får meddela handräckning så all rättelse sker när någon

1.  ulan lov har vidtagit en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov,

2.  har vidtagit en åtgärd med stöd av bygglov, rivningslov eller marklov, om lovet har ändrats eller upphävts genom ett beslut som har vunnit laga

kraft,

3,  i annat fall än som avses i 1 har vidtagit en åtgärd som strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslul som har meddelats med stöd av lagen,

4,  har underiåtit att ulföra arbete eller vidta en åtgärd som har förelagts honom enligt 15 §, 168 första stycket eller 17 8,

Paragrafen svarar mot 13 8 påföljdslagen samt 15 kap, 13 8 och 16kap, 3 8 i ulredningsförslagel,

Enligl 13 8 påföljdslagen får handräckning ske när

1,   en åtgärd, till vilken har krävts byggnadslov, har vidtagits utan sådant
lov,

2,  en åtgärd annars har vidtagits i strid mot något förbud som har meddelats i eller med stöd av byggnadslagen,

3,  en åtgärd har vidtagits i strid mot godkända ritningar eller av bygg­nadsnämnden meddelade eller eljest gällande föreskrifter,

4,  någon underiåter alt efter föreläggande därom utföra arbete eller vidta någon annan åtgärd som åligger honom enligt byggnadsstadgan samt

5,  fall som avses i 12 8 föreligger.

En motsvarighet lill dessa bestämmelser har tagits in i 128- Vissa änd­ringar har emellertid gjorts. Punkt 1 har sålunda i enlighet med utredning­ens förslag kompletterats så att den täcker också fall när kravet pä marklov har åsidosatts. I lagrådsremissen (s. 625) uttalade jag att något behov av att ha möjlighet till handräckning när kravet på rivningslov har åsidosatts av naturliga skäl inte finns.

Lagrådet (yttrandet s. 106) har dock anmärkt att i vissa situationer etl sådant behov dock kan göra sig gällande, exempelvis när en rivning påbör­jats men inte fortskridit så långl atl ett återställande ter sig meningslöst. Situationer av del slag som lagrådet åsyftar torde enligt min mening bli mycket sällsynta. Jag vill emellertid trots detta inte motsätta mig lagrådets förslag. Punkt 1 upptar därför även åtgärder som kräver rivningslov.

Som utredningen har föreslagit har vidare den nuvarande punkt 2 utgått, eftersom någon motsvarighet till dessa förbud inte finns i PBL, bortsett


 


Prop. 1985/86:1                                                                   777

från de rivningsförbud som följer av skyddsbestämmelser. Eftersom ett     lOkap  12-14 i$ åsidosättande av elt sådant förbud innebär atl punkt 1 blir tillämplig, be­hövs ingen särskild föreskrift härom.

En i förhållande lill såväl dagens ordning som utredningsförslaget ny bestämmelse har tagils in i punkl 2. Bestämmelsen avser den situation som kan uppslå, om någon vidtar en åtgärd med slöd av etl lov som byggnads­nämnden lämnar men lovet efter besvär ändras eller undanröjs av någon överinstans. Om åtgärden redan har utförts när lovet undanröjs, är det oklart vilka möjligheter som f n. finns alt åstadkomma rättelse. Den nu föreslagna bestämmelsen i punkt 2 gör det möjligt all ingripa i dessa fall.

Punkt 3 motsvarar 13 8 3 påföljdslagen men har i likhet med utrednings­förslaget fått en mer generell utformning, DenärUllämpligt.ex, när någon underiåter att iaktta villkor som byggnadsnämnden har ställt upp i ett bygglov,

Kammartätten i Göteborg har i sitt remissvar påpekat att det inte finns någon möjlighel till ingripande enligt vare sig påföljdslagen eller utred­ningsförslaget, om någon har vidtagit en icke bygglovspliktig åtgärd utan att iaktta de krav som lagen uppställer för åtgärden. Jag vill framhålla att den nu föreslagna punkl 3 är tillämplig på alla åtgärder som strider mot denna lag. I 3 kap. 9§ andra stycket föreskrivs att vissa bestämmelser i 3 kap. i skälig utsträckning skall tillämpas i fråga om sådana byggnader som får uppföras utan lov. Ingripande kan alltså ske enligt punkt 3, när dessa krav inte har iakttagils i tillräcklig utsträckning. Lagrådel anför som ytterligare exempel (yttrandet s. 106) det fallet att en icke bygglovspliktig åtgärd har vidtagits i strid mol en planbestämmelse.

Punkt 4 motsvarar den gällande punkt 4. 1 utredningens förslag finns en motsvarighet i 16 kap. 3 8.

Pä de skäl som jag anförde i inledningen till detta kapitel har någon motsvarighet till den nu gällande punkt 5 inte tagits in i den nya paragrafen.

13 § Ansökningar om handräckning får göras av byggnadsnämnden. Be­
stämmelser om sådan handräckning finns i 17 8 handräckningslagen
(1981:847).

Enligt 14 5 påföljdslagen gäller bl. a. att ansökan om handräckning kan göras av allmän åklagare i de fall när straff kan komma i fråga. Eftersom den nuvarande straffbestämmelsen i 12 8 inte skall föras över till PBL, har den nu föreslagna 13 8, som motsvarar I5kap. 145 i utredningsförslaget, utformats så att ansökan om handräckning får göras endast av byggnads­nämnden.

14 § I de fall som avses i 12 8 1-3 får byggnadsnämnden, i stället för att
ansöka om handräckning, förelägga ägaren av den fastighet, byggnad,
anläggning eller anordning som frågan gäller att inom viss tid vidla rättelse.
Följs inte föreläggandet, får byggnadsnämnden begära handräckning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   778

Avser ett föreläggande enligt första styckel en åtgärd som har utförts     /() iap 14 § utan bygglov, där sådant krävs, får byggnadsnämnden i föreläggandel förbjuda att åtgärden åter utförs.

Beviljas bygglov, rivningslov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats, upphör föreläggandet att gälla.

Paragrafen motsvarar 15 5 påföljdslagen och 15 kap, 15 5 i utredningsför­slaget.

Första styckel

Enligt första stycket får byggnadsnämnden, i stället för atl ansöka om handräckning, utfärda föreläggande om rättelse. För att lagtexten bättre skall läcka även del fallet atl någon har tagit en byggnad i anspråk för ett nytt ändamål utan att nägra inredningsålgärder utförts har orden "rätta del utförda" på förslag av lagrådet (yttrandet s. 106) bytts ut mot "vidla rättelse". 1 enlighet med vad som gäller f.n. skall föreläggandel kunna riktas mot vederbörande ägare. Enligt det remitterade lagförslaget lagråds­remissen (s. 626) öppnas dessutom möjlighet att i stället rikta föreläggandet mot en byggherre, som inte längre är ägare till fastigheten. Lagrådet framhåller (yttrandet s. 1060 bl. a. med anledning härav att den, som inte längre har rätt att förfoga över en fastighet, inte bör kunna föreläggas att vidla vissa åtgärder med fastigheten, eftersom hans faktiska och rättsliga möjligheler att efterkomma föreläggandel är begränsade. På grund av vad lagrådet har anfört vidhåller jag inte längre förslaget i denna del.

Andra styckel

I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive­ringen (avsnitt 15.4) har i andra stycket tagits in en bestämmelse som ger byggnadsnämnden möjlighet att förena elt föreläggande, som avser en åtgärd som har utförts utan bygglov, med ell förbud att upprepa åtgärden. Bestämmelsen har alltså begränsats till bygglovspliktiga åtgärder, 1 enlig­het med lagrådets förslag (yttrandet s. 107) har lagtexten utformats så alt detta tydligt framgår. Som jag framhöll i den allmänna motiveringen är bestämmelsen avsedd att tillämpas i fråga om åtgärder som lätt kan undan­röjas och därefter åter vidtas. Det kan l.ex. gälla anordnande av upplag, uppställande av husvagnar eller andra lätt flyttbara anordningar, som är att anse som byggnader, eller olovligt ianspråktagande av byggnader. Förbu­det måste enligt andra stycket vara kopplat till ett föreläggande. Det innebär bl. a. att förbud inte kan utfärdas innan en olovlig åtgärd har vidtagits första gången.

Jag vill instämma i lagrådets påpekande (yttrandet s. 107) att det är viktigt alt byggnadsnämnden i sitt beslut noga anger vilken åtgärd och vilken plats förbudet avser.

Enligt 185 första stycket får förbudet förenas med vite.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    779

Tredje .stycket                                                                                iq p  I4-I6§§

1 15 8 andra styckel påföljdslagen finns en bestämmelse om att föreläg­ganden i vissa fall förfaller när bygglov meddelas. Bestämmelsen har nu tagits in i tredje siycket och har - i enlighet med utredningsförslaget -utformats så att den omfattar även fall då marklov meddelas. 1 konsekvens med det tillägg om rivningslov som har gjorts i 12 8 har tredje styckel gjorts tillämpligt också när rivningslov har meddelats.

Enligl 15 8 tredje stycket påföljdslagen skall tomträttshavare i vissa fall jämställas med fastighetsägare. Någon motsvarighet till delta stycke har inte tagits in i 14 8, eftersom en generell beslämmelse med samma innebörd har införts i 16kap. 5 8.

15 § Om någon underiåter att utföra arbete eller vidta någon annan åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt någon föreskrift eller någol beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förelägga honom alt inom en viss tid vidta åtgärden.

För att de krav på underhåll av byggnader och andra anläggningar som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 11.2.3) skall kunna upprätthållas, bör det precis som i dag finnas en möjlighet för byggnadsnämnden att ingripa när dessa skyldigheter blivit åsidosatta. En motsvarighet till 168 påföljdslagen och 16kap. 1 5 i utredningsförslaget härav bl.a. den anledningen tagits in i

15        5. Bestämmelsen behandlar både sådana åtgärder som fastighetsägare
m. fl. är skyldiga att vidla direkl på grund av beslämmelserna i PBL eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av PBL och sådana där skyldighe­
ten uppkommer genom ett beslul av byggnadsnämnden. Med föreskrifter
som har meddelals med stöd av PBL avses i första hand föreskrifter som
regeringen eller någon myndighet kan meddela på grund av bemyndigandet
i 16kap. 18.

16 8 Om en byggnad, annan anläggning eller anordning är förfallen eller
om den är skadad till väsenllig del och inte sätts i slånd inom skälig tid, får
byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom en viss tid riva byggnaden,
anläggningen eller anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning har brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av den, får byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen. Förbudet får allt efler omständigheterna riktas mol ägaren, mot den som har nyttjanderätt till egendomen eller mol båda.

Beslut om användningsförbud gäller omedelbart och till dess byggnads­nämnden bestämmer annat.

Bestämmelserna motsvarar 518 1 mom. och 52 5 andra stycket bygg­nadsstadgan samt 6kap. 65 första stycket i utredningsförslaget.


 


Prop. 1985/86:1                                                      780

Första siycket                                                               jq fp. 16 §

I paragrafens första stycke har tagits in beslämmelser som ger byggnads­nämnden rätt att förelägga ägaren att riva byggnader eller andra anlägg­ningar som är förfallna eller skadade.

Andra styckel

Om en byggnad skulle ha brister som äventyrar säkerheten för dem som vistas i eller i närheten av byggnaden, saknar byggnadsnämnden i dag möjlighet att hindra användning av byggnaden under den tid som bristerna består. Delta är enligl min mening otillfredsställande, särskilt om man betänker atl det kan dröja avsevärd lid innan frågan om skyldigheten all riva eller sälta byggnaden i slånd blir slutligt avgjord. Enligt min mening bör därför, som ulredningen har föreslagit, byggnadsnämnden ges möjlig­het atl förordna om användningsförbud då sådana brister föreligger som äventyrar säkerheten. Denna möjlighel bör - på samma sätt som enligt utredningsförslaget - finnas även i fråga om andra anläggningar än bygg­nader,

Beslämmelser om delta har tagits in i andra styckel. Användningsförbud kan enligt lagrådsremissen komma i fråga endast för sådana förfallna eller skadade byggnader och andra anläggningar som avses i första styckel. På förslag av lagrådet (yttrandet s. 107) har denna begränsning tagits bort. Det räcker alltså att det finns brister som kan äventyra säkerheten. I ett användningsförbud skall anges den tid under vilken förbudet skall gälla. Användningsförbud behöver inte vara kopplat till ett föreläggande enligt första stycket utan kan beslutas innan byggnadsnämnden bestämmer att rivning skall ske.

Som lagrådet har betonat (yttrandet s. 107) får ett användningsförbud självfallet inte göras mer omfatlande än vad säkerheten kräver. Kan bris­terna hänföras lill en viss del av en byggnad, bör således förbudet begrän­sas lill all avse den bristfälliga delen.

På lagrådets förslag (yttrandet s. 107) har i andra stycket tillagts en beslämmelse som anger mot vilka ett användningsförbud kan riktas.

Tredje stycket

De fall som avses i andra stycket har stor likhel med de fall i vilka byggnadsnämnden enligt 3 8 andra stycket kan meddela förbud att fortsätta byggnadsarbeten m. m. I tredje stycket har därför - i överensstämmelse med 3 § fjärde stycket - föreskrivits atl användningsförbud gäller omedel­bart. Att användningsförbud kan förenas med vite framgår av 18 5 första stycket.

För att göra del möjligt med snabba beslut kan byggnadsnämnden i dag uppdra åt t, ex, en tjänsteman hos nämnden atl fatta beslut om förbud att fortsätta byggnadsarbeten och att därvid förelägga vite (3 8 andra stycket 2 BS), Jag anser att samma möjligheter bör finnas i fråga om användningsför­bud, 1 11 kap. 3 5 har tagits in bestämmelser härom.


 


Prop. 1985/86:1                                                     781

Beslut om användningsförbud kan enligt  13kap. 25 överklagas hos     lo kap 16-17 §§ länsstyrelsen, som därvid kan förordna med slöd av 13 5 förvaltningslagen att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.

Enligl det remitterade förslaget skall förbudet gälla "under en viss tid". Tidsbestämningen har pä lagrådets förslag (yttrandet s. 107) getts lydelsen "till dess byggnadsnämnden bestämmer annat".

17 8 Om en byggnad, annan anläggning eller anordning inom område med detaljplan har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerhe­ten på grund av alt förhållandena har ändrats, fär byggnadsnämnden före­lägga ägaren att ta bort den eller att vidta någon annan äigärd med den. Beträffande byggnader får dock sådant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

Inom områden med detaljplan får byggnadsnämnden, om del behövs med hänsyn till trafiksäkerheten, förelägga ägaren av en fastighet eller en byggnad att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator eller vägar.

Om en byggnad, annan anläggning eller anordning för industriändamål inte längre används, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att anordna stängsel kring den, om del behövs till skydd mot olycksfall.

Första stycket

I 52 8 väglagen finns bestämmelser som ger länsstyrelsen möjlighet att ingripa mot företeelser som medför ölägenheter från trafiksäkerhetssyn-punkl. Om en lagligen påbörjad anordning är belägen intill en väg. kan länsslyrelsen sålunda meddela föreläggande vid vite för ägaren att avlägs­na, ändra eller byta ut anordningen eller alt vidta annan åtgärd med den. Föreläggande får dock meddelas endasi under förutsättning atl anordning­en på grund av ändrade förhållanden eller i annat fall medför sådan olägen­het att en begäran om tillstånd till anordningen skulle ha avslagits. 1 fråga om byggnader gäller bestämmelserna bara om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Enligt 64 8 väglagen skall skada till följd av föreläggande med stöd av 52 8 ersättas av väghållaren.

Jag delar utredningens uppfattning atl de möjligheter som länsstyrelsen i dag har enligt 52 8 väglagen bör öppnas även för byggnadsnämnden inom områden med delaljplan.

I paragrafens första stycke har därför tagils in bestämmelser som ger byggnadsnämnden rätt att förelägga ägaren att ta bort eller vidta någon annan åtgärd med en byggnad, annan anläggning eller anordning. Flera remissinslanser har riklat kritik mot den utformning som bestämmelserna har fått i utredningsförslaget. Bl. a. mot den bakgrunden har 178 - för­utom att den utvidgats till att omfatta även anordningar och andra anlägg­ningar än byggnader - utformats i nära anslutning till nuvarande bestäm­melser i 52 8 väglagen. Det innebär bl. a. att det saknar betydelse om byggnaden eller anläggningen har uppförts med eller utan lov. Vidare får ingripande beträffande byggnader ske endast om byggnaden kan flyttas


 


Prop. 1985/86:1                                                      782

ulan svårighet eller är av ringa värde. En ytteriigare förutsättning är att det     10 kap. 17-18 §§ på grund av ändrade förhållanden har uppstått stora olägenheter för trafi­ken. På lagrådets förslag (yttrandet s. 1070 har lagtexten utformats så att det framgår att de ändrade förhållandena skall ha inträtt efter tillkomsten av byggnaden, anläggningen eller anordningen.

Andra stycket

I andra stycket, som redaktionellt har utformats i enlighet med lagrådets förslag, har tagits in bestämmelser som ger byggnadsnämnden möjlighet att inom områden med detaljplan meddela föreläggande om ändring av utfart eller annan utgång eller uppsättande av stängsel med hänsyn till trafiksäkerheten. Även i dessa fall bör samråd ske med vägmyndigheten. Beslämmelserna kompletterar 40 5 väglagen som ger länsstyrelsen rätt att besluta om ändring av utfart inom områden utanför detaljplan.

Som framgår av 14 kap. 3 8 har fastighetsägaren rätt till ersättning, när han på grund av beslut enhgt den nu föreslagna paragrafen åläggs att riva eller att vidla någon annan åtgärd med en byggnad, annan anläggning eller anordning eller att ändra en utfart eller annan utgång. Däremot skall det inte berättiga till ersättning när nägon föreläggs att ordna stängsel. Skälen Ull defta redovisar jag i specialmoUveringen lill 14 kap. 3 8.

Tredje stycket

Tredje stycket har tillkommit efter del alt lagrådsremissen beslutades och saknar motsvarighet i utredningens förslag. Bestämmelsen, som rör säkerhetsrisker vid övergivna industrianläggningar, har tagits in efter för­slag av induslrisaneringsutredningen i betänkandet (SOU 1982: 10) Sane­ring efter industrinedläggningar.

Som utredningen har pekat på, vilket har lämnats utan erinran av remiss­instanserna, kan övergivna byggnader, andra anläggningar och anordning­ar för industriändamål medföra olycksrisker, t. ex. genom atl området blir en uppehållsplats för barn. Bestämmelsen i tredje stycket ger byggnads­nämnden befogenhet atl förelägga ägaren atl sätta upp stängsel för att förhindra olycksfall.

I likhet med vad som skall gälla i fråga om stängselskyldighet enligt andra styckel skall det inte berättiga till ersättning när någon föreläggs alt anordna stängsel enligl iredje stycket.

18 8 Föreläggande enligt 14 8 första stycket, 15 8, 16 5 första styckel eller 17 5 får förenas med vite eller med förskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma alt utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Förbud enligt 148 andra stycket och 165 andra styckel får förenas med vite.

Följs inte elt föreläggande som innebär att åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens försorg, skall nämnden, om det inte finns skäl till annat, besluta att åtgärden skall ulföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden se till att oskäliga kostnader inte uppstår.


 


Prop. 1985/86:1                                                     783

1 beslul om föreläggande enligt första stycket eller beslut enligl andra     lo kap. 18-20 . stycket får förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslul enligl andra stycket skall kunna genomföras,

19 8 Har en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov vidta­
gits utan sådant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas
till åtgärden, skall byggnadsnämnden, innan handräckning begärs eller
föreläggande meddelas, bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om
lov.

Om ansökan inte inkommer inom föreskriven tid, får byggnadsnämnden trots detta pröva frågan om lov till åtgärden. Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet.

Bestämmelserna i 18 och 19 55 slammer i sak överens med 17 och 18 55 påföljdslagen samt med 15 kap, 16 och 17 55 i utredningsförslaget och lOkap, 19 och 2085 i det remitterade lagförslaget,

I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive­ringen (avsnitt 15.4) har i 18 5 första stycket tagits in en bestämmelse om att förbud enligt 14 8 andra styckel får förenas med vite. Även använd­ningsförbud enligt 168 andra stycket får förenas med vite.

Vad som föreskrivs i 18 8 tredje stycket och som innebär en avvikelse från lagrädsremissen stämmer i sak överens med den av riksdagen nyligen beslutade lydelsen av 17 8 tredje stycket påföljdslagen (JuU 1984/85:22, rskr211). Lagändringen innebär att byggnadsnämnden kan förordna om omedelbar verkställighet även av själva föreläggandet. Skälen härtill är utvecklade i prop. 1984/85:96 med förslag till sag om viten m.m. (s.41f och 57). Regeln är tillämplig oberoende av om det aktuella föreläggandet har förenats med vite eller inte. Den gäller även i fråga om föreläggande med hot om tvångsutförande.

118 8 påföljdslagen finns i dag bestämmelser om att byggnadsnämnden i vissa fall skall bereda den som har gjort sig skyldig till olovligt byggande tillfälle atl ansöka om byggnadslov m. m. I likhet med vad som har föresla­gits i bl.a. 12 5 har 195 utformats så att den gäller även rivningslov och marklov.

20 § Finner byggnadsnämnden att det föreligger brister i fråga om under­
hållet av en byggnad eller annan anläggning, får nämnden uppdra åt en
sakkunnig person att på ägarens bekostnad utreda behovel av underhålls­
åtgärder.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 20 5 om särskild utredning finns inte i dagens byggnadslagstiftning och inte heller i utredningens förslag. Jag anser det emellertid angeläget att förbättra byggnadsnämndens möjligheter att komma lill rätta med eftersatt underhåll. Om ägaren till en fastighet eller anläggning i dag missköter underhållet, måste byggnads-


 


Prop, 1985/86:1                                                     784

nämnden, innan föreläggande kan meddelas, låta utreda byggnadens skick, lo kap. 20-21 §§ Detta tvingar många gånger byggnadsnämnden till ett omfattande utred­ningsarbete som tar stora resurser i anspråk. Med hänsyn härtill och till att det är ägaren som har ansvarei för att kraven på underhåll blir uppfyllda, har i 208 - som motsvarar lOkap, 18 5 i det remitterade lagförslaget -tagits in bestämmelser som innebär att byggnadsnämnden får uppdra åt en sakkunnig person att på ägarens bekostnad utreda behovet av underhålls­åtgärder. Överväganden om föreläggande enligt den nu föreslagna 205 kan aktualiseras t, ex, med anledning av påpekanden från hyresgäster eller hyresgästorganisationen. Innan föreläggande beslutas, torde det dock re­gelmässigt bli nödvändigt atl byggnadsnämnden genom besiktning eller pä annat sätt skaffar sig kännedom om den aktuella byggnadens skick i slort. Att det föreligger brister i fråga om underhållet måste nämligen konslateras innan paragrafen får tillämpas,

I lagrådsremissen föreslog jag att nämnden skall kunna förelägga ägaren att genom en sakkunnig person, som nämnden skall godkänna, låta utreda behovel av underhåll. Enligt lagrådets mening (yttrandet s. 108) är del en smidigare ordning att i stället låta nämnden utse en sakkunnig, som handlar pä dess uppdrag. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag, som enligt min mening har flera fördelar inte minst från effektivitetssyn­punkt. Genom den lösningen blir det också klariagt att byggnadsnämnden har det avgörande inflytandet på valet av sakkunnig, även om det naturligt­vis alltid är önskvärt att valet kan ske i samråd med fastighetsägaren.

Med ledning av den redovisning som sedermera lämnas kan byggnads­nämnden ta ställning till om det är påkallat att ingripa t. ex. med föreläg­gande enligt 15 5-

Beslut enligt 208 kan i likhet med förelägganden enligt detta kapitel överklagas hos länsstyrelsen enligt 13 kap. 2 5.

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m.

21 § Har etl föreläggande enligl 14 5 första stycket, 15 5, 165 första stycket eller 17 5 eller ett förbud enligt 14 8 andra stycket eller 16 5 andra stycket meddelats någon i egenskap av ägare till en viss fastighet och övergår äganderätten till faslighelen till ny ägare, gäller föreläggandet eller förbudet i stället mot denne. Har i föriäggandet eller förbudet utsatts löpande vite enligt 45 lagen (1985:206) om viten och har fastigheten överlåtits genom köp, byte eller gåva, gäller vitet mot den nye ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången, under förutsättning att anteckning om vitesföreläggandet dessförinnan gjorts enligt 22 5. Löpande vite som avser viss period får endast tas ut av den som var ägare vid periodens början. Annat vite gäller inte mot den nye ägaren, men bygg­nadsnämnden får sätta ul vite för denne.

Första siycket gäller även när elt föreläggande eller förbud har medde­lats någon i egenskap av tomträttshavare eller eljest som ägare av en byggnad på mark som tillhör någon annan. Vad som sägs om löpande vite gäller dock endast i fråga om föreläggande eller förbud som har meddelats någon i egenskap av tomträttshavare.


 


Prop. 1985/86:1                                                     785

1 ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första eller andra     jq jp 21  stycket skall bestämmelserna i rättegångsbalken om verkan av att tviste­föremålet överläts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Paragrafen motsvarar i sak 195 påföljdslagen och 15kap. 18 5 i utred­ningsförslaget.

Första och andra styckena

Bestämmelserna innebär till en början att föreläggande, som utfärdas för någon i egenskap av fastighetsägare, tomträttshavare eller ägare av bygg­nad på s. k. ofri grund, skall gälla även mot ny ägare av egendomen. Om förbud enligt 14 5 andra stycket att upprepa en olovlig åtgärd skall fä avsedd effekt, anser jag det nödvändigl att förbuden - i likhet med föreläg­ganden - får giltighet mot ny ägare. I första stycket har därför gjorts ett tillägg om dessa förbud. Även användningsförbud enligt 168 andra stycket gäller mot ny ägare. Så långt överensstämmer reglerna med vad jag före­slog i lagrädsremissen. Vad som nu har tillfogats är de i påföljdslagen nyligen införda bestämmelserna om att även löpande vite gäller mot ny fastighetsägare och ny tomträttshavare, om överiätdsen sker genom köp, byte eller gåva (JuU 1984/85:22, rskr2ll). Dessa bestämmelser har sin grund i prop. 1984/85:96 med förslag till lag om viten m. m. (s. 31 ff, 58, 93 f och 1080- Jag vill särskilt framhålla alt löpande vite inte övergår Ull ny ägare vid s.k. familjerättsliga förvärv och inte heller till ny ägare av en byggnad pä ofri grund.

Trots att tomträttshavare på grund av bestämmelsen i 16 kap. 5 8 jäm­ställs med fastighetsägare är det befogat att just i förevarande paragraf ändå särskilt nämna tomträttshavare. Den åsyftade skillnaden mellan tomträttshavare och l.ex. arrendatorer när det gäller giltigheten av lö­pande vite skulle nämligen annars bli svår att uttrycka på ett tillfredssläl­lande sätt.

Tredje stycket

Kammarrätten i Göteborg har i sitt remissvar påpekat att de olägenheter som lagstiftaren eftersträvade alt få bort genom att införa 198 påföljdsla­gen i viss mån kvarstår, nämligen om en fastighet byter ägare innan ett föreläggande har vunnit laga kraft. För sådana fall måste ett nytt föreläg­gande utfärdas för den nye ägaren. Kammarrätten påpekar aft denne inte har någon möjlighet att överta den tidigare ägarens talan i besvärsmålet, eftersom reglerom intervention saknas i förvaltningsprocesslagen.

Jag delar kammarrättens uppfattning att ägarbyten under ett ärendes gång kan leda Ull förseningar och andra olägenheter, Förvaltningsprocess­lagen innehåller inte några regler om vad som skall gälla när en part under handläggningen av ett ärende överlåter det objekt som ärendet angår, t. ex. en fastighet. Med 305 andra stycket bostadsförvaltningslagen (1977:792)


 


Prop. 1985/86:1                                                                   786

som förebild har i tredje stycket tagils in en särskild beslämmelse om att jq jp 21—24 §§ reglerna i rättegångsbalken om verkan av alt tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång skall lillämpas i de fall som avses i den nu föreslagna 21 5, Det innebär att bestämmelserna i 13 kap, 7 5 rätte­gångsbalken om överlåtelse av tvisleföremälel och reglerna i 14 kap, samma balk om intervenients deltagande i rättegängen blir tillämpliga. En överlåtelse av en fastighet medför då alt den nye ägaren är skyldig att iniräda som pari i mälel. Handläggningen av ärendet behöver då inte avbrytas ulan kan fortsätta i vanlig ordning med den nye ägaren som part.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

22   8 Den myndighet som meddelar elt föreläggande eller förbud som avses 1218 skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomtsrättsboken. Har i föreläggandel eller förbudet utsatts löpande vite, skall även detta antecknas. Inskriv­ningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteck­ningen, om denne inte är föreläggandets eller förbudets adressat.

23   § Återkallas ett föreläggande eller förbud som har antecknats enligt 228, skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndighe­ten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört aft gälla, eller har föreläggandet följts, skall byggnadsnämnden, så snart nämnden har fått vetskap om detta, anmäla förhållandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning.

24   8 Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23 5, skall länsstyrelsen göra sådan anmälan, om någon vars rätt berörs ansöker om det.

Bestämmelserna i 22-24 55 motsvarar i sak 20-22 55 påföljdslagen och 15kap. 19-2155 i utredningsförslaget. I enlighet med vad jag anförde i anslutning till 21 8 innefattas i 22 och 23 88 även förbuden enligt 14 8 andra stycket.

I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har gjorts det tillägget i 22 8 att löpande vite skall antecknas i fatighetsboken eller tomträttsboken och att inskrivningsmyndigheten skall underrätta den som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt. Dessa bestämmelser, som nyligen har införts i påföljdslagen (JuU 1984/85:22, rskr21l) har sin grund i den förut nämnda prop. 1984/85:96 rned förslag till lag om viten m.m. och de kommenteras närmare i nämnda proposition (s.580.

Övriga bestämmelser

Under rubriken Övriga bestämmelser i påföljdslagen finns en rad före­skrifter i skilda frågor, av vilka flertalet bör las in i 10 kap. Återstoden av bestämmelserna har - som jag nämnde i inledningen till detla kapitel -


 


Prop. 1985/86:1                                                     787

tagils in i andra kapitel i PBL. Del gäller 245 med tillträdesbestämmelser.     jq i.,p 24-27 §§ som har tagits in i 16 kap. 7 8, 308 med fullföljdsbestämmelser som motsva­ras av 13 kap, 2 8, samt 31 8 om innehav av egendom på grund av testamen­tariskt förordnande, som återfinns i 16kap, 6 5,

25   8 Överlåts egendom på vilken har utförts en åtgärd som avses i 4 8 första stycket, mol ersättning och skall rättelse vidtas på grund av beslut enligt detta kapitel, skall 4kap. 12 8 jordabalken tillämpas, om inte överiå-taren vid överlåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känl till eller bort känna till denna.

26   8 Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen. Til­läggsavgifter tillfaller staten.

Paragraferna, som redaktionellt har utformats enligt lagrådets förslag, stämmer i sak överens med 23 och 25 85 påföljdslagen och motsvarar 15 kap. 22 och 24 85 i utredningsförslaget.

27 8 Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 48 första
stycket inte tagils upp lill överläggning vid sammanträde med byggnads­
nämnden inom tio år från det att överträdelsen begicks, får byggnadsavgift
eller tilläggsavgift inte tas ut. Detla gäller också i fråga om särskild avgift.
Därvid skall dock i stället för tio år gälla en tid av tre år.

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12 5 1-3 vidtogs, fär byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 14 5 första styckel.

Paragrafen motsvarar 26 5 påföljdslagen och 15 kap. 25 § i utredningsför­slaget.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om preskription vid olovligt ianspråktagande av en byggnad eller del av en byggnad för ett nytt ända­mål. Några av dem har hävdat att preskriptionstiden inte borde börja löpa sä länge verksamheten - t. ex. olovlig konlorisering — pågår, medan andra har föreslagit att preskriptionstiden skall räknas redan från ianspråklagan-det.

Vid lagrådsbehandlingen av förslaget till påföljdslag gjorde lagrådet föl­jande allmänna uttalande om beräkning av preskriptionstiden vid olovligt byggande (prop. 1975/76; 164 s. 263):

Enligt det remitterade förslaget skall preskriptionstiden räknas från det den olovliga åtgärden började eller, såvitt gäller särskild avgift, från det överträdelsen eller underlåtenheten började. Olovligt byggande och andra överträdelser kan emellertid komma att utsträckas över avsevärd tid. Förslaget kan under sådana förhållanden medföra att preskriptionstiden blir kortare än som faktiskt är motiverat. Med hänsyn härtill bör enligt lagrådets mening föreskrivas, alt tiden skall räknas från del överträdelsen begicks, och med överträdelsen avses då, såsom förut sagts, även underlå­tenhet. Detla innebär alt tiden i princip inte börjar löpa så länge överträdel­sen kan anses pågå. Det bör här tilläggas, att hur utgångspunkten för


 


Prop. 1985/86:1                                                     788

beräkningen av preskriptionstiden än anges, det inte kan undvikas att vissa     iq jQp 27-30 §§ problem ibland uppkommer i tillämpningen. De principer som vid bedöm­ning av preskriptionsfrågor har utbildats inom straffrätten bör kunna tjäna till ledning i nu ifrågavarande hänseende.

Dåvarande departementschefen biträdde lagrådets förslag. Enligt min mening finns det inte skäl att föreslå någon ändring av preskriptionsbeslämmelserna.

Jag vill i detta sammanhang nämna att frågan om preskription vid olov­ligt ianspråktagande numera har prövats av regeringsrätten (RÅ 1980 2:51), I målet hade lokaler, som enligl gällande byggnadslov var avsedda för garage, samlingssal, klubbrum m, m, under mer än tio år använts för bilförsäljning. Regeringsrätten konstaterade i sin dom alt byggnadsnämn­den med hänsyn Ull bestämmelsen i 26 5 andra siycket påföljdslagen nume­ra inte kunde ingripa för att åstadkomma rättelse,

28   § Beslut eller domar varigenom någon påförs avgift enligt detta kapi­tel skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas Ull länssty­relsen inom två månader från det all beslulet eller domen vann laga kraft. En upplysning om detta skall las in i beslutet eller domen.

29   8 Betalas inte avgiften inom den tid som anges i 28 8, får avgiften tillsammans med en restavgift, beräknad enligl 58 8 I mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indriv­ning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

30 8 Vite som har förelagts med slöd av detta kapitel får inte förvandlas
till fängelse.

Bestämmelserna i 28-3088 stämmer i sak överens med 27-2988 på­följdslagen och 15 kap. 26-28 88 i utredningsförslaget.


 


Prop. 1985/86:1                                                      789

11 kap. Byggnadsnämnden                                              // ip / §

I kapitlet finns beslämmelser om byggnadsnämndens uppgifter (1 och 2 85) och dess verksamhet (3 och 4 55). Dessutom finns en paragraf (5 5) om avgifter.

1 §    Utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligl övriga föreskrifter i denna lag skall nämnden

1.   verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskaps­miljö,

2.   uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt la de iniiialiv som behövs i frågor om planläggning, byggande och fastighetsbildning,

3.   samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda vilkas arbe­te och iniressen berör nämndens verksamhet,

4.   lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet,

5.   övervaka eflerievnaden av denna lag och med stöd av lagen medde­lade föreskrifter och beslut.

Byggnadsnämnden skall ta tillvara de möjligheler lagen ger att förenkla och underlätta ärenden för enskilda och bör därvid verka för all lagens föreskrifter om begränsning av bygglovsplikten vinner tillämpning.

Enligt 1 kap. 7 8 skall i varje kommun finnas en byggnadsnämnd med uppgift alt pröva frågor om bygglov, rivningslov och marklov.

Byggnadsnämnden är en s. k. specialreglerad nämnd som i sin myndig­hetsutövning är fristående från såväl kommunstyrelsen och kommunfull­mäktige som andra nämnder. Nämndens myndighetsutövning kan rikta sig inte bara mot enskilda utan också mot kommunala organ.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Första stycket

I paragrafens första stycke har tagits in en uppräkning av de uppgifter som byggnadsnämnden skall uppmärksamma. Stycket stämmer sakligt i stort sett överens med 1 8 andra stycket byggnadsstadgan och 14 kap. 2 8 i utredningsförslaget.

Punkt 1, som saknar motsvarighet i dagens bestämmelser, föreskriver att byggnadsnämnden skall verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskapsmiljö. Punkt 1 lar sikte inte bara på nämndens myn­dighetsutövning ulan också på nämndens verksamhet i övrigt. Det ligger i sakens natur att nämnden har en större möjlighet alt se till att kraven uppfylls i fråga om åtgärder som kräver lov, men nämnden skall verka med den angivna inriktningen även i samband med l.ex. rådgivning och annan upplysningsverksamhet.

Enligt punkt 2 skall byggnadsnämnden uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen i kommunen och dess närmaste omgivning och ta de initiativ som behövs i planläggningsfrågor m. m. Punkt 2 stämmer i sak överens med 1 8 andra stycket första all-satsen i byggnadsstadgan.


 


Prop. 1985/86:1                                                      790

Som jag tidigare har föreslagit (avsnitt 8.5.2 och 8,8,2) skall rätten all // jp / § anla detaljplan och områdesbestämmelser i PBL kunna delegeras antingen till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen. Detta berör bl. a. byggnads­nämndens prövning av lov samt rådgivning i samband därmed. Jag förut­sätter därför att om kommunstyrelsen har fått fullmäktiges delegation, det under beredningen av planärenden skapas sådana kontakter mellan kom­munstyrelsen och byggnadsnämnden alt nämnden kan fullfölja sina upp­gifter enligt denna punkt, Nägon reglering i PBL av denna samverkan anser jag inte behövs.

Nämndens skyldighet att samarbeta med bl, a, andra myndigheter kom­mer till uttryck i punkl 3. I förhållande till gällande beslämmelser (1 5 andra siycket andra att- satsen BS) och utredningsförslaget har nämndens skyl­digheter vidgats till att omfatta också organisationer och enskilda vilkas arbete och intressen berör nämndens verksamhet. Förutom detta samarbe­te bör nämnden även i övrigt sträva efter att skapa goda kontakter med skilda organ i samhället.

Byggnadsnämndens mer allmänna rådgivnings- och servicefunktion har tagits in i punkt 4, som i sak stämmer överens med såväl gällande bestäm­melser (1 5 andra stycket tredje alt-satsen BS) som utredningsförslaget. I den allmänna motiveringen (avsnitt 14.1.1) har jag utvecklat betydelsen av att nämnden strävar efter alt ge förebyggande information.

Punkt 5 ålägger byggnadsnämnden atl övervaka efterlevnaden av PBL och med slöd av PBL meddelade föreskrifter samt beslut som har medde­lats med stöd av lagen eller föreskrifterna. En i sak motsvarande bestäm­melse finns i 1 8 byggnadsstadgan (andra stycket sista alt-satsen) och i I4kap. 2 8 utredningsförslaget (punkt 5). På samma sätt som i dag är nämndens övervakande uppgifter tämligen detaljreglerade genom bestäm­melserna om lovprövning samt tillsyn och kontroll av byggnadsarbeten m.m. Enligt beslämmelserna i lOkap. 1 5 har nämnden skyldighet att ta upp frågan om påföljd eller ingripande till behandling så snart det finns anledning anta att en överträdelse har begåtts.

Andra styckel

Enligt andra stycket skall byggnadsnämnden i sin verksamhet ta tillvara de möjligheler som PBL ger att förenkla och underiätta för enskilda. 1 denna fråga vill jag erinra om vad jag anförde i den allmänna motiveringen (avsnitt 3,6.3) om byggnadsnämndens service och del angelägna i att enkelhet präglar nämndens hela verksamhet i förhållande till den enskilde. Detta innebär l.ex. alt nämnden vid prövning av bygglovsärenden inte skall begära in utförligare handlingar eller ritningar än vad som behövs för att ärendet skall kunna avgöras. Nämnden skall inte heller ställa krav som belastar byggherren med onödiga kostnader, l.ex. nybyggnadskarta för mindre tillbyggnader eller kontrollmätning i sådana fall där detta inte är motiverat av något kontrollbehov. 1 andra siycket framhålls avslutningsvis


 


Prop. 1985/86:1                                                                   791

att nämnden också bör verka för atl möjlighelerna lill bygglovsbefrielse     jj i,p  j-2 §§ enligt 8 kap. 5 5 tas till vara.

2 5   Om någon begär del, skall byggnadsnämnden lämna skriftliga upp­lysningar om planläggning, byggande och fastighetsbildning.

Behövs nybyggnadskarta för prövningen av en fråga om bygglov inom områden med samlad bebyggelse, skall byggnadsnämnden tillhandahålla sådan karta, om sökanden begär det.

Paragrafen har fått sin utformning i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag.

Första stycket

1 2 5 första och andra styckena byggnadsstadgan samt 2 5 andra stycket påföljdslagen finns bestämmelser om skyldighet för byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked i vissa särskilt angivna frågor. I utredningsförslaget finns bestämmelser om skrifthga besked i 14kap. 3 8 och 15kap. 3 8. 1 lagrådsremissen föreslog jag en formulering av laglexten som innebar att byggnadsnämnden skall lämna "skriftligt besked". Lagrådel har i anslut­ning Ull lOkap. 2 8 (yttrandet s. 103) framfört invändningar mot ordet "besked" i dessa sammanhang. På grund av vad jag har anfört i specialmo­tiveringen till lOkap. 2 8 har ordet "besked" även i förevarande paragraf bytts ut mot "upplysning".

Som jag närmare utvecklade i specialmotiveringen till lOkap. 2 8 bör 2 5 andra stycket påföljdslagen liksom i dag placeras i anslutning till de be­stämmelser med vilka den närmast hör samman, dvs. i 10kap. Det nu föreslagna första stycket i 2 8 motsvarar närmast 2 8 första och andra styckena byggnadsstadgan. Enligt 5 8 skall byggnadnämnden kunna ta ut avgift för vissa tids- eller kostnadskrävande arbeten som nämnden på begäran ulfört. En upplysning enligt 2 8 första stycket kan således föranle­da att avgift las ut. Detta förhållande bör i tillräcklig utsträckning avhålla från att upplysningar begärs i onödan.

De upplysningar som nämnden på grund av 25 första stycket kan bli skyldig att lämna kan givetvis avse mycket skiftade frågor. Fastighetskö­pare eller kreditgivare kan t. ex. önska upplysning om de planförhållanden som gäller för en viss fastighet. En faslighetsköpare kan också vara intres­serad av att få en upplysning om storieken av kostnader för gator och andra allmänna platser som skall betalas av ägaren till fastigheten. Det är emellerUd angeläget atl klart särskilja denna lyp av upplysning angående faktiska förhållanden, som kan konstateras på platsen eller utläsas i redan fattade beslut, från besked i bedömningsfrågor, som normalt skall avgöras genom lovprövning m.m. För sädana besked i fråga om åtgärder som kräver bygglov anvisar PBL en särskild form, nämligen förhandsbesked (8kap. 348).


 


Prop. 1985/86:1                                                      792

Andrastycket                                                                 II kap. 2-3 §§

1 andra stycket har tagits in beslämmelser om byggnadsnämndens skyl­dighel all tillhandahålla nybyggnadskarta inom områden med samlad be­byggelse. Nybyggnadskartan ulgör underlag för den situationsplan som i dag skall upprättas när byggnadslov söks för nya byggnader eller tillbygg­nader. Inom områden, där byggnadsnämnden tillhandahåller nybyggnads­kartor, skall situationsplanen vara grundad pä en sådan karta (55 8 1 mom. andra stycket BS).

Enligt utredningsförslaget (14 kap. 3 8 andra stycket) skall byggnads­nämnden ha skyldighet att tillhandahålla nybyggnadskarta över fastigheter som ingår i en detaljplan eller en fastighetsplan. Nämnden bör enligt utredningsförslaget tillhandahålla nybyggnadskarta även för andra fastig­heter, om sökanden begär det.

Enligt 2 8 tredje styckel byggnadsstadgan har nämnden i dag denna skyldighet inom omräden med sladsplan. Inom andra områden, bl. a. sä­dana med byggnadsplan, bör nämnden tillhandahålla nybyggnadskarta om det lämpligen kan ske. Att nu föreskriva en generell skyldighet för bygg­nadsnämnden all Ullhandahålla nybyggnadskarta inom områden med de­taljplan skulle enligt min mening föra alltför långt, eftersom detaljplanen är avsedd att komma lill användning även i sådana områden som i dag läggs under byggnadsplan.

Byggnadsnämndens skyldighet enligt det nu föreslagna andra stycket är avsedd att i stort sett ha samma omfattning som f. n. Skyldigheten skall således främsi gälla i fräga om sådana områden för vilka stadsplan används i dag. Till skillnad från dagens bestämmelser är dock skyldigheten att tillhandahålla sådan karta inte absolut. Den gäller enbart inom omräden med samlad bebyggelse där nybyggnadskarta behövs för prövningen av bygglov. Detta bör även ge möjlighet lill att kravet på användning av nybyggnadskarta på ett bättre sätt än f n. kan anpassas till de faktiska förhållandena. Med hänsyn till alt avgift för upprättande av nybyggnads­karta kan tas ut enligt 5 8, anser jag det angeläget alt byggnadsnämnden inte tillhandahåller kartan, om sökanden l.ex. av kostnadsskäl hellre av­står från den sökta ålgärden än fullföljer sin ansökan. Delta har föranlett tillägget i laglexlen att kartan skall tillhandahållas bara om sökanden begär det.

3 §   Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179) skall till-lämpas i fråga om byggnadsnämnden 2§ om antalet ledamöter m.m.,

3  8 första styckel om valbarhet m. m..

4  8 om rätt till ledighet från anställning,

5  5 första stycket om mandattid,

 

5  5 tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6  8 om ordförande och vice ordförande,

7  8 om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman­träde.


 


Prop. 1985/86:1                                                     793

8  8 om suppleants tjänstgöring m. m.,                              jj ,       ,.

9  8 första stycket om beslutsförhet,

 

10 8 om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11 8 om delgivning m.m.,

12 8 om reglemente och ddegaUon.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 8 första siycket och 6 8 kommunallagen.

Delegationsuppdrag enligt 3 kap. 12 5 andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet atl

1.     avgöra ärenden som är av principiell natur eller i övrigt av större vikt,

2.  meddela förelägganden eller förbud vid vite utom i sådana fall som avses i lOkap. 3 8 och 168 andra stycket eller meddela förelägganden med föreskrift att en åtgärd kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg pä den försumliges bekostad eller

3.  avgöra frågor om avgift enligt 10kap.

Utan hinder av 2 5 2 förvaltningslagen (1971:290) skall 4 och 5 88 nämnda lag tillämpas i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden.

Paragrafen stämmer i sak överens med 3 8 byggnadsstadgan och 14 kap, 4 5 i utredningsförslaget. Den har utformats med 5 5 hälsoskyddslagen (1982:1080) som förebild, Samma hänvisningar till kommunallagen finns belräffande andra specialreglerade nämnder, 1 paragrafen har gjorts smärre språkliga justeringar och förtydliganden, som har föreslagits av lagrådet.

Möjligheterna att delegera befogenhet att meddela vitesföreläggande har emellertid, jämfört med dagens ordning, vidgats till att omfatta också fall som avses i 10 kap, 165 andra stycket. Skälen till detta har jag redovisat i specialmoliveringen till den paragrafen.

Jag har erfarit att tillämpningen av de allmänt utformade delegationsreg­lerna i byggnadsstadgan varierar mellan olika kommuner, I de flesta kom­munerna är det stadsarkitekten som har rätt att besluta i byggnadslovs­ärenden, medan byggnadsinspektören som regel fastställer konslruktions­handlingar. 1 större kommuner förekommer det att konstruktionshandling­ar rörande vatten- och avloppsinstallationer fastställs av en särskild VVS-inspektör, som kan vara anställd inom en annan kommunal förvaltning än byggnadsnämnden.

Utredningen har funnit delegationsbestämmelserna i byggnadsstadgan betydelsefulla för att åstadkomma en snabb och smidig handläggning av ärendena och föreslår att de förs över till PBL. Några remissinstanser anser emellertid att bestämmelserna bör förtydligas. De pekar på ölägen­heter när den delegerade befogenheten kopplas till en befattning i stället för till en viss person. Vidare bör delegation enligt dessa instanser ges till sä få personer som möjligt vid beslut som rör ett och samma objekt.

En lämpligt avvägd delegation gör del möjligt att befria byggnadsnämn­den från ärenden av rutinkaraktär eller med utpräglat teknisk inriktning. Därigenom kan nämnden i stället huvudsakligen koncentrera sig pä prin­cipfrågor. Del är därför naturligt att befogenheterna fördelas efter de olika


 


Prop, 1985/86:1                                                                   794

befattningshavarnas kompetensområden. Samtidigt är det emellertid ange- ij j :;_c läget att de anspråk på en samordnad behandling av ärenden som allmän­heten kan ställa blir tillgodosedda. En ändamålsenlig lösning på delta kan vara att byggnadsnämnden ser till alt de olika slag av handlingar som skall ges in granskas på etl samordnat sätt och att sökandena fär klart besked om vem de kan vända sig till för atl få upplysningar m. m.

4 8 Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång lill personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för atl nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsslällande sätt.

Paragrafen motsvarar 4 8 byggnadsstadgan och 14 kap. 5 8 i utrednings­förslaget. Till skillnad mot vad jag föreslog i lagrådsremissen föreskrivs i paragrafen att byggnadsnämnden skall ha tillgång till minst en person med arkitektutbildning. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 14.1.2) har jag närmare redovisat skälen för delta samt vilken sorts kunskaper hos perso­nalen i övrigt som svarar mot det stadgade anspråket på kompetens.

Enligt lagrådets mening (yttrandet s. 109) ligger det i sakens natur att nämnden måste ha tillgång till kompetent personal för alt kunna fullgöra sina åligganden enligt PBL. DärFör har lagrådet ansett bestämmelsen böra utgå. Jag kan hålla med om att det som föreskrivs i paragrafen närmast är en självklarhet. Icke desto mindre anser jag det värdefullt att detta grund­läggande kompetenskrav blir förankrat i lagen. Därför vidhåller jag mitt förslag i denna del.

Med anledning av att jag i lagrådsremissens allmänna motivering (s, 243) pekat på möjligheten för nämnden att anlita personal utanför kommunför­valtningen, l.ex. konsulter, har lagrådet (yttrandet s. 109) framhållit att detta inte får medföra att offentlighetsprincipen sätts ur spel. Till detta vill jag först säga att några nya problem med hänsyn till allmänhetens rätt till insyn i verksamheten inte skapas genom att PBL införs. Redan nu är det ju vanligt alt utomstående konsulter anlitas för uppdrag i kommunal verk­samhet. Att vissa praktiska olägenheter kan vara förenade med detta torde vara obestridligt. Man kan t. ex. tänka sig det fallet att nägon hos myndig­heten begär att få tillgång lill en allmän handling som tillfälligt förvaras hos en konsult på annan ort. Teoretiskt finns kanske också en risk att en konsult, när uppdraget redovisas för myndigheten, inte bifogar sådan dokumentation som det skulle ha varil av värde för allmänheten att få ta del av. Jag är dock övertygad om att sådana problem inte skall behöva uppstå, om kommunerna och konsulterna fortsätter att samverka på ett lika smidigt och förnuftigt sätl som f, n,

5 5 Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och för­handsbesked samt i andra ärenden som föranleder upprättande av nybygg­nadskarta, ritningsgranskning, besiktning, framställning av arkivbestän­diga handlingar eller andra lids- eller kostnadskrävande åtgärder.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    795

Lämnas bygglov för uppförande, tillbyggnad eller ombyggnad av en // kap. 5 § byggnad eller annan anläggning inom område med detaljplan eller om­rådesbestämmelser som har antagils eller ändrats enligl denna lag, får byggnadsnämnden dessutom la ul en planavgift för atl täcka koslnaderna för sådana åtgärder som enligt denna lag erfordras för att upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgift får las ul endast om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmel­serna.

Avgifterna får las ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgif­terna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.

Paragrafen, som har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag, motsvarar till viss del 32 och 111 88 byggnadslagen, 8 8 byggnadsstadgan och 14kap. 13 8 utredningsförslaget.

Första stycket

Enligt första stycket får byggnadsnämnden ta ut avgift för åtgärder och förrättningar som utförs i samband med prövning av lov. Ullsyn, mätning och när t, ex, skriftliga upplysningar som är tids- eller kostnadskrävande ges.

Avgifternas storlek varierar i dag mellan olika kommuner. Principerna för avgiftsuttag torde dock vara tämligen enhetliga, eftersom de flesta kommunerna använder sig av en normaltaxa som har utarbetats av Svens­ka kommunförbundet. På liknande sätt ansluter sig ofta mätningsförrätt­ningar lill den taxa som lantmäteriverket tillämpar.

Det torde numera vara allmänt bekant att byggnadsnämnden tar ut en avgift i samband med att byggnadslov meddelas. Mindre känt lorde det vara att nämnden kan ta ut avgift när lov vägras och även för andra älgärder, 1 de fall nämnden avser att ta ut avgift för en skriftlig upplysning eller för annan tids- eller kostnadskrävande åtgärd, kan det därför vara befogat att nämnden på lämpligt sätt underrättar sökanden om avgiftsbe­stämmelserna innan utredning m. m. utförs.

Andra stycket

Andra stycket reglerar kommunens möjligheter att ta ut ersättning för plankostnader.

Med stöd av 32 och 11188 byggnadslagen kan kommunen under vissa föruisättningar ta ut kostnader för tomtindelningar och byggnadsplaner av fastighetsägarna.

Utredningsförslaget (14 kap. 13 8 andra stycket) innebär i princip att kostnaderna för att upprätta en detaljplan eller en fastighetsplan skall bäras av kommunen. Om en fastighetsägare begär att en sådan plan skall upprät­tas eller ändras, kan han emellertid enligt förslaget bli skyldig att i skälig utsträckning bidra till plankostnaderna. Detta gäller dock endast under


 


Prop. 1985/86:1                                                     796

förutsättning atl planläggningen är till avsevärd nytta för honom, t. ex. från // ip 5 j exploateringssynpunkl. De kostnader som får las ut är endasi sådana som hänför sig till själva planförslaget. I fråga om delaljplaner kan, enligt utredningsförslaget, en avsevärd nytta för fastighetsägaren föreligga en­dast i sådana fall då planen eller planändringen medger förändrad markan­vändning.

De remissinslanser som har yttrat sig i denna del - framför allt kom­muner - anser i princip atl kommunerna bör ges större och mer klart uttalade möjligheter att avgiftsfiinansiera sin verksamhet än som framgår av utredningsförslaget. I första hand vänder de sig mol att del fordras alt planen tillkommit på begäran av fasUghetsägare och att planen skall vara till avsevärd nytta. Kommunförbundet framhåller att kravet i III 8 bygg­nadslagen på avsevärd nytta enligt dagens praxis anses uppfyllt endasi om markägaren genom planen kan exploatera minst 3-5 tomtplatser. Det finns enligt kommunförbundet behov av regler som gör del möjligl att ta ut kostnader för planläggning redan för en enda tomtplats.

Jag har för egen del tagit fasta pä remisskritiken. I andra stycket har därför öppnats en i förhållande lill såväl gällande beslämmelser som utred­ningsförslaget vidgad möjlighel för kommunerna alt ta ut ersättning för plankostnader (planavgift).

Enligt det remitterade förslaget skall planavgift kunna tas ut vid uppfö­rande av nya byggnader och vid tillbyggnader. Avgiften skall kunna avse kostnaderna för delaljplaner och fastighetsplaner. Vid ytlerligare övervä­ganden av frågan om planavgifter har jag funnit anledning alt i viss mån utvidga tillämpningsområdet. Ett viktigt syfte med PBL-reformen är ju att underlätta den del av stadsförnyelsen som består av ombyggnad. I det sammanhanget kan förutses elt rält omfattande planarbele, som kan vara av värde inte bara för kommunen ulan även för fastighetsägarna, eftersom ombyggnadskraven skall kunnas närmare bestämmas genom både delalj­planer och områdesbestämmelser. Del faller sig därför naturiigl att i den mån fastigheten får nytta av planen eller bestämmelserna öppna möjlighel för kommunen att ta ut avgifter även vid ombyggnad och att därvid likställa kostnader för områdesbestämmelser med detaljplanekostnader.

Mot bakgrund härav har i andra stycket föreskrivits att kommunen kan ta ut planavgift för detaljplaner, områdesbestämmelser och faslighets-planer som har antagits eller ändrats med stöd av PBL. Det innebär bl. a. atl kommunen inte får la ut planavgift för att täcka kostnaderna för slads-och byggnadsplaner. Dessa planer blir visserligen pä grund av övergångs­bestämmelserna i 17 kap. detaljplaner, men de har inte antagits enligt PBL. Däremot blir det möjligt atl genom planavgift la ut koslnaderna för ändring av sådana planer. Lagrådet anser (yttrandet s. 110) att denna regel har nära samband med övergångsbestämmelserna och därför har sin plats i promul-gationskapillet. För egen del anser jag alt regeln bör finnas i förevarande paragraf bl. a. med hänsyn lill alt en sådan lösning måste underlätta för tillämparna.


 


Prop. 1985/86:1                                ' '•                                797

En grundläggande förutsättning för att kommunen skall få la ut avgift för     j / jp. 5 § den nya planen - nyupprättad eller ändrad - är naturligtvis att kommunen har haft koslnader för planen. I fråga om sådana planer som annan än kommunen har bekostat, t, ex, pä grund av ett exploateringsavtal, kan någon planavgift således inte tas ut.

Andra styckel innebär vidare att byggnadsnämnden i samband med bygglovsgivningen - med ledning av den taxa som omnämns i tredje styckel - skall besluta vilken planavgift som i det enskilda fallet skall utgå. Varje gång som bygglov beviljas för alt uppföra nya byggnader eller andra anläggningar eller för all bygga till eller bygga om befinUiga sådana kan planavgift tas ul. Avgiften får emellertid endast tas ul om fastighetsägaren har nytta av planen. Lämnas bygglov för ny-, om- eller tillbyggnad som medges i planen, lorde som regel sådan nytta föreligga.

1 fråga om de koslnader som får beaktas när planavgiften bestäms, överensstämmer andra stycket i huvudsak med utredningsförslaget, efter­som endast sådana kostnader som erfordras för att upprätta själva plan­förslagen eller förslagen till planändring skall kunna täckas. Det första skedet i ett planarbete består ofta av att man tar fram idéer eller skissför­slag i form av planilluslralioner eller program som politiskt skall förankras. Kostnaderna i detta skede skall alltså inte kunna tas ut med planavgiften. Den får avse enbart de kostnader som uppkommer i planarbelets andra skede, vilket består i att formella planhandlingar för detaljplaner, områdes­bestämmelser eller fastighetsplaner upprättas och att planförslagen förs fram till antagande. Hit hör l.ex. kostnader för administration, såsom personal- och kontorskostnader, och kostnader för grundundersökning, mätning, kartframställning, annan projektering, samråd och utställning.

Givetvis får kommunen med planavgiften inte ta ul ersättning för kostna­der som faslighetsägarna skall betala pä grund av andra bestämmelser. Jag tänker närmast på koslnader som avser gator och andra allmänna platser enligt bestämmelserna i 6 kap. 31-3988. Några särskilda bestämmelser om detta lorde dock inte behövas.

Tredje stycket

Av bestämmelserna i tredje stycket följer att avgifter enligt första och andra styckena får las ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Kostnadsuttaget skall grundas på den s. k. självkostnadsprincipen, som innebär att avgift för verksamheten inte fär tas ut med högre belopp än som svarar mot självkostnaden.

Bestämmelserna i fråga om planavgiften liksom andra avgifter enligt denna paragraf vilar pä den s. k. likställighetsprincipen. Det innebär att kommunen skall fördela avgifterna mellan berörda bygglovssökande efter objektiva grunder - för lika fall skall samma avgift betalas. Andra stycket ger kommunen möjlighet men inte skyldighet att ta ut planavgift. Även befrielse frän planavgift skall naturliglvis bestämmas efler en likformig och rättvis fördelningsprincip.


 


Prop. 1985/86:1                                                      798

Av Iredje stycket framgår vidare atl grunderna för beräkning av avgifter // jp 5 j enligt första och andra styckena skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige. Kommunfullmäktiges beslut att fastställa taxa kan överklagas genom kommunalbesvär. Vid sidan härav kan inte bara frågan huruvida avgiftsskyldighet som sådan föreligger ulan också taxans riktig­het prövas av allmän domstol, om fastighetsägaren bestrider kommunens krav på betalning för planläggning eller andra avgiftsbelagda åtgärder enligt taxan. Dessutom kan byg.gnadsnämndens avgiftsbeslut överklagas med slöd av 13 kap. 2 8.

Fjärde stycket

På förslag av lagrådet (yttrandet s. 110) har ett nylt fjärde stycke tillkom­mit. Till detta stycke har förts regeln från första stycket i lagrådsremissen att avgift får tas ut i förskott. Därmed blir det möjligt att ta ut även planavgifter i förskott. 1 det nya stycket anges också av vem avgiften skall tas ut, nämligen sökanden.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   799

12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m.m.        /2 q„ / §

Bestämmelserna i detta kapitel om länsstyrelsens prövning av planer (1-3 55) ersätter de nuvarande reglerna i byggnadslagen om obligatorisk faslställelseprövning av planer. Kapitlet innehåller vidare bestämmelser (4 5) om länsstyrelsens möjlighet att i vissa fall ingripa självmant även mol byggnadsnämndens beslut om lov eller förhandsbesked. Dessa sistnämnda beslämmelser skall åtminstone delvis ses som en ersättning för de regler som f n, ger länsstyrelsen beslutanderätt i tillståndsfrågor, t, ex, 81 och 82 §5 byggnadslagen, I 5 5 behandlas regeringens prövning av regionplaner. Kapitlet avslutas med två paragrafer om planföreläggande (6 och 788), dvs, regeringens möjligheter att i vissa speciella fall tvinga fram beslut om detaljplan eller områdesbestämmelser.

Dispositionen av kapitlet avviker i etl avseende från lagrådsremissen. Besvärsregeln i 5 5 i det remitterade lagförslaget har nämligen pä lagrådels förslag (yttrandet s. 113) flyttats Ull 13 kap.

1 § Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär atl

1.   ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturre­surser m m. inte tillgodoses,

2.   regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vatten­områden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätl eller

3.   en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Paragrafen, som närmast motsvarar 17 kap. 15 i utredningsförslaget, anger de grunder som skall gälla för länsstyrelsens möjligheler att pröva planbeslut. Den har i stort utformats i enlighet med lagrådets förslag.

I några viktiga avseenden skiljer sig paragrafen från det remitterade lagförslaget, I ett andra stycke av paragrafen upptogs tidigare en bestäm­melse om att länsstyrelsen skall förordna om prövning, om någon kommun som berörs av beslulet begär det. Denna bestämmelse har nu fått utgå på skäl som jag redovisar i specialmotiveringen till 13 kap. 4 5. Vidare har en av prövningsgrunderna, nämligen punkt 4 som avser det fallet att beslutet inte har kommit till i laga ordning, slopats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s, 111 O- Jag har närmare berört denna fråga i den allmänna motiveringen (avsnitt 16,2,5),

Med "kommunen" avses kommunfullmäktige eller det kommunala or­gan som har fått fullmäktiges uppdrag att fatta beslut, dvs, byggnadsnämn­den eller kommunstyrelsen, "Kommunen" kan även avse lokala organ som avses i lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna och som har utsetts att vara byggnadsnämnd.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    800

Även om det inte anges i lagtexten, bör länsstyrelsen redan i sitt beslut /2 kap I § om att prövning skall ske (2 5) ange vilken eller vilka av de i första siycket nämnda grunderna som förordnandet vilar på. Det bör påpekas att länssty­relsen skall agera "om det kan befaras " att beslutet på något sätt är felaktigt, något som inte innebär ett slutligt ställningstagande i sakfrågan. Redan den preliminära granskningen hos länsstyrelsen bör ändå vara så noggrann att inga "onödiga" förordnanden meddelas. Beslutet om all prövning skall ske kan emellertid inte vara bindande för den kommande sakprövningens innehåll. Det torde bli mycket sällsynt att en plan i flera olika hänseenden visar sig ha sådana brister som kan föranleda atl den upphävs. Det kan dock tänkas att länsslyrelsen redan på grund av erfaren­heler från samrådsskedet vet att planen inte lillgodoser ett visst riksin­tresse enligt NRL (se punkt I) och därför beslutar om överprövning på den grunden, men alt det senare upptäcks att det finns skäl att pröva även t, ex. frågan om bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet (se punkt 3), I sådana fall måste länsstyrelsen givetvis vara oför­hindrad att göra prövningen även enligt punkt 3,

Inte bara beslut om antagande eller ändring av planer och områdesbe­stämmelser skall kunna överprövas. Lika viktigt är det enligt min mening alt även beslut om upphävande kan angripas. Om kommunen upphäver en plan som har inneburit skydd för en viss naturmiljö eller bebyggelse, kan detta nämligen innebära att ett riksintresse eller ett mellankommunalt intresse inte blir tillräckligt tillgodosett.

Grunderna för länsstyrelsens prövning har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 16.2). Några tillägg bör dock göras här.

Punkt I

Statliga markintressen som inte har sådan dignitet alt de kan rymmas under någon av bestämmelserna rörande områden av riksintresse i NRL skall inte ges någon särställning i prövningen. Dessa intressen får alltså vägas in i planeringen på motsvarande sätt som alla andra markbehov.

Det bör vidare framhållas atl den prövning som kan ske med stöd av

12 kap. inte är avsedd för fall där staten uppträder som markägare eller sakägare i övrigt. 1 sådana fall har staten besvärsrätt enligt bestämmelser som skall gälla för sakägare i allmänhet, dvs. enligt 13kap. Genom pröv­ning enligt 12 kap. skall staten kunna bevaka de intressen som den kan ha i en planeringsfråga utan att i det skedet vara sakägare. Som exempel kan nämnas vägverkets anspråk på art behövliga vägreservat läggs ut i planer. Har vägrätl uppkommit, är väghållaren sakägare och kan agera enligl

13 kap.

Om del är elt riksintresse att ett område skall bevaras eller en viss verksamhet kan bedrivas på en plats, är detta intresse vanligtvis inte begränsat till just det berörda området, 1 dessa fall är det ofta angeläget att även ett angränsande område används på ett visst sätl, eller snarare att


 


Prop. 1985/86:1                               ,j v.,,                            801

området undantas frän en viss typ av användning. Man kan här peka på     /2 kap. 1—2 §§ behovet av skyddsområden kring anläggningar där miljöfarlig verksamhet bedrivs, t, ex, energiproducerande anläggningar, skjutfält och flygfält. En annan lyp av verksamhet med behov av skyddsområden är den som bedrivs vid totalförsvarets signalspaningsanläggningar.

Punkt 2

1 punkt 2 las upp bestämmelser om prövning vid bristande mellankom­munal samordning. Den bestämmelse som föreskriver alt mellankommu­nala frågor skall beakias finns i 2 kap, 1 5,

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnilt 16,2,2) lämnat några exem­pel på situationer där denna prövningsgrund bör kunna tillämpas. En prövning på denna grund lorde normalt komma att aktualiseras av länssty­relsen endast i de fall där de inblandade kommunerna pä nägot sätt är oense.

Punkt 3

Jag vill först erinra om vad jag i den allmänna motiveringen (avsnitt (16,2,3) har anfört om syftet med den prövningsmöjlighet som ligger i punkt 3, Länsstyrelsens kontroll i fräga om kraven pä hälsa och säkerhet avses leda till att planerna fär sädan utformning all det inte, när de väl har genomförts, uppkommer risk för ingripanden av olika tillsynsmyndigheter som - var och en inom sin sektor - bevakar kraven på hälsoskydd och säkerhet. Det är angeläget att detta övergripande syfte med kontrollen fär prägla länsstyrelsernas tillämpning av punkt 3.

För fullständighetens skull vill jag ändå här räkna upp de beslämmelser i PBL som över huvud taget lar upp krav på hälsoskydd och behovet av skydd mot olycksfall. Bestämmelserna finns i 2kap. 3 och 4 55 samt 3kap.2, 4, 5, 6, 10 och 13-18 55, Av bestämmelserna i 3kap, är det huvudsakligen 2, 4, 10 och 13-18 55 som kan komma att behandlas i detaljplaner eller områdesbestämmelser,

2 8 Länsstyrelsen skall inom tre veckor från den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen besluta huruvida prövning enligt 1 8 skall ske eller ej.

Paragrafen motsvarar närmast 17kap, 68 i utredningsförslaget. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 16,3,3) och av utformningen av 2 8 ansluter jag mig till lagrådets uppfattning (yttrandet s, 1120 att länsstyrelsens avgörande av frågan om prövning alltid skall ske i form av ett beslut, oavsett om utgången innebär att statlig kontroll skall ske eller inte. Vad som i lagrådsremissen kallas för "tyst godkännande" skall alltså ändå ta sig uttryck i någon form av beslut. Som lagrådet har

26   Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                   802

anfört får beslutets form avgöras med ledning av 11 S allmänna verksstad- 12 kap. 2-3 §§ gan (1965:658), Lagtexten har fåll en något annoriunda redaktionell ut­formning än den som lagrådet har föreslagil. Anledningen härtill är att lagrådets lagtext inte tillräckligt klart anger atl bestämmelsen avser det preliminära beslutet huruvida prövning skall ske eller ej och inte beslutet varigenom ärendet avgörs i sak.

Den tid som länsslyrelsen fär lill sill förfogande för att avgöra om nägon prövning skall ske har bestämis Ull tre veckor frän den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen. Utredningen föreslog alt tiden för länssty­relsens agerande skulle räknas från den dag dä kommunens beslut medde­lades. Många remissinstanser ha;r med rätta anmärkt alt en sädan angivelse kan tolkas på flera sätt. Vidare kan den lid som länsstyrelsen faktiskt får lill sitt förfogande bli alltför knapp, om expeditionen av beslutet dröjer. Den lämpligaste lösningen är enligt min mening atl tiden räknas från den dag dä kommunens beslut korn in lill länsstyrelsen. En så pass kort granskningstid som tre veckor förutsätter all länsstyrelsen deltar aktivt i planarbetel och tidigt uppmärksammar de kontroversiella frågorna.

Om någon enskild eller en statlig myndighet har gjort en framställning till länsslyrelsen med begäran att länsstyrelsen förordnar om prövning och länsstyrelsen inte finner skäl att besluta om prövning på den åberopade grunden, bör den som har gett iin skrivelsen undertätlas om att framställ­ningen inte har föranlett någon åtgärd. Någon särskild föreskrift om detta behövs dock inte,

3 8 Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut i dess helhet, om något förhållande som avses i I § föreligger. Om kommunen har medgett det, får beslutet upphävas i en viss del.

Paragrafen har utformats redaktionelll i enlighet med lagrådets förslag. Om länsstyrelsen finner att en plan inte kan godtas med hänsyn till bestämmelserna i I 8, skall planen upphävas helt eller delvis, 1 enlighet med den princip som jag har slagit fast beträffande besvärsprövning i den allmänna motiveringen (avsnitt 17,5,2) får länsstyrelsen inte självmant ändra planen och ge den ett nytt innehåll i de delar som länsstyrelsen inte kan godta,

1 3 8 ställs upp ett villkor för att länsstyrelsen skall få upphäva beslulet endast Ull en viss del, nämligen att kommunen medger aft en sådan uppdel­ning sker. Detta bygger på 17kap. 48 i utredningsförslaget. Givetvis inne­bär inte detta att kommunen har något inflytande på resultatet i sak av granskningen. Kommunen får enbart ett inflytande på frågan om planen skall underkännas helt eller till en viss dd. Många gånger kan det vara angelägel för kommunen att en plan betraktas som odelbar. Om ett visst område undantas, kanske kommunen inte vill se planen i övrigt genomförd med den byggrätt m. m. som den kan innehålla. En motsvarighet till detla


 


Prop. 1985/86:1                               '--■■-                            803

finns i 13 kap. 8 8 första stycket, där det framgår bl. a. att länsstyrelsen och 12 kap 3-4 § regeringen efter besvär kan upphäva en plan till en viss del, endast om kommunen har medgett att en sådan uppdelning sker. Jag vill också erinra om 13kap. 8 8 andra stycket, där del ställs krav pä alt kommunen skall göra en framställning för att den besvärsprövande myndigheten skall kun­na förordna att en viss del av en plan, som uppenbarligen inte berörs av besvär, skall få genomföras omedelbart.

Någon särskild form för kommunens medgivande har inte föreskrivits. I princip bör medgivandet lämnas av det kommunala organ som har fattat det beslut som prövas av länsstyrelsen. Det kan dock inte krävas att kommunfullmäklige skall lämna medgivandet för de planer som fullmäk­tige har beslutat. Normalt bör del alltså räcka med etl medgivande av kommunstyrelsen i dessa fall.

Enligt 13 kap. 8 5 första stycket kan den besvärsprövande myndigheten i vissa fall även ändra överklagade planer och områdesbestämmelser, nämli­gen om kommunen har medgett det eller om ändringen är av ringa betydel­se. Jag anser det inte vara lämpligt att i 12 kap. införa en möjlighet att göra ändringar. Anledningen härtill är dels hänsynen till berörda sakägare, dels att de frågor som skall bevakas genom reglerna i 12 kap, mestadels är så betydelsefulla att en ändringsmöjlighet inte skulle få nägon praktisk bety­delse,

4 8 Om det finns särskilda skäl. får länsstyrelsen eller regeringen för elt visst område förordna att 1-3 85 skall tillämpas på beslut alt lämna lov eller förhandsbesked.

Om länsstyrelsen, efter det att ett förordnande enligt första stycket har meddelals, beslutar att ett lov eller förhandsbesked skall prövas, får läns­styrelsen förordna att lovet eller förhandsbeskedet inte skall gälla förtån frågan om prövning har slulligt avgjorts.

Paragrafen, som handlar om länsstyrelsens prövning i ärenden om lov och förhandsbesked motsvarar närmast 17 kap. 5 8 i utredningsförslaget.

Första styckel

I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive­ringen (avsnitt 16.3.5) föreskrivs i första siycket att länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område kan förordna att 1-3 58 skall tillämpas även beträffande beslut att lämna lov eller förhandsbesked. Med lov avses både bygglov, rivningslov och marklov.

För alt markera den avsedda restriktiva tillämpningen har föreskrivits atl det mäsle finnas särskilda skäl för all ett förordnande enligt första siycket skall kunna utfärdas. Ett sådant särskilt skäl kan vara att länssty­relsen av erfarenhet vet att en viss byggnadsnämnd inte tillräckligt beaktar riksintressen enligt NRL inom ett bestämt område. Framförallt kan det bli aktuellt med ett förordnande i de fall där länsstyrelsen och kommunen inte


 


Prop. 1985/86:1                                                     804

har lyckats atl komma överens i samhand med antagandet av översikts-     ;2 kap 4 § planen.  Ett annat skäl kan vara att länsslyrelsen behöver ha insyn i bygglovsprövningen inom vissa skyddsområden o.d. Jag återkommer snart till just den frågan.

Även i dessa fall skall tiden för ingripande räknas från den dag då kommunens beslut kom länsstyrelsen till banda. Att byggnadsnämnden är skyldig att sända länsstyrelsen beslul i sädana ärenden som omfattas av ett förordnande framgår av 8kap. 2 5.

Jag vill stryka under att de föreslagna reglerna inte innebär någon möjlig­het för vare sig länsstyrelsen eller regeringen att först när byggnadsnämn­den redan har fattat etl beslut självmant ingripa och undanröja detta. Det krävs alltså att ett förordnande enligt första stycket har utfärdats, innan byggnadsnämndens beslut meddelas. På denna punkl skiljer sig mitt för­slag från utredningsförslaget (17 kap. 8 8), som under remissbehandlingen blev starkt kritiserat.

Förevarande paragraf ger alllsä en viss möjlighet för länsstyrelsen att -som en sista utväg - ingripa även i det enskilda ärendet med ett förord­nande. Inget hindrar nämligen att förordnandet meddelas under ett ärendes handläggning inom kommunen. Det måsle dock som nämnts ske innan byggnadsnämnden fattar sitt beslut.

I det remitterade lagförslaget föreskrivs att förordnandet kan återkallas eller ändras eller också begränsas till att avse lov till åtgärder av ett vissl angivet slag. Uttryckliga bestämmelser härom är emellertid inte erforder­liga enligt lagrådets mening (yttrandet s. 113). Jag delar denna uppfattning. De två sista meningarna i första stycket i det remitterade lagförslaget har därför ingen motsvarighet i det nu föreliggande förslaget.

Andra siycket

En besvärande konsekvens av utredningsförslaget (17 kap. 105) var att beslut om lov inte fick verkställas, förrän det stod klart att regeringen inom loppet av en månad inte ämnade ingripa med stöd av undantagsregeln i 17kap. 85.

I del nu föreslagna systemet finns det inga sådana, från effektivitetssyn­punkt, oacceptabla effekter. Beslut om lov eller förhandsbesked blir som regel gällande omedelbart. Det enda fall där jag anser det motiverat med elt avsteg från den principen är det som anges i andra stycket, dvs. där länsstyrelsen har beslutat alt prövning verkligen skall ske i etl visst ärende. Dä kan länsstyrelsen samtidigt eller senare förordna alt beslulet inte skall gälla, förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts.

Särskilt om militära skyddszoner m.m.

Jag har tidigare antytt att systemet med länsstyrelsens prövning i vissa slag av beslut om lov kan användas som en ersättning för dagens reglering om förbud mot bebyggelse och annal som hindrar försvaret m. m. Förhål-


 


Prop. 1985/86:1                        " =                         805

landel mellan anläggningar för försvarsmaktens behov, säsom befästningar     12 kap 4 §

och flygplalser, och det privata eller allmänna byggandet m.m. regleras i

81 och 82 58 byggnadslagen samt i 54 8 I mom. tredje stycket och 57 8 andra

stycket byggnadsstadgan. Bestämmelserna gäller även för staten tillhöriga

civila flygplatser, liksom för andra flygplatser för allmänt bruk samt för

atomreaktorer eller andra atomenergianläggningar där risk kan föreligga

för skadlig strålning.

Jag kan inte här i detalj återge de gällande bestämmelsernas innehåll. Det räcker med atl slä fast att länsstyrelserna i dag har ell avgörande inflytande på prövningen av bebyggelse inom skyddszonerna i anslutning till de berörda anläggningarna. 1 övrigi vill jag hänvisa till den utförliga framställning om gällande ordning som finns i statens planverks meddelan­de om fysisk planering (R 1672:76) Handläggning av ärenden om förbud mot bebyggelse m, m, till hinder för försvaret.

Till en början är det uppenbart att det i PBL måste finnas bestämmelser som medger atl byggnadsnämnden underrättas om behovet av skydds­zoner kring befästningsanläggningar, övnings- och skjutfält, flygplatser och andra slag av försvarsanläggningar. Detta gäller även områden som är planerade för sådana anläggningar. Alt kommunen får kännedom om var den militära anläggningen är belägen eller skall lokaliseras är en förutsätt­ning för kommunens möjligheter att bedöma vilka konsekvenser som an­läggningen får för kommunens egen planering och vilka beslut i form av detaljplan eller områdesbestämmelser som behövs eller som bör undvikas för all skyddsbehovet skall tillgodoses,

Skyddszonernas gränser bör kunna bestämmas på samma sätt som i dag, dvs, genom samverkan mellan försvarsområdesbefälhavaren eller motsva­rande och länsstyrelsen. Kartredovisningen bör också kunna vara densam­ma som f, n. Skillnaden blir att skyddszoner inte får samma effekter som i dag. Det uppstår nämligen ingel automatiskt förbud i närheten av befäst­ningar eller flygplatser (som enligt 81 8 BL) och länsstyrelsen skall inte heller kunna utfärda några förordnanden av förbudskaraktär i anslutning till planerade och befintliga militära anläggningar (som enligt 82 8 BL),

Jag förutsätter att information om de s, k, yttre skyddszonerna i princip ingår i översiktsplanen eller i beskrivningen till den. Mot bakgrund av materialets ofta hemliga natur är det sällan som en öppen redovisning i kartform kan medges. Denna fråga behandlas närmare i det nyss nämnda meddelandet från planverket.

Vad gäller handläggningen av ärenden om lov bör länsstyrelsen för en yttre skyddszon kunna förordna att bestämmelserna om prövning av läns­styrelsen skall vara tillämpliga på vissa ärenden om lov. Det kan därvid vara lämpligt att länsstyrelsen begränsar förordnandet till att avse sådana ärenden där den militära myndigheten avstyrker eller anmäler tveksamhet till atl lov lämnas men kommunen ändå beslutar att lämna lov. Begräns­ningen är tillrådlig för att man inte skall skapa en helt onödig byråkrati med


 


Prop. 1985/86:1                                                     806

expedilionsskyldighet i alla fall som odiskutabelt inte motverkar försvarets      j2 kap. 4 § iniressen.

Den formella följden av ett sådant förordnande blir alllsä inte att pröv­ningen i första instans flyttas från byggnadsnämnden ulan enbari att nämn­dens beslut atl lämna lov skall tillställas länsstyrelsen. Länsstyrelsens prövning kommer då att bestå i en vägning mellan försvarets intresse, som ulgör ett riksiniresse enligt NRL och det motstående enskilda intresset.

Med denna handläggningsordning blir del naturligt att byggnadsnämn­den i praktiken tar kontakt med försvarsomrädesbefälhavaren eller mol­svarande befattningshavare i alla lokaliseringsfrågor som uppkommer inom området, Pä ett smidigt särt kan det alltså klaras ut t,ex. hur nya byggnader kan placeras med hänsyn till den militära anläggningen. Om försvarsområdesbefälhavaren vid samrådet finner att ansökningen strider mot försvarsintresset och därför bör avslås, bör detta tillkännages i ett skriftligt yttrande till byggnadsnämnden. Yttrandet behöver inte innehålla mer än vad som i dag anges i länsstyrelsens avslagsbeslui, dvs, att försva­rets intressen skulle motverkas. Bygglov kan därefter vägras med hänvis­ning enbart till innehållet i försvarsområdesbefälhavarens yttrande.

Hittills har jag berört hur nytillkommande byggnader inom skyddszoner skall kunna behandlas enligt PBL, 1 81 och 8288 byggnadslagen talas det ocksä om virkes- eller annat vamupplag, materialgärd, ljusanordning samt schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd.

När det först gäller upplag är sädana underkastade reglerna om bygglov i PBL och omfattas därför av vad jag har anfört om byggnader. Därmed återstår schaklning, fyllning, trädfällning och skogsplantering, som enligt förslaget till 8kap, 9 8 tredje stycket kan kräva marklov inom omräden i närheten av bl, a, befintliga och planerade försvarsanläggningar och stat­liga flygplatser. En förutsättning för att marklovsplikt skall föreligga är dock att kommunen föreskriver detta, vanligen i områdesbestämmelser. Med försvarsanläggningar avses här både befästningar och andra anlägg­ningar för totalförsvaret, t, ex, arnmunitionsförräd, radarstationer, radio-och teleanläggningar etc.

Jag förutsätter alt kommunerna inte kommer atl motsätta sig önskemål från länsstyrelsen om att beslut om marklovsplikt skall meddelas i dessa fall. Skulle detta mot förmodan inträffa, återstår möjlighelen till planföre­läggande enligt 6 8 i detta kapitel.

Sedan kommunen väl har infört marklovsplikt, kan regelsystemet för prövning av länsstyrelsen i enskilda ärenden om lov och förhandsbesked träda i funktion. Därmed kan länsstyrelsen få kontroll även över de nu behandlade åtgärdstyperna. Jag vill erinra om att kommunen beträffande de områden som jag nu lalar om även kan införa bygglovsplikt för ljusan­ordningar (8 kap. 7 8).

Beträffande områden som omfattas av bestämmelserna i 81 och 82 88 byggnadslagen föreslås en övergångsbestämmelse (I7kap, 168), som inne-


 


Prop. 1985/86:1                        - *                        807

bär atl dagens system pä ett smidigt sätt överförs till den nu angivna     I2 kap 4-7 §§ ordningen.

5 8 Regeringen får pröva ett beslul att anta. ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m,m.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del.

Paragrafen, som rör regeringens prövning av regionplanebeslut, motsva­rar 1318 byggnadslagen, 17 kap, 12 8 i utredningsförslaget och 12 kap, 6 8 i det remitterade lagförslaget. Den har utformats i huvudsaklig överens­stämmelse med lagrådets förslag.

Bakgrunden till bestämmelsen är atl beslut i fråga om en regionplan mäste kunna prövas för att eventuella konflikter mellan riksintressen och regionala intressen skall kunna lösas, redan innan regionplanen läggs till grund för fortsatt översiktsplanering inom kommunerna. Det lämpligaste synes vara att endast regeringen får befogenhet att förordna om prövning av regionplaner. T, ex, länsstyrelsen, andra statliga myndigheter och de berörda kommunerna kan då väcka frågan om prövning hos regeringen. Formerna för detta behöver inte lagregleras. Det kan dock vara lämpligt att länsstyrelsens beslut expedieras till regeringen även i de fall där länsstyrel­sen beslutar atl inte påkalla regeringens prövning av en regionplan.

Enligt det remitterade lagförslaget räknas tiden för regeringens beslut om prövning av regionplanebeslut från den dag beslutet meddelas. På förslag av lagrådet (yttrandet s, 114) har detla ändrats till den dag då beslutet kom in till regeringen,

6   8 Regeringen fär förelägga kommunen atl inom en viss lid anla, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser (planföreläg­gande), om del behövs för atl Ullgodose sädana iniressen som avses i 1 8 I och 2,

7   8 Om kommunen inte följer ett planföreläggande, får regeringen pä kommunens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs samt anta, ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därvid skall länsstyrelsen ombesörja ärendets beredning.

Bestämmelserna om planföreläggande motsvarar i huvudsak 27 och 108 85 byggnadslagen, 1 utredningsförslaget finns bestämmelser om planföre­läggande i ett eget kapitel, 19kap, Enligt min mening utgör planföreläggan­den ett led i den statliga kontrollen. Bestämmelserna har därför infogats i 12 kap. Paragrafens motsvarighet i det remitterade lagförslaget är 12 kap, 7 och 8 55.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    808

Mina överväganden i frågan om planföreläggande har jag redovisat i den     /2 kap. 7 § allmänna motiveringen (avsnitt 16,4),

1 det remitterade lagförslaget ges i 7 5 andra stycket en rätt för regering­en att i planföreläggande föreskriva atl etl visst angivet intresse skall tillgodoses, Lagrådel (yttrandet s, 114) har föreslagit att bestämmelsen utgår såsom obehövlig. Jag ansluter mig till detta, varför lagtexten har ulformals enligt lagrådets förslag. Enligt 85 i det remitterade lagförslaget skall, när regeringen låter upprätta planförslag, länsstyrelsen ombesörja ertorderliga samråd och utställningar. Vidare föreslogs i lagrädsremissen att regeringen skall ge kommunen tillfälle atl yttra sig. Om dessa frågor har lagrådel anfört (yttrandet s. 114):

Avsikten torde vara alt länsstyrelsen också skall sköta vad som i övrigt är behövligt såsom kungörelser m, m, 1 lagrådets förslag föreskrivs därför att länsstyrelsen skall ombesöria ärendets beredning, 1 tredje meningen anges att regeringen skall ge kommunen Ullfälle att yttra sig. Sådant yttrande torde inhämtas redan under samrädsförfarande!, I vart fall är ingen regel erforderiig i PBL för regeringens handläggning. Utöver 7 kap, 2 5 regeringsformen finns nämligen ej behov av bestämmelse om beredning av regeringsärenden. Sista meningen har därför utgått i lagrådets förslag (7 5).

Jag ansluter mig till detta, varför laglexlen har utformats i enlighel med lagrådets förslag. För tydlighetens skull vill jag påpeka atl länsstyrelsen vid planärendets beredning i tillämpliga delar skall följa bestämmelserna om förfarandet i 5 kap, så atl regeringen fär ett lika fullgott beslutsunderlag som kommunen skulle ha haft viid antagandet.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   809

13 kap. Överklagande                                                                     y ? kap. 1 §

Kapitlet, som motsvarar 18 kap, i utredningsförslaget har disponerats och utformats i stort sett helt i enlighel med lagrådets förslag. Detta innebär ganska belydande avvikelser från lagrädsremissen, men jag anser atl regleringen blir avsevärl enklare att överblicka med lagrådels upplägg­ning, samlidigl som antalet paragrafer kan nedbringas.

Den huvudsakliga dispositionen av kapitlet är att det inleds med en bestämmelse (15) om kommunalbesvär, varefter följer en bestämmelse (2 5) som anger vilka kommunala beslut som överklagas genom förvalt­ningsbesvär, en bestämmelse (3 8) om besvärshandling och besvärstid, samt en bestämmelse (4 5) om besvär över länsstyrelsens beslut. Kapitlet avslutas med en del särskilda bestämmelser (5-8 58) om besvärsräll och besvärsprövning,

1 8   Följande beslut enligt denna lag fär överklagas i den ordning som föreskrivs för konununalbesvär, nämligen

1,  kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,

2,  kommunfullmäktiges beslul om uppdrag ät en kommunal nämnd att anta, ändra eller upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser eller att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning,

3,  kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut att inte anla, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastig­hetsplan,

4,  kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om skyldighet för fastighetsägare atl betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om villkoren för sådan betalning,

5,  kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden samt

6,  kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan.

Paragrafen har tillkommit på lagrådets initiativ, Lagrådel har som en bakgrund till sill förslag anfört om lagrådsremissens utformning i denna del (yttrandet s, 114 0:

De i detta kapitel föreslagna besvärsreglerna är inte alldeles lättillgäng­liga. Förhållandel sammanhänger främsi med att vissa beslut enligt PBL överklagas genom förvaltningsbesvär under det att andra beslut enligt lagen överklagas enligl kommunallagens besvärsregler dvs, genom kom­munalbesvär, I förevarande kapitel behandlas endast förvaltningsbesvä­ren. De fall då kommunalbesvär kan komma i fråga är inte angivna i PBL utan följer av kommunallagens bestämmelser. Detta överensstämmer med den lagstiftningsleknik som allmänt används när överklagande av kommu­nala beslut regleras, 1 del nu förevarande lagstiftningsärendet kan det finnas skäl att tillämpa en annan teknik och att i lagen ange de fall dä kommunalbesvär kan anföras. Beslut som sakligt ligger varandra nära skall


 


Prop. 1985/86:1                                                     810

enligt förslaget överklagas i det ena fallei genom förvallningsbesvär och i jj kap / x det andra genom kommunalbesvär. Som exempel kan nämnas att beslut alt anta en detaljplan överklagas genom förvaltningsbesvär men ett beslut att inte anta en sådan plan genom kommunalbesvär. Den sistnämnda besvärs­möjligheten framgår emellertid inte av lagtexten. Departementschefen har här och var i motiven berört fall då möjlighelen att anföra kommunalbesvär står öppen men läsaren av lagtexten får inte mycken ledning. Intresset av klarast möjliga information motiverar att lagtexten i PBL fullständigt anger de rättsmedel som står till buds. Ett annat skäl att göra avsteg frän sedvanlig lagstiftningsteknik kan vara alt förvaltningsbesvären i PBL i vissa hänseenden är utformade som ett slags specialbesvär med drag lånade från både förvaltningsbesvär och kommunalbesvär. Besvär över beslut att anta en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan har sålunda en i huvudsak kassatorisk effekt. Förvaltningsbesvär med sädan verkan innebär en nyhet inom det administrativa rättsskyddet. En annan nyhet äratt förvallningsbesvär får anföras mol kommunfullmäktiges beslut, 1 gällande räll är de restriktivt utformade kommunalbesvären det enda ordinära rättsmedlet vid överklagande av beslut av kommunernas valda församlingar,

I lagrådets förslag ingår som en inledande paragraf till 13kap, bestäm­melser om de beslul enligt PBL som kan överklagas genom kommunalbe­svär. En fördel är att reglerna om förvaltningsbesvär då kan göras mindre detaljerade.

Jag ser alltså positivt på lagrådels förslag från både sakliga och lagtek­niska synpunkter. Inte minst viktig för lagens tillämpare är den av lagrådet påpekade följdverkan som ligger i en förenklad reglering av förvalt­ningsbesvären i de närmast följande paragraferna,

Beslämmelserna i 1 8 anger säledes uttömmande vilka beslut som över­klagas genom kommunalbesvär, (ivriga beslut enligt PBL får - som fram­går av 28 — överklagas genom förvaltningsbesvär.

Paragrafen har utformats som en uppräkning i sex punkter av de beslut enligl PBL som överklagas genom kommunalbesvär. På del sättet bör paragrafen bli mer överskådlig är enligt lagrådets föreslagna lagtext.

Även i sak innebär mitt förslag en viss avvikelse från lagrådeis förslag. Avvikelsen är en följd av mitt förslag (avsnitt 10.6.2) att kommunfullmäk­tige skall kunna delegera åt en kommunal nämnd atl besluta om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser. Enligt punkt 4 fär bäde fullmäktiges och kommunala nämnders beslut i sådana frågor överklagas genom kommunalbesvär.

En viktig grupp av ärenden där det kan bli aktuellt med kommunalbesvär är beslut i fråga om översiktsplaner. De omständigheter som kommunalbe­svär får grundas på räknas upp i 7 kap. 18 1-5 kommunallagen (1977: 179). De punkter som främst torde komma i blickfänget när det gäller beslul om översiktsplaner är I och möjligen också 3, dvs. att beslutet inte har kommit till i laga ordning eller överskrider kommunfullmäktiges befogenhet. När det gäller punkterna 4 och 5 om att beslutet kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund anser jag det uppenbart att dessa


 


Prop. 1985/86:1                                °"'                                811

praktiskt taget aldrig kan aktualiseras i detta sammanhang. Översikts- 13 kap. 1-2 §§ planen är ju lill sin natur sådan att de verkningar som förutsätts i punkterna 4 och 5 inte kan inträda. Nägot bör också sägas om punkten 2 som behandlar det fallet alt beslutet står i strid mot lag eller annan författning. Det kan diskuteras om översiktsplanens förenlighet med bestämmelserna i lagen om hushållning med naturresurser och i 2 kap. PBL är sådana frågor som det bör ankomma på förvaltningsdomstolarna all behandla vid kom-munalbesvärsprövningen. Dessa bestämmelser är enligt min uppfattning emellertid inte av den karaktären att man över huvud taget kan beteckna en tillämpning av dem som laglig och en annan som olaglig. Jag bortser nu givetvis frän den eventualiteten att en kommun skulle grunda sin översikts­plan på hänsyn som är helt ovidkommande, dvs. atl kommunen går utanför de ramar för planernas innehåll som markeras av de aktuella bestämmel­serna. Så länge det bara är fråga om att på del ena eller andra sättet tolka och överföra lagens bestämmelser i planform har man alt göra med lämp­lighetsbedömningar som inte hör hemma i den typ av legalitetsprövning som avses med kommunalbesvär.

2 8 Andra beslut enligt denna lag av kommunfullmäktige och kommunala nämnder än de som anges i I 8 får överklagas genom besvär hos länsslyrel­sen.

Sädana beslut får dock inte överklagas till den del de avser frågor som redan är avgjorda genom detaljplan, områdesbestämmelser eller förhands­besked.

Paragrafen har utformats i huvudsak enligt lagrådets förslag och kan betraktas som en sammanslagning av ett flertal paragrafer i del remitterade lagförslaget. Sålunda svarar första siycket mot vad som sägs i I 8 andra siycket samt 2, 6 och 7 88 i lagrådsremissen, medan andra stycket har sin motsvarighet i 13 8 första stycket i lagrådsremissen. Motsvarigheterna i utredningsförslaget kan sägas vara huvudsakligen I8kap. 28, 7-11 88 och 13-1458.

Första siycket

Redan det remitterade förslaget bygger på tanken att regleringen av en rad olika beslutssituationer bör föras samman till en enda paragraf (6 8), nägot som flera av remissinstanserna har ansett vara lämpligt för att en alltför stor splittring av regelsystemet skall undvikas. Det nu föreliggande förslaget utgör ytterligare ett steg i denna riktning. På lagrådets förslag (yttrandet s, 115) har nämligen i samma paragraf samlats alla slag av förvaltningsbesvär, dvs, såväl besvär över beslul att anta, ändra eller upphäva detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner (se 1 8 andra stycket i det remitterade lagförslaget) som besvär över beslut i andra ärenden.

De övriga beslut som avses i denna paragraf är bl. a. beslut alt lämna


 


Prop. 1985/86:1                                                                   812

eller vägra bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbesked (8 kap.),     I  kap 2 § beslut om påföljder och ingripanden (10kap.) samt beslut om uttagande av avgifter (11 kap. 5S) (se 13 kap. 6 8 i det remitterade lagförslaget). Vidare bör nämnas kommunens beslul att inte förlänga genomförandetiden för en detaljplan enligl 5 kap, 14 8 andra stycket.

Om en fastighetsägare begär atl fastighetsplan skall antas, skall detla ske, om planen inte är obehövlig (6 kap, 3 5 andra stycket 3), Enligt mitt försåg i lagrädsremissen - där ifrågavarande punkt var begränsad till en begäran som görs under detaljplanens genomförandetid - skall ett beslut atl vägra upprätta fastighetsplan överklagas genom förvaltningsbesvär, eftersom del var fråga närmast om en rättighet för fastighetsägaren. Med den ändring av 6 kap, 3 5 andra stycket 3 som lagrådel har förordat och som jag inte har någon erinran mot kan det knappasl sägas vara en rättighet att få en fastighetsplan anlagen. Därmed anser jag del inte längre lämpligl med förvaltningsbesvär. På grund härav har 1 5 utformats så alt rättsmed­let blir kommunalbesvär även i dessa fall.

En avvikelse från det remitterade lagförslaget är all beslul som fattas angående villkoren för betalning av kostnader för gator och andra allmänna platser inte överklagas genom förvaltningsbesvär. Tvister i sådana frågor skall nu i stället prövas av fasUghetsdomstolen (se 15 kap, 8 8), Att det även finns möjlighel atl överklaga eventuella beslul genom kommunalbe­svär framgår av 1 5 4, Tilläggas bör att frågan om ställande av säkerhet för fullgörande av fastighetsägarens skyldighet atl betala ersättning för galor och andra allmänna platser inte utgör en särskild ärendetyp enligt PBL, Sädana frågor regleras nämligen i själva bygglovet (se 8 kap, 32 5),

Bestämmelserna i första stycket gäller endast beslut enligt PBL, Beslut i andra ärenden, t, ex, tjänstetillsättningar, följer särskilda bestämmelser.

Av allmänna rättsregler följer att vissa beslut av byggnadsnämnden inte kan överklagas. Det gäller t, ex, beslut enligl 10 kap, 8 5 iredje stycket att hos allmän åklagare begära att talan väcks om tilläggsavgift och beslut enligt lOkap, 13 5 att begära handräckning. Inte heller kan upplysningar som avhandlas i 10 kap, 2 5 och 11 kap, 2 5 första stycket överklagas (se specialmotiveringen till dessa paragrafer).

Med byggnadsnämndens beslut avses även sådana beslut som t, ex, en tjänsteman hos nämnden efler delegation fattar pä nämndens vägnar,

1 anslutning till första stycket har lagrådet (yttrandet s, 116) gjort föl­jande uttalande, som jag kan ansluta mig till:

När i 2 5 första stycket lagrådets förslag anges att vissa beslut överklagas genom besvär hos länsstyrelsen ligger däri inget uttalande i frågan huruvi­da besluten är överklagbara eller inte. Lagrummet anger endast besvärsin­stansen vid överklagande av beslut mot vilka talan får föras. Frågan om överklagbarhet är inte i lagrådets förslag, lika litet som i det remitterade förslaget, särskilt reglerad. Den får besvaras med ledning av allmänna grundsatser om administrativa besluts överklagbarhet.


 


Prop. 1985/86:1                                                                  813

I det fortsatta resonemanget kommer lagrådet in på frågan om överklag-     /j j 2- ? «S barheten av beslut enligt 8 kap. 23 5 om anstånd med avgörandet av ansök­ningar om lov och anför (yttrandet s. 116):

Elt sådant ansiåndsbeslut innebär atl ansökningen kan komma att avgö­ras på andra grunder än dem som eljest skulle komma i fråga. Beslutet kan bli avgörande för frågan om ansökningen skall bifallas eller avslås. Med hänsyn till de rättsverkningar beslutet alltså kan få och då de materiella förutsättningarna för ett ansiåndsbeslut är angivna i lagen talar övervä­gande skäl för att beslutet är överklagbart, jfr RÅ 1977 s.248. Det kan exempelvis vara rimligt med en överprövning av frågan om kommunen verkligen påbörjat sådant arbete med planändring som avses i 8kap. 23 5. Talan skall dä föras enligt 2 5 första stycket.

Jag delar lagrådets uppfattning men vill framhålla att byggnadsnämnden skall kunna besluta om anstånd utan att behöva ange skälen för atl t. ex. en planändring eller planläggning måste ske innan ansökningen avgörs. Av­sikten är alllsä inte att nämnden skall tvingas in i en argumentering med varje sökande om del rimliga och lämpliga i att vänta med avgörandet. Den enda fråga som kan prövas besvärsvägen är alltså om de legala förutsätt­ningarna för anstånd föreligger.

Andra siycket

Bestämmelsen i andra stycket om den s.k. besvärsavskärande verkan av tidigare beslut, som innebär en nyhet i byggnadslagstiftningen, har jag kommenterat i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.8). Lagtexten har redaktionellt justerats i enlighet med lagrådets förslag (yttrandet s. 122).

En förutsättning för att besvärsrätlen skall vara avskuren är givetvis att det tidigare beslutet alltjämt gäller. Detla framgår av uttrycket "fråga som redan är avgjord".

3 8 Beslul som anges i 2 8 första stycket överklagas genom atl en be­svärshandling ges in till länsstyrelsen. 1 besvärshandlingen skall anges vilket beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla. I fråga om andra beslut av kommunala nämnder än beslut angående detaljplan, områdesbestämmelser eller fas­tighetsplan räknas dock besvärstiden frän den dag då klaganden fick del av beslutet.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. Har besvärshandlingen före besvärslidens utgång kommit in till kommunen, skall besvären ändå tas upp till prövning. Besvären skall ocksä tas upp till prövning, om besvärshandlingen har kommit in för sent till länsslyrelsen och detta beror pä att underrättelsen om vad som skall iakttas vid överkla­gande av beslulet har innehållit en oriktig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans.


 


Prop. 1985/86:1                                                      814

Paragrafen innehåller beslämmelser om besvärshandlingen och om be- /  kap  § svarstid i fräga om både planbeslui, beslul om lov och förhandsbesked samt andra kommunala beslut. Någon direkt motsvarighet i gällande rält finns inte beträffande planbeslut, eftersom dessa i dag skall fastställas av länsslyrelsen (se dock 149 5 BL), Beträffande andra ärenden regleras frå­gorna f n, i 12 5 förvaltningslagen (1971:290), 1 ulredningsförslagel åter­finns motsvarande reglering såvitt avser planärenden i 18 kap, 5 5,

Förvaltningslagen (1971: 290) gäller handläggningen av ärenden hos för­valtningsmyndigheter. Eftersom kommunfullmäktige inte är en förvalt­ningsmyndighet, är lagen inte tillämplig på beslut som fullmäklige fattar. På grund härav mäste i PBL tas in särskilda regler om sättet och tiden för fullföljd av talan i planärenden, Belräffande ärenden som följer förvalt­ningslagen är del inte nödvändigl att i PBL reglera besvärsfrågorna, I likhet med lagrådel (yttrandet s, 117) anser jag del dock lämpligt att para­grafen kompletteras med en föreskrift om hur besvärsliden skall räknas vid överklagande även i sädana ärenden, t, ex, i fråga om byggnadsnämndens beslut om lov och förhandsbesked. Fördelen med detta är att bilden av besvärsförfarandet därmed blir fullständig. Dessa specialbestämmelser i PBL "tar över" förvaltningslagens regler på grund av föreskriften i 15 andra stycket förvaltningslagen.

Första stycket

Bestämmelserna i första siycket har utformats med 12 8 förvaltningsla­gen som förebild. Minimikravet på en besvärshandling är att det överkla­gade beslutet skall anges, 1 lagrädsremissen föreslog jag ocksä att grunder­na för besvären skall framgå. Lagrådet (yttrandet s, 116) har emellertid inte funnit skäl att i PBL ställa upp nägot formkrav utöver det som anges i förvaltningslagen, nämligen att det överklagade beslutet skall anges. Jag har ingen erinran mot detta, vårtor kravet har fått utgå ur lagtexten.

Andra styckel

Jag ansluter mig till utredningens förslag att besvärstiden i planärenden - i likhet med vad som gäller för kommunalbesvär enligt 7 kap, 1 5 andra siycket kommunallagen - skall räknas från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla, Samma regler bör gälla oavsett vilket kommunalt organ som har fattal beslutet.

Några remissinstanser, däribland Svenska kommunförbundet, invänder mot detta sätt att beräkna besvärstiden och anvisar den alternativa lösning som anges i förvaltningslagen (12 5 andra stycket), nämligen att besvärs­handlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Detta alternativ har onekligen vissa fördelar, om man enbari ser till rättssäkerhetsaspekten. Emellertid är flera olägenheter för­knippade med denna lösning. Med tanke pä den vida krets av besvärsbe-


 


Prop. 1985/86:1                         "                           815

rältigade som ibland kan förekomma kan det la lång lid att nä alla med en jj kap 3-4 §§ delgivning. Del blir ocksä svårt all fastställa en exakt tidpunkt när kommu­nens beslut har vunnii laga kraft, om det inte finns en för alla besvärsberät­tigade gemensam frist för överklagande. Bl. a. med hänsyn lill behovel att ha en fast utgångspunkt för beräkning av genomförandetiden för detalj­planer är det nödvändigt att besvärstiden räknas frän den dag dä protokol­let anslås.

Av 5 kap. 30 5 första styckel framgår att sakägare och vissa andra intres­senter, vilkas synpunkler inte har lillgodoselts, på vissl sätt skall i vanligt brev underrättas om kommunens beslut. Om ett stort antal personer skall underrättas, får under vissa förutsättningar - som anges i andra styckel samma paragraf — underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Besvärstiden i ärenden om lov och förhandsbesked och i andra liknande ärenden bör givetvis beräknas på samma sätt som enligl 12 5 andra siycket förvaltningslagen, dvs, besvärsliden bör räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Andra stycket upptar därför en sådan föreskrift. Som lagrådel (yttrandet s. 117) påpekar kommer att vad som sägs i andra stycket om andra nämnders beslut alt gälla även beslut av ett lokall organ som kommunfullmäktige enligt lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna tillsätter för atl fullgöra byggnadsnämndens uppgifter.

Jag vill här erinra om att föredragande departementschefen i samband med tillkomsten av förvaltningslagen (prop, 1971:30 s, 4170 gjorde ett uttalande som klariägger att innebörden i 12 5 förvaltningslagen inte är att det krävs formlig delgivning enligt delgivningslagen för att någon skall anses ha "fått del" av beslulet. Även på andra sätl kan beslutet alltså bringas till klagandens kännedom. 1 8 kap, 27 5 första siycket har föreskri­vits att underrättelse om beslutet får ske genom delgivning. Något krav på detta har dock inte ställts upp.

Tredje siycket Tredje stycket har sin förebild i 12 5 tredje siycket förvaltningslagen,

4 5 Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap, 2 5 huruvida prövning skall ske eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap, 4 5 första stycket samt länsstyrelsens beslut enligt 12 kap, 4 5 andra stycket att lov eller förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.

Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än de som anges i första stycket fär överklagas genom besvär hos kammarrätten om beslutet avser

1,  bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,

2,  bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av delaljplan och besvären avser frågan om åtgärderna utgör kompletterings­åtgärder enligt 8kap, 13 8, uppfyller kraven i 3kap. eller strider mot om­rådesbestämmelser,

 

3.  rivningslov eller marklov och besvären avser frågan om åtgärderna strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser.

4.  förordnanden enligt 6 kap. 19 eller 20 5 att avstå eller upplåta mark


 


Prop. 1985/86:1                                                                    816

eller enligl 6 kap. 22 8 om skyldighel atl bekosta anläggande av gator och     / kap 4 § vägar stimt anordningar för vattenförsörjning och avlopp,

5.  ingripanden mol försumlig arbetsledare enligt 9 kap. 3 8 fjärde styckel,

6.  påföljder och ingripanden enligl 10kap..

7.  debitering av avgifter som anges i 11 kap. 5 8 samt genom besvär hos regeringen i övriga fall.

Första styckel motsvarar 12kap. 5 8 första stycket i del remitterade lagförslaget, medan andra siycket motsvarar 13 kap, 4, 5 och 8 85 i det remitterade lagförslaget,

I 13 kap, 4 5 andra stycket i del remitterade lagförslagel finns en erinran om den besvärsrätt som enligt 12 kap, 5 5 andra stycket i det remitterade förslaget tillkommer vissa kommuner och regionplaneorganet. De nu före­slagna besvärsreglerna har ingen motsvarighet till 12 kap, 5 5 andra styckel. Över huvud taget ges nämligen inte i PBL några bestämmelser om kommuners och kommunala myndigheters besvärsrätt. Detta betyder att även 13 kap, 105 i del remitterade förslaget har tätt utgå. Skälen till detta framgår av följande uttalanden av lagrådet som jag ansluter mig till och därför vill återge här.

Lagrådet har i anslulning till 13 kap, 45 i det remitterade förslaget anfört (yttrandet s, 117):

För närvarande har enligt fast praxis en kommun rätt att överklaga beslut av länsstyrelse att inte fastställa en av kommunen antagen plan, 1 elt syslem som bygger på ökat kommunall inflyiande på och minskad statlig konlroll av markanvändning och bebyggelse framstår denna klagorätt som självklar. Att besvärsräll tillkommer även annan kommun som beslulet angår och regionplaneorganet fär anses följa av allmänna grundsatser om saklegitimation hos den som företräder ett av rattsordningen erkänt intres­se, jfr prop, 1971:30 s,391, PBL ger angränsande kommuner inflytande över planarbetet, se den allmänna motiveringen s,265, och kommunerna skall underrättas om planbeslui och vad som skall iakttas vid elt överkla­gande. Sådan underrättelse skall också tillställas regionplaneorganet. Vad som sägs i 12 kap. 5 5 andra stycket får sålunda anses gälla utan uttryckliga bestämmelser. Vad lagrådet här har anfört leder också till att 12 kap. 1 5 andra stycket är överflödigt,

1 anslutning till I3kap, 108 har lagrådet anfört (yttrandet s, 1200:

Enligt förevarande paragraf skall länsstyrelsens beslut i besvärsärenden enligl 13 kap, och beslut av kammarrätten fä pä kommunens vägnar över­klagas genom besvär av kommunstyrelsen, om beslutet gäll kommunen emot, 1 specialmotiveringen anförs att paragrafen i gällande rätt närmast motsvarar 72 5 första stycket byggnadsstadgan. Enligt detta lagrum äger kommunstyrelsen på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplan, bygg­nadsplan eller tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 5 iredje styckel byggnadslagen är utesluten. Vidare fär, enligl lagrummet, styrelsen även eljest i sådant ärende föra


 


Prop. 1985/86:1                                                                   817

kommunens talan och bevaka dess rätt. En bestämmelse i 72 5 första 13 kap. 4 § styckel byggnadsstadgan återfinns första gängen i den pä stadsplaneutred­ningens betänkande den 16 april 1942 grundade propositionen 1943:153, Genom 1947 års lagstiftning (SOU 1942:27 s,568ff och prop, 1947:211 s, 179) infördes bestämmelsen i 1675 3mom, 1947 års byggnadsstadga, varefter den med vissa ändringar förts över till 72 5 i nu gällande byggnads­stadga. Att tidigare drätselkammaren och sedermera kommunstyrelsen ansetts böra ha rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut i ärenden där byggnadsnämnden antagit förslag till tomtindelningar och fr, o, m, 1947 års lagsliftning också förslag till stadsplaneändringar torde ha sammanhängt med alt nämndens ledamöter inte tillsattes genom etl renodlat kommunalt förfarande. Sålunda utsågs en av ledamöterna av magistraten. Bestämmel­sen synes numera ha spelat ut sin roll, 1 vart fall finns det inte något skäl att föra över den lill PBL,

1 specialmotiveringen till paragrafen har - ulan atl del avspeglats i lagtexten - diskuterats byggnadsnämndens rätt atl överklaga beslut som har gäll nämnden emot, 1 praxis har byggnadsnämnden, liksom andra kommunala myndigheter som hör till den specialreglerade förvaltningen, ansetts ha besvärsrätt när ett av nämnden meddelat förpliktande beslul eller ett avslagsbeslut ändrats eller upphävts. Har nämndens beslut gått i gynnande riktning - byggnadslov har beviljats - och upphävs det har nämnden däremol inte ansetts behörig atl överklaga beslulet (se t, ex, förvaltningsrätlsutredningens betänkande /SOU 1983:73/ Ny förvaltnings­lag, s. 1290. Nägon särskild bestämmelse i PBL för atl - i enlighel med departementschefens avsikt - konfirmera den praxis som sålunda ulbil-dals lorde inte erfordras.

Förslå slyckei

1 första slyckei anges de beslut och förordnanden av länsstyrelsen som inte fär överklagas. Stycket har fått en nägol annorlunda utformning än den som lagrådel har föreslagil, eftersom lagrådets förslag enligt min mening inte är tillräckligt klargörande. I lagtexten anges till en början beslut enligt 2 5 huruvida prövning skall ske eller ej. De besluten kan gälla bäde planer och - om förordnande enligt 12 kap. 4 5 första siycket har meddelats — lov och förhandsbesked. Varken beslut om att prövning skall ske eller beslut om att del inte skall ske nägon prövning kan alltså överkla­gas. Vidare föreskrivs fullföljdsförbud beträffande just de nämnda förord­nandena och även i fråga om beslul om inhibition enligl 12 kap. 4 5 andra stycket.

Andra siycket

Till en början bör anmärkas att andra stycket avser inte bara länsstyrel­sens beslut med anledning av besvär utan även dess beslut enligt 12 kap. 3 5. Om t. ex. en plan. som medger en viss byggrätt, upphävs av länsslyrel­sen såsom stridande mot ett riksintresse enligt NRL, kan den vars rättighe­ter pä del sättet utsläcks överklaga länsstyrelsens beslut hos regeringen. Även t, ex, kommunen kan överklaga beslutet,

1 andra stycket regleras som nämnts även rätten att överklaga länsslyrel-


 


Prop. 1985/86:1                                                     818

sens beslut i samtliga de ärenden som har förts lill länsstyrelsen genom     y? kap 4  besvär enligt 2 5 första stycket.

Andra stycket, som motsvarar 18kap, 17 5 i utredningsförslaget, anger också vilka länsstyrelsebeslut som skall överklagas hos kammarrätten resp, regeringen.

Fördelningen av besvärsärenden mellan kammarrätten och regeringen har skett enligt samma huvudprincip som gäller i dag, vilket alltså innebär atl rättsfrågor skall prövas av kammarrätten och lämplighelsfrågor av regeringen. Del är givetvis svårt alt renodla förekommande ärenden i dessa tvä kategorier. Bestämmande för fördelningen av ärenden med in­slag av både rättsfrågor och lämplighetsfrågor har varit frågornas inbördes vikt, generellt sett, i olika slag av ärenden. De ärenden i vilka rättsfrågorna vanligtvis överväger, har således förts till kammarrätten.

Beträffande bygglovsärenden leder detta lill en naturlig uppdelning som i första hand blir beroende av om åtgärden skall företas inom eller utanför områden med detaljplan. Inom detaljplanelagt område är den politiskt betonade frågan om bebyggelsens lokalisering redan avgjord när bygglo­ven lämnas, varför det inte kan anses motiverat med en regeringsprövning av loven. Inte heller frågor om mindre avvikelser från detaljplan kan anses vara av övervägande politisk natur. Som lagrådel har påpekat bör samma betraktelsesätt gälla när frågan avser en viss åtgärds förenlighet med områdesbestämmelser. 1 omräden som inte omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser kan det vara fråga om bäde lokaliseringsprövning och om tillämpning av egenskapskraven i 3 kap. Ibland kan båda dessa slag av frågor vara aktuella i samma ärende. Här anser jag att den nuvarande principen bör följas sådan den framgår av 715 2 mom. fjärde siycket byggnadssladgan och 9 5 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom­stolar. Del betyder alltså atl avgörandet i nu avsedda fäll överklagas hos kammarrätten, som med eget yttrande överlämnar ärendet till regeringen. Att besluten i sådana fall skall överklagas hos kammarrätten följer av punkt 2, Så snart som beslutet innefattar bl, a, frågan om tillämpningen av 3 kap, skall alltså kammarrätten ha ärendet,

1 enlighet med det anförda skall enligl andra stycket av förevarande paragraf överklagande / ärenden om bygglov och förhandsbesked ske hos regeringen, om länsstyrelsens beslut

1,   avser fråga om förhandsbesked utanför område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller

2,   innefattar enbart ställningsttigande till lämpligheten av en åtgärd i ett område som inte omfattas av detaljplan, om förhandsbesked inte har lämnats.

Det kan anmärkas att det i båda dessa fall kan bli aktuellt att tillämpa detaljplanekravet i 5kap. 18, orn byggnadsnämnden eller någon granne åberopar detta. Det bör vidare noteras att det följer av besvärsbestämmel­serna atl beslut om bygglov i omräden som inte omfattas av delaljplan skall


 


Prop. 1985/86:1                                                                   819

överklagas hos kammarrätten, om bygglovet har föregåtts av elt förhands-     jj kap. 4 § besked. Det beror på att lämpligheisfrågan då har blivit avgjord i och med förhandsbeskedet och alt det som återstår att pröva i bygglovsärendel enbari avser frågan om tillämpningen av 3 kap.

Hos kammarrätten skall överklagande ske i följande fall:

1,      Alla förhandsbesked och bygglov inom omräden med detaljplan, även
sådana bygglov som innebär mindre avvikelse från detaljplanen,

2.      Beslut om förhandsbesked och bygglov i ett område som inte omfattas
av detaljplan och besvären avser frågan om

a)  den sökta ålgärden utgör en kompletteringsälgärd

b)  åtgärden uppfyller kraven i 3 kap, eller

c)  åtgärden strider mot områdesbestämmelser.

Instansordningen bestäms givelvis med utgångspunkt i förhållandena när byggnadsnämnden fattar sill beslul. Om någon t, ex, ansöker om lov att bygga inom ett område med detaljplan, men byggnadsnämnden med stöd av 8 kap, 23 5 beslutar om anstånd med att avgöra ärendet till dess att planen har upphävts, skall besvären över avgörandet i sak följa instansked­jan för ärenden om byggande utanför detaljplan. Regeringen blir med andra ord slutinstans.

När del härefter gäller rivningslov och marklov anförde jag i lagrådsre­missen följande (s, 663):

Frågorna om rivningslov kan i och för sig innefatta både rättsliga aspekter och lämplighetsbedömningar. Oftast knyter sig dock ett politiskt intresse till rivningsfrägor. vilket motiverar regeringsprövning. Marklov däremot prövas som regel mot bakgrund av tidigare fattade beslut i form av detaljplan eller områdesbestämmelser. På grund härav har i andra stycket föreskrivits att beslul i fråga om rivningslov överklagas hos regeringen och beslut i fräga om marklov hos kammarrätten. En sådan instansordning kan sägas nära ansluta till den som gäller i dag,

I överensstämmelse med den princip som jag har förordat i fräga om bygglov och förhandsbesked har nu i punkt 3 föreskrivits - i likhet med vad lagrådel har föreslagit (yttrandet s, 1180 - att överklagande skall ske hos kammarrätten, om besvären avser frågan om den sökta åtgärden strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. I övriga fall skall överklagande ske hos regeringen.

När del gäller övriga beslul som överklagas hos kammarrätten, dvs. de som tas upp i andra stycket 4-7, kan till en början följande anmärkas beträffande punkl 4.

Enligl 6 kap. 19 och 2055 får länsslyrelsen under vissa förutsättningar förordna atl mark utan ersättning skall överlåtas till kommunen eller upplå­tas lill någon annan som skall vara huvudman för vägar eller andra all­männa platser. 1 ell sådant förordnande får länsslyrelsen enligl 6 kap. 22 5 föreskriva alt markens ägare skall vara skyldig att bekosta anläggande av


 


Prop. 1985/86: 1                                                                  820

galor och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp inom     yj kap. 4 § området.

Det bör vara möjligt för fastighetsägaren att fä förordnanden av detta slag prövade av domstol. I punkt4 har därior föreskrivits atl överklagan­den skall ske hos kammarrätten. Bakgrunden Ull detta är atl det i dessa fäll - lill skillnad mot de situationer där inlösen av mark kan ske - inte finns någon möjlighel till domstolsprövning av ersättningsfrågan.

Enligt punkl 5 skall beslut om ingripanden enligt 9 kap. 3 5 fjärde stycket mot försumlig arbetsledare överklagas hos kammarrätten. Detta stämmer överens med förslaget i remissen (13 kap. 8 5 fjärde stycket). När det däremot gäller den ansvarige arbetsledarens besvärsmöjligheter i övrigi, vill jag i likhet med lagrådel föreslå en ändring i förhällande till det remitterade förslaget.

Innebörden av lagrådsremissen på denna punkt (s. 664) är att kammar­rätten prövar inte bara besvärsarenden som rör byggnadsnämndens av­stängning av arbetsledare enligl 9 kap. 3 5 fjärde siycket utan även besvärs­ärenden som rör byggnadsnämndens vägran att godta en arbetsledare eller besvärsärenden som rör återkallelse av riksbehörigheten för en ansvarig arbetsledare.

Att det ankommer på kammarnitten att pröva besvär över länsstyrelsens beslut med anledning av talan mot byggnadsnämnds beslut att inte godkän­na någon som ansvarig arbetsledare överensstämmer med gällande rält (71 8 2 mom. BS). Lagrådel har emellertid anfört följande i frågan (yttran­det s. 119):

Vanligen prövas besvär över en myndighets beslut att vägra någon anställning eller uppdrag i sista hand av regeringen. För de administrativa domstolarna är en sådan prövning en främmande uppgift i synnerhet när prövningen inte avser tillämpningen av rättsregler utan innebär elt bedö­mande av vederbörandes allmänna lämplighel för uppgiften. Enligt lagrå­dets mening bör det ankomma pä regeringen atl pröva besvär över ett sådant beslut av länsstyrelse varom här är fråga. Som framgår av lagrådets yttrande under 12 8 förordar lagrådet alt även besvär över förvaltnings-myndighels beslut atl vägra riksbehörighet skall föras hos regeringen.

Jag ansluter mig säledes till vad lagrådel har anfört, varför lagtexten har utformats i enlighet med lagrådets förslag. 1 detta sammanhang vill jag nämna att 12 8 i det remitterade lagförslaget, som avhandlar beslut i fräga om riksbehörighet för ansvarig arbetsledare, på inrådan av lagrådet (ytt­randet s. 121) har utgått. Sådana beslut bör nämligen överklagas enligt regler som fär las in i en förordning.

Att beslut om påföljder och ingripanden enligt 10 kap. och debitering av avgifter som anges i 11 kap. 5 5 (punkterna 6 och 7) ocksä skall överklagas hos kammarrätten stämmer överens med det remitterade förslaget (13 kap, 8 5 fjärde styckel).


 


Prop. 1985/86:1                                                                    821

De beslut som enligl andra stycket i förevarande paragraf skall överklä-     ij kap. 4-5 §§ gas hos regeringen är - utöver vad jag tidigare har angett - bl. a. beslul som innebär vägran all förlänga genomförandetiden för en delaljplan enligt 5 kap, 14 5 andra styckel.

När det härefter gäller frågan om meddelande av länsstyrelsens beslul m.m., innebär ulredningsförslagel atl beslut i fräga om planer meddelas efter anslag och besvärsliden räknas från den dag dä beslutet meddelades. Kammarrätten i Göteborg anför i sitt remissyttrande bl, a, följande:

1 specialmotiveringen påpekas att detta stämmer överens med vad som i dag gäller enligt 150 5 byggnadslagen. Det bör emellertid dä noteras all förhållandena f n. är helt annorlunda, eftersom del är länsstyrelsen och inte kommunen som fastställer planen. Under sädana omständigheter är det naturligt alt beslutet meddelas efter anslag. När däremot byggnads­nämnden själv kommer att anta planen och länsstyrelsen endasi blir be-svärsmyndighet finns det ingen anledning att beslutet skall meddelas efter anslag. Länsstyrelsens prövning kan utmynna i antingen att planbeslulel upphävs eller i att besvären lämnas utan bifall men däremol inte i att länsstyrelsen fastställer någon ny plan. Den som har klagat bör personligen få del av ett sådant beslut. Kammarrätten anser således att förvaltningsla­gens allmänna regler bör gälla ifråga om länsstyrelsens beslul som besvärs-myndighet i planärenden.

Liknande uppfattning har också nägra andra instanser. Jag ansluter mig till denna uppfattning, I förevarande paragraf har därför inte tagits in nägra bestämmelser om hur länsstyrelsens beslut skall meddelas eller om hur besvärstiden skall beräknas. Det innebär alltså att 12 5 förvaltningslagen blir tillämplig pä besvär över länsstyrelsens beslut och att besvärshandling­en skall ha kommit in till regeringen inom tre veckor frän den dag då klaganden fick del av beslutet.

Bestämmelserna i 12 8 förvaltningslagen gäller också i ärenden som skall fullföljas från länsstyrelsen till kammarrätten. Besvärshandlingen skall alltså ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Att talan får fullföljas till regeringsrätten framgår av 33 5 förvalt­ningsprocesslagen (1971:291), Några särskilda reglerom formerna för den fortsatta besvärsprövningen i ärenden av detta slag behöver alltså inte tas in i PBL,

5 8 Beslut att anta, ändra eller upphäva en delaljplan, områdesbestäm­melser eller en fastighetsplan fär överklagas endasi av den som senast under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte blivit tillgodosedda. Om bestämmelserna för enkelt planförfarande har tilläm­pats, fär beslutet överklagas endast av den som enligt 5 kap. 28 5 har framfört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda.

Om ett planförslag efter utställningen eller, när bestämmelserna om enkelt planförfarande tillämpats, efler det att underrättelse skett enligt 5 kap, 28 5 andra stycket ändras till nackdel för någon, får han. utan hinder av bestämmelserna i första stycket av denna paragraf, överklaga beslutet.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     822

Bestämmelserna i första stycket ulgör inte heller hinder mot att överklaga     jj kap. 5 § beslutet pä den grunden atl det inte har tillkommit i laga ordning.

Paragrafen motsvarar 18 kap. 3 5 i utredningsförslaget och 13 kap, 95 i det remitterade lagförslaget. En skillnad i förhållande lill lagrådsremissen vill jag genast peka på, 1 första siycket anges i det remitterade lagförslagel vilka som allmänt sett är behöriga att överklaga beslul av första instans, nämligen "parter och sådana stikägare som anges i I kap, 8 8 och som berörs av beslutet". Enligt lagrådets mening, som jag ansluter mig lill. är det inte behövligt med en beskrivning i lagtexten av den besvärsberätti­gade kretsen. Lagrådel har vidare anfört (yttrandet s. 1190:

Metoden atl inte ha särskild bestämmelse om vem som är besvärsberät­tigad har valts i åtskilliga författningar. Exempel pä lagar som saknar bestämmelse i ämnet är socialtjänstlagen och hälsoskyddslagen. Att be­stämmelser kan avvaras beror på att del av allmänna grundsatser, som har utbildats i praxis, följer vem sorn får överklaga beslut. Grundtanken har kommit till uttryck i 11 5 förvaltningslagen där det föreskrivs att besvär fär föras av den som beslutet angår, om det gäll honom emot. Att exakt beslämma kretsen av besvärsberättigade med ledning av uttrycket "den som beslutet angår" låter sig av naturiiga skäl ofta inte göra, I allmänhet lorde del beträffande beslut enligt PBL ej vara tveksamt vem som får anföra besvär. De beslut enligt PBL där det kan vara vanskligt att avgöra kretsen besvärsberättigade är beslut i planärenden. Här ger emellertid beslämmelser om förfarandet god vägledning. Lagrådet åsyftar närmast 5 kap, 30 5 i lagrådets förslag (5 kap, 23 5 remitterade förslaget), I paragra­fen regleras bl, a, till vem beslul med fullföljdshänvisning skall sändas. Dessa adressater — bortsett naturligtvis från länsstyrelsen — får anses vara saklegitimerade.

På de skäl som lagrådet har anfört har alltså föreskriften om vem som har besvärsrätt tagits bort.

Första stycket

1 förevarande stycke föreskrivs en viktig begränsning av besvärsrätlen. Den som är missnöjd mäste nämligen ha framfört sina synpunkler tidigare under planärendets handläggning för att kunna överklaga beslutet. Syftena bakom denna princip är att synpunkter från alla intressenter skall lämnas så tidigt som möjligt och riktas till de kommunala organen i första hand. Endast därigenom kan beslutsunderlaget i första instans få den bredd som är önskvärd.

En motsvarighet till den föreslagna regeln finns i dag i 1508 tredje stycket byggnadslagen. Den bestämmelsen innebär att bara den sakägare som "i ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall" har rätt att till regeringen överklaga ett beslut, varigenom länssty­relsen till alla delar har fastställt ett planförslag. Del är tillräckligt atl sakägaren framställer sina yrkanden senast i samband med länsstyrelsens


 


Prop. 1985/86:1                                                                   823

fasislällelseprövning. Det krävs alltså inte atl anmärkningar dessförinnan      /j kap. 5 § har framförts till kommunen.

Utredningen har föreslagit att endast den sakägare som "under den föreskrivna Uden" har framfört synpunkter skall ha besvärsräll. Därmed torde avses utställningstiden. Utredningen (betänkandet s, 809) anför näm­ligen att ett yttrande t, ex, under samrådsskedet, som inte har vidhållits i samband med utställningen eller motsvarande, inte skall kunna grunda någon besvärsräll. Del skulle enligt min mening i och för sig vara värde­fullt, om man kunde kräva alt sakägarna och övriga intressenter skall göra denna precisering i ett bestämt skede av proceduren. En sådan skärpning skulle emellertid kunna få olyckliga konsekvenser, eftersom den som under samrådet har framfört sina synpunkter nog inte sä sällan lever i den tron atl han har gjort vad som ankommer på honom i samband med ärendets handläggning i kommunen, 1 andra stycket har därför föreskrivits att synpunkterna skall ha framförts senasl under utställningstiden.

Genom att även tidigt framförda synpunkter färgrunda besvärsrätt, kan vissa tolkningsproblem uppkomma. Del kan nämligen hända att det inte föreligger identitet mellan det ursprungliga planförslag som den enskilde har yttrat sig över och det mer definitiva förslag som har ställts ut. Det väsentliga i delta sammanhang är ändå frågan om synpunkterna fortfaran­de har relevans så som det slutliga förslaget ser ut. Om anmärkningarna inte har tillgodosetts, bör rätten att överklaga naturiigtvis kvarstå. I lagtex­ten har därför inte tagils in den preciseringen alt synpunkterna skall avse just det utställda planförslagel,

I första stycket tas också upp besvärsrätten när bestämmelserna om s, k, enkelt planförfarande i 5 kap, 28 8 har tillämpats och någon utställning inte sker. Detta förfarande kan pä grund av hänvisningen i 5 kap, 33 5 avse även områdesbestämmelser. Första styckel innebär att den som skriftligen har godkänt förslaget eller fått Ullfälle att yttra sig men avstått från det inte har någon besvärsrätt.

Andra stycket

1 andra stycket görs ett undantag från kravet på atl den klagande måste ha framfört synpunkter tidigare i ärendet för all ha sin besvärsrätt i behåll. Undantaget avser det fallet då ett planförslag ändras i sista stund inför antagandet och ändringen blir till nackdel för någon som tidigare inte har haft anledning att protestera. Som en ändring bör betraktas även det förhällandet att ett område undantas från planförslaget före eller vid anta­gandet. Andra stycket innebär att även den som inte har agerat tidigare i ett ärende med s, k, enkelt planförfarande enligt 5 kap, 28 5 har besvärsräll, om förslaget har ändrats till hans nackdel, efter det att han lämnades tillfälle atl yttra sig över förslaget.

Jag vill tillägga att även vad som framförs i för sent inkomna anmärk­ningar naturligtvis bör övervägas vid kommunens ställningstagande, om


 


Prop. 1985/86:1                                                     824

det är praktiskt möjligl. Ingen skyldighel föreligger dock all bemöta sädana     ikap 5 5' synpunkler.

Av andra styckel framgår vidare att ett beslut får överklagas på formella grunder, även om klaganden inte senast under utställningstiden har fram­fört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda. Denna bestämmelse som saknar motsvarighet i det remitterade lagförslaget, gör det möjligl alt fä l.ex. en jävsinvändning prövad även i del fallet att klaganden inte har framfört nägra synpunkter i sak.

Lagrådet har berört effekten av begränsningen av besvärsrätten, när överlåtelse av en fastighet sker i tidsmässig anknytning till ett planbeslui och anför (yttrandet s. 120):

Har en tidigare ägare under samråd eller utställning framfört kritiska synpunkter, som inte beaktats, måste den nye ägaren självfallet anses ha besvärsräll. 1 den motsatta situationen däremot är läget prekärt för förvär­varen. Lagrådet syftar på det fall då den tidigare ägaren underlåtit att göra invändningar mot planen. Anledningen härtill kan för övrigi vara alt han inte har något intresse för kommande planer, eftersom han skall sälja sin fastighet. Det remitterade förslaget utesluter att den som efter utställnings­tiden förvärvat en fastighet skall få anföra besvär, om överlåtaren varil passiv.

Lagrådet har - ulan att lägga fram någol förslag - pekat på att detta innebär en viss försämring av den nye ägarens ställning i förhållande lill vad som f n. gäller. Påpekandet är helt rikligt, eftersom en ny ägaie i dag kan framföra och få sina synpunkter beaktade vid länsstyrelsens faslstäl­lelseprövning. Lagrådet synes dock ha godtagit denna avvikelse frän vad som i dag gäller. För egen dd saknar jag därmed anledning atl ändra eller komplettera lagtexten på denna punkt.

Med anledningav remissyttranden frän Stockholms kommun och Sveri­ges kommunaljuridiska förening vill jag framhålla att bestämmelserna om besvärsrätt har elt direkl samband med underrättelseskyldigheten enligt 5 kap. 30 5- Där föreskrivs att bl. a. elt protokollsutdrag med beslutet samt besvärshänvisning skall sändas till bl. a. de sakägare, bostadsrätlshavare. hyresgäster och boende som senast under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte har kunnat tillgodoses. Inom kommunen mäste alltså förtecknas vilka de intressenter är som inte har fäll sina synpunkter tillgodosedda. Visar det sig svårt att i del enskilda fallet avgöra om anmärkningarna kan anses helt beaktade, bör sådan intressent för säkerhets skull naturligtvis tas med i förteckningen. Om del är mänga som har gemensamma synpunkter - t. ex. de som bor på en viss fastighet - får kungörelse i ortstidning ske (se 5 kap. 305 andra styckel). Då behöver förteckningen inte göras mer utförlig än att det framgår att etl antal bo­stadsrätlshavare eller hyresgäster på en angiven fastighet har framfört synpunkter. 1 enlighet med allmänna förvaltningsrättsliga principer an-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   825

kommer det på besvärsmyndigheten att pröva om den som överklagar är      yj kap. 5—6 §§ behörig alt göra detta. Det krävs alltså inte att kommunen gör invändning­ar om bristande behörighet,

6 8 Bosladshyresgäster och boende som inte är bostadsrätlshavare får inte överklaga etl beslut om bygglov till sådana åtgärder pä fastigheten som en organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har medgett enligt 2a5 andra styckel bosiadssaneringslagen (1973:531),

Paragrafen, som motsvarar 13 kap, 13 5 andra siycket i det remitterade lagförslaget, handlar om kopplingen mellan bostadshyresgästers och boendes besvärsräll enligl PBL saml hyresgästorganisationernas befogen­heter enligt bostadssaneringslagen (1973:531),

Enligt 2 5 i förevarande kapitel har bl,a, hyresgäster besvärsräll i l.ex, bygglovsärenden, om de berörs av beslulet, Besvärsrätlen kan utövas av varje hyresgäst för sig, men dessutom har hyresgästorganisationen be­svärsräll.

Enligt 2a 5 andra slyckei bosiadssaneringslagen, som gäller endasi i en del av landets kommuner, får en fastighetsägare inte vidta sådana åtgärder i fastigheten som kräver byggnadslov - utöver vad som behövs för att bostadslägenhet skall uppnå lägsta godtagbara standard - om en organisa­tion av hyresgäster motsätter sig åtgärden. Om särskilda skäl föreligger, fär dock hyresnämnden på talan av fastighetsägaren tillåla åtgärden. Hy­resnämndens beslut kan överklagas till bostadsdomstolen. Avsikten med denna beslämmelse är främst att hyresgästerna skall kunna förhindra s, k, lyxsaneringar, som kan medföra hyreshöjningar.

Bestämmelserna i bostadssaneringslagen och PBL har samordnats på sä sätt att bygglov inte fär lämnas, om en organisation av hyresgäster har motsatt sig det och hyresnämnden inte har lämnat medgivande, Detla framgår av 8 kap, 315-

För de fall att hyresnämnden mot hyresgästorganisationens vilja har lämnat medgivande till de ansökta åtgärderna bör del införas en begräns­ning av de enskilda hyresgästernas rätt atl besvära sig i bygglovsärendet, 1 annal fall skulle hyresgästerna ha möjlighet att föra talan i tvä olika omgångar beträffande samma åtgärd, nämligen först i hyresnämnden, eventuellt även i bostadsdomstolen och därefter genom att överklaga bygg­nadsnämndens beslut om lov.

Med den uiformning som förevarande paragraf har fåll avskärs besvärs-rätten för bostadshyresgästerna och andra boende än bostadsrätlshavare i de fall åtgärderna har medgetts enligt bostadssaneringslagen, antingen av hyresgästorganisationen genom etl s, k, hyresgästintyg eller av hyres­nämnden.

Del bör påpekas att bestämmelsen reglerar besvärsrätten bara vid åtgär­der i den "egna" byggnaden, 1 fråga om åtgärder i angränsande hus finns det ingen begränsning av besvärsrätlen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   826

Besvärsförbudet bör givetvis inte inbegripa lokalhyresgäster, eftersom yj kap. 6-8 §§ deras intressen inte bevakas vid tillämpning av bostadssaneringslagen. De bör därför ha sin besvärsräll enligt PBL i behåll. Däremot bör givetvis bostadshyresgäster som inte bor pä fastigheten omfattas av besvärsförbu­det. Paragrafen har utformats rnot denna bakgrund. Avgränsningen har föreslagits av lagrådel (yttrandet s. 122).

7 8 Ett beslut i fråga om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds-
dier säkerhetsområden som avses i 8 kap, 9 5 tredje stycket fär överklagas
av luftfartsverket, om beslutet berör en civil flygplats, av tillsynsmyndig­
heten, om beslutet berör en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning,
och av överbefälhavaren eller den myndighet han bestämmer i övriga fall.

Avser ett beslut om bygglov eller förhandsbesked sådana arbetslokaler eller personalrum som avses i 8 kap, 30 5, får beslutet överklagas av huvud­skyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsombud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud, fär beslutet i stället överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansök­ningen.

Paragrafen har i sak samma innehåll som 72 5 andra och tredje styckena byggnadsstadgan, 18kap. 27 och 2855 i utredningsförslaget samt 13kap. 11 5 i det remitterade lagförslagel.

8 5 Den myndighet som har att pröva besvär över ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastig­
hetsplan skall antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om
kommunen har medgett det. fär dock beslutet upphävas i en viss del eller
ändras pä annal sätl. Utan kommunens medgivande får ändringar av ringa
betydelse göras,

Pä kommunens begäran kan myndigheten förordna att del överklagade beslutet, utan hinder av att besvären inte har slutligen avgjorls. fär genom­föras i sädana delar som uppenbarligen inte berörs av besvären. Sådana förordnanden får inte överklagas.

1 paragrafen har på lagrådeis förslag (yttrandet s. 122) sammanförts 13 kap, 14 och 15 88 i det remitterade lagförslagel. Härvid har 15 5 fått sin plats som första stycke i paragrafen.

Första slyckei

Första stycket har inte någon motsvarighet i utredningsförslaget. Det har inte heller någon direkt förebild i gällande rätt men kan sägas avspegla de principer som regeringen f n, tillämpar vid besvär i planärenden.

Bestämmelsen om atl beslutet bör kunna upphävas inte bara helt ulan även i en viss del har sin motsvarighet i 12 kap, 3 5. Jag hänvisar därför till vad jag har anfört i specialmotiveringen till den paragrafen.

Bakgrunden till atl överinstanserna med anledning av besvär i regel inte bör kunna ge planen etl vissl ändrat innehåll i sak har jag utförligt tecknat i den allmänna motiveringen (avsnitt 17.5,2),


 


Prop. 1985/86:1                                                                   827

Av prakUska skäl och i överensstämmelse med vad jag har föreslagit i /j kap. 8 § den allmänna motiveringen har i paragrafen öppnats en viss möjlighel för länsstyrelsen och regeringen att dels ändra kommunens planbeslut efter medgivande av kommunen, dels utan sådant medgivande göra smärre jämkningar av planbeslämmelserna i stället för att med ett påpekande lämna tillbaka ärendet för handläggning av kommunen. Jag vill betona alt den möjlighet till ändringar som paragrafen medger skall användas med stor försiktighet. Bortsett från de fäll dä kommunen har lämnat medgivan­de bör möjligheten att ändra vara begränsad till sådana justeringar som snarast innebär att man rättar till rena förbiseenden, tankefel, skrivfel eller liknande. Däremot bör justeringar som innebär sakliga ändringar av nägon betydelse av en planbeslämmelse inte kunna göras. Det har förekommit atl regeringen i ett planärende l,ex, lägger till en övergångsbestämmelse som anger tillåten markanvändning för befintlig bebyggelse. Sädana tillägg bör inte kunna göras utan kommunens medgivande. Den föreslagna justerings­möjligheten tar i huvudsak sikte på sädana fall då det skulle medföra onödigt merarbete att lämna ärendet åter till kommunen för ny prövning. Behöver planen ändras i sak, skall därför som regel ärendet lämnas återför ny handläggning i kommunen, såvida inte kommunen har medgeit bifall till besvären. Även om kommunens medgivande finns, bör ärendet återlämnas till kommunen, om förhållandena är sådana att ny utställning behövs.

Givelvis får sådana ändringar inie göras, som påverkar enskildas ställ­ning ulan att dessa får tillfälle att yttra sig.

Andra stycket

Andra siycket, som motsvarar I8kap. i utredningsförslaget, innebären nyhet i byggnadslagstiftningen,

F, n, gäller atl planer anses odelbara i den bemärkelsen alt de inte till nägon del kan genomföras, förrän besvär har slutligt prövats i sista instans. Jag bortser här frän möjlighelen att ge dispenser medan besvär över planen prövas. Denna princip om odelbarhet gäller även om besvären avser en klart avgränsad fråga som inte inverkar på planens innehåll i stort. Detta har i den prakliska tillämpningen uppfattats som en olägenhet frän effekti­vitetssynpunkt.

Mot den bakgrunden har ulredningen lagt fram ett förslag som innebär atl besvärsmyndigheten skall kunna förordna alt en överklagad plan vinner laga kraft i de delar det bedöms att den inte berörs av anförda besvär. Flera remissinslanser framhåller värdet av ett sädanl förslag.

Bestämmelser med denna innebörd har tagits upp i förevarande stycke. Bestämmelserna har inte avfattats kategoriskt utan innebär att besvärs-myndigheten - i första hand länsstyrelsen - i den mån det är möjligt, kan förordna att det överklagade beslutet får genomföras till viss del, utan hinder av all det har överklagats. Denna möjlighet gäller detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Det krävs dock atl kommunen har gjort en framställning om ett sådant förordnande.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   828

Med ledning av inkomna besvärsskrivelser och kommunens framställ- i kan 8 § ning skall besvärsmyndigheten säledes avgöra om en uppdelning kan göras och i sä fall förordna vilka delar av beslutet som kan fä genomföras utan hinder av besvären. För alt markera att förordnande bör få ges bara beträffande sådana delar av planen där det står hell klart alt den som besvärar sig inte har invändningar har pä lagrådeis förslag (yttrandet s. 122) i lagtexten lagts Ull alt beslutet får genomföras i sådana delar som "uppenbariigen" inte berörs av besvär. Naturliglvis måste då även regler­na i 12 kap. beaktas, så att elt sådant förordnande om omedelbart genomfö­rande inte kommer att meddelas beträffande en plan som omfattas av ett beslut om statlig prövning. Som lagrådel påpekar (yttrandet s. 122) lär förevarande paragraf inte kunna lillämpas, om beslut om prövning enligl 12 kap. har fattals.

Att även regeringen skall kunna meddela förordnanden enligt andra stycket anser jag naturiigl. Det kan t, ex, vara så alt kommunen inte har funnit anledning att begära någon uppdelning av planen under handlägg­ningen i länsstyrelsen men att tidsutdräkten vid fortsatta besvär till rege­ringen föranleder kommunen att påkalla uppdelning. En annan situation kan vara att länsstyrelsen har meddelat etl förordnande om omedelbar verkställighet, och att delta förordnande visar sig kunna utvidgas under regeringsprövningen. Det kan t. ex, vara så att besvären hos regeringen avser en ännu mer begränsad fråga än den som prövades av länsstyrelsen,

1 andra stycket har tagits in etl förbud mot överklagande av sådana förordnanden som anges i styckel.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    829

14 kap. Skyldighet atl lösa mark och utge ersättning                     j.    /

1 delta kapitel finns bestämmelser om skyldighet för i första hand kom­munen alt i vissa situationer ersätia fastighetsägare för uppkomna skador eller att lösa fastigheter. Bestämmelser om kommunens rått all lösa mark återfinns i 6 kap. Jag har i specialmotiveringen lill det kapitlet motiverat varför bestämmelser om avslående av mark och bestämmelser om ersätt­ning till fastighetsägare har delats upp pä tvä olika kapitel.

Kapitlets första del (1-7 55) avhandlar de situationer när fastighets­ägaren har rätt lill kompensation utan nägot krav på att skadan skall vara kvalificerad, 1 8 5 regleras de fall när kompensation kan bli aktuell endasi om skadan uppnår viss angiven kvalifikationsgräns, I kapitlet finns också vissa regler om hur ersättningen skall bestämmas (9 och 10 55) och som är specifika för PBL och därför inte bör tas in bland expropriationslagens värderingsregler, I lagrådsremissen togs också in vissa processuella regler. På förslag av lagrådel (yttrandet s, 123) har dessa regler samlats i 15 kap, om domstolsprövning m, m.

Ersättning och inlösen utan kvalincerad skada

1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det, Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det, Väghållaren får bestämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätl eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid dä sådan använd­ning får pågå,

I fråga om mark som är belägen inom elt samverkansområde enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

Paragrafen har i stort utformats i enlighet med lagrådets förslag. De frågor som tas upp i paragrafen har jag behandlat i den allmänna motive­ringen (avsniU 18.1,2 och 18,1,4),

Första stycket motsvarar 48 5 första stycket och 116 5 första stycket byggnadslagen samt 20 kap. 1 8 i utredningsförslaget. Som jag har anfört i den allmänna motivertngen (avsnitt 18,2.1) bör fastighetsägaren ha en ovillkoriig rätt alt påfordra inlösen av mark som skall användas för annat än enskilt bebyggande. Det innebär, jämfört med byggnadslagens regler, att kravet i 48 och 116 88 att en skada av viss storlek skall ha uppkommit tas bort. För att denna inlösenskyldighet inte skall bli alltför betungande när PBL träder i kraft har i övergångsbestämmelserna - 17kap. 68 -tagits in en föreskrift som innebär bl. a. alt 48 8 sJcall gälla under en övergångstid om fyra år.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    830

Den mark som avses i forsla meningen i förevarande paragraf är -      14 kap. I föruiom mark för allmän plats  - kvartersmark för allmänt ändamål, t. ex, skollomler och mark som skall användas för statliga eller kommunala adminisiraiionsbyggnader,

Enligl ulredningsförslagel skall kommunen vara skyldig att lösa mark för allmän plats i de fall den är väghållare. Jag föreslår en utvidgning sä att kommunen blir inlösenskyidig även beträffande sådana gator för vilka staten är vtighällare. Detta ansluter bättre till gällande ordning och är mest praktiskt med hänsyn till att det normalt är kommunen som har den bäsla kännedomen om markfrågor, priser o,d,

1 övriga fall ger utredningsförslaget berörda fastighetsägare inte nägon räll att påkalla inlösen av mark för allmän plats, I likhet med nägra remissinstanser anser jag att skyldighet all hålla fastighetsägare skadeslösa bör föreligga oavsett vem som är huvudman för allmänna platser. Därför har i första stycket föreskrivits att denna skyldighet beträffande vägar och sädan mark för allmän plats för vilken annan än kommunen är huvudman skall åvila den som är väghållare. Att skyldigheten läggs på väghållaren innebär en förändring i förhällande till det remitterade lagförslagel och lagrådets lagförslag. Som jag har framhållit i specialmotiveringen till 5 kap, 4 5 är det antingen kommunen eller de enskilda fastighetsägarna som är huvudman för allmänna platser. Om skyldigheten att hålla fastighetsägare skadeslös skulle åvila huvudmannen, skulle det - i konsekvens med vad som nyss har sagts belräffande detaljplaner med kommunalt huvudmanna­skap - innebära att de enskilda fastighetsägarna skulle bli skyldiga att lösa mark som skall användas för allmän väg. Detta stämmer inte överens med gällande ordning och kan inte heller anses som lämpligt. Därför är det enligt min mening lämpligare att ange alt nu berörda skyldigheter åvilar väghållaren. För allmänna vägar är det således slalen som avses. För enskilda vägar och övriga allmänna platser är det den vägförening enligt lagen om enskilda vägar (1939:608) eller den anläggningssamfällighet enligt anläggningslagen (1973: 1149) som har ansvaret för vägar m, m. Av bestäm­melsen framgår att inlösen kan avse såväl äganderätt som nyttjanderätt eller annan särskild rätt. Det skall ankomma på väghållaren att bestämma vilket slag av förvärv som skall komma i fråga. För statens del kan det således bli fråga om vågrätt, medan enskild väghållare normalt torde förvärva servitut eller nyttjanderätt.

Om det inte finns någon huvudman när fråga uppkommer om ersällning enligt 1168 byggnadslagen, skall länsstyrelsen enligt första stycket i den paragrafen föranstalta om att en vägförening bildas. Motsvarande möjlig­heter bör finnas även när PBL har trätt i kraft. Bestämmelserna härom bör dock inte tas in i PBL, Jag kommer i annat sammanhang alt föreslå sådana ändringar i anläggningslagen och lagen om enskilda vägar att berörda fastighetsägare fär en rätt att påitalla förrättningar enligt dessa lagar. Här­igenom kan fastighetsägarna se Ull att det kommer att finnas en väghållare


 


Prop. 1985/86:1                                                     831

som svarar för inlösen enligl förevarande paragraf. Det finns inget som     14 kap 1-2 §§ hindrar väghållaren att i stället för inlösen välja utvägen att försöka få marken upplåten enligt anläggningslagen eller lagen om enskilda vägar,

1 förhållande till 116 5 byggnadslagen innebär det nu föreslagna första stycket en förändring genom att det blir möjligt att som väghållare välja mellan en vägförening och en anläggningssamfällighet. Anledningen härtill är att det numera är vanligt alt anläggningssamfälligheter är väghållare för vägar och grönområden även inom områden där det tidigare var vanligt med vägföreningar.

Enligl andra styckel skall lösenskyldigheten enligt första siycket inte gälla inom de områden och under den Ud som tillfällig markanvändning får pågå. Olägenheterna för markägaren har ju i dessa situationer mildrats genom att han under viss tid ges möjlighet att använda marken på ett annat sätt än det som är tänkt på längre sikt. Även av andra skäl skulle det vara orimligt att ha en inlösenskyldighet i dessa situationer. T. ex. skulle en väghållare kunna bli skyldig atl lösa in ett markområde som på längre sikt är reserverat för ett vägområde, trots att fastighetsägaren enligt en detalj­plan har en tidsbegränsad rätt att använda marken för nägot annat ända­mål, t. ex. en kiosk. Väghållaren skulle i en sådan situation kunna bli tvungen att ersätta fastighetsägaren även för den tidsbegränsade rätten. Jag behandlar dessa situationer också i specialmotiveringen till 5 5 första styckel.

I Iredje siycket finns en erinran om atl det gäller särskilda bestämmelser i fråga om mark inom samverkansomräden enligt förslaget till lag om exploateringssamverkan, 1 dessa fall regleras frågan om marklösen i stället vid förrättningen om exploateringssamverkan. Detta kommenteras ytterii­gare i anslutning lill 205 i förslaget till lag om exploateringssamverkan,

2 8 Finns det i en detaljplan beslämmelser att mark som är avsedd för enskilt bebyggande, skall användas även för en allmän trafikanläggning, för en trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter eller för en allmän ledning, skall den som skall vara huvudman för anläggningen för­värva nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs för ändamålet, om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestäm­ma vilken rätt förvärvet skall avse.

Paragrafen, som motsvarar 41 a 5 byggnadslagen, har på lagrådets för­slag anpassats till lydelsen av 6kap, 178, Någon motsvarighet lill paragra­fen finns inte i utredningsförslaget. Anledningen till förändringen i förhål­lande lill utredningsförslaget har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 18,2,1),

1 förhållande lill 41 a 5 byggnadslagen har vissa förändringar gjorts. Till atl börja med skall någon kvalifikationsgräns inte gälla för fastighetsäga­rens rätt att kräva förvärv eller nyttjanderätt till den berörda marken. Skälen för detta har jag också utvecklat i den allmänna motiveringen.


 


Prop. 1985/86:1                                                      832

Vidare har den förändringen jyorts alt bestämmelsen är tillämplig även / .,p 2-? §§ på trafikanläggningar som är gemensamma för flera fastigheter. Del som närmast kan vara aktuellt i dessa fall är att gemensamma utfarter skall föriäggas på kvartersmark. Många gånger kan det vara en anläggningssam­fällighet som är huvudman för sädana trafikanläggningar. Det ankommer dä på den huvudmannen att förvärva nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Någon rätt för kommunen all förvärva särskild rätt för ifrågavarande anläggningar föreslås inte i PBL. Motiven för detta redovisas i specialmoti­veringen i anslutning lill beslämmelserna om avstående av mark m.m. Som lagrådet påpekar (yttrandet s. 124) kan kommunen emellertid ta initiativ till ett förvärv genom atl begära förrättning enligt l.ex. anlägg­ningslagen.

3 8 Har byggnadsnämnden med slöd av 10 kap. 17 8 meddelat föreläg­gande att en byggnad, annan anläggning eller anordning skall tas bort eller bli föremål för annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång skall ändras, har ägaren rält till ersättning av kommunen för den skada han lider.

Paragrafen motsvarar 20 kap. 7 8 i utredningsförslaget och har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Lagrådet anför följande (yttrandet s. 1240:

Enligt 10 kap. 17 8 har byggnadsnämnden rätt att förelägga ägaren av en byggnad, annan anläggning eller anordning att ta bort eller vidta annan åtgärd med byggnaden, anläggningen eller anordningen, om det är erfor­derligt ur irafiksäkerhelssynpunkt. Föreläggandet kan också avse atl ägaren skall ändra utfart eller - enligl lagrådets förslag — annan utgång eller atl han skall ordna stängsel. Enligl nu förevarande paragraf skall ersättning utgå till fastighetsägaren och den som innehar särskild rätt till fastigheten för de kostnader och den övriga skada som etl åläggande kan medföra. Enligt lagrådels mening bör kommunen vara ersättningsskyldig endast gentemot den som föreläggandet riktas mot, dvs. ägaren till byggna­den, anläggningen eller anordningen. Härmed vinns överensstämmelse med 10kap. 17 5. Den åtgärd ägaren skall företa kan naturligtvis medföra skada även för annan. Förhållandet mellan ägaren och denne bör emeller­tid regleras inbördes mellan dem och kommunen bör inte åläggas ersätt­ningsskyldighet mot annan än den mot vilken föreläggandet riktas. Skall ägaren lämna gottgörelse till annan, ingår denna bland de poster för vilka ägaren kan få ersättning av kommunen. 1 lagrådels förslag har del nu anförda beaktats.

När det gäller rivning eller flyttning av byggnader m.m. har jag -jämfört med utredningsförslaget - förordat den ändringen att lOkap. 17 8 i PBL bör ansluta till gällande bestämmelser i väglagen. Jag har behandlat den frågan i specialmotiveringen till lOkap. 17 8. Ersättning skall betalas för de koslnader och den övriga skada som åläggandet medför. Ersättning


 


Prop. 1985/86:1                                                                   833

bör emellertid inte betalas för att vissa förväntningsvärden går förlorade     y / .„ j_4 sk

till följd av l.ex. flyttning av en utfart. Jag ålerkommer lill den frågan i

anslulning till 108. Liksom ulredningen anser jag alt del ligger i sakens

natur all avdrag skall ske för den eventuella nytta fastighetsägaren har av

åtgärden.

Vissa remissinstanser har kritiserat utredningsförslaget och menat atl det innebär att kommunen alltid kommer att bli ersättningsskyldig i dessa situationer, trots att det i dag finns möjlighet att kostnadsfritt begära att fastighetsägaren skall flytta sin ulfart i samband med att lov lämnas till byggande på tomlen. Med anledning av denna kritik vill jag framhålla att 10 kap. 17 8 är avsedd att tillämpas i första hand i sådana situationer då utfarten behöver flyttas utan samband med sådana andra byggnadsåt­gärder som förutsätter flyttning av utfarten för atl lov skall kunna lämnas. Att flyttning av en utfart kan uppställas som villkor för bygglov framgårav 5 kap. 8 8 2.

Ersättning enligt 3 8 skall utgå utan krav på att skadan skall vara kvalifi­cerad. Någon kvalifikationsgräns gäller således inte.

Möjligheten enligt lOkap. 178 att förelägga en fastighetsägare att ordna stängsel mot vägar eller gator motsvarar 53 5 2 mom. byggnadsstadgan. Någon rätt till ersättning i dessa situationer finns inte i dag och bör enligl min mening inte heller finnas i PBL. Någon rätt till ersättning bör inte heller finnas, om nägon enligt lOkap. 178 tredje stycket föreläggs att anordna stängsel kring nedlagda industrianläggningar.

4 8 Blir ett område, som enligt detaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel, vid genomförandet av en ny plan helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstår härigenom skada för ägaren av en fastighet som ligger intill området eller för den som innehar särskild rätt till fastigheten, har han rätt till ersättning av väghål­laren för den skada han lider.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 75 8 byggnadslagen och 20kap. 95 i utredningsförslaget. Tillämpningsområdet har i förhållande till gällande rätt utökats till att gälla även detaljplaneområden där kommunen inte är väghållare. Ett förtydligande har ocksä gjorts sä att det klart framgår att det bara är skada till följd av planändring som kan ersättas. Det är alltså inte fråga om eventuella skador som kan uppkomma när en ny detaljplan -pä förut oplanerad mark - medför att l.ex. en gatas höjdläge bestäms till ell annat än marken hade före detaljplaneläggningen. Det är inte heller fräga om skador som kan uppkomma genom all l.ex. en gata utförs i ett annat läge än den nya detaljplanen anger. Denna paragraf reglerar alltså enbart skador genom åtgärder som står i överensstämmelse med den nya detaljplanen (jfr Bexelius, femte upplagan s. 257 O, Bestämmelserna avsåg ursprungligen (25 5 i 1907 års stadsplanelag) skador som kunde uppkomma lill följd av att gata eller annan allmän plats blev igenlagd eller ändrad till 27    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                     834

sitt höjdläge. Någon förändring i sak har därefter inte gjorts och är inte      y kap 4-5 §S heller nu avsedd. Även om paragrafen sålunda är avsedd endast för dessa avgränsade situationer, kan naturligtvis tveksamhet många gånger upp­komma om vilka skador som skall ersättas,

I samband med ändring av en gatas höjdläge kan l.ex, ökat buller uppkomma för angränsande fastigheter. Om det ökade bullret är en direkt följd av det ändrade höjdläget kan givetvis även skador till följd av bullret ersättas enligt förevarande paragraf Annars är del ju normall med stöd av miljöskyddslagen som skador till följd av buller skall regleras. Om i stället bullerökningen inte är en följd av ändringen av höjdläget ulan av en samtidigt genomförd trafiksanering som innebär att trafiken pä gatan ökar, kan inte något direkl samband mellan höjdändringen och bullerökningen påvisas. Då bör endast skada till följd av t. ex. ändrad anslulning till gatan från tomten ersättas enligt förevarande paragraf. Ersättning för skada till följd av det ökade bullret mäste prövas enligl miljöskyddslagen. Denna ordning torde inte vålla några olägenheter från processekonomisk syn­punkt med hänsyn till att fastighetsdomstolen handlägger såväl mål enligt förevarande paragraf (se 15 kap. 1 5) som mål enligt miljöskyddslagen.

1 likhet med vad som har föreskrivits i 3 8. och i likhet med vad som gäller f n., bör i dessa situationer inte något krav på att skadan skall vara kvalificerad ställas upp i PBL.

Om det inte finns någon huvudman för vägar eller andra allmänna platser, skall berörda fastighetsägare kunna påkalla förrättning enligt an­läggningslagen eller lagen om enskilda vägar enligt vad jag har anfört i specialmoliveringen Ull 1 8.

1 slällel för den uppräkning av rättighelshavare som görs i 75 5 byggnads­lagen anges i förevarande paragraf enbart alt innehavare av särskild rätt till fastigheten kan ha rätt till ersättning. Någon saklig förändring är inte avsedd.

5 8 Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens ut­gång, har ägaren av en fastighet och innehavare av särskild rätt lill fastig­heten rätt Ull ersättning av kommunen för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet, är kommunen skyldig atl lösa fasligheten, om ägaren begär del.

Ändras eller upphävs en delaljplan efter genomförandelidens ulgäng skall första och andra styckena Ullämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång.

Paragrafen, som motsvarar 20kap. 2 8 i utredningsförslaget, handlar om ändring och upphävande av detaljplaner. Paragrafen har fått sin redaktio­nella uiformning i enlighet med lagrådels förslag. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnilt 18,2,1) bör inte någon kvalifikationsgräns gälla i dessa situationer. Även små skador skall alltså ersättas. Med be-


 


Prop. 1985/86:1                                                     835

greppet skada avses inte bara eventuella marknadsvärdeminskningar utan     14 kap. 5 också t, ex, direkta kostnader, såsom projekteringskostnader och liknan­de,

I vissa fall kan i en detaljplan föreskrivas att genomförandetiden skall börja löpa först en viss tid efter planens antagande. Med den föreslagna utformningen av första stycket kommer rätt till ersättning i sådana fall att föreligga inte bara om ändrings- eller upphävandebeslut fattas under själva genomförandetiden utan ocksä om sådant beslut fattas under tiden fram till dess att genomförandetiden börjar löpa,

1 likhet med utredningen anser jag att man vid beräkningen av den skada som har uppstått t, ex, av en planändring skall avräkna den nytta fastig­hetsägaren i andra avseenden kan ha haft av ändringen, Nägon uttrycklig bestämmelse om detta behövs inte.

Enligt Sveriges Fastighetsägareförbund bör ersättning utgå även i de fall fastighetsägaren till följd av atl planen ändras eller upphävs tvingas att avbryta en tillfällig markanvändning i förtid. Av 5kap, 75 9 framgår att i delaljplanen kan las in bestämmelser om tillfällig användning av mark som inte genast behöver las i anspråk för det ändamål som anges i planen. Om det t, ex, står klart att ett vägreservat i planen kommer att tas i anspråk först långt fram i tiden, kan i en planbestämmelse anges att marken under högst tio år får användas för annat ändamål, l,ex, för en kiosk. Skulle markägaren hindras att utnyttja denna tidsbegränsade markanvändning genom att delaljplanen ändras eller upphävs, kommer han alt skyddas i samma utsträckning som när kommunen i andra fall genom ändring eller upphävande av detaljplan hindrar honom atl utnyttja en i plan medgiven markanvändning. Skulle planbestämmelsen som medger tillfällig markan­vändning upphävas efter det att kiosken redan har uppförts men tiden för tillståndet ännu inte löpt ut, kommer den underliggande planen med vägre-servatet att gälla. Om kommunen då vill lösa in marken med stöd av 6 kap. 17 5 måste också kiosken lösas. Härigenom kommer även den tillfälliga markanvändningen att vara skyddad.

1 paragrafens andra stycke har föreskrivits skyldighet för kommunen alt lösa in fastigheter som drabbas av kvalificerade skador till följd av att planen ändras eller upphävs. Kvalifikationsgränsen "synnerligt men" har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.2). Några remiss­instanser har föreslagit att även kommunen och rättighetshavare skall kunna begära inlösen, om skadan är tillräckligt kvalificerad. Enligt min mening är det emeller ett rättssäkerhetsintresse att det är klart definierat i lag i vilka situationer kommunen tvångsvis kan förvärva mark. Exempel på sådana situationer är att mark i en detaljplan har avsatts för annat än enskilt bebyggande eller atl mark enligt 2 kap. expropriationslagen kan tas i anspråk för tätbebyggelseändamål. Alt införa en möjlighet att tvångsvis förvärva mark som besväras av restriktiva föreskrifter i en detaljplan anser jag inte lämpligl. Jag kan i och för sig medge alt det i vissa situationer kan


 


Prop. 1985/86:1                                                      836

vara praktiskt att frågan om kommunens övertagande tas upp i del sam- / kap 5—6 §§ manhang som ersättningsfrågan skall avgöras. Med den utformning som andra styckel i förevarande paragraf och 8 5 tredje stycket har fäll blir detta ocksä möjligt i de situationer när fastighetsägaren själv vill få fastig­heten inlöst. 1 annat fall kommer kommunen att kunna lösa in fastigheter endast om etl expropriationstillstånd meddelas.

Av 5 kap. 5 5 första stycket framgår bl. a. att den fastighetsägare som vill vara säker pä att han får bygga i enlighet med en detaljplan måste söka bygglov före genomförandetidens ulgäng. Det kan dä inträffa att lovet söks i rätt tid men att prövningen av frågan om lov sker efter genomförandeti­dens utgång. Om inget särskilt föreskrivs, skulle kommunen i en sådan situation formellt vara oförhindrad att l.ex. upphäva planen innan lovet prövas och därefter lämna ansökningen om lov utan bifall. Tredje stycket har utformats med tanke på dessa fall och innebär för den faslighet som avses med bygglovsansökningen alt rätt lill ersättning föreligger, om kom­munen ändrar eller upphäver detaljplanen under tiden fram till dess att frågan om bygglov slulligt har avgjorts. Överklagas beslutet i lovfrägan. föreligger således ersältningsrätt om planen ändras eller upphävs innan besvären har avgjorts genom lagakraftvunnet beslul. Här vill jag framhålla alt den ersättningsgilla skada som i dessa situationer kan uppkomma givetvis begränsar sig lill den åtgärd som fastighetsägaren har sökt lov för och som överensstämmer med planen. Om planen upphävs innan bygg­lovsansökningen slutligt avgjorts skall ägaren således få ersättning för den skada som uppkommer genom att han inte får utföra den åtgärd som avses i ansökningen. Medgav planen ytterligare byggnadsrätl skall den således inte beaktas,

6 8 Har skada uppkommit till följd av åtgärder som avses i 16 kap, 7 8, har den skadelidande rält till ersättning för skadan av kommunen eller, om åtgärden har vidtagits på uppdrag av en statlig myndighet, av staten.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande ordning och i utredningsför­slaget. En liknande beslämmelse finns i 4 kap, 38 8 Iredje stycket fastig­hetsbildningslagen. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets för­slag.

Enligt gällande bestämmelser i 152 8 byggnadslagen om tillträdesrätt m, m, skall tillses att skada på egendom m. m. undviks. Någon till lagmm­met direkt hänföriig föreskrift om ersättning för skada finns emellertid inte. Pä grund av de allmänna skadeståndsreglerna kan dock ersättning utgå. I allmänhet utgår ej ersättning, om inte förrättningsmannen överskridit sin befogenhet eller åsidosatt nödig försiktighet vid uppdragets utförande. Vid statliga mätningsuppdrag m. m. som har lett till skador har enligl praxis i första hand justitiekanslern haft hand om eventuell efterföljande skadereg­lering m. m. Enligl vad jag har erfarit har det i något fall även förekommit krav på hyresersättning för permanent uppsatta mätningshjälpmedel m. m.


 


Prop. 1985/86:1                        '                             837

Det ligger i sakens natur att nödvändiga åtgärder enligt 16kap. 7 8 alltid y j _j n skall ske med varsamhet och helst i samförstånd med fastighetsägaren så att intrånget för honom inte blir större än vad som är nödvändigt för alt tillgodose syftet med tillträdesrätten och de beslutade åtgärderna i anled­ning härav. Ofta är det också fastighetsägaren som begärt eller på annal sätl föranlett att viss åtgärd blir aktuell att vidta. När åtgärden i sådana fall har utförts med varsamhet lorde därför i allmänhet nödvändiga åtgärder inte medföra att fastighetsägaren skall ha rätt till ersättning.

I enskilda fall kan dock beträdande av mark eller fastigheter l.ex. för undersökning, för att sätta upp tillfälliga eller permanenta märken, signaler m. m., eller för att röja för behövliga siktlinjer för mätningar orsaka sådan skada som fastighetsägare inte skall behöva tåla ulan ersättning.

1 förevarande paragraf föreskrivs därför att en skadehdande fastighets­ägare skall ha rätt till ersättning i sådana fall. Det saknar därvid betydelse om skadan beror på vårdslöshet eller ej. Alt de flesta ingrepp m. m. på fastigheter ofta torde vara föga omfatlande ulgör inte skäl att gå ifrån principen om full ersättning vid skada. Ersättning skall således utgå utan något krav på särskild kvalifikation.

Jag vill emellertid samtidigt framhålla att intrånget många gånger, l.ex. av permanenta gränsmarkeringar eller tillfälliga mätningar, är så obetydligt att någon ekonomisk skada inte kan anses ha uppkommit. Ersättning enligt 68 skall betalas av kommunen eller, om åtgärden har vidtagits på uppdrag av statlig myndighet, av staten.

Av 15 kap. I 8 följer att del är fastighetsdomstolen som prövar frågan om ersättning. Talan om ersättning skall enligt 15 kap. 48 andra stycket väckas inom två år från det åtgärden företogs.

7 8 Om ersättning har betalats för gatukostnader enligt 6kap. 31 eller 32 8 eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, är kommunen skyldig alt betala tillbaka ersättningen, i den mån skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten så som förutsattes när ersättningen logs ul.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 8 räntelagen (1975:635) från den dag fastighetsägaren betalade ersättningen.

Paragrafen, som handlar om kommunens skyldighet atl återbetala av­gifter för galor m. m. har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.1). Som jag därvid anmärkte kommer den i del remitterade lagförslaget intagna bestämmelsen om återbetalning av kostnader för vat­ten- och avloppsanläggningar att tas in i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Som förulsältning för alt avgifterna skall betalas tillbaka gäller enligt första stycket att fastighetsägaren har ansökt om bygglov lill de åtgärder som förutsattes få komma till stånd när avgifterna togs ut men att skada uppkommer genom att han därvid vägrats lov till dessa. Bestämmelserna blir således tillämpliga när fastighetsägaren inte


 


Prop. 1985/86:1                                                      838

alls får bebygga sin fastighet och han därigenom inte kan ha någon nytta av y kap. 7-8 §§ de betalade avgifterna. Om fastighetsägaren får bebygga sin fastighet men den medgivna byggrälten har begränsats i förhållande till vad som gällde när ersättningen för gatukostnaderna togs ut, torde han visserligen ha nytta av den eriagda ersättningen, men nyttan kan vara lägre än vad som förut­sattes vid fördelningen av gatukostnaderna. 1 förhållande till det remittera­de lagförslaget har paragrafen nu ändrats så att i en sådan situation återbe­talning av viss del av ersättningen kan komma i fråga.

Bestämmelserna omfattar inte bara avgifter som har betalats efter PBL:s ikraftträdande utan också avgifter som ägare till fastigheter i äldre stads­planer har betalat för gator. Orn planerna har upphävts eller ej saknar betydelse. Enligt lagrådet (yttrandet s. 125) bör endast återbetalning av avgifter för gatukostnader som har betalats enligt bestämmelserna i PBL tas in i förevarande paragraf. Återbetalning av avgifter som har tagils ul enligt äldre bestämmelser anser lagrådet bör regleras i övergångsbestäm­melserna.

Jag kan i och för sig medge att bestämmelsen till sin karaklär kan sägas vara en övergångsbestämmelse. För tillämpningen måste det emellertid vara olämpligt att så närliggande bestämmelser inte hålls samman. Jag ansluter mig därför inte till lagrådets förslag i denna del.

På lagrådets förslag har paragrafen utformats så att det framgår alt, om en fastighet har bytt ägare efler det alt ersättning betalats, återbetalnings-skyldigheten gäller i förhållande till den nye ägaren.

Som lagrådet har påpekat bör kommunen också betala ränta på återbe­talade belopp. En bestämmelse om detta har tagits in i andra stycket. Någon justering av avgiften med hänsyn till förändringar i penningvärdet skall inte ske.

Ersättning och inlösen vid kvaliflcerad skada

8 8    Ägare och innehavare av särskild rätt till fasligheter har rätt till ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1.  bygglov vägras till atl ersälla en riven eller på annat sätt förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från del att byggnaden revs eller förstördes,

2.  rivningslov vägras med stöd av 8 kap 168,

3.  skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 8 meddelas i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4.  föreskrifter om vegetation samt markytans uiformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 98 tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,

5.  marklov vägras med slöd av 8 kap. 18 8 första stycket 2 eller 3.

Rätt lill ersällning föreligger, i fall som avses i första stycket 1-3, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastighe­ten och, i fall som avses i första stycket 4 och 5, om skadan medför alt pågående markanvändning avsevärt försvåras.


 


Prop. 1985/86:1                                                     839

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer     14 kap. 8 § vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastighe­ten, om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och iredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har meddelats inom tio år före del senaste beslutet.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap, 68 beslutat skyddsbe­stämmelser som avses i första siycket 3 för att tillgodose elt riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m, m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersällning eller inlösen, 1 fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Första stycket

I den allmänna motiveringen (avsnitt 18,2,2) har jag föreslagit att fastig­hetsägare skall vara skyldiga att tåla elt visst mått av intrång vid skador som uppkommer till följd av att t, ex, rivningslov vägras. De skadefall som åsyftas har tagits upp i 8 5 första stycket,

I den allmänna motiveringen föreslog jag ocksä alt rätt till ersättning -vad avser bebyggelsereglerande bestämmelser - skall föreligga endast om skadan är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Det framgår av paragrafens andra stycke. Den berörda delen utgörs i de nu aktuella situationerna normalt av hela fastigheten. Om det står klart atl skadan är tillräckligt kvalificerad, skall endasi den del av skadan ersättas som överstiger vad som fasUgheisägaren enligt andra stycket är skyldig alt tåla utan ersättning. Detta framgår av 105 andra stycket detta kapitel. Vad som skall förstås med uttrycket "betydande" har jag utvecklat i den allmänna motiveringen.

Av andra stycket framgår också att rätt lill ersättning — vad avser markreglerande bestämmelser - skall föreligga endasi om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Detta är samma kvalifi-kaUonsgräns som f, n, gäller enligt 22 resp, 83 8 byggnadslagen.

Bestämmelserna i 8 8 är avsedda att i vissa situationer skydda fastighets­ägare och innehavare av särskild rätt. Hur bör då - när det gäller bebyg­gelsereglerande bestämmelser — en situation bedömas när en utfärdad restriktion drabbar en innehavare av särskild rätt, t, ex, en nyttjanderätls­havare? Bör det vara till dennes förhållanden eller till den berörda fastig­hetsdelen som skadan skall relateras när man skall bedöma om en rätt till ersättning föreligger? Beträffande de markreglerande besämmdserna före­slär jag - som jag nyss nämnt - atl nuvarande ersättningsbestämmelser i sak oförändrade förs över till PBL, I dessa situationer innebär således inte milt förslag någon förändring för rättighetshavare.

Med den lösning jag har föreslagit beträffande de bebyggelsereglerande beslämmelserna - alt skadan alllid skall relateras till den berörda delen av fastigheten - torde det inte råda någon tvekan om att det är fastighetsäga-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    840

rens förhållanden som skall beaktas när men bedömer om skadan är     y kap 8 ? tillräckligt kvalificerad för att kompensation skall kunna aktualiseras. Se­dan uppkommer den sekundära frågan att bestämma den skada innehava­ren av den särskilda rätten kan ha lidit.

Punkt I

Punkl 1 har ingen motsvarighet bland utredningsförslagets ersättnings­bestämmelser. Utredningen ansiig nämligen att det inte skulle vara möjligl alt efter rivning eller brand vägra Ullständ till äleruppförande med mindre fastigheten exproprierades. Enligt det förslag som jag har lagt fram mäsle ett äleruppförande ske i överensstämmelse med den plan som gäller. Om detta i vissa fall medför atl ftistighetsägaren inte får återuppföra en i huvudsak likadan byggnad, skall i stället kompensation kunna utgä, om skadan är tillräckligt kvalificerad. Jag har utförligt kommenterat detta förslag i den allmänna motiveringen (avsnitt 18,2,2),

Ansökan om bygglov måsle ges in till byggnadsnämnden inom fem är från det att byggnaden revs eller förstördes. Om byggnaden revs i enlighel med elt rivningslov torde det inte föreligga några svårigheter att bestämma den tidpunkt dä byggnaden revs, I andra fall - när byggnaden rivs utan att rivningslov behövs eller när den brinner ner - torde dock någon form av dokumentation, t, ex, en anmälan till försäkringsbolaget, krävas för all del skall vara möjligl all avgöra vid vilken tidpunkt femårsfristen börjar löpa,

1 lagrädsremissen föreslog jag som villkor att byggnaden skulle ha för­störts "av våda". På förslag av lagrådet (yttrandet s, 1260 har detta ersatts med "på annal sätt". Med utlryckel en i huvudsak likadan byggnad förstås en byggnad med samma användningssätt och i huvudsak lika stor bruksarea.

Punkt 2

Inte heller bestämmelsen i punkt 2 har nägon direkt motsvarighet i utredningsförslaget. Enligt detta kan det nämligen bli aktuellt med ersätt­ning endast om rivning hindras av kultur- eller miljöhänsyn och vägran alt lämna rivningslov har stöd i skyddsbestämmelser i ett markförordnande eller i en detaljplan.

1 den allmänna motiveringen har jag föreslagit att rivning skall kunna vägras både av bostadsförsörjningsskäl och kulturhistoriska skäl utan nå­got krav på att det skall finnas skyddsbestämmelser i en plan. Del framgår av 8 kap. 16 5. Detta innebär således att ersättning kan aktualiseras anting­en direkt med anledning av en ansökan om rivningslov, vilket regleras i förevarande punkt, eller om skyddsbestämmelser - vilka i sig innebär förbud mot rivning - las in i en delaljplan eller i områdesbestämmelser. Detta regleras i punkt 3, Om upprustningsåläggande enligt bostadssane­ringslagen har meddelats kan nägon kompensation enligl PBL över huvud tagel inte bli aktuell när rivningslov med slöd av 8 kap, 17 5 vägras.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   841

Många gånger kan del naturligtvis vara svårt atl avgöra vilken skada 14 ki n 8 i som uppkommer för fastighetsägaren om han vägras rivningslov, I vissa fall kan det vara fräga om s, k, överioppsbyggnader som en fastighetsägare vill riva för alt inte drabbas av underhällskostnader. Den skada som i dessa fall kan uppkomma beslår säledes i att fastighetsägaren blir tvungen att underhålla en byggnad som han inte själv kan ha nägon nytta av. Skadan torde då kunna bestämmas till del s,k, nuvärdet av framtida underhålls­kostnader,

1 andra fall kan del vara fräga om flerfamiljshus som är i så dåligt skick atl avkastningen inte längre räcker till för alt förränta markvärdet, 1 sådana fall brukar man tala om alt fastigheten är ekonomiskt saneringsmogen. De situationer i vilka det vanligen kan finnas anledning för kommunen att vägra rivning är dels när byggnaden stämmer överens med gällande detalj­plan, dels när det saknas detaljplan, 1 båda dessa fall grundas markvärdet pä den byggnadsrätl som motsvarar den befintliga byggnaden. Det kan då vara mer lönsamt för fastighetsägaren att riva byggnaden och uppföra en ny än att rusta upp den gamla, 1 dessa fall torde skadan vid vägrat rivningslov utgöras av skillnaden mellan del markvärde som kan förräntas efler en nybyggnad (det s,k, nybyggnadsvärdet) och det markvärde som kan förränlas efter en ombyggnad. Om skadan är tillräckligt kvalificerad har han alllsä rätt till ersättning. Som jag nyss nämnde skall skadan vara belydande i förhällande till värdet av berörd del av fastigheten. Av 15 kap, 5 5 andra stycket framgår att utbetalning av ersättningen kan kopplas till den tidpunkt dä ombyggnaden eller upprustningen utförs.

Punkt 3

Bestämmelserna i punkt 3 motsvarar 20kap, 5 5 i utredningsförslaget. Till den dd en skada beror på att byggnaden till följd av skyddsbestämmel­serna inte får rivas och ersättas med en ny hänvisar jag lill vad jag har anfört under punkterna 1 och 2, 1 övrigt kan det naturligtvis uppkomma skador som beror pä alt underhällskostnaderna blir väsentligt högre på den kulturhistoriskt värdefulla byggnaden. Det torde dock bli mycket sällsynt atl enbart sådana skador blir så betydande att kvalifikationsgränsen upp­näs,

Punkl 4

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.2) har jag behandlat den situation som tas upp i punkt 4. Del är enbart när områdesbestämmelserna avser omräden för bebyggelse eller när de avser skydds- eller säkerhets­områden runt planerade försvarsanläggningar, atomenergianläggningar m, fl, anläggningar som ersättning enligt förevarande punkt kan bli aktuell. Skälen till detta har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 18,2,2),


 


Prop. 1985/86:1                                                     842

Punkt 5                                                                        14 kap. 8 §

Även punkt 5 har jag behandlat i den allmänna motiveringen. Det är i sak fråga om samma situationer som avses i punkl 4, Den enda skillnaden är att bestämmelsen i förevarande punkt aktualiseras i anslulning till del tillfälle då marklov till en viss åtgärd vägras och inte i anslutning till besluiei atl anta områdesbestämmelser, I vissa fall är det nämligen inie möjligt alt i förväg i områdesbestämmelser precisera vilka åtgärder som kan tillåtas inom ramen för syftet med områdesbestämmelserna. Då mäste kommunen nöja sig med att genom områdesbestämmelserna införa marklovsplikt och sedan från fall till fall avgöra om marklov kan medges. Ersättning enligt punkl 5 kan - i likhet med vad som gäller enligt punkt 4 - bli aktuell endast om marklov vägras pä den grunden atl syftet med ett område som är avsett för bebyggelse eller ett skyddsområde skulle motverkas och om den pågående markanvändningen härigenom avsevärt försvåras.

Andra stycket

Av paragrafens andra stycke framgår atl skadan måste vara betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten för att ersättning till följd av bebyggelsereglerande bestämmelser över huvud laget skall kunna bli aktuell. Av 105 andra siycket framgår att del endast är skador som överstiger denna kvalifikationsgräns som skall ersättas.

För de markreglerande bestämmelserna gäller att ersättning skall betalas om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Om så är fallet skall - liksom enligt gällande rätt - hela skadan ersättas.

Tredje stycket

Paragrafens tredje stycke föreskriver skyldighel för kommunen atl lösa in fastigheten, om skadan är tillräckligt kvalificerad. Vid inlösen skall enligt 9 5 detta kapitel 4kap. expropriationslagen tillämpas. Detta innebär i princip att värdet före det för fastighetsägaren inskränkande beslutet skall ersättas. Om en byggnad t. ex. brinner ner och kommunen därefter vägrar bygglov till atl åleruppföra byggnaden, skall värdet av den bebyggda fastigheten ersättas vid inlösen, givetvis med avdrag för eventuellt utbeta­lade försäkringsbelopp. Om det är fråga om en ekonomiskt saneringsmo­gen byggnad är det i princip fastighetens nybyggnadsvärde som skall ersättas. Det innebär att fastighetsägaren vid inlösen - till skillnad från ersättningssituationen - inte behöver tåla den skada som svarar mot kvalifikationsgränsen. Denna effekt är emellertid inte någon principiell förändring i förhällande till vad som gäller f n.

Kvalifikationsgränsen "synnerligt men" är densamma som enligt l.ex. 22 5 tredje stycket byggnadslagen.

Fjärde stycket För sådana fall då flera skadetillfällen inträffar för en och samma fastig-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   843

het har utredningen föreslagit att ersättningen skall bestämmas med hän- / kap 8-9 §§ syn till den sammanlagda skadan, i vart fall om skadetillfällena inträffar inom en tioårsperiod. Jag delar denna uppfattning. Nägon bestämmelse härom har utredningen emellertid inte föreslagit. 1 likhet med Sveriges kommunaljuridiska förening anser jag att en särskild bestämmelse är nöd­vändig. 1 tjärde stycket föreskrivs därför att även beslut som har meddelats inom lio år före det senaste beslutet får beaktas när skadans storiek skall beslämmas. Ordet "meddelats" har på lagrådets förslag ersatt de i det remitterade lagförslagel använda orden "vunnit laga kraft". Härigenom fångas in samtliga beslut som inte är mer än tio år gamla när det senaste beslutet meddelas, även om de Ull föjd av överklagande ännu inte slutligt avgjorts. 1 sistnämnda fall får ersättningsmålet vilandeförklaras tills laga­kraftägande beslut föreligger. De beslut som får beaktas är endast sådana som anges i första stycket. Om skadorna Ull följd av dessa beslul samman­lagt når upp till de kvalifikationsgränser som anges i andra och tredje styckena, uppkommer således en rätt till ersättning eller inlösen. Hur ersättningen skall bestämmas anges i 9§. Som lagrådet påpekar (yttrandet s. 127) måste det vara samma berörda del av fastigheten som avses med de olika besluten.

Femte stycket

1 ett femte stycke har tagits in bestämmelser som gör det möjligt för kommunen att i vissa situationer återkräva kostnader för intrång eller inlösen. Jag har redogjort för motiven till denna beslämmelse i den all­männa motiveringen (avsnitt 18.1.4) och även kommenterat lagrådets syn­punkler på bestämmelsen.

Bestämmande av ersättning

Rubriken har utformats i enlighet med lagrådels förslag. Det bör anmär­kas att ordet "ersättning" i 9 och I0§§ närmast motsvarar vad som i expropriationslagen kallas för expropriationsersätlning och avser ersätt­ning både vid inlösen och vid inträng. I föregående paragrafer i kapitlet har däremol uttrycket "ersättning" en annan innebörd (se l.ex. 5 8).

9 8 Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 1 - 8 88 skall 4 kap. expropriationslagen (1972:719) lillämpas i den mån inte annat följer av 108. Vad som sägs i 4 kap. 3 8 nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Paragrafens första mening kan sägas motsvara den materiella delen av 137 § första stycket byggnadslagen, nämligen en hänvisning till reglerna i 4kap. expropriationslagen om bestämmande av ersättningen. I lagrådsre-


 


Prop. 1985/86:1                                                     844

missen togs i förevarande paragraf också in en hänvisning Ull de proces-     14 kap. 9-10 §§ suella reglerna i expropriationslagen. På förslag av lagrådel har den hänvis­ningen i stället tagits in i 15 kap. 1 5.

Den andra meningen i paragrafen stämmer i sak överens med 142 5 byggnadslagen och 168 i utredningsförslaget. I lagrådsremissen finns mot­svarande bestämmelse i 14kap. 10S. Bestämmelsen anger alt den s.k. presumtionstidpunkten skall vara dagen tio år före den dä talan om inlösen väcktes.

1 6 kap. 398 finns motsvarande bestämmelser för de fall då kommunen löser mark med stöd av 6 kap. 17 eller 248.

10 8 Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i falt som avses i 3 8, 4 8. 5 8 första stycket eller 8 8 första stycket skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller den åtgärd som avses i 4 5. Härvid skall bortses frän förväntningarom ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada i fall som avses i 8 5 första stycket 1 - 3 skall minskas med ett belopp som motsvarar vad som pä grund av 8 5 andra stycket skall tålas utan ersättning.

Paragrafen - som motsvarar 9 5 andra styckel i det remitterade lagför­slaget - har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

1 första stycket anges en viktig princip som jag ocksä har berört i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.1.1), nämligen all bortfall av förvänt­ningar om en ändrad markanvändning inte skall ersättas. Som jag också framhöll i den allmänna motiveringen är detta inte någon ny princip. Enligl gällande rätt är det endast intrång i den pågående markanvändningen som ersätts. Det är dock nödvändigt att ha en uttrycklig bestämmelse härom. Annars skulle hänvisningen i 95 Ull expropriationslagen innebära att reg­lerna om delexpropriation blev tillämpliga. Detla skulle i sin tur medföra att förväntningsvärden i viss utsträckning skulle komma att ersättas. Den s.k. presumtionsregdn medger nämligen att förväntningsvärden ersätts i viss utsträckning vid en expropriation. I de fall som avhandlas i förevaran­de paragraf blir emellertid fasti.ghetsägaren inte av med någon del av fasligheten. Möjligheten att eventuella förväntningsvärden infrias någon gång i framtiden finns således kvar för fastighetsägaren. Beträffande er­sällning för eventuell annan skada än värdeminskning gäller expropria­tionslagens regler på grund av hänvisningen 19 51 lagrådsremissen föreslog jag att det nu sagda skall gälla även ersättning enligt 6 8 för skada lill följd av undersökningar, mätningar m. m. Som lagrådet (yttrandet s. 129) påpe­kar torde del emellertid vid sådana skador knappast finnas något behov av att bestämma fastighetens marknadsvärde. Någon hänvisning till 68 har därför inte tagits in i 105.

Mänga gånger torde det även i andra fall än de som behandlas i 65 vara svårt att konstatera någon minskning av marknadsvärdet. Särskilt gäller


 


Prop. 1985/86:1                           v                         845

del skador som skall ersättas enligt 3 och 4 58. dvs, skador till följd av     14 kap. 10 § flyttning av utfart eller ändring av gatas höjdläge, 1 prakUken lorde ersätt­ningen i dessa fall motsvara de faktiska koslnaderna för att avhjälpa skadan eller utföra åtgärden.

Om bestämmelsen i 8 8 fjärde stycket om ackumulerad skada skall lillämpas, innebär del nu föreslagna första stycket att värdet före beslutet skall avse fastighetens marknadsvärde med bortseende från de åberopade besluten.

Om en tillräckligt kvalificerad skada uppkommer vid användningen av en fastighet, är kommunen enligt 5 8 andra styckel och 8 8 tredje styckel skyldig atl lösa fastigheten. Vid sädan inlösen skall löseskillingens storiek givetvis inte påverkas av alt fastigheten är belastad av del beslut som utgör grund för kravet på inlösen. Detta framgår av 4kap, 2 8 expropriationsla­gen, Nägon särskild bestämmelse behövs därför inte i PBL,

Första stycket har utformats med beaktande av alt det vid skador som avses i 48 - på grund av att ett område vid genomförande av ny plan blir använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge - inte finns något beslut till vilket fastighetens marknadsvärde tidsmässigt kan relateras.

Enligt paragrafens andra stycke skall ersättningen i de fall som avses i 8 5 första stycket 1-3 minskas med ett belopp som motsvarar vad som fastighetsägaren pä grund av 8 5 andra stycket skall tåla utan ersättning. Denna bestämmelse har jag utföriigt kommenterat,i den allmänna motive­ringen (avsnitt 18,2,2), Den innebär att endast den skada som går utöver den kvalifikationsgräns som anges i 8 5 andra stycket skall ersättas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    846

15 kap. Domstolsprövning m. m.                                                     p kap. 1-3 §

På förslag av lagrådet (yttrandet s. 123 O har de processuella regler som i det remitterade lagförslagel har tagits in i 6 och 14 kap,, samlats till etl nylt kapitel om domstolsprövning m, m, 1 detla kapitel har också tagits in de förslag till ändringar av de processuella reglerna för gatukosinadsmäl som jag lade fram i den allmänna motiveringen (avsnitt 18,5,2),

1 8 1 den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag, skall,
utöver vad som följer av 6 kap. 398 och 14 kap, 98, expropriationslagen
(1972:719) lillämpas i mål om

1.      inlösen enligt 6 kap, 17 eller 24 8,

2, ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt i fall som avses i 14 kap, 1-8 85,

Paragrafen motsvarar de processuella delarna av 6 kap, 408 första stycket samt 14 kap, 9 8 första stycket och 12 8 första stycket i det remitte­rade lagförslaget, Nägon särskild forumregel behövs inte för de mål som anges i förevarande paragraf eftersom forumreglerna i expropriationslagen skall tillämpas.

Enligt lagrådets förslag (punkl 2) skall hänvisningen till expropriations­lagen i mål om ersättning för gatukostnader och kostnader för andra allmänna platser enligt 6 kap, 31 eller 32 88 las in i förevarande paragraf Bestämmelsen härom har i stället - med viss förändring — tagits in i 85 detta kapitel,

2 8 Talan om inlösen enligt 6 kap, 17 8 får väckas även om beslutet an
anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

Paragrafen motsvarar 6 kap 41 8 första stycket i lagrådsremissen. För att påskynda förfarandet vid inlösen av mark för allmän plats har -på förslag från Linköpings kommun - i 2 8 öppnats möjlighet atl i dessa fall väcka talan om inlösen redan innan detaljplanen har vunnit laga kraft. Bestämmelsen utgör en motsvarighet till 5 kap. 4 8 expropriationslagen, som tillåter att talan i expropriationsmål väcks innan expropriationstill­stånd har meddelats.

3 8 Talan om inlösen enligt 6 kap. 24 8 andra stycket skall väckas inom
tre år efter genomförandetidens utgång.

Har ansökan gjorts om förlängning av genomförandetiden eller har kom­munen väckt fräga om förnyelse av genomförandetiden, skall mälel förkla­ras vilande till dess att ärendet slulligt har avgjorts. Förlängs eller förnyas genomförandetiden, förfaller kommunens talan.

Bestämmelserna i andra stycket om vilandeförklaring gäller även i fall då talan har väckts om inlösen enligt 6 kap. 24 8 första stycket och ansökan gjorts om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighetsplanen. Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen, förfaller kom­munens talan.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    847

När kommunen har väckt talan om inlösen enligt 6 kap, 24 S första     yj kap. 3-4 §§ stycket, skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om det till faslighelsbildningsmyndigheten.

Paragrafen, som bl.a. handlar om inlösen av fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen, motsvarar 6 kap. 41 5 andra - fjärde styckena i det remitterade lagförslagel.

I första styckel föreskrivs att talan skall väckas inom tre är efter genom­förandetidens utgång. Det kan i detla sammanhang anmärkas att inlösen enligt 6 kap. 24 5 första styckel får väckas utan tidsbegränsning så länge delaljplanen gäller.

1 andra styckel finns föreskrifter om atl inlösenmälet i vissa fall skall förklaras vilande. På förslag av lagrådel (yttrandet s. 123 O har beaktats att genomförandetid inte bara kan förlängas utan efter utgången av tiden också förnyas. Vilandeförklaring skall sålunda ske om nägon före genom­förandetidens slut har ansökt om förlängning av genomförandetiden eller om kommunen har väckt fråga om förnyelse av genomförandetiden. Detta gäller mål om inlösen enligl 6 kap. 24 5 andra stycket.

1 tredje stycket - som motsvarar 47 5 andra stycket byggnadslagen -har motsvarande bestämmelser tagits in för de fall del är fråga om inlösen enligl 6 kap. 24 8 första siycket.

\ fjärde styckel har en motsvarighet till 47 8 tredje stycket byggnadslagen tagils in. Bestämmelsen stämmer i sak överens med vad som gäller f n.

4 8 I fall som avses i 14 kap. 3,5,7 eller 8 8 skall talan väckas inom två år frän det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft.

I fall som avses i 14 kap. 4 eller 6 8 skall talan väckas inom två år från det atl den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena, om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

Paragrafen motsvarar 14 kap, 13 8 i utredningsförslaget och 14 kap, 128 andra och tredje styckena i det remitterade lagförslaget. Forumregeln i första stycket i sistnämnda paragraf har ersatts av hänvisningen till expro­priationslagen i 15 kap, I 8.

I paragrafen har tagits in bestämmelser om de tidsfrister som skall gälla för talans väckande. Den frågan har jag avhandlat i den allmänna motive­ringen (avsnilt 18.3).

För huvuddelen av ersättningsfallen skall enligt första styckel talan väckas inom två år frän det att beslutet, pä vilket talan grundas, vann laga kraft. Med uttrycket beslut, på vilket talan grundas, avses exempelvis i fall enligl 14 kap. 8 8 beslutet att vägra bygglov till äleruppförande (punkl 1), att vägra rivningslov (punkl 2) eller att anta skyddsbestämmelser (punkt 3).

1 andra styckel talas om "den åtgärd på vilken talan grundas". Därmed avses i fall enligt 14 kap. 4 8, ianspråktagande! för det nya ändamålel eller


 


Prop. 1985/86:1                                                                    848

ändringen av markens höjdläge och. i fall enligl 14 kap. 6 5, den mätnings-      j kap 4-5 H åtgärd m, m, som har orsakat skadan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län (planenhelen) har föreslagit att talan om ersättning i vissa fall skall kunna prövas även om den inte har väckts inom den tid som anges i andra stycket. Förslaget torde ta sikte t, ex, på den situationen att ett hinder atl riva en fasUghet under den inledande tvåärsperioden inte förefaller innebära någon nämnvärd belastning pä fas­tigheten, varför fastighetsägaren inte begär någon ersättning. Senare kan­ske det visar sig att grundförhållandena är sä dåliga all del skulle ställa sig avsevärl dyrare att rusta upp den befintliga byggnaden i stället för atl riva och bygga nytt, 1 en sådan situation är det enligt min mening rimligt att fasUgheisägaren har rätt atl påkalla ersättning eller inlösen även efler tvåårsperioden enligl andra stycket. Jag ansluter mig alltså till förslaget från länsstyrelsen. En förutsättning för att talan skall prövas i dessa fall bör givetvis vara att det inte rimligen gick alt förutse atl svårigheterna skulle uppkomma samt atl det är fråga om svårigheter av det slag som jag nyss angav i mitt exempel. Tredje styckel har utformats i enlighet härmed,

5 8 Ersättning för skada enligt 14 kap, 3-6 eller 8 8 skall bestämmas i pengar att betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med ett vissl ärligt belopp. Ändras förhållandena, skall det årliga beloppet omprö­vas, om kommunen, fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och del inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen förordna alt ersättning enligt 14 kap, 8 8 första stycket 2 eller 3 skall betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Vad som i fräga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten skall gälla även mot ny ägare av fastigheten eller ny innehavare av den särskilda rätten.

Paragrafen — som har utformats i enlighet med lagrådets (yttrandet s. 124) förslag - motsvarar 14 kap, 11 8 i lagrådsremissen.

Första styckel motsvarar i huvudsak 22 8 andra stycket och 1168 andra stycket byggnadslagen samt 11 5 i utredningsförslaget. Huvudregeln är att ersättning skall betalas på en gång, 1 vissa fall kan dock årliga ersättningar vara att föredra. Så kan vara fallet dels om intrånget kan väntas bli tidsbegränsat, dels om det är svårt att pä förhand avgöra hur stort intrånget kan förväntas bli.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 18.3) har jag föreslagit att det skall finnas en rätt till omprövning av årliga ersättningar. Första styckets andra mening har ulformals i enlighet härmed.

Andra stycket har inte någon motsvarighet i utredningsförslaget. Bak­grunden till bestämmelsen har jag redogjort för i den allmänna motivering­en (avsnitt 18.3). De älgärder som skall utföras innan ersättningen betalas ut torde normalt finnas utföriigt redovisade i det aktuella ersättningsmälet.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   849

Avsikten är nämligen att bestämmelsen i andra stycket skall tillämpas i j kap 5-6 §§ första hand när fastighetsägaren begär att fä riva sin byggnad för att ersätta den med en ny. För att kunna bedöma den skada som uppkommer för lästighelsägaren till följd av att kommunen inte medger rivning av byggna­den torde del mänga gånger vara nödvändigl alt jämföra nybyggnadsalter­nativel med del ombyggnads- och upprustningsalternativ som är möjligl inom ramen för bevarandeintressena och som framstår som realistiska, 1 sådana situationer bör det inte möta några svårigheter för domstolen alt i förordnandet precisera vilka åtgärder som skall ulföras innan utbetalning sker,

1 vissa situationer kan det naturiigtvis inte uteslutas atl den nu föreslag­na ordningen skulle vara olämplig. Det kan t,ex, vara fallet om det inte finns nägra realistiska ombyggnads- eller uppmstningsallernativ. Del kan­ske enbart är fråga om all underhälla en byggnad i befintligt skick. Därför föreslär jag atl bestämmelsen inte skall tillämpas om det skulle framstå som uppenbart oskäligt.

Tredje stycket har sin motsvarighet i 22 5 andra stycket och 116 5 andra styckel byggnadslagen samt i 12 5 utredningsförslaget. Genom denna be­stämmelse blir en överenskommelse om ersättning mellan kommunen och t, ex, en fastighetsägare bindande även för den som senare förvärvar fastigheten. Alt ersättning som bestäms genom dom blir gällande mot ny ägare behöver inte särskill utsägas.

Tredje stycket torde fä sin största betydelse dä kommunen, redan innan l.ex. skyddsbestämmelser för en viss kulturmiljö meddelas, träffar över­enskommelse med fastighetsägaren om ersättning för framtida inlrång lill följd av att fastigheten inte får rivas. Den kan också fä betydelse för de fall när s, k. K- eller Q-märkning har skett i en stadsplan fastställd före PBL:s ikraftträdande. Genom sådan utmärkning har det i planärendet avgjorts att byggnaderna på de berörda fastigheterna skall bevaras, I normalfallet har vidare sädana bestämmelser tillkommit i samförstånd mellan kommunen och fastighetsägaren. Självfallet skall någon ersättning då inte kunna aktu­aliseras om kommunen senare l.ex, vägrar rivningslov för en sådan bygg­nad,

6 8 Ogillas i mål enligl 1 5 talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, skall tillämpas vad i rätte­gångsbalken är föreskrivet om skyldighet att ersätta motparten hans rätle-gängskostnad i tvistemål. Om han har haft skälig anledning att fä sin talan prövad av domstol, kan domstolen dock efler omständigheterna förordna atl kommunen skall ersätta honom hans rättegångskostnader eller all var­dera parten skall bära sina kostnader,

1 det remitterade lagförslaget återfinns förevarande bestämmelse i 14 kap, 13 5 och omfattar även tvister om gatukostnader. De processuella reglerna för sådana tvister har emellertid nu i stället tagits in i 15 kap, 8 5.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   850

Paragrafen motsvarar 138 och 13958 byggnadslagen och 148 i utred-      15 kap. 6—8 §§ ningsförslaget.

Paragrafen handlar endasi om mål som anhängiggörs av fastighetsägare eller rättighetshavare. Om kommunen för talan i ett inlösenmål. följer av I 5 all expropriationslagens räitegångskostnadsregler skall tillämpas. Del innebär att kommunen som regel skall svara för samlliga kostnader vid fastighetsdomstolen samt för egna och, om kommunen fullföljt talan, för motpartens kostnader i högre rätt.

Enligt första meningen i förevarande paragraf skall vad i rättegångsbal­ken är föreskrivet om ansvar för motpartens rättegångskostnader i tviste­mål tillämpas, om ett yrkande om inlösen eller ersättning pä talan av fastighetsägaren eller en rättighetsinnehavare ogillas. Del innebär i en sädan situation att denne som regel fär svara för både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Genom undanlagsbestämmelsen i andra meningen har domstolen emellertid möjlighet att genom en skälighetsbe­dömning förordna att kommunen skall slä för samtliga kostnader i målet eller att de skall kvittas. Enligt 1395 byggnadslagen gäller denna undan­lagsregel endast beträffande mål om inträngsersättning. Den utvidgas nu säledes till att gälla även inlösenmäl.

Några remissinslanser har föreslagit att bestämmelser om rättegångs­kostnader i högre rätt också skall tas in i förevarande paragraf Med den nu föreslagna lydelsen gäller 65 i alla inslanser,

7 8 Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har
nedsatts pä det säll som föreskrivs i expropriationslagen (1972:719) skall
följande gälla. Om nägon som är berättigad till ersättning begär det, skall
den väckta frågan om avslående av mark förfalla såvitt den rör hans rätt,
under förutsättning att marken inte har tilltratts eller övergått enligt 6 kap,
105 expropriationslagen.

Paragrafen motsvarar 14 kap, 14 5 i det remitterade lagförslaget. Ett par smärre redaktionella justeringar har dock gjorts på förslag av lagrådet.

Paragrafen, som motsvarar 144 5 byggnadslagen och 17 8 i utredningsför­slaget, innehåller bestämmelser för fall då expropriationsersältningen inte har nedsatts. 1 förhållande lill 144 8 byggnadslagen har paragrafen fält en nägot annorlunda lydelse, eftersom även annan än kommunen kan vara skyldig att betala expropriationsersätlning.

8 § Tvist om ersättning för gatukostnader och kostnader för andra all­
männa platser enligt 6 kap. 31 eller 32 8 samt tvist om betalningsvillkor
enligt 6 kap. 35 8 prövas av den fastighetsdomstol inom vars område
fastigheten är belägen.

1 mål som avses i första siycket skall beslämmelserna i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål lillämpas. Förlorar fastighetsägaren målet, men har han haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen skall er­sätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sina kostnader.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    851

Paragrafen motsvarar i det remitterade lagförslagel de processuella reg-      /j kap. 8 § lerna i 6 kap, 408 andra stycket, 13 kap, 75 2 samt 14 kap, 95 första stycket och 13 5,

1 gällande rält motsvaras paragrafen av 61 5 byggnadslagen samt 137 5 andra stycket byggnadslagen och 71 5 1 mom, byggnadsstadgan såvitt avser ärenden om gatukostnader,

1 paragrafens/ö/ifo stycke föreskrivs nu en gemensam processordning för tvister om ersättning för gatukostnader m.m, och tvister om betal­ningsvillkor. Jag har utvecklat motiven för denna ordning i den allmänna motiveringen (avsnitt 18,5,2), I förhällande lill nuvarande bestämmelser och lagrädsremissen innebär detta bl, a, den ändringen att även tvister om betalningsvillkor för gatukostnadsersättning skall prövas av fastighets­domstolen samt att de processuella reglerna i lagen om domstolar i fastig-hetsmäl skall tillämpas i målen hos fastighetsdomstolen.

Enligt 2 5 lagen om domstolar i fastighetsmål gäller om rättegången i sådana mål i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i den män inte annat följer av den lagen eller annan förtättning. Om inte någon särreglering införs, blir således bl, a. rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader i tvistemål tillämpliga, vilket innebär att den part som förlorar målet i allmänhet får svara för både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Genom undantagsregeln i andra stycket av föreva­rande paragraf har domstolen emellertid getts möjlighet att efter en skälig­hetsbedömning förordna att kommunen skall stå för samtliga kostnader i målet eller att de skall kvittas, även om fastighetsägaren förlorar målet. Jämfört med motsvarande rältegångskostnadsregd i det remitterade lag­förslaget (14 kap. 13 5) innebär den nu föreslagna bestämmelsen för gatu­kostnadsärenden den ändringen att den är tillämplig även i mål om betal­ningsvillkor samt i mål om ersättning som har väckts av kommunen.

Den nu föreslagna processordningen medför ocksä all kommunerna ges möjlighel att utverka betalningsfördäggande vid fastighetsdomstolen för indrivning av förfallna fordringar på gatukostnadsersättning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    852

16 kap. Bemyndiganden m.m.                                                         yi3 kap. 1 §

Till detla kapitel, som har tillkommit pä lagrådets initiativ, har överförts en del bestämmelser om bemyndiganden (1 och 4 55). typgodkännande (2och 3 55) och några legaldefinilioner (5 och 6 55), som i det remitterade lagförslagel återfinns i 1 kap. Kapitlet avslutas med en bestämmelse om tillirädesrätt (7 5), som finns i 9kap. 8 5 i det remitterade förslaget.

Lagrådel har i sitt förslag till lagtext (8 5) tillfogat en legaldefinition av begreppet "den byggande", som lagrådet genomgående har använt i stället för lagrädsremissens uttryck "byggherren". Med "den byggande" avser lagrådet den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings- eller markarbeten. Jag har valt att i lagtexten vidhålla det mer invanda begreppet "byggherren", eftersom det - till skillnad från "den byggande" - inte kan missförstås (9 kap. 1 5).

1 8 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­dela de föreskrifter om krav på byggnader m. m. som utöver bestämmel­serna i 3 kap. behövs

1, till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,

2, för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller
anordningar samt tomter och allmänna platser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i fråga om 3 kap, 7 8, i enskilda fall medge undantag frän bestämmelserna i 3 kap.

Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 10 5 i det remitterade lagförslaget.

Första styckel

1 överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive­ringen (avsnitt 5.3.2) har i första stycket tagils in beslämmelser med bemyndigande för regeringen eller, efler regeringens bestämmande, under­ordnad myndighet alt i vissa avseenden meddela föreskrifter till 3 kap. Beträffande motiven för detta bemyndigande hänvisar jag Ull den allmänna motiveringen.

Regeringen kan utan särskilt bemyndigande - med vissa begränsningar - i förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet av lag, dels föreskrifter i sädana ämnen där regeringsformen inte primärt förbehåller riksdagen beslutanderätten. 1 fräga om föreskrifter av rent verkställande karaktär bör inriktningen vara den att regeringen i största möjliga utsträck­ning delegerar denna befogenhet till underordnad myndighet. 1 överens­stämmelse med vad som har framhållits i motiven till regeringsformen (prop. 1973:90 s. 321) bör emellertid regeringen därvid överiåta endast en del av sin normgivningskompetens. Beträffande omfattningen av och de närmare formerna för denna delegation avser jag att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag.

Bestämmelsen har pä lagrådeis förslag (yttrandet s. 30) utformats sä att


 


Prop. 1985/86:1                                                                    853

den bättre ger uttryck för vad jag uttalat i den allmänna motiveringen om yg kap. 1-2 §§ avsikten med bestämmelsen, nämligen att regeringen - eller myndighet som regeringen bestämmer - skall få bemyndigande att meddela materiel­la föreskrifter, varigenom bestämmelserna i 3 kap. PBL fylls ul med något väsentligl nytt. Bl. a. genom orden "föreskrifter om krav på byggnader m. m," - en formulering som anknyter till rubriken till 3 kap, - klargörs att del enbart är fråga om föreskrifter som hänför sig till nämnda kapitel.

Föreskrifter som utfärdas enligt denna paragraf är vad man brukar benämna föreskrifter till allmän efterrättelse eller normgivningsbeslut, En­ligl gällande ordning får sådana beslul av en myndighet överklagas Ull regeringen, om inte något annat framgår av särskilda föreskrifter (se t. ex. prop. 1976/77: 123 s. 351, prop. 1976/77: 149 s, 376ff och KU 1979/80:50 s. 111). Det saknas enligl min mening anledning alt föreslå något fullföljds­förbud i fråga om dessa föreskrifter. Inga särskilda regler har därför tagits in i PBL i fräga om detla.

Andra styckel

Enligt 11 kap. 12 5 regeringsformen fär regeringen medge undantag frän föreskrift i förordning eller från beslämmelse som har meddelals med slöd av beslut av regeringen, om inte annat följer av lag eller beslut om utgifts­anslag. Från föreskrift i lag eller från bestämmelse som grundar sig pä riksdagsbeslut kan regeringen meddela undantag, endast om bemyndi­gande därtill har lämnats av riksdagen (prop. 1973:90 s. 409-411). I andra stycket har därför tagils in föreskrifter om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att i enskilda fall medge undanlag frän bestämmelserna i 3 kap. Som jag har framhållit i den allmänna motive­ringen (avsnitten 11.1.2 och 11.2.1) anser jag det angeläget att kraven på tillgänglighet i fortsättningen får ett större genomslag än vad hittills har varil fallet. Av den anledningen får enligt andra stycket undantag inte medges frän bestämmelserna i 3 kap. 7 5.

På grund av atl byggbestämmelserna i PBL får en allmänt hållen utform­ning, lorde emellertid avsteg från lagens bestämmelser inie behövas i någon slörre utsträckning. Som jag tog upp i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.3) omfattar regeringens uppdrag till planverket atl utarbeta föreskrifter till bl. a. 3 kap.. Dessa föreskrifter som kommer att styra byggandet bör så långt möjligt uttryckas som funktionskrav. En sådan utformning kommer troligen att leda till atl inte heller undantag från föreskrifterna skall behövas i någon större utsträckning. Som exempel pä fall då avsteg kan behöva göras kan jag nämna experimenlbyggande. Avsteg kan också aktualiseras i samband med typgodkännandeverksam­het.

2 8 Efter ansökan kan prövas huruvida vissa slag av material, konstruk­tioner eller anordningar får användas i byggnader eller andra anläggningar (frivilligt typgodkännande).


 


Prop. 1985/86:1                                                                    854

Om det behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, fär     75 kap. 2 § regeringen föreskriva atl materia) eller annal som anges i första siycket fär användas i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (obligatoriskt typgodkännande).

Vid meddelande av typgodkännande får bestämmas atl fortlöpande kon­troll skall utföras.

Paragrafen motsvarar 14 kap, 14 8 i utredningsförslaget och I kap. 115 första och andra styckena i det remitterade lagförslaget.

1 76 5 3 mom, byggnadsstadgiin föreskrivs att statens planverk efler ansökan prövar frågor om typgodkännande av konstruktionen eller utfö­randel i övrigt av byggnader och andra anordningar som avses i byggnads­stadgan. Det är alltså fräga om ett frivilligt typgodkännande. Utredningen har föreslagit bestämmelser med innebörden att regeringen eller den myn­dighet regeringen bestämmer skall kunna ställa krav pä typgodkännande för vissa slag av konstruktioner, produkter eller metoder, dvs. ett obligato­riskt typgodkännande. Utredningsförslaget är inte avsetl all innebära nä­gon ändring av nuvarande möjligheter för tillverkare m,fl, alt pä frivillig väg fä typgodkännanden.

Första stycket

Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några invändningar mot en fortsatt utveckling av det nuvarande systemet med frivilligt typgodkän­nande för vissa slag av produkter m, m. Enligt min uppfattning bör givetvis möjligheterna till frivilligt typgodkännande finnas kvar, 1 lagrädsremissen intog jag den ståndpunkten att detta förfarande inte behövde regleras i lagen. Lagrådet har emellertid hävdat motsatt uppfattning (yttrandet s, 30) bl,a, pä grund av att bestämmelsen i 8kap, 28 5 andra stycket i lagrådsre­missen (8 kap, 29 5 andra stycket i det nu föreliggande förslaget) om att byggnadsnämnden skall godta typgodkända material m,m, avser såväl material som lypgodkänts i obligatorisk ordning som material typgodkänt på frivillig väg. Jag biträder lagrådets åsikt att del därtor år lämpligt att i lagen reglera det frivilliga typgodkännandet. Bestämmelserna härom har tagits in i första stycket.

Andra stycket

En del remissinstanser är tveksamma till förslaget alt införa möjlighet att ställa krav på obligatoriskt typgodkännande. De pekar bl, a, på risken för tekniska handelshinder, hinder i den tekniska utvecklingen och atl tillver­kare med små resurser kan hamna i ett oförmånligt konkurrensläge. Ett krav på obligatoriskt typgodkännande bör enligt dessa remissinstanser därför inte införas, såvida det inte bedöms vara verkligt nödvändigt, t, ex, för alt tillgodose säkerhetsintressen som inte kan kontrolleras på annat sätt.

Jag kan i stort insiämma med dessa remissinstanser. I förhällande lill


 


Prop. 1985/86:1                                                     855

utredningsförslaget (I4kap. 145) har därför möjligheterna enligt andra idkap 2-4 §§ stycket alt ställa krav på obligatoriskt typgodkännande begränsats till situationer där detta är motiverat till skydd för allvariiga hälso- och säker­hetsrisker. Vidare är det endast regeringen - och inte underordnad myn­dighet - som får besluta att obligatoriskt typgodkännande skall krävas. Avsikten är alltså att andra stycket skall lillämpas med slor försiktighet och endast i verkligt angelägna fall som annars skulle vara svåra atl kontrollera på ett betryggande sätl.

Tredje stycket

Liksom hittills bör typgodkännande av produkter kunna förenas med krav på kontroll under tillverkningen i fabriken, eller kontroll av de färdiga produkterna. En bestämmelse om detta har tagits in i tredje styckel,

3 8 Typgodkännande som avses i 2 5 meddelas av den myndighet som
regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för typgodkännande.

Paragrafen motsvarar delvis I kap, 11 8 i det remitterade lagförslaget. På förslag av lagrådet (s,300 har bestämmelserna om bemyndigande fått bilda en egen paragraf Bemyndigandet i andra stycket avser avgifter för säväl obligatoriska som frivilliga avgifter,

4 8 Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhål­
landen som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit
sig, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande föreskrifter
som är av belydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig
byggnadsverksamhet i övrigt skall kunna ske.

Paragrafen motsvarar 1 kap, 12 8 i det remitterade lagförslaget men har pä förslag av lagrådet (yttrandet s, 31) flyttats till 16kap, och delvis omfor­mulerats. Bestämmelsen utgör ett sådant bemyndigande som enligl 13 kap. 68 regeringsformen är en förutsättning för atl regeringen skall kunna utfärda föreskrifter med avvikelse frän lagen under krig eller liknande förhållanden. Syftet med sådana föreskrifter skall främst vara att bygg­nadsverksamhet som är av betydelse för totalförsvaret i möjligaste mån skall underlättas under krig och vid krigsfara.

Lagrådel (yttrandet s.31) har påpekat att ell normgivningsbemyndi-gande inte kan ha formen av en generalfullmakt för regeringen att handla mol eller upphäva gällande lag ulan atl det enligt 13 kap. 6 8 första stycket regeringsformen skall avse ett "visst ämne". Lagrådet har därför föresla­git alt bemyndigandet begränsas till det i lagrådsremissen angivna syftet, nämligen att under krig och krigsfara underlätta byggnadsverksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Till skillnad mot vad jag anförde i lagrådsremissen (s.361) anser jag emellertid att möjligheter även måste


 


Prop. 1985/86:1                                                                     856

finnas all ge föreskrifter som l.ex. i ett uppbyggnadsskede efter ett krig      .       _< rr underlättar även annan nödvändig byggnadsverksamhet, t, ex, uppförande av bostäder. Paragrafen har av detla skäl getts en i förhällande till lagrådets förslag nägot vidare omfattning,

Lagrådel har vidare anmärkt att ell bemyndigande enligl 13 kap, 6 5 regeringsformen inte fär utnyttjas förrän någon av de i lagrummet angivna krissituationerna föreligger. Jag har ingen erinran mot lagrådels uttalande i del hänseendet men vill tillägga all regeringen givetvis kan utfärda nödvän­diga föreskrifter redan under fredstid men göra tillämpningen av dem beroende av ett särskilt beslut av regeringen som får fallas försl när krissituationen föreligger,

5 8 Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fasligheten tillämpas pä tomträtts-havaren eller tomträtten, dock att tomträttshavare ej är skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna plalser.

Paragrafen motsvarar 74 5 byggnadsstadgan, 15 5 tredje stycket päföljds­lagen, 1 kap, 4 5 tredje stycket i utredningsförslaget och 1 kap, 95 första stycket i det remitterade lagförslaget.

Paragrafen innehåller bestämmelser för sädana fall dä en fastighet är upplåten med tomträtt och innebär bl. a. att PBL:s föreskrifter om fastig­hetsägare i princip skall tillämpas på tomträtlshavaren.

Det remitterade lagförslaget innehåller inget undantag i fräga om skyl­digheten att betala ersättning för gatukostnader m.m. Detta har föranlett lagrådel lill följande anmärkning (yttrandet s, 290:

Säsom lagregeln är formulerad i remissen medför den som departe­mentschefen anför i specialmotiveringen att bestämmelserna om skyldig­het atl betala ersättning för gatukostnader blir tillämpliga i full uisträckning även pä tomträttshavare. Delta skulle innebära en ändring i förhållande till gällande rält. Enligt byggnadslagen skall nämligen gatukostnader betalas av fastighetsägaren (se 56, 57 och 60 SS byggnadslagen), 1 byggnadslagen finns ingen bestämmelse som jämställer tomträttshavare med fastighets­ägare. Att så ej är avsett framgår ocksä motsättningsvis av 153 5 byggnads­lagen (jfr däremot 74 5 byggnadsstadgan). Gatukostnader för fastigheter upplåtna med tomträtt erläggs alltså f n. av tomträttsupplåtaren/fastighels-ägaren. Kostnaden är en exploateringskostnad och beaktas när tomträtts-avgälden bestäms (se SOU 1980:49 s.1140. Departementschefens nyss­nämnda uttalande låter sig emellertid inte förena med vad han anfört i den allmänna motiveringen (s. I62f och 339) om att gatukostnadsreglerna i PBL avses stämma överens med de nu gällande i byggnadslagen.

Pä de skäl som lagrådet har anfört har i lagtexten som ett undanlag frän tomträttshavares likställdhet med fastighetsägare angetts alt en tomträtts­havare inte är skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna platser.

Paragrafen innebär att bestämmelserna om påföljder och förelägganden i


 


Prop. 1985/86:1                                                                   857

lOkap, blir tillämpliga i full utsträckning även pä tomträttshavare. Vidare     yg kap. 5-6 §§ fär tomträttshavare pä grund av första styckel samma möjligheter som fastighetsägare atl enligl 6 kap. 3 5 3 begära att faslighelsplan upprättas och att påkalla inlösen i vissa fall (14kap.  15), Tomträtlshavaren blir även berättigad till ersättning under de förutsättningar som gäller enligl 14 kap.

Paragrafen innebär emellertid inte atl tomträttshavare alltid träder i fastighetsägarens ställe. Om t. ex, staten är fastighetsägare, kan slalen och tomträtlshavaren oberoende av varandra begära inlösen av fastigheten resp, tomträtten.

Är det emellertid fråga om l.ex, ett svartbygge lär - som lagrådel påpekar (yttrandet s, 29) - påföljder och ingripanden enligl 10 kap, bara kunna riktas mot tomträtlshavaren. Regeln fär alltså alll efter omständig­heterna tillämpas antingen så att vad som stadgas om fastighetsägare i stället skall avse tomträttshavare eller sä att vad som sägs om fastighets­ägare också skall gälla tomträttshavare.

6 5 Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag anses som egendomens ägare.

Paragrafen motsvarar närmast 15 kap, 29 5 i utredningsförslaget, som dock inte omfattar fall dä någon innehar egendom med ständig besittnings­rätt eller fideikommissrätt. Enligt min mening boren sädan beslämmelse. som i dag finns i punkl 6 av övergångsbestämmelserna till päföljdslagen, finnas med i PBL, Bestämmelsen bör emellertid gälla inte bara vid tillämp­ning av 10 kap, - som ersätter påföljdslagen - utan också vid Ullämpning av övriga kapitel i PBL, Motsvarigheten till 6 8 i gällande rätt när det gäller teslamentoriskl förordnande är 31 5 päföljdslagen. Paragrafens motsvarig­het i del remitterade lagförslaget är I kap, 9 5 andra stycket.

Med ständig besittningsrätt åsyftas både sädan besittningsrätt som enligt lag är att hänföra lill fast egendom enligt 105 lagen om införande av jordabalken och annan ständig besittningsrätt, bl, a, stadgad åborätt.

Eftersom instituten ständig besittningsrätt och fideikommissråtl är un­der avveckling, brukar reglering angående dessa vanliglvis ske i form av övergångsbestämmelser. För både enskilda och tillämpande myndigheter måsle det emellertid underlätta om alla bestämmelser, som innebär att rättighetshavare skall jämställas med ägare, samlas i ett kapitel. En be­stämmelse om innehavare av ständig besittningsrätt och fideikommissrätt har därför arbetats in i paragrafen. Del innebär atl jag i denna del inte är beredd atl följa lagrådets förslag (yttrandet s, 29), som innebär att bestäm­melsen bör tas in i 17 kap,

1 lagtexten behöver - som även lagrådet har funnit (yttrandet s, 29) -inte särskilt anges att den som förvaltar naturreservat (3 5 anläggningsla­gen) skall anses som fastighetsägare. Inte heller behöver innehav av


 


Prop. 1985/86:1                                                                    858

slröäng i enlighet med beslul vid allmän avvittring (10 5 fastighetsbildnings-      yc r      _j ,,„ lagens promulgationslag) uppmärksammas i detta sammanhang,

7 8 För atl fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har byggnadsnämnd och länsstyrelse samt den som på deras uppdrag utför arbetet rätt all fä tillträde till fastigheter, byggnader och andra anläggningar samt att där vidta de åtgärder som behövs för arbetets fullgörande,

Rält som avses i första stycket tillkommer även den som i annal fall än som där avses utför kartläggning för samhällets behov.

Polismyndigheterna skall lämna det biträde som behövs,

1 denna paragraf ges bestämmelser om rätt att få tillträde lill fastigheter, byggnader och andra anläggningar för den som skall utföra arbete med kontroll och tillsyn eller med kartläggning för samhällets behov m,m. Eftersom bestämmelsema avser även andra arbeten än sådana som avses i 9 kap, har de - som lagrådet har föreslagit (yttrandet s, 102) - flyttats från 9 kap, 8 5 i det remitterade lagförslaget lill förevarande paragraf.

Första styckel

1 del remitterade lagförslaget anges i detalj för vilka arbeten räll till tillträde föreligger. Enligt lagrådets mening (yttrandet, s, 102) räcker del med att i lagen slås fast atl byggnadsnämnd och länsstyrelse samt den som arbetar på deras uppdrag har rätt till tillträde för all fullgöra sina uppgifter enligt PBL och vidta de åtgärder som behövs. Jag har ingen erinran mot detta, varför lagtexten har korlats ned i enlighet med lagrådets förslag.

För att tilllrädesrätten skall få någon praktisk belydelse och mening måste den i de flesta fall kombineras med rätt för myndigheten, uppdrags­tagaren eller medhjälparen att vidla vissa tillfälliga åtgärder pä fastigheten eller anläggningen, l, ex, att sätta ut signaler, pålar o, d. Det ligger i sakens natur alt gränsmarkeringar och andra liknande fastighetsavgränsningar inte är tillfälliga utan finns kvar sä länge fastigheten beslår, 1 första styckel har därför föreskrivits att den som har tillträdesrätt får vidta de åtgärder som behövs för arbetets fullgörande, I detta ligger bl, a, en rätt att sätta upp märken och signaler, göra geotekniska och andra undersökningar och mätningar samt att ta prover.

Andra styckel

Beträffande den i andra stycket föreskrivna tillträdesrätten (9 kap. 8 5 första stycket 3 i del remitterade lagförslaget) har lagrådet anfört följande (yttrandet s. 1020:

Rält att få tillträde har enligt första stycket punkt 3 bl. a. de som skall utföra kartläggning för samhällets behov. Det kan ifrågasättas om bestäm­melsen har sin plats i PBL. Emellertid är det svårt att finna ett annat lagstiftningsomräde där den bättre hör hemma. Eftersom kartläggning är av grundläggande betydelse för all planläggning och byggnadsverksamhet


 


Prop. 1985/86:1                                                     859

får det godtas alt bestämmelsen las in i PBL, Av specialmotiveringen /g kap. 7 § framgår att lantmäteriverkets behov av tillträdesrätl för den allmänna kartläggningen tillgodoses genom bestämmelsen. Annan verksamhet som ocksä torde kunna utövas med stöd av bestämmelsen är sjöfartsverkets produktion av sjökort och den kartläggning som bedrivs av Sveriges geolo­giska undersökning.

Jag instämmer i vad lagrådet sålunda har anfört.

Tredje siycket

Om tillträdesrätl skulle vägras, kan biträde av polismyndigheten påkal­las med stöd av tredje siycket.

Det är självklart att sädan verksamhet som avses i denna paragraf skall utövas på etl sådant sätt atl den medför minsta möjliga olägenhet för fastighetsägaren och andra berörda personer. Åtgärder som kan medföra skador eller som görs utan ägarens samtycke skall i största möjliga ut­sträckning undvikas. I princip skall tillträde ske under samverkan av ägaren eller brukaren till fastigheten eller anläggningen. Del skall med en förutseende planering inte behöva vålla några problem för tillsynsmyn­digheten eller andra berörda. Om ägaren eller brukaren motsätter sig tillträde, har myndigheten eller befattningshavaren ändå rätt att bereda sig tillträde till fasligheten eller anläggningen. Denna rätt bör givetvis utnyttjas mycket restriktivt. Största möjliga hänsyn skall las till ägaren, brukaren och andra som kan vara berörda.

Bestämmelser om ersättning för skada som uppkommer genom de åtgär­der som avses i 7 5 finns i 14kap. 68.


 


Prop. 1985/86:1                                                     860

17 kap. Övergångsbestämmelser                                     17 kap. 1 §

1 det remitterade lagförslaget togs övergångsbestämmelserna in i 15 kap. På grund av att två nya kapitel har införts i lagen återfinns övergångsbe­stämmelserna nu i 17kap,

Jag vill inledningsvis återge följande uttalande av lagrådel (yttran­dets, 129 0 angående principerna för övergängsregleringen, vilket jag helt ställer mig bakom.

Enligt en allmänt erkänd grundsats bör processuella bestämmelser i ny lagstiftning i princip tillämpas omedelbart efter ikraftlrädandet, även om de bakomliggande förhållandena härrör från tiden dessförinnan. Däremot anses att nya bestämmelser av materiell innebörd som regel bör tillämpas endast i fräga om förhållanden som inträtt efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. En annan sak är all det ibland kan vara tveksamt om en bestämmelse bör hänföras till der ena eller andra kategorin. De nu antydda principerna torde bära upp de föreslagna övergångsbestämmelserna även om detta ej kommit till så tydligt uttryck i departementschefens anförande. Av dessa principer följer l.ex. atl det inte är erforderligt att i övergångs­bestämmelser ange att nya processuella beslämmelser skall tillämpas ge­nast efter ikraftlrädandet. Som regel lorde endast avsteg från principerna behöva direkt anges i lagtexten. Självfallet är det emellertid ofta en fördel att ge tämligen detaljerade beslämmelser också när vad som föresläs överensstämmer med de nämnda principerna.

Då det gäller beslut träffade med stöd av sedermera upphävd lag lorde man inte kunna ange någon allmängiltig princip för rättsverkan av sådana beslut efter det alt ny lag har trätt i kraft. Förhållandena är alltför mång­skiftande härför. Gynnande beslut torde emellertid som regel bestå. Ett exempel härpå är i nu aktuell lagstiftning byggnadslov, 1 betydande ut­sträckning är det emellertid erforderiigt att reglera äldre besluts rättsver­kan i promulgationsbestämmelser, I detta kapitel finns således elt avsnitt med regler om giltigheten av gällande planinslilui (3-12 88).

En anmärkning kan enligt lagrådets uppfattning riktas mot flera av de föreslagna övergångsbestämmelserna. I åtskilliga fall framgår det nämligen inte om sladgandena avser materiella bestämmelser, processuella bestäm­melser eller bestämmelser av båda slagen. Lagrådet har sökt komma till rätta härmed genom att då sammanhanget eller ordalydelsen så ansetts kräva förtydliga lagtexten genom att använda uttryck som "prövning i sak" och "förfarandet".

Ikraftträdande m.m.

1 §   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Genom lagen upphävs, med de begränsningar som följer av detta kapitel, byggnadslagen (1947: 385), byggnadssladgan (1959:612),

lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. och lagen (1976: 296) om kriskoppling.

I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna motive­ringen (avsnitt 19.1) föreskrivs i 1 Satt PBL skall träda i kraft den Ijanuari

1987. 1 nndrn stvrket anpes de laiar som skall imnhöra virl ikraftträHanrlpt


Prop. 1985/86:1                                                                    861

Del gäller till atl börja med byggnadslagen och byggnadssladgan samt     17 kap. /-? .fs*'' lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m., vars bestämmelser har förts över till 10 kap, PBL,

De bestämmelser som i dag finns i kriskopplingslagen bör som jag Udigare har anfört (avsnill 11,4) kunna inordnas bland kraven på god energihushållning för byggnader, Lagen bör därför upphöra all gälla vid PBL:s införande. Några särskilda övergångsbestämmelser med anledning härav behövs inte,

2 8    Varje kommun skall före den I januari 1990 ha antagit en översikts­
plan enligt 4 kap.

Paragrafen, som redaktionellt har utformats enligt lagrådels förslag, motsvarar 21 kap, 2 5 i utredningsförslaget och 15 kap. 25 i det remitterade lagförslaget.

Som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnilt 19.5.1) skall kravet i Ikap. 3§ att det skall finnas en översiktsplan som omfattar hela kommunens område vara uppfyllt före den I januari 1990. Nägon möjlighet för kommunen att fä den tiden förlängd finns inte.

Översiktsplanen måsle för alt bli gällande antas efter PBL:s ikraftträ­dande. Däremot är del inget som hindrar att arbetet med att upprätta den sker dessförinnan. En förutsättning är dock att detta sker under de former som föreskrivs i 4kap. PBL.

Generalplaner m.m.

3 8   Generalplaner skall i den mån de är fastställda gälla som områdesbe­
stämmelser enligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 228 byggnadslagen (1947:385) skall, i andra fall än som avses i 15 8 andra stycket detta kapitel, väckas före utgången av år 1987. 1 sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser lillämpas,

Stomplaner skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet. Beslut enligt 3 8 lagen (0000:000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m. m. i vissa kommuner skall gälla som områdes­bestämmelser enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 3 5 i utredningens förslag och 15 kap. 3 5 i del remitterade lagförslaget.

Enligl/ö«/ö styckel skall generalplaner som har fastställts före PBL:s ikraftträdande därefter ha samma rättsverkningar som områdesbestäm­melser. Detta innebär bl. a. atl alla planbestämmelser kommer alt fortsätta atl gälla, även om de rör frågor som inte kan regleras med områdesbestäm­melser. Däremot kommer den lösenrätt och de övriga rättsverkningar som planen f n. har enligt 18, 18a, 19 och 2055 byggnadslagen att upphöra vid ikraftträdandet, om rätten inte har utnyttjats. Förbud enligt 17 5 första stycket byggnadslagen mot schaktning, fyllning, trädfällning m. m. inom fastställd generalplan skall dock fortsätta att gälla under tre år efter PBL:s ikraftträdande. Det framgår av 15 8.


Prop. 1985/86:1                                                                    862

En generalpkui kan fastställas i sin helhel eller endasi i vissa hänseen-     17 kap 3-4 §§ den. Pä lagrådels förslag (yttrandet s. 130) har paragrafen utformats sä att det framgår tydligare att planen skall gälla som områdesbestämmelser endast i de hänseenden som fast:5lällelse har skett.

För all ge fastighetsägare möjlighet all fä kompensation för skador, som redan uppkommit på grund av generalplaner, har i andra slyckei införts bestämmelser som ger fastighetsägaren rätt att under en övergångstid föra talan om ersättning eller inlösen enligl 22 S byggnadslagen. På förslag av lagrådel (yttrandet s. 130) har genom orden "prövningen i sak" klargjorts att det är de äldre materiella bestämmelserna som åsyftas. 1 fråga om processen gäller PBL:s bestämmelser.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 19,2.2) föreslagit att stom­planer skall upphöra att gälla, Pä lagrådets förslag har en uttrycklig be­stämmelse om detta tagits in i tredje stycket.

Fjärde stycket har tillkommit efter det att lagrådsremissen beslutades med anledning av att regeringen i prop, 1984/85:207 om försöksverksam-hel med förenklade regler om byggnadslov m, m, i vissa kommuner har föreslagit atl de s,k, försökskommunerna bl. a. skall för omräden utan stads- eller byggnadsplan kunna besluta att byggnadslov inte skall krävas för uppförande av komplementbyggnader, mindre till- och påbyggnader m.m. För sådana beslut - som för alt bli gällande skall fastställas av länsstyrelsen - har föreskrivits ett förfarande som i allt väsentligt stämmer överens med det som gäller för generalplan. Beslulen gäller till dess atl de upphävs.

Besluten är avsedda att motsvara områdesbestämmelser enligt PBL. I likhet med fastställda generalplaner bör de därför efter PBL:s ikraftträ­dande gälla som områdesbestämmelser. En bestämmelse om detta har tagits in i fjärde siycket.

Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner m. m.

4 8 Stadsplaner och byggnadsf)laner enligt byggnadslagen (1947: 385) el­ler stadsplanelagen (1931: 142), sådana äldre planer och beslämmelser som anges i 79 och 83 85 sistnämnda lag samt avstyckningsplaner, till den del de inte omfattas av förordnande enligt 168 8 byggnadslagen, skall gälla som detaljplan enligt denna lag. Avstyckningsplaner, till den del de omfattas av förordnande som nyss har angetts, skall upphöra att gälla vid ikraftlrädan­det.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter utgången av år 1978, skall genomförandeliden enligt 5 kap. 5 8 vara tio är räknat från den dag då beslutet alt fastställa planen vann laga kraft. I fråga om övriga planer och bestämmdiser som avses i första stycket skall genom­förandetiden anses ha gått ut.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 48 i utredningsförslaget och 15kap. 48 i det remitterade lagförslaget. Pä lagrådels förslag (yttrandet s. 131) har första stycket getts en i förhål-


 


Prop. 1985/86:1                                                     863

lande till det remitterade förslaget ändrad formulering i avsikt att tydligare jy kap 4 § ange att bestämmelsen avser dels stadsplaner och byggnadsplaner enligt säväl byggnadslagen som 1931 års stadsplanelag och dels äldre planer och bestämmelser som på grund av sladgandena i 79 och 83 55 stadsplanelagen jämförda med 159 5 andra styckel byggnadslagen omfattas av övergängs-bestämmelserna till den lagen.

Stadgandet i första styckel innebär alltså atl stadsplaner och byggnads-planer enligt byggnadslagen samt äldre planer, som i dag är jämställda med stads- eller byggnadsplaner, med ett undantag skall gälla som delaljplaner enligt PBL. Undantaget, som framgår av sista meningen i första stycket, gäller avstyckningsplaner vilka, till den del de omfallas av förordnanden enligl 168 5 byggnad slagen, skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

De planer som skall gälla som detaljplaner enligt PBL är således stads-och byggnadsplaner som har fastställts enligl byggnadslagen och stads­planelagen, av ålder bestående stadsplaner, stadsplaner fastställda före den Ijanuari 1908 eller därefter enligt bestämmelserna i Ikap. 28 lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad, ursprungliga lydelsen eller motsva­rande äldre stadgande, s. k. bondplaner, dvs. stadsplaner som har fast­ställts enligt bestämmelserna i 1 kap. 42 8 sistnämnda lag eller molsvarande äldre bestämmelser samt avstyckningsplaner utan 168 8-förordnanden.

Med detaljplaner skall dessutom jämställas sådana särskilda beslämmel­ser avseende användningssättet för byggnadskvarter som jämlikt 1 kap. 2 eller 42 8 lagen om fastighetsbildning i stad har meddelats för vissa områ­den inom stads- eller bondplaner. Dessa bestämmelser jämställdes enligt övergångsbestämmelserna (79 och 83 85) till stadsplanelagen med stads­plan resp. byggnadsplan.

Bestämmelserna om detaljplan i PBL blir därmed - med de undantag som anges i detta kapitel - tillämpliga pä dessa planer. Sålunda skall t. ex, bestämmelserna om kommunens rätt atl lösa viss mark enligt 6kap. gälla, 1 fråga om skyldigheten för kommunen att lösa mark för annat än enskilt bebyggande skall dock äldre bestämmelser gälla under en övergångstid (5 5), Enligt 24 5 skall vidare äldre bestämmelser i vissa fall gälla i fråga om skyldigheten för fastighetsägare att betala ersättning för gatukostnader.

Några remissinstanser har föreslagit att s,k. K- och Q-bestämmelser, dvs, skyddsbestämmelser för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, i da­gens stadsplaner skall gälla som skyddsbestämmelser enligt PBL, Jag har Udigare (avsnitt 11,2,2) föreslagit att kulturhistoriska värden skall kunna hävdas utan att sädana skyddsbestämmelser har utfärdats. Det innebär att dagens K- och Q-märkningar får en viss tyngd i lovärenden utan någon formell övergångsregel. Jag hänvisar också till vad jag anförde i ersätt­ningsfrågan i specialmotiveringen till 15 kap, 5 5 tredje siycket.

Det är i dag inte ovanligt atl åtgärder efter dispens har medgetts i strid mot beslämmelser t, ex, i en stadsplan. När en sådan plan nu skall gälla


 


Prop. 1985/86:1                                                                   864

som detaljplan enligt PBL. kan del ifrågasättas om planen därvid skall      17 kap. 4-5 §§

anses ändrad i enlighel med dispensen eller ej. Del skulle emellertid bli

svårt att överblicka konsekvenserna vid olika typer av dispenser, om en

sädan generell bestämmelse införs. En lämpligare lösning är enligt min

mening att behovel av planändring övervägs när frågan aktualiseras, t, ex,

genom en bygglovsansökan.

Om dispens tidigare har getts för etl helt annat ändamål än vad planen utvisar, kan del innebära all planen mäsle ändras för all lov skall kunna lämnas till åtgärder som är förenliga med det nya ändamålet men som inte siär i överensstämmelse med planen. Jag vill dock erinra om att bygglov till bl, a, sädana inre ändringar som anges i 8 kap, 1 8 4 och 5 får lämnas, trots atl byggnaden används pä ett sätl som strider mot planen (se 8 kap, 11 5 Iredje stycket),

1 överensstämmelse med vad jag har föreslagil i den allmänna moUve­ringen (avsnitt 19,3,3) har i andra styckel föreskrivits att stads- eller byggnadsplaner fastställda efter utgången av år 1978 skall ha en genomfö­randetid av lio år. Om en plan t, ex, har fastställts under år 1979 löper genomförandetiden således ut under år 1989, Med uttrycket fastställd avses att fastslällelsebeslutet har vunnit laga kraft. PBL:s beslämmelser om planer med genomförandelid kommer hell all bli tillämpliga på dessa. Del innebär bl, a. alt kommunen utan fastighetsägarens samtycke får ändra eller upphäva planen endasi om det är nödvändigt på grund av nya förhål­landen av slor allmän vikl, vilka inte inte kunnat förutses vid planläggning­en (5 kap, 115 första stycket), 1 sådana fall är fastighetsägaren enligt 14 kap, 5 5 berättigad till ersättning för skada.

De planer som inte får nägon genomförandelid jämställs med PBL-planer där genomförandetiden har gäll ut. De skall alltså fortsätta atl gälla men får enligt 5 kap, 11 5 andra siycket ändras eller upphävas utan atl Udigare medgivna byggrätter beaktas. Bortsett från de fall som avses i 8 5 detta kapitel är någon ersältningsrätt inte knuten till dessa fall. För tydlig­hetens skull skall påpekas att nägon rätt för fastighetsägaren att få genom­förandetiden förlängd enligt 5 kap, 14 5 andra stycket inte finns beträffande dessa planer,

5 8 Under liden till utgången av är 1990 gäller inte bestämmelserna i 14 kap, 1 8 inom områden som omfattas av stadsplan. Under denna lid skall i stället 48 5 första och tredje styckena byggnadslagen (1947: 385) tillämpas. Bestämmelserna i 6 kap, 24 5 andra stycket gäller inte i fråga om sådana planer för vilka genomförandetiden enligl 4 5 andra styckel skall anses ha gäll ut.

Paragrafen motsvarar 15kap, 65 i det remitterade lagförslaget men sak­nar motsvarighet i utredningens förslag.


 


Prop. 1985/86:1                                                     865

Första styckel                                                               /j kap. 5 §

Enligl 14 kap, 1 5 första stycket är kommunen skyldig att lösa kvarters­mark som enligl en detaljplan skall användas, för annat än enskilt bebyg­gande samt mark för gator och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Bestämmelserna, som alltså är ovillkoriiga, mot­svaras i dag av 488 första siycket byggnadslagen. Inlösenskyldigheten enligt 48 8 byggnadslagen är emellertid begränsad till de fall då markägaren till följd av planen endast kan använda marken pä ett sätt som står i uppenbart missförållande till dess tidigare värde.

Skälen till att i PBL föreskriva en villkorslös inlösenskyldighet har jag redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 18.2.1). 1 första styckel har föreskrivits, alt äldre beslämmelser skall gälla under en övergångstid av fyra år beträffande stadsplaner. Därefter skall 14 kap. 1 8 PBL tillämpas även för dessa äldre planer. Det bör framhållas att, om planerna ändras med slöd av bestämmelserna i 5kap. om detaljplan, detta medför att 14 kap. 1 8 blir tillämplig på planerna i de ändrade delarna.

Bestämmelsen i första styckel motiveras enligt lagrådsremissen av alt en mjukare övergäng till den föreslagna ovillkorliga inlösenskyldigheten i 14 kap I 8 skall åstadkommas. Lagrådel har föreslagit att bestämmelsen utgår, eftersom fördelarna av förslaget inte har närmare belysts och någon motsvarande regel inte har föreslagits för de fall då annan än kommunen är huvudman (yttrandet s. 132).

Gentemot detta vill jag framhålla alt bakgrunden till bestämmelsen är att det i vissa större kommuner finns ett stort antal stadsplaner som inte har blivit genomförda och i vilka mark har blivit utlagd för gator och störte trafikleder. En hel del av dessa planer är inte längre aktuella och kommer därför inte alt genomföras. Om PBL införs ulan den nu föreslagna undan­tagsbestämmelsen, skulle kommunen bli inlösenskyldig för all mark som är utlagd för allmänt ändamål i dessa planer. Bestämmelsen ger kommunen etl visst rådrum för att ändra eller upphäva dessa inaktuella planer. Efter­som sådana planändringar i de allra flesta fall kommer att medföra alt befinUig bebyggelse inte längre strider mot gällande plan eller atl ny bebyggelse kommer att tillåtas, torde förslaget medföra fördelar även för fastighetsägarna. Jag vidhåller således förslaget i denna del. I förhållande till det remitterade förslaget har dock bestämmelsen justerats redaktio­nellt.

Om annan än kommunen, l.ex, en vägförening, är huvudman för vägar och andra allmänna platser, torde det inte medföra några större problem övergångsvis att inlösenreglerna fär en annan konstruktion. Den inlösen­skyldighet som det kan bli fråga om i byggnadsplaner är nämligen begrän­sad i förhållande till vad jag nyss har nämnt beträffande stadsplaner. Någon motsvarande bestämmelse behövs därför inte i fråga om byggnads­planer,

28    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 1


 


Prop. 1985/86:1                                                                    866

Andra stycket

Enligl 6 kap, 24 8 andra styckel fär kommunen under vissa förutsättning­ar lösa fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med en detaljplan. En av dessa förutsättningar är all planens genomföran­delid har gått lill ända. Denna reglering är avsedd för detaljplaner för vilka en genomförandelid enligt PBL har varit gällande. Bestämmelserna i 6 kap. 24 5 andra stycket bör därtor inte vara tillämpliga pä sädana äldre planer vilkas genomförandetid enligt 4 5 andra stycket skall anses ha gått ut. I andra stycket har tagits in bestämmelser som undantar dessa planer frän tillämpningen av 6kap, 245 andra stycket,

6 8    Bestämmelserna i 6 kap, 26 5 första styckel gäller inte inom områden som omfattas av byggnadsplan eller avstyckningsplan.

Motiven till paragrafen som handlar om huvudmannaskapet för all­männa platser inom byggnads- och avstyckningsplaner efler ikraftträdan­det, har jag redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.4). Paragrafen, som har utformats i enlighet med lagrådels förslag (yttrandet s. 131). saknar motsvarighet i utredningsförslaget. Den motsvarar 15 kap. 5 8 första meningen i det remitterade förslaget.

Genom bestämmelsen kommer ansvaret för plangenomförandel i nyss nämnda planer att ligga kvar hos fastighetsägarna. Detta ansvar utövas i dag oftast genom en gemensamhel sanläggning eller en vägförening som har bildats enligt anläggningslagen resp. lagen om enskilda vägar.

Även om kommunen inte har något formellt väghållningsansvar inom byggnads- eller avstyckningsplaner, ar det inte ovanligt att kommunen frivilligt tar pä sig ett sådant ansvar. Det kan l.ex. gälla allmänna vägar som efter indragning enligt 25 8 väglagen har övertagits av enskild väghål­lare, enskilda vägar som är av större betydelse för kommunen, eller vägar som kommunen själv har byggt. Den nu föreslagna bestämmelsen ulgör givetvis inget hinder för kommunen att även fortsättningsvis ha det faktis­ka väghållningsansvarel. Som lagrådet framhåller (yttrandet s. 131) inver­kar elt sådant åtagande från kommunens sida inte på frågan vem som formellt har ansvaret för väghållningen.

7 §   Bestämmelserna i 8 kap, 11 8 fjärde stycket gäller inte inom områden som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan.

Någon motsvarighet till denna paragraf, som svarar mot 15kap, 78 i det remitterade förslaget, har inte föreslagits av ulredningen.

Enligt 8 kap. 11 8 fjärde stycket får bygglov till åtgärder på kvartersmark för allmänt ändamål meddelas endast om ändamålel är närmare angivet i delaljplanen. Nägon motsvarande beslämmelse finns inte i dag. Det före­kommer därför ofta att det i l.ex. stadsplaner endast anges allmänt ända­mål utan någon närmare precisering, vilket i dag inte utgör något hinder


17 kap. 5-7 §§


 


Prop. 1985/86:1                                                                    867

mot att meddela lov. För att kommunerna inte skall behöva ändra dessa      17 kap  7-8 *'«' planer för alt införa tilläggsbestämmelser har stadsplaner och byggnads­planer genom 7 8 undantagits frän den nyss nämnda bestämmelsen,

8 8 Om en plan eller bestämmelse, vars genomförandetid enligt 4 8 skall anses ha gäll ut, upphävs eller ändras, är kommunen pä fastighetsägarens begäran skyldig att lösa mark som

1,  på grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 1098 byggnadslagen (1947; 385) inte har kunnat bebyggas i enlighet med planen,

2,  är belägen inom etl område som till större del är bebyggt i huvudsak i enlighet med planen och

3,  efter upphävandet eller ändringen inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Talan om inlösen enligl forsla stycket skall väckas före utgången av är 1996.

1 mål om inlösen skall bestämmelserna i 14kap. 98 samt 15kap. I och 688 tillämpas.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 8 5 i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningsförslaget. Paragrafen har fått sin utformning i nära anslutning till lagrådets förslag. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.3) har jag redovisat bakgrunden till paragrafen och dess innehåll i slort.

Första styckel

Enligt första stycket föreligger under vissa förutsättningar inlösenskyl­dighet för kommunen till följd av att sådana planer eller bestämmelser som enligt 4 5 skall gälla som detaljplaner upphävs eller ändras. Paragrafen omfattar säledes, till skillnad mot det remitterade förslaget, även sådana avstyckningsplaner för vilka förordnande enligt 168 5 byggnadslagen inte har utfärdats. Lösenskyldigheten gäller endasi planer som enligt 4 8 andra stycket inte påförs genomförandelid, dvs. sådana planer som har fastställts före utgången av är 1978,1 motsats till del remitterade förslaget är paragra­fen tillämplig oavsett vilket användningssätt som var medgivet i planen.

En förutsättning för paragrafens tillämpning är enligt punkl I alt fastig­hetsägaren har varit förhindrad alt bygga på grund av ett långvarigt ny­byggnadsförbud enligt 35 8 eller 1098 byggnadslagen, dvs. i avvaktan på planläggning eller planändring. Ett förbud l.ex. enligt 110 8 andra styckel mol att bygga innan vägar, vatten och avlopp har anordnats berättigar således inte till inlösen.

Del är inte möjligt att exakt ange hur länge ett förbud skall ha gällt för atl del skall betraktas som långvarigt. En lämplig utgångspunkt kan emellertid enligt min mening vara den tidrymd som enligt 4 8 är bestämmande för frågan om en plan skall påföras genomförandetid eller ej. Det innebär att kravet i punkt 1 i allmänhet skall anses vara uppfyllt, om förbudet har meddelats före den Ijanuari 1979 och fortfarande gäller vid lagens ikrafl-


 


Prop. 1985/86:1                                                      868

trädande. Något absolut krav på att förbudet skall ha gällt utan avbrott bör jj kap 8 'i inte ställas. Om ett förbud har upphört att gälla en kortare tid på grund av att giltighetstiden har löpt ut innan den har förlängts, har nämligen fastig­hetsägaren i praktiken inte haft några möjligheter att utnyttja byggrätten, Samma synsätt bör läggas på sådana fall där förbudet har upphört kort tid före PBL:s ikraftträdande.

Lagrådet har (yttrandet s, 132) pekat pä ytteriigare en situation där kravet i punkt 1 bör anses uppfyllt. Lagrådet åsyftar det fallet att etl långvarigl förbud enligt 35 eller 109 8 byggnadslagen någon tid före ikraft­trädandet av PBL ersatts av etl förbud enligt 1105 andra stycket att bygga innan vägar, vattenförsörjning och avlopp anordnats, Pä den tid som stått fastighetsägaren till buds kan hans reella möjligheter att undanröja hindren för bebyggande ha varit mycket begränsade. Som lagrådet påpekar är det därför också i detta läge - om man ser till de faktiska omständigheterna -det första förbudet som omöjliggjort för fastighetsägaren alt bygga.

Enligt punkt 2 skall fastigheter, för alt inlösenskyldighet skall komma i fråga, vara belägen inom ett område som till större del är bebyggt i huvudsak i enlighet med planen. Lagtexten har i förevarande punkt fäll en delvis annan utformning än enligt såväl det remitterade förslaget som lagrådets förslag. Skälet till detta är bl. a, att paragrafens tillämpningsom­råde har vidgats till att avse även andra ändamål än bostadsändamål. På skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.3) skall inlösenskyldighel inte föreligga, om området där fastigheten är belä­gen inte alls eller endast till en del är utbyggt. Om övriga förutsättningar enligt paragrafen är uppfyllda, bör dock inlösenskyldighet inträda, om cirka tvä tredjedelar eller mer av området är bebyggt. Något exakt mått pä hur stor del av området som skall vara utbyggt går emellertid inte att ange.

Av det anförda framgår att utbyggnadsgraden inte alltid skall bedömas i förhållande till hela planområdet. Om fastigheten är belägen i en klart avgränsad del av planområdel, inom vilken utbyggnadsgraden skiljer sig från planomrädet i övrigt, är det förhållandena i denna dd som skall bedömas.

Kravet all områdel skall vara bebyggt i huvudsak i enlighet med planen skall anses uppfyllt även om det föreligger smärre avvikelser vad gäller användningssättet. Byggnaderna behöver inte heller ha den storlek som planen maximalt tillåter. Det är tillräckligt om de inte i något väsentligt avseende strider mot planens bestämmelser.

En ytterligare förutsättning för paragrafens tillämpning är enligt punkt 3 att fastighetsägaren efter upphävandet eller ändringen kan använda mar­ken endasi på sätt som är uppenbart oskäligt.

Som jag har redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.3) skall den förutsättningen anses vara uppfylld, om en fastighet över huvud taget inte får bebyggas. Om fastigheten visserligen får bebyggas för enskilt ändamål men på ett annat sätl än vad som tidigare medgavs i planen, blir bedömningen olika, beroende på ändamålet med bebyggelsen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   869

Atl byggrätten för en- och tvåfamiljshus ändras inom ramen för det 17 kap. 8 § ursprungliga ändamålet bör inie - annal än i rena undantagsfall - medföra inlösenskyldighet. De ändringar som det här kan bli fråga om är framför alll begränsningar av den Udigare medgivna byggrätten, l.ex. för att för­hindra olämplig permanentbebyggelse. Storleken på de medgivna byggna­derna har i sådana fall anpassats lill vad som är erforderiigt för all uppnå syftei - nämligen att förhindra boende året runt,

1 fråga om andra fastigheter, t, ex, för handelsändamäl eller för flerbo­sladshus, måste bedömningar av delvis annat slag göras, 1 sådana fall, särskill när det gäller citybebyggelse, kan även en kraftig begränsning av den tidigare medgivna byggrätten inom ramen för samma användningssätt medföra stora förändringar av fastighetens marknadsvärde. Fastighetsäga­ren kan i sådana fall drabbas så hårt även av en begränsning av byggrälten alt inlösenskyldighet bör inträda. Avgörande för vad som kan anses vara ett skäligt utnyttjande är i dessa fall inte i första hand den tidigare med­givna byggrätten utan snarare det utnyttjande som har medgetts för fastig­heterna i omgivningen, vilket också torde vara det som avgör fastighetens marknadsvärde.

Om byggrälten ändras för en faslighet som är avsedd för industriända­mål kan det inte generellt anges hur bedömningen skall göras. För atl inlösen skall medges bör dock krävas att det är fräga om kraftiga begräns­ningar av den tidigare byggrätten som leder till stora förändringar av fastighetens marknadsvärde.

Lagrådet anser (yttrandets. 133) atl det av lagtexten också bör framgå atl frågan om huruvida inskränkningen av byggrätten är uppenbart oskälig skall ske med utgångspunkt i hur situationen ter sig för en fastighetsägare. Enligt min mening är det mindre lämpligt att utforma laglexten på det sätt som lagrådet har föreslagit. Detta skulle nämligen kunna tolkas som om det är fastighetsägarens personliga förhållanden som skall vara avgörande, vilket inte är avsikten med bestämmelsen. Vad lagrådet synes vilja fram­hålla, nämligen att bedömningen av inskränkningens skälighet skall göras enbart med hänsyn till de enskilda intressena och inte alls till de allmänna, ligger enligt min mening i sakens natur, eftersom bestämmelsen är avsedd att utgöra ett skydd för enskilda intressen.

Inlösenskyldighet föreligger så snart fastighetsägaren till följd av upphä­vande eller ändring av planen får sin byggrätt oskäligt inskränkt. De fall som åsyftas är all marken inte alls eller endasi i en begränsad omfattning fär bebyggas för enskilt ändamål. Om marken efter en planändring skall användas för allmäni ändamål, kan fastighetsägaren med stöd av 14kap, 1 8 kräva att kommunen löser marken. Jag bortser i det följande frän de sistnämnda fallen.

Avgörande för bedömningen av frågan om inlösenskyldighet föreligger är förhållandena när målet avgörs. Vilka möjligheler att bebygga marken som fastighetsägaren kan tänkas få vid en framtida planläggning saknar 29   Riksdagen 1985186. I saml. Nr I


 


Prop. 1985/86:1                                                                    870

alltså i princip betydelse. Bedömningen av inlösenfrågan bör inte utgöra n knn 8 S något problem, om byggrättsbegränsningen har kommit till uttryck genom en ändring av den gamla planen. Därmed har ju kommunen klargjort vilket byggande som framdeles kan tillåtas på den berörda fastigheten. Situa­tionen blir av naturliga skäl mera vansklig, om kommunen har upphävt den gamla planen utan att samlidigl ange vilka principer som skall gälla för det berörda områdets bebyggande. En lämplig ordning i sådana fall kan vara att fastighetsägaren - för att undanröja risken för en onödig rättegång -söker bygglov eller inleder förhandlingar med kommunen för att fä klarlagt vilket byggande kommunen är beredd alt tillåta på hans fastighet. Det ställs emellertid inget krav i paragrafen på att fastighetsägaren skall ha inhämtat kommunens uppfattning innan talan väcks. Domstolen kan natur­ligtvis grunda sitt avgörande på elt besked från kommunen under rättegån­gen i fråga om fastighetsägarens möjligheter att kunna påräkna bygglov. Om ett sådant besked innebär atl fastigheten får bebyggas i viss skälig omfattning och detta leder lill att inlösenkravel ogillas, bör kommunen givetvis vara bunden av beskedet i ett framtida bygglovsärende.

Ett inte så ovanligt fall torde bli atl kommunen när talan om inlösen väcks inte kan lämna något säkert besked om vilket byggande som kan tillåtas, därför att arbete pågår med att ändra den i målet aktuella planen. Enligt del remitterade lagförslaget skulle kommunen i en sådan situation ha rätt alt få inlösenfrågan uppskjuten till efter år 1996, Av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnilt 19,3,3) har någon sådan bestämmelse nu inte tagils in i paragrafen.

Med den utformning som inlösenregleringen nu föreslås få, kan emeller­tid bestämmelserna i rättegångsbalken om vilandeförklaring av mål bli tillämpliga i det nyss angivna exemplet. Enligt 32 kap. 5 8 rättegångsbalken kan domstolen vilandeförklara ett mål i avvaklan bl. a. på att en fräga som är föremål för annan rättegång eller behandling i annan ordning först avgörs. Om kommunen i det angivna exemplet har inlett arbete med alt ändra planen när inlösenmålet skall avgöras, bör alltså målet kunna vilan­deförklaras i avvaktan på all planläggningen slutförs. Del krävs alltså alt planarbetet har påbörjats. Det borde dock vara tillräckligt atl t. ex. pro­gramskedet har inletts.

Andra siycket

Enligt andra stycket mäste fastighetsägaren, för att han skall ha rätt till inlösen, väcka talan om detta inom lio år efter ikraftträdandet, dvs. före utgången av är 1996. Motiven Ull denna beslämmelse har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnilt 19.3.3).

Den grundläggande förutsättningen för paragrafens tillämpning är enligt första stycket att kommunen har upphävt eller ändrat den gamla planen. Om kommunen inte har gjort det inom tio år efter ikraftträdandet föreligger alltså ingen inlösenskyldighet. Fastighetsägaren kan emellertid tvinga fram


 


Prop. 1985/86:1                                                                   871

ell ställningslagande frän kommunens sida genom atl begära bygglov i     17 kan 8—10 'i enlighet med planen. Om kommunen inte vill lämna bygglov, måste planen ändras. Det är dock att observera atl kommunen har rält att enligt 8 kap, 23 8 besluta om anstånd med avgörandet av en bygglovsansökan, om planändring skall ske.

Tredje slyckei

Enligt tredje stycket skall bestämmelserna i 14kap, 95 samt 15kap, 1 och 6 55 tillämpas. Det innebär bl, a. att fastighetsägaren, om han vill begära inlösen, skall väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

På grund av bestämmelserna i 14 kap, 95 skall expropriationslagen till-lämpas i mål om inlösen. Det innebär bl,a, att expropriationslagens be­stämmelser om hur löseskillingen skall bestämmas skall gälla, I fråga om fördelning av rättegångskostnaderna gäller dessutom de särskilda bestäm­melserna i 15kap, 65,

9 § 1 fråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har antagits men inte
har fastställts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas be­
lräffande såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Paragrafen, som motsvaras av 21 kap, 5 5 i utredningens förslag och 15 kap, 98 i det remitterade lagförslaget, har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådels förslag. Den reglerar det förhållandet atl en stadsplan eller en byggnadsplan vid lagens ikraftträdande har antagits av kommunen men inte fastställts eller att den har fastställts men beslutet har överklagats, I dessa fall skall byggnadslagens bestämmelser tillämpas inte bara på förfarandet utan också på prövningen i sak (26, 108 och 15088 BL), Jag har avhandlat frågorna härom i den allmänna motiveringen (av­snitt 19,4.4).

De nu avsedda planerna får på grund av 4 5 andra stycket en genomfö­randelid av tio år från det beslutet om faslsiällelse vinner laga kraft.

Planer som ännu inte har antagits då PBL träder i kraft bör, som jag har anfört i den allmänna motiveringen, vid behov omarbetas så att förfarandet och planinnehållet stämmer överens med bestämmelserna i PBL.

Regionplaner

10 8 Regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1981 skall gälla
som regionplan enligt denna lag, dock längst till den dag då sex år har
förflutit från det att planen fastställdes. I övrigt skall regionplaner upphöra
att gälla vid ikraftträdandet.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 7 5 i utredningsförslaget och ISkap. 105 i det remitterade lagförslaget.

Som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.3.1) skall regionplaner, som har fastställts efler utgången av år 1981, under en


 


Prop. 1985/86:1                                                                    872

övergångstid gälla som regionplan enligl PBL, Sädana planer skall, pä 17 kap 10-11

1 enlighel med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (av­snitt 19,3,1) upptar paragrafen - till skillnad mot del remitterade förslaget - inte några särskilda beslämmelser om regionplaneorgan i Stockholms län.

Tomtindelningar

11 8 Tomtindelningar enligt byggnadslagen (1947: 385) eller stadsplanela­gen (1931: 142) samt sådana äldre tomtindelningar som anges i 805 sist­nämnda lag skall gälla som fastighetsplan enligl denna lag.

Paragrafen, som motsvarar 21 kap, 8 5 i utredningsförslaget har samma sakliga innehåll som 15 kap, 11 8 i det remitterade förslaget. Den innebär till att börja med all tomtindelningar som har fastställts enligt byggnadsla­gen eller stadsplanelagen skall gälla som fastighetsplan enligt PBL. Para­grafen omfattar även sådana tcmtindelningar som anges i övergångsbe­stämmelserna till stadsplanelagen (805), dvs. lomtindelningar som har fastställts tidigare och av ålder bestående lomtindelningar. Med av ålder bestående tomlinddningar avses sädana lomtindelningar som har tillkom­mil före år 1875 utan att ha blivit fastställda.

Paragrafen medför bl. a. alt bestämmelserna i 6 kap. 24 5 blir tillämpliga pä gällande tomtindelningar. Det innebär att kommunen får lösa fasligheter eller fastighetsdelar som inte stämmer överens med tomtindelningen. En förutsättning är dock att detaljplanens genomförandetid för berörda fastig­heter har löpt ut. En motsvarande bestämmelse finns i dag i 47 5 byggnads­lagen med den skillnaden atl talan om inlösen får väckas tidigast ett år efter lomlindelningens fastställande.

Kommunen är i dag enligt 48 8 andra stycket byggnadslagen skyldig att under vissa förutsältningar lösa tomtdelar som har blivit onyttiga genom en tomlindelning. Någon molsvarande bestämmelse finns inte i PBL. Denna skyldighet för kommunen upphör alltså vid ikraftträdandet. Jag vill dock erinra om bestämmelserna i 8 kap. 4 8 fastighetsbildningslagen som gör det möjligl för en fastighetsägare alt lösa in de delar av tomlen som tillhör någon annan. Någon risk för alt en fastighetsägare skall behöva behålla en tomtdel som har blivit onyttig torde därför i allmänhet inte föreligga.

Det kan i dag förekomma att lomlinddningen strider mot en delaljplan


 


Prop. 1985/86:1                                                                   873

på grund av att detaljplanen har ändrats efter det att lomlinddningen har 17 kan 11-14 S? fiistställts. Enligt PBL:s system fär fastighetsplanen och detaljplanen inte strida mot varandra. Det har därför ifrågasatts om del inte som förutsätt­ning för att 115 skall gälla bör föreskrivas att tomtindelningen står i överensstämmelse med gällande detaljplan. Det är emellertid svårt alt överblicka konsekvenserna av en sådan föreskrift. En lämpligare lösning är enligt min mening atl behovel av ändring övervägs när frågan aktualise­ras, t, ex, genom en bygglovsansökan,

12 § I fråga om tomtindelningar som har antagils men inte har fastställts
före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser Ullämpas beträffande såväl
förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningsförslaget och svarar mol 15kap, 125 i del remitterade lagförslagel, har ulformals huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag (yttrandet s, 134), Den handlar om lomtindelningar som har antagits men inte fastställts före ikraftträdan­det. Paragrafen har samma sakliga innehåll som 95.

Nybyggnadsförbud

13 5 Med de undantag som anges i 14 och 16 88 skall förbud mot nybygg­
nad och förbud mot rivning som har utfärdats med stöd av byggnadslagen
(1947:385) upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

Enligt 13 8, som motsvarar21 kap. i utredningsförslaget, skall flertalet av de nybyggnadsförbud som har utfärdats med stöd av byggnadslagen upp­höra atl gälla vid lagens ikraftträdande. Även de temporära rivningsförbud som har utfärdats med stöd av 35 a 8 byggnadslagen upphör då att gälla. Nybyggnadsförbud som följer direkt av byggnadslagen upphör att gälla på grund av 18. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.4.1 och 19,4.2) avhandlat dessa frågor. Paragrafen har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag,

14 8 Har förbud mol nybyggnad utfärdats med stöd av 110 8 andra
stycket byggnadslagen (1947: 385), skall förbudet gälla som beslämmelse i
planen enligt 5 kap. 8 8 I denna lag.

Paragrafen motsvarar 21 kap. 11 8 i utredningsförslaget och 15 kap. 14 8 i del remitterade lagförslaget.

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.3,2) skall möjligheten att förordna om förbud mot nybyggnad enligl 110 8 andra stycket byggnadslagen ersättas med en möjlighet atl i detaljplan ta in bestämmelser av motsvarande innebörd, Enligl 5 kap. 8 5 1 skall i enlighet härmed kunna bestämmas i planen att bygglov inte får lämnas förrän en viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning har kommit till stånd. Med anledning härav föreskrivs i 14 8 atl de s.k. 1108-förbuden i fortsätt-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    874

ningen skall gälla som bestämmelse enligt 5 kap. 881 i planen. För all      I7 knn   14—16 SS förbuden skall fortsätta att gälla på delta sätt behöver alltså någon ändring av planbeslämmelserna inte göras.

15 8 Förbud enligt 178 byggnadslagen (1947:385) mot schaktning, fyll­ning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall fortsätta atl gälla, dock längst till utgången av år 1989.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 8 byggnadslagen med anled­ning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1990. 1 sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

I  paragrafen, som motsvarar 21 kap.   13 8  i utredningsförslaget och

15        kap. 15 8 i del remitterade lagförslaget, regleras förbud mot schaklning,
fyllning, trädfällning m. m. som inom område med fastställd generalplan
gäller på grund av 17 8 första stycket byggnadslagen eller har meddelats
med stöd av tredje stycket samma paragraf. Jag har i den allmänna motive­
ringen (avsnitt 19.3.2) redogjort för skälen till aft dessa förbud bör gälla
under en övergångstid av tre år. Under denna lid kan förbuden ersättas av
bestämmelser i en delaljplan eller av områdesbestämmelser med i huvud­
sak samma verkan,

1 den allmänna motiveringen har jag också föreslagit att talan om ersäll­ning enligt 22 8 byggnadslagen för skada lill följd av förbud enligt 17 8 skall kunna väckas under tiden fram tiil utgången av år 1990, dvs. under en tid av ett år efter del alt förbuden skall upphöra att gälla. Andra stycket i den nu föreslagna 15 5 har utformats i enlighet härmed. På förslag av lagrådet har lagtexten i andra styckets andra mening förtydligats, så att det framgår att äldre beslämmelser skall tillämpas endast i materiellt hänseende i sådana mål.

16 § För områden där förbud mot nybyggnad m.m. råder enligt 818
byggnadslagen (1947:385) eller har utfärdats med stöd av 82 8 samma lag
skall förordnande om prövning som avses i 12 kap. 4 8 anses ha utfärdals i
fråga om beslut om bygglov, markiov och förhandsbesked.

Inom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54 8 I mom. tredje stycket byggnadsstadgan (1959:612) skall skyldighel föreligga att enligl 8 kap. 7 5 söka bygglov för atl sätta upp eller väsentligt ändra ljusanord­ningar och att enligt 8 kap. 98 söka marklov för schaktning eller fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första siycket skall väckas före utgången av år 1987, I sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

Paragrafen behandlar sådana förbud mol nybyggnad, schaklning, fyll­ning och andra åtgärder i närheten av befästningar, flygplatser, atomreak­torer m, m, som råder direkt på grund av 81 8 byggnadslagen eller som har meddelats av länsstyrelsen med stöd av 82 8 samma lag, t, ex, i avvaktan på att en sådan anläggning skall byggas eller utvidgas.


 


Prop. 1985/86:1                                                      875

En följd av bestämmelserna i första stycket är all länsstyrelsen får ij kap 16-17  underrättelse av byggnadsnämnden om alla förhandslov, bygglov och marklov som lämnas inom de områden där förbud enligl 81 eller 82 8 i dag gäller. Länsstyrelsen kan därefter med stöd av 12 kap, 4 8 upphäva sädana beslut som innebär all elt område av riksintresse enligl NRL får en an­vändning som strider mot bestämmelserna i den lagen. Skälen till att denna lösning har valts, vilken skiljer sig från den som utredningen har föreslagit, har jag redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.4,1), Hur länsstyrelsens prövning i dessa fall är avsedd att gä Ull har jag närmare behandlat i specialmotiveringen till 12 kap. 4 8.

Av de åtgärder vilka regleras i 81 och 82 85 byggnadslagen är åtgärder som motsvarar nybyggnad samt anordnande av upplag och materialgärd generellt bygglovspliktiga enligt 8 kap. 1 8 första stycket 1 -3 och 2 8 första stycket 2. Skyldighet att söka lov för att sätta upp ljusanordningar samt schakta och fylla föreligger emellertid för områden som inte omfattas av detaljplan först efler särskilt beslut av kommunen (8 kap. 78 och 9 8 Iredje stycket). För att kommunen inte skall behöva meddela sådana beslut förde områden, där motsvarande skyldighet redan har införts av länsslyrelsen med stöd av 54 5 1 mom, tredje stycket byggnadsstadgan, har i andra siycket tagits in bestämmelser av innebörd att bygglovs- och marklovsplikt skall föreligga i dessa områden.

Enligt Iredje styckel skall, på motsvarande sätt som föreskrivs i 15 5, ersättningstalan kunna väckas inom ett är efter det att förbuden upphör att gälla, dvs, före utgången av år 1987,

På förslag av lagrådet har lagtexten i styckets andra mening förtydligats, så att det bättre framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas endast i materiellt hänseende i sådana mål,

17 8 Inom omräden där förbud med stöd av 40 8 andra stycket eller 1105 Ijärde stycket byggnadslagen (1947:385) har utfärdats mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall skyldighet föreligga att enligt 8 kap, 9 5 söka marklov för sådana älgärder.

Paragrafen motsvarar 21 kap, 15 5 i utredningsförslaget och 15 kap. 17 51 del remitterade lagförslaget.

De förbud som avses i paragrafen är dels sädana som har beslutats enligt 408 andra stycket byggnadslagen innan en stadsplan har antagits, dels sådana som har beslutals enligt 1108 Ijärde stycket belräffande byggnads­planeområden.

Paragrafen innebär att marklovsplikt införs i dessa omräden. Därav följer att lov till schaktning, fyllning, trädfällning m.m. enligt 8kap. 18 5 skall lämnas, om åtgärden inte l.ex. förhindrar eller försvårar områdets användning för bebyggelse eller medför störningar för omgivningen.

Om kommunen vill ge mera preciserade föreskrifter beträffande ifråga­varande åtgärder, måste detta ske genom områdesbestämmelser eller de­taljplan.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    876

Utredningen har föreslagit all även del förbud mol schaktning. fyllning.     17 kap. 17—19 §§ trädfällning eller annan därmed jämförlig äigärd som enligt 408 forsla stycket byggnadslagen gäller inom områden med stadsplan skall omfattas av övergångsbestämmelsen.

Jag delar inte utredningens uppfattning på denna punkt. Inom de nu avsedda områdena kommer marklovsplikt att gälla för schaktning och fyllning på grund av 8 kap. 9 5 första stycket. Om kommunen vill fä kontroll över trädfällning och jämförliga åtgärder, kan detta förhållandevis enkelt åstadkommas genom att marklovsplikt enligt 8 kap. 9 5 andra styckel införs för sädana åtgärder genom tilläggsbestämmelser till delalj­planen.

Andra beslut enligt byggnadslagen

18       8 Har undantag frän förbud mot nybyggnad enligl byggnadslagen
(1947:385) eller byggnadsstadgan (1959:612) medgetts genom beslut som
har vunnit laga kraft efter utgången av år 1985 och har byggnadslov till den
åtgärd som medgivandet avser inte meddelats före ikraftlrädandet, skall
medgivandet gälla som förhandsbesked. Medgivandet upphör dock att
gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslutet
om medgivandet vann laga kraft. 1 övriga fall upphör beslut om undantag
att gälla.

En dispens från elt nybyggnadsförbud enligt byggnadslagen eller bygg­nadsstadgan skall, som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 19.4.3) i vissa fall gälla som ett förhandsbesked enligt PBL. Be­stämmelserna i 18 5, som motsvarar 21 kap. 12 8 i utredningsförslaget och 15 kap. 18 5 i det remitterade lagförslaget, har utformats i enlighet härmed.

Paragrafen omfaltar dispenser från förbud som antingen gäller direkt pä grund av byggnadslagen eller byggnadsstadgan eller har utfärdals med stöd av byggnadslagen. Med förbud mot nybyggnad enligt byggnadsstadgan avses det s. k. tätbebyggdseförbiidei i 568 1 mom. fjärde stycket stadgan.

En förutsättning för att dispensen skall gälla som förhandsbesked är all beslutet inte har vunnit laga kraft tidigare än ett år före lagens ikraftträ­dande. Dispensen gäller under en tid av två år. Om ansökan om bygglov inte görs under tvåärsfristen, förfaller dispensen och därmed även för­handsbeskedet.

Pä lagrådets förslag har ett tillägg gjorts i paragrafen, så att det direkt framgår att äldre dispenser upphtir att gälla.

19       8 Förordnande enligt 70 och 113 85 byggnadslagen (1947:385) om skyl­
dighet att avstå eller upplåta mark skall gälla som förordnande enligl 6 kap.
19 5 denna lag. Föreskrifter som avses i 73 5 byggnadslagen skall gälla som
förordnande enligt 6 kap. 22 8 denna lag.

Paragrafen motsvarar 15kap. 198 i det remitterade lagförslagel. Enligt 70 och 113 88 byggnadslagen kan förordnas att mark vid detaljplandägg-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   877

ning i vissa fall skall avslås eller upplålas utan ersättning. Bestämmelser av y/ kap. 19-20 §§ i huvudsak samma innebörd finns i 6 kap. 198 PBL. Nägon övergångsbe­stämmelse i fråga om gällande förordnanden har inte föreslagils av utred­ningen, vilket har kritiserats av nägra remissinslanser. 1 förevarande para­graf har därför föreskrivits att dessa förordnanden skall gälla som förord­nanden enligt 6 kap. 198.

Enligt 73 8 byggnadslagen kan regeringen i elt förordnande enligt 708 föreskriva skyldighet för markens ägare att bekosta anläggning av gator m.m. En motsvarande bestämmelse finns i 6kap. 22 8PBL. Lagrådet har föreslagit att en i det remitterade lagförslaget intagen hänvisning till 73 8 tas bort, eftersom nägot självständigt förordnande inte kan meddelas enligl 73 8. 1 den män det i elt förordnande enligt 708 byggnadslagen har medde­lats föreskrifter enligt 73 5 bör dessa fortsätta att gälla som om de hade meddelats enligt 6 kap. 22 5 PBL. 1 motsats till lagrådel anser jag emellertid att en uttrycklig bestämmelse om detta bör las in i paragrafen.

Särskilda krav på befintliga byggnader

20 8 Byggnader som har uppförts före den Ijuli 1960 eller för vilka byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall, om det behövs, vara försedda med anordningar för uppstigning pä taket och anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från taket.

1 fråga om byggnader som har uppförts före den Ijuli 1974 eller för vilka byggnadslov har sökts före nämnda dag skall portar och liknande anord­ningar vara utförda sä atl risk för olycksfall inte uppkommer.

Till byggnader som har uppförts före den Ijuli 1977 eller för vilka byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall höra sådana anordningar som skäligen kan fordras för att åstadkomma godtagbara arbetsförhållan­den för dem som hämtar avfall frän byggnaden.

Krav enligt första-tredje styckena får inte påtagligt avvika från vad som kan krävas enligt motsvarande äldre beslämmelser.

Förevarande paragraf och 21 5 motsvarar 6 kap, 2 och 3 58 i utredningens förslag och 15 kap, 208 i det remitterade lagförslaget,

1 överensstämmelse med vad jag har föreslagit i den allmänna moUve­ringen (avsnitt 11,2,4) har i 208 tagits in bestämmelserom krav på förbätt­ring av byggnader som fortfarande har brister med avseende pä skyddsan­ordningar på tak m,m,, skyddsanordningar för portar m,m, samt anord­ningar för avfallshantering. Bestämmelserna innebär att sådana krav pä förbättring av byggnader som f n. kan ställas med stöd av byggnadsstad­gan skall kunna ställas även efter PBL:s ikraftträdande.

1 det till lagrådet remitterade förslaget föreskrivs (15 kap. 20 8) att 82 och 82 a 58 byggnadsstadgan fortfarande skall tillämpas. Dessa paragrafer hän­visar i sin lur till bl. a. 44. 45 och 4688 i stadgan. 1 82 a 5 hänvisas beträffan­de anordningar för att åstadkomma en godtagbar avfallshantering dessut­om till de normer som gällde den 1 april 1978. Pä grund av utformningen av del remitterade förslaget i denna del skulle inte bara delar av byggnads-


 


Prop. 1985/86:1                                                     878

stadgan utan även äldre tillämpningsföreskrifter m.m. komma att leva     17kap 20-23 $' vidare efter det att PBL träder i kraft. Jag anser alt en sådan läsning till äldre bestämmelser är olycklig med hänsyn till den teknikutveckling som sker och till de ansträngningar som görs för att förenkla och förtydliga regelgi vningen.

De berörda bestämmelserna i byggnadsstadgan har nu i slällel förts över till första-tredje styckena i förevarande paragraf och getts en utformning som överensstämmer med PBL:s bestämmelser i övrigt. Det innebär bl. a. att kraven i större utsträckning än i dag kommer att behöva preciseras i föreskrifter. Någon ändring av kravnivån är emellertid inte avsedd. Delta har också kommit till uttryck i paragrafens fiärde stycke, enligt vilket kraven inte får påtagligt avvika frän vad som kan krävas enligt motsvaran­de äldre bestämmelesr. Det innebär exempelvis i fråga om skyddsanord­ningar på tak alt krav liksom i dag i första hand skall kunna ställas pä byggnader vilkas höjd på någon punkt uppgår till åtta meter.

21 8 Bestämmelserna i 82a8 Iredje stycket byggnadsstadgan (1959:612)
om handikappanpassning av vissa byggnader skall fortfarande Ullämpas.

Förevarande paragraf och 20 8 motsvarar 6 kap, 2 och 3 55 i utredningens förslag och 15 kap, 205 i det remitterade lagförslaget. Paragrafen handlar om handikappanpassning av vissa terminalbyggnader.

Statens planverk har i november 1984 fått i uppdrag att tillsammans med transportrådet redovisa hur den förutsatta handikappanpassningen av ter­minalbyggnader för kollektivtrafik har genomförts och vad som återstår atl göra, I avvaktan på denna redovisning är jag inte beredd att nu föreslå någon ändring av de bestämmelser som gäller för sådana byggnader. De nuvarande bestämmelserna i 82 a 8 tredje stycket byggnadsstadgan bör därför oförändrade fortsätta att gälla även efter det att PBL har trätt i kraft,

22 8 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i de
avseenden som anges i 20 och 21 88, meddela de ytterligare bestämmelser
som behövs

1,    Ull skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,

2,    för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller
anordningar samt tomter och allmänna platser.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag och i det remitte­rade lagförslagel. Den innehåller bemyndigande att meddela ytteriigare föreskrifter till bestämmelserna i 20 och 21 85. Bemyndigandet har utfor­mats i nära anslutning till motsvarande bemyndigande i 16kap. 18. Jag hänvisar till vad jag har anfört i specialmotiveringen lill sistnämnda para­graf.

Påföljder m. m.

23 8    För överträdelser som har begåtts före ikraftträdandet skall bestäm-


 


Prop. 1985/86:1                                                                   879

melserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt      .-,,,      , .
byggande m.m. tillämpas vid målens prövning i sak. Beslämmelserna i
   I      

lOkap, skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.

Underlåter någon atl utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan (1959:612) eller lagen (0000:000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m, m, i vissa kommuner skall bestämmelserna i lOkap, tillämpas vid målens prövning i sak.

Har nägon åsidosatt etl villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av I36a8 byggnadslagen (1947: 385), skall bestämmelserna i 4kap, 68 lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m,m, tillämpas.

Första stycket motsvarar 15 kap, 21 8 i det remitterade lagförslaget.

Som föreskrivs i 1 5 skall påföljdslagen upphöra atl gälla när PBL träder i kraft, Bestämmelsema i lagen har förts över till 10kap, med vissa mindre justeringar.

Förslaget till lOkap. innebär i förhållande till motsvarande bestämmel­ser i päföljdslagen att reglerna om byggnadsavgift och särskild avgift ändras. Beträffande byggnadsavgift införs en möjlighet för byggnadsnämn­den att nedsälta eller hell efterge avgiften, om överträdelsen är ringa. 1 fråga om särskild avgift har den övre beloppsgränsen höjts från 500 till I 000 kr. Dessa ändringar kan således leda till säväl lindrigare som stränga­re påföljd. Enligt min mening är det lämpligast att utforma övergångsbe­stämmelserna på så sätt att äldre bestämmelser skall gälla för överträdelser som har begåtts före ikraftträdandet, men atl de nya bestämmelserna i 10 kap. skall tillämpas även pä sådana överträdelser, om det leder till lindrigare påföljd. Sistnämnda reservation torde i och för sig följa redan av den generella bestämmelsen i 5 8 lagen (1964: 163) om införande av brotts­balken. Jag anser ändå att detla för tydlighetens skull bör komma till uttryck i lagtexten.

På lagrådels förslag har lagtexten förtydligats, så att det bättre framgår all äldre bestämmelser skall tillämpas endast i materiellt hänseende i de mål som nu avses.

Andra stycket har tillkommit efter det att lagrådsremissen beslutades.

Enligt 10kap. 15 5 har byggnadsnämnden möjlighet att ingripa, bl. a. om någon underlåter att vidla en åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av PBL. Det kan l.ex. gälla skyldighet att efler giltighetstidens slut la bort en byggnad, för vilken tillfälligt bygglov har meddelats. Skyldighet att vidta en sädan åtgärd kan emellertid uppkomma efter ikraftträdandet på grund av beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan eller lagen om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m. m, i vissa kommuner. Bestämmelserna i andra stycket har införts för atl de möjligheter atl få till stånd en rättelse som finns enligt PBL skall bli tillämpliga även i dessa fall.

Även bestämmelsen i tredje styckel har tillkommit efter det att lagråds­remissen beslutades.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   880

Enligt 136 a 5 nionde stycket byggnadslagen kan etl lokaliseringslillstånd 17 kao 23—24 SS förenas med vissa villkor. Den som åsidosätter etl sådant villkor kan dömas till böter eller fängelse enligt 12 8 påföljdslagen. Som jag tidigare har föreslagit skall påföljdslagen upphöra att gälla vid PBL:s ikraftträdande. En motsvarighet till dessa bestämmelser har emellertid tagits in i del Ull lagrådet remitterade förslaget till NRL, 1 4kap, 65 i förslaget till NRL finns sålunda bestämmelser om straff för överträdelser av villkor som har meddelats med stöd av den lagen. Genom Iredje stycket i förevarande pragraf blir 4kap. 68 NRL tillämplig även vid överträdelse av elt villkor som har meddelats före ikraftträdandet enligt 136a 8 byggnadslagen.

Gatukostnader m.m.

24 8 Äldre bestämmelser om skyldighel att betala ersättning för gatu­mark och gatubyggnadskostnad skall tillämpas när gatubyggnadsarbeten har påbörjats före ikraftträdandet.

Paragrafen, som motsvarar 15 kap, 22 8 i det remitterade lagförslaget men som saknar motsvarighet i utredningens förslag, föreskriver att äldre bestämmelser i vissa fall skall Ullämpas vid bestämmande av faslighels-ägarens skyldighet alt betala ersättning för gatukostnader (mark och byg­gande). Avgörande är tidpunkten då anläggandet av den gata eller gatudel det är fråga om påbörjades, I det remitterade lagförslaget föreskrivs bl, a. att äldre bestämmelser skall tillämpas om gatubyggnadsåtgärderna påbör­jats före utgången av år 1980. Lagrådet har uttalat följande om denna bestämmelse (yttrandet s. 134):

Lagtexten ger ingen upplysning om vad som gäller när åtgärderna påbör­jats därefter men före PBL:s ikraftträdande. Enligt specialmotiveringen skall då bestämmelserna i PBL lillämpas. Dessa beslämmelser överens­stämmer med gällande gatukostnadsregler i byggnadslagen. När lagrådet nu föreslår atl äldre bestämmelser skall tillämpas om gatubyggnadsåtgär­derna har påbörjats innan PBL trätt i kraft innebär delta alltså ingen ändring i sak.

Jag har ingen erinran mot lagrådets förslg. Paragrafen har utformats i enlighet härmed. Övriga ändringar i förhållande till det remitterade lagför­slaget är endast av redaktionell art. Paragrafen föreskriver således att äldre bestämmelser skall tillämpas så snart anläggningsarbeten har påbörjats före PBL: s ikraftträdande.

Skälen till atl i PBL behälla nuvarande tämligen komplicerade tillämp­ning av äldre bestämmelser av olika årgång på ännu inte reglerade kostna­der för gatubyggnadsåtgärder har jag utvecklat i den allmänna motivering­en (avsnitt 19,5.2),

1 fråga om vilka äldre bestämmelser som blir aktuella att tillämpa och deras huvudsakliga innehåll vill jag helt kort anföra följande.

Bestämmelserna äterfinns dels i lagen (1907:67) om stadsplan och tomt-


 


Prop. 1985/86:1                                                                    881

indelning, vilka med endast formella ändringar fördes över lill lagen ,-7 r  ( (1917:269) om faslighelsbildning i stad, dels i stadsplanelagen (1931: 142) och dels i byggnadslagen (1947: 385) i dess lydelse före den Ijanuari 1982, Samtliga beslämmelser i dessa lagar har genom övergångsbestämmelser i byggnadslagen erhållit fortsatt giltighet. Byggnadslagen innehåller dessut­om vissa särskilda bestämmelser av övergängskaraklär, vilka något modi­fierar tillämpningen av de äldre bestämmelserna.

Dessa äldre bestämmelser om gatukostnad skiljer mellan ersättning för gatumark och bidrag till kostnader för byggande av gala.

Rätt för kommun att erhålla ersättning för gatumark infördes första gången i 1907 års lag. Enligt beslämmelserna härom i 1907 och 1917 års lagar förelåg i fråga om gala och gatudel som upplåtits till allmänt begag­nande under den tid dessa lagar gällde (1908-1931) skyldighet för ägare av färdigbildad toml alt utge ersättning för mark till gatan framför tomten, när väl tomten bebyggts enligl gällande stadsplan. Ersättningen förföll till betalning först när villkoren om stadsplan, tomtbildning och bebyggande uppfyllts. Erfarenheten visar att det ibland kunnat dröja avsevärd tid innan alla dessa villkor var uppfyllda. Många gatukostnadsfrågor frän denna lid är därför alltjämt oreglerade, Ersättningskyldighelen gäller även vidgning av gata, vilket bidrar till att komplicera frågan.

Dessa regler om ersättning för gatumark överfördes i något ändrat skick till stadsplanelagen. För gata och gatudel som upplåtits eller lagligen skulle ha upplåtits till allmänt begagnande under stadsplanelagens giltighetstid (1932-1947) krävdes, liksom enligt 1907 och 1917 års lagar, att tomten blivit rättsligen bildad och var bebyggd. Det saknade dock betydelse om bebyggelsen hade tillkommit före eller efter den stadsplan som gällde när gatan upplåts eller skulle ha upplåtits. Liksom tidigare gällde reglerna också för gatuvidgningar. I avvaktan på att villkoren uppfylls lär ett slorl antal gatukostnadsfordringar från dessa år alltjämt vara svävande.

Generella regler om bidrag till byggande av gala infördes genom 1931 års stadsplanelag. Dessförinnan var skyldigheten i städer och stadsliknande samhällen att anlägga och underhålla gata lokalt reglerad och beroende av vad som gällde för varje särskilt samhälle. Bestämmelserna var mycket skiftande och likaså möjligheterna för kommunerna att ta ul ersättning för gatubyggnad. Genom 1931 års regler infördes möjlighet för en kommun att anta lokala gatukostnadsbestämmelser om grunderna för beräkning av kostnad som skulle kunna påföras tomtägare, om kostnadsfördelningen mellan dem och om tid och ordning för betalningen. Lagreglerna angav ett tak för hur mycket som maximalt kunde tas ut. Vid tillämpningen skedde ofta stora avvikelser i sänkande riktning. Bestämmelserna kunde endast tillämpas pä gator, vilkas anläggande inte påbörjats före den tidpunkt då fråga om införande av sådana bestämmelser hade väckts i fullmäktige. Samma krav beträffande tomtbildning gällde som för gatumarksersättning, Lagen upptog inget uttryckligt krav på att tomten skulle vara bebyggd.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    882

Med stöd av kravet att lomtägarens åligganden skulle motsvara skäliga     17 kap. 24-25 §§ anspråk pä rättvisa och billighet brukade dock i de bestämmelser som fastställdes - efter mönster av vad som enligl lag gällde för markersäit-ningen - föreskrivas atl tomten skulle vara bebyggd i huvudsaklig över­ensstämmelse med stadsplan,

1 byggnadslagen infördes bestämmelser om ersättningsskyldighet för galukoslnad (mark och byggande) som i stort sett motsvarade vad som gällt enligt stadsplanelagen. Något krav på bebyggelse uppställdes dock inte. Dessa regler skulle tillämpas pä galor och gatudelar som upplåtits eller skulle ha upplåtits till allmänt begagnande under åren 1948-1981, dä gällande bestämmelser i byggnadslagen om gatukostnader trädde i kraft.

Pågående mål och ärenden m.m.

25 8 Beträffande ärenden enligt byggnadslagen (1947:385) eller bygg­nadsstadgan (1959:612) som byggnadsnämnden har avgjort före ikraftträ­dandet skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Beträffande mål enligt byggnadslagen om ersättning eller inlösen i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om målens prövning i sak.

Paragrafen motsvarar 21 kap, 19 5 i utredningsförslaget och 15 kap, 23 5 punkt 1 och 2 i det remitterade lagförslagel. Paragrafen har på förslag av lagrådet (yttrandet s, 134) fått elt i förhållande till det remitterade förslaget delvis ändrat innehåll och även omredigerats. Sålunda regleras mål enligt påföljdslagen och mål om gatukostnader, som omfattades av 15 kap. 23 5 i det remitterade förslaget genom 23 5 resp. 24 5. Vidare har det i lagtexten klargjorts i vilka hänseenden äldre bestämmelser skall tillämpas.

Beslämmelserna i första styckel lar sikte på beslul som överklagas, t, ex, i ärenden om byggnadslov. Det är nödvändigt att samma grunder för prövningen och samma processuella bestämmelser skall gälla för besvärs­myndigheten som för byggnadsnämnden. Eftersom PBL: s bestämmelser i dessa hänseenden skiljer sig i viss utsträckning från vad som gäller i dag föreskrivs i första stycket att äldre bestämmelser i fråga om såväl förfaran­det som ärendenas prövning i sak skall tillämpas i ärenden som byggnads­nämnden har avgjort före ikraftträdandet. Det innebär bl, a, alt de bestäm­melser i byggnadsstadgan som ligger till grund för prövningen samt be­stämmelserna om beslutens giltighet (59 8) och om fullföljd av talan (71 och 72 55) skall tillämpas.

Mål om inlrångsersättning eller inlösen som enligt byggnadslagen har anhängiggjorts vid allmän domstol eller fastighetsdomstol före ikraftträ­dandet skall enligt andra stycket prövas i sak enligl äldre bestämmelser. Nu gällande regler i byggnadslagen och expropriationslagen skall alltså i sådana fall tillämpas i fråga t, ex. om förutsättningarna för inlösen och ersättning och om gmnderna för bestämmande av löseskilling och ersätt-


 


Prop. 1985/86:1                                                     883

ning. Till skillnad mot vad som gäller enligt första styckel skall emellertid     17 kap. 25-27 §§ enligt huvudregeln PBL:s processuella bestämmelser gälla i sådana mål.

Mål om gatukostnader, som regleras särskilt i 23 5, omfattas formellt även av detta stycke. Eftersom tillämpningen av de båda sladgandena leder lill samma resultat behöver detta emellertid inte medföra några olägenheter.

26 § Bestämmelserna i 60-6488 byggnadsstadgan (1959:612) skall till-
lämpas i fråga om byggnadsarbeten till vilka byggnadslov har meddelats
enligt byggnadsstadgan.

Paragrafen, som motsvarar 15 kap, 23 8 punkt 3 i del remitterade lagför­slaget, har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

De bestämmelser om byggnadsarbeten m,m, som har tagits in i 9 kap. skiljer sig på en del punkter från dagens bestämmelser. I 26 8 - som saknar motsvarighet i utredningens förslag - har därför föreskrivits att äldre bestämmelser skall lillämpas på byggnadsarbeten som utförs med stöd av byggnadslov enligt byggnadssladgan. Det innebär bl. a. att bestämmelser­na om ansvarig arbetsledare enligl 61 8, anmälan m.m. enligt 62 8, utstak­ning m.m. enligt 63 8 och besiktning m.m. enligt 64 8 byggnadsstadgan skall tillämpas.

27 8 Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om stadsplan skall i
stället avse detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna
plalser. Vad som föreskrivs om byggnadsplan skall avse detaljplan, inom
vilken annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som
föreskrivs om byggnadslov skall - beroende pä arten av den åtgärd som
avses med lovet - i stället gälla bygglov, rivningslov eller marklov.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 24 5 i det remitterade lagförslagel men saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Bestämmelser om stadsplan, byggnadsplan och byggnadslov finns i ett stort antal lagar och andra förfatlningar. Bestämmelserna i 27 5 är avsedda att förebygga olägenheter som kan uppkomma, om ändring i alla sådana författningar inte har vidtagits vid ikraftlrädandet,

I jämförelse med det remitterade förslaget har den förändringen skett att en uppdelning i laglexten har gjorts mellan slads- och byggnadsplaner. Detta har skett för att förslaget inte skall medföra en saklig förändring i de fall en bestämmelse omfattar endera en stadsplan eller en byggnadsplan.

Eftersom byggnadslov enligt byggnadssladgan motsvarar bäde bygglov, rivningslov och marklov, mäste - beroende på arten av den åtgärd som avses i den aktuella författningen - från fall till fall avgöras om med uttrycket byggnadslov avses bygglov, rivningslov eller marklov. Enligt min bedömning bör detta regelmässigt kunna lösas utan några problem.


 


Prop. 1985/86:1                                                      884

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen att anta del av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar och Ullägg.

Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen all anta del förslag som föredra­ganden har lagt fram.


 


Prop. 1985/86:1 Paragrafregister

1    Register över bestämmelserna i PBL och motsvarande bestämmelser i BL, BS och LPl m.fl. lagar


PBL


2 kap.

3 kap.

4 kap.

5 kap.

BL.BS, LPl m.fl. lagar

PBL           BL. BS, LPl m.fl. lagar

I kap.   15    I 5 1 st BL

25    -

2 5    12 5 1 mom. I st och 13 5 1 st BS

 

3 5

2 och 3 55 BL

35

25 och 107 58 BL samt 12 8 2

45

1 5 2 st BL

 

mom, 2 st BS

5 8

4 8 BL

45

-

65

5 8 2 st BL

58

-

75

7 5 1 st BL och 1 5 1 st BS

65

-

85

7 5 2 och 3 st BL

75

25 8 3 st och  107 5 3 st BL

1 5

9 8BS

 

samt 9 5 3 st och 12 5 2 mom, 3

25

9 8 1 st BS

 

st BS

35

9 och 29 55 BS

88

nos 2 st BL. (58 5 2 mom.

45

9 8 och 12 5 1 mom. BS

 

BS)

1 8

38 8 1 st och 39 5 1 st BS

98

12 5 2 mom, BS

28

29, .39, (41, 43) och 44 55 BS

10 5

I6 5BS

38

44 a 5 BS

11 5

-

48

42 5BS

12 5

23 5 BS

5 8

46-48 55 BS

13 5

-

68

(43), 44, 45, 46 och 48 55 BS

14 5

-

78

42 a 5 BS

15 5

-

88

(42 5 BS)

16 5

(9 5 BL)

95

(42 a, 44 a, 46-48 55 BS)

17 5

(11 5 2 mom, 1 st och 23 5 BS)

10 8

48 a, 49, (75) 55 BS

18 5

-

11 8

-

195

15 5 BS

12 8

9 8 2 st och 38 8 2 st BS

20 5

14 SBS

13 8

50 8BS

21 8

-

14 8

52 5 BS

22 §

-

15 8

38 och 54 88 BL samt 29 5 och

23 5

17 5 1 mom, samt 26 och 27 55

 

53 8 2-4 mom. BS

 

BS

16 5

53 5 2-4 mom. BS

24 5

17 5 4 mom, samt 26 och 27 55

17 8

53 5 1-2 mom. BS

 

BS

18 8

-

25 5

17 5 4 mom, saml 26 och 27 85

1 5

9 8 BL

 

BS

2 8

11 5 2 mom. BS

26 5

(16 SBS)

3 8

14 5BS

27 5

17 5 5 mom, och 18 5 BS

48

16 8BS

28 5

(23 8 BS)

58

-

29 5

26 och 108 55 BL

65

17 8 1 mom. BS

30 5

19 5 2 mom, och 21 5 BS

75

17 8 1 och 3 mom. BS

31 5

21 5BS

88

16SBS

32 5

23 5BS

95

-

33 5

23 5 BS

10 5

17 8 5 mom. och 18 8 BS

34 5

11 5

10 8 BL

35 8

-

12 5

-

36 5

-

13 5

19 5 1 mom, BS

6 kap,   1 5

16 5 1 st c) samt 26 och 27 55

1 5

24 8 och 107 5 1 st BL

 

BS


 


Prop. 1985/86:1


886


 


PBL

kap.

8 kap.


lagar

 

38

28 och 30 55 BL

45

29 8 BL och 33 SBS

5 5

28 8 BL

65

34 5 1 mom. 1 st BS och 24 5 2

 

st 1-3 AL

75

-

85

34 5 1 mom. 1 si BS

95

34 5 1 mom. 1 st BS

10 5

(31 5 BL)

II 5

-

12 8

34 5 BS

13 8

33 5 BL

14 8

34 5 4 mom, BS

15 8

-

16 8

-

17 8

41 5 BL

18 5

1128BL

19 8

70 och 113 55 BL

20 5

70 och 113 55 BL

21 5

71 8 BL

22 5

73 5 BL

23 8

-

24 5

47 5 1 st BL

25 8

115 5 BL

26 8

49-51 55 BL

27 5

52 § BL

28 8

54 5 BL

29 8

55 § BL

30 5

74 5 BL

31 5

56 8 BL

32 8

57 5 BL

33 8

58 8 BL

34 5

59 5 BL

35 8

60 5 BL

36 §

25 SBS

37 5

154 5 BL

38 5

155 8 BL

39 5

137 5 1 st och 142 8 BL

1 5

126-128 58 BL. (73 SBS)

28

-

35

-

45

126 och 134 85 BL och 10 SBS

14 5, 16 5 1 st, 17 8 1, 2 och 5

 

mom, samt 23 SBS

65

131 5BL

75

19 5 2 mom, BS

88

-

1 §

35 § samt 54 5 1 och 2 mom.

 

BS

28

54 5 1 mom. BS

38

54 8 1 mom. BS

45

54 8 2 mom. BS


PBL

9 kap.

10 kap.


BL. BS, LPl m.fl. lagar

 

5 8

54 5 3 mom. BS

65

(86 5 BL)

75

54 5 1 mom. BS

88

35 a § BL, 54 5 1 mom, BS

98

17, 40, 81. 82 och 110 88 BL

 

samt 54 5 1 mom. BS

10 5

54 5 2 mom. 2 st, 57 5 2 st och

 

66 5 6 st BS

11 8

34 5, 38 5 och 110 5 1 st BL

 

samt 56 5 1 och 2 mom. BS

12 8

(13 5 BL), 56 5 1 mom, samt

 

67 8 1 mom, BS

13 5

-

14 5

56 5 2 mom, 2 st BS

15 5

-

16 5

35 a § BL och 56 5 1 mom, BS

17 5

56 5 4 mom, 2 st BS

18 5

17, 40. 81. 82 och llO.ifS BL

 

.samt 54 8 1 mom, 3 st BS

19 5

55 5 1 mom, 1 st BS

20 5

55 8 1 mom. 2 st och 2 mom.

 

BS (55 8 3 mom, BS)

21 8

54 5 4 mom, BS

22 5

(39 5, 43 5 och 67 8 3 mom.

 

BS)

23 8

-

24 8

56 5 4 mom, 1 st BS

25 8

57 8 1 st oiji 58 5 1 mom, 2 st

 

BS

26 8

58 8 1 mom, 2 st BS

27 5

58 5 1 och 4 mom. BS

28 5

-

29 5

(55 5 3 mom. och 58 8 3 mom.

 

BS)

30 5

55 8 4 mom. samt 56 5 1 mom.

 

2 och 3 st BS

31 5

(56 8 1 mom. 1 st BS)

32 8

56 8 1 mom. 1 st och 58 8 2

 

mom. 3 st BS

33 8

59 5 1 st BS

34 5

(55 5 3 mom. 2 st BS)

1 §

60 5 1 st BS

28

60 § 2 och 3 si BS

3 8

61 SBS

48

62 5 BS

58

63 5BS

68

64 § BS

1 8

2 § 1 st LPl

28

2 5 2 st LPl

3 8

3 8 LPl

48

4 8 LPl

55

5 8 LPl


 


Prop. 1985/86:1


887


 


PBL

11 kap.

12 kap.

13 kap.

14 kap.


 

 

BL.BS, LPl m.

fl. lag

ar

PBL

 

BL. BS. LPl m.fl. lagar

68

6 8 LPl

 

 

 

38

(58 och 64 88 VägL)

7 5

7 8 LPl

 

 

 

45

75 8 BL

88

8 8 LPl

 

 

 

5 5

_

98

9 8 LPl

 

 

 

65

_

10 8

10 8 LPl

 

 

 

78

_

11 8

11 8 LPl

 

 

 

88

22, 83 och 84 58 BL

12 8

13 8 LPl

 

 

 

95

137 5 1 st, 142 och 146 55 BL

13 8

14 8 LPl

 

 

 

10 8

-

14 5

15 8 LPl

 

 

15 kap

,   1 5

137 5 1 st, 138 5 1 st och 146 8

15 5

16 8 LPl

 

 

 

 

BL

16 8

51 8 1 mom,. 52 8 2 st BS

 

2 5

 

17 8

53 8 2 mom, BS

, (40 och 52 S5

 

3 8

47 5 2-3 st BL

 

VägL)

 

 

 

18 5

17 8 LPl

 

 

 

5 8

22 5 2 st och 116 5 2 st BL

19 8

18 8 LPl

 

 

 

65

138 och 139 55 BL

20 5

-

 

 

 

75

144 5 BL

21 5

19 8 LPl

 

 

 

88

61 5 och 137 5 2 st BL samt

22 8

20 8 LPl

 

 

 

 

71 5 1 mom, BS

23 8

21 5 LPl

 

 

16 kap

,   1 8

(67 5 och 76 8 1 mom, BS)

24 8

22 5 LPl

 

 

 

25

76 5 3 mom, BS

25 8

23 5 LPl

 

 

 

38

76 5 3 mom, BS

26 8

25 8 LPl

 

 

 

48

_

27 8

26 8 LPl

 

 

 

55

74 SBS

28 5

27 8 LPl

 

 

 

65

153 8 BL och 74 8 BS

29 5

28 5 LPl

 

 

 

78

152 5 BL och 24 5 LPl

30 8

29 5 LPl

 

 

17 kap.

.   1 5

_

1 8

1 5 2 st BS

 

 

 

28

_

28

2 8BS

 

 

 

38

_

35

3 8 BS

 

 

 

48

45

4 8BS

 

 

 

5 8

_

55

32 och 111 88 BL saml 8 SBS

 

68

_

1 5

(10 8 2 och 4 st, 108 8 2 st BL)

26 5 2

st samt

 

78 85

-

28

-

 

 

 

98

38

-

 

 

 

10 5

_

4 8

(14 a, 36,81,82,

86 och 109 55

 

Il 5

 

BL samt 54 5 1

mom.

3 st och

 

12 5

 

57 5 2 st BS)

 

 

 

13 5

58

131 5 BL

 

 

 

14 5

65

10 a 8,27 Soch 108 8:

SsiBL

 

15 5

_

75

11 8, 27 8 och samt 22 8 BS

108 5 ;

? st BL

 

16 5

17 5

-

1 5

-

 

 

 

18 5

-

25

149 5 BL, 71 8 1

mom.

BS

 

19 8

3 5

-

 

 

 

20 8

82 och 82 a 55 BS

48

150 8 BL, 71 5 2

: mom.

BS

 

21 8

82 a 5 BS

5 5

150 5 3 st BL

 

 

 

22 8

(76 5 1 mom, BS)

65

-

 

 

 

23 8

75

72 5 2 och 3 st BS

 

 

24 8

_

85

-

 

 

 

25 8

1 5

48 8 1 st och 116 8 1 st BL

 

26 8

_

28

41 a 8 BL

 

 

 

27 8

-


 


Prop. 1985/86:1


888


2    Register över bestämmelserna i BL, BS och LPl och motsvarande bestämmelser i PBL


BL

PBL

 

1 5

1

1 och 4

25

1

3

35

1

3

45

1

5

55

1

6

65

-

75

1:7 och 8

8 5(upphävd)

-

95

4: 1,(5: 16, 17:3)

10 8

4:11,(12: 1)

lOaS

(12:6)

11 8

(l2:6och7)

12 8

13 8

(8:12)

14 8

(17: 13)

14a 8

(17:13)

15 5

(17:13)

16 5

(17:13)

17 8

8:9och 18,(17:15)

18 8

-

18a 8

-

19 8

-

20 8

-

21 8 (upphävd)

-

22 8

14:8, 15:5(17: 15)

23 8

15: 1

24 5

5

1,(17:4)

25 5

5

3 och 7

26 5

5

29. 12:1,(17:9)

27 5

12:6 och 7

28 8

6:3och5,(17: 11)

29 8

6:4

30 8

6:3

31 5

(6: 10)

32 5

11: 5

33 5

6:13 och 14, "17: 12)

34 5

8:11,(17:13)

35 5

(17:13)

35 a 5

8:8 och 16

36 5

(12:4, 17:13)

37 5

(17:13)

38 5

3: 15,8: 11,(17: 13)

39 5

-

40 5

8:9 och 18,(17:17)

41 5

6:17

41 a 5

14:2

42 5

-

43 5

-

44 5(upphävd)

-

 


 

BL

 

PBL

45 5

 

-

46 5(upphävd)

-

47 5

 

6:24, 15:3

48 5

 

14: 1,(17:6)

49-51 55

 

6:26, (17:6)

52 5

 

6:27

53 5

 

-

54 5

 

3:15,6:28

55 5

 

6:29

56 5

 

6:31.(17:24)

57 5

 

6:32,(17:24)

58 5

 

6:33,(17:24)

59 5

 

6:34,(17:24)

60 5

 

6:35,(17:24)

61 5

 

15:8

62-69 55

 

 

(upphävda)

 

-

70 5

 

6: 19 och 20, (17: 19)

71 5

 

6:21

72 5(upphävd)

-

73 5

 

6:22,(17:19)

74 8

 

6:30

75 8

 

14:4

76 8(upphävd)

-

77-79 88

 

-

80 8(upphävd)

-

81 8

 

8:9och 18,(12:4, 17:16)

82 8

 

5: 16, 8:9 och  18, (12:4, 17: 16)

83 8

 

14:8

84 8

 

14:8

85 8

 

15: 1

86 8

 

(8:6, 12:4, 17: 13)

87 8

 

(17:13)

88-106 8

 

 

(upphävda)

 

-

107 8

 

5: 1,3 och 7 (17:4)

108 8

 

5:29, 12: 1,6 och 7 (17: 9)

109 8

 

(12:4, 17:13)

110 8 1 st

 

8:11,(17:13)

110 8 2st

 

5:8,(17:14)

110 8 3 st

 

-

110 8 4 st

 

8:9och 18,(17: 17)

111 8

 

11:5

1128

 

6: 18

113 8

 

6: 19 och 20, (17: 19)

114 8

 

-

115 8

 

6:25


 


889

PBL

2:4.5:2, 3, 7 och 9

5:2

4:3.5:20, 7:5

5:19

4:4 och 8, 5: 10, (5:26),

6:1,7:5

4:6-7 och 10, 5:23-25

och 27

4: 10, 5; 27

4: 13,5:30,7:7

5:30 12:7 5: 12, 17. 28, 32 och 33.

7:5

36

23-25,6: 23-25,6:


2:3, 3: 2 och 15

6:4

6:6,8,9, 12 och 14

8: 1,3 och 6

3: 1 och 12

3:1 och 2, (8:22)

(3:2)

3:4,(3:8)

(3: 2 och 6, 8:22)

3: 2 och 6

3:3,(3:9)

3:6

3: 5 och 6, (3:9)

3:5,(3:9)

3: 5 och 6, (3:9)

3: 10

3: 10

3:13

10:16

3: 14, 10: 16

15-17. 10: 17

1,2,3,7,8,9,(12:4)

I, 4 och 10

5

21

19 och 20

Prop. 1985/86:1

 

BL

PBL

116 8

14: 1

117 5

15:1

118 5

-

119-125 55

 

(upphävda)

-

126 5

7: 1 och 4, (17: 10)

127 8

7:1

128 5

7:1

129 8

-

130 5

-

131 5

7:6. 12:5

132 5

-

133 5

(12:5)

134 5

-

135 5

-

136 5

-

136 a 5

-

137 S

6:39, 14:9, 15: 1 och

138 5

15: 1 och 6

139 5

15:6

140 5

-

141 S

-

142 5

6:39, 14:9

143 5

-

144 5

15:7

145 8(upphävd)

-

146 5

14:9, 15: 1

147 5

10 kap.

148 5 (upphävd)

 

149 5

13:2

150 8

13:4 och 5

151 S

-

152 8

16:7

153 5

16:6

154 8

6:37

155 5

6:38

156 8

-

157 8(upphävd)

-

158 5

-

159-170 55

17 kap.

BS

PBL

1 5

1:7, 11: 1

25

11:2

3 5

11:3

48

11:4

5-7 55

 

(upphävda)

-

85

11:5

95

2:.l-4, 3:12,5:7

10 8

7:4

11 5

4:2,(5: 17)


BS

12 5

13 5

14 5

15 5

16 5

17 8

18 5

19 5

20 8

21 5

22 5

23 5

24 5

25 5                    6

26 5                    5

27 5                    5

28 5

29 5

30 5 (upphävd)

31 5

32 5

33 5

34 8

35 5

36 5

37 5

38 8

39 8

40 8

41 5

42 5

43 8

44 8

 

44 a 5

45 5

46 5

47 5

48 5

 

48 a 5

49 5

50 5

51 5

52 5

53 5                    3

54 8 1 mom,    8

 

2 mom,    8

3 mom,    8

4 mom.    8

55        8 I och 2 mom, 8


 


Prop. 1985/86:1


890


 

3S

 

PBL

LPl

PBL

3

mom.

(8:20. 29 och 34)

13 5

10:12

4

mom.

(8:30)

14 5

10:13

56 5 1

mom.

8:11,  12.  16. 30 och 32

15 5

16:5. 10: N

 

 

(8:31)

16 5

10: 15

2

mom.

8: 10 och 14

17 5

10: 18

3

mom.

-

18 5

10: 19

4

mom.

8: 17 och 24

19 5

10:21

57 8

 

8: I0och25,(l2:4)

20 5

10:22

58 8 1

mom.

8:25-27

21 5

10:23

2

mom.

8:32,(5:8)

22 5

10:24

3

mom.

(8:29)

23 5

10:25

4

mom.

8:27

24 5

16:7

59 8

 

8:33

25 5

10:26

60 5

 

9: 1 och 2

26 5

10:27

61 5

 

9:3

27 5

10:28

62 8

 

9:4

28 S

10:29

63 8

 

9:5

29 5

10:30

64 8

 

9:6

30 5

13: 2 och 4

65 8 (upphävd)

31 8

16:6

66 8

 

8: 10

Övergångs-

 

67 5 1

och 2 mom

8:12. 16:1

bestämmelserna

16:6, 17:2.

3

mom.

(8:22)

 

 

68 8

 

10 kap.

 

 

69 och 70 85

 

 

 

(upphävda)

-

 

 

71 5 1

mom.

13:2. 15:8

 

 

2

mom.

13:4

 

 

72 8

 

13:7

 

 

73 8

 

(7:1)

 

 

74 5

 

16:5 och 6

 

 

75 5

 

(3:10)

 

 

76 5

 

16: 1-3 och 17:22

 

 

77 8

 

17 kap.

 

 

82 5

 

17:20

 

 

82 a 5

 

17: 20 och 21

 

 

83 5

 

17:4

 

 

LPl

 

 

 

 

1 8

 

-

 

 

28

 

10: 1 och 2

 

 

38

 

10:3

 

 

48

 

10:4

 

 

58

 

10:5

 

 

68

 

10:6

 

 

78

 

10:7

 

 

85

 

10:8

 

 

95

 

10:9

 

 

10 5

 

10: 10

 

 

11 5

 

10: 11

 

 

12 5

 

-

 

 


 


Prop. 1985/86:1                                                                891
innehåll

Sid.

Propositionen  ..................................................................       1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................ ..... 1

Propositionens lagförslag  ................................................       3

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1985   ....            51

Inledning  .........................................................................     51

Allmän motivering   ...........................................................     57

1   Grundläggande frågor ................................................. ... 57

2   Tillkomsten av och huvuddrag i gällande byggnadslagstiftning   ,. 59

 

2.1    Etapper i rättsutvecklingen före 1947    ............... ... 59

2.2    1947 års byggnadslagstiftning   ...........................     61

2.3    Förhållandena efter 1947   ...................................     62

 

2.3.1     Markpolitiska åtgärder ................................     62

2.3.2     1959 års reform   ........................................     63

2.3.3     Förberedelser lill en ny översyn av byggnadslagstift­ningen                  63

2.3.4     Ändringar efter 1972 ...................................     65

3 Reformbehoven och lagförslagels huvudsakliga inriktning              67

Sammanfattning ...........................................................     67

3.1    Förenkling och modernisering av plansystemei    ..     69

3.2    Obligatorisk översiktsplan som kan förenas med områdesbe­stämmelser                   71

3.3    Nybyggnadsförbuden avvecklas och detaljplanernas bygg­rätter tidsbegränsas                     73

 

3.3.1     Avveckling av nybyggnadsförbuden   .......... ... 73

3.3.2     Rätt till äleruppförande, genomförandetid för detalj­planer och rätt lill kompletteringsätgärder             .................................................................... 75

3.4 Decentralisering av beslutsfattandet   ..................     76

3.4.1     Kommunerna bör själva besluta om markanvändning och byggande                77

3.4.2     Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs vid sam­rådet                    77

3.4.3     Länsstyrelsens roll vid efterhandsgranskningen   ....     77

 

3.5    Förbättring av medborgarinflytandet  ................... ... 79

3.6    Förenklingar i PBL som har betydelse för den enskilda män­niskan                  80

 

3.6.1     Större möjligheter att vidta åtgärder utan bygglov   ..  82

3.6.2     Förbättrade möjligheter att få bygglov   ..... ... 83

3.6.3     Förenklingar m. m. i byggprocessen   ......... ... 84

3.6.4     Byggnormerna ............................................     85

3.7 Några principiella synpunkler på lagreformen   .....     85

4   Plansystemets förenlighet med regeringsformens normbegrepp .. 87

5   Lagtekniska frågor och lagstiftningens räckvidd  ......... ... 94

Sammanfattning............................................................ . 94 .

5.1    PBL träder i kraft den 1 januari 1987  ...................     94

5.2    Systematiken i PBL    ............................................ ... 94

 

5.2.1     PBL:s disposition   ...................................... ... 94

5.2.2     Funktionen av 2 kap ................................... ... 96

5.2.3     Funktionen av 3 kap ................................... ... 97

5.3 Förordning och myndighetsföreskrifter till PBL   .... ... 97

5.3.1  Bestämmelser i regeringsformen   .............     97


 


Prop. 1985/86:1                                                                    892

5.3.2     Kompletterande ;röreskrifter  ...................... ... 98

5.3.3     Svensk byggnorm   ...................................... . 100

5.4 PBL:s räckvidd   .....................................................   101

5.4.1     PBL:s planer reglerar i första hand bebyggelsen och markanvändningen inom områden av riksintresse                                                                        101

5.4.2     PBL:s planer reglerar i vissa fall även vattenfrågor   .    102

5.4.3     Reglering av bebyggelse m. m. i naturvärdslagen och väglagen                       104

5.4.4     Dubbelprövning och enbart specialprövning                   107

5.4.5     Planernas räckvidd   .................................... . 108

6 Principer för planläggning och prövning av bygglov m.m                 109

Sammanfattning ........................................................... . 109

6.1    Behovet av bestämmelser om allmänna intressen vid mark­användningsbeslut enligt PBL                  109

6.2    Allmänna iniressen   .............................................. .... Ill

 

6.2.1     En lämplig samhällsutveckling m.m   ............ .... Ill

6.2.2     Naiurresurser mm......................................... . 113

6.3 Särskilda krav för alt mark skall få användas för bebyggelse  115

6.3.1     Kommunalekonomiska frågor m. m ..............   115

6.3.2     Energiförsörjning och energihushållning....... . 116

6.4 Bebyggelsemiljöns utformning   ............................. . 118

7 Översiktsplan ................................................................ . 121

Sammanfattning............................................................ . 121

7.1    Översiktsplanens syfte och funktion i den samlade kommu­nala planeringen                          121

7.2    Översiktsplanens innehall   .................................... . 124

7.3    Översiktsplanens redovisning och handläggning   . . 129

7.4    Samrådet skall ge berörda information och kommunen ett bra underlag för beslut               135

7.5    Länsstyrelsens påverkan på översiktsplanens utformning      138

8 Detaljplan och områdesbestämmelser .......................... . 143

Sammanfattning ........................................................... 143

8.1 Allmänna utgångspunkter   ................................... 144

8.1.1  Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts

av PBL:s detaljplan   .................................... 144

8.1.2     Detaljplanen skall tillgodose både lokala och natio­nella mål                 145

8.1.3     Detaljplanen bör vara uttömmande för en bedömning av tillåtligheten av bebyggelse men inte för dess ex­akta utformning och utförande  ............... 146

8.1.4     Planeringen som procedur bör trygga de berördas delaktighet och fördjupa demokratin                     147

8.2 Skyldigheten för kommunen all anta delaljplan (detaljplane­
kravet)   .................................................................
148

8.2.1     Utgångspunkter........................................... 148

8.2.2     Detaljplanekravets utformning  ................... 150

8.2.3     Kommunen avgör när detaljplan behövs   ... 152

8.3 Detaljplanens innehåll och redovisning   ............... 154

8.3.1     Detaljplanens obligatoriska innehåll   .......... 154

8.3.2     Frivilliga regleringsmöjligheler i detaljplan   . 160

8.3.3     Utformning av planhandlingarna   ................ 165

8.4 Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen            167

8.4.1 Gällande rält   ............................................. 167


 


Prop. 1985/86:1                                                                   893

8.4.2     Bevakningen av enskilda intressen sker genom be­svär                         168

8.4.3     Detaljplanens rättsverkningar blir i slorl sett de­samma som stadsplanens                    168

8.5 Kommunens antagande av detaljplan   ............... .. 170

8.5.1     Utredningens förslag och remisskritiken   .. .. 170

8.5.2     Antagande av detaljplan bör kunna delegeras enbari

till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen                171

8.6 Förutsättningar för att ändra eller upphäva en detaljplan   ..  173

8.6.1    Under genomförandetiden fär en detaljplan endast i undantagsfall ändras eller upphävas mot fastighets­ägarens bestridande   ................................ .. 173

8.6.2    Planen gäller även efter genomförandeliden men kan dä ändras eller upphävas utan ersättning till fastig-helsägaren   ............................................... .. 174

8.6.3    Efler genomförandelidens utgång får planen ändras eller upphävas utan att räitigheter som uppkommit genom planen beaktas   ............................. .. 174

8.6.4    Genomförandetiden skall förlängas om fastighets­ägaren försökt genomföra planen under genomföran­deliden men har hindrats av omständigheter som kommunen råder över                      176

8.7 Förfarandet    .......................................................    177

8.7.1     Dagens ordning bör i princip överföras till PBL   ....         177

8.7.2     Utgångspunkterna för en detaljplan bör sammanstäl­las i etl program               177

8.7.3     Samråd och utställning är viktiga moment  .. 178

8.7.4     Förfarandet när plan skall upphävas bör regleras ,..      180

8.8 Områdesbestämmelser   ......................................    180

8.8.1     Behovel av rättsverkande bestämmelser knutna till översiktsplanen                 180

8.8.2     Områdesbestämmelsernas innehåll   .........    182

8.8.3     Områdesbestämmelser antas av kommunfullmäktige, som får delegera denna befogenhet till byggnads­nämnden eller kommunstyrelsen   ..............    186

9 Regionplanering ..........................................................    188

Sammanfattning........................................................... .. 188

9.1    Behov av mellankommunal plansamverkan   ....... .. 188

9.2    Former för samverkan   ........................................    189

 

9.2.1     Frivilliga former   ......................................... .. 189

9.2.2     Behov av en lagfäst regionplanering   ........    190

9.2.3     Initiativet och en kommuns rält att utträda       191

 

9.3    Innebörden av beslut om regionplanering ...........    192

9.4    Huvudmannaskapet    ..........................................    192

9.5    Regionplaneorganets arbetsuppgifter    ..............    195

 

9.5.1     Allmänt om ansvarsområdet  ......................    195

9.5.2     Regionplan.................................................. .. 197

9.5.3     Regionplanens giltighet och verkan  ...........    197

10 Plangenomförande    ..    ............................................. .. 199

Sammanfattning........................................................... .. 199

10.1   Allmänna utgångspunkter   .................................. .. 199

10.2   Genomförandebeskrivning    ................................ .. 202

10,2,1  Innehållet i genomförandebeskrivningen         203


 


Prop. 1985/86:1                                                                    894

10,2,2 Genomförandebeskrivningens verkningar           205

10.3                                                                               Exploateringssamverkan                  206

10.3.1    Gmndläggande villkor   ................................    207

10.3.2    Avgränsning av samverkansomrädel m. m ..    208

10.4                                                                               Fastighetsplan         209

10.4.1    Behovet av fastighetsplan   ........................ . 209

10.4.2    Rättsverkan   ...............................................   211

10.4.3    Förutsättningar för atl anta en fastighetsplan                           214

10.4.4    Vissa förfarandefrågor  ...............................   215

10.5                                                                               Avstående av mark m. m                          216

10.5.1    Kommunens rätt att ta i anspråk mark   .....   216

10.5.2    Fastighetsägares rätt att la i anspråk mark. . 220

10.5.3    Medel för att överföra mark m.m   ............... . 220

10.6                                                                                Gator och vägar               220

10.6.1    Upplåtande av gator och andra allmänna platser   ,,.   220

10.6.2    Gatukostnadsbestämmelser.........................    221

10.7                                                                                Exploateringsavtal               226

11                                                                                       Krav på byggnader m.m                  229

Sammanfattning ...........................................................    229

11.1                                                                               Nya byggnader       231

11.1.1    Krav på anpassning till den omgivande miljön                  231

11.1.2    Egenskapskrav på byggnader m. m   ..........    231

11.2                                                                               Befintliga byggnader           235

11.2.1    Ändring av byggnad   .................................. . 235

11.2.2    Bebyggelse med särskilt bevarandevärde .. . 241

11.2.3    Underhåll   ................................................... 243

11.2.4    Förbättringskrav på byggnader................... . 244

 

11.3    Parkering    ............................................................ 245

11.4    Samordning av byggbestämmelser  ...................... 248

12                                                                                       Bygglov                251

Sammanfattning........................................................... 251

12.1.............................................................................. Bygglovspliktens omfattning           252

12.1.1    Mer omfatlande bygglovsplikl inom omräden med detaljplan      252

12.1.2    Både ökning och minskning av bygglovspliktens om­fattning        254

12.1.3    Bygglovspliktens generellt föreskrivna omfattning ..   255

12.1.4    Utökad bygglovsplikt  ..................................    258

12.1.5    Minskad bygglovsplikl  .................................    261

12.2                                                                               Förutsättningar för bygglov till ny bebyggelse uianför områ­
de med detaljplan    ..............................................    263

12.2.1    Gällande bestämmelser   ............................ . 263

12.2.2    Utredningens förslag och remissutfallet   ....   264

12.2.3    Principiella synpunkter på lämphghetsprövningen   ,,   265

12.2.4    Översiktsplanernas betydelse vid bygglovsprövning­en                        266

12.2.5    Kommunalekonomiska motiv vid bygglovsprövning­en              268

12.3                                                                                Kompletteringsätgärder utanför områden med detaljplan blir
fria från planprövning  ...........................................
  271

12.3.1    Principiella synpunkter pä rätten atl fortsätta på­gående markanvändning        271

12.3.2    Vad som skall utgöra kompletteringsåtgärder                 274


 


Prop. 1985/86:1                                                     895

12.3.3    Lagleknisk lösning för prövningsförfärandet            278

12.3.4    Ett alternativt förslag .........................   280

12.4                                                                Förutsättningar för bygglov inom område med detaljplan   ..    282

12.4.1    Ingen rätt till bygglov till åtgärder som strider mot detaljplan                  282

12.4.2    Invändiga och yttre förbättringar får göras även om byggnaden strider mot planen                  282

12.5.............................................................. Förhandsbesked                      284

12.5.1    Behovet av ett tvästegsförfarande  ......   284

12.5.2    Prövningens omfattning ......................   285

12.5.3    Förhandsbeskedets tillämpningsområde ..   286

13                                                                     Rivningslov och marklov                     287

13.1.............................................................. Rivningslov                   287

Sammanfattning ............................................. 287

13.1.1    Gällande beslämmelser   ...................... . 287

13.1.2    Principiellasynpunklerpäbehovet även ny reglering   288

13.1.3    Prövningsgrunder vid rivning   .............. 289

13.1.4    Planers inverkan på prövningen av rivningslov                   292

13.1.5    Samordning mellan prövningen av rivningsärenden och beslut enligt annan lagsUftning             293

13.1.6    Kommunen kan behöva tid för prövningen               294

13.1.7    Förfaranderegler  ............................... 295

13.2.............................................................. Marklov                       296

Sammanfattning.............................................. 296

13.2.1    Gällande beslämmelser   ...................... 297

13.2.2    Principiellasynpunkterpäbehovet av en ny reglering  298

13.2.3    Regleringens omfattning och syfte ........ 298

13.2.4    Marklovspliktens omfattning   .............. 300

13.2.5    Prövningsgrunderna ........................... 302

14                                                                     Byggnadsnämnd, byggnadsarbete och tillsyn m.m         304

Sammanfattning.............................................. 304

14.1............................................................. Byggnadsnämnd                      304

14.1.1    Rådgivning och service   ..................... 306

14.1.2    Byggnadsnämndens personal   ............. 308

14.2............................................................. Byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll                       310

14.2.1    Olika former av kontroll och godkännande i dag . .,, 310

14.2.2    Byggnadsarbeten, tillsyn och konlroll i PBL              312

14.2.3    Byggnadsnämndens granskning av ritningar och övri­ga handlingar                     315

14.2.4    Byggnadsnämndens besiktningar .......... 324

15                                                                     Påföljder och ingripanden m.m                      325

Sammanfattning.............................................. 325

15.1   Inledning  ................................................ 325

15.2   Byggnadsnämndens skyldighet att ingripa vid överträdelser        326

15.3   Avgiftssystemet  ...................................... 326

 

15.3.1    Byggnadsavgift   ............................... 327

15.3.2    Särskild avgift   ................................ 329

15.3.3    Tilläggsavgift  ................................... 329

15.4............................................................. Ingripanden för att åstadkomma rättelser                 331

16                                                                     Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m. m                                                                        333

Sammanfattning.............................................. 333

16.1  Den statliga prövningens huvudsakliga utformning                  333

16.1.1  Utredningens förslag och remisskritiken             333


 


Prop. 1985/86:1                                                                   896

16.1.2 Länsstyrelsernas  och  de  centrala  myndigheternas

roller   .........................................................    334

16.2.............................................................................. Grunderna för länsstyrelsens prövning        336

16.2.1    Omräden av riksintresse enligl NRL ............   336

16.2.2    Regionala frågor   ....................................... . 337

16.2.3    Skyddet för människors hälsa och säkerhet .......           339

16.2.4     Uppenbar avvikelse frän detaljplanekravet bör inte kunna föranleda stallig prövning                           340

16.2.5     Alt beslulet inte har kommit till i laga ordning bör bevakas genom besvär                     341

16.2.6     Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen bör bevakas genom besvär                    343

16.3.............................................................................. Vilka beslut som kan pnWas m.m                          344

16.3.1     Detaljplaner och områdesbestämmelser kan upphä­vas                        344

16.3.2     Översiktsplaner kan inte upphävas   ..........   345

16.3.3     Enkelhet och snabbhet i överprövningen  ..   346

16.3.4     Dagens regler om underställning kan utgå        348

16.3.5     Bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbesked .      348

16.4.............................................................................. Planföreläggande                          350

17                                                                                      Överklagande          352

Sammanfattning...........................................................    352

17.1      Gällande ordning   ...............................................   352

17.2      Utredningens förslag    ........................................   353

17.3      Allmänna utgångspunkter för besvärssystemels utformning  354

17.4      Skillnaderna mellan förvaltningsbesvär och kommunalbe­svär                        355

17.5      Valet  mellan förvaltningsbesvär och kommunalbesvär i PBL                         356

 

17.5.1     Beslut om regionplan och översiktsplan kan överkla­gas genom kommunalbesvär         357

17.5.2     Områdesbestämmelser,  detaljplan  och  fastighets­plan kan överklagas genom förvaltningsbesvär .,,,   358

 

17.6      Instansordningen   ..............................................    361

17.7      Vad besvärsprövningen bör omfatta    ................    364

17.8      Hinder mot att överklaga beslul, om saken redan är avgjord tidigare              367

17.9      Samordning   mellan   länsstyrelsens   officialprövning  och överklagande      368

17.10   Besvärssystemet och konventionen om de mänskliga rät­tigheterna                369

18                                                                                       Ersättning till fastighetsägare m, m             372

Sammanfattning ..........................................................   372

18.1.............................................................................. Ersättningsprinciperna        372

18.1.1    Utgångspunkter och lagteknisk lösning....... 373

18.1.2    1 vilka situationer bör ersättning utgå?   .... 374

18.1.3    Övriga situationer ....................................... 375

18.1.4    Vem svarar för kompensationen?   ............. 376

18.2.............................................................................. Ersättningssiluationerna                          377

18.2.1     Ersättning och inlösen utan krav på kvalificerad ska­da                        378

18.2.2    Ersättning och inlösen vid kvalificerad skada               383

18.3.............................................................................. Kompensationstidpunkten                       398


 


Prop. 1985/86:1                                                                   897

18.4   Värderingsregler   .................................................   401

18.5   Domstolsprövning m, m..........................................   402

 

18.5.1    Inlösen av mark m.m....................................   402

18.5.2    Gatukostnader ............................................ . 404

19                                                                                       Övergångsfrågor                          408

Sammanfattning............................................................ . 408

19.1   Ikraftträdande m, m............................................... . 408

19.2   Planer frän tiden före byggnadslagen  ................. . 409

 

19.2.1    Avstyckningsplaner   .................................... . 410

19.2.2    Stomplaner ..................................................   411

19.3.............................................................................. Planer enligt byggnadslagen                    411

19.3.1    Regionplaner   .............................................   411

19.3.2    Generalplaner   ............................................   412

19.3.3    Stadsplaner och byggnadsplaner m, m   .....   414

19.3.4    Plangenomförande   .................................... . 424

19.4.............................................................................. Övriga heslut enligt byggnadslagen                     425

19.4.1    Nybyggnadsförbud  ..................................... . 425

19.4.2    Rivningsförbud   .......................................... . 427

19.4.3    Dispenser   .................................................. . 428

19.4.4    Särskilda frågor ........................................... . 429

19.5.............................................................................. Vissa övriga övergångsfrågor                   429

19.5.1   Översiktsplaner ........................................... . 429

19.5.2   Gatukostnadsbestämmelser.........................   430

19.5.3   Fastighetsbildningsfrägor.............................   430

20                                                                                       PBL:s tillämpning på stadsförnyelse-och bevarandefragor       ..................................................................................... 432

20.1                                                                               Stadsförnyelse                 432

20.1.1.................................................................... Plansystemet                   433

20.1.2    Det materiella innehållet i bebyggelseregleringen ...     436

20.1.3    Bygglov, rivningslov och marklov  ................   438

20.2                                                                               Bevarande                        440

20.2.1    Allmänt  ....................................................... . 440

20.2.2     Nuvarande lagstiftning Ull skydd för kulturvärden i den fysiska miljön                          441

20.2.3    PBL:s regelsystem för bevarande   .............. . 442

20.2.4    Ansvars- och kostnadsfördelningen ............ . 447

21                                                                                       Samordning med annan lagstiftning                     449

21.1    Nuvarande ordning i huvuddrag  .......................... . 449

21.2    Behov av ändrade samordningsregler   ................ . 449

21.3    Det planpolitiska intresset   .................................. . 450

 

21.3.1    Delaljplan och områdesbestämmelser ........ . 450

21.3.2    Översiktsplanen........................................... 451

21.4                                                                               Förfarandet vid dubbelprövning                           452

22                                                                                       Resursfrågor                    455

Upprättat lagförslag   ....................................................... 457

Specialmotivering till förslaget lill plan- och bygglag   ....... 458

1  kap.    Inledande bestämmelser    ................................ 458

2  kap.    Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och

vid lokalisering av bebyggelse    .......................... 469

3  kap.    Krav på byggnader m, m..................................... 479

4  kap.    Översiktsplan   ................................................... 527

5  kap.    Detaljplan och områdesbestämmelser   ............. 550


 


Prop. 1985/86:1                                                                  898

6  kap.    Plangenomförande     .........................................   634

7  kap.    Regionplanering   ...............................................   664

8  kap.    Bygglov, rivningslov och marklov    .....................   673

9  kap.    Byggnadsarbeten, tillsyn och besiktning   ..........   755

 

10 kap.    Påföljder och ingripanden vid överträdelser m,m   766

11 kap.    Byggnadsnämnden    ......................................... . 789

12 kap.    Statlig kontroll beträffande omräden av riksintresse m, m,   799

13 kap.    Överklagande   .................................................. . 809

14 kap.    Skyldighet att lösa mark och utge ersättning    . . 829

15 kap.    Domstolsprövning m,m........................................ . 846

16 kap,    Bemyndiganden m, m.......................................... . 852

17 kap.    Övergångsbestämmelser    ................................ 860

Hemställan   ..................................................................... 884

Beslut   ............................................................................. 884

Paragrafregister  .............................................................. 885

Bilaga 1-12 till protokollet, se Bilagedel (ang, innehåll, se Inledning s, 54)

Norstedts Trycken, Stockholm 1985


 


Prop. 1985/86:1                                                 1

Bilaga I

Sammanfattning av PBL-utredningens betänkande

Föreliggande förslag tjll ny plan- och bygglag, PBL, består av lagtext med specjalmotivering samt allmän motivering.

PBL innehåller 21 kapitel uppdelade i sju avdelningar, Dessulom föreslås ändringar i ett flertal författningar. Motiveringen är redovisad i 24 avsnitt. Därutöver finns lagtext och motivering (avsniU 25) lill samordning med annan lagstiftning samt specialmotivering till denna lagstiftning och PBL (avsnitt 26),

Varje kapitel i lagen motsvaras av ett avsnitt i motiveringen. Av­snitt 15 och 16 berör flera kapitel i lagen eller berör andra lagar och motsvaras således inte av något särskilt kapitel.

Betänkandet består av två delar. Lagtexten och motiveringen kan därför läsas parallellt. Den allmänna motiveringen till kap, 1 som innehåller principiella överväganden har dock tagits in i den första delen.

Betänkandet omfattar etl stort och sammansatt ämnesområde. För att kunna göra det möjligl att följa hur ett visst ämnesområde be­handlas i betänkandet som helhet har ett sakregister lipprättats.

1    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1

Utgångspunkter och de principiella grunddragen i plan- och bygglagen

Förutsättningarna för den lagstiftning som skall regiera planläggning och byggande har ändrats radikalt sedan 1947 års byggnadslag (BL) trädde i kraft. Denna lag har kunnat anpassas till nya förhållanden och har successivt förändrats, 1 läkt med ändrade förutsättningar har emellertid oklarhet uppstått om sambandet mellan lagen och den praktiska verksamheten. Detta gäller i många avseenden, t, ex, den översiktliga planeringens ställning och beträffande relationen mellan allmänna och enskilda intressen.

Utvecklingen sedan 1947 har präglats av ökade insatser från sam­hällets sida när det gäller att siå vakt om den gemensamma miljön. Detta har skett genom att ökade och mera preciserade krav har ställts både på hänsynen till naturmiljön och på bebyggelsens utformning. Samtidigt har insatser för en samordnad samhällsplanering ökat kraf­tigt. En av utgångspunkterna för en ny plan- och bygglag, PBL, är alt lagen skall ge utrymme för samhällets aktiva insatser för den gemensamma miljön i samverkan med alla berörda.

Medborgarnas intresse av att aktivt ta del i besluten har ökat starkt. Detta är positivt och milste tas till vara i en ny lag. Den enskilda människan, vare sig hon uppträder som medborgare i en kommun eller som sakägare, måsne kunna överblicka sina rättigheter och skyldigheter och veta var gränserna för olika parters inflytande går. Mångfalden av intressen som gör sig gällande och av situationer som uppstår gör det svårt att kortfattat precisera dessa gränser. Regler som klargör dessa kan från administrativ utgångspunkt förefalla komplicerade. Ju slörre samhällets engagemang blir, desto viktigare är det emellertid att med tanke på medborgarna formulera klara regler i detta avseende.

En ny lag måste skapa förutsättningar för en fortsatt utveckling av den fysiska planeringen. En samordning måste ske med annan planering. Den enskilda människans villkor och möjligheter måste stå i centrum. Kvaliteten i samhällets planering beror till stor del på resurser, kunskaper, samarbetssystem och politisk vilja. Lagstift­ningen kan inte i sig garantera högre kvalitet, men kan skapa för­utsättningar för detla. Bl. a, genom att ställa krav på samordning


 


Prop. 1985/86:1                       '-'                         3

med andra planeringsformer och att ange former för beslutsfattandet och krav på underiaget för beslut, Sämhällsplaneriiigens omfattning nödvändiggör överblickbarhet, enkelhet och flexibilitet. Man riskerar annars att hamna i en centraliserad expertplanering som skulle strida mot grundläggande gemensamma värderingar.

Syftet med PBL är att möta de krav som ovan kort har skisserats. PBL utgår från andra förutsättningar än dem som gällde när 1947 års byggnadslag kom till. Skillnaderna är därför stora både beträffande lagsystematisk uppläggning, plansyslem, de i lagen inskrivna kravens art och precision och i många enskildheter. Förändringarna innebär i flera avseenden en anpassning till redan gällande praxis och in­formellt bedriven verksamhet.

Här följer en kort redogörelse för vissa principiella grunddrag i PBL, Dessutom antyds var ändringar har vidtagits i förhållande tiil nuvarande byggnadslag. Därefter följer en sammanfattning av be­tänkandet och en mer detaljerad redogörelse för föreslagna avvikelser i förhållande till BL,

Den fysiska miljön bildar ramen kring allt liv och all mänsklig verksamhet. Grundläggande regler om hänsyn formuleras i PBL för natur- och kulturvärden både när det gäller enskilda byggnader, sam­manhängande miljöer och större områden. Krav reses också på längre gående hänsyn till särskilt värdefulla miljöer. Den fysiska rikspla­neringen får sin plats i lagen. Men den ger också utrymme för att skydda lokalt värdefulla miljöer. Även friluftslivets intressen kan bevakas med hjälp av PBL, Det sker genom att kommunerna får möjligheter att avsätta områden för friluftslivets behov, och genom att reglerna om strandskydd förs över till PBL från naturvårdslagen.

De befinlliga bebyggelsemiljöerna måsle las till vara och förvaltas på ett riktigt sätt. En rad omständigheter talar för att framtidens byggnadsåtgärder i hög grad kommer att gälla dessa miljöer, I PBL ställs krav både på utformningen av nya miljöer och på underhåll av befintliga byggnader, PBL erbjuder också nya möjligheter för att genomföra förändringar. Utrymme ges för en störte lokal frihet, både beträffande utformningen av byggnader och miljöer och beträffande val av form för genomförandet.

Människorna ställer också andra krav på att miljön skyddas och bevaras. För många förändringar som har stor betydelse för miljön krävs i dag inte tillstånd, vare sig enligt BL eller enligt någon annan lag. Tillståndsplikt föreslås nu för sådana åtgärder,

I ett alltmer komplicerat samhälle ställs också berättigade krav på förenklingar och större frihet, I PBL föreslås att mindre bygg­nadsåtgärder undantas från bygglovplikl och att vissa åtgärder på befintliga byggnader får vidtas mer fritt än i dag, Lagen är vidare uppbyggd så, att nybyggnadsförbud inte skall finnas längre. Klara ställningstaganden med angivande av sakliga motiv för elt eventuellt


 


Prop. 1985/86:1                                                    4

avslag på en tillståndsansökan krävs alltså.

Den snabba tekniska utvecklingen medför svårigheter att över­blicka förändringar och se sambanden mellan orsak och verkan. Män­niskornas krav på delaktighet i besluten ökar bl, a, av den orsaken. Det gäller både delaktighet i form av allmänt medborgarinflytande och möjligheter att få vara med när de egna intressena berörs särskilt, I PBL formuleras regler som skall garantera insyn i planeringen. Dessa regier bör också leda till att de kommunala förtroendemännens arbete underiätlas,

Alla medborgare får anföra besvär hos länsstyrelsen om kommu­nen jnte har följt de regler som har ställts upp för att stärka med­borgarinflytandet. Hyresgästerna ges besvärsrätt på samma sätt som fastighetsägare.

Människorna släller krav på besked och på att få veta motiven för fattade beslut. 1 PBL reses krav för att tillgodose detta. Besked skall ges i ett sammanhang sorn ligger nära den enskilde. Den över­siktliga planeringen ges därför ingen rättsverkan mot enskilda. En annan sak är atl den måste få stor och ofta avgörande självständig betydelse i frågor av övergripande betydelse för kommunens struktur och allmänna utveckling,

PBL ger alltså nya förutsättningar för den översiktliga fysiska pla­neringen, Alla kommuner skall ha en plan som visar markens an­vändning i stort. Planen, som kallas marköversikt, skall utarbetas med hänsyn till sociala, ekonomiska och fysiska faktorer. Grund­läggande krav om detta formuleras i lagen.

Dagens stads- och byggnadspianer ersätts av ett enhetligt begrepp, detaljplan, PBL innebär här två viktiga förändringar,

I kommunerna finns i dag ett stort antal fastställda planer som är föråldrade av olika anledningar, BL:s regler medför problem för kommunerna när de skall ändra sådana äldre planer. Sådana låsningar skall inte behöva uppkomma genom de nya regler som föreslås. Rättigheten att utnyttja en byggnadsrätt blir nu tidsbegränsad, I stäl­let skall rätlen vara starkare skyddad än j dag under den utsatta tiden, som kallas genomförandetid. Genom övergångsregler ges fas­tighetsägaren ett skydd för sådan mark som har planlagts enligt BL. Planer som vid PBL:s ikraftträdande är yngre än åtta år skall alltid få genomföras. För äldre planer skall ägaren, om han inte får genom­föra planen eller genom ny plan ges tillfälle att nyttja marken för enskilt bebyggande, vid en framtida expropriation ha rätt att få er­sättning som motsvarar det värde marken har när PBL träder i kraft. Däremot får kommunen fritt ändra sådana äldre planer så snart ett allmänt intresse motiverar det.

En annan viktig förändring är atl kommunens bedömningar skall få en starkare slällning än j dag vad gäller de avvägningar angående miljöns uiformning som görs en i delaljplan. Kommunernas beslut


 


Prop. 1985/86:1                        ,, -,                     5

att anta planer skall vara slutliga. Bara i särskilt preciserade fall skall staten på egei initiativ kunna ifrågasätta besluten. Det äi;- också na­turiigl att enskilda sakägares besvärsmöjligheter beskärs vad gäller de principer som kommunen har lagt ijll grund för en detaljplan,

I övrigi kvarstår besvärsrätten i sak oförändrad. En viss begräns­ning av möjligheten att fullfölja ett besvärsärende ända upp tiil re­geringen föreslås.

Även marköversikten skall antas av kommunen. Ingående samråd skall ske före antagandet med statliga myndigheter, berörda kom­muner, kommunens medborgare och berörda sakägare. Staten har emellertid, som redan antytts, möjlighet att på eget initiativ ifrå­gasätta de kommunala avvägningarna på vissa preciserade grunder. Det gäller främst om riksintressen har åsidosatts och om nödvändig samordning mellan kommunerna försummats. På samma sätt som ovan har sagts beträffande krav på att kommunen sakligt skall moti­vera beslut som berör den enskilde gäller också på detta sätt krav på att statliga beslut att ingripa i den kommunala planeringen skall motiveras klart.

Självfallet förutsätts det att kommunerna sinsemellan normalt lö­ser sina samordningsfrågor på eget initiativ och i informella former. Vid mer komplicerade förhållanden kan en formell regionplanering bedrivas. Om så blir fallet får regionplaneorganet, till skillnad mot vad som gäller i dag, det formella ansvaret för att samordningen verkligen kommer lill stånd.

En ny planform, markförordnande, införs. Med dess hjälp kan kommunen utfärda bebyggelsereglerande och andra bestämmelser som får rättsverkan mot enskilda. Ett sådant förordnande skall na­turiigtvis grundas på lagens krav. Berörda sakägare ges besvärsrätt,

Samarbeisformerna är av stor vikt för beslutens: kvalitet. Kom­munstyrelsen får ansvaret för den översiktliga fysiska planeringen och dess samordning med annan planering. Byggnadsnämnden får jämfört med i dag ett ökat ansvar för miljö-, naturvårds- och kul­turfrågor. Länsstyrelsens roll som samordnare av statens intressen markeras starkt.

Regler för samspelet mellan den kommunala fysiska planeringen och beslut enligt andra lagar ställs också upp, I frågor som är av stor betydelse för kommunen och där riksintressen berörs får kom­munerna en starkare ställning än i dag, I sådana frågor kan kom­munen påkalla ett avgörande hos regeringen. Gäller en detaljplan eller ett markförordnande för ett område får beslut enligt andra lagar aldrig fattas i strid däremot. Redan i samband med att sådana planer utarbetas har alla berörda parter haft möjlighet att medverka och bevaka sina intressen.


 


Prop. 1985/86:1                                                   6

Planeringen måste vara realistisk. Frågor kring hur en plan skall kunna genomföras bör aktualiseras på ett tidigt stadium och studeras fortlöpande under planeringsprocessen, I PBL föreskrivs en obliga­lorisk genomförandebeskrivning vid all planläggning. Den skall om­fatta tekniska, ekonomiska och rättsliga genomförandefrågor. Kom­munstyrelsen skall ha ansvaret för att en genomförandebeskrivning upprättas. Nya genomförandemöjligheler öppnas också. Kommunen får rätt men inte skyldighet att medverka till att fastighetsägare sam­verkar för att genomföra en plan. En s, k, exploateringssamfällighet kan bildas och företräda fastighetsägarna i frågor som rör exploa­teringen. Regler ställs upp för fördelning mellan delägarna av ansvar, kostnader och nytta av en sådan samverkan.


Inledning

Reformbehov

Etl viktigt mål för översynen av byggnadslagstiftningen är att skapa föruisättningar för en ökad effektivitet och bättre kvalitet i den fy­siska planeringen och att samtidigt lägga fast ett rationellt system för hur beslul skall fattas om förändringar av miljön med möjlighet för berörda intressenter au lämna sina synpunkter på beslutens ut­formning. De övergripande målen för samhällets utveckling måste styra den fysiska planeringens innehåll. För att detta mål skall kunna nås måste en samordning mellan fysisk planering och annan sam­hällsplanering möjliggöras, Samlidigl måsle möjligheterna till med­borgarinflytande garanteras och den enskildes slällning preciseras klarare än i dag.

En ny lag måste vidare utformas så att den kan fungera även med de nya och förändrade krav på planering och byggande som kan antas uppkomma i framtiden. Anpassningen av äldre bebyggelse och bebyggelsemiljöer till nya krav är en sådan fråga som kommer au få en allt större betydelse. En annan viktig fråga är hushållningen med naturresurserna.

När det gäller det primära ansvaret för beslut om markanvändning och byggande är del naturiigl att detta i större utsträckning än hittills läggs på kommunerna, I frågor av enbart lokal räckvidd bör dessutom det Slatliga infiytandet begränsas. Detta förutsätter inte bara en for­mell ändring av själva plansystemet utan även att statens roll i olika frågor preciseras på ett tydligare sätt än f n. Den statliga kontrollen, som i dag är en efterhandsgranskning, bör i största möjliga utsträck­ning bytas mot en medverkan i förhand genom information och


Avsnitt I del 1


 


Prop. 1985/86:1                       ;,i,                        7

samråd under pågående planering. Därvid bör beaktas det ömsesidiga beroendet mellan planeringen på- skilda nivåer. Redan: nu är sam­rådsförfarandet av större praktisk betydelse än fastställelseprövning­en.

Kommunsammanslagningarna har medfört problem, som måste beaktas i en ny lagstiftning. Antalet förtroendemän har minskat kraf­tigt. Kommunikationerna mellan den kommunala ledningen och medborgama är särskilt i de stora kommunerna ofta svåra att upp­rätthålla på ett tillfredsställande sätt. Dessa förhållanden måste nu beaktas. Allmänhetens insyn och inflytande bör garanteras. Infor­mationskravet vid planläggning bör skärpas och sakägarkretsen för planbesvär ses över.

Nuvarande lagstiftning leder till att den fysiska planeringen i alltför hög grad inriktas på detaljplanering och prövning av översiktliga frågor punktvis. Ett väsentligt inslag i reformen bör bli att starkt poängtera den översiktliga planeringens roll. Beslutssystemet bör byggas upp på så sätt att en samordning med annan samhällspla­nering kommer till stånd, både på det lokala planet och i förhållande till planering på högre nivåer.

En obligatorisk översiktlig planering som sker i samråd mellan staten och kommunen bör utgöra en förutsättning för att statens inflytande på delaljplaneläggningen skall kunna begränsas,

I frågor om tillstånd till bebyggelse är nuvarande lagstiftning alltför begränsad till reglering av detaljer. Förenklingar bör ske i prövningen av detaljfrågor, samtidigt som vidgade möjligheter bör införas tiil en planmässig bedömning av väsentliga förändringar av mark­användningen.

De senaste årens ändringar i BL och NVL har ökat kommunernas ansvar för naturvården och friluftslivet, Dénria utveckling bör nu fullföljas.

Erfarenheterna av problemen med "evigt gällande byggnadsrätter" och därav betingade långvariga byggnadsförbud motiverar väsentliga ändringar i lagstiftningen. Fortsatt planläggning måste kunna ske utan att sådana negativa följder för såväl samhället som den enskilde skall behöva uppstå. Samtidigt är det nödvändigt att i övergångs­bestämmelser till en ny lagstiftning lösa de speciella problem som finns i dagens förbudsområden och därvid se till att skilda intressen tillgodoses i skälig utsträckning.

Det är angeläget att de detaljplaner som upprättas kan genomföras på ett effektivt sätl och att kostnaderna för deras genomförande kan begränsas. En god samordning mellan planläggning och genom­förande är nödvändig. Möjligheterna att genomföra en plan bör så­ledes studeras ingående i anslutning till planeringsarbetet.

Nuvarande byggnadslagstiftning är i stor utsträckning inriktad på


 


Prop. 1985/86:1                                                    8

att styra förändringar. Möjligheter bör införas att garantera även be­varande.

Bättre möjligheter att kunna kontrollera ändrad användning, t, ex, övergång från fabrik och lager till detaljhandel eller konlorisering av bostäder har efieriysts. Också detta bör beaktas i en ny lagstiftning.

Den gradvisa övergången från fritidsboende till permanent bo­sättning är ett annat problem. Även den motsatta utvecklingen -från permanentboende till fritidsanvändning av vissa bostadshus -har uppmärksammats. Frågorna om fritidsbebyggelsen behandlas emellertid inte i PBL. En särskild kommitté har fått i uppdrag atl studera dessa frågor,

I samband med översynen måste samordningen med annan lag­stiftning som reglerar markanvändning och utförandet av byggnader och anläggningar övervägas. Del finns behov av att minska om­fattningen av nuvarande dubbelprövning och att göra den smidigare i de fall den alltjämt måsle bestå.


Allmänna principer Samhällsplanering

I en lag om fysisk planering och byggande blir samhällsplaneringen ett centralt begrepp. Den avsåg tidigare i huvudsak tätorternas ut­byggnad. Numera sker en omfattande och intensiv planering på skil­da nivåer och för skilda ändamål. Den innefattar både ekonomisk och fysisk planering med syfte att bidra till en önskvärd social ut­veckling. Den sker på olika nivåer, ofta sektorsvis och är ett medel bland andra för att uppnå uppställda mål. En samordning måste ske. Utbyte av kunskap och information mellan skilda nivåer, plane­ringsorgan och intressen behövs. Ett medborgarinflytande måste ga­ranteras.

På regional nivå har olika statliga organ, främst länsstyrelserna samt lancfsting, kommunalförbund och andra interkommunala organ hand om samhällsplaneringen.

Kommunernas roll i samhällsplaneringen har under senare år blivit allt viktigare. Den har efter hand kommit att omfatta allt fler verk­samheter.

Ett allt större ömsesidigt beroende mellan nivåerna i planeringen har präglat utvecklingen. Ett hierarkiskt planeringssystem är därför inte endast praktiskt olämpligt och ineffektivt. Det saknar också grundläggande förankring i gällande ansvarsfördelning.


Avsnill 2 del


 


Prop. 1985/86:1                                                   9

Inom kommunerna pågår fortlöpande utveckling och förbättring av planeringsmetoderna. Ett geriiensämt drag är att man försöker skapa ett planeringssystem som passar den egna kommunens för­hållanden och som leder till en samordning av olika planeringsaktivi­teter.

Fysisk planering

Mark och vatten med tillhörande byggnader och anläggningar (den fysiska miljön) ulgör en tillgång som skall användas så. alt en från allmän synpunkl lämplig ulveckling främjas. Samhället bör avgöra vilka förändringar av markanvändningen som skall få komma lill stånd. Samhället bör också kunna utöva inflytande över hur för­ändringar genomförs och kunna styra genomförandet i tiden.

Viktiga förutsätlningar för ett gott resultat är en väl utformad statlig och kommunal organisation, samverkan i effektiva former mellan olika intressenter, och goda möjligheter lill medborgarinfly­tande, Lagstifiningen skall bidra till att skapa ett gott resultat, bl. a, genom au tillhandahålla de instrument med vilka man kan åstad­komma en väl fungerande beslutsprocess.

Lagens uppbyggnad och räckvidd

PBL kommer att innehålla följande principiella element;

-     miljöskapande och miljöbevarande instrument

-     samordning med genomförandemedel

-     bestämmelser som reglerar markens användning

-     bevakning av bestämmelsernas efterievnad

PBL innehåller i första hand en reglering av den kommunala plan­läggningen och dess samordning med motsvarande planering på hög­re nivåer. Den innehåller också de krav som skall vara utgångs­punkten för planeringen och särskilda krav på byggnaders och an­läggningars utformning i olika avseenden, PBLis räckvidd är ytterst beroende av fyra frågor. Den första frågan avser planinstitutens innehåll. Väsentliga för­ändringar föreslås.

Den andra frågan gäller hur man drar gränser för de åtgärdska­tegorier som skall vara prövningspliktiga enligl PBL, Framför allt är därvid bygglovpliktens omfattning intressant. En del smärre åt­gärder som nu är tillståndspliktiga undantas från krav på bygglov. Å andra sidan görs vissa anläggningar tillståndsplikliga liksom också


 


Prop. 1985/86:1


10


statens och landstingens byggnader, 1 PBL anges vilka åtgärder som normalt skall kräva bygglov. Dessutom skall kommunerna kunna vidga eller minska omfanningen av bygglovpljkten. De åtgärder som på detta sätt skall kunna läggsis till eller dras ifrån anges i lagen.

Den tredje frågan är i vilken utsträckning det i övriga lagar som rör markanvändningen bör införas ett krav på att den fysiska pla­neringen enligt PBL skall i större utsträckning än f n. få påverka tillållighetsprövningen. Sådana krav införs nu i en lång rad lagar.

Den fjärde frågan gäller de krav på underhåll av byggnader och tomter som ställs upp. Underhållskraven vidgas. Vissa nya krav på upprustning reses också.

Motiveringar till lagens

FÖRSTA AVDELNIMIG

som behandlar inledande bestämmelser

Avdelningen består av endast ett kapitel. Den ger en utgångspunkt för lagens tillämpning, definitioner av vissa begrepp och admini­strativa beslämmelser, I övrigt är avdelningen i huvudsak en sum­marisk förteckning över de olika efterföljande kapitel som ingår i PBL,


Inledande bestämmelseir

     Resurser

     Fysisk riksplanering

     Pågående markanvändning

     Planläggning

     Planinstitut


     Kommunstyrelse

     Byggnadsnämnd

     Länsstyrelse

     Statens planverk


I kap. 1-15 sS Avsnill 3 del 1


PBL inleds med en bestämmelse som anger den fysiska miljöns betydelse för samhällsutvecklingen och erinrar om vikten av att na­turresurserna utnyttjas på ett förnuftigt sätt.

Allmänna hänsynsregler för natur- och kulturvärden införs. En längre gående hänsyn till mera värdefulla miljöer krävs. Regler för att tillgodose friluftslivets intressen införs också. Det ställs stora krav på att studera konsekvenserna av de ingripanden som sker i den fysiska miljön.


 


Prop. 1985/86:1                                                  11

Den befintliga miljön är en resurs som måste tas tillvara. I PBL reses krav på bebyggelsemiljöns utformning. Kraven skall beaktas också vid ändringar och kompletteringar i den befinlliga miljön. Krav på att ställa i ordning anordningar för lek och utevistelse inom den befintliga tomtmarken eller i dess närhet förs in. Ökade möjligheter att gemensamt ordna parkeringsplatser i befintliga miljöer öppnas också. Bestämmelserna om ny- och ombyggnad medger en mer flexi­bel tillämpning än vad motsvarande bestämmelser i BL och BS gör. De ger utrymme för byggnadsnämnden att i samverkan med fas­tighetsägare och hyresgäster anpassa kravens tillämpning tiil om­ständigheterna i det enskilda fallet.

De krav som har formulerats i samband med den fysiska riks­planeringen förs in i PBL, Den fysiska riksplaneringen syftar till en nationell överblick över naturresurserna och bättre möjligheter att hushålla med dem. Arbetet har hiuills inriktats på att kartlägga vissa mark-, vatten- och andra naturtillgångar och de anspråk som riktas mot dem. Alternativa sätt att utnyttja och bevara naturtill­gångarna har behandlats och riktlinjer har dragits upp för hushåll­ningen med sådana naturresurser som är särskilt känsliga.

Det kan bli aktuellt att introducera nya frågor i den fysiska riks­planeringen. De kan avse riktlinjer för hushållning med vissa mi-neralfyndigheter eller behov av mark för energiproduktion. Rege­ringen skall kunna begära redovisning från kommunerna om och hur sådana nya riksintressen kan tillgodoses,

PBL skall styra utformningen av miljön. Det främsta medlet för detta är planläggning. Markanvändningsåtgärder måste därför i prin­cip följa uppgjorda planer. Byggnader och anläggningar måste utföras på ett godtagbart sätt,

I PBL införs en rätt att få bygglov till åtgärder inom ramen för pågående markanvändning. Den rätten går dock inte utöver de be­gränsningar som anges i för den aktuella bebyggelsen gällande de­taljplan, 1 likhet med andra åtgärder måste också åtgärderna inom ramen för pågående markanvändning fylla normala gällande krav på placering och utformning som formuleras i lagens 5 kap. Grunden för att bestämma vilka åtgärder som skall hänföras till pågående markanvändning ges av begreppets innehåll i dag och som huvud­princip anges att åtgärder som faller inom ramen för en normal och naturiig rationalisering av en verksamhet skall räknas till pågående markanvändning.

Även om en åtgärd kan sägas vara normal och naturlig för ett rationellt utnyttjande av en fastighet och därför knappast kan anses förändra just denna fastighets användning, kan den likväl vara ägnad att väsentligen inverka på kommunens planer och program för olika verksamheter. Därför utformas definitionen av pågående mark-


 


Prop. 1985/86:1                                                  12

användning så alt åtgärder sorn är ägnade att få de nyss beskrivna följderna blir hänföriiga till förändrad markanvändning, trots au åt­gärderna från sökandens synpunkt kan framstå som en helt normal Ulveckling eller förbättring av den tidigare etablerade verksamheten.

Bland de inledande bestämmelserna anges också de myndigheter som närmast har att tillämpa lagen eller att utöva tillsyn över den fysiska planeringen och byggnadsväsendet.

Kommunstyrelsen ges en central roll genom ansvaret för den över­siktliga fysiska planeringen.

Bland kommunstyrelsens främsta uppgifter enligt PBL är också att verka för att en offentlig debatt om den fysiska planeringens mål och innehåll kommer till slånd. Detta har stor betydelse som ett led i strävan att säkerställa medborgarinflytandet.

Länsstyrelsen skall samordna de statliga myndigheternas delta­gande i den fysiska planeringen och tillhandahålla statligt under­lagsmaterial, I PBL föreskrivs också att länsstyrelsen skall ha tillsyn över den fysiska planeringen och byggnadsväsendet inom länet.

Statens planverk skall ha den allmänna uppsikten över den fysiska planeringen och byggnadsväsendet.

Regeringen kan själv, eller genom delegation till slatliga myn­digheter, utfärda föreskrifter för verkställighet av lagen. En mot­svarighet till Svensk Byggnorm (SBN) kommer atl finnas.

Nyheter i förhållande till gällainde rätt:

     Begreppet pågående markan-    • En bestämmelse om den fysiska vändning definieras                                         riksplaneringen tas in

     Sakägarbegreppet definieras        • Kommunstyrelsens frätnsta

uppgifter i den fysiska plane­ringen anges


 


Prop. 1985/86:1                                                  13

Motiveringar till lagens

ANDRA AVDELNING

som behandlar miljö och bebyggelse med krav på det materiella innehållet i planer och andra beslut

I BL, BS och SBN finns regler för beslutsfattandet. Nu föreslås att sådana regler ställs upp i fem kapitel, kravkapitlen, under lagens andra avdelning. Kraven skall samhället lägga till grund för bedöm­ning av markens användning och byggnaders utformning,

I 2 kap, PBL finns allmänna rikllinjer av övergripande natur. Syftet med dem är att ge vägledning i fråga om mål och inriktning för planläggning och tillståndsprövning. Dessa bestämmelser har detal­jerats och preciserats för tillämpnjngen i vissa särskilda avseenden, I 3-5 kap, föreslås särskilda bestämmelser angående riksintressen, bebyggelsemiljöns utformning samt byggnaders placering och ut­formning, 16 kap, finns bestämmelserom underhåll och upprustning.

Kraven föreslås, med vissa preciserade undantag, bli styrande för både planer och ijllståndsbeslui. När en plan har antagits ersätter dess bestämmelser kraven i lagen.

Den översiktliga planeringen bör inriktas mol övergripande frågor angående markens och vattnets användning j stort. Det slutliga ställ­ningstagandet till viss markanvändning måste därför ske vid till­ståndsprövning.

Kommunernas sammanvägning av olika krav blir utslagsgivande i flertalet frågor av enbart lokal räckvidd,

PBL utgår från det synsätt som ligger till grund för 4 § BL, näm­ligen alt en avvägning skall ske vid beslut mellan allmänna och enskilda intressen. Den enskilde ges möjligheter att på visst sätt få till stånd en överprövning vad gäller den tillämpning av lagens olika krav som har skett. Särskilda regler för hur denna avvägning skall gå till ges för vissa fall. De begränsningar av talerätten som föreslås har en praktisk, inte principiell, innebörd.


 


Prop. 1985/86:1                                                14

Allmänna riktlinjer för planläggning och tillståndsprövning

     Samhällsutveckling     • Särskilda bevarandeintressen      2 kap. 1-8 §v

     Lämplighetsprövning av • Allmänna och enskilda  in-      Avsnitt 4 del 2 markanvändning                                    tressen

     Bostads-, arbets-, fritidsmiljo

I 2 kap, tas in riktlinjer för planläggning och tillståndsprövning. Be­stämmelserna är utformade så att de ger spelrum för olika värderingar i skilda beslutssituationer. En stel utformning skulle göra att syftet med riktlinjerna motverkades. Bestämmelserna är av grundläggande betydelse, direkt eller indirekt, för beslut enligt PBL, De skall dels utgöra grunden för de krav som i övrigt reses i PBL, dels utgöra utgångspunkten för beslut om markanvändning för olika ändamål.

Främst bland riktlinjerna finns en bestämmelse som slår fast att planläggning enligt lagen skall ske så att en lämplig samhällsutveck­ling främjas. Hänsyn skall tas till vad som har beslutats inom olika samhällsområden, t, ex, i miljövårds- och socialfrågor, jord- och skogsbruksfrågor saml industri- och sysselsättningsfrågor. Olika krav på den fysiska miljön måste vägas samman i den kommunala pla­neringen.

1 kravet på en lämplig samhällsutveckling ligger också hänsyn till hushållning med naturresurserna och en allsidig bebyggelseut­veckling, liksom till sambanden mellan boende, arbete och service.

Bland bestämmelserna i 2 kap, finns också föreskrifter om vissa särskilda bevarandeintressen. Av beslämmelserna framgår all man vid beslut, som fattas med stöd av PBL, skall la hänsyn lill na­turvårdens och friluftslivets intressen samt till de miljömässiga vär­den som finns i den befintliga bebyggelsens och kulturiandskapets karaktär. Beträffande områden som inrymmer särskilt värdefulla na­tur-, friluftslivs- och kulturvärden finns i 2 kap, föreskrifter av ett betydligt mer ingripande slag.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

• Ett allmänt lämplighetskrav be-    • Naturvårdens, friluftslivets och
träffande byggnader införs
kulturminnesvårdens   intressen

preciseras och ges en mer fram­skjuten roll


 


Prop. 1985/86:1                                                15

Särskilda bestämmelser pm riksintressen .

     Natur- och kulturvård   • Råvaruutvinning           3 kap  1-14 ;;>?

     Jordbruksmark               • Försvarets intressen        Avsnitt 5 del 2

     Flygplatser,    hamnar, led-    • FRP-riktlinjer ningar         • Friluftsliv, strandskydd

För frågor och intressen med en räckvidd utöver de lokala behöver staten behålla ett avgörande inflytande över hur avvägningarna ut­faller. Sådana frågor kallas i PBL för riksintressen och anges i ett särskilt kapitel. Tillämpningen i enskilda fall skall kunna överprövas av stålen. Det kommunala vetot vid tillståndsprövning enligt 136 a § BL ändras inte genom PBL,

Riksintressena omfaltar både bevarandeintressen och exploa-terjngsiniressen. Bevarandeintressena kan avse områden av särskilt värde beträffande areell produktion, kulturminnesvård, naturvård m. m. Exploateringsintressena kan avse utbyggnad av kommuni­kationer och möjligheter till utvinning av viktiga lägesbundna rå­varuresurser. Särskilda riksintressen är det militära och civila för­svarets intressen samt strandskyddet.

Bland riksintressena föreslås ingå de riktlinjer i den fysiska riks­planeringen som har preciserats på ett tydligt sätt. Det bör ankomma på regeringen att i en särskild förordning förtydliga de verksam­hetsanknutna riktlinjerna och att peka ut och avgränsa områden där särskild hänsyn skall tas.

1 förhållande till gällande ordning innebär det här skisserade sy­stemet klara fördelar. Riktlinjerna kommer att återfinnas samlade i lagen i stället för att som nu i en rad uttalanden som har gjorts vid skilda tidpunkter av regeringen, olika utskott och riksdagen. Om statsmakterna vill ändra en riktlinje eller utfärda en ny riktlinje måste det ske genom lagändring.

Riksdagens roll i samband med den fysiska riksplaneringen kom­mer med andra ord att definieras på ett klarare sätt än i dag. Riksdagen kommer att ta befattning med dessa frågor främst i egenskap av lagstiftande församling.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

• Huvuddelen av den fysiska riks- • Kommunerna får huvudansva-
planeringens riktlinjer lagregle-
        ret för strandskyddet men ett
ras                                                  statligt inflytande behålls


 


Prop. 1985/86:1


16


Särskilda bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning


     Ändamålsenlig bebyggelse

     Hushållning med energi, vat­ten

     Föroreningar, hygien

     Förebyggande av olyckor

     Lek, fritidsaktiviteter


     Service

      Trafik, parkering

     Tillgänglighet

      Förändringar, komplette­ringar


4 kap. 1-9 S Avsnill 6 del 2


Bestämmelserna i 4 kap. anger de krav som skall beaktas när be­byggelsemiljön utformas. Avsikten är att en smidig tillämpning som uigår från lokala förhållanden och förutsättningar både vid planlägg­ningen och tillståndsprövningen skall vara möjlig.

Kapitlet inleds med en beslämmelse om att bebyggelsemiljön skall utformas så att den blir ändamålsenlig och att hänsyn skall las till befintliga natur- och kulturvärden. Hänsyn skal! tas även till energi-och vattenhushållning. Goda hygieniska förhållanden skall skapas och behovet av tillfredsställande klimatförhållanden beaktas. Ris­kerna för olyckor skall förebyggas. Tillräckliga möjligheter till sam­hällelig och kommersiell service skall finnas inom eller i anslutning till bebyggelseområden. Olika trafikanters intressen skall beaktas och tillräckliga utrymmen för fordonsuppslällning skall finnas. Bebyg­gelsemiljön skall i skälig utsträckning utformas så att den blir till­gänglig för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Möjligheter lill framlida förändringar och kompletteringar skall så vjti möjligt finnas. Kapitlet skall även tillämpas vid ändring eller komplettering av befintliga bebyggelsemiljöer i den utsträckning som är skälig med hänsyn till ekonomiska och andra omständigheter.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:


    God vattenhushållning och till­fredsställande kllmatfÖrhållan -den utomhus skall beaktas

    Serviceforsörjningen nämns särskilt

    Bebyggelsemiljön skall i skälig utsträckning anpassas för handikappade


.Möjligheter till framtida föändringar och kompletteringar skall såvitt möjligt finnas


 


Prop. 1985/86:1                                                   17

Särskilda bestämmelser orh placering inom tomt och utformning av byggnader, anläggningar, ordnande av tomt m. m.

 

• Byggnads ändamål

• Avfall

5 kap. 1-19 §s

• Inom strandskydd

• Byggnad under mark

Avsnitt 7 del 2

• Bärförmåga, stadga

• Ny-, till- och ombyggnad

 

• Hygien, klimat

• Friyta, fordonsuppställning

 

• Förebygga olyckor

• Omgivning

 

• Energi, vatten

• Friluftsliv

 

• Tillgänglighet

 

 

Bestämmelser om byggnaders placering och utformning tas in i PBL, Det bör liksom hiuills ankomma på planverket atl utfärda de fö­reskrifter och allmänna råd som behövs för ullämpningen av dessa bestämmelser. Lagbestämmelserna skall även gälla sådana anlägg­ningar och anordningar som omfattas av tillståndsprövning enligt PBL, Kapitlet innehåller också vissa bestämmelser om hur tomt skall ordnas.

Vid placering och utformning av byggnader skall man ta hänsyn till att de på ett lämpligt sätl ansluter till omgivningen och alt de inte orsakar olägenheter. Krav ställs på hållfasthet och beständighet hos byggnader och den fasta inredningen; goda hygieniska och sa­nitära förhållanden i bostäder och arbetslokaler; skydd mot brand och olycksfall; en god energi- och vattenhushållning; handikapp­anpassning av vissa byggnader och en godtagbar avfallshantering.

Byggnader och anläggningar under marken skall utformas så att en skadlig förändring av grundvatiéhnivån undviks, Beslämmelserna i 5 kap, skall lillämpas när nya byggnader uppförs och när befintliga byggnader ändras eller byggs till.

För byggnader och anläggningar inom särskilda områden finns beslämmelser av etl annat slag än de just nämnda, Strandskydds-beslämmelser har tagits in i kapitlet. Vidare har föreskrifter införts om skydd av byggnader eller bebyggelseområden som representerar större värden från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konst­näriig synpunkt. Skyddet innebär att byggnader och bebyggelseom­råden av denna karaktär inte får förvanskas vare sig genom arbeten som rör byggnader eller mark eller genom några byggnads- eller anläggningsåtgärder j grannskapet. De restriktioner som kan följa av denna bestämmelse kan bli både mera detaljerade och omfattande än vad som kan följa av den inledande bestämmelsen i 5 kap, om hänsynen till strävandena att bevara kulturvärden vid byggnaders placering och utformning. Bestämmelsen får tillämpas på sådana

2   Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1


18


byggnader som i en detaljplan eHer i ett markförordnande har angetts som skyddsvärda, Erforderiiga skyddsbestämmelser skall anges där. Ersättning till fastighetsägaren kan utgå.

Inom områden som är särskilt betydelsefulla för friluftslivet kan också särskilda bestämmelser utfärdas. En förutsättning härför är att beslämmelserna anges i ett markförordnande som också skall innehålla de regler beträffande områdets användning som behövs för att friluftsintresset jnte skall motverkas. Även här finns särskilda ersättningsbestämmelser.

Friytor och parkeringsutrymmen skall så långt möjligt anordnas inom en tomt eller i dess närhet. Byggnadsnämnden får möjlighet att kräva att parkeringsutrymmen skall anordnas på annan plats än på tomten. Kraven på dessa utrymmen kan hävdas med samma styrka oberoende av om det är möjligt att ordna parkering på tomten eller inte. Därmed ges möjligheter att ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Byggnadsnämnden ges möjlighet att medge mindre avvikelse från vad som stadgas i 5 kap, om byggnaders yttre och inre utformning. Härigenom och genom att bestämmelserna fått en generell utform­ning ges möjlighet till lokalt anpassade lösningar.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:


Jöer kan skyddas bättre än i dag        lek och utevistelse införs

     Byggnaden skall Inte orsaka be­svärande olägenheter Jör om­givningen

     Bestämmelser om undermarks­ byggande tas in i lagen

     Kulturhistoriskt värdefulla mil-


     Föreskrifter för skydd av områ­den av intresse för friluftslivet kan utfördas i större utsträck­ning än i dag

     Ökade krav på att ordna par­kering reses

     Ökade krav på anordningar för


Särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader, underhåll m. m.

 

• Befintlig byggnad

• Användningsförbud

6 kap. 1-11 §§

• Avfallshantering

• Tomt, vårdat skick

Avsnitt 8 del 2

• Anläggning

• Friyta, parkering

 

• Skyltar

 

 

Det som hittills har behandlats avser prövningen av åtgärder som fastighetsägaren vjll företa. Samhället kan också behöva möjligheter att i vissa fall ingripa genom atl ställa krav på åtgärder, t. ex, när underhållet av en byggnad har försummats.


 


Prop. 1985/86:1                                                  19

Frågan om en mer omfattande upprustning av bebyggelsen las inte upp i detta sammanhang. Den måste prövas mot bakgrund av bl, a, mycket ingående samhällsekonomiska och finansiella över­väganden. Vissa krav på förbättringar skall dock kunna ställas med stöd av PBL, Utöver de förbättringskrav som kan ställas med stöd av dagens regler, t, ex, krav på godtagbar avfallshantering, införs en skyldighet att se till att byggnader uppfyller vissa minimikrav. Det gäller de bärande delarna och skyddet mot olycksfall i byggnader. Krav skall också kunna ställas på den yttre miljön, I en detaljplan eller etl markförordnande skall kunna föreskrivas skydlighet för fastighetsägarna att ställa i ordning friytor för lek och utevistelse och utrymme för bilparkering på tomten eller i närheten av den.

Även i fråga om underhållsskyldigheten innebär PBL en vidgning jämfört med nuvarande bestämmelser. En byggnad skall underhållas så att bärförmågan och stadgan hos de bärande delarna j skälig ut­sträckning hålls i stånd. Detsamma skall gälla anordningarna för skydd mot brand, fukt och olycksfall samt anordningarna för hand­ikappanpassning, trevnad, hygien, energihushållning och avfallshan­tering. Byggnadens yttre skall hållas i etl vårdat skick.

För kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan i en detaljplan eller ett markförordnande ges bestämmelser om både yttre och inre un­derhåll, I vissa fall kan då kompensation utgå till ägaren. Även för anläggningar införs en vidgad underhållsskyldighet. Med vissa be­gränsningar motsvarar den vad som föreslås beträffande byggnader i allmänhet.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

    Krav på upprustning till en viss • Byggnadsnämnden får möjlig­miniminivå kan ställas beträf-    het att besluta om stängsel-fande de bärande delarna och   genombrott för atl allemansrät-anordningarna för skydd mot '" oll kunna utövas olycksfall i äldre byggnader          • Byggnadsnämnd får möjlighet

    Underhållsskyldigheten        för "tt kräva ändring av trafikfarlig byggnader   och    anläggningar

vidgas

• För kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse öppnas möjlighel alt
ställa särskilda underhållskrav


 


Prop. 1985/86:1                                                  20

Motiveringar till lagens

TREDJE AVDELNING som behandlar planläggning, plangenomförande och plansystemet

Plansystemet bygger på att varje kommun skall ha skyldighet atl bedriva fysisk planering inom hela sitt område. Kommunen skall också samla in ett planeringsunderiag och hålla det aktuellt. Kom­munens fysiska planering skall redovisas dels i översiktlig form, dels i detaljplaner.

Fysisk planering är i första hand en kommunal angelägenhet. Det är emellertid många intressen som måste vägas samman, I vissa fall skall de slutliga besluten i markanvändningsfrågor kunna fallas av staten.

När det gäller beslutsprocessen i övrigt är det i huvudsak tre ämnes­områden som är i behov av lag;stiftning. Det gäller kompetensför­delningen och formerna för samarbete mellan olika kommunala or­gan, samrådet med särskill berörda och informationen till och möj­ligheten för medborgare att utöva ett inflytande på besluten,

I PBL anges vilket organ som skall besluta i olika markanvänd­ningsfrågor. Planer skall antas av kommunfullmäktige, som dock beträffande detaljplan skall kunna delegera beslutanderätten till bygg­nadsnämnden. Kommunstyrelsen får ansvaret för den översiktliga fysiska planeringen. Byggnadsnämnden skall utarbeta förslag till de­taljplaner och besluta i tillståndsfrågor.

Under planläggningen skall kommunen samråda med statliga myndigheter i första hand genom länsstyrelsen, med landsting, re­gionala samarbetsorganisationer, sammanslutningar och enskilda personer, som kan ha ett väsentligt intresse av frågan.

Marköversikt

     Aktualitet                     •Genomförandebeskrivning          7 kap. 1-12 §v;

     Befintliga förhållanden     • Planeringsunderlag           avsnitt 9 del 2

     Förändringar                • Konsekvensbeskrivning

     Reservat                      • Antagande

     Ansvar                          • Då underställning ej får ske

     Utställning, samråd      • Teknisk utformning


 


Prop. 1985/86:1                                                  21

Inom varje kommun skall det finnas en aktuell marköversikt som omfattar hela kommunen. Där anges de områden där riksintressen finns och hur dessa intressen skall tillgodoses. Vidare skall redovisas dels områden inom vilka förändringar av belydelse avses äga rum, dels områden där inga förändringar bör få ske, t. ex. strandskydds­områden, natur- och kulturreserval, värdefulla jordbruksområden, vaitenskyddsområden och militära skyddsområden.

Marköversikten skall anias av kommunfullmäktige. Därefter skall den vara vägledande inom kommunen. Den kan bi, a. ange formerna för fortsatt planläggning och riktlinjer för beslut om tillståndspliktens omfattning. Marköversikten är vägledande när kommunen skall avge yttrande till en specialmyndighet vid prövning enligt speciallagstjfl-ning.

Marköversikten ger inie markägare rätt att företa de ändringar som förutsätts i planen. Inte heller skall planen i övrigt ha någon annan rättsverkan för enskilda. Någon besvärsräll behövs därför inte för beslut angående marköversikl och inte heller någon särskild un­derrättelse till berörda sakägare. För att riktlinjer i marköversikten skall få sådan effekt används detaljplan, markförordnande eller för­ordnande enligt speciallagstiftning.

Vid PBLis ikraftträdande bör befintliga kommunöversikter utgöra grunden för utvecklingen av marköversikter enligt PBL, Marköver­sikien bör därefter hållas aktuell genom återkommande revideringar.

Den skall vara ett instrument för samordning inom den allmänna sektorn, I sådana frågor som särskilt har reglerats där skall staten inte sedan kunna ingripa i den kommunala planeringen, även om det gäller riksintressen.

Kompletterande åtgärder behövs för att länka samman utveck­lingen i den riktning marköversikten anger, Sådaria åtgärder kan innefatta markförvärv, avtal med markägare, detaljplanläggning samt utfärdandet av markförordnande enligt PBL och förordnanden enligt annan lagstiftning. En översiktlig genomgång av planerade eller för­utsatta åtgärder för att genomföra jntentionerna i marköversikten skall ske i samband med planarbetet. Givetvis bör därvid nära samråd ske med olika myndigheter. Till själva planen skall fogas en särskild genomförandebeskrivning.

Regler för förfarandet ställs upp. En av anledningarna är att kravet på medborgarinflytande skall tillgodoses. En annan är att det måste beredas formella möjligheter till avstämning mellan statliga m, fl, sektorintressen och kommunens intentioner.

En allmän skyldighet för kommunen alt samråda med grann­kommuner, fastighetsägare, kommuninvånare, grupper och för­eningar inom kommunen lagregleras.

Efter samråd skall marköversikten ställas ut under viss tid. Vid utställningen bör redovisas de mer väsentliga synpunkter som har


 


Prop. 1985/86:1                                                      22

framförts vid samråd eller i förhandsyttranden och kommunens kom­mentarer härtill.

Som exempel på planeringsunderlag som regelmässigt bör redo­visas kan nämnas:

      riksintressen inom kommunen

      befolkningsutveckling och bosättningsmönster inklusive tillkom­men bostadsbebyggelse de senaste åren

      utveckling av näringsliv och sysselsättning

      redovisning av tillgång till viss grundservice avseende skolor, de­taljhandel och kollektivtrafik

      inventeringar och program avseende natur- och kulturvård

      redovisning som belyser hur riktlinjerna i marköversikten har till-lämpats i den löpande verksamheten.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

      Varje kornmun skall ha en • Genom marköversikien kan aktuell översiktsplan, kallad  statens möjligheter att ingripa marköversikt mot senare mera detaljerade

      Särskilda krav på redovisning av planer avskäras planeringsunderlag ställs

Områdesplan

      Användning                                                                             8 kap, 1-7 §§

      Innehåll                                                                    Avsnilt 10 del 2

      Fortsatt planläggning

För en del av en kommun kan områdesplan upprättas. Områdes-planer bör kunna användas både i stället för en mera detaljerad mark­översikt och som en förberedande åtgärd inför detaljplanläggning av ett område. Om exploatering skall ske, kan områdesplan betraktas som ett formaliserat program som klargör planmässiga syften i kom­mande detaljplaner,

Områdesplan ger inte fastighetsägare möjlighet att företa de änd­ringar som förutsäus i planen. Inte heller skall planen i övrigt ha någon annan rättsverkan för enskilda. Någon besvärsrätt behövs där­för inte för beslut angående områdesplan och inte heller någon sär­skild underrättelse till berörda sakägare.

Regler och villkor för områdesplanens utformning, antagande, in­nehåll, samråd, utställning, m, m. liknar dem för marköversikten.


 


Prop. 1985/86:1 Nyheter i förhållande till gällande rätt:


23


 


• Områdesplanerna lagregleras, men upprättandet skall som hit­tills vara frivilligt


• Antagen orhi-ådesplan avskär statens möjligheter att sedan in­gripa i den kommunala tillämp­ningen, även om det gäller riks­intressen


 


Ökat informationskrav -

åskådlighet

Tillfällig markanvändning

Enkel detaljplaneändring -

enklare förfarande

Detaljplan

     Begränsning    av     formellt    • Medborgarinflytande planläggningskrav   

     Rättsverkan

     Genomförandetid        

     Detaljeringsgrader      

     Bevarande-   och   skyddsbe­stämmelser


9 kap, 1-30 §§ Avsnitt 11 del 2


Nuvarande stadsplan och byggnadsplan ersätts av ett enda detalj­planeinstitut, som benämns detaljplan. Detaljplaneinstitutet är i stor utsträckning identiskt med dagens stadsplan. Den byggande får genom detaljplanen ett principiellt besked om möjligheten att få genomföra ett planerat företag. Rätten att genomföra en plan tids­begränsas emellertid genom regler om genomförandetid utan att pla­nen i övrigt upphör att gälla. Detta är en viktig förändring.

Kommunen skall bestämma genomförandetiden i samband med att planen antas. Den får inte underskrida 5 år och inte överskrida 15 år. Under genomförandetiden har planen stadga, Alla berörda kan räkna med atl planen skall geriomföras och skäll kunna anpassa sin egen planering därefter,

I undantagsfall kan en situation uppkomma som gör en plan­ändring nödvändig redan under genomförandeliden. En ansökan om bygglov får därför förklaras vilande under högst två år för att bereda kommunen möjlighel att närmare överväga planändringen. Skulle en planändring före genomförandetidens slut medföra olä­genheter för fastighetsägare, skall han kompenseras ekonomiskt.

Om planen inte har genomförts under genomförandetiden skall den fortsätta att gälla om kommunen inte vidtar några aktiva åtgärder för au ändra eller häva planen. Beslut om att ändra eller häva plan eller del därav efter genomförandetiden medför ingen ersättnings­skyldighet gentemot fastighetsägaren. Kan denne visa att han har varit beredd att genomföra planen men att han har hindrats av be­aktansvärda omständigheter utanför hans kontroll, skall kommunen vara skyldig att föriänga genomförandetiden.


 


Prop. 1985/86:1                                                   24

Efter genomförandet utgör planen ett dokument, som fortlever och kan reglera markanvändningen oberoende av ändringar i ägar-situalionen. Planen ger stadga åt grannerättsliga förhållanden genom att den inte kan ändras annat än i reglerade former. Detta ger ga­rantier för en allmän medborgarinsyn och för att skilda intressen vägs mot varandra. En detaljplan kan också innehålla andra bestäm­melser än sådana som har samband med byggnadsrätten.

Som främsta mål för handläggningsordningen för detaljplaner gäl­ler att politiker och berörda medborgare skall garanteras ett inflytande på planutformningen. Planläggningsarbetet måste vara effektivt och handläggningstiden kort. Samrådsskyldigheten ändras nu och ut­vidgas i förhållande till den som i dag anges i 14 § BS, Även hy­resgäster och bostadsrätlshavare skall beredas tillfälle att delta. Till skillnad från i dag skall byggnadsnämnden själv svara för samrådet.

Innan ett förslag till en detaljplan antas skall det ställas ut för granskning. Utställandet bör ske i samma form som i dag, dvs, med kungörelse i ortstidning och skriftliga undertättelser till fastighets­ägare samt tomträtts-, servituts- cKh arrendehavare m, fl, rätts- eller förmånshavare. En nyhet är att även hyresgäster skall underrättas.

Bland planeringsförutsättningarna bör redovisas planens samband med kommunens mål på olika områden. Under rubriker som barntillsyn, skolor, fritid, sysselsättning, kollektivtrafik och gemen­samhetsanläggningar bör kommunen redovisa både planens anknyt­ning till övergripande planer och program i dessa avseenden och dessas konkreta tillämpning i den enskilda planen. En sådan re­dovisning ligger inom ramen för kravet att planens förutsättningar och konsekvenser i olika avseenden skall redovisas.

Detaljplan ger kommunen rätt att lösa in mark som avses till gala eller annan allmän plats samt kvartersmark för allmänt ändamål.

Tätbebyggelsebegreppet utmönstras. Samhället har numera möj­lighet att lämplighetspröva all bebyggelse. Nu blir andra faktorer avgörande för delaljplanekravei. Den samlade bebyggelsens omfatt­ning och lokalisering skall generellt behandlas vid översiktlig pla­nering. Avgörande för om en detaljplan skall upprättas blir arten och omfattningen av de åtgärder som avses bli genomförda. De­taljplan skall i allmänhet upprättas för områden där en samlad be­byggelse av betydelse skall komma till stånd eller där en samlad bebyggelse skall undergå en större förändring.


 


Prop. 1985/86:1                                                                 25

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

     Ett enda detaljplaneinstitut       "• é Högre krav ställs pa samråd och

     Rät fen att genomföra en plan        utställning

tidsbegränsas genom regler om  • Slörre krav på planbeskrivning-
genomförandetid
               en och på åskådlig offentlig re-

• Möjlighel införs att ändra en-  dovisning - program, samråd,
skildheter i detaljplan genom        utställning, kommunicering
tillägg eller upphävande av de-
    • Tillfällig markanvändning kan
lar av planen med reducerat        regleras i delaljplan

krav på planhandlingarna

Markförordnande

      Föreskrifter      om      mark-                                         • Ansvar   10 kap. 1-8 >i användning    • Utställning, kungörelse              Avsnitt 12 del 2

     Genomföra marköversikt  • Giltighet, ändring, hävande

     Karta, beskrivning

Markförordnande kan innehålla föreskrifter om att ett område skall bevaras på ett visst sätt eller att åtgärder inte får vidtas som försvårar att mark senare används för en allmän anläggning. Genom ett mark­förordnande kan vidare tillståndsplikten utvidgas eller inskränkas, strandskyddsområdenas storlek bestämmas och byggnadsreglerande bestämmelser införas.

Markförordnande kan även användas för att besluta om exploa­teringssamverkan mellan fastighetsägare och för att göra viss mark tillgänglig för allmänhetens friluftsliv, Besvärsräll över markförord­nandet skall finnas liksom även kompensationsregler om föreskrifter i ett markförordnande innebär skada av viss storlek för fastighets­ägaren.

Regler och villkor för markförordnandes antagande, för samråd, utställning m, m, är samma som för detaljplanen.

Nyhet i förhållande till gällande rätt:

• Markförordnande är ett helt
nytt institut som har vissa likhe­
ter med fastställd generalplan
och utomplansbestämmelser


 


Prop. 1985/86:1                                                26

Vissa frågor om plangenomförande

     Genomförandebeskrivning                                    • Avstående av mark       \\ kap  1-22

     Fastighetsplan                 • Exploateringssamverkan  Avsnitt 13 del 2

Frågorna om genomförande bör aktualiseras på ett tidigt stadium och studeras fortlöpande under planeringsprocessen. Detta är särskilt viktigt när allt fier planeringsinsatser avser förnyelse av befintliga bebyggelsemiljöer.

Till plangenomförande i vid bemärkelse hänförs frågor om or­ganisation, administration, ekonomi och finansiering av anläggnings-verksamheten, fastighetsbildningsåtgärder, markförvärv och tidspla­nering. Vissa genomförandefrågor regleras i annan lagstiftning än PBL,

Med hänsyn till genomförandefrågornas karaktär skall det ligga på kommunstyrelsen alt ansvara för att en genomförandebeskrivning utarbetas. Beskrivningen blir obligatorisk vid all planläggning. Hu­vudmannaskap för olika slag av bebyggelse och anläggningar, tids-program och kostnadsfördelning mellan olika intressenler är exempel på frågor som förtroendemännen, medborgarna i allmänhet och en­skilda som berörs av planläggningen behöver få belysta på ett över­skådligt sätl.

Regler föreslås för att underlätta för fastigetsägarna att komma åt mark och för samverkan dem emellan. Förslag om exploaterings­samverkan och om fastighetsplaner läggs fram för all bl, a. göra det möjligt för enskilda att lösa mark i större utsträckning än i dag.

Fastighetsplanen liknar dagens tomiindelningsinstilut men planen har utformats så att det kan ge stöd även för atl inrätta servitut och gemensamhetsanläggningar. Planen kan också under vissa för­utsättningar tillämpas utanför områden med detaljplan, t, ex, för att underiätta kompletteringsbebyggelse i mindre orter.

Regler om exploateringssamverkan införs. Därmed utnyttjas re­gelsystemen i FBL och AL, som ger fastighetsägare möjligheter au genomföra förändringar som leder till förbättringar i fastighetsin­delningen och som innehåller bestämmelser om samverkan mellan fastighetsägare.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

     Viktiga      genomförandefrågor    • Kommunstyrelsen ges ett star-samlas i ett särskilt kapitel                               käre inflytande över genomfö-

     Genomförandebeskrivning som        randefrågorna

omfattar tekniska, ekonomiska        • Fastighetsplanen ersätter tomt-
och rättsliga genomjbrandefrå-
       indelningsinstitutet enligt BL

gor skall ingå i planhandlingar-        • Regler infots om exploaterings-
na vid utställning och antagande        samverkan
av plan


Prop. 1985/86:1                                                  27

Regionplanering          ,      ;

     Regionplaneorgan        • Ansvarsområde

     Markanvändning,    lokalise-    • Regionplan        Avsniti 14 del 2 ring, bebyggelse och anlägg­ningar av regional betydelse

Som regel kan samarbete i mellankommunala planeringsfrågor ske informellt eller inom ramen för ett kommunalförbund. PBL erbjuder ett system för regionplanering som alternativ till andra sätt att lösa samarbetsfrågoma. Ett särskilt regionplaneorgan skall då utses av regeringen, som också skall bestämma regionplaneområdets an­svarsområde.

Den statliga representationen i regionplaneorgan tas bort. Utöver särskilt bildade regionplaneförbund skall vanliga kommunalförbund och landsting kunna vara regionplaneorgan. Den löpande region­planeringen blir huvuduppgiften. Att upprätta en formell regionplan blir inte obligatoriskt.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

• Regionplaneorganets   ans\'ars-    • Inom sitt ansvarsområde får ett
område avgränsas
             regionplaneorgan ett större for-

mellt ansvar för samordningen mellan berörda kommuner

Samband mellan olika planformer

Vid utformningen av reglerna för samspelet mellan olika planinslilui Avsniit 15 del 2 måste man utgå från de olika planinstitutens syfte. En regionplan redovisar regionplaneorganets önskemål om vissa regionalt motive­rade hänsynstaganden i den kommunala planeringen. Marköver­sikten och områdesplaner redovisar kommunens avsikter beträffande markanvändning och byggande. Detaljplaner, markförordnanden och fastighetsplaner innehåller rättsligt bindande regler för vad olika parter får eller skall göra för au medverka till au fullfölja de kom­munala avsikterna att bibehålla eller skapa en god miljö.

Plansystemet kan och bör inte fungera strängt hierarkiskt i den meningen att planbeslut av högre dignitet alllid i liden måste gå före en plan på närmast lägre nivå. Snarare är det både nödvändigl och önskvärt att kommunen samtidigt kan arbeta med flera olika planinstrumenl för samma område.


 


Prop. 1985/86:1                                               28

Medborgarinflytande

      Information för att skapa de-                                 Samråd      Avsnitt 16 del 2 batt                                         Utställning

     Program - underlagsmaterial              Hyresgästers besvärsrätt

     Planhandlingar

Medborgarinflytande i planeringen är centralt för att åstadkomma en planering som ger socialt tillfredsslällande resultat. Kommunerna åläggs att ansvara för att sådan informationsverksamhet kommer till stånd som syfiar till en debatt bland kommunens invånare om den fysiska planeringens innehåll och mål. I kravel ligger en skyl­dighel för kommunen au aktivt verka för au en debalt kommer till stånd.

Innan etl planförslag upprättas bör kommunen normall besluta om ell program för planarbetel. Väl utarbetade programförslag bör vara det bästa diskussionsunderlaget för medborgarna, I PBL finns det regler om atl kommunen i anslutning till planer skall redovisa elt allsidigt underiag i form av planeringsförutsäuningar och belysa planernas konsekvenser. Krav ställs på lättfattliga planhandlingar.

Utställning av planförslag är en viktig informaiionskälla för med­borgarna. Därför föriängs den minsta tid under vilken etl planförslag måste hållas utställt,

Sakägarkretsen utvidgas till att även omfatta hyresgäster och bo­stadsrätlshavare. Dessa blir besvärsberättigade i såväl plan- som till­siåndsarenden.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

     Kommunstyrelsen  blir skyldig • Hyresgästerna får rätt att yttra att aktivi verka för alt en debatt sig under samrådsskedet i plan-kommer till stånd bland med-     och tillståndsärenden borgarna om den fysiska plane- • För att öka medborgarnas möj-ringens innehåll och mål llgheter att ta ställning till plan-

     / anslutning till utställning av en förslagförlängs utställningstiden plan skall kommunen redovisa

underiag för en bedömning

• Planhandlingarna måste utfor­
mas så alt medborgarna i all­
mänhet kan bedöma dem. De
måste också vara lättåtkomliga


 


Prop. 1985/86:1                                                      29

Motiveringar till lagens

FJÄRDE AVDELNING

som behandlar tillstånd, förelägganden och byggnadsnämndens ansvar

Byggnadsnämnden är en specialreglerad myndighet med självstän­digt ansvar för tillsiåndsgivningen. Det är genom byggnadsnämnden som den enskilde kommer i kontakt med PBL när han vill bygga, Tillståndspliklens omfattning, i form av bestämmelser om bygglov, rivningslov och marklov, ger den viktigaste gränsen för PBL:s räck­vidd. Byggnadsnämnden har möjligheter att vidta åtgärder för att hävda de krav som ställts upp i ett tillstånd eller som följer direkt av lagen.

Tillståndsprövning


 

• Bygglov

• Rivningslov

• Byggnad, anläggning

• Marklov

• Strandskyddsreglering

• Förhandslov

• Varierad bygglovsplikt

• Förfarande

• Prövningsgrunder

• Ansökan

• Planenlighetskrav

 


13 kap, M8 §§ Avsniti 17 del 2


I PBL ges kommunerna möjlighet att variera tillståndspliktens om­fattning, I lagen anges vilka åtgärder som normalt skall vara till-siåndspliktiga. Inom områden som är mindre känsliga skall vissa åtgärder kunna undantas från krav på tillslåndsplikl, Å andra sidan skall inom områden där t, ex, bevaringsintressena är framträdande lillsiåndsplikiens omfattning kunna utvidgas. Besked i frågor om tillståndspliktens omfattning skall kunna lämnas i detaljplan eller markförordnande.

Som exempel på fall där kravel på kontroll generellt kan slopas kan nämnas mindre byggnader av enklare beskaffenhet som lek­stuga, växthus för eget behov och enklare ombyggnads- och till-byggnadsarbeten. Även när del gäller en del anordningar av lyp mur och plank, som understiger vissa dimensioner, bör tillståndsplikt kunna undvaras,

I dag krävs ibland både särskilt tillstånd av någon specialmyndighet


 


Prop. 1985/86:1                                                  30

och bygglov. Exempel på detta är byggande inom ett strandskydds­område. Vissa bebyggelsereglerande bestämmelser i NVL, bl. a, strandskyddsbestämmelserna, iörs nu över till PBL, Del blir alltså byggnadsnämnden som fattar beslut i sådana frågor. Regler om skyl­tar, tavlor m, m. finns i BS, NVL och VägL, Alla dessa regler sam­ordnas nu i PBL,

Bygglov fordras för ett stort antal åtgärder. Vissa anläggningar, som i dag inte prövas enligt någon lagstiftning, föreslås bli bygg-lovplikiiga. Det gäller t, ex, anläggningar för idrotts- eller fritids­ändamål, tunnlar, bergrum, radio- och telemaster, torn och parke­ringsplatser.

Bygglovprövningen innehåller i princip två skilda delar, dels pröv­ning av om marken skall få användas på avsett sätt, dels en teknisk-estetisk prövning angående utformning och tekniska förhållanden.

Projektering är ofta tids- och kostnadskrävande. Därför behövs ett principbesked om att det planerade företaget kan få komma till stånd. Inom etl detaljplanelagt område ligger detta principbesked under genomförandetiden i själva planen,

I PBL föreslås en lösning som anknyter lill bygglovprövningens två moment. Ett beslut om att marken får användas för den sökta åtgärden kan ges i form av ett delbeslut som benämns förhandslov, I förhandslovet skall anges en viss lid inom vilken ärendet skall fullföljas med en ansökan om bygglov.

Rivningslov krävs normalt inom detaljplan och i övrigt inom de områden som kommunerna bestämmer genom markförordnanden. Rivning kan vägras med hänsyn till bostadsförsörjningen och vidare med hänvisning till att en byg:gnad som är av större värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnäriig synpunkt skall bevaras,

PBL innehåller regler om avvägningen mellan olika intressen vid beslut. Regler som anger vilka krav som skall ställas finns i krav­kapitlen. Huvudprincipen för tillståndsprövningen utformas så att lov skall ges när de i lagen uppställda kraven är uppfyllda.

Om kommunen vill förhindra en åtgärd för vilken giltigt tillstånd föreligger blir kommunen tvungen att expropriera fastigheten eller au betala ersättning.

Ansökningar kan göras både muntligt och skriftligt. Byggnads­nämnden ansvarar för att berörda sakägare blir informerade. Nämn­den blir skyldig att se till att samtliga kommunala tillstånd kan ges innan bygglov meddelas. För förfarandet i bygglovärenden finns sär­skilda bestämmelser. Vissa villkor kan ställas i samband med att bygglov meddelas. Bygglov kar ges till tidsbegränsade åtgärder.


 


Prop. 1985/86:1


31


Nyheter i förhållande till gällande lag:


Bygglov krävs normalt inte for byggnader med en byggnads­area upp till 10 m Bygglov krävs för vissa anlägg­ningar

Yttre ändringar av en byggnad kräver bygglov endast efter sär­skilda kommunala beslut Staten och landstingskommu­nerna blir skyldiga att söka bygglov

Ekonomibyggnaderna för de areella näringarna kräver nor­malt inte bygglov men kommu­nerna kan besluta om bygglov­plikt inom vissa områden


• Regler för rivningslov ställs upp I Muntliga ansökningar tillåts > Byggnadsnämnden ansvarar för att berörda sakägare blir infor­merade < Byggnadsnämnden   samordnar den kommunala tillståndspröv­ningen I Möjligheter införs att dela upp bygglovprövningen i två steg. I det första steget tar nämnden ställning   till   lokaliseringen form av prövning av etl for-ha ndslov


Byggnadsnämnd, byggnadsinspektion, byggnadsarbete och tillsyn m. m.

 

• Ansvar

• Tillsyn

14 kap. 1-15 ;5;

• Byggande

• Ansvarig arbetsledare

Avsnitt 18 del 2

• Detaljplaneläggning

• Anmälan

 

• Särskilda uppgifter

• Tillträde

 

• Skriftligt besked

• Besiktning

 

• Delegation

• Avgifter

 

• Byggnadsarbete

 

 

Den nya kommunallagen (1977:179), KL, bygger på principen atl kommunstyrelsen har det övergripande ansvaret för samordning av den kommunala verksamheten. Kommunerna skall i övrigt lämnas största möjliga frihet att anpassa sina arbetsformer lill lokala för­hållanden.

Byggnadsnämnden ges i PBL, liksom i BL, två sidoordnade funk­lioner. Nämnden skall dels vara ett självständigt offeniligrätlsligt organ i frågor om bygglov m. m,, dels kommunens organ för de­taljplanläggning. Nämnden får viktiga uppgifter att vaka över den offentliga miljön.

Nämndens roll som serviceorgan skjuts i förgrunden. Byggnads­nämnden skall på begäran lämna skriftligt besked i frågor inom sitt ansvarsområde. Bestämmelserna i PBL om byggnadsnämndens till­syn och besiktningar motsvarar dem som finns i BS. Detsamma gäller reglerna om ansvarig arbetsledare. Bygglovavgifter kan tas ut som i dag. Dessutom kan avgifter för planläggning tas ut i vissa fall.


 


Prop. 1985/86:1                                                  32

Regeringen föreslås få bemyndigande att utfärda föreskrifter om obligatoriskt typgodkännande och tillverkningskontroll.

Samspelet mellan kommunstyrelsen och byggnadsnämnden kan sammanfattas på följande sätt.

Kommunstyrelsen har lill uppgift att leda och samordna den över­siktliga fysiska planeringen och därigenom och på annat sätt ge för­uisättningar för byggnadsnämndens verksamhet. Byggnadsnämn­den har till uppgifi aU medverka i den översiktliga fysiska plane­ringen, bereda ärenden åt kommunstyrelsen och kommunfullmäk­lige, upprätta förslag till detaljplaner och fastighetsplaner, handha tillståndsprövningen, verka för en god offentlig miljö, lämna all­mänheten råd och upplysningar och övervaka eflerievnaden av bygg­nadsförfattningarna.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

     Byggnadsnämnden får ett ökat • Kommunen får möjlighel atl i ansvar för miljö-, naturvårds- vissa fall debitera en fastighets-och kulturminnesfrågor  ägare avgifter för att upprätta

     Byggnadsnämnden skall när så                  en plan

begärs lämna skriftliga besked i    • Nya regler om krav på typgod-frågor inom sitt ansvarsområde        kännande och lillverkningskon­troll av produkter införs

Påföljder, ingripanden, åtgärdsförelägganden

     Avgifter                                                                   15 kiip. 1-29 ,s

     Förelägganden                                                         16 k;ip  1-3 ij;

     Handräckning                                                          .-Xvsniii 19 del 2

Lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m, (LPl) trädde i kraft den 1 januari 1977 och ersatte då bl. a, bestämmelser om straff, handräckning och föreläggande i BL och BS, LPl kan sägas i stort innehålla bestämmelser om dels påföljder - huvudsakligen avgifter - vid överträdelser av föreskrifter om byg­gande, t, ex, vid s, k, svartbyggen, dels ingripanden i form av hand­räckning och förelägganden när vissa skyldigheter enligt BS inte har iakttagits, t, ex, skyldigheten atl underhålla byggnader. Nu föreslås att LPl skall arbetas in i PBL, Beslämmelserna anpassas lill PBL-systemet och justeras så att de medger en smidigare handläggning i vissa fall.


 


Prop. 1985/86:1                                                       33

Motiveringar till lagens

FEMTE AVDELNING

som behandlar underställning, besvär och planföreläggande

Samordningen och kompetensfördelningen mellan staten och kom­munerna enligl PBL är sådan, alt ett nytt system för överprövning av plan- och tillståndsbeslut måste byggas upp.

Lämplighetsavgöranden har stor betydelse i de flesta planfrågor och i många byggnadsärenden. Beslutet blir i det hänseendet ofta slutpunkten i en diskussion inom kommunen mellan olika grupper som ibland har olika värderingar. Ansvaret för de slutliga avväg­ningarna bör alltså läggas på kommunerna. Dessa får i PBL en i många avseenden stärkt position i beslutsprocessen och en allmänt ökad självständighet. En formell faslsiällelse av kommunala planer hos en statlig myndighet kan avvaras också av det skälet att i PBL ställs ökade krav på samråd.

Del finns ändå områden där det slutliga avgörandet även fort­sättningsvis bör förbehållas staten. Det ställs därför upp regler om överprövning av den avvägning som skett mot den enskildes in­tressen och för att bevaka viktiga överordnade samhällsintressen. Statens intressen bevakas genom underställning, den enskildes genom besvär.

Underställning

      Riksintressen                      • Regeringens befogenheter 17 kap. 1-13 §§

      Mellankommunala intressen  • Länsstyrelsens befogenheter      Avsnitt 20 del 2

      Uppenbar avvikelse från la- • Regionplaneorganets     befo­ gen  genheter

I samband med planläggningen skall kommunerna samråda med länsstyrelsen. Dessa samråd bör täcka flertalet frågor där statliga och kommunala intressen kommer i beröring med varandra. Även om man härigenom i flertalet fall kommer att finna gemensamma lös­ningar behövs en möjlighet till stallig överprövning. Denna prövning skall inte som i dag ske i form av obligatorisk faslsiällelse utan genom alt det införs möjlighet au i särskilda fall underställa de kom-

3    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                       34

munala besluten en statlig prövning. Grunderna för underställning preciseras i lagen.

Om länsstyrelsen finner att en underslällningsgrund föreligger be­träffande en kommunal plan, eller i vissa fall ett tillståndsbeslut, skall länsstyrelsen kunna hänskjuta frågan till regeringen för av­görande. Sektormyndigheter som naturvårdsverket, vägverket, iant-bruksstyrelsen m. fl, ges inte egen rätt att tvinga fram underställning,

Regionplaneorgan skall ha egen underställningsrätt inom sitt an­svarsområde. Regeringen skall också själv kunna ingripa. Detta kan t, ex, föranledas av att en statlig myndighet inte har vunnit gehör hos länsstyrelsen.

En grundläggande förutsättning för underställningsinstilutet är att antalet ärenden begränsas. Det blir möjligt att underställa ett beslut endast i en viss del vilket betyder att beslutet i övrigt vinner laga kraft och kan verkställas.

Nyheter i förhällande till gällande rätt:

     Fastställelseprövningen av • Underställning kan ske för att kommunala planer slopas 1. bevaka riksintressen

     Länsstyrelsen kan förordna atl 2. samordna flera kommuners kommunala beslut underställs                                                                intressen

regeringens prövning             3. rätta till uppenbara avvikel-

ser från kraven i PBL

Besvär

      Besvärsrätt                           Vägrade lov                           18 kap, 1-30 §§

      Kommunala beslut                Beviljade lov                      Avsnitt 21 del 2

      Länsstyrelsebeslut              Prövningstillstånd

      Planer

Alla kommunmedlemmarna skall kunna besvära sig över att plan­beslut enligt PBL inte har kommit till i laga ordning. Del gäller bl, a, om kommunen har underiåtit att ta fram det sakunderiag som erfordras för en riktig bedömning av planen eller om det finns andra brister i besluts- och samrådsprocessen. Besvär skall i övrigt bara kunna anföras av sakägare och endast i fråga som rör dennes enskilda rätt och enskilda intressen, Sakägarkretsen utvidgas nu till att i vissa fall avse också hyresgäster och bostadsrätlshavare.

Begränsningen till fråga som lör enskild rätt och enskilt intresse medför att besvär bara skall kunna anföras mot beslut som har direkta rättsliga effekter för den enskilde. Beslut angående regionplan, mark­översikt eller områdesplan skall alltså inte kunna överklagas. Beslut


 


Prop. 1985/86:1                                                      35

atl anta en detaljplan, en faslighelsplan eller ett markförordnande skall däremot kunna bli föremål för besvär för att enskilda iniressen skall kunna bevakas. För detaljplan föreslås den begränsningen i förhållande till i dag, au besvären inte får avse syftet med planen ifråga om bebyggelsens principer och huvudsakliga utformning. Om planen gäller annat än bebyggelse får besvären inte avse syftet med planen ifråga om grunddragen av den markanvändning som åsyftas i planen.

Länsstyrelsen kan med anledning av en besvärstalan förordna att en viss del av beslutet, som inte berörs av besvären, skall vinna laga kraft omedelbart.

För att långa handläggningstider skall undvikas föreslås att ären­den om" rivningslov och de bygglovärenden som överklagas lill re­geringen skall prövas av denna endast om statens planverk har med­delat prövningstillstånd. Detta meddelas

1,    om det finns ett prejudikalintresse

2,    om ärendets utgång i länsstyrelsen beror på ett grovt förbiseende eller elt grovt misstag, eller

3,    om det av något annan skäl är av stort allmänt intresse att frågan prövas av regeringen

Regeringen ges emellertid möjlighet all besluta att alla ärenden av viss typ under en angiven tid skall överiämnas till regeringen för prövning.

Nyheter i förhållande till gällande rätt:

      Alla  kommunmedlemmar får  • Sakägare får inte besvära sig enligt PBL överklaga planbeslut        över syftet med en detaljplan med hänvisning  till brister  i     • Planverket meddelar prövnings­handläggningen                 tillstånd i ärenden om rivnings-

      Hyresgäster jämställs med sak-   lov och i de bygglovärenden där ägare och får besvärsrätt                                         regeringen är sista instans

      Ett beslut kan vinna laga kraft omedelbart i inte överklagade delar

Planföreläggande

• Riksintresse                       • Upprättande av plan            19 kap, 1-2 JJS

I ni   r-        j     s   .  Il-     1      " I                              „,,• ,             Avsnitt 22 del 2

I BL finns det åtskilliga bestämmelser som ger staten möjlighet au

tvinga fram kommunal planläggning. De har utnyttjats bara i eu

fåtal fall. Sannolikt har de dock haft viss betydelse för möjligheten

att nå överenskommelse mellan stat och kommun.


 


Prop. 1985/86:1                                                       36

Det kan förutsättas att stat och kommun även i framtiden kommer överens i de flesta frågor och att kommunerna rättar sig efter re­geringens beslut i de fall då regeringen efter underställning har undanröjt ett kommunalt beslut. För att i sista hand garantera de statliga intressena är det dock nödvändigt att ha kvar en formell lagreglering med i huvudsak samma syfte som dagens.

Planföreläggande bör kunna användas dels i anslutning till ett underställningsärende och dels som en fristående åtgärd, t, ex, när staten vill tvinga fram en förändring av redan gällande planer. Möj­ligheterna till planföreläggande skall emellertid anslutas till under­ställningsgrunderna. Det skall inte kunna utfärdas i något annat fall än då regeringen med stöd av underställningsinstitutet skall kun­na påverka elt kommunalt beslut. Detta innebär en klar begränsning i förhållande till vad som nu formellt gäller.

Nyhet i förhållande till gällande rätt:

• Statens formella möjligheter at! ålägga en kommun att upprätta en plan begränsas

Motiveringar till lagens

SJÄTTE AVDELNING

som behandlar ersättningsbestämmelser

Denna avdelning innehåller bara ett kapitel.

Liksom i gällande rätt behövs i PBL regler om och i vilken mån ägare eller innehavare av särskild räll till fastigheter vid planläggning och tillslåndsgivning bör hållas skadeslösa av det allmänna i form av ersättning eller inlösen av fastigheten,

1 anslutning till den lagstiftning som i dag reglerar markanvänd­ningen finns endasi allmänt hållna uttalanden som kan tjäna till ledning för att bestämma hur stora intrång den enskilde skall behöva tåla utan rätt till ekonomisk kompensation. Detta gäller vid plan­läggning enligt BL eller när föreskrifter utfärdas enligt NVL eller BML, Någon entydig praxis har inte hunnit utbildas.


 


Prop. 1985/86:1                                                       37

Nu föreslås i PBL regler som syftar till att klarare ange i vilka fall en fastighetsägare kan vara berättigad till ekonomisk kompen­sation samt hur stor den ekonomiska skadan får bli utan att kom­pensationsreglerna träder i krafi.

Ersättningsbestämmelser

• Skadeersättning                 • Ätgärdsföreläggande           20 kap, 1-18 it§

Avsnitt 23 del 2

     Inlösen                                  • Kompensationstidpunkt

      Intrång  i  tillåten  markan-    • Kvalifikationsgräns vändning

      Skada till följd av att pågåen­de markanvändning regleras

Kommunen har som tidigare nämnts möjlighet att i en detaljplan eller ett markförordnande meddela föreskrifter för att ta till vara befintliga kultur- och miljövärden eller för att trygga friluftsintresset. Om sådana föreskrifter medför all en skada av viss storiek upp­kommer skall kommunen vara skyldig atl utge ersättning. Ersättning skall i allmänhet utgå om den ekonomiska skadan inte är obetydlig i förhållande lill värdet av den berörda delen av fastigheten. Detta skall anses vara fallet när skadans storiek är lägst 10 % av nämnda värde. Skaderegleringen skall så långt möjligt ske i anslutning till den tidpunkt då planen eller markförordnandet antas.

Uppkommer synneriigt men vid användningen av den fastighet som marken eller byggnaden tillhör skall kommunen vara skyldig att lösa fastigheten.

Om mark enligl en detaljplan är utlagd sorh kvartersmark för all­mänt ändamål eller som allmän plats för vilken kommunen skall vara väghållare skall kommunen vara skyldig att lösa marken,

Ätgärdsförelägganden att t, ex, ändra en befintlig ulfart, flytta eller riva en byggnad eller att anordna grind eller annan genomgång i ett stängsel medför ofta direkta kostnader för fastighetsägarna ulan au de själva har direkt nytta därav. Ersättning p, g, a, åtgärdsfö-reläggande bör därför i angivna fall utgå utan något krav på en viss kvalifikationsnivå.

Om hinder reses för att genomföra en detaljplan under genom­förandetiden eller för att utnyttja etl giltigt förhandslov, bygglov eller marklov, skall full kompensation utgå.


 


Prop. 1985/86:1                                                       38

Kompensationsreglerna i PBL kan ställas samman på följande sätt.


Kompensationsfall


Kvalifikationsgräns


Inget   krav   på    En skada som inte    Synnerligt
kvalifikation
  är obetydlig i förhål-    men

lande till  markens   (relateras     till

hela   faslighe­len)

värde

(relateras lill berörd

del)


1. Mark avsedd för annat    inlösen än enskill bebyggande (1 S)

2. Ändring av fastighets-    skadeersättning
plan (3 (!)

3.        Stängselgenombrou (8 )

4.   Intrång i tilläten mark-    skadeersättning    inlösen användning (2 §)

5.   Ätgärdsföreläggande

(U)


6.   Föreskrifter beträffande   -marklov (4 {;)

7.   Bevaringsföresktiftet (5 1!)

8.   Allmän samfärdsel

9.        Friluftslivels
intresse (6 S)


skadeersättning


inlösen


Nyheter i förhållande till gällande rätt:


Gränsen för det intrång som fas­tighetsägaren skall tåla uttrycks med ett nytt begrepp: "Att ska­dan inte är obetydlig i för­hållande till markens värde". Skadan skall alltid relateras till berörd del av fastigheten

' Kompensationsfrågorna skall normalt aktualiseras senast inom två år efter antagande av en plan

> Kommunen är skyldig att lösa in mark som är avsedd för annat än enskilt bebyggande. Beträf­fande gatu- och parkmark gäl­ler detta dock endast om kom­munen är väghållare


      Ersättning för skada p. g. a. ändring eller upphävande av detaljplan inom dess genomfö­randetid eller av giltigt förhands­lov, bygglov eller marklov utgår alltid uran kvalifikationsgräns

      Gällande praxis beträffande er­sättningsprinciper lagfästs


 


Prop. 1985/86:1                                                       39

Motiveringar till lagens

SJUNDE AVDELNING

som behandlar övergångsbestämmelser

Även denna avdelning innehåller bara eu kapitel, PBL föreslås nu införas från den 1 januari 1985, Vid införandet av ett helt nytt planeringssystem som till väsentliga delar skiljer sig från dagens aktualiseras ett flertal övergångsfrågor. En huvudprincip vid övergångsregleringen bör vara atl göra så få ingrepp som möjligl i gällande planer och att i stället genom över­gångsbestämmelser anpassa de gällande planerna till PBL:s plane­ringssystem.


Övergångsbestämmelser

      Äldre detaljplaner               • Dispenser

      Nybyggnadsförbud             • Marköversikt

      Rivningsförbud                     • Fastighetsbildningsfrågor

Detaljplanerna enligt PBL skiljer sig i särskilt ett väsentligt avseende från dagens. Det gäller de nya reglerna om genomförandetid. Svå­righeterna att ändra gamla detaljplaner i dagens syslem har lett till att nybyggnadsförbud har utfärdats. De har blivit myckel långvariga och medfört stora olägenheter för alla berörda. Nybyggnadsförbuden hävs nu men i stället får kommunerna möjlighet alt utan ersätt­ningsskyldighet ändra planer som är äldre än åtta år när PBL träder i kraft. Vill kommunen lösa in marken har emellertid ägaren i vissa fall rält atl få ersättning enligt värdet den 31 december 1984, Planer som är yngre än åtta år skall alltid få genomföras.

För att de äldre detaljplanerna skall kunna inordnas i PBL:s plan­syslem föreslås att alla detaljplaner som har fastställts före PBL:s ikraftträdande skall gälla som detaljplaner enligt PBL, Delaljplaner som har fastställts inom åtta år före PBL:s ikraftträdande anses vara påförda en genomförandetid på tio år räknat från den dag då planen fastställdes. Övriga detaljplaner skall betraktas som PBL-planer där genomförandetiden har gått ut.

Regionplaner enligt BL som har fastställts inom fem år före PBL:s ikraftträdande föreslås i en särskild övergångsbestämmelse i viss ut-


Avsniii 24 del 2


 


Prop. 1985/86:1                                                   40

sträckning få verkan som en regionplan enligt PBL under en tid av sex år, räknat från dess fastställelsedatum. De regionplaneförbund som tillkommit enligl beslämmelserna i BL föreslås emellertid upp­höra au gälla vid lagens ikraftträdande.

Fastställda generalplaner föreslås bli jämställda med områdesplaner i PBL, och föriorar därmed sin rättsverkan mot enskilda, Molsva­rande bestämmelser kan i viss utsträckning utfärdas med hjälp av eu markförordnande enligt PBL,

På grund av beslämmelserna i PBL om reglering av rivning av byggnader kan de rivningsförbud som utfärdats enligt BL upphöra atl gälla då PBL införs.

Outnyttjade dispenser som har meddelats inom fyra år före PBL:s ikraftträdande eller fastighetsbildningar som har skeu under denna tid skall enligl en särskild övergångsbestämmelse betraktas som för­handslov enligt PBL, De måste fullföljas genom ansökan om bygglov inom fem år från den dag beslutet vann laga kraft.

Samordning med annan lagstiftning

När del gäller samordningen mellan beslul enligt PBL och andra      Avsnitt 25 del 2 viktigare beslut om markanvändningen bygger nu framlagda förslag på följande principer.

Beslut enligt olika speciallagar får inte slrida mot en delaljplan eller eU markförordnande.

Beträffande områden som inte omfattas av en delaljplan eller ett markförordnande skall specialmyndigheten inhämta ett yttrande från kommunen. Om kommunen anser att ett tillstånd enligt speciallagen skulle motverka etl riksintresse eller i övrigi beträffande åtgärder av ingripande beskaffenhet motverka syftet med marköversikten, skall tillåilighetsfrågan hänskjutas till regeringen. För att en allsidig prövning då skall ske hos regeringen föreskrivs det i speciallagarna att regeringen skall tillämpa även 3 kap. PBL, Om regeringen finner atl den sökta ålgärden skulle motverka det åberopade riksintresset eller syftei med marköversikien, kan tillstånd ges endast om mark­översikten först ändras. Om kommunen skulle motsätta sig en sådan ändring kan regeringen utfärda ett planföreläggande enligt 19 kap, PBL, Konsekvensen av detta blir att kommunens mening får vika bara om ansökningen avser ett förelag som i sig är ett riksintresse eller om det rör sig om en mellankommunal fråga som måste lösas.

Om en viss fråga kräver både bygglov enligt PBL och tillstånd enligt någon speciallag, bör sökanden ha frihet att själv välja den väg och inbördes ordning som han finner mest praktisk. En be­slutsmodell som bör vara ändamålsenlig i många fall är följande.

Prövningen av lokaliseringsfrågan enligt PBL avgörs försl. Formen för detta är förhandslov. Sedan förhandslov har meddelals inhämtar


 


Prop. 1985/86:1                                                  41

sökanden de specialtillstånd som behövs. Det sista ledet i besluts­processen blir kommunens detaljprövning. Denna kan utmynna i ett slutligt bygglov eller ett avslag på ansökan.

Den fastighetsrältsliga lagstiftningen kan inte hell passas in i den nu presenterade modellen. En allmän grundsats som bör gälla är alt plan- och tillståndsbesluten enligt PBL skall vara styrande för fastighetsbildningen. Vid samordningen med ExL möter också spe­ciella problem. Omfattande ändringar, bl. a, en särskild presumiions-regel för delaljplanelagda områden, erfordras. Gränsdragningen mel­lan PBL och BML fordrar också särskilda överväganden.

En fråga som är gemensam för översynen av NVL, SVL, VägL och BML är att begreppet pågående markanvändning i dessa lagar måste anpassas till vad som nu förslås i PBL, Begreppet innefattar i PBL inte rättigheter enligl outnyttjade tillstånd. De får i stället etl särskilt skydd. Det betraktelsesätt som PBL bygger på måste komma lill uttryck även i NVL, SVL, VägL och BML, För atl er­sättningssystemet skall bli enhetligt bör vidare den kvalifikations­gräns som föreslås i PBL för kompensationsrätt införas i förekom­mande fall även i de nyss nämnda lagarna.

De lagar som blir föremål för översyn är bl, a,:

    Expropriationslagen         • Skogsvårdslagen

    Vattenlagen                    m Lagen om allmänna vatten-och

    Fastighetsbildningslagen     avloppsanläggningar

    Anläggningslagen och lagen om        • Lagen om allmänna fjärrvär-förvaltning av samfälligheter                                      meanläggningar

    Ledningsrättslagen          • Gruvlagen

    Jordabalken                    • Minerallagen

    CivilfÖrsvarslagen           • Miljöskyddslagen

 

     Väglagen                        • Bosiadssaneringslagen

     Natuiyårdslagen              • Rörledningslagen

• Ellagen


 


Prop. 1985/86:1                                                       42

Bilaga 2

Författningsförslcig

1 Förslag till Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande

Första avdelningen

1 kap. Inledande bestämmelser                                             1 ip 1-4 j;;;

I § Den fysiska miljön, både den naturliga och den som människan har skapat, är en tillgång som skall användas så att en lämplig utveckling främjas. Denna lag innehåller beslämmelser om förändring och bevarande av den fysiska miljön, om hushållningen med naturresurserna, om avvägningen mellan konkurrerande anspråk på mark och vatten och om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen vid beslut om fysisk planläggning och byggande.

2§ Med markanvändning avses användningen av mark, vattenområden, byggnader oeh anläggningar.

Med lomi avses mark som är bebyggd eller som är avsedd atl bebyggas saml sådan mark som används eller behövs för ell normall nyttjande av en byggnad eller av flera byggnader om dessa används tillsammans,

3 § Med pågående markanvändning avses i denna lag den verksamhet som
bedrivs på en viss tasiighei eller en del av en faslighel, om inte verksamheten
är olovlig eller endast tilirällig.

En åtgärd skall anses hänlorlig lill pågående markanvändning, om syftet med åtgärden är alt verksamheten skall vidmakthållas eller förbättras i normal omfattning. Delta gäller dock inie om ålgärden är ägnad au väsentligt inverka på kommunens planer och program för olika verksamheter.

4 § Med sakägare förstås i denna lag ägare och innehavare av särskild rätt lill
en faslighel.

Med särskild rätt till en fastighet avses nyttjanderätt, servitut, bostadsrätt, vägrätl, gruvrätt, nskerält, jakträtt, renskötselräii, rätt lill eleklrisk krafl och vaiienfalLsräit.

Vad som i denna lag sägs om fastighetsägare gäller också tomträttshava­re.


 


Prop. 1985/86:1                                                      43

5 § Planläggning skall föregå beslul om markanvändning i den utsträckning som föreskrivs i denna lag.

Allmänna riktlinjer för planläggning oeh tillståndsprövning finns i 2 kap. Särskilda bestämmel.ser om riksintressen finns i 3 kap.

6§ Samordningen av markanvändningsfrågor som angår två eller fiera kommuner kan ske enligl beslämmelserna i 12 kap. om regionplanering.

Grundläggande riktlinjer för beslut om den fysiska miljön i varje kommun skall anges i en marköversikl för kommunens hela område enligl besläm­melserna i 7 kap,

Rikllinjer för den fysiska miljöns närmare utformning kan anges i områdesplaner, delaljplaner och markförordnanden enligl 8-10 kap.

Beslämmelser om vissa frågor om plangenomförande finns i 11 kap.

7        § Den fysiska riksplaneringen bedrivs i samarbete mellan slalen och
kommunerna.

Regeringen I2r föreskriva alt en eller flera kommuner vid en viss angiven tidpunkt skall redovisa till länsstyrelsen hur en viss fråga avses bli behandlad i den kommunala planeringen.

8  § Tillstånd i form av bygglov, rivningslov eller marklov till åtgärder som rör den fysiska miljön fordras i den omfattning som följer av 13 kap. Bestäm­melser om påföljder och ingripanden vid överträdelser finns i 15 kap,

9  § Vid beslut som avser bebyggelsemiljön skall de särskilda bestämmelser­na i 4 kap. iakttas. Vid beslul som avser en byggnad, en anläggning eller en toml skall även de särskilda bestämmelserna i 5 kap, iakitas.

 

10  § Byggnader, anläggningar och tomter skall underhållas och förbättras i den utsträckning som följer av 6 kap.

11  § Kommunstyrelsens främsta uppgifter enligt denna lag är att

1. leda och samordna den översiktliga fysiska planeringen och anpassa denna
till kommunens planering i övrigt,

2.   verka för att en offentlig debatt om den fysiska planeringens mål och innehåll kommer till stånd,

3.   ansvara för plangenomförandet.

 

12  § Byggnadsnämnden härden närmare tillsynen över byggnadsverksam­heten inom kommunen. Bestämmelser om byggnadsnämnden finns i 14 kap.

13  § Länsstyrelsen har tillsynen över den fysiska planeringen och byggnads­väsendel inom länet. I denna uppgift ingår att vid samråd med kommunen företräda de statliga inlressena. bevaka de riksintressen som anges i 3 kap. och verka för all skilda kommuners intressen samordnas på ett lämpligl sätt.

Om länsstyrelsens uppgifter i samband med överprövning av beslul enligt denna lag finns beslämmelser i 17 och 18 kap.


 


Prop. 1985/86:1                                                       44

14                                                                              § Statens planverk har den allmänna uppsikten över den fysiska plane­
ringen oeh byggnadsväsendet.
                                         2 kap.

Om planverkets uppgifter i samband med överprövning av beslut enligt denna lag finns bestämmelser i 18 kap.

15      § Regeringen, eller den  myndighet  som   regeringen  bestämmer,  fär
meddela de föreskrifter som behövs för verkställighet av denna lag.

Andra avdelningen

2 kap. Allmänna riktlinjer för planläggning och tillståndsprövning enligt denna lag

1  § Planläggningen skall främja en lämplig samhällsutveckling. I denna ingår en långsiktig hushållning med landels samlade naiurresurser och en allsidig bebyggelseutveckling.

2  § Planläggningen skall skapa förutsättningar för en god bostads-, arbets-och frilidsmiljö,

3  § Elt markområde skall avses för det ändamål för vilket del med hänsyn lill beskaffenhet, läge, föreliggande markanvändningsbehov och övriga omslän­digheler är lämpligl.

4  § Vid prövning av ett markområdes lämplighet för bebyggelse skall särskilt beakias all det är lämpat för delta ändamål från sundhetssynpunkl samt med hänsyn lill grundförhållandena och möjligheterna alt ta hand om avfall, all ordna irafik-, energi-, service- och vaiienförsörining samt förebygga vatten-och luftföroreningar och bullerstörningar.

5§ Vid beslul, som fattas med stöd av denna lag, skall hänsyn tas till naturvårdens och friluftslivets intressen.

Områden som har särskild betydelse på grund av sin naturskönhet eller sina säregna naturförhållanden eller som har särskild betydelse för kännedo­men om landets natur eller för friluftslivet skall såvitt möjligt bevaras.

6§ Vid beslut, som fattas med stöd av denna lag, skall hänsyn tas till de miljömässiga värden som finns i den befintliga bebyggelsens och kulturland­skapets karaktär.

Särskilt värdefulla byggnader, bebyggelsemiljöer och kulturlandskap skall såvitt möjligl bevaras.

7  § Byggnader och anläggningar skall placeras och ulformas så atl de från allmän synpunkt är lämpliga lor siu ändamål och för dem som vistas där.

8  § Vid beslut, som fattas med stöd av denna lag, skall både allmänna och enskilda intressen beaktas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                45

3 kap. Särskilda bestämmelser om riksintressen                    3 iyp  i_8

1  § I fråga om sådana områden och objekt som i etl naiioiielH perspektiv särskilt bör skyddas eller vårdas på grund av deras belydelse för kännedomen om landets natur, deras skönhet, märkliga beskaffenhet eller betydelse för allmänhetens friluftsliv, skall naturvårdens och friluftslivets iniressen särskill beakias.

2  § I fråga om sådana områden och objekt som i elt naiionelll perspektiv särskilt bör skyddas eller vårdas på grund av deras betydelse för kännedomen om landets byggnadskultur, deras miljömässiga värden, märkliga beskaffen­het eller belydelse för fornminnesvården, skall byggnadsminnesvårdens och fornminnesvårdens intressen särskilt beakias och miljövärdena tas till vara.

3§ Brukningsvärd jordbruksmark får avses för annan användning än jordbruksproduktion endasi under förutsällning alt marken skall användas för ett från samhällets synpunkt angeläget ändamål, som inte på elt rimligt sätt kan tillgodoses på annan mark.

4 § Inom områden som i ett nationellt perspektiv är särskilt lämpade för
råvaruutvinning eller annan exploatering av lägesbundna naturresurser skall
särskilt beakias att en framlida exploatering inte försvåras.

Första stycket gäller även i fråga om andra områden som är särskilt lämpade för råvaruutvinning eller annan exploatering av lägesbundna naturresurser,om del från allmän synpunkl är nödvändigt atl en exploatering sker på eu planmässigt sätt.

Första och andra styckena gäller inte områden, inom vilka en exploatering skulle slrida mot 7-12 SS.

5§ Vid plan- och lillsiåndsbeslut skall särskilt beaktas alt fiygplatser, hamnar, sjötrafikleder, vägar och ledningar kan komma till stånd i den utsträckning som behövs med hänsyn lill trafikförsöriningen eller behovet av ledningar mellan eller inom regioner.

6§ Del miliiära och civila försvarels intressen far inte motverkas.

7 § Inom obrutna kusiområden skall särskill beakias all områdenas karaktär
txh natur- och kulturvärden bevaras sami att områdena skall kunna nyitjas
lor fritidsändamål på ell allsidig! säll. Ny fritidsbebyggelse skall vara förenlig
med turismens och friluftslivets intressen. Industriell eller liknande verk­
samhet, som är prövningspliktig enligt 1 i lagen (0000:000) om tillåtlighets­
prövning av viss industri m. m., lar inte komma till stånd inom dessa
områden.

Obrutna kusiområden är kusten i norra Bohuslän, norra Småland, Östergötland söder om Bråviken samt huvuddelen av kusten i Ångerman­land.

8 § Inom högexploaterade kustområden skall särskilt beaktas att allmänhe-


 


Prop. 1985/86:1                                                      46

tens möjligheler att nå och utnyttja attraktiva kusiområden inte försämras 3 kap. och all natur- och kuliurvärden bevaras. Ny frilidsbebyggelse lar inie moiverka lurisinens och frilufislivets iniressen. Indusiriell eller liknande verksamhei, som förulsätler prövning enligl 1 ;; lagen (0000:000) om tillåtlighetsprövning av viss industri m. m.,får komma tillstånd endasi pade plat-ser som anges i tredje siycket.

Högexploaterade kustområden är kusten i södra Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge, Södermanland och Uppland samt kusten vid Bråviken i Östergöt­land.

Industriell eller liknande verksamhei som avses i första styckel far komma lill Slånd i eller i anslutning till Brofiordcn i Lysekil, Sienungsunds tätort, Väröi Varberg, Karlshamns tätort, Norrköpings tätort,Tunaberg i Nyköping, Oxelösunds tätort och Nynäshamns tätort.

9 § Inom andra kusiområden än som anges i 7 och 8 ;;!; skall särskill beakias
naturvårdens, frilufislii/eis och kuliurminnesvårdens intressen. Industriell
eller liknande verksamhet, som förutsätter prövning enligl 1 si lagen
(0000:000)om lillåtligheisprövningav viss industri m. m.,får inie komma till
slånd inom sådana delområden som är i huvudsak opåverkade av industriell
verksamhei.

10      § Inom obrutna Ijällområden fir markanvändningen inte förändras i
sådan omfattning atl områdenas karaklär avsevärl påverkas. Naturvårdens
och friluftslivets intressen skall särskilt beakias.

Obrutna Oällområden är områdena Rogen,Sylarna-Helags,Skäckerfjällen, Burvaitnei, Hotagen, Frostviken. Ransaren, Artfiällei, Tärna-Graddis, Sarek-Piie, Kebnekaise, Råsto-Tsåkiso och Pessinki.

11      § Slörre älvar och längre sammanhängande älvsträckor som är outbyggda
får inte byggas ut för vaiienkrafiändamål.

Älvar som av.ses i första siycket är Torne älv, Kalix älv. Pite älv, Vmdelälven, Vapsiälven, Moälven, Lögde älv. Öre älv, Bure älv och Byske älv. Älvsträckor som avses i första siycket är Klarälven mellan Kärrback-strand och Edebäck, Väsierdalälven uppströms Hummelforsen, Osterdaläl-ven uppströms Trängslei, Dalälven mellan Näs och Hcdesundafjärdarna, Härjedalsljusnan mellan Hede och Svegsjön, Mellanljusnan mellan Laforsen och ,\rbråsjöarna, i Indalsälven Åreälven, Ammerån ovan Överammer, Slorån-Dammån och Hårkan uppstrtims Hoiagen, i Ångermanälven Lcjaräi-ven. Storån uppströms Klumpvaiinet, Långseleån-Rörsirömsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransaren och Vojmån uppströms Vojms.iön, i Umeäl-ven Tärnaån och Girjesån, Juktån uppströms Fjosokken och Tärnaforsen mellan Laisan och Gäutan, i SkellefteäKen källfiödena uppströms Sädvajaure resp. Rebnisjaure, i Lule älv Siora Lule älv uppströms Akkajaure, Lilla Lule älv uppströms Skalka och Tjakiajaure samt Pärlälven och i Räne älv Rörån-Livas älv.

12      § Inom större sammanhängande områden med väsentliga eller stmiman-
lallande intressen lör naturvården, frilufislivei eller kulturminnesvården
skall dessa intressen särskilt beakias.


 


Prop. 1985/86:1                                                      47

Områden som avses i första siycket är Öland och Gotland innanför kusten, 3 kap. 12-14 ii; områdena kring Viinern, Vättern, Miiläi-éri," Hjiilmaren, Storsjön i Jämtland, 4 kap. 1 jjj Torneiräsk, Siljan. Dellen, Fryken, Dalslands sjösystem, Båven, Sömmen, Unden, Lygnern, Fegen, Bolmen, Möckcin, .\snen, Ivösjön och Ringsjön, dalgångarna utmed Torne älv. Kalix älv, Lule älv, Pite älv, Byske älv, Skellefieälven, Vindelälven. Umeälven, Ängermanälven, Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven, Klarälven och Göta älv samt Ijällområdenu uianför de obrutna Oällområdena.

13      § För all åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
råder strandskydd vid havet, insjöar och vaiteiidrag. Inom eu strandskydds­
område får inte bebyggelse uppföras eller några åigiirder i övrigt vidlas som
medför inskränkningar av allemansräiien, såvida mie särskilda skäl före­
ligger.

Om inte någol annat beslulas med stöd av tredje siycket omfattar strandskyddel land- och vattenområden utanför detaljplan intill 100 meter från sirandlinjen vid normall medelvaiienstånd.

Kommunen får besluta att strandskyddel skall upphävas för områden som uppenbart sakntir betydelse för bad och friluftsliv. Kommunen får även beslämma all sirandskyddsområdei skall utvidgas eller att strandskyddel skall gälla inom etl område med delaljplan, när del behövs för atl tillgodose syftet med strandskyddel. Ell strandskyddsområde får inie utvidgas mer än intill 300 meter från strandlinjen.

14      § Regeringen bestämmer de områden och objekt som avses i I och 2 jj.dc
områden som avses i 4 >; och de anläggningar eller intressen som avses i 5 och
6;;;;.  Regeringen  bestämmer också den  närmare avgränsningen uv de

4 kap. Särskilda bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning

1  § Bebyggelsemiljön skall utformas så att den blir ändamålsenlig. Därvid skall hänsyn tas till befintliga natur- och kulturvärden och till att skäliga estetiska anspråk tillgodoses.

2  § Bebyggelsemiljön skall ulformas så att

 

1.   en god hushållning med energi och vatten blir möjlig,

2.   risker för förorening av grund- eller ytvatten förebyggs,

3.   avfall kan tas om hand på ett tillfredsställande sätt,

4.   rörutsältningar för goda hygieniska förhållanden i övrigi skapas,

5.   behovet av lillfredssiällande klimatförhållanden |>å visielseyior beaktas.

3        § Bebyggelsemiljön skall utformas så att risk för uppkomst och spridning
av brand samt risk för trafikolyckor och andra olyckshändelser förebyggs.

4§ Inom eller i anslulning till ett bebyggelseområde skall det finnas med hänsyn till bebyggelsens karaktär lämpligt lokaliserade och utformade platser för lek, motion och andra fritidsaktiviteter.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     48

5§ Inom eller i anslutning till ell bebyggelseomräde skall det finnas med 4 kap. 5-9 Jjj hänsyn lill bebyggelsens omfattning och karaktär tillräckliga möjligheter till 5 kap. 1-5 ;!; samhällelig och kommersiell service,

6§ Bebyggelsemiljön  skall   utformas så  att  olika  trafikanters  intressen beakias och så ati del finns lillräckiiga uirymmen för fordonsuppslällning,

7 § Bebyggelsemiljön skall ulformas med hänsyn lill behovel av tillgänglig­hei för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

8§ Vid ulformningen av bebyggelsemiljön skall efiersirävas atl möjlighe­lerna till framtida förändringar och kompletteringar underlättas.

9§ Beslämmelserna  i   1-8 >;v;  skall   lillämpas  vid   ulformningen  av   ny bebyggelse.

Vid ändring eller kompleiiering av befintliga bebyggelsemiljöer skall bestämmelserna lillämpas i skälig utsträckning med hänsyn lill ekonomiska och andra omständigheter.

5 kap. Särskilda bestämmelser om placeringen inom tomt och utformningen av byggnader och anläggningar, ordnande av tomt m. m.

Byggnader och anläggningar i allmänhet

1  § En byggnad skall placeras på del sätt som är lämpligl med hänsyn lill Slads- eller landskapsbilden samt strävandena au bevara natur- och kultur­värden. Även byggnadens yttre utformning samt dess färg- och materialver­kan skall vara lämplig med hänsyn både lill dessa iniressen och till byggnaden såsom sådan.

2  § Vid placering och uiformning av en byggnad skall beakias att den inie orsakar besvärande ölägenheter för omgivningen.

3  § En byggnads bärande delar skall ha betryggande bärförmåga, stadga och besländighel. Byggnadens fasia inredning skall ha en med hänsyn lill byggnadens ändamål betryggande stiidga och besländighel.

En uirymme som är avsetl som skyddsrum skall ulformas så all det ger skydd mol verkningar av sådana stridsmedel som kan antas komma lill användning i krig.

4  § En byggnad skall utformas så ai( den med hänsyn lill sin ändamål ger möjlighet till god hygien, trevnad, lillfredssiällande inomhusklimai och fuktskydd saml goda sanitära förhållanden.

5  § En byggnad skall placeras, utformas och inredas så au riskerna för olycksfall och lor uppkomst och spridning av brand förebyggs. Byggnaden skall dessulom ulfurmas så att personskador vid brand i möjlig mån kan undvikas.


 


Prop. 1985/86:1                                                       49

Tekniska installationer i en byggnad skall utformas så att riskerna för brand     5 kap. 5-12 ;;>? och olycksfall förebyggs.

6 § En byggnad skall placeras och utformas så aii den möjliggör en god hushållning med energi och välten.

7§ Bostäder för annat ändamål än fritidsändamål och de uirymmen i en byggnad, till vilka allmänheten har tillträde eller som ulgör arbetslokal, skall utformas så atl de blir tillgängliga för och kan nyitjas av personer som har nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga.

Bosladsbyggnader i två våningar och bosladsbyggnader med högst två bostadslägenheter får uppföras utan hiss eller molsvarande anordning.

Byggnadsnämnden kan medge undantag från kravet på tillgänglighet lill bosladsbyggnader med högsi ivå bosladslägenheier, om del behövs med hänsyn lill lerrängförhållandena.

Byggnadsnämnden kan i fråga om elt utrymme som skall användas som arbetslokal medge undantag från de i första styckel angivna kniven, om del behövs med hänsyn lill arten av den verksamhet för vilken utrymmet är avsetl.

8§ Till en byggnad skall höra anordningar som gör det möjligl att på elt tillfredsställande säll ta om hand och forsla bort avfall från byggnaden.

9§ Till en byggnad skall höra en sådan anordning (kriskoppling) som möjliggör tillförsel av kallt vatten till tappvarmvattensystemet i samband med central avstängning av sådant varmvatten som bereds gemensamt för fiera bostäder eller lokaler. Detta gäller dock inte bosladsbyggnader med högst två bostadslägenheter eller byggnader som huvudsakligen är inrättade lor industriändamål eller för hälso- och sjukvård. Byggnadsnämnden far i särskilda fall besluta om ytterligare undanlag.

10      § Byggnadsdelar som siräcker sig under markyians naiurliga nivå sami
byggnader som förläggs under marken skal! utformas så atl förändringar av
grundvattennivån som kan vara skadliga för omgivningen undviks. Detsam­
ma skall gälla placeringen och utformningen av byggnader som förläggs på
marken.

Byggnader under markytan skall placeras och utformas så att användning­en av markytan och utrymmet därunder för skilda ändamål inte försvå­ras.

11      § Bestämmelserna i 1-10 ;jS skall lillämpas när nya byggnader uppförs och
vid tillbyggnad av befinlliga byggnader.

Vid ändring av en byggnad skall de delar av byggnaden som berörs av ändringen i skälig utsträckning uppfylla de krav som anges i 1-10 j;;. Därvid skall hänsyn las till byggnadens beskaffenhet, dess ändamål och återstående användningstid samt kostnaderna för åigiirdern;:.

12      § Bestämmelserna i I-I I S skall tillämpas även i fråga om anläggning­
ar.

4    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                                  50

Byggnader och anläggningar Inom särskilda områden             5 |;,p   |3_17 s,\

13      § Inom sirandskyddsområden tår byggnader, anläggningar eller anord­
ningar inie komma lill siånd, om del medför all marken tas i anspråk som
lomi eller atl allmänheten på någoi annat säll hindras eller avhålls från all
beiräda områden där den annars skulle ha hafi räll all färdas friii.

Byggnadsnämnden kan medge undanlag från beslämmelserna i förslå Slyckei, om särskilda skäl föreligger för deiia.

Förslå slyckei gäller inie sådana förelag, till vilka tillstånd har lämnats enligl vattenlagen (1918:523) eller miljöskyddslagen (1969:387),

14      § 1 fråga om en byggnad, som är av slörre värde från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkl eller som ingår i ett
bebyggelseområde av denna karaklär får i en delaljplan eller etl mark förord­
nande meddelas beslämmelser om au byggnaden inte får förvanskas vare sig
genom arbeten som rör byggnaden eller marken eller genom några byggnads-
eller anläggningsåtgärder i grannskapet.

Skyddsbestämmelser får inte beslutas för kyrkobyggnader som lillhör svenska kyrkans församlingar, för byggnader inom en begravningsplats, för byggnadsminnesmärken eller för byggnadsminnen enligt 1 !; lagen (1960:690) om byggnadsminnen.

15      § 1 ett markförordnande far i fråga om en område av särskild betydelse för
rekreation och friluftsliv meddelas de beslämmelser som behövs förall trygga
friluftsintresset.

Tomt m. m.

16  § När en tomt anordnas eller när etl område las i anspråk för en anläggning, skall lomien eller områdel i fråga om lutning och höjdläge saml plantering och inhägnad utformas på det sätt som är lämpligl med hänsyn bland annat lill ljustillförseln och till stads- eller landskapsbilden. Tomten eller områdel skall vidare ulformas så au de på etl lämpligl sätt ansluter lill omgivningen och så au trafiksäkerhetens krav beaktas.

17  § När en toml anordnas eller elt område las i anspråk för en anläggning, skall på tomten eller området eller i niirheten därav så långt möjligt anordnas

 

1.   tillräckligt sior friyla med anordningar för lek och utevistelse,om del på lomlen finns en byggnad med en eller flera bostadslägenheter,

2.   tillräckligt ston utrymme för fordonsuppställning.

Om kraven enligt 1 och 2 inte kan uppfyllas samtidigt, skall kraven enligl I uppfyllas i första hand.

1 en detaljplan eller eu markförordnande lar föreskrivas all viss mark inie får användas Ibr fordonsuppslällning.

Vid lillbyggnad eller vid ändring av en byggnad eller en anläggning skall bestämmelserna i försia-iredje siyckena lillämpas i skälig uisträckning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                  51

Övriga bestämmelser                                                                     5 kap   18-19 >j;;

6 kap. M

18  § Byggnadsnämnden får medge mindre avvikelser fråri beslämmelserna i detta kap. och förekrifier som meddelas med stöd av dessa, om det inte medför någon olägenhet från tekniska eller andra synpunkter.

19  § Har i denna lageller i eit beslut med stöd av lagen meddelats föreskrifter om hushöjd eller källardjup, skall måttet räknas från takfoten respektive källargolvet till gatunivån eller marknivån, om inte något annat anges.

Har föreskrifter meddelats om antal våningar,skall som våning anses även högl belägen källare samt sådan suterrängvåning och vind som till slörre delen är inredd eller som uppenbart är avsedd all till större delen inredas för primära funklioner.

6 kap. Särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader, underhåll m. m.

Förbättring av vissa byggnader

1 § En byggnad, som har uppförts före ikraftträdandet av denna lag, skall i skälig uislräckning uppfylla de krav som vid lagens ikrafiirädande kan slällas med Slöd av 5 kap. på bärförmåga, stadga och besländighel hos byggnadens bärande delar samt på skydd mot olycksfall.

Vid tillämpningen av första siycket skall hänsyn las till byggnadens ändamål, dess återstående användningstid, dess värde från kulturhistorisk synpunkt, omgivningens karaktär och koslnaderna för åtgärderna.

2§ Till en byggnad, som har uppförts eller lill vilken byggnadslov har beviljats föreden Ijuli 1977,skall höra sådana anordningarsom anges i 5 kap. 8 s; och som skäligen kan fordras för atl godiagbara arbetsförhållanden skall åstadkommas för dem som hämiar avfall från byggnaden. Vid bedömningen av vad som kan fordras skall lillämpas de normer som gällde den I april 1978.

3 § Besiämmelsen i 5 kap. 7 ;; förslå slyckei om handikappanpassning skall lillämpas även i fråga om en byggnad, som har uppförts före den I juli 1977 eller för vilken byggnadslov har beviljats före nämnda dag, om det i byggnaden finns uirymme som är avsett för resande i sådan kollektivtrafik som avses i lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik. Därvid skall tillses all eu sådant uirymme anordnas så att det uppfyller skäliga anspråk på handikappanpassning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen utser föreskriver vid vilken tidpunkt anpassningen skall vara genomförd.

Underhåll av byggnader m.m.

4§ En byggnad skall underhållas så atl bärförmågan och stadgan hos de bärande delarna, anordningarna för skydd mol brand, olycksfall och fukt saml anordningarna  för handikappanpassning, irevnad, hygien, energi-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     52

hushållning och avfallshantering i skälig utsträckning hålls i stånd. Bygg-    6 kap. 4-8 ijii nådens yttre skall hållas i vårdat skick.

Vid tillämpningen av första stycket skall hänsyn tas till byggnadensän-damål, dess återstående användningstid, dess värde från kulturhistorisk synpunkt, omgivningens karaktär och koslnaderna för nödvändiga åtgär­der.

I en delaljplan ellereit markförordnande kan belräffande en sådan byggnad som anges i 5 kap. 14 J; meddelas de beslämmelser om underhäll av byggnadens inre och yttre som behövs för alt dess särart skall bevaras.

5 § En anläggning skall underhållas så alt bärförmågan och stadgan hos de bärande delarna saml anordningarn;i förskydd mol brand och olycksfall saml för energihushållning i skälig utsträckning hålls i slånd. Anläggningen skall hållas i vårdat skick.

Vid tillämpningen av första slyckei skall hänsyn lus lill anläggningens ändamål, dess återstående användningstid, de.ss värde frän kulturhistorisk synpunkt, omgivningens karaktär och koslnaderna för nödvändiga ålgär-der.

Rivning av byggnader m. m.

6 § Om en byggnad eller en anläggning är förfallen eller om den har skadals lill väsenllig del, får byggnadsnämnden bcsluia au byggnaden eller anlägg­ningen skall rivas, om den inte sätts i slånd inom skälig tid.

Kan det anlas all ohyra eller virkesförstörande insekter finns i en byggnad eller en anläggning som skall rivas, får byggnadsnämnden föreskriva all lämpliga uirotningsåigärder skall redovisas tKh vidlas.

Om en byggnad eller en anläggning som avses i förslå slyckei har brisier, som kan äveniyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av den, lar byggnadsnämnden förbjuda all byggnaden eller anläggningen under en viss tid används för avsett ändamål (användningsförbud).

I ett beslut om användningsförbud får föreskrivas au beslutet skall ha omedelbar verkan.

7§ Även om en byggnad eller en anläggning har uppförts med slöd av bygglov enligl denna lag. får byggnadsnämnden besluta att byggnaden eller anläggningen skall tas bon eller all någon annan åtgärd skall vidlas med den. Sådani beslut får dock meddelas endiisi om byggntiden eller anläggningen är belägen inom etl område med detaljplan och den på grund av ändrade förhållanden medför sådan oiägenhei med hiinsyn lill trafiksäkerheten att bygglov inte skulle ha meddelats om dessa förhållanden hade rått när frågan om bygglov prtjvades.

Om det behiivs med hänsyn till ir;ifiks;ikcrheien, får byggnadsnämnden besluta all uifarien från en faslighel eller en byggnad skall ändras.

8 § Om en lavla eller en skyll, som är avsedd för reklam eller propagtmda, eller någon annan därmed jiimförlig anordning är uppenbart vanprydande i slads- eller landskaiisbilden, lar byggnadsnämnden besluia alt anordningen


 


Prop. 1985/86:1                                                                     53

skall tas bort eller att någon annan åtgärd skall vidlas med den. Delta gäller     6 kap. 8-11 >;i;
dock inte anordningar lör vilka bygglov har meddelats.:        .  ;
   7 kap. I !;

9§ Finns del inom ell område, som har belydelse för frilufislivei, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller försvårar tillträdet lill mark inom området där allmänheten annars skulle ha hafi räll alt färdas fritt, får byggnadsnämnden besluta att den som håller stängslet skall anordna grind eller annan genomgång. Är del uppenbart atl stängslet endasi avser all utestänga allmänheten från området, får nämnden besluta atl stängslet skall tas bort. Första styckel tillämpas även i fråga om diken.

Särskilda krav beträffande tomter, underhåll m. m.

10        § 1 fråga om tomter, som är bebyggda, eller mark som har tagits i anspråk
för en anläggning får i en delaljplan eller etl markförordnande meddelas
beslämmelser om skyldighet att anordna friyta med anordningar för lek och
utevistelse samt utrymme för fordonsuppslällning som anges i 5 kap. 17 >;.
Bestämmelser om friyta får dock meddelas endasi i fråga om tomter på vilka
finns en byggnad med en eller fiera bostadslägenheter.

Om det behövs för att tillgodose kravet på friyla, får föreskrivas att ett utrymme som används för fordonsuppställning skall tas i anspråk. Detta far dock ske endast om tillräckligt utrymme för fordonsuppslällning kan anvisas på någon annan plats i tomtens närhet.

Beslämmelser som avses i första stycket får inte omfatta andra åtgärder än sådana som behövs för atl lomierna i skälig utsträckning skall uppfylla de krav som vid denna lags ikraftträdande kan ställas med slöd av 5 kap. I7,\

11        § Tomter, områden, som har tagits i anspråk för anläggningar, samt
lekplatser, parkeringsplatser och liknande anordningar skall hållas i vårdat
skick. Därvid skall tillses all växtligheten inte hindrar trafiken eller skymmer
sikten för trafikanterna.

Byggnadsnämnden kan besluia all på en tomt eller på elt område, som har tagits i anspråk för en anläggning, skall utföras planteringar eller andra liknande anordningar. Nämnden kan också besluta att det skall finnas stängsel mot vägar eller gator.

Tredje avdelningen

1 kap. IMarköversikt

.Markiiversiktens innehåll m. m.

1 § För varje kommun skall det finnas en aktuell marköversikt som omfaltar kommunens hela område. Marköversikten skall tjäna till ledning för beslul om markanvändning och byggande. Kommunstvrelsen ansvarar för atl del finns en aktuell marköversikt.


 


Prop. 1985/86:1                                                      54

2 § I marköversikten skall anges grunddragen för markens avsedda använd-    7 kap. 2-6 !?>;
ning för olika ändamål.

Av marköversikien skall för varje särskilt angivet område framgå om den angivna markanvändningen innebär

1.   atl befinlliga förhållanden avses bestå i slort sen oförändrade,

2.   au betydande förändringar av markanvändningen avses ske inom en nära framlid,

3.   atl belydande förändringar av markanvändningen avses ske på längre sikl.

Om det inte har angetts hur ett vissl område skall användas, skall delta anses innebära alt betydande förändringar av markanvändningen inte avses få ske.

3 § 1 marköversikten kan för de olika områdena ges närmare riktlinjer för
beslul om markanvändningen.

För ett eller fiera särskill angivna områden kan föreskrivas, alt underställ­ning av kommande plan- och tillständsbeslul inte får ske på den grunden atl den i översikten angivna användningen av områdel ifrågasätts. En sådan föreskrift gäller under en tid av högst fem år räknat från den dag beslutet om marköversikien vann laga krafl.

1 marköversikien kan anges all planläggning av elt visst område avses ske genom områdesplan eller detaljplan.

I marköversikien kan .vidare ges riktlinjer för beslul i form av markför­ordnanden eller förordnanden enligl annan lagsliftning,

4 § Marköversikten skall vara avfattad på en eller fiera kartor. Riktlinjerna
skall anges på karta eller i en sätskild handling. Marköversikten skall
Ulformas på elt sådani säll att dess mnebörd utan svårighet kan utläsas.

Till marköversikten skall fogas en planbeskrivning som tydligt redovisar planeringsförut.sättningarna, marköversikiens syfien, skälen lill den uiform­ning av planen som har valls och de väsentliga konsekvenserna av en markanvändning i enlighel med marköversikten. Till marköversikten skall dessulom fogas en genomförandebeskrivning som anges i 11 kap. I och 2sS.

Förfarandet

5  § En ändring av marköversikten antas av kommunfullmäklige.

6  § När marköversikien skall ändras, skall kommunstyrelsen samråda med berörda kommunala organ och med länsslyrelsen, regionplaneorganel, andra kommuner och den landstingskommun som berörs. Även andra som kan ha ell väsentligt intresse av ändringen skall beredas lilirälle till samråd.

Vid samrådet skall redovisas

1.    programmet lör ändringen, om ett sådant har upprättats.

2.    planeringsunderlag av betydelse.

Resultatet av samrådet skall sammanfattas i en samrådsredogörelse som bifogas förslaget till ändring av marköversikten.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     55

7§ Innan en ändring av marköversikten antas skall förslaget härom ställas ut     7 kap. 7-12 >;;; för granskning under minst två månader.

8 § Innan uisiällningen börjar skall elt exemplar av förslagei överlämnas lill länsslyrelsen och regionplaneorganet saml lill kommuner och landstings­kommuner som berörs av förslaget.

Innan utställningen börjar skall den kungöras i ortstidning. Av kungörel­sen skall framgå vilken del av kommunen som berörs av ändringen saml inom vilken tid och till vem synpunkler med anledning av utställningen skall framföras.

9§ När ell förslag lill ändring av marköversikien slälls ul, skall det åtföljas av

1.    programmet för ändringen, om elt sådant har upprättats,

2.    föreslagna ändringar av planbeskrivningen och genomförandebeskriv­ningen,

3.    samrådsredogörelsen och kommunstyrelsens ytlrande över de synpunk­ter som har framförts vid samrådet,

4.    gällande marköversikl med tillhörande handlingar,

5.    sådant planeringsunderlag som  har betydelse för en bedömning av ändringen.

 

10 S Den som har synpunkler på förslaget kan under utställningstiden framföra dessa lill kommunen.

11 § Efier Ulslällningsliden skall de synpunkter som hur lämnats ställas samman och prövas i ett särskill utlåtande.

Utlåtandet eller ell meddelande med uppgift om var utlåtandet hålls tillgängligt skall sändas lill dem som har framfört synpunkler på förslaget. I underätielsen skull moitagaren beredas lilirälle att yttra sig över utlåtandet. Om utlåtandet eller meddelandet har avlämnats för postbefordran under mottagarens vanliga adress, skall kommunen anses ha fullgiori vad som ankommer på den. LInderrätielse lill hyresgäster och bostadsrätlshavare får ske genom att underrättelsen anslås i fastigheten på lämpligl säll.

Om synpunkterna föranleder väsentlig revidering av det utställda förslaget, skall en ny utställning ske.

12        § När en ändring av marköversikten har antagits, skall ell utdrag av del
över besluiei förda proiokollei anslås på kommunens anslagstavla.

Summa dug skall ett utdrag av protokollet sändas till länsstyrelsen, regionplaneorganet och de kommuner som berörs samt till de myndigheter som har framfört synpunkter i ärendet.

Snarast möjligt skall elt exemplar av den antagna ändringen sändas lill regionplaneorganel och alla handlingar i ärendel sändas lill länsslyrelsen. Av handlingarna skall framgå hur ärendel har handlagis.

När besluiei all anla ändringen har vunnit laga kraft, skall ell exemplar av ändringen snarast möjligl och senasl inom en månad sändas lill faslighels­bildningsmyndigheten och fastighetsregislermyndigheten.


 


Prop. 1985/86:1                                                                  56

8 kap. Områdesplan

Planens innehåll m, ni.

1 § Riktlinjer för beslut om markanvändning och byggande inom eu begränsat område av kommunen kan anges i en områdesplan, när del inte i tillräcklig uislräckning har kunnai ske i marköversikien eller när del behövs som förberedelse för en detaljplan.

Kommunstyrelsen ansvarar för atl områdesplaner vid behov upprällas.

2§ En områdesplan kan ange grunddragen för markens användning för olika ändamål och riktlmjer för hur byggnader och anläggningar skall anordnas inom de olika delarna av planområdel.

I planen kun unges uii planläggning av eu vissl område avses ske genom delaljplan. Även riktlinjer för beslul i form av markförordnanden eller förordnanden enligl annan lagstiftning kan anges.

3  i) En områdesplan får inte motverka syftei med marköversikien.

4  § En områdesplan skall vara avfaitad på karta. Riktlinjerna skall anges på kartan eller i en särskild handling. Planen skall ulformas på ell sådani säii ull dess innebörd ulan svårighet kun utläsas.

Till planen skall fogas en planbeskrivning som tydligt redovisar plane-ringsförulsäiiningarna, planens syfte, skälen lill den uiformning av planen som har valts och de väsentliga konsekvenserna uv all riktlinjerna i planen fullföljs. Om planen syftar till förändrad markanvändning skall i beskriv­ningen finnas en redovisning av natur-, kultur- och skönheisvärdena inom planområdel. Till planen skall lögas en genomförandebeskrivning som anges i 11 kap. I och 2 sS

Förfarandet

5§ Bestämmelserna i 7 kap. 5-8 SS, 9S I och 3-5 sumi 10-12 SS om uniagande, samråd, uisiällning och expediering skall lillämpas även i fräga om områdesplaner. Vad som sägs om regionplaneorganel i 6, 8 och 12 SS samma kap, gäller dock endasi om regionplaneorganel berörs av områdes­planen.

6         § En områdesplan gäller lill dess atl den upphävs eller ändras genom elt
beslul som hur vunnit laga kraft. Om en delaljplan anlas forell område som
omfallas av en områdesplan, upphör omrädesplanen att gälla för detla
område.

Om marköversikien ändras och delta medför ull områdesplunen kommer ull moiverka syftei med marköversikten, skall områdesplanen ändras eller upphävas i den berörda delen samlidigl som marköversikten ändras.

7         § Vad som föreskrivs i detta kap. gäller även när en områdesplan ändras,
upphävs eller ulan ändring anlas på nytt.


 


Prop. 1985/86:1                                                                  57

9 kap. Detaljplan                                                            9 kap  1-7 s

Planens innehåll m, ni.

1        § En delaljplan skall, om det inte i särskill fall är omoliverai, anlas för
områden där

1.   en samlad bebyggelse av belydelse eller en anläggning av belydelse avses komma lill slånd,

2.   en samlad bebyggelse eller en anläggning avses undergå förändring av belydelse.

2        § Genom en detaljplan får regleras endasi sådana frågor som anges i 2-5
kap. saml 6 kap. 4 S iredje stycket och 10 S.

En delaljplan som avser pågående markanvändning får mot fastighetsäga­rens bestridande antas endasi om planen reglerar sädana frågor som anges i 5 kap., 6 kap. 4 S iredje siycket och 10 S-

Regleringen sker på det sätl som framgår av detta kap. Planen får inte göras mera delaljerad än som behövs för alt syftet med den skall nås.

3  § En delaljplan vars genomförande skulle försvåra pågående markanvänd­ning får anlas bara om fördelarna från allmän synpunkl översiiger eventuella olägenheter för någon sakägare.

4  § En delaljplan får inte anlas om den motverkar syftei med marköversikten eller en områdesplan,

5  § En delaljplan består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller endera av dessa handlingar. Någon plankarta behövs inte, om de förhållanden som är av betydelse tillräckligt tydligt framgår av bestämmelserna. Planen skall utformas så tydligt att sakägarna och allmän­heten kan fa en klar uppfattning om den blivande miljön inom planområ­del.

Av plankartan skall framgå inom vilket område varje bestämmelse skall gälla. Den skall upprättas på grundval av en för ändamålet avsedd karta (grundkarta).

6§ Till planen skall fogas en planbeskrivning som lydligt redovisar plane­ringsförutsättningarna, planens syfte, skälen lill den utformning av planen som har valts och sådana konsekvenser av planen, som inte direkl framgårav planen.

Beskrivningen skall illustreras i den omfattning som behövs för atl den skall vara lättfattlig och tydlig. Den skall åtföljas av en illustrationskarta, om del inte är uppenbart onödigt.

Till detaljplanen skall dessulom fogas en genomförandebeskrivning som anges i 11 kap. I och 2 SS

Planbestämmelser

7 § I en detaljplan skall anges och till gränserna utmärkas områden för olika


 


Prop. 1985/86:1                                                                      58

ändamål. 1 planen skall mark för allmän plats, kvartersmark och vatienom-    9 kap. 7-16 råden redovisas särskill.

H § Om kommunen inie skall vara väghållare för viss mark för allmän plals, skall deila anges i planen.

9§ I en delaljplan kan beslämmas i vilken slörsla omfalining marken får bebyggas över och under markyian. Om särskilda miljömässiga skäl före­ligger, kan även beslämmas i vilken minsla omfalining marken skall bebyggas. Vidare kan meddelas beslämmelser om byggnadssäitel.

För bosläder kan beslämmas fördelningen mellan lägenheier av olika siorlekskaiegorier.

10  § 1 en delaljplan kun meddelus beslämmelser för bebyggelsemiljöns utformning i frågu om mark. vegetation och byggnader.

11  § För en byggnad eller en bebyggelsemiljö som anges i 5 kap. 14 S får i en delaljplan meddelas nödvändiga skyddsbestämmelser.

12  § len detaljplan kan meddelas beslämmelser om utfarter och om storlek och lokalisering av parkeringsplatser samt om hinder mol att använda viss mark för parkering.

13  § I en delaljplan kan meddelas beslämmelser om anordningar eller skyddsområden för atl dels tillgodose brundskyddsintres.sei sumi skydds- och säkerhetsinlressen i fråga om del miliiära och civila försvaret, energi­anläggningar saml land-, luft- och sjötrafiken, dels moiverka luft- och vaitenimmisioner.

14  § I en detaljplan kan medoelas beslämmelser för all tillgodose energi­hushållningens iniressen och tor atl motverku alt geolekniska och hydrolo­giska ölägenheter för omgivningen uppkommer.

15  § I en delaljplan kan meddelas bestämmelser om principer för fastighets­bildning och om all vissa områden skall vara lillgängliga för all tillgodose allmänna intressen i fråga om ledningar saml irafik- och väganordningar.

16  § 1 en delaljplan kan föreskrivas alt bygglov inte får lämnas lill åtgärder, som ulgör förändrad markanvändning, förrän en viss irafik-, vallen- eller avloppsanläggning har kommit till slånd eller en viss byggnad eller bygg­nadsdel har rivits eller fåll en viss annan användning.

Om en delaljplan är avsedd all genomföras genom exploateringssamver­kan enligl 11 kap. 22 S och om en exploateringssamfällighei finns vid tidpunkten för detaljplanens antagande, skall i planen anges att bygglov som avser förändrad markanvändning inte får meddelas i fråga om sådana fastigheter inom planen som inte ingår i exploateringssamfälligheten. Detta villkor skall gälla under den genomförandetid som besläms enligl 17 S eller, om samfälligheten upphör före utgången av denna tid, så länge som samfälligheten består.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     59

17        § För en sådan del av en delaljplan som medger förändrad markunvänd-      9 kap. 17-22 SS
ning skall beslämmas den tid inom vilken planen skall vara genomförd
(genomförandelid). Tiden skall bestiimmas så alt rimliga möjlihcicr finns alt

genomföra planen. Genomförandeliden skall bestämmas lill minsl fem och högst femton år. räknal från den dag beslutet all anla planen vinner laga kraft eller från den senare lidpunkt som anges i planen. För skilda delar av planen kan olika genomförandetider bestämmas. Tiden kan förlängas eller förnyas med högsi lem år i sänder.

Kan en fasiigheisägare visa all han har avseii all genomföra planen men atl han har hindrats all göra deila av någon beakiansvärd omsiändighel, över vilken han inie har kunnat råda, är kommunen skyldig att föriänga genomförandeliden med den lid under vilken hindret hur förelegat.

18        § Om mark inom ell område med delaljplan inte genast behöver lus i
anspråk för del ändamål som äravseit i planen, fåren tilirällig användning av
marken för ell annal ändamål tillålas. Om del inte är uppenbart au den
lillfälliga användningen saknar intresse för allmänheten, skall användningen
prövas i en detaljplan.

För en delaljplan som avser tillfällig markanvändning skall beslämmas en tid inom vilken markanvändningen får pågå. Tiden får beslämmas lill högsi lio år och kan förlängas med högsi fem år i sänder intill en sammanlagd lid av högst 20 år.

19        § 1 en delaljplan kan meddelas bestämmelser om tillståndspliklens
omfattning enligl 13 kap. 4, 5,8 och 9 SS- Beslämmelser kan också meddelas
om att slrandskydd enligt 3 kap. 13 S skall gälla inom planområdel.

Förfarandet

20  § En detaljplan antas av kommunfullmäktige. Fullmäklige får besluta all detaljplaner inom vissa områden eller planer med eii vissl innehåll skall antas av byggnadsnämnden. Etl sådant beslul medför dock inte befogenhet för nämnden atl anla en delaljplan mol kommunstyrelsens bestridande.

21  § Elt planarbete kan inledas med att kommunen uttrycker sina mål för planen i ell program.

När etl förslag till delaljplan upprällas skall byggnadsnämnden samråda med länsslyrelsen, regionplaneorganel och berörda kommunala organ. Berörda sakägare, myndigheter, sammanslutningar och enskilda som kan ha ell väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Vid samrådet skall redovisas

1, programmet för planen, om etl sådant har upprättats.

2. planeringsunderiag av betydelse.

Resultatet av samrådet skall sammanfallas skriftligt i en samrådsredogö­relse som bifogas planförslagel.

22        § Innan en detaljplan antas, skall förslaget lill plan ställas ut för
granskning  under  minst  fyra  veckor.   Har  någol  program  eller annat


 


Prop. 1985/86:1                                                       60

planeringsunderlag inte tidigare hållits lillgängligi för allmänheten, skall    9 kap. 22-26 förslagei hållas utställt under minsl älta veckor.

23      § Innan utställningen bönur skall byggnadsnämnden överlämna eu
exemplar av förslaget till länsstyrelsen, regionplaneorganel samt andra
kommuner som berörs av förslaget. Ett exemplar av förslaget skall överläm­
nas också till kommunstyrelsen.

Innan utställningen börjar skull byggnadsnämnden dessutom kungöra utställningen i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå var planområdel ligger saml inom vilken lid och lill vem synpunkler med anledning av utställningen skall framföras.

Byggnadsnämnden skall underrätta de sakägare, som berörs av planförsla­gel, om innehållet i kungörelsen. Nämnden skall anses ha fullgjort vad som ankommer på den,om underrättelsen har avlämnats för postbefordran under mottagarens vanliga adress. Underrättelse till hyresgäster och bostads­rätlshavare för ske genom att underrättelsen anslås i fastigheten på lämpligt sätt.

24      § När etl förslag lill delaljplan ställs ut skall det åtföljas av

1.    programmet, om ett sådant har upprättats,

2.    plunbeskrivningen och genomförundebeskrivningen,

3.    samrådsredogörelsen och byggnadsnämndens yttrande över de synpunk­ter som har framförts vid samrådet,

4.    grundkanan,

5.    sådani  planeringsunderlag som  har betydelse  för en bedömning av förslaget.

Plan handlingarna bör vid utställningen kompletteras med annal material, om förslagets innebörd därigenom väsentligl förtydligas.

25      § Den som har synpunkter på förslaget kan under utställningstiden
framföra dessa lill kommunen. Efter utställningstiden skall de synpunkter
som har lämnats slällas samman och prövas i eu särskilt utlåtande.

Utlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall sändas till dem som har framfön synpunkter på förslaget. 1 underrättelsen skall moitagaren beredas tillfälle att yttra sig över ullåiandet. I fråga om utsändningen gäller beslämmelserna i 23 S tredje stycket. Om ett stort antal personer skall underrättas får detta dock ske genom annons i ortstidning.

Om synpunkterna föranleder någon ändring av del utställda förslaget och denna ändring har intresse för allmänheten, skall en ny uisiällning ske. Även om ingen uiställningsker,skall dock kommunstyrelsen,de myndigheiersom berörs av frågan och sakägarna beredas lilirälle all yttra sig över planen under fyra veckor, om inte en överenskommelse träffas om kortare tid.

26      § När en detaljplan har antagits, skall elt utdrag av det över beslutet förda
protokollet anslås på kommunens anslagstavla.

Samtidigt skall en underrättelse om beslutet med en besvärshänvisning sändas till den som under utställningstiden har framfört synpunkter som inte har kunnat beakias. Underrättelsen skall delges mottagaren.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     61

27        § Samma dag som beslulet anslås skall elt utdrag av protokollet sändas till     9 kap. 27-32 S!;
länsstyrelsen, regionplaneorganet och de kommuner som berörs sumi lill de

Slutliga myndigheter som har framfön synpunkler i ärendel.

Snarasi möjligl skall etl exemplar av den antagna planen sändas lill regionplaneorganel och alla handlingar i ärendel sändas till länsslyrelsen. Av handlingarna skall framgå hur ärendel har handlagts.

28        § När beslutet alt anta planen har vunnii laga kraft skall kommunen
kungöra detta, I kungörelsen skall erinras om innehållet i 20 kap. 13 S-
Kungörelsen skall ske genom en annons i onsiidning,

Snarasi möjligl och senasl inom en månad skall eu exemplar av planen sändas lill faslighelsbildningsmyndigheten och fastighetsregistermyndighe­ten.

29  § Vad som föreskrivs i delta kap. om upprättande och antagande av en detaljplan skall gälla även när en sådan plan ändras eller upphävs. En särskild grundkarta behövs dock inte om de förhållanden, som är av belydelse för frågan, tillräckligt tydligt framgårav någon annan tillgänglig karta,

30  § Utan hinder av beslämmelserna om samråd och utställning i 21 och 22 SS får dock en detaljplan ändras eller upphävas,om frågan ärav begränsad belydelse och uppenbart saknar intresse för allmänheten (enkel detaljplane­ändring).

Vid en enkel detaljpluneändring skall dock samråd ske med sakägarna. Vidare skall kommunstyrelsen, de myndigheter som berörs av frågan och sakägarna beredas lilirälle all yttra sig över förslaget under fyra veckor, om inte en överenskommelse träffas om en kortare lid. Yttranden skall behandlas enligl 25 S första och andra siyckena.

31        § En delaljplan fär mot berörda sakägares bestridande ändras eller
upphävas i en sådan del som omfallas av en genomförandelid,endast om det
finns synnerliga skäl för detta.

En detaljplan för mot berörda sakägares bestridande ändras eller upphävas efler genomförandetidens slut, om del kan visas atl marken från allmän synpunkt lämpligen bör användas eller bebyggas på elt annat sätt än planen anger.

32        § En delaljplan gäller lill dess alt den ändras eller upphävs genom ett
beslul som har vunnit laga kraft.

En detaljplan eller en del av en delaljplan som avser tillfällig markanvänd­ning upphör au gälla när den enligt 18 § andra stycket bestämda tiden har gått ut.

Att en delaljplan i vissa fall kan ändras genom att en faslighelsplan anlas eller genom beslul vid förrättningar framgår av 11 kap, 6§ tredje styckel denna lag, 3 kap, 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), 9 § andra siycket anläggningslagen (1973:1149) och 8 S andra styckel lednings­rättslagen (1973:1144),


 


Prop. 1985/86:1                                                                 62

10 kap. Markförordnande                                                        10 kap. 1-6 SS

Markförordnandets innehåll m. m.

1        § Genom ett markförordnande fär för etl vissl område meddelas besläm­
melser om

1. vissa särskilda hänsyn som skall tas vid framtida beslut om markanvänd­
ningen,

2.    tillämpning av föreskrifterna i 2-5 kap. vid tillståndsprövning,

3.    bevarandet av sådana byggnader som anges i 5 kap, 14 S,

4.    begränsningar i fastighetsägarens förfoganderätt inom sådana områden som anges i 5 kap. 15 S,

5.    utvidgning eller begränsning av strandskyddsområden,

6.    tillståndspliklens omfattning enligt 13 kap. 4, 5, 8 och 9 SS och besläm­melser lill grund lör prövningen uv marklovplikiiga älgärder samt

7.    exploateringssamverkan enligt 11 kap, 22 S-

Beslämmelser enligl första styckel 1-6 gäller inte inom elt område med detaljplan.

Ell markförordnande fär inte anttis inom en nationalpark,elt naturreservat eller etl nalurvårdsområde och inie heller inom eu område där förbud enligl naturvårdslagen (1964:822) har utfärdats därför atl fråga har uppkommit om att bilda naturreservat eller nalurvårdsområde,

2        § Genom elt markförordnande för regleras endast sådana frågor som anges
i 2-5 kap. saml 6 kap. 4 S tredje styckel och 10 S- Bestämmelser som reglerar
pågående markanvändning för mot fastighetsägarens bestridande meddelas
endasi om de avser frågor enligl 1 S förslå stycket 3 och 4.

Regleringen sker på det sätl som framgår av detta kap. Beslämmelserna lar inte göras mera detaljerade än som behövs för uti syftet med förordnandet skall nås.

3  § I elt markförordnande enligt 1 S första siycket 4 för meddelus de bestämmelser om byggande, uppförande av stängsel, schaktning, fyllning, dikning, uppodling, skogsplantering, trädlällning,jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel som behövs för atl trygga friluftsintresset.

4  § I etl markförordnande enligl I S första siycket 4 för bestämmas alt nyttjanderätt till ett eller flera markområden skall upplåtas till kommunen när den begär det. Sådana bestännmelser för ges mot fastighetsägarens bestridande endast för att tillgodose etl väsentligt behov av mark eller anläggning för allmänhetens friluftsliv,

5  § Elt markförordnande för inte anlas om del motverkar syftet med marköversikten,

6§ Elt markförordnande består av karta och en särskild handling med bestämmelser eller endera av dessa handlingar, Markförordnandet skall utformas så atl dess innebörd utan svårighet kan utläsas.


 


Prop. 1985/86:1                                                      63

Till ell förordnande skall fogas en beskrivning som anger skälen för      10 kap. 6-8 Si
förordnandet.
                                         . ;,                 11 kap. 1-3 Si:

7 § Etl markförordnande gäller till dess all del förfaller, ändras eller
upphävs.

Att etl markförordnande i vissa fall kan ändras genom att en fastighetsplan anlas eller genom beslut vid förrättningar framgår av 11 kap. 6 S andra stycket denna lag, 3 kap. 3 S andra styckel faslighetsbildningslagen (1970:988), 10 S andra stycket anläggningslagen (1973:1149) och 9 S andra styckel lednings­rättslagen (1973:1144),

Förfarandet

8 § Bestämmelserna i 9 kap. 20 S, 21 S andra styckel, 22 S första meningen,
23 S och 25-29 SS om antagande, samråd, utställning, kungörelser, underräi-
lelser, expediering m. m. skall tillämpas även i fråga om markförordnanden
med nedan angivna undantag.

1 fräga om ett markförordnande som till alla delar har etl klan stöd i marköversikten eller i en områdesplan eller som inte innehåller bestämmel­ser om någol annat än en ökning av tillståndsplikten eller exploateringssam­verkan får beslämmelserna i 9 kap, 30 S andra stycket i stället tillämpas.

Belräffande ett markförordnande som inte innehåller beslämmelser om någol annal än en begränsning av lillslåndsplikien tillämpas endast 9 kap. 20 S, 21 S andra styckel första meningen, 26 S första stycket, 27 S, 28 S första meningen och 29 S-

11 kap. Vissa frågor om plangenomförande Genomförandebeskrivning

1  § För utredning och samordning av genomförandefrågor i samband med upprättande eller ändring av marköversikten, en områdesplan eller en delaljplan skall en genomförandebeskrivning upprättas.

2  § Kommunstyrelsen ansvarar för att genomförandebeskrivningar upprät­tas.

Fastighetsplan Fastighetsplanens innehåll m. m.

3 § En fastighetsplan skall upprättas när det behöver klariäggas hur marken inom etl kvarter lämpligen skall indelas i fastigheter eller i andra fall, när detaljplanens genomförande underiätlas genom fastighetsplanen.

Vidare skall faslighelsplan upprättas, om en fastighetsägare under genom­förandetiden för en en detaljplan begär det.

Inom elt område utan detaljplan för en fastighetsplan upprällas för au äsiadkomma en lämplig fastighetsindelning eller en gemensamhetsanlägg­ning

1.  inom bebyggda områden.


 


Prop. 1985/86:1                                                      64

2.     när bebyggelse har aktualiserats genom en ansökan om bygglov eller    11 kap. 3-8 SS förhandslov, eller

3.     när ett bygglov eller förhandslov har meddelals.

Om del under en förrätining enligl fastigheisbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1198), eller ledningsrättslagen (1973:1144) uppstår etl behov av all uppräita en fastighetsplan för all genomföra en detaljplan eller ell unnat tillstånd enligt denna lag, fär faslighelsbildningsmyndigheten uppräita förslag lill en faslighelsplan.

4 § En faslighelsplan bör såvitt möjligl upprättas i ett sammanhang för ett
kvarter eller någol annal lämpligl avgränsai bebyggelseområde. Omfattar en
faslighelsplan endasi en del av ell kvarter, skall iakiias atl möjligheterna atl
genomföra detaljplanen för återstoden av kvarteret inte försvåras.

När en fastighetsplan upprällas skall en enkel och ändamålsenlig fastig-helsindelning eftersträvas. Behörig hänsyn skall las till gällande äganderätts-och servitutsförhållanden.

5  § 1 en fuslighetsplan för föreskrivas atl en gemensamhetsanläggning skall inrättas, om anläggningen medför fördelar av ekonomisk eller annan art som överväger kostnader och olägenheter.

6  § En fastighetsplan får inte moiverka syftei med marköversikten. Inom ett område med detaljplan eller markförordnande för en faslighelsplan inte upprällas så au den strider mol planen eller förordnandet. Ulan hinder av detta för dock en faslighelsplan upprättas som innebär en mindre avvikelse från en delaljplan eller etl markförordnande, om syftet med planen eller förordnandet inte motverkas

Anlas en fastighetsplan som innebär en mindre avvikelse från en delaljplan eller ett markförordnande skall planen eller förordnandet anses ha den utformning som framgår av fastighetsplanen.

7 § En fastighetsplan beslår av en karta med en beskrivning. Om det inte
behövs någon karta för den undvaras. Om det är lämpligl för fastighetspla­
nens kartredovisning tas in på detaljplanens kana.

1 fastighetsplanen skall efler omsiändigheierna redovisas

1.    det berörda områdets indelning i fastigheter,

2.    vilka särskilda rättigheter som tehöver bildas, ändras eller upphävas,

3.    vilka anläggningar som skall ingå i en gemensamhetsanläggning och vilket uirymme som skall tas i anspråk för gemensamhetsanläggning­en,

4.    vilka fastigheter som skall delta i en gemensamhetsanläggning.

Förfarandet

8 § En fastighetsplan som skall antas samlidigl med en detaljplan eller ett markförordnande skall upprättas och antas i samma ordning som gäller för planen eller förordnandet. I andra fall skall  fastighetsplanen antas av


 


Prop. 1985/86:1                                                      65

byggnadsnämnden. För sädana planer skall bestämmelserna i 9 och 10 SS     II kap. 8-15
lillämpas.
                                                  '

9§ Beslämmelserna i 9 kap, 21 S andra stycket, 22 S första styckel första meningen, 23 S 2 och 3, 25 och 26 SS om samråd, utställning, kungörelser, underrättelser m. m. skall tillämpas även i fråga om en fastighetsplan, om den har intresse för allmänheten. Dock behöver samråd inte ske med länsstyrel­sen och regionplaneorganet.

Om fastighetsplanen saknar intresse för allmänheten, för i stället bestäm­melserna i 9 kap. 26 S och 30 S andra styckel tillämpas,

10  § När beslutet all anta en fastighetsplan har vunnii laga kraft skall ett exemplar av fastighetsplanen snarast möjligl och senasl inom en månad överlämnas till länsstyrelsen, faslighelsbildningsmyndigheten och fastig­hetsregislermyndigheten.

11  § En fastighetsplan inom ett område med delaljplan för mot berörda sakägares bestridande ändras eller upphävas innan genomförandeliden har gått ut, endast om det finns synnerliga skäl för deila,

Anlas en detaljplan som innebär atl faslighelsplanen strider mot detaljpla­nen, upphör fastighetsplanen au gälla i de avseenden som redovisas i detaljplanen.

Au en fastighetsplan i vissa fall kan ändras genom beslul vid förrättningar framgår av 3 kap. 2 S andra stycket och 3 S andra stycket fastighetsbildnings-lagen (1970:988), 9 S andra stycket och 10 S andra siycket anläggningslagen (1973:1149) saml 8 S andra stycket och 9 S andra styckel ledningsrättslagen (1973:1144).

12      § Vad som föreskrivs i detla kap. om upprättande och antagande av en
faslighelsplan skall gälla även när en sådan plan ändras eller upphävs.

Avstående av mark m. m.

13  § Om ett markområde enligt en detaljplan skall användas för någol annat än enskilt bebyggande, skall marken överföras lill kommunen, om den begär det. Besväras sådan mark av en särskild rätt, för rättigheten upphävas.

14  § Om det i en delaljplan föreskrivs att mark, som är avsedd för enskilt bebyggande, skall kunna användas även för en allmän eller en för flera fastigheter gemensam trafikanläggning eller för en allmän ledning, skall nyttjanderätt upplåtas i den omfattning som behövs för ändamålet, om huvudmannen för anläggningen begär det.

Bestämmelserna i första stycket gäller även för ett markförordnande som innehåller sådana föreskrifter som avses i 10 kap. 14 §.

15      § För en fastighet som bildas inom ett område med detaljplan eller för en
byggnad som har uppförts inom ett sådant område får mark för utfart tas i
anspråk utan ersättning. Förutsättningen för detta är att marken enligt planen
är avsedd för trafikändamål, att marken är obebyggd och när planen antogs
5    Riksdagen 1985186. I saml. Nr I. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                       66

tillhörde antingen                                                           H i.p  i5_2o jvi;

1.    den fastighet på vilken byggnaden har uppförts,

2.    den fastighet från vilken mark för byggnaden har upplåtits efter planens antagande, eller

3.    någon annan fastighet som hade samma ägare.

16      § Om en detaljplan anlas för ett område som är i en ägares hand, får
länsstyrelsen förordna all elt markområde, som skall användas för någol
annat än enskill bebyggande, skall överlåtas lill kommunen eller överlåtas
eller upplåtas lill någon annan huvudman utan ersällning. Ansökan om elt
sådant förordnande skall göras samtidigt som kommunen överlämnar
handlingar om den antagna planen lill länsslyrelsen enligt 9 kap. 27 S andra
styckel.

Ell förordnande för meddelas endasi om del kan anses skäligt med hänsyn lill den nytta ägaren kan vänias f2 av all planen genomförs och till övriga omsländigheler. Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser.

När en fråga har väckts om ett förordnande, skall byggnadsnämnden genust anmäla det till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighets-boken. Överiåielse a v mark som sker efler det atl en sädan anmälan har gjorts utgör inte hinder mot atl marken skall avstås eller upplålas.

Ändras detaljplanen för länsstyrelsen, om det finns synnerliga skäl, förordna att mark som har överlåtits eller upplåtits enligt första stycket skall bytas ut mot nägon annan mark, om del kan ske ulan oiägenhei för ägaren.

17      § Den som har avstått etl markområde enligt 16 S skall frigöra det frän
inteckning och annan särskild räll som gäller i områdel. Kan delta inte ske är
han skyldig att hålla kommunen skadeslös.

Om del på området, när del avträds, finns byggnader, stängsel, växande skog, planteringar eller nägol annal som kan hänföras lill den fasta egendomen, skall ersättning betalas för delta.

18  § lett förordnande som avses i 16 S för länsslyrelsen, om det anses skäligt, pä kommunens begäran föreskriva atl områdets ägare skall vara skyldig atl bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörj­ning och avlopp inom området.

19  § Vad som sägs om ägare i lÉ-lS SS skall gälla även beträffande en exploateringssamfällighet enligt 56 S anläggningslagen (1973:1149).

20  § Kommunen för lösa delar av fastigheter som tillhör olika ägare och som enligl en fastighetsplan skall bilda en ny fastighet inom elt område med delaljplan.

Förutsättningarna för detta är

1.    all faslighetsdelningen vid genomförandelidens utgång inie stämmer överens med fastighetsplanen och

2.    att ansökan om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighetspla­nen inte har gjorts under genomförandetiden.


 


Prop. 1985/86:1                                                      67

Besväras sådan mark av en särskild rätt, för rätiigheien upphävas.   11 kap. 20-22 SS

- ,;.-,'                      12 kap. 1-3 SS

21      § Den som vill fö sådan överföring av mark eller upplåielse av nyttjan­
derätt som avses i 13,14 eller 20 S genomförd genom inlösen skall väcka talun
om inlösen vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är
belägen.

Exploateringssamverkan

22      § 1 elt markförordnande för meddelas bestämmel.ser om exploaterings­
samverkan enligl 56 S anläggningslagen (1973:1147) för etl område, om del är
angeläget alt området bebyggs i eii sammanhang med hänsyn lill den
framlida utvecklingen av samlad bebyggelse eller för att ett planmässigt
byggande skall främjas inom ett område med samlad bebyggelse eller av
någon annan jämförlig orsak. Förutsällningen för etl sådani förordnande är
vidare atl området är uppdelat mellan fiera fastigheter på ell sådani säll atl
åtgärder för områdets ändamålsenliga bebyggande härigenom försvåras.
Inom etl område med deiuljplan för ell markförordnande inte meddelas
förrän genomförandetiden för planen har gått ut.

I ett markförordnande enligt första siycket skall anges den tid inom vilken en exploateringssamfällighet enligl förordnandet skall bildas och en detalj­plan avseendeexploateringen antas. Denna tid får bestämmas lill högst ireår. Har någon exploateringssamfällighei inte kommit till slånd eller detaljplun inte antagits inom den angivna liden förfaller markförordnandet.

12 kap. Regionplanering

Regionplaneorgan

1 § Behöver markanvändningsfrågor samordnas för ivå eller fiera kommu­ner kan regeringen för viss tid eller tills vidare förordna ett regionplaneorgan. Som regionplaneorgan kan förordnas en landstingskommun eller elt kommunalförbund. En landstingskommun fär dock inte utses all vara regionplaneorgan för etl område som inte ingår i landstingskommunen.

Om det behövs kan regeringen förordna atl ett särskilt regionplaneförbund skall bildas och utgöra regionplaneorgan. Forell sädanl regionplaneförbund skall lagen (1957:281) om kommunalförbund tillämpas.

Regeringen skall bestämma regionplaneorganets ansvarsområde.

Ell förordnande för ett regionplaneorgan eller ett regionplaneförbund kan återkallas eller ändras. Ett beslul om ansvarsområde kan ändras.

2§ Innan ett beslul enligt IS fanas, skall de kommuner, landstings­kommuner, regionplaneorgan och länsstyrelser som kan beröras av beslutet lämnas tillfälle yttra sig.

3 § Regionalplaneorganet skall bevaka regionala frågor och fortlöpande ge underlag för den kommunala och slatliga planeringen. Regionplaneorganet kan även upprätta och anta en regionplan för regionen eller en del av den.


 


Prop. 1985/86:1                                                                 68

Regionplan                                                                   12 kap. 4-12 SS

4 § I en regionplan ges rikllinjer för markanvändning och för lokalisering av
bebyggelse och anläggningar som har betydelse för regionen. Riktlinjerna för
inte omfatta förhållanden uianför regionplaneorganets ansvarsområde.

Regionplanen skall utformas på ett sådant sätt atl dess innebörd utan svårighet kan utläsas.

Regionplanen skall tjäna till ledning för beslul om marköversikier och för andra markanvändningsbeslul enligl denna lag,

5  § När en regionplan upprättas skall del ske i samarbete med kommunerna. Samråd skall ske med angränsande kommuner och landstingskommuner uianför regionen samt med länsstyrelsen och de myndigheter och organ som i övrigi berörs av planen,

6  § Innan en regionplan anlas, skall förslaget härom slällas ul för granskning under minsl tre månader.

7  § Innan utställningen börjar skall ell exemplar av förslagei överlämnas lill berörda kommuner, länssiyrelser, de myndigheter och organ som i övrigt berörs av förslagei samt till statens planverk.

Innan utställningen börjar skall den kungöras i ortstidning. Av kungörel­sen skall framgå inom vilken lid och till vem synpunkter med anledning av utställningen skull framföras.

8§ Den som har synpunkler pä förslaget kan under ulslällningsliden framföra dessa lill regionplaneorganel.

9§ Efter ulslällningsliden skall de synpunkler som har lämnats slällas samman och prövas i ett särskilt utlåtande,

Utlåiundei eller ell meddelande med uppgift om var utlåtandet hälls tillgängligt skall sändas lill dem som har framfört synpunkler på förslaget. Om utlåtandet eller meddelandet har avlämnats för postbefordran under mottagarens vanliga adress skall regionplaneorganet anses ha fullgjort vad som ankommer på det.

Om synpunkterna föranleder väsentliga ändringar av del uLslällda försla­get, skall en ny utställning ske. 1 elt sådani fall fär utställningstiden begränsas till fyra veckor.

10  § En regionplan antas uv regionplaneorganel att gälla under en tid av högst sex år. Planen för dock ändras eller upphävas före utgången av den bestämda liden.

11  § När en regionplan harantagiis,skall beslutet och ett exemplarav planen snarasi överlämnas till kommuner och landstingskommuner som berörs, länsslyrelsen, de statliga myndigheiersom har framfört synpunkler saml till statens vägverk och statens planverk,

12  § Bestämmelserna i 5-11 SS skall lillämpas även när en regionplan ändras eller antas på nytt med oförändrat innehåll.


 


Prop. 1985/86:1                                                                 69

Fjärde avdelningen                                                         13 kap. 1-3 Ss

13 kap. Tillståndsprövning Tillståndspliktens omfattning

1        § Bygglov krävs, om inte någol annal följer av 2, 4 eller 5 S för följande
åtgärder avseende byggnader.

1.    Uppförande av en ny byggnad.

2.    Tillbyggnad av en befintlig byggnad.

3.    Ianspråktagande eller inredande helt eller delvis av en byggnad för etl väsentligen annat ändamål än del som byggnaden förut har använts lill.

4.    Ändring av en byggnads bärande delar eller av dess uppvärmnings- eller ventilationsanordningar,

5.    Inrättande och väsentlig ändring av ledningar för vatten och avlopp samt därmed förbundna anordningar i en byggnad och inom en tomt. Bygglov krävs dock inte för ledningar och anordningar för en bostadsbyggnad med högst två lägenheier som skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenförsörjning och avlopp. Detla undantag gäller även för en byggnad som är avsedd för någol annat ändamål än bostadsändamål.

6.    Invändig ändring a v en byggnad som avsevärt påverkar dess planlösning. För invändig ändring av en bostadsbyggnad med högst två lägenheter krävs bygglov endast om detta följer av 3 eller 4.

2        § Om inte någol annat beslutas med stöd av 5 S krävs för vissa byggnader
bygglov, endasi om byggnaden eller en del av den efler åtgärden kommer all
ligga närmare fastighetsgränsen än 4,5 meter eller inom ett strandskyddsom­
råde. Detta gäller

1. En byggnad vars byggnadsarea efter åtgärden inte blir slörre än 10
kvadratmeter och vars taknockshöjd efter åtgärden inte överstiger 3,0
meter,

2, Ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller någon därmed jämförlig
näring,

3        § Bygglov krävs för följande åtgärder avseende anläggningar.

1.   Ianspråktagande av mark för en anläggning för idrotts- eller fritidsända­mål,säsom idrottsplats,skidlift,campingplats, moiorbana och golfbana. Bygglov krävs dock inte om anläggningen skall utnyttjas endast av fastighetsägaren för personligt bruk.

2.   Varaktigt anbringande utomhus av en skylt, en inskrift eller en därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål. Bygglov krävs dock inte för en anordning som tjänar till upplysning om en affärsrörelse eller någon annan verksamhet som bedrivs på platsen och inte heller för en anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

3.   Uppsättande av en skyll varigenom allmänheten avvisas från eli vissi område. Bygglov krävs dock inte om det är uppenbart att allmänheten inte får färdas fritt inom områdel eller atl skylten av något annat skäl är behörig.


 


Prop. 1985/86:1                                                      70

4. Inrättande av ell upplag.                                            13 kap. 3-5

5 Utförande av en tunnel eller ell bergrum. Bygglov krävs dock inte om anläggningen uiförs i samband med gruvdrift.

6.    Inrättande av en fast cistern eller någon annan fast anordning för hantering eller förvaring av brännbara välskor. Bygglov krävs dock inte om åtgärden enbari avser uti tillgodose en viss fusiighets husbehov.

7.    Uppförande eller väsentlig ändring av en radio- eller telemasi eller etl torn.

8.    Uppförande eller väsentlig ändring av en mur eller ell plank. Bygglov krävs dock inte för anordnande av en skyddad uieplais med hjälp av en mur eller etl plank som uppförs i anslutning till en bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter och placeras minsl 4,5 meter från fastighets­gränsen. Muren eller planket för dock inte vara högre än 1,80 meter och inte sträcka sig mer än 3,0 meter ut från byggnaden.

9.    Anläggande eller väsentlig ändring av en parkeringsplats. Bygglov krävs dock inte belräffande en parkeringsplats som är avsedd för en fastighet med högst tvä bostadslägenheter.

 

10.   Inrällande eller väsenllig ändring av krossverk, makadam verk, sienhug-geri, asfaliverk, oljegrusverk och bilprovningsbana.

11.   Utförande inom etl strandskyddsområde av en anläggning eller en anordning, varigenom mark tas i anspråk som tomt eller allmänheten på annat sätl hindras eller avhålls frän alt beträda ell område där den annars skulle ha haft räli au färdas friii.

4 § 1 en detaljplan eller ett markförordnande kan kommunen föreskriva atl
skyldighel inte skall föreligga att söka bygglov för en ny byggnad som annars
skulle kräva bygglov enligt 1 S I,

Sådana undantag för dock inte avse

1.    åtgärder som innebär all markanvändningen förändras,

2.    byggnader inom sirandskyddsområden, eller

3.    byggnader med arbetslokaler eller personalrum för någon verksamhet som utförs av arbetstagare för en arbetsgivares räkning,

5 § I en detaljplan eller etl markförordnande kan kommunen föreskriva
skyldighet att söka bygglov till följande åtgärder,

1.    Uppförande av en ny byggnad som enligl 2 S inte kräver bygglov,

2.    Omfärgning av en byggnad eller utbyte av fasadbeklädnad eller takläck­ningsmaterial på en byggnad samt andra åtgärder som avsevärt påverkar en byggnads yttre. Bygglov för anordnande av ett skärmtak över en sådan uteplals i anslutning till bostadsbyggnaden som anges i 3 S 8, eller över en altan, en balkong eller en entré för föreskrivas endast belräffande byggnader av det slag som anges i 5 kap. 14 S. För ett skärmtak som är störreän 12 kvadratmeterellersom siräckersig närmare fastighetsgränsen än 4,5 meter kan dock skyldighel att söka bygglov alltid föreskrivas.

3.    Underhållsåtgärder beträffande byggnader av det slag som anges i 5 kap

14 S.

4. Inrättande och väsentlig ändring av ledningar för vatten och avlopp
utanför tomter och av rörledningar som inie omfattas av lagen (1978:160)


 


Prop. 1985/86:1                                                      71

om vissa rörledningar.                                                  13 kap. 5-

5.    Varaktigt anbringande av en anordning som avses i 3 S,2 och som tjänar till upplysning om en affärsrörelse eller någon annan verksamhet som bedrivs på plalsen.

6.    Väsenllig ändnng av en skylt.

7.    Uppsättande eller väsenllig ändring av en ljusanordning.

 

6  § Skyldighet att söka bygglov föreligger inie beträffande en sådan byggnad eller en anläggning som enligt vad som är särskill föreskrivet är hemlig.

7  § Även om bygglov inte krävs enligt denna lag eller enligt något beslul som har meddelals med slöd av denna lag skall åtgärder beträffande byggnader och anläggningar ske i enlighet med besläminelserna i 5 kap, 3 och 5 SS och föreskrifter som har meddelats med slöd av dessa beslämmelser. Anlägg­ningar som skall förläggas under marken skall uppfylla kraven i 5 kap. 10 S, även om de inte kräver bygglov.

8 § Till rivning av en byggnad eller en del av en byggnad inom etl område
med delaljplan fordras rivningslov om inte nägot annat har bestämis i
planen.

Kommunen för föreskriva all skyldighet all söka rivningslov skall gälla även inom andra områden. En sådan föreskrift skall meddelas i ett markförordnande.

9 § I en detaljplan eller etl markförordnande kan kommunen föreskriva
skyldighet all söka marklov till schaktning, fyllning, trädfällning och
skogsplantering

1.    inom ell område som enligl marköversikien eller en detaljplan är avsett för bebyggelse med därtill hörande rekreationsområden,

2.    inom ett område med eu markförordnande enligl 10 kap. 1 S 4,

3.    inom ell område i närhelen av en befintlig eller planerad försvarsanläggning, en statlig flygplats, en flygplats for allmänt bruk, som lillhör nägon annan än staten, en atomreakior eller någon annan atomenergianläggning,

1 de fall som anges i 2 för marklovplikten avse även uppförande av stängsel, dikning, uppodling, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel.

Gemensamma bestämmelser om förfarandet

10  § Ansökan om bygglov, rivningslov och marklov (tillsiåndsarenden) görs antingen muntligt eller skriftligt hos byggnadsnämnden, Beslämmelser om prövning av bygglov eller marklov ulan ansökan finns i 15 kap. 17 S.

11  § Tillsammans med ansökan skall lämnas de uppgifter, ritningar och beskrivningar som behövs för atl den sökta åtgärden skall kunna prövas.

Uppfylls inte kraven i första siycket, för byggnadsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom en viss tid. Avhjälps inte brislen fär ansökningen avgöras i befintligt skick. En erinran om detla skall las in i föreläggandet.


 


Prop. 1985/86:1                                                      72

12 § Den som skull vidta en äigärd för vilken tillstånd inte behövs kan ändå    13 kap. 12-21 SS kräva att byggnadsnämnden skall pröva åtgärden.

13 § Sakägare, som berörs av den sökta åtgärden, skull lämnas tillfälle alt yttra sig över ansökningen. Byggnudsnämnden unsvarar för atl detta sker.

14 § Elt beslul i etl lillslåndsärende skall meddelas sökanden skriftligt. Om tillstånd beviljas, skall de sakägare som har yttrat sig och vars synpunkler inte har beaktats genom nämndens försorg omedelbart delges beslutet.

15 § Om länsslyrelsen eller regeringen hur beslutui ett förordnande enligl 17 kap. 5 S,skall byggnadsnämnden snarasi möjligt underrätta länsstyrelsen om beslul i ärenden som omfallas av förordnandet.

16 § i elt beslul, varigenom tillstånd lämnas, skall anges den eller de fastigheter som omfallas av lillståndei, de åtgärder som lillsiåndei avser och de föreskrifter om arbetets utförande som behövs.

17 § Ell lillsiåndsbeslut är inte giltigt för längre tid än fem år. Tillståndet förfaller, om den medgivna ålgärden inte har päbörjais inom ivä är.

18 § Byggnadsnämnden får upphäva etl lillsiåndsbeslut, om synnerliga skäl föreligger för del. Har ell arbete påbörjats för del dock slutföras.

Särskilda bestämmelser om förfarandet i bygglovärenden

19      § Om en åtgärd som kräver bygglov fordrar lillsiånd även av något annal
kommunalt organ, skall byggnadsnämnden se lill att sådant tillsländ finns
innan frågan om bygglov prövas.

Är en åtgärd, för vilken bygglov söks, dessutom beroende på tillstånd av någon annan myndighet än som avses i första stycket, skall byggnadsnämn­den hänvisa sökanden alt begära sådant tillstånd.

20      § Bygglov som avser en arbetslokal eller ett personalrum för någon
verksamhet som utförs av arbetstagare för en arbetsgivares räkning för
beviljas endast

1.    om yrkesinspektionen har yttrat sig över förelagets lämplighet från arbelarskyddssynpunkt och

2.    om det av yttrandet framgår att skyddsombud, skyddskommitté eller arbetsiagarorganisaiion. som företräder arbetstagarna, har fåll tillfälle atl yttra sig över ansökningen.

Första siycket gäller endast om det är känt för vilket slag av verksamhet som arbetslokalen är avsedd,

21      § Omfallas en åtgärd, för vilken bygglov har sökts, av ell förordnande
enligl lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd, för bygglov inte beviljas utan
all sökanden har företeii eii bevis enligt 2 S samma lag att han har fullgjort sin
samrådsskyldighet.


 


Prop. 1985/86:1                                                       73

Första siycket gäller dock inte om sökanden vid prövning enligl lagen     13 kap. 21-28 (0000:000) om lillätlighelsprövning av viss industn m. m.,, har fått regering­ens tillsländ alt föriägga en verksamhet till en viss plais.

22  § Bygglov för inte beviljas lill en sådan åtgärd som avses i 2a S andra styckel bostadssaneringslagen (1973:531), om en organisation av hyresgäster motsätter sig att åtgärden vidtas och hyresnämnden inte har lämnat medgivande lill åtgärden.

23  § Vid prövning av en ansökan om bygglov skall särskill iakitas sådana bestämmelser som har meddelats med stöd av 9 kap. 16 S-

24  § Byggnadsnämnden behöver inte granska ansökningshandlingarna i ett bygglovärende, om sådan granskning har utförts av en stallig myndighet eller en landstingskommun i den utsträckning som statens planverk i elt särskilt kompetensbevis har bestämt för myndigheten eller landstingskommunen. Prövningen av ansökan i dess helhel ankommer på byggnadsnämnden.

25  § Om bygglov beviljas för en åtgärd inom ett strandskyddsområde, skall byggnadsnämnden, om del inte är uppenbart obehövligt, beslämma i vilken utsträckning mark fär tas i anspråk som tomt eller på nägol annal säll användas för det avsedda ändamålet.

26  § Eu bygglov som avser uppförande av en byggnad eller en anläggning för, om fastighetsägaren skriftligt samtycker till del, innehålla villkor att en annan byggnad eller anläggning på fastigheten skall rivas, byggas om eller ges ändrad användning. 1 beslutet skall anges en viss lid inom vilken villkoret skall fullgöras.

Om fastighetsägaren skriftligt samtycker lill del, för ett bygglov som avser uppförande av en byggnad eller en anläggning eller ändring av en byggnads användningssätt begränsas till att avse rätt att behålla byggnaden eller anläggningen eller den ändrade användningen en viss tid, dock högst tio år. Byggnadsnämnden kan på an.sökan medge förlängning av tiden med högst fem är i sänder. Den sammanlagda liden för dock inte överstiga 20 år.

Om bygglov ges till en åtgärd som redan har utförts, för som villkor lor sådani lov föreskrivas skyldighel all vidta de ändringar i det utförda som behövs. 1 beslutet skall anges en viss tid för villkorets fullgörande.

27      § Om sökanden begär det, skall byggnadsnämnden till särskill avgörande
ta upp frågan om den sökta ålgärden kan tillålas på platsen. Om det med
hänsyn till en åtgärds omfattning eller någon annan särskild omständighet är
lämpligl, kan byggnadsnämnden självmant besluta om sådan prövning.

Om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att för sökandens räkning begära prövning av frågan om förhandslov finns bestämmelser i 4 kap. 10 a S fastigheisbildningslagen (1970:988).

Kan åtgärden tillåtas skall tillstånd meddelas i form av förhandslov.

Ett förhandslov medför inte någon räii alt påbörja den sökta åtgärden,

28      § Bestämmelserna om bygglov i detla kap, gäller även i fråga om
förhandslov.


 


Prop. 1985/86:1                                                       74

29 § 1 ell beslul au bevilja förhandslov skall anges en viss lid inom vilken    13 kap. 29-35 ;j;; ärendel skall fullföljas med en ansökan om bygglov. Tiden skall beslämmas lill högsi fem år. Fullföljs inie ärendel inom utsatt tid, förfaller förhandslovei. En erinran om detta och om 27 S fjärde stycket skall tas in i beslutet.

Särskilda bestämmelser om prövningsgrunder för bygglov

30      § Om inte beslämmelserna i 36 och 37 SS föranleder annat, skall bygglov
ges, om den sökta ålgärden uppfyller dels kraven pä vad som kan tillålus på
platsen med hänsyn lill beslämmelserna i 2 kap. (planenligheiskravei)och
dels beslämmelserna i 5 kap. och i föreskrifter som har meddelals med slöd av
dessa beslämmelser.

Har inom ell område med delaljplan en bestämmelse i 5 kap 1.2,14,16 eller 17 S beaktats redan vid planläggningen, skall åtgärden inte bedömas enligl den bestämmelsen utan enligt bestämmelserna i planen.

31 § Inom etl område med detaljplan är planenlighetskravet uppfyllt, om den ansökta åtgärden inte strider mol delaljplanen och inte heller moi en faslighelsplan som gäller för områdel.

32 § Inom elt område utan delaljplan är planenlighetskravet uppfyllt, om den ansökla ålgärden inte strider mol en fastighetsplan eller ett markförord­nande och om den inte heller motverkar syftei med marköversikien och med sådana beslämmelser i 2-4 kap, som inte har beaktats i marköversikien eller markförordnandet,

33 § Beträffande en åtgärd som är hänföriig lill pågående markanvändning gäller planenlighetskravet endasi om ansökningen avser

 

1,    en åtgärd med en befintlig byggnad inom delaljplan, om planen avser den markanvändning som pågår på tomten och byggnaden inte strider mol planen,

2,    uppförande av en kompleiteringsbyggnad inom detaljplan, eller

3,    åtgärder med byggnader eller anläggningar inom ett område som omfattas av ett markförordnande enligl 10 kap. 1 S 3 eller 4.

34      § Äleruppförande av en riven eller brandskadad byggnad hänförs lill
pågående markanvändning.

Planenlighetskravet gäller inte beträffande en sådan åtgärd under förul­sältning att en ansökan om bygglov ges in senast fem är från den dag då rivningen påbörjades eller den dag dä branden inträffade.

35      § Inom ett område med detaljplan, faslighelsplan eller markförordnande
för byggnadsnämnden meddela bygglov, om den sökta ålgärden innebär en
mindre avvikelse från planen eller förordnandet och avvikelsen är förenlig
med syftet med planen eller förordnandet.

Inom kvartersmark som i en delaljplan avses för allmänt ändamål för bygglov meddelas endasi om ändamålel är närmare angivet i planen.


 


Prop. 1985/86:1                                                      75

36      § Bygglov får vägras

1.    om  kommunen  har  fött  tillstånd  till  expropriation beträffande den faslighel eller den del uv fusiigheten där ålgärden skall vidtas eller

2.    om den ansökia åtgärden inte är hänföriig till pågående markanvändning och delaljplanläggning krävs enligl beslämmelserna i 9 kap. 1 S-

37      § En ansökan om bygglov kan förklaras vilande i avvaklan på att
kommunen belräffande den byggnad eller faslighel som ansökningen
avser

1,    ansöker om lillsiänd lill exproprialion,

2,    antar, ändrar eller upphäver en delaljplan, eller

3,    antar ett markförordnande enligt 10 kap. 1 S 3 eller 4.

Ansökningen för förkluras vilande i högst två år räknat från den dag då ansökningen gavs in lill byggnadsnämnden.

38  § Så snart den fråga som har föranlett en vilandeförklaring enligt 37 S har avgjorts genom elt slutligt beslut, skall byggnadsnämnden la upp frågan om bygglov till slutligt avgörande.

39  § Om bygglov har vägrats med stöd av 36 S 1, men tillståndet lill exproprialion har förfallit, för en ny ansökan om bygglov lill samma äigärd inte förklaras vilande med stöd av 37 S 1, förrän tio år har förfiulil från den dag då lillsiåndei lill expropriation meddelades.

Särskilda bestämmelser om rivningslov

40  § Rivningslov för vägras om del behövs med hänsyn lill bostadsförsörjningen,

41  § Rivningslov för inte meddelas för en byggnad av det slag som anges i 5 kap. 14 S, om byggnaden på grund av skyddsbestämmelser i en delaljplan eller ett markförordnande skall bevaras.

Om skyddsbestämmelser inte har meddelals, för rivning vägras endasi med stöd av 40 S-

42      § Har en ansökan om upprustningsåläggande enligl bostads-
saneringslagen(l973:53l)ogillaispågrundav5 S nämnda lag, får rivningslov
belräffande den byggnad som avsågs med ansökningen inte vägras med stöd
av 40 S detta kap.

Om sökanden gör gällande all nägra föruisättningar för upprustningsåläg­gande inte föreligger på grund av 5 S bosiadssaneringslagen, för rivningslov vägras endasi om eii upprustningsåläggande meddelas belräffande byggna­den.

43      § Rivningslov belräffande en byggnad som uppfyller kraven i 2 S
bostadssaneringslagen (1973:531) men som behöver upprustas på grund av
brister i fråga om de bärande delarna, grundförhållanden eller andra brister för


 


Prop. 1985/86:1                                                                     76

vägras med stöd av 40 S-endast om fastigheten med hänsyn till kostnaden för    13 kap. 438 SS
upprustningen kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte.
         14 kap. 1-2 SS

44        § En ansökan om rivningslov kan förklaras vilande i avvaklan på au
kommunen belräffande den byggnad eller fastighet som ansökningen
avser

1.  ansöker om byggnadsminnesförklaring enligl I S lagen (1960:690) om

byggnadsminnen, 1.  ansöker om   upprustningsåläggande  enligl   2 S  bostadssaneringslagen

(1973:531),

3.    ansöker om tillstånd lill exproprialion eller

4.    antar, ändrar eller upphäver en detaljplan eller antar ett markförordnande enligl 10 kap. I S 3,

Ansökningen för förklurus vilande i högst tvä är räknat från den dag dä ansökningen gavs in lill byggnadsnämnden.

45        § Har en ansökan om rivningslov förklarais vilande med slöd av 44 S, för
frågan om rivningslov inie prövas förrän den fråga som har föranleli
vilandeförklaringen har blivii sluiligi avgiord.

Har ell upprustningsåläggande utfärdats och har åläggandel inie förfallil, för rivningslov inte meddelas belräffande den byggnad som avses med åläggandet.

46        § Så snart den fråga som har föranlett en vilandeförklaring enligt 44 S har
avgjorts genom ett slutligt beslul, skall byggnadsnämnden ta upp frågan om
rivningslov till slutligt avgörande,

47        § Vid prövning av en ansökan om rivningslov skall skälig hänsyn las till
de synpunkler som framförs av hyresgästerna i fastigheten.

Särskilda bestämmelser om marklov

48        § Marklov för vägras endasi om den ansökla åtgärden skulle strida mol
bestämmelser i en delaljplan eller ett markförordnande.

14 kap. Byggnadsnämnd, byggnadsarbete och tillsyn m. m.

Byggnadsnämnd

1 § I varje kommun skall del finnas en byggnadsnämnd, som skall handlägga frågor om byggande och delaljplanläggning inom kommunen.

2§ Del åligger byggnadsnämnden särskill all

1.    främja en god byggnads- och landskapskuliur, bevaka miljöfrågor saml verka för en god offentlig miljö inom kommunen,

2.    ägna uppmärksamhet ät bebyggelsefrägor och fastighetsbildningsfrågor


 


Prop. 1985/86:1                                                      77

samt den allmänna utvecklingen inom kommunen i de hänseenden som     14 kap. 2-7 rör nämndens ansvarsområde.

3.    lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som rör nämndens ansvarsområde,

4.    samarbeta med myndigheter vilkas verksamhei berör nämndens ansvars­område eller är av belydelse för nämndens verksamhei.

5.    övervaka efterlevnaden av denna lag och med slöd av lagen meddelade föreskrifter,

6.    ansvara för arkivering, registrering och tillhandahållande av handlingar som rör planläggning och byggande inom kommunen

3 § När någon begär det. skall byggnadsnämnden lämna skriftlig! besked i frågor inom dess ansvarsområde.

Byggnadsnämnden skall tillhandahålla nybyggnadskana över en faslighel som ingår i en detaljplan eller en faslighelsplan. Nämnden bör också tillhandahålla nybyggnadskarta för andra fasligheter, om sökanden begär del.

4§ I fråga om byggnadsnämnden gäller följande beslämmelser i kommu­nallagen (1977:179), nämligen 3 kap. 2 S, 3 S första slyckei. 4 S, 5 S iredje Slyckei, 7 och 8 SS, 9 S förslå siycket samt 10-12 SS- 1 andra kommuner än Stockholms kommun lillämpas även beslämmelserna i 3 kap. 5 S första stycket och 6 S nämnda lag.

Etl uppdrag som avses i 3 kap 12 S andra styckel kommunallagen får inie omfaiia befogenhei au

1.    slutligt avgöra en fråga om avgift för olovligt byggande m. m, enligt 15 kap.

2.    meddela förelägganden vid vite utom i sådana fall som avses i 15 kap. 4 S eller förelägganden vid annat äveniyr eller

3.    slutligt avgöra ärenden, som är av principiell natur eller annars av större betydelse.

Utan hinder av 2S 2 förvaltningslagen'(1971:290) lillämpas 4 och 5 SS nämnda lag i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden.

5 § Byggnadsnämnden skall ha biträde av stadsarkitekt och byggnadsinspek­tör samt i övrigi ha tillgäng till personal i den omfattning och med den kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgif­ter.

Byggnadsarbete och tillsyn m. m.

6 § Byggnads- och anläggningsarbeten skall utföras enligt gällande besläm­melser och enligt de föreskrifter i övrigi som byggnadsnämnden beslutar.

7§ Byggnads-, anläggnings- eller rivningsarbeten skall planläggas och utföras på etl sådant sätt, att det finns betryggande säkerhet mot skada på personer och egendom. Arbetet skall så långt möjligl utföras så att obehag för närboende och trafikanter undviks.


 


Prop. 1985/86:1                                                                     78

LInderiordsarbelen skall uiförs så all sådana förändringar av grundvatten­nivån undviks som är skadliga för omgivningen.

8          § För byggnads-, anläggnings- eller rivningsarbeten, som kräver tillstånd
enligl denna lag. skall del finnas en ansvarig arbetsledare. Är arbetet av liten
omfattning kan byggnadsnämnden medge undanlag från deila. För olika
delar av arbelel kan särskilda urbeisledare ulses. 1 ell såduni fall skall
beslämmas vem av dessa som skall ha ansvarei för de anmälningar som anges
i andra slyckei.

Arbetsledaren skall ha den fortlöpande ledningen och tillsynen över arbelel. Han skall dessutom göra de anmälningar lill byggnadsnämnden som föreskrivs i 9 S och föreskrivna anmälningar lill andra myndigheter.

Till ansvarig arbetsledare får utses endast den som stålens planverk eller byggnadsnämnden har godkänt. Etl sådani godkännande meddelas

1.    av Slutens planverk för etl vissl slag av arbete och för en viss tid,

2.    av byggnadsnämnden forell visst arbete.

Om byggnadsnämnden finner alt en ansvarig arbetsledare allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelals med slöd av lagen, kan nämnden avstänga arbetsledaren från arbetet eller under en viss tid. Planverket kan under samma lorulsällningar avstänga arbetsledaren under en viss lid. Om nämnden beslutar om avslängning, skall den anmäla delta lill planverkei.

9          § När en byggnad eller en anläggning uppförs, ändras eller rivs, skall den
ansvarige arbetsledaren anmäla lill byggnadsnämnden när företagel skall
påbörias och när del har slutförts. När en byggnad uppförs skall anmälan
dessutom göras

1.    då schaklning eller sprängning till grundbollen har blivit utförd eller pålning skall påbörias,

2.    då grundläggning har verkställts men innan forsla bjälklaget utförs,

3.    då byggnadens bärande stomme samt skorstenen har uppförts men innan putsning eller annan ytbehandling verkställs eller golv läggs in.

Nämnden kan föreskriva atl anmälan skall göras även vid någon annan tidpunkt än som anges i första styckel. Nämnden kan också medge befrielse hell eller delvis från anmälningsskyldigheten.

10  § För lillsvn enligl detta kap, har byggnadsnämnden rält all 11 tillträde lill fastigheter, byggnader eller anläggningar.

11  § När byggnadsnämnden har föll en anmälan enligl 9 S all en byggnad eller en anläggning skall uppföras eller ändras, skall nämnden, om del är nödvändigt, låta utstaka byggnadens eller anläggningens läge.

Byggnadsnämnden skall för tillsyn av byggnads- eller anläggningsförelag utföra de besiktningar som behövs. 1 fråga om byggnader lill vilka allmän­heten har tillträde eller som inrymmer arbetslokaler eller bostäder för något annat ändamål än fritidsändamål skall besiktning, om inte särskilda skäl


 


Prop. 1985/86:1                                                       79

föranleder annat, avse byggnadens läge och beskaffenheten av grundboiten.     14 kap. 11-15 SS stomme, dränerings- och fuklisolering saritt byggnaden i färdigt skick.

12      § Byggnadsnämnden skull se till atl dess besiktningar på elt lämpligl säll
samordnas med besiktningar som skall ulföras av andra myndigheter.

1 fall då bygglov beviljats skall byggnadsnämnden utföra besiktning av beskaffenheten av en byggnads eller en anläggnings färdiga skick (slutbesikt­ning), om den byggande begären sådan besiktning. Sluibesikining skall också ulföras, om yrkesinspektionen begär en sådan besiktning av ett byggnadsfö­retag som uvser arbetslokaler eller personalrum.

Innan slutbesiktning äger rum, skall behövliga tillstånd och bevis föreligga i fråga om beskaffenheten av de delar av byggnaden eller anläggningen eller av de installationer som enligl särskilda föreskrifter skall prövas av någon siirskild sakkunnig eller någon annan myndighet än byggnadsnämnden. Yrkesinspektionen skall kallas lill en slutbesiktning som avser arbetslokaler och personalrum.

Byggnadsnämnden skall utfärda ell skriftligt bevis över sluibesikining-en.

Avgifter m. m.

13      § Om byggnadsnämnden pä begäran har ullon en besikining eller någon
annan lids- eller kostnadskrävande åtgärd eller framställt en arkivbeständig
handling, får nämnden ta ul en avgift med högst del belopp som motsvarar
kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärden. Avgiften skall tas ut av
den som har begärt ålgärden.

Om en detaljplan eller en faslighelsplan har antagits efter begäran av en ägare till någon faslighet som omfattas av planen, fär byggnadsnämnden, om planen är till avsevärd nytta för föstighetsägaren, ta ut avgift av denne för nödvändiga kostnader för upprättande av planförslagel, Avgiftsskyldigheien skall bestämmas för fastigheisägaren eller fördelas mellan fastighetsägarna efter skälig och rättvis grund.

Grunderna för beräkning av avgifter enligt första och andra styckena skall anges i taxa som beslulas av kommunfullmäktige.

14      § Regeringen, eller den myndighet som regeringen beslämmer, kan
meddela föreskrifter om att vissa slag av byggnads- eller anläggningskon-
siruktioner eller lekniska lösningar eller meloder får användas endast efter
godkännande.

Som villkor för godkännande kan föreskrivas kontroll, provning eller fortlöpande tillsyn vid tillverkningen.

a

15      § Om någon har fått etl uppdrag av en myndighet all utarbeia planförslag
eller förelä kartläggning, utsättning eller mätning på en fastighet som behövs
för all förbereda planläggning eller byggande, eller uppmäta eller fotografera
en byggnad som skall väsentligl ändras eller rivas, har han och hans
medhjälpare rält alt få tillträde lill fastigheten eller byggnaden och all sätt
upp de märken och signaler som behövs för att genomföra uppdraget


 


Prop. 1985/86:1                                                                  80

15 kap. Påföljder, ingripanden m. m.                                     15 kap 1-5 SS

Inledande bestämmelser

1        § Del åligger byggnadsnämnden att ta upp frågan om påföljd eller
ingripande enligl detta kap. så snarl del finns anledning antu uti en
överträdelse har skett uv denna Itig eller uv någon föreskrift som har
meddelals med slöd av lagen.

När en åtgärd som kräver bygglov eller marklov har vidtagits utan all någol sådani lov föreligger, skall byggnadsnämnden vara verksam för all del som har uiföris blir undanröji eller på annal säll rättat, om inte lov till åtgärden meddelus i efterhand.

2        § Enligl bestämmelserna i 5-12 SS iskall byggnadsavgift eller särskild avgift
las ul för överträdelser av denna lag eller av någon föreskrift som har
meddelals med slöd av lagen. 1 vissa fall skall också tilläggsavgift tas ut,

3§ Om någon begär del, skall byggnadsnämnden lämna ell skriftligt besked om det i fråga om en viss byggnad eller anläggning har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligl 13-16 SS-

Förbud att fortsätta ett arbete

4§ Byggnadsnämnden för förbjuda att etl visst arbete fortsätts, om det är uppenbart att arbelel strider mot denna lageller mol någon föreskrift som har meddelats med stöd av lagen.

Är del uppenbart ull ett byggnadsarbete äventyrar byggnadens eller någon närliggande byggnads hållfasthet eller all arbetet medför fara för människors liv eller hälsa, skall nämnden förbjuda alt arbelel fortsätts även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligl första eller andra stycket för förenas med vite.

Beslut enligl denna paragraf har omedelbar verkan.

Avgifter

5§ Utför någon en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov utan alt ett sådani lov föreligger, skall en byggnadsavgift tas ut.

Byggnadsavgiften skall beslämmas lill ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa, fastställd med stöd av 14 kap. 13 S första stycket, skulle ha betalats om lov till en motsvarande åtgärd hade meddelats. Byggnadsavgiften skall dock beslämmas lill minst 500 kronor. När avgiften besläms pä grundval av taxan, skall hänsyn inte las lill sådana höjningar eller sänkningarav normalbeloppet som enligl taxan orsakas uv omständigheterna i del särskilda fallet och inte heller till belopp som belöper pä tillhandahål­lande av nybyggnadskarta, utstakning eller lägeskontroll av byggnad eller andra mälningslekniska åtgärder eller på framställning av folonegativ eller bildkon.

Skall byggnadsavgiften enligl andra siycket inte bestämmas lill högre belopp än 500 kronor och är den överträdelse som har skett av liten betydelse,


 


Prop. 1985/86:1                                                       81

fär byggnadsnämnden besluta alt avgiften skall lus ul med lägre belopp eller     15 kup. 5-9 SS ull någon avgift inte skall tus ul.

6        § En byggnadsavgift skall inie las ut om det som har utförts blir rättat innan
frågan om påföljd eller ingripande enligl delta kap. tus upp lill överiäggning
vid ell sammanträde med byggnadsnämnden.

Byggnadsavgifien skall inte heller tas ut om åtgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits

1. med stöd av lag eller annan författning eller annars varit nödvändig för
ull avvärja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller

2. därför att byggnaden till en väsenllig del har skadals genom eldsvåda
eller någon annan liknande händelse.

7        § En särskild avgift skall tas ut om i nägol annat fall än som anges i 5 S
första styckel en överträdelse sker genom att

1. arbete uiförs utan nägon ansvarig arbetsledare i strid mot beslämmel­
serna i 14 kap. 8 S

2.     anmälan till byggnadsnämnden enligt beslämmelserna i 14 kap. 9 S inte
görs eller

3. arbete uiförs i strid moi fastställda ritningar eller mol föreskrifter som
byggnadsnämnden har meddelat med stöd av 13 kap, 16 S

Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 500 kronor. .Är överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte las ut.

8        § 1 del fall som avses i 5 S första stycket skall förutom byggnadsavgifien
utgå en tilläggsavgift, om ålgärden innebär atl

1,    en ny byggnad uppförs,

2,    en befintlig byggnad tillbyggs,

3,    en byggnad eller en del av en byggnad tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annal ändamål än det lill vilket byggnaden förut har varit använd eller som finns angivet pä godkänd ritning eller

4,    en byggnad rivs.

Någon tilläggsavgift skall inte las ut i de fall som anges i 6 S Inte heller skall nägon avgift tas ui om åtgärden omfattar etl uirymme vars brulloarea inte överstiger 20 kvadratmeter.

Tilläggsavgiften skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter brulloarea som åtgärden har omfauai. När bruttoarean beräknas skall dock 20 kvadratmeter frånräknas.

Avgiften får beslämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket eller hell efterges, om ett föreläggande om rättelse enligt 15 S har meddelals, om del utförda har rättats genom handräckning eller på något annat sätt eller om del annars finns särskilda skäl.

9        § Frågan om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnadsnämn­
den.

Frågan om tilläggsavgift prövas av allmän domstol pä talan av allmän åklagare. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har begän det. 1 fråga om en sådan talan skall bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för 6    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1. Bilagedel


Prop. 1985/86:1                                                       82

brott, på vilket inte kan följa svårare straffan böter, och om kvarstad och    15 kap. 9-16 S!; skingringsförbud i brottmål lillämpas.

10      § Byggnadsavgifien skall las ut av den som när överträdelsen begicks var
ägare av den byggnad eller anordning som den olovliga ålgärden avsåg. Den
särskilda avgiften skall tas ut av den som begick överträdelsen.

Tilläggsavgiften skall las ul av

1.  den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den olovliga ålgärden avsåg,

2.  den som begick överträdelsen,

3.  den i vars ställe denne var,

4.  den som har beretts vinning genom överträdelsen.

 

11  § Är två eller fiera ägare uv den byggnad eller anordning som den olovliga ålgärden avsåg, svarar de solidariskt för den byggnadsavgift och tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare.

12  § Om särskilda skäl föreligger, för länsstyrelsen nedsätta eller efterge den byggnadsavgift eller särskilda avgift, som byggnudsnämnden har beslutat. Frågan om detta prövas efter besvär enligl 18 kap. 13 S över nämndens beslut.

Ingripanden för att ästadkomma rättelse m. m.

13      § Överexekuior för meddela handräckning sä alt rällelse sker när någon
har

1.   vidtagit en åtgärd, som kräver bygglov eller marklov, utan sådant lov,

2.   vidtagit en äigärd i strid mol godkändu ritningar eller mol någon föreskrift, som har meddelals av byggnadsnämnden, eller mol nägon annan föreskrift som gäller för åtgärden.

 

14  § Ansökan om handräckning för göras av byggnadsnämnden. I övrigt gäller i fråga om handräckning samma bestämmelser som för handräckning enligl 191 S ulsökningslagen (1877:31 s. 1).

15  § 1 de fall som anges i 13 S får byggnadsnämnden, i slällel för alt ansöka om handräckning, förelägga ägaren av den fastighet, byggnad eller anlägg­ning som frågan gäller alt inom viss tid rätta det utförda. Uppfylls inte ett sådani föreläggande för byggnadsnämnden begära handräckning.

Beviljas bygglov eller marklov efter del all föreläggande har meddelats, är föreläggandet förfallet.

16      § Ett föreläggande enligt 15 S för förenas med vite eller med föreskrift alt,
om föreläggandet inte uppfylls, åtgärden kan utföras genom byggnadsnämn­
dens försorg på den försumliges bekostnad.

Uppfylls inte elt föreläggande som innehåller en föreskrift om utförande genom byggnadsnämndens försorg,skall nämnden,om del inte finns skäl till annat, besluta att åtgärden skall utftiras och hur det skall ske. Därvid skall


 


Prop. 1985/86:1                                                      83

nämnden se till att någon oskälig kostnad inte uppslår. När del finns skäl lill det, får nämnden förordna au besliJiei skall gälla uian hinder av an del inte äger laga kraft.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för all beslul enligl undra slyckei skall kunna genomföras

17      § Haren äigärd, som kräver bygglov eller marklov, vidiagiis ulan såduni
lov men framstår del som sannolikt all lov kan meddelas lill ålgärden, skall
byggnadsnämnden innan handräckning begärs eller föreläggande meddelas
bereda ägaren tillfälle att inom viss lid ansöka om lov.

Görs inte ansökan inom föreskriven tid, för byggnadsnämnden ändå pröva frågan om lov ull ålgärden. Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigi som är nödvändiga för prövningen av ärendel.

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m.

18      § Haren föreläggande enligl 15 S meddelals någon i egenskap av ägare lill
en viss fastighet och övergår faslighelen till en ny ägare, gäller föreläggandet i
slällel mol denne. Ett utsatt vite gäller dock inte mot den nye ägaren, men
byggnadsnämnden för sälta ut vite för denne.

Första siycket gäller även när ett föreläggande har meddelals någon i egenskap av tomträttshavare eller ägare av byggnad på mark som lillhör någon annan.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

19  § Den myndighet som meddelar ell föreläggande som avses i 18 S skall genast sända sitt beslul lill inskrivningsmyndigheten för anteckning i faslighetsboken eller tomirättsboken.

20  § Återkallas ell föreläggande som har uniecknais enligt 19 S, skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndigheten för motsvarande anteckning. Haren aniecknai föreläggande upphävis genom eu lagakraftvunnei beslut eller har föreläggandet uppfyllis eller förfallil, skall byggnadsnämnden, så snart nämnden har fött vetskap om detta, anmäla förhållandet lill inskrivningsmyndigheten för anteckning.

21  § Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 20 S, skall länsstyrelsen göra sådan anmälan på ansökan av någon vars rätt berörs av detla.

Övriga bestämmelser

22      § Överlåts en egendom, på vilken har uiföns en åtgärd som avses i 5 S
första stycket, moi vederiagoch skall en rättelse i det utförda vidtas på grund
av något beslul enligl delta kap., gäller 4 kap, 12 S jordabalken, om inte
överlåtaren vid överlåtelsen upplyst om ålgärden eller annars känt till eller
bort känna till denna.


 


Prop. 1985/86:1                                                      84

23      § Byggnadsnämnden eller befatiningshavare hos nämnden har rätt au fö    15 kap. 23-29 SS
tillträde till  fastigheter, byggnader och anläggningar i den mån del är    16 kap. 1 S
nödvändigl för au genom besikining förbereda prövningen av en fråga enligl

delta kap. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för alt lillträdesrälien skall kunna utövas.

24  § Byggnadsavgifter enligt 5 S och särskilda avgifter enligl 7S tillfaller kommunen. Tilläggsavgifter enligl 8 S tillfaller staten.

25  § Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 5 S första slyckei inte tagits upp till överläggning vid sammaniräde med byggnadsnämnden inom lio år från det överträdelsen begicks, fär någon byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte påföras. Delta gäller också i fråga om den särskilda avgiften. Därvid skall dock i slällel för tio år gälla en tid av tre år.

Sedan lio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 13 S vidlogs, för byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta något föreläg­gande enligt 15 S.

26  § Etl beslut eller en dom varigenom någon påförs en avgift enligl detla kap. skall genast sändas lill länsstyrelsen. Avgiften skall betalas lill länssly­relsen inom tvä månader från det beslutet eller domen har vunnit laga kraft. En erinran om detta skall tas in i beslutet eller domen.

27  § Betalas inte en avgift inom den lid som anges i 26 S, föravgiften jämte en restavgift, beräknad enligl 58 S I mom, uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt.

Vid fördelningen mellan staten och kommunen av medel som har infiuiii skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

Någon äigärd för indrivning av en avgift får inte vidtas, sedan fem år har förflutit från del beslutet eller domen angående avgiften vann laga kraft.

28  § Ett vite som har förelagts med stöd av detla kap. får inte förvandlas.

29  § Den som innehar egendom på grund av ett testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid tillämpning av 10, 11, 15 och 17 SS som egendomens ägare.

16 kap. Åtgärdsförelägganden m. m.

1 § Om någon underlåter att vidta de åtgärder som behövs för att kraven enligt 6 kap. 1-5 SS samt II S första siycket skall uppfyllas, för byggnads­nämnden förelägga honom all inom en viss lid vidla åtgärderna (åigärdsfö-reläggande).

Detsamma gäller när någon underlåter alt ulföra sådani arbete eller vidta någon annan åtgärd som åligger honom enligl beslut som har meddelats med stöd av denna lag.

Beslutar byggnadsnämnden med stöd av 6 kap. 6-9 SS dier 11 S andra stycket au en åtgärd skall vidtas, fir nämnden antingen i beslutet eller


 


Prop. 1985/86:1                                                      85

därefter meddela ett åtgärdsföreläggande med föreskrift all ålgärden skall 16 kap. 1-3 SS vidtas inom en viss lid och en användningsförbud enligl 6 kup. 6 S tredje 17 kap 1-2 SS siycket.

2        § Ett åtgärdsföreläggande för förenas med vite eller med en föreskrift all,
om föreläggandet inte uppfylls, åtgärden kan ulföras genom byggnadsnämn­
dens försorg pä den försumliges bekostnad. Elt unvändningsförbud för
förenas med vite.

1 fråga om ätgärdsförelägganden och användningsförbud gäller i övrigt bestämmelserna i 15 kap. 16 S andra och tredje styckena, 18-21 samt 23, 28 och 29 SS-

3        § Uppfylls inie eu ålgärdsföreläggande eller överträds eu användningsför­
bud, för överexekuior på ansökan av byggnadsnämnden meddelu hand­
räckning så all rällelse sker.

Därvid skall samma beslämmelser lillämpas som för handräckning enligl 191 S Ulsökningslagen (1877:31 s. I).

Femte avdelningen 17 kap. Undersfällning

1        § Länsstyrelsen kan förordna att ett beslut att anta eller ändra en
marköversikt i de delar som omfattas av en föreskrift enligt 7 kap. 3 S andra
slyckei. en områdesplan, en delaljplan eller ett markförordnande helt eller till
en viss del skall underställas regeringens prövning.

Ell sådani förordnande fär meddelas endast om länsslyrelsen bedömer att beslutet kan

1.   slrida mot någon beslämmelse i 3 kap. eller mot någon föreskrift som har meddelals med stöd av nämnda kap.,

2.   innebära atl tvä eller flera kommuners iniressen inte har samordnats pä ett lämpligt sätt,

3.   innebära en uppenbar avvikelse från bestämmelserna i 2, 4 eller 5 kap. eller från någon föreskrift som har meddelals med stöd av bestämmelserna i 5 kap. eller en uppenbar avvikelse från kravel på upprättande av delaljplan i 9 kap. I S eller

4.   innebära all möjlighelerna lill underställning av beslul om markan­vändningen på ett olämpligt sätt har begränsats genom en beslämmelse i en marköversikt.

2        § Regionplaneorganet kan förordna att ett beslut all anta eller ändra en
marköversikl i de delar som omfallas av en föreskrift enligt 7 kap. 3 S andra
stycket, en områdesplan, en detaljplan eller ett markförordnande helt eller till
en viss del skall underställas regeringens prövning.

Elt sådant förordnande får meddelas endast om beslutet rören fråga som ligger inom regionplaneorganets ansvarsområde och beslutet enligt region­planeorganets mening


 


Prop. 1985/86:1                                                      86

1. innebär att två eller flera kommuners intressen inte har samordnats på     17 kup. 2-9 SS
elt lämpligl sätt eller

2. motverkar syftet med en antagen regionplan.

3§ Har etl regionplaneorgan förordnals får länsstyrelsen inte förordna om underställning i en fräga som avses i I S andra siycket 2 och som ligger inom regionplaneorganets ansvarsområde.

4  § Länsslyrelsen och regionplaneorganel får förordna alt ett beslut skall underställas bara till en viss del, om kommunen har godkänt atl en sådan uppdelning sker,

5  § Länsstyrelsen och regeringen kan för ell vissl område förordna au bestämmelserna i 1 och 2 SS skall vara tillämpliga även på beslut i fråga om tillstånd enligl denna lag. Ett sädanl förordnande kan äierkallus eller ändrus. Förordnandet kan begränsas lill all avse åigärder av eu vissl angivei slag.

6  § Etl förordnande enligl I eller 2 S skall beslulas snarusi möjligl. Behövs längre lid än tre veckor, räknal från den dag då kommunens beslul meddelades, skall länsslyrelsen och regionplaneorganet före utgången av nämnda lid lämna ell besked lill kommunen när ell slulligt beslut senast kommer atl meddelas. Tidpunkten för det slutliga beslutet får inte sättas senare än två månader efter den dag beskedet lämnas.

Lämnas inte etl besked inom den lid som anges i första stycket, är etl förordnande om underställning som meddelas efter denna tid utan verkan. Detsamma gäller om ett förordnande meddelas efter den tidpunkt som har angetts i etl besked enligt första siycket. Om ett besked inom föreskriven tid har avlämnats för postbefordran under kommunens vanliga adress, skall underräiielseskyldigheien enligt första stycket anses vara fullgjord på föreskrivet säll.

Om etl förordnande beslutas, skall länsstyrelsen eller regionplaneorganet med ett eget yttrande överlämna handlingarna till regeringen.

7       § Även om ell förordnande om underställning inte har besluiais, får
regeringen i de fall som anges i 1 S andra stycket 1 och 2, samt 2 S andra
styckel förordna alt kommunens beslul skall prövas av regeringen.

Regeringens förordnande skall beslutas inom en månad från utgången av den tid inom vilken förordnande om underställning enligt 6 S skulle ha besluiais.

8       § Även om ell förordnande enligl 5 S inte har beslutats, får regeringen i de
fall som anges i I S andra siycket I och 2, samt 2 S andra stycket förordna att
elt redan meddelat be.slut i fråga om tillstånd skall prövas av regeringen.

Regeringens förordnande skall beslulas inom en månad frän den dag då kommunens beslul meddelades,

9       § Statliga myndigheter och kommuner, som hos länsstyrelsen har fram­
ställt yrkanden som inte har lett till ett förordnande om underställning, får
göra framställning hos regeringen om ett förordnande enligl 7 S.


 


Prop. 1985/86:1                                                      87

Slutliga myndigheter, regionplaneorgan och kommuner får göra framställ-      17 kap. 9-13 SS
ning hos regeringen om ett förordnande enligl 8 S-
               18 kap. 1-3 SS

10  § Ell beslut som anges i I S eller ett beslul i fråga om tillstånd enligt denna lag kan, om intebesväi anförs enligl 21 kap. verkställas närde tidsfrister som anges i detta kap. 6-8 SS har gått ut.

11  § Ell förordnande om undersiällning eller ell förordnande om prövning enligt 7 eller 8 S av ett beslut i fråga om en områdesplan, en delaljplan, eii markförordnande eller ett tillstånd får inte meddelas på den grund atl en i ett tidigare meddelat beslul angiven användning av eil visst område ifrågasätts Detta gäller under förulsältning alt det tidigare beslulet har vunnit laga kraft högst fem år före dagen för del aktuella beslutet. Det tidigare beslutet kan utgöras av en marköversikl med sådan verkan som anges i 7 kap. 3 S andra styckel, en områdesplan, en detaljplan, ell markförordnande eller ell lillsiåndsbeslut.

Om del tidigare meddelade beslutet utgörs av en delaljplan, har beslutet den verkan som sägs i första styckel under planens genomförandelid.

12  § Regeringen kan förordna alten beslut att anla eller ändra en regionplan skall prövas av regeringen, Elt sädanl förordnande skall beslulas inom en månad från den dag då besluiei all ania eller ändra planen meddelades.

13  § Förordnanden enligl 1. 2 eller SS och beslul av länsslyrelsen eller regionplaneorganet atl inte underställa ell vissl kommunall beslul får inte överklagas.

18 kap. Besvär

Besvär över beslut av kommunen

Planbeslui in. ni.

1        § Beslut att anta eller ändra marköversikten och att anla, ändra eller
upphäva en områdesplan, en detaljplan, en fastighetsplan eller ell markför­
ordnande får överklagas genom besvär hos länsslyrelsen av medlemmar av
kommunen och av den som ulan atl vara medlem av kommunen innehar
särskild rätt lill någon fast egendom där. En sådan talan fär grundas endast på
all beslulet inte har kommit lill i laga ordning.

Besvärsärenden enligl förslå slyckei skall handläggas med förtur.

2  § Beslut all anta. ändra eller upphäva en delaljplan, en fastighetsplan eller etl markförordnande får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen även pä andra grunder än som anges i I §.

3  § Besvär enligl 2 S får anföras av en sakägare, vars rätt påverkas av beslutet eller vars förhållanden i övrigi ändras till följd av beslutet.

Talan får föras endast av en sakägare som under den föreskrivna tiden har framfört sådana synpunkter på del slutliga förslaget som inte har beaktats i ärendel.


 


Prop. 1985/86:1                                                                 88

4§ Besvärövereit beslut om delaljplan får inte avse syftei med planen i fråga     18 kap. 4-14 SS om bebyggelsens principer och huvudsakliga uilörnining Om planen gäller annal än bebyggelse, får besvuren inte avse syftei med planen i fråga om grunddragen av den i planen angivna markanvändningen.

5 § Besvärshandlingen i de fall som avses i I och 2 SS skall ha kommit in lill länsslyrelsen inom tre veckor från den dag då justeringen av del över beslutet förda protokollet har lillkännagetts på kommunens anslagstavla

I besvärshandlingen skall anges del beslul som överklagas och de omständigheter på vilka besvären grundas.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte las upp til! prövning.

6§ Har ell beslul om detaljplun, fastighetsplan eller markförordnande överklagats, skull länsslyrelsen, om kommunen begär del och i den mån del är möjligl, förordna att en viss del av planen eller förordnandet, som inte berörs av besvären, får verkställas. Ell sådani förordnande får inte göras mer omfaiiande än kommunen har begun.

Beslut i lillsiåndsärenden in. in.

7§ Byggnadsnämndens beslul all vägra bygglov eller förhundslov får överklagas av sökanden genom besvär hos länsslyrelsen.

K§ Byggnadsnämndens beslul alt bevilja bygglov eller förhandslov fär överklagas genom besvär hos länsstyrelsen av en sakägare, vars rätt påverkas av beslulet eller vars förhållanden ändras lill följd av besluiei.

9§ Byggnadsnämndens beslut atl vägra rivningslov får överklagas av .sökanden genom besvär hos länsslyrelsen.

10  § Byggnadsnämndens beslul alt bevilja rivningslov får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen av innehavare av särskild rält till den fastighet som avses med beslutet.

11  § Byggnadsnämndens beslul att vägra marklov får överklagas uv sökun-den genom besvär hos länsslyrelsen.

12  § Byggnadsnämndens beslut enligl 13 kap. 37 eller 44 S att förklara ansökningen vilande får inte överklagas.

13  § Beslut UV byggnadsnämnden enligt 14 kap. 8 S fjärde styckel och 13 S eller enligt 15 och 16 kap. får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Beslul om besked enligl 15 kap. 3 S får inte överklagas.

Besvärsärenden om förelägganden enligl 15 kap. 15 S eller förbud enligt 4 S samma kap. skall handläggas med förtur.

14        § Beslut av kommunen att vägra förlänga genomförandeliden enligt 9
kap. 17 Sandra stycket elleruti v
ägra upprätta en fastighetsplan enligt 13 kap.


 


Prop. 1985/86:1


89


3S andra styckel får överklagas av fastigheisägaren genom besvär hos      18 kap. 14-2! SS länsstyrelsen.

Besvär ö\er länsstyrelsens beslut

Planbeslui ni. in.

15        § Länsslyrelsens beslul i ärenden enligl 1 och 2 SS skall meddelas efter
anslag.

Länsslyrelsens beslul enligl 1 S får inte överklagas. Länsslyrelsens beslul enligt 2 S får överklagas genom besvär hos regeringen. Besvärstiden räknas från den dag då beslutet meddelades.

Tillsiåndsarenden m. m.

16  § Länsslyrelsens beslul enligt 7-11 SS samt 13 och 14 SS får inte överklagas i den del beslutet avser frågan om det kommunala beslutet har kommit lill i laga ordning.

17  § Länsslyrelsens beslul enligt 7 och 8 S§ fär, om inte någol annal följer av 16 S, överklagas genom besvär hos kammarrätten, om länsstyrelsens beslut

 

1.   innefattar etl ställningstagande till frågan om den ansökla åtgärden är hänföriig lill pågående markanvändning, eller

2.   avser enbart frågan om den ansökta åtgärden uppfyller bestämmelserna i 5 kap. eller någon föreskrift som har meddelats med slöd av dessa beslämmelser.

Länsstyrelsens beslut i övrigt enligl 7 och 8 SS får överklagas genom besvär hos regeringen.

18        § Länsslyrelsens beslut enligt 11 och 13 SS för överklagas genom besvär
hos kammarrätten, om inte någoi annal följer av 16 S-

Länsstyrelsens beslul enligl 9, 10 och 14 SS får överklagas genom besvär hos regeringen, om inte något annal följer av 16 S-

19§ Om länsslyrelsens beslut på grund av bestämmelserna i I7S andra styckel skall överklagas hos regeringen, skall besvärshandlingen ges in till slalens planverk.

Prövningstillstånd

20        § Besvär över länsstyrelsens beslul i nägon fråga som har fullföljts till
regeringen på grund av bestämmelserna i 17 S andra stycket och besvär över
länsstyrelsens beslut i fråga om rivningslov prövas av regeringen endasi om
statens planverk har meddelat prövningstillstånd.

Meddelas inte prövningstillstånd står länsslyrelsens beslut fast. En erinran om detta skall tas in i planverkets beslul.

21        § Prövningsiillständ meddelas

1. om det är av vikl för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av


 


Prop. 1985/86:1                                                       90

regeringen,                                                                   18 kap. 21-30 SS

2.   om det föreligger synnerliga skäl lill en sådan prövning, så.som alt ärendets utgång i länsslyrelsen uppenbarligen beror på etl grovt förbiseende eller ell grovt misstag, eller

3.   om del av någol annal skäl ärav ston allmänt intresse ull frågan prövas av regeringen.

 

22  § Om prövningstillsländ meddelas, skall statens planverk med ett eget ytlrande överlämna handlingarna till regeringen.

23  § Beslul UV slalens planverk i fråga om prövningstillstånd fär inte överklagas.

24  § Regeringen kan föreskriva att beslämmelserna i 20-23 SS inte skall tillämpas under en viss angiven lid och belräffande vissa slag av ärenden.

Särskilda frågor

25  § Om inte något annal följer av 15 S andra stycket får länsslyrelsens beslut i fråga om en delaljplan, en fastighetsplan och etl markförordnande överklagas av kommunen, om beslutet har gått kommunen emot.

26  § Om inte någol annal följer av 16 S får beslul av länsstyrelsen eller kammarrätten i tillsiåndsarenden och övriga ärenden enligt 18 5 överklagas av byggnadsnämnden, om beslutet har gått byggnadsnämnden emot.

27  § Beslut av byggnadsnämnden, länsstyrelsen eller kammarrätten i fråga om bygglov, förhandslov eller marklov inom etl sådani område som anges i 13 kap. 9 S 3 får överklagas genom besvärav luftfartsverket om beslulet berör en civil flygplats, av den i atomenergilagen (1956:306) omnämnda tillsyns­myndigheten, om frågan rör en atomreaktor eller någon annan atom-anläggning och i andra fall av överbefälhavaren eller den myndighet som denne bestämmer.

 

28  § Beslut av byggnadsnämnden, länsstyrelsen eller kammarrätten i fråga om åtgärder som avses i 13 kap. 20 S för överklagas genom besvär av huvudskyddsombud eller, om något sådani ombud inte finns, annat skyddsombud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud för beslutet i slällel överklagas av en arbetstagarorganisation som har yiirai sig över ansökningen enligt vad som sägs i 13 kap 20 S 2.

29  § Beslut av länsstyrelsen i frågor som avses i II kap. 16 och 18 SS får överklagas genom besvär hos regeringen av fastigheisägaren och en exploa-teringsamfällighet som avses i 11 kap. 19 S- Besvärstiden räknas från den dag då beslutet meddelades.

Beslut av statens planverk enligl 14 kap. 8 S fjärde siycket får överklagas genom besvär hos kammarrätten.

30      § Har länsslyrelsen eller regionplaneorganet i enlighel med bestämmel-


 


Prop. 1985/86:1                                                      91

serna i 17 kap. förordnat ;iil etl visst beslut av kommunfullmäklige eller     18 kap. 30 S byggnadsnämnden skall underställas regeringens prövning eller har ett     19 kap. 1-2 SS sådani besked lämnats som avses i  17 kap. 6S förslå siycket. skall ell     20 kap. 1-2 SS besvärsärende som gäller summa beslut som det underställda förklaras vilande i avvaktan på alt underslällningsärendel blir slutligt avgiort. Vad som har sagts nu gäller även när regeringen har meddelat ett beslul enligl 17 kap. 7 eller 8 S-

Någon vilandeförklaring behöver dock inte ske, om besvärsärendet avser endast frågan om del överklagade beslutet har kommit lill i laga ordning.

19 kap. Planföreläggande

1 S Om del behövs för ull lillgodose ell riksiniresse eller ell sådani väsenlligi
allmäni iniresse som avses i 17 kap. I S andra slyckei 1 eller 2, kan regeringen
förelägga en kommun alt uppräita och anta en ändrad marköversikt, en
områdesplan, en detaljplan eller etl markförordnande (planföreläggande).

I föreläggandet kan föreskrivas atl planen eller förordnandel skall tillgo­dose etl visst angivet intresse. Vidare kan beslämmas en viss lid inom vilken ell antagande skall ske.

2 § Om kommunen inte rättar sig efter ett planföreläggande, kan regeringen
på kommunens bekostnad låta upprätta och anla en ny eller ändrad plan eller
ett nylt eller ändrat förordnande. Därvid skall länsslyrelsen ombesörja
erforderliga samråd och utställningar. Regeringen skall före etl beslul om
antagande bereda kommunen tillfälle atl yttra sig.

Sjätte avdelningen

20 kap. Ersättningsbestämmelser

1   § Om ett markområde enligt en detaljplan skall användas för något annat än enskilt ändamål, är kommunen skyldig att lösa marken, om fastighets­ägaren begär det. Skyldighet föreligger dock inte atl lösa mark för allmän plats, för vilken nägon annan än kommunen skall vara väghållare.

2   § Om en fastighetsägare eller en innehavare av särskild rätt lill faslighelen genom beslul enligl denna lag förhindras all utnyttja tidigare tilläten markanvändning har han rält lill ersällning av kommunen för den skada han lider. Om skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten, är kommunen skyldig atl lösa marken om fastighets­ägaren begär del.

Med lillåien markanvändning avses den i en delaljplan angivna markan­vändningen före genomförandetidens slut samt användningen enligt ell bygglov, ett marklov, eller elt förhandslov under den enligl 13 kap. 17 S angivna eller 29 S bestämda giltighetstiden. Med genomförandelid jämställs den tid med vilken kommunen enligl 9 kap. 17 S andra stycket kan vara skyldig att förlänga genomförandetiden.

När ersättning bestäms skall vad som föreskrivs i 4 kap. 1 § expropria-


 


Prop. 1985/86:1                                                       92

lionslagen (1972:719) beträffande tilläten markanvändning avse den mark-    20 kap. 2-7 SS användning som var tillåten vid den tidpunkt dä sådant beslut som avses i första siycket meddelades.

3        § Om en fasiighetsplun inom en detaljplan ändrus eller upphävs före
utgången av den för detaljplanen bestämda genomförandeliden. har fastig-
helsäguren och en innehavare a v särskild räll till fastigheten rätt till ersällning
för den skada de lider härigenom.

Med genomförandelid jämställs den lid, med vilken kommunen enligl 9 kap. 17 S andra stycket kan vara skyldig ull föriänga genomförandetiden.

4        § Om kommunen i en detaljplan eller elt markförordnande meddelar
föreskrifter beträffande schaklning. fy Ilning, trädfällning och skogsplantering
och fastighetsägaren eller den .som innehar särskild räll lill faslighelen
härigenom hindras all vidui åigärder inom ramen för pågående markanvänd­
ning, har han räll till ersällning av kommunen för den skada han lider, under
Ibrutsätlning all skadan inie är obetydlig i förhållande lill värdet av den
berörda delen av faslighelen.

Uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig alt lösa den, om fastighetsägaren begär del.

5        § Om kommunen i en detaljplan enligl 9 kap, 11 S eller etl murkförord-
nande enligl 10 kap. 1 S 3 meddelar skyddsbestämmelser för all bevara sådan
bebyggelse som unges i 5 kap, 14 Soch fastighetsägaren eller den som innehar
särskild rält lill fusligheien härigenom hindras all vidla åigärder inom ramen
för pågående markanvändning, har han räll lill ersällning av kommunen för
den skada han lider, under förulsältning au skudan inte är obetydlig i
förhållande lill värdet av den berörda delen av fastigheten.

Uppkommer synnerligt men vid användningen av fastigheten är kommunen skyldig alt lösa den, om fastigheisägaren begär del,

6§ Om kommunen i ett markförordnande enligt 10 kap. I S 4 meddelar bestämmelser för atl inom etl område som anges i 5 kap. 15 S irygga friluftinlresset och fastigheisägaren eller den som innehar särskild rätt till faslighelen härigenom hindras all vidta åigärder inom ramen för pågående markanvändning, har han räll till ersättning av kommunen förden skada han lider, under förutsättning atl skadan inte är obetydlig i förhållande lill värdet av den berörda delen av fasligheten.

Uppkommer synneriigt men vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa den. om fastighetsägaren begär det.

7 § Har på grund av ett beslul enligt 6 kap. 7 § rivning eller någon annan åtgärd företagits beträffande en byggnad eller en anläggning eller en ändring förelagiis av en utfart, har fastighetsägaren eller den som innehar särskild rält till fastigheten rätt lill ersättning av kommunen för den skada han lider.

Om skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa marken.om fastighetsägaren begär det.


 


Prop. 1985/86:1                                                      93

8 S Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på grund av ell beslul enligl 6 kap. 9 § har hän räll till ersättning av kommunen för detta saml för underhåll av genomgängen. Ersättning skall dock inte utgå om del är uppenbart alt stängslet endasi avser atl utestänga allmänheten från etl område där den annars skulle haft rätt att färdas fritt.

9§ Blir elt område, som enligl en delaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel, heli eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge, och uppstår härigenom skada för ägare av en fastighet som ligger intill området eller förden som inneharsärskild rält till fastigheten, hårde rätt lill ersällning av kommunen för den skada de lider under förutsällning att skadan inte är obetydlig i förhållande lill värdet av den berörda delen av fastigheten.

Uppkommer   synnerligt   men   vid   användningen   av   fastigheten   är kommunen skyldig all lösa den, om fastighetsägaren begär del,

10 § 1 fråga om ersättning och inlösen skall expropriationslagen (1972:719) gälla i den mån avvikande bestämmelser inie meddelas enligt denna lag,

11 § Ersällning betalas på en gång eller, om särskilda skäl föreligger, med årliga belopp. Kommunen, fastigheisägaren eller den som innehar särskild rätt lill fastigheten kan begäraomprövningaversättningen,om förhållandena ändras väsentligt.

12 § Vad som har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan kommunen och en fastighetsägare eller en innehavare av särskild rätt till faslighelen i fråga om ersättning, skall gälla även mol den, som efler det all rätten till ersättning uppkom, har förvärvat fastigheten eller den särskilda rätten.

13 § Den som med stöd av detta kap. vill begära inlösen eller ersällning skall väcka talan vid den fastighelsdomslol inom vars område fastigheten är belägen.

Talan enligl 2-9 SS skall väckas inom två år från del att beslutet, på vilket talan grundas, har vunnii laga kraft.

14 § Ogillas ell yrkande om ersättning eller inlösen och har målet anhäng-iggjortsav fastighetsägaren eller den som inneharsärskild rätt till fastigheten, lillämpas allmänna regler om rättegångskostnad. Om han har haft skälig anledning alt fö sin talan prövad av domstol, kan dock efter omständighe­terna förordnas att kommunen skall ersälla honom hans räliegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

15 § Uppkommer i mål om inlösen av mark tvist om rätt eller skyldighet att lösa, skall bestämmelserna om förhandstilliräde i expropriationslagen (1972:719) lillämpas först sedan det genom en dom som har vunnit laga kraft har blivii avgjort att inlösen skall ske,

16      § Vid inlösen av mark enligt detta kap. skall presumtionstidpunkten


 


Prop. 1985/86:1                                                      94

enligl 4 kap. 3 S expropriationslagen (1972:719) vara dagen lio år före det all     20 kap. 16-17 SS talan om inlösen väcktes.

17 § Försummar kommunen all. pä det säll som föreskrivs i expropriations­lagen (1972:719). nedsätta den expropriationsersätlning som har fastställts i ell mål om inlösen av mark, och har inte marken tillträtls eller enligl 6 kap. 10 S expropriationslagen övergått på kommunen, skall frågan om markens avträdande vara förfallen, om någon som är berättigad till ersällning yrkar det.

Sjunde avdelningen

21 kap. Övergångsbestämmelser

1 § Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Genom denna lag upphävs byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612), lagen (1968:598) angående handläggning av frågorom regionplan för kommunerna i Stockholms län, lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. saml lagen (1976:296)om kriskopp­ling m. m,, om inte nägot annat föreskrivs i detla kap.

2§ Alla kommuner i lundei skall före den I januari 1988 ha antagit en murköversikt som anges i 7 kap.

Beslämmelserna i 7 kap. om ändring av en marköversikl skall tillämpas när en marköversikt första gången upprättas och untas,

3       § Generalplaner och stomplaner som har fastställts enligl beslämmelserna i
byggnadslagen (1947:385) eller molsvarande äldre bestämmelser skall gälla
som områdesplaner enligt denna lag.

1 fråga om ersättning och inlösen rned anledning av en generalplan skall 22 och 23 SS byggnadslagen (1947:385) lillämpas, om talan har väckts före utgången av är 1985.

4       § Stadsplaner, byggnadsplaner eller avstyckningsplaner, som är gällande
när denna lag träder i kraft, gäller som delaljplaner enligt denna lag.

I fråga om stadsplaner eller byggnadsplaner skall bestämmelserna om genomförandelid i 9 kap. 17 S gälla endast om planen har fastställts genom beslut som har vunnii laga kraft under tiden från utgången av år 1976 till ikraftlrädandet av denna lag. Genomförandeliden fören sädan plan skall vara lio år räknal från den dag då beslutet att faslslälla planen vann laga kraft.

5       § Om en stadsplan eller en byggnadsplan har antagits när denna lag träder i
kraft skall äldre bestämmelserom fastställande och om fullföljd av talan gälla.
Genomförandeliden fören sädan plan skall vara lio är. räknat från den dag då
beslutet alt faslslälla planen har vunnii laga kraft.

6§ Om strandskydd enligl 15 S naturvårdslagen (1964:822) råder inom eU område med sladsplan eller byggnadsplan, skall strandskyddet gälla även


 


Prop. 1985/86:1                                                       95

efter ikraftträdandet av denna lag.                                    21 kap. 6-14 Si;

Elt förordnande enligl 15 S andra siycket nalurvårdsiägeh om au elt strandområde inie skall omfallas av slrandskydd, eller atl ell sirandskydds-område skall utvidgas, skall gälla även efter lagens ikraftträdande.

7        § Regionplaner som har fastställts efter utgången a v är 1979 skall gälla som
regionplan enligt 12 kap. denna lag under en tid av sex år räknal från den dag
då planen fastställdes.

Stockholms läns landstingskommun skall lills vidare anses vara förordnad som regionplaneorgan enligl denna lag. Pä framställning av landstings­kommunen skall regeringen enligt 12 kap. I S tredje stycket beslämma regionplaneorganets ansvarsområde.

8  § En lomtindelning som gäller när denna lag träder i kraft skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag.

9  § Ell beslut om fastighetsbildning för bebyggelse som har vunnit laga krafl under tiden från utgången av är 1980 till ikraftlrädandet av denna lag, skall gälla som förhandslov till en åtgärd i överensstämmelse med det ändamål för vilket fastighetsbildningen barsken. Ell sådant förhandslov förfallerom det inte fullföljs med en ansökan om bygglov inom fem år från del beslutet om fastighetsbildning vann laga kraft,

 

10  § I fråga om giltigheten av ett byggnadslov som har meddelals enligl beslämmelserna i byggnadssladgan (1959:612) gäller äldre bestämmelser.

11  § Har förbud mot nybyggnad utfärdats enligt HOS andra siycket byggnadslagen (1947:385), skall förbudet anses utgöra sädan föreskrift i delaljplanen som avses i 9 kap. 16 S första stycket denna lag.

12  § Har undantag från förbud mot nybyggnad enligt byggnadslagen (1947:385)ellerundaniagenligt 16 S tredje siycket nalurvårdslagen(l964:822) medgivits genom beslul som har vunnit laga kraft under tiden från utgången av år 1980 till ikraftträdandet av denna lag, skall medgivandel gälla som förhandslov enligl denna lag. Elt sådant förhandslov förfaller om del inte fullföljs med en ansökan om bygglov inom fem är frän den dag beslutet om medgivande vann laga kraft.

13  § Förbud enligt 17 S byggnadslagen (1947:385) mot schaklning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämföriig åtgärd, som gäller när denna lag träder i kraft, skall fortsätta att gälla, dock längst till utgången av år 1987. Detsamma gäller i fråga om förbud enligt 81 eller 82 S byggnadslagen.

1 fråga om ersättning och inlösen med anledning av sådana förbud skall äldre bestämmelser lillämpas, om lalan har väckls före utgången av är 1988.

14      § Med de undantag som anges i 11 och 13 S§ skall förbud enligl
byggnadslagen (1947:385) mol nybyggnad upphöra att gälla när denna lag
träder i krafl.


 


Prop. 1985/86:1                                                       96

Delsamma skall  gälla  förbud  mot  rivning av  byggnad  enligt  35 a S     21 kap. 14-19 SS byggnadslagen.

15  § Etl förbud enligt 40 Soch 110 S fjärde siycket byggnadslagen (1947:385) mol schaklning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd, som gäller närdenna lag träder i kraft, skall därefiergällasomell förordnande enligl 13 kap, 9 S 1 denna lag.

16  § Med den begränsning som kan följa av övergångsbestämmelserna till lagen (1977:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m, m. skull 15 kap. tillämpus även pä överträdelser som har begåtts före ikraftträ­dandet av denna lag.

17  § Omen åtgärd påbörjas före ikraftträdandet av denna lag, skall frågan om tillstånd krävs för åtgärden prövas enligl äldre beslämmelser.

18  § Bestämmelserna i 16 kap. lillämpas även i fråga om förelägganden som före ikraftlrädandel av denna lag har beslulats med stöd av lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Byggnadsnämnden för inie före ulgången av år 1985 besluta ett föreläg­gande enligt 16 kap. I S första styckel,

19      § Mål som hur anhängiggjorts hos domstol före ikraftträdandet av denna
lag skall prövas och handläggas enligl äldre bestämmelser.


 


Prop. 1985/86:1                                                                 97

Bilaga 3

Sammanfattning av vattenplaneringsutredningens betän­kande Vattenplanering

VPU:s betänkande sammanfattas nedan undr tre rubriker: utrednings­uppdraget (kapitel 1), nuvarande förhållanden (kapitel 2-5) samt kommit­téns överväganden och förslag (kapitel 6-9). Sammanfattningen av de nuvarande förhållandena görs av utrymmesskäl mycket kortfattad. När det gäller kapitel 6-9 har redovisningen inriktats på de viktigaste utgångs­punkterna för VPU:s bedömningar och förslag. För läsare som vill ha en fylligare, samlad beskrivning av förslagen och resonemangen bakom dessa hänvisas till kapitel 9.

Utredningsuppdraget

Behovet av vattenplanering har under senare år påtalats i skrivelser till regeringen. Genom beslut den 30 mars 1977 bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Dahlgren, att tillkalla en särskild kom­mitté för att utreda och lägga fram förslag till former för vattenplanering. I kapitel I återges direktiven och beskrivs hur kommitténs arbete har lagts upp.

Enligt direktiven skulle kommittén bl, a.

O pröva i vilken omfattning vattenplanering behövs i dag och i ett längre

tidsperspektiv, a kartlägga vilket underlag som behövs, O utreda vilka resurser som behövs för att detta underlag skall kunna tas

fram, D utarbeta förslag till former för vattenplanering.

VPU har med utgångspunkt från detta uttalande formulerat två grund­satser:

D planeringen skall styras av politiker, O medborgarinflytandet skall garanteras!

Som allmänna utgångspunkter för arbetet angavs i direktiven bl. a. alt planeringen i första hand är en kommunal fråga och att den ofta behöver samordnas i en inlerkommunal eller regional planering.

VPU har i enlighet med direktiven koncentrerat sina insatser på for­mema för planering där nyttjandet av grundvatten, sjöar och vattendrag 7   Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                                 98

stått i centrum. Även kust- och skärgårdsfrågor bör kunna behandlas inom ramen för det föreslagna systemet.

Nuvarande förhållanden

I kapitel 2 beskrivs den nuvarande vattensituationen i landet. Nederbörd, markvatten, grundvatten och ytvatten är olika led i det hydrologiska krets­loppet. Vattnet är en viktig naturresurs med mångsidig användning. I kapitlet behandlas alla olika intressens anspråk på vatten, de problem som kan fmnas och hur anspråken tenderar att utveckla sig i framtiden.

Den nuvarande resurssituationen beskrivs med avseende på två prob­lemkomplex, dels områden med otillräckliga resurser, dels områden med intressemotsättningar. Sverige är rikt på vatten men tillgången är ändå knapp i vissa områden i de tätbefolkade södra och mellersta delarna, något som accentueras under torrår. På andra håll kan överskott på vatten orsaka översvämningar. Det största problemet med vattenkvaliteten be­står i ökande surhetsgrad och delvis som en följd härav ökande halter av tungmetaller.

[ vissa områden i Sveedand och Götaland förekommer många svådoren-liga intressen med risk för konkurrens om vattnet. I Norrland är intresse­motsättningar mellan vattenkraft och naturskydd/rekreation vanliga.

I kapitel 3 lämnas en rapport om kunskapsläget när det gäller vatten och vattenanvändning.

Forskningen inom vattenvård, hydrologi och hydrogeologi, vattenre­sursplaneringen och den sektoriella forskningen behandlas.

Undersöknings- och utredningsverksamhet inom vattenområdet bedrivs vid vissa centrala myndigheter, länsstyrelserna och kommunerna. De en­skilda vattenanvändama svarar dessutom för en relativt omfattande under­söknings- och utredningsverksamhet i samband med ärenden som prövas enligt vattenlagen och miljöskyddslagen.

På central nivå finns kontroll- och övervakningssystem för vattenresur­serna i fråga om nederbörd, vattenföring. vattenstånd i sjöar och kustvat­ten, sedimenttransport, gnindvattenstånd och grundvattenkvalitet samt vattenkvalitet i sjöar, vattendrag och marina vatten.

På regional nivå ansvarar länsstyrelsen för tillsynen enligt miljöskydds­lagen, vari bl. a. ingår kontroll av recipientema. Huvudmännen för olika anläggningar med utsläpp ansvarar primärt för kontrollen av den egna verksamheten. Genom samordning vattendragsvis eller länsvis har ett relativt finmaskigt övervakningssystem byggts upp inom områden där avloppsutsläpp förekommer. Vattenvårdsförbunden svarar på många håll för samordningen - en roll som i framtiden kan komma att övertas av vattenförbund.

Länsstyrelsen har att övervaka tillståndet i länets vatten. Utöver reci-pientkontrollen kan det t, ex. gälla kontroll av försurningstillståndet.

Kommunerna kontrollerar bl. a. kvaliteten i vattentäkter och friluftsbad. En utökning av den kommunala tillsynsverksamheten föreslås bl. a. av miljöskyddsutredningen i sitt delbetänkande "Bättre miljöskydd I" (SOU 1978:80).


Prop. 1985/86:1                                                                 99

Av kapitel 4 framgår hur vattenfrågorna behandlats i lagstiftning och var de hör hemma administrativt.             ,    .

Viktiga principer i gällande vattenlag från 1919 beskrivs liksom vatten­lagsutredningens (VLU) slutbetänkande "Revision av vattenlagen" (SOU 1977:27). Efter avslutad remissbehandling bearbetas betänkandet nu i regeringskansliet.

Byggnadslagen är frän slutet av 1940-talet. Utredningen om ny plan- och byggnadslagstiftning (PBL-utredningen) har lagt fram sitt förslag till ny plan- och bygglag (SOU 1979:65, 66). Även detta betänkande har remiss­behandlats och övervägs 1. n. i regeringskansliet. I hälsovårdsstadgan från 1958 finns bestämmelser om vattenförsörjning och vattenundersökningar. Hälsovårdsstadgeutredningen har i sitt betänkande "Kommunalt hälso­skydd" (SOU 1978:44) föreslagit att bestämmelsema om såväl kvaliteten på konsumtionsvatten som vattenkontrollen skall skärpas. Förslaget har remissbehandlats.

I miljöskyddslagstiftningen regleras miljöfarlig verksamhet. Lagen är bl. a. tillämplig på utsläpp av föroreningar till vatten och luft och använd­ning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde. En översyn av lagen pågår genom miljöskyddsutredningen.

Naturvårdslagen ger möjUghet att under vissa förutsättningar skydda sjöar, vattendrag och andra vattenområden från exploatering.

Administrativt behandlas vattenfrågorna av flera departement och cent­rala verk.

Inom regeringen ligger det tyngsta politiska ansvaret för vattenplane-ringsfrågoma på jordbruksdepartementet och bostadsdepartementet. Bland myndigheterna är det framför allt naturvårdsverket, fiskeristyrel-sen, lantbruksstyrelsen, planverket, SGU och SMHI som har centrala roller i dessa frågor.

Även den kommunala administrationen beskrivs i korthet i kapitel 4.

I kapitel 5 redovisas några huvuddrag i samhällsplaneringen. Här be­lyses bl. a. den grundläggande roll som prövnings- och beslutssystem spe­lar genom att enskilda ärenden behandlas enligt skilda lagstiftningar. Som underlag för dessa beslut görs mer eller mindre omfattande utredningar. Olika planeringsformer inom ramen för den fysiska riksplaneringen, läns­planeringen och den kommunala planeringen beskrivs.

Kommitténs överväganden och förslag

VPU:s överväganden i kapitel 6 om behovet av vattenplanering och hur vattenfrågorna skall föras in i samhällsplaneringen kan sammanfattas i följande synpunkter:

D Problemen är lokaliserade till speciella områden för vilka det blir nöd­vändigt att införa regier om hur vattenresurserna skall fördelas. Det behövs inte någon ingående, detaljerad vattenplanering för hela landet - i varje fall inte under överskådlig tid.

D Däremot kan det inom vissa områden bli nödvändigt att komplettera


 


Prop. 1985/86:1                                                                 100

nuvarande planeringssystem med regler om hur vattenresurserna skall fördelas.

Q Vattenfrågorna bör inom mäni områden även i fortsättningen kunna lösas genom prövning enligt vattenlagen och annan lagstiftning eller genom att vattenresurserna skyddas genom-förordnanden enligt natur­vårdslagen eller miljöskyddsla({en.'

D En bättre övervakning av tillstiindet och utvecklingen i vattnen behövs, parallellt med planering i olikai former och prövning av ärenden enligt gällande lagstiftning.

a Planmässigt underlag för beslut behövs i enskilda ärenden.

VPU har funnit att följande allmänna krav bör ställas på ett system för vattenplanering:

D Systemet måste vara fiexibelt till sin uppbyggnad eftersom vattenprob­lemen varierar starkt från område till område i fråga om karaktär och omfattning.

a Systemet skall göra det möjligt för samhället att hushålla med vattenre­surser och bedriva en långsiktig planering.

0  Utvecklingen av tillståndet i vattenresursema (grundvatten, sjöar och
vattendrag samt kustvatten) och av efterfrågan på vatten för olika
ändamål bör följas och så långt möjligt också prognosticeras.

1 kapitel 7 behandlas vilka former för vattenplanering som VPU kommit
fram till som lämpliga med utgångspunkt från existerande system för
prövning, beslut och samhällsplanering i stort.

Departementschefen har genom sitt uttalande i direktiven till VPU "att planeringen av hur vattentillgångama inom en kommun bör utnyttjas är i första hand en kommunal fråga" aingett huvudinriktningen på utrednings­arbetet. Han framhåller vidare aitt de enskilda kommunemas intressen ibland behöver samordnas i en inlerkommunal eller regional planering.

VPU har konstaterat att sakkunskapen om vattnen och vattenanvänd­ningen i stor utsträckning finns inom ett antal centrala myndigheter, läns­styrelserna och andra statliga organ. VPU har således ställts inför uppgif­ten att bygga upp ett planeringssystem som skall nära kopplas till den kommunala planerings- och beslutsprocessen, samtidigt som både kunska­per och sakkunskap inom detta område till stora delar ligger utanför kommunerna.

Planeringssystemet

VPU föreslår att det nuvarande planeringssystemet kompletteras med

D vattenöversikt

D vattenhushållningsplan

D vattenfördelningsförrättning.

Stommen i VPU:s förslag till planeringssystem utgörs av kommunala vai-tenöversikter. Huvudsyftet med dessa är att ge en allmän bild av vattensi­tuationen i kommunerna och att redovisa hur olika vattenfrågor bör hante­ras i fortsättningen. Kommunema kan ha en direkt, påtaglig nytta av att upprätta en vattenöversikt. En översikt som antagits av kommunfullmäk-


Prop. 1985/86:1


101


lige bör nämligen tillmätas betydelse vid prövning av ärenden enligt vat­tenlagen, miljöskyddslagen m. fl. VPU utgår från att flertalet kommuner kommer att upprätta sådana översikter under den första delen av 1980-talet.

Det finns stora områden där vatlenproblemen är så betydande att planer för hushållning med och användning av tillgångama redan nu bör upprät­tas. Det kan gälla direkt konkurrens om kvantiteten mellan t. ex, vatten­kraft, vattenförsörjning och bevattning, I regel är dock även kvalitetsfrå-goma invävda i problemen. Planeringsområde kan omfatta ett helt eller delar av ett avrinningsområde. Ibland kan det ligga inom en kommun, men ofta sträcker det sig över kommun- och länsgränser. VPU föreslår att vattenhushållningsplan upprättas för sådant område. Om det ligger inom en kommun, bör planen upprättas av kommunen i samråd med olika intressenter. Sträcker sig området över flera kommuner bör planeringen genomföras som ett interkommunall samarbete. VPU föreslår att regering­en får rätt att föreskriva för vilka områden i landet som vattenhushållnings­planer skall upprättas och även ange inriktning, omfattning och form för planering.

VPU har i sitt arbete noterat att det relativt ofta finns behov av åtgärder för att förhindra konflikter mellan vattenintressenter inom mindre, avgrän­sade områden. VPU föreslår att en särskild förrättningsform - vattenför­delningsförrättning - införs för att åstadkomma en fördelning av vatten­tillgångama inom sådana områden. Initiativ härtill kan tas av vattenrättsin­nehavare, kommun eller länsstyrelse. Förrättningen utförs av en förrätt­ningsman som utses av länsstyrelsen. Länsstyrelsen förordnar om för­rättning.

VPU:s planeringssystem kan schematiskt illustreras med nedanstående figur som visar de olika plancringsaltemativen, Pilama anger arbetsgång­en. Givetvis kommer t, ex. resultaten av en interkommunal vattenhus­hållningsplan att påverka kommunernas vattenöversikter.


 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vattenöversikt

 

 

 

 

'

 

 

 

r

\

Interkommunal

 

 

 

vanenhushSllninc

 

 

 

 

'

 

 

 

 

 

Kommunal vattenhushåll­ningsplan

 

 

 

 

,

'

,

1

 

 

 

 

 

 

Vattenfördelnings­förrättning

 

1

 

 

 

 

 

\

 

Prövning av ärenden enligt vattenlagen, miljöskyddslagen osv


Det föreslagna plane­ringssystemet. Schema­liskl visas hur etl ärendt som aktualiseras prövas mot bakgrunden av i forsla hand uilalanden i vatlenöversikt och i and­ra hand uttalanden i val lenhushållningsplan elle beslut i vattenfördel­ningsförrättning.


 


Prop. 1985/86:1                                                               102

Det kan i en del fall bli aktuellt att först upprätta en vattenhushållnings­plan för att sedan genomföra en vattenfördelningsförrättning innan pröv­ningen av aktuella ärenden sker enligt vattenlagen, miljöskyddslagen o.d. Inom de områden där konkurrensen om vatten är liten kan vattenöversik­ten bli den enda planform som föregår prövningen. Intill dess att kom­munen upprättat sin vatlenöversikt bör givetvis såväl vattenfördelnings-förrättningar som vattenhushållningsplaner kunna användas inom pro­blemområden.

Det föreslagna planeringssystemet kan vänias bli av stor betydelse för statens möjligheter att säkerställa nationella och regionala vattenintressen och underlätta interkommunal samverkan. Planeringen bör dessutom vara en utgångspunkt för domstolar och myndigheter i deras arbete och ge underiagsmaterial i form av kartläggningar, undersökningar, utredningar o.d.

Staten har redan nu goda möjligheter att styra hushållningen med och användningen av landets vattenresurser, VPU har därför inte föreslagit några nya statliga styrande planeringsformer. Det finns inte heller något behov av en "vattenriksplan" utöver att regeringen bör ges möjlighet att förelägga en kommun att upprätta en vattenhushållningsplan. Däremot kan staten även i framtiden väntas ha stort behov av översikter, inventeringar, kartläggningar, utredningar o. d. i olika vattenfrågor.

Informationsförsörjningen

I kapitel 8 analyseras behovet av underlag för vattenplanering i olika former,

VPU har funnit att det för vattenöversikter och sammanställningar på regional och riksnivå bör räcka med ett översiktligt underlag. För vatten-fördelningsförrättningar och vatterhushållningsplaner behöver underlaget däremot vara mer detaljerat. Liksom vid prövning av ärenden enligt vat­tenlagen, miljöskyddslagen o. d, blir det nödvändigt att komplettera med "skräddarsydda " utredningar och undersökningar.

Dokumentationen om vattnen o<:h vattenan' indningen är f n. i många avseenden otillfredsställande. För att en vattenplanering skall kunna byg­gas upp inom rimtig tid måste den i väsentliga delar dock baseras på befintlig kunskap och på uppgifter som redan samlats in genom l.ex. undersökningar, kontroll, tillsyn och forskning. Enligt VPU är det varken rationellt eller ekonomiskt möjligt att bygga upp speciella system för kunskapsinsamling som är inriktade på att tillgodose enbart vattenplane­ringens behov. Under överskådlig t«d måste man räkna med att planerings­arbetet får baseras på information som i första hand samlas in för andra ändamål, VPU har funnit att man kan börja en meningsfull planering på nu tillgängligt underlag. Vissa kompletteringar - främst när det gäller vatten-föringsdata och det hydrogeologiskai underlaget - är dock angelägna även i det korta tidsperspektivet.

Det viktigaste för att få i gång en kvalitetsmässigt acceptabel vattenpla­nering är således att göra redan nu befintlig information tillgänglig och anpassad för planeringsändamål. Både information och sakkunskap är


Prop. 1985/86:1                                                                103

spridda på ett stort antal centrala myndigheter, länsstyrelser, kommuner, universitet, forskningsinstitutioner; kohsiiltförctag m. fl.

VPU anser det inte realistiskt att med hänvisning till vattenplaneringens behov försöka genomföra mer genomgripande förändringar i systemet för informationsförsörjning, eftersom det skall tillgodose många olika ända­mål. VPU föreslår i stället att planeringens behov tillgodoses genom att det nuvarande systemet kompletteras och "tappas" på information.

Ett nära samarbete mellan stat och kommun om kunskapsförsörjningen är en nödvändig förutsättning för att den av VPU föreslagna planeringsfor­men skall kunna fungera. Staten måste också kunna ge kommunema effektiv hjälp med såväl sakkunskap som uppgifter om vattnen och vatten­användningen.

VPU föreslår att kommunema kostnadsfritt skall kunna erhålla underiag till vattenöversikten från sutliga organ. Redan nu kan uppgifter om vatt­nen och vattenanvändningen lämnas kostnadsfritt från naturvårdsverket, fiskeristyrelsen, lantbmksstyrelsen, länsstyrelserna m.fl. Detta gäller dock inte SMHI och SGU som är skyldiga att täcka sina kostnader. VPU anser att denna skillnad bör elimineras.

VPU föreslår vidare att länsstyrelsens skyldighet att ställa underiag till förfogande för kommunema och att även på annat sätt medverka i vatten­planeringen fastställs.

Vattenplaneiingens organisation

I kapitel 9 behandlas frågor som rör vattenplaneringens organisation och genomförande.

VPU har funnit att det inte behövs nägon särskild lag för vattenplane­ring. Erforderliga bestämmelser om vattenplanering bör kunna föras in i befintlig lagstiftning eller i den reviderade lagstiftning som förbereds. VPU har inte funnit det meningsfullt att utarbeta förslag till lagbestämmelser, eftersom den lagstiftning som mest berör vattenplanering (vattenlagen och byggnadslagen) är under omarbetning.

VPU föreslår dels att plan- och bygglagstiftningen kompletteras med regler om vattenöversikter och vattenhushållningsplaner, dels att vatten-lagstiftningen kompletteras med bestämmelser om vattenfördelningsför-rättningar och bevattningssamfalligheter. Vissa följdändringar kan bli ak­tuella i naturvårdslagen, miljöskyddslagen m. fl.

VPU har vid genomgång av VLU:s och PBL-utredningens förslag funnit att det tekniska system som där förordas för samordning mellan fysisk planering och prövning enligt annan lagstiftning även skulle kunna tilläm­pas vid en utbyggd vattenplanering. Detta betyder emellertid inte att VPU tagit ställning i sak till de båda utredningamas förslag.

VPU förutsätter - liksom PBL-utredningen - att mellankommunala planeringsfrågor även när det gäller grundvatten, sjöar, vattendrag och kustvatten i regel kan lösas informellt eller inom ramen för kommunalför­bund. Regionplaneinstitutet är enligt VPU tungrott när det gäller att lösa interkommunala vattenhushållnings- och vattenfördelningsproblem, men reglema för regionplanering i PBL bör vid behov kunna tillämpas även för vattenplanering.


 


Prop. 1985/86:1                                                                104

VPU föreslår som nämnts, att bestämmelser om vattenfördelningsför­rättning förs in i den nya vattenlagen, bl. a. på grund av den nära koppling­en till prövningen. En förrättning bör resultera i ett beslut rörande använd­ningen och fördelningen av vattenresurserna. Detta avses bli bindande när sedan prövning enligt vattenlagen sker av en ansökan om tillstånd till uttag m.m. och härför erforderliga anläggningar och skadeförebyggande åtgär­der m.m. Förrättningsbeslutet som därmed får direkta rättsverkningar för den enskilde bör kunna överklagas till länsstyrelsen. Vattenfördelningsför-rättningen blir således enligt VPU:s förslag en länk mellan den fysiska planeringen och prövningen av enskilda ärenden.

Samfallighetsbildning för jordbruksbevattning bör enligt VPU:s uppfatt­ning kunna lösas inom vattenlagens ram. Frågan bör övervägas i arbetet med den nya vattenlagen.

I ansvarsfördelningen mellan stat och kommun fär kommunema enligt VPU:s förslag huvudansvaret för den översiktliga planeringen när det gäller vattnen och vattenanvändningen. I första hand är vattenöversikter och vattenhushållningsplaner avsedda som riktlinjer för kommunemas egen verksamhet. VPU anser att det är angeläget att vattenplaneringen blir en del i den kommunala planeringen och att den förs in i den politiska beslutsprocessen. Medborgarinflytandet bör vidare kunna tryggas genom att allmänheten informeras om förslagen till åtgärder och ges möjligheter att diskutera hur vatlenproblemen skall lösas samt att påverka besluten.

I andra hand kan översikter och planer väntas bli av stor betydelse för domstolar och tillståndsbeviljande myndigheter.

Staten bör ha inflytande över vattenanvändning och vattenhushållning främst när det gäller intressen av rikskaraktär men även när det gäller regionala och interkommunala vattenfrågor. Staten bör även ha möjlighet att förelägga en kommun att uppräita vattenöversikt eller vattenhushåll­ningsplan.

Samarbete mellan stat och kommun blir viktigt. VPU utgår från att formella styrmedel endast i undantagsfall skall behöva utnyttjas för detta. Rollfördelningen mellan stat och kommun i vattenplaneringen bör överens­stämma med de regler som gäller eller kommer att gälla för den fysiska planeringen.

Statens inflytande kan säkerställas på ett liknande sätt som PBL-utred­ningen föreslår, dvs;\genom regler om underställning och genom det redan nämnda planföreläggkndet.

VPU anser att det Slutliga ställningstagandet till ansvarsfördelning mel­lan stat och kommun i fråga om vattenplanering kan ske i anslutning till behandlingen av förslag|en till ny plan- och bygglagstiftning, ny vattenlag, ändringar i miljöskyddslagen samt i den proposition som föranleds av rapporten "Hushållning med mark och vatten 2" (SOU 1979:54, 55). VPU betonar dock vikten av att vattenplaneringen kommer i gång redan innan samordningsfrågorna mellan lagarna hunnit lösas, varför planeringen till en början fr bedrivas i informella former.

VPU förutsätter att varje kommun skall upprätta en vattenöversikt och föreslår som tidigare nämnts att de slatliga organ som arbetar med vatten­frågor skall bidra med underiag till kommunemas vattenplanering. Detta kan ske genom att de statliga organen dels direkt biträder i planeringsarbe-


Prop. 1985/86:1                                                      105

tet med sina kunskaper och erfarenheter, dels genom att planeringsunder­lag samlas in och sammanställs fiån olika källor,

I det fall det blir aktuellt att upprätta en vattenhushållningsplan som avser mer än en kommun erfordras interkommunall samarbete. Länssty­relsen har därvid enligt sin instruktion en allmän skyldighet atl samordna flera kommuners verksamhet,

Vattenfördelningsförrättningen berör i första hand nyttjama inom del aktuella området. Kostnadema för förrättningen inkl. underlagsmaterial fördelas av förrättningsmånnen på nyttjama. Såväl staten som kommunen bör dock ställa tillgängligt material till förfogande som underiag. Det är angeläget att den statliga medverkan som krävs kan säkerställas genom att resurser tilldelas eller omfördelas i statsbudgeten, genom ändring i instruk­tioner o. d,

VPU har funnit att det inte krävs några drastiska förändringar i den statliga förvaltningen för att åstadkomma en fungerande vattenplanering och avvisar tanken på en särskild central vattenförvaltning. Det är mera realistiskt att bygga vidare på den nuvarande förvaltningsstrukturen och på de tankegångar om förändringar i samhällsplanering och beslutsformer som har presenterats under senare år.

VPU anser det naturligt att de myndigheter som nu har ansvar för vattenfrågor även får ansvar att förse vattenplaneringen med sakkunskap och underlag i form av inventeringar, kartläggningar, sammanställningar, analyser o. d.

På central nivå är det tre sakkunnigfunktioner som skall tillgodoses. Den första gäller frågor om användningen av vattnen för olika ändamål. Främst följande myndigheter kan i samband med införande av vattenplanering väntas få ökade uppgifter: lantbmksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristy­relsen, livsmedelsverket, naturvårdsverket, industriverket, socialstyrelsen och sjöfartsverket. VPU anser att de genom sin sakkunskap bör svara för inventeringar, sammanställningar och annat grundmaterial för vattenpla­nering. De bör också kunna biträda ['egeringéh, andra myndigheter och kommuner med analyser, prognoser o.d. Stödet till kommunerna bör kanaliseras via länsstyrelscma.

Den andra sakkunnigfunktionen gäller vattenresurserna samt tillståndet och utvecklingen i grundvatten, sjöar, vattendrag och kustvatten. Huvud­ansvariga i detta avseende är främst naturvårdsverket, SMHI och SGU. men även fiskeristyrelsen och andra centrala myndigheter arbetar med resursfrågor om sjöar, vattendrag och kustvatten i anslutning till deras sektorsintressen. VPU anser att dessa myndigheter på den centrala nivån även i fortsättningen bör svara för merparten av den sakkunskap om vatten som erfordras för en utbyggd vattenplanering.

Den tredje sakkunnigfunktionen gäller planeringsmetodik och fysisk riksplanering. Planverket och naturvårdsverket har viktiga roller i sam­hällsplaneringen, VPU understryker betydelsen av att både planverkets och naturvårdsverkets sakkunskap och erfarenheter från samhällsplane­ring utnyttjas i vattenplaneringen.

VPU har vid sin genomgång av olika alternativa lösningar på frågan om hur samordningsansvaret på central nivå lämpligen bör hanteras funnit att avgörande skäl talar för att vattenfrågorna föriäggs till en av de myndighe-


 


Prop. 1985/86:1                                                                106

ter som redan har betydande ansvar inom området. Myndigheten skall svara för samordningen av de centrala myndighetsuppgifterna inom vat­tenplanering, vattenhushållning och vattenanvändning i landet. En fömt­sättning för ett effektivt arbete är givetvis att verksamheten kan bedrivas i nära samverkan med andra myndigheter inom vattenområdet, eftersom sakkunskap om vattnen och deras användning är spridd över ett stort antal centrala myndigheter, länsstyrelser m. fl.

Valet kan å ena sidan falla på en myndighet med stor sakkunskap i vattenfrågor och som samtidigt har viktiga vattenfrågor att bevaka eller å andra sidan på en myndighet med tyngdpunkten i den fysiska planeringen. VPU har mot denna bakgrund funnit att naturvårdsverket eller planverket kan komma i fråga som vattenplaneringsmyhdighet med samordnings-, utrednings- och utvecklingsuppgifter. VPU har vid genomgång och analys av fördelar och nackdelar funnit att naturvårdsverket därvid är att föredra.

VPU anser att ett särskilt vattenplaneringsråd vid vattenplaneringsmyn­digheten kan vara av värde i samordningsarbetet mellan de centrala myn­digheterna inom vattenområdet och de viktigaste intressentgruppema.

VPU understryker också behovet av samordning av vattenfrågorna i regeringskansliet. Behovet av ett särskilt miljö- och naturresursdeparte-ment påtalas.

VPU framhåller att det på regional nivå är angeläget att länsstyrelsens sakkunskap om såväl vattnen och vattenanvändningen som övriga förhål­landen i länet kan utnyttjas av kommunema i deras vattenplanering. Läns­styrelsen skall även i vattenplaneringsfrågor fungera som en länk på regio­nal nivå mellan den kommunala och den centrala nivån. Härvid fömtsätts att länsstyrelsen kartlägger tillståndet i vattnen, sammanställer uppgifter om vattenanvändningen och redovisar sammanställningar beträffande vattnen och vattenanvändningen i länet. Länsstyrelsen bör också bevaka att intressen av rikskaraktär samt av regional eller interkommunal karaktär behandlas tillfredsställande i kommunal och interkommunal vattenplane­ring.

VPU föreslår beträffande den kommunala organisationen att vatten­planeringen skall byggas in i kommunplaneringen. Garantier för samord­ningen med annan planering skapas genom att vattenplaneringen bygger på de gemensamma planeringsförutsättningama. VPU anser att kommunsty­relsen själv bör leda arbetet och genomföra planeringen i nära samarbete med berörda facknämnder på grund av vattenfrågomas starka koppling till annan planering.

För kommuner som saknar sakkunskap för vattenplanering kan det bli aktuellt att utbilda personal eller att komplettera med ny personal.

VPU anser att det finns skäl att organisera ett relativt fast samarbete mellan kommunema och länsstyrelsen i det tekniska arbetet med framför allt vattenöversikter. Samarbetet kan lämpligen vidgas till att omfatta även andra länsorgan samt vattenvårdsförbund.


 


Prop. 1985/86:1                                                               107

Vattenplaneringens genomförande

Av olika skäl är det svårt att beräkna resursbehovet för att genomföra VPU:s förslag. Avsikten är att så långt möjligt integrera vattenolanerineen i annan planering och att informationsförsörjningen skall lösas genom att befintliga organ och system utnyttjas. VPU har försökt uppskatta storieks­ordningen av de samlade insatser som kan behöva göras under de närmaste åren efter ett beslut om genomförande. Bedömningen av behovet bygger på fömtsättningen att vattenplaneringen kan utnyttja tillgängliga basre­surser. Behovet anges i personår och räknas per år.

Kommunernas insatser för att upprätta en första enkel vatlenöversikt bedöms uppgå till 1/4 personår för en genomsnittskommun. Detta förutsät­ter länsstyrelsens medverkan med underlag. Det är svårt att närmare precisera resursbehovet för vattenhushållningsplanerna innan den första omgången vattenöversikter har redovisats.

För länsstyrelsens medverkan i vattenplaneringen kan erfordras 1-2 personår främst för att sammanställa planeringsunderiag, biträda kommu­nema i vattenplaneringsfrågor och följa upp kommunernas verksamhet på området.

VPU fömtsätter att de centrala myndigheterna som redan nu ansvarar för frågor om användningen av vatten även skall svara för dessa frågor i vattenplaneringssammanhang. För arbetet med underlag i form av invente­ringar, sammanställningar, prognoser m.m. på den centrala nivån behövs resurser av storleksordningen 10 personår.

"Vattenmyndighetema" naturvårdsverket, SMHI och SGU får viktiga sakkunniguppgifter inom vattenplaneringen. Inledningsskedet kommer att inriktas på underlaget för den första generationens vattenöversikter. Där­efter bör arbetet vidgas för att höja ambitionsnivån och successivt förbätt­ra underlaget. Resursbehovet för detta arbete vid de tre myndigheiema uppskattas till 10-15 personår.

Naturvårdsverket, som föreslås få särskilda samordningsuppgifter på central nivå och ansvaret för viss utrednings- och utvecklingsverksamhet inom vattenplaneringsområdet, bedöms behöva minst 5 personår för denna verksamhet.

Som komplement till dessa personella resurser kan medel behövas för instmmentell uppmstning, nybyggnad av stationsnät, förnyelse av areal­statistik o. d.

VPU har övervägt frågan om staten - utöver medverkan med konkreta arbetsinsatser och hjälp med planeringsunderiag - även skulle ge samtliga kommuner ekonomiskt bidrag för vattenplanering. VPU anser att de kost­nader som är förenade med vattenplaneringen i första hand bör beaktas i mer övergripande bedömningar om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. VPU anser dock att särskilda statsbidrag bör utgå vid planering som i hög grad berör riksintressen. Detta kan framför allt bli aktuellt vid interkommunal vattenhushållningsplanering. VPU anser också att det be­hövs extra stödåtgärder för att främja interkommunall samarbete i de fall kommuner har gemensamma vattenproblem. VPU föreslår att sådana me­del skall anvisas för detta ändamål från och med budgetåret 1981/82.


 


Prop. 1985/86:1


108


Den formella gmnden för VPU:s förslag kan tidigast läggas i samband med att en ny vattenlag och en ny plan- och bygglag träder i kraft. Den sistnämnda lagen väntas komma sist och skulle kunna träda i kraft den I januari 1985 enligt PBL-utredningens bedömning.

Det är emellertid angeläget att snabbt komma i gång med vattenplane­ring och VPU anser det därför inte försvarligt att vänta med åtgärder så länge. Intresset för vattenplanering i kommunerna bedöms vara så stort att en första generation vattenöversikter torde komma att upprättas i flertalet kommuner till år 1985,

Reservation har lämnats av sakkunnige Ericsson, Experten Wiberg har medgetts att avge särskilt yttrande.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    109

Bilaga 4

Sammanfattning av promemorian (Ds Bo 1983:2) Bättre bostäder — ett 10-årigt förnyelse- och underhåilsprogram

Mål för ett bostadsförbättringsprogram

Alla människors rätt till en god bostad utgör en av hörnstenarna i den svenska välfärdspolitiken. De konkreta uttrycken för detta har växlat under olika perioder.

Den sociala bostadspolitiken bygger på att samhället har ansvaret för bostadsförsöijningen. Bostadsproduktionen skall ske under spekulations-fria former.

Miljonprogrammet utgjorde ett väsentligt steg för atl förverkliga målet atl hela befolkningen skulle beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader. Den egentliga bostadsbristen kunde därmed byggas bort. En dominerande del av hushållen har i dag rymliga och moderna bostäder.

Sedan miljonprogrammet genomförts är inte längre nyproduktion av bostäder den viktigasie frågan. De samhällsekonomiska och fördelnings­politiska aspekterna på bostadspolitiken får en allt större betydelse. Dessa frågor är centrala i det uppdrag som regeringen har givit åt den parlamen­tariskt sammansatta bostadskommitlén. Samtidigt måste större uppmärk­samhet ägnas frågor om hur det befinlliga bostadsbeståndet bör vårdas, utvecklas och utnyttjas. Som elt led i en vidareutveckling av den sociala bostadspolitiken presenteras i denna promemoria etl tioårigt bostadsför­bättringsprogram. Målen för programmet kan sammanfattas i följande sex satser:

1,  Alla människor har rätt lill en bostad med modern utrustning. Alla omoderna och huvuddelen av alla ofullständiga lägenheter bör byggas om till moderna lägenheter eller rivas,

2,  Alla boende skall ha rätt till en bostad som är väl underhållen. Det är nödvändigt att motverka den kapitalförstöring och den förslumning som hotar om underhållet inte kan finansieras,

3,  Oberoende av ålder eller handikapp, skall alla har rätt till en bostad som fyller kraven på god tillgänglighet. En förbättrad tillgänglighet är väsentlig för att bereda etl ökande antal äldre och rörelsehindrade goda levnadsförhållanden,

4, Energihushållningsåtgärderna måste intensifieras och samordnas
med andra förbättringsåtgärder. Det av riksdagen fastställda energihus­
hållningsmålet måsle uppnås av såväl energipolitiska som samhällsekono­
miska skäl,

5,      Boendet skall bli mera jämlikt och integrerat. Förnyelsen bör inriktas
så all den bidrar till att jämna ut kvalitetsskillnader mellan olika bostads-


 


Prop. 1985/86:1                                                     110

områden. Då behövs samlade insatser som sker på ett planlagt sätt och i samverkan med dem som berörs av åtgärderna,

6, Kapaciteten inom byggsektorn bör utnyttjas bättre. De byggnadsar­betare och den produktionskapacitet inom byggbranschen som frigörs genom det minskade nybyggandet skall utnyttjas för att uppnå bostadsför­bättringsprogrammets mål.

Bostadsförbättringsprogrammet

Mot bakgrund av dessa mål för den sociala bostadspolitiken inför resten av 1980-talet och början av 1990-talet föreslås elt program för underhålls-, reparations- och ombyggnadsinsatser under de kommande tio åren.

Programmet innebär att 275000 lägenheter i flerbosladshus och 150000 småhus skall byggas om under perioden 1984-1993, Flertalet av lägenhe­terna i de flerbosladshus som byggs om har redan från början moderna bekvämligheter. En stor del av ombyggnaderna kommer därför inte att bli sä genomgripande som ombyggnader hittills vanligen har varit.

Också underhållet i bostadshusen behöver öka. Programmet innebär att de sammanlagda kostnaderna för underhåll av flerbosladshusens gemen­sammadelar och utrymmen ökar från 2 500 milj, kr. år 1981 till4100milj,kr, år 1986, Därtill kommer ökade insatser för reparation av byggskador, grundförstärkningsätgärder m.m.

Insatser i den omfattning som föreslås innebär att bostadsbeståndets kvaliteter i fråga om bl, a, energiegenskaper och tillgänglighet kan förbätt­ras i ökad takt. Antalet hissinstallationer i samband med ombyggnad beräknas minst kunna fördubblas. Samtidigt kan fler sysselsättas i bygg­nadsarbete och inom byggnadsmaterialindustrin.

Medel för att genomföra programmet

o Den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen

Ett program av den föreslagna omfattningen kräver en anpassning av kommunernas planering av bosladsförsörjningsålgärder. Dagens plane­ringsinstrument är utformade för en situation med slor nybyggnadsvolym. Planeringen måste nu ställas om så att betydligt större uppmärksamhet ägnas åt hur bostadsbeståndet som helhet bör utvecklas och utnyttjas. Planeringen för beståndets förnyelse måste ges en framskjuten plats.

Nu föreslås en ny ordning för kommunernas bostadsförsörjningsplane­ring. Den innebär att kommunerna ges störte frihet att utforma och genom­föra planeringen efter de egna förutsättningarna. Härigenom får kommu­nerna bl. a, ökat utrymme för atl åstadkomma den samordning mellan olika slags planering som krävs i förnyelsearbetet.


 


Prop. 1985/86:1                                                      Hl

Regeringen bör emellertid ges befogenhet alt föreskriva att vissa frågor i bostadsförsöijningsplaneringen skaU redovisas särskilt. Denna befogenhet skall utnyttjas för att tillförsäkra statsmakterna det underlag som är nöd­vändigt för att följa hur bostadsförbättringsprogrammet genomförs. Kom­munerna förutsätts under år 1984 redovisa uppgifter som belyser förnyelse­behoven i bostadsbeståndet och därefter - under år 1985 - redovisa sina program för planerade förnyelseålgärder.

o Underhålls- och ombyggnadsfinansiering

Finansieringsfrågorna är centrala i bosladskommitténs arbete. De för­slag som nu läggs fram tar därför sikte i första hand på en treårsperiod, till dess att bosladskommitténs arbete kan resultera i mera långsiktiga lösning­ar.

För alt uppnå en tillfredsställande underhållsstandard föreslås att dagens tillfälliga underhållslån ersätts med en ny lyp av underhållslån.

Underhållslån skall kunna lämnas för det gemensamma underhållet i hyres- och bosladsrättsfastigheter. Upplåningen skall ske pä den opriori-lerade kapitalmarknaden. För atl kapitalkostnaderna efter skatt skall bli desamma oberoende av upplåtelseform och fastighetsägarekategori före­slås all räntebidrag skall utgå till allmännyttiga bostadsföretag och bo­stadsrättsföreningar med en andel som svarar mot den genomsnittliga avdragsrälten för en småhusägare, dvs, efter skattereformen 50%, Genom en sådan konstruktion garanteras ekonomisk rättvisa mellan å ena sidan den allmännyttiga hyresrätten och bostadsrätten och å andra sidan småhus med äganderätt.

För privatägda hyreshus är bilden mer komplicerad. För denna kategori fastigheter föreslås därför en ordning som innebär all konventionellt be­skattade ägare av hyresfastigheter ges valfrihet. De kan välja att gå in i ett system med räntebidrag, som är något lägre än för allmännyttiga bostads­företag och bostadsrättsföreningar, kombinerat enbart med värdeminsk­ningsavdrag utan rätt till avdrag för reparationskostnader. De kan annars som f n, utnyttja privat finansiering med bibehållen rätt till avdrag för bl, a, reparationskostnader.

Räntebidragen skall utgå efter olika löptider som bestäms med hänsyn till de konkreta åtgärdernas varaktighet. Två löplider anges - 10 resp, 20 år,

Samma villkor som för underhållslån skall i fortsättningen gälla även för energilånen. För att undvika att detta leder till en försämring av de ekono­miska villkoren för energisparandet föreslås alt särskilda stimulanser i form av bidrag skall kunna lämnas, motsvarande de tillfälliga stimulanser till vissa angivna hushållningsålgärder som utgår i dag.

Dagens lillfälliga reparationslån ersätts med lån som har samma villkor som underhållslånen. Detta innebären förbättring i förhållande till dagens situation, eftersom de nya lånen blir subventionerade.


 


Prop. 1985/86:1                                                      112

Reglerna för finansiering av ombyggnadsåtgärder i övrigt är redan i dag förmånliga. De har också lett lill en ökning av ombyggnadsverksamheten under senare år. Lånevillkoren föreslås i huvudsak oförändrade för dessa lån. Tillämpningsområdet föreslås vidgat. Bl, a. föreslås att lån skall kunna lämnas till grundförslärkningsålgärder ulan samband med andra ombygg­nadsåtgärder.

Även framdeles kommer det att finnas behov av lån för åigärder som inte kan förräntas inom normala hyreskalkyler. Exempel på sådana ex­traordinära åtgärder är vissa energihushållningsåtgärder, ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och åtgärder mot radon. För sådana åtgärder, som inte kan förränlas på vanligt sätt, föreslås ett system med ränte- och amorteringsfria tilläggslån. Inom ramen för delta system ges också ökade möjligheter att finansiera grundförslärkningsålgärder i kultur­historiskt intressanta miljöer.

De förslag som nu presenteras innebär att det nuvarande stora antalet lån med olika villkor till olika ändamål reduceras kraftigt. Endast tre lånemodeller återstår, nämligen:

1,  Ombyggnadslån med garanterad ränta som trappas upp årligen.

2,  10- resp. 20-åriga lån till underhåll m, m, med fast räntesubvention till vissa kategorier av fastighetsägare, svarande mot 50% av marknadsrän­tan,

3,  Ränte-och amorteringsfria tilläggslån,

o Tillgänglighetsskapande åtgärder

Som en försöksverksamhet under tre år föreslås ett statligt bidrag inom en kostnadsram på 100milj,kr./år lill installationer av hissar m, m. Försla­gen innebär att staten och kommunerna delar kostnaderna för bidragen och att bidragen administreras av kommunerna. Bidrag skall kunna lämnas med högst 50% av den beräknade kostnaden. Staten skall svara för 30% och kommunen för 20% av kostnaden.

o Nya ombyggnadsnormer

Kommunerna bör ges ökade möjligheter att anpassa ombyggnadskraven till den planering som de bedriver för förnyelsen av stadsdelar och bostads­områden. Samtidigt bör möjlighelerna lill en varsam ombyggnad ökas. Vissa ändringar föreslås därför i byggnadsstadgans ombyggnadsbestäm­melser. Planverket har fått i uppdrag att utarbeia en särskild ombyggnads­norm,

o Övriga åtgärder

En förutsättning för att miljonprogrammet kunde genomföras var en teknisk och administrativ utveckling inom byggbranschen som kom till stånd genom både utvecklingsarbete och forskning, Molsvarande insatser behövs som stöd för bostadsförbättringsprogrammet. Det gäller bl, a, in-


 


Prop. 1985/86:1                                                      113

satser för information, grundutbildning och vidareutbildning saml för upp­handling av ny teknik, t. ex, för ifistallatiön av hissar i äldre bostadshus.

Kostnader m. m.

Preliminära beräkningar tyder på att bostadsförbältringsprogrammet in­nebär en investeringsökning på 3,7 miljarder kr, år 1986 i jämförelse med de sista åren under 1970-talet. Detta leder till kostnader som belastar statsbudgeten. Del förutsätts att dessa finansieras fullt ut genom en be­gränsning av annal slöd inom bostadssektorn. Genom den valda tekniken med underhållslån blir kostnaderna jämförelsevis begränsade i förhållande till den investerings- och underhållsvolym som beräknas komma till stånd. De uppskattningar som gjorts tyder på att programmet kommer att skapa 15-20000 fler jobb inom byggnadsverksamheten och byggnadsmalerialin-duslrin.

8   Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                                  114

Bilaga 5

Författningsförslaget och specialmotiveringen i prome­morian (Ds Bo 1983:2) Bättre bostäder - ett 10-årigt förnyelse- och underhållsprogram

Förslag till

ändring i byggnadsstadgan samt specialmotivering

Härigenom föreskrivs i fråga om byggnadssladgan (1959:612)'

dels alt 48 a § skall upphöra att gälla,

dels alt rubriken närmast före 38 5 skall utgå,

dels alt 49 och 75 §§ samt rubriken närmast före 49 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att närmast före 42 § skall införas ny rubrik. Uppförande av nya byggnader.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

48 a §

Vid sådan ändring av en bygg­nad, som enligt 75 § b)-j) är att hänföra till nybyggnad, skall 38 § första stycket, 40 och 42-48 §§ till-lämpas endast beträffande de delar av byggnaden som berörs av änd­ringen. Bestämmelserna i 40 och 42—48 §§ skall dock tillämpas en­dast i den omfattning som erford­ras för att dessa delar av byggna­den skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpass­ning, god energihushållning, trev­nad, god hygien och godtagbar av­fallshantering.

I byggnadens övriga delar skall sådana brister som avser håll­fasthet, brandsäkerhet eller sanitä­raförhållanden undanröjas, om de innebär så avsevärda olägenheter att de inte skäligen kan godtas.

Till nybyggnad ej hänföriig ändring      Ombyggnad och andra ändringar av byggnad

49 §

Vid tillbyggnad skall bestämmel­serna i 42-48§§ tillämpas för till­byggnaden.

Stadgan omtryckt 1981:873,


 


Prop. 1985/86:1

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


115


 


Vid sådan ändring av byggnad, som ej är att hänföra till nybygg­nad, skola bestämmelserna i 38-48 §§ äga motsvarande till-lämpning i fråga om de delar av byggnaden, som beröras av änd­ringen.

Byggnadsnämnden äger med­giva undantag, där sådani påkallas av omständigheterna och icke med­för brandfara eller ölägenheter i sanitärt avseende eller eljest.


Vid ombyggnad skall de i 42-48§§ angivna egenskaperna tillföras byggnaden i en sådan om­fattning och på ett sådani säll all den kan ges långsikligl godtagbara egenskaper. Till ombyggnad hän­förs åtgärder som bedöms avsevärt förlänga brukstiden eller som syfiar till en väsenlligi ändrad använd­ning av byggnaden eller en del av den. Vilka åtgärder som skall vid­tas vid ombyggnaden skall prövas efler vad som är lämpligl från all­män synpunkl och med hänsyn till byggnadens förutsättningar. Där­vid får beakias egenskaperna hos de byggnader inom området som används för samma ändamål.

Vid tillbyggnad och ombyggnad skall sådana brisier i byggnaden som avser hållfasthet, brandsäker­het, sanitära förhållanden eller skydd mot olycksfall alltid undan­röjas, om de innebär så avsevärda olägenheter att de inte skäligen kan godtas.

Vid annan ändring än som avses i första och andra styckena skall bestämmelserna i 42-48 §§ tilläm­pas i skälig omfattning och endast i fråga om den avsedda ändringen.

Ändringar skall genomföras på ett varsamt sätt så alt byggnadens särdrag beaktas och dess lekniska, kulturhistoriska och miljömässiga värden tas till vara.


 


Till nybyggnad hänförs:


75 f

Till sådan nybyggnad för vilken förbud följer av eller kan beslulas enligt byggnadslagén (1947:385) hänförs:


a)   uppförande av en helt ny byggnad,

b)  ////- eller påbyggnad av en be-    b)   tillbyggnad av  en   befintlig fintlig byggnad,                                   byggnad.

Senaste lydelse 1979,902,


 


Prop. 1985/86:1                                                      116

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

c)                                      ombyggnad eller någon änd-    c) ombyggnad,
ring av en byggnads yttre eller inre

utförande som är så genomgripan­de atl ändringen kan anses jämför­lig med ombyggnad.

d)    inredande av en byggnad helt eller delvis lill väsentligen annat ända­
mål än det vartill byggnaden fömt har varit använd,

e)    sådan förändring av en byggnad, som medför all byggnaden kommer
att strida mot fastställd generalplan, sladsplan, byggnadsplan eller utom­
plansbestämmelser,

O någon annan förändring av en byggnad som i befintligt skick strider mot en sådan plan eller sådana bestämmelser, om det inte är fråga om en bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter eller om ett uthus som hör till en sådan byggnad.

Som nybyggnad skall emellertid inte anses anordnande av godtagbar avfallshantering, av tillfredsställande energihushållning, eller av värmeled­ningar eller vatlenklosetter eller andra hygieniska förbättringar i en befint­lig byggnad, som måsle anlas komma att stå kvar under längre tid även om sådana anordningar inte skulle medges.

Som nybyggnad skall inte heller anses sådana åtgärder som enligt 54 § 2 mom, första stycket 3-6 får utföras utan byggnadslov, 1 fråga om sådana åtgärder skall bestämmelserna i 38 §, 39 § första stycket första punkten och 40—48 §§ tillämpas i skälig omfattning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984,

Specialmotivering till förslaget tiill ändring i byggnadsstadgan

Inledning

Nu gällande bestämmelser om kraven vid ombyggnad eller annan änd-ringav byggnader finns bl, a. i48aoch49§§ byggnadsstadgan. Enligt 48a§ första stycket gäller i princip krav på nybyggnadsstandard om ombygg­nadsåtgärden enligt 75 § byggnads:»tadgan är alt anse som nybyggnad. Kraven kan emellertid ställas endast i fråga om de delar av byggnaden som berörs av åtgärden och endast i den omfattning som behövs för att dessa delar skall uppfylla skäliga anspråk pä säkerhet, handikappanpassning, god energihushållning, trevnad, god hygien och godtagbar avfallshante­ring, I byggnadens övriga delar skall enligt 48 a § andra stycket sådana brister undanröjas som avser hållfasthet, brandsäkerhet eller sanitära för­hållanden och som innebär så avsevärda olägenheter att de inte skäligen kan godtas. Om en ändringsålgärd inte är alt anse som nybyggnad gäller enligt 49 § första siycket atl beslämmelserna om nybyggnad skall äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     117

Som har redovisats i kapitel 5 föreslog PBL-utredningen (SOU 1979:65-66) atl nu gällande ombyggnadsbeslämmelser i princip skulle föras över lill PBL, medan stadsförnyelsekommittén i sitt betänkande (SOU 1981:99) föreslog bl. a. att kravnivån vid ombyggnad skall bestäm­mas genom en indelning som är relaterad bl. a, till kostnaden för åtgärder­na.

Enligt vad vi har utvecklat i kapitel 5 bör de krav som skall ställas i samband med ändring av en byggnad bestämmas på ett delvis annat sätl än vad som gäller i dag och vad som utredningarna har föreslagil. Kraven bör enligt vår mening utgå från och bestämmas med hänsyn mer till de långsik­liga effekter som de avsedda ändringsarbetena får för byggnaden än lill arbetenas omfattning eller kostnad. De krav som riktas mot den enskilda byggnaden bör vidare kunna avvägas också efter vad som är lämpligt med hänsyn till byggnadens förutsättningar och de förhållanden som råder inom det område där byggnaden är belägen. Våra förslag innebär således att ändringar av byggnader, vid tillämpningen av bestämmelserna om byggan­de i 5 kap. byggnadsstadgan, skall prövas efter andra gmnder än de som gäller vid nybyggnader. Till ändring av byggnad bör hänföras både tillbygg­nad och ombyggnad. 48 a § byggnadsstadgan, som gäller sådana ändringar som är att hänföra till nybyggnader, bör därmed upphävas. De särskilda bestämmelser som rör ändring av byggnader bör sammanföras till 49 §.

I de andra avseenden där ombyggnad i dag jämställs med nybyggnad finns det emellertid enligt vår mening inga skäl atl nu ändra de regler som gäller för ombyggnad eller annan ändring. Vi tänker i första hand på räckvidden av sådana nybyggnadsförbud som meddelas med slöd av bygg­nadslagen (1947: 385). Vi föreslår därför alt 75 § byggnadsstadgan ändras, så att sambandet mellan denna paragraf och bestämmelserna i 5 kap, om byggnaders egenskaper löses upp. Bestämmelserna om i vilka fall bygg­nadslov skall sökas bör däremot inte ändras i detta sammanhang.

De förändringar som vi föreslår i fråga om 49 § byggnadsstadgan medför att man klarare än i dag måste kunna skilja mellan de beslämmelser som skall gälla vid allt byggande och de beslämmelser som skall gälla enbart när nya byggnader uppförs eller vid ändring av byggnader. Vissa ändringar i fråga om rubrikerna i 5 kap, behöver därför göras. Rubriken Nybyggnad före 38 § bör sålunda las bort. De paragrafer som följer närmast efter denna rubrik kommer därmed att falla under rubriken Inledande bestämmelser och gälla vid allt byggande. Vidare bör närmast före 42 § införas en ny rubrik. Uppförande av nya byggänder. Slutligen bör rubriken närmast före den föreslagna 49 § ändras lill Ombyggnad och andra ändringar.

49 §

Vid tillbyggnad skall bestämmelserna i 42-48 §§ tillämpas för tillbyggna­den. Vid ombyggnad skall de i 42-48 §§ angivna egenskaperna tillföras bygg-


 


Prop. 1985/86:1                                                      118

nåden i en sådan omfattning och på ett sådant sätt att den kan ges långsik­tigt godtagbara egenskaper. Till ombyggnad hänförs åigärder som bedöms avsevärt förlänga bruksliden eller som syftar till en väsentligt ändrad användning av byggnaden eller en del av den. Vilka åtgärder som skall vidtas vid ombyggnaden skall prövas efter vad som är lämpligl från allmän synpunkt och med hänsyn till bygg',nadens förutsältningar. Därvid får beak­tas egenskaperna hos de byggnader inom området som används för samma ändamål.

Vid tillbyggnad och ombyggnad skall sådana brister i byggnaden som avser hållfasthet, brandsäkerhet, sanitära förhållanden eller skydd mot olycksfall alltid undanröjas, om de innebär så avsevärda ölägenheter att de inte skäligen kan godlas.

Vid annan ändring än som avses i första och andra styckena skall bestämmelserna i 42-48 §§ tillämpas i skälig omfattning och endast i fråga om den avsedda ändringen.

Andringar skall genomföras på ett varsamt sätt så att byggnadens sär­drag beaktas och dess tekniska, kulturhistoriska och miljömässiga värden las till vara,

I paragrafen regleras de krav som skall ställas vid ändring av byggnader. Paragrafen ersätter de nuvarande 48a och 49§§, Den är tillämplig på alla typer av byggnader och inte enbart vid ändring av bostadshus.

Paragrafen preciserar i vilken omfattning som de egenskaper som anges i 42-48§§ skall tillföras även de byggnader som ändras. Av de föreslagna ändringarna av mbrikerna närmast före 38 och 42 §§ följer att bestämmel­serna i 38-41 §§ i fortsättningen skall tillämpas vid allt byggande och således också vid ombyggnad eller annan ändring. Till skillnad från i dag behöver dessa paragrafer därför inte nämnas särskilt i 49 §.

Första stycket behandlar tillbyggnader. Begreppet tillbyggnad täcker både en tillbyggnad som ger byggnaden större planyia och en påbyggnad som ökar byggnadsvolymen. För själva tillbyggnaden skall samma krav gälla som när en ny byggnad uppförs. Därav följer att vissa krav på tillbyggnaden kan få till följd att ändringar måste göras ocksä i den befint­liga byggnaden. En tillbyggnad skaJl t, ex. vara tillgänglig enligt 42 a § och ha erforderliga ulrymningsvägar enligt 44 § 6 mom. Detta kan innebära, om t, ex, en byggnad byggs pä med en våning som innehåller bostäder eller arbetslokaler, alt byggnaden måste förses med hiss och att brandskyddsåt­gärder måste vidtas i ett befintligt trapphus,

I andra stycket anges vilka krav som skall ställas vid ombyggnad. Till ombyggnad hänförs sådana andningar som bedöms avsevärl förlänga brukstiden för byggnaden eller en del av den. Till ombyggnad hänförs också ändringar som syfiar lill att ge byggnaden eller en del av den en väsentligl ändrad användning.

Med en byggnads brukslid menas här den tid som en byggnad normalt förväntas kunna nyttjas för sill ändamål utan andra ingrepp än sådant vanligt underhåll som utförs med återkommande mellanrum under denna tid. Den kan oftast antas svara mol den normala avskrivningstiden för


 


Prop. 1985/86:1                                                     119

ursprungsinvesteringen. För vissa typer av byggnader kan utvecklingen ha lett till att den återstående bruksliden har förkortats genom att andra krav numera ställs av den verksamhet för vilken byggnaden är avsedd. Att ändringen skall leda till en avsevärt förlängd brukstid innebär att byggna­den, eller den del av byggnaden som arbetena avser, därefter kan bedömas komma att användas för sitt ändamål utan ytteriigare ändringar under en avsevärt längre lid än som annars vore sannolik. Bedömningen skall såle­des göras i ett tekniskt-ekonomiskt perspektiv och avse de förhållanden som kan förutses vid ombyggnadstillfället.

Av det som nu har sagts följer att lill ombyggnad inte skall hänföras sådana vanligen inte byggnadslovspliktiga arbeten som måste vidtas för underhållet av en byggnad under upprepade tillfällen under dess brukslid. Sådana arbeten, som inte kräver byggnadslov, skall givetvis inte kunna utlösa krav på andra åtgärder i byggnaden. Utöver fastighetsägarens gene­rella skyldighet atl följa gällande bestämmelser kommer liksom i dag inte heller villkor alt kunna slällas för hur sådana arbeten skall ulföras. Exem­pel på sådana underhållsarbeten som här avses är ommålning, omläggning av tak och byte av golvbeläggning. Vi föreslår således inte någon utvidg­ning av byggnadslovsplikten.

Arbeten som inte innebär särskilt stora ingrepp i byggnaden kan emeller­tid medföra att byggnaden eller en del av den får en avsevärt förlängd brukstid i den mening som avses i det föregående. Detta kan inträffa även om arbetena inte innebär att standarden höjs för dem som brukar byggna­den, utan endast att funktioner som redan finns i byggnaden förnyas. En renovering av kök eller badrum, kombinerad med ett byte av rörslammar och elledningar, kan l.ex, leda till att byggnaden kan fortsätta att brukas utan ytlerligare ändringar långt utöver den brukstid som annars kunde förväntas. Om arbetena kräver byggnadslov kan det i dessa fall bli aktuellt att ställa krav på att standardhöjande åtgärder vidtas i samband med den planerade moderniseringen. Vi vill här erinra om att våra förslag i kapitel 6 innebär alt sådana åtgärder även i lånehänseende skall klassas som om­byggnad.

Även en ändring som syftar till atl ge byggnaden eller en del av denna en väsentligt ändrad användning skall som nyss nämnts leda lill att ändringen hänförs till ombyggnad. Det bör betonas att ändringen i detta fall inte samtidigt behöver medföra alt brukstiden förlängs. Redan den omständig­heten alt byggnaden avses alt ändras på elt sätt som tillåter att den utnyttjas för en väsentligt annan verksamhet gör det enligt vår mening väl motiverat att ställa kravet att verksamheten skall kunna bedrivas under sådana villkor som numera anses önskvärda, exempelvis i fråga om arbets­miljö och tillgänglighet.

Ombyggnadsbestämmelserna syftar till att säkerställa att ombyggnader utförs pä ett sådant sätt att byggnaderna kan ges långsiktigt godtagbara egenskaper. En ombyggnad kan därvid få genomföras i etapper. Det mini-


 


Prop. 1985/86:1                                                     120

mikrav som ställs på de arbeten som fastigheisägaren vill utföra är att arbetena inte i praktiken hindrar att byggnaden vid en senare och mer genomgripande ombyggnad tillförs långsiktigt godtagbara egenskaper. En förutsättning för att en etappindelning skall godtas bör emellertid vara att de närmast aktuella arbetena verkligen utgör ett första steg i en längre gående ombyggnad och inte måste göras om vid den fortsatta ombyggna­den, 1 annat fal) äventyras samhällets strävan att de byggnader som be­varas skall kunna tillföras långsiktigt godtagbara egenskaper inom en rim­lig lid. En andra förutsättning för alt en etappindelning skall godtas bör därför vara just atl del kan anses sannolikt alt de kompletterande arbeten som är nödvändiga för att byggnaden i sin helhet skall få långsiktigt godtagbara egenskaper kommer alt utföras inom en rimlig tid.

Vad som bör anses vara en rimlig tid kan inte anges som ett visst antal år. Det måste i stället prövas i varje särskilt fall med hänsyn till byggna­dens brister i förhållande till vad som vid prövningstilJfället frän allmän synpunkl kan anses vara långsiktigt godtagbara egenskaper. Som vi åter­kommer till i det följande kan detta också komma att bero av egenskaperna hos de övriga byggnader som finns i området.

Vilka egenskaper som byggnaden skall tillföras och vilka åtgärder som därför måste vidlas vid ombyggnaden skall prövas efler vad som är lämp­ligt från allmän synpunkl. Det innebär att byggnadsnämnden kan kräva atl andra arbeten än de som fastighetsägaren har planerat skall utföras samti­digt med ombyggnaden. Detta krav skall kunna ställas även om de planera­de arbetena kan genomföras på ell sådant sätt atl de inte försvårar en senare ombyggnad till långsiktigt godtagbara egenskaper. Del bör t, ex, vara möjligt atl ställa sådana tilläggskrav, om en senare ombyggnad kan bedömas komma att ligga oacceptabelt långt bort i liden. Sådana krav kan komma att riktas mot byggnader som har brister i fråga om tillgängligheten men som i övrigt har så goda kvaliteter att de - sedan den avsedda ändringen har utförts - kan förväntas fungera för sitt ändamål under mycket lång tid utan ytlerligare ändring. Av det skäl som vi har angett i det föregående bör samma bedömning göras vid sådana ändringar som genom­förs i avsikt att ge byggnaden en väsentligl ändrad användning.

De krav som slälls vid en ombyggnad skall prövas med hänsyn också till byggnadens förutsättningar. Därmed avses i första hand olika tekniska hinder som gör det omöjligt eller från ekonomiska utgångspunkter orimligt att tillgodose krav som annars vore önskvärda från allmän synpunkt. Till exempel kan del från allmän synpunkl vara önskvärt all byggnaden förses med en hiss som har tillräckliga mått för att kunna utnyttjas av rullstols­bundna personer. Tekniska hinder kan motivera atl man i stället bör acceptera en mindre hiss. Som vi tidigare har framhållit i den allmänna motiveringen i kapitel 5 bör det dock krävas stöd genom översiktliga kommunala ställningstaganden för alt kravet på tillgänglighet vid ombygg­nad skall kunna efterges helt. Vi vill också betona att de ekonomiska


 


Prop. 1985/86:1


121


faktorer som skall beaktas vid bedömningen är sådana som följer av byggnadens placering och utformning eller tekniska förutsättningar i öv­rigt. En dålig förtäntning som följer av alt fastigheten har förvärvats till ett för högt pris skall däremot inte beaktas.

Vid prövningen av vilka krav som skall ställas vid ombyggnaden får vidare beaktas egenskaperna hos de byggnader inom området som an­vänds för samma ändamål. Vi hänvisar i denna del till vad vi har anfört tidigare i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.4,3,

Enligt andra stycket skall vidare de egenskaper som enligt beslämmel­serna i 42-48§§ skall finnas hos nya byggnader tillföras byggnaden i en sådan omfattning och på ett sådant sätt atl byggnaden kan ges långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vad som utgör långsiktigt godtagbara egenskaper är inte utan vidare den standard och de egenskaper i övrigt som krävs vid nybyggnad. De resurser som kan avdelas för förbättringar inom den befintliga bebyggelsen måste sättas in på att undanröja sådana brister eller missförhållanden som inte kan accepteras, om byggnaden skall användas under en längre tid. De långsiktigt godiagbara egenskaper som man bör sträva efter att nå genom ombyggnad måste tillåtas alt ligga olika långl från de krav på egenskaper som ställs vid nybyggnad. Vilka krav som skall ställas vid ombyggnad måsle avvägas efter om kraven är motiverade av hänsyn till hälsa och säkerhet eller om de i huvusak syftar lill atl främja en god funktion,

I vissa hänseenden finns således knappast skäl atl formulera kraven vid ombyggnad på ell sätt som avviker från kraven på nya byggnader. Härmed avser vi sådana lekniska krav som är nödvändiga för att garantera säkerhet och hälsa för dem som vistas i eller kring byggnaderna. Exempel på detta är kraven på skydd mot uppkomst och spridning av brand, kraven på skyddsanordningar på tak samt kraven på bärighet och stabilitet i de konstruktioner som ändras genom ombyggnaden.

Inom den äldre bebyggelsen finns stora brister i fråga om tillgänglighet. Vid ombyggnad måsle kraven på tillgänglighet enligt vår mening uppfyllas på sådani sätl att människor tillförsäkras möjlighet att bo kvar inom sitt bostadsområde eller sin stadsdel även om de genom olycka, sjukdom eller ålder drabbas av ett tillfälligt eller varaktigt handikapp.

En bostad skall för alt uppfylla kravet på långsiktigt godtagbara egenska­per vara tillgänglig för och kunna nyttjas av personer med nedsatt rörelse-eller orienteringsförmåga. Vid nybyggnad gäller i dag alt flerbosladshus med mer än två våningar skall förses med hiss eller motsvarande lyfianord­ning, Samma grundkrav bör enligt vad vi har utvecklat i kapitel 5 gälla vid ombyggnad. Kommunen avses emellertid enligt vad som framgår av den allmänna motiveringen kunna medge att en ombyggnad får ske utan att hiss installeras. Detta fömtsätter att kommunen i en områdesplan eller genom andra av kommunfullmäktige antagna riktlinjer har gjort en samlad bedöm­ning av hur kraven på tillgänglighet bör tillgodoses inom området. Om-


 


Prop. 1985/86:1                                                      122

byggnaden skall dock även i detta fall genomföras på ett sådant sätt att den inte hindrar atl en hiss senare anordnas i byggnaden. En ombyggnad ulan samtidig installation av hiss bör vidare bara om det finns mycket speciella skäl komma i fråga vid ombyggnad av flerbosladshus med fyra eller fler våningar. Motsvarande synsätt bör gälla även vid ombyggnad av arbetslo­kaler. Människor måste kunna fortsätta att fungera i arbetslivet även om de tillfälligt eller varaktigt föriorar sin normala rörelse- eller orienterings­förmåga.

För att en byggnad skall få långsiktigt godtagbara egenskaper bör vidare kraven på energihushållning tillgodoses. Några generella regler för kravni­vån eller omfattningen av de krav som bör ställas vid en ombyggnad kan inte ges. Som regel erfordras en besiktning av varje byggnad eller typ av byggnad för att man skall kunna avgöra vilka åtgärder som är lämpliga. Kommunen kan för att underlätta bedömningen upprätta planer eller rikt­linjer för energihushållningen inom sådana avgränsade områden där för­nyelseåtgärder sker,

I fråga om de övriga krav som gäller för nya byggnader bör tillämpningen vid ombyggnad vara mer flexibel. Genom tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan bör anges vissa riktlinjer för vilka egenskaper och funk­tioner som skall eftersträvas. Byggnadsnämnden får sedan i det enskilda fallet göra de modifieringar som är nödvändiga av hänsyn till de ekonomis­ka och tekniska förutsättningarna för ombyggnaden. Kraven vid ombygg­nad bör i dessa delar i första hand utgå frän byggnadens fömtsättningar och slällas så att byggnaden kan fungera på ett tillfredsställande sätt. ulan alt stora ingrepp behöver göras i byggnaden. Vissa absoluta minimikrav kan dock behöva läggas fast genom föreskrifter. Exempel på sådana är vissa krav på arbetsmiljö och på utrymmen i bostäder.

Tredje stycket, som motsvarar 48 a § andra stycket, innebär att vissa krav vid till- eller ombyggnad kan ställas även på sådana delar av byggna­den som inte påverkas av ändringsarbetena. Kraven innebär att brister som avser hållfasthet, brandsäkerhet, sanitära förhållanden eller skydd mot olycksfall och som innebär så avsevärda ölägenheter alt de inte kan godlas skall undanröjas, 1 förhållande till gällande bestämmelser innebär detta en viss utvidgning, F, n, krävs inte att brister i skyddet mot olycksfall skall undanröjas. Enligt vår mening är det dock rimligt alt kräva att även brister i detta avseende alltid skall avhjälpas. Det synes också överens­stämma med vad som brukar tillämpas i dag,

I fiärde stycket regleras vilka krav som bör ställas vid annan ändring än lillbyggnad och ombyggnad. Bestämmelserna i 42-48 §§ skall därvid till-lämpas på ett sådani sätt att krav endast ställs på utförandet av det som tillförs byggnaden genom ändringen och på funktionen hos de konstruk­tioner m. m, som påverkas av ändringen. Vid tillämpningen skal! en skä­lighetsbedömning kunna göras, baserad på t, ex, ingreppets art eller bygg­nadens beskaffenhet.


 


Prop. 1985/86:1                                                     123

I femte styckel införs krav pä varsamhet vid ändringar. Ändringar bör alltid ske på ett sådant sätt att byggriådens kvaliteter tas till vara. De värden som skall bevaras är inte enbart de kulturhistoriska utan också speciella boendekvaliieter, t,ex, äldre planlösningar som ofta har andra värden i fråga om rumssamband och rumsvolymer än den nyare bebyggel­sen. Varsamhetskravet innebär att exempelvis flyttning av väggar och våtenheter skall ske endast om det är absolut nödvändigt för att nå godtag­bara planlösningar. Även inredningsdetaljer som kakelugnar, skåpsnicke­rier, dörrar och paneler skall behandlas med varsamhet. Vi vill emellertid framhålla att varsamhetskravet inte får tas till intäkt för att generellt tillämpa en lägre standard. Varje ändring av en byggnad, oberoende av storleken på ålgärden, kan göras på elt varsamt eller ovarsamt sätl. Var­samhet är en metod som skall användas vid genomförandet av ombygg­nader och andra ändringar. Metoden förutsätter att man skaffar sig kun­skaper om de värden som byggnaden har och att man lar till vara dessa värden så långl det är möjligt med hänsyn lill kraven i första - fjärde styckena,

75 §

Till sådan nybyggnad för vilken förbud följer av eller kan beslutas enligt byggnadslagen (1947:385) hänförs:

a)    uppförande av en helt ny byggnad,

b)   tillbyggnad av en befintlig byggnad,

c)    ombyggnad,

d) inredande av en byggnad helt eller delvis till väsentligen annat ända­
mål än det vartill byggnaden förut har varil använd,

e) sådan förändring av en byggnad, som medför alt byggnaden kommer
att strida mol fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utom­
plansbestämmelser,

O någon annan förändring av en byggnad som i befintligt skick strider mot en sådan plan eller sådana bestämmelser, om det inte är fråga om en bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter eller om ett uthus som hör till en sådan byggnad.

Som nybyggnad skall emellertid inte anses anordnande av godtagbar avfallshantering, av tillfredsslällande energihushållning, eller av värmeled­ningar eller vatlenklosetter eller andra hygienska förbättringar i en befint­lig byggnad, som måste antas komma att slå kvar under längre tid även om sådana anordningar inte skulle medges.

Som nybyggnad skall inte heller anses sådana åigärder som enligt 54 § 2 mom, första stycket 3—6 får utföras utan byggnadslov, 1 fråga om sådana åtgärder skall bestämmelserna i 38§, 39§ första stycket första punkten och 40-48 §§ lillämpas i skälig omfattning.

Som har redovisats i inledningen av detta avsnitt innebär den ändring som vi föreslår av 75 § att paragrafen efter ändringen kommer att reglera vilka byggnadsåtgärder som skall kunna hindras inom områden med för­bud mot nybyggnad och all dessa åtgärder inte för ulföras utan byggnads­lov.


 


Prop. 1985/86:1                                                     124

Vi föreslår vidare atl punkterna b) och c) i första stycket ändras. Med den föreslagna ändringen av punkt b) avses ingen ändring i sak. Begreppet tillbyggnad avses liksom i den föreslagna 49 § omfatta såväl tillbyggnad som påbyggnad av en befintlig byggnad.

Vi föreslår att under punkten c) anges endast ombyggnad. Med ombygg­nad avses sådana åtgärder som i den föreslagna lydelsen av 49 § hänförs till ombyggnad, Enligl vår mening är det motiverat alt kommunerna har möj­lighet att hindra sädana åtgärder inom områden där förbud mot nybyggnad gäller, när ombyggnaden innebär att byggnaden kommer att stå kvar och kunna nyttjas för sitt ändamål under en avsevärt förlängd tid eller när åtgärden syftar til! att ge byggnaden eller del av den ett väsentligt ändrat användningssätt.


 


Prop. 1985/86:1                                                     125

Bilaga 6

Det till lagrådet den 20 oktober 1983 remitterade försla­get till plan- och bygglag

Förslag till Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande,

FÖRSTA AVDELNINGEN 1 kap. Inledande bestämmelser

1    § Denna lag innehåller beslämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att på demokratins och solidaritetens grund samt med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnads­förhållanden för människorna i dagens samhälle och för kommande gene­rationer,

2    § I alla kommuner skall bedrivas en översikllig fysisk planering. Den skall komma till uttryck i en översiktsplan, som anger gmnddragen av användningen av mark- och vattenområden i hela kommunen samt rikt­linjer för bebyggelseutvecklingen. För all säkerställa atl syftet med över­siktsplanen eller att riksintressen tillgodoses kan områdesbestämmelser antas för ett visst område av kommunen.

Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom delaljplaner. För atl underlätta genomfö­randet av detaljplaner kan fastighetsplaner antas.

För samordning av flera kommuners planläggning kan en regionplan upprättas.

Det ankommer på kommunen att anta översiktsplan, områdesbestäm­melser, detaljplaner och fastighetsplaner, I 12 kap. 8§ finns beslämmelser om rätt för regeringen att i särskill fall anla detaljplan eller områdesbe­stämmelser,

3 § Till byggande och rivning av byggnader samt till schaklning, fyllning,
trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov, riv­
ningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

I ärenden om bygglov kan den ansökta åtgärden i ett förhandslov förkla­ras lillåtlig på den avsedda platsen.

4    § Vid prövning av frågor enligl denna lag skall - i den mån inte annat föreskrivs - både allmänna och enskilda intressen beaktas.

5    § För alt mark skall få användas för bebyggelse och därmed samman­hängande anordningar eller för andra anläggningar än byggnader skall den prövas vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet.

6    § I varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd, som prövar frågor om bygglov, rivningslov och marklov.


 


Prop. 1985/86:1                                                      126

7 § Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet inom
länet. Tillsynen utövas i första hand vid samråd i anslutning lill kommuner­
nas planläggning,

1 länsslyrelsens uppgifter ingår att tillhandahålla kommunerna sådant planeringsunderlag som är tillgängligt för länsstyrelsen och som kan bidra till en god uiformning av planerna.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan- och byggnads­väsendet i riket.

Definitioner

8 § Med sakägare avses i denna lag den vars räll berörs eller vars
intressen i övrigt påverkas av ett ärende enligt lagen, om han antingen
äger, innehar särskild rält till eller är bosatt på en fastighet som berörs av
ärendet.

Sakägare är även en organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning för en fastighet som berörs av ärendet eller, om gäl­lande förhandlingsordning inte finns, en förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastig­heten är belägen,

9 § Om en faslighel har upplåtits med lomträti, skall vad som i denna lag
föreskrivs om fastighetsägaren och om fastigheten eller marken också
tillämpas på tomträtlshavaren och lomlrätten.

Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt, med fideikom­missrätt eller på grund av testamentariskt förordnande utan atl äganderät­ten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag anses som egendo­mens ägare,

Bemyndiganden för regeringen m.m.

10      § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär
meddela föreskrifter till 3 kap,, om Föreskrifterna avser

1,    skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,

2.    utformningen av byggnader och andra anläggningar eller anordningar
samt tomter och allmänna platser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i fråga om 3 kap, 7§, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3 kap,

11      § Om det behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, får
regeringen föreskriva att vissa slag av material, konstruktioner eller anord­
ningar får användas i byggnader eller andra anläggningar endast efler
typgodkännande av den myndighet som regeringen beslämmer.

Som villkor för typgodkännande får bestämmas att fortlöpande konlroll skall utföras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för typgodkännande,

12      § Regeringen får meddela föreskrifter med avvikelse från denna lag
om riket är i krig eller krigsfara eller om del råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har
befunnit sig i.


 


Prop. 1985/86:1                              '                       127

ANDRA AVDELNINGEN

OM KRAV VID PLANLÄGGNING OCH BYGGANDE

Ikap. Allmänna bestämmelser för planläggning och prövning av bygglov m.m.

1 § Planläggning skall främja en från allmän synpunkt lämplig samhälls­
utveckling och skapa fömtsättningar för en från social synpunkt god bo­
stads-, arbets-, trafik- och frilidsmiljö. Hänsyn skall tas till förhållandena i
angränsande kommuner.

Första stycket skall lillämpas även vid prövning av ansökningar om bygglov, rivningslov och marklov.

2   § Vid planläggning och vid prövning av ansökningar om bygglov, riv­ningslov och marklov skall även lagen (0000:000) om hushållning med naturtesurser tillämpas. Härvid skall särskill beaktas atl mark används för del ändamål, för vilket den är mest lämpad med hänsyn till beskaffenhet, läge och föreliggande markanvändningsbehov,

3   § Mark får användas för bebyggelse endast om den är lämpad för detta ändamål från hälsosynpunkt samt med hänsyn till de geotekniska förhål­landena och till möjligheterna atl dels ordna trafik, service, vattenförsörj­ning och avlopp, dels förebygga vatten- och luftföroreningar samt buller­störningar,

4   § Byggnader och andra anläggningar, som för sin funktion är beroende av energianvändning, skall placeras på ett från energiförsörjnings- och energihushållningssynpunkt lämpligl säll,

5   § Inom områden med samlad bebyggelse skall bebyggelsemiljön ulfor­mas så att

1.    den ger betryggande säkerhet mot brand, trafikolyckor och andra
olyckshändelser,

2.  det finns föruisättningar för en god hushållning med energi och vatten, goda klimatförhållanden och goda hygieniska förhållanden i området,

3.  det finns förutsätlningar för en tillfredsställande trafikförsörjning och för en i övrigt god trafikmiljö,

4.  det finns förutsättningar för personer med nedsatt rörelse- eller orien­teringsförmåga att nyttja området,

5.    behovet av framtida förändringar och kompletteringar beaktas.
Inom eller i nära anslutning till bebyggelseområdet skall det dessutom

finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjlig­heter att anordna en med hänsyn till bebyggelsens omfattning och karaktär rimlig samhällsservice och kommersiell service.

3kap. Krav på byggnader m. m.

Nya byggnader

Placering och utformning m ,   m,

1 § Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn lill slads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvär­dena på platsen. Byggnader skall ha en god yttre form och färgsättning, som är lämplig för byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan.


 


Prop. 1985/86:1                                                     128

2 § Byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda
användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt
orsakar fara eller betydande olägenheter för omgivningen.

Inverkan på grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas, 1 fråga om byggnader som placeras under markytan skall dess­ulom i skälig omfattning beakias atl användningen av marken över byggna­derna inte försvåras.

Energihushållning m,   m,

3 §   Byggnader skall medge god hushållning med energi och vatten.

I byggnader som innehåller bostads- eller arbetsrum skall uppvärm-ningssyslemet i skälig utsträckning utformas så att del utan omfattande ändringar kan användas för skilda energislag som är lämpliga från allmän synpunkt.

Bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter, som i huvudsak skall värmas upp med elenergi eller naturgas, skall i skälig omfattning ulformas så att ett byte till uppvärmning med annat energislag underlättas. Sådana bostadsbyggnader får förses med uppvärmningssystem med direkt­verkande elvärme endast om det finns särskilda skäl.

Bärförmåga, stadga och hållfasthet

4 § Byggnaders grundläggning, stomme och andra bärande delar skall ha
betryggande bärförmåga och stadga. Övriga byggnadsdelar skall ha en med
hänsyn till ändamålet tillfredsställande hållfasthet.

Hygieniska förhållanden, brandskydd m,   m.

5   § Byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till trevnad, god hygien, en god arbetsmiljö och elt tillfredsställande inom­husklimat.

6   § Byggnader skall ge elt tillfredsställande skydd mol olycksfall, mol uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall från byggnader skall kunna tas om hand och forslas bort pä ett tillfredsställande sätt.

Tillgänglighet

7 § Bostäder, arbetslokaler och sådana uirymmen i byggnader till vilka
allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga för och kunna nyttjas av
personer som har nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga.

Bostadsbyggnader som har tre eller flera våningsplan och som innehåller lägenheter som inte är lillgängliga från markplanet samt andra byggnader med våningsplan som inte är tillgängliga från markplanet skall ha hiss eller annan lyftanordning,

Bosladsbyggnader som har mindre än tre våningsplan och som innehål­ler lägenheter som inte är tillgängliga från markplanel skall utformas på sådant sätt att hiss eller annan lyfianordning kan installeras utan svårighet,

1 fråga om bosladsbyggnader med högst två bostadslägenheter får un­dantag medges från kravet på tillgänglighet till byggnaden, om det är befogal med hänsyn till lerrängförhållandena,

I fråga om arbetslokaler får undanlag medges från första stycket, om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalen är avsedd.


 


Prop. 1985/86:1                                                      129

Besländighet

8 § Kraven i l-7§§ skall med skäliga insatser kunna uppfyllas under
byggnadens avsedda brukslid. Bärande delar skall under denna lid ha
betryggande beständighet.

Hänsyn till byggnaders ändamål

9 § Vid tillämpningen av l-5§§, 6§ första stycket och 8§ skall hänsyn
las lill ändamålet med byggnaden.

Fritidshus skall i skälig utsträckning uppfylla kraven i 5§. Bestämmel­serna i 3 och 7 §§ gäller inte för sådana byggnader.

Befintliga byggnader Ändring av byggnader

10 § Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar skall genomföras
på elt varsamt sätl, så all byggnadens särdrag beakias och dess byggnads­
tekniska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till
vara.

Till ombyggnad hänförs åtgärder som fordrar bygglov och som dessulom bedöms avsevärt förlänga bruksliden för byggnaden eller en del av den. Till ombyggnad hänförs även åtgärder som syftar till en väsentligt ändrad användning av byggnaden eller en del av den.

Vid tillbyggnad skall 1 -8 §§ tillämpas på tillbyggnaden.

Vid ombyggnad skall den del av byggnaden som byggs om tillföras de i 1-6 och 8§§ angivna egenskaperna i den omfattning som följer av före­skrifter som meddelas med slöd av denna lag. Kraven på tillgänglighet i 7 § skall uppfyllas, om detta inte är uppenbart oskäligt,

I områdesbestämmelser eller detaljplan kan kommunen besluta att lägre krav än vad som följer av fjärde stycket får slällas, under fömtsättning atl bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid annan ändring än tillbyggnad och ombyggnad skall ändringen i skälig utsträckning uppfylla kraven i 1—8§§.

Vid tillämpning av tredje-sjätte styckena skall hänsyn tas till byggna­dens fömtsättningar och ändamål.

Bebyggelse med särskilt be varande värde

11 § Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk,
miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyg­
gelse av denna karaklär får inte förvanskas.

Underhåll av byggnader

12 § Byggnader skall under bmkstiden skötas och underhållas så att
deras egenskaper i fråga om energi- och vattenhushållning, bärförmåga och
stadga, Irevnad, hygien och inomhusklimat saml tillgänglighet i huvudsak
bevaras. Anordningar för avfallshantering saml anordningar för skydd mol
olycksfall och brand skall hållas i stånd. Byggnaders yttre skall hållas i
vårdat skick.

Underhållet skall anpassas till den enskilda byggnadens värde från kul­turhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär,

I delaljplan eller i områdesbestämmelser kan för sådana byggnader som avses i 11 § meddelas de bestämmelser om underhåll av byggnadens yttre och av dess inre som behövs för att byggnadens särart skall bevaras.

9   Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      130

Åigärder som inte kräver bygglov

13 § För sådana åtgärder i fråga om byggnader som inte kräver bygglov
skall bestämmelserna i l-8§§ lillämpas i skälig utsträckning.

Andra anläggningar än byggnader m. m.

14 § Vad som föreskrivs om byggnader i 1-12§§ skall tillämpas även i
fråga om de anläggningar, anordningar och skyltar för vilka bygglov krävs.
För övriga anläggningar och anordningar som anges i 8 kap. skall 1 -12 §§
tillämpas i skälig utsträckning.

Tomter, allmänna platser m. m. Tomter

15 § Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett sätt
som är lämpligl med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur-
och kulturvärdena på platsen. Dessulom skall tillses att

1,  nalurförutsältningama så långl möjligt tas till vara,

2,  betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer,

3,  risken för olycksfall begränsas och väsentliga ölägenheter inte upp­kommer för trafiken,

4,  del finns en lämpligt belägen utfart från lomlen samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet på framkomlighet för utryckningsfordon lill och från bebyggelsen på tomlen,

5,  avfall kan forslas bort på etl tillfredsslällande sätt,

6,  tomten kan nyttjas av personer med nedsatt rörelse- eller oriente­ringsförmåga,

7,  lämpligl uirymme för parkerirg, lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas på tomten eller i närheten av denna.

Om bebyggelsen pä lomlen innehåller en eller flera bostadslägenheter eller utrymmen för barnstuga, skola eller annan jämförlig verksamhei, skall det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse på tomten eller på utrymmen i närheten, som är gemensamma för flera byggnader.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för all samtidigt anordna parke­ring och friyta, skall i första hand fri yta anordnas.

16     § Bestämmelserna i 15 § första stycket 7 samt andra och tredje stycke­
na fär i skälig utsträckning tillämpas även pä bebyggda tomter.

I samband med att bygglov lämnas för lillbyggnad eller ombyggnad skall tomlen anordnas sä alt den i skälig uisträckning uppfyller kraven i 15 §.

17     § Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller
inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas så atl belydande olägenheter för
omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så all risken för olycks­
fall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta atl plantering skall utföras
och att befintlig växtlighet skall bevaras.

Sådana anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 § skall i skälig uisträckning hällas i stånd.

Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas sä att risken för olycksfall begränsas.

Allmänna plalser m.   m,

18     § Vad som föreskrivs om tomter i 15-17 §§ skall i skälig utsträckning
lillämpas i fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar
än byggnader.


 


Prop. 1985/86:1                                                     131

TREDJE AVDELNINGEN

OM PLANLÄGGNING OCH PLANGENOMFÖRANDE

4 kap. Översiktsplan och områdesbestämmelser

Översiktsplan

1   § För varje kommun skall del finnas en aktuell översiktsplan som underlag för beslut om användningen av mark och vatten samt om kommu­nens närmare planläggning,

2   § Översiklsplanen och ändringar av den anlas av kommunfullmäktige. Planen gäller lill dess all den ändras genom elt beslul som vinner laga kraft.

Innehåll m.   m,

3 § I översiktsplanen skall med tillämpning av beslämmelserna i 2 kap,
anges: 1, gmnddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenom­
råden samt riktlinjer för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar,2, hur kommunen avser att
ullgodose riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med natur­
resurser.

Om planen i en viss del inte har godtagits av länsslyrelsen, skall detta anmärkas i planen,

4 § Översiktsplanen består av en särskild handhng med riktlinjer saml en
eller flera kartor. Om del är lämpligt kan riktlinjerna tas in på karta.

Till planen skall fogas en planbeskrivning som redovisar planeringsförut­sättningarna, skälen ull den utformning av planen som har valts saml de åigärder som kommunen avser alt vidla för alt fullfölja planen. Även länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 10 § Iredje siycket skall fogas lill planen.

Planhandlingama skall utformas på ett sådant sätl att översiktsplanens innebörd utan svårighet kan utläsas.

Förfarandet

5 § När förslag till översiktsplan eller förslag till ändring av planen upp­
rättas, skall samråd ske med länsstyrelsen, regionplaneorgan och angrän­
sande kommuner som berörs av förslaget. Även andra som kan ha ett
väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Samrådet skall ske under arbetet med planförslaget och syfta till ett utbyte av information och synpunkter mellan kommunen och dem som berörs av förslaget. Under samrådet bör motiven lill förslaget, planerings­underlag av betydelse saml förslagets innebörd redovisas. Resultatet av samrådet saml förslag med anledning av de synpunkler som har framförts, skall redovisas i en samrådsredogörelse.

6 §   Under samrådet åligger del länsslyrelsen särskilt att

1.    ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka för att riksintressen enligt
lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser tillgodoses,

2.  verka för att sådana frågor om användningen av mark och vatten som angår tvä eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3.  samordna statliga myndigheters synpunkter på planförslaget och ta till vara myndigheternas intressen.


 


Prop. 1985/86:1                                                      132

Länsslyrelsens synpunkter på förslaget skall, om det inte är uppenbart onödigt, sammanställas i etl samrådsylirande,

7   § Innan översiklsplanen eller ändring av den anlas, skall planförslagel ställas ut för granskning under minst två månader.

8   § Innan utställningen börjar skall den kungöras i ortstidning. Av kun­görelsen skall framgå var utställningen sker samt inom vilken lid och vart synpunkter pä förslaget kan lämnas. Avser förslaget en viss del av kom­munen, skall del framgå av kungörelsen.

Ett exemplar av planförslaget med tillhörande handlingar skall före utställningen överlämnas till länsslyrelsen, regionplaneorganet och an­gränsande kommuner som berörs av förslaget,

9 §   Vid utställningen skall planförslagel åtföljas av

1,  planbeskrivningen,

2,  samrådsredogörelsen,

3,  gällande översiktsplan,

4,  sådant planeringsunderlag som har belydelse för en bedömning av förslaget.

Avser förslaget ändring av översiklsplanen för en viss del av kom­munen, skall redovisas i vad mån ändringen har betydelse för andra delar av kommunen.

10 § Den som vill lämna synpunkter pä förslaget skall göra detla skriftligt
under utställningstiden.

Länsstyrelsen skall granska om förslaget

1,  tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturtesurser,

2,  innebär att sådana frågor om användningen av mark och vatten som angår två eller flera kommuner har samordnats på etl lämpligl sätt,

3,  innebär att en viss bebyggelse blir olämpligt placerad, utformad eller utförd från hälsoskyddssynpunkt eller med hänsyn till behovet av skydd mot olyckshändelser.

De synpunkter, som länsstyrelsens granskning kan föranleda, skall stäl­las samman i ett granskningsytirande. Av yttrandet skall framgå om plan­förslaget i en viss del inte har godtagits i något av de hänseenden som anges i andra siycket.

11 § Efter utställningen skall planförslaget övervägas mot bakgrund av
de avlämnade synpunkterna. En sammanställning av synpunkterna och
förslag med anledning av dessa skall redovisas i ett särskill ullålande, som
skall fogas lill handlingarna i ärendet inför antagandel.

Om planförslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställ­ning ske,

12 § Av 2 kap, 25 § Iredje stycket kommunallagen (1977:179) följer a«
beslut att anta eller ändra översiktsplanen skall tillkännages på kommu­
nens anslagstavla.

När beslutet har vunnit laga kraft, skall planen med tillhörande handling­ar, utlåtandet enligl 11 § och ell proiokollsutdrag med beslutet snarast möjligt och senast inom en månad sändas till länsstyrelsen, angränsande kommuner som berörs samt myndigheter, vilkas synpunkter inte har blivit tillgodosedda.


 


Prop. 1985/86:1                                                     133

Områdesbestämmelser Innehåll m.m.

13 § För att inom elt visst område, som inte omfattas av detaljplan,
säkerställa syftei med översiklsplanen eller tillgodose ett riksiniresse en­
ligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser, kan områdesbe­
stämmelser anlas för områdel. Områdesbestämmelser får avse endast föl­
jande frågor:

1,    Begränsning eller utvidgning enligt 8 kap, 3,5 eller 6 § av skyldigheten
att ansöka om bygglov samt införande enligt 8 kap. 7 eller 8 § av skyldighet
att ansöka om rivningslov eller marklov.

2,  Grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ­den för olika ändamål.

3,  Byggnadsarean eller storleken på lomler i områden avsedda för fri­tidsändamål,

4,  Placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar eller anordningar samt ombyggnadskrav enligt 3 kap, 10 § femte stycket.

5,  Skyddsbestämmelser för sådan bebyggelse med särskilt bevarande­värde som avses i 3 kap. 11 §.

6,  Användningssätt för och utformning av mark för allmänna platser.

7,  Schaklning, fyllning, trädfällning och skogsplantering till ledning för prövning av marklov inom områden för bebyggelse och därmed samman­hängande anordningar, friluftsområden och sådana skyddsområden som avses i 8 kap, 8§ iredje stycket 3, Om regleringen avser friluftsområden, får den inte vara så ingripande alt den pågående markanvändningen avse­värt försvåras,

8,  Byggnadstekniskt utförande och skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen.

Genom områdesbestämmelser kan även meddelas beslut enligt 6 kap. 2 § att exploateringssamverkan enligt lagen (0000:000) om exploateringssam­verkan får ske inom etl visst område.

14    § Områdesbestämmelser samt ändring och upphävande av sådana antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige fär dock besluta alt frågor an­gående områdesbestämmelser inom vissa områden eller med elt visst innehåll skall prövas av byggnadsnämnden eller av kommunstyrelsen,

15    § Områdesbestämmelser och det område, inom vilket bestämmelser­na skall gälla, skall redovisas i en särskild handling, I denna eller i en särskild bilaga skall även de närmare skälen lill bestämmelserna redovisas. En motsvarande redovisning skall finnas när områdesbestämmelser skall upphävas.

Förfarandet

16 § När områdesbestämmelser eller ändring eller upphävande av så­
dana upprättas och antas, skall följande bestämmelser om detaljplan i
5 kap, lillämpas, nämligen

10 § tredje styckel om planhandlingarnas uiformning m, m.,

17 § om samråd m. m.,

18 § om länsslyrelsens uppgifter m, m,,

19 § om utställning,

20 § om kungörelse om utställning, undertättelser m, m,,

 

22 § om behandlingen av synpunkter på förslaget m. m.,

23 § om tillkännagivande av beslutet om antagande m, m,.


 


Prop. 1985/86:1                                                      134

24 § om kungörelse när detaljplanen vunnit laga kraft m. m.,

25 § om enkelt planförfarande.

Giltighet och verkan

17 § Områdesbestämmelser gäller till dess att de ändras eller upphävs
genom etl beslul som vinner laga kraft eller upphör alt gälla på gmnd av
andra stycket eller 6 kap, 2§ andra siycket.

Antas delaljplan för ell område med områdesbestämmelser, upphör beslämmelserna samtidigt att gälla inom det område som detaljplanen omfaltar.

18 § Av 8 kap, 11, 16 och 18 §§ följer att bygglov, rivningslov respektive
marklov inte far meddelas i strid mot områdesbestämmelser. Även sådana
åtgärder som inte kräver lov och som avser byggnader, andra anläggning­
ar, tomter och allmänna plalser skall ulföras så alt de inte strider mot
områdesbestämmelser.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslul enligt vissa andra författ­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot områdesbestämmelser.

5 kap. Detaljplan

1 § Prövning av markens lämplighet för bebyggelse samt reglering av
bebyggelsemiljöns uiformning skall ske genom detaljplan för

1.  ny samlad bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar,

2.  ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen eller som skall förläggas inom ett område med stor efterfrå­gan pä mark för bebyggelse,

3.  befintlig bebyggelse som skall förändras eller bevaras på sådant sätt att detla behöver närmare regleras i etl sammanhang eller

4.  bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar, om genomfö­randel ställer särskilda krav på kommunens medverkan.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om andra anläggningar än byggnader som kräver bygglov enligl 8 kap, 2 §,

Kravet på detaljplan i första och andra styckena gäller inte om tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser enligt 4 kap, 13 §.

2    § Vid utformningen av detaljplaner skall skälig hänsyn tas till de befint­liga bebyggelse-, äganderätts- och faslighetsförhållanden inom och i an­slutning lill planområdel som kan inverka på planens genomförande.

3    § Detaljplaner antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får dock be­sluta att detaljplaner inom vissa områden eller med ett visst innehåll skall antas av byggnadsnämnden eller av kommunstyrelsen.

Innehåll m.m.

Obligatoriskt innehåll m.   tn.

4 §   1 detaljplaner skall anges och till gränserna utmärkas

1,    allmänna platser, såsom gator, vägar, torg och parker,

2,  kvartersmark, avsedd för bland annat bebyggelse, idrotts- och fritids­anläggningar, begravningsplatser, anläggningar för irafik, vatten, avlopp och energi samt skydds- och säkerhetsområden,

3,  vattenområden, avsedda för blemd annat bålhamnar och friluftsbad.


 


Prop. 1985/86:1                                                      135

För galor och andra allmänna plalser, för vilka kommunen enligt 6 kap, 27 § är huvudman, skall ulformningeti och användningssättet anges. För kvartersmark och vattenområden skall ärivändningssäi[tet anges,

5   § Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser, skall detta anges i planen.

6   § I detaljplaner skall bestämmas den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras (genomförandetid). Tiden skall bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen och vara minst fem och högst femton år. Tiden skall räknas från den dag planen vinner laga kraft eller från den senare tidpunkt som anges i planen. För skilda delar av planen kan olika genomförandelider bestämmas.

Saknar planen beslämmelser om genomförandetid, skall tiden anses vara lio år, räknal från den dag planen vinner laga krafl.

Medger detaljplanen tillfällig markanvändning enligt 8 § första stycket 9, skall i planen bestämmas den tid under vilken markanvändningen fär pägä. Tiden fär bestämmas lill högst tio år, räknat från den dag planen vinner laga kraft.

Frivilligt innehåll

7   § En detaljplan bör innehålla de beslämmelser som i varje särskilt fall behövs för atl åstadkomma en god miljö. Planen får dock inte göras mer delaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den,

8   § I detaljplanen kan meddelas bestämmelser om användningen av mark och vatten, om bebyggelsen, bebyggelsemiljön och om andra anlägg­ningar än byggnader. Beslämmelser kan meddelas bland annal i följande avseenden:

1.    Begränsning eller utvidgning enligt 8 kap. 5 § tredje styckel eller 6 § av
skyldigheten att ansöka om bygglov, begränsning enligt 8 kap, 7§ första
stycket av skyldigheten alt ansöka om rivningslov samt begränsning eller
ulvidgning enligt 8 kap, 8 § av skyldigheten att ansöka om marklov.

2.  Den största omfattning i vilken rnarken får bebyggas över och under markyian. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjning­en eller miljön kan även bestämmas i vilken minsta omfattning marken får bebyggas. Beslämmelser kan vidare meddelas om byggnadssättet och om byggnaders användningssätt. För bostadsbyggnader kan beslämmas ande­len lägenheter av olika slag eller olika storlekskategorier.

3.  Placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar, anordningar och tomter samt ombyggnadskrav enligt 3 kap, 10 § femte stycket.

4.  Skyddsbestämmelser för sådan bebyggelse med särskilt bevarande­värde som avses i 3 kap. 11 §.

5.  Vegetation samt markskikiets utformning och höjdläge.

6.  Användningssätt för och utformning av vägar och andra allmänna platser för vilka annan än kommunen skall vara huvudman,

7.  Hur utfarter mol allmänna platser får anordnas sanrtt skyldighel eller förbud alt anordna stängsel,

8.  Placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud alt använ­da viss mark för parkering,

9.  Tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behö­ver tas i anspråk för det slutliga ändamål som anges i planen.


 


Prop. 1985/86:1                                                      136

10,  Vilka områden som skall vara lillgängliga för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar.

11,  Byggnadstekniskt utförande eller skyddsanordningar för atl motver­ka störningar från omgivningen. Om det finns särskilda skäl, kan i planen bestämmas högsia tillåtna värden för sådana störningar genom luftförore­ning, buller, skakning, ljus eller annat som prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387).

12,  Principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemen­samhetsanläggningar.

Genom detaljplan kan även meddelas beslut enligl 6 kap. 2§ atl exploa­teringssamverkan enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan får ske inom ett visst område. Om mark därvid skall tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift även om delta.

9 § 1 detaljplanen kan bestämmas att bygglov inte får lämnas till åtgärder
som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

1,  en viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning, för vilken kommunen inte skall vara huvudman, har kommit till stånd,

2,  en viss byggnad eller anläggning på tomlen har rivils, byggts om eller fått en i planen angiven ändrad användning eller utfarten från fastigheten har ändrats,

3,  en fastighetsplan med etl vissl innehåll har vunnit laga kraft eller

4,  förordnande enligt 6 kap, 20 § har vunnit laga kraft.

Planhandlingarna

10 § Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med
bestämmelser. Planen kan dock bestå enbart av en av dessa handlingar,
om de förhållanden som är av belydelse därmed framgår tillräckligt tydligt.

Av plankartan skall framgå inom vilka områden olika bestämmelser skall gälla. Den skall upprättas på gmndval av en för ändamålel avsedd karta (gmndkarta), om det inte är uppenbart onödigt,

Planhandlingama skall ulformas så tydligt atl sakägarna och allmänhe­ten under samråd och utställning enligl 17 och 19 §§ kan få en klar uppfatt­ning om vilken reglering av miljön som planen medför inom områdel.

11 § Till planen skall fogas en planbeskrivning som redovisar planerings-
fömtsältningarna, planens syfte och skälen till den utformning av planen
som har valts. Om detaljplanen avviker frän översiktsplanen, skall detta
och skälen till avvikelsen särskilt redovisas. Beskrivningen skall illustreras
i den omfattning som behövs. Den skall åtföljas av en illuslralionskarta,
om det inte är uppenbart onödigt.

Till planen skall dessutom fogas en sådan genomförandebeskrivning som avses i 6kap. 1 §.

Till gmndkartan skall fogas en förteckning över de fastigheter och sam­fälligheter som berörs av planen samt ägare och innehavare av särskild rält lill dessa (fastighetsförteckning).

Förutsättningar för att ändra eller upphäva en detaljplan m. m.

12 § Före genomförandelidens utgång får detaljplanen ändras eller upp­
hävas endast om del finns synnerliga skäl eller om berörda fastighetsägare
har samtyckt till detla.

Efter genomförandetidens utgång får detaljplanen ändras eller upphä­vas, om det är påkallat frän allmän synpunkt.


 


Prop. 1985/86:1


137


13   § Bestämmelserna i 1-11 §§ skall tillämpas även när detaljplanen ändras eller upphävs,

14   § Om delaljplanen ändras för ell område som omfattas av en fastig­hetsplan, skall det framgå av detaljplanen i vilka delar fastighetsplanen enligt 6kap, 12 § upphör att gälla.

Att en detaljplan i vissa fall ändras till följd av att en fastighetsplan antas framgårav 6 kap, 5§,

15 § Genomförandetiden kan föriängas eller förnyas med högst fem är i
sänder.

Om en fastighetsägare kan visa all han har avsett att genomföra planen under genomförandetiden men all han har hindrats all göra detla på gmnd av omständigheter över vilka kommunen råder, skall genomförandetiden förlängas i skälig omfattning.

Den tid, under vilken tillfällig markanvändning fär pågå, kan föriängas med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden för sådan markanvänd­ning får dock inte överstiga 20 år.

Förfarandet

16   § En delaljplan bör gmndas pä elt program som anger utgångspunkter och mål för planen.

17   § När förslag lill delaljplan upprättas, skall samråd ske med länssty­relsen, faslighelsbildningsmyndigheten och angränsande kommuner som berörs av förslaget. Sakägarna samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda som kan ha elt väsentligl iniresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Samrådet skall ske under arbetet med planförslaget och syfta till elt utbyte av information och synpunkter mellan kommunen och dem som berörs av förslaget. Under samrädel bör motiven lill förslaget, planerings­underlag av betydelse samt de för sakägarna viktigaste följderna av försla­get redovisas. Om det finns elt program för planen, skall också detla redovisas. Resultatet av samrådet samt förslag med anledning av de syn­punkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse,

18 §   Under samrådet åligger del länsstyrelsen särskilt au

1.    ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap, och verka för att riksintressen
enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser tillgodoses,

2.  verka för att regleringen av sådana frågor om användningen av mark och vatten som angår tvä eller flera kommuner samordnas på elt lämpligt sätt saml

3.  samordna statliga myndigheters synpunkler på planförslagel och ta till vara myndigheternas intressen.

Länsstyrelsens synpunkter pä förslaget skall, om det inte är uppenbart onödigt, sammanställas i ett samrädsyttrande.

19   § Innan detaljplanen anlas, skall planförslagel ställas ut för gransk­ning under minst tre veckor,

20   § Innan utställningen börjar skall den kungöras i ortstidning. Av kun­görelsen skall framgå var planområdel ligger, var utställningen sker saml inom vilken tid och vart synpunkler pä förslaget kan lämnas. Om detalj­planen avviker frän översiktsplanen, skall del framgå av kungörelsen.


 


Prop. 1985/86:1                                                      138

Ett exemplar av planförslaget med tillhörande handlingar skall före utställningen överlämnas till länsstyrelsen och angränsande kommuner som berörs av förslaget. Dessutom skall underrättelse om innehållet i kungörelsen sändas som rekommenderat brev eller på annat sätl som kan styrkas till

1,    kända ägare till fastigheter som berörs av förslaget,

2.    kända innehavare av servituts- eller arrenderätt till sådana fasligheter,

3,    sådana kända organisationer och föreningar av hyresgäster som avses
i 1 kap, 8 § andra stycket,

4.    andra som har ett väsentligt intresse av planförslaget.

Om planförslaget berör ett markområde som är samfällt för flera fastig­heter med skilda ägare, är del tillräckligt att underrättelsen sänds lill en ledamot av slyrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare, fär underrättelsen sändas till en av delägarna för atl hållas tillgänglig för alla, I sådani fall skall kungörelsen enligt första stycket även innehålla uppgift om till vilken delägare underrättelsen har sänts.

Om etl stort antal sakägare skall underrättas om utställningen av plan­förslaget fär bestämmelsema om kungörelsedelgivning i 17 § delgivningsla­gen (1970:428) tillämpas. Som ytterligare förutsättning för detta gäller att det skulle innebära störte kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn lill ändamålel med underrättelsen att sända den enligt andra och tredje styckena till var och en av sakägarna.

21 §   Vid utställningen skall planförslaget åtföljas av:

1.  planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen,

2.  samrådsredogörelsen,

3.  program för planen, grundkarta och fastighetsförteckning, om sådana handlingar har upprättats.

Även planeringsunderlag, som har betydelse för en bedömning av plan­förslaget, bör hållas tillgängligt under utställningen. Planhandlingarna bör vid utställningen kompletteras med annat material, om förslagels innebörd därigenom kan väsentligt förtydligcis.

22 § Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra delta skriftligt
under utställningstiden och med uppgifi om sin adress. Efler utställningen
skall planförslaget övervägas mot bakgmnd av de avlämnade synpunk­
terna. En sammanställning av synpunkterna och förslag med anledning av
dessa skall redovisas i elt särskilt utlåtande, som skall fogas till handlingar­
na i ärendet inför antagandet.

Utlåtandet eller meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall för kännedom snarasi möjligt sändas till de myndigheter och sakägare, vilkas synpunkler på förslaget inte har blivit tillgodosedda. Utsändningen får ske genom att utlåtandet eller meddelandet lämnas för postbefordran under mottagarens kända adress. Om ett slorl antal mottagare skall underrättas, får undertättelse i stället ske genomi kungörelse i ortsUdning,

Om planförslaget ändras efter utställningen och om ändringen har intres­se för allmänheten, skall ny utställning ske. Om ändringen saknar allmänt intresse, får 25 § lillämpas.

23 § Av 2kap. 25§ tredje stycket kommunallagen (1977:179) följer att
beslul att anta en detaljplan skall tillkännages på kommunens anslagstavla.
Senast dagen efter del att tillkännagivandel har anslagils skall detta, till­
sammans med uppgift om tidpunkten då det anslogs, elt protokollsutdrag


 


Prop. 1985/86:1


139


med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet skall
iaktta, sändas till
            .   .

1,  länsslyrelsen

2,  slatliga myndigheter vilkas synpunkter inte har blivit tillgodosedda

3,  regionplaneorgan och angränsande kommuner som berörs av planen,

4,  sakägare som senast under utställningstiden skriftligt har lämnat syn­punkter som inte har blivit tillgodosedda.

Till sakägare som avses i första siycket 4 skall underräuelse om beslutet sändas som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas. Om ett stort anlal sakägare skall undertätlas, får bestämmelserna i 20 § fjärde stycket lillämpas.

Snarast möjligt efter beslutet skall alla handlingar i ärendet sändas till länsstyrelsen,

24 § När beslutet alt anta delaljplanen har vunnii laga kraft, skall detla
kungöras i ortstidning. I kungörelsen skall erinras om innehållet i 14 kap,
12§,

Snarast möjligt efter det att beslutet har vunnit laga kraft och senast en månad därefter skall två exemplar av planen, planbeskrivningen och ge­nomförandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen.

25 § I stället för vad som föreskrivs i 16-22 §§ får bestämmelserna i
andra stycket tillämpas (enkelt planförfarande), om förslaget till detaljplan

1,  ärav begränsad betydelse,

2,  saknar iniresse för allmänheten,

3,  är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyll­rande enligt 4 kap. 10 § Iredje siycket.

Vid enkelt planförfarande skall sakägare och andra som anges i 20 § andra och tredje styckena beredas tillfälle till samråd och, om de inte skriftligt godkänner planförslagel, beredas tillfälle atl lämna synpunkter på detla under två veckor eller den kortare tid som särskill avtalas. Myndig­heter som berörs av planförslagel skall under samma lid beredas tillfälle all lämna synpunkler på delta. En sammanställning av de avlämnade syn­punkterna och förslag med anledning av dessa skall redovisas i ett särskilt utlåtande, som skall fogas till handlingarna i ärendet inför antagandet,

26 § Bestämmelserna i 16—25 §§ tillämpas även vid ändring eller upphä­
vande av detaljplaner.

Giltighet och verkan

27   § Detaljplan gäller till dess att den ändras eller upphävs genom ett beslut som vinner laga kraft eller upphör att gälla i viss del på gmnd av 6kap. 2§ andra stycket.

28   § Av 8 kap, 10, 16 och 18 §§ följer att bygglov, rivningslov respektive marklov inte får meddelas i strid mot detaljplan. Även sådana åtgärder som inte kräver lov och som avser byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna plalser skall ulföras så att de inte strider mol delaljplan.

Enligt vad som föreskrivs särskilt fär beslut enligt vissa andra förfatl­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan.


 


Prop. 1985/86:1                                                      140

6kap. Plangenomförande

Genomförandebeskrivning

1 § I samband med atl förslag till detaljplan upprällas skall i en särskild
handling (genomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska, tek­
niska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för att
åstadkomma ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande
av planen.

Exploateringssamverkan

2 § Kommunen får besluta aU exploateringssamverkan enligt lagen
(0000:000) om exploateringssamverkan får ske. Sådant beslut skall medde­
las i form av områdesbestämmelser eller bestämmelser i en detaljplan.
Som fömtsättning för detta gäller att det med hänsyn till bebyggelseut­
vecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för
bebyggelse och utföra sådana anordningar som behövs för bebyggelsen.

I beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning saml den tid inom vilken etl exploateringsbeslut skall meddelas. Denna tid får bestämmas till högst fem år från den dag då beslutet att anta områdes­bestämmelserna eller planen vinner laga kraft. Har något exploaterings­beslut inte meddelats inom den angivna tiden, upphör områdesbestämmel­serna eller detaljplanen att gälla, såvitt avser kommunens medgivande lill exploateringssamverkan.

Fastighetsplan

3 §   Fastighetsplan får antas för områden med detaljplan.
Fastighetsplan skall antas

1.   om det behövs för att genomföra en ändamålsenlig indelning av kvartersmark i tomter,

2.   om detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en faslighelsplan,

3.   om en fastighetsägare under detaljplanens genomförandetid begär att fastighetsplan upprättas och detla inte är uppenbart onödigt,

4 § En fastighetsplan bör såvitt möjligl omfatta ett kvarter eller annat
lämpligt avgränsat område. Skall fastighetsplanen omfatta endast en del av
elt kvarter, skall iakttas atl möjligheterna alt genomföra detaljplanen för
återstoden av kvarteret inte försvåras.

Skälig hänsyn skall tas till de befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden inom och i anslutning till planområdet, som kan inverka på planens genomförande,

Bestämmelsema i 3 kap. l§ faslighetsbildningslagen (1970:988) skall tillämpas på fastighetsplanen, om den skall reglera markens indelning i fastigheter eller om den skall reglera servitutsfrågor.

Om fastighetsplanen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsan­läggning, skall 5 och 6§§ anläggningslagen (1973:1149) tillämpas pä planen, Gemensamhetsanläggningar skall föriäggas och utföras på sådant sätt att ändamålet med anläggningen kan vinnas med minsta intrång och oiägenhei ulan oskälig kostnad,

5 § Fastighetsplanen får inte strida mot delaljplanen. Om syftet med
detaljplanen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras frän denna.
I sådana fall skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av
fastighetsplanen. Sådan avvikelse skall antecknas på detaljplanen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     141

6 § Fastighetsplaner antas av byggnadsnämnden, om inte annat följer av
13'§,

Innehåll m,   m,

7 § I fastighetsplanen kan regleras markens indelning i fastigheter, bil­
dande, ändring eller upphävande av särskilda rättigheter samt inrättande
av gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149),

I en fastighetsplan får bestämmas att planen skall bli gällande endast under fömtsättning alt beslutet att anta en viss delaljplan vinner laga kraft i de delar som har betydelse för fastighetsplanen.

Planhandlingarna

8 8 Faslighelsplanen består av en plankana och en särskild handling med
beslämmelser. Planen kan dock bestå enbart av en av dessa handlingar,
om de förhållanden som är av betydelse därmed framgår tillräckligt tydligt.

I den mån del behövs med hänsyn till syftei med fastighetsplanen skall i planen angesl. det berörda områdets blivande indelning i fastigheter,2. de särskilda rättigheter som behöver bildas, ändras eller upphävas,3, de an­läggningar som skall ingå i gemensamhetsanläggningar enligt anläggnings­lagen (1973:1149),4. de fasligheter som skall delta i gemensamhetsanlägg­ningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

9 § Till fastighetsplanen skall fogas en beskrivning som tydligt redovisar
vilken detaljplan som gäller och skälen till den utformning av fastighets­
planen som har valts. Om fastighetsplanen avviker från detaljplanen skall
detla och skälen lill avvikelsen särskilt redovisas.

Till fastighetsplanen skall dessutom fogas en förteckning över de fastig­heter och samfälligheter som berörs av planen samt ägare och innehavare av särskild räll lill dessa (fastighetsförteckning).

Förutsätlningar för all ändra eller upphäva en fastig­hetsplan m.   m.

10 § Före utgången av detaljplanens genomförandelid får fastighets­
planen ändras eller upphävas endast om det finns synnerliga skäl eller om
berörda fastighetsägare har samtyckt till delta.

Efter utgången av detaljplanens genomförandetid får fastighetsplanen ändras eller upphävas, om det är påkallat från allmän synpunkt,

11   § Bestämmelserna i 3-9 §§ skall tillämpas även när fastighetsplanen ändras eller upphävs.

12   § Om delaljplanen ändras och detta medför all fastighetsplanen strider mol detaljplanen, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som den strider mot den ändrade detaljplanen. Om detaljplanen upphävs helt eller till en viss del, upphör faslighelsplanen att gälla i de delar som berörs av upphävandet.

Förfarandet

13 § Om fastighetsplanen skall antas samtidigt med detaljplanen, skall
den upprättas och antas i samma ordning som gäller för detaljplanen.

I andra fall skall följande beslämmelser om delaljplan i 5 kap, lillämpas, nämligen

17 § om samråd m, m,.


 


Prop. 1985/86:1                                                     142

19 § om utställning,

20 § om kungörelse om utställning, underrättelser m, m.,

21 § om handlingar vid utställningen ,

22 § om behandlingen av synpunkter på planförslaget m, m,,

23 § om tillkännagivande av beslutet om antagande m, m,,

24 § om kungörelse när detaljplanen vunnit laga kraft m, m.

25 § om enkelt planförfarande.

Samråd enligt 5 kap. 17 § första stycket behöver dock inte ske med länsstyrelsen och angränsande kommuner. Inte heller behöver planförsla­gel överlämnas till länsslyrelsen och angränsande kommuner enligl 20 § andra styckel samma kap,

14 §    Bestämmelserna i 13 § skall tillämpas även när fasughetsplanen ändras eller upphävs.

Giltighet och verkan

15   § Fastighetsplanen gäller till dess aU den ändras eller upphävs genom etl beslul som vinner laga krafl eller upphör att gälla i sin helhet eller i en viss del på grund av 12 §,

16   § Av 8 kap, 10 § följer atl bygglov inte får meddelas i strid mot faslighelsplan. Även sådana åigärder som inte kräver lov och som avser byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mol fastighetsplan.

Enligt vad som föreskrivs särskilt fär beslut enligt vissa andra författ­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Avstående av mark m. m.

17 § Kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan skall användas
för gator eller sådana andra allmänna plalser för vilka kommunen är
huvudman.

Annan mark som enligt detaljplanen skall användas för annat än enskilt bebyggande får kommunen lösa, om markens användning för avsett ända­mål inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras sädan mark som kommunen får lösa enligt första och andra siyckena av särskild rätt, får rättigheten lösas.

Om skyldighet för kommunen atl lösa mark i vissa fall finns bestämmel­ser i 14kap.

18   § Om kommunen är huvudman för gator och andra allmänna platser och förfogar över obebyggd mark som enligt delaljplanen är avsedd för allmän plals, är kommunen skyldig att ulan ersällning låta fastighetsägare som avses i 29 § nyttja marken för ändamålet,

19   § Om annan än kommunen är huvudman för vägar och andra all­männa plalser, är den som äger obebyggd mark, som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats, skyldig att utan ersättning upplåta marken, om den behövs för alt kvartersmark, som tillhörde honom när planen antogs, skall kunna användas för avsett ändamål,

20   § På ansökan av kommunen får länsstyrelsen förordna att mark, som enligt detaljplanen behövs för gator eller sådana andra allmänna platser för


 


Prop. 1985/86:1


143


vilka kommunen är huvudman eller för allmänna byggnader, utan ersätt­ning skall tillfalla kommunen. Under samma förutsättningar får länsstyrel­sen förordna aU mark, som skall användas för vägar eller anidra allmänna plalser för vilka annan än kommunen är huvudman, utan ersättning skall upplåtas till huvudmannen.

Förordnande får meddelas endast om planen innehåller en sådan be­stämmelse som anges i 5kap, 9§ 4 och endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan vänias få av planen och lill övriga omsländigheler.

Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken skall avträdas eller upplåtas när den behöver las i anspråk för avsetl ändamål.

21 § När fråga har väckts om förordnande enligl 20 §, skall byggnads­
nämnden genast anmäla detta lill inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken. Överlåtelse av mark, som sker efter del atl sådan anmä­
lan har inkommit, utgör inte hinder mot förordnande alt marken skall
avslås eller upplålas.

Ändras detaljplanen fär länsstyrelsen på ansökan av kommunen för­ordna att mark som har avståtts eller upplåtits enligt 20 § skall utbytas mot annan mark, om det är lämpligl och kan ske ulan oiägenhei för ägaren.

22   § Den som har avstått mark enligl 20 § skall frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt. Kan detta inte ske, är han skyldig att ersätta skada som uppkommer för den till vilken marken har avståtts,

23   § I etl förordnande enligt 20 § får länsstyrelsen, i den mån det är skäligt, på kommunens begäran föreskriva alt markens ägare skall vara skyldig att i den ordning som länsstyrelsen beslämmer bekosta anläggande av gator och vägar saml anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

24   § Vad som enligt 20-23 §§ gäller i fråga om ägare skall gälla även exploateringssamfällighet enligt lagen (0000:000) om exploateringssamver­kan,

25   § Kommunen får lösa fastigheter eller delar av fastigheter som inte stämmer överens med fastighetsplanen under förutsättning

 

1,  att kommunen är huvudman för gator och andra allmänna plalser och

2,  att genomförandetiden för berörda fastigheter har gått till ända.

Under de fömtsättningar som anges i första stycket 1 och 2 får kom­munen även lösa fastigheter, som inte har bebyggts i huvudsaklig överens­stämmelse med detaljplanen och för vilka giltigt bygglov till sådan bebyg­gelse inte finns.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt, får rättigheten lösas.

26 § Nyttjanderätt till mark enligt 19 eller 20 § skall gälla framför annan
rätt till marken som uppkommit efter antagandel av detaljplanen.

Upplåtande av vissa allmänna platser m.m.

27 § Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för
gator och andra allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl till annat.
All detaljplanen skall utvisa om annan än kommunen skall vara huvudman
framgårav 5 kap. 5§,


 


Prop. 1985/86:1                                                     144

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med detaljplanen ställa i ordning gator och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman, så att de kan användas för avsett ändamål. Före genomförandetidens slut skall gator och andra allmänna plalser upp­låtas till allmänt begagnande inom områden som har bebyggts i enlighet med detaljplanen. Inom områden som efter genomförandetidens slut be­byggs i enlighet med detaljplanen iskall gator och andra allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen färdigställs,

28   § När gator och andra allmänna plalser som avses i 27§ upplåts till allmänt begagnande, skall de till bredd, höjdläge och utformning i övrigt överensstämma med detaljplanen. De skall vara utförda på ett ändamåls­enligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser från detalj­planen får göras, om syftet med planen inte motverkas.

29   § Om en fastighetsägare vill bebygga sin fastighet innan den gata, lill vilken fastigheten enligt detaljplanen har utfart, har blivit iordningställd enligt 27 § andra stycket och allmän avloppsledning har anlagts, skall han anordna utfartsväg och nödvändig avloppsanordning från faslighelen.

30   § Är staten väghållare inom område med delaljplan, skall vad som föreskrivs om kommunens ansvar för galor i 27 och 28 §§ i stället gälla staten.

Kostnad, som föranleds av att gatan enligl delaljplanen byggs lill en större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn lill trafiken, skall dock betalas av kommunen, om inte regeringen beslämmer annorlunda,

31      § Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra
allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Denna underhållsskyl­
dighet består även om detaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område med delaljplan, skall, med den be­gränsning som anges i 30 § andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg.

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghål­lare finns beslämmelser i lagen (1939:608) om enskilda vägar och anlägg­ningslagen (1973:1149),

Om gatukostnader m. m.

32 § Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt­
ra galor och andra allmänna platser inom områden med detaljplan, får
kommunfullmäktige besluta atl kostnader för sådana åtgärder som är av­
sedda atl lillgodose elt visst områdes behov av allmänna platser och av
anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna
till fastigheterna inom områdel.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunfullmäktige beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen,

33 § Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt­
ra en gata, får kommunfullmäktige besluta att kostnaden för detta skall


 


Prop. 1985/86:1                                                      145

betalas av ägarna till de fasligheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ul en ersättning som, motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anord­ningar som normalt hör lill en gata får las ut med lika delar av fastighets­ägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt, får kommunfullmäktige besluta att kostnaden skall fördelas mel­lan faslighetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket,

34   § Den ersättning som enligt 32 eller 33 § belöper pä varje fastighet skall jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller elt utförande som betydligt översiiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tilläten för fastigheten.

35   § Till gmnd för bestämmande av ersättning enligt 32 eller 33 § får läggas antingen de faktiska koslnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra galor eller andra allmänna platser.

36   § Skyldighel för en fastighetsägare atl ersätia kommunen koslnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsell ändamål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersättningsbe­loppet är betungande med hänsyn lill fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar säkerhet slälls. Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet pä ersättning framställdes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastigheisägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare av kvarters­mark bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen,

37 § Innan kommunfullmäktige beslutar atl kostnader för gator eller
andra allmänna platser skall betalas av fastighetsägare enligt 32 eller 33 §,
skall kommunfullmäktige låta utreda frågan och upprätta det förslag som
utredningen föranleder.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 32 § skall ställas ut för gransk­ning under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett i ortstidning. Undertättelse om utställningen av förslaget skall dessulom sändas som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas till kända fastighetsägare, vilkas rält berörs av förslaget. Underrättelse behö­ver dock inte sändas till den som skriftligt har godkänt förslaget. När granskningstiden har gått ut, får fullmäklige besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 33 §, skall de markägare, vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas tillfälle all yttra sig över detla, innan kommunfullmäktige får fatta beslut i ärendet.

10   Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr I. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      146

38   § Mark framför fastigheter, som är belägna vid torg, parker eller andra sådana allmänna platser, skall anses som gala till en bredd som motsvarar fem fiärdedelar av den enhgt delaljplanen tillåtna högsta bygg­nadshöjden som gällde för fastigheten när gatan uppläts till allmänt begag­nande,

39   § Vad som föreskrivs i detta kap, om fastigheter skall lillämpas även på samfälligheter inom kvartersmark. Med fastighetsägare avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Är samfälligheten inte avsedd för bebyggelse, skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivei ändamål. Högsta tillåtna byggnadshöjden antas därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastigheter som har del i samfälligheten.

Domstolsprövning m.m.

40      § Den som med slöd av delta kap. vill begära inlösen skall väcka talan
vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Fastighetsdomstolen prövar även tvister om ersättning för gatukost­nader och kostnader för andra allmänna platser på talan av endera parten.

41      § Talan om inlösen enligl 17 § får väckas utan hinder av att beslutet att
anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

Talan om inlösen enligl 25 § andra stycket skall väckas inom tre år frän dagen efler genomförandetidens utgång.

Har ansökan om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighets­planen eller ansökan om förlängning av genomförandeliden gjorts skall målet förklaras vilande till dess alt frågan om fastighetsbildning eller för­längning av genomförandeliden sluUigt har avgjorts. Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen eller medges förlängning av genom­förandetiden, förfaller kommunens talan.

När kommunen har väckt talan cm inlösen enligl 25 §, skall domstolen omedelbart sända underrättelse om det till faslighelsbildningsmyndighe­ten.

7 kap. Regionplanering m. m.

Regionplaneorgan

1 § Behöver sådana frågor om användningen av mark- och vattenområ­den som angår flera kommuner utredas gemensaml eller behöver flera kommuners översiktliga fysiska planering samordnas, kan regeringen på särskild framställning förordna ett regionplaneorgan, som under viss lid eller lills vidare skall ha hand om denna utrednings- och samordningsverk­samhet (regionplanering), I beslutet skall regionplaneorganets huvudsakli­ga ansvarsområde anges.

Till regionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalför­bund eller förordna att de berörda kommunerna skall bilda etl särskilt regionplaneförbund. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen (1957:281) om kommunalförbund lillämpas i den mån avvikande besläm­melser inte meddelas i delta kap.

För handläggningen av frågor om regionplanering m. m. för kommuner­na i Stockholms län finns särskilda bestämmelser.


 


Prop. 1985/86:1                                                      147

2 § Innan regeringen fattar beslut enligt 1 §, skall de kommuner och
länsstyrelser som kan beröras av beslulet lämnas tillfälle alt yttra sig,

Regionplaneorgan skall inte förordnas om de berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig det,

3 § Regionplaneorganet skall inom sitt ansvarsområde bevaka regionala
frågor och fortlöpande lämna underlag i sådana frågor för kommunernas
och slatliga myndigheters planering inom regionen,

Regionplaneorganet kan anta en regionplan för regionen eller en del av den. Därvid skall 4-7 §§ lillämpas.

Med regionen avses regionplaneorganets geografiska verksamhetsområ­de,

Regionplan

4 § I regionplanen kan anges riktlinjer för användningen av mark- och
vattenområden som avser till exempel regional struktur, hushållning med
naturtesurser, prioritering av olika markintressen, lokalisering av kom­
munikations- och distributionssystem samt bebyggelse och anläggningar
av betydelse för regionen. Riktlinjerna får inte omfatta förhållanden utan­
för regionplaneorganets ansvarsområde.

Beslämmelserna i 4 kap. 4§ om planhandlingar och deras utformning skall tillämpas på regionplanen. Nägon redovisning av älgärder för atl fullfölja planen behöver dock inte lämnas.

5 § Regionplanen antas av regionplaneorganets fullmäktige. Även änd­
ring och upphävande av regionplanen beslutas av fullmäktige.

Förfarandet

6   § När förslag till regionplan eller ändring eller upphävande av planen upprättas skall bestämmelserna i 4kap, 5-11 §§ om samråd, utställning, kungörande, utlåtande m, m, i fråga om översiktsplan lillämpas med den avvikelsen att förslaget skall slällas ut till granskning under minst tre månader,

7   § Av 11 § lagen (1957:281) om kommunalförbund följer att beslut att anla, ändra eller upphäva en regionplan skall tillkännages på anslagstavlan för den kommun där regionplaneorganet har sitt säte.

Senast dagen efter det att tillkännagivandet har anslagits skall detta, tillsammans med uppgift om tidpunkten då det anslogs, utlåtandet enligt 6 § och ett protokollsutdrag med beslutet, sändas lill de kommuner och läns­styrelser som berörs av planen, till regeringen samt till de myndigheter, vilkas synpunkter inte har blivit tillgodosedda.

När beslutet har vunnit laga kraft, skall planen snarast möjligt och senast inom en månad sändas till länsstyrelserna inom regionen.

Regionplanens giltighet och verkan

8   § Regionplanen gäller, oavsett om den ändras eller ej, under en tid av högst sex år, räknal från dagen för beslutet att anta planen, eller, om regeringen prövat beslutet enligt 12kap. 6§, från dagen för regeringens beslut.

9   § Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner, delaljplaner och områdesbestämmelser.


 


Prop. 1985/86:1                                                      148

FJÄRDE AVDELNINGEN

OM BYGGLOV OCH ANDRA BESLUT AV BYGGNADSNÄMNDEN

M.M,

8 kap. Bygglov, rivningslov och marklov

Åtgärder som kräver lov Byggnader i allmänhet

1 §   Följande åtgärder med byggnader får inte ulföras utan bygglov:

1,  Uppföra nya byggnader.

2,  Bygga lill befintliga byggnader.

3,  Ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller lill viss del för väsentli­gen annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket bygglov senasl har lämnats,

4,  Färga om byggnader, som ligger i områden med detaljplan, eller byta ut sådana byggnaders fasadbeklädnad eller takläckningsmaterial eller utfö­ra andra åtgärder som avsevärt påverkar byggnadernas yttre,

5,  Göra sädana ändringar av byggnader som berör konstmktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas planlösning,

6,  Installera eller väsentligt ändra eldstäder, rökkanaler eller anordning­ar för ventilation, vattenförsörjning eller avlopp.

Kravet pä bygglov för de åigärder som anges i första siycket 5 och 6 gäller inte i fråga om byggnader som tillhör staten eller landstingskommu­ner,

1 4§ finns bestämmelser om undantag från kravet på bygglov enligl första stycket för bostadsbyggnader med högst tvä bostadslägenheter. Enligl 5 och 6§§ kan kommunen medge ytterligare undantag från detla krav eller införa skyldighet att söka bygglov för vissa ytterligare åtgärder.

Andra anläggningar och anordningar

2 §   Om inte annat följer av 4 eller 5 § får följande älgärder med andra
anläggningar än byggnader och med anordningar inte utföras utan bygglov:

1,  Ta i anspråk mark för idrotts- eller fritidsanläggningar, såsom idrotts­platser, skidliftar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, motor­banor och golfbanor.

2,  Anordna upplag.

3,  Anordna tunnlar eller bergmm som inte är avsedda för tunnelbana eller gmvdrift,

 

4,   Inrätta fasta cisterner eller andra fasta anordningar för hälso- och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra fara för brand eller andra olyckshändelser. Bygglov krävs dock inte, om anordningen är avsedd endast för en viss faslighets husbehov.

5,   Uppföra eller väsentligt ändra radio- eller telemaster eller torn. Bygg­lov krävs dock inte för master som är avsedda endasi för en viss fastighets behov.

6,   Uppföra vindkraftverk, om vindlurbinens diameter är större än tvä meter eller om anordningen placeras på ett avstånd från tomtgränsen som är mindre än anordningens höjd över marken eller om anordningen fast monteras på en byggnad. Bygglov krävs även för väsentlig ändring av sådana vindkraftverk.

7,   Uppföra eller väsentligt ändra murar eller plank,

8,   Ta i anspråk mark för eller väsentligt ändra parkeringsplatser. Bygg­lov krävs dock inte om parkeringsplatsen är avsedd enbart för en viss fastighets behov och om det på fastigheten finns högst två bostadslägen-


 


Prop. 1985/86:1                                                      149

heter. Bygglov krävs inte heller för parkeringsplatser som anläggs med stöd av väglagen (1971:948) eller på mark som i delaljplan har avsatts lill gata eller väg.

3 § Inom områden med delaljplan får skyltar eller ljusanordningar inte
sättas upp eller väsentligt ändras utan bygglov.

Kommunen kan besluta att ljusanordningar inte får sättas upp eller väsentligt ändras utan bygglov inom områden, som inte omfattas av detalj­plan och som ligger i närheten av befintliga eller planerade försvarsanlägg­ningar, statliga flygplatser, andra flygplatser för allmänt bruk, som tillhör annan än staten, kärnreaktorer eller andra kärnenergianläggningar. Sådana beslut skall meddelas i form av områdesbestämmelser.

Undantagsbestämmelser för bosladsbyggnader med högst tvålägenheier

4 § Beslämmelserna om bygglov i 1 och 2 §§ gäller inte i fråga om nedan
angivna åigärder med bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter
eller byggnader av annal slag som hör ull sådana bosladsbyggnader. De
åtgärder som på gmnd härav får utföras ulan bygglov - om inte annal
följer av 6§ - är följande:

1.  Installera eller ändra anordningar för vallenförsötjning eller avlopp, om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenför­sörjning eller avlopp,

2.  Göra andra invändiga ändringar, under förutsättning alt ändringen inte innebär att det inreds någon ytterligare bostadslägenhet eller någon lokal för handelsrörelse, hantverk eller industri och att ändringen inte berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder eller rökka­naler,

3.  Färga om byggnaden, om åtgärden inte medför alt byggnadens karak­tär väsentligt ändras.

4.  Anordna en skyddad uteplals med hjälp av mur eller plank som uppförs i anslutning till bostadsbyggnaden och placeras minst 4,5 meter från tomtgränsen. Om ägaren lill den angränsande fastigheten lämnar skriftligt medgivande, får muren eller planket placeras närmare tomtgrän­sen. Muren eller plankel får inte vara högre än 1,8 meter och inte sträcka sig mer än 3 meter ul från byggnaden.

5.  Anordna skärmtak i anslulning till bostadsbyggnaden över en sådan uteplats som anges i 4 eller över en ahan, balkong eller entré. Sädana skärmtak får dock inte vara större än 12 kvadratmeter och inte heller sträcka sig närmare tomtgränsen än 4,5 meter. Om ägaren till den angrän­sande fastigheten lämnar skriftligt medgivande, får skärmtaket placeras närmare tomtgränsen,

6.  Uppföra högst två uthus eller andra liknande fristående byggnader, som inte är avsedda som bostad, i omedelbar närhet av bostadsbyggnaden. Dessa får dock uppföras endasi under fömtsättning atl byggnadernas sam­manlagda byggnadsarea inte är störte än 10 kvadratmeter, atl laknockshöj­den inte överstiger 3 meter samt att byggnaderna placeras minst 4,5 meter frän tomtgränsen. Om ägaren lill den angränsande fastigheten lämnar skriftligt medgivande, får byggnadema placeras närmare tomtgränsen. Anges i en delaljplan eller i områdesbestämmelser att byggnader skall placeras på ett visst avstånd från tomtgränsen, skall dock den bestämmel­sen alltid gälla.


 


Prop. 1985/86:1                                                      150

Kommunala beslut om bygglovspllklens omfattning

5 § Kommunen kan för elt visst område, som inte omfattas av delaljplan,
besluta alt nedan angivna åigärder får utföras utan bygglov, under fömt­
sättning att del kan ske utan oiägenhei för grannar och för allmänna
iniressen och att åtgärderna inte avser cubetslokaler eller personalmm. De
åtgärder som under dessa förutsättiiiingar kan få utföras utan bygglov är;

1,    att uppföra komplemenlbyggnader,

2,  att göra mindre lillbyggnader,

3,  alt utföra sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 § första stycket 5 och 6

4,  atl ulföra anläggningar och anordningar som avses i 2 §,

5,  att uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbmk, skogsbmk eller någon därmed jämförlig näring.

Beslut enligl första styckel skall meddelas i form av områdesbestäm­melser.

Kommunen kan för områden med detaljplan bestämma atl enklare fri­tidshus, kolonistugor och liknande byggnader får - på sätl som närmare anges i planen - uppföras, byggas till eller ändras på annal sätt utan bygglov,

6 § Kommunen kan för ett område som ulgör en värdefull miljö besluta
atl följande åigärder inte får utföras utan bygglov:

1.    Färga om byggnader eller byta ut byggnademas fasadbeklädnad eller
taktäckningsmaterial eller utföra andra åigärder som avsevärt påverkar
byggnademas yttre,

2.    Underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses
i 3 kap. 11 §.

Beslut enligt första stycket skall meddelas i form av bestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser.

Rivningslov och marklov

7 § Inom områden med delaljplan fär rivning av byggnader eller delar av
byggnader inte ske ulan rivningslov, om inte annat har bestämis i planen.

Kommunen kan för etl vissl omriide, som inte omfattas av detaljplan, besluta atl rivning av byggnader eller delar av byggnader inte får ske utan rivningslov. Sådana beslul skall meddelas i form av områdesbestäm­melser.

8 § Inom omräden med detaljplan får schaklning eller fyllning, som
medför att höjdläget för tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärl,
inte utföras utan marklov om inte annat har bestämts i planen. Om ell visst
höjdläge för markytan anges i planen, krävs dock inte marklov för all
bringa markyian till denna nivå.

Kommunen kan för områden med detaljplan i planen bestämma atl trädfällning och skogsplantering inte får utföras utan marklov inom plan­området.

Kommunen kan för ett visst område, som inte omfattas av detaljplan, besluta alt schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering inte får utföras ulan marklov, under förutsättning alt området

1,  är avsett för bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar,

2,  är avsell som friluftsområde eller

3,  ligger i närhelen av befintliga eller planerade försvarsanläggningar.


 


Prop. 1985/86:1


151


statliga flygplalser, andra flygplalser för allmänt bmk, som lillhör annan än staten, kärnreaktorer, andra kärnenergianläggningar eller andra anlägg­ningar som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde.

Beslut enligt tredje stycket skall meddelas i form av områdesbestäm­melser.

Hemliga anläggningar m.   m,

9 § Beslämmelserna i 1 -8§§ gäller inte i fråga om byggnader och andra
anläggningar eller anordningar, som är hemliga enligl vad som är särskilt
föreskrivet. Åtgärder med sådana anläggningar skall föregås av samråd
med länsslyrelsen, som på lämpligt sätt skall undertätta kommunen om
åtgärdemas art och varde skall utföras.

Förutsättningar för lov m. m.

Bygglov

10 §   Inom områden med delaljplan skall bygglov lämnas om

1.  den ansökta åtgärden inte strider mot delaljplanen,

2.  den fastighet och den byggnad på vilken åtgärden skall utföras med hänsyn till läge och användningssätt stämmer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området och

3.  det av ansökningshandlingarna och övriga omständigheter framgår att del finns fömtsättningar för alt åtgärden kommer att uppfylla kraven i 3 kap.

Om fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen, och ansök­ningen om bygglov kommer in före utgången av genomförandeliden för detaljplanen, skall sökanden föreläggas alt inom en viss tid ansöka om förtättning för att genomföra fastighetsplanen. Uppfylls inte föreläggandet, får bygglov vägras.

Beträffande sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 1 § första stycket 4 och sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 § första stycket 5 och 6 behöver byggnaden med härisyn till läge och användnings­sätt inte stämma överens med detaljplanen för att bygglov skall lämnas.

Även om fömlsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov till åtgärder på mark som enligt detaljplanen ulgör kvartersmark för allmänt ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller fastighetsplanen, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

11 §   I områden som inte omfattas av detaljplan skall bygglov lämnas om

1.  den ansökta åtgärden med hänsyn lill 2 kap, är lämplig på platsen,

2.  ålgärden inte skall föregås av deialjplaneläggning på gmnd av bestäm­melserna i 5 kap. 1 §,

3.  ålgärden inte strider mot områdesbestämmelser och

4.  del av ansökningshandlingarna och övriga omständigheter framgår all del finns fömtsättningar för att åtgärden kommer att uppfylla kraven i 3 kap.

Beträffande bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter skall bygglov till kompletteringsätgärder lämnas, om åtgärden inte strider mot områdesbestämmelser enligt 4kap. 13 § första stycket 3-5 och om det av ansökningshandlingarna och övriga omständigheter framgår atl det finns fömtsättningar för alt ålgärden kommer alt uppfylla kraven i 3 kap. Lov till


 


Prop. 1985/86:1                                                      152

kompletteringsätgärder kan vägras om kommunen har lämnats tillstånd till exproprialion av den faslighel eller den fastighetsdel där ålgärden skall utföras. Med kompletteringsåtgärder avses

1,  att uppföra komplementbyggnader,

2,  att göra mindre tillbyggnader,

3,  atl utföra yttre åtgärder på byggnader i sådana fall som anges i 6§ första stycket 1,

4,  att utföra sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 § första siycket 5 och 6.

Andra styckel 3 och 4 skall tillämpas även beträffande andra byggnader än bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med be­stämmelserna,

12 § Om bygglov inte kan lämnas på gmnd av 10 eller 11 §, får tillfälligt
bygglov lämnas, under fömtsättning att sökanden begär det och att marken
eller den byggnad som ansökningen avser inte genast behöver las i anspråk
för avsett ändamål.

Tillfälligt bygglov skall lämnas, om den ansökta åtgärden har stöd i en detaljplanebeslämmelse om tillfällig markanvändning,

I elt lillfälligl bygglov får medges att en byggnad eller annan anläggning uppförs eller all en byggnads eller en byggnadsdcls användningssätt änd­ras. Lovet skall lämnas för en tid om högst lio år. Byggnadsnämnden kan pä ansökan medge förlängning av liden med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga 20 år.

13 § Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om bygglov till prövning
snarasi möjligl och slutligt avgöra ärendet

1,  senast inom ett år från den dag då ansökningen om bygglov kom in, om inte kommunen dessförinnan har ansökt om expropriation eller inlett arbete med att anla, ändra eller upphäva en delaljplan, områdesbestäm­melser eller en fastighetsplan som angår den byggnad som ansökningen om bygglov avser,

2,  senasl inom två år från den dag då ansökningen kom in, om inte kommunen dessförinnan har antagit, ändrat eller upphävt detaljplanen, områdesbestämmelserna eller fastighetsplanen,

3,  så snart slulligt avgörande föreligger i det ärende som har orsakat uppskovet med prövningen av frågan om bygglov,

14 § Om byggnadsnämnden har vägrat bygglov på gmnd av att kom­
munen har lämnats tillstånd till expropriation men detta tillstånd har upp­
hört att gälla, får en ny ansökan om bygglov till samma åtgärd inte avslås
på samma gmnd, förtän tio år har förflutit från den dag då tillståndet till
expropriation meddelades.

Rivningslov och marklov

15   § Rivningslov får vägras om det behövs med hänsyn till bostadsför­sörjningen eller därför att kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull be­byggelse skall bevaras,

16   § Om uppmstningsåläggande enligt 2§ bostadssaneringslagen (1973:531) har utfärdats och åläggandet inte har upphört atl gälla, får rivningslov inte lämnas för den byggnad som avses med åläggandel.


 


Prop. 1985/86:1                                                     153

Rivningslov får inte heller lämnas för sådana byggnader med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap, 11 § och som omfattas av skyddsbe­stämmelser i en detaljplan eller områdesbestämmelser,

17 § Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om rivningslov till prövning
snarast möjligt. Frågan får dock inte slutligt avgöras, om det beträffande
den byggnad som frågan angår har gjorts ansökan om att byggnaden skall
förklaras för byggnadsminne enligt 1 § lagen (1960:690) om byggnadsmin­
nen eller atl uppmstningsåläggande enligt 2§ bosiadssaneringslagen
(1973: 531), skall meddelas och den ansökningen inte har slutligt avgjorts.

Byggnadsnämnden skall slutligt avgöra etl ärende om rivningslov

1.     senast inom etl år från den dag då ansökningen om rivningslov kom in,
om inte kommunen dessförinnan har ansökt om expropriation, om förkla­
rande för byggnadsminne eller om upprustningsåläggande eller inlett arbe­
te med alt anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestäm­
melser beträffande den byggnad som ansökningen om rivningslov avser,

2.  senast inom två är från den dag då ansökningen om rivningslov kom in, om inte kommunen dessförinnan har anlagit, ändrat eller upphävt detaljplanen eller områdesbestämmelserna,

3.  så snart slutligt avgörande föreligger i det ärende som har orsakat uppskovet med prövningen av frågan om rivningslov,

18 §   Marklov får vägras, om den sökta åtgärden

1.     strider mot en detaljplan eller mot områdesbestämmelser,

2.  motverkar syftet med sådana skydds- eller säkerhetsområden som anges i 8 § tredje stycket 3,

3.  förhindrar eller försvårar del berörda områdets användning för bebyg­gelse och därmed sammanhängande anordningar,

4.  förhindrar eller försvårar del berörda områdets användning som fri­luftsområde, varvid beslulet alt vägra lov dock inte får vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försväras eller

5.  i andra fall än som anges i I -4 medför störningar för omgivningen.

Gemensamma bestämmelser om prövningen

19   § Ansökningar om bygglov, rivningslov och marklov skall vara skrift­liga och ges in till byggnadsnämnden. Belräffande enklare åigärder får ansökan göras muntligt. Bestämmelser om prövning av bygglov eller mark­lov utan ansökan finns i 10 kap. 20 § andra stycket,

20   § Tillsammans med ansökan skall lämnas de ritningar, beskrivningar och uppgifter i övrigt som behövs för atl den sökta åtgärden skall kunna prövas.

Är ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden föreläg­ga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Avhjälps inte bristerna inom förelagd tid, får ansökningen avgöras i befintligt skick eller avvisas. En erinran om detla skall tas in i föreläggandet.

21   § Även om en äigärd inte kräver lov enligt l-8§§, skall byggnads­nämnden pröva den, om del begärs av den som skall vidta åtgärden,

22   § Byggnadsnämnden skall lämna kända sakägare tillfälle all yttra sig över ansökningar om lov i följande fall, nämligen

1. om den ansökla ålgärden innebär sådan mindre avvikelse från detalj-


 


Prop. 1985/86:1                                                      154

plan eller områdesbestämmelser som avses i 10 § femte siycket eller 11 § fjärde stycket,

2, om åtgärden skall utföras i etl område som inte omfattas av detaljplan och åtgärden inte är en kompletteringsåtgärd enligt 11 § andra stycket och inte heller är reglerad i områdesbestämmelser.

Byggnadsnämnden kan bestämma att sökanden skall undertätta sak­ägarna om ansökningen och om att yttrande över denna skall ges in till byggnadsnämnden inom en viss tid,

Undertättelse till sakägarna skall sändas som rekommenderat brev eller på annat sätl som kan styrkas. Underrättelse lill de boende på en viss faslighel får dock ske genom anslag inom faslighelen på lämpligt sätt,

23 § Beslut i ärenden om lov skall vara skriftliga. Sökanden skall ome­
delbart underrättas om beslutet, I detta skall tas in en uppmaning till
sökanden alt lämna underrättelse om beslutet lill de sakägare som har
lämnats tillfälle atl yttra sig över ansökningen och vilkas synpunkter inte
har lillgodoselts.

I fråga om underrättelsen lill sökanden och dennes underrättelser lill sakägarna skall 22 § Iredje siycket lillämpas. Sker underrättelse genom anslag inom en fastighet, skall de boende anses ha fått del av beslutet den dag det anslogs.

24   § Om en åtgärd som kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet, skall byggnadsnämnden erinra sökanden om detta.

25   § Om länsslyrelsen eller regeringen har beslutat elt förordnande enligt 12kap, 4§, skall byggnadsnämnden snarast möjligl sända beslul om lov som omfattas av förordnandet till länsstyrelsen,

26   § I beslut, varigenom lov lämnas, skall anges de åtgärder som lovet avser, den eller de fastigheter på vilka åtgärderna skall utföras, lovets giltighetstid samt de villkor och upplysningar som behövs. Byggnadsnämn­den skall även ange vid vilka tillfällen som anmälningar och besiktningar enligl 9 kap. skall göras,

27   § Bygglov, rivningslov och marklov upphör att gälla om den med­givna åtgärden inte påbörjas inom tvä år från dagen för beslutet om lov. Lovet är aldrig giltigt för längre tid än fem år.

Särskilda bestämmelser om prövningen i bygglovsärenden

28 § Byggnadsnämnden skall granska och fastställa de ritningar och övri­
ga handlingar som är nödvändiga för byggnadsnämndens prövning.

Byggnadsnämnden skall godta typgodkända material, konstmktioner eller anordningar i de avseenden som typgodkännandet gäller.

I beslut om bygglov kan byggnadsnämnden beslämma atl konslruktions­handlingar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan arbetena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av byggnadsnämnden. Bygg­herren skall underrättas om resultatet av granskningen.

I beslut om bygglov kan byggnadsnämnden även bestämma att handling­ar som beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in till nämnden, när arbetena har avslutats.


 


Prop. 1985/86:1                                                     155

29 § Bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksam­
heler i vilka arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning får
meddelas endasi

1.  om yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighel från arbetarskyddssynpunkt och

2.  om del av yttrandet framgår alt skyddsombud, skyddskommitté eller organisation, som företräder arbetstagarna, har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Första stycket 2 gäller endast om det är känt för vilket slag av verksam­het som arbetslokalen är avsedd.

Om det i yttrandet från yrkesinspektionen har angetts atl den prövning i arbelarskydddshänseende som behövs inte har kunnat göras, skall beslutet om bygglov innehålla en erinran om den skyldighet som enligt lag eller annan författning kan föreligga för arbetsgivaren att göra anmälan till yrkesinspektionen innan arbetslokalen las i bmk,

30   § Om en organisation av hyresgäster motsätter sig atl sådana åigärder som avses i 2a§ andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531) vidtas, får bygglov meddelas endast om hyresnämnden medger det.

31   § Bygglov som innebär medgivande all uppföra en ny byggnad eller annan anläggning fär, om fastighetsägaren skriftligt samtycker lill det, innehålla bestämmelser att annan byggnad eller anläggning på tomten skall rivas, byggas om eller ges ändrad användning eller alt utfarten från fastig­heten skall ändras, I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ålgärden skall ha vidtagits.

Om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts, får i beslutet om lov föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändring­arna skall vara utförda.

I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbetena inte får påbör­jas förrän fastigheisägaren har betalat ersättning för galor och andra all­männa platser eller ställt godtagbar säkerhet för ersättningen.

Särskilda bestämmelser om förhandslov

32 § Om den som ansöker om bygglov begär det, skall byggnadsnämn­
den pröva om åtgärden kan tillåtas på plalsen. Kan åtgärden tillåtas skall
besked om detta, tillsammans med nödvändiga villkor, meddelas i form av
ett förhandslov.

I beslut om förhandslov skall bestämmas en viss tid, högst två år, inom vilken ansökningen bygglov skall fullföljas. Om detla inte sker inom utsatt tid, upphör förhandslovet att gälla. 1 beslutet skall tas in en erinran om detta. En erinran skall också göras om att förhandslovet inte medför rätt atl påbölja den sökta åtgärden,

9kap. Byggnadsarbeten, tillsyn, kontroll m.m.

Utförande av byggnadsarbeten mm.

1 § Byggnads-, rivnings- och markarbeten som regleras i denna lag skall utföras enligt gällande beslämmelser, de villkor som byggnadsnämnden i det särskilda fallet har ställt och i övrigt enligt de handlingar som nämnden har fastställt.


 


Prop. 1985/86:1                                                     156

2   § Arbetena skall planeras och utföras så att personer och egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer,

3   § Den som för egen räkning utför eller låter ulföra byggnads-, rivnings-och markarbeten (byggherren) ansvarar för att arbetena utförs enligt I och 2§§ och att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

Ansvarig arbetsledare

4 § För arbeten som kräver bygglov, rivningslov eller marklov skall det
finnas en av byggherren utsedd ansvarig arbetsledare. Om arbetena är av
mindre omfattning, kan dock byggnadsnämnden bestämma att någon ar­
betsledare inte behöver ulses. För skilda delar av ett arbete kan olika
arbetsledare utses.

Till ansvarig arbetsledare får utses endast den som har godkänts som arbetsledare för visst slag av arbete och för viss tid av den myndighet som regeringen beslämmer (riksbehörighet) eller den som byggnadsnämnden godkänner för ett visst arbete,

Arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena så att de utförs på föreskrivet sätt. Arbetsledaren skall vidare göra sådana an­mälningar till byggnadsnämnden som avses i 5 § och anmälningar till andra berörda myndigheter. Arbetsledaren skall också vara närvarande vid bygg­nadsnämndens besiktningar.

Om byggnadsnämnden finner all arbetsledaren åsidosätter sina skyldig­heter, fär nämnden frånta arbetsledaren ledningen av arbetet. Om arbetsle­daren grovt har åsidosatt sina skyldigheter, kan nämnden besluta att ar­betsledaren under viss tid inte kommer att godkännas som ansvarig arbets­ledare inom kommunen. Nämnden skall anmäla sådana beslul till den myndighet som avses i andra stycket. Om en arbetsledare, som har riksbe­hörighet, grovt har åsidosatt sina skyldigheter, fär myndigheten återkalla godkännandet att vara ansvarig arbetsledare.

Utstakning, besiktning, kontroll m.m.

5   § När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras, ändras eller rivas och ålgärden kräver bygglov eller rivningslov, skall anmälan göras till byggnadsnämnden när arbetena påbörjas och när de har slutförts. Anmä­lan skall dessutom göras vid de tillfällen som nämnden bestämmer i beslu­let om lov. Nämnden får medge befrielse helt eller delvis från anmälnings­skyldigheten.

6   § När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras eller tillbyggas och åtgärden kräver bygglov, skall byggnadsnämnden snarast möjligt låta utstaka byggnaden, anläggningen eller tillbyggnaden, utmärka dess höjd­läge och kontrollmäla den, om detta är påkallat med hänsyn lill förhållan­dena pä platsen och omständigheterna i övrigt.

7   § Byggnadsnämnden skall i eribrderlig utsträckning besikta arbeten som kräver bygglov. Slutbesiktning skall alltid göras, om byggherren eller yrkesinspektionen begär del. Slutbesiktning skall äga mm snarast möjligt. Byggnadsnämnden skall se till all dess besiktningar på ell lämpligl sätt samordnas med besiktningar som skall ulföras av andra myndigheter.

Byggnadsnämnden kan begära alv. byggherren skall förete bevis av sak­kunnig all de krav på egenskaper och funktioner är uppfyllda som före­skrivs i 3 kap. och som inte på elt enkelt sätt kan iakttas och bedömas vid syn på platsen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     157

Byggnadsnämnden skall utfärda skriftligt bevis över sådana besiktningar som anges i beslutet om bygglov.

Rätt till tiUträde

8 §   Rätt att få tillträde lill fastigheter, byggnader och andra anläggningar

har

1.  byggnadsnämnden och länsstyrelsen för att utöva kontroll, besiktning eller annan tillsyn enligt denna lag,

2.  de som har fått uppdrag av nämnden eller länsslyrelsen all utföra sådan tillsynsålgärd som avses i 1,

 

3,  de som skall utföra kartläggning för samhällets behov och de som har fåll uppdrag av kommunen eller av en myndighet att upprätta planförslag eller atl företa kartläggning, utstakning, mätning eller geoteknisk under­sökning i syfte all förbereda planläggning eller byggande eller alt mäta eller fotografera en byggnad som skall ändras eller rivas,

4,  medhjälpare till någon som avses i 2 och 3.

De som har tillträdesrätt enligl första styckel fär sälla upp märken och signaler, göra undersökningar och mätningar samt ta prover. De har ocksä rält alt på begäran få de upplysningar och la del av de handlingar som behövs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. m.

Inledande bestämmelser

1 § Byggnadsnämnden skall la upp frågan om påföljd eller ingripande
enligt detta kap, så snart det finns anledning att anla att en överträdelse har
skett av bestämmelserna om byggande i denna lag eller av någon föreskrift
eller någol beslut som har meddelals med stöd av dessa bestämmelser.

När en åtgärd som kräver bygglov eller marklov har vidtagits utan att sådant lov föreligger, skall byggnadsnämnden se till att det som har utförts blir undanröji eller på annal sätt rättat, om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand,

2 § Om någon begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftligt besked
om det beträffande en viss byggnad, annan anläggning eller anordning har
vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt detta kap.

Förbud att fortsätta byggnadsarbeten m.m.

3 § Byggnadsnämnden får förbjuda atl ett visst byggnads-, rivnings- eller
markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om det är uppenbart att arbetet
eller åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller nägot
beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett byggnads-, rivnings- eller markarbete eller annan åtgärd äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för män­niskors liv eller hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetena eller ålgärden fortsätts, även om de förutsättningar som anges i första stycket inte förelig­ger.

Förbud enligl första eller andra stycket får förenas med vite.

Beslut enligt denna paragraf har omedelbar verkan.

Avgifter

4 § Utför någon en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov
ulan att sådant lov föreligger, skall byggnadsavgift tas ut.


 


Prop. 1985/86:1                                                     158

Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa, fastställd med stöd av 11 kap, 5 §, skulle ha betalats om lov till samma åtgärd hade meddelats. Byggnadsavgifien skall dock beslämmas till minst 500kr. När avgiften besläms på gmndval av taxan, skall hänsyn inte las lill sådana höjningar eller sänkningar av normalbeloppel som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det sär­skilda fallet. Hänsyn skall inte heller tas lill belopp som avser kostnader för nybyggnadskarta, utstakning eller lägeskontroll av byggnad eller andra mälningslekniska åtgärder.

Är överträdelsen ringa, får byggnadsavgiften bestämmas till ell lägre belopp än som följer av andra stycket eller helt efterges,

5 § Byggnadsavgift skall inte tas ul, om det som har utförts blir rättat
innan frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kap, tas upp till
överläggning vid sammanträde med byggnadsnämnden. Byggnadsavgift
skall inte heller tas ut, om åtgärden avser rivning av en byggnad och
rivningen har företagits

1,    med stöd av lag eller annan författning eller annars varit nödvändig för
att avvärja eller begränsa omfatlande skada på annan egendom eller

2.    därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats genom eldsvåda
eller någon annan liknande händelse,

6 § Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4§ första
stycket, en överträdelse sker genom atl

1,  arbete uiförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot beslämmelserna i 9kap. 4§,

2,  någon underlåter att göra sådana anmälningar till byggnadsnämnden som avses i 9 kap. 5§ eller

3,  arbete utförs i strid mot fastställda handlingar eller villkor som bygg­nadsnämnden har beslutat.

Särskild avgift skall beslämmas till minst 200 och högst 1000kr, Är överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte las ul,

7 § I sådana fall som avses i 4 § första stycket skall förutom byggnadsav­
gift även tilläggsavgift tas ut, om åtgärden innebär att

1,    en ny byggnad uppförs,

2,  en befintlig byggnad tillbyggs,

3,  en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det som byggnaden förut har använts till eller som finns angivet i fastställda handlingar eller

4,  en byggnad rivs.

Tilläggsavgift skall inte tas ut i de fall som anges i 5§. Tilläggsavgift skall inte heller tas ut. om den olovliga åtgärden omfattar ett utrymme vars bruttoarea inte överstiger 10 kvadratmeter.

Tilläggsavgift skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. När bruttoarean beräknas skall dock lOkvadratmeter frånräknas.

Avgiften får bestämmas till elt lägre belopp än som följer av tredje stycket eller helt efterges, om föreläggande om rättelse har meddelats enligt 14 §, om det utförda har rättats genom handräckning eller pä annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl.


 


Prop. 1985/86:1                                                     159

8 § Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads­
nämnden.

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol pä talan av allmän åklagare. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har begärt det, 1 fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott, pä vilket inte kan följa svårare straff än böter, och om kvarstad i brottmål,

9 § Byggnadsavgift skall tas ut av den som när överträdelsen begicks var
ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller anordning som den olov­
liga ålgärden avsåg. Särskild avgift skall tas ut av den som begick överträ­
delsen.

Tilläggsavgift skall las ut av

1,     den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den
olovliga ålgärden avsåg,

2,  den som begick överträdelsen,

3,  den i vars ställe denne var,

4,     den som har beretts vinning genom överträdelsen.
Tilläggsavgiften får fördelas mellan flera av dem som avses i andra

styckel eller åläggas flera solidariskt.

10   § Är två eller flera ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg, svarar de solidariskt för bygg­nadsavgift och för tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare,

11   § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen nedsätta eller efterge byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har beslutat. Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt 13 kap, 6 § över nämndens beslut.

Ingripanden för att åstadkomma rättelse m.m.

12 § Tingsrätten får besluta om handräckning sä att rättelse sker när
någon har

1,  vidtagit en åtgärd som kräver bygglov eller marklov ulan sådant lov,

2,  vidtagit en åtgärd med stöd av bygglov eller marklov, om lovet har ändrats eller upphävts genom etl beslut som har vunnit laga krafl,

3,  i annat fall än som avses i 1 vidtagit någon åtgärd som strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslul som har meddelats med stöd av lagen,

4,  underlåtit alt ulföra arbete eller vidla en åtgärd som har förelagts honom enligt 15—18§§,

 

13   § Ansökan om handräckning får göras av byggnadsnämnden. Besläm­melser om sädan handräckning finns i 17 § handräckningslagen (1981:847),

14   § I de fall som avses i 12 § 1 -3 fär byggnadsnämnden, i stället för att ansöka om handräckning, förelägga byggherren eller ägaren av den fastig­het, byggnad, anläggning eller anordning som frågan gäller att inom viss tid rätta det utförda. Uppfylls inte ett sådant föreläggande, får byggnadsnämn­den begära handräckning.

Avser ett föreläggande enligt första siycket en åtgärd som har utförts utan bygglov får byggnadsnämnden i föreläggandet förbjuda att åtgärden åter uiförs.


 


Prop. 1985/86:1                                                      160

Beviljas bygglov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats, upphör föreläggandel att gälla,

15   § Om någon underlåter att utföra arbete eller vidla annan åtgärd som åligger honom enligl denna lag eller enligt nägon föreskrift eller något beslut som har meddelals med slöd av lagen, får byggnadsnämnden före­lägga honom atl inom en viss lid vidta åtgärden.

16   § Om en byggnad, annan anläggning eller anordning är förfallen eller om den är skadad till väsenllig del och inte sätts i stånd inom skälig tid, fär byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom en viss tid riva byggnaden, anläggningen eller anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning som avses i första siycket har brister som kan äveniyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av den, får byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen under en viss tid (användningsförbud).

Beslut om användningsförbud har omedelbar verkan.

17 § Om en byggnad, annan anläggning eller anordning inom område
med detaljplan medför stora olägenheter för trafiksäkerheten pä gmnd av
att förhållandena har ändrats, får byggnadsnämnden förelägga ägaren alt ta
bort den eller vidla någon annan åtgärd med den. Beträffande byggnader
fär dock sådant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas
utan svårighet eller är av ringa värde.

Inom områden med detaljplan fiir byggnadsnämnden, om del behövs med hänsyn till trafiksäkerheten, förelägga ägaren atl ändra ulfarten från en fastighet eller en byggnad eller att ordna stängsel mot vägar eller gator.

18   § Vid grundad misstanke om avi del finns brister i fråga om underhål­let av en byggnad eller annan anläggning, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att genom en av byggnadsnämnden godkänd sakkunnig person låta utreda behovel av underhållsåtgärder och att inom en viss tid redovisa resultatet av utredningen lill byggnadsnämnden,

19   § Förelägganden enligl 14-18.5§ får förenas med vite eller med för­ordnande atl ålgärden, om föreläggandet inte uppfylls, kan utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Förbud enligl 14 § andrastycket och 16 § andra stycket får förenas med vite.

Uppfylls inte elt föreläggande som innebär att ålgärden kan ulföras genom byggnadsnämndens försorg, skall nämnden, om del inte finns skäl till annat, besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden se till att oskäliga kostnader inte uppslår. När det finns skäl lill del, får i nämndens beslul förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av atl det inte har vunnii laga kraft.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut enligt andra stycket skall kunna genomföras,

20 § Har en åtgärd som kräver bygglov eller marklov vidtagits utan
sådant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas till åtgär­
den, skall byggnadsnämnden, innan handräckning begärs eller föreläggan­
de meddelas, bereda ägaren tillfälle att inom viss lid ansöka om lov.

Om ansökan inte inkommer inom Föreskriven tid, får byggnadsnämnden utan hinder av aU ansökan inte har giorts pröva frågan om lov till ålgärden.


 


Prop. 1985/86:1                                                      161

Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendel.

Verkan av föreläggande i vissa fall m.m.

21 § Har elt föreläggande enligt 14-18§§ eller etl förbud enligt 14 §
andra siycket meddelats någon i egenskap av ägare till en viss fastighet och
övergår fasligheten lill ny ägare, gäller föreläggandet eller förbudet i stället
mot denne. Utsatt vite gäller dock inte mot den nye ägaren, men byggnads­
nämnden får sätta ut vite för denne.

Första stycket gäller även när ett föreläggande eller förbud har medde­lats någon i egenskap av ägare av en byggnad på mark som tillhör annan,

I ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första stycket skall beslämmelserna i rättegångsbalken om verkan av alt tvisteföremålet över­låts och om iredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

22    § Den myndighet som meddelar etl föreläggande eller förbud som avses i 21 § skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.

23    § Återkallas elt föreläggande eller förbud som har antecknats enligt 22 §, skall byggnadsnämnden genast anmäla del lill inskrivningsmyndighe­ten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört alt gälla, eller har föreläggandel uppfyllts, skall byggnadsnämnden, så snart nämnden har fått vetskap om detta, anmäla förhällandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning,

24    § Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23 §, skall länsstyrelsen göra sådan anmälan om någon vars rätt berörs av detta ansöker om det.

Övriga bestämmelser

25    § Överlåts egendom, på vilken har utförts en åtgärd som avses i 4§ första stycket, mot vederlag och skall rättelse i det utförda vidtas pä gmnd av beslut enligt detta kap., skall 4kap. 12 § jordabalken tillämpas, om inte överlåtaren vid överlåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till denna,

26    § Byggnadsavgifter enligt 4§ och särskilda avgifter enligt 6§ tillfaller kommunen. Tilläggsavgifter enligt 7§ tillfaller staten.

27    § Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 4§ första siycket inte tagits upp till överläggning vid sammaniräde med byggnads­nämnden inom tio år från det överträdelsen begicks, fär byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte las ut. Detta gäller också i fråga om särskild avgift. Därvid skall dock i stället för tio år gälla en tid av tre år.

Sedan tio år har förflutit från det att en äigärd som avses i 12 § 1-3 vidtogs, får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta föreläggande enligl 14§,

11    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      162

28   § Beslut eller domar varigenom nägon påförs avgift enligt detta kap. skall genast sändas lill länsstyrelsen. Avgiften skall belalas till länsstyrel­sen inom två månader från det beslutet eller domen vann laga kraft. En upplysning om delta skall tas in i beslutet eller domen.

29   § Betalas inte avgiften inom den tid som anges i 28 §, får avgiften tillsammans med en restavgift, beräknad enligt 58 § 1 mom, uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning som enligl nämnda lag gäller för indriv­ning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit skall medel i första hand avsällas för kommunens fordran.

30 § Vite som har förelagts med stöd av detla kap. får inte förvandlas lill
fängelse,

11 kap. Byggnadsnämnden

1 § Utöver de uppgifter som följer av 1, 4-6 och 8-10 kap. skall bygg­
nadsnämnden särskill

1,    verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskaps­
miljö,

2,  uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt inom sitt ansvarsområde ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning, byggande och fastighetsbildning,

3,  samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda vilkas verk­samhet berör nämndens ansvarsområde och kan ha betydelse för nämn­dens verksamhet,

4,  lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som rör nämndens ansvarsområde,

5,  övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen medde­lade föreskrifter och beslut.

De möjligheter som denna lag ger att förenkla och underlätta för enskilda skall tas lill vara i byggnadsnämndens verksamhei,

2 § Om någon begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftligt besked
i frågor inom dess ansvarsområde.

Inom omräden med samlad bebyggelse där nybyggnadskarta behövs för prövningen av bygglov skall byggnadsnämnden tillhandahålla sådan karta, om någon begär det.

3 § Följande beslämmelser i 3 kap, kommunallagen (1977:179) skall til­
lämpas i fråga om byggnadsnämnden, nämligen

2  § om antalet ledamöter m, m.,

3  § första styckel om valbarhet m. m., 4§ om rätt lill ledighet från anställning, 5 § första stycket om mandattid,

.   5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 6§ om ordförande och vice ordförande,

7     § om lid och plats för sammaniräde samt om närvarorätt vid sammanträ­
de,

8     § om suppleants tjänstgöring m, m.,
9§ första stycket om beslutsförhet,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m,.


 


Prop. 1985/86:1                                                     163

11 § om delgivning m, m,,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap, 5 § första stycket och 6 § kommunallagen.

Delegationsuppdrag enligt 3 kap, 12 § andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att

1,  slulligt avgöra ärenden, som är av principiell natur eller annars av slörre betydelse,

2,  meddela förelägganden vid vite utom i sådana fall som avses i 10 kap,

3        § och 16 § andra stycket eller meddela förelägganden som innebär att en
viss åtgärd kan utföras genom byggnadsnämndens försorg eller

3,     slutligt avgöra frågor om avgift enligt 10kap.

Ulan hinder av 2§ 2 förvaltningslagen (1971:290) skall 4 och 5§§ nämnda lag tillämpas i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden,

4 § Byggnadsnämnden skall ha tillgäng lill personal i den omfattning och
med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna
fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsslällande sätl,

Avgifier

5 § Kommunen får ta ut avgift för beslut i fräga om bygglov, förhands­
lov, rivningslov eller marklov och för framställning som föranleder upprät­
tande av nybyggnadskarta, ritningsgranskning, besiktning, framställning
av arkivbesländiga handlingar eller annan tids- eller kostnadskrävande
åtgärd. Avgiften får tas ut i förskott.

Lämnas bygglov till uppförande eller tillbyggnad av en byggnad eller annan anläggning inom område med detaljplan, som har antagits eller ändrats enligl denna lag, får kommunen dessulom ta ul en planavgift av fastighetsägaren, om han har nytta av planen. Avgiften får avse kommu­nens kostnader för atl uppräita eller ändra delaljplanen och, om fastighets­plan har upprättats, även koslnaderna för denna.

Avgifter enligt första och andra styckena får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grun­derna för beräkning av avgifterna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

FEMTE AVDELNINGEN

OM STATLIG KONTROLL OCH ÖVERKLAGANDE

12 kap. Statlig kontroll beträffande riksintressen m. m.

Länsstyrelsens prövning

1 § Länsstyrelsen skall förordna att kommunens beslut att anta. ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser skall prövas av länsslyrelsen, om det finns anledning all anla alt beslutell, inte lillgodoser ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser,2, innebär atl regleringen av sådana frågor om användningen av mark och vatten som angår två eller flera kommuner inte har samordnats på etl lämpligt sätt,3, innebär att en viss bebyggelse blir olämpligt placerad, utformad eller utförd från hälsoskyddssynpunkt eller med hänsyn till beho­vet av skydd mot olyckshändelser eller4, inte har kommit till i laga ordning eller innebär all kommunens beslutande organ har överskridit sina befo­genheter.


 


Prop. 1985/86:1                                                      164

Länsstyrelsen skall förordna om prövning, om någon kommun som berörs av beslutet begär det,

2   § Förordnande om prövning skall beslutas inom tre veckor från den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen,

3   § Om något förhållande som avses i 1 § första stycket 1 -4 föreligger, skall länsstyrelsen upphäva kommunens beslul i dess helhet eller, om kommunen har medgett det, i en viss del,

4   § Om det finns särskilda skäl, kan länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att l-3§§ :>kall tillämpas även på beslut att lämna förhandslov, bygglov, rivningslov eller marklov. Ett sådant förordnande kan återkallas eller ändras. Förordnandet kan begränsas till all avse lov till åigärder av ett visst angivet slag.

Om länsstyrelsen i ell visst fall förordnar atl ett beslut om lov skall prövas, kan länsstyrelsen förordna alt beslutet inte får verkställas förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts.

Regeringens prövning

5 §   Länsslyrelsens förordnanden enligt 1 och 4§§ får inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut enligt 3 § Får överklagas genom besvär hos rege­
ringen av den kommun som har meddelat det prövade beslutet, de övriga
kommuner som är berörda och regiionplaneorganet.

Alt länsslyrelsens beslut får överklagas även av sakägare framgår av 13 kap, 4 § första stycket.

6 § Regenngen kan förordna att ett beslut att anta, ändra eller upphäva
regionplan skall prövas av regeringen. Sådant förordnande skall beslutas
inom tre månader från den dag då beslutet att anta, ändra eller upphäva
planen meddelades.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del, om det inte tillgodoser ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser.

Planföreläggande

1 §   Om det behövs för att lillgodose sådana intressen som avses i I §

första siycket 1 och 2, kan regeringen förelägga kommunen att inom en

viss tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser

(planföreläggande),

I föreläggandet kan föreskrivas att planen eller områdesbestämmelserna skall tillgodose ett visst angivet intresse,

8 § Om kommunen inte uppfyller planföreläggandet, kan regeringen på kommunens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs saml anta, ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därvid skall länsslyrelsen ombesörja erforderiiga samråd och utställningar. Rege­ringen skall bereda kommunen tillfälle aU yUra sig.


 


Prop. 1985/86:1                                                      165

13 kap. Överklagande

Planbeslut m.m. Kommunens beslut m ,   m,

1 §   Beslut i fråga om regionplan får inte överklagas.

Kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdes­bestämmelser eller en fastighetsplan får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen,

2   § Kommunens beslut att vägra förlänga genomförandetiden för en detaljplan enligt 5 kap. 15 § andra stycket och atl vägra anta fastighetsplan i det fall som avses i 6kap, 3 § andra siycket 3 får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

3   § De beslut som avses i 1 § andra stycket och i 2 § överklagas genom att en besvärshandling ges in till länsstyrelsen, I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas och de omständigheter på vilka överkla­gandet gmndas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in lill länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till kommunen, skall besvären ändå tas upp Ull prövning. Besvären skall också tas upp till prövning, om besvärshandlingen har kommit in för sent lill länsstyrelsen och detta beror på att undertättelsen om vad som skall iakttas vid överkla­gande av beslutet har innehållit en oriklig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans.

Länsstyrelsens beslut

4 § Länsslyrelsens beslut enligt 12 kap, 3 § och länsstyrelsens beslul med
anledning av besvär enligt 1 och 2§§ detta kap, får överklagas genom
besvär hos regeringen.

Att länsstyrelsens beslut enligt 12 kap, 3 § får överklagas av vissa offent­liga organ genom besvär följer av 12 kap. 5 § andra stycket.

5 § Länsstyrelsens förordnanden enligt 6 kap. 20 och 21 §§ om skyldighel
atl överlåta mark m.m, eller enligt 6kap, 23§ om skyldighet att bekosta
anläggande av gator m. m, får överklagas genom besvär hos kammarrätten.

Beslut i ärenden om lov m.m. Kommunens beslut

6   § Byggnadsnämndens beslut i andra ärenden enligt denna lag än de som avses i I § andra stycket och 2 § får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen,

7   § Om någon annan kommunal myndighet än byggnadsnämnden har fått i uppdrag av kommunfullmäktige att pröva nedan angivna ärenden, får beslut i sådana ärenden överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. De ärenden som avses är följande:

1, Ärenden om ställande av säkerhet enligt 8 kap, 31 § iredje stycket för fullgörande av fastighetsägarens skyldighet att betala ersättning för gator och andra allmänna plalser.


 


Prop. 1985/86:1                                                     166

2, Ärenden enligt 6kap, 36§ om betalningsvillkor för gatukostnadser­sättning m,m.

Länsstyrelsens beslut

8 § Länsstyrelsens beslut i fråga om förhandslov och bygglov får över­
klagas genom besvär hos kammartätten, om beslulet avser åtgärder inom
ett område med detaljplan. Avser länsstyrelsens beslut åtgärder inom ett
område som inte omfattas av detaljplan, får beslutet överklagas genom
besvär hos kammarrätten, om det innefattar

1,  frågan om åtgärderna ulgör kompletteringsätgärder enligt 8 kap. 11 § andra stycket eller

2,  frågan om det finns förutsätlningar för att åtgärden kommer att upp­fylla kraven i 3 kap.

Länsstyrelsens beslut i fråga om förhandslov och bygglov i andra fall än som avses i första stycket och beslut i fräga om rivningslov får överklagas genom besvär hos regeringen. Länsstyrelsens beslut i fråga om marklov får överklagas genom besvär hos kammarrätten.

Länsstyrelsens beslut i frågor som anges i 7§ får överklagas genom besvär hos regeringen.

Länsstyrelsens beslut i andra fall än de som avses i första-tredje stycke­na får överklagas genom besvär hos kammarrätten.

Särskilda bestämmelser

9 § Beslul som avses i 1, 2, 6 och 7§§ får överklagas av parter och
sådana sakägare som anges i 1 kap, 8§ och som berörs av beslulet.

Besluten får dock överklagas endast av den som senast under utställ­ningstiden skriftligt till kommunen har framfört sädana synpunkter pä planförslaget eller förslaget till områdesbestämmelser som inte har tillgo­dosetts. Om bestämmelserna om enkelt planförfarande i 5 kap. 25 § har tillämpats på förslaget, får beslulet överklagas endast av de som i yttrande över förslaget har framfört synpunkter pä det som inte har tillgodoselts.

Andra stycket gäller inte, om förslaget har ändrats lill den klagandes nackdel efter utställningen eller efter det att han enligt 5 kap, 25 § lämnades tillfälle att yttra sig över förslaget,

10   § Länsslyrelsens beslul i besvärsarenden enligt delta kap. och beslut av kammarrätten får pä kommunens vägnar överklagas genom besvär av kommunstyrelsen, om beslutet har gått kommunen emot.

11   § Beslut i fråga om förhandslov, bygglov eller marklov inom sådana områden som avses i 8 kap, 8§ iredje stycket 3 får överklagas genom besvär av luftfartsverket om beslutet berör en civil flygplats, av tillsyns­myndigheten, om frågan rör en kärnreaktor eller annan kärnenergianlägg­ning, och i andra fall av överbefälhavaren eller den myndighet som denne bestämmer.

Avser ett beslut om förhandslov eller bygglov arbetslokaler eller perso­nalrum i fall som anges i 8 kap, 29 §, får beslutet överklagas genom besvär av huvudskyddsombud eller, om något sådani ombud inte finns, annat skyddsombud inom verksamheten. Finns ingel skyddsombud, får beslutet i stället överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansökningen,

12      § Beslut enligt 9 kap. 4 § av den myndighet som regeringen bestämmer
får överklagas av ansvarig arbetsledare genom besvär hos kammarrätten.


 


Prop. 1985/86:1                                                      167

13 § Kommunens beslut fär inte överklagas i sådana delar som grundas
på en delaljplan, områdesbestämmelser eller ett förhandslov.

De boende på en fastighet får inte överklaga beslut om bygglov till sådana åtgärder på fastigheten som en organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har medgett enligt 2a§ andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531),

14 § Den myndighet, som prövar besvär över beslut som angår en detalj­
plan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan, kan förordna all det
överklagade beslutet får genomföras i sådana delar som inte berörs av
besvären utan hinder av all besvärsärendel inte har avgjorts. Sådant för­
ordnande fär dock meddelas endast på begäran av kommunen och får inte
göras mer omfattande än kommunen har begärt.

Förordnanden enligt första styckel får inte överklagas,

15 § Vid bifall till besvär över kommunens beslut att anta eller ändra en
detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan skall beslutet upp­
hävas i dess helhet eller, om kommunen har medgett det, i en viss del.
Beslutet får ändras om kommunen har medgett det eller om ändringen är
av ringa betydelse.

SJÄTTE AVDELNINGEN

14kap. Ersättning till fastighetsägare m. m.

Ersättning och inlösen utan krav på kvalificerad skada

1 § Kvartersmark som enligt en detaljplan skall användas för annat än
enskilt bebyggande samt mark för galor eller sådana andra allmänna
platser för vilka kommunen är huvudman är kommunen skyldig att lösa,
om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för
vägar eller andra allmänna platser för vilka annan än kommunen är huvud­
man är denne skyldig atl förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller
annan särskild rält, om fastigheisägaren begär det. Huvudmannen får
bestämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan
särskild rätt.

Har kommunen på grund av bestämmelserna i första stycket löst mark, som skall användas för någon verksamhet för vilken annan än kommunen är huvudman, är denne skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för marklösen.

Om delaljplanen medger lillfällig användning av mark, skall första siycket inte tillämpas inom de områden och under den tid som sådan användning fär pågå,

I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligl lagen (0000:000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser,

2 § Om det i en detaljplan finns bestämmelser atl mark, som är avsedd
för enskill bebyggande, skall kunna användas även för en allmän eller en
för flera fastigheter gemensam trafikanläggning eller för en allmän ledning,
skall kommunen eller annan som skall vara huvudman för anläggningen
förvärva servitut eller nyttjanderätt i den omfattning som behövs för ända­
målet, om fastighetsägaren begär del. Huvudmannen för anläggningen får
bestämma om förvärvet skall avse servitut eller nyttjanderätt.


 


Prop. 1985/86:1                                                      168

3   § Har byggnadsnämnden med stöd av 10 kap. 17 § beslutat att en bygg­nad, annan anläggning eller anordning skall las bort eller bli föremål för annan åtgärd eller atl en ulfart skall ändras, har fastighetsägaren och den som innehar särskild rätt till fasligheten rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider.

4   § Blir ett område, som enligt detaljplan har varil avsett för allmän samfärdsel, vid genomförandet av en ny plan helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppslår härigenom skada för ägaren av en fastighet som ligger Intill området eller för den som innehar särskild rätt till fastigheten, har han rätt till ersättning av väghål­laren för den skada han lider.

5   § Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens ut­gång, har ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter rätt till ersättning för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid användningen av en faslighet, är kommunen skyldig aft lösa den, om ägaren begär det.

Även om en detaljplan ändras eller upphävs efter genomförandetidens utgång skall första och andra siyckena lillämpas, om bygglov har sökts men inte slutligt avgjorls före genomförandetidens utgång,

6   § Har skada uppkommit till följd av undersökningar, mätningar eller andra åtgärder som avses i 9kap, 8 §, har den skadelidande rätt till ersätt­ning för skadan av den myndighet på vars uppdrag åtgärderna har vidta­gits,

7   § Om ersättning har betalats för gatukostnader enligl 6 kap. 32 eller 33 § eller enligt motsvarande äldre bestämmelser eller för kostnader för vatten- och avloppsanläggningar enligt lagen (1970:244) om allmänna vat­ten- och avloppsanläggningar eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, är kommunen skyldig alt betala tillbaka ersättningen till fastighetsägaren, om skada uppkommer genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda sin fastighet så som förutsattes när ersättningen togs ut.

Ersättning och inlösen med krav på kvalificerad skada

8 § Ägare och innehavare av särskild rätt lill fastigheter har rätt till skälig
ersättning av kommunen för den skada de lider, om

1,    bygglov vägras lill att ersätta en riven eller av våda förstörd byggnad
med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts
inom fem år frän det att byggnaden revs eller förstördes,

2,  rivningslov vägras med slöd av 8 kap, 15 §,

3,  skyddsbestämmelser för sådan bebyggelse med särskilt bevarande­värde som avses i 3 kap, 11 § meddelas genom områdesbestämmelser eller i en detaljplan,

4,  bestämmelser om skydds- eller säkerhetsområden som avses i 8 kap. 8 § tredje stycket 3 meddelas genom områdesbestämmelser,

5,  marklov vägras enligt 8 kap, 18 § 2.

Rätt till ersättning föreligger endast om skadan motsvarar minst en femtedel av värdet av den berörda delen av fastigheten.

Medför beslut som avses i första siycket all synnerligt men uppkommer vid användningen av faslighelen, är kommunen skyldig att lösa fastighe­ten, om ägaren begär det.


 


Prop. 1985/86:1                                                     169

Vid tillämpningen av andra och iredje styckena får även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har vunnit laga kraft inom tio år före det senaste beslutet.

Har kommunen efler föreläggande därom enligt 12 kap, 7§ beslutat skyddsbestämmelser som avses i första stycket 3 för att tillgodose ett riksintresse, är staten skyldig att ersätia kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen, 1 fall som avses i första styckel 4 och 5, är ägaren lill den anläggning, för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslu­lats, skyldig att ersätta kommunen dess koslnader för ersättning eller inlösen.

Värderingsbestämmelser

9 § I mål om ersättning, inlösen eller förvärv av servitut eller nyttjande­
rätt enligt denna lag skall expropriationslagen (1972:719) tillämpas, i den
mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag.

Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 3-6 och 8§§ detta kap, skall bestämmas som skillnaden mellan fastighe­tens marknadsvärde före och efter beslutet. Båda värdena skall bestämmas med bortseende från förväntningar om ändring av markanvändningen, Ersällning enligt 8 § skall dock reduceras med en femtedel av värdet av den berörda delen av fastigheten.

10 § Vid inlösen av mark enligt denna lag skall 4 kap. 3 § expropriations­
lagen (1972:719) tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under liden
från dagen tio är före den då talan om inlösen väcktes.

Bestämmelser om rättegång m.m.

11 § Ersättning skall bestämmas i pengar att belalas på en gång eller, om
det finns särskilda skäl, med ett visst ärligt belopp. Ändras förhållandena
väsentligt skall det årliga beloppet omprövas, om kommunen, fastighets­
ägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen förordna som villkor för att ersättning enligt 8 § första stycket 2 och 3 skall betalas ut att vissa åtgärder med byggnaden dessförinnan har ulförts.

Vad som i fråga om ersättningen har avtalats eller uppenbarligen förut­satts gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten skall gälla även mot den som har förvärvat fastigheten eller den särskilda rätten efter det atl beslulet, på vilket ersättningen gmndas, har vunnii laga kraft.

12 § Talan enligt defta kap, skall väckas vid den fastighetsdomstol inom
vars område fastigheten är belägen.

För att talan skall tas upp till prövning skall den väckas 1, i fall som avses i 3, 5, 7 och 8§§, senast inom två år från det att beslutet, på vilket talan grundas, vann laga kraft och2, i fall som avses i 4 och 6§§ senast inom två år från det att den åtgärd, på vilken talan gmndas, utfördes.

Talan får dock väckas senare, om skadan inte rimligen kunde fömtses inom den tid som anges i andra stycket,

13 § Ogillas talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som
innehar särskild rält till fastigheten, skall vad i rättegångsbalken är före­
skrivet om ansvar för motpartens rättegångskostnader i tvistemål tilläm-


 


Prop. 1985/86:1                                                                     170

pas. Om han har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att motparten skall ersätta honom hans rättegångskostnader eller alt vardera parten skall bära sina koslnader.

14 § Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har nedsatts av kommunen på det säll som föreskrivs i expropriationslagen (1972:719) skall följande gälla. Om någon som är berättigad till ersättning begär det. skall den väckta frågan om avstående av mark förfalla såvitt det rör hans rätt, under förutsättning alt marken inte har tillträtls eller övergått på kommunen enligt 6kap, 10 § expropriationslagen.

SJUNDE AVDELNINGEN 15 kap. Övergångsbestämmelser

Ikraftträdande m.m.

1 §   Denna lag träder i kraft den I januari 1987,

Genom denna lag upphävs, med de begränsningar som följer av detta kap., byggnadslagen (1947:385),

byggnadsstadgan (1959:612),

lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m,m, och

lagen (1976:296) om kriskoppling.

2 § Alla kommuner i landel skall före den 1 januari 1990 ha antagit en
översiktsplan enligt 4 kap.

Generalplaner

3 § Fastställda generalplaner skall gälla som områdesbestämmelser en­
ligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 § byggnadslagen (1947:385) skall, i andra fall än som avses i 15 § andra siycket delta kap,, väckas före utgången av år 1987. I fråga om sådan lalan skall äldre beslämmelser tillämpas.

Stadsplaner, byggnadsplaner och avstyckningsplaner m.m.

4 § Stadsplaner och byggnadsplaner, avstyckningsplaner, lill den del de
inte omfattas av förordnande enligt 168 § byggnadslagen (1947:385), samt
andra äldre planer som enligl övergångsbestämmelserna till byggnadslagen
är all jämställa med stadsplaner eller byggnadsplaner, skall gälla som
detaljplan enligt denna lag, Avstyckningsplaner skall, till den del de omfat­
tas av förordnande enligt 168 § byggnadslagen, upphöra att gälla vid ikraft­
trädandet.

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter utgången av år 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap. 6§ anses vara lio år räknat från den dag då beslutet att fastställa planen vann laga kraft. 1 fråga om övriga planer som avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått till ända,

5 § Bestämmelserna i 6 kap. 27 § gäller inte inom områden som omfattas
av byggnadsplan eller avstyckningsplan. Den som är huvudman för vägar


 


Prop. 1985/86:1                                                                   171

och andra allmänna platser i sådana områden skall även efter ikraftträdan­det ha denna uppgifi till dess annorlunda bestäms,

6 § I fråga om stadsplaner skall bestämmelsema i 14 kap, l§ första
stycket om kommunens skyldighet alt lösa viss mark inte gälla under tiden
till utgången av år 1990. Under denna tid skall i stället 48 § första och tredje
styckena byggnadslagen (1947: 385) tillämpas.

Beslämmelserna i 6 kap. 25 § andra siycket gäller inte i fråga om sådana planer, för vilka genomförandeliden enligt 4§ andra stycket skall anses ha gått till ända.

7   § Beslämmelserna i 8 kap. 10 § Ijärde styckel gäller inte inom områden som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan.

8   § Om en stadsplan eller byggnadsplan, vars genomförandetid enligt 4 § andra siycket skall anses ha gäll lill ända, upphävs eller ändras, är kom­munen under nedan angivna föruisättningar skyldig alt lösa mark som enligt planen är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål, om fastighets­ägaren begär del. Lösningsskyldighet föreligger, om

 

1,  fastighetsägaren pä grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 109§ byggnadslagen (1947:385) har varit förhindrad all bygga i enlighel med planen,

2,  fastigheten är belägen inom ett område som i huvudsak är bebyggt i enlighet med planen och

3,  fastighetsägaren efter upphävandet eller ändringen kan använda mar­ken endast på sätt som är uppenbart oskäligt.

Talan om inlösen enligt första siycket skall väckas vid den fastighets­domstol, inom vars område fastigheten är belägen. Om markens framtida användningssätt ännu inte har avgjorts när talan väcks, får domstolen på yrkande av kommunen hänvisa fastighetsägaren att i en särskild rättegång föra talan om inlösen. Sådan lalan får väckas tidigast efter utgången av år 1996,

9 § Äldre bestämmelser om fastställelse och om fullföljd av talan skall
fortfarande tillämpas i fråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har
antagits före ikraftträdandet.

Regionplaner

10 § Regionplaner som har fastställts efler utgången av år 1981 skall gälla
som regionplan enligt denna lag, dock längst till den dag då sex år har
förflutit från det planen fastställdes.

Stockholms läns landstingskommun skall tills vidare anses vara förord­nad som regionplaneorgan enligt denna lag med samma ansvarsområde som landstingskommunen i detta avseende har vid ikraftträdandet.

Tomtindelningar

11   §   Tomlindelningar skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag,

12   § Äldre bestämmelser om fastställelse och om fullföljd av talan skall fortfarande tillämpas i fråga om tomtindelningar som har antagits före ikraftlrädandel.


 


Prop. 1985/86:1                                                      172

Nybyggnadsförbud m.m.

13   § Med de undantag som anges i 14 och 16 §§ skall förbud mot nybygg­nad som har utfärdats med stöd av byggnadslagen (1947:385) och förbud mot rivning som har utfärdats med stöd av 35 a § samma lag upphöra att gälla vid ikraftträdandet,

14   § Har förbud mot nybyggnad utfärdats med stöd av 110§ andra stycket byggnadslagen (1947:385), skall förbudet gälla som bestämmelse i planen enligt 5 kap, 9§ I denna lag,

15   § Förbud enligt 17§ byggnadslagen (1947:385) mot schaktning, fyll­ning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall fortsätta att gälla, dock längst till utgången av år 1989,

Talan om ersättning eller inlösen enligl 22 § byggnadslagen med anled­ning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1990, I fråga om sådan talan skall äiidre bestämmelser tillämpas,

16 § För områden där förbud mot nybyggnad m, m, råder enligt 81 §
byggnadslagen (1947: 385) eller har utfärdats med stöd av 82 § samma lag
skall förordnande om prövning som avses i 12 kap, 4§ anses ha utfärdats i
fråga om beslut om förhandslov, bygglov och marklov.

Inom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54 § 1 mom, tredje siycket byggnadsstadgan skall skyldighet föreligga att enligt 8 kap, 3 § söka bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar och att enligt 8 kap, 8§ söka marklov till schaktning och fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1987.1 fråga om sådan talan skall äldre bestämmelser tillämpas,

17 § Inom områden där förbud med stöd av 40 § andra siycket och 110 §
fiärde styckel byggnadslagen (1947:385) har utfärdals mol schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall föreligga
skyldighet att enligt 8 kap, 8§ söka marklov till sådana åtgärder.

Andra beslut enligt byggnadslagen

18    § Har undanlag från förbud mol nybyggnad som följer av eller har utfärdats med stöd av byggnadslagen (1947:385) eller byggnadssladgan (1959:612) medgetts genom beslul som har vunnii laga kraft efler utgången av är 1985 och har byggnadslov till den åtgärd som avses med undantaget inte meddelats före ikraftlrädandet, skall medgivandel gälla som förhands­lov enligt denna lag. Förhandslovet upphör dock att gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslutet om medgivande vann laga krafl,

19    § Förordnanden enligt 70, 73 och 113 §§ byggnad slagen (1947:385) om skyldighet att utan ersättning avstå eller upplåta mark m, m, skall gälla som förordnanden enligt 6kap. 20och 23§§ denna lag.

Särskilda krav på befintliga byggnader

20 § Bestämmelserna i 82 och 82a§§ byggnadsstadgan (1959:612) om
skyddsanordningar på tak m,m,, anordningar för avfallshantering, portar
och liknande anordningar saml handikappanpassning av vissa byggnader
skall fortfarande lillämpas.


 


Prop, 1985/86:1                                                     173

Påföljder m.m.

21 § För överträdelser, som har begåtts före ikraftträdandet skall äldre
bestämmelser tillämpas, Bestämmelsema i 10kap, skall dock tillämpas,
om det leder till lindrigare påföljd,

Galukostnader

22 § Äldre beslämmelser om skyldighet för fastighetsägare atl betala
ersällning för gatumark och gatubyggnadskostnad skall fortfarande lilläm­
pas i fråga om gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats före den 1 januari
1982,

Pågående mål, ärenden m.m.

23 §   Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fråga om

1.   mål enligt byggnadslagen (1947:385) eller lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m, m, (1976:666) i vilka talan har väckts vid domstol före ikraftlrädandet,

2.   ärenden enligl byggnadssladgan (1959:612) som byggnadsnämnden har avgjort före ikraftträdandet,

3.   byggnadsarbeten som utförs med stöd av byggnadslov enligt bygg­nadsstadgan.

24 § Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om stadsplan eller
byggnadsplan skall i stället gälla detaljplan. Vad som föreskrivs om bygg­
nadslov skall - beroende på arten av den åtgärd som avses med lovet - i
stället gälla bygglov, rivninglov eller marklov.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    174

Bilaga 7

De till lagrådet den 13 december 1984 remitterade försla­gen till ändring i expropriationslagen och i det tidigare remitterade förslaget till plan- och bygglag

1 Förslag till Plan- och bygglag

Lydelse enligl tidigare remitterat   Föreslagen lydelse

förslag

15 kap. Övergångsbestämmelser
Ikraftträdande m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 ja-
    Denna tag träder i kraft den 1 ja-

nuari 1987.                                 nuari 1986.

Genom denna lag upphävs, med de begränsningar som följer av detta kap,, byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612), lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m, m, och lagen (1976: 296) om kriskoppling,


Alla kommuner i landet skall före
     Alla kommuner i landet skall före

den 1 januari 1990 ha antagit en den 1 januari 1989 ha antagit en
översiktsplan enligt 4 kap,
          översiktsplan enligt 4 kap.

Generalplaner 3§ Fastställda generalplaner skall gälla som områdesbestämmelser enligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen Talan om ersättning eller inlösen

enligt         22 §         byggnadslagen enligt         22 §         byggnadslagen

(1947: 385) skall, i andra fall än som (1947: 385) skall, i andra fall än som

avses i   15 §  andra stycket detta avses i  15 § andra styckel delta

kap,, väckas före utgången av år kap., väckas före utgången av år

1987. I fråga om sädan talan skall 1986. I fråga om sådan talan skall

äldre bestämmelser tillämpas.    äldre bestämmelser tillämpas.

Stadsplaner, byggnadsplaner och avstyckningsplaner m. m.

4§ Stadsplaner och byggnadsplaner, avstyckningsplaner, till den del de inte omfattas av förordnande enligt 168 § byggnadslagen (1947:385), samt and­ra äldre planer som enligt övergångsbestämmelserna till byggnadslagen är alt jämställa med stadsplaner eller byggnadsplaner, skall gälla som detalj­plan enligl denna lag, Avstyckningsplaner skall, till den del de omfattas av förordnande enligl 168 § byggnadslagen, upphöra au gälla vid ikraftträdan­det.


 


Prop. 1985/86:1


175


 


Lydelse enligt tidigare remitterat förslag

I fräga om stadsplaner och bygg­nadsplaner, som har fastställts efter utgången av år 1978, skall genom­förandetiden enligt 5 kap, 6§ anses vara tio år räknat från den dag då beslutet att faslslälla planen vann laga kraft, I fråga om övriga planer som avses i första stycket skall ge­nomförandetiden anses ha gått lill ända.


Föreslagen lydelse

1 fråga om stadsplaner och bygg­nadsplaner, som har fastställts efter utgången av år 1977, skall genom­förandetiden enligl 5 kap, 6§ anses vara tio år räknat från den dag då beslulet att fastställa planen vann laga kraft. I fråga om övriga planer som avses i första stycket skall ge­nomförandetiden anses ha gått till ända.


6§


1 fräga om stadsplaner skall be­stämmelserna i 14 kap. 1 § första stycket om kommunens skyldighet att lösa viss mark inte gälla under tiden till utgången av är 1990. Un­der denna tid skall i stället 48 § första och tredje siyckena bygg­nadslagen (1947:385) tillämpas.


I fräga om stadsplaner skall be­slämmelserna i 14 kap, 1 § första stycket om kommunens skyldighet att lösa viss mark inte gälla under liden till utgången av år 1989. Un­der denna tid skall i stället 48 § första och tredje styckena bygg­nadslagen (1947: 385) tillämpas.


Bestämmelserna i 6 kap. 25 § andra siycket gäller inte i fråga om sådana planer, för vilka genomförandetiden enligt 4 § andra stycket skall anses ha gått lill ända.


8§ Om en stadsplan eller byggnadsplan, vars genomförandetid enligt 4§ andra stycket skall anses ha gått till ända, upphävs eller ändras, är kom­munen under nedan angivna fömtsättningar skyldig att lösa mark som enligt planen är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål, om fastighets­ägaren begär det, Lösningsskyldighet föreligger, om

1,  fastighetsägaren på grund av ett långvarigl förbud enligt 35 eller 109§ byggnadslagen (1947:385) har varit förhindrad att bygga i enlighet med planen,

2,  fasligheten är belägen inom ett område som i huvudsak är bebyggt i enlighet med planen och

3,  fastigheisägaren efter upphävandet eller ändringen kan använda mar­ken endast på sätt som är uppenbart oskäligt.

Talan om  inlösen enligt första

stycket skall väckas vid den fas­tighelsdomslol, inom vars område fastigheten är belägen. Om mar­kens framtida användningssätt ännu inte har avgjorts när lalan väcks, får domstolen på yrkande av kommunen hänvisa fastighetsäga­ren att i en särskild rättegång föra talan om inlösen. Sädan talan får

Talan om inlösen enligt första stycket skall väckas vid den fas­tighetsdomstol, inom vars område fastigheten är belägen. Om mar­kens framlida användningssätt ännu inte har avgjorts när talan väcks, får domstolen på yrkande av kommunen hänvisa fastighetsäga­ren att i en särskild rättegång föra talan om inlösen. Sådan talan fär


 


Prop. 1985/86:1                                                                    176

Lydelse enligt tidigare remitterat  Föreslagen lydelse

förslag

väckas tidigast efter utgången av år väckas tidigast efter utgången av år
1996.
                                          1995.

Regionplaner
I0§
Regionplaner som har fastställts
     Regionplaner som har fastställts

efter utgången av år 1981 skall gälla efler utgången av år 1980 skall gälla
som regionplan enligl denna lag, som regionplan enligt denna lag,
dock längst till den dag då sex år dock längst till den dag då sex år
har förflutit från det planen fast- har förflutit från det planen fast­
ställdes,
                                      ställdes,

Stockholms läns landstingskommun skall tills vidare anses vara förord­nad som regionplaneorgan enligl denna lag med samma ansvarsområde som landstingskommunen i detta avseende har vid ikraftträdandet.

Nybyggnadsförbud m. m.

15        §

Förbud enligt 17 § byggnadsla-   Förbud enligt 17 § byggnadsla­
gen (1947:385) mot schaktning,
gen (1947:385) mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan
    fyllning, trädfällning eller annan
därmed jämföriig åtgärd skall fort-
därmed jämförlig åtgärd skall fort-
säua au gälla, dock längst till ut-
sätta aU gälla, dock längst till ut­
gången av år 1989.
                                       gången av år 1988.

Talan om ersättning eller inlösen Talan om ersättning eller inlösen
enligt 22 § byggnadslagen med an-
enligt 22 § byggnadslagen med an­
ledning av förbud som anges i förs-
ledning av förbud som anges i förs­
ta stycket skall väckas före utgång-
ta stycket skall väckas före utgång­
en av år 1990. 1 fråga om sådär
en av år 1989. I fräga om sådan
talan skall äldre bestämmelser till-
talan skall äldre bestämmelser till-
lämpas,
                                                                          lämpas.

16        §

För områden där förbud mot nybyggnad m.m. råder enligt 81 § bygg­nadslagen (1947:385) eller har utfärdats med stöd av 82 § samma lag skall förordnande om prövning som avses i 12 kap. 4§ anses ha utfärdats i fråga om beslut om förhandslov, bygglov och marklov.

Inom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54 § 1 mom. iredje stycket byggnadsstadgan skall skyldighet föreligga att enligl 8 kap. 3 § söka bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar och atl enligt 8 kap. 8 § söka marklov till schaktning och fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen Talan om ersättning eller inlösen
med anledning av förbud som anges
med anledning av förbud som anges
i första stycket skall väckas före
i första stycket skall väckas före
utgången av år 1987. I fråga om så-
utgången av år 1986. I fråga om så­
dan talan skall äldre bestämmelser
dan talan skall äldre bestämmelser
tillämpas,
                                                                    tillämpas.


 


Prop. 1985/86:1


177


 


Lydelse enligt tidigare remitterat förslag


Föreslagen lydelse


Andra beslut enligt byggnadslagen 18 §


Har undantag från förbud mot nybyggnad som följer av eller har utfärdats med slöd av byggnadsla­gen (1947:385) eller byggnadsslad­gan (1959:612) medgetts genom be­slut som har vunnit laga kraft efter ulgången av år 1985 och har bygg­nadslov till den åtgärd som avses med undantaget inte meddelats före ikraftträdandet, skall medgivandet gälla som förhandslov enligt denna lag. Förhandslovet upphör dock att gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år frän den dag beslu­tet om medgivande vann laga kraft.


Har undantag från förbud mot nybyggnad som följer av eller har utfärdats med slöd av byggnadsla­gen (1947:385) eller byggnadsstad­gan (1959:612) medgetts genom be­slut som har vunnit laga krafl efter ulgången av år 1984 och har bygg­nadslov till den åtgärd som avses med undantaget inte meddelats före ikraftträdandet, skall medgivandet gälla som förhandslov enligt denna lag. Förhandslovet upphör dock att gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslu­tet om medgivande vann laga kraft.


2    Förslag till

Lag om ändring i expropriationslagen (1972:719)

Härigenom   föreskrivs   att   4   kap,   I   och   3§§   expropriationslagen (1972:719) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

För fastighet, som exproprieras i sin helhet, skall, i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan, beta­las löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknads­värde. Exproprieras del av faslig­het, skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av faslighetens mark­nadsvärde, som uppkommer genom expropriationen. Uppkommer i öv­rigt skada för ägaren genom expro­priationen, skall även sådan skada ersättas.


Föreslagen lydelse

kap.

1 §

För fastighet, som exproprieras i sin helhet, skall, i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan, beta­las löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknads­värde. Exproprieras del av fastig­het, skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens mark­nadsvärde, som uppkommer genom expropriationen. Uppkommer i öv­rigt skada för ägaren genom expro­priationen, skall även sådan skada ersättas, Expropriationsersätlning skall dock inte belalas för mark som ingår i allmän väg och som enligl en detaljplan är avsedd för


12    Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr I. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      178

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

sådan allmän plats för vilken kom­munen är huvudman.

Har den exproprierande åtagit sig att vidtaga åtgärd för atl minska skada, skall hänsyn tagas till det vid bestämmande av expropriationser­sätlning, om åtagandet är sådant att det skäligen bör godtagas av den ersättningsberättigade.

Exproprieras fastighet till vilken den exproprierande har nyttjanderätl eller servilulsrätl, skall vid bestämmande av fastighetens värde hänsyn icke tagas till förbättring, vilken fastigheten vunnit genom arbete eller kostnad, som den exproprierande eller föregående innehavare, vars rätt övergått till denne, nedlagt på fastigheten utöver vad som ålegat honom,

3§ Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av faslighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt mm under tiden från dagen tio år före ansökningen om exproprialion, dock högst femton år före talans väckande vid domstol, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förvänlningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtls eller övergått på den exproprierande enligt 6kap. 10 §, när tillträ­del eller övergången skedde.

Har stadsplan   eller byggnads-   Har en detaljplan, enligt vilken

plan, enligt vilken marken avsetts   marken avsetts för enskilt bebyg-

för enskilt bebyggande, fastställts  gande, antagits före ansökningen

före   ansökningen   om   expropria-         om    expropriation,    skall    första

tion, skall första stycket tillämpas  stycket tillämpas endast på värde-

endast på värdestegring som inträf-         stegring som inträffat efler det att

fat efter det att planen fastställdes.        planen antogs.

Avser expropriationen bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte alt bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den be­gränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i något fall får bestämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan likvärdig bostadsfaslighet.

I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av det företag för vars genomförande exproprialion äger rum, gäller 2§,

1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986,

2.  Exproprieras mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande och före utgången av år 1977 fastställd stads- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande och väcks talan före utgången av år 1995, skall expro­priationsersältningen, om markens ägare begär det, bestämmas pä grund­val av det marknadsvärde som marken hade vid ikraftträdandet. Vad som nu har sagts gäller även om marken vid ikraftträdandet var avsedd för enskilt bebyggande enligt någon annan plan som enligt 15 kap, 4§ första styckel plan- och bygglagen (0000:000) skall gälla som detaljplan.


 


Prop. 1985/86:1                                                     179

3.     Exproprieras mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande stads-
eller byggnadsplan var avsedd för annal än enskilt bebyggande och väcks
talan före utgången av år 1989, skall exprbprialionsersättningen, om mar­
kens ägare begär det, bestämmas på grundval av det marknadsvärde mar­
ken vid tiden för ikraftträdandet ansågs ha enligt dittills tillämpade gmn­
der. Vad som nu har sagts gäller även om marken vid ikraftlrädandet var
avsedd för annat än enskilt bebyggande enligl någon annan plan som enligt
15 kap, 4§ första siycket plan- och bygglagen (0000:000) skall gälla som
detaljplan,

4,     Äldre bestämmelser i 4 kap, 3§ andra siycket skall fortfarande lilläm­
pas vid bestämmande av expropriationsersätlning för mark inom områden
med sladsplan eller byggnadsplan.


 


Prop. 1985/86:1                                                      180

Bilaga 8

Departementspromemorian (Ds Bo 1984:9) Gatukost­nader — Tillämpningen av bestämmelserna om gatukost­nader i byggnadslagen m. m.

Sammanfattning

Från den 1 januari 1982 gäller nya bestämmelser om uttag av gatukost­nader från fastighetsägarna inom områden med stadsplan. Beslämmelser­na, som är införda i byggnadslagen och byggnadsstadgan, ger kommunerna ökade möjligheter all finansiera byggande och förbättring av gator, parker m. m. genom bidrag från fastighetsägarna i de områden där åtgärderna vidtas.

Sedan kritik riktats mot de nya gatukostnadsbesiämmelserna och deras tillämpning, beslutade bostadsminister Hans Gustafsson atl en kartlägg­ning skulle ske av tillämpningen i olika kommuner.

Kartläggningen har gjorts av en arbetsgrupp inom bostadsdepartemen­tet, varvid deltagit representanter från Kommunförbundet, Fastighets­ägareförbundet, Villaägareförbundet och Hyresgästernas Riksförbund,

Till arbetsgruppen har från kommuner och sammanslutningar av fastig­hetsägare framförts etl flertal kritiska synpunkler. Från kommunerna har påtalats bl. a. att tillämpningen är administrativt resurskrävande. Frän flera kommuner och inom arbetsgruppen har mot denna bakgmnd väckts frågan om inte ett alternativt system för uttag av gatukostnader bör över­vägas. Man har därvid pekat på att kostnader för andra nyttigheter, t. ex, vatten och avlopp, el och Qärrvärme, inte drabbar befintliga fastigheter på samma sätt som gatukostnaderna g:ör, och att avgifterna för dessa nyttig­heter debiteras fastighetsägarna efter en taxa som är administrativt enkel att tillämpa. Överväganden om ett helt nytt regelsystem för uttag av gatukostnader ligger utanför arbetsgruppens uppdrag och gruppen har i denna fråga endast kunnat hänvisa till att ett laxesyslem för uttag av gatukostnader utreddes och avvisades i samband med att beslut fattades om förslag till de nuvarande gatukostnadsbestämmelserna. Gatukostnads-bestämmelserna har varit i kraft .under endast kort lid. Hittills har endast relativt få gatukostnadsulredningar slutförts och någon rättspraxis finns ännu inte. Många av de problem som framförts till arbetsgruppen kommer sannolikt att lösas vid en fortsatt tillämpning. Det är t. ex. helt naturligt att de första gatukostnadsutredningarna i en kommun kräver avsevärda admi­nistrativa resurser. Kommunen måste la ställning till åtskilliga principiella frågor och rutiner måste läggas faist. Den fortsatta tilllämpningen kan därefter bli avsevärt enklare. Den sammanställning belräffande tillämpning och erfarenheter som arbetsgruppen nu har genomfört bör därvid också vara av värde. Enligl arbetsgruppens mening är det dock angeläget att


 


Prop. 1985/86:1                                                      181

bl, a, tillämpningen av vissa fördelningsfrågor följs upp i framtiden, Ar-belsgmppen har också funnit anledning att peka pä möjligheter till vissa ändringar i regelsystem m.m, som kan medverka till en rimlig och smidig lilllämpning,

Hillills har endasi en tredjedel av kommunerna fattat beslut om att tillämpa de nya gatukostnadsbesiämmelserna. Ytterligare knappt en Qär-dedel av kommunerna överväger att fatta sådant beslut. Utredningar om uttag av gatukostnader har slutförts i 37 kommuner avseende sammanlagt 67 utredningsområden. Beslut om att ta ut gatukostnader har fattats för endasi 37 områden. De kommuner som slutfört gatukostnadsutredningar avser uppenbarligen att la vara på de ökade möjlighelerna alt finansiera anläggning av gator m, m, genom uttag från fastighetsägarna. Den beräkna­de kostnadstäckningen är för flertalet utredningar mycket hög, Gatukost-nadsersällningarna varierar stort beroende pä vilka åigärder som de avser, 1 genomsnitt uppgår kostnaden till drygt 22 000 kr, för en villafastighel, 1 drygt en fjärdedel av utredningsområdena överstiger koslnaderna 30000 kr, per villafastighet.

I sin sammanställning redovisar och kommenterar arbetsgruppen fram­förda kritiska synpunkter mot bakgrund av motiven lill gällande regler och av vad som kommit fram om den praktiska tillämpningen. Därvid behand­las fastighetsägarnas möjligheler till inflytande, ersättningsgilla koslnader, kostnadsfördelning, betalningsvillkor, beslutsordning och processuella frå­gor, 1 bl.a. följande fall har arbetsgmppen funnit anledning att peka på möjligheler till förändringar i gällande regelsystem.

o För atl tillförsäkra berörda fastighetsägare och organisationer tidig in­formation och påverkansmöjligheter, bör del enligt arbetsgruppens me­ning övervägas att ålägga kommunen att samråda med dem under gatu­kostnadsutredningens bedrivande på samma sätt som gäller vid upprät­tande av en stadsplan. o Enligt arbetsgmppens mening bör ägarna till bebyggda fastigheter ges bättre möjligheter att finansiera gatukostnadsersättningarna. Härvid bör övervägas en finansiering inom ramen för det statliga bostadslånesyste­met. Vidare bör övervägas en precisering av räntevillkoren i de fall fastighetsägaren medges rätt alt betala ersättningen genom avbetalning­ar, o Enligt arbetsgmppens mening kan det ifrågasättas om processreglerna för gatukostnadsärenden har en lämplig utformning såvitt avser tvister om ersättning för gatukostnader och om betalningsvillkor. Bl, a, bör övervägas en förenkling av besvärsreglerna.

1    Inledning

Den I januari 1982 trädde nya galukostnadsbestämmelser i krafl, Be­slämmelserna ger kommunerna möjlighet atl — inom områden med stads-


 


Prop. 1985/86:1                                                      182

plan - ta ut kostnadema för anläggning och förbättring av galor och andra allmänna platser av fastighetsägarna i det område där anläggningarna ut­förts. Endast kostnader för sådana anläggningar som behövs för områdets eget behov får tas ut i denna ordning,

I förhållande till tidigare regler ger de nya bestämmelserna kommunerna ökade möjligheler all med bidrag från faslighetsägarna finansiera anlägg­ning och upprustning av gator m. m, och då särskilt vid förtätning och förnyelse av befintliga bebyggelseområden. Den 30 december 1983 beslu­tade bostadsminister Hans Gustafsson att del skulle ske en kartläggning av tillämpningen av bestämmelserna om gatukostnader m, m. i byggnadsla­gen. Arbetet skulle göras av en arbetsgrupp inom bostadsdepartementet,

I en till beslutet bifogad PM anförs bl. a. följande:

"Från olika håll har framförts att tillämpningen av de nya bestämmelser­na medfört svårigheter för berörda fastighetsägare, Sveriges Villaägareför­bund har i en skrivelse till regeringen den 23 februari 1983 särskilt framhål­lil problemen för ägare till redan bebyggda fastigheter. Enligt förbundet kan kostnadsultaget många gånger bli oskäligt högl, samtidigt som fastig­hetsägarna inte har någon möjlighet att påverka valet av standard på gator och andra allmänna platser, 1 skrivelsen tar förbundet upp även andra gatukostnadsfrågor.

Svenska Kommunförbundet har under hand framhållit att gatukostnads­bestämmelserna även för kommunema vållar problem i vissa fall.

Mot bakgmnd av det anförda bör del nu närmare undersökas hur de nya beslämmelserna har tillämpats i olika kommuner. En sammanställning av de erfarenheter som har vunnits av bestämmelsernas tillämpning bör göras av en arbetsgmpp inom bostadsdepartementet. Kommunförbundet, Sveri­ges Fastighetsägareförbund, Sveriges Villaägareförbund och Hyresgäster­nas Riksförbund bör inbjudas att medverka i arbetsgmppen."

1 arbetsgruppen har ingått departementsrådet Rune Olsson, ordförande, samt sektionschefen Jan Söderström, Svenska Kommunförbundet, för­bundsjuristen Bo Wolwan, Sveriges Fastighetsägareförbund, kanslichefen Göran Olsson, Sveriges Villaägareförbund, och utredningssekreteraren Pär Svanberg, Hyresgästernas Riksförbund.

Som sekreterare ät arbetsgmppen har tjänstgjort hovrättsfiskalen Peter Rosén.

För att kartlägga hur de nya gatukostnadsbesiämmelserna tillämpats i kommunerna och i övrigt erhålla en uppfattning om kommunernas syn­punkter på de nya reglerna och vilka erfarenheter som dragits av deras tillämpning har arbetsgruppen gjort en enkätundersökning i samtliga kom­muner. Skriftliga synpunkler har vidare inhämtats från elt flertal villa­ägareföreningar, Arbetsgmppen har också besökt Sollentuna kommun samt anordnat en hearing i Göteborg med flera kommuner från västra Sverige. Vid besöket i Sollentuna och hearingen i Göteborg har deltagit representanter från kommuner och sammanslutningar av fastighetsägare. Skrivelser från Kommunförbundet och Villaägareförbundel samt elt flertal skrivelser från enskilda har överlämnats lill arbetsgmppen.


 


Prop. 1985/86:1                                                      183

Enkäten och sammanställningar av enkätsvaren bifogas som bilaga 1 -3, Kritiska synpunkler från Kommunförbundet, Fastighetsägareförbundet, Villaägareförbundet och villaägareföreningar redovisas i kapitel 3.

Som framgår av bl. a. enkätsvaren och redovisningen i del följande har tillämpningen av de nya reglerna varil förknippad med problem. Arbets­gruppen har därför funnit det naturiigl alt inte endast göra en redovisning av hur beslämmelserna tillämpats utan också göra kommentarer och för­tydliganden som kan medverka till en smidigare tillämpning. I några fall har gmppen funnit anledning att peka på möjligheter till ändringar i regel­system m. m. Några genomarbetade förslag i dessa hänseenden har grup­pen varken haft mandat eller tid att arbeta fram.

2   Bakgrund

Inom stadsplaneområden har kommunema sedan lång tid tillbaka haft ansvaret för anläggning av gator och andra allmänna platser. I 49§ bygg­nadslagen (1947:385) (BL) föreskrivs sålunda atl del ankommer på kom­munen att till allmänt begagnande iordningställa och upplåta gala eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan. Om staten är väghållare inom sådant område, är det dock staten som har ansvaret för atl allmän väg slälls i ordning och upplåts som gata.

För alt kunna fullgöra sina skyldigheter har kommunen fått räll atl lösa mark som enligl sladsplan är avsedd lill gata eller annan allmän plals (41 § BL). Fastighetsägarnas rättigheter att kräva alt kommunen inom sladsplan anlägger galor och parker m. m. moisvaras av en skyldighet för fastighets­ägarna att bidra lill kostnaderna för mark och anläggning. Regler om delta har funnits under mycket lång lid i byggnadslagstiftningen och har sitt urspmng i de lokala föreskrifter och sedvänjor som äv ålder gällt i stä­derna.

Genom tillkomsten av 1931 års stadsplanelag hade avgiftssystemet be­träffande gatumark och gatubyggande fåll i huvudsak det innehåll som gällde fram till de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1982, och som enligt övergångsbestämmelser fortfarande gäller beroende på under vilken lagstiftning som gala upplåtits till allmänt begagnande. Innebörden av reglema var sammanfattningsvis atl kommunerna hade rält att, inom vissa gränser, från fastighetsägare ta ut ersättning för mark till gator, torg, parker och andra allmänna plalser, ävensom möjlighel att - efter fullmäk­ligebeslut och i vissa fall stallig prövning av dessa - erhålla bidrag lill åtminstone en betydande del av kostnaderna för all anlägga och upplåta gala och därmed likställda delar av allmän plals.

Enligt dessa regler var en fastighetsägare skyldig alt ersätia kommunen värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt. Ersättnings­skyldigheten var dock så till vida begränsad att den inte omfattade större


 


Prop. 1985/86:1                                                      184

bredd än vad som svarade mol fem åttondelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten. På framställning av kommunen kunde länsstyrelsen besluta alt galumarksersältningen skulle fördelas mel­lan fastighetsägarna inom ell visst område efler byggrätt, tomtarea eller annan skälig gmnd. Ersättningsskyldigheten avsåg gatumark samt med viss begränsning även torg, parker och andra allmänna platser.

Kommunfullmäktige hade vidare rält att för kommunen i dess helhet eller för visst område meddela beslämmelser om skyldighel för fastighets­ägare att bidra till kostnaden för iordningställande av gata (gatubyggnads­kostnad). Fastigheisägaren fick i princip inte belastas med gatubyggnads-kostnader i större utsträckning än som gällde för skyldigheten att betala gatumarksersättning. Bl. a, begränsningen till en bredd motsvarande högst fem åttondelar av den tillåtna hushöjden gällde alltså också för skyldighe­ten att bidra till gatubyggnadskoslnader. Även galubyggnadskostnaderna kunde fördelas mellan fastighetsägarna inom ett visst område efter bygg­rätt, tomtarea eller annan skälig grund,

1 propositionen 1980/81:165 lades förslag fram om nya gatukostnads­regler genom ändring i BL och byggnadsstadgan (1959:612)(BS), De före­slagna ändringarna antogs oförändrade av riksdagen (CU 1980/81; 36, rskr 1980/81:362) och trädde i kraft den 1 januari 1982, Avsikten med de nya reglerna är framför allt att ge kommunerna bättre möjligheter att med bidrag från fastighetsägare finansiera byggandet av gator och andra all­männa platser som har karaktären av omrädesanläggningar, dvs, gator, grönytor, gång- och cykelvägar m, rn. som behövs för elt visst bebyggel­seområde. Avsikten var vidare att ge kommunerna möjligheter att ta ut ersättning av fastighetsägarna inte enbart för ren nyanläggning utan ocksä för förbättringsåtgärder, vilket kan vara av särskild belydelse vid förtät­ning och förnyelse av befintliga bebyggelseområden.

De nya reglema innebär i korthet att kommunerna inom stadsplaneom­råden har rätt atl ta ut kostnaderna för anläggning och förbättring av gator och andra allmänna plalser av fastighetsägarna i det område där anlägg­ningarna ulförts. I förhållande till tidigare regler ger de nya bestämmelser­na kommunerna möjlighet till i princip full kostnadstäckning, bl, a, genom att ersättningsskyldigheten inte längre begränsas genom den ovannämnda fem åuondelsregeln och genom att kostnaderna för även förbättringsåtgär­der kan tas ul av fastighetsägarna. Fastigheternas nytta av anläggningarna skall dock ligga till gmnd för beräkning av ersättningsskyldigheten och därför får endast kostnaderna för sådana anläggningar som behövs för områdets eget behov tas ut i denna ordning. Om kostnaderna för de utförda anläggningarna är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normall skall gatukcslnadsersäuningen jämkas, Koslna­derna som får tas ul skall fördelas mellan fastighetsägarna efter skälig och rättvis grund.


 


Prop. 1985/86:1                                                      185

Bl, a, på gmnd av att kostnaderna kan komma att uppgå till betydande belopp och atl ersättningar kan komma atl tas ut i sådana fall då det finns begränsade möjligheler att få lån för att betala ersättningarna, finns be­stämmelser om rätt till avbetalning. Eftersom de utvidgade möjligheterna till gatukoslnadsutlag kan innebära särskilda problem för vissa fastighets­ägare, finns en särskild jämkningsregel för det fall betalningsvillkoren i det enskilda fallet skulle bli alltför betungande för fastighetsägaren, (Gatukost­nadsreglernas utformning framgår av 56-61 §§ BL samt 2, 25 och 71 §§BS. Reglerna kommer att i vissa avseenden kommenteras närmare i kapitel 3 nedan).

Gatukoslnadsreglerna har i sak oförändrade tagits in i det förslag till ny plan- och bygglag (PBL) som för närvarande granskas av lagrådet.

När det gäller exploatering av nya områden, kan kommunerna som regel lösa genomförandefrägorna med exploateringsavtal, vilket ytterst innebär att exploatören tar ut full ersättning för samtliga sina investeringar, bl, a, gatukostnader, frän de blivande fastighetsägarna.

De ovan omtalade reglerna gäller anläggning och förbättring av galor och andra allmänna plalser inom stadsplaneområden. Underhållet av gator m,m, inom dessa områden åvilar kommunen enligt 74 § BL och någon möjlighet lill uttag från de enskilda fastighetsägarna finns inte belräffande dessa kostnader. Är staten väghållare inom sådant område, skall underhål­let av allmän väg som har upplåtits till gata i princip åvila staten. Det­samma gäller i fråga om galor som förklarats tillika vara allmän väg. Också driften av gator och andra allmänna platser, dvs, renhållning och snöröj­ning m.m,, åvilar kommunen inom stadsplanelagda områden - 3§ all­männa ordningsstadgan (1956:617) och 18 § renhållningslagen (1979:596) - och även beträffande dessa kostnader saknas möjlighet till uttag från de enskilda fastighetsägarna, (Enligt 19 § renhållningslagen kan dock fastig­hetsägaren åläggas att svara för renhållning och snöröjning m, m, av gång­bana utanför fastigheten.)

Inom byggnadsplaneområden finns ingen skyldighet för kommunerna att anlägga och underhålla vägar eller andra allmänna platser. Genomfö­randet av byggnadsplanen och underhållet av vägar och andra allmänna platser ankommer i allt väsentligt på fastighetsägarna, som också har att ombesörja driften av anläggningarna. I stor uisträckning sker detta genom aU vägföreningar eller samfälligheter bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller anläggningslagen (1973:1149), Trots att lagstiftningen förutsätter enskild väghållning inom byggnadsplaneområden, har kommu­nerna - som framgår av enkätsvaren - i stor utsträckning tagit hand om väghållningen i sädana områden som i huvudsak är ianspråktagna för permanentboende. Finansieringsfrågorna har i dessa fall lösts på skilda sätt, 1 många kommuner skaltefinansieras sådan väghållning till den del statliga bidrag inte utgår.


 


Prop. 1985/86:1                                                      186

3    Erfarenheter av gatukostnadsreglerna

3.1 Inledning

De synpunkter som kommit fram under arbetsgruppens arbete spänner över en stor del av regelsystemet. På ett flertal punkter har kritik riktals mol de nya gatukoslnadsreglerna och deras tillämpning. Kritiken kan i huvudsak delas upp pä följande delfrågor.

1)  påverkansmöjligheter

2)  ersättningsgilla kostnader

3)  kostnadsfördelning

4)  belalningsvillkor

5)  beslutsordning

6)  processuella frågor

I de följande avsnitten av detta kapitel redovisas och kommenteras denna kritik mol bakgrund av motiven till gällande regler och av vad som kommit fram om den praktiska tillämpningen. Även de förslag till föränd­ringar, inom ramen för del gällande systemet, som kommit arbetsgmppen lill del redovisas och diskuteras.

Dessförinnan kommer här inledningsvis atl beröras några kritiska syn­punkter, som visserligen rör frågor som ligger utanför arbetsgmppens uppdrag, men som dock bör redovisas.

Flera kommuner har påpekat atl det inte är tillfredsställande att skilda genomförande- och ersättningsregler gäller för olika områden av en kom­mun. Man har därvid särskilt pekat på att det ur likslällighetssynpunkt är olyckligt med skilda regler mellan stads- och byggnadsplaneområden. Ock­så inom resp, lyp av område kan förhållandena vara olika, I många fall har kommunerna valt att i sladsplan lägga lokalgator och grönytor på kvarters­mark, s. k, slorkvarter. I dessa fall får fastighetsägarna inom storkvarteret svara för förutom anläggningskostnader även för drift och underhäll av dessa anläggningar, medan markägare i vanliga kvarter inte behöver betala kommunen för sistnämnda åtgärder. 1 många byggnadsplaneområden -särskilt de som är ianspråktagna för permanentboende — utför och bekos­tar kommunerna väghållningen, medan i andra omräden fastighetsägarna själva får stå för väghållningskostnaderna.

I PBL föreslås ett enhetligt planinslilui - detaljplan - som skall ersätta sladsplan och byggnadsplan. Enligt förslaget (6 kap, 27 §) skall kommunen inom detaljplaneområden vara huvudman för gator och andra allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl lill annat. Enligt lagrådsremissen (s. 526) bör dock ansvaret för gatu- och väghållning i allt väsentligt fördelas enligl samma principer som i dag, vilket innebär alt kommunen bör kunna avsäga sig ansvaret i sådana områden där man i dag använder byggnads­plan. Skilda regler för väghållningen mellan olika delaljplaneomräden kommer således alt finnas även efter ett genomförande av PBL,


 


Prop. 1985/86:1                                                     '87

Ett stort antal kommuner har påpekat att gatukostnadsreglerna är admi­nistrativt betungande med en omfatlande utredning och utställning för varje särskilt fördelningsområde, 1 många kommuner som har börjat att tillämpa reglerna har arbetet kommit att ta avsevärda resurser i anspråk. Detta kan vara elt av flera skäl varför hittills endast en tredjedel av kommunerna beslutat att tillämpa gatukostnadsreglerna. Flera kommuner har föreslagit att ett taxesystem i stället borde införas som i stort ansluter till principen för va-taxor.

År 1977 avgav vägutredningen (SOU 1977:12) och gatukostnadsutred­ningen (SOU 1977:65) skilda lagförslag som båda hade till syfte att till­skapa mer enhetliga regler för den kommunala gatu- och väghållningen. Väghållningskostnaderna skulle enligt förslagen finansieras genom avgifter från berörda fastighetsägare enligt en taxa som ansluter till del system som lillämpas för va-avgifter. Avgifterna avsägs täcka kostnaderna för anlägg­ning, drift och underhåll av kommunens gatu- och vägnät, I anslutning till utredningarna gjordes också ell begränsat fullskaleförsök i Västerås. Av den PM som upprättades beträffande försöket framgår bl, a, atl försöket får anses ha påvisat atl del avgiftssystem som lillämpas för va kan ligga till grund för ell motsvarande syslem på gatu- och vägsidan utan atl alltför omfatlande administrativa rutiner behöver tillgripas, - Utredningsförsla­gen om all införa etl nytt kommunomfattande syslem för den kommunala gatu- och väghållningen samt alt helt eller delvis finansiera väghållningen genom avgifter enligt en kommunal taxa avvisades av föredraganden i samband med beslutet om förslag till nya gatukostnadsregler (se prop. 1980/81:165 s. 19 ft). Frågan om ett taxesystem för uttag av gatukostnader åter bör aktualiseras ligger utanför arbetsgruppens uppdrag, eftersom det strider mot principerna i den nuvarande lagstiftningen.

Enligt Villaägareförbundet lämnar gatukostnadsreglerna utrymme för skilda tolkningar, vilket kan föranleda subjektiva ställningstaganden hos varje enskild kommun. Reglerna måste enligt förbundet utformas på ett sådant sätt att tillämpningsprinciperna blir enhetliga i samtliga kommuner.

Det kan här anmärkas att det är svårt att av det fåtal utredningar som hittills slutförts dra några säkra slutsatser om tillämpningen. Rättspraxis saknas ännu på tillämpningen av de nya gatukostnadsreglerna. En vari­erande tillämpning mellan kommunerna är dock ofrånkomlig med nuvaran­de system för uttag av gatukostnader, 1 vilken utsträckning man vill täcka gatukostnaderna genom uttag från fastighetsägarna ankommer på varje enskild kommun att beslämma. Bebyggelseförhållanden varierar naturiigt­vis också i hög grad mellan kommunerna. Inom resp, kommun styrs dock tillämpningen av den kommunala likställighetsprincipen, vilken innebär att kommunerna inte får beslämma avgifter sä atl vissa kommunmedlemmar eller gmpper av kommunmedlemmar gynnas eller missgynnas i förhällande lill andra.


 


Prop. 1985/86:1                                                      188

3.2 Påverkansmöjligheter

3.2.1 Kritiska synpunkter

Från Villaägareförbundet och villaägareföreningarna har påtalats atl det är otillfredsställande atl kommuner beslutar om standarden på gator och andra allmänna platser samt lar ut full ersättning av faslighetsägarna utan att de betalande har haft någon reell möjlighet atl påverka standard val, fördelning m, m. Eftersom fastighersägarna genom de nya gatukostnads­reglerna i stort sett ensamma fält kostnadsansvaret, måste deras möjlighe­ter till inflytande förbättras. Det har därvid ifrågasatts om inte eft opinions­villkor motsvarande det i 7 § anläggningslagen borde vara uppfyllt innan förändringar i gatunätet och uttag av gatukostnader kan ske. Med hänsyn till sambandet mellan planslandard och galukostnader har hävdals atl de nya gatukostnadsreglerna endast bör gälla där stadsplaner antagits efter de nya reglernas ikraftträdande. Vidare har påtalats att informationen från kommunen till fastighetsägarna varit bristfällig i många fall.

3.2.2 Gällande rätt

Gatukostnaderna hänger intimt samman med hur stadsplanen utformats för områdel, Avgränsningen av fördelningsområdet, exploateringsgraden saml standarden på gator och parker, som har slor betydelse för gatukost­nadernas storlek, styrs i stor utsträckning av planen. Det bör dock anmär­kas att bredden på en gata i planen endast anger ett maximalt område och att den bredd som sedan verkligen byggs ut kan avvika från detta,

I prop, 1980/81: 165 s. 46 f anförs bl, a. följande:

"Så snart beslut skall fattas om en ny sladsplan eller om ändring av en
befintlig plan. utgör de ekonomiska konsekvenserna för kommunen av
planläggningen en avgörande faktor i sammanhanget. Inte minst gäller
detta kostnaderna för gator och andra allmänna platser. 1 normalfallet
kommer därför ulredningen härom att göras i ell tidigt skede av planerings­
arbetet. Även för de berörda faslighetsägarna är del naturligtvis av stor
belydelse alt dessa frågor klarläggs så snart som möjligt. Det bör framhål­
las atl gatukostnadsfrågor kan aktualiseras även ulan samband med anta­
gande eller ändring av en plan,      Om förslagen (gatukostnadsfrågan)

är föranledda av att en stadsplan skall anlas eller ändras torde det som regel vara lämpligl att kommunen anordnar samtidig utställning av dessa förslag och av planförslaget,"

När en stadsplan skall upprättas åligger det enligt 14§ BS planförfattaren att under planutredningen samråda rned bl, a. sammanslutningar och en­skilda personer, som kan ha elt väsentligt intresse av frågan. Vidare skall enligl 17 § BS planförslaget under minst tre veckor slällas ul till gransk­ning, varvid sakägarna kan framställa anmärkningar mot planförslaget.

Av 25 § BS framgår aft förslag till gatukoslnadsutlag enligt 56 § BL (områdesvis fördelning) skall ställas ut för granskning under minst tre


 


Prop. 1985/86:1


189


veckor, medan fastighetsägarna vid förslag till kostnadsuttag enligt 57 § BL (ersättning för gatudel) skall beredas tillfälle att yttra sig. Någon motsva­righet lill reglerna om samrådsförfarande i planfrågor finns inte beträffande galukostnadsulredning,

3.2.3   Tillämpning

Av enkätundersökningen framgår all sladsplane- och gatukostnadsul-ställningama samordnats i slor utsträckning där sä varit möjligt. Det bör dock noteras att elt stort antal av de hittills slutförda utredningarna grun­dar sig pä stadsplaner som antagits före de nya gatukostnadsreglernas ikraftträdande. Vidare framgår att kommunerna i slor utsträckning samrått med fastighetsägare och fastighetsägareföreningar under utredningarnas bedrivande och att synpunkter från fastighetsägarna medfört revideringar av ulredningsförslagen i ett flertal fall.

3.2.4   Arbetsgruppens kommentar

Såsom uttalats i propositionen är det naturliglvis av väsentlig betydelse alt gatukoslnadsfrågorna klarläggs så tidigt som möjligt och all plan- och gatukoslnadsutredningarna samordnas när sä kan ske. Utställningarna av resp. förslag bör också samordnas. Eftersom uttag av gatukostnader för t, ex, förbättringsåtgärder kan aktualiseras utan samband med antagande eller ändring av stadsplan, kan dock en sådan samordning inte ske regel­mässigt. Man lorde dock kunna ulgä ifrån att kommunerna i framtiden kommer att samordna utställningarna av sladsplane- och gatukostnads­förslag när detla är möjligt.

Ett förbud mot att tillämpa de nya gatukostnadsreglema där stadsplaner antagils före de nya reglernas ikraftträdande skulle i många fall utesluta möjligheten atl la ut kostnader för förbättringsåtgärder. Etl sådani förbud skulle därigenom medföra likställighetsprobjem.

Mot bakgmnd av att kommunerna inom stadsplaneområden har en skyl­dighel att iordningställa och upplåta gator och andra allmänna platser till allmänt begagnande samt alt därvid ge anläggningarna viss standard (se 49-52 §§ BL) är det inte möjligt att ge fastighetsägarna ett så avgörande inflytande som ett opinionsvillkor skulle medföra.

Enligt enkätundersökningen synes mänga kommuner ha en positiv in­ställning till en tidig dialog med fastighetsägarna om gatukostnaderna och de har uppenbarligen bemödat sig atl slulligen ulforma ulredningsförslagen så att de kan uppfattas som rimliga av fastighetsägarna, Å andra sidan har från flera villaägareföreningar påtalats atl informationen från kommunen har varit bristfällig.

Enligt arbetsgruppens mening är det önskvärt att ett planförslags konse­kvenser för ev, kommande gatukostnader redovisas och diskuteras redan under samrådsfasen i planhandläggningen. Enligt nuvarande regler finns ingen skyldighet för kommunen att samråda med de enskilda fastighets-


 


Prop. 1985/86:1                                                      190

ägarna, sammanslutningar av fastighetsägare, hyresgästorganisationer m.fl, under gatukostnadsutredningens bedrivande. En motsvarighet till den samrådsskyldighet som föreligger beträffande planulredning borde enligt gruppens uppfattning övervägas också för galukostnadsutredningens del. Härigenom skulle fastighetsägarna och berörda organisationer alltid tillförsäkras tidig information och påverkansmöjligheter beträffande kom­mande uttag av gatukostnader. Samrådsförfarandena i plan- och gatukost­nadsfrågan bör naturligtvis samordnas i de fall uttaget av gatukostnader föranleds av ny stadsplan för området. Vid ell samråd under en galukost­nadsulredning kan också diskuteras i vilken uisträckning det är rimligt att en äldre stadsplan genomföres,

3.3 Ersättningsgilla kostnader

3.3.1  Kritiska synpunkter

Från ett flertal villaägareföreningar har hävdats att kommunerna valt en alltför hög standard på gator m. m,, vilket orsakat att onödigt höga anlägg­ningskostnader debiterats fastighetsägarna, Enligl föreningarna har gator­na i många fall gjorts onödigt breda, bl, a. beroende på intressen som legat utanför de aktuella bebyggelseområdena. Vidare har hävdats atl gatube-läggning saml gängbanor och parker givits en standard som överstigit behoven för den aktuella bebyggelsen i områdena, - Villaägareförbundel och flera villaägareföreningar har hävdat att gatubelysning och parker skall skaltefinansieras, dä dessa anläggningar snarast betingas av trafiksäkerhet resp, rekreation och nytta för kommunens samtliga invånare. Villaägare­förbundet har vidare hävdat att anläggningar i förtätningsområden delvis bör skaltefinansieras, eftersom det ofta är kommunalekonomiskt fördelak­tigt att förtäta i befintliga bostadsområden i stället för att exploatera nya områden.

Från fastighetsägarhåll har ifrågasatts om kostnaderna för anläggning och förbättring av torg, parker och gågator i samhällets centmm skall bekostas av ägarna till de kringliggande fastigheterna. Det har därvid hävdats att sådana anläggningar är en angelägenhet för hela kommunen och att kostnaderna därför bör tas ut över kommunalskatten,

3.3.2  Gällande rätt

Av lagstiftningen (se 56§ I st, BLjfr prop, 1980/81:165 s, 26 ff) framgår att det endast är kostnaderna för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose elt visst områdes behov som skall belalas av ägarna till fastighe­terna inom området. Galor och and:ra allmänna plalser skall därför anpas­sas till behoven för den berörda bebyggelsen. Om en gata ges en störte bredd eller en högre standard än vad som kan anses normalt för den omgivande bebyggelsen, kan man tnte kräva att denna bebyggelse skall svara för hela gatukostnaden, DeUa kan gälla bl. a. genomfartsleder av


 


Prop. 1985/86:1                                                      191

olika slag. Ocksä torg, parker, större parkeringsytor och liknande platser kan komma att dimensioneras för ett vidare användningssätt än som be­tingas av den omgivande bebyggelsen. Om kostnaden för anläggningen överstiger vad som kan anses nödvändigt för bebyggelsen inom fördel­ningsområdet, kan man inte heller i ett sådant fall kräva att fastighetsä-gama i området skall svara för hela kostnaden. Sådana anordningar som mäste betraktas som mera speciella trafiksäkerhetsanordningar, t, ex, tra­fiksignaler, och som inte hör direkt samman med bebyggelsens funkiion bör finansieras på annat sätt än genom fastighetsanknulna avgifter. Andra anordningar, bl. a. gatubelysning, får dock ingå i kostnadsunderlaget.

Om en fastighetsägare skulle debileras gatukostnader som är oskäligt höga eller kostnader för älgärder som har en omfattning eller etl utförande som betydligt översiiger vad som kan anses normalt med hänsyn lill den användning som är tillåten för hans fastighet, har denne enligt 58 § BL rätt atl få ersättningsbeloppet jämkat, (Vid omrädesvis fördelning får fastig­hetsägarna bevaka alt kommunfullmäktiges beslut om kostnadsunderlag för fördelningen inte inrymmer kostnader för åigärder som inte behövs för området,)

3.3.3   Tillämpning

Bl. a, med hänsyn lill att någon rättspraxis ännu inte finns, saknar arbetsgmppen möjlighet alt dra några säkra slutsatser om hur de ovan­nämnda principerna för standard och koslnadsultag tilllämpats av kommu­nerna. Av enkätundersökningen framgår dock att tillämpningen av de nya gatukoslnadsreglerna medfört standarddiskussioner i kommunerna, vilket av flera kommuner upplevts som positivt. Standarden på gator och andra anläggningar har i många fall sänkts under utredningarnas bedrivande och då pä önskemål från fastighetsägarna, I en kommun. Huddinge, har debi­teringen av gatukostnader stoppats i avvaktan pä resultatet av en utredning om gatustandard i kommunen,

3.3.4   Arbetsgruppens kommentar

Det är givetvis positivt att en diskussion om rimlig standard på gator och andra anläggningar pågår i kommunerna. Det är viktigt att gator, parker m.m, anpassas efter områdets behov och att en jämkning av gatukostna­derna sker i de fall anläggningarna utformas för en vidare användning inom kommunen, l.ex. genomfartsleder, störte parker, gågator och centrum­anläggningar. Den omständigheten att man i jämkningsbestämmelsen i 58 § BL lalar om ati ersättningen skall jämkas om den avser åtgärder som har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till en fastighets användning, kan naturiigtvis inte få leda till att kommunerna i koslnadsunderiaget tar med åtgärder som ligger utanför ett områdes behov av anläggningar.


 


Prop, 1985/86:1                                                      192

Kommunerna bör vara observanta på att beslul för ohka områden om vilka anläggningar som skall ingå i kostnadsunderlaget inte skiljer sig på ett sätt som medför likställighelsproblem. Så kan t. ex, bli fallet om man i ett område tar ul kostnaderna för ett flertal anläggningar bl. a, gatubelysning men i ett annat område där gatubelysning anläggs som enda åtgärd inte vill ta ut kostnaderna av administrativa skäl.

Det bör anmärkas all det belräffande gatuslandarden föreligger speciella avvägningsproblem och en inbyggd intressekonflikt. Om gatorna görs allt­för smala kan problem uppstå vid bl. a. renhållning och snöröjning. Vidare kan en "billigare" gatubeläggning orsaka tätare underhållsåtgärder. En lägre standard pä gatorna kan därför föranleda ökade drifts- och under­hållskostnader för kommunen, som inte kan täckas genom kostnadsuttag från de enskilda fastighetsägarna. Målsättningen mäste givetvis vara att den totala kostnaden för anläggning, drift och underhåll blir så låg som möjligl. Vid tillämpningen av gatukostnadsreglerna måsle dock beaktas att endast koslnaderna för en normal gatustandard för området i fråga kan tas ut av faslighetsägarna. Detta innebär bl, a, att en höjning av standarden som uteslulande sker för att nedbringa drifts- och underhållskostnader inte kan läckas genom koslnadsultag.

Som riktlinje för val av gatustandard utgav Vägverket och Kommunför­bundet gemensamt är 1973 "Riktlinjer för gators geometriska utformning" (RIGU), RIGU var främsi avsedd att användas för val av gatustandard vid nyexploatering och inte i den typ av förnyelseområden som i allmänhet är aktuella när gatukostnadsbestämmelserna tillämpas. För val av gatustan­dard i sådana områden saknas det riktlinjer som är förankrade på riksnivå. Vad som är lämplig standard har fått avgöras lokalt inom varje enskild kommun.

Under de senaste 15 åren har det ocksä skett en successiv omprövning av vad som inom gatu- och trafiksektorn anses vara rimlig standard, 1960-talets höga och ofta rigida standardkrav har i flertalet kommuner ersatts av en mer dämpad ambitionsnivå, 1980-talets praxis är bättre an­passad till de begränsade resurser som står till förfogande och till vad som anses miljömässigl acceptabelt.

Valet av lämplig gatustandard i förnyelseomräden är dock fortfarande en grannlaga uppgift för kommunerna. År 1983 inleddes en revidering av RIGU i en arbetsgrupp med representanter från Vägverket, Planverket och Kommunförbundet, Representanter frän Villaägareförbundet, Fastighets­ägareförbundet och Hyresgästernas Riksförbund kommer att inbjudas att ingå i en referensgrupp.

Arbetet, som beräknas vara klart vid årsskiftet 1985/86, omfaltar denna gång även val av gatustandard i förnyelseomräden. Resultatet planeras att publiceras som allmänna räd och kan förväntas ge kommunerna en betyd­ligt fastare grund aU stå på vid val av standard än man har i dag.


 


Prop. 1985/86:1                                                     193

3.4 Kostnadsfördelning

3.4.1   Kritiska synpunkter

Villaägareförbundet, Fastighetsägareförbundet och villaägareförening­arna har gjort gällande att den befintliga bebyggelsen inom förtätnings- och förnyelseområden helt bör befrias från gatukostnader eller alt den i vart fall bör debileras lägre gatukostnadsersättning än den tillkommande be­byggelsen. Som argument för en sådan differentiering har de anfört i huvudsak följande omständigheter. Standarden på det befintliga gatunätet har ofta varil fullt tillräcklig för den tidigare exploateringsgraden i områ­det. Behovet av uppmstning och nyanläggning av gator m, m, har förorsa­kats av förtätningen och utbyggnaden i området och nyttan av dessa åtgärder har ofta varit ytterst marginell för den befintliga bebyggelsen. Många fastighetsägare har dessutom genom egna arbetsinsatser och genom bidrag till vägsamfällighel bekostat anläggning och underhåll av det befint­liga gatunätet. Ägarna av den befinlliga bebyggelsen har också sämre möjligheter atl finansiera gatukostnaderna. Kostnaderna uppkommer för dem ofta ofömtsett och till skillnad från nybebyggelsen kan de inte få förmånliga slatliga bostadslån fill koslnaderna.

Av enkätundersökningen framgår alt kostnadsfördelningen mellan be­fintlig och tillkommande bebyggelse upplevs som ett mycket svårt problem av kommunerna. Uppenbarligen finns en stor osäkerhet hos kommunerna om i vilken utsträckning del är tillåtet atl ha en fördelningsnorm som medför lägre avgifier för de befintliga fastigheterna än för de tillkom­mande.

3.4.2   Gällande rätt

Enligt 56 och 57 §§ BL skall gatukostnaderna fördelas mellan fastigheter­na efter skälig och rättvis grund, I prop, 1980/81:165 s, 28 ff och 40 f anförs bl, a, följande. Grunden för alt belasta fastighetsägarna med avgifter för gatukostnader är alt gatorna och övriga anläggningar är till särskild nytta för fastigheter­na. Ersättning för kostnader som överstiger nyttan får inte tas ut i denna ordning och kostnadema skall bäras av de fastigheter som har nytta av anordningarna i fråga. Inom förtätnings- och förnyelseområden kan före­komma dels fastigheter, vars tillåtna användning inte förändras genom tillkommande bebyggelse, dels fastigheter som efler delning fär utnyttjas för nyexploatering. Inom elt sådant fördelningsområde kan betydande kostnader avse elt antal nyullkomna gator med nya tomter, varvid måste beaktas att befintliga fastigheter som regel har betalat ersättning för de äldre gatorna. Del torde därför ofta vara naturiigl att fördela kostnaderna för nyanläggning och förbättring av mindre gator enbart mellan de fastighe­ter som ligger i anslutning till gatorna. Detta kan då beaktas när fördel­ningsnormer fastställs. I de fall där anläggningsarbeten utförts enbart för 13    Riksdagen 1985/86. I samt. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      194

att ett visst antal fastigheter skall delas i flera byggbara fasligheter kan det finnas skäl att ta ut hela kostnaden av ägarna till de delbara fastigheterna. Det torde vara omöjligt att exakt beräkna varje fastighets andel av den totala nyttan av olika anläggningar för fastigheterna i området. Vad det gäller är att finna sädana normer som ger en kostnadsfördelning som kan uppfattas som rimlig av de fastighetsägare som skall betala, Särskill vikiigi är naturligtvis att jämförbara fastigheter inte behandlas olika.

3.4.3   Tillämpning

Av enkätundersökningen framgår att differentiering skett i ett flertal fall, 1 knappt hälften av fallen har "nedsältningen" belräffande befintlig bebyg­gelse skallefinansierats. Som motiv för en differentiering har i utredningar­na anförts bl. a, atl de befintliga fastigheterna inte har behov av utbygg­nader och standardförbättringar av den utsträckning som är nödvändig när ytlerligare bebyggelse tillkommer i områdel (marginalnyltoargument), alt ägarna av dessa fastigheter bekostat anläggning och underhåll av befintligt gatunät samt att ägarna av de befintliga bebyggda fastigheterna har sämre möjligheter atl finansiera gatukostnciderna än ägarna till nybebyggelsen.

Vissa kommuner har avvisat en differenfiering av galukoslnadsutlaget mellan befintlig och tillkommande bebyggelse. De har därvid hävdat bJ.a, atl en sädan fördelning skulle stå i strid mot 56 § BL och kommunallagens likställighetsprincip. Värdet av befinlliga tillfarter och gator är oftast obe­fintligt när gatorna byggs ut i enlighet med en ny stadsplan, vilket enligt dessa kommuner innebär all den befintliga bebyggelsen och den tillkom­mande bör behandlas lika. Ett lägre kostnadsuttag för befintlig bebyggelse kan enligt dem endast motiveras om viss anläggning erfordras uteslutande för den tillkommande bebyggelsen,

3.4.4   Arbetsgruppens kommentar

Enligt arbetsgruppens mening har kommunerna med nuvarande lagstift­ning vida ramar när det gäller att finna en rimlig kostnadsfördelning mellan befintlig och tillkommande bebyggelse inom etl område. Som uttalals i propositionen kan det i vissa fall vara befogat alt helt befria de befinlliga fastigheterna från gatukostnadsuitag. I andra fall kan nyanläggning och uppmstning tillföra de befintliga fastigheterna sådana nyttigheter att de bör bidra till kostnaderna. Om l.ex, ell fritidshusomräde har förvandlats till permanentbosättningsområde och detta föranleder stadsplaneläggning och uppmstning av gatunätet finns kanske inte anledning att differentiera av­gifter mellan olika fastigheter på samma sätt som vid förtätning av områ­den med ursprunglig permanentbosättning. Eftersom förhållandena vari­erar starkl mellan olika områden, går del inte alt tillämpa några generella principer, I många fall kan del vara befogat med en viss differentiering mellan befintlig och tillkommande bebyggelse, medan kostnaderna i andra fall bör fördelas jämnt. Det kan därvid vara av iniresse att jämföra med


 


Prop. 1985/86:1                                                     195

vilken upprustning och nyanläggning som hade varit befogad i området för del fall ingen förtätning eller nyexploatering hade varit aktuell.

Det är således fullt lagenligt och i många fall befogat att fördela gatukost­naderna mellan befintlig och tillkommande bebyggelse utifrån den margi­nella nytta som tillförs de skilda fastigheterna i området. En sådan diffe­rentiering kan inte anses stå i slrid mot den kommunala likställighetsprinci­pen. Däremot bör de sämre finansieringsmöjligheterna för den befintliga bebyggelsen inte föranleda att en slörre andel av gatukostnaderna läggs pä den Ullkommande bebyggelsen. Finansieringsfrågorna kommer att be­handlas i följande avsniU, I de fall en differentiering av kostnadsuttaget är befogad kan detta ske antingen genom att man tillämpar olika fördelnings-områden för skilda anläggningar eller genom en differentierad fördelnings­norm.

Om kommunen vill finansiera en "kostnadsnedsättning" för befintlig bebyggelse med skattemedel har den givetvis frihet att göra så. Gatukost­nadsbestämmelserna ger ju kommunen endast en möjlighet och inte en skyldighel alt täcka galukostnadema genom uttag från fastighetsägarna. Det bör dock beaktas alt en sådan skattefinansiering, liksom en generell nedsättning av täckningsgraden, innebär att andra kommuninvånare kom­mer atl bidra lill de aktuella gatukostnaderna och att kommunen p. g, a, den kommunala likställighetsprincipen i framtiden torde ha svårt att la ut en högre kostnadstäckning i elt jämförbart område.

Avvägningen av kostnadsultaget mellan befintlig och tillkommande be­byggelse inom etl område är givelvis bara ett av flera fördelningsproblem som aktualiseras vid tillämpningen av gatukoslnadsreglerna. Förhållan­dena varierar ofta starkt mellan olika områden, I områden med blandad bebyggelse måste avgöras hur kostnaderna skall fördelas mellan villor, radhus, flerbosladshus, industri m. m. Vidare måste bestämmas hur fördel­ningen skall ske mellan de enskilda fastigheterna inom de olika bebyggelse­typerna. Beträffande dessa frågor är det enligt arbetsgmppens mening omöjligt att av det fåtal utredningar som hittills slutförts dra några slutsat­ser om tillämpningen. Enligt arbetsgruppens mening är det angeläget att tillämpningen av dessa fördelningsfrågor följs upp i framtiden,

3.5 Betalningsvillkor

3.5.1 Kritiska synpunkter

Villaägareförbundet och villaägareföreningarna har påtalat att betal­ningsvillkoren för erläggande av gatukostnader är oförmånliga. De har därvid framfört kritik på i huvudsak följande punkter, o Genom att uttagen av gatukostnader med den nya lagstiftningen uppgår till avsevärt högre belopp än tidigare, uppkommer ofta problem för villaägarna att finansiera gatukostnaderna, Detla gäller särskill ägarna till redan bebyggda fasligheter, som ofta inte har haft någon möjlighet att


 


Prop. 1985/86:1                                                     196

förutse dessa kostnader och som är hänvisade till att finansiera dem med relativt ofördelaktiga lån. För nybebyggelsen inräknas däremot gatu­kostnaden i läneunderlagel för de statliga bostadslånen, vilket innebär län med trettioårig amorteringslid med räntebidrag under de första åren. Även ägarna till bebyggda fastigheter bör ges möjlighet att finansiera gatukostnaderna med statliga bostadslän. De fastighetsägare som vill betala ersättningen genom avbetalningar bör ges rimlig amorteringstid och rätten lill amortering bör inte vara beroende av en prövning i varje enskilt fall. o Det är inte rimligt atl ägare av störte bebyggda tomter med flera byggrät­ter skall tvingas sälja hela eller slora delar av sin faslighet för att betala gatukostnaderna. De bör därför medges anstånd beträffande den del av gatukostnaden som avser de tillkommande tomterna lill dess avslyck-ning eller försäljning av dessa sker, o Betalningssvaga grupper bör ges generösa anstånd med betalningen av gatukostnader.

Från fastighetsägarhåll har påtalats atl finansieringsvillkoren för befint-Hg bebyggelse är betydligt sämre än för nybebyggelse och att detla kan innebära slora problem för de befinlliga fastigheternas ekonomi, eftersom gatukostnaderna oftast inte kan kompenseras genom hyrorna.

Av kommunemas enkätsvar framgår att även de upplever finansierings­villkoren för befintlig bebyggelse som ett svårt problem vid en tillämpning av gatukostnadsbesiämmelserna.

3.5.2 Gällande rätt

Betalningsvillkoren regleras i 601 andra styckel BL, som har följande lydelse,

"Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersättnings­beloppet är betungande med hänsyn lill fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minsl en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersällning framslälldes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren jämkas".

Som motiv till bestämmelsen anförs i prop. 1980/81; 165 s, 37 och 44 f bl. a, följande,

Anläggningsavgifler kan komma ai:t uppgå till betydande belopp. Ersätt­ningar kan också komma all tas ut i sådana fall då det finns små möjligheter alt få lån för att betala ersättningen. Möjlighet till avbetalning bör därför finnas. Med hänsyn till att ersättningar för förbättringar m, m, kan komma atl avse förhållandevis små belopp, har som förutsättning för avbetalning föreskrivits att räu till avbetalning endast föreligger om ersättningsbelop­pet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter.


 


Prop. 1985/86:1                                                     197

De utvidgade möjligheterna till avgiftsfinansiering kan i vissa fall medfö­ra stora problem för ekonomiskt svaga grupper, t,ex: äldre pensionärer. För dessa fall bör finnas en särskild jämkningsregel. Jämkningen kan innebära allt från viss förlängning av amorteringstiden lill anstånd med betalning till dess att fastigheten säljs. Även räntevillkoren kan naturiigtvis mildras. Det bör finnas särskilda skäl för atl betalningsvillkoren på detta sätt skall jämkas utöver vad som följer av den fömtnämnda avbelalningsre-geln.

Arbetsgruppen vill här anmärka att kommunerna naturliglvis frivilligt kan medge bättre betalningsvillkor än vad fastighetsägaren kan kräva med slöd av 60 § BL, t, ex, längre amorteringstid an 10 år,

3.5.3 Tillämpning

Av enkätundersökningen framgår att kommunerna tagit vara på möjlig­heterna till bättre kostnadstäckning för investeringarna i gator m. m. Den beräknade kostnadstäckningen är för flertalet utredningar mycket hög.

Den genomsnittliga gatukostnadsersättningen per byggrätt för samtliga ulredningsomräden uppgår till drygt 22 000 kr, Kostnadsultaget varierar dock slort mellan områdena (från I 500 kr, till 52 000 kr,). Det bör vidare beaktas att hänsyn inte tagits till kostnadsökningarna för tiden efter det resp, utredning slutförts.

Flertalet kommuner har i sina enkätsvar angett vilka betalningsvillkor som de avser att erbjuda fastighetsägarna. Del är dock endast i elt fätal ulredningsomräden som betalningsskyldighet ännu inträtt för fastighets­ägarna och det är först i samband med debiteringen som kommunen tvingas ta slutlig ställning till betalningsvillkoren. Några beslut enligt 60 § BL har ännu inte överprövats av länsstyrelse eller regering.

Flertalet kommuner avser att erbjuda fastighetsägarna möjlighet till amortering av gatukostnaderna. 1 övervägande antalet fall anges en amor­teringslid om 10 år, vilket motsvarar den amorteringstid som fastighetsäga­ren enligt 60 § BL under vissa förutsauningar har räU att kräva. För några utredningsområden medges längre amorteringstider. Flera kommuner er­bjuder sig atl förmedla bankkontakler och i några fall erbjuds också kom­munal borgen. Ett flertal kommuner har beslutat att i skilda fall ge fastig­hetsägarna anstånd med betalning. Nägra kommuner avser att ge anstånd belräffande äldre fritidshus inom förnyelseområden till dess ägarskifte sker. Många kommuner erbjuder ägarna av delbara fastigheter möjlighet till anstånd beträffande den del av gatukostnadsersättningen som avser de ev, tillkommande tomterna till dess tomterna avstyckas, bebyggs eller överlåles. Många kommuner avser också all - efter särskild prövning -ge ytteriigare möjligheter till betalningsanstånd för äldre pensionärer och andra ekonomiskt svaga gmpper.

Flertalet kommuner avser alt debitera ränta i de fall fastighetsägaren meges amortering eller anstånd med betalningen. Räntesatserna skiljer sig dock mellan kommunerna.


 


Prop. 1985/86:1                                                      198

3.5.4 Arbetsgruppens kommentar

Även om ännu endast ett fåtal kommuner har tagit slutlig slällning till vilka betalningsvillkor som skall ges fastighetsägarna framgår dock av enkätsvaren och av det utredningsmaterial som kommit arbetsgmppen lill del att kommunerna strävar efter atl ge fastighetsägarna rimliga belalnings­villkor. Man torde kunna utgå från att amortering kommer atl medges om det inte rör sig om förhållandevis små belopp, och att ekonomiskt svaga grupper kommer att ges möjlighet till anstånd med betalningen, I flertalet fall torde det inte finnas skäl lill nägon närmare undersökning av de enskilda fastighetsägarnas ekonomi. Atl ägare av större bebyggda fastighe­ter ges möjlighet till anstånd med gatukostnaden för ev. avstyckningar Ull dess tomterna avstyckas, bebyggs eller överlåles är enligt arbetsgmppens mening i allmänhet rimligt och många kommuner har redan fattat beslut härom.

Även i de fall kommunerna erbjuder fastighetsägarna generösa betal­ningsvillkor är del dock uppenbart atl ett stort antal ägare av bebyggda fastigheter kan fä avsevärda problem aU finansiera gatukostnaderna. En­ligt arbetsgmppens mening behöver finansieringsmöjligheterna för redan bebyggda fastigheter förbättras. Av enkätundersökningen framgår att uttag av gatukostnader i storleksordningen 40-50 000 kr, för en bebyggd villa­fastighet utan avstyckningsmöjligheter inte kommer att vara något ovan­ligt. Del bör därvid beaktas att villaägaren ofta inte har fömtseti denna kostnad. Även om villaägaren ges möjlighet lill en tioårig amortering eller en motsvarande kredit i bank, kommer hans ekonomi atl påverkas betyd­ligt. För en sådan kredit på 50000 kr. blir årskostnaden (ränta -I- amorte­ring) första året drygt IO 000 kr. (efter gäldränleavdrag 7 500 kr.) att jämfö­ra med 2850 kr. (efter gäldränleavdrag I 540 kr.) för ägaren av en nybyggd villa, som kan finansiera gatukostnaden med statligt bostadslån.

Av enkätundersökningen framgår att många kommuner idag drar sig för att la ut gatukostnader av ägarna till befintlig bebyggelse. Detla kan få lill konsekvens att gatukostnaderna helt eller delvis skaltefinansieras, vilket kan orsaka likställighetsproblem inom kommunen (t, ex, i jämförelse med fastighetsägare inom nyexploateringsområden), eller atl befogad upprust­ning och fömyelse av befinlliga områden får anslå.

Mot den nu angivna bakgmnden bör det enligt arbetsgmppens mening ytteriigare övervägas hur möjligheterna att finansiera gatukostnaderna för ägare lill befintlig bebyggelse skall kunna förbättras. Härvid kan undersö­kas en finansiering inom ramen för det statliga bostadslånesystemet för de fall då koslnaderna överstiger en viss miniminivå.

Flertalet kommuner avser att debitera ränta i de fall de medger fastig­hetsägaren amortering eller anstånd med betalningen, I 60§ andra styckel BL anges alt, i de fall amortering medges, skälig ränta skall betalas från den dag då kravet på ersättning framställdes. Räntesatserna skiljer sig slort mellan kommunerna.


 


Prop. 1985/86:1                                                      199

Många kommuner avser att i dessa situationer debitera fastighetsägarna en ränta motsvarande dröjsmälsränta enligt räntelagen (1975:635), dvs, diskonto + 4 procentenheter. Från den 1 juli 1984 sker en höjning av dröjsmälsräntan i räntelagen Ull diskonto + 8 procentenheter (SFS 1984:291), Enligt 27 § lagen (1970; 244) om allmänna vatten och avloppsan­läggningar (va-lagen) skall, i de fall amortering av va-avgift medges, ränta utgå med avkastningsränta enligl räntelagen (diskonto -t- 2 procentenhe­ter), Avkasiningsränla avser alt täcka borgenärens kapitalkostnader före en fordrans förfallodag, medan dröjsmålsränta dessulom skall verka som ett påtryckningsmedel för att förmå en gäldenär att betala en förfallen fordran så snart som möjligt. Enligt arbetsgmppens mening bör, i de fall kommunen medger fastighetsägaren amortering eller anstånd med gatu­kostnaden, högst avkastningsränta debiteras för liden intill dess skulden helt eller delvis förfaller till betalning. En lagändring i 60 § andra styckel BL bör därför övervägas.

3.6 Beslutsordning

3.6.1   Kritiska synpunkter

Enligt Kommunförbundet och flera av de slörre kommunerna är besluts­ordningen alltför omständlig och Udsödande genom atl kommunfullmäk­tige är beslutsfattare beträffande varje enskild gatukostnadsutredning, Kommunfullmäklige kan inte delegera dessa beslul. I princip bör kommun­fullmäktige förbehållas beslutanderätten endast i de övergripande ersätt­ningsfrågorna.

3.6.2   Gällande rätt

Enligt 56 § BL beslutar kommunfullmäktige om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om kostnader som skall fördelas samt om gmnderna för fördelningen. På samma sätt beslutar fullmäktige enligt 57 § BL om motsvarande frågor dä koslnaderna för en gala skall tas ul av fastighetsägarna utmed galan.

Innan kommunfullmäkUge fattar sitt beslut skall fullmäklige enligl 25 § BS låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen föranleder. Del är ingel som hindrar atl fullmäktige ger ett generellt utredningsuppdrag till den myndighet i kommunen som sköter gatukostnadsfrågorna.

Det är således om grunderna för fördelningen som fullmäklige bestäm­mer. Av beslulet kommer många gånger inte all kunna utläsas hur slort belopp varje fastighetsägare skall betala. För detta krävs mer detaljerade beräkningar som utförs av något verkställande organ i kommunen. Därvid sker också jämkningar i detalj av ersättningarna och beslut fattas om betalningsvillkoren.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    200

3.6.3 Arbetsgruppens kommentar

Arbetsgruppen delar uppfattningen att det - särskilt i de störte kommu­nerna - kan vara omständligt att kommunfullmäktige mäsle fatta beslut beträffande varje enskill område eller gatudel. Detta kan dock vara svårt att komma ifrån med nuvarande system för uttag av gatukostnader. Varje enskild utredning kan rymma principfrågor, l.ex, betr, kostnadstäckning och fördelning, som genom den kommunala likställighetsprincipen, kan bli bestämmande för tillämpningen i andra omräden av kommunen. Arbets­gruppen anser dock att det kan finnas skäl atl ytterligare överväga om och ev, i vilken utsträckning delegering kan ske,

3.7 Processuella frågor

3.7.1    Kritiska synpunkter

Från Kommunförbundet och flera kommuner har påtalats att besvärs­ordningen i gatukostnadsärenden är alltför splittrad och komplicerad, vil­ket kan orsaka onödiga förseningar för kommunema. Man har därvid ifrågasatt om inte överprövningen av gatukoslnadsfrågorna bör anförtros ål en särskild nämnd i likhet med vad som är fallet enligt va-lagstiftningen, - Från Villaägareförbundet har påtalats att det är svårt för den enskilda fastighetsägaren att avgöra vilka frågor som avgörs i sladsplane- resp, gatukoslnadsärendet och vilka besvärsvägar som gäller för skilda gatu­kostnadsfrågor.

Från Kommunförbundet och några kommuner har vidare påtalats att reglerna om fördelning av rättegångskostnaderna vid process inför fastig-helsdomstolen är oförmånliga för kommunerna och att detla kan förorsaka onödiga processer.

Kommunförbundet har slutligen påpekat atl kommunerna saknar möjlig­het att utverka betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen (1946; 808) för indrivning av förfallna fordringar på gatukostnadsersättning,

3.7.2    Gällande rätt m. m.

Stadsplan skall för att bli gällande antas av kommunfullmäklige (frågan kan delegeras till byggnadsnämnden) och fastställas av länsstyrelsen. Be­svärsrätten är knuten lill länsstyrelsens beslut i fastslällelsefrågan. Läns­styrelsens beslul kan överklagas till regeringen. PBL-förslaget innebär att kommunerna själva beslutar om sina delaljplaner. Kommunens beslut kan överklagas till länsstyrelse och vidare till regeringen.

För skilda beslul om gatukostnadsersättning finns tre olika besvärsvä­gar.

Kommunfullmäktiges beslut enligt 56 och 57 §§ BL kan överklagas ge­nom kommunalbesvär enligt 7 kap 1§ kommunallagen (1977:179) hos kammarrätten. Besvären kan grundas pä omständigheter som innebär alt beslutet t. ex. inte har tillkommit i laga ordning, att det siar i strid mol lag


 


Prop. 1985/86:1                                                     201

eller att det vilar på orättvis grund. Kammarrättens beslut kan överklagas till regeringsrätten.

Tvist om ersättning för gatukostnader prövas enligt 61 § BL av fastig­hetsdomstolen på talan av endera parten. Dessa mål kan väckas genom att antingen fastighetsägaren yrkar att fordrad ersättning skall jämkas enligt 58 § BL eller att kommunen yrkar betalning för viss förfallen gatukostnads­ersättning. Fastighetsdomstolens dom kan överklagas till hovrätt och vi­dare till HD,

I målen inför fastighetsdomstolen tillämpas enligt 137 § andra stycket BL rättegångsreglerna i expropriationslagen (1972:719) och även reglerna om rättegångskostnader i samma lag. Detla innebär bl, a. att kommunen i fastighetsdomstolen fär svara för sina egna och motpartens rättegångskost­nader oberoende av ulgången i mälel. I hovrätt eller HD svarar kommunen för sina egna rättegångskostnader och för kostnad som uppkommit för motparten genom att kommunen fullföljt talan, också detta oberoende av utgången. Fastighetsägaren får stå för sina egna kostnader endasi i del fall han själv fullföljt talan och hans lalan ogillas,

Beslul enligl 60 § BL om belalningsvillkor kan enligt 71 § 1 mom BS överklagas genom förvaltningsbesvär hos länsstyrelsen. Länsslyrelsens beslul kan överklagas lill regeringen.

PBL-förslagel innebär för gatukostnadsreglernas vidkommande endast den förändringen att om fastighetsägarens talan vid fastighetsdomstolen om jämkning (enligl 58 § BL) ogillas, skall enligl 14 kap 13 § i förslaget vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ansvar för motpartens rättegångskost­nader i tvistemål Ullämpas, I detla fall kan säledes fastighetsägaren förplik­tas att svara för kommunens rättegångskostnader. Om fastighetsägaren har haft skälig anledning all fä sin talan prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen skall ersätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sina kostna­der. Den föreslagna regeln är avsedd alt gälla i alla instanser,

3.7.3 Arbetsgruppens kommentar

Enligt arbetsgmppens mening kan det ifrågasättas om besvärsordningen för gatukostnadsärenden har en lämplig utformning såvitt avser tvister om ersättning för gatukostnader och om belalningsvillkor, d.v.s de mål som i första instans handläggs vid fastighetsdomstol resp, länsstyrelse.

Gällande besvärsordning belräffande galukostnader kan föranleda flera skilda processer sedan kommunen bestämt vilken ersättning som skall tas ul för en viss faslighet, Fastigheisägaren kan begära jämkning av ersätt­ningen med stöd av 58 § BL, vilket prövas av fastighetsdomstolen i första instans. Härefter kan fråga uppkomma om betalningsvillkoren. Om par­terna inte kan enas om dessa villkor, överprövas frågan först av länsstyrel­sen. Slutligen kan kommunen - om fastighetsägaren inte betalar förfallen fordran på gatukostnadsersättning - tvingas att väcka lalan vid fastighets-


 


Prop. 1985/86:1                                                      202

domstolen för atl få en exekutionstitel. Någon möjlighet att utverka beial-ningsföreläggande synes inte finnas i detla fall. Flera sådana "indrivnings­processer" kan förekomma i de fall fastighetsägaren givils rätt atl betala ersättningen genom avbetalningar.

Mol den nu angivna bakgmnden bör det enligl arbetsgmppens mening övervägas atl ge processreglerna en lämpligare utformning. Härvid bör bl, a, eftersträvas atl samla de skilda belalningsfrågorna i samma besvärs­instans (t, ex. fastighetsdomstolen).


 


Prop. 1985/86:1


203 Bilaga 9


Författningsförslaget i PM med förslag till ändringar i gatukostnadsbestämmelserna i förslaget till ny plan- och bygglag m. m.

Förslag till

ändringar i PBL-förslaget


Lydelse enligt remiss till lagrådet


Föreslagen lydelse


6 kap. 32 §


Om kommunen i egenskap av hu­vudman skall anlägga eller förbättra galor och andra allmänna platser inom omräden med detaljplan, får kommunfullmäktige besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall bela­las av ägarna till fastigheterna inom områdel.


Om kommunen i egenskap av hu­vudman skall anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser inom områden med detaljplan, får kommunen besluta att kostnader för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes be­hov av allmänna platser och av an­ordningar som normalt hör till all­männa platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom områ­det.


Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.


Kommunfullmäktige beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om de koslnader som skall fördelas samt om gmnder för fördelningen.


Kommunen beslutar om avgräns­ningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om de kostna­der som skall fördelas saml om grunderna för fördelningen.


33 §


Om kommunen i egenskap av hu­vudman skall anlägga eller förbättra en gata, får kommunfullmäktige be­sluta alt kostnaden för detta skall betalas av ägama till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje faslighet las ul en er­sättning som motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av faslighelsägama. Kostna­den för atl anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna lill fas-tighetema vid gatukorset.


Om kommunen i egenskap av hu­vudman skall anlägga eller förbättra en gata, fär kommunen besluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna lill de fasligheter som är be­lägna vid gatan. Därvid får för varje faslighet las ul en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som belöper på galan framför fas­lighelen. Kostnaden för sådana an­ordningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna lill fastigheterna vid gatukorset.


 


Prop. 1985/86:1


204


 


Lydelse enligt remiss till lagrådet

Om kostnaden för att anlägga el­ler förbättra gatan inte är densam­ma överallt, får kommunfullmäk­tige besluta alt kostnaden skall för­delas mellan fastighetsägarna efter nägon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.


Föreslagen lydelse

Om kostnaden för att anlägga el­ler förbättra galan inte är densam­ma överallt, får kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastighetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första siycket.


33 a §

Beslut enligt 32 och 33 §§ fattas av kommunfullmäktige. Fullmäk­tigefår uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att fatta sådana beslut som inte är av princi­piell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

34 §


Den ersättning som enligl 32 eller 33 § belöper på varje fastighet skall jämkas, om de koslnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de älgärder som ersättningen avser har en omfattning eller etl utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normall med hänsyn ull den användning som är tillåten för fastigheten.


Den ersällning som enligl 32 eller 33 § belöper på varje faslighet skall jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller elt utförande som påtagligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.


36 § Skyldighel för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersätt­ningen avser kan för hans faslighel användas för avsetl ändamål.


Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersätt­ningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständighe­ter, får fastigheisägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar säkerhet slälls. Av­betalning skall ske med minst en Uondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning fram­ställdes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fas­tighetsägaren, skall villkoren jäm­kas.


Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. På obetalt belopp belalas ränta enligt 6 § rän­telagen (1975:635) från dagen för anfordran.

Om ersättningsbeloppet är be­tungande med hänsyn lill fastighe­tens ekonomiska bärkraft eller and­ra omständigheter, får fastighets­ägaren dock betala ersättningen ge­nom avbetalningar, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel åriigen. På obetalt belopp betalas ränta en­ligt 5 § räntelagen på varje del av ersättningen som förfaller till betal­ning i framtiden från den dag då


 


Prop. 1985/86:1


205


Lydelse enligt remiss                   Föreslagen lydelse

till lagrådet

den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av er­sättningen betalas eller ränta skall betalas enligt andra stycket. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare av kvarters-mark bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mol kommunen för sådan ersättning som har förfallit lill betalning före tillträdesdagen.

37 §


Innan kommunfullmäktige beslu­tar atl kostnader för gator eller and­ra allmänna platser skall betalas av fastighetsägare enligt 32 eller 33 §, skall kommunfullmäktige låta utre­da frågan och upprätta det förslag som utredningen föranleder.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 32 § skall ställas ut för granskning under minsl tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett i ortstidning. Underrättel­se om utställningen av förslaget skall dessutom sändas som rekom­menderat brev eller på annat sätt som kan styrkas lill kända faslig-hetsägare, vilkas rätt berörs av för­slaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som skriftligt har godkänt förslaget. När gransk­ningstiden har gått ul, får fullmäk­tige besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyl­dighet enligt 33 §, skall de markäga­re, vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas till­fälle alt yttra sig över delta, innan


Innan kommunen beslutar att kostnader för galor eller andra all­männa platser skall betalas av fas­tighetsägare enligt 32 eller 33 §, skall kommunen låta utreda frågan och uppräita del förslag som utred­ningen föranleder. När förslag upp­rättas skall samråd ske med berör­da fastighetsägare samt de sam­manslutningar som kan ha ett vä­sentligt intresse av förslaget.

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör förslagets motiv och innebörd redovisas. Resultatet av samrådet samt förslag med anled­ning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en sam­rådsredogörelse .

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 32 § skall ställas ut för granskning under minst tre veckor efter del all kungörelse om detta har skett i ortstidning. Underrättel­se om utställningen av förslaget skall dessutom sändas som rekom­menderat brev eller på annat sätt som kan styrkas lill kända faslig-hetsägare, vilkas rätt berörs av för­slaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som skriftligt har godkänt förslaget. När gransk­ningstiden har gått ut, får kom­munen besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyl­dighet enligt 33 §, skall de markäga­re, vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas Ull­fälle att yttra sig över detta, innan


 


Prop. 1985/86:1


206


 


Lydelse enligt remiss till lagrådet

kommunfullmäktige får fatta beslul i ärendet.


Föreslagen lydelse

kommunen får fatta beslul i ären­det.


40 § Den som med slöd av detta kap, vill begära inlösen skall väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.


Fastighetsdomstolen prövar även tvister om ersättning för gatukost­nader och koslnader för andra all­männa platser på talan av endera parten.


Fastighetsdomstolen prövar även tvister om ersättning för gatukost­nader och kostnader för andra all­männa platser på talan av endera parten samt tvister om betalnings­villkor enligt 36 §. I dessa mål skall bestämmelserna i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål till-lämpas. Förlorar fastighetsägaren målet och har han haft skälig an­ledning att få tvisten prövad av domstol, kan domstolen dock efler omständigheterna förordna att kommunen skall ersätta honom hans rättegångskostnader eller alt vardera parlen skall bära sina kost­nader.


13 kap,

6§


Byggnadsnämndens beslut i and­ra ärenden enligt denna lag än de som avses i 1 § andra styckel och 2§ får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Om någon annan kommunal myndighet än byggnadsnämnden har fått i uppdrag av kommunfull­mäktige alt pröva nedan angivna ärenden får beslut i sådana ärenden överklagas genom besvär hos läns­styrelsen. De ärenden som avses är följande:

1, Ärenden om ställande av sä­
kerhet enligt 8 kap, 31 § tredje
stycket för fullgörande av fastig­
hetsägarens skyldighet att betala
ersättning för galor och andra all­
männa platser,

2. Ärenden enhgt 6 kap. 36 § om
belalningsvillkor för gaiukoslnads­
ersältning m.m.


7§


Byggnadsnämndens beslut i and­ra ärenden enligt denna lag än de som avses i 6 kap. 33 a § samt 13 kap. 1 § andra stycket och 2 § fär överklagas genom besvär hos läns­styrelsen.

Om någon annan kommunal myndighet än byggnadsnämnden har fått i uppdrag av kommunfull­mäktige alt pröva ärenden om stäl­lande av säkerhet enligt 8 kap, 31 § tredje stycket för fullgörande av fastighetsägarens skyldighet att be­tala ersällning för galor och andra allmänna platser, får beslut i sådana ärenden överklagas genom besvär hos länsslyrelsen.


 


Prop. 1985/86:1                            >.,„;                  207

Bilaga 10

Lagrådets yttrande över förslaget till plan- och bygglag

Utdrag
LAGRÅDET
                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-03-12

Närvarande: f d, regeringsrådet Lidbeck. regeringsrådet Brink, justitierå­det Heuman,

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1983 har regeringen på hemställan av statsrådet Gustafsson beslutat inhämta lagrå­dets yttrande över förslag lill plan- och bygglag.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Stefan Mo­lander (I-5 och 7-13 kap.), departementssekreteraren Lars Magnusson (6 och 14 kap.) samt hovrättsassessorn Lars Örbrink (15 kap.).

Vid föredragningen har funnils tillgängliga skrivelser som inkommit till lagrådet från myndigheter, organisationer och enskilda.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänna synpunkter

Den föreslagna plan- och bygglagen (PBL) skall ersätta byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612) samt lagen (1976:666) om på­följder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Enligt det remitterade protokollet skall PBL träda i kraft den 1 januari 1987. 1 en remiss till lagrådet den 13 december 1984 föreslås att ikraftträdandet tidigareläggs och äger rum den 1 januari 1986, 1 sistnämnda remiss framhålls som angeläget att lagrådets granskning av PBL-förslaget slutförs i så god lid att riksdagen hinner ta ställning till förslaget under våren 1985, PBL-förslaget fömtsätter en samordning med annan lagstiftning bl, a, en ny lag om hushållning med naturtesurser m.m. (NRL), Förslag lill denna lag har remitterats lill lagrådet men har ännu inte föredragits. Lagrådels nu före­varande yttrande avser enbari förslaget till PBL. Frågor om samordningen av PBL och NRL behandlas inte i yttrandet.

PBL-förslagel innebär atl mark- och vattenområden skall bebyggas och i övrigi användas så all man fär en från social synpunkl lämplig miljö. 1 lagen är miljökraven allmänt angivna, 1 stora delar överensstämmer de med de krav byggnadslagen och byggnadsstadgan släller men PBL lägger i jämförelse med de nämnda författningarna ökad vikl vid resurshushåll­ning, friluftslivets markbehov, byggnadsunderhåll samt social och teknisk förnyelse av tätorterna. Genom kommunal planläggning och kommunalt tillstånd till byggande och annan användning av marken skall lagens all­mänt hållna krav preciseras och förverkligas. All mark skall vara planlagd och bygglovsplikt skall gälla i hela landet. Enskilt ägd mark får tas i anspråk för all genomföra planer. Den enskilde skall hållas skadeslös om


 


Prop. 1985/86:1                                                      208

han drabbas av skada till följd av vissa i det allmännas intresse meddelade bestämmelser och beslut. I samtliga nu nämnda hänseenden kan förslaget sägas ligga i linje med de senaste decenniernas markpolitiska lagstiftning och dess tillämpning i praxis.

Såväl byggnadslagen som byggnadssladgan är efler åtskilliga ändringar och tillägg svåröverskådliga, Byggnadssladgan har dessutom svagheten alt ha ömsom bestämmelser av lags karaktär ömsom regler som hör hemma i en förordning. Det är tillfredsställande all regeringen nu lagt fram ett förslag till ny byggnadslagstiftning som innefattar en genomgripande och systematisk bearbetning av dagens splittrade regler. Självfallet är det för­knippat med svårigheter att i ett sammanhang genomföra en så omfattande lagstiftning. Med hänsyn till den snabba utvecklingen i samhället är det svårt att hålla lagstifiningen aktuell. Det är också nästan ogörligt atl fullständigt överblicka konsekvenserna av varje bestämmelse. Om riksda­gen antar förslaget till PBL, får man räkna med att en översyn av olika detaljer kan bli nödvändig efler en tids erfarenheter. Lagrådel vill emeller­tid framhålla att det valda tillvägagångssättet att i elt sammanhang refor­mera byggnadslagstiftningen ur lagstiflningsteknisk synpunkl är alt föredra framför försök att genom partiella reformer komma till rätta med bristerna i nuvarande lagsliftning.

Det remitterade förslaget innehåller flera enligt lagrådets mening i sak förtjänstfulla nyheter. En sädan är alt vae kommun åläggs att ha en i lag reglerad översiktsplan som skall omfatta hela kommunen och hållas aktu­ell. En annan är att de nuvarande detaljplanerna, sladsplan och byggnads­plan, ersätts av en enda plan kallad detaljplan, vilket innebär en förenkling. Genom reglerna om förfarandet vid planläggning ökas allmänhetens möj­ligheler till insyn och inflyiande octi vinns en bällre förankring av planerna hos medborgarna. Reglerna om bygglovsprövning är så utformade att det bör bli lättare att avgöra om en viss äigärd kan tillåtas eller inte. Särskilt är det en fördel all del för många svårförståeliga begreppet "tätbebyggelse" utmönstras ur lagstiftningen och att i lagen klart anges när bygglov skall ges. Förslaget om förhandslov fyller ett praktiskt behov. Vid granskningen av hur förslaget förhäller sig till rättssäkerhetens krav har lagrådet funnit anledning till vissa erinringar, Des.sa bör dock kunna beaktas inom ramen för det framlagda förslaget. Dispositionen av del omfattande och komplexa lagtexlmaterialet går i stort sett fri frän invändningar. Sådant förslaget är utformat bör det minska de tillämpningssvårigheter som i dag möter inom detta lagstiftningsomräde.

Utifrån synpunkter som lagrådel har att anlägga ser lagrådet det sålunda som en vinning att en ny Plan- och bygglag i huvudsaklig överensstäm­melse med det framlagda förslaget föreläggs riksdagen. Alt lagrådet i del följande framför erinringar och anmärkningar både i vissa övergripande frågor och beträffande enskildheter får inte skymma bilden av lagrådets i grunden positiva inställning lill förslaget i sak.


 


Prop. 1985/86:1


209


Ett karakteristiskt drag i förslaget är att del kommunala inflytandet över planläggningen förstärks. Länsstyrelsernas fastslällelseprövning av planer slopas i sin nuvarande form och kommunerna får elt betydande mått av frihet att inom ramen för lagens allmänt hållna bestämmelser själva utfor­ma planerna och reglera markanvändning och bebyggelse. En huvudfråga att i detla sammanhang ta slällning lill är om denna reglering, sådan den föreligger enligt förslaget, är förenlig med bestämmelserna i regeringsfor­men (RF) om normgivning, I lagrådsremissen berör departementschefen frågan endasi såvitt gäller etl av planinstituten nämligen översiktsplanen; lagrådel ålerkommer strax lill det åsyftade uttalandet. 1 övrigt är denna konstitutionella fråga inte behandlad vare sig av PBL-utredningen eller, såvitt lagrådet kunnai finna, av dem som yttrat sig över utredningens förslag.

Enligt 8 kap. 3 § första styckel RF skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och del allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag dvs, i föreskrifter beslutade av riksdagen. Frågor om användningen av mark- och vattenområden och om bebyggelse hör till det lagstiftningsomräde som avses i nämnda lagmm. Med slöd av 8 kap. 7 § första styckel 3 kan riksdagen ulan hinder av 3 § i lag bemyndiga regering­en att genom förordning meddela föreskrifter om "utformning av byggna­der, anläggningar och bebyggelsemiljö". Denna rätt att delegera normgiv­ning i fråga om byggande tillkom genom en ändring av RF år 1976, Änd­ringen (prop, 1975/76; 209 s. 162 f) motiverades av behovet att kunna la in byggnadsstadgans mera detaljbetonade regler om byggande samt föreskrif­terna i Svensk byggnorm 1975 i en eller flera regeringsförfattningar. En i riksdagen väckt motion med yrkande om avslag pä propositionen under hänvisning till alt etl för de enskilda människorna centralt område skulle komma att undandras riksdagens lagstiftning avstyrktes av konstitutions­utskottet. Utskottet erinrade om att riksdagen vid begagnande av den föreslagna delegationsmöjlighelen kunde och borde närmare precisera de befogenheter regeringen skulle få och att avsikten självfallet inte var att delegeringen skulle omfatta annal än befogenheter att meddela detaljbe­tonade föreskrifter (KU 56 s. 41).

Om riksdagen med stöd av 8 kap, 7 § RF bemyndigar regeringen au meddela föreskrifter, kan riksdagen ocksä enligl 8 kap. 11 § medge rege­ringen atl överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet, s.k. subdelegation, Subdelegation mäsle gå över regeringen. Riksdagen kan inte delegera sin normgivningsmakt direkt till en förvaltningsmyndighet - här bortses frän myndigheter som lyder direkl under riksdagen - eller till en kommun. Kommunernas rätt enligt PBL atl ge föreskrifter om utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelse­miljö grundar sig inte på någon delegation utan följer direkt av vissa i PBL givna lagregler. Riksdagen kan inte avhända sig sin normgivningsmakt i 14   Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      210

annan ordning än den 8 kap, RF föreskriver. Av det anförda följer alt PBL;s lagregler om rält för kommunerna atl reglera markanvändning och att ge föreskrifter om utformningen av byggnader m. m, är gmndlagsenliga endast under fömtsättning att regleringen inte utgör normer i RF: s mening,

RF;s normbegrepp är inte närmare preciserat i RF, Inte heller ger RF:s förarbeten någon säker ledning när det gäller att klargöra innebörden av det normbegrepp på vilket 8 kap, vilar. Enligt propositionen med förslag lill ny RF (1973:90 s, 203 O avses räUsregler och det sägs att dessa kännetecknas i princip av att de är bindande för myndigheter och enskilda. De kännetecknas vidare av att de inte bara avser ett visst konkret fall ulan har generell giltighet. Del sistnämnda kravet får enligt propositionen anses uppfyllt om föreskriften avser exempelvis situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig lill eller på annat sätl berör en i allmänna termer bestämd krets av personer.

I remissen lill lagrådet tar departementschefen som förut nämnts upp frågan om humvida föreskrifter som meddelas i en översiktsplan utgör sädana normer som avses i 8 kap, RF. Det sägs här (s. 35) att, om översiktsplanens riktlinjer för prövningen av bygglov och beslut om mark­användning skulle vara bindande för efterföljande beslut - något som departementschefen anser i och för sig skulle vara både logiskt och ratio­nellt - översiktsplanen fär anses innehålla sädana föreskrifter. Av betydel­se härvid är, framhålls del, att översiktsplanen får en stor geografisk omfattning och att den riktar sig till en obestämd krets av personer. I anslulning härtill framhåller departementschefen alt delegation av sådana markanvändningsfrågor som är aktuell inte enligt 8 kap, RF kan ske till kommunerna och att det sålunda inte är möjligl alt genomföra en decen­tralisering till kommunerna som innebär atl de får normgivningskompetens i markanvändningsfrågor dvs, befogenhet att meddela föreskrifter, - Det är alltså det förhållandet att översiktsplanen enligt departementschefens mening inte är bindande för myndigheter och enskilda som medför att den inte skulle innehålla normer i RF; s mening. Den argumentering som sålun­da förs i fräga om översiktsplanens konstitutionella natur torde gälla även i fräga om regionplanen.

Lagrådet vill till en början uppehålla sig vid frågan om översiktsplanen, sådan den är utformad enligt det till lagrådet remitterade förslaget, innehål­ler normer av det slag som avses i 8 kap. RF. Enligt 4 kap. 1 § PBL skall översiktsplanen vara ett underlag för beslut om användningen av mark och vatten saml om kommunens närmare planläggning. Den skall sålunda ligga till gmnd för den prövning som enligt PBL ankommer på kommunstyrelse eller byggnadsnämnd när de efter delegation från kommunfullmäktige an­tar en detaljplan eller områdesbestämmelser. Den skall vidare vara vägle­dande vid byggnadsnämndens prövning av ansökningar om lov till åtgärder utanför detaljplan. Slulligen är den avsedd att inverka vid den tillstånds­prövning som olika statliga myndigheter har atl göra enligt andra lagar än


 


Prop. 1985/86:1                                                     211

PBL t, ex, prövning av tillstånd enligt vattenlagen eller koncession enligl minerallagen. Såsom departementschefen understryker på flera ställen i remissen (bl. a, s, 69) är översiktsplanen tänkt aU behandla de långsiktiga, strategiska frågorna för markanvändning och byggande och närmast vara av programmässig och vägledande art. Den skall vara ett instrument för kommunen aU omsätta sitt politiska program i rikUinjer för planläggning och tillkomsten av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Med riktlinjer skall, sägs del, förstås rekommendationer som kan bilda underlag för senare beslut.

Det har i såväl doktrin som praxis rätt en viss osäkerhet i frågan humvi­da "rikllinjer", "rekommendationer" och "anvisningar" är normer i RF: s mening. Lagstiftaren har haft att ta ställning till frågan bl, a, när det gällt att avgöra vilka lagar och förordningar som skall kungöras enligt 8 kap, 19 § andra stycket RF, I I § andra styckel lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar sådant lagrummet lyder enligt en nyligen vidtagen ändring (SFS 1984:211) skall med författningar i nämnda lag förstås "lagar, förordningar och andra rältsregler som i 8 kap, regeringsformen betecknas som föreskrifter". Definitionen som sådan sä­ger väl inte sä mycket om innebörden av begreppet föreskrift i RF men den har sitt intresse såsom ett försök frän lagstiftarens sida atl få en klarare gräns mellan bindande och icke-bindande regler i förfatlningar beslutade av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under regeringen eller riksdagen. Ursprungligen hänförde kungörandelagen (prop, 1975/76:112) till författning inte bara bindande regler ulan även sådana icke-bindande anvisningar som hade lill syfte att främja en enhetlig rättstillämpning eller alt bidra till att utveckla praxis i en viss riktning. Däremot borde regler som anvisade hur en person lämpligen kunde förfara i vissa hänseenden men som lämnade honom fritt att välja en annan väg för att nä det önskade resultatet inte anses som författningar. Ändringen av kungörandelagen år 1984 innebar att begreppet författning reserverades för bindande regler och att rekommendationer av typen anvisningar lämnades utanför. Etl syfte med ändringen var (prop, 1983/84:119 s, 13 O att fä kungörandelagen i bättre överensstämmelse med RF och dess förarbeten.

Översiktsplanen skall såsom nyss nämnts vara av programmässig och vägledande art. Detta hindrar emellertid inte att, säsom departementsche­fen säger (s, 78), "ändamålet (med planen) ibland kan vara precist både till innehåll och avgränsning". Flera exempel härpå ges. Riktlinjer av typen "ingen bebyggelse får tillkomma" får sägs det (s, 203) slor genomslags­kraft, om det skyddsvärda intresset är starkt och väl underbyggt, I special­moliveringen till 8 kap, 11 § PBL (s. 578 fO ges andra exempel på hur uttryck i översiklsplanen kan få en i praktiken avgörande betydelse i bygglovsärenden. Planens betydelse när statliga myndigheter har att pröva frågor om markanvändning enligt andra förfatlningar än PBL berörs pä s, 343 f. Departementschefen säger här att det synsätt han anlagt i fråga om


 


Prop. 1985/86:1                                                     212

översiktsplanens betydelse för efterföljande bygglovsbeslut i allt väsentligt bör kunna anläggas även på beslut enligt dessa författningar. Departe­mentschefens nu återgivna uttalanden ansluter sig väl till den vikt som i praxis och andra sammanhang tillmätts kommunala översiktsplaner, I rättsfallet NJA 1978 s, 261 har Högsia domstolen ansett hinder mot en begärd avstyckning föreligga och därvid grundat sitt avgörande på att avstyckningen stred mol riktlinjerna i kommunöversikten. Vid behandling­en av förslaget till den nya vattenlagen framhöll departementschefen (prop. 1981/82:130 s, 95 f) att en genomarbetad översiktsplan med god kommunal förankring kunde, även om den inte direkt skulle kunna ligga till grund för etl avslag på en ansökan om tillstånd till ett vattenförelag, likväl beaktas på i huvudsak samma sätt som en fastställd stads- eller byggnads­plan med beslämmelser i ämnet. Lagrådet (s. 278) fann att uttalandet stod i god överensstämmelse med den ståndpunkt som intagits i praxis vad gäller betydelsen av planer och översikter av ifrågavarande slag.

När i det lagstiftningsärende varom nu är fråga departementschefen hävdar alt översiktsplanen inte är att anse som normgivning synes han fästa en avgörande vikl vid alt myndigheiema är skyldiga att självständigt pröva planens innehåll och alt denna prövning kan ge ett annat resultat än det planen fömlsalt. Sådana fall kan helt visst tänkas. Exempelvis skall byggnadsnämnden, om den finner att bygglov utanför detaljplan inte bör ges eftersom byggplatsen inte svarar mot kraven i 2 kap. PBL, vägra bygglov, även om det i översiklsplanen angetts att bebyggelse får förekom­ma. Likaså skall byggnadsnämnden, ehum översiklsplanen av hänsyn till etl allmänt intresse anger restriktivitet i fråga om byggande, ge bygglov om den finner att ett enskill intresse väger tyngre än det allmänna intresset. Lagrådet vill emellertid framhålla att utrymmet för en sädan självständig prövning beror av hur konkret och bestämt översiktsplanen är utformad. Av belydelse är ocksä alt översiktsplanen antas av kommunfullmäktige och följaktligen uttrycker kommunens politiska vilja. Vid fullmäktiges antagande av en översiktsplan skall både allmänna och, i den män de är kända, enskilda intressen beaktas. Om planen innefattar en avvägning av samtliga intressen, allmänna och enskilda, inom etl visst område och entydigt anger fullmäktiges mening hur marken skall användas, är det knappasl länkbart alt kommunstyrelse eller byggnadsnämnd detaljplanerar områdel i strid mot planen eller atl byggnadsnämnden beviljar elt bygglov som är oförenligt med planen. Del sagda förutsätter självfallel all över­siktsplanen svarar mot PBL:s krav på planläggning. Dessa krav är allmänt hållna och avser sådana övergripande mål för planläggningen som att åstadkomma en socialt lämplig miljö, att hushålla med naturresurser och att förlägga bebyggelse lill mark som är lämplig från hälsosynpunkt m, m. (2 kap, 1-3 §§). Huvudansvaret för aU dessa krav blir förverkligade vid planläggning ligger hos kommunens förtroendevalda, I jämförelse med riktlinjer och rekommendationer av det slag som förär-


 


Prop. 1985/86:1                            v,                       213

betena till kungörandelagen (1976:633) tar sikte på får översiklsplanen, om den utformas som ett bestämt och preciserat direktiv, eri långt mer rätts­gestaltande verkan. Vid sin granskning av förslaget till konsumentkreditlag framhöll lagrådet (prop, 1976/77:123 s. 349 ff) att vid marknadsdomstolens bedömning av konsumentverkets rikllinjer blir del avgörande inte om avvikelse skett från riktlinjerna utan om näringsidkarens handlande strider mol lag. Det ligger i sakens natur alt en domstol vid en sådan bedömning står friare i förhällande lill riktlinjerna än vad en kommunal nämnd gör i förhållande till översiktsplanen. Översiktsplanen kan visserligen inte di­rekt läggas till gmnd för ett avgörande och saknar i så måtto - formellt sett - omedelbara rättsverkningar. Emellertid blir den som framgår av det anförda till den del den innehåller bestämda och preciserade direktiv i realiteten bindande för de tillämpande myndigheterna.

Frågan om detaljplanernas och områdesbestämmelsernas konslhutio-nella natur berörs, säsom fömt nämnts, inte i remissen men tydligen anser departementschefen all dessa planer, som har bindande verkan, inte inne­håller bestämmelser av generell art och alt därför inte heller de är att anse som författningar. Sannolikt stöder han sig även härvid på kungörandela­gen (1976:633) och förarbetena till den, I propositionen med förslag ull nämnda lag (prop. 1975/76:112 s, 63 ff) diskuterade dåvarande jusliUemi-nistern gränsdragningssvårigheler som möter i fall där en bindande före­skrift avser ett myckel litet lokalt område kanske bara en eller flera bestämda fastigheter. Han slog till en början fast att ett lokalt begränsat beslul hade karaktären av författning om del hell eller främst riktar sig till medborgarna i gemen såsom exempelvis ett förbud att la bort eller skada växt av viss art där den växer vilt, Däremol kunde den generella naturen starkt ifrågasättas när fråga var om lokalt begränsade föreskrifter avsedda att begränsa handlingsfriheten för ägarna till vissa bestämda fastigheter eller vissa därmed jämförliga rättsinnehavare. Detta gällde även om före­skrifterna band inte bara den aktuelle ägaren eller rättsinnehavaren utan även framlida sådana. I enlighet härmed och med åberopande av den praxis som följts vid tillämpningen av 3 § andra siycket 2 förvaltningslagen (1971:290) i ärende om fastställelse av detaljplan ansåg justitieministern all bl, a. beslul om bebyggelseplaner enligt byggnadslagstiftningen och beslul om förbud mot byggande, schaktning m, m. enligt samma lagstiftning inte borde hänföras lill författning. Däremot borde föreskrifter som riktade sig ull jordägare eller liknande personkategorier inom ett större område, t, ex. ett län, anses ha så generell karaklär att de borde bedömas höra till kategorin författningar. All i generella termer ange var gränsen exakt går mellan föreskrifter av författnings natur och andra föreskrifter var, fram­höll justitieministern, inte möjligt. Hans uttalanden berördes inte under riksdagsbehandlingen (KU 1975/76:51),

Det framgår inte klart om jusutieministern med "bebyggelseplaner enligl byggnadslagstiftningen" avsåg även generalplaner vilka ju kan omfatta


 


Prop. 1985/86:1                                                     214

relalivt stora områden, Hans ställningstaganden synes ha närmast föran­letts av atl den utredning som låg till grund för den nya lagstifiningen föreslagil alt beslul om stadsplan eller byggnadsplan samt beslut om för­bud mot nybyggnad och schaktning m,m, enligt byggnadslagstiftningen skulle kungöras som författningar.

Enligt lagrådets mening kan skälen för alt inte hänföra dagens stads­planer och byggnadsplaner lill författningar inte ulan vidare åberopas när det gäller atl bedöma detaljplanens och områdesbestämmelsernas konsti­tutionella natur, Särskill gäller detta i fråga om områdesbestämmelserna. Denna nya planform, som kan användas för en rad olika regleringsbehov, har mycket gemensaml med byggnadslagens fastställda generalplaner. Det ligger i linje härmed att fastställda generalplaner enligt övergångsbestäm­melserna till PBL skall gälla som områdesbestämmelser. Genom områdes­bestämmelser kan en kommun reglera markanvändning och bebyggelse inom relativt slora områden. För ati. bevara karaktären i elt kulturlandskap med stort inslag av bebyggelse (s. 435) kan i områdesbestämmelser före­skrivas bygglovsplikt som går längre än PBL; s beslämmelser och som möjliggör en kontroll från byggnadsnämndens sida av all bebyggelsemiljön bevaras såväl i fråga om byggnadernas yttre som invändigt beträffande olika detaljer. Fiskelägen, kyrkbyar, bmkssamhällen och fäbodar nämns (s. 195) som exempel på bevarandeomräden av detta slag. Genom om­rådesbestämmelser kan också medges undantag från vissa av PBL; s bygg­nadsreglerande bestämmelser. Som exempel på omräden där sådana med­givanden kan bli aktuella anges (s, 433) större glesbygdsområden med jord-och skogsbruksfasligheter och spridd bebyggelse huvudsakligen längs vä­garna. Här kan kommunen i områdesbestämmelser föreskriva alt bygglov inte behövs för att uppföra komplemenlbyggnader dvs. uthus, garage och andra mindre byggnader eller ekonomibyggnader för jordbmkets och skogsbmkets behov. Områdesbestämmelser kan också användas för att säkerställa etl områdes användning för friluftsändamål genom förbud mol schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering. Sädana förbud kan också komma i fråga för att reservera mark för bebyggelse eller för att skapa skydds- och säkerhetsområden kring försvarsanläggningar, flygplat­ser, kärnenergianläggningar m. m. Vidare skall områdesbestämmelser kun­na användas för atl skydda riksintressen. Räckvidden och omfattningen av planbestämmelser med sådani syfte framgår av det förslag lill NRL som remitterats lill lagrådet, I denna lag tmges genom uppräkning de mark- och vattenområden i riket vilkas användning för vissa ändamål är elt riksin­tresse. Uppräkningen omfattar bl. a, stora sammanhängande kust-, skär­gårds- och Qällområden som skall skyddas mot olämplig exploatering. Tillämpningen av NRL är tänkt att kunna läggas fast med bindande verkan genom detaljplan och områdesbestämmelser. Såsom lagrådet återkommer till under 4 kap, 13 § kan del inte uteslutas alt del för enstaka kommuner


 


Prop. 1985/86:1                                                     215

med speciell karaktär kan visa sig ändamålsenligt atl vissa områdesbe­stämmelser får gälla kommunens hela område.

Områdesbestämmelser av det slag som nu har nämnts kan komma att bli bindande för ell slort antal fastighetsägare samt få belydelse för många människors boende- och arbetsmiljö och deras möjligheter till rekreation och friluftsliv. Lagrådet ifrågasätter om de - även om deras belydelse självfallel inte avser andra frågor än markanvändning och bebyggelse -likväl inte uppfyller del krav på generell giltighet som kännetecknar före­skrifter i RF; s mening. Vad som nu har sagts om områdesbestämmelser­nas normativa karaktär får anses gälla även beträffande detaljplaner till den del de används för reglering av markanvändning och bebyggelse inom sådana relativt slora områden som har angetts i föregående stycke, jfr lagrådsremissen s. 94, Det skulle möjligen kunna hävdas att de som berörs av planerna genom PBL; s regler om medborgarinflytande vid planernas Ullkomsi fått en partställning i planärendet och att detta därför har mera karaktären av förvallningsbeslut avseende bestämda personer än normer för etl obestämt kollektiv. Med tanke på den vida personkretsen och de förändringar den är underkastad förefaller ett sådant resonemang dock verklighetsfrämmande. Man kan inte bortse från atl planbesluien kan komma atl beröra personer som av olika skäl inte kunnat la del i besluts­processen.

Remissens argument, uttalade eller underförstådda, för all kommuner­nas planläggning enligl PBL-förslaget - säväl i översiktsplan som i om­rådesbestämmelser och delaljplan - inte till nägon del innefattar norm­givning är som framgår av det föregående inte invändningsfria. Om lagslift­ning ändock sker med godtagande av remissens ståndpunkt till regerings­formens normbegrepp, medför detla risk för atl begreppet kan komma alt i andra sammanhang ges etl innehåll som begränsar riksdagens normgiv­ningsmakt. En sådan lagsliftning kan lagrådet inte förorda. Någon tvekan om förslagets gmndlagsenlighet hade inte behövt uppkomma om 8 kap, 7 § första siycket 3 RF ändrats så att bemyndigandet enligl lagmmmet kommit alt avse föreskrifter om markanvändning och byggnadsföreskrifter av an­nat än detaljbelonat slag samt om kommunernas kompetens på området reglerats i överensstämmelse med delegationsföreskrifterna i 8 kap. Det undandrar sig lagrådets bedömande vilka fömtsättningar som kan finnas för att vidla sådana ändringar. Lagrådel har övervägt möjligheterna att på andra vägar nå en säker överensstämmelse med regeringsformen. Detla skulle emellertid medföra en revision av gmndläggande delar av förslaget. Vid en sådan revision kommer man in på värderingar och ställningstagan­den som del inte tillkommer lagrådel alt göra. Lagrådet nödgas konstatera att förslaget i vad avser kommunernas befogenheter all i planbestämmelser reglera markanvändning och bebyggelse knappast torde vara förenligt med grundlagen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     216

1 avsnitt 18 (s. 296 ff) redovisar departementschefen sina överväganden i fråga om de principer enligt vilka en fastighetsägare eller en innehavare av särskild rätt till fastighet bör hållas skadeslös av det allmänna då han drabbas av skada lill följd av etl kommunalt beslut enligl PBL,

Departementschefen erinrar inledningsvis om den år 1972 i anslulning lill riksdagsbeslutet om den fysiska riksplaneringen beslutade principen att endast intrång i den pågående markanvändningen ersätts i de situationer som leder till skadeersättning. Principen, som innebär alt bortfall av så­dana värden som gmndas på förväntningar om en ändrad markanvändning inte ersätts, bör enligt departementschefen gälla också enligt PBL, Vid inlösen skall dock - liksom hittills - förväntningsvärden kunna ersättas, dock med de begränsningar som följer av den s. k. presumlionsregeln i expropriationslagen. Lagrådet har i princip intet att invända mot att det i PBL liksom i den gällande byggnad slagen kommer att råda en principiell skillnad i ersäliningshänseende mellan skadeersättning och inlösen.

När del gäller att bedöma i vilka situationer en fastighetsägare bör ha rätt till kompensation måste, såsom departementschefen framhåller, en vägning göras mellan allmänna och enskilda intressen. Självfallet är då flertalet av de krav som enligt lagförslaget ställs på byggnader m. m. av det slaget att del allmänna har rätt atl fordra att den enskilde tillgodoser dem utan rätt lill kompensation, I remissen anges goda sanitära förhållanden och tillfredsställande säkerhet som exempel på sädana krav.

När mark i en detaljplan avsätts för gator och andra allmänna platser eller när en detaljplan ändras under dess genomförandetid är del enligl departementschefen rimligt att fastigheisägaren kompenseras för förluster och andra olägenheter som uppkommer och han framhåller att kompensa­tion i sådana situationer bör utgå utan nägol krav på atl en skada av viss siorlek skall ha uppkommit. I andra fall bör enligl departementschefen fastighetsägaren vara skyldig att tåla en skada av viss storlek innan ersäll­ning kan aktualiseras. En sädan kvalifikationsgräns bör tillämpas, fram­håller han, l.ex. när äleruppförande av en riven eller brandskadad bygg­nad vägras, när rivningslov vägras eller när skyddsbestämmelser för miljö­mässigt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse meddelas i en detaljplan eller genom områdesbestämmelser. Också när skydds- och säkerhetsområ­den för t, ex. försvarsanläggningar, flygplatser och kärnreaktorer säker­ställs genom områdesbestämmelser, som motsvarar de möjligheter att säkerställa sådana områden som nu finns i 81 och 82 §§ byggnadslagen, bör enligt remissen fastighetsägare som drabbas få ersättning för skadan först om denna är tillräckligt kvalificerad. Departementschefen erinrar om atl det också i gällande rätt föreskrivits atl skadan skall vara kvalificerad för atl ersättning skall kunna utgå i motsvarande situationer. Förutsättningen för ersättning är nämligen (83 § byggnadslagen) all den pågående markan­vändningen avsevärt försvåras. Det må framhållas alt skydds- eller säker­hetsbestämmelser också föreslås kunna ges i detaljplan. Då finns möjlighet


 


Prop. 1985/86:1                                                      217

för berörda fastighetsägare att påkalla inlösen av marken. Har i sådant fall områdena redovisats som allmän plats i planen utgår kompensation utan något krav på kvalificerad skada.

För de fall dä det krävs att skadan är tillräckligt kvalificerad för att kompensation skall kunna utgå föreslås en kvalifikationsgräns som mot­svarar en femtedel av värdet av den berörda delen av fastigheten, I remiss­protokollet framhålls att i de situationer som troligen blir mest vanliga den berörda delen kommer att vara lika med hela fasligheten. Om den föreslag­na gränsen uppnås är det bara skador därutöver som ersätts. Blir skadan, å andra sidan, så stor att den kan anses innefatta synnerligt men vid använd­ningen av fasligheten skall enligl förslaget kommunen vara skyldig att lösa faslighelen, om ägaren begär det. I denna situation utgår ersättningen för fastigheten oreducerad med de inskränkningar som följer av presumtions­regdn.

Sedan länge finns både i byggnadslagsUftningen och i naturvårdslagstift­ningen beslämmelser som innebär att del skall vara fräga om elt någorlun­da kvalificerat inlrång för att ersättning skall ulgä. Ersättning skall, heter det i dessa författningar, utgå endast om pågående markanvändning "avse­värt försvåras". När dessa ersättningsprinciper beslutades år 1972 uttalade departementschefen (prop 1972; 111, Bilaga 2 s, 335) atl del var naturiigl att någon kvalifikation måste uppställas. Envar mäste vara beredd alt underkasta sig visst inlrång av hänsyn fill allmänna intressen. Etl bagatell-artat inträng, framhöll han, bör inte gmnda nägon ersättningsrätt mot det allmänna.

Det finns inga entydiga rättsfall som anger hur stort intrånget mäsle vara för att den pågående markanvändningen skall anses ha avsevärt försvårats. Uppnås kvalifikationsgränsen skall emellertid hela skadan ersättas. Frågan behandlades av Högsta domstolen i de två rättsfall (NJA 1981 s, 351) som departementschefen hänvisar till i remissprotokollel (s, 307 f), Enligl de­partementschefen synes dessa rättsfall kunna tydas så att ersättning för intrång som orsakas av beslut enligt naturvärdslagen bör utgä om skadan överstiger ca tio procent av värdet av den ekonomiska enhet till vilken skadan relateras. Enligt lagrådets mening kan så långtgående slutsatser inte dras av de båda rättsfallen. Högsta domstolen uttalar nämligen all förhållandena i praktiken lorde vara alltför skiftande för att någon för alla fall enhetlig regel beträffande ersällningsgmndande skadenivä - säsom viss bestämd procentandel av värdet av den enhet vartill skadan relateras - skall kunna uppställas. Frågan om en skada i relation till en viss enhet är all anse som ersäitningsgill fär därför, anförde domstolen, bedömas med hänsynstagande lill omständigheterna i del särskilda fallet.

Förslaget om en kvalifikationsgräns på tjugo procent av den berörda delen av fasligheten vinner inte stöd vare sig i de uttalanden som gjordes när 1972 års ersättningsprinciper beslutades eller - vilket inte heller depar­tementschefen synes vilja göra gällande - i praxis. Förslaget innebär enligt


 


Prop. 1985/86:1                                                      218

lagrådets uppfattning en betydande skärpning gentemot fastighetsägaren. Departementschefen, som vidgår att gränsen kan uppfattas som en skärp­ning, för pä s, 308 fett resonemang till stöd för sin mening att fastighets­ägaren i de situationer varom är fråga, skall vara skyldig atl tåla den angivna värdeminskningen, Resonemangel bygger på att den ställning en fasUghetsägare har enligt gällande lag då han vägras atl ålemppföra en riven byggnad eller då han vägras riva en byggnad jämförs med hans slällning enligt PBL i motsvarande situationer, varvid bl. a. pekas på de fördelar som PBL innebär för honom, främst atl inte behöva sväva i ovisshet under så läng tid som f n, Resonemangel mynnar ut i att departe­mentschefen finner att den föreslagna kvalifikationsgränsen innefattar en rimlig avvägning.

Säsom departementschefen anför innebär PBL atl faslighetsägarna i de situationer som han hänvisar till får en bättre ställning än vad de har enligt dagens byggnadslagstiftning. Nuvarande regler innebär att faslighets­ägarna kan drabbas av ell ekonomiskt avbräck som är betydande jämfört med silualionen vid vissa liknande myndighelsingrepp t, ex. exproprialion. Det är naturiigl att detta rättas till, någol som dock ej är etl argument för att lägga kvalifikationsgränsen på den föreslagna nivån, I de fall dä genom områdesbestämmelser skydds- eller säkerhetsområden säkerställs i närhe­len av försvarsanläggningar m. m, har över huvud taget inte angetts någol skäl till slöd för den skärpning av kvalifikationsgränsen som förslaget innebär i förhällande till vad som gäller f n, (83 § byggnadslagen),

Lagrådel vill i delta sammanhang peka på att kvalifikationsgränsen skall tillämpas även då marklov vägras för åtgärder som motverkar syftet med sådana skydds- och säkerhetsområden som nyss nämnts. Av de åtgärder som kan omfattas av krav på marklov, nämligen schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering, k:än de två sistnämnda regleras också med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen (8 §), Ersättning utgår dä om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras (26 § naturvårdsla­gen), dvs. vid en kvalifikationsgräns som torde vara betydligt lägre. Det är enligt lagrådels mening värt att uppmärksamma att ingripanden i fräga om åigärder av samma slag blir helt olika i ersäliningshänseende beroende på om regleringen sker enligt PBL eller med slöd av bestämmelserna i natur­vårdslagen. I lagrådsremissen har inte närmare utvecklats om denna olik­het kan motiveras av skillnader i lyngden hos de samhällsintressen som resp, lag avser alt tillgodose.

Oavsett om man när det gäller vägrat rivningslov eller vägrat lov alt ålemppföra riven eller förstörd byggnad kan finna motiv för en ganska hög kvalifikationsgräns, måste dock ifrågasättas om en fastighetsägare skall vara skyldig atl tåla skador pä tjugo procent av - i de flesta fall -fastighetens värde. För andra situationer, t, ex. de markreglerande åtgär­der som berörts i del föregående, mäsle i än högre grad ifrågasättas om förslaget är förenligt med de allmänna principer som gäller för ägarens rätt


 


Prop. 1985/86:1                                                     219

till ersättning. Detla gäller även för det fall då den berörda delen ulgör etl begränsat område av fastigheten. Förslagets vittgående innebörd ger an­ledning att ta upp frågan om förslaget är förenligt med regeringsformen och med Sveriges åtaganden pä grund av ratifikationen av Europeiska konven­tionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggan­de friheterna samt av del första tilläggsprotokollet till konventionen.

I regeringsformen finns bestämmelser om egendomsskydd i 2 kap. 18 §, Paragrafen föreskriver att varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Vad som menas med "annal sådant förfogande" är inte hell klart. Av uttalanden i förarbe­lena till grundlagsreformen framgår att man därmed avsett bl, a, ingripan­den i egendomsrätten enligt beslämmelser i rekvisitions- och förfogandela­gar. Vidare har klart uttalats (prop 1973:90 s. 237) att paragrafen inte omfaltar bestämmelser i planlagstiftning eller i naturvårds- och miljö­skyddslagstiftning om begränsning i möjligheterna att använda fast egen­dom. Sådana begränsningar brukar benämnas rådighetsinskränkningar el­ler användningsregleringar.

De situationer där det krävs att skadan skall överskrida den angivna kvalifikationsgränsen för att ersättning skall utgä har upptagits i 14 kap. 8 § PBL, Del rör sig i samlliga fall om rådighetsinskränkningar. Eftersom sådana rådighetsinskränkningar faller utanför tillämpningsområdet för 2 kap. 18 § RF strider bestämmelserna inte mot gmndlagen, 1 sammanhang­et kan del vara värt atl notera atl lagstiftaren genom att låta en föreskrift om ingrepp i användningen av en faslighel fä formen av en inskränkning i rådighelen över fastigheten i stället för all föreskriva att en särskild räll, t, ex. elt servitut, får ullskapas till förmån för en annan fastighet, kan åstadkomma att den drabbade fastighetsägarens rätt till ersättning märk­bart försämras. Som exempel kan anföras sådana skydds- och säkerhets­bestämmelser som avses i 14 kap, 8 § punkt 4 och som berörts i det föregående. Förbud enligt nämnda bestämmelser meddelas till förmån för viktiga statliga anläggningar, t. ex. befästningar, men också för betydelse­fulla enskilda anläggningar, t. ex. kärnreaktorer. Om skyddet i stället hade utformats som ett negativt servitut hade expropriationslagens frikostigare värderingsregler blivit tillämpliga. Det mä dock framhållas atl motsvaran­de bestämmelser i gällande rält (81 och 82 §§ byggnadslagen) också är utformade som rådighetsinskränkningar.

När del gäller förevarande bestämmelsers förhållande till Europakon­ventionen är det artikel 1 i första Ulläggsprolokollet som är av intresse. Eftersom del inte är fråga om äganderätlsövergång är del första meningen i första stycket av artikeln som kan vara tillämplig, I denna mening före­skrivs att envar fysisk eller juridisk persons rält till sin egendom skall lämnas okränkt. Enligt andra stycket i arfikeln inskränker bestämmelsen likväl inte en stats rätt att genomföra sådan lagsliftning som staten finner


 


Prop. 1985/86:1                                                     220

erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse, Rådighetsinskränkningar av det slag varom är fråga är således inte oförenliga med ordalydelsen i artikeln. Artikeln lik­som hela konventionen bygger emellertid på förutsättningen atl en rimlig avvägning skall göras mellan samhällels intressen och kravet pä skydd av den enskildes gmndläggande rättigheter (Europadomstolens dom den 23 september 1982 punkt 69 i Sporrong- och Lönnrothmälet). Vid en sådan avvägning är del naturligt att ocksä beakta storleken av den ersättning som utgår till den som drabbas av rådighetsinskränkningar. Med hänsyn till att det i Europadomstolen föreligger endasi få avgöranden i hithörande frågor råder det osäkerhet om hur domstolen kan tänkas se på förevarande bestämmelsers förenlighet med artikel I i första tilläggsprotokollel. Lagrå­det har därför svårt atl bedöma om domstolen vid en eventuell prövning skulle anse del vara oförenligt med artikeln att en skada på tjugo procent av en fastighets värde till följd av inskränkningar i rådighelen över fastig­heten inte är ersäitningsgill.

Även om bestämmelsen i 14 kap. 8 § om en tjugoproceniig kvalifika­tionsgräns inte strider mot 2 kap, 18 § RF mäste ifrågasättas om den är förenlig med rättsordningen i övrigt. Lagrådet har varken i praxis eller doktrin kunnai finna exempel på all en skadelidande under i övrigi jämför­bara förhållanden själv fått bära en skada på tjugo procent av det skadade föremålets värde. Den föreslagna kvalifikationsgränsen får därför anses stå i mindre god överensstämmelse med i rättsordningen hittills tillämpade ersättningsprinciper. Med hänsyn härtill och då departementschefens mo­tivering för en tjugoproceniig kvalifilcationsgräns — såsom framgår av vad som anförts i det föregående - inte är invändningsfri kan det enligl lagrå­dets uppfattning med fog sättas i fråga om en fastighetsägare, som genom kommunala beslul drabbas av inskränkningar i rådigheten över sin fastig­het, skall behöva tåla en härigenom uppkommen skada på en femtedel av - i de flesta fall - fastighetens värde.

Utredningen har (SOU 1979:66 s. 575) funnit en rimlig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen vara alt den enskilde ulan rätt till kompen­sation bör tåla en ekonomisk skada som motsvarar ca tio procent av fastighetens eller fastighetsdelens värde vid sådana rådighetsinskränkning­ar varom är fråga. Mindre förändringar i värdet kan i praktiken ofta vara svåra atl påvisa, anför utredningen, som också framhåller atl den med sill förslag inte åsyftat någon förändring av gällande praxis. Lagrådet finner för sin del att en kvalifikationsgräns på tio procent i de skadesituationer varom är fräga inte kan anses oförenlig med vad som tidigare i lagstiftning och praxis ansetts godtagbart. Med denna nivä pä kvalifikationsgränsen synes också de i del föregående uttalade betänkligheterna rörande fören­ligheten med artikel 1 i första tilläggsprotokollet kunna vika.

Det må framhållas att de i det föregående berörda olikheterna i PBL; s och naturvårdslagens ersättningsregler såvitt avser vissa markreglerande


 


Prop. 1985/86:1                           ,                         221

åtgärder kvarstår även om kvalifikationsgränsen bestäms till tio procent. Olikheterna blir emellertid mindre med lagrådets förslag, 1 detla samman­hang vill lagrådet peka på möjligheten att i PBL låta kvalifikationsgränsen i fråga om ingrepp i användningen av marken för annat ändamål än bebyg­gelse ligga på en lägre nivå än gränsen för bebyggelsereglerande ingrepp. Lagrådet kan inte bedöma om en sådan differentiering är lämplig och lägger därför inte fram något förslag i delta hänseende.

Utredningens förslag om en preciserad kvalifikationsgräns pä tio pro­cent har upptagits i motiven men inte kommit till uttryck i den av utred­ningen framlagda laglexlen, I denna sägs att en förutsättning för ersättning är atl skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten. Som departementschefen anför är många remissinstanser positiva till all kvalifikationsgränsen preciseras på detta sätl, vilket sägs underlätta rätlsUllämpningen och del praktiska arbetet. Man påpekar dock atl tillämpningen inte bör låsas helt ulan alt del bör ges utrymme för behövhg anpassning lill förhållandena. De kritiska röster som höjts mol förslaget - också de många till antalet - delar uppfattningen att en gräns med en bestämd procentsats i och för sig kan underlätta rättstillämpning­en. Om den lillämpas undantagslöst, kan den dock leda till stötande resul­tat, menar denna remissopinion. Som exempel anges alt etl samtidigt genomfört ingrepp i två närliggande fastigheter av olika värde kan leda till att ersättning utgår blott till den fastighetsägare, som har den minst värde­fulla fastigheten, och detta trots att skadan på den andra fastigheten i nominellt belopp vida överstiger den ersättningsberätligande skadan. För atl undvika sådana konsekvenser bör hänsyn fä las ocksä till skadans nominella belopp framhålls det. Departementschefen har föreslagit atl kvalifikationsgränsen skall preciseras genom ett i lagtexten angivet andels­tal. Med en sädan stel regel följer visserligen sådana negativa tröskelef­fekter som remissinstanserna har berört. Emellertid är det både för parter och rättstillämpande myndigheter en vinst atl gränsen ges en klart preci­serad innebörd. Alt preciseringen kommit till uttryck i lagtexten synes för övrigt också vara en fördel för utformningen av den regel om reducering av ersättningen som berörs i det följande.

På s. 309 f i remissprotokollel behandlas frågan om hela skadan skall ersättas när kvalifikationsgränsen har uppnåtts. Departementschefens överväganden mynnar ut i atl han anser det föga rimligt, om en fastighets­ägare som drabbas av ett intrång utöver den nivå där rätt till kompensation inträder skulle få ersättning också för den del av intrånget som är beläget under denna nivå och som alltså av andra får tålas utan rätt till kompensa­tion. Lagrådet kan i princip dela denna bedömning, även om det självfallel kan övervägas om inte någon form av avtrappning bör ske. Med lagrådets förslag att sänka kvalifikationsgränsen till en tiondel bör dock förslaget i denna del kunna godtas utan någon sådan avtrappningsregel,

I detta sammanhang må erinras om att fastighetsägaren, om skadan blir


 


Prop. 1985/86:1                                                     222

så stor att synnerligt men föreligger, i stället för alt begära skadeersättning kan påfordra inlösen. Han får då - som nämnts i del föregående -ersättning för fastighetens värde oavkortat. Detta framstår som inkonse­kvent men är en följd av att det - såsom framgår av vad som tidigare anförts - i PBL liksom i byggnadslagen råder en skillnad mellan skadeer­sättning och inlösen.

En annan härmed närbesläktad Fräga av principiell betydelse är en i övergångsbestämmelserna reglerad fråga om inlösen. Lagrådet åsyftar stadgandet i 15 kap. 8 § om inlösenskyldighet under vissa fömtsättningar för kommun till följd av atl stadsplan eller byggnadsplan upphävs eller ändras. Enligt 15 kap. 4 § skall stadsplan och byggnadsplan gälla som detaljplan enligt PBL, 1 fräga om planer fastställda efter utgången av år 1977 skall genomförandeliden vara tio år frän det att faslställelsebeslutet vunnit laga kraft. 1 fråga om äldre planer skall genomförandetiden anses ha gått ut. Delta innebär att sädana planer kan ändras eller upphävas, om det är påkallat ur allmän synpunkt och utan hänsynstagande till de enskilda fastighetsägarnas intressen (5 kap. 12 § andra stycket). Härigenom kan en tidigare medgiven byggrätt helt fråntas fastigheisägaren eller kraftigt be­skäras. Departementschefen har därför funnit det nödvändigt att PBL innehåller bestämmelser som medger kompensation till fastighetsägare som drabbas oskäligt hårt av en lindring eller elt upphävande, Enligl departementschefens åsikt (s. 331) råder det ingen tvekan om att fastighe­ter som får bebyggas med bostäder bör omfattas av kompensalionsbestäm-melserna, Däremol bör enligt hans mening fastigheter som får användas för andra ändamål 1, ex, industri- eller handelsändamål falla utanför rätten till ersättning. Som ett skäl härför åberopar departementschefen att ägare till sådana fastigheter har helt andra möjligheter att genom förhandlingar med kommunen i planärendet eller pä annat sätt kompensera sig för en utebliven byggrätt. Åven om detta påstående i många fall är riktigt kan det inte gälla generellt. Att en planändring ofta hårt kan drabba en ägare till faslighet avsedd för handel eller industri bör man inte bortse ifrån. Av intresse vid bedömningen av det remiitterade förslaget i denna del är till en början vad som f. n. gäller vid ändring av en sladsplan eller byggnadsplan. Rättsläget får bedömas som osäkert och någon klar linje kan inte sägas föreligga i regeringspraxis. Enligt vad som upplysts vid lagrådsföredrag­ningen finns det flera exempel på att regeringen har fastställt planer med byggrättsminskningar. Man torde emellertid våga påstå att regeringen visat återhållsamhet vid faslställelseprövning av en ändrad plan som skulle medföra att en byggrätt tas bort eller väsentligl minskas. Har en planänd­ring haft sådana följder, har regerin:gen med stöd av 45 § byggnadslagen kunnat som villkor för fastställelsen föreskriva skyldighet för kommunen att expropriera faslighelen. När man bedömer effekten av ett upphävande eller en ändring skall man hålla i miinnet atl inga rättigheter överförs till kommunen. De ekonomiska konsekvenserna kan likväl - också i förslå-


 


Prop. 1985/86:1                                                      223

gets mening (s. 331) - bli oskäligt hårda för fastighetsägaren, om den byggrätt han en gång fått i den ursprungliga planen blir beskuren. Upphä­vandet eller ändringen av planen kan - under förutsättning att en ny plan inte ger motsvarande byggrätt - innebära förlust av en rättighet som genom den ursprungliga planen tillförsäkrats honom i hans egenskap av ägare lill fastigheten. Mot den nu skisserade bakgrunden och med hänsyn Ull ovissheten om räUsutvecklingen inom Europadomstolen är det enligl lagrådets mening tveksamt om regeln, i den män den innebär att en plan ändras eller upphävs utan ersättning Ull fastighetsägaren, kan komma att bedömas som förenlig med Europakonventionen, Gmndlagsstridig torde regeln däremot knappast vara. Enligt lagrådets uppfattning vore det alt föredra om kretsen ersättningsberättigade vidgades och att bestämmelsen även fick omfatta sådana avstyckningsplaner och andra äldre planer som enligt 15 kap. 4 § skall gälla som detaljplaner.

Lagrådet har i del närmast föregående behandlat frågan om vissa ersätt­ningsregler är förenliga med den europeiska konventionen om de mänsk­liga rättigheterna och första tilläggsprotokollet till konventionen, I det följande skall lagrådet beröra frågan om vissa bestämmelser om rätt att överklaga beslul, som innebär atl ägare av mark vägras rätt att bebygga denna, är förenliga med artikel 6; 1 i konventionen. I denna sägs bl. a. att envar, när det gäller atl pröva hans "civila rättigheter och skyldigheter", skall ha rätt lill en opartisk och offentlig rättegång inom skälig lid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som har upprättats enligl lag, I sin dom den 23 september 1982 i Sportong- och Lönnrothmälet, vilket gällde lång­variga expropriationstillstånd och byggnadsförbud, har Europadomstolen - efler alt ha konstaterat all klagandenas äganderätt lill de fasligheter varom var fråga i målet var en "civil rättighet" - bl, a, uttalat att det förelåg en allvarlig tvist mellan klagandena och de svenska myndigheterna i frågan humvida utfärdandet och förlängningen av de långvariga expro­priationstillständen var förenliga med lag och att klagandena var berättiga­de att fä frågan om den nationella lagens inställning härtill prövad av domstol. Artikel 6; 1 i konventionen var därför tilllämplig och eftersom regeringens beslut inte kunde överklagas till förvaltningsdomstol och res­ningsansökan hos regeringsrätten inte innebar en prövning fullt ut av de åigärder som påverkade den "civila rättigheten", fann domstolen alt det förelegal en kränkning av artikel 6:1,

Räckvidden av artikeln är omstridd. Del framgår inte av lagrädsremissen om del under beredningen av lagstiftningsärendet har övervägts om PBL; s system för överklagande i alla avseenden är förenliga med artikeln. Det nyssnämnda avgörandet i Sporrong- och Lönnrothmälet ger dock anled­ning till en närmare granskning.

En persons äganderätt till en fastighet är enligl Europadomstolen en "civil rättighet", Etl av de vanligaste sätten att använda fastigheter på -


 


Prop. 1985/86:1                                                      224

och det ofta mest värdefulla - är alt bebygga dem. För tillgodoseende av främst allmänna intressen reglerar PBL nyttjandet av fast egendom i detta hänseende, PBL ger - då vissa i lagen angivna fömtsättningar är uppfyllda - fastigheisägaren rält alt bebygga sin fastighet. Så till vida innebär PBL inte något principiellt nylt.

1 PBL anges vilka åtgärder som generellt skall vara bygglovspliktiga. Det gäller bl, a. uppförande av nya byggnader och tillbyggnader. Med vissa undantag skall all bebyggelse undergå en allmän lämplighetsprövning, I 8 kap, 11 § behandlas bygglovsprövningen i områden som inte omfattas av delaljplan. Enligt denna paragraf skall bygglov lämnas om vissa i fyra punkter angivna förutsältningar är uppfyllda. Vid prövningen är bl. a, atl bedöma om den tilltänkta byggnaden med hänsyn till 2 kap, är lämplig pä plalsen eller om det s,k. delaljplanekravei i 5 kap, 1 § bör medföra att byggnadsförelaget bör föregås av detaljplaneläggning. Utfaller någon av dessa eller de övriga bedömningar som skall göras enligt paragrafen nega­tivt för fastighetsägaren får han inget bygglov. Det beslut vari detta konsta­terats kan han överklaga till länsstyrelsen. Nöjer han sig inte med länssty­relsens beslut kan han i de två nyssnämnda situationerna, då lämplighets­kravet eller detaljplanekravet ej anses uppfylldt, föra frågan vidare Ull regeringen. Avgörande för frågan om artikel 6: I är tillämplig i dessa situationer och fastighetsägaren således är berättigad att få saken prövad av domstol är om det kan anses föreligga en tvist mellan honom och de svenska myndigheterna som avser utövandet av hans "civila rättighet". Skulle den europeiska domstolen anse alt det föreligger en sådan tvist, kan domstolen komma att finna att det föreligger en kränkning av artikel 6; 1, eftersom någon möjlighet att få saken prövad vid domstol inte finns.

Lagrådet har velat fästa uppmärksamheten på det nu berörda problemet. Någon ändring av överklagandereglerna i PBL-förslagel i syfte alt anpassa dem lill artkel 6: 1 föreslår lagrådet inte. Reglerna överensstämmer i sina huvuddrag med svensk rättstradition och med grunddragen av vår slals-och förvaltningsrätt. Frågan vilka ändringar i reglerna som kan aktualise­ras av alt vårt land har bilrätt Europakonventionen hör samman med det störte spörsmålet om införande av en generell domstolskontroll av förvalt­ningen.

1 avsnitt 14.2 (s, 244 fO lar departementschefen upp den principiellt och praktiskt vikliga frågan om vem - byggherren eller byggnadsnämnden -som bör ha ansvarei för alt byggnader och annat utförs i enlighet med gällande beslämmelser. Till denna fråga återkommer departementschefen i specialmoliveringarna, se särskilt motiveringarna till 8 kap. 10 och 28 §§ saml 9 kap, 3 och 6 §§,

På s, 245 berör departementschefen vissa skadeståndsrältsliga frågor som byggandet kan ge upphov till. Bl. a. framhålls atl byggnadsnämndens kontrollverksamhet under vissa förutsättningar är att hänföra till myndig-


 


Prop. 1985/86:1                                                     225

hetsutövning i skadeståndslagens mening och alt skador orsakade genom fel eller försummelse av byggnadsnämnden eller dess tjänslerhän kan leda ull ersättningsskyldighet för kommunen. Det bör för undvikande av miss­förstånd göras klart att det skadeståndsrättsliga ansvaret vid byggande inte regleras i PBL, Lagrådet utgår från att departementschefens uttalanden om ansvarsfördelningen mellan byggherre och byggnadsnämnd inte inne­bär nägot ställningstagande i fråga om vem som har det skadeståndsrätts­liga ansvaret för fel eller försummelse i samband med byggande. Det ansvar som PBL ålägger byggherre och byggnadsnämnd är ansvaret gent­emot del allmänna för att byggnadsarbeten blir rikligt utförda och kontrol­lerade. Innebörden av detta ansvar bestäms av PBL:s regler om kvalitet och kontroll och av lagens beslämmelser om påföljder och ingripanden i händelse reglerna åsidosätts. Längre sträcker sig inte ansvarsregleringen i PBL, En annan sak är att denna reglering kan jämte en mängd andra förhållanden få belydelse när fräga uppkommer om skadeståndsskyldighet för oriktigt byggande, se t, ex. NJA 1984 s. 340.

Enligl byggnadsstadgan är byggnadsnämnden i princip skyldig au ta ställning till de förslag den bygglovssökande lägger fram i form av ritning­ar, konstruktionsbeskrivningar och andra handlingar. Nämnden har atl antingen godkänna eller underkänna förslagen. Ett godkännande sker van­ligen i den formen all nämnden, antingen när den beslutar om byggnadslov eller därefter under pågående arbete, förser handlingarna med påskrift om godkännandet. Nämnden meddelar också de föreskrifter som behövs om arbetets utförande. Tillsyn över att arbetena uiförs enligt de fastställda handlingarna och de givna föreskrifterna sker vid besiktningar som nämn­den äger företa. I vissa fall är besiktning obligatorisk. Bl. a, skall inom stadsplan, om inte särskilda förhållanden föranleder annat, byggnad besik­tas såväl vid bestämda tillfällen under uppförandet som vid arbetets avslu­tande, s.k. slutbesiktning. Byggnadsstadgans bestämmelser ger relativt goda garantier för all föreskrifter om byggnaders utformning och bygg­nadsarbetens utförande iakitas. De utgör också ett skydd för den byggan­de. Han bör kunna utgå från all han, när han bygger i enlighet med lämnat lov, inte skall drabbas av påföljder och ingripanden enligt byggnadslagstift­ningen för fel och brister som kunnat upptäckas vid nämndens konlroll men inte blivit påtalade.

1 PBL anläggs en ny grundsyn pä vad byggnadsnämnden har att iaktta i samband med bygglovsprövningen. Huvudansvaret för alt bestämmelser och föreskrifter följs läggs på den byggande. Denna grundsyn ligger bakom PBL;s regler om byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll. Ändringen i för­hållande Ull gällande rätt motiveras av departementschefen med att del från samhällels sida ställs större krav i olika hänseenden på byggandet och att detta medför ökade anspråk på kvalitetsstyrning och kontroll. Det är enligt departementschefen inte rimligt att byggnadsnämnderna generellt skall behöva öka kontrollen. Ändringen synes också vara att se som etl 15    Riksdagen 1985/86. t samt. Nr I. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      226

svar på ett av många remissinslanser framfört önskemål om klarare regler än dagens i fråga om vad den byggande har att iaktta och vad byggnads­nämnden skall göra.

Den nya ordningen innebär alt byggnadsnämndens granskning av rit­ningar och övriga handlingar sker i två led. Innan bygglov ges, skall nämnden tillse alt grundläggande villkor är uppfyllda. Hit hör att projeklet stämmer överens med plan, alt grundläggningen är tillfredsställande, att avlopps-, dränerings- och ytvatten avbördas, att energihushållning, venti­lation och tillgänglighet fyller uppställda krav och atl del finns skydd mot brand, buller och luftföroreningar, I lagtexten preciseras emellertid inte dessa grundläggande villkor och detta är avsiktligt. Departementschefen har eftersträvat "eft flexibelt syslem" i den bemärkelsen aU byggnads­nämnden själv bestämmer omfattningen av den granskning nämnden skall göra i detla första led. Avgörande härvidlag skall vara nämndens känne­dom om den sökandes kvalifikationer och ansvarskänsla. "Störte byggher­rar" med lång erfarenhet och dokumenterat ansvar för sin produktion skall inte vara underkastade någon delaljkontroll ens när det gäller de grundläg­gande villkoren för byggprojektet, 1 ett andra led, sedan bygglov har givits men innan arbetena påbörjas, skall nämnden kunna fordra in de ytterligare ritningar och handlingar som behövs för den mera detaljerade kontrollen. Nämndens granskning av dessa detaljhandlingar skall resultera i eU utlå­tande frän nämnden vari redovisas de avvikelser frän gällande bestämmel­ser som nämnden upptäcker. Denna granskning skall emellertid inte inne­fatta elt godkännande av handlingarna i de delar som inte berörs i utlåtan­det. Avsikten är inte att nämnden genom detaljgranskningen skall ta över byggherrens gmndläggande ansvar, Delaljgranskningen är avsedd att utgö­ra endasi en begränsad kontroll. I fråga om besiktningar läggs det i nämn­dens hand att bestämma om och i vad män sådana skall företas. Obligato­risk är endast slutbesiktning som begärs av byggherren eller av yrkesin­spektionen.

Byggnadsnämndens gransknings- och kontrolluppgifter enligt det remit­terade förslaget är sålunda väsentligt mindre omfattande än vad de i dag är enligt byggnadsstadgan. Det är möjligt att den i byggnadssladgan före­skrivna ordningen i praktiken inte efterlevs helt och aU verklighelen tving­at fram modifikationer. Likväl framstår det för lagrådet inte som självklart att samhällels krav på bäure kvalitet i byggandet skall medföra minskade insatser av de organ, främst byggnadsnämnderna, som har atl bevaka samhällsintressena, 1 vart fall kan det ifrågasättas om PBL; s regler om tillsyn och konlroll - vilka tillkommit under ärendets beredning i rege­ringskansliet och således utan sedvanlig remissbehandling - innebär en lämplig avvägning mellan byggnadsnämndens och den byggandes insatser. Det är förvisso riktigt alt hänsyn tas till byggnadsnämndernas resurser. Men det vill synas som om denna hänsyn i alltför hög grad fått beslämma reglernas uiformning. Den byggandes intresse att hans förslag blir sakkun-


 


Prop. 1985/86:1                                                     227

nigt och noggrant prövade av byggnadsnämnden och alt han genom bygg­lovet får ell visst skydd mol efterräkningar har fått komma i bakgrunden. Särskilt anmärkningsvärt är att en byggande, som företer av nämnden infordrade handlingar, inte synes kunna påräkna ett uttryckligt besked från nämnden om den godkänner eller underkänner föreslagna detaljlösningar. Till detta kommer atl den föreslagna ordningen är påfallande vag i sin utformning och delvis motsägelsefull. Lagtexten kan inte anses återspegla den nya gmndsynen. Sill främsta uttryck har denna fält i bestämmelserna i 8 kap, 10 § första siycket 3 och 11 § första stycket 4 all bygglov skall beviljas om det av "ansökningshandlingarna och övriga omsländigheler framgår att det finns förutsättningar för att åtgärden kommer alt uppfylla kraven i 3 kap," dvs. kraven pä byggnaders placering och utformning. Varken dessa bestämmelser eller bestämmelserna i 8 kap, 28 § om vad byggnadsnämndens prövning skall avse klargör innebörden av den nya ordningen. Man hänvisas i huvudsak Ull motiven för att förslå vad departe­mentschefen menar, MoUven är emellertid delvis motsägelsefulla. Uttalan­det på s. 251 att relalivt höga krav bör kunna slällas på att byggnadsnämn­den, när den meddelar bygglov, har beaktat all alla grundläggande krav är uppfyllda är sålunda svårt att förena med vad som sägs i specialmotivering­en till 8 kap. 10 § att nämnden själv avgör hur omfattande och ingående denna granskning skall vara, det s.k. flexibla systemet. Även i andra hänseenden föreligger det oklarheter, I den nyssnämnda specialmolive­ringen uttalar departementschefen att "större bygghertar med lång erfa­renhet och som har visat sig ta sitt ansvar för byggproduktionen bör kunna hänföras till den grupp av byggherrar som kan anlas följa kraven utan någon detaljerad kontroll". Sett från principerna om likhet inför lagen och konkurrensneutralitet i näringslivet kan uttalandet ge anledning till invänd­ningar. Men bortsett härifrån vill det synas som om med "byggherre" i detta sammanhang avses inte endast den som bygger för egen räkning, jämför 9 kap, 3 §, utan också entreprenörer. Det skulle annars ställas olika krav på egenkonlroll hos ett och samma förelag beroende på om det bygger för egen produktion eller på uppdrag av annan. Se vidare vad lagrådet i det följande anför under 9 kap. 6 § samt 10 kap. 6 och 14 §§. 1 den mån ambitionen varit att skapa klarare regler än de nu gällande om byggnads­nämndernas och de byggandes ansvar mäste lagrådet konstatera att PBL i detta hänseende knappasl innebär ett steg framåt. Lagrådet befarar att den föreslagna ordningen kommer atl medföra svårigheter när det gäller att i det särskilda fallet avgöra olika påföljd sfrägor, såväl frågor om ansvar enligt PBL som frågor om skadeståndsskyldighet.

Sammanfattningsvis anser lagrådel aU beslämmelserna i PBL om bygg­nadsnämndens granskningsskyldighet inte utan omarbetning bör föreläg­gas riksdagen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     228

Lagförslaget

I lagtekniskt hänseende innebär förslaget - såsom inledningsvis angeUs - att byggnadslagen från år 1947. byggnadsstadgan från år 1959 och lagen om påföljder och ingripanden mot olovligt byggande m. m, från år 1976 förs samman i en enda lag, PBL, Lagrådet ser detta i och för sig som en avgjord vinning. Samtidigt innebär det naturligtvis problem att i en fortsättning samla föreskrifter som tillkommit under en tidsperiod av ca trettio år varunder förfaltningsspråk och lagredigering undergåu stora förändringar. PBL bygger i stora delar på de äldre förfaUningarnas terminologi och begrepp. Detta innebär både en styrka och en svaghet, en styrka när termerna och begreppen har sin exakta motsvarighet i den nya lagen en svaghet i andra fall. Måhända hade det varit en fördel att i större utsträck­ning än som skett begagna sig av den frihet som en helt ny lag medger och frigöra sig från terminologin och begreppsapparaten i äldre förfaUningar, Den som skall Ullämpa den nya lagen hänvisas nu i slor utsträckning Ull äldre författningstexter, motiven till dem och deras tillämpning i praxis. Häremot får vägas fördelarna av en större kontinuitet och tillgången redan från lagens ikraftträdande till en rik judicatur, elt hjälpmedel som dock, såsom framgår av del nyss anförda, måste användas med försiktighet. Lagrådet har ingen erinran mot den i nu ifrågavarande hänseenden valda tekniken. Vissa i gällande lagstiftning använda termer och begrepp som inte har samma betydelse i PBL bör dock undvikas,

1 förslaget till PBL begärs riksdagens bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att i en förordning meddela före­skrifter utöver dem som finns i lagens 3 kap. om föreskrifterna avser bl, a. utformningen av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna platser. Lagrådet föreslår att flera i PBL intagna bestämmelser förs över till en sädan förordning antingen i kraft av nämnda bemyndigande eller på den grund att föreskrifterna i sak hör till området för regeringens lagstiftningskompetens (8 kap. 13 § RF), Vissa andra be­stämmelser bör flyttas till författningar där de sakhgl hör hemma. För vinnande av störte överskådlighet och en bättre systematik föreslär lagrå­det vidare att antalet kapitel i PBL utökas från 15 till 17. Lagrådet förordar av samma skäl en omdisposition av förfaltningsmaterialet dels mellan de olika kapitlen och dels inbördes inom vissa av dem. Användningen av rubriker inom kapitlen kan reduceras utan att överblicken blir lidande. 1 flera hänseenden föreslär lagrådet sakliga ändringar av paragraferna eller förtydliganden ofta för att fä bättre överensstämmelse mellan motiv och lagtext men också för att få en bättre överensstämmelse mellan de olika paragraferna. 1 språkligt och redaktionellt hänseende föreslår lagrådet tämligen omfattande ändringar. Sammantagna är de av lagrådel föreslagna ändringarna så omfattande att lagrådel funnit lämpligt att till detta proto­koll foga en bilaga som upptar PBL i dess helhet med den lydelse lagen


 


Prop. 1985/86:1                                                     229

skulle få om de av lagrådel föreslagna ändringarna beaktas. De skiljaktig-heler i förhållande till del remitterade förslaget som inte särskilt kommen­teras är av rent redaktionell natur.

När bilagan presenteras som lagrådets förslag måste härtill - utöver vad som följer av det som uttalats under avsnittet allmänna synpunkter - fogas en reservation. Några i det remitterade förslaget intagna paragrafer bör enligt lagrådets mening omarbetas i sak men lagrådet har inte haft det underiag som behövts för all lägga fram egna förslag. Lagrådel anser att omarbetningen lämpligen kan ske under lagstiftningsärendets fortsatta be­redning. Vilka paragrafer som avses framgår av vad lagrådet i det följande anför under de särskilda paragraferna. I bilagan har dessa paragrafer intagits i sin lydelse enligt remissen men de har alltså inte godtagits av lagrådel.

1 kap.

Såsom departementschefen framhåller innehåller detta kapitel i 1-3 §§ vissa i mycket allmänna ordalag hållna bestämmelser om lagens övergri­pande syften och dess huvudsakliga inslag, dvs. plansystemets grunder och de olika formerna av prövning, bygglov, rivningslov och marklov, 1 4 och 5 §§ finns bestämmelser av grundläggande innebörd om förhällandet mellan allmänna och enskilda intressen, 1 de två följande paragraferna, 6 och 7 §§, anges de myndigheter, byggnadsnämnd, länsstyrelse och statens planverk, som i första hand skall tillämpa lagen eller ha tillsyn över dess tillämpning. Gemensamt för de nu nämnda bestämmelserna är att de har en i huvudsak översiktlig karaktär och att deras närmare innebörd framgår först av lagens följande kapitel. Av annat slag är de i förevarande kapitel intagna övriga paragraferna, 1 8 och 9 §§ ges s, k, legaldefinitioner bl, a, av begreppet sakägare. Återstående paragrafer i kapitlet, 10-12 §§, innehål­ler bemyndiganden för regeringen eller myndighet att meddela komplette­rande föreskrifter till PBL om utformningen av byggnader m, m, samt att ge föreskrifter om typgodkännande av byggnadsmaterial o,d, och före­skrifter avsedda att tillämpas under krig eller liknande förhållanden.

Enligt lagrådets mening skulle lagen vinna i överskådlighet och systema­tisk reda om det inledande I kap, begränsades till sädana grundläggande bestämmelser som är intagna i 1 -5 §S och till föreskrifter om de myndig­heter som i första hand har aU tillämpa lagen eller ha Ullsyn över dess tillämpning, 6 och 7 §§, Såsom lagrådet strax återkommer till bör 2 § fjärde stycket få bilda en ny särskild paragraf som tas in omedelbart efter 1 §, Vidare bör beslämmelserna i 8 och 9 §§ ges en annan konstruktion, brytas ut ur 1 kap, och tas in i några av de följande kapitel där bestämmelserna sakligt hör hemma. Bestämmelserna i 10-12 §§ om olika slags bemyndi­ganden synes böra överföras till etl nytt 16 kap.


 


Prop. 1985/86:1                                                     230

Beaktas vad lagrådet anfört kommer I kap. alt omfatta åtta paragrafer, av vilka 2 § är ny. Lagrådets förUag medför ändrad numrering av 2-7 §§ i det remitterade förslaget.

1 fråga om de olika paragraferna får lagrådet utöver det sagda anföra följande,

1§

I paragrafens andra mening anges att bestämmelserna i lagen syftar till att "på demokratins och solidaritetens grund" och med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Departementschefen framhåller i specialmoti­veringen att paragrafen, som betecknas som en s,k, portalparagraf, anger de grundläggande värderingar som ligger bakom lagstiftningen. Paragrafen sägs däremot inte vara avsedd att kunna åberopas i de enskilda ärenden som avgörs med stöd av lagen. Trots att paragrafen säledes inte innehåller några materiella regler måste dock krävas atl den utformas med sådan klarhet att några tvivel inte behöver råda om dess innebörd.

Såsom anförs i specialmotiveringen följer det redan av regeringsformen att de samhällsorgan som har ansvar för den fysiska miljön — i likhet med alla andra samhällsorgan - är verksamma på demokratins grund. Lagrådet vill för sin del erinra om att det i förarbetena till 1976 års revision av regeringsformen, dä ordet demokrati infördes i lagtexten (I kap, 2 § och 2 kap, 12 §), slogs fast "alt det är en central uppgift för samhällets organ atl befästa och utvidga demokratin i alla sammanhang och på alla nivåer i samhället" (prop, 1975/76:209 s, 138), Det måste med beaktande av det anförda vara överflödigt att i en plan- och bygglag - liksom i andra lagar där myndigheter och andra organ anförtros samhällsuppgifter - särskill markera att demokratins idéer sikall genomsyra tillämpningen av lagen, försävitt lagstiftaren inte avser att uttrycka något särskill med ordet demo­krati. Begreppet demokrati är nämhgen inte entydigt. Om begreppels rätta innebörd har främst två uppfattningar brutit sig mot varandra. Den ena uppfattningen, som knyter an till ordets ursprungliga betydelse, lägger huvudvikten vid förfarandet vid beslutens fattande medan företrädarna för den andra uppfattningen vill att besluten därutöver till sitt innehåll skall vara "demokratiska", t,ex. gynna eller drabba alla lika. När det i 1 kap, 2 § RF sägs att del allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden är det den senare uppfattningen som fåu komma till uttryck (SOU 1975:75 s. 93), I remissprotokollel förekommer emellertid inget som ger en antydan om att departementsche­fen vill lägga huvudvikten vid någon av angivna definitioner eller att han vill lägga in någon annan innebörd i ordet. Det må här erinras om all det i förarbetena (se I, ex, SOU 1974:39 s, 241) till socialtjänstlagen (1980; 620),


 


Prop. 1985/86:1                                                     231

vars första paragraf också innehåller uttrycket "på demokratins och soli­daritetens gmnd", har angetts vilken innebörd begreppet demokrati skall ha i socialtjänsten.

På grund av vad som har anförts i det föregående finner lagrådet alt ordet demokrati såsom del används i förevarande paragraf inte fyller någon funkUon utan att det i stället kan skapa förvirring genom de olika betydelser som kan komma att intolkas däri.

Inte heller begreppet solidaritet är entydigt och det är tveksamt vilken innebörd ordet skall anses ha i paragrafen. 1 specialmoliveringen sägs att ansvaret för den fysiska miljön skall präglas av solidaritet människor emellan och alt enskilda personer således kan behöva avstå personliga fördelar för att ge stöd åt andra och för att tillgodose gemensamma behov. Uttalandena ger vid handen att ordet, som i allmänt språkbruk vanligen betyder gemensam ansvarighet, här närmast avses skola ha den innebörd som det ofta har i politiska sammanhang, nämligen alla medborgares vilja att efter förmåga bidra till gemensamma insatser. Oavsett vilken betydelse ordet solidaritet tilläggs i förevarande sammanhang kan det — liksom ordet demokrati - inte anses fylla nägon funktion i lagtexten. På grund av vad som sålunda har anförts föreslår lagrådet att det överflödiga och till sitt innehåll obestämda uttrycket "på demokratins och solidaritetens grund" utgår ur andra meningen i paragrafen. Om sä sker kommer enligl lagrådets mening det övergripande syftet med lagen - alt främja en samhällsutveck­ling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden - lill uttryck på ell mera pregnant sätt,

1 första - tredje styckena av denna paragraf presenteras de olika institu­ten för planläggning och plangenomförande, nämligen översiktsplan, om­rådesbestämmelser, detaljplan, fastighetsplan och regionplan. På sätl när­mare utvecklas under 4 kap, 13-18 §§ föreslår lagrådet att planinstitutet områdesbestämmelser i lagen placeras närmast efter detaljplanen. Godtas detta förslag bör samma ordningsföljd iakttas när det gäller att i föreva­rande paragraf presentera de olika planinslituten,

I fiärde siycket av paragrafen anges att det ankommer pä kommunen att anta översiktsplan, områdesbestämmelser, detaljplaner och fastighets­planer samt erinras om bestämmelsen i 12 kap, 8 § om regeringens rätt att i särskilt fall anta delaljplan eller områdesbestämmelser. Att den fysiska planläggningen i första hand är en kommunal angelägenhet är av så central betydelse att delta bör komma till uttryck i en särskild paragraf med placering före 2 §, Lagrådel föreslår därför att 2 § fjärde styckel fär utgä och att en ny 2 § förs in i detla kapitel och ges följande lydelse; "Det är en kommunal angelägenhet alt planlägga användningen av mark och vatten," Någon hänvisning till 12 kap. 8 § synes inte erforderlig, om paragrafen ges en sådan lydelse.


 


Prop. 1985/86:1                                                     232

I paragrafens första stycke anges de olika former av lov som kan ges enligt PBL, nämligen bygglov, rivningslov och marklov, 1 andra stycket sägs att i ärende om bygglov kan den ansökta åtgärden i etl "förhandslov" förklaras lillåtlig på den avsedda platsen. Närmare bestämmelser om för­handslov återfinns i 8 kap, 32 §, Enligt dessa bestämmelser är förhandslo­vet avsett att utgöra ett delbeslut i ärende om bygglov. Jämför dock vad lagrådet anfört under 8 kap, 32 § om att förhandslovet bör vara elt särskilt ärende. Beslutet är bindande och det bör i överensstämmelse med den terminologi som används för liknande beslut - se t,ex, 6 kap, 5 § lagen (1984; 151) om punktskatter och prisregleringsavgifter samt 13 § körkorts-förordningen (1977:722) - benämnas "förhandsbesked",

1 paragrafen, som i huvudsak motsvarar 5 § andra stycket byggnadsla­gen, slås fast att mark för att den skall få användas för bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för andra anläggningar än byggnader skall prövas vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Enligt specialmotiveringen har uttrycket "bebyggelse och därmed sam­manhängande anordningar" valls för alt ange alt lämplighetsprövningen skall omfatta inte enbart platsen för enskilda byggnader utan även hela områden som skall tas i anspråk för bebyggelse. Orden "därmed samman­hängande anordningar" avses således inrymma bl,a, vägar, parker, lek­platser men däremot inte friluftsområden eller utrymmeskrävande anlägg­ningar - t, ex, golfbanor och skidliftar - som inte ligger i direkt anslutning till bebyggelsen. Med hänsyn Ull den ganska begränsade innebörd som orden "därmed sammanhängande anordningar" avses fä måste det ifråga­sättas om orden är väl valda. Motsvarande ordval används nämligen i 1 § förköpslagen (1967:868) och 2 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719), som anger de rättsliga förutsättningarna för förköp resp, expropriation för tätbebyggelse, 1 dessa lagar har orden enligt förarbeten och praxis en mera vittsyftande innebörd och inrymmer - förutom trafikleder och allmänna platser - också mark som behövs för fritid och rekreation och detta även om marken inte är belägen i anslutning till tätbebyggelse och även om särskilda fritidsanordningar inte planeras på den (prop 1967:90 s, 121 och 1971; 122 s. 158), Eftersom det är viktigt att innebörden av ord och uttryck som används i en lag om markanvändning inte ges en innebörd som avviker från den som motsvarande ord och uttryck har i lagstiftningen på näriiggande områden föreslär lagrådet att uttrycket "därmed samman­hängande anordningar" får utgå ur lagtexten. Detta kan ske utan olägen­heter med hänsyn till att ordet "bebyggelse" väl täcker in de anordningar och anläggningar inom ett bebyggelseområde som uttrycket avses inrym­ma.


 


Prop. 1985/86:1                                                     233

Enligt paragrafen skall också användningen av mark lör "andra anlägg­ningar än byggnader" lämplighetsprövas. Här möter för första gängen i lagtexten ordet "anläggningar". Av specialmotiveringen framgår att man härmed avser vissa utrymmeskrävande anläggningar, t, ex, idrottsplatser, golfbanor, skidliftar och småbåtshamnar, som inte har direkt samband med bebyggelse men som kräver bygglov enligt närmare bestämmelser i 8 kap, 2 § i det remitterade förslaget. Lagrådet anser för sin del att orden andra anläggningar än byggnader kan avvaras utan att paragrafen försvagas. Såsom lagrådet antytt i den inledande kommentaren till detla kapitel är nämligen bestämmelserna i kapitlet inte avsedda att ge en uttömmande reglering. Denna får i stället ske i de särskilda kapitlen,

I paragrafen anges inte närmare i vilket sammanhang lämplighelspröv­ningen av ifrågasatt markanvändning skall göras. Av specialmotiveringen framgår dock alt den avses ske vid planläggning eller i samband med prövning av ärenden om lov. Detta bör enligt lagrådets mening komma till uttryck i paragrafen. Eftersom ställningstagandet till om viss mark är lämplig för bebyggelse kommer att göras inte bara i detaljplan och i ärenden om bygglov utan också i kommunens översiktsplan bör ett ord användas som bättre uttrycker denna innebörd,

När det gäller att i lagens inledande kapitel presentera byggnadsnämn­dens uppgifter bör dessa anges i mera allmänna ordalag än som skett i del remitterade förslaget. Efter förebild av 7 § första stycket byggnadslagen bör föreskrivas att byggnadsnämnden har det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i kommunen. Därmed nås för övrigt bättre över­ensstämmelse med de båda följande paragraferna, vilka anger länsstyrel­sens resp, planverkets uppgifter i fråga om plan- och byggnadsväsendet.

Att del är byggnadsnämnd som prövar ärenden om lov enligt PBL bör uttryckligen anges i det kapitel av lagen som handlar om lov, se 8 kap, 19 § lagrådets förslag,

7§

I denna paragraf föreskrivs i första stycket att länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och i tredje stycket att det ankom­mer på statens planverk all utöva den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i riket, I första styckets andra mening anges att länssty­relsens tillsyn i första hand utövas vid samråd i anslutning till kommuner­nas planläggning. Andra stycket i det remitterade förslaget upptar bestäm­melse om alt det i länsstyrelsens uppgift ingåratt tillhandahålla kommuner­na sådant planeringsunderlag som är tillgängligt för länsstyrelsen och som kan bidra Ull en god utformning av planerna, Enligl lagrådets mening


 


Prop. 1985/86:1                                                      234

kommer den uppgift som skall åvilci länsstyrelsen bättre till uttryck om det i lagtexten anges att länsstyrelsen - förutom att utöva tillsyn - skall samverka med kommunerna i deras planläggning. Om första stycket ges en sådan uiformning blir bestämmelsen i andra stycket överflödig. Att läns­styrelsen skall tillhandahålla kommunen tillgängligt underiag som kan vara till nytta vid kommunens planläggning är nämligen en självklar del av den samverkan som skall ske. Andra stycket i 7 § kan därför utgå,

8 och 9 §S

I 8 § ges först en s.k, legaldefinition av begreppet sakägare i PBL, Sakägarkretsen har angetts omfatta den vars rätt berörs eller vars intressen i övrigt påverkas av ett ärende enligt lagen, om han antingen äger, innehar särskild rätt lill eller är bosalt på en fastighet som berörs av ärendet. Enligt andra stycket är också en hyresgästorganisation sakägare, om hyresfas­tighet berörs av ett ärende, I 9 § första stycket finns en bestämmelse som anger att vad som enligt PBL gäller om fastighetsägare eller fastigheter och mark skall lillämpas pä tomträttshavare och tomträtt. Enligt andra stycket i förevarande 9 § jämställs vissa rättsinnehavare med egendomens ägare. Dessa rättssubjekt är den som innehar egendom under ständig besittnings­rätt, med fideikommissrätt eller med teslamentarisk nyttjanderätt utan att äganderätten tillkommer nägon (jfr 12 kap, 2 § ärvdabalken).

Enligt det remitterade förslaget skall alltså genom uttrycklig bestämmel­se i PBL anges vilka som är sakägare. Detta är ett ovanligt grepp i en lagsUftning av förevarande slag. Sålunda har lagstiftaren inte gett någon definition av sakägarbegreppet i vare sig miljöskyddslagen (1969:387), fastighetsbildningslagen (1970:988), expropriationslagen (1972:719) eller anläggningslagen (1973:1149), Inte heller gällande byggnadslagsUftning in­nehåller beslämmelser i ämnet. Detsamma gäller också såväl tidigare som nuvarande vattenlag. De anförda exemplen visar atl innebörden av begrep­pet sakägare inte brukar fastställas i lag. Det finns goda skäl för denna lagstiftningsteknik. Det är nämligen svårt för att inte säga omöjligt att ge en definition som uppfyller kravet att inte vara för vagt utformad men som samtidigt entydigt avgränsar sakägarkretsen. Även om man lyckas här­med, kan det likväl vara en nackdel att ha en stel regel som en gång för alla lägger fast sakägarbegreppet. Förändrade och oförutsebara förhållanden kan uppstå där det blir naturligt att inrymma nya kategorier i sakägarbe­greppet. Begreppets innebörd varierar uppenbarligen mellan olika lagar. Vattenlagen och miljöskyddslagen har eu vidsträckt sakägarbegrepp. 1 expropriationslagen har sakägarbegreppet en snävare innebörd. I fastig­hetsbildningslagen lorde sakägarkretsen vara ytterligare begränsad.

Med beaktande av vad som nu anförts talar enligt lagrådet sakliga och systematiska skäl mot att i PBL tas upp en precisering av sakägarbegrep­pets innebörd. Delta innebär emellertid inte atl rättstillämpningen lämnas


 


Prop. 1985/86:1                                                     235

utan ledning. Genom åtskilliga av lagens övriga föreskrifter saml av utta­landen i motiv och förarbeten får mån en tämligen ingående belysning av frågeställningen. Hyresgästorganisationerna faller emellertid utanför även ett extensivt sakägarbegrepp. Det kan därför, när det i PBL talas om sakägare, vara nödvändigt alt ange att ocksä hyresgästorganisationerna skall ha den rättsliga slällning som tillkommer sakägare. Lagrådet åter­kommer lill sakägarbegreppets innebörd enligt PBL senare i sitt yttrande; se t. ex, under 5 kap, 17 §,

Den föreslagna regeln om tomträtt och tomträttshavare bör - med den begränsning vartill lagrådet strax återkommer - placeras i 16 kap, liksom bestämmelser om innehavare av viss teslamentarisk nyttjanderätt (16 kap, 5 och 6 §§ lagrådets förslag). Alt som fastighetsägare skall anses också den som förvaltar naturreservat (3 § anläggningslagen) torde inte behöva sär­skilt nämnas i lagtexten. Ständig besittningsrätt och fideikommissrätt är rätlsinstitut under avveckling och regler om dem har sin plals bland över­gångsbestämmelserna (17 kap. 27 § lagrådels förslag). En övergångsform, som här knappast behöver uppmärksammas, är innehav av slröäng i enlig­het med beslut vid allmän avvittring (10 § fastighetsbildningslagens pro­mulgationslag).

Bestämmelse för sädana fall då en fastighet är upplåten med tomträtt finns i 9 § första stycket. Bestämmelsen innebär enligt lagrådsremissen att PBL;s föreskrifter om fastighetsägare skall tillämpas pä tomträttshavare. Härav följer emellertid inte att tomträttshavare alltid träder i fastighets­ägarens ställe. Som framgår av vad departementschefen sagt kan vid inlösen både fastighetsägaren och tomträtlshavaren samtidigt vara mot­parter till den som begär inlösen. Är det emellertid fråga om l.ex, ett svartbygge lär påföljder och ingripanden enligl 10 kap, bara kunna riktas mot tomträtlshavaren. Regeln fär alltså allt efler omständigheterna tilläm­pas antingen så att vad som stadgas om fastighetsägare i stället skall avse tomträttshavare eller så att vad som sägs om fastighetsägare ocksä skall gälla tomträttshavare.

Ett spörsmål som aktualiseras i anslutning till förevarande stadgande är tomträttshavarens skyldighet att utge ersättning för gatukostnader. Såsom lagregeln är formulerad i remissen medför den som departementschefen anför i specialmotiveringen att bestämmelserna om skyldighet att betala ersättning för gatukostnader blir tillämpliga i full utsträckning även på tomträttshavare, Defta skulle innebära en ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt byggnadslagen skall nämligen gatukostnader betalas av fastig­hetsägaren (se 56. 57 och 60 §§ byggnadslagen). I byggnadslagen finns ingen beslämmelse som jämställer tomträttshavare med fastighetsägare (jfr däremol 74 § byggnadsstadgan). Gatukostnader för fasligheter upplåtna med tomträtt erläggs alltså f, n, av lomlrättsupplåtaren/faslighelsägaren. Kostnaden är en exploateringskostnad och beaktas när tomlrättsavgälden bestäms (se SOU 1980:49 s. 114 O- Departementschefens nyssnämnda


 


Prop. 1985/86:1                                                     236

uttalande låter sig emellertid inte förena med vad han anfört i den allmänna motiveringen (s. 162 f och 339) om atl gatukostnadsreglerna i PBL avses stämma överens med de nu gällande i byggnadslagen. Lagrådet får erinra om att frågan om tomträttshavarens avgiftsskyldighet för gatukostnad tidigare varit aktuell. Lagrådet hänvisar till gatukostnadsutredningens be­tänkande (SOU 1977:65) Kommunernas gatuhållning s, 99, 1 lagrådets förslag (16 kap. 5 §) har som elt undantag från tomträttshavares likställd­het med fastighetsägare angetts att tomträttshavare ej är skyldig att bekos­ta anläggande av gator och vägar,

10       §

Paragrafen, som i lagrådets förslag har fått sin motsvarighet i 16 kap, 1 §, bör utformas så alt den bättre ger uttryck för vad departementschefen uttalat i den allmänna motiveringen (s, 41 f) om avsikten med bestämmel­sen nämligen all regeringen - eller myndighet som regeringen bestämmer - skall få bemyndigande att meddela materiella föreskrifter varigenom bestämmelserna i 3 kap, PBL fylls ut med något väsentligt nytt,

11      §

1 denna paragraf bemyndigas regeringen atl föreskriva att vissa slags material m.m, får användas i byggnader och andra anläggningar endast efter ett av myndighet meddelat typgodkännande. Ett villkor för medde­lande av sådana föreskrifter är alt de behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Typgodkännande skall kunna förenas med krav på fortlöpande kontroll av materialens tillverkning och av de färdiga produk­terna. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas i paragrafens tredje stycke atl meddela föreskrifter om avgifter för typgod­kännande.

I gällande rält finns det ingen motsvarighet till dessa bestämmelser om obligatoriskt typgodkännande. Däremot innehåller 76 § 3 mom, byggnads­sladgan föreskrifter om att planverket efter ansökan prövar frågor om typgodkännande, frivilligt typgodkännande. Någon motsvarighet till dessa föreskrifter äterfinns inte i det remitterade förslaget. Avsikten är emeller­tid att det frivilliga typgodkännandel skall finnas kvar och bestämmelsen i 8 kap. 28 § andra stycket att byggnadsnämnden skall godta typgodkända material m. m, avser såväl material som typgodkänts i obligatorisk ordning som material typgodkänt på frivillig väg. Även det frivilliga typgodkännan­det bör därför regleras i lagen. Lagrådet föreslår att i ett första stycke ges föreskrifter om frivilligt typgodkännande och i ett andra stycke föreskrifter om obligatoriskt typgodkännande. Därefter bör i ett tredje stycke föreskri­vas att vid meddelande av typgodkännande får bestämmas atl fortlöpande kontroll skall utföras. Slutligen bör i en ny efterföljande paragraf las in


 


Prop. 1985/86:1                                                                   237

bestämmelser om aft typgodkännande meddelas av den myndighet som regeringen beslämmer ävensom bestämmelser motsvarande tredje stycket i det remitterade förslaget. Lagrådet hänvisar till 16 kap, 2 och 3 §§ lagrådels förslag.

12 §

Enligt denna paragraf bemyndigas regeringen att, om riket är i krig eller befinner sig under därmed jämställda utomordentliga förhållanden, medde­la föreskrifter med avvikelse från PBL, Det är enligt remissprotokollet fråga om ett sådant bemyndigande som riksdagen enligt 13 kap, 6 § första stycket RF kan lämna regeringen. Här kan anmärkas att riksdagen enligt 8 kap, 7 § första stycket RF kan delegera sin normgivningskompetens be­träffande i lagrummet angivna, bestämt avgränsade ämnen. Ett sådant ämne är utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö. Det i förevarande 12 § avsedda bemyndigandet går emellertid utöver denna ram. Stadgandet i 13 kap, 6 § första siycket RF är etl uttryck för principen att delegation av riksdagens i grundlag fastslagna normgivningskompetens endast skall kunna ske i de fall som uttryckligen anges i grundlag. För att denna enligt sistnämnda grundlagsstadgande delegerade normgivnings­makt skall få utnyttjas krävs att riket är i krig eller krigsfara eller att det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket befunnit sig. Bemyndigandet får ej utnyttjas förrän en sålunda angiven krissituation föreligger. Regeringen fär alltså inte på grund av bemyndigandet utfärda föreskrifter redan under fredstid. En annan sak är att regeringen självfallet redan under fredstid måsle planlägga för krissituationer och överväga vilka föreskrifter som med stöd av bemyn­digandet i olika lägen kan bli behövliga. För atl undanröja tveksamhet på denna punkt bör lagtexten ges en utformning som närmare ansluter till regeringsformen;jfr också 33 § passlagen (1978: 302), - Elt normgivnings-bemyndigande kan inte ha formen av en generalfullmakt för regeringen alt handla mot eller upphäva gällande lag utan skall enligt 13 kap, 6 § första stycket RF avse "visst ämne", 1 remissprotokollet har angetts att syftet med nu förevarande bemyndigande är att kunna meddela föreskrifter för att under krig och krigsfara underiätta byggnadsverksamhet som är av betydelse för totalförsvaret. Eftersom en delegation bör inskränkas till vad som är oundgängligen erforderiigt bör bemyndigandet begränsas till det angivna syftet. Som lagrådet tidigare anfört bör bestämmelsen få sin plats i ett nytt kapitel (16 kap, 4 §),


 


Prop. 1985/86:1                                                     238

2 kap.

Kapitelrubriken bör för att bättre täcka innehållet i kapitlet lyda "All­männa intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse".

1§

Enligt första meningen i paragrafens första stycke skall planläggning främja en från allmän synpunkt lämplig samhällsutveckling och skapa fömtsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbels-, irafik-och fritidsmiljö. Såsom framgår av specialmotiveringen avses meningen uttrycka de grundläggande syftena med fysisk planläggning enligl lagför­slaget. Enligt lagrådet skulle detta framgå på ett klarare sätl om meningen utformas som ett direktiv till dem som har ansvar för planläggningen, dvs. i första hand kommunerna. När det sägs att en "från allmän synpunkt lämplig samhällsutveckling" skall främjas ligger häri en dubblyr. Lagtex­ten bör redaktionellt ändras i detta hänseende. Det synes vidare oegenUigt att säga att planläggningen skall "skapa" förutsättningar för goda miljöer i olika hänseenden, Elt bättre ordval i sammanhanget är "ger".

I andra meningen i första stycket föreskrivs alt hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner. Denna bestämmelse bör av syste­matiska skäl föras över lill 2 §, Lagrådel förordar vidare att den i andra meningen i 2 § intagna regeln att mark skall användas för det ändamål för vilket den är mest lämpad flyttas lill föisla styckel av förevarande paragraf och där utgör andra meningen,

1 andra stycket sägs att första stycket skall tillämpas även vid prövning av ansökningar om bygglov, rivningslov och marklov. När det gäller riv­ningslov och marklov finns det - i motsats till vad som gäller bygglov - i 8 kap, ingen hänvisning till bestämmelserna i förevarande kapitel. Lagrådet föreslår därför att rivningslov och marklov inte omfattas av bestämmelsen.

2§

Såsom andra mening i förevarande paragraf bör i enlighet med vad som anförts under 1 § tas upp bestämmelsen om att kommunen i sina markan­vändningsbeslut också skall ta hänsyn till förhållandena i angränsande kommuner,

3 och 4 §§

1 3 § anges atl mark får användas för bebyggelse endast om marken är lämpad härför utifrån vissa bestämda, i lagrummet angivna förutsauningar.


 


Prop. 1985/86:1                                                      239

Enligt lagrådets mening skulle avsikten med bestämmelsen komma till bättre uttryck om det inledningsvis sägs att bebyggelsen skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet. Av ordet "lokalisera" framgår atl det är fråga om att i stora drag ange vilka delar av kommunen som skall bebyggas. Uttrycket "lokalisera" skall jämföras med uttrycket "placera" i 3 kap,, som används för alt ange en byggnads exakta plats på en fastighet.

Förevarande 3 § skulle vinna i överskådlighet om de förhållanden som skall beaktas vid bebyggelselokalisering anges punktvis i likhet med vad som skett i 5 § i det remitterade förslaget. Beträffande de förhållanden som skall beakias har lagrådel några mindre jämkningsförslag. Med alt hänsyn skall tas till geotekniska förhållanden avses bl, a, att kommunerna i sina översiktsplaner skall redovisa områden med risk för jordskred, bergras, stora sättningar, onormal förändring av grundvattennivån och stora ler­djup. Det är emellertid tveksamt om geoteknik enligt vedertagen nomen­klatur också omfattar gmndvattenförhållanden. Med hänsyn till vikten av atl dessa förhållanden beaktas vid planering av bebyggelse bör detta kom­ma till klart uttryck i lagtexten. Härigenom fär man också en tydligare koppling mellan nu förevarande bestämmelse och stadgandet i 3 kap, 2 § andra stycket första meningen om begränsning av skadlig inverkan pä grundvatten. Det är även en fördel att använda uttryck vilkas innebörd är välkända. Lagrådet föreslår därför att orden" geotekniska förhållanden" byts ut mot orden "jord-, berg- och grundvattenförhällandena". Enligt det remitterade förslaget skall hänsyn vidare las till möjligheterna att ordna Irafik, service, vattenförsörjning och avlopp. Med service avses här sam­hällsservice dvs, service som normalt ankommer främst på kommunerna och inte kommersiell service (jfr 2 kap, 5 § andra stycket remitterade förslaget), 1 samhällsservicen ingåratt tillgodose behovet av trafik, vatten­försörjning och avlopp. Denna punkt bör därför förklaras avse trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice, I den män tra­fikförsörjning och va-anläggningar m, m, ordnas genom enskildas försorg, skall även sådana anordningar beaktas vid lokalisering av bebyggelse.

Enligt 4 § i det remitterade förslaget skall byggnader och andra anlägg­ningar, som för sin funkiion är beroende av energianvändning, placeras på ett från energiförsörjnings- och energihushällningssynpunkt lämpligt sätt, Ocksä denna bestämmelse ger anvisning om förhållande som skall beaktas vid den översiktliga lokaliseringen av bebyggelse. Detta bör komma till tydligt uttryck. Bestämmelsen har sådant sakligt samband med föreskrif­terna i 3 § att den bör tas upp i samma paragraf Med uttrycket bebyggelse skall förstås bäde enstaka byggnader och en samling av byggnader. Med bebyggelse avses också t, ex, vägar, grönområden etc, som hör till en samlad bebyggelse (se lagrådets uttalande under 1 kap, 5 S). Däremot kan anläggningar inte alltid anses ingå i begreppet bebyggelse (se också härom vad lagrådet anfört under 1 kap, 5 §) och det bör därför särskilt anges att den hänsyn som vid lokalisering skall tas till energisynpunkten ocksä gäller anläggningar.


 


Prop. 1985/86:1                                                     240

3 kap.

Första stycket upptar en allmänt hållen bestämmelse av innehåll att byggnader skall medge god hushållning med energi och vatten. Detta innebär ett generellt krav på hushållning med både energi och vatten. Lagtexten står emellertid såvitt avser vattenhushållningen inte i full över­ensstämmelse med motivuttalanden. Av såväl den allmänna motiveringen (s. 169) som specialmotiveringen (s. 377) framgår nämligen au kravet på hushållning med vallen inte avses skola gälla områden med god vattentill­gång. Att generellt ställa upp krav pä att byggnader skall medge god hushållning inte bara med energi ulan också med vatten är lämpligl. Det ligger i sakens natur att kravet på hushållning med vatten kan ställas lägre i områden med god vattentillgång. Lagrådet har ingen erinran mot lagtex­tens utformning,

Beslämmelserna i andra och tredje styckena har sin förebild i 44 a § andra och tredje styckena byggnadsstadgan, 1 andra stycket av föreva­rande paragraf föreskrivs att uppvärmningssyslemet i byggnader, som innehåller bostads- eller arbetsrum, i skälig utsträckning skall utformas så att systemet utan omfattande ändringar kan användas för skilda energislag som är lämpliga från "allmän synpunkt". Bestämmelsen skall enligl spe­cialmotiveringen i sak stämma öveiens med 44 a § andra stycket första meningen byggnadsstadgan. Där är emellertid lämplighetskravet relaterat till "allmän energisynpunkt". Detta uttryck täcker bättre vad som åsyftas än del i remissen nyttjade "allmän synpunkt", som har en vidare betydel­se: jfr t, ex, 2 kap, I § första stycket första meningen i det remitterade förslaget. Vad gäller uttrycket "bostads- eller arbetsrum" torde härmed avses detsamma som i 7 § första stycket beskrivs såsom bostäder och arbetslokaler. Det sistnämnda uttryckssättet äratt föredra, 1 tredje siycket används uttrycket "bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter". Bestämmelsen avser enligt vad som upplysts för lagrådet att träffa vad man ofta betecknar som en- eller tvåfamiljshus, 1 tekniska nomenklaturcentra­lens publikation "Plan- och byggtermer 1980" upptas ordet bostadshus. Härmed avses enligt nomenklaturcenlralen hus som i huvudsak innehåller bostäder. Det anges vidare att bostadshus kan indelas i en-, tvä- och flerbosladshus. Uttrycket bostadshus används ofta i offentligt tryck inte minst inom ämnesområden som ligger nära byggnadslagstiftningen. Ter­men är alltså välkänd och kan knappast vålla missförstånd. Lagrådet föreslår därför atl "bostadsbyggnader med högst två bostadslägenheter" ersätts av "en- eller tvåbostadshus".

Här kan anmärkas att bestämmelserna i tredje stycket innebär ett krav på förberedelse av själva byggnaden i en- eller tvåbostadshus, som skall värmas upp med elektricitet eller naturgas, i avsikt att underlätta byte till


 


Prop. 1985/86:1                                                      241

uppvärmning med annat energislag. Kravet i andra stycket på flexibilitet i uppvärmningssystemet avser alla byggnader, som innehåller bostäder och arbetslokaler. Angivna småhus omfattas alltså av kraven i både andra och tredje styckena, Uppvärmningssyslemet kan emellertid vara utformat så alt kravet enligt iredje stycket samtidigt är uppfyllt.

4§

På skäl som anges under 8 § bör bland de grundläggande krav på bygg­nadskonstruktion m,m. som anges i 4 § även nämnas kravet på bestän­dighet.

1 paragrafens andra stycke anges att "avfall från byggnader" skall kunna tas om hand och forslas bort på ett tillfredsställande sätt. Denna föreskrift bör jämföras med 15 § första stycket 5 som i fråga om tomt säger atl avfall skall kunna forslas bort på ett tillfredsställande sätt, 1 specialmotiveringen till 6 § sägs att paragrafen ger möjlighet att ställa krav på bl, a. transportvä­gar så att olycksfall undviks och arbetet underlättas för sophämtningsper­sonalen. Bestämmelsen åsyftar säledes även bortforsling av avfall över tomten. Med denna innebörd - som kommer till klarare uttryck om ordalydelsen ändras till "forslas bort från byggnaden" - blir bestämmel­sen i 15 § första stycket 5 överflödig.

7§

Paragrafen är svårläst i den utformning den fått i det remitterade försla­get. Den skulle vinna i överskådlighet om i ell första stycke anges de krav på tillgänglighet - varmed avses ocksä möjligheten att nå en byggnad -och nyttjande som i allmänhet skall gälla i fråga om byggnader som inne­håller bostäder, arbetslokaler och utrymmen till vilka allmänheten har tillträde. Därefter bör i följande stycken anges de undantag härifrån som föresläs. Med en sådan redigering av paragrafen kan, såsom framgår av lagrådets förslag, antalet stycken nedbringas och paragrafen även i övrigt förenklas. Paragrafens uppbyggnad skiljer sig såtillvida frän övriga para­grafer i kapitlet att kraven i huvudsak inte ställs på byggnader utan gäller vissa uirymmen i dessa. Lagrådel förordar alt också denna paragraf ulfor­mas sä att det framgår att det är på byggnader som kraven ställs.

Såsom anförts under 3 § bör begreppet bostadsbyggnader - andra, tredje och fjärde styckena — inte användas. Begreppet lägenheter har här en annan innebörd än i 12 kap, jordabalken. Lagrådet föreslår en omformu­lering av bestämmelserna med ordval som motsvarar dem som föreslagits beträffande 3 §. 16   Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      242

Enligt denna paragraf skall de tidigare i kapitlet uppställda kraven på byggnader kunna med skäliga insatser uppfyllas under byggnadens av­sedda brukstid. Vidare sägs i andra meningen av paragrafen atl bärande delar skall ha betryggande beständighet under den avsedda brukstiden.

Den förstnämnda bestämmelsen, som är en nyhet i förhällande till gäl­lande rätt, innebär atl byggnader skall uppföras med sådant material och sådana system för värme, ventilation m,m, som det är ekonomiskt och praktiskt möjligt atl underhålla och sköta. Denna innebörd synes komma lill uttryck bättre om det föreskrivs att byggnader skall utföras med sådant material och på sådant sätt alt kostnader för reparation och underhåll samt driftkostnader begränsas. Såsom framgår av den allmänna motiveringen (s, 171) är det inte meningen all del ifrågavarande kvalitetskravet skall få drivas utan hänsyn till investeringskostnaderna. Inte heller kan 8 § tas till intäkt för att pä den byggande ställa krav som går utöver de i kapitlets föregående paragrafer angivna kraven. En byggnadsnämnd skall sålunda inte med slöd av 8 § kunna fordra exempelvis att koppartak läggs när ett enklare tak fyller kraven på god yttre form, bärförmåga, hållfasthet etc. Den nu angivna begränsningen av paragrafens innebörd får anses följa av de föregående paragraferna i kapitlet. Det i paragrafens andra mening uppställda kravel att bärande delar skall ha en betryggande beständighet under byggnadens brukstid hör sakligt närmast hemma i 4 § och bestäm­melsen härom bör därför flyttas till den paragrafen.

Paragrafens första stycke innehåller en allmän bestämmelse om att vissa av de krav lagen uppställer pä en byggnad skall anpassas till ändamålet med byggnaden. Bestämmelsen är avsedd att utgöra grund för mer detalje­rade föreskrifter i förordning och myndighelsförfatlning om vilka särskilda krav som skall ställas på byggnader för olika verksamheter t, ex, brand­skyddskrav på hotellbyggnader. Det får anses ligga i sakens natur att byggnader utformas efter det ändamål för vilket de är avsedda. En allmän bestämmelse härom fyller knappast någon funktion. Bestämmelsen kan med fördel utgä,

1 paragrafens andra stycke första meningen föreskrivs att frilidshus skall i skälig utsträckning uppfylla kraven i 5 § på trevnad, hygien m.m, Detla följer redan av 5 § och behöver inte upprepas. 1 andra meningen av förevarande stycke görs i fråga om fritidshus undantag frän bl. a. 3 § första stycket att byggnader skall medge god hushållning med energi och vatten. Undantaget, som synes bero på ett redaktionellt förbiseende, bör begrän­sas till att avse 3 § andra och tredje siyckena.

Enligt specialmotiveringen avses med fritidshus byggnader som uppförs


 


Prop. 1985/86:1                                                     243

för aU användas endast för fritidsändamål. Vid föredragningen har upp­lysts att fritidshus med fler än två bostäder inie skall vara undantagna från kraven i 3 och 7 §§. Lagtexten bör ändras så att denna innebörd kommer till uttryck.

På skäl som anges under 13 § bör den där intagna bestämmelsen i vad den avser nya byggnader flyttas Ull det avsnitt av 3 kap. som behandlar nya byggnader. Bestämmelsen kan lämpligen bilda ett andra stycke av 9 §.

10 §

I paragrafen regleras de krav som skall ställas vid ändring av byggnader. Bestämmelsen ger bl, a, uttryck för den nya syn på ombyggnadsfrågorna vilken ligger till grund för det s. k. ROT-programmet.

Paragrafens första stycke bör ändras sä att också byggnaders historiska värde hör till de egenskaper som skall las till vara (jfr 11 §).

Enligl lagrådets mening vinner paragrafen i läsbarhet om - efter det inledande allmänna varsamhetskravet i första styckel - kraven vid till­byggnad, ombyggnad och annan ändring förtecknas punktvis i paragrafens andra stycke.

Att kraven på tillbyggnad som kräver bygglov överlag skall ställas lika högt som vid nybyggnad bör anges i första punkten. På skäl som anges under 13 § bör vidare den del av 13 § som avser befintliga byggnader tillföras denna punkt.

Vid ombyggnad krävs i dag i princip nybyggnadsstandard, Enligl försla­get skall vissa av dessa krav sättas nägot lägre. Att kraven vid ombyggnad görs mer nyanserade torde vara en förutsättning för att ROT-programmets mål skall kunna uppnås. Som departementschefen framhållit skall i några hänseenden kraven vid ombyggnad vara lika höga som vid nybyggnad. Som exempel härpå nämns kraven på skydd av personer vid brand och kraven på bärighet och stabilitet i konstruktioner som ändras genom om­byggnad. Vad gäller handikappanpassning vid ombyggnad, dvs, tillgäng­lighet enligt 7 §, skall detta krav uppfyllas, om det ej är uppenbart oskäligt. För andra krav åter bör enligt remissen en särskild ombyggnadsnivå kunna anges. Som exempel anges inredningsstandard i bostäder och ljudisolering inom byggnader. Med hänsyn till förhållandena ligger det i sakens natur atl vad som skall gälla belräffande ombyggnader i sina detaljer måste bestäm­mas genom författning av lägre valör än PBL och genom föreskrifter frän planverket. Med den föreslagna utformningen av stadgandet blir riksda­gens bestämmande i denna del begränsat, Å andra sidan skulle en i PBL upptagen övergripande föreskrift om vad som skall gälla vid ombyggnad med nödvändighet bli så vag att den närmast bleve innehållslös. I förslaget Bättre bostäder (Ds Bo 1983; 2) uttrycks sålunda ombyggnadsnormen så att vid ombyggnad vissa angivna egenskaper skall "tillföras byggnaden i en sådan omfattning och på ett sådant sätt att byggnaden kan ges långsiktigt


 


Prop. 1985/86:1                                                      244

godtagbara egenskaper". Ett så utformat stadgande ger föga ledning för tillämpande myndigheter vid prövning av enskilda byggnadsärenden. Med hänsyn till det sagda tillstyrker lagrådet den använda lagstiftningstekniken.

Hänvisningen lill föreskrifter meddelade med stöd av PBL bör uttryckli­gen avse inte bara kraven i 1 -6 och 8 §§ utan också tillgänglighetskravet i 7 §, Att såsom skett i fiärde stycket andra punkten meddela en särskild bestämmelse beträffande tillgänglighelskravet ger närmast det felaktiga intrycket att kravet står i en särklass och inte skall regleras ytteriigare. Enligt vad som upplysts vid föredragningen skall emellertid också tillgäng­lighetskravet vid ombyggnad få sin närmare utformning i de nyssnämnda föreskrifterna. Det synes vidare mindre påkallat att ge en särskild bestäm­melse beträffande tillgänglighetskravet i förevarande avseende, eftersom någon motsvarande inskränkning inte har ansetts erforderiig för de fall då kommunerna tilläggs rätt att i områdesbestämmelser och detaljplan besluta om lägre ombyggnadskrav. Även om tillgänglighetskravet vid ombyggnad ofta är det byggnadstekniskt viktigaste och ett krav vars uppfyllande drar avsevärda kostnader, är det enligt lagrådets mening lämpligare att ange tillgänglighelskravet tillsammans med övriga krav.

Som tredje stycke i paragrafen bör tas upp femte stycket i remissen om kommunens rätt att med avsteg från huvudregeln besluta om hur förnyel­sen inom ett område skall ske.

Den i det remitterade förslaget såsom ett andra stycke intagna ombygg­nadsdefinitionen bör, om lagrådets förslag att bestämmelserna i 13 § förs över lill 9 och 10 §§ följs, få bilda en egen paragraf betecknad 11 §, Enligt förslaget hänförs till ombyggnad även åtgärder som syftar till en väsentligt ändrad användning av byggnaden eller en del av den. Enligt 8 kap, 1 § första stycket avses med bygglovspliktiga åtgärder bl. a. att ta i anspråk eller inreda byggnad för ett nytt ändamål. 1 nu förevarande sammanhang avses med ombyggnad åtgärder som innebär att byggnad inreds för en väsentligl ändrad användning. Däremot utgör blotta ianspråklagandet av en byggnad för nytt ändamål ej en ombyggnad. Lagtexten bör justeras för att nå bättre överensstämmelse med terminologin i 8 kap, 1 §,

Säsom angetts i anslutning till 9 § fyller en bestämmelse om att hänsyn skall tas Ull byggnadens ändamål knappast någon funkUon, Föreskriften härom i sista stycket av 10 § kan därför utgå. Däremot bör i detta stycke ett tillägg göras beträffande fritidshus. Enligt 9 § i lagrådets förslag gäller bestämmelserna i 3 § andra och tredje styckena samt 7 § ej vid nybyggnad av fritidshus med högst två bostäder. En motsvarande bestämmelse er­fordras beträffande ändring av sådana fritidshus.

11 §

1 paragrafen, som enligt lagrådets förslag skall betecknas 12 §, före­skrivs att byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhisto-


 


Prop. 1985/86:1                                                     245

risk, miljömässig eller konstnäriig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär inte får förvanskas, 1 den allmänna motive­ringen (s, 177) har departementschefen anfört att hans förslag i fråga om bebyggelse med särskilt bevarandevärde är att sådan bebyggelse inte får förvanskas eller rivas. Denna precisering av förslagets innebörd skulle kunna tas lill intäkt för att 11 § innefattar ett förbud mol rivning och atl orden "inte får förvanskas" skulle inrymma detla förbud. Förevarande paragraf reglerar emellertid inte frågan om förbud mot rivning. Bestämmel­ser härom återfinns i 8 kap, 15 och 16 §§.

1 specialmotiveringen till paragrafen sägs atl det ligger i sakens natur alt prövningen av skyddsobjektets värde måsle göras striktare i sådana fall där ägaren bestrider att nägot skyddsvärde finns än vad som behövs om han själv begär eller frivilligt accepterar skyddsbestämmelser för byggna­der. Uttalandet får enligt lagrådets mening inte uppfattas så att ägarens inställning skall vara avgörande för frågan om en byggnad har ett skydds­värde; bedömningen härav ankommer på byggnadsnämnden. Däremot kan naturligtvis — såsom uttalandet bör uppfattas - utredningen om ett ifråga­satt skyddsobjekts värde göras mindre omfattande om ägaren medger att skyddsbestämmelser meddelas,

12 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om de krav som kan ställas i fråga om underhåll av byggnader, 1 första stycket första punkten föreskrivs atl byggnader skall under sin brukstid skötas och underhållas så att vissa angivna egenskaper i huvudsak bevaras. Dessa egenskaper är energi- och vattenhushållning, bärförmäga och stadga, trevnad, hygien och inomhus­klimat samt tillgänglighet. Andra punkten anger atl anordningar för avfalls­hantering och för skydd mot olycksfall och brand skall hållas i stånd. För dessa anordningars bibehållande ställs alltså kravet högre än beträffande de i första punkten angivna egenskaperna. 1 tredje punkten föreskrivs atl byggnadens yttre skall hållas i vårdat skick.

Tidsbestämningen "under brukstiden" synes överflödig. Det jigger i sakens natur att det är under denna tid som byggnaden skall underhållas. 1 andra och tredje punkterna har det inte heller ansetts erforderligt att ange denna tidsbegränsning. Orden kan t, o, m, bli missvisande. Av specialmoti­veringen framgår nämligen att den återstående brukstidens längd kan ha betydelse för kravel på underhåll. Är den återstående brukstiden kort kan ägaren ibland underlåta att vidta underhållsåtgärder, som med lång kvarva­rande brukstid varit nödvändiga. Orden "under brukstiden" bör därför utgå ur lagtexten. Också orden "skötas och" kan undvaras. Det är nämli­gen tillfyllest om det i första stycket liksom i de båda följande endast nämns underhållas eller underhåll. Underhållskraven avser nämligen, så­som framgår av lagrådsremissen, också skötsel av anordningar för värme, ventilation m,m.


 


Prop. 1985/86:1                                                     246

Avsikten med huvudbestämmelserna om underhåll är enligt specialmoti­veringen att en byggnads egenskaper i de avseenden som regleras i 3-7 §§ i huvudsak skall bevaras under byggnadens brukstid. Uppräkningen av egenskaper i första punkten är emellertid inte fullständig. Bättre än att komplettera lagtexten med ytteriigare egenskaper för vilka detla under­hållskrav skall gälla är att - i likhet med tekniken i bl. a, 10 § - hänvisa till de bestämmelser beträffande nybyggnad som skall lillämpas. Andra punk­ten bör ges motsvarande redaktionella utformning. Lagrådet vill anmärka att det med hänsyn till den vikt som eljest tillmäts tillgänglighet enligt 7 § vore följdriktigt om denna egenskap omfattades av det i andra punkten angivna strängare kravet på underhåll,

1 andra stycket föreskrivs att underhållet skall anpassas till byggnadens värde frän kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Även här bör det historiska värdet beaktas (jfr 11 §), I specialmotiveringen påpekas att kraven gäller all bebyggelse även om den inte har sädana värden att den omfattas av bestämmelserna i 11 §. En fråga som inte är närmare belyst i det remitterade förslaget är vilka möjligheter byggnadsnämnden har att ingripa, om en fastighetsägare inte iakttar bestämmelsen i andra stycket. 1 fräga om byggnader med särskilt bevarandevärde kan fastighetsägaren med slöd av 10 kap. 15 § åläggas att utföra underhållet på sätt som föreskrivs i förevarande stycke. En förut­sättning härför är dock att, såsom framgår av paragrafens tredje stycke, särskilda skyddsbestämmelser meddelats i områdesbestämmelser eller i detaljplan. Sådana beslämmelser kan också enligl 8 kap, 6 § förenas med skyldighet att söka bygglov för underhållsåtgärder beträffande byggnader­na, 1 fräga om andra byggnader än dem som avses i 11 § eller om skydds­bestämmelser inte har meddelats för sådana byggnader kan underlåtenhet att enligt första stycket hälla byggnaders yttre i vårdat skick föranleda ingripande med stöd av 10 kap, 15 §. Sådana förelägganden kan emellertid inte utsträckas till alt avse även kiavel i andra stycket att underhållsåt­gärder skall utföras så att de värden som finns i bebyggelsen och dess karaktär bibehålls. Bestämmelsen i 10 kap. 15 § tar nämligen sikte på underiåtenhet att utföra arbete eller annan åtgärd som åligger någon enligt den föreslagna lagen men inte på sättet som arbetet eller åtgärden skall utföras på. Däremot kan byggnadsnämnden, när en underhållsåtgärd väl har utförts som visat sig inte uppfylla kraven i andra stycket, förelägga fastighetsägaren att rätta del utförda. Stödet för elt sådant föreläggande finns i 10 kap, 12 § 3 och 14 §,

Det i specialmotiveringen anförda exemplet att i en by med faluröda byggnader krav skall kunna slällas att en byggnad som målas om inte ges en annan färg som bryter mot byns karaktär är mindre väl valt, Omfärgning av byggnader är enligt 8 kap, 6 § en åtgärd beträffande vilken byggnads­nämnden i områdesbestämmelser eller i detaljplan kan föreskriva bygg­lovsplikl. Ulan sådana föreskrifter kan det i exemplet angivna kravet inte


 


Prop. 1985/86:1                                                      247

hävdas annat än genom ingripande i efterhand med stöd av 10 kap, 12 § 3
och 14 §,
                      

Enligt tredje stycket i paragrafen kan, som nyss nämnts, i fråga om byggnader med särskilt bevarandevärde i områdesbestämmelser eller de­taljplan meddelas de bestämmelserom underhåll av byggnadens yttre eller av dess inre som behövs för att byggnadens särart skall bevaras. Såsom bestämmelsen utformats är den en erinran om att skyddsbestämmelser kan meddelas i områdesbestämmelser eller i detaljplan för angivna byggnader. Avsikten torde emellertid ha varit a« bestämmelsen skall ha ett materiellt innehåll, som kompletterar första och andra styckena i paragrafen i så måtto att det för byggnader som avses i 11 § - utöver vad som är möjligt med stöd av nämnda stycken - skall kunna krävas att både byggnadens yttre och dess inre underhålls så att byggnadens särart bevaras. Enligt lagrådets mening bör denna avsikt komma till direkt uttryck i tredje stycket. En annan sak är att möjligheten att hävda kravet är beroende av alt - såsom anförts i det föregående - särskilda skyddsbestämmelser meddelats, varefter föreläggande kan meddelas med stöd av 10 kap. 15 §,

13 §

Paragrafen behandlar både nya byggnader och befintliga byggnader och bryter härigenom systemaliken i kapitlet. Bestämmelserna kan lämpligen, såsom framgår av lagrådets kommentar till 9 och 10 §§, föras över till dessa paragrafer. Beaktas detta, utgår 13 § i det remitterade förslaget. Genom att ombyggnadsdefinitionen i 10 § utbrutils till en särskild paragraf begränsas omnumreringen till 11 och 12 §§ i det remitterade förslaget.

14 §

Enligt terminologin i 8 kap, ingår skyltar i begreppet anordningar och behöver därför inte nämnas särskill.

15 §

Såsom lagrådet anfört vid 6 § är punkt 5 i första stycket överflödig och bör därför utgå.

Av specialmotiveringen till punkt 6 framgår att kravet på att handikappa­de skall kunna nyttja en tomt inte är avsett att upprätthållas undantagslöst. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Punkten bör också avfattas i närmare överensstämmelse med lydelsen av 7 §.

I specialmotiveringen till punkt 7 anger departementschefen som exem­pel på en kollektiv lösning av parkeringsfrågan möjligheten atl bilda en parkeringsanläggning med stöd av anläggningslagens bestämmelser om gemensamhetsanläggningar, 1 fråga om störte anläggningar kan det - som


 


Prop. 1985/86:1                                                      248

framgår av det följande - i ett hänseende visa sig ofördelaktigt med en sådan lösning. Förvaltningen av sådana anläggningar torde komma att utövas av samfällighetsföreningar enligl lagen (1973; 1150) om förvaltning av samfälligheter. En samfällighetsförening äger taxera ut medel för bl, a, anläggningens underhåll och drift frän de fastigheter till vilka anläggningen hör. Föreningens fordran har enligl lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter förmånsrätt före faslighetsinteckning i den fasta egendomen. Denna dolda förmånsrätt i delägarnas fasligheter för uttaxerade medel innebär en risk för den som belånar en delägarfastighet, eftersom hans säkerhet kan påverkas, I propo­sitionen med förslag till lag om förvaltning av samfälligheter betonade departementschefen (prop, 1973: 160, s, 170) att de bidrag som varje är skall uttaxeras från delägarfastigheterna för att täcka driftskostnaderna samt amortering och ränta på investeringslån i praktiken regelmässigt inte torde uppgå till så slora belopp, att de skulle kunna utgöra någon risk för fordringar med sämre rätt i fastigheten. Han framhöll emellertid att det sagda gällde under fömtsättning atl innehavare av fordringar med sämre rätt iakttar den försiktighet som normalt bör kunna krävas av en kreditgi­vare. Av det anförda framgår att man under lagstiftningsarbetet inte räk­nade med att en samfällighetsförening skulle vara i behov av större kapital­belopp för l.ex, underhåll, Koslnaderna vid förvaltning av en stor parke­ringsanläggning torde emellertid kunna bli betydande, vilket i sin tur kan leda Ull atl förmånsrätten för föreningens fordran får sådan omfattning atl de som lämnat lån mot säkerhet i faslighelen löper påtaglig risk för förlus­ter. Det kan för övrigt påpekas atl det när det gäller förvaltningen av gemensamhetsanläggningar redan nu finns exempel på att en legal panträtt fått en sådan omfattning att bottenlängivarna i delägarfastigheterna funnit sig föranlåtna atl säga upp boltenlånen för omförhandling med avseende på kompletterande säkerheter. Vad sorn nu har sagts kan självfallet inverka negativt på benägenheten att lämna kredit mot säkerhet i fastigheter som har del i en parkeringsanläggning inrättad enligt anläggningslagen,

I specialmotiveringen till punkt 7 anges också ett annat exempel på hur parkeringsfrägan kan lösas. Sålunda uttalar departementschefen att kravet pä fastighetsägarna att själva eller i samverkan svara för behovet av parkering kan på kommunall initiativ omvandlas till en skyldighet att ekonomiskt bidra till en parkeringsanläggnings tillkomst och drift. Parke­ringsköp nämns som exempel på sädan samverkan. Lagrådet vill framhålla att det för närvarande råder osäkerhet om i vilken uisträckning det är lagligen möjligt alt av en byggande kräva åtaganden av detta slag, Ocksä frågan om förutsättningarna och formerna för ett åtagande är oviss. Den föreslagna lagtexten kan inte anses undanröja denna osäkerhet, Särskill må framhållas tveksamheten i fråga om atl framtvinga skyldighet att fortlö­pande bidra till driften av en parkeringsanläggning. Frågan om framtida ägares bundenhet av den byggandes iltaganden är också elt problem som


 


Prop. 1985/86:1                                                     249

inte belysts. Departementschefens uttalande synes böra förtydligas i flera hänseenden.

Enligt andra stycket skall del under vissa föruisättningar finnas s, k, friyla för lek och utevistelse. Friytan skall enligt förslaget anordnas på den tomt som skall bebyggas eller på uirymmen i närheten som är gemensam­ma för flera byggnader. Om friyta blir ordnad utanför tomten, finns det emellertid ej anledning att fordra att den skall vara gemensam för flera byggnader. Tomtägaren kan till exempel ha lämpligt uirymme för friyta på en av honom själv ägd granntomt. Motsvarande gemensamhetskrav har inte heller ställts upp då det gäller parkeringsutrymme utanför tomten enligt första styckel 7,

16 §

Beakias lagrådels förslag alt 15 § första stycket 5 bör utgå, skall hänvis­ningen i första stycket av 16 § till 15 § första stycket 7 avse punkten 6,

18 §

Vid tillämpningen av denna paragraf på allmänna platser fär anses gälla att. när sådana platser skall tas i anspråk för sitt avsedda ändamål, bestäm­melserna i 15 § skall gälla. Är en allmän plals redan ianspråktagen kan enligt 16 § första stycket krav ställas på utrymme för parkering m, m.

4 kap.

Lagrådet hänvisar till vad lagrådet i den allmänna delen av sitt yttrande anfört om översiktsplanen och områdesbestämmelser. Det finns anledning att här ta upp en i remissen inte närmare belyst fråga. Sedan länge finns i snart nog alla landets kommuner översiktliga planer som berör hela eller delar av kommunernas områden. En del av dessa planer har lagts fram och antagits utan att byggnadslagens förfaranderegler iakttagits, åtminstone inte fullständigt. Sådana informella planer har ingen direkt rättsverkan men tillmäts stor betydelse i skilda sammanhang eftersom de utgör det auktoritativa beskedet om uppfattningen hos kommunfullmäktige i över­gripande planeringsfrågor. Sedan PBL trätt i kraft, kommer översikts­planen att vara det representativa uttrycket för kommunens inställning beträffande planläggningen i stort. Översiktsplanen har tre karakteristiska drag. Den är för del första obligalorisk. Detta innebär att varje kommun skall anla en översiktsplan med Ullämpning av PBL;s materiella regler och dess förfarandebestämmelser. För det andra skall översiktsplanen vara heltäckande. Den skall alltså omfatta kommunens hela geografiska områ­de. Slutligen och för det iredje uppställer PBL ett aktualitetskrav. Del är


 


Prop. 1985/86:1                                                      250

nämligen avsett att översiktsplanen skall ses över med jämna, ej alltför långa mellanrum. Planen kommer därigenom alltid att avspegla den rå­dande uppfattningen i kommunen. Det är tydligt att en sådan plan avsevärt begränsar del praktiska behovet av informella översiktsplaner vid sidan av den förfatlningsreglerade planen. Det kan emellertid förtjäna diskuteras om inte följden av PBL;s bestämmelser om översiktsplaner borde leda längre, nämligen till att kommunerna inte får anta informella planer. Det är nämligen för kommunmedborgarna en olägenhet om det existerar planer som tillmäts betydelse, ovisst vilken, fastän de inte tillkommit i den ord­ning som PBL föreskriver. Medborgarna går härigenom miste om det inflytande och den insyn de bör ha över planläggningen. Det kan t,o,m, vara svårt för dem att få kännedom om förekomsten av sådana planer. Det är enligt lagrådets mening önskvärt alt departementschefen klargör sin inställning till frågan om kommunernas möjlighet att framdeles anta sådana planer. Beträffande översikUiga planer som antagits i den för generalplaner föreskrivna ordningen hänvisar lagrådet till sitt yttrande under 15 kap. 3 §.

Om lagrådels förslag till 1 kap, 3 § godtas och om den av departements­chefen föreslagna 3 § i detla kapitel utformas på sätt lagrådel förordar, blir 1 § i det remitterade förslaget onödig och kan utgå.

2§

1 första meningen anges att det är kommunfullmäktige som antar och ändrar en översiktsplan. Denna bestämmelse synes ha sin naturliga plats efter reglerna om den beredning som föregår antagandet, 1 lagrådets för­slag återfinns bestämmelsen i 11 §,

I andra meningen sägs att planen skall gälla till dess att den ändras genom elt beslut som vinner laga krafl. Enligl specialmotiveringen skulle innebörden vara att översiklsplanen blir gällande i och med alt fullmäk­tiges beslut att anta den vinner laga kraft, Enligl kommunallagen är kom­munfullmäktiges beslut omedelbart verkställbart och gäller sålunda utan hinder av förd talan. Det ankommer emellertid pä kommunstyrelsen eller på annan kommunal nämnd att verkställa fullmäktiges beslut, I detta åliggande ligger att ta ställning bl, a. till frågan huruvida klagan över beslutet skall medföra uppskov med verkställigheten. Vidare kan kammar­rätt och regeringsrätten i samband med besvär förordna atl det överkla­gade beslutet lills vidare icke skall gälla, I 4 kap, 17 § och 5 kap. 27 § finns bestämmelser om verkställighet av beslut att anta områdesbestämmelser och detaljplan, vilkas innebörd anges skola vara densamma som den i förevarande paragraf, I lagrädsremissen har inte angetts något skäl varför verkställighet av planbeslut skall följa andra regler än kommunallagens.


 


Prop. 1985/86:1                            v,                       251

Med hänsyn till den betydelse planerna har för rätt att bygga m, m, kan det finnas skäl för den föreslagna avvikelsen. En bestämmelse med den i andra meningen avsedda innebörden bör dock ges en annan utformning, förslags­vis så att "beslut att anta eller ändra översiktsplan gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft". Den bör vidare placeras efler de paragrafer som reglerar förfarandet, 3-11 §§ lagrådets förslag.

3§

Denna paragraf som motsvarar I § i lagrådets förslag anger det obligato­riska innhållet i översiktsplanen.

När det i punkt I sägs atl planen skall ange grunddragen för den avsedda användningen av mark- och vattenområden och riktlinjer för bebyggelse blir detta att anse som en precisering av vad som sägs i den inledande delen, 1 § första styckel lagrådets förslag..

Det är tämligen självklart att översiktsplanen skall anpassas till och underordnas de allmänna intressen som enligt 2 kap, skall beaktas vid all planläggning och lokalisering av bebyggelse. Detta behöver inte sägas ut särskilt. Orden "med tillämpning av beslämmelserna i 2 kap," kan därför utgå.

Föreskriften i paragrafens sista stycke hör nära samman med vad som i nästa paragraf sägs om att länsstyrelsens granskningsyttrande skall fogas till planen. Föreskriften bör flyttas över till den följande paragrafen, som enligl lagrådets förslag blir 2 §.

4§

Enligt första stycket första meningen består översiklsplanen av en sär­skild handling med riktlinjer samt en eller flera kartor. Av föregående paragraf framgår emellertid att planen skall ange - förutom riktlinjerna för bebyggelsen - också grunddragen i den avsedda användningen av mark-och vattenområden och hur riksintressen avses bli tillgodosedda. Det synes därför riktigare att, om den särskilda handlingens innehåll skall beskrivas, repliera på bestämmelserna i 3 §, Enligt lagrådets uppfattning är det emellertid överflödigt att i lagtexten ånyo ange vad planen skall inne­hålla. Med de uppgifter handlingen bör uppta blir det knappast praktiskt möjligt alt helt och hållet ta in uppgifterna på karlmaterialet. Andra me­ningen i första stycket kan därför utgä.

Paragrafen bör vidare redigeras om så att skillnaden mellan den särskil­da handlingen och kartor, gemensamt benämnda planhandlingarna, å ena, samt planbeskrivningen, å andra sidan, framträder tydligare. Planbeskriv­ningen är endast ett komplement till översiktsplanen - låt vara ett viktigt sådant. Det uppställs i lagen inget krav på att planbeskrivningen skall antas av kommunfullmäktige. Del torde få anlas att planbeskrivningen ofta kom-


 


Prop. 1985/86:1                                                     252

mer atl upprättas av ett beredande kommunalt organ. Om sä sker torde beslutet att anta planbeskrivningen få anses som ett sådant beslut av rent förberedande art som enligt 7 kap. 2 § kommunallagen (1977:179) ej får överklagas.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke att planhandlingarna skall ut­formas så alt innebörden kan utläsas utan svårighet lär avse endasi den särskilda handlingen och kartorna, däremot inte planbeskrivningen. För atl detla skall framgå tydligare bör bestämmelsen flyttas och anslutas lill paragrafens första stycke.

1 specialmotiveringen berör deptirtementschefen frågan om ett åsidosät­tande av kravet på lättfattlighet kan leda till atl planen upphävs efter besvär. Därvid uttalas att brister i kravet på lättfatllighet endasi i rena undantagsfall skall kunna leda till ett upphävande. Lagrådet, som erinrar om att det tillkommer domstol att avgöra den saken, antar atl uttalandet oavsiktligt gjorts alltför kategoriskl.

5S

Paragrafen behandlar kravet på samråd när planförslag upprättas. Sedan i paragrafens första mening angivits med vilka kommunen alltid skall samråda sägs i andra meningen att även andra som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd, 1 specialmotivering­en sägs att man med uttrycket "beredas tillfälle till" markerat att kom­munen inte skall behöva ha någon uppsökande verksamhet för att nå intressenterna. Självfallet skall kommunen inte behöva gå ut till envar av dessa med information om förslager. Däremot skall kommunen vara aktivt verksam för att det hälls samrådsmöten. Därefter fär det, såsom anförs i specialmotiveringen, anses ankomma på intressenterna att visa sin vilja att komma till mötena, reagera på utsänt material osv,

1 paragrafen, som enligt lagrådets förslag skall betecknas 5 §, behandlas länsstyrelsens uppgifter vid samrådet, 1 den allmänna motiveringen (s. 85) framhåller departementschefen att statens inflytande när det gäller över­siklsplanen i allt väsentligl måste utövas under samrädsskedet. Av det skälet anser han det nödvändigt att länsstyrelsens uppgifter vid samrådet kommer till uttryck i en särskild bestämmelse. Samtliga föreskrifter i den föreslagna paragrafen är emellertid sådana att de hör till regeringens s, k, restkompetens (8 kap, 13 § första stycket 2 RF), Såsom riktade till den regeringen underställda förvaltningsiorganisationen hör föreskrifterna en­ligt lagrådels mening närmast hemma i den förordning med tillämpnings­bestämmelser till PBL som torde komma att utfärdas, 1 lagstiftningsären­dets nuvarande skede har lagrådet inget yrkande att föreskrifterna skall utgå.


 


Prop. 1985/86:1                                                     253

Beträffande de föreslagna bestämmelsema vill lagrådet anföra följande. Enligt punkt 3 skall länsstyrelsen samordna statliga myndigheters syn­punkter på planförslaget och ta till vara myndigheternas intressen. Av specialmotiveringen framgår atl det skall ankomma pä länsstyrelsen att på slalens vägnar la ställning lill planförslaget. När detta börjar ta form bör länsstyrelsen, anför departementschefen, koncentrera sina insatser på att prioritera mellan motstridiga statliga intressen och göra den samlade vär­dering som kommunen behöver lill ledning för sitt planarbete. Vad det i själva verket är fråga om är således att länsstyrelsen under samrådsskedet skall ha ansvaret för att statliga intressen tillvaratas. Lagrådet föreslår att detta kommer till direkt uttryck i punkten,

1 andra styckel föreskrivs atl länsslyrelsens synpunkter på förslaget skall, om det inte är uppenbart onödigt, sammanställas i etl samrådsytt­rande. Skälet härtill är. enligt vad som framgår av specialmotiveringen, att det är viktigt att länsstyrelsens samlade bedömning framgår klart inför kommunens beslut om den fortsatta handläggningen av planförslaget. En­ligt lagrådels mening fyller bestämmelsen ingen funktion. Det är självklart att länsstyrelsen skall delge kommunen resultatet av sina överväganden. Lagrådet föreslår att bestämmelsen utgår.

Första stycket handlar om kungörande av utställande av översiktsplan. Synpunkter på elt utställt planförslag skall lämnas skriftligen. Att detla iakttas har betydelse bl. a, när det gäller möjligheten atl klandra ett beslut om att anta planen. Sättet för att avge synpunkter bör därför framgå av kungörelsen.

Inledningsbestämmelsen i 8 § har närmast sin motsvarighet i 17 § 1 mom, andra stycket tredje punkten byggnadsstadgan. För närvarande skall kungörandet ske genom byggnadsnämndens försorg. Då blir lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m, m, tillämp­lig. Denna lag gäller nämligen fall där kungörande är föreskrivet beträffan­de åtgärd av organ för den specialreglerade kommunförvaltningen (se prop, 1976/77:63 s, 148 och 166), 1 enlighel med den systematik som används i PBL regleras inte vilket kommunalt organ som skall ombesörja kungörandet. Denna uppgift kan anförtros l.ex, kommunstyrelsen, som inte är ett organ för den specialreglerade kommunförvaltningen. Lagrådet föreslår, för att enhetlighet skall uppnås, en regel varigenom bestämmel­serna i kungörandelagen kommer atl iakttas oavsett vilken kommunal instans som svarar för att kungörelse utfärdas. Man skulle då bl, a, vinna att begreppet ortstidning alltid får den innebörd det har enligt kungörande­lagen. Lagrådet vill i sammanhanget anmärka att en hänvisning till kungö­randelagen erfordras, eftersom det är fråga om kungörande av kommun­fullmäktiges beslut och 7 § kungörandelagen ej lär avse kommunfullmäk­tige.


 


Prop. 1985/86:1                                                     254

Enligt lagrådets mening bör kungörande ske inte endast genom kungö­relsens införande i ortstidning utan också genom atl kungörelsen anslås på kommunens anslagstavla,

1 andra styckel i paragrafen föreskrivs alt ell exemplar av planförslaget med tillhörande handlingar före utställningen skall överiämnas till länssty­relsen, regionplaneorganet och angränsande kommuner som berörs av förslaget. Bestämmelsen innefattar säledes tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär, Belräffande sådana föreskrifter har regeringen en direkl på regeringsformen (8 kap, 13 § första stycket 1) grundad normgiv­ningsmakt. Enligl lagrådets mening bör del därför övervägas om inte bestämmelsen bör utgå för att i stället tas in i den tilltänkta förordningen.

Enligt denna paragraf skall under utställningstiden planförslaget åtföljas, förutom av planbeskrivning, samrådsredogörelse och gällande översikts­plan, också av sådant planeringsunderlag som har betydelse för bedömning av planförslaget. Enligt specialmotiveringen är del kommunens uppfatt­ning om vad som är betydelsefullt som skall vara avgörande. Delta bör tydligt framgå av lagtexten,

12 §

Första stycket av paragrafen, 13 § i lagrådets förslag, innehåller en erinran om skyldigheten att kungöra kommunfullmäktiges beslut om anta­gande eller ändring av översiktsplan på samma sätt som andra fullmäktige­beslut. Denna erinran är ej behövlig och tynger onödigtvis lagtexten. Andra stycket reglerar den expeditionsskyldighet, som åvilar kommunen, sedan beslutet vunnit laga kraft. Expediering bör ske även till regionplane­organ som berörs. Däremot bör det, såvitt gäller övriga myndigheter, vilkas synpunkter ej blivit tillgodosedda, vara tillräckligt att underrättelse sänds till länsstyrelsen, se lagrådets kommentar till 5 kap. 23 §.

Lagrummet anger en bestämd tid inom vilken expediering skall ske, Nägon rättsföljd kan knappast vara knuten till denna tidsfrist. Vidare är expeditionstiden beroende av lokala förhållanden. En föreskrift atl expe­dieringen skall ske utan dröjsmål är därför att föredra. Enligt lagrådets mening kan emellertid bestämmelsen på skäl som angetts under 8 § tas upp i förordning.

13-18 §§

1 dessa paragrafer regleras det planinstitut som benämns områdesbe­stämmelser. Stadgandet i 14 § om vem som antar områdesbestämmelser är i allt väsentligt likalydande med föreskriften i 5 kap. 3 § om vem som antar


 


Prop. 1985/86:1                              ,                       255

detaljplan. I 16 § regleras förfarandet vid utarbetandet av områdesbestäm­melser och härom hänvisar paragrafen till motsvarande regler i 5 kap. beträffande detaljplan. De i 17 och 18 §S intagna bestämmelserna om giltighet och verkan av områdesbestämmelser är i del stora hela identiska med 5 kap, 27 och 28 §§ om giltighet och verkan av detaljplan. Från rent redaktionella synpunkter är det en fördel om 13-18 §§ flyuas till 5 kap, och där placeras i anslulning till motsvarande paragrafer om detaljplan, Dubblyrer kan då undvikas och likaså de olägenheter som hänvisningar till efterföljande paragrafer innebär. Det avgörande skälet för en flyttning är emellertid att områdesbestämmelserna sakligt har mera gemensamt med detaljplanen än med översiktsplanen. Områdesbestämmelserna erbjuder i vissa avseenden samma regleringsmöjligheter som detaljplanen och PBL bygger på att det skall finnas en valfrihet mellan dessa planinstitut. Om­rådesbestämmelserna kan på sätt och vis ses som en planeringsmöjlighet för fall då en delaljplan med dess mera omfattande och detaljerade regle­ring inte behöver tillgripas t, ex, när det inte föreligger någol behov av att ge byggräU eller få rält att lösa mark. Områdesbestämmelsernas placering i det kapitel som handlar om översiklsplanen är ägnad att undanskymma planinstilutens olika sakliga innebörd. För atl det skall tydligare framgå hur PBL: s föreskrifter om planinslituten förhåller sig till varandra är det angeläget att 13-18 §§ bryts ul ur 4 kap, och placeras i 5 kap, I lagrådets förslag har paragraferna sin motsvarighet i 5 kap, 16, 17 och 33-36 §§,

I 13§, som i lagrådets förslag moisvaras av 5 kap, 16 §, anges i vilka avseenden områdesbestämmelser kan meddelas för att inom ett område som inte omfattas av detaljplan reglera användningen av mark och vatten, bebyggelse m. m. Avsikten med områdesbestämmelser är främst atl de skall säkerställa syftet med översiktsplanen. Men de skall också kunna användas för att tillgodose riksintressen. På flera ställen i remissprotokol­lel, bl, a, s, 89 och 431, framhåller departementschefen att avsikten är att områdesbestämmelser skall komma till användning endast inom begränsa­de omräden av kommunen. Detta, sägs det i protokollet, framgår redan av valet av namn på bestämmelserna, I den remitterade lagtexten har, både i 1 kap, 2 § och i förevarande paragraf, genom orden "ett visst område" markerats att områdesbestämmelser inte avses kunna anlas för kommu­nens hela område. Lagrådet vill för sin del påpeka att den föreslagna lagtexten inte hindrar en kommun att anta områdesbestämmelser för hela den areal av kommunen som inte är detaljplanelagd. Eftersom laglexten inte anger hur stort ett område med områdesbestämmelser får vara, t, ex, i procent av kommunens hela areal, uppfyller ju faktiskt ett område som består av kommunens hela areal med undantag av delaljplanelagda delar kriteriet "ett visst område". Lagtexten hindrar inte heller att kommunerna delar upp kommunens areal i flera avgränsade omräden och antar likaly­dande eller i det närmaste likalydande bestämmelser för varje område. En annan sak är att områdesbestämmelser med hänsyn till syftet med dem i de


 


Prop. 1985/86:1                                                     256

allra flesta fall torde komma all omfatta endast avgränsade delar av kom­munen. Del kan dock inte uteslutas all det för enstaka kommuner med speciell karaktär kan vara ändamålsenligt atl vissa områdesbestämmelser gäller för hela kommunen. Lagrådet har anpassat sitt lagförslag till det anförda,

1 specialmotiveringen till 13 § framhålls att uppräkningen i paragrafen är avsedd att vara uttömmande. För att markera detta har i laglexten angetts att områdesbestämmelser får avse "endast" de uppräknade frågorna. En­ligt lagrådets mening behövs inte ordet "endast" för att paragrafens inne­börd i nämnda hänseende klart skeill framgå, 1 lagrådets förslag har ordet därför fåll utgå. Härigenom fär lagtexten samma uppbyggnad som lagtex­ten föreslås få i 5 kap, 7 § lagrådets förslag som behandlar de frivilliga regleringsinstrument som en detaljplan skall kunna innehålla,

I 13 § punkt 7 föreskrivs en inskränkning i möjligheten att meddela bestämmelser om marklov i friluftsområden, nämligen atl regleringen inte får vara sä ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt för­svåras, Lagrådel ålerkommer vid behandlingen av 8 kap. 18 § 4 till den betydelse som begreppet pågående markanvändning skall ha i detta sam­manhang.

När i 13 § punkt 8 talas om "byggnadstekniskt utförande" lär därmed inte avses annat än vad som ryms i orden "utformning och utförande av byggnader" i punkl 4, Av detta skäl upptar lagrådets förslag ingen bestäm­melse om "byggnadstekniskt utförande".

För områdesbestämmelser föreslår departementschefen i 14 § som hu­vudregel att fullmäktige skall anta sådana bestämmelser samt ändring och upphävande av områdesbestämmelser. Enligt andra punkten i paragrafen fär fullmäktige dock besluta att frågor angående områdesbestämmelser inom vissa områden eller med ett visst innehåll skall prövas av kommun­styrelsen eller byggnadsnämnden. Paragrafen saknar motsvarighet i gällan­de rätt, som ju inte känner begreppet områdesbestämmelser. Av visst intresse är emellertid 26 och 108 §§ byggnadslagen. Där regleras antagande av stadsplan och byggnadsplan, Detla ankommer i princip pä kommunfull­mäktige. För båda planformerna g:äller emellertid att fullmäklige i den omfattning som prövas lämpligt får uppdra åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges ställe anta sädan plan. 1 och för sig ger säledes de nu gällande bestämmelserna möjlighet för fullmäktige att helt delegera antagande av plan till byggnadsnämnden, Atl så :;kall ske är emellertid inte avsikten, 1 uttalanden vid kommunallagens tillkomst från såväl föredragande departe­mentschefen som riksdagen har detaljerat angetts vilka beslut som enligt statsmakterna bör anförtros byggnadsnämnden. På molsvarande sätt har departementschefen i förevarande lagstiftningsärende dragit upp riktlinjer för när delegation av områdesbestämmelser bör komma ifråga. Både för gällande rätts del och såvitt gäller PEIL är avsikten sålunda att restriktivitet skall iakttas vid delegation av planärenden. Emellertid synes den av depar-


 


Prop. 1985/86:1                                                      257

tementschefen nu angivna gränsen mellan beslämmelser som det bör an­komma på fullmäktige att besluta om och dem som kan delegeras komma till mindre klart uttryck i den i laglexten valda formuleringen. Enligt lagrådets mening bör avgränsningen anges med samma lokution som an­vänds i I kap. 5 § fjärde stycket kommunallagen. De ärenden som ej får delegeras är alltså sådana som är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt. Att en särskild delegationsbestämmelse över huvud taget är erforderiig i PBL utöver kommunallagens regler beror på att delegation endast får ske till kommunstyrelse eller byggnadsnämnd, se allmänna motiveringen s. 122. I lagrådets förslag har paragrafen sin motsvarighet genom hänvisning i 5 kap. 33 § till 5 kap. 29 §.

De i 16 § intagna reglerna om förfarandet vid antagande av områdesbe­stämmelser motsvaras av 5 kap. 33 § i lagrådets förslag. Den av lagrådet föreslagna paragrafen innehåller ingen hänvisning till bestämmelsen i 5 kap. 10 § tredje stycket aft planhandlingarna skall vara tydligt utformade. Detla tydlighetskrav framgår nämligen redan av 5 kap. 17 § i lagrådels förslag.

Första styckel av 17§ motsvaras av 5 kap, 34 § i lagrådets förslag. Ändringarna i förhållande lill del remitterade förslaget sammanhänger dels med vad lagrådet anfört under 4 kap, 2 S och dels med att det enligt lagrådets mening inte finns anledning att i paragrafen erinra om de fall då områdesbestämmelser upphör att gälla enligt särskilda föreskrifter därom i PBL, Däremot bör det förhållandet att beslut om områdesbestämmelser kan genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 14 § uppmärksammas i lagtexten.

Andra stycket av 17 § har sin motsvarighet i 5 kap, 35 § i lagrådets förslag. En detaljplan för ett område med områdesbestämmelser avses skola kunna genomföras redan innan detaljplanen vunnit laga kraft på grund av förordnanden enligt 13 kap, 14 §. Detla kräver ett tillägg i lagtex­ten,

1 18 § finns en bestämmelse med erinran om föreskrifter som departe­mentschefen ämnar föreslå i syfte att samordna PBL och andra lagar. Enär sådana förslag ännu inte remitterats till lagrådet kan lagrådet nu inte yttra sig rörande bestämmelsen.

5 kap.

1 paragrafen anges punktvis de fall då en detaljplan ärden mest lämpade beslutsformen för alt garantera en god miljö. Vad som i detta avseende föreskrivs under punkt 4 torde täckas av de i föregående punkter - särskilt 1 och 3 - angivna fallen.

Sista styckel utsäger inget annat än att detaljplan inte behöver upprättas 17    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr I. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      258

i den mån de frågor som bör regleras redan är tillräckligt reglerade i områdesbestämmelserna. Lagtexten bör utformas i enlighet härmed. En anledning att anta delaljplan för ett område fastän det redan finns områdes­bestämmelser kan vara att kommunen vill ge fastighetsägarna byggrätter. Ett beslut att anta detaljplan gäller först sedan det vunnit laga kraft. Samtidigt upphör områdesbestämmelserna att gälla, (Se 34 och 35 §§ i lagrådets förslag,) Att beslut om detaljplan likväl i viss del kan genomföras dessförinnan följer av 13 kap, 14 §.

2§

1 paragrafen föreskrivs att delaljplanen bör ulformas bl. a. med hänsyn tagen till de befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande. Enligl specialmoUveringen skall bestämmelsen ses som en precisering av hur den allmänt hållna föreskriften i I kap, 4 § (1 kap, 5 § i lagrådets förslag) skall tillämpas för att enskilda intressen skall tillgodoses vid detaljplaneläggning. Särskilt pekar departementschefen på den grannlaga avvägning mellan allmänna och enskilda intressen som måste göras i de avseenden en plan medför inlösen­rätt, 1 specialmotiveringen jämförs denna intresseavvägning med de be­dömningar som skall göras enligt 2 kap, 12 § första stycket expropriations­lagen, där det föreskrivs att tillstånd till expropriation inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses pä annat sätt eller om olägenhe­terna av expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. 1 9 kap. 3 § utredningsförslaget fanns en bestämmelse med i huvudsak samma innebörd som avvägningsregeln i expropriationslagen. Den föreslagna bestämmelsen mötte emellertid kritik från flera remissinstanser. Den ansågs bl. a, slå vakt om enskild rätt och bestående markförhållanden på etl sätt som kunde äventyra en ändamåls­enlig samhällsutveckling. Departementschefen pekar för sin del på aft det kan förekomma alt en fastighetsägare får avstå mark utan att han får någon motsvarande nytta av planen. Om i sådant fall en frivillig överenskom­melse inte kan träffas, bör enligt departementschefen i första hand efter­strävas en planutformning som medför att minsta möjliga skada uppkom­mer för fastighetsägaren. Leder det till en frän allmän synpunkt sämre utformning av planen bör dock, framtiåller han, markägarens intresse vika,

1 det remitterade förslaget saknas en beslämmelse som ålägger kom­munen att tillse att en detaljplan i de delar den kan fä expropriaiiva effekter utformas sä alt de som nödgas avstå mark eller rättigheter inte drabbas av olägenheter som inte slår i rimlig proportion till nyttan av planen från allmän synpunkt. Departementschefens nyss återgivna uttalanden kan vis­serligen antas få viss genomslagskraft vid tillämpningen av förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening är det emellertid, främst med lanke på att den obligatoriska fastställelseprövningen med däri ingående intresseavväg-


 


Prop. 1985/86:1                                                    259

ningar slopas, av rättssäkerhetsskäl erforderiigt atl lagen innehåller en regel som slår fast kommunens skyldighet i nu ifrågavarande hänseenden. En sådan regel kan lämpligen tas in som ett andra stycke i förevarande paragraf

Det är naturiigtvis angeläget att arbetet med elt planförslag redan på ett tidigt stadium inriktas pä lösningar som begränsar de olägenheter som kan uppkomma för enskilda intressen. För alt detla önskemål skall tillgodoses bör regeln ange alt planen i de delar den medför att mark eller räitigheter kan komma att tas i anspråk skall "utformas" så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter den åsamkar enskilda.

Eftersom länsstyrelsen enligt det remiUerade förslaget inte självmant kommer att pröva i vad mån en anlagen detaljplan på ett oacceplabeli sätt inkräktar på enskilda intressen måste de enskilda fastighetsägarna och rälUghetsinnehavarna själva bevaka de avvägningar som kommunen beslu­tar om i planerna och vid missnöje överklaga besluten. Detta ställer krav på atl fastighetsägarna och rälUghetsinnehavarna uppmärksammas på de konsekvenser i fråga om skyldighet att avstå mark och rättigheter som planen kan ha för dem, 1 PBL finns flera bestämmelser som bl, a, har till syfte alt tillgodose delta krav, t, ex. bestämmelserna om samråd, genom­förandebeskrivning och planhandlingarnas tydlighet. Lagrådet anser emel­lertid att de bestämmelser som finns inte är tillfyllest för att lillgodose rimliga krav på rättssäkerhet. Såsom närmare framgårav lagrådets ytlran­de under 5 kap, 20 och 23 §§ föreslär därför lagrådet dels att det i den kungörelse som utfärdas innan ett planförslag ställs ut för granskning anges vilka fastigheter eller rättigheter som kan komma atl tvångsvis tas i an­språk för planens genomförande, dels att ägare av fastigheter eller inneha­vare av rättigheter som nu har sagts alltid underrättas om utställandet och om beslut om antagande av detaljplan. Han bör tillika erhålla uppgift om vad han skall iaktta om han vill överklaga beslutet,

3§

Paragrafen anger som huvudregel alt det är kommunfullmäktige som skall anta beslut om detaljplan. Viss möjlighet öppnas för fullmäktige alt delegera sin befogenhei till kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden. Dessa bestämmelser hör närmast hemma i förfarandeavsnittet, I lagrådets förslag har regeln tagits upp i 29 §, På skäl som anförts under 4 kap, 14 § bör delegationsregeln utformas med beaktande av den lydelse som I kap, 5 § fjärde stycket kommunallagen har.

4§

Paragrafen, som i lagrådets förslag betecknas 3 §, reglerar hur i detalj­planer marken skall delas in i tre grupper efter huvudändamål. Den första


 


Prop. 1985/86:1                                                      260

gruppen utgörs av allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker. Av specialmotiveringen framgår zxt med gata i PBL avses områden för fordons- och gångtrafik där kommunen svarar för anläggande, upplåtande och underhåll av trafikområdet. Med väg avses områden för fordons- och gångtrafik, där fastighetsägarna svarar för motsvarande åtgärder. Utan att det direkt framgår av remissen torde man ha avsett att begreppet väg skall innefatta också trafikområden där staten svarar för åtgärderna. De angivna definitionerna har inte redovisats i någon lagtext. Departementschefen påpekar emellertid att uttrycket "gata och annan allmän plats" används i PBL som samlingsterm för all mark avsedd för allmän plats inom området när kommunen är huvudman. Pä motsvarande sätt avser "väg och annan allmän plats" sädan mark för vilken enskild är huvudman. Det sistnämnda uttrycket torde också - i enlighet med vad som nyss sagts - innefatta markområden där staten är huvudman.

Elt exempel på de i del föregående gjorda distinktionerna återfinns i paragrafens andra stycke, där del sägs att ulformningen och användnings­sättet skall anges för galor och andra allmänna platser för vilka kommunen enligt 6 kap, 27 § är huvudman. För att syftei med bestämmelsen klart skall framgå är det emellertid inte erforderligt att gator, som ju enligt definitionen i första stycket är allmänna platser, särskill anges. Lagrådet anser vidare att hänvisningen till 6 kap, 27 §, vari föreskrivs att kommunen i regel skal! vara huvudman för gator och andra allmänna platser inom omräden med detaljplan, är onödig. Lagrådet föreslär att bestämmelsen ges följande lydelse: "1 fråga om allmänna plalser, för vilka kommunen är huvudman, skall användningen och utformningen anges."

Lagrådet vill redan nu anmärka att lagrådet på de skäl som nyss har anförts också i fortsättningen i PBL föreslår att - med vissa undantag -"gator" resp. "vägar" inte särskilt anges då orden står tillsammans med "andra allmänna platser", se t,ex, 6 kap. 17-20 §§, 25 §, 27 §, 28 § och 31 § i det remiUerade förslaget. Det må för övrigt påpekas att orden "gata" och "väg" i lagrådsremissen inte genomgående används i de betydelser som de tillagts i specialmotiveringen till förevarande paragraf Som exem­pel kan nämnas att departementschefen i specialmotiveringen till 6 kap, 25 § anför att kommunen inte är förhindrad att lösa mark om det är staten som i egenskap av väghållare är huvudman för dessa "gator". Enligt definitionen lorde här avses "vägar". Vidare används i laglexten i 6 kap, 30 § andra stycket "gatan" trots att staten enligt lagrummet är väghållare och därmed har huvudmannaskapet för trafikleden,

I punkt 2 talas om "kvartersmark" avsedd för bl, a, bebyggelse och olika slags anläggningar samt skydds- och säkerhetsområden, I 25 § bygg­nadslagen används ordet "byggnadskvarter" som benämning på annan mark än allmän plals och s, k, specialområden. Till specialområden hänför byggnadslagen bl, a, sådana områden som i punkl 2 räknas till "kvarters­mark", 1 PBL bör inte användas uttryck som för tanken till i gällande räu


 


Prop. 1985/86:1                            .                        261

använda uttryck med en speciell, från PBL avvikande innebörd, "Kvar­tersmark" i punkt 2 betyder inte något annat än "mark". Det senare ordet är att föredra.

5§

En grundläggande skillnad mellan sladsplan och byggnadsplan är au kommunen är huvudman för allmänna platser inom stadsplanelagda områ­den medan fastighetsägarna har ansvarei inom områden med byggnads­plan, I PBL ersätts sladsplan och byggnadsplan med en enda planform, detaljplan. Enligt 6 kap, 27 § i det remitterade förslaget skall normalt kommunen vara huvudman för mark som i detaljplanen är avsedd för allmänna platser. Avsikten är emellertid att kommunen ocksä framdeles skall kunna överlåta huvudmannaskapet på någon annan. Med den i PBL valda lösningen med endast ett planinstitut mäste det framgå av planen om kommunen vill begagna sig av denna möjlighet. Vad som nu har sagts utgör bakgrunden till bestämmelsen i förevarande paragraf, som i lagrådets förslag betecknas 4 §.

Ordalydelsen i paragrafen hindrar inte att kommunen har huvudmanna­skapet för vissa allmänna platser i etl planomräde medan ansvaret för övriga allmänna platser i området överiåts på en annan huvudman eller pä flera andra huvudmän. Frågan om en sådan eller annan fördelning av huvudmannaskapet i en och samma plan skall vara möjlig har inte berörts i remissprotokollel. Om avsikten är att delat huvudmannaskap inte skall få förekomma bör skälen härför närmare utvecklas av departementschefen,

1 specialmotiveringen till paragrafen anförs att del, i likhet med vad som nu lillämpas, bör kunna överlåtas på fastighetsägarna att svara för väghåll­ningen inom t, ex, fritidsområden och industriområden, I sammanhanget nämns emellertid också s, k, storkvarter. Detta är enligt lagrådets mening missvisande. Betecknande för storkvarter är nämligen att de i planen helt redovisas på mark som avses i 4 § första stycket 2 (3 § första stycket 2 i lagrådets förslag). Vägar och andra förbindelseleder liksom grönområden o,d, är således inte särskilt angivna i planen. Vid plangenomförandet inrättas de som gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen för de i storkvarteret ingående fastigheterna, Plantekniskt ligger alltså dessa områ­den på mark för bebyggelse och förevarande paragraf är därför inte till­lämplig på dem,

Paragrafen upptar vissa bestämmelser om genomförandetid och om tid för tillfällig markanvändning, Ulformningen av paragrafen lämnar en del övrigt att önska. Inledningsvis må anmärkas att enligt 15 § i det remittera­de förslaget genomförandetiden kan förlängas eller förnyas. En anmärk-


 


Prop. 1985/86:1                                                     262

ning härom bör göras i förevarande paragraf Motsvarande erinran om möjligheten till förlängning av tid för tillfällig markanvändning torde också ges. Redan på grund av det anförda blir bestämmelsema om genomföran­detid och om lid för tillfällig marlianvändning så omfatlande att de bör delas upp på två paragrafer - 5 och 6 §§ i lagrådets förslag - av vilka den första behandlar genomförandetiden och den andra tid för tillfällig markan­vändning. Också systematiska skäl talar för en sådan uppdelning.

Enligt huvudregeln i det remitterade förslaget skall genomförandetiden räknas från den dag då beslut att anta planen vinner laga kraft. Myndighet där besvärstalan är anhängig kan enligt 13 kap, 14 § på begäran av kom­munen förordna att planen får genomföras i sädana delar som inte berörs av besvären. Efter eU sådant förordnande måste genomförandetiden börja löpa beträffande de områden förordnandet avser. Förordnandet blir eljest verkningslöst. Huvudregeln bör kompletteras med en hänvisning till 13 kap, 14 § (13 kap, 8 § andra stycket lagrådets förslag). Det sagda gäller också utgångspunkten för beräkning av tid för tillfällig markanvändning, se 5 § första stycket och 6 § lagrådets förslag.

Den tidpunkt, frän vilken genomförandetiden skall löpa, kan fritt be­stämmas av kommunen. Om kommunen beslutaratt tiden skall börja långt efter det att planen vunnit laga kraft kommer berörda fastigheter under hela denna tid inte att kunna användas för sitt i planen avsedda ändamål. Före genomförandetiden kan bygglov vägras till åtgärd som avses med planen. Ett sådant lov skulle nämligen strida mot detaljplanens bestämmel­ser. Den exploateringsrätt som planen medför blir alltså vilande och kan ej utnyttjas under liden mellan planens anlagande och genomförandetidens början. Man frågar sig om detta verkligen är avsett och om inte i vart fall någon tidsgräns bör ställas upp. Som bestämmelsen är utformad lämnar den möjlighet öppen att ensidigt tillisodose kommunens iniressen och den kan även medföra olikheter i tillämpningen. När man anser genomförande­tiden vara en planbestämmelse, borde bygglov inte heller kunna meddelas sedan genomförandetiden löpt ut, I specialmotiveringen uttalas emellertid att den omständigheten att genomförandetiden gått till ända givetvis inte hindrar elt positivt ställningstagande lill ansökningar om lov.

Kommunen har fått en vidsträckt rätt att förlänga och t,o,m, förnya genomförandetiden. Den sammanlagda genomförandetiden kan då bli mycket lång, Detla står i mindre god överensstämmelse med att enligt huvudregeln i förevarande paragraf maximitiden är femton år. Inte heller hindrar bestämmelserna att tid för tillfällig markanvändning löper ännu sedan genomförandetiden har gått till ända. En sädan ordning synes mind­re lämplig.

Som reglerna utformats torde ofrånkomligen också vissa tillämpnings­svårigheter uppstå. Om kommunen bestämt viss dag när genomförandeti­den skall bölja, kan del när besvär ogillas inträffa att denna tidpunkt passerats då ärendet avgörs. Hur rnan då skall förfara är inte berört i


 


Prop. 1985/86:1                                                      263

remitterade förslaget. En möjlighet är att det får anses ankomma pä över­prövande myndighet att bestämma ny tid från vilken genomförandetiden skall räknas. En så bestämd tidpunkt kan emellertid komma au passa mindre bra med övrig kommunal planering.

För skilda delar av planen kan olika genomförandetider bestämmas. Regeln är betingad av alt en planerad utbyggnad skall kunna anpassas till skolor, va-anläggningar och annan service som kommunen skall ombe­sörja. Om kommunen beslutat att genomförandetiden för en etapp skall bölja löpa år 1990 och för en följande etapp år 1995 kan tidsskillnaden krympa på ett inte avsett eller önskvärt sätt i fall starten för den första etappen blir förskjuten på grund av besvär över planen. Delta kan man visserligen komma till rätta med genom alt relatera genomförandetiden för en senare etapp till viss tid efter det att genomförandetiden för en tidigare etapp helt eller delvis börjat löpa. Om en etappvis utbyggnad Udsmässigt har samband med kommunens hela bostadsförsörjningsprogram, är emel­lertid den antydda utvägen knappast framkomlig,

1 andra stycket ges en hjälpregel för det tänkta fallet att kommunen underlåtit att bestämma genomförandetid. Behovet av regeln synes disku­tabelt. Det är föga troligt att en kommun skulle försumma att ange genom­förandetiden i ett planförslag. Denna har ju avgörande betydelse för hela planläggningsarbetet. Skulle mot förmodan detta inträffa kan man utgä från att felet uppmärksammas av länsstyrelsen eller sakägarna under sam­rådet och utställningen. Det sagda gäller också när det är fråga om endast ändring av detaljplan och även om förfarandereglerna för enkelt planförfa­rande tillämpas. Om regeln likväl anses erforderlig kan den i sin föreslagna utformning leda till rättsförluster för enskilda. Lagrådet avser följande situation. En detaljplan med femton års genomförandetid har antagits. Kort tid därefter ändras planen, varvid genomförandetid inte bestäms. Tiden kan alltså då pä grund av den föreslagna regeln förkortas. Detla är uppenbariigen till nackdel för berörda fastighetsägare.

De av lagrådet nu antydda problemen är inte alls eller endast knapphän­digt belysta i motiven. Lagrådet beklagar detta särskilt som reglerna om den tidsbegränsade exploateringsrätten hör till de mest centrala avsnitten i PBL. Lagrådet, som anser sig inte kunna reservationslöst tillstyrka de föreslagna reglerna, efteriyser klarare uttalanden från departementsche­fens sida i de frågor som här har berörts,

7§

Första meningen i denna paragraf är överflödig, eftersom den inte ut­säger något utöver vad som följer av andra föreskrifter i lagen, särskill föreskrifterna i 2 och 3 kap. saml i I och 8 §§ av förevarande kapitel. Andra meningen hör sakligt nära samman med följande paragraf och bör fogas till den paragrafen som ett sista stycke.


 


Prop. 1985/86:1                                                      264

Paragrafen motsvarar 7 § i lagrådets förslag. Enligt specialmotiveringen innehåller den exempel på förhålla;nden som får regleras i en delaljplan. Denna exemplifierande innebörd kommer till uttryck även i paragrafens ingress, som anger att beslämmelser kan meddelas "bland annat" i de avseenden som särskilt uppräknas. Det synes knappast bli aktuellt att i en detaljplan reglera andra frågor än de uppräknade. Från principiell syn­punkt är det också önskvärt, att lagen sätter en gräns för de frågor som en kommun får reglera i detaljplan. Lagrådet förordar därför att paragrafen ulformas så att den uttömmande anger de förhållanden som fär regleras.

Enligt paragrafens punkt 7 kan i en delaljplan meddelas bestämmelser om bl, a. "ulfarter" mot allmänna platser, I byggnadsstadgans motsvaran­de paragraf 12 § 2 mom. tredje stycket, talas det om "utfart eller annan utgång" mot gata. Någon saklig ändring torde inte vara avsedd när i punkt 7 används endast ordet "utfart". Lagrådet föreslår att byggnadsstadgans ord bibehålls.

Av skäl som framgår av lagrådets yttrande under 4 kap, 13 § upptar lagrådets förslag ingen bestämmelse om "byggnadstekniskt utförande", punkt 11 i det remitterade förslaget.

Som lagrådel anfört under 7 § bör till förevarande paragraf fogaS en föreskrift att detaljplan inte får göras mer detaljerad än som är nödvändigt,

Pä skäl som anges under 6 § bör i punkt 3 hänvisas till 13 kap, 14 §, se 13 kap. 8 § andra styckel i lagrådets förslag. På skäl som anges under 6 kap. 20 § bör punkt 4 utgå,

10 och 11 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om planhandlingarna och vilka beskrivningar som bör finnas till en detaljplan. Del är alltså fråga om hur den antagna planen skall se ut i sitt slutliga skick. Emellertid skall vissa av de i paragraferna angivna handlingarna finnas redan när förslag till detalj­plan upprättas. Lagrådet avser grundkarta, planbeskrivning och fastighets­förteckning. Den närmare beskrivningen av dessa handlingar har därför sin plats i avsnittet om förfarandet, I lagrådets förslag äterfinns beslämmelser­na härom i 19 och 26 §S, Av molsvarande skäl bör det i 10 § uppställda tydlighetskravet anknytas till de slutliga planhandlingarna. Tydlighetskra­vet kommer att avspegla sig redan i utformningen av planförslaget. Det kan anmärkas att redan planförslaget skall redovisa motiven till förslaget och de viktigaste följderna av det (21 § i lagrådets förslag). Övriga bestämmel­ser i 10 och 11 §§ har med vissa jämkningar upptagits som 9 och 10 §§ i lagrådets förslag.


 


Prop. 1985/86:1                                                     265

Enligt remissen är det inte obligatoriskt att upprätta grundkaria eller fastighetsförteckning. Som regel behövs emellertid dessa handlingar. En­ligt lagrådets förslag skall vid upprättande av förslag till detaljplan grund­karta och fastighetsförteckning finnas om det inte är uppenbart obehövligt. Detta ger utrymme för att i undantagsfall utesluta båda eller endera av dessa handlingar. Vad gäller fastighetsförteckningen bör den givetvis uppta berörda fastigheter. Enligt det remitterade förslaget skall vidare de samfälligheter som berörs av planen förtecknas. Härmed torde avses inte endast marksamfälligheter utan också l.ex, samfällighet enligl anlägg­ningslagen och servitut som hör till flera fasligheter gemensamt. Detta bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Samtidigt bör införas en bestäm­melse i syfte att förenkla förteckningen när samfällighet förvaltas av för­ening. Därjämte bör förteckningen, såsom nu föreskrivs i 15 § andra stycket byggnadsstadgan, ocksä uppta andra områden - t, ex, gatu- och vägmark — som berörs av planen. Sådana områden behöver nämligen inte ingå i fastighetsindelningen (se Landahl och Nordström: Fastighetsbild­ningslagen s. 378), Enligt förslaget skall förteckningen ange ägarna till den fasta egendomen och innehavare av särskild rätt i denna. Fastighetsför­teckningen har under det fortsatta förfarandet betydelse som förteckning över de intressenter vilka skall underrättas om planförslagets utställande. Underrättelse härom skall inte gå till hyresgäster. Behovet av kommunika­tion med dem blir tillgodosett genom kungörelse i ortstidning om utställ­ningen och genom underrättelse till organisation och förening av hyresgäs­ter. För att ej onödigtvis tynga arbetet med förteckningen och dess ajour­hållning bör i förteckningen förutom ägare till fast egendom tas upp endast innehavare av annan särskild rätt än hyresrätt. Med särskild rätt avses här liksom eljest i PBL inte panträtt. Närmare föreskrifter om vilka uppgifter som skall tas med i fastighetsförteckningen och varifrån uppgifterna skall hämtas behövs för den praktiska tillämpningen. Lagrådet förutsätter alt sådana bestämmelser - vilka är att anse som föreskrifter om verkställighet av lag - kommer att beslutas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.

12 §

Av första stycket i paragrafen, som i lagrådets förslag betecknas 11 §, framgår atl en detaljplan får ändras eller upphävas före genomförandeti­dens utgång endasi om det finns synnerliga skäl eller om berörda fastig­hetsägare har samtyckt till del. Departementschefen har i den allmänna motiveringen (s, 125) berört vad som skall anses vara innefattat i begreppet synnerliga skäl. Det skall, framhåller han. ha uppstått nya förhållanden av stor allmän betydelse som inte kunde förutses vid planläggningen och som inte med rimliga insatser frän det allmännas sida kan bemästras på annat sätt än genom ändring eller upphävande av planen. Enligt lagrådets mening


 


Prop. 1985/86:1                                                      266

bör vad departementschefen sålunda utvecklat komma till direkt uttryck i lagrummet för att det på ett klarare sätt än genom hänvisning lill uttrycket "synnerliga skäl" skall framgå när det skall vara möjligt att mot fastighets­ägarnas bestridande ändra eller upphäva planen, 1 lagrådets förslag har första stycket utformats i enlighet rned vad som nu har sagts,

I andra siycket i paragrafen föreskrivs att detaljplanen efter genomföran­detidens utgång får ändras eller upphävas, om det är påkallat från allmän synpunkt. Vid den bedömning som då skall ske behöver enligt ett uttalande i specialmotiveringen några enskilda intressen inte vägas in. Det bör. framhåller departementschefen, vara tillräckligt att kommunen anser att planen inte längre är lämplig som grund för bygglovprövningen.

Enligt 1 kap, 4 § skall ju alltid - i den mån inte annat föreskrivs - både allmänna och enskilda intressen beaktas vid prövning av frågor enligt PBL, Avsikten med det i specialmoliveringen gjorda uttalandet torde därför vara att markera att den som har en rättighet enligt planen inte skall kunna åberopa denna vid den avvägning som skall göras när fråga uppkommer om att låta planen upphöra att gälla eller att ge den ett annat innehåll. När det gäller att ta ställning lill det nya innehåll som planen vid en ändring skall ges, skall självfallet också enskilda intressen enligt huvudregeln i I kap, 4 § vägas in, lät vara att inte heller vid denna avvägning rättigheter enligt den tidigare planen behöver beaktas. Vad som nu har sagts bör komma till uttryck i lagtexten.

1 detaljplan skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras, GenomförandeUden ingår som en särskild bestämmel­se i detaljplanen. Enligt 15 § kan denna tid förlängas eller förnyas. Ett beslul härom innebär alltså en ändring av delaljplanen. Emellertid är del ej avsett alt för beslul om ändring av genomförandetid skall gälla de i 12 § angivna förutsättningarna för ändringsbeslut i allmänhet. Detta skulle näm­ligen bl. a. innebära att beslut om förnyelse, som ju fattas efter genomfö­randelidens utgång, vore underkastat mindre stränga villkor än en under genomförandeliden beslutad förlängning, I etl sista stycke i paragrafen, i lagrådets förslag betecknad 11 §, bör därför anges att förlängning och förnyelse av genomförandetid regleras i - enligt lagrådets förslag - 14 §, Däremot gäller om genomförandetiden skall förkortas samma krav som för andra beslut om ändring av delaljplan. Del anförda gäller i tillämpliga delar också i fråga om tid under vilken Ullfällig markanvändning fått pågå.

14 §

Lagrådet föreslår atl i första stycket i paragrafen, i lagrådets förslag 13 §, efter ordet "ändras" inskjutes "eller helt eller delvis upphävs". Härige­nom uppnås överensstämmelse med lydelsen i 6 kap. 12 § andra meningen såsom denna utformats i 6 kap. 11 § lagrådets förslag.


 


Prop. 1985/86:1                                                     267

15 §

I första stycket av paragrafen, som i lagrådets förslag betecknas 14 §, regleras kommunens möjligheter att föriänga eller förnya genomförandeti­den. Med förlängning av genomförandeliden avses enligt specialmolive­ringen att planbestämmelsen angående denna tid ändras under genomfö­randetiden sä att den kommer att omfatta en längre tidsperiod. Förnyelse av genomförandetiden avser det fall atl tiden har löpt ut och att ett genomförande aktualiseras först senare. De nu redovisade begreppsbe­stämningarna framgår emellertid inte av lagtexten.

Såsom framgår av 6 § i del remitterade förslaget kan olika genomföran­delider bestämmas för skilda delar av en detaljplan. Avsikten är självfallet att varje sådan genomförandetid skall kunna förlängas eller förnyas. Vi­dare torde avsikten vara atl en förlängd genomförandetid som har löpt ut skall kunna förnyas och att en "förnyad" genomförandeUd i sin tur skall kunna förlängas eller, om ocksä den löper ut, på nytt kunna förnyas för att därefter kunna förlängas. Beslut om föriängningar och förnyelser skall -såsom förslaget torde böra uppfattas - kunna ske ett obegränsat antal gånger, dock endast för högst fem år varje gång. Under 6 § har lagrådet ifrågasatt lämpligheten av atl kunna utan gräns förlänga och förnya genom­förandetiden.

För att lagtexten pä ett bättre sätt skall klargöra dels innebörden i orden "föriängas" och "förnyas", dels de olika situationer när beslut om för­längning och förnyelse kan fattas föreslår lagrådet att första stycket ges den lydelse som framgår av lagrådets förslag.

Lagrådet vill i detta sammanhang peka på atl kommunens beslut om förlängning enligt första stycket mäsle fallas medan genomförandetiden pågår. Har genomförandetiden hunnit gå ut innan beslut fattas blir det enligt definitionerna fräga om förnyelse av genomförandetiden.

I andra siycket har upptagits en bestämmelse om när kommunen skall vara skyldig att förlänga genomförandetiden beträffande en fastighet. Trots att bestämmelsen har ett materiellt innehåll har den utformats som en bevisregel. Delta är en ovanlig lagstiftningsteknik, Lagrådel förordar atl bestämmelsen i stället ges en utformning som klariägger dess reella inne­börd. Alt det åvilar den som begär förlängning av genomförandetiden atl visa atl de omständigheter som anges i bestämmelsen föreligger behöver inte särskilt utsägas.

Med anledning av att bevisskyldigheten i det remitterade förslaget lagts på ägaren av den fastighet varom är fråga, vill lagrådet framhålla all det inte med nödvändighet behöver vara denne som genomför planen. Genom­förandel kan också ankomma på en nyttjanderätlshavare,

Lagrådel föreslår vidare att till andra stycket fogas en beslämmelse om att ansökan om förlängning skall göras före genomförandetidens utgång. Det må framhållas all i den situation som regleras i andra stycket behöver.


 


Prop. 1985/86:1                                                     268

i motsats till vad som gäller enligt första stycket, något beslut om förläng­ning inte fallas före genomförandetidens utgång. En motsatt ordning skulle vara orimlig för fastighetsägaren.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om förlängning av den lid under vilken tillfällig markanvändning får pågå, Siycket bör av systemaUska skäl brytas ut och bilda en egen paragraf, som placeras närmast efter föreva­rande paragraf, I lagrådels förslag betecknas den nya paragrafen 15 §,

17 §

Paragrafen upptar bestämmelser om samråd. Beslämmelserna har sin motsvarighet i kapitlet om översiktsplan. I lagrådets förslag har bestäm­melserna, uppdelade på 20 och 21 §§, utformats med 4 kap, 3 och 4 §§ i lagrådels förslag som förebilder.

Bland dem som skall beredas tillfälle till samråd ingår självfallet sak­ägarna. Enligt vad lagrådel anfört i anslutning lill 1 kap, 8 § bör inte i PBL tas upp någon legal definition pä sakägare. Med sakägare fär i nu föreva­rande sammanhang förstås i första hand ägare till fast egendom och inneha­vare av annan särskild rätt i denna än hyresrätt. Den som är bosalt pä en fastighet omfattas därför, även om han har självständig hyresrätt, ej av sakägarbegreppet. Att samråd skall ske med denna kategori och med lokalhyresgäster behöver alltså särskill anges. En annan kategori som här och i 23 § (30 § lagrådets förslag) samt i 8 kap, 22 § ocksä måste uppmärk­sammas är bostadsrättshavare. Ej heller i I kap. 8 § andra stycket i det remitterade förslaget angiven organisation eller förening av hyresgäster ingår i sakägarkretsen. De kommer emellertid att omfattas av samrådet redan som bestämmelsen är utformad i remitterade förslaget. En sådan organisation eller förening är nämligen en sammanslutning som har ett väsentligt intresse av förslaget lill detaljplan.

18 §

I lagrådets förslag har bestämmelserna upptagits i 22 § som redaktionellt har 4 kap. 5 § i lagrådets förslag som förebild.

19 §

Bestämmelsen återfinns i lagrådets förslag som 23 §, Till paragrafen bör av systematiska skäl föras stadgandet i 22 § första stycket remitterade förslaget om hur och när synpunkter på planförslaget skall framföras med den jämkning som framgår av vad la.grådel anfört under 22 §.


 


Prop. 1985/86:1                                                     269

20 §

Paragrafen, som i lagrådets förslag motsvaras av 24 och 25 §§, behandlar kommunens skyldighet alt kungöra-planförslagets utställande, att över­lämna förslaget lill länsstyrelsen och till vissa kommuner saml att under­rätta sakägare m.fl. om utställandet. På skäl som anges i det följande bör bestämmelsema om vad kungörelsen skall innehålla byggas ut i förhållan­de till det remitterade förslaget. Även i andra hänseenden bör paragrafen kompletteras. För att den inte skall bli otympligt lång och svåriäsl bör den delas upp pä Ivå paragrafer av vilka den ena behandlar kungörandet och överlämnandet och den andra reglerar undertättelse Ull sakägare m, fl.

Enligt det remitterade förslaget skall utställningen av planförslaget of­fentliggöras genom kungörande i ortstidning och undertättelser som sänds till sakägare m, fl. Lagrådet anser att offentliggörande bör ske även genom anslag pä kommunens anslagstavla.

Såsom lagrådet anfört under 2 § är det från rättssäkerhetssynpunkt VäsenUigt att fastighetsägare uppmärksammas på att de till följd av en delaljplan kan tvingas att avslå mark. Även innehavare av särskild rätt till mark, exempelvis en artendator, kan bli tvungen att tåla inskränkningar i sin rätt. Bestämmelser om vad markägare och andra kan behöva tåla äterfinns i 6 kap, 17, 19 och 20 §§, För atl de som kan komma att lida intrång i sina rättigheter skall bli i tillfälle att bevaka sina iniressen under utställningen bör del av kungörelsen framgå vilken mark eller särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt de nyssnämnda bestäm­melserna. Av kungörelsen bör vidare framgå all den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anla planen.

Såsom lagrådet anmärkt under 4 kap, 8 § bör bestämmelsen om kungö­rande kompletteras med en regel som hänvisar till lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m, m.

Det bör övervägas om inte bestämmelsen om översändande av planför­slaget till länsstyrelsen och till vissa kommuner kan ulgä och ersättas av föreskrifter i en förordning. Även i denna del får lagrådet hänvisa till sitt yttrande under 4 kap, 8 §,

Enligt det remitterade förslaget skall undertättelse om innehållet i kun­görelsen sändas till sakägare m.fl, "som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas". Detta överensstämmer med vad som i dag gäller enligt 17 § 4 mom, byggnadsstadgan i fråga om underrättelse till markägare och innehavare av servituts- eller arrenderätt som inte skriftli­gen godkänt ell planförslag. Underrättelse enligt det nu föreliggande för­slaget skall sändas till betydligt flera adressater än vad byggnadsstadgan föreskriver. Bl, a, skall enligt punkt 4 även andra än sakägare underrättas, om de har ett väsentligt intresse av planförslagel, I specialmotiveringen nämns enskilda personer, sammanslutningar och företag som på ett päiag-


 


Prop. 1985/86:1                                                     270

ligt sätt berörs av förslaget och som tidigare har yttrat sig skriftligen och därvid anmält sin önskan att fä del av underrättelsen. Det kan alltså komma att röra sig om ett betydande antal underrättelser.

I den allmänna motiveringen (s. 28) understryker departementschefen önskemålet atl handläggningen av planärenden inte blir avsevärt mera komplicerad än i dag och att alla möjligheter all minska den byråkratiska hanteringen las lill vara. En sådan möjlighel är att slopa kravet atl under­rättelse om utställningen skall sändas i rekommenderat brev. Genom sam­rådet är del sörjt för information till och kommunikation med alla som kan antas ha ett verkligt iniresse av planförslaget. Det torde kunna anlas att de som deltagit i samrådet själva är angelägna att hålla sig ajour med ärendets vidare handläggning. Mottagandet av underrättelsen medför inte något åliggande atl prestera eller tåla något. Behovet att kunna styrka distributionen av underrättelserna kan tillgodoses genom tjänsteanteck­ning alt försändelsen sänts i vanligt brev. Enligt lagrådets mening bör det kunna godtas atl underrättelserna sänds i sådant brev, jfr t. ex, 1 § första stycket förordningen (1978:373) om skyldighet för domstol att underrätta part om dom i brottmål m,m. Lagrådet utgår härvid från att kungörelsen får det innehåll som lagrådet har föreslagit.

1 konsekvens med vad lagrådet anfört om sakägarebegreppet under 1 kap. 8 § bör den i andra stycket punkterna 1-3 angivna kretsen av adres­sater ges en annan bestämning,

1 paragrafens tredje stycke ges föreskrifter om till vem undertättelse får sändas när planförslaget berör "ett markområde som är samfällt för flera fastigheter med skilda ägare". Del förenklade förfaringssätt som då får användas lorde vara avsett att tillämpas inte endast när en marksamfäl­lighel berörs ulan också när förslaget angår en sådan gemensamhetsan­läggning som avses i anläggningslagen (1973: 1149), Den avsedda innebör­den lorde framgå om säsom villkor för det förenklade förfaringssättet anges alt förslaget berör "en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan utsedd atl förvalta samfällighelens angelägenheter". Till en sådan samfällighet är även häradsallmänningar enligt lagen (1952: 166) om hä­radsallmänningar och allmänningsskogar enligt lagen (1952; 167) om all­männingsskogar i Norrland och Dalarna att hänföra.

Sista stycket av paragrafen innehåller bestämmelser om s.k, kungörel­sedelgivning enligt delgivningslagen (1970; 428) när ett stort antal sakägare skall undertätlas och kostnad och besvär med att undertätta envar av dem är störte än som är förenligt med hänsyn till ändamålet med underrättel­sen. Enligt 17 § delgivningslagen s.kall inom tio dagar från beslut om kungörelsedelgivning ett meddelande om att handlingen hälls tillgänglig hos myndigheten och om handlingens huvudsakliga innehåll införas i Post-och Inrikes Tidningar och ortstidning eller i endera av dessa. Det blir alltså fråga om ett tidningskungörande utöver det kungörande i ortsUdning som enligt första stycket alltid skall ske. Lagrådet ifrågasätter ändamålsenlighe-


 


Prop. 1985/86:1                                                     271

ten i ett sådant förfarande, I den situation som avses med bestämmelserna torde det få godtas alt särskild undertättelse ej sänds, Undertättelse bör dock alltid sändas till markägare och andra som enligt 6 kap, 17, 19 och 20 §§ kan lida intrång i sina rättigheter.

22 §

Enligl första stycket första meningen i paragrafen skall den som vill lämna synpunkter på förslaget göra detla skriftligen under utställningstiden och med uppgift om sin adress. Vad beträffar det sista ledet i meningen anför departementschefen i specialmotiveringen att han anser det lämpligt atl den som framför en synpunkt anger sin adress, något som, menar han, ligger i dennes eget intresse för alt han pä ett korrekt och snabbt sätt skall fä del av bl, a. kommunens beslul enligt 23 §, Lagrådet vill för sin del tfrågasälla om föreskriften har sin plats i lagen. Underlåtenhet av den som lämnar synpunkler på planförslagel att uppge sin adress kan sålunda inte få några rättsverkningar, t, ex. i form av förlorad besvärsrätt. Om föreskrif­ten anses behövlig av ordningsskäl eller av liknande anledning synes den böra las in i den förordning med tillämpningsföreskrifter som torde komma att utfärdas.

Bestämmelsen i första ledet i meningen har såsom anmärkts under 19 § upptagits i 23 § i lagrådels förslag. Bestämmelserna i övrigt har sin motsva­righet i 27 § lagrådets förslag.

Tredje styckel första meningen bör ges samma lydelse som 4 kap, 10 § andra stycket lagrådets förslag. Vad som utsägs i andra meningen följer redan av 25 § remitterade förslaget (28 § lagrådets förslag).

23 §

Paragrafen motsvarar 30 § i lagrådets förslag. Första stycket första meningen har pä skäl som angetts under 4 kap, 12 § ingen motsvarighet i lagrådets förslag, 1 första stycket andra meningen punkl 2 av del remittera­de förslaget föreskrivs atl underrättelse om beslut alt anta en delaljplan skall sändas till statliga myndigheter vilkas synpunkter inte har blivit tillgodosedda, Syftei med denna föreskrift är enligt specialmotiveringen att dessa myndigheter skall ges möjlighet att överväga om planbeslutet bör prövas av länsstyrelsen enligt 12 kap. Emellertid är det länsstyrelsen som ensam avgör om en sådan prövning skall företas. Liksom länsstyrelsen under samrådet har all samordna de statliga myndigheternas synpunkter bordet ankomma på länsstyrelsen att se till att de statliga myndigheter som berörs av planbeslulel får kännedom om detta så all de kan lill länsstyrel­sen framföra sina synpunkter på frågan om planbeslulel bör överprövas. Några föreskrifter i lag om vad länsstyrelsen har atl iaktta för att bevaka statens intressen är inte påkallade. Lagrådets förslag upptar därför ingen motsvarighet till punkt 2,


 


Prop. 1985/86:1                                                     272

Enligt första stycket andra meningen punkt 4 (punkt 2 i lagrådets förslag) skall sakägare som "senast under utställningstiden" skriftligen lämnat synpunkter som inte har blivit tillgodosedda underrättas om beslut att anta en delaljplan. Underrättelse bör sändas även till den som vid s,k, enkelt planförfarande har inkommit med synpunkter inom den i 25 § andra stycket (28 § andra stycket i lagrådets förslag) angivna tidsfristen och vars synpunkter inte har tillgodosetts.

Underrättelse till sakägare om planbeslut bör liksom underrättelse enligt 20 § om utställning av plan kunna sändas i vanligt brev, Lagrådel hänvisar lill sitt yttrande under 20 §,

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke om kungörelsedelgivning en­ligt 17 § delgivingslagen (1970; 428) bör omarbetas. Förutsättningen för att inte behöva underrätta vaije sakägare personligen torde få antas vara, förutom alt det är fråga om ett stort anlal sakägare, att det skulle innebära störte kostnad och besvär att sända undertättelse till var och en än som är försvariigt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen. Denna fömtsätt­ning bör komma till klart uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår att i detta fall underrättelse lill varje sakägare skall kunna ersättas med kungörelse i ortstidning. Undantag härifrån bör dock gälla för ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt som kan komma atl tas i anspråk enligt 6 kap, 17, 19 eller 20 §, Till dessa ägare och räuighetsinnehavare bör under­rättelse enligt första stycket alltid sändas. Kungörelsen bör föras in i ortstidningen samma dag som beslutet alt anta planen tillkännages pä kommunens anslagstavla och av kungörelsen bör framgå vad beslutet avser, tidpunkten för tillkännagivandet och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.

25 §

Paragrafen, 28 § i lagrådets förslag, avhandlar s,k, enkelt planförfa­rande. Avvikelserna från vad som gäller i normalfallet innebär dels aft samrädsskyldigheten begränsas dels att utställningen ersätts av direkta kontakter med sakägarna. För att enkelt planförfarande skall fä tillämpas måste vissa angivna krav vara uppfyllda. Förfarandet torde komma att användas i inte obetydlig omfattning. Lagrådet har ingen erinran mol den allmänna uppläggningen av det enkla planförfarandet. Lagrådet vill emel­lertid aktualisera vissa mindre avvikelser frän remissförslaget. Enligt detta skall samrådet begränsas till dem som enligt normalfallet skall underrättas om utställning av planförslag. Enligt lagrådet bör också länsslyrelsen sam­tidigt beredas tillfälle till samråd. Detta svarar mot vad som gäller vid det normala förfarandet och är naturligt med hänsyn till länsstyrelsens ställ­ning som kommunernas ordinarie sarnrådspartner. En sådan ordning synes också bäst stämma överens med specialmotiveringen. Däremol behöver något samråd med övriga myndigheter knappast ske. Det får ankomma på


 


Prop. 1985/86:1                                                      273

länsstyrelsen att la kontakt med berörda myndigheter och att samordna deras synpunkter. Med hänsyn till arten av de detaljplanefrågor som kan avgöras efler enkelt planförfarande torde ofta sakägarna och länsstyrelsen vid ett gemensamt sammanträffande godkänna planförslaget. Något krav pä alt godkännandet skall vara skriftligt behöver ej uppställas. Muntliga godkännanden kan av kommunen dokumenteras pä lämpligt sätt. Om sakägare ej godkänner planförslaget ulan vill lämna synpunkter bör emel­lertid endasi skriftliga framställningar beakias. Detta hänger samman med utformningen av bestämmelserna om underrättelse angående beslut lill den vars synpunkter ej blivit tillgodosedda (30 § i lagrådets förslag) och om rätlen aft överklaga (13 kap. 9 §), Den som vill lämna synpunkter har två veckor pä sig. Enligt det remitterade förslaget kan liden förkortas om kommunen särskill avtalar härom med berörda sakägare. Denna sist­nämnda möjlighet kan undvaras. Den synes knappast fylla något praktiskt behov och besväret atl träffa överenskommelse moisvaras inte av någon beakiansvärd nytta.

Ett spörsmål som inte berörts i lagrådsremissen är huruvida man kan övergå från enkelt planförfarande till det normala förfarandet eller vice versa. Lagtextens utformning ger närmast vid handen att så inte skall kunna ske.

27 §

Paragrafen motsvaras i lagrådets förslag av 34 §, Ändringarna i förhål­lande till det remitterade förslaget är av samma innebörd som de av lagrådet förordade ändringarna i 4 kap, 17 § första siycket angående om­rådesbestämmelsers giltighet, Lagrådel hänvisar till sitt yttrande beträffan­de sistnämnda paragraf.

28 §

Beträffande andra stycket hänvisar lagrådet till sitt yttrande under 4 kap. 18 §.

6 kap.

l§

Det är endasi vid upprättande av detaljplan som del är obligatoriskt att i en särskild handling (genomförandebeskrivning) redovisa de organisatoris­ka, lekniska, ekonomiska och faslighetsrättsliga åtgärder som behövs för all genomföra planen, I den allmänna motiveringen (s. 146) diskuteras relativt ingående om inte genomförandebeskrivning bör vara obligatorisk även vid upprättande av översiktsplan. Departementschefen avvisar tan-18    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      274

ken och motiverar delta med att översiktsplanerna inte är avsedda att genomföras pä samma sätt som delaljplanerna. Beskrivningen av genomfö­randet av en översiktsplan skulle, framhåller departementschefen, många gånger bli etl relativt innehållslöst dokument som enbart skulle tynga planarbetel. Lagrådet har inget atl invända mol del anförda. Däremot vill lagrådet - utan att lägga fram något eget förslag - väcka frågan om inte genomförandebeskrivning bör vara obligatorisk vid upprättandet av om­rådesbestämmelser. Denna fråga är inte berörd i remissen. När områdes­bestämmelser antas, exempelvis för att sanera och förnya en gammal bebyggelsemiljö, kan behovet alt belysa genomförandeförutsättningarna vara lika starkt som vid en reglering genom delaljplan.

2§

På skäl som anges under 5 kap, 6 § bör i andra styckel hänvisas lill 13 kap, 8 § andra siycket lagrådets förslag.

3§

Till paragrafens första stycke bör fogas stadgandet i 7 § första stycket i det remitterade förslaget. Detta stadgande anger vad som kan regleras i en fastighetsplan och ligger säledes till gmnd för vad som föreskrivs i andra styckel av förevarande paragraf

1 andra siycket punkt 3 bör orden "under detaljplanens genomförande­tid" utgå. En fastighetsägare kan självfallet alltid hos byggnadsnämnden ansöka att en fastighetsplan upprättas. Nämndens beslul kan överklagas, se 13 kap, 1 och 2 §§ lagrådets förslag.

4§

Paragrafens första stycke motsvarar 29 § byggnadslagen att tomUndel­ning såvitt möjligl bör ske i etl sammanhang för helt kvarter och atl man, om endast en del av kvarteret tomtindelas, skall se till atl återstoden kan indelas till lämpliga tomter. I PBL har, såsom lagrådet framhållil under 5 kap. 4 §, ordet "kvarter" ingen rättslig innebörd. Första stycket av para­grafen utsäger därför i sak ingenting annat än att fastighetsplanen skall omfatta etl lämpligt avgränsat område.

Bestämmelsen i fjärde siycket första meningen motiveras med att del är i planärendet som prövningen bör ske av de s. k. väsenUighels- och båtnads­villkoren och all en förnyad prövning av dessa villkor inte skall ske vid en efterföljande förrätining enligt anläggningslagen. Något motsvarande skäl kan inte åberopas för att i PBL upprepa bestämmelsen i 8 § anläggningsla­gen alt en gemensamhetsanläggning skall förläggas och utföras på vissl säll. Anläggningslagens bestämmelse härom är tillfyllest. Lagrådels för-


 


Prop, 1985/86:1                                                     275

slag upptar därför ingen motsvarighet till sista meningen i fjärde stycket,

1 fastighetsplanen skall enligt 8 § andra stycket 2 - under viss förutsätt­ning - anges de särskilda rättigheter som behöver bildas, ändras eller upphävas. Med särskilda rättigheter avses enligl remissprotokollet vanligt­vis servitut eller ledningsrätter. Enligt 6 § ledningsrättslagen skall det ske en prövning av båtnadsvillkorei som i sak mycket nära stämmer överens med motsvarande prövning enligt anläggningslagen. Enligt PBL skall båt­nadsvillkoret i anläggningslagen prövas när fastighetsplan antas. Enligt lagrådets mening synes det följdriktigt att ocksä båtnadsvillkoret enligt ledningsrättslagen prövas redan i planärendet. Lagrådets förslag upptar därför som sista mening i fiärde stycket en beslämmelse i ämnet. Lagrådet fömtsätter härvid att i ledningsrättslagen en ändring kommer att föresläs som motsvarar den som aviserats (s. 156) i anläggningslagen.

Enligl paragrafen innebär en mindre avvikelse i fastighetsplanen från detaljplanen atl den sistnämnda planen har den uiformning som framgår av fastighetsplanen. Det är därför något oegentligt atl i paragrafens sista mening ange att "sådan avvikelse" skall antecknas pä delaljplanen. Vilka anteckningar som kan behöva göras på detaljplanen är en expedilionell fräga varom föreskrifter lämpligen kan ges i den tilltänkta förordningen med tillämpningsföreskrifter till PBL.

Denna paragraf med beslämmelser om vem som antar fastighetsplan bör följa efter paragrafen om förfarandet vid upprättande av faslighelsplan. I lagrådets förslag har paragrafen sin motsvarighet i 13 §. Beträffande inne­hållet hänvisar lagrådet till sitt yttrande under 13 §,

7          och 8 §§

Första stycket av 7 § bör, såsom lagrådet anfört under 3 §, flyttas till sistnämnda paragraf I överensstämmelse med den ordningsföljd lagrådet har förordat i 4 kap, och 5 kap. bör reglema om de dokument som faslighelsplanen i sitt färdiga skick skall bestå av följa efter de föreskrifter som anger vad som skall regleras i planen. Även i visst annal hänseende bör beslämmelserna i förevarande paragraf omdisponeras, 1 lagrådets för­slag upptar 6 § bestämmelser motsvarande 8 § andra stycket, 7 § bestäm­melser molsvarande 7 § andra stycket och 8 § bestämmelser motsvarande

8 § första stycket, 1 förhållande lill de remitterade förslagen har vissa
ändringar föreslagits antingen av redaktionella skäl eller för att få överens­
stämmelse med motsvarande paragrafer i 4 och 5 kap.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   276

Enligt denna paragraf skall till fastighetsplanen fogas dels enligt första stycket en planbeskrivning med angivet innehåll och dels enligt andra stycket en fastighetsförteckning med vissa bestämda uppgifter. På skäl motsvarande dem som anförts under 4 kap. 10 och 11 §§ bör i nu föreva­rande paragraf endast utsägas att Ull fastighetsplanen, varmed här avses planen i dess slutgiltiga skick, skall fogas en planbeskrivning. Härjämte bör hänvisning ske till det lagrum i förfarandeavsnittet där det närmare föreskrivs vad som skall redovisas i planbeskrivningen. Regler i sist­nämnda avseende har i lagrådets förslag tagits upp i 12 § andra stycket. Beträffande faslighetsförteckningen behöver den med den av lagrådet för­ordade tekniken inte uttryckligen nämnas i förevarande kapitel. Enligt lagrådets förslag (se 12 § första siycket första punkten) skall nämligen fastighetsplan upprällas i samma ordning som gäller för detaljplanen. Här­av följer bl. a. att en fastighetsförteekning med innehåll som anges i 5 kap, 19 § lagrådets förslag skall, om det inte är uppenbart obehövligt, upprättas när förslag görs till fastighetsplan.

10 §

Paragrafen reglerar fömlsättningarna för att ändra eller upphäva en fastighetsplan. Enligt första siycket får före utgången av detaljplanens genomförandetid fastighetsplanen ändras eller upphävas endast om det finns synnerliga skäl eller om berörda fastighetsägare har samtyckt till det. Som exempel på fall dä det finns synnerliga skäl att ändra en fastighetsplan under genomförandeUden anförs i specialmotiveringen den situationen att detaljplanen har ändrats under genomförandetiden och den gällande fas­tighetsplanen utgör hinder att genomföra detaljplanen, Kvartersmarksin­ddningen — som inte regleras i detaJjplanen - kan t. ex. hindra ett utnytt­jande av den nya detaljplanen. Enligt lagrådets mening är exemplet missvi­sande, 1 själva verket är den anfördti situationen elt exempel på när 12 § är tillämplig. I denna paragraf föreskrivs sålunda att om detaljplanen ändras och detta medför att fastighetsplanen strider mot den ändrade delalj­planen, fastighetsplanen upphör att gälla i de delar som den strider mot den ändrade detaljplanen.

Andra stycket bör utformas efter mönster av 5 kap, 11 § andra stycket lagrådels förslag.

11 §

I paragrafen anges alt bestämmelserna i 3-9 §§ skall tillämpas också när en fastighetsplan ändras eller upphävs. 1 14 § remitterade förslaget ges motsvarande hänvisning till förfarandebestämmelserna då fasUghetsplan


 


Prop. 1985/86:1                                                     277

ändras eller upphävs. Enligt lagrådels mening bör hänvisningarna till till­lämpliga paragrafer vid ändring eller iipphävande sammanföras lill ett lagmm, enligt lagrådets förslag 14 §.

12        §

Paragrafen har med vissa mindre redakUonella jämkningar sin motsva­righet i 11 § i lagrådets förslag.

13      §

Enligl första stycket skall fastighetsplan om den anlas samtidigt med detaljplan upprättas i samma ordning som gäller för detaljplan. Om fastig­hetsplan inte antas samtidigt som detaljplan skall enligt andra stycket vissa i 5 kap. uppräknade bestämmelser om delaljplan tillämpas med i tredje styckel angivna undantag. Det synes knappast vara en fördel all läla en hypotes angående den avsedda lidpunklen för fastighetsplanens antagande vara avgörande för i vilken ordning planen skall antas. Enligt lagrådets uppfattning vinner reglerna i överskådlighei om först i en paragraf, 12 §, lagrådets förslag, ges regler om upprättande av fastighetsplan och därefter i nästa paragraf regler om vem som antar fastighetsplan. Huvudregeln för upprättande av fastighetsplan kan som tidigare angetts enklast uttryckas så att fastighetsplan skall upprättas i samma ordning som gäller för delaljplan. Denna regel kommer alt lillämpas både då fastighetsplanen upprättas samtidigt som detaljplanen eller när den upprättas för sig vid en senare tidpunkt. För sistnämnda situation kan - också i överensstämmelse med remitterade förslaget - vissa undantag göras belräffande samråd och un­derrättelse. Att fastighetsplan skall upprättas i samma ordning som detalj­plan innebär atl detaljplanens förfarånderegler som de upptagits i 5 kap. 18-32 §§ lagrådets förslag - utom 29 § som gäller antagande - blir tillämpliga. Härav följer atl fastighetsplan inte behöver grundas pä etl program och att grundkarta eller, som redan nämnts, fastighetsförteckning inte behöver finnas. Dessa handlingar är ju enligl 5 kap. 18 och 19 §§ ej obligatoriska, Däremol skall samråd - med nyss antytt undantag - utställ­ning, kungörande och tillkännagivande av beslut ske i samma ordning som gäller för detaljplan. Til] undanröjande av missförstånd skall framhållas aft av hänvisningen lill detaljplanens regler om utställning inte följer atl ge­nomförandebeskrivning skall upprättas. Delta framgår indirekt av 9 § i lagrådels förslag, Naturiigtvis kan också för fastighetsplan reglerna om enkelt planförfarande lillämpas om de i 5 kap, 28 § lagrådets förslag an­givna förutsättningarna är uppfyllda.


 


Prop. 1985/86:1                                                     278

14 §

Lagrådet hänvisar till vad som anförts under 11 §,

15 §

Paragrafen, som har samma nummer i lagrådels förslag, har utformats med 5 kap. 34 § i vårt förslag som mönster. Beträffande skälen härtill hänvisas Ull lagrådels yttrande över 4 kap, 17 §.

16 §

BeträfTande andra styckel hänvisar lagrådet till sitt yttrande under 4 kap, 18 §,

18 §

Bestämmelsen synes med hänsyn till sitt sakliga innehåll böra flyttas. Den kommunen ålagda skyldigheten att låta fastighetsägare nyttja mark för visst ändamål kan nämligen, som för övrigt framgår av paragrafen, först uppkomma under fömtsättningar som anges i 29 §, Nu förevarande be­slämmelse bör därför utgöra en andra mening i 28 § lagrådets förslag (jfr 54 § byggnadslagen).

19 §

I paragrafen - som i lagrådets förslag motsvaras av 18 § - föreskrivs att, om annan än kommunen är huvudman för allmänna platser, den som äger obebyggd mark, som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats, är skyldig alt utan ersättning upplåta marken om den behövs för att kvarters­mark, som tillhörde honom när planen antogs, skall kunna användas för avsett ändamål. Lagrådet har under 5 kap. 4 § förordat att ordet "kvarters­mark" inte skall användas i PBL, Den mark som avses i förevarande paragraf måste vara att hänföra lill mark för bebyggelse. Lagrådet föreslär alt detla kommer till uttryck i paragretfen.

20 §

Denna paragraf, 19 § i lagrådets förslag, innehåller beslämmelser om att markägare på vissa villkor kan åläggas att utan ersättning till kommun eller annan avstå mark som enligt detaljplanen behövs för allmänna platser. Även mark som behövs för allmänna byggnader kan markägaren vara skyldig att utan ersättning avstå till kommunen. Det är länsstyrelsen som på ansökan av kommunen förordnar om att mark skall avslås. De föreslag-


 


Prop. 1985/86:1                                                     279

na bestämmelserna har sin motsvarighet i 70 och 113 §§ byggnadslagen om avslående av mark inom stadsplanelagt och byggnadsplanelagt område, Enligl dessa paragrafer meddelas förordnande om markavstående i sam­band med atl planen fastställs, av regeringen när det gäller stadsplan och av länsslyrelsen när det är fråga om byggnadsplan. Med hänsyn Ull det nära ekonomiska sambandet mellan planutformningen och skyldigheten att avstå mark anses i gällande räll att etl förordnande inte kan meddelas sedan planen har vunnit laga krafl; planärendet och kommunens ansökan om förordnande måste av rättssäkerhetsskäl behandlas samtidigt, Bexe-lius-Nordenstam-Köriof Byggnadslagstiftningen 5:e uppl. 1970, (Bexelius i det följande) s. 297.

Med PBL; s regler atl delaljplanen anlas av kommunen utan underställ­ningsförfarande kan planbeslui och beslul om förordnande att avslå mark inte samordnas pä samma sätt som i dag. Även de i PBL föreslagna reglema om besvärsordning komplicerar samordningen. Besvär över ell planbeslui anförs hos länsstyrelse och länsstyrelsens beslut i ärendet överklagas till regeringen. Talan mol länsstyrelsens förordnande att avstå mark skall däremot föras hos kammarrätt.

Enligt det remitterade förslaget kan förordnande att avstå mark medde­las först sedan kommunen har antagit detaljplanen, alltså en annan ordning än den som anses i dag skola Ullämpas för atl tillvarata markägarens rättssäkerhet. Departementschefen motiverar (s. 159 f) sitt förslag med att en annan ordning än den föreslagna skulle innebära dels att den slutliga planutformningen inte är känd vid tidpunkten för förordnandel, dels atl oklarheter skulle uppkomma belräffande förordnandets verkan om planen antogs med en annan utformning än som förutsattes när förordnandet meddelades. Dessa skäl övertygar inte. När kommunen ansöker om för­ordnande måste den givetvis presentera ett planförslag, som kan läggas till grund för förordnandet. Inget hindrar att kommunen redovisar alternativa förslag i ansökningen. Länsstyrelsens förordnande kan självfallel avfattas så alt det gäller endast under förutsättning aU planen ulformas pä eu visst sätt. Den i remissen föreslagna ordningen kan medföra att en markägare först sedan en plan antagits och beslutet därom vunnit laga krafl slälls inför kommunens anspråk att behöva avstå mark. Visserligen rekommenderas i specialmoliveringen som ett lämpligt förfarande au förslag till förordnande upprättas samtidigt med planen och redovisas i genomförandebeskrivning­en. Någon lagregel om ett sådant förfarande har emellertid inte föreslagits. Fastighetsägaren vet visseriigen att han behöver avstå mark men inte i vilken omfattning kommunen kommer atl kräva del av honom. Ett vissl skydd ger honom bestämmelsen alt han ej är skyldig all avslå mark med mindre det är skäligt med hänsyn lill den nytta han kan förväntas få av planen och lill övriga omständigheter. Detta i och för sig ganska bräckhga skydd kan urholkas genom att kommunen med slöd av 5 kap. 9 § 4 vägrar bygglov lill i och för sig planenliga åtgärder till dess all del föreligger ett


 


Prop. 1985/86:1                                                      280

förordnande att avstå mark. Delta kan medföra atl markägaren ser sig tvingad att underkasta sig elt förordnande även i fall då han inte får någon nyua av planen.

En från rättssäkerhetssynpunkt bättre ordning än den föreslagna är att låta anstå med planbeslulel till dess frågan om avslående av mark har avgjorts. Från principiella synpunkter kan det hävdas att den domstols­prövning som är förutsatt kunna ske i ärende om förordnande att avstå mark bör föregå den administrativa prövningen av planen. Olägenheten är att en sådan ordning kan medföra tidsutdräkt i planärendets avgörande. Men av de problem som följer av att nuvarande samordning inte kan bibehållas synes den nämnda olägenheten mindre än den försvagning av rättssäkerheten som departementsförslaget medför.

Under hänvisning till del anförda föreslår lagrådet alt länsstyrelsens förordnande skall avse mark som enligt/örs/ag till detaljplan behöver las i anspråk för de ändamål varom paragrafen handlar, Dessulom bör föreskri­vas att med antagandet av planen skall anstå till dess att frågan om skyldighet att avstå mark blivit avgjord. Med den sålunda föreslagna ordningen fyller bestämmelsen i 5 kap, 9 § 4 ingen funktion.

Enligt nuvarande bestämmelser i 70 och 113 §§ byggnadslagen kan en­dast sädan mark tas i anspråk som behövs "för områdets ändamålsenliga användning". Häri anses ligga alt det inte kan komma i fråga att behöva avslå mark för andra allmänna byggnader än sådana, exempelvis ett skol­hus, som erfordras för bebyggelse av området. Skyldighet att avstå mark för ett kommunalhus kan alltså enligt nuvarande bestämmelser i byggnads­lagen inte åläggas markägaren, I den nu föreslagna 20 § finns ingen direkt motsvarighet till de nyss citerade orden. Någon ändring i förhållande till gällande rätt är emellertid, enligt vad som upplysts under lagrådsföredrag­ningen, inte åsyftad. De citerade ordlen bör därför tas in i lagtexten.

22 §

Enligt bestämmelsen, som i lagrådels förslag är 21 §, skall den som avstår mark enligt 20 § frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt. Avslående av mark enligt 20 § kan bara ske till kommun. Vad som i specialmotiveringen sägs om paragrafens tillämpningsområde torde därför knappast ha täckning.

25 §

Paragrafens första stycke ger kommunen rätt att lösa fastigheter eller fastighetsdelar som inte stämmer överens med fastighetsindelningen enligl fastighetsplanen. Villkoren är att kommunen är huvudman för allmänna platser och att genomförandetiden har gått ul. En motsvarande lösenbefo­genhet finns i dag enligt 47 § första stycket byggnadslagen. Enligt denna


 


Prop. 1985/86:1                                                     281

bestämmelse avser lösenrätten delar av fastigheter som har olika ägare. Även i specialmotiveringen till det nu framlagda fö.f-slaget anges detta avse rätt att lösa delar av fasligheter, som tillhör olika ägare, I lagtexten bör anges att splittrat ägande är en förutsättning för kommunens lösenrätt,

1 lagrådets förslag har ifrågavarande paragraf beteckningen 24 §, Änd­ringama i förhållande till det remitterade förslaget är av redaktionell art.

26 §

Uttrycket "nyttjanderätt" är visserligen ingel entydigt begrepp. Rätt atl utan ersättning och utan tidsbegränsning ta mark i anspråk enligt 19 § eller 20 § företer emellertid betydande olikheter från vad som i allmänhet för­stås med nyttjanderätt. Lagrådet förordar därför uttryckssättet "rätt att använda" mark.

29 §

Vid utformningen av bestämmelsen, som i lagrådets förslag är betecknad 28 §, bör beaktas all rätten att bebygga en fastighet kan tillkomma ocksä annan än fastigheisägaren. Lagrådet avser närmast en nyttjanderätlsha­vare. Som anmärkts under 18 § bör vad där föreskrivs som ett andra led fogas till förevarande paragraf

37 §

I andra stycket i paragrafen, som i lagrådets förslag motsvaras av 36 §, finns bestämmelser om utställning av förslag till ersättningsskyldighet en­ligt 32 § samt om kungörande och underrättelser till berörda fastighetsäga­re rörande utställningen. Lagrådet föreslår att bestämmelserna ändras så att de överensstämmer med de bestämmelser som lagrådet föreslagit be­träffande utställning, kungörande m, m. i fråga om förslag till detaljplan, se 5 kap, 24 § lagrådets förslag,

40 och 41 §§

Beträffande dessa paragrafer får lagrådet hänvisa till vad som anförs under 14 kap.

7 kap.

I kapilelrubriken bör "m,m." utgå, eftersom kapitlet inte behandlar andra frågor än regionplanering.


 


Prop. 1985/86:1                                                      282

1 den allmänna motiveringen (s, 134) framhåller departementschefen alt mellankommunal samverkan i fråga om fysisk planläggning normalt bör skötas av kommunerna själva ulan lagreglering och utan annan medverkan av staten än den samordning som skall ske genom länsstyrelsens försorg. Av lagtexten bör framgå att PBL: s regionplanering är ett alternativ till annan lösning av samarbetsfrågorna,

Enligl såväl lagtext som specialmotivering måste det finnas en framställ­ning för att regeringen skall kunna utse etl regionplaneorgan, I den all­männa motiveringen (s. 135) framhåller emellertid departementschefen alt etl initiativ bör kunna las från säväl statligt som kommunalt håll och i specialmotiveringen nämns länsstyrelser och statliga centrala organ som exempel på slatliga myndigheter som kan komma att ta iniiialiv. Bestäm­melsen i första siycket atl det skall föreligga en framställning för att regeringen skall få utse ett regionplaneorgan synes därför inte vara alt förstå så att framställningen utgör ell formellt villkor för regeringens befo­genhet. Regeringen måste ju antas ha samma initiativrätt som underställda myndigheter. En annan sak är att regeringen knappast tar upp en region­planefråga ulan alt det föreligger förslag därom från något håll. Men detta behöver inte sägas ut i lagen, Lagrådel föreslår att orden "på särskild framställning" utgår,

2§

I första stycket av paragrafen föreskrivs att regeringen innan den fattar beslut om att utse ett regionplaneorgan skall lämna de kommuner och länsstyrelser som berörs av beslutet Ullfälle att yttra sig. Bestämmelsen kan enligt lagrådets mening ulgä. Att regeringen vid beredningen av rege­ringsärenden skall inhämta behövliga upplysningar och yttranden från berörda myndigheter framgår av 7 kap, 2 § regeringsformen. 1 detta stad­gande föreskrivs också all, i den omfattning som behövs, sammanslutning­ar och enskilda skall lämnas tillfälle att yttra sig.

Enligt andra styckel skall regionplaneorgan inte utses om de berörda kommunerna mera allmänt motsätter sig det. Av specialmotiveringen framgår att bestämmelsen har utformats med viss förebild i sladgandena om opinionsvillkor i 5 § andra stycket fastighetsbildningslagen och i 7 § anläggningslagen. I båda dessa lagrum har emellertid lill uttrycket "mera allmänt motsätter sig" regleringen reisp. åtgärden tillagts orden "och har beaktansvärda skäl fördel". I proposiilionen med förslag till ny fastighets­bildningslag uttalade departementschefen (prop, 1969:128 s, 363) att fas­lighelsbildningsmyndigheten vid prövning av opinionsvillkoret skall göra en helhetsbedömning av de invändningar som reses mot regleringsföreta­get. I första hand skall enligt departementschefen beaktas antalet sakägare


 


Prop. 1985/86:1                                                     283

som motsätter sig regeringen. Emellertid är också de skäl som åberopas mot företagel av väsenllig betydelse. Departementschefen framhöll vidare alt hänsyn också skulle tas till sakägarnas reella intresse av den föreliggan­de frågan. De synpunkter som departementschefen sålunda framfört an­sågs också äga full giltighet när det gällde att utforma opinionsvillkoret i anläggningslagen (prop, 1973; 160 s, 85),

I specialmoliveringen lill bestämmelsen i andra siycket i förevarande paragraf framhåller departementschefen att han finner det angeläget atl regeringen har möjlighet tiil en fri prövning av tyngden i argumenten mot elt förordnande i det särskilda fallet. Ullalandet synes tyda på att departe­mentschefen anser atl de synpunkler som enligt det anförda ligger till grund för ulformningen av nämnda lagmm i fastighetsbildningslagen och anläggningslagen skall äga giltighet också när det gäller tillämpningen av förevarande bestämmelse. Om delta är fallet bör enligt lagrådels mening bestämmelsen kompletteras med orden "och har beaktansvärda skäl här­för". Härigenom markeras alt inte enbart den faktiskt föreliggande opinio­nen bland berörda kommuner har betydelse vid prövningen utan att tyng­den i de skäl som kan anföras för eller emot utseende av ett regionalplane-organ kan vara avgörande för regeringens beslut.

Skulle departementschefen ha en annan avsikt med bestämmelsen än den som lagrådet utgått ifrån och alltså vilja bibehålla lagtexten i det remitterade förslaget, bör del skapas klarhet i frågan genom förtydligande uttalanden.

4§

Till paragrafen bör som ett första led i första stycket föras 9 § i del remitterade förslaget. Bestämmelsen kommer då att motsvara vad som föreslagits beträffande översiktsplanen i 4 kap, 1 § lagrådets förslag. Även dä det gäller vad regionplanen skall ange bör sistnämnda lagrum tjäna som förebild. Härvid bör särskilt framhävas att planen skall beröra förhållan­den som har belydelse för regionen som sädan,

5 och 6 §§

I enlighel med vad lagrådel förordat beträffande översiktsplan, detalj­plan, områdesbestämmelser och fastighetsplan bör bestämmelsen om vem som antar regionplan följa efter reglerna om förfarandet vid upprättande av planen, I lagrådets förslag har därför dessa båda paragrafer byu plats.

7§

Första stycket torde på skäl som angetts under 4 kap, 12 § kunna utgå. Andra stycket, som alltså blir första stycket i lagrådets förslag, bör ges i


 


Prop. 1985/86:1                                                      284

huvudsak samma utformning som 5 kap. 30 § första stycket i lagrådets förslag,

Enligl 12 kap, 6 § kan regeringen meddela förordnande att beslut att anta, ändra eller upphäva regionplan skall prövas av regeringen. Sådant förordnande skall beslutas inom tre månader frän den dag dä beslutet att anta, ändra eller upphäva planen meddelades. Regionplanen kan därför inte bli gällande förrän angivna lid gått ut. Detta bör framgå av bestämmel­sen i förevarande paragraf Denna bör förtydligas även i annal hänseende,

Som nyss angetts bör bestämmelsen flyttas Ull 4 §,

8 kap.

För vinnande av en störte överskådlighet och en bättre systematik föreslår lagrådet - förutom en omredigering av kapitlets underrubriker -vissa ändringar i fräga om bestämmelsernas placering. Förslagen innebär i huvudsak att de generella bestämmelserna om bygglovspliktiga åtgärder, dvs, beslämmelser som gäller säväl inom som utom detaljplanelagt områ­de, samlas i kapitlets två första paragrafer och atl i en följande paragraf tas upp de bestämmelser om bygglovspliktiga åtgärder som avser omräden med detaljplan. I förhällande till remissen innebär detta att 1 § första styckel 4 bryts ut ur paragrafen och förs samman med 3 § första stycket. Andra styckel i sistnämnda paragraf flyttas och får bilda en särskild para­graf efter 6 §. För att 11 § skall bli mindre otymplig bör bestämmelserna i paragrafen om vad som avses med kompletteringsåtgärder få utgöra en särskild paragraf, 13 § lagrådels förslag. Under en mbrik "Handläggning­en av lovärenden" bör föras samman alla bestämmelser rörande lovären­denas behandling i byggnadsnämnden, handläggningsreglerna, 1 enlighet härmed har 13 och 17 §§ remitterade förslaget flyttals och återfinns i 23 och 24 §§ lagrådets förslag, 23 § remitterade förslaget om underrättelser rörande beslut i ärenden om lov bör följa efter 26 § remitterade förslaget, 27 § lagrådets förslag, som anger vad etl beslut om lov skall innehålla. 25 § remitterade förslaget om skyldighet för byggnadsnämnd att i visst fall sända beslut om lov till länsslyrelsen bör utgöra sista paragrafen i kapitel­avsnittet, 28 § i lagrådets förslag, 27 § remitterade förslaget om lovs gilUg-hetsiid har i lagrådets förslag placerats näst sist i kapitlet. Fömtom de sålunda redovisade ändringarna medför lagrådets förslag att 7-12, 14-16, 24, 28-30 och 32 §§ remitterade förslaget får nya paragrafbeleckningar.


 


Prop. 1985/86:1                                                     285

I första stycket anges punktvis de åtgärder med byggnader i allmänhet som kräver bygglov. Vad gäller punkt 3 ger dess utformning intryck av att flera bygglov samtidigt kan gälla för en och samma byggnads användning. Så torde inte vara fallet. Har t, ex, byggnadsnämnd meddelat ett bygglov, som tillåter alt en byggnad får användas lill kontor, och lämnar nämnden därefter, innan detta bygglov har tagits i anspråk, ett nytt bygglov men nu för bostadsändamål torde det första bygglovet vara förfallet. Ordet "se­nast" i den sista relativsatsen i lagtexten bör därför utgå.

Av punkt 4, som i lagrådets förslag motsvaras av punkt 1 i 3 § första stycket, följer att utanför detaljplan bygglov ej krävs för yttre åigärder. Delta innebär när det gäller sådana yttre åtgärder som t, ex, putsning av en byggnad som ej förut var putsad en ändring i förhållande till gällande rätt (se Bexelius s, 488). Skälet till ändringen har ej belysts i remissen. 1 anslutning härtill vill lagrådet anmärka att uttalandel (s. 547) om bygglovs­plikten vid omfärgning av en- eller tväbostadshus ej synes helt kortekt.

Enligt andra stycket gäller i vissa fall ej krav på bygglov för byggnader som tillhör staten eller landstingskommuner. Uttrycket "tillhör" används på molsvarande sätt f n. (se 54 § 2 mom. andra styckel och 66 § första styckel byggnadsstadgan). Vad som avses härmed synes oklart (jfr Bexe­lius s. 516). Enligl lagrådels mening får uttrycket "lillhör" anses ha samma betydelse som uttrycket "innehar med äganderätt". Om bestämmelsen är att förslå på detla sätt innebär den att lättnader i bygglovsplikt ej föreligger för byggnad som staten eller landsting brukar men inte äger. Å andra sidan omfattar bestämmelsen då statliga och landstingskommunala byggnader som är uthyrda och alltså nyttjas av annan än ägaren.

1 tredje siycket bör på skäl som lagrådet anfört under 3 kap, 3 § "bo­stadsbyggnader med högst två bostadslägenheter" ersättas av "en- eller tvåbostadshus". Stycket bör kompletteras med en upplysning om att bygg­lovsbestämmelserna i 1 § ej gäller för byggnader av hemlig natur avsedda för försvaret (10 § i lagrådets förslag).

2§

I denna paragraf anges punktvis de anläggningar och anordningar - vid sidan av byggnader - för vilka bygglov krävs, 1 punkt 1 föreskrivs bygg­lovsplikt för att la i anspråk mark för vissa idrotts- eller fritidsanläggning­ar. Uttrycket "ta i anspråk mark" synes mindre väl vall. Vad man vill åstadkomma är nämligen också ett inflytande över utformningen av en anläggning. Lagrådet anser alt ordet "anordna" bättre täcker vad som avses enligt specialmotiveringen. För att utmärka avgränsningen mot bygglovsfria anläggningar har i lagrådsremissen valts metoden att genom exempel ange för vilka anläggningar som bygglov krävs. Denna metod har


 


Prop. 1985/86:1                                                     286

här sina nackdelar. Exemplifieringen blir naturiigen ofullständig och kan därför på ett icke önskvärt sett låsa rällslillämpningen och även leda den i ej avsedd riktning. En annan metod är att bestämma bygglovsplikten genom atl i lagtexten skriva in de i lagrådsremissen angivna kriterierna, nämhgen anläggningar vilka medför omfattande markarbeten, är arealkrä­vande eller avsevärt påverkar omgivningen. Mot ett så avfattat stadgande kan riktas anmärkningen att det är alltför vagt och oprecist och leder till osäkerhet om vilka anläggningar som är bygglovsfria. Lagrådet har stannat för atl föreslå ett stadgande som uttömmande anger vilka anläggningar som kräver bygglov. Om bestämmelsen utformas sä krävs en lagändring om man vill inskränka eller utvidga kretsen av bygglovspliktiga objekt. Olä­genheten härav uppvägs emellertid av den fasthet och reda i rättstillämp­ningen som följer av vad lagrådet förordar. Enligt lagrådets förslag skall orden "idrotts- eller fritidsanläggningar" utgå ur lagtexten. När denna ändamålsbestämning faller bort medför detta en viss ändring av kretsen av bygglovspliktiga anläggningar. Som exempel kan nämnas en motorbana avsedd för en bilindustri eller en småbåtshamn för yrkesfiskare. En sådan utvidgning låter sig emellertid väl förena med det syfte som uppbär det förevarande stadgandet. Fömtom de i förevarande punkl nu angivna an­läggningarna bör uppräkningen fyllas ut med det i specialmotiveringen angivna exemplet "badplatser" eller bättre uttryckt "friluftsbad". Också i överensstämmelse med specialmotiveringen bör anges "skidbackar med liftar". Huruvida permanenta nöjesfält samt djurparker och s. k. sommar­land är bygglovspliktiga anläggningar har inte direkt berörts i lagrådsremis­sen. Både lagtextens utformning och de tankegångar som utvecklas i specialmotiveringen tyder på att sådana anläggningar bör omfattas av bygglovsplikten. Visseriigen kräver sådana anläggningar som regel bygg­nader och dessa är underkastade lovplikt enligt 1 §, Det är emellertid lämpligt att anläggningarna i sin helhel underkastas byggnadsnämndens prövning och Ullsyn, Lagrådel har då i åtanke främst att byggnadsnämnden bör se till att säkerhetskraven enligt 3 kap, 6 § första styckel jämfört med 14 § samma kapitel är uppfyllda, I lagrådets förslag används "nöjes­parker" som samlingsbeteckning för permanenta nöjesfält och sommar­land,

1 punkt 2 föreskrivs bygglovsplikl för upplag. Enligt 54 § 1 mom, första stycket 9 byggnadssladgan krävs idag byggnadslov för inrättande av upp­lag. Enligt sista stycket i momentet kan länsstyrelse för områden i närhe­ten av befästningar m. fl, anläggningar föreskriva bygglov för inrättande av bl, a, materialgård. Enligt departementschefen bör begreppet upplag med en enda jämkning ha samma innebörd i PBL som enligt gällande rätt. Den åsyftade jämkningen innebär alt, som det anförs i remissprotokollet, för enkelhetens skull specialregleringen av materialgård inte längre bör upp­rätthållas utan alt sådana anordningar bör innefattas i termen upplag. Vad som enligt gällande lag är atl anse som två olika slag av anläggningar bör


 


Prop. 1985/86:1                                                     287

emellertid för undvikande av missförstånd inte genom elt departements­chefsuttalande sammanföras under det ena begreppet, Lagrådel föreslär därför att förevarande punkl 2 kompletteras med föreskrift atl bygglovs­plikten också gäller materialgård.

Att uppföra vindkraftverk av viss utformning eller med viss placering skall enligl punkt 6 fordra bygglov medan andra vindkraftverk föreslås vara befriade från bygglovsplikl. Bestämmelsen har i sak oförändrad över­förts från gällande räll. All medge undantag från bygglovspliklen för vindkraftverk av viss storlek eller visst byggnadssätt synes vid en jämfö­relse mellan förevarande punkl och punkterna 5 och 7 sakligt knappast motiverat. Enligt sistnämnda punkter är nämligen bygglovsplikten oin­skränkt för master och - enligl lagrådels förslag - också för torn. som inte är avsedda för endast en faslighels behov, samt för murar eller plank. Frågan om vissa vindkraftverk bör undantas från bygglov kommer också enligt PBL i ett nytt läge. Av 5 § följer nämligen att kommunen i områdes­bestämmelse under vissa förutsättningar kan föreskriva frihet från bygglov för alla slags anläggningar och anordningar som avses i förevarande para­graf Lagrådet förordar därför all bygglovsplikten enligl punkl 6 skall omfatta alla slag av vindkraftverk.

Punkt 8 handlar om att la i anspråk mark för parkeringsplatser eller väsentligt ändra sådana platser, I enlighet med vad lagrådet anfört ovan i anslulning lill punkt 1 torde också här uttrycket "ta i anspråk" böra ersättas av "anordna". För tydlighets skull bör då markeras att bestäm­melsen endasi avser parkeringsplatser utomhus, Bygglovsplikl gäller ej för parkeringsplats avsedd uteslutande för en faslighels behov under fömtsätt­ning aft del på fasligheten finns högst tvä bostadslägenheter. Av remissen framgår ej om härmed avses endast när del på fastigheten finns ett en- eller tvåbostadshus eller också det inte ovanliga fallet all två enbostadshus är uppförda på samma fastighet. Enligt vad som upplysts vid föredragningen är båda situationerna åsyftade, I lagrådets förslag, där de i punkterna 4, 5 och 8 angivna undantagen frän bygglovsplikt sammanförts i elt nylt andra stycke, har detta beaktats,

I punkterna 5-8 föreskrivs att bygglov krävs inte bara för uppförande av anläggningar och anordningar utan också för väsentlig ändring av dem. Även beträffande i punkterna 1-4 avsedda anläggningar och anordningar synes bygglov böra fordras för väsentliga ändringar. Lagrådets förslag upptar därför en ny punkt 9 enligt vilken bygglov krävs för väsenllig ändring av i föregående punkter angivna anläggningar och anordningar,

Ocksä i denna paragraf bör i ett särskill stycke, tredje styckel i lagrådets förslag, ges upplysning om beslämmelser i kapitlet som innebär avvikelser från paragrafens regler.


 


Prop. 1985/86:1                                                     288

3§

Första stycket innehåller förbud mot atl utan bygglov sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller Ijusanordningar, Regeln gäller inom områden med delaljplan. Bestämmelsen har i lagrådets förslag på ovan angivna skäl tillsammans med 1 § första stycket 4 tagits upp i 3 § första stycket,

1 andra stycket regleras kommunens rätt att i områdesbestämmelser föreskriva bygglov för ljusanordningar inom vissa områden. Denna möjlig­het till utökad bygglovsplikl bör som tidigare angetts av systematiska skäl tas upp i avsnittet med rubriken "Kommunala beslut om bygglovspliktens omfattning" (se 7 § lagrådets förslag).

4§

Denna paragraf behandlar undantagsbestämmelser för vad som enligt lagrådets terminologi kallas en- eller tvåbostadshus. Undantagen gäller också byggnader av annat slag som hör till sådana bostadsbyggnader. Härmed avses vad som enligt 5 § första stycket 1 benämns komplement­byggnader. Det är lämpligt att redan i förevarande paragraf införa detla begrepp. Vad som innefattas i komplementbyggnader kan i lagtexten åskådliggöras med de av departementschefen angivna exemplen.

När det i punkt 2 talas om bostadslägenhet torde åsyftas vad som i 3 kap. kallas bostad, Samma uttryck bör därför användas här. Med den innebörd termen bostad får anses ha i PBL kan den här användas ulan att det innebär någon ändring i sak. Att utvidga sin bostad genom att inrätta ett ytterligare rum exempelvis på vinden kräver alltså ej bygglov, självfallet förutsatt att bärande delar ej berörs.

För att anordna skyddad uteplats, skärmtak eller komplementbyggnad krävs i vissl fall skriftligt medgivande. Medgivande fordras om anläggning­en eller byggnaden kommer närmare "tomtgränsen" än 4,5 meter. Den som skall lämna medgivandet är "ägaren till den angränsande faslighe­ten".

Det framgår ej klart av remissprotokollet om kravet på skriftlighel är en formföreskrift eller om del är uppslälll för alt underlätta bevisning, I den allmänna motiveringen (s, 192) anför departementschefen att den byggan­de skall skaffa intyget och bevara det som framlida bevis. Uttalandet lyder på att föreskriften har Ullkommit för att säkra bevisning. Med hänsyn till rättshandlingens art och omständigheterna i övrigt synes del knappast befogat att uppställa ett absolut krav på skriftlighet. Detta skulle ju innebä­ra att ett muntligt medgivande vore ogiltigt och atl den som i förlitande på ett sådant medgivande utfört viss åtgärd därför skulle ha brutit mot be­slämmelserna om bygglov. Lagrådet utgår från atl skriftlighetskravel inte är avsett som en ovillkoriig formföreskrift. Lagtexten behöver då inte innehålla någon regel om hur medgivandet skall lämnas. Att det för den


 


Prop. 1985/86:1                                                     289

byggande likväl är angeläget alt ha medgivandet manifesterat i en handling ligger i öppen dag. Han kan ju eljest räka i svårigheter om han behöver visa att han fått grannens medgivande.

Vad som avses med "tomtgräns" synes osäkert. Syftet med kravet på medgivande måste vara att grannar inte annat än efter eget medgivande skall besväras av närgången bebyggelse. I allmänhet torde därför tomt­gränsen vara att förstå som gränsen mellan den byggandes och grannens fastigheter. Det behöver emellertid inte alllid vara fråga om fasligheter, 1 specialmotiveringen sägs också att. om anläggningen eller byggnaden skall uppföras på arrenderad mark, avståndet lämpligen bör räknas från gränsen för den tomtplats som arrenderas. Sammansättningsledet "tomt" för tan­ken fel. Ordet "tomt" har nämligen i PBL närmast betydelsen "bygg­plats" eller "tomtplats" (se t, ex, 3 kap, 15 och 17 §§), 1 detta samman­hang kan knappasl avses tomt i den betydelsen. Eftersom uttrycket "fas­tighetsgränsen" inte täcker alla fall förordar lagrådet uttrycket "gränsen",

Belräffande frågan om från vem medgivande skall inhämtas kan anmär­kas all det på grund av byggnadens eller anläggningens placering och markens indelning ibland blir erforderiigt alt medgivande inhämtas från flera berörda. Exempelvis kan en byggande vilja uppföra elt uthus i elt hörn på viss fastighet. En byggnad intill en s. k, skafttomt kan också fordra fleras medgivande. Som regel blir det ägaren till angränsande fastighet som skall lämna medgivande. Ibland kan emellertid förhållandena vara sådana atl det är en arrendator - ensam eller tillsammans med fastighetsägaren -som skulle beröras av den tilltänkta åtgärden. Med hänsyn till nu anförda omständigheter föreslår lagrådet att uttrycket "grannar" används.

Bestämmelserna om frihet från bygglov skall emellertid inte gälla fullt ul. 1 det remitterade förslaget föreskrivs nämligen i punkl 6 i motsats till vad som gäller enligl punkterna 4 och 5 all om del i planbestämmelse anges atl byggnader skall placeras på elt visst avstånd från tomtgränsen den bestämmelsen alltid skall gälla. Avsikten med denna undantagsbestäm­melse är - såsom enligt gällande rätt (se 54 § 2 mom, första stycket 6 in fine byggnadsstadgan) - att en planbestämmelse om ett byggnadsfritt avstånd från gränsen medför att bygglov alltid krävs om någon vill uppföra en byggnad på detta område. Detta borde komma lill tydligt uttryck i lagtexten, om inte bestämmelsen skall missförstås. Lagrådet kan emeller­tid av följande skäl inte Ullstyrka bestämmelsen i sak, 1 6 § anges uttöm­mande kommunens möjligheter atl utvidga bygglovspliklen. Enligt depar­tementschefens förslag är dessa möjligheter snävt avgränsade till vissa yttre åtgärder och underhåll inom områden som utgör en värdefull miljö. Föreskriften i sista meningen i punkt 6 innebär formellt sett inte en möjlig­het för kommunen att utvidga bygglovspliklen. Faktiskt får emellertid regeln den effekten att kommunen genom planbestämmelser kommer aft reglera bygglovsplikten. Regeln kan därför på grund av sina verkningar uppfattas som en möjlighet för kommunen att utöka bygglovsplikten. En 19    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      290

sådan möjlighet för kommunen passar mindre väl in i PBL:s system. Inte heller någon annan planföreskrift har en sådan effekt på bygglovsplikten, I och för sig vore del eftersträvansvärt om planbeslämmelser aldrig kunde gå längre än bygglovsplikten. Framförallt är det för den byggande besvä­rande att en bygglovsfri åtgärd kan vara förbjuden till följd av planbesläm­melse. En sådan ordning synes etnellertid inte praktisk möjlig utan man måste acceptera att kommunerna genom planbestämmelser ges möjlighe­ter atl reglera också byggnadsåtgärder som ej är bygglovspliktiga enligt 8 kap. Också andra bestämmelser - t, ex, strandskyddsföreskrifter - kan göra bygglovsfria åtgärder förbjudna. För att återgå till nu förevarande paragraf saknar således punkterna 4 och 5 som avser uteplatser och skärm­tak en bestämmelse motsvarande den i punkt 6. Skillnaden är enligt depar­tementschefen motiverad av bl, a. brandsäkerhetsskäl. Grannar kan, Ulläg-ger han, alltså inte "avtala bort" en planbestämmelse om att byggnader skall förläggas på ett vissl avstånd från gränsen. Argumentet synes inte övertygande. Inte heller en planbestämmelse om etl längre avstånd till gränsen än vad som anges i punkterna 4 och 5 kan nämligen den byggande och hans grannar råda över, lika litet som de kan göra det i fråga om andra planbestämmelser. Något sakligt skäl till varför just nu ifrågavarande planbestämmelse skall få betydelse för bygglovsplikten har inte framkom­mit. Lagrådsremissens förslag har begränsad praktisk räckvidd. Huruvida bygglovsplikt följer av en planbestämmelse eller ej har nämligen endast betydelse för vilka sanktioner som kan tillgripas vid olovligt byggande. Har en byggande vidtagit en åtgärd utan erforderligt bygglov kan vid sidan av rättelse också byggnadsavgift tas ut. Den som bygger i strid mot föreskrift i delaljplan eller områdesbestämmelse har däremol, om åtgärden som sådan är bygglovsfri, inte brutit mot bygglovsplikten. Mot honom kan emellertid handräckningsåtgärder tillgripas, se 10 kap, 12 § 3 och vad lagrådet anfört under detla lagrum. Lagrådels förslag upptar på grund av det anförda ingen motsvarighet till sista meningen i punkt 6,

Även i nu förevarande paragraf bör - i ell särskilt stycke - uppmärk­samheten fästas på det undanlag från paragrafen som kan förekomma, Lagrådel syftar på kommunens nyss antydda möjlighet enligt 6 § att före­skriva bygglov för vissa åtgärder.

Enligt första styckel 4 skall en kommun under de i paragrafen angivna förutsättningarna kunna besluta att bygglov ej krävs för atl "utföra anlägg­ningar och anordningar" som avses i 2 §. För tydlighetens skull bör anges att även ändring av dessa anläggningar och anordningar får undantas från kravet på bygglov,

1 första stycket 5 anges att ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbmk och därmed jämförlig näring får undantas från bygglovskravet. Sådana


 


Prop. 1985/86:1                                                     291

byggnader är ofta ocksä arbetslokaler. Den i paragrafen förutsatta bygg­lovsplikten för arbetslokaler i allmänhet är enligt vad som upplysts under lagrådsföredragningen inte avsedd att skola gälla för ifrågavarande ekono­mibyggnader. Delta bör framgå av lagtexten. De av lagrådet i övrigt föreslagna ändringarna är av redaktionell art.

Enligt paragrafen kan kommun för ett område som ulgör en värdefull miljö föreskriva alt bygglov krävs bl. a. för atl färga om byggnader eller byta ut byggnadernas fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller utfö­ra andra åtgärder som avsevärt påverkar byggnadernas yttre. Av 1 § första siycket 4 (lagrådels förslag 3 § första siycket 1) framgår att sådana åigärder kräver bygglov om de skall ulföras inom områden med detaljplan. Enligt 4 § krävs dock inte bygglov för omfärgning av en- eller tväbostadshus med komplementbyggnader som ligger i detaljplanelagi område. Det anförda har föranlett atl bestämmelsen i lagrådels förslag delals i två punkter vari erforderliga preciseringar gjorts.

Kommunens möjligheter att utvidga bygglovsplikten bör inte gälla för sådana för totalförsvaret avsedda byggnader som anges i 10 §, I lagrådets förslag har detta föranlett ett tillägg.

7§

Såsom paragrafen är utformad krävs rivningslov för att ta bort byggna­der eller delar av byggnader som får uppföras utan lov. Detta kan uppen­barligen inte vara avsett. Inte heller kan det vara meningen att en kommun skall få föreskriva rivningslovsplikl för sådana byggnader eller byggnads­delar. De nu anförda synpunkterna ligger till grund för de av lagrådet föreslagna ändringarna i paragrafen, som i lagrådels förslag betecknas 8 §.

Av specialmoliveringen framgår att paragrafen avser endast för försva­ret avsedda byggnader m, m, Defta förhållande bör framgå av lagtexten. Ordet "totalförsvaret" har i lagrådels förslag, 10 §, samma innebörd som i 19 kap, 5 § brottsbalken (prop, 1979/80:176 s, Soch JuU 1981/82:8 s, 6 och 26),

10 §

Enligt första styckel 2 skall bygglov lämnas, om fastigheten och byggna­den "med hänsyn till läge och användningssäu" stämmer överens med detaljplanen och fastighetsplanen. Kravet på anpassning till planbestäm-


 


Prop. 1985/86:1                                                     292

melserna är, vilket framgår av motiven till femte stycket, avsett att gälla även i andra hänseenden än läge och användningssätt. Sålunda skall bygg­lov kunna vägras exempelvis om den tillämnade byggnadens höjd över­stiger vad i detaljplanen är föreskrivet om högsta tillåtna höjd, 1 lagrådets förslag har de citerade orden utelämnats.

Första siycket 3 handlar om byggprojektets anpassning till de i 3 kap, uppställda kraven pä byggnader. Bestämmelsen i denna punkt skiljer sig från beslämmelserna i 1 och 2 i det atl den anger vad som skall ligga till grund för bygglovsprövningen. Enligt lagrådets mening bör man hålla isär de materiella villkoren för bygglovsprövningen, varom förevarande para­graf handlar, och handläggningen av bygglovsärenden. Bestämmelser i det senare hänseendet ålerkommer i 28 §, Redigeringen av första stycket 3 kan inge den felaktiga föreställningen att villkoren enligt 3 kap, inte har samma betydelse vid bygglovsprövningen som planförutsättningarna i 1 och 2. 1 den allmänna delen av sitt ytlrande har lagrådet kritiserat det remitterade förslaget i vad del avser byggnadsnämndens skyldighet att granska och fastställa bygglovshandlingar. Oavsett om kritiken leder till att förslaget omarbetas, bör en beslämmelse om vad som skall vara underiag för bygg­lovsprövningen flyttas från förevarande paragraf och tas in i 28 § (29 § lagrådets förslag),

I andra styckel sista meningen behandlas det fall att en bygglovssökande inte efterkommer ett föreläggande att ansöka om förrättning för genomfö­rande av fastighetsplan. Bestämmelsen hör nära samman med det i 20 § andra stycket behandlade fallet att sökanden underiåter att hörsamma föreläggande att avhjälpa brister i ansökningshandlingarna. Lagrådet före­slår att bestämmelsen flyttas till 20 §,

11 §

1 paragrafen ges beslämmelser om bygglovsprövningen i områden som inte omfattas av delaljplan. Beträffande första stycket 4 hänvisar lagrådet till vad som anförts under 10 §, Andra stycket behandlar rätten för ägare av fastigheter med en- och tvåfamiljshus att få lov till s, k, kompletterings­åtgärder. Vad som menas med kompleileringsålgärder redovisas i en upp­räkning i fyra punkter i slutet av stycket.

Enligt en bestämmelse i andra stycket kan lov lill kompletteringsåt­gärder vägras om kommunen har lämnats Ullstånd att expropriera den fasUghet eller den fastighetsdel där åtgärden skall utföras. Avsikten med bestämmelsen lorde vara att förebygga den värdeförstöring som skulle bli följden om kompletteringsätgärden blir onyttig efter expropriationen. En sädan värdeförstöring kan naturligtvis uppkomma inte bara när kommunen exproprierar utan ocksä då staten eller enskild fär expropriationstillständ. Lagrådet föreslär därför att bestämmelsen utformas så att den omfattar alla fall av expropriation.


 


Prop. 1985/86:1                                                     293

I lagrådels förslag till lagtext (13 §) har bestämmelsen om vad som menas med kompleUeringsåtgärder bmtits ut till en särskild paragraf som placerats omedelbart efter förevarande paragraf (12 § i lagrådets förslag), som härigenom vinner i överskådlighet.

Punkt 3 i uppräkningen av komplelleringsåtgärderna avser åigärder på byggnader i sädana fall som anges i 6 § första stycket 1, Också sädana älgärder som nämns i 6 § första stycket 2, dvs. underhållsåtgärder pä sådana byggnader som avses i 3 kap, 11 § (3 kap. 12 § lagrådets förslag) torde enligt lagrådets mening böra hänföras till kompletteringsätgärder, I punkt 4 hänvisas till sädana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 § första stycket 5 och 6,1 1 § första stycket 4 (3 § första stycket I lagrådets förslag) avses samma åtgärder som i 6 § första stycket 1. Med hänsyn till det anförda bör enligt lagrådets mening punkterna 3 och 4 föras samman till en punkt, vari hänvisas lill 1 § första styckel 4-6 (1 § första siycket 4 och 5 och 3 § första siycket I lagrådets förslag), varefter underhållsåtgärder pä byggnader som avses i 3 kap. 11 § redovisas i en särskild punkt.

I övrigt föreslås vissa redaktionella ändringar i paragrafen.

12      §

I första stycket av paragrafen sägs att "tillfälligt bygglov" får lämnas om sökanden begär del och om marken eller byggnaden inte genast behöver tas i anspråk för avsett ändamål. Det senare villkoret behöver inte anges. Någon rätt till sådant bygglov föreligger nämligen inte i annat fall än som avses i andra stycket. Om marken behöver las i anspråk för det avsedda ändamålel, kan sökandens begäran avslås utan att denna avslagsgmnd är uttryckligen angiven i lagen. Paragrafen har i lagrådets förslag redaktio­nellt omarbetats och har beteckningen 14 §,

13        §

Paragrafen ger bestämmelser om tidsfrister för avgörande av bygglovs­ärenden. För prövning av ärenden om rivningslov ges bestämmelser om tidsfrister i 17 §, Den paragrafen har samma uppbyggnad som förevarande 13 §,

Lagrådsremissen har alltså beslämmelser som gör det möjligl för bygg­nadsnämnden all under vissa förutsältningar skjuta upp avgörandet av ärenden om bygglov och rivningslov. Någon motsvarande reglering finns inte för ärenden om marklov. Uppenbariigen har departementschefen an­sett någol behov av sådana regler inte föreligga med lanke på konstruk­tionen av prövningsgrunderna för marklov. Lagrådet vill emellertid peka på några situationer där det kan vara önskvärt med möjlighel till uppskov även i ärenden om marklov.

Inom ett område med detaljplan kan en ansökan om marklov till


 


Prop. 1985/86:1                                                     294

schaktning eller fyllning aktualisera behov av att - innan ansökningen prövas — komplettera planen med en bestämmelse enligt 5 kap, 8 § första stycket 5 om markytans utformning och höjdläge. Även om den sökta ålgärden stämmer överens med en planbestämmelse, kan det tänkas att planen behöver ändras i denna del, t, ex. därför att det inte längre anses lämpligt att medge åtgärder av det aktuella slaget.

Motsvarande behov av rådrum kan föreligga när marklov söks inom ett område utan detaljplan, I områdesbestämmelser behöver ju inte tas in materiella föreskrifter om hur prövningen skall utfalla, utan byggnads­nämnden kan från fall till fall pröva ansökningen mot 8 kap, 18 § första stycket 2 eller 3 i lagrådets lagförslag. Det kan emellertid vara så att en ansökan föranleder en översyn av områdesbestämmelserna för att få fram en bindande reglering avseende ett större område. Vidare kan redan med­delade materiella föreskrifter om prövningen behöva ändras med anledning av en ansökan om t. ex, trädfällning inom ett friluftsområde.

Det är inte heller uteslutet att önskemål om trädfällning inom ett skydds-eller säkerhetsområde eller ett friluftsområde kan väcka frågan om expro­priation enligt 2 kap, 5 eller 9 § expropriationslagen. Lagrådet erinrar här om att möjligheten att vägra marklov just inom friluftsområden är begrän­sad till följd av reglerna om skydd för pågående markanvändning i 5 kap, 16 § andra stycket och 8 kap. 18 § andra stycket i lagrådets lagförslag. Om alltså PBL;s regleringsmöjligheter härvidlag befinns oUllräckliga, kan ex­propriation av området ibland behöva övervägas. I avvaktan pä ett expro­priationstillstånd bör ärendet om marklov inte avgöras.

Vad lagrådet nu har anfört leder till att bestämmelserna om uppskov bör avse inte bara bygglov och rivningslov utan också ärenden om marklov. Bestämmelserna i ämnet bör då lämpligen sammanföras till ett lagrum, Fräga är om förfaranderegler och dessa har sin naturliga plats bland de generella beslämmelserna om handläggningen av lovärenden, I lagrådels förslag har bestämmelsen tagits upp som 23 §.

Enligt remitterade förslaget är huvudregeln atl ärenden om bygglov och rivningslov skall avgöras snarasi möjligl och senast inom etl år. Alt i lovärenden sälla upp en allmän tidsfrist på ett år synes inte lämpligt. En sådan regel kan nämligen tas till intäkt för att anmärkning om bristande snabbhet inte kan riktas mot byggnadsnämnden, ifall avgörandet sker inom ett år. Det är emellertid tveksamt om PBL överhuvudlaget bör uppta någon generell regel om snabb handläggning. Ärenden skall alllid avgöras så skyndsamt som är möjligt. En regei härom har därför knappast sin plats i en speciallag, I förvaltningslagen finns ingen sådan beslämmelse. Förvalt­ningsrättsutredningen har emellertid (se SOU 1983:73 s. 56 O föreslagit en bestämmelse i ämnet utformad så att skyndsamhetskravet balanseras mot övriga huvudsakliga krav som bör ställas på verksamheten hos förvalt­ningsmyndigheter. Lagrådet har i sitt förslag inte tagit upp en särskild bestämmelse om skyndsamhet.


 


Prop. 1985/86:1


295


1 lagrådets 23 § har reglerna om tidsfrister i lovärenden utformats som en möjlighet för byggnadsnämnden att i vissa angivna fall, på grund av förhål­landena i del individuella ärendel besluta om anstånd. Det är en fördel att ett ärende inte blir liggande utan att anståndsfrågan tas upp i nämnden. Nämnden bör i sitt beslut ange skälet till att ärendet inte avgörs genast. Till frågan huruvida etl beslul om uppskov skall kunna överklagas återkommer lagrådet under 13 kap. 1 §,

1 sak råder överensstämmelse mellan det remitterade förslaget och lagrå­dets förslag med undantag av att - på skäl som angells under 11 § -ansökan om tillstånd att expropriera kan vara anledning att vila på lovären­det oavsett vem som är expropriand.

14        §

Enligt specialmotiveringen innehåller paragrafen, som i lagrådeis förslag har fått sin motsvarighet i 15 §, en spärr mot att byggnadsnämnden uppre­pade gånger vägrar lov till kompletteringsätgärder genom att ansöka om tillstånd till expropriation. Härtill kan först anmärkas att det knappast torde vara byggnadsnämnden som för kommunens räkning tar initiativ till ett expropriationsförfarande. Bortsett härifrån ger emellertid uttalandet vid handen atl avsikten med stadgandet är all förhindra en olämplig myn­dighetsutövning från nämndens sida. Detta syfte behöver inte komma till uttryck i lagtext och bör i vart fall inte ha sin plats bland de materiella reglerna om bygglov. Emellertid kan en regel i enlighet med remissen likväl vara av värde. Bestämmelsen tillgodoser nämligen den enskildes rätt. Har en byggande vägrats bygglov på grund av ett - sedermera förfallet - expropriationstillständ bör han först sedan avsevärd tid förflutit riskera alt en förnyad bygglovsansökan avslås med hänvisning Ull ell nylt expropriationstillstånd. Sedd alltså som ett skydd förden enskilde fyller bestämmelsen sin plats. På skäl som angetts under II § bör regeln tilläm­pas oavsett vem som önskar expropriera.

15      §

En grund för att vägra rivning är enligt förevarande paragraf önskemålet atl bevara kullurhisloriskl eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Av den allmänna motiveringen (s, 223) framgår alt ansökan om rivningslov inte heller skall bifallas om bebyggelsen är värdefull ur historisk eller konstnär­lig synpunkt. Detta har beaktats i lagrådets förslag (16 §), Härigenom får man också överensstämmelse med 3 kap, 11 § såvitt avser bebyggelsens egenskaper, låt vara atl det särskilda krav som uppställs i sistnämnda paragraf saknar motsvarighet här. Möjligheten att vägra rivningslov enligt förevarande 15 § gäller således också andra byggnader än dem som enligt 3 kap, 11 § har eft särskilt bevarande värde. Av bestämmelsen bör tydligt


 


Prop. 1985/86:1                                                                    296

framgå att rivningslov kan vägras både om byggnaden i sig har angiven egenskap och om den ingår i en bebyggelse av sådant slag.

17       §

I första stycket andra punkten anges två fall enligt vilka hinder mot rivningslov möter på grund av att det pågår prövning i annan ordning av frågan om byggnaden skall stå kvar eller inte. Det ena fallet, som avser upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen, har sin motsvarighet i gällande rält; en beslämmelse behövs emellertid om skyldighet för hyres­nämnd att underrätta byggnadsnämnden redan om att ansökan om upp­rustningsåläggande har gjorts Gfr 10 § första stycket bostadssaneringsla­gen). Det andra fallet, som däremot är en nyhet, tar sikte på att ansökan gjorts om atl byggnaden skall förklaras för byggnadsminne. Med hänsyn lill bestämmelserna i 15 § remitterade förslaget (16 § lagrådets förslag) och 7 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen synes någon särskild föreskrift om obligatoriskt anstånd knappast fylla någon funktion för sistnämnda fall.

I övrigt fär lagrådet beträffande 17 § hänvisa till sitt yttrande under 13 §, Beslämmelserna om de diskretionära ansländsgrunderna återfinns i lagrå­dets förslag i 23 §. Den nyss berörda obligaloriska anslåndsgmnden vid ansökan om upprustningsåläggande har fått sin plats i 24 §.

18       §

1 paragrafen anges prövningsgrunderna för marklov. Enligt den remitte­rade lagtexten får marklov vägras om den sökta åtgärden förhåller sig på visst sätt till de angivna grunderna, I lagrådets förslag har bestämmelsen -med lagtexten i 10 § (11 § lagrådels förslag) som förebild - utformats positivt. Med den föreslagna lydelsen uppkommer emellertid behov av en bestämmelse som gör det möjligt alt i marklovsärendet göra smärre avsteg från detaljplan eller områdesbestämmelser. Lagrådets förslag innehåller -likaledes efter förebild från 10 § — en sådan bestämmelse.

I punkl 4 anges som grund för alt vägra marklov atl den sökta åtgärden förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning som frilufts­område. Beslutet att vägra marklov får dock inte vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Detta är. sägs det i spe­cialmotiveringen, en följd av att områdesbestämmelser som används i syfte att reglera t. ex. trädfällning i friluftsområden enligt 4 kap. 13 § första stycket 7 inte får medföra avsevärda ingrepp i den pågående markanvänd­ningen. För att situationen för den enskilde skall bli densamma oberoende av om den materiella regleringen finns i områdesbestämmelser eller om frågan prövas först när marklov söks har alltså motsvarande spärt införts i punkt 4 i förevarande paragraf, framhålls det i specialmoUveringen,

Lagrådet vill till en början fästa uppmärksamheten pä att begreppet


 


Prop. 1985/86:1                                                     297

pågående markanvändning används i förevarande bestämmelse liksom i 4 kap, 13 § första siycket 7 (5 kap, 16 § första stycket 6 och andra stycket lagrådets förslag), 1 den allmänna motiveringen erinrar departementsche­fen om att begreppet pågående markanvändning infördes i byggnadslagen och i vissa angränsande lagar, bl, a, naturvårdslagen, är 1972 i samband med lagstiftningen i anslutning till den fysiska riksplaneringen. Begreppet gavs dä främst funktionen alt avgränsa det intrång av t. ex, en fastställd generalplan som bör medföra rätt till ersättning eller inlösen. Departe­mentschefen erinrar vidare om att begreppet enligt PBL-utredningens för­slag skulle ha en mer vidsträckt betydelse och kunna tillämpas inte bara vid avgörandet av ersättningsfrågor utan även vid bygglovsprövningen. På skäl som närmare redovisas på s, 208 f tar departementschefen avstånd från utredningens förslag att i PBL använda begreppet pågående markan­vändning i en sådan utvidgad betydelse. Bl, a, pekar han pä att begreppet pågående markanvändning har sin plats också i en del andra lagar och där har en speciell innebörd. All ge begreppet en särskild innebörd vid tillämp­ningen av PBL kan, anför han, vålla osäkerhet vid tillämpningen av dessa andra lagar. Han pekar också på alt byggnadsnämnderna ofta inte har den juridiska expertis som behövs för alt pröva om en åtgärd inkräktar på pågående markanvändning.

Med hänvisning till det anförda uttalar departementschefen på s, 298 att begreppet pågående markanvändning inte bör användas i PBL när det gäller ersättningsfrågor. Han tillägger emellertid att begreppet inte heller bör komma lill användning vid uppbyggnaden av regleringen rörande pröv­ningen av lov. Det nu sagda stämmer alltså inte när det gäller förslaget till hur prövning av marklov skall ske.

När begreppet pågående markanvändning används i punkt 4 i föreva­rande paragraf och i 4 kap, 13 § första styckel 7 är det emellertid inte i den mer vidsträckta betydelse som PBL-ulredningen föreslagit ulan i den bely­delse som begreppet fått vid tillämpningen av naturvårdslagen. Sålunda framhålls i specialmotiveringen Ull sistnämnda lagrum, att tanken är att kommunen genom områdesbestämmelser skall kunna reglera marklovplik­iiga åtgärder intill samma kvalifikationsgräns som gäller för staten vid förordnande om naturvårdsområde enligt naturvårdslagen. När det gäller kvalifikationsgränsen hänvisar departementschefen lill den praxis som utbildats vid tillämpningen av naturvårdslagen i fråga om gränsdragningen mellan naturvårdsområde och naturteservat (19 § resp. 7 § naturvårdsla­gen). Med hänsyn till vad sålunda har anförts har lagrådel intet all erinra mot att begreppet pågående markanvändning används i förevarande para­graf och i 4 kap, 13 § första stycket 7 (5 kap. 16 § första stycket 6 och andra stycket lagrådets förslag). Det må dock påpekas att en följd av att begrep­pet används som prövningsgrund vid marklov är atl byggnadsnämnderna kan tvingas in i bedömningar som departementschefen enligt vad som anförts i del föregående ställt sig tveksam till om de har kompetens för.


 


Prop. 1985/86:1                                                      298

När det i punkt 4 sägs att "beslutet" att vägra lov inte får vara så ingripande att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras lorde tanken vara att en ansökan om marklov, t, ex, för trädfällning inom eft friluftsområde, skall kunna bifallas endast delvis, t, ex, så att lovet begrän­sas till en viss areal eller på ett annal sätt som kan bestämmas kvantitativt, bara inte den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Något hinder mot alt ett sådant beslut meddelas kan inte anses föreligga vare sig med hänsyn till förvaltningsrältsliga grundsatser eller av andra skäl (jfr SOU 1964:27 s. 166). Det må påpekas atl för det fall att utredningen i marklovsärendet visar alt den pågående markanvändningen avsevärt för­svåras om inte ansökningen i sin helhet bifalles någon begränsning av lovet självfallel inte fär ske.

19 §

I lagrådets förslag har - såsom förutskickats under 1 kap, 6 § - uttryck­ligen angetts att det är byggnadsnämnden som prövar ansökningar om lov,

I specialmoUveringen ges exempel på vissa uppgifter som behöver doku­menteras i elt bygglovsärende och varom beslämmelser lorde komma atl meddelas av regeringen. Utöver vad där angetts bör också antecknas när ett ärende om bygglov anhängiggörs vid byggnadsnämnden. Tidpunkten dä bygglov söks kan nämligen ha betydelse för rätt till ersättning enligt 14 kap, 5 §,

20 §

Enligt 10 § andra stycket (11 § andra stycket lagrådets förslag) kan byggnadsnämnd förelägga bygglovssökande att ansöka om förtättning för fastighetsindelning. Följden av att föreläggandet inte efterkommes bör som lagrådet anfört under nyssnämnda paragraf regleras i förevarande 20 §,

21 §

Paragrafen ger möjlighet att påkalla byggnadsnämndens prövning av åtgärder som inte kräver lov, I specialmoliveringen anges två fall då en byggande har behov av en sådan prövning. Det ena är att en byggande kan vilja ha besked huruvida en åtgärd, som inte kräver bygglov, uppfyller egenskapskraven i 3 kap. Del andra fallet avser att en byggande vill utföra en icke bygglovspliktig åtgärd - en åtgärd som i dag kräver dispens enligl 67 § byggnadssladgan - i slrid mot delaljplan eller områdesbestämmelser. Ett ärende som rör byggande skall enligt specialmotiveringen av byggnads­nämnden handläggas som etl vanligt bygglovsärende och bifall till ansök­ningen meddelas i form av bygglov. Avsikten torde vara att i ärenden enligt denna paragraf säväl materiella som processuella regler om bygglov - eller


 


Prop. 1985/86:1


299


i förekommande fall marklov och rivningslov - skall gälla. Lagrådet föreslår därför etl tillägg Ull lagtexten enligt vilket bestämmelserna om lov i PBL skall tillämpas i dessa ärenden. Bifall lill en ansökan som avser det fallet att en byggande vill utföra en icke lovpliktig åtgärd i strid mot planbestämmelser kommer därför - bortsett från möjligheten av lov lill lillfällig åtgärd — inte atl kunna förenas med villkor om tidsbegränsning av lovet. Lagrådet vill anmärka all detla är en ändring i förhållande till gällande rätt eftersom en dispens enligt 67 § byggnadsstadgan kan tidsbe­gränsas (se Bexelius s, 500), Av det föreslagna tillägget följer också att de regler om statlig konlroll m.m. i 12 kap. och om överklagande i 13 kap. som avser lov kommer att gälla ärenden enligt nu förevarande 21 §. Ett bifall eller avslag i ärende enligl 21 § inverkar ej på frågan om huruvida ålgärden är bygglovspliktig. Delta har betydelse om det blir aktuellt atl tillämpa sanktioner enligt 10 kap.

22 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om kommunicering av ansökningar om lov. Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i byggnadsstadgan. För­valtningslagen (1971:290) är emellertid tillämplig på byggnadsnämndens handläggning av sådana ärenden, där besluten överklagas genom förvalt­ningsbesvär, 1 nämnda lag finns bestämmelser, 15 §, om underrättelseskyl­dighet, som innebär att nämnden i viss utsträckning har att kommunicera ansökningar om byggnadslov med t. ex, ägare av grannfastigheter.

I 1 § andra stycket förvaltningslagen finns en beslämmelse om lagens förhällande till avvikande regler i andra lagar eller författningar som beslu­tats av riksdagen eller regeringen. Bestämmelsen slår fast all sädana avvi­kande regler gäller framför det som är föreskrivet i förvaltningslagen. Av specialmotiveringen till förevarande paragraf fär anses framgå att avsikten är att exklusivt reglera frågan om nämndens kommunikationsplikt i lov­ärenden. De bestämmelser som finns i 15 § förvaltningslagen skall således inte gälla vid sidan om bestämmelsema i förevarande paragraf. Paragrafen bör dock kompletteras med en bestämmelse om att ärenden normalt ej får avgöras med mindre kommunikationsskyldighelen gentemot sökanden bli­vit fullgjord. Med hänsyn Ull den vida krets av personer som skall höras över en ansökan om bygglov kan 15 § förvaltningslagen ej tillämpas fullt ut.

På skäl som redovisats under 1 kap, 8 § upptar lagrådels förslag, lill skillnad från det remitterade förslaget, inte nägon legal definition på sak­ägare. Delta gör det, som framgår av vad lagrådet anfört under 5 kap, 17 §, nödvändigl att särskilt ange atl utöver kända sakägare - varmed får förstås i första hand ägare av fast egendom och innehavare av annan särskild rält än hyresrätt - kända bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende saml hyresgästorganisationer skall omfallas av skyldigheten all


 


Prop. 1985/86:1                                                      300

underrätta om ansökningar om lov, I specialmotiveringen anförs all som känd sakägare alltid bör räknas den vars rättighet är inskriven i fastighets­boken. Lagrådet vill för sin del påpeka att de som finns inskrivna i fastig­hetsboken trots efterforskningar inte alltid kan påträffas,

1 andra stycket har föreskrivits atl byggnadsnämnden kan bestämma att sökanden skall undertätta sakägarna om ansökningen och om att yttrande över denna skall ges in till byggnadsnämnden inom viss tid. Syftet med bestämmelsen är enligt specialmotiveringen att underlätta handläggningen. Enligt lagrådets mening är emellertid motiven för att vältra över ansvaret för kommuniceringen på sökanden dåligt underbyggda. I lagrådets förslag har bestämmelsen därför fått utgå.

I tredje stycket finns beslämmelser om hur underrättelse skall ske, I lagrådets förslag har bestämmelsen omformulerats med 5 kap, 25 § tredje styckel lagrådels förslag som förebild,

I detta sammanhang vill lagrådet beröra en av de mera betydande nyhe­terna i PBL nämligen den föreslagna utvidgningen av sakägarkretsen, Ulredningen hade föreslagit en utvidgning som innebar alt innehavare av hyresrätt eller bostadsrätt skulle bli sakägare och tillförsäkras rätt att få information, att avge synpunkter och alt överklaga besluten. Departe­mentschefen har emellertid funnit alt en sådan begränsning inte är befogad och på skäl som han utvecklar pä s, 27 f i remissen finner han att alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall, liksom hyresgästernas organisationer, vara sakägare. Att avgöra vilka som är bosatta på en fastighet torde enligt departementschefen inte medföra några svårigheter. Hit räknas, anför han {y. 356), både första- och andrahands-hyresgäster, bostadsrättshavare saml familjemedlemmar till dessa, dvs. personer som är kyrkobokförda pä fastigheten enligt bestämmelserna i folkbokföringsförordningen (1967; 198). Lagrådel har för sin del svårt att överblicka vilka svårigheter som Ull äventyrs kan vara förenade med den föreslagna utvidgningen av sakägarkretsen såvitt nu är i fråga. Eftersom förslaget i denna del tillkommit först under lagstiftningsärendets beredning i regeringskansliet kan någon ledning inte hämtas i remissinstansernas yttranden över PBL, Att svårigheter kan föreligga med alt låta sakägar­kretsen också omfatta de boende framgår av den remitterade lagtexten i tredje styckel av förevarande paragraf Trots deras slällning av sakägare blir de boende inte likställda med övriga sakägare när det gäller frågan hur underrättelse skall ske. Huvudregeln att undertättelsen skall sändas som rekommenderat brev eller på annat sätt som kan styrkas skall säledes enligt förslaget inte vara tillämplig på dem.

23 §

Paragrafen innehåller vissa regler om hur beslut om lov skall vara utformade, vilka som skall underrättas om beslulen och hur undertättelse


 


Prop. 1985/86:1                                                     301

skall ske. Den inleds med en bestämmelse om att beslut i ärenden om lov skall vara skriftliga, Säsom lagrådets förslag om vad beslut om lov skall innehålla har utformats (27 §), måste bestämmelsen anses överflödig. Den har därför utgått i lagrådets lagtext.

Enligt det remitterade förslaget skall sökanden ha ansvaret för att under-räfta sakägarna, dock endast dem som har lämnats tillfälle att yttra sig i ärendel och vilkas synpunkter inte har tillgodosetts. Den som skall ta reda på vilka som inte fått sina synpunkter tillgodosedda torde behöva ha tillgäng lill handlingar som förvaras hos byggnadsnämnden. Nämnden torde också vara den som är bäst skickad att göra de bedömningar som ibland kan behövas för aU avgöra om nägon fått eller inte fält gehör för vad han anfört, 1 lagrådets förslag har därför nu ifrågavarande skyldighet lagts på nämnden. Andra styckel har i lagrådets förslag formulerats med 22 § som förebild.

Paragrafen bör placeras i anslutning till den paragraf som anger vad ett beslut om lov skall innehålla och återfinns som 28 § i lagrådels förslag.

24 och 30 §§

Enligt gällande räll skall byggnadsnämnd vid prövning av ansökan om byggnadslov se till att byggnadsföretaget inte strider mot vissa i 56 § 1 mom. första stycket byggnadsstadgan angivna författningar. Det åligger alltså byggnadsnämnden att vid sin prövning beakia att byggnadsföretaget uppfyller de villkor som är uppställda i de angivna lagarna. Enligt 57 § första stycket byggnadsstadgan skall byggnadsnämnden vidare hänvisa den byggande atl söka eljest föreskrivna tillstånd. Denna sistnämnda be­slämmelse är ett led i byggnadsnämndernas serviceuppgifter. Bestämmel­sen innebär ej att nämnden har befogenhet att med bindande verkan avgöra om tillstånd av annan myndighet erfordras eller ej. Om nämnden inte lämnat hänvisning, befriar detta inte heller sökanden från att begära till­stånd. Departementschefen föreslår nu - med ett undanlag - att den förstnämnda ordningen skall avskaffas och att byggnadsnämnden ej skall göra nägon kontroll mot andra lagar ulan inskränka sin prövning till PBL, Lagrådet ansluter sig till detta ställningstagande. Bestämmelsen, som i lagrådets förslag motsvaras av 25 §, bör emellertid ges en lydelse som bättre uttrycker dess syfte att föreskriva en serviceätgärd som inte avlyfter sökandens ansvar, - Det kan uppstå tvekan om hur långt nämndens serviceverksamhet skall sträcka sig. Det är lämpligt om byggnadsnämn­derna genom t, ex, planverket tillhandahålls förteckning över de lagar och författningar som kan bli aktuella när bestämmelserna i nu förevarande paragraf skall iakttas. Erinran får inte bli innehållslös. För att erinran skall fylla sin funktion måste byggnadsnämnden ange de författningar som nämnden vid sin granskning av handlingarna funnit att sökanden har att beakta. Det är självfallet bra om denna upplysning kan ges till sökanden pä


 


Prop. 1985/86:1                                                     302

ett tidigt stadium och alltså redan före byggnadsnämndens beslut i lovären­det,

I lagrådsremissen föreslås som nyss nämnts ett undantag från principen alt byggnadsnämnd inte skall pröva en åtgärds tillåtlighet på gmnd av annan lag än PBL, Enligt 30 § skall nämligen bygglov Ull s. k, lyxsanering få meddelas endast om hyresnämnden medgeU det. I specialmoUveringen uttalas att beslämmelserna i bostadssaneringslagen i praktiken tillämpas så alt hyresvärden lämnar ell s, k. hyresgäslintyg lill byggnadsnämnden innan byggnadslov ges. Någon egenUig moUvering i sak lill del föreslagna avste­get har emellertid inte åberopats. Lagrådet föreslår att bestämmelsen utgår. Givetvis hindrar detta inte hyresvärden att också framdeles i förväg skaffa intyg från hyresgästerna. Om bestämmelsen skall slå kvar fär den anses föreskriva elt särskilt villkor för bygglov, vilket bör anges bland fömlsättningarna för bygglov i 10 och 11 §§ (11 och 12 §§ lagrådets för­slag),

26 §

Paragrafen reglerar vad ell beslut om lov skall innehålla. Förhållandel Ull 17 § förvaltningslagen är oklart. I lagrådets förslag har gjorts ett tillägg som anger alt beslut varom nu är i fråga skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs i nämnda paragraf Den nu förevarande paragrafen reglerar exklusivt vad elt beslut om lov skall innehålla,

Enligl det remitterade förslaget skall beslutet ange de åtgärder som lovet avser och den eller de fastigheter på vilka åtgärderna skall utföras. Att dessa uppgifter skall tas upp i beslutet är självklart och behöver inte anges särskilt,

I beslut om lov skall anges bl, a. de villkor som behövs. Departements­chefen ger i specialmotiveringen exempel på villkor som kan tas in i elt beslut. Det må framhållas alt byggnadsnämnden endast kan föreskriva villkor som har stöd i PBL,

27 §

Denna paragraf som behandlar bygglovs giltighet i tiden bör flyttas frän avsnittet om handläggningen av lovärenden. 1 lagrådets förslag återfinns paragrafen med en viss redaktionell omarbetning under en särskild mbrik såsom näst sista paragraf i 8 kap, Sädan paragrafen är utformad gäller den även lov som lämnats med stöd av 14 §.

28 §

Paragrafen - 29 § i lagrådels förslag - behandlar frågan vad byggnads­nämndens prövning i bygglovsärenden skall avse. 1 den allmänna delen av


 


Prop. 1985/86:1                                                                    303

sitt yttrande har lagrådel anfört att det remitterade förslaget i denna del bör omarbetas. Förslaget kan inte föras tillbaka till PBL-utredningen utan har tillkommit under ärendets beredning i regeringskansliet. Lagrådet anser sig inte böra lägga fram ett eget förslag.

29 §

Paragrafen, som i lagrådets förslag betecknas 30 §, innehåller särskilda bestämmelser om bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksamheter i vilka arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning. Det mä framhållas atl bestämmelserna kommer att gälla också ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk o,d, såvida kommunen inte i områdesbestämmelser undantagit sådana byggnader från lovplikt (jfr 8 kap, 5 § lagrådets förslag).

1 tredje stycket föreskrivs att beslutet om bygglov i visst fall skall innehålla en erinran om den skyldighel som enligt lag eller annan författ­ning kan föreligga för arbetsgivaren all göra anmälan till yrkesinspektionen innan arbetslokalen tas i bruk. Enligt lagrådets mening är det inte rikligt alt i lag föreskriva att etl beslut som riktar sig till sökanden innehåller en erinran om att tredje man kan vara skyldig atl göra vissa anmälningar. Endast i det fall då sökanden och arbetsgivaren är en och samma person får bestämmelsen någon mening. I lagrådels förslag till lagtext har tredje stycket utgått.

31 §

1 första stycket av paragrafen föreskrivs att bygglov som innebär medgi­vande att uppföra en ny byggnad eller annan anläggning får, om faslighets-ägaren skriftligen samtycker till det, innehålla bestämmelser att annan byggnad eller anläggning på tomten skall rivas, byggas om eller ges ändrad användning eller att utfarten från fastigheten skall ändras. Enligt special­motiveringen innebär bestämmelsen atl, om t, ex. rivning av en befintlig byggnad enligt byggnadsnämndens mening är en förutsättning för alt bygg­lov skall kunna ges, lovet givetvis fär vägras om samtycke till rivningen inte lämnas. Den återgivna uppfattningen om bestämmelsens innebörd har gett lagrådet anledning att, mol bakgrund av föreskrifterna i 10 och 11 §§, föra följande resonemang, 1 en detaljplan kan rätten att bygga gälla både den befinlliga byggnaden på en faslighet och den byggnad som avses i ansökningen om bygglov. I sådani fall kan naturligtvis byggnadsnämnden inte ställa som villkor för ett bygglov att den befinlliga byggnaden rivs. Är det fråga om en fastighet inom icke detaljplanelagt område som skall bebyggas, skall enligt 11 § bygglov lämnas om de förutsätlningar som anges i paragrafen är uppfyllda. Är detta fallet lär det inte heller i denna situation vara möjligt atl som förutsättning för bygglov kräva att en annan.


 


Prop. 1985/86:1                                                      304

på fastigheten lagligen uppförd byggnad rivs eller ändras. Om, å andra sidan, byggrätten i en delaljplan inte ger utrymme för både den befinUiga byggnaden och den byggnad som ansökning om bygglov avser synes inga hinder möta mot att nämnden som villkor för att tillåta uppförande av den nya byggnaden föreskriver att den gamla rivs. Något skäl att i denna situaUon kräva skriftligt medgivande från sökanden kan inte anses förelig­ga. På motsvarande sätt kan den bedömning som skall göras av en ansökan om bygglov inom ett område som inte omfattas av detaljplan leda till aft en förutsättning för att bygglov skall kunna ges är all en befimlig byggnad rivs eller ändras. Också i delta fall är det svårt alt förstå varför byggnadsnämn­den skall behöva ett skriftligt medgivande till rivning eller ändring. Av det anförda framgår att det inte finns saklig eller rättslig grund att i PBL ha en bestämmelse med det innehåll som föresläs i första stycket av förevarande paragraf I den mån byggnadsnämnden har lagligt slöd för att som villkor för ett lov till en ny byggnad föreskriva att en äldre byggnad rivs eller ändras är delta etl sådant villkor som enligl 8 kap, 26 § kan tas in i beslutet om lov (s, 598), Med hänsyn till vad sålunda har anförts har i lagrådets förslag första stycket i förevarande paragraf utgått,

1 andra stycket föreskrivs att, om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har ulförts, i beslutet om lov får föreskrivas skyldighet alt vidta de ändringar i det utförda som behövs. Nämnden kan i denna situation inte efter fritt skön ge föreskrifter om ändringar i t, ex, en uppförd byggnad, Eu lov som avser en redan utförd åtgärd bör självfallet inte skilja sig från ett lov som meddelas för en isökt åtgärd, Loven måste i båda fallen grundas på en prövning enligt bestämmelserna i PBL, bl, a, kraven i 3 kap.

32 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om "förhandslov" eller "förhands­besked" som lagrådet under 1 kap, 3 § föreslagit att beslutet skall benäm­nas. Enligt del remitterade förslaget är en begäran om förhandsbesked inte etl särskilt ärende utan ingår som etl led i elt ärende om ansökan om bygglov. Prövningen av bygglovsansökningen delas upp i två led, 1 det första prövas åtgärdens tillåtlighet i fråga om lokaliseringen, I det andra sker, om åtgärden kan tillåtas på den avsedda platsen, en prövning huruvi­da övriga förutsättningar för bygglov föreligger. Vid en för sökanden positiv prövning av lokaliseringen ges tillstånd i form av ett förhands­besked; utfaller prövningen negaUvi synes meningen vara att ansökningen om bygglov skall avslås. Om förhandsbesked lämnas, skall byggnads­nämnden bestämma en viss tid, högst tvä år, inom vilken ansökningen om lov skall fullföljas. Fullföljs den inte inom den utsatta tiden, upphör för­handsbeskedet dvs, tillståndet aft gälla.

Varken av lagtext eller motiv kan utläsas hur ansökningen om lov skall hanteras om tiden för fullföljd har gått ut och sökanden inte låter höra av


 


Prop. 1985/86:1                                                     305

sig. Otvivelaktigt ligger det närmast till hands att tolka hans passivitet som en önskan att inte fullfölja ansökningen och därför tillåta byggnadsnämn­den att avskriva ärendet. Utan en uttrycklig lagbestämmelse kan dock nämnden inte göra det. Invändningar kan för övrigi göras mot att låta nämnden utan vidare genom ett avskrivningsbeslut skilja ärendet ifrån sig. Fall kan tänkas då det inte krävs något ytterligare initiativ från sökandens sida för att få ansökningen om lov prövad och måhända bifallen. Del förhållandet alt del en gäng lämnade tillståndet har förfallit innebär i och för sig inte all ålgärden ej kan tillåtas pä den avsedda platsen. Ett avskriv­ningsbeslut borde därför, kan det hävdas, föregås av försök från nämndens sida att förvissa sig om att sökanden inte vidhåller sin ansökan om lov. Lagbestämmelser kan alltså fordras även om vad nämnden har aft iaktta innan etl avskrivningsbeslut meddelas.

De nu antydda problemen kommer man till rätta med på ett enkelt sätt om förhandsbeskedet frikopplas från bygglovsansökningen och får bilda ett ärende för sig. Ansökan görs då om förhandsbesked och sökanden får ett sådant besked, antingen positivt eller negativt. Ärendet är därmed avslutat. Blir beskedet positivt ankommer det pä sökanden, om han vill begagna sig av detsamma, att ge in en ansökan om bygglov inom den tid nämnden utsatt i förhandsbeskedet. Nägot bygglovsärende är inte anhäng­igt hos nämnden förrän ansökningen om lov kommer in. Byggnadsnämn­derna befrias från de olägenheter det kan innebära att ha ärenden liggande obehandlade under lång tid och besparas arbetet med atl bevaka dem när liden gått ut. Någon oiägenhei för sökanden kan det inte innebära att han, om han vill fullfölja saken, måste ge in en ny ansökan. Han kan i denna hänvisa till tidigare ingivna handlingar. I lagrådets förslag har förhandsbe­skedet utformats som ett särskilt från bygglovsansökningen fristående ärende. Med denna konstruktion bör i lagen uttryckligen anges att för­handsbesked varigenom tillstånd ges till viss lokalisering är bindande vid prövningen av ansökan om bygglov som görs inom den i förhandsbeskedet utsatta tiden.

Ändringen av benämningen "förhandslov" till "förhandsbesked" föran­leder en särskild hänvisning lill de bestämmelser om handläggning av lovärenden som bör vinna tillämpning i fråga om förhandsbesked.

9 kap.

1 och 3 §§

1 § innehåller en allmän beslämmelse om alt byggnads-, rivnings- och markarbeten skall utföras på föreskrivet sätt. En bestämmelse med delta innehåll är strängt taget överflödig. Sitt egentliga innehåll får bestämmel­sen först i 3 § där det sägs vem som skall se lill att föreskrifter om arbetets 20    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      306

utförande iakttas, I lagrådets förslag har I och 3 §§ förts samman till en paragraf.

Sådan 1 § lyder enligt del remitterade förslaget skall arbetena utföras enligt "gällande bestämmelser" och vissa andra föreskrifter. Med det citerade uttrycket avses enligt motiven i första hand bestämmelserna i PBL och föreskrifter till PBL men även beslämmelser i annan lag som t, ex, arbetsmiljölagen och miljöskyddslagen. Enligt lagrådets mening bör i PBL regleras endast sådana åligganden för den byggande vilkas åsidosät­tande kan medföra påföljder och ingripanden enligt PBL. När det gäller alt precisera vilka bestämmelser m.m. som den byggande har att iaktta bör därför med 10 kap, 1 § första stycket som förebild anges att han skall iaktta att arbetena utförs enligt "bestämnelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser". De skyldigheter som enligt andra författningar kan åvila honom bör anges i dessa författningar.

Med den av lagrådet föreslagna lydelsen behöver del inte särskilt anges att arbetena skall utföras enligt "de handlingar" som byggnadsnämnden har fastställt. Som framgår av 8 kap. 28 § (29 § lagrådets förslag) skall, såvitt gäller arbeten som kräver bygglov, byggnadsnämnden i beslutet om lov fastställa de ritningar och övriga handlingar som är nödvändiga för nämndens prövning. Även vid rivningslov och marklov torde del av lov-beslutet framgå vad den byggande har att iaktta. Uttrycket "den byggan­de" har här liksom pä andra ställen i PBL samma innebörd som "byggher­ren" i det remitterade förslaget, se 16 kap, 8 § lagrådets förslag.

4 och S §§

För arbeten som kräver bygglov, rivningslov eller marklov skall enligl 4 § första stycket ansvarig arbetsledare utses av byggherren eller enligt lagrådets terminologi den byggande. Lagrådet vill anmärka att bestämmel­sen innebär en i lagrådsremissen inte kommenterad utvidgning av skyl­digheten alt ha ansvarig arbetsledare. Enligt 61 § 1 mom. första stycket byggnadssladgan är huvudregeln nu att ansvarig arbetsledare skall finnas endasi för arbeten som avser nybyggnad eller rivning eller ändring av byggnad. Lagrådet kan inte bedöma behovel av förslaget i denna del. Med hänsyn till den föreslagna undantagsmöjlighelen torde emellertid praktiska olägenheter ej behöva befaras. Om arbetena är av ringa omfattning skall nämligen byggnadsnämnden, i huvudsaklig överensstämmelse med gällan­de rätt, bestämma att ansvarig arbetsledare inte "behöver" utses. Avsik­ten med förslaget torde emellertid vara att det för sådana arbeten ej skall finnas någon ansvarig arbetsledare i den mening som avses i PBL. Någon rätt lär ej föreligga för den byggande att för dessa arbeten utse och få ansvarig arbetsledare godkänd av byggnadsnämnden. Detla bör framgå av lagtexten. - För skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare


 


Prop. 1985/86:1                           ,4,,                     307

ulses. Av specialmotiveringen följer att en av dem skall ha samordnande uppgifter. Lagrådet förordar i denna del ett tillägg i 3 § första stycket lagrådets förslag, för att detta skall komma till uttryck också i laglexten.

Enligt andra stycket i 4 § kan den byggande till ansvarig arbetsledare utse någon med riksbehörighet för det arbete varom är fråga. Vad som inträffar om den ansvarige arbetsledarens riksbehörighet upphör under byggnadsarbetet har inte närmare berörts i lagrädsremissen. Lagtexten kan ej tolkas annorlunda än alt den ansvarige arbetsledaren får stå kvar i sin syssla, oaktat han förlorat sin behörighet.

Beträffande ansvarig arbetsledare kan anmärkas att utseende och i före­kommande fall godkännande av ansvarig arbetsledare inte är nägot villkor för bygglov, I regel lorde frågan om vem som skall vara ansvarig arbetsle­dare klaras av redan i bygglovsärendet. Prakliska skäl kan emellertid föranleda att detta ordnas efteråt, dock senast i samband med den anmälan som skall göras innan ett byggnadsarbete påbörjas.

1 4 § tredje styckel föreskrivs angående ansvarige arbetsledarens ålig­ganden bland annat atl han skall göra sådana anmälningar till byggnads­nämnden som avses i 5 §. Denna skyldighet hör systematiskt bättre hem­ma i sistnämnda paragraf som i lagrådets förslag har sin motsvarighet i 4 §. Även för arbeten där ansvarig arbetsledare ej skall finnas, kan det föreligga motsvarande anmälningsskyldighet. Del får då ankomma på den byggande själv att fullgöra denna skyldighet. Lagrådets förslag upptar en sådan regel. Det remitterade förslaget föreskriver att den ansvarige arbets­ledaren ocksä skall göra anmälningar till andra berörda myndigheter. En­ligl vad som upplysts vid lagrådsföredragningen torde det för närvarande ej finnas någon sådan anmälningsskyldighet. Oavsett hur härmed förhåller sig, har emellertid en sådan bestämmelse inte sin plats i PBL ulan endast i den författning som primärt reglerar anmälningsskyldigheten. Eljest kan olika sanktionsbeslämmelser konkurrera med varandra (se 10 kap. 6 § första siycket 2).

I paragrafen, i lagrådets förslag betecknad 5 §, behandlas byggnads­nämndens skyldighet att, innan lovpliktiga byggnads- eller anläggningsar­beten påbörjas, låta utföra utstakning och vissa mätningar.

Paragrafen har sin motsvarighet i 63 § byggnadssladgan, Efler mönster från detla stadgande föreslår lagrådet att byggnadsnämnden skall låta vidta ifrågavarande åtgärder när lill nämnden inkommit anmälan enligl 5 § (4 § lagrådets förslag) om att byggnads- eller anläggningsarbeten skall ulföras. Genom denna lydelse framhävs tydligt när nämndens skyldigheter i fråga om utstakning och mätning inträder,

I paragrafen finns också en beslämmelse om kontrollmälning, varmed avses mätning av den utförda gmndkonstmktionens läge, 1 lagrådets för-


 


Prop. 1985/86:1                                                     308

slag har denna bestämmelse utgått. Kontrollmätning av grunden får anses ingå i de besiktningar som skall utföras enligt 7 § (6 § lagrådets förslag),

1 63 § byggnadsstadgan finns en bestämmelse om att grannen skall kallas till utstakningen, om byggnaden eller anläggningen till sitt läge är direkt beroende av gräns mol dennes fa;;tighel. Det remitterade förslaget upptar inte någon molsvarande bestämmelse, eftersom - sägs det i specialmoti­veringen - grannars intressen skall beaktas redan i samband med alt bygglov lämnas och det säledes inte finns behov av en sådan bestämmelse. Lagrådet vill framhålla att skyldighel för nämnden att i bygglovsärenden höra grannar endasi skall föreligga i de fall som anges i 8 kap. 22 §, 1 stor utsträckning kommer således grannar inte att höras i bygglovsärenden. Lagrådet anser det därför befogat att också PBL skall innehålla en bestäm­melse om att grannen i angivet fall skall kallas Ull utstakning, 1 specialmoti­veringen anför departementschefen all byggnadsnämnden bör kunna avslå från utstakning m, m, bl, a, i fräga om projekt där byggherren är ett större företag e. d, med tillgång till mätteknisk kompetens. Det förordade undan­laget bör inte avse enbart byggherren utan också den entreprenör som denne kontrakterat, om entreprenören förfogar över ifrågavarande kompe­tens (jfr dock vad lagrådet har anfört i den allmänna delen av sitt yttrande),

7§

I paragrafen, som i lagrådets förslag betecknas 6 §, finns bestämmelser om de besiktningar som byggnadsnämnden skall utföra. Enligt lagtexten skall slutbesiktning alltid göras om byggherren eller yrkesinspektionen begär det. I specialmotiveringen ulvecklar departementschefen vad som är syftet med slutbesiktningen och i vilka fall besiktning bör utföras. Han framhåller bl, a, att slutbesiktning alltid bör göras av arbeten som fordrar bygglov, om det inte är uppenbart onödigt, I lagrådets förslag har lagtexten utformats så att bättre överensstämmelse uppnås med motivuttalandena.

1 denna paragraf ges beslämmelser om rätt att få tillträde till fasUgheter, byggnader och andra anläggningar för den som skall utföra arbete med kontroll och tillsyn eller med kartläggning för samhällets behov m.m. Eftersom bestämmelserna avser även andra arbeten än sädana som avses i 9 kap, bör de flyftas Ull det av lagrådet föreslagna 16 kap. som innehåller för PBL gemensamma beslämmelser och där betecknas 7 §, Det behöver i lagen inte i detalj anges för vilka slags arbeten rätt till tillträde föreligger. Det räcker med att i lagen slås fast att byggnadsnämnd och länsstyrelse saml den som arbetar på deras uppdrag har rält lill tillträde för atl fullgöra sina uppgifter enligt PBL och vidta de åigärder som behövs.

Rätt att få tillträde har enligt första stycket punkt 3 bl, a, de som skall


 


Prop. 1985/86:1                            .,                       309

utföra kartläggning för samhällets behov. Det kan ifrågasättas om bestäm­melsen har sin plats i PBL. Emellertid är det svårt att finna ett annat lagstiftningsområde där den bättre hör hemma. Eftersom kartläggning är av gmndläggande betydelse för all planläggning och byggnadsverksamhet får det godlas au bestämmelsen las in i PBL, Av specialmotiveringen framgår atl lantmäteriverkets behov av tillträdesrätl för den allmänna kartläggningen tillgodoses genom bestämmelsen. Annan verksamhet som också torde kunna utövas med slöd av bestämmelsen är sjöfartsverkets produktion av sjökort och den kartläggning som bedrivs av Sveriges geolo­giska undersökning.

10 kap.

Bestämmelserna i detta kapitel överensstämmer i stora delar med be­stämmelserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m., den s.k, päföljdslagen. Vid påföljdslagens tillkomst och vid därefter vidtagna ändringar - med undanlag av ändringarna SFS 1976:890 och 1979:903, båda av övervägande teknisk natur - har lagrå­dets yttrande inhämtats. I det nu remitterade förslaget har gjorts vissa ändringar i påföljdslagens avgiftssystem. Vidare har byggnadsnämnderna fått något ökade möjligheter att ingnpa mol olämplig bebyggelse. Den av lagrådet nu företagna granskningen har särskilt inriktats pä de ändringar och tillägg i förhållande till påföljdslagen som föreslås. Granskningen av beslämmelser som i sak oförändrade har förts över från påföljdslagen har i huvudsak avsett den formella utformningen av bestämmelserna och deras förhällande till PBL i övrigt.

I paragrafen föreskrivs att byggnadsnämnden, om någon begär det, skall lämna skriftligt besked om det beträffande en viss byggnad, annan anlägg­ning eller anordning har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt 10 kap, Ell besked som nämnden lämnat enligt denna paragraf är inte bindande för nämnden. Denna har alltså möjlighet att fatta beslut om ingripande, om del sedermera skulle visa sig att beskedel varit felaktigt. Eftersom ett besked enligt paragrafen således saknar direkta rättsverk­ningar (jfr prop, 1975/76; 164 s. 248) kan det inte överklagas, se 30 § första stycket påföljdslagen. Ordet "besked" leder emellertid lätt tanken till att överklagande är möjligt. För att en sädan tolkning skall undvikas har ordet besked i lagrådels förslag bytts ul mol "upplysning". Genom ordbytet markeras också skillnaden mol "förhandsbesked" (8 kap, 33 § lagrådets förslag), som innefattar ett bindande och överklagbart beslut om att en bygglovspliktig åtgärd kan tillåtas på en viss plats.


 


Prop, 1985/86:1                                                     310

4§

Byggnadsavgift tas ut på grundval av den taxa som kommunen fastställt för avgift för beslut om lov. När byggnadsnämnden bestämmer byggnads­avgift, skall emellertid hänsyn inte tas till alla i taxan förekommande kostnader. Bland de kostnader som, enligl vad som för närvarande gäller, ej skall beaktas är kostnader för framställning av fotonegativ eller bildkort, 1 specialmotiveringen uttalas atl avsikten endast varil alt göra redaktionel­la jämkningar i gällande bestämmelse, I lagrådets förslag har därför nyss­nämnda kostnader tillagts.

I paragrafen finns bestämmelser om särskild avgift. Sådan kan tas ut bl. a, om överträdelse sker genom att arbete uiförs i strid mot fastställda handlingar eller villkor som byggnadsnämnden har beslutat (punkt 3). Lagrådel vill i delta sammanhang belysa vissa konsekvenser av del s, k. flexibla syslem för bygglovsprövningen som förordals i lagrådsremissen och som lagrådet kritiserat i den allmänna delen av sitt yttrande. Systemet innebär alt byggnadsnämnden själv bestämmer omfattningen av den granskning nämnden skall göra, varvid nämndens kännedom om den sö­kandes kvalifikationer och ansvarskänsla skall vara avgörande, "Större byggherrar" med lång erfarenhet och dokumenterat ansvar för sin produk­tion avses inte vara underkastade någon delaljkontroll ens när det gäller de grundläggande villkoren för byggprojektet. Om i enlighet med det anförda prövningen i ell bygglovsärende lagts på en låg nivå med hänsyn Ull att sökanden är ett stort och välrenommerat företag, så att vissa ritningar inte fastställts, blir följden att särskild avgift inte kan utgå för byggande som skett i strid mot sådana ej fastställda ritningar. Det må framhållas alt det sagda också gäller för den händelse "den störte byggherten" efler erhållet lov överiåler byggprojektet på ett mindre och ej så välkänt företag (jämför lagrådets yttrande under 14 §).

Fastställda handlingar och villkor som byggnadsnämnden har beslutat utgör integrerande delar av nämndens beslut om bygglov. Med hänsyn härtill har punkten - med 9 kap. 1 § som förebild - omformulerats.

7§

Punkl 3 i första stycket har i lagrådets förslag anpassats efter lydelsen av 8 kap. 1 § första stycket 3, Skälen härtill framgår av vad lagrådet anfört i anslutning till sistnämnda paragraf Till förtydligande av punkt 3 har i lagrådets förslag efter orden "för vilket byggnaden" inskjutits orden "eller byggnadsdelen", se NJA 1984 s, 700,


 


Prop. 1985/86:1                                                                    311

Av förarbetena till päföljdslagen framgår atl, när fråga uppstår om att göra anmälan till åklagaren om uttagande av tilläggsavgift, byggnadsnämn­den inte får göra nägon egen bedömning av möjligheten till eftergift av avgiften. Finner alltså byggnadsnämnden atl fömtsättningar föreligger att ta ul tilläggsavgift pä gmnd av bestämmelserna i 7 § första och andra styckena har nämnden en obligalorisk anmälningsskyldighet. Detta förhål­lande framgår emellertid inte tydligt av lagtexten, nägot som har vållat tillämpningssvårigheter (se JO;s ämbetsberättelse 1984/85 s, 358), Lagrå­det föreslår därför ett nytt andra stycke i förevarande paragraf varav framgår att byggnadsnämnden inte får göra någon diskretionär prövning av frågan om en överträdelse skall rapporteras lill åklagaren. Del sagda inne­bär atl lagrådet instämmer i departementschefens uttalande all anledning ej finns Ull ändring i dagens ordning. Delta ställningstagande är nämligen en naturlig följd av att Ulläggsavgifl skall prövas inte av byggnadsnämnden utan av allmän domstol. En politiskt sammansatt nämnd som byggnads­nämnden har nämligen ansetts ej (se prop. 1975/76; 164 s. 278 O böra få efter skönsmässig bedömning ålägga enskild betydande avgifter. Det bör då inte heller ankomma på byggnadsnämnden att ta ställning till om skäl för eftergift föreligger. Lagrådel kan däremot inte biträda departements­chefens åsikt alt inte heller i åklagarens uppgifter ingår att bedöma om det finns skäl att efterge avgiften. Atl frånta åklagaren möjlighelen all underlå­ta att väcka talan slår i mindre god överensstämmelse med åklagarens självständiga slällning i slraffprocessen och kan leda Ull meningslösa rätte­gångar. Härtill kan anmärkas att en byggnadsnämnd, som är missnöjd med att en åklagare ej väckt talan om utdömande av tilläggsavgift, kan påkalla prövning av överordnad åklagare,

I andra siycket av paragrafen anges i fyra punkter vilka som kan bli skyldiga att betala tilläggsavgiften. 1 tredje stycket har tagils in en i förhål­lande Ull påföljdslagen ny bestämmelse om hur avgiften får fördelas mellan dessa. Bestämmelsen skall enligl specialmotiveringen ses som enbart etl förtydligande av vad som i sak redan gäller. Eftersom inga fördelnings­grunder finns angivna i bestämmelsen och då denna inte låter sig väl förena med föreskrifterna i 10 § har den utgått i lagrådets förslag.

12 §

Paragrafen, som motsvarar 13 § påföljdslagen, reglerar möjligheten atl genom handräckning äsiadkomma rättelse av olovligt eller på annal sätl lagstridigt vidtagna åigärder. I punkt I nämns fall då åtgärder som kräver


 


Prop. 1985/86:1                                                     312

bygglov eller marklov vidtagits utan lov. Däremot sägs inget om det fall att en byggnad eller del därav har rivits utan lov. 1 förhällande till gällande rätt innebär detta en ändring. Enligl 13 § 1 påföljdslagen kan handräckning för rättelse meddelas beträffande vilken som helst byggnadslovpliktig åtgärd som vidtagits utan lov. Eftersom rivning av en byggnad inom stadsplan eller inom områden, där nybyggnadsförbud enligt 35 § byggnadslagen gäl­ler, kräver bygglov (54 § 1 mom, andra stycket byggnadsstadgan), är det alltså i dag möjligt att meddela handräckning för rättelse av rivningsåt­gärder som vidtagits i strid mot byggnadsstadgans beslämmelser, I special­motiveringen till förevarande paragraf säger departementschefen atl det av naturliga skäl inte föreligger någol behov av alt kunna meddela handräck­ning när kravet på rivningslov har åsidosatts, I vissa situationer kan dock etl sådant behov göra sig gällande, exempelvis när en rivning påbörjats men inte fortskridit så långt att ett återställande ter sig meningslöst, I lagrådets förslag upptar punkt 1 även åtgärder som kräver rivningslov.

Lagrådel vill framhålla att med den utformning punkt 3 fått det står klart att rättelse kan ske om någon i slrid mot en planbestämmelse vidtagit en åtgärd som ej är bygglovspliktig,

14 §

Enligt första siycket får byggnadsnämnden, i stället för att ansöka om handräckning, utfärda föreläggande att inom viss lid "rätta det utförda". Bestämmelsen är tillämplig bl. a. vid ianspråktagande av en byggnad för väsenUigt annat ändamål utan att nåigon inredningsålgärd vidtas. För att bättre täcka detta fall föreslår lagrådet att de citerade orden byts ut mot orden "vidta rättelse",

1 enlighet med vad som gäller f, n, skall föreläggandet kunna riktas mot vederbörande ägare. Enligt lagrådsremissen öppnas dessutom möjlighet att i stället rikta föreläggandel mot en byggherre, som inte längre är ägare till fastigheten. Motiven härtill är att det är vanligt att en faslighet, t, ex. när den bebyggs med småhus, övergår i en privatpersons ägo i ett tidigt produktionsskede. Det är - anför departementschefen - byggherten som fält bygglovet och som har alla kontakter med byggnadsnämnden och som ocksä har ansvaret för aU huset uppförs enligt bestämmelserna i PBL och de villkor som har slällls vid bygglovet. Byggnadsnämnden bör därför enligt lagrädsremissen ha möjlighet atl, åtminstone Ull dess slutbesiktning har skett, rikta eU föreläggande mot byggherren, även om någon annan är ägare till fastigheten, Enligl lagrådets mening bör emellertid den, som inte längre har rätt att förfoga över en fastighet, ej kunna föreläggas alt vidla vissa åigärder med fastigheten, Hans faktiska och räusliga möjligheter att efterkomma föreläggandet är ju begränsade. Lagrådet vill anmärka alt efter en överlåtelse är säljaren inte längre att anse som byggherre. Detta följer av definitionen i 9 kap, 3 § remitterade förslaget och 16 kap, 8 § i


 


Prop, 1985/86:1                             , ,                      313

lagrådels förslag. Byggherre - eller enligt lagrådets terminologi den byg­gande - blir efler en överlåtelse som den angivna den nye ägaren till fasUgheten. Detta hänger samman med aU ett bygglov är knutet lill en viss faslighet och innefattar tillstånd att utföra en viss åtgärd på den faslighe­ten, oavsett i vems ägo fastigheten är. Det bör tillfogas att detla förhällan­de kan försvåra för byggnadsnämnden atl tillämpa del s,k, flexibla syste­met där nämndens kontroll skall anpassas lill den byggandes erfarenhet och kompetens,

I andra siycket, som inte har någon motsvarighet i gällande rätt, ges byggnadsnämnd möjlighet alt förena ett föreläggande med ett förbud atl upprepa ålgärden, I lagrådels förslag har bestämmelsen utformats så att det tydligare framgår all tillämpningen är begränsad lill bygglovspliktiga åtgärder. Lagrådet vill understryka vikten av alt byggnadsnämnden i sitt beslut noga anger vilken åtgärd och vilken plats förbudet avser.

Tredje stycket bör - som en konsekvens av det tillägg om rivningslov som lagrådet föreslagit i 12 § - göras tillämpligt inte bara när bygglov eller marklov beviljats utan också när rivningslov meddelals.

16       §

I paragrafens andra stycke finns bestämmelser som gör det möjligt för byggnadsnämnden att förbjuda användning av en skadad eller förfallen byggnad eller annan anläggning som har sådana brister att säkerheten för dem som vistas i eller i närhelen av den äventyras. Enligl lagrådets mening bör ett sådant förbud kunna avse även annan byggnad än den som är skadad eller förfallen fömlsalt att byggnaden har sädana brister som lag­rummet anger. Med hänsyn härtill har i lagrådets förslag orden "som avses i första styckel" utgått. Ett användningsförbud får självfallet inte göras mer omfattande än vad säkerheten kräver. Kan bristerna hänföras Ull en viss del av en byggnad bör således förbudet begränsas till att avse den bristfälliga delen.

I lagrådets förslag har - med 19 § hälsoskyddslagen (1982: 1080) som förebild - Ullagls en bestämmelse som anger mot vilka ett användningsför­bud kan riktas.

Förbudet skall enligt del remitterade förslaget gälla "under en viss tid". Tidsbestämningen har i lagrådets förslag flyttats till tredje stycket och där givits lydelsen "inUll dess nämnden bestämmer annat",

17       §

I paragrafens första stycke har - med en uiformning som nära ansluter lill bestämmelsema i 52 § väglagen (1971: 948) - tagits in beslämmelser som ger byggnadsnämnden rätt att förelägga ägaren att ta bort eller vidtaga någon annan åtgärd med en byggnad, annan anläggning eller anordning


 


Prop. 1985/86:1                                                      314

inom område med detaljplan för den händelse stora ölägenheter har upp­stått för trafiken på gmnd av ändrade förhållanden, I lagrådets förslag har lagtexten ändrats så att den bättre uttrycker att det skall vara fråga om ändringar efter byggnadens, anläggningens eller anordningens tillkomst,

1 specialmotiveringen sägs atl 52 § väglagen inte gäller inom områden med detaljplan. Uttalandel är inte helt korrekt, I vissa situationer (46 § andra stycket och 47 § väglagen) gäller paragrafen också för delaljplane­lagda områden. Sedan förevarande paragraf i PBL trätt i kraft blir det säledes fråga om en dubbelreglering i den mån länsslyrelsen i väglagen tillagts motsvarande befogenhet inom områden med delaljplan, Detla bör uppmärksammas vid den följdlagsliftning som torde bli erforderlig beträf­fande bl, a. väglagen.

I specialmoliveringen påpekas all bestämmelserna är tillämpliga oavsett om byggnaden, anläggningen eller a:nordningeh har uppförts före eller efter PBL: s ikraftträdande. Detta torde gälla ocksä beträffande andra åtgärder som byggnadsnämnden kan vidtaga med stöd av bestämmelser i PBL, t, ex, dem som anges i 16 §. I specialmotiveringen till nämnda paragraf återfinns dock inte motsvarande påpekande. Att påpekandet gjorts endast beträffande förevarande paragraf kan därför ge upphov till tvekan om bestämmelsernas innebörd i andra higrum såvitt nu är i fräga,

18 §

Paragrafen upptar en ny bestämmelse som syftar till atl förbättra bygg­nadsnämndernas möjlighet att komma till rätta med eftersatt underhåll. Avsikten är alt en sakkunnig skall utreda behovet av underhållsåtgärder, Enligl förslaget skall nämnden kunna förelägga ägaren att genom en sak­kunnig person, som nämnden skall godkänna, låta utreda behovet och att inom viss tid redovisa resultatet av utredningen till nämnden, Enligl lagrå­dets mening är det en smidigare ordning alt i slällel låta nämnden utse en sakkunnig som handlar på dess uppdrag. Godtas detta bör bestämmelsen placeras efter de stadganden som reglerar förelägganden. Den har i lagrå­dets förslag tagits upp som 20 §.

20 §

Enligt denna paragraf åligger det byggnadsnämnden att, innan hand­räckning begärs eller föreläggande meddelas, bereda ägaren tillfälle att ansöka om lov till åtgärder som kräver bygglov eller marklov men som vidtagits utan sådani lov, Beakias lagrådets förslag under 12 § att hand­räckning skall kunna ifrågakomma vid' åsidosättande av kravet på rivnings­lov, bör även förevarande paragraf, 19 § i lagrådets förslag, avse åtgärd som kräver sådani lov.


 


Prop. 1985/86:1                            .                        315

27 §

1 specialmoliveringen lill paragrafen, som innehåller preskriptionsbe­stämmelser, diskuteras om preskriptionstiden vid olovligt ianspråktagande av en byggnad för ett nytt ändamål - l.ex. olovlig konlorisering - skall räknas från ianspråklagandet eller försl frän del all verksamheten upphör. Departementschefen citerar i frågan elt uttalande som lagrådet gjorde under behandlingen av förslaget till päföljdslag. Vad som sägs i uttalandel synes stå i motsats lill ett avgörande av regeringsräUen (RÅ 1980 2:51) beträffande frågan om preskription vid olovligt ianspråktagande. Det är emellertid missvisande att citera uttalandel i förevarande sammanhang. Uttalandet gäller allt olovligt byggande och tar alltså inte direkt sikte på preskription vid olovligt ianspråktagande. Det åberopade rättsfallet synes därför vara väl förenligt med del citerade, allmänt inriktade lagrädsuttalan-det.

11 kap.

Paragrafen innehåller en allmän föreskrift om att byggnadsnämnden skall ha tillgång lill personal i den omfattning och med den särskilda kompelens som behövs för alt nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Departementschefen har på s. 242 f närmare utvecklat vilken sorts kunskaper hos personalen som svarar mol det före­skrivna anspråket pä kompetens. Han framhåller att det ligger i kommu­nens intresse all hålla en hög standard i detta avseende. Byggnadsnämn­den kan, anför departementschefen, få hjälp med att fullgöra sina uppgifter pä i princip tre olika sätt, nämligen genom all ha anställd personal i eget kansli, genom att anlita personal från någon annan förvaltning inom kom­munen eller genom att anlita personal utanför kommunförvaltningen, t. ex. konsulter.

Enligl lagrådels mening ligger det i sakens natur att nämnden måsle ha Ullgång till kompetent personal för att kunna fullgöra sina åligganden enligt PBL. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i andra lagar, t, ex, social­tjänstlagen och hälsoskyddslagen, fyller därför inte någon funktion och har utgått i lagrådets förslag.

Med anledning av att departementschefen pekat på möjligheten för nämnden att anlita personal utanför kommunförvaltningen för verksamhe­ten, vill lagrådet framhålla att, om så sker, detta inte får medföra att offentlighetsprincipen, medborgarnas räll att ta del av allmänna handling­ar, sätts ur spel. Någon räll för allmänheten att ta del av handlingar hos ett av byggnadsnämnden anlitat enskilt konsultföretag föreligger givetvis inte.


 


Prop. 1985/86:1                                                      316

Paragrafen, som i lagrådets förslag har sin motsvarighet i 4 §, reglerar kommunens möjligheter att ta ut avgifter i bl,a, bygglovsärenden. Tek­niskt sett är bestämmelsen utformad efter mönster frän byggnadsstadgan. Del anges alltså noggrant för vilka kostnader avgift får tas ul. Del kunde övervägas att i stället ha en generellt utformad bestämmelse (se l,ex, 35 § socialtjänstlagen och 22 S hälsoskyddslagen). Frågan hur man bör reglera kommunernas rätt alt ta ut avgifier har emellertid ansetts böra lösas i ett större sammanhang och är f, n, föremål för övervägande. Lagrådet godtar därför den föreslagna bestämmelsen som sådan men har vissa erinringar mot dess uiformning. Till en böljan torde således böra anges alt det är på byggnadsnämnden som del ankommer att la ut avgiften. Vidare bör första siycket ges en sådan lydelse alt avgift kan tas ut i lovärenden oavsett om ärendet prövats i sak eller ej. Återkallar en sökande sin ansökan därför att han inser att byggnadsnämnden ej kommer att bevilja honom begärt lov, bör han nämligen inte undgå att betala avgift. Regeln i första stycket att avgift får tas ut i förskott bör omfatta ocksä avgift enligt andra stycket. Bestämmelsen har därför i lagrådets förslag tagits upp i ett nytt fiärde stycke. Där bör ocksä anges av vem avgiften skall tas ut, nämligen sökan­den. En nyhet är att kommunen enligt andra stycket får möjlighet att ta ut ersättning för plankostnader. Enligt specialmotiveringen skall kommunens kostnader för det första skedet i ett planarbele inte kunna tas ut med denna planavgift. Lagtexten bör justeras så att detta framgår. Planavgift skall las ut endast för planer som har antagits eller ändrats enligt PBL, Denna beslämmelse har nära samband med övergångsbestämmelserna och har därför sin plats i promulgalionskapitlet (17 kap, 10 § lagrådets förslag).

12 kap.

1§

1 denna paragraf behandlas de fall då länsstyrelsen av eget initiativ skall överpröva kommunala beslut om antagande, ändring eller upphävande av detaljplaner och områdesbestämmelser. Länsstyrelsens prövning är av­sedd att utmynna i antingen ett "tysl godkännande" eller ett upphävande av det kommunala beslutet. Beslut aU ta upp ärendet Ull prövning skall meddelas inom tre veckor från den dag då kommunens beslul kom in till länsstyrelsen. Det tysta godkännandet är inte avsett att skola komma till uttryck i elt formaliserat beslut ulan skall ske i den formen att tre veckorsti­den löper ut. Rätt att överklaga del lysta godkännandet skall inte finnas. Inte heller etl beslut att uppta planen eller områdesbestämmelserna till prövning är överklagbart. Samtidigt med granskningsUden löper den be­svärslid inom vilken sakägare kan anföra besvär över kommunens beslut;


 


Prop. 1985/86:1                            .                         317

beroende på olika tidpunkter för granskningstidens och besvärstidens bör­jan kan en viss förskjutning dock uppkomma i tiderna. Länsstyrelsen kan komma i den situationen att styrelsen efler det att granskningstiden gått ul och ett "tyst godkännande" därmed lämnats såsom besvärsmyndighet får ånyo pröva det planbeslut som granskals och lämnats utan anmärkning. Självfallet ligger del en komplikation häri. En annan olägenhet ligger inbyggd i systemet. När förordnande meddelats om statlig kontroll kom­mer länsstyrelsen aU spela en dubbelroll. Länsstyrelsen får ju då ställning och uppgifter som kan likna en parts samtidigt som länsslyrelsen har att fatta avgörandet i sak. Vilka andra komplikationer som kan uppkomma är svårt att förutse. Vill man inte ha en obligatorisk prövning från länsstyrel­sens sida dvs, en ordning i nära överensstämmelse med dagens faslställel­seprövning - och en brytning på denna punkt mot gällande rätt är en kärnpunkt i PBL-förslagel - lär man få godta den föreslagna ordningen åtminstone i dess huvuddrag. Lagrådet håller före att tillämpningssvärig-heterna inte skall bli störte än att de kan bemästras. Samtidigt är det angeläget att så långt möjligt begränsa den sektor där en överprövning kan ske säväl på länsstyrelsens initiativ som efter besvär av sakägare. Även andra skäl kan anföras för en sådan begränsning. En grundtanke i PBL är att planer i princip skall bli gällande redan genom kommunens antagande­beslut. Skall denna grundtanke förverkligas bör avsteg komma i fråga endast om de är sakligt väl underbyggda.

Behovet av statlig kontroll av kommunala planbeslut gör sig givetvis gällande i sådana frågor av nationell och mellankommunal betydelse som anges i första stycket 1-3, I dessa frågor kan det föreligga en konflikt mellan kommunala önskemål och ambitioner, ä ena sidan, samt mera allmänna intressen, å den andra. Någon sådan konflikt kan däremot knap­past ligga bakom del i punkt 4 angivna fallet att ett formellt fel vidlåder kommunens beslut. Man bör kunna utgå från atl kommunerna i eget intresse vinnlägger sig om att handlägga planärenden korrekt och att de har tillgång Ull kompetent personal, jfr 11 kap, 4 §, Självfallet kan det. som departementschefen framhåller i den allmänna motiveringen (s. 269), inte hällas för uteslutet att del kan förekomma fall där planhandlingarna fåll en sä bristfällig uiformning all syftet med samrådet och utställningen inte har kunnat uppnäs. Fel och brister av detta slag kan emellertid påtalas genom förvaltningsbesvär och det är svårt att inse varför inte delta rättsmedel erbjuder en tillräcklig kontroll. 1 punkl 4 nämns också befogenhetsöver­skridanden såsom något som länsstyrelsen skall ingripa mot av eget initia-Uv. Vilken praktisk betydelse denna möjlighel att ingripa har är inte närmare belysl. Del förefaller snarast som om överprövningsgrunden "befogenhetsöverskridande" fått följa med av det rent formella skälet att man vill ästadkomma identitet mellan punkt 4 och 7 kap, 1 § första stycket 3 kommunallagen. Även beslut som innebär befogenhetsöverskridanden kan självfallet angripas genom förvaltningsbesvär.


 


Prop. 1985/86:1                                                     318

1 fråga om överprövningens karaktär och omfattning skiljer sig punkt 4 likaledes från de tre övriga, 1 dessa senare fall har länsstyrelsen under samrådsförfarandet fått sin uppmärksamhet inriktad på de förhållanden som kan utlösa en överprövning. Länsstyrelsen kan anpassa sin gransk­ning därefter och denna behöver därför inte bli särskilt arbelskrävande. Överprövningen av den formella handläggningen däremot innebär en granskning av frågor som länsstyrelsen inte under planärendets beredning hos kommunen haft anledning att befalla sig med. Det är en rad formföre­skrifter i PBL och kommunallagen som länsstyrelsen därvid har att beakta. Departementschefen framhåller (s. 269) såsom angeläget atl länsslyrelsen bevakar att alla som bör fä komma till tals i ärendet verkligen har fått möjlighet att göra det. En kontroll med sådant syfte torde innebära atl länsstyrelsen skall granska sakägarförteckningarna i detalj och tillse att alla sakägare beretts tillfälle Ull samråd och fått underrättelser om utställ­ning och i förekommande fall om planbesluten. På s. 273 berör departe­mentschefen de svårigheter som kan uppkomma för länsstyrelsen att inom treveckorsperioden hinna med atl bedöma om ett ärende bör prövas eller inte. Såvitt gäller den formella granskningen enligt punkt 4 synes departe­mentschefen underskatta dessa svårigheter. Kommer länsstyrelsen i tids­nöd, kan den se sig tvungen att enbart av det skälet hänskjuta ärendet till prövning, Den eftersträvade snabbheten i planprocessen kan dä gå förlo­rad.

Vissa uttalanden av departementischefen (s, 270, 647) tyder pä att den formella granskningen inte är avsedd att vara så ingående och noggrann som här ovan har fömtsätts. Även lagtexten — "om det finns anledning all anta" - pekar i en sådan riktning. Om defta är riktigt, kan värdet och betydelsen av en överprövning av de formella frågorna pä länsstyrelsens initiativ sättas i fräga.

Enligt lagrådets mening skulle det stå bättre i överensstämmelse med de principer som uppbär PBL om överprövningsgrunderna begränsades till de i första stycket 1-3 angivna fallen. De med en överprövning förenade handläggningsproblemen skulle därmed i hög grad minska i omfattning. Några invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt synes inte med fog kunna göras mot en sådan ändring. Lagrådet förordar atl första stycket 4 får utgå.

På skäl som anförs under 13 kap, 4 och 9 §§ upptar lagrådets förslag ingen motsvarighet till andra stycket av den nu behandlade paragrafen.

2§

Enligt lagrådsremissen skall läns:>tyrelsen, när skäl saknas för stallig överprövning av en plan, inte fatta "någol som helst formaliserat beslut i saken" utan bara låta granskningstiden löpa ut. Enligt departementschefen kan man göra en intern tjänsteanteckning i akten om aU ingen åtgärd behövs. Det är förutsatt att detta förenklade förfarande skall lillämpas i de


 


Prop. 1985/86:1


319


allra flesta fall. Med beaktande av den löpande insyn och det inflyiande länsstyrelsen haft under planarbetel torde det i flertalet planärenden från början vara klart för länsstyrelsen att nägon statlig prövning inte är påkal­lad. Särskilt gäller detla om länsstyrelsens granskning - i enlighet med lagrådets förslag - inte skall avse om beslulet tillkommit i laga ordning eller frågan om befogenhetsöverskridande. Vid en granskning av formalia kan man nämligen sällan i förväg vela vilket beslut som lill äventyrs kan vara behäftat med formellt fel. Det är emellertid inte lämpligt aft länsstyrel­sen ens i enkla och uppenbara fall lämnar vad som i remissen kallas "tyst godkännande". Enligt lagrådets mening föranleder kraven pä ordning och reda i länsstyrelsernas arbete atl man av handlingarna kan utläsa när ett beslut att ej la åt sig planen har fallats och vem som är ansvarig för beslulet, I nu åsyftade fall kan beslulen vara mycket knapphändiga. 1 vissa fall blir emellertid frågan om humvida en överprövning skall ske svårbe­dömd. Planen mäsle dä remitteras till olika enheter och befatiningshavare pä länsstyrelsen för yttrande. Enskilda, föreningar och slatliga sektors-myndigheter kan ha kommit in med sakligt väl underbyggda skäl till slöd för sin hemställan om överprövning. Inom länsstyrelsen kan olika uppfatt­ningar i frågan om behovet av överprövning vara företrädda. Föredragan­den kan ha en från den beslutande avvikande mening, 1 dessa situationer följer av allmänt omfattade förvaltningsrättsliga principer att sedvanliga former för besluts fallande och uiformning iakttas. Länsstyrelsens avgö­rande av frågan om prövning bör pä grund av det anförda alltid ges i form av ett beslul oavsett om utgången innebär att statlig kontroll skall ske eller ej. Vilken form beslutet skall ha fär avgöras med ledning av 11 § allmänna verksstadgan (1965; 600). Vad lagrådet nu anfört föranleder en jämkning av den remitterade lagtexten.

Enligt första stycket första meningen kan länsstyrelsen eller regeringen, om det finns särskilda skäl, förordna om prövning av byggnadsnämnds beslut i iovärenden. I andra och tredje meningarna utsägs atl förordnandel kan återkallas eller ändras eller också begränsas till att avse lov lill åtgär­der av ett visst angivet slag. Uttryckliga bestämmelser härom är emellertid inte erforderliga. Det ligger nämligen i sakens natur att sistnämnda åtgär­der följer av rätlen att besluta om förordnande. De två sista meningarna i styckel har därför ingen motsvarighet i lagrådets förslag.

Besvärsreglerna i denna paragraf bör flyttas till 13 kap, i vilket bör samlas alla regler om överklagande av länsstyrelses beslut enligt PBL,


 


Prop. 1985/86:1                                                      320

För all använda samma utgångspunkt för tidsfristen som för länsstyrel­sens beslut enligt 2 § bör tiden för regeringens beslut om prövning av regionplanebeslut räknas från del att beslutet kom in till regeringen. Lagrå­dets övriga förslag till ändringar i paragrafen, som i lagrådels förslag har beteckningen 5 §, är av redaktionell natur,

7 och 8 §§

Bestämmelserna reglerar regeringens rätt att ge planföreläggande för kommun. Vad som sägs i 7 § andra stycket om rätt för regeringen att i planföreläggande föreskriva att visst angivet intresse skall tillgodoses är självklart och föreskriften har därför utgått i lagrådets förslag (6 §), Enligt andra meningen i 8 § skall, när regeringen låter upprätta planförslag, länsstyrelsen ombesörja erforderliga samråd och utställningar. Avsikten torde vara alt länsslyrelsen också skall sköta vad som i övrigt är behövligt såsom kungörelser m,m, 1 lagrådets förslag föreskrivs därför att länssty­relsen skall ombesörja ärendets beredning, I tredje meningen anges att regeringen skall ge kommunen tillfälle att yttra sig. Sådant yttrande torde inhämtas redan under samrädsförfarandet, 1 vart fall är ingen regel erfor­deriig i PBL för regeringens handläggning. Utöver 7 kap. 2 § RF finns nämligen ej behov av bestämmelse om beredning av regeringsärenden. Sista meningen har därför utgått i lagrådets förslag (7 §).

13 kap.

De i detla kapitel föreslagna besvärsreglerna är inte alldeles lättillgäng­liga. Förhållandel sammanhänger främst med att vissa beslut enligt PBL överklagas genom förvallningsbesvär under det atl andra beslut enligt lagen överklagas enligt kommunallagens besvärsregler dvs. genom kom­munalbesvär, 1 förevarande kapitel behandlas endast förvaltningsbe­svären. De fall då kommunalbesvär kan komma i fräga är inte angivna i PBL utan följer av kommunallagens bestämmelser. Detta överensstämmer med den lagstiftningsteknik som allmänt används när överklagande av kommunala beslut regleras, 1 det nu förevarande lagstiftningsärendet kan det finnas skäl att tillämpa en annan teknik och att i lagen ange de fall då kommunalbesvär kan anföras. Beslut som sakligt ligger varandra nära skall enligt förslaget överklagas i det ena fallet genom förvaltningsbesvär och i det andra genom kommunalbesvär. Som exempel kan nämnas alt beslut att anta en detaljplan överklagas genom förvaltningsbesvär men ett beslut att inte anta en sådan plan genom kommunalbesvär. Den sistnämnda besvärs-möjligheten framgår emellertid inte av lagtexten. Departementschefen har


 


Prop. 1985/86:1                                                     321

här och var i motiven berört fall dä möjligheten att anföra kommunalbesvär står öppen men läsaren av lagtexten får inte mycken ledning. Intresset av klarast möjliga information motiverar au lagtexten i PBL fullständigt anger de rättsmedel som står till buds, Eu annat skäl att göra avsteg frän sedvanlig lagstiftningsteknik kan vara att förvaltningsbesvären i PBL i vissa hänseenden är utformade som ett slags specialbesvär med drag lånade från både förvallningsbesvär och kommunalbesvär. Besvär över beslut att anta en delaljplan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan har sålunda en i huvudsak kassatorisk effekt. Förvaltningsbesvär med sädan verkan innebär en nyhet inom det administrativa rättsskyddet. En annan nyhet är atl förvallningsbesvär får anföras mot kommunfullmäktiges beslut. I gällande rält är de restriktivt utformade kommunalbesvären det enda ordinära rättsmedlet vid överklagande av beslut av kommunernas valda församlingar.

I lagrådels förslag ingår som en inledande paragraf till 13 kap. bestäm­melser om de beslul enligt PBL som kan överklagas genom kommunalbe­svär. En fördel är att reglerna om förvaltningsbesvär dä kan göras mindre detaljerade.

I det remitterade förslaget har författningsmalerialet disponerats så att reglerna om besvär över planbeslut samlats i en grupp och reglerna om besvär över lovbeslut i en annan grupp. Inom vardera gruppen anges länsstyrelsen som första besvärsinstans och därefter följer regler om full­följd av talan mot länsslyrelsens beslut, 1 fråga om besvärsförfarandet hos länsstyrelsen finns del särskilda regler vid överklagande av planbeslut. Beträffande talan mol lovbeslut upptar förslaget inte nägra molsvarande regler utan läsaren hänvisas till förvaltningslagens bestämmelser i ämnet. Det sätt varpå förfaltningsmaterialet sålunda disponerats har medfört att regleringen blivit onödigt omfattande och delvis svårbegriplig, 1 lagrådets förslag har de båda gmpperna förts samman. Härigenom har antalet para­grafer kunnat nedbringas och möjlighet har öppnats att samla alla regler om besvärsförfarandet i en paragraf.

Till närmare belysning av de ändringar som sålunda föreslås får lagrådel hänvisa Ull sitt lagförslag och till vad lagrådet i del följande anför under de olika paragraferna.

Under mbriken lill förevarande kapitel diskuterar departementschefen vilket utrymme som kan finnas för en prövning från laglighetssynpunkl av frågan humvida en översiktsplan är förenlig med den aviserade lagen om hushållning med naturresurser. Lagrådet har inte granskat förslaget till nämnda lag och kan därför inte ingå i bedömning av departementschefens nu åsyftade uttalanden.

21    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      322

Enligt paragrafens första stycke får beslut i fräga om regionplan inte överklagas. Lagrådet utgår från att avsikten inte är att förbjuda kommu­nalbesvär över ell sådant beslut, se I § lagrådets förslag.

Vad som sägs i paragrafens andra stycke följer av 2 § första stycket lagrådets förslag. När det i sistnämnda lagrum talas om "annan kommunal myndighels" beslut avses därmed beslut av sädana lokala organ som anges i specialmotiveringen samt beslul av exempelvis kommunens gatukontor att inte godta säkerhet för betalning av gatukostnader (6 kap, 36 §),

När i 2 § första siycket lagrådets förslag anges att vissa beslut överkla­gas genom besvär hos länsstyrelsen ligger däri inget uttalande i frågan huruvida besluten är överklagbara eller inte. Lagrummet anger endast besvärsinstansen vid överklagande av beslul mol vilka talan fär föras. Frågan om överklagbarhet är inte i lagrådels förslag, lika litet som i det remitterade förslaget, särskilt reglerad. Den får besvaras med ledning av allmänna grundsatser om administrativa besluts överklagbarhet. På en punkt anser sig lagrådet böra beröm frågan närmare. På lagrådels förslag har i 8 kap, 23 § inlagils beslämmelser enligt vilka byggnadsnämnden under vissa förutsättningar får besluta om anstånd med avgörandet av ansökan om lov. Ett sådant anståndsbeslut innebär alt ansökningen kan komma att avgöras på andra gmnder än dem som eljest skulle komma i fräga. Beslutet kan bli avgörande för frågan om ansökningen skall bifallas eller avslås. Med hänsyn lill de rättsverkningar beslutet alltså kan fä och då de materiella förutsättningarna för ett anståndsbeslut är angivna i lagen talar övervägande skäl för att beslutet är överklagbart, jfr RÅ 1977 s, 248, Det kan exempelvis vara rimligt med överprövning av frågan om kom­munen verkligen påbörjat ett sådant arbete med planändring som avses i 8 kap. 23 §, Talan skall dä föras enligt 2 § första stycket.

2§

Vad som sägs i denna paragraf följer av 2 § första stycket lagrådets förslag.

3§

Enligt paragrafens första stycke skall i besvärshandlingen anges de omständigheter på vilka överklagandet gmndas, Detla innebär en avvikel­se från förvaltningslagen (12 §), som inte uppställer annat formkrav än atl det överklagade beslutet skall anges. Motivet lill denna avvikelse framgår inte av remissen. Lagrådet ser inte något skäl alt i PBL uppställa nägot formkrav utöver det som anges i förvaltningslagen (jfr prop. 1971:30 s. 416).


 


Prop. 1985/86:1                              ,                      323

Om. såsom lagrådet föreslår, PBL skall innehålla bestämmelser om besvärsförfarandet i såväl plan- som lovärenden, bör paragrafen komplet­teras med en föreskrift om hur besvärstiden skall räknas vid överklagande av byggnadsnämndens beslut i lovärenden, 1 lagrådels förslag upptar para­grafens andra stycke en sådan föreskrift. Det mä framhållas att vad som där sägs om byggnadsnämnds beslut kommer att gälla även beslut av etl lokalt organ som kommunfullmäktige enligt lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna tillsätter för att fullgöra byggnadsnämndens uppgifter. Detta följer av 4 § andra siycket nämnda lag. Besvär över ett sådant lokall organs beslut skall alltså anföras inom tre veckor från del-fåendet.

4§

Vad som sägs i paragrafens första stycke följer av 4 § andra siycket lagrådets förslag, vilket avser såväl länsslyrelsens beslut enligt 12 kap, 3 § som dess beslul i anledning av besvär.

Paragrafens andra stycke innehåller en erinran om den besvärsrätt som enligt 12 kap. 5 § andra stycket remitterade förslaget tillkommer vissa kommuner och regionplaneorganet, Säsom lagrådet anmärkt under sist­nämnda lagrum bör alla regler om besvär över länsstyrelses beslut enligl PBL tas upp i 13 kap. De av lagrådet föreslagna besvärsreglerna har ingen motsvarighet till 12 kap, 5 § andra stycket. Såsom lagrådet återkommer lill under 10 § bör nämligen i PBL inte ges nägra beslämmelser om kommunal myndighels besvärsrätt. För närvarande har enligl fast praxis en kommun rätt att överklaga beslut av länsstyrelse alt inte fastställa en av kommunen antagen plan. I etl system som bygger på ökat kommunalt inflytande pä och minskad statlig kontroll av markanvändning och bebyggelse framstår denna klagorätt som självklar. Att besvärsrätt tillkommer även annan kommun som beslutet angår och regionplaneorganet får anses följa av allmänna grundsatser om saklegitimation hos den som företräder ett av räUsordningen erkänt intresse, jfr prop, 1971:30 s, 391, PBL ger angrän­sande kommuner inflytande över planarbetet, se den allmänna motivering­en s, 265, och kommunerna skall underrättas om planbeslut och vad som skall iakUas vid eU överklagande. Sådan underrättelse skall också tillstäl­las regionplaneorganet. Vad som sägs i 12 kap, 5 § andra stycket får sålunda anses gälla utan uttryckliga bestämmelser. Vad lagrådet här har anfört leder också till att 12 kap. 1 § andra styckel är överflödigt.

Paragrafen moisvaras av 4 § andra stycket 4 lagrådets förslag.


 


Prop. 1985/86:1                                                     324

6 och 7 §§

Vad som sägs i dessa paragrafer följer av 2 § första stycket lagrådets förslag.

I specialmotiveringen till 6 § anger departementschefen exempel på beslut som enligt hans mening inte kan överklagas. Departementschefen åberopar allmänna rättsregler som stöd för sin mening. Ett av de angivna exemplen är beslut om besked enligt 10 kap. 2 § huruvida en åtgärd kan föranleda ingripande enligt 10 kap. Lagrådet erinrar om att i gällande rätt finns en särskild bestämmelse, 30 § första stycket påföljdslagen, enligt vilken talan ej får föras mot sådant beslut. Departementschefens uttalan­den om överklagbarheten av beslut att hos åklagare begära atl talan väcks om tilläggsavgift eller beslut att ansöka om handräckning föranleder ingen erinran från lagrådets sida. Några avgöranden i regeringsräUen som lämnar svar på frågan om överklagbarheten av här avsedda beslut känner emeller­tid lagrådet inte lill.

Lagrådets förslag har inte någon motsvarighet Ull den nyss berörda bestämmelsen i 30 § påföljdslagen. Med den utformning 10 kap, 2 § fått i lagrådels förslag fär en sådan bestämmelse anses överflödig, jfr lagrådets yttrande under 10 kap, 2 §.

Denna paragraf anger fördelningen mellan kammarrätt och regeringen av besvär över länsstyrelses beslut i ärenden om lov och vissa andra ärenden. Motsvarande bestämmelser finns i 4 § andra siycket lagrådets förslag.

Enligt det remitterade förslaget skall länsstyrelsens beslut om bygglov eller förhandslov inom ett område som inte omfattas av detaljplan överkla­gas lill kammarrätten i två fall, nämligen om besvären innefattar frågan humvida åtgärden ulgör en kompletteringsåtgärd eller uppfyller kraven i 3 kap, I övriga fall skall besvär rörande bygglov eller förhandslov utanför detaljplan prövas av regeringen. Regeringen skall också pröva besvär över länsstyrelsens beslut om rivningslov vare sig lovet avser åtgärd inom eller utom detaljplanelagi område. Länsstyrelsens beslut om marklov åter skall överklagas till kammarrätten också detla oberoende av om beslutet avser åtgärd inom område för detaljplan eller utanför området.

Enligt lagrådels mening skulle del slå bättre i överensstämmelse med de av departementschefen angivna grtjinderna för besvärsärendenas fördel­ning om alla ärenden om lov eller förhandsbesked vari fråga är om en åtgärds förenlighet med en detaljplan eller med områdesbestämmelser prövades av kammarrätten såvitt gäller den frågan. I samlliga dessa fall avser prövningen en rättsfråga, nämligen frågan om åtgärdens förenlighet med en planbeslämmelse. Däremol synes det inte finnas skäl att Ull kam­marrätten hänföra ärenden om marklov vari inte är fråga om åtgärdens


 


Prop. 1985/86:1                             ,,                      325

förenlighet med en planbestämmelse. I sådana ärenden bör regeringen vara besvärsinstans.

I paragrafens fjärde stycke anges de resterande beslut av länsstyrelse rörande lov m.m. som skall överklagas till kammarrätten. Av fiärde siycket följer - i överensstämmelse med gällande rätt (71 § 2 mom, bygg­nadssladgan) - all del ankommer på kammarrätten alt pröva besvär över länsstyrelsens beslul i anledning av talan mot byggnadsnämnds beslut atl inte godkänna någon som ansvarig arbetsledare. Vanligen prövas besvär över en myndighels beslul att vägra någon anställning eller uppdrag i sista hand av regeringen. För de administrativa domstolarna är en sådan pröv­ning en främmande uppgift i synnerhet när prövningen inte avser tillämp­ningen av rättsregler utan innebär ett bedömande av vederbörandes all­männa lämphghet för uppgiften. Enligt lagrådets mening bör det ankomma på regeringen att pröva besvär över ell sådant beslut av länsstyrelse varom här är fräga. Som framgår av lagrådets yttrande under 12 § förordar lagrå­del atl även besvär över förvaltningsmyndighets beslut all vägra riksbe­hörighet skall föras hos regeringen. Däremot bör, vilket också följer av fiärde siycket, besvär över länsstyrelsens beslut om ingripanden enligt 9 kap. 4 § fiärde stycket (9 kap. 3 § fiärde stycket lagrådets förslag) mot försumlig ansvarig arbetsledare föras hos kammarrätten.

I lagrådets förslag anger 4 § första stycket de fall då talan inte får föras mot länsstyrelsens avgöranden. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i 12 kap. 5 § första stycket i det remitterade förslaget och stämmer i sak överens med detta. De i 4 § andra styckel 1-3 lagrådels förslag upptagna beslämmelserna motsvaras av 8 § första och andra styckena i del remitte­rade förslaget med de ändringar i sak som lagrådel föreslår; den av lagrådel förordade ändringen alt besvär över länsstyrelses beslut i fråga om mark­lov utanför område för detaljplan eller områdesbestämmelser skall föras hos regeringen följer av andra stycket in fine. 4 § andra stycket 4-7 lagrådets förslag motsvaras av 5 § och 8 § tredje och fiärde styckena i det remitterade förslaget och innebär i förhållande lill detta endast den sakliga ändringen att besvär över länsstyrelses beslul i anledning av talan mot byggnadsnämnds beslut att inte godkänna någon som ansvarig arbetsle­dare fullföljs Ull regeringen,

I första stycket anges vem som är berättigad att överklaga beslut av första instans. Enligt lagrådets mening är det inte behövligt med en be­skrivning av den besvärsberättigade kretsen. En sädan beskrivning kan också göra tillämpningen alltför stel. Metoden att inte ha särskild bestäm­melse om vem som är besvärsberättigad har valts i åtskilliga författningar. Exempel på lagar som saknar bestämmelse i ämnet är socialtjänsUagen och hälsoskyddslagen. Alt bestämmelser kan avvaras beror på att del av all-


 


Prop. 1985/86:1                                                     326

manna grundsatser, som har utbildats i praxis, följer vem som får överkla­ga beslut. Grundtanken har kommit till uttryck i 11 § förvaltningslagen där det föreskrivs att besvär får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Alt exakt bestämma kretsen av besvärsberättigade med ledning av uttrycket "den som beslutet angår" låter sig av naturiiga skäl ofta inte göra, 1 allmänhet torde det beträffande beslut enligt PBL ej vara tveksamt vem som får anföra besvär. De beslut enligt PBL där det kan vara vanskligt att avgöra kretsen besvärsberättigade är beslut i planären­den. Här ger emellertid bestämmelser om förfarandet god vägledning. Lagrådet åsyftar närmast 5 kap, 30 § i lagrådets förslag (5 kap, 23 § remitterade förslaget), I paragrafen regleras bl, a, till vem beslut med fullföljdshänvisning skall sändas. Dessa adressater - bortsett naturligtvis frän länsstyrelsen — får anses vara saklegitimerade,

1 andra stycket av nu förevararde paragraf föreskrivs en viktig begräns­ning av besvärsrätten. Den som är missnöjd måste nämligen ha framfört sina synpunkter redan under ett planärendes behandling för att få överkla­ga beslutet, 1 tredje stycket finns ett undantag från detla krav för fall då ett planförslag ändras i sista stund. Dessa båda stycken återfinns med i sak oförändrat innehåll som 5 § i lagrådets förslag. Det kan vara av intresse alt något beröra effekten av begränsningen av besvärsrätten, när överlåtelse av en fastighet sker i tidsmässig anknytning till ett planbeslut. Har en tidigare ägare under samråd eller utställning framfört kritiska synpunkler, som inte beaktats, mäste den nye ägaren självfallel anses ha besvärsrätt. I den motsatta situationen däremot är lägel prekärt för förvärvaren. Lagrå­det syftar på det fall då den tidigare ägaren underlåtit att göra invändningar mot planen. Anledningen härtill kan för övrigt vara att han inte har nägot intresse för kommande planer, eftersom han skall sälja sin fastighet. Det remitterade förslaget utesluter att den som efter utställningstiden förvärvat en fastighet skall få anföra besvär, om överlåtaren varit passiv. Detta innebär en viss försämring av den nye ägarens ställning i förhållande till vad som för närvarande gäller, 1 dag kan en ny ägare nämligen framföra och få sina synpunkler beaktade vid länsstyrelsens obligatoriska faslstäl­lelseprövning.

10 §

Enligt förevarande paragraf skall länsstyrelsens beslut i besvärsärenden enligt 13 kap. och beslut av kammarrätten få på kommunens vägnar över­klagas genom besvär av kommunstyrelsen, om beslutet gått kommunen emot, I specialmotiveringen anförs: att paragrafen i gällande rätt närmast motsvarar 72 § första stycket byggnadsstadgan. Enligt detla lagrum äger kommunstyrelsen på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplan, bygg­nadsplan eller tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på


 


Prop. 1985/86:1                            ,.                       327

grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen är utesluten. Vidare fär. enligt lagrummet, styrelsen även eljest i sådant, ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt. En bestämmelse i 72 § första stycket byggnadsstadgan återfinns första gången i den på stadsplaneutred­ningens betänkande den 16 april 1942 grundade propositionen 1943; 153. Genom 1947 års lagstiftning (SOU 1942:27 s. 568 ff och prop. 1947:211 s. 179) infördes bestämmelsen i 167 § 3 mom. 1947 års byggnadsstadga, varefter den med vissa ändringar förts över lill 72 § i nu gällande byggnads­stadga. Att tidigare drätselkammaren och sedermera kommunstyrelsen ansetts böra ha rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut i ärenden där byggnadsnämnden anlagit förslag till tomtindelningar och fr. o. m. 1947 års lagstiftning ocksä förslag lill stadsplaneändringar torde ha sammanhängt med aU nämndens ledamöter inte tillsattes genom ett renodlat kommunall förfarande. Sålunda utsågs en av ledamöterna av magistraten. Bestämmel­sen synes numera ha spelat ut sin roll. I vart fall finns det inte något skäl att föra över den till PBL.

I specialmotiveringen till paragrafen har - utan att det avspeglats i lagtexten - diskuterats byggnadsnämndens rätt att överklaga beslut som har gått nämnden emot. I praxis har byggnadsnämnden, liksom andra kommunala myndigheter som hör till den specialreglerade förvaltningen, ansetts ha besvärsräll när ett av nämnden meddelat förpliktande beslut eller ett avslagsbeslut ändrats eller upphävts. Har nämndens beslul gått i gynnande riktning - byggnadslov har beviljats - och upphävs det har nämnden däremot inte ansetts behörig att överklaga beslutet (se l.ex. förvaltningsrättsutredningens betänkande /SOU 1983: 73/ Ny förvaltnings­lag, s. 129 O, Någon särskild bestämmelse i PBL för aU - i enlighel med departementschefens avsikt - konfirmera den praxis som sålunda utbil­dats torde inte erfordras.

Avslutningsvis må framhållas att förvaltningsrättsutredningen i nämnda betänkande föreslagit bestämmelser (31 §) som innebär atl beslut av en statlig myndighet kan överklagas dels av en kommuns styrelse, om beslu­tet berör ett till kommunen knutet allmänt intresse, dels av en annan kommunal myndighet, om beslutet rör ett intresse som den kommunala myndigheten enligt särskilda föreskrifter skall bevaka. Den i praxis utbil­dade inskränkningen alt det inte får vara fråga om ändring av elt gynnande beslul har slopats i utredningens förslag.

12 §

Frågan om rätt atl överklaga beslut som avses i denna paragraf bör regleras i en förordning med instruktion för den förvaltningsmyndighet som skall meddela beslutet. På skäl som anförts under 8 § bör det i överensstämmelse med vanliga regler om överklagande av besvär av det slag varom här är fråga ankomma på regeringen att pröva besvären. Lagra-


 


Prop. 1985/86:1                                                     328

dels förslag upptar ingen motsvarighet till ifrågavarande paragraf. Det kan anmärkas att det remitterade förslaigel inte innehåller beslämmelser om överklagande av beslut om typgodkännande. Även fråga om överklagande av sådant beslut bör regleras i en förordning,

13       §

Första stycket har sin motsvarighet i 2 § andra stycket lagrådets förslag. Den av lagrådet förordade lydelsen är avsedd att ge elt bättre uttryck för vad som avses i den allmänna moUveringen (s, 293) än vad den remitterade lagtexten gör. Andra stycket i förevarande paragraf återfinns som 6 § i lagrådets förslag. Bestämmelsen om förbud att överklaga bör emellertid inbegripa också bosladshyresgäster som inte bor på fastigheten, Däremol bör bostadsrättshavare och lokalhyresgäster inte omfattas av bestämmel­sen, eftersom de inte företräds av en sådan organisation som avses i lagrummet.

14      orh 15 §§

Paragraferna har i lagrådets förslag förts samman lill 8 §. Härvid har 15 § fått sin plats som första stycke i paragrafen. Denna bestämmelse upptar i lagrådels förslag först som huvudregel att beslut antingen skall fastställas eller helt upphävas, Möjlighelen aft partiellt upphäva eller ändra en plan har i lagrådets förslag utformats som ett undantag härifrån. Förordnande alt ett beslut får genomföras till viss del utan hinder av att beslutet överkla­gas (14 § remitterade förslaget) återfinns i lagrådets förslag som 8 § andra stycket. Förordnande bör bara få ges beträffande sådana delar av planen där det står helt klart att den som besvärar sig inte har invändningar, I lagrådets förslag sägs därför att beslutet får genomföras i sådana delar som "uppenbarligen" inte berörs av besvären, I specialmotiveringen till 14 § uttalar departementschefen att också reglerna i 12 kap. skall beaktas sä att etl förordnande om omedelbart genomförande inte kommer all inkludera delar av en plan som omfattas av etl förordnande om statlig prövning. Uttalandet synes såUllvida missvisande att ett länsstyrelsens förordnande om prövning enligt 12 kap. torde omfatta planen i dess helhet. Har ett förordnande av sistnämnda slag meddelats, lär alltså nu förevarande be­slämmelse inte kunna Ullämpas.

14 kap.

I delta kapitel finns bestämmelser orn kommunens skyldighet att ersätia fastighetsägare eller annan för uppkommen skada eller att lösa fastighet. I 6 kap., som reglerar plangenomförandel, har upptagits bestämmelser om kommunens rätt att lösa mark. Nu berörda bestämmelser i 6 kap. och 14


 


Prop. 1985/86:1                                                     329

kap, är sinsemellan närbesläktade och i huvudsak är såväl de materiella som de processuella reglerna överensstämmande. Uppdelningen av lagtex­ten på tvä skilda kapitel återfinns redan i utredningens förslag. Häremot invände en remissinstans, kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten ansåg att beslämmelserna borde samlas i det kapitel som reglerar ersättning till fastighetsägare, dvs, 14 kap, i remitterade förslaget. Departementschefen anför i denna fråga (s, 503) att plangenomförandet i första hand handlar om kommunens möjligheter atl få planer genomförda, t, ex, genom inlösen av mark, medan bestämmelserna om ersättning Ull fastighetsägare däremot i första hand handlar om vilka skyddsregler som skall finnas för den enskil­de i förhållande till kommunen. Departementschefen menar därför atl bestämmelserna om avstående av mark och bestämmelserna om ersättning till fastighetsägare bör delas upp på två olika kapitel. Enligt lagrådets mening lalar med hänsyn lill reglernas sakliga och faktiska samband över­vägande skäl för den av kammarrätten förordade lagtekniska lösningen. Lagrådet har emellertid - i det skede vari lagstiftningsärendet befinner sig, sedan ikraftträdandet av PBL föreslås lidigarelagt - avstått från den omredigering av laglexten som ett fullständigt genomförande av kammar­rättens tanke skulle innebära.

Till viss del har bestämmelserna i det remitterade förslaget blivit sä otillfredsställande ur systemaUsk synpunkl och sä svårtillgängliga att lag­rådet likväl - fömtom ändrade mbriker på 6 kap. och 14 kap. - förordar en partiell överarbetning. Lagrådet avser främst följande förhållanden. Slutbestämmelserna i 14 kap. är uppdelade på två avsnitt nämligen ett under rubriken Värderingsbestämmelser, 9 och 10 §§, och ett under rubri­ken Bestämmelser om rättegång m.m,, 11-14 §§, De förstnämnda be­slämmelserna torde trots mbrikens ordalydelse avse också processuella regler. Av slutbestämmelserna i 14 kap, skall några bli tillämpliga endast i fall av ersättning och inlösen enligt 14 kap, medan andra åter avser frågor som behandlas både i 6 och i 14 kap. I 6 kap, (40 och 41 §§) finns vissa för delta kapitel tillämpliga särskilda processuella regler. Kapitlet saknar där­emot upplysning både om de materiella bestämmelser som skall gälla vid inlösen enligt 6 kap. och hänvisning till det processuella förfarande som skall användas. Lagrådet förordar atl i såväl 6 kap. som 14 kap. bestäm­melser tas upp om att expropriationslagens materiella regler skall tillämpas med vissa modifikationer. De övriga regler, främst processuella, som skall styra förfarandet vid tillämpning av både 6 kap. och 14 kap. bör emellertid för alt underiätta läsbarheten sammanföras lill ett särskilt kapitel. Detla kapitel har i lagrådets förslag betecknats 15 kap. och fått mbriken "Dom­stolsprövning m, m.". Till detla kapitel har förts 14 kap, 9 § första stycket (1 §), 6 kap. 41 § första stycket (2 §), sistnämnda paragraf andra - fiärde styckena (3 §), 14 kap, 12 § andra och tredje styckena (4 §), 14 kap, 11 § (15 §) samt 14 kap. 13 och 14 §§ (6 och 7 §§). Lagrådet har i 15 kap, 3 § beaktat att genomförandetid inte bara kan förlängas utan efter ulgången av


 


Prop. 1985/86:1                                                     330

tiden oekså på initiativ av kommunen förnyas, 15 kap, 5 § iredje stycket har i lagrådets förslag utformats för eiU bestämmelsen skall stämma bättre överens med specialmotiveringen. Någon motsvarighet till 6 kap, 40 § första styckel och 14 kap. 12 § första styckel erfordras ej (se 5 kap. 1 och 2 §8 expropriationslagen). Inte heller behövs enligt lagrådets uppfattning en bestämmelse motsvarande andra stycket av 40 §.

1§

Paragrafen behandlar skyldigheten för kommunen eller, om annan än kommunen är huvudman för allmänna platser, för denne att lösa in mark som skall användas för annat än enskilt bebyggande. 1 lagrådets förslag har laglexten i första stycket i redaktionellt hänseende anpassats till lydelsen i 6 kap. 17 §.

Om kommunen på grund av bestämmelserna i första stycket löst mark som skall användas för någon verksamhet för vilken annan än kommunen är huvudman, skall enligt föreskrifterna i andra styckel denne vara skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för marklösen. Denna skyldighet att ersätta kommunen kan inte anses vara en fråga som skall regleras i PBL. Begär t. ex. landstinget att kommunen skall ställa mark till förfogande för ett sjukhus, mäste det kunna förutsättas alt överenskommelse träffas om kostnaderna för marken, Pä grund av det anförda har bestämmelsen utgått ur lagrådets förslag.

2§

Paragrafen reglerar fastighetsägarens rätt att för vissa angivna fall begä­ra atl kommunen eller annan huvudman skall förvärva särskild rätt till en fastighet.

Också utformningen av denna paragraf har anpassats till lydelsen av 6 kap, 17 §, Det bör anmärkas att initiativ också kan tas av kommunen som kan begära förrättning enligl t. ex. anläggningslagen.

3§

Enligt 10 kap. 17 § har byggnadsnämnden rätt att förelägga ägaren av en byggnad, annan anläggning eller anordning att ta bort eller vidta annan åtgärd med byggnaden, anläggningen eller anordningen, om det är erfor­derligt ur irafiksäkerhelssynpunkt. Föreläggandet kan också avse atl ägaren skall ändra utfart eller - enligt lagrådels förslag - annan utgång eller atl han skall ordna stängsel. Enligt nu förevarande paragraf skall ersättning utgå till fastighetsägaren och den som innehar särskild rätt till fastigheten för de koslnader och den övriga skada som elt åläggande kan medföra, Enligl lagrådels mening bör kommunen vara ersättningsskyldig


 


Prop. 1985/86:1                                                    331

endast gentemot den som föreläggandet riktats mot, dvs, ägaren Ull bygg­naden, anläggningen eller anordningen. Härmed vinns överensstämmelse med 10 kap, 17 §, Den åtgärd ägaren skall företa kan naturiigtvis medföra skada även för annan. Förhållandet mellan ägaren och denne bör emeller­tid regleras inbördes mellan dem och kommunen bör inte åläggas ersätt­ningsskyldighet mot annan än den mot vilken föreläggandet riktas. Skall ägaren lämna gottgörelse lill annan, ingår denna bland de poster för vilka ägaren kan få ersättning av kommunen, 1 lagrådets förslag har del nu anförda beaktats.

1 första styckel bör för att vinna överensstämmelse med andra bestäm­melser i kapitlet uttryckligen anges att det är kommunen som skall utge ersättningen,

6§

1 paragrafen regleras frågan om rätt lill ersättning för skador som upp­kommit till följd av undersökningar, mätningar eller andra åtgärder som avses i bestämmelserna i 9 kap, 8 § om tillträdesrätl, 9 kap. 8 § motsvaras i lagrådets förslag av 16 kap. 7 §.

Paragrafen reglerar kommunens skyldighet att återbetala vissa ersätt­ningar som blivit onyttiga för fastigheisägaren pä gmnd av att fasligheten ej kan användas så som förutsattes när ersättningen togs ut. De avgifter som avses med förslaget är först betalning för gatukostnader enligl 6 kap. 32 eller 33 § eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. Eftersom detalj­planen avses skola få en bestämd genomförandetid torde återbetalning för gatukostnader framdeles bli aktuell endast i undantagsfall. Nu ifrågavaran­de regel torde därför komma att tillämpas särskilt i samband med att äldre planer upphör att gälla, I den mån bestämmelserna avser återbetalning av ersättning som utgått på gmnd av äldre beslämmelser har reglerna emeller­tid bättre sin plats i promulgationsavsnittet (se 17 kap, 23 § i lagrådets förslag). Enligt lagrådsremissen skall kommunen vidare under ovan angi­ven förutsättning vara återbetalningsskyldig för kostnader för vatten och avloppsanläggningar enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanlägg­ningar eller enligl molsvarande äldre bestämmelser. I lagrådets förslag finns ingen motsvarighet till beslämmelserna såvitt avser va-avgifter. Så­dan återbetalning bör nämligen regleras i va-lagen, Godlas lagrådets upp­fattning, bör förslag till erforderliga ändringar i va-lagen framläggas i samband med att annan följdlagsliftning till PBL föreläggs riksdagen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     332

Härvid bör uppmärksammas alt även annan än kommun kan vara huvud­man för en va-anläggning.

Har en fastighet bytt ägare efter det alt ersättning erlagts, torde avsikten vara att ålerbetalningsskyldigheten gäller i förhållande lill den nya ägaren. Lagrådets förslag har utformats i enMghet härmed. Att ålerbetalningsskyl­digheten gäller i förhållande till den nye ägaren hindrar självfallet inte att säljare och köpare avtalar att ersättning, som eventuellt kan återbetalas, slutligen skall komma säljaren till godo.

Enligt förslaget skall ersättning utgå om skada uppkommer genom att fastighetsägaren "på grund av att bygglov vägras inte kan" använda fas­tigheten sä som förutsattes när ersättningen logs ut. Alt fastighetsägaren kan förete ett beslut om avslag på en ansökan om bygglov är alltså enligt förslaget ett formellt villkor för återbetalning. Mången gång torde det på grund av gällande planer stå klart for kommunen att fastigheten inte får användas som ursprungligen var avsett. Det kan då synas onödigt atl detta uttryckligen konstateras i ett bygglovsärende. Med hänsyn till preklusions-fristen i 14 kap, 12 § (15 kap, 4 § lagrådets förslag) är det emellertid erforderligt att beslut om bygglov utgör utgångspunkt för beräkning av tid inom vilken lalan skall väckas.

Kommunen bör betala ränta på återbetalade belopp. Lagrådet har i sitt förslag i etl nytt andra stycke i 7 § tagil upp en beslämmelse härom. När ersättning enligt detta kapitel utgår lör den skada någon lider (se l.ex, 3 och 4 §§). är räntelagens bestämmelser om rätt till ränta direkt tillämpliga.

Lagrådet vill anmärka atl, när ersättning för inlöst mark skall bestämmas med tillämpning av expropriationslagen, också utebliven återbetalning av gatukostnader bör beaktas (se 4 kap I § första stycket sista meningen expropriationslagen),

I paragrafen har tagits upp de skadefall då en fastighetsägare skall vara skyldig att tåla elt visst mått av intrång innan rält Ull ersättning utgår. Enligt andra stycket i paragrafen är kvalifikationsgränsen minst en femte­del av värdet av den berörda delen av fastigheten. Lagrådet har i den allmänna delen av sitt ytlrande redovisat sina synpunkter på frågan om gränsen kan anses innefatta en rimlig avvägning mellan allmänna och enskilda iniressen. Lagrådets förslag i denna fråga innebär att gränsen skall sättas till en tiondel eller mer av berörd del av fasligheten.

I första stycket punkt 1 har i lagrådets förslag orden "av våda" ersatts med "på annal sätt". Enligt specialmotiveringen skall med uttrycket "av våda" förstås varje situation som innebär atl byggnaden blivit förstörd genom en olyckshändelse eller genom någon brottslig handling som fas­tighetsägaren inte kan råda över, I den mån fastigheisägaren kunnai råda över den brottsliga handlingen skulle han således förvägras ersättning i den


 


Prop. 1985/86:1                          -   .                      333

situation som anges i punkten. Enligt lagrådets mening är det inte lämpligt alt låta bestämmelsen innefatta en föreskrift om sanktion för brott. Det må ocksä framhållas att betydelsen av ordet våda inte är entydigt. Av anförda skäl har punkten ändrats på angivet sätl.

När det gäller all bedöma om ersäitningsgill skada uppkommit eller om skadan är sä stor att kommunen skall vara skyldig att lösa fastigheten fär enligt fiärde stycket även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har vunnit laga krafl inom tio år före det senaste beslulet. En fömtsättning för all bestämmelsen skall fungera synes vara att ifrågavaran­de beslul avser samma "berörda del" av fastigheten,

I lagrådets förslag har i fiärde styckel orden "vunnit laga kraft" ersatts med ordet "meddelats". Härigenom fångas in samlliga beslul som ej är mer än tio år gamla när det senaste beslutet meddelas även om de till följd av överklagande ännu ej slutligt avgjorts, I sistnämnda fall får ersättnings­målet vilandeförklaras tills lagakraftägande beslut föreligger.

Enligt första meningen i femte siycket är staten skyldig att ersätta kommunen dess koslnader för ersättning eller inlösen, om kommunen efter föreläggande därom enligl 12 kap, 7 § beslutat skyddsbestämmelser som avses i första siycket 3 för att tillgodose ell riksiniresse. Motiven till denna beslämmelse utvecklas i lagrådsremissen på s, 300, Departementschefen pekar på att det kan vara slatliga eller enskilda intressen som ger upphov till ett ersättningsanspråk från en fastighetsägare. Enligt departementsche­fens mening bör det normalt vara kommunen som i första hand svarar för kompensation till fastigheisägaren. En sådan lösning innebär, framhåller han, att fasUgheisägaren inte behöver känna nägon tvekan om vem han skall avkräva ersättningen. Det bör dä också föreskrivas skyldighet för den blivande huvudmannen att ersälla kommunen dess kostnader. Det kan, framhåller departementschefen, bl, a, vara fråga om restriktioner för att trygga anläggningar av olika slag. Det blir då anläggningens ägare som blir skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för eventuella intrång. Som en konsekvens av denna ståndpunkt föreslår han atl staten skall ersätta kommunen för dess kostnader i de fall kommunen har blivit ersättnings­skyldig gentemot fastighetsägare till följd av beslut som tillkommit för att trygga riksintressen. Enligl departementschefen bör emellertid denna skyl­dighet gälla endast om det i första hand är ett riksintresse som skall iryggas och detta sker genom atl staten meddelar ett planföreläggande enligt 12 kap. PBL.

Enligl lagrådels mening är del tveksamt om den i förevarande bestäm­melse föreslagna ersättningsskyldigheten är en konsekvens av ståndpunk­ten att l.ex. en anläggnings ägare skall vara skyldig atl ersätta kommunen dess kostnader för intrång som drabbar en fastighet på grund av restriktio­ner som lagts på denna för alt irygga anläggningen. De skyddsbestäm­melser som enligt bestämmelsen kan föranleda ersättningsskyldighet för staten avser bebyggelse med särskill bevarandevärde. Del kan ifrågasättas


 


Prop. 1985/86:1                                                     334

om inte kommunen i sådana fall — även om bebyggelsen har ett riksin­tresse - bör stå för eventuella kostnader för de skador som skyddsbestäm­melserna kan medföra. Lagrådet vill ocksä peka pä att bestämmelsen såsom den utformats kan komma att missbrukas i det alt en kommun kan underlåta att ta initiativ lill åtgärder för att skydda riksintressant bebyggel­se i förlitan på alt staten nödgas meddela planföreläggande, varvid kom­munen slipper att svara för kostnaderna för de skyddsåtgärder som be­hövs. Lagrådet har ännu inte varit i tillfälle att granska lagrådsremissen med förslag till lag om hushållning med naturresurser. Någon närmare granskning av förevarande beslämmelse, som har samband med nämnda lagförslag, har således inte kunnat ske. Lagrådet får därför nöja sig med de påpekanden som gjorts i det föregående och bestämmelsen upptas i oför­ändrat skick i lagrådets förslag.

Enligt andra meningen i stycket är i fall som avses i första stycket punkterna 4 och 5 ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats, skyldig att ersätta kommunen dess kost­nader för ersättning eller inlösen. Bland kostnader som kan uppkomma för kommunen ingår självfallet ocksä eventuella räntekostnader. När krav reses med stöd av bestämmelsen kan anläggningens ägare ibland anse sig ha skäl att hävda att kommunen inte fört ersätlningsprocessen med tillbör­lig omsorg eller att alltför frikosUga medgivanden gjorts. Det ligger i sakens natur att sådana invändningar skall kunna prövas i domstolen. Nägon särskild bestämmelse härom lorde inte behövas.

9 och 10 §§

Första stycket i 9 § föreskriver att expropriationslagen skall tillämpas i mål om ersättning, inlösen eller förvärv av servitut eller nyttjanderätt enligt PBL i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i PBL. Bestämmelsen avser som nyss nämnts mål både enligt 6 kap, och enligt 14 kap. Paragrafen står under rubriken "Värderingsbestämmelser" men av­sikten torde som ovan antytts vara att ej bara expropriationslagens materi­ella bestämmelser skall tillämpas utan också expropriationslagens proces­suella regler, 1 enlighet med vad som anförts under kapitelrubriken upptar 9 § i lagrådets förslag en hänvisning endast till expropriaUonslagens mate­riella bestämmelser såsom de återfinns i 4 kap, expropriationslagen med viss jämkning. 1 lagrådets förslag har rubriken till 9 och 10 §§ angetts som "Bestämmande av ersättning". Det bör observeras att ordet "ersättning" i dessa paragrafer närmast motsvarar vad som i expropriationslagen kallas för expropriationsersätlning och avser ersättning både vid inlösen och vid intrång, 1 föregående paragrafer i kapitlet har däremot uttrycket "ersätt­ning" en annan innebörd (se t. ex, 5 §), Vidare blir på tidigare anförda skäl enligt lagrådets förslag 9 § tillämplig bara på ersättning i fall som avses i föregående paragrafer i 14 kap. Lagrådets förslag innehåller dock ingen


 


Prop. 1985/86:1                          ,_.,-.                    335

hänvisning till 6 §, Vid skada som uppkommit genom undersökningar och mätningar synes nämligen behov av att bestämma fastighetens marknads­värde knappast föreligga. Till bestämmelsen i 9 § i lagrådets förslag har med redaktionella jämkningar fogats regeln i 10 § remitterade förslaget om beräkning av tidpunkten vid tillämpning av presumlionsregeln i 4 kap, 3 § expropriationslagen.

Bestämmelserna i 9 § andra stycket återfinns i 10 § lagrådets förslag. Vid utformningen har beaktats alt det vid skada som avses i 4 § - på grund av att eft område vid genomförande av ny plan blir använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge - inte finns något heslut till vilket fastighetens marknadsvärde tidsmässigt kan relateras. Beträffande regeln i 9 § andra stycket sista punkten - som i lagrådets förslag upptagits i etl särskilt stycke - hänvisa lagrådet till vad därom anförts i den allmänna delen av lagrådets yttrande.

15 kap.

I lagrådets förslag har på skäl som ovan anförts dels upptagits vissa huvudsakligen processuella regler i ett nytt 15 kap, under rubriken "Dom­stolsprövning m,m," och dels till elt likaledes nytt 16 kap, med rubriken "Bemyndiganden m.m." samlats främsi bestämmelser från 1 kap, och 9 kap, i remitterade förslaget. Till följd härav äterfinns övergångsbestämmel­serna i lagrådets förslag som 17 kap. Lagrådet har vid sin granskning utgått från den lydelse övergångsbestämmelserna avses fä enligt ett den 13 de­cember 1984 till lagrådet remitterat förslag angående bl. a, tidigareläggande av tidpunkten för PBL;s ikraftträdande. Om lämplighelen av att ändra tiden då PBL avses träda i kraft hänvisar lagrådet till sitt yttrande över sistnämnda lagrådsremiss.

Enligt en allmänt erkänd grundsats bör processuella bestämmelser i ny lagstiftning i princip tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet, även om de bakomliggande förhållandena härrör frän tiden dessförinnan. Däremot anses att nya beslämmelser av materiell innebörd som regel bör tillämpas endast i fräga om förhållanden som inträtt efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. En annan sak är att det ibland kan vara tveksamt om en bestämmelse bör hänföras till den ena eller andra kategorin. De nu antydda principerna torde bära upp de föreslagna övergångsbestämmelserna även om detta ej kommit lill så tydligt uttryck i departementschefens anförande. Av dessa principer följer l,ex, att del inte är erforderligt att i övergängs-bestämmelser ange atl nya processuella beslämmelser skall tillämpas ge­nast efter ikraftträdandet. Som regel torde endast avsteg från principerna behöva direkt anges i lagtexten. Självfallet är del emellertid ofta en fördel att ge tämligen detaljerade bestämmelser ocksä när vad som föreslås överensstämmer med de nämnda principerna.


 


Prop. 1985/86:1                                                      336

Då det gäller beslut träffade med stöd av sedermera upphävd lag lorde man inte kunna ange någon allmängiltig princip för rättsverkan av sådana beslut efter det att ny lag har trätt i kraft. Förhållandena är alltför mång­skiftande härför. Gynnande beslut torde emellertid som regel bestå. Ett exempel härpå är i nu aktuell lagstiftning byggnadslov. 1 betydande ut­sträckning är det emellertid erforderligt att reglera äldre besluts rättsver­kan i promulgationsbestämmelser. I detta kapitel finns således ett avsnilt med regler om giltigheten av gällande planinstitut (3-12 §§),

En anmärkning kan enligt lagrådets uppfattning riktas mot flera av de föreslagna övergångsbestämmelserna, I åtskilliga fall framgår del nämligen inte om sladgandena avser materiella bestämmelser, processuella bestäm­melser eller bestämmelser av båda slagen. Lagrådet har sökt komma till rätta härmed genom att då sammanhanget eller ordalydelsen så ansetts kräva förtydliga lagtexten genom att använda uttryck som "prövning i sak" och "förfarandet".

Här skall anmärkas att vad lagrådet anfört under 11 kap, 5 § om lämplig­heten av en bestämmelse i promulgalionskapitlet angående planavgifter beaktats genom en ny 10 § i 17 kap, i lagrådets förslag, Defta har medfört en förskjutning i numreringen av efterföljande paragrafer, Ocksä bestäm­melserna om gatukostnader (23 § lagrådets förslag) har kompletterats på sätt som fömtskickats under 14 kap, 7 §, Slutligen har vad lagrådet anfört under I kap, 9 § belräffande vissa rättsinstilul som är under avveckling iakttagits genom en ny 27 § i lagrådets förslag.

3§

Äldre planer skall enligt departementschefens förslag i stor utsträckning gälla såsom plan av motsvarande sia;? enligt PBL, 1 den utsträckning så avses skola bli fallet föreslås bestämmelser härom i bl, a, förevarande paragraf.

Paragrafen upptar i första stycket en regel om att fastställda general­planer skall gälla som områdesbestämmelser. Stadgandet om general­planer bör ges den lydelsen att därav framgår att generalplan kan faststäl­las i sin helhet eller endasi i vissa hänseenden och att planen skall gälla som områdesbestämmelser endast i den mån fastställelse skett (se 10 § tredje styckel byggnadslagen). Lagrådet vill anmärka all en förutsättning för att fastställda generalplaner skall transformeras till områdesbestäm­melser är att planerna - såsom de regleras i byggnadslagen eller åtminsto­ne såsom de i praktiken kommit att ulformas - i fråga om generell tillämp-barhet ej är att anse som normer,

1 övergångsbestämmelserna anges inte vad som vid PBL: s ikraftträ­dande händer med de icke fastställda generalplanerna och frågan berörs inte heller i motiven. Eftersom dessa planer saknar rättsverkningar kan det vara motiverat att laglexten förbigår dem med tystnad. Frågan om och i


 


Prop. 1985/86:1                                                     337

vad mån dessa planer har någon funktion all fylla efter den nya lagens ikraftträdande kan möjligen vara tveksam. Ett klariäggande uttalande av departementschefen kan behövas. Också äldre informella planers framlida betydelse kan behöva belysas (se också under 4 kap.).

Det remitterade förslaget har ingen regel om stomplaner. Enligt vad departementschefen uttalat skall alla stomplaner upphöra att gälla när PBL träder i kraft. Med hänsyn till att vissa rättsverkningar är knutna lill stomplanerna bör detta komma till ullryck i laglexten. En beslämmelse härom återfinns därför i lagrådets förslag som elt nytt tredje stycke i 3 S.

4§

1 lagrådets förslag har första siycket getts en ändrad formulering i avsikt att tydligare ange att bestämmelsen avser dels stadsplaner och byggnads­planer enligt såväl byggnadslagen som 1931 års stadsplanelag och dels äldre planer och beslämmelser som på grund av sladgandena i 79 och 83 §§ stadsplanelagen jämförda med 159 § andra stycket byggnadslagen omfattas av övergångsreglerna till den lagen.

Paragrafen berör frågor om huvudmannaskapet för vägar och andra allmänna platser inom områden som omfattas av byggnadsplan eller av­styckningsplan. Ansvaret för plangenomförandel i sådana områden ligger idag på fastighetsägarna. Eftersom dessa planer skall anses som detalj­planer enligt PBL behövs den i paragrafens första mening upptagna be­stämmelsen. Annars skulle nämligen kommuner påföras ett inte avsett huvudmannaskap för allmänna platser inom dessa områden. Byggnadsla­gen saknar uttryckliga bestämmelser öm huvudmannaskap för sådana vä­gar och andra allmänna platser varom nu är fråga men lagen utgår från atl det är fastighetsägare som har detta ansvar. 1 anläggningslagen och i lagen om enskilda vägar finns bestämmelser varigenom plangenomförandet kan tryggas. Någon övergångsbestämmelse motsvarande den som upptagits i paragrafens andra mening har därför inte sin plats i PBL. 1 anslulning till vad som sägs på s, 693 är det angeläget att framhålla atl om kommun eller annan genom avtal ålar sig att underhålla och sköta en väg. för vilken t, ex, en vägförening är huvudman, detta inte inverkar på frågan vem som formellt har ansvarei för väghållningen; huvudmannaskapet för vägar kan inte rättsligt sett ändras genom ett avtal.

Enligt första stycket skall under de första fyra åren efter lagens ikraftträ­dande kommunens skyldighet au till följd av stadsplanen lösa viss mark 22    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      338

regleras inte av 14 kap, I S första stycket PBL utan av 48 S första och tredje styckena byggnadslagen. Departementschefen anger ail man här­med fär en mjukare övergång till den föreslagna ovillkorliga inlösenskyl­digheten. Fördelarna av förslaget i denna del har inte närmare belysts. Departementschefen föreslår inte någon motsvarande regel för det fall då annan än kommunen är huvudman. 1 lagrådets förslag har första stycket i 6 § utgått. Andra stycket, som då kommer att utgöra en egen paragraf, har av systematiska skäl placerats före 5 § remitterade förslaget,

8S

Paragrafen reglerar den inlösenskyldighet för kommunen som föreslås till följd av att fastighetsägarens räu kan försämras då en sladsplan eller byggnadsplan ändras eller upphävs. Innan lagrådet går in pä en granskning av bestämmelsen erinrar lagrådet om den i yttrandets allmänna del fram­förda kriUken mot grundtankarna i departementschefens förslag,

1 paragrafens första stycke uppställs de förutsättningar som skall förelig­ga för att kommunens skyldighet att lösa mark skall inträda. En av förut­sättningarna (punkl I i lagrådsremissen) är alt fastighetsägare på grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 109 § byggnadslagen varit förhindrad att bygga enligt planen, I specialmotiveringen sägs atl något absolut krav på att förbudet skall ha gällt utan avbrott inte bör ställas. Som skäl härför anförs att om etl förbud upphör att gälla en kortare tid på grund av att giltighetstiden har löpt ut innan den har förlängts så har fastighetsägaren i praktiken inte haft några möjligheter att ulnytfia byggrälten, Samma syn bör enligt departementschefen läggas på sådana fall där förbudet har upp­hört kort tid före PBL;s ikraftträdande. Lagrådet vill fästa uppmärksam­heten på ytterligare en situation där kravet i punkt 1 bör anses uppfyllt. Lagrådet åsyftar det fallet att ett långvarigt förbud enligt 109 § byggnadsla­gen någon tid före ikraftträdandet av PBL ersatts av ett förbud enligt 110 § andra stycket att bygga innan vägar, vattenförsörjning och avlopp anord­nats. På den tid som stått fastighetsägaren till buds kan hans reella möjlig­heter att undanröja hindren för bebyggande ha varit mycket begränsade. Om man ser till de fakUska omständigheterna är det därför också i detta läge det första förbudet som omöjliggiort för fastighetsägaren att bygga.

Som framgått av det anförda skall enligt lagtexten förbudet ha varit "långvarigt", I detta uttryck kan inte anses ligga en fix och en gäng för alla given tidsgräns, Etl visst utrymme för att vid prövningen ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bör finnas. Departementschefens uttalande (s, 332) att förbudet skall ha gällt under minst älta år och alltså ha utfärdats före den 1 januari 1979 (eller med beaktande av förslaget i lagrädsremissen den 13 december 1984 om lidigarelagt ikraftträdande av PBL före den 1 januari 1978) är alltför onyanserat och bör modifieras.

En annan förutsättning för inlösenskyldighet är att fastigheten skall vara


 


Prop. 1985/86:1                                                     339

belägen inom ett område som i huvudsak är bebyggt i enlighel med planen (punkt 2 i lagrådsremissen). Formuleringen antyder att den bebyggelse som finns skall överensstämma med planen beträffande bäde byggnader­nas användningssätt och tillåten bostadsarea, Lagrådel har i sin text sökt uttrycka att det - i enlighel med vad som anförs i specialmotiveringen -endasi är användningssättet, dvs, alt bebyggelse skett för bostadsändamål, som åsyftas. En ytterligare förutsättning (punkt 3 i remitterade förslaget) är atl fastighetsägaren efter upphävande eller ändring av planen endast kan använda marken på sätt som är uppenbart oskäligt. De fall som härmed avses är enligt specialmotiveringen antingen alt marken inte alls får bebyg­gas eller att bebyggelse för enskilt ändamål i vissa fall - huvudsakligen i fråga om flerbosladshus - medges i begränsad omfattning. De situationer som sålunda åsyftas bör enligl lagrådets mening tydligare anges i lagtexten. Av lagtexten bör ocksä framgå att frågan om huruvida inskränkningen av byggnadsrälten är uppenbart oskälig skall ske med utgångspunkt i hur situationen ler sig för en fastighetsägare. Vidare bör inlösenskyldighet föreligga så snart en fastighetsägare efter upphävande eller ändring av planen får sin byggrätt oskäligt inskränkt. Domstolen bör alltså pröva frågan utifrån plansitualionen i det läge som gäller när tvisten avgörs. Beaktas det sist sagda behöver andra siycket endast ge hänvisning till de materiella och processuella regler som skall Ullämpas i mål om inlösen. Vill kommunen gentemot inlösenanspråk åberopa kommande planläggning kan uppskov eller vilandeförklaring ske om bestämmelserna i rättegångsbalken tillåter det. Härutöver bör emellertid inte kommunerna kunna utverka rådmm. Lagrådet ansluter sig alltså inte till förslaget att inlösenfrågan på kommunens yrkande skall uppskjutas till en särskild rättegång tio är efter PBL; s ikraftträdande.

1 lagrådets förslag har dels närmare preciserats vilka stadsplaner och byggnadsplaner som avses - nämligen sådana som har antagits men inte fastställts vid lagens ikraftträdande - dels uttryckligen angetts att i bäde processuellt och materiellt avseende äldre beslämmelser skall tillämpas,

10      §

Första stycket i förevarande paragraf som i lagrådets förslag betecknas

11      §, bör i konsekvens med del av lagrådet förordade tillägget i 3 § första
stycket kompletteras med en bestämmelse om de regionplaner som skall
upphöra att gälla när PBL träder i kraft.

Andra stycket har ingen motsvarighet i lagrådets förslag. Anses en bestämmelse i ämnet erforderiig synes den böra tas in i lagen (1968: 598) ang, handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län.


 


Prop. 1985/86:1                                                      340

12 §

Paragrafen handlar om tomtindelningar som har antagits men inte fast­ställts före ikraftträdandet. Beträffande utformningen av bestämmelsen i lagrådets förslag (13 §) hänvisas till vad lagrådet anfört under 9 §,

19 §

Hänvisningen till 73 S byggnadslagén har utgått i lagrådets förslag, Nä­got självständigt förordnande kan nämligen inte meddelas enligl 73 §. De föreskrifter som kan ges enligt sistnämnda paragraf måste alltid gä tillbaka pä ett förordnande enligt 70 § byggnadslagen. Nu förevarande paragraf har i lagrådets förslag betecknats 20 S,

22 §

Enligt denna paragraf, 23 § i lagrådets förslag, skall äldre bestämmelser om skyldighet att betala gatukostnader tillämpas om gatubyggnadsåtgär­derna påbörjats före utgången av år 1980. Lagtexten ger ingen upplysning om vad som gäller när åtgärderna påbörjats därefter men före PBL: s ikraftträdande. Enligt specialmotiveringen skall då bestämmelserna i PBL tillämpas. Dessa bestämmelser överensstämmer med gällande gatukost­nadsregler i byggnadslagen. När lagrådet nu föreslär att äldre bestämmel­ser skall tillämpas om gatubyggnadsåtgärderna har påbörjats innan PBL trätt i kraft innebär detta alltså ingen ändring i sak.

Paragrafen har som angetts under kapitelrubriken kompletterats med ett andra stycke om rätt till återbetalning av gatukostnader som erlagts enligt äldre bestämmelser. Lagrådet hänvisar till vad lagrådet anfört under 14 kap, 7 §.

23 8

Enligt denna paragraf skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas i fräga om tre punktvis angivna situaUoner. Punkt 1 avser mål enligt bygg­nadslagen eller päföljdslagen i vilka talan har väckts vid domstol före ikraftträdandet, punkt 2 ärenden enligt byggnadsstadgan som byggnads­nämnden avgjort före ikraftträdandet och punkt 3 byggnadsarbeten som utförs med stöd av byggnadslov enligt byggnadsstadgan.

1 punkterna I och 2 ges alllsä regler om mål och ärenden som pågår vid PBL; s ikraftträdande. Räckvidden av vad som föreslagits i dessa punkter framgår inte klart. Vad försl gäller ärenden enligl både byggnadslagen och byggnadsstadgan bör enligl lagrådets mening vid överprövning äldre be­slämmelser tillämpas i både matenellt och processuellt hänseende, om byggnadsnämnden avgjort ärendet före ikraftträdandet. En regel härom


 


Prop. 1985/86:1                                                     341

har i lagrådels förslag upptagits som första stycke i 24 §, Avgörs ärendet i första instans efler lagens ikraftträdande skall alltså PBL tillämpas. Mål enligt byggnadslagen om ersättning, inlösen eller gatukostnad bör prövas enligt äldre materiella bestämmelser om talan väckts före ikraftträdandet. En beslämmelse härom finns i 24 § andra stycket lagrådets förslag. De processuella reglerna för mål som här avses är oförändrade. Någon över-gängsbestämmelse i fråga om förfarandet behövs därför inte. Vad som i punkt 1 föreslagits om mål enligt påföljdslagen låter sig inte väl förenas med 21 §. För dessa mål fordras ingen annan övergångsbestämmelse än det sistnämnda stadgandet. Detta överensstämmer i sak med vad som allmänt gäller och som har lagfästs i 5 § andra stycket brottsbalkens promulgationslag. Vad slutligen angår punkt 3 åsyftas härmed att bestäm­melserna i 60-64 §§ byggnadsstadgan skall tillämpas på arbeten som ut­förs pä gmnd av byggnadslov meddelat enligt byggnadsstadgan. Regeln är erforderlig med hänsyn lill de förändrade bestämmelserna i PBL om till­syn. Vad som regleras i punkt 3 skiljer sig sakligt sett frän de båda föregående punktema. Regeln har därför i lagrådets förslag tagits upp i en särskild paragraf (25 §). Den har utformats så atl tillämpliga lagrum i byggnadssladgan direkt angetts.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   342

Bilaga

Lagrådets lagtext Förslag till Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande,

1 kap. Inledande bestämmelser

1   § Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer,

2   §   Det är en kommunal angeläg;enhei att planlägga användningen av     2 §4st,' mark och vatten,

3   §    Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela     2 § 1-3 st, kommunen. Översiktsplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområ­den är avsedda att användas och hur bebyggelsen bör utvecklas.

Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom detaljplaner.

För etl område av kommunen, som inte omfattas av detaljplan, får områdesbestämmelser antas, om det behövs för atl syftet med översikts­planen skall uppnås eller för att riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturtesurser skall bli tillgodosedda.

Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av delalj­planer.

För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner an­tas,

4 §   Till byggande och rivning av byggnader samt lill schaklning, fyllning,     3 §
trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov, riv­
ningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked huruvi­da byggande kan tillåtas på den avsedda platsen.

5   §   Vid prövning av frågor enligt denna lag skall både allmänna och     4 § enskilda intressen beakias, om inte annat är särskilt föreskrivet,

6   §    För att mark skall få användas för bebyggelse skall den vara från     5 § allmän synpunkl lämplig för ändamålet. Lämplighetsbedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked,

7   §   1 varje kommun skall del finnas en byggnadsnämnd, som har alt     6 § utöva det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i kommunen.        8 kap, 19 §

' Anteckningarna i marginalen avser atl underlätta jämförelse med den remitterade lagtexten.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   

8 §    Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet      7 § och skall samverka med kommunerna i deras planläggning.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan- och byggnads­väsendet i riket,

2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokali­sering av bebyggelse

1 §    Planläggning skall ske så att den främjar en frän allmän synpunkt      I § o, 2 § 2 m,
lämplig utveckling och ger förutsättningar för en från social synpunkt god

bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljo, Mark skall användas lill det ändamål för vilket marken är mest lämpad med hänsyn till beskaffenhet och läge saml föreliggande behov.

Vad som anges i första stycket skall beakias även i ärenden om bygglov och förhandsbesked,

2   § Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall 2 § o, 1 § lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser tillämpas. Hänsyn I st, 2 m, skall också tas till förhållandena i angränsande kommuner,

3   §    Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet     3 o, 4 §§ med hänsyn till

 

1,   de boendes och övrigas hälsa.

2,   jord-, berg- och grundvattenförhållandena.

3,   möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice,

4,   möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar samt buller­störningar.

Bebyggelse och anläggningar, som för sin funkiion kräver tillförsel av energi, skall lokaliseras pä ett sätt som är lämpligt med hänsyn lill energi­försörjningen och energihushållningen,

4 §    Inom områden med samlad bebyggelse skall hebyggelsemiljön utfor-     5 §
mas med hänsyn till behovet av

1,    skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra olyckshändelser,

2,    hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygienis­ka förhållanden,

3,    trafikförsörjning och god trafikmiljö,

4,    möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför­måga att använda områdel,

5,    förändringar och kompletteringar.

Inom eller i nära anslutning lill områden med samlad bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

3 kap. Krav på byggnader m. m. Nya byggnader

1 §   Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvär-


 


Prop. 1985/86:1                                                     344

dena på platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg. som är lämplig för byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan,

2   § Byggnader skall placeras och utformas sä att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt medför fara eller betydande ölägenheter för omgivningen. Inverkan på grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas, 1 fråga om byggnader som skall placeras under markytan skall dessutom i skälig omfattning beaktas att användningen av marken över byggnaderna inte försvåras.

3   §    Byggnader skall medge god huiihällning med energi och vatten,

1 byggnader som innehåller bostäder eller arbetslokaler skall uppvärm­ningssystemet i skälig utsträckning utformas så att skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkl kan användas ulan omfattande änd­ringar.

En- eller tväbostadshus som i huvudsak skall värmas upp med elektrici­tet eller naturgas skall i skälig utsltäckning utformas så att ett byte till uppvärmning med annat energislag underiätlas. Sädana byggnader fär förses med uppvärmningssystem för direktverkande elvärme endast om det finns särskilda skäl.

4 §    Byggnaders grundkonstruktion, stomme och andra bärande delar     4 § o. 8 § 2 m.
skall ha betryggande bärförmåga, stadga och besländighet. Övriga bygg­
nadsdelar skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfredsställande håll­
fasthet.


5 II husklimat

5 §    Byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till trevnad, god hygien, en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inom-

6 § Byggnader skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall, mot
uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall skall kunna tas om hand och forslas bort frän byggnader pä ett tillfredsställande sätt,

7 § Byggnader som innehåller bostäder, arbetslokaler eller lokaler till
vilka allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga för personer med
nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga och inrättade så att bostäderna
och lokalerna blir ullgängliga för och kan användas av dessa personer, I
den utsträckning som behövs med hänsyn till kravet på tillgänglighet skall
byggnaderna vara försedda med hiss eller annan lyftanordning.

Kravet att bostäder skall vara tillgängliga genom hiss eller annan lyftan­ordning gäller inte byggnader som har färte än tre våningsplan. Om sådana byggnader innehåller bostäder som inte näs från marken, skall de dock utformas så alt hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svårig­het,

1 fråga om en- eller tvåbostadshus lår undantag medges från kravel på tillgänglighet till byggnaden, om del är befogat med hänsyn till terrängen.

Beträffande byggnader som innehåller arbetslokaler får, såvitt gäller dessa lokaler, undantag medges från första stycket, om det är befogat med hänsyn lill arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.


 


Prop. 1985/86:1                           ,                       

8   § Byggnader skall utföras med sådant material och på sådant sätt atl reparations-, underhålls- och driftkostnader begränsas,

9   §    1 fråga om fritidshus med högst tvä bostäder gäller inte bestämmel-     9 5 2 st, o, 13 § serna i 3 § andra och iredje styckena saml 7 §,

1 fråga om byggnader som får uppföras utan bygglov skall bestämmelser­na i 1-8 §§ tillämpas i skälig utsträckning.

Befintliga byggnader

10 §   Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av byggnad skall      10 § I o,
ulföras varsamt så aft byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstek-     3-7 st, o, 13 §
niska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden

las till vara. Härutöver skall tillses att

1,    tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-8 §§ och andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

2,    ombyggnader utförs så att ombyggda delar tillförs de i 1-8 §§ an­givna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade med stöd av denna lag,

3,    andra ändringar än lillbyggnad eller ombyggnad uiförs så att ändring­arna i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1 -8 §§,

1 detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än vad som följer av andra siycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje siyckena skall hänsyn tas till bygg­nadens förutsältningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmelserna i 3 § andra och tredje styckena samt 7 §,

11   §    Med ombyggnad avses åtgärder som fordrar bygglov och avsevärt      10 § 2 st, förlänger bruksliden för byggnaden eller en del av den. Även sådant inredningsarbete som syftar till en väsentligt ändrad användning av bygg­naden eller en del av den utgör ombyggnad,

12   §   Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk,      11 § miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyg­gelse av denna karaktär får inte förvanskas,

13   §    Byggnader skall underhållas så alt deras egenskaper i de hänseen-      12 § den som avses i 3-5 §§ i huvudsak bevaras. Anordningar som avser att tillgodose kraven i 6 och 7 §§ skall hållas i stånd. Byggnaders yttre skall hällas i vårdat skick.

Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kultur­historisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär.

Beträffande byggnader som avses i 12 § skall byggnadens yttre och dess inre underhållas så atl byggnadens särart bevaras.

Andra anläggningar än byggnader

14 § I fråga om anläggningar och anordningar för vilka bygglov krävs
skall vad som föreskrivs om byggnader i 1-13 §§ tillämpas, 1 fräga om
övriga anläggningar och anordningar som anges i 8 kap, skall 1-13 §§
tillämpas i skälig utsträckning.


 


Prop. 1985/86:1                                                      346

Tomter, allmänna platser m. m.

15 § Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas pä ett sätl som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur-och kulturvärdena pä platsen. Dessutom skall tillses alt

1,    naturförutsättningarna så långt möjligt tas till vara,

2,    betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer,

3,    risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för trafi­ken inte uppkommer,

4,    det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång frän tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kra­vet på framkomlighet för utryckningsfordon till och från bebyggelsen på tomten,

5,    tomten, om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhål­landena i övrigt, är tillgänglig för och kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförrnåga.

6,    lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon i skälig utsträckning anordnas på tomten eller i närheten av denna.

Om tomten är avsedd för byggnad som innehåller bostad eller lokal för barnstuga, skola eller annan jämförlig verksamhet, skall det finnas tillräck­ligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse pä tomten eller pä utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för all anordna bäde parkering och friyta, skall i första hand friyta anordnas,

16 § På bebyggda tomter får bestämmelserna i 15 § första stycket 6 samt
andra och iredje styckena Ullämpas i skälig utsträckning.

Vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad skall tomten anordnas så atl den uppfyller kraven i 15 § i skälig utsträckning,

17 § Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller
inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas sä att betydande olägenheter för
omgivningen och för trafiken inte uppkommer och sä att risken för olycks­
fall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras
och aU befintlig växtlighet skall bevaras.

Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 § skall hällas i stånd i skälig utsträckning.

Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas så att risken för olycksfall begränsas.

18 § 1 fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs om tomter i 15-17 §§ tillämpas i skälig
utsträckning.

4 kap. Översiktsplan

1 §   Översiktsplanen skall utgöra underiag för beslul om användningen av     l§o. 3§lst. mark- och vattenområden. Planen skall ange

1. grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ­
den samt riktlinjer för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse,

2. hur kommunen avser atl tillgodose riksintressen enligt lagen
(0000:000) om hushållning med naturresurser.


 


Prop. 1985/86:1                                     ,                             347

2 §   Översiklsplanen består av en särskild handling samt en eller flera     4 S o, 3 § 2 st.
kartor. Planen skall utformas så all dess innebörd kan utläsas utan svårig­
het.

Till planen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i 8 § och länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 9 §.

Om länsslyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, skall det anmär­kas i planen.

3 §    När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättas,     5 § I st.
skall kommunen samråda med länsstyrelsen samt regionplaneorgan och
kommuner som berörs av förslaget. Andra som har ett väsentligt intresse

av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

4 §   Samrådet syfiar till ett utbyte av information och synpunkter. Under     5 § 2 st.
samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse och
förslagets innebörd redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse,

5 §    Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt atl          6 §

1,   ge råd om tillämpningen av 2 kap, och verka för att riksintressen enligt lagen (0000; 000) om hushållning med naturresurser tillgodoses,

2,   verka för att sädana frågor om användningen av mark- och vattenom­råden som angår flera kommuner samordnas pä ett lämpligt sätt,

3,   ta till vara statens intressen,

 

6   §    Innan översiktsplanen eller ändring av den antas, skall kommunen     7 § o, 10 § I st, ställa ut planförslagel under minsl tvä månader. Den som vill lämna syn­punkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden,

7   §    Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka     8 § före utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö­ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå var utställningen äger rum samt inom vilken tid, pä vilket sätt och till vem synpunkter skall lämnas. Avser förslaget en viss del av kommunen, skall det framgå av kungörelsen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977; 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ett exemplar av förslaget med planbeskrivning och samrådsredogörelse skall, innan förslaget ställs ut, överiämnas lill länsstyrelsen samt region­planeorgan och kommuner som berörs av förslaget.

8 §    Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av         9 § o, 4 § 2 st,

1, planbeskrivning som avses i andra styckel,

2,    samrådsredogörelsen,

3,    gällande översiktsplan,

4,    annal planeringsunderlag som kommunen anser vara av belydelse för en bedömning av förslaget,

I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, skälen Ull planens uiformning och de åtgärder som kommunen avser att vidta för att fullfölja planen.

Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kom­munen, skall ändringens verkningar för andra delar av kommunen redovi­sas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   348

9 §    Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsylt-      10 S 2 o, 3 st,
rande över planförsltiget.

Av yttrandet skall framgå om

1,   riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturre­surser inte tillgodoses.

2,   sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på elt lämpligt sätt,

3,   bebyggelsen blir olämplig frän hälsosynpunkt eller med hänsyn till behovel av skydd mot olyckshändelser,

10       §   Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade      11 §
synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i etl utlåtan­
de som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske,

11   §   Översiktsplanen och ändringar av den antas av kommunfullmäk-     2 § 1 m, lige,

12   §    Beslut att anta eller ändra översiktsplanen gäller först sedan beslu-     2 § 2 m, tet vunnit laga kraft.

13   §    När kommunens beslut att anta eller ändra översiktsplanen har      12 § 2 st, vunnit laga krafl, skall planen, planbeskrivningen, samrådsredogörelsen, granskningsyltrandet, utlåtandet enligt 10 § och etl protokollsutdrag med

beslutet ulan dröjsmål sändas lill länsstyrelsen samt Ull regionplaneorgan och kommuner som berörs.

5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser Detaljplan

1 § Prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av
bebyggelsemiljöns utforming skall ske genom detaljplan för

1,    ny samlad bebyggelse,

2,    ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på om­givningen eller som skall förläggas inom etl område där det råder stor efterfrågan pä mark för bebyggelse,

3,    bebyggelse som skall förändras eller bevaras, om regleringen behöver ske i etl sammanhang.

Första stycket äger motsvarande tillämpning också i fråga om andra anläggningar än byggnader, om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap, 2 §.

Detaljplan behöver inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser,

2 § Vid ulformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn tas till befint­
liga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka
på planens genomförande,

I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan     Ny komma att las i anspråk enligt 6 kap, 17-19 §§ skall planen dessutom utformas så att de fördelar som kan v:innas med den överväger de olägen­heter som planen åsamkar enskilda.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   349

3 §   1 detaljplanen skall redovisas och till gränserna anges        4 §

1,   allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker,

2,   mark för bland annat bebyggelse, idrotts- och fritidsanläggningar, begravningsplatser, anläggningar för trafik, vatten, avlopp och energi sam.l skydds- och säkerhetsområden,

3,   vattenområden för bland annat båthamnar och friluftsbad,

I fråga om allmänna platser, för vilka kommunen är huvudman, skall användningen och ulformningen anges. För mark som avses i första stycket 2 och för vattenområden skall användningen anges,

4   §   Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser, skall     5 § det anges i detaljplanen,

5   §   1 detaljplanen skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att     6 § 1 o, 2 st, planen skall få genomföras (genomförandetid). Tiden skall bestämmas sä

att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen och vara minst fem och högst femton är. Tiden räknas frän den dag dä beslutet atl anta planen vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan då del av planen får genomföras på grund av förordnande enligl 13 kap, 8 § andra stycket, I planen kan anges att liden skall räknas frän senare tidpunkt än den dä beslutet atl anla planen vinner laga kraft. För skilda områden av planen kan olika genomförandetider bestämmas.

Saknar planen bestämmelser om genomförandelid, är tiden lio år från dag som anges i första styckel.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i 14 §,

6 §   Medger detaljplanen tillfällig användning av mark eller byggnader     6 § 3 st,
enligt 7 § första stycket 9, skall i planen bestämmas den tid under vilken
användningen får pågå. Tiden fär bestämmas till högst tio år och skall

räknas från dag som anges i 5 § första stycket. Saknar planen beslämmel­ser om tiden, är denna fem år. Om förlängning av tiden finns bestämmelser i 15 §,

7 §   Utöver vad som enligt 3 S skall redovisas i detaljplanen får i planen     8 S o, 7 § 2 m,
meddelas bestämmelser om

1,   i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap, 5 § tredje stycket, 6 § första styckel, 8 § första stycket samt 9 § första och andra styckena,

2,   den slörsla omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsöriningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggande skall ske,

3,   byggnadssätt och byggnaders användning, varvid för bosladsbygg­nader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4,   placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar, anordningar och tomter, varvid fär meddelas ombyggnadsbestäm­melser enligt 3 kap, 10 § tredje stycket och skyddsbestämmelser för bygg­nader som avses i 3 kap, 12 §,

5,   vegetation samt markytans utformning och höjdläge,

6,   användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman,

7,   stängsel samt ulfart eller annan utgång mol allmänna platser.

8,   placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud att använ­da viss mark för parkering.


 


Prop. 1985/86:1                                                     350

9, tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behö­
ver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10,   markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt tra­fik- och väganordningar,

11,   skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsia tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387),

12,   principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemen­samhetsanläggningar,

13,   exploateringssamverkan enligt 6 kap, 2 §, varvid, om mark skall tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, planen skall innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den,

8 §   1 detaljplanen får bestämmas att bygglov inte skall lämnas till älgar-     9 §
der som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

1,    viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning för vilken kom­munen inte skall vara huvudman har kommit till stånd,

2,    viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits, byggts om eller fått en i planen angiven ändrad användning eller ulfarten eller annan utgång från fastigheten har ändrats eller

3,    beslul om antagande av en i detaljplanen förutsatt fastighetsplan har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8 § andra styckel,

9 §    Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med      10 S
bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av
dessa handlingar.

Av en plankana skall framgå hur planområdet delas upp på mark för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden.

Planhandlingarna skall utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön,

10   §    Till detaljplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i      II § I o, 2 st, 26 § och en sådan genomförandebeskiivning som anges i 6 kap, 1 §,

11   §   Före genomförandetidens utgång får mot berörda fastighetsägares     12 § bestridande detaljplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvän­digt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter genomförandetidens utgång får planen ändras eller upphävas ulan aft rättigheter som uppkommit genom planen beakias.

Om föriängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i 14 §, Om föriängning av tid för tillfällig markanvändning finns bestämmel­ser i 15 §,

12   §    Bestämmelserna i 1-10 §§ skjill tillämpas även när detaljplanen      13 § ändras eller upphävs,

13   §   Om detaljplanen ändras eller helt eller delvis upphävs för ett områ-      14 § de som omfattas av en fastighetsplan, skall det framgå av detaljplanen i

vilka delar fastighetsplanen enligt 6 kap, 11 § upphör att gälla.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   '

Att detaljplanen i vissa fall ändras till följd av att en fastighetsplan anlas framgår av 6 kap, 5 S,

14 §    Innan genomförandeliden gäll ut kan den föriängas med högst fem      15 § I o, 2 st,
är i .sänder. Efter det att genomförandetiden gått ut. kan den förnyas med

vaije gång högst fem år. Föriängning och fömyelse kan avse visst område av detaljplanen.

Har under genomförandetiden åtgärder vidtagits för planens genomfö­rande såvitt gäller viss fastighet men har åtgärderna inte kunnat fullföljas på grund av omständigheter över vilka kommunen råder, skall genomfö­randetiden föriängas i skälig utsträckning för den fastigheten. Ansökan om föriängning skall göras före genomförandetidens utgång.

15 §    Den tid under vilken Ullfällig markanvändning får pågå kan förläng-      15 § 3 st,
as med högst fem är i sänder. Den sammanlagda liden får dock inte
överstiga tjugo år.

Områdesbestämmelser

16 §   För ett område som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestäm-     4 kap, 13 §
melser anlas för att säkerställa syftei med översiklsplanen eller för alt

tillgodose etl riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med na­turresurser, 1 områdesbestämmelser får meddelas föreskrifter om

1,   i vad män åtgärder kräver lov enligt 8 kap, 5 § första stycket, 6 S första stycket, 7 §, 8 § andra stycket och 9 § tredje styckel,

2,   grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be­byggelse, friluftsliv, fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,

3,   byggnadsarean i områden för frilidsbebyggelse och storleken på tomter i sådana områden,

4,   placering, uiformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar, anordningar eller tomter, varvid fär meddelas ombyggnadsbesläm­melser enligl 3 kap, 10 § iredje stycket och skyddsbestämmelser för bygg­nader som avses i 3 kap, 12 §,

5,   vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sädana områden som avses i 8 kap, 9 S tredje stycket,

6,   användning och utformning av allmänna platser.

7,   skyddsanordningar för atl motverka störningar från omgivningen.

8,   exploateringssamverkan enligt 6 kap, 2 §,

Om regleringen enligt första stycket 5 avser friluftsområden, fär den inte vara sä ingripande atl den pågående markanvändningen avsevärt försvå­ras.

17 §   Områdesbestämmelserna och skälen Ull dem skall redovisas i en     4 kap, 15 §
särskild handling. Handlingen skall utformas så att det tydligt framgår hur
bestämmelserna reglerar miljön.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även när områdesbestämmel­serna ändras eller upphävs.

Förfarandet m. m.

18 §   Detaljplanen bör grundas på ett program som anger ulgångspunkler      16 §
och mål för planen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     352

19 §    Vid upprättande av förslag lill detaljplan skall det, om det inte är      11 § 3 st,
uppenbart obehövligt, finnas en för ändamålet avsedd karta (grundkarta)

och en fastighelsförteckning, 1 faslighetsförteckningen skall i den mån de berörs av planen redovisas

1. fastigheter, mark, som är samfälld för flera fastigheter, och andra
områden saml ägare till och innehavare av annan särskild rätt än hyresrätt i
nämnda egendom,

2, gemensamhetsanläggningar enligl anläggningslagen (1973: 1149) samt
ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningen.

Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsan­läggning skall i stället för ägare eller innehavare anges föreningen,

20 §   När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med      17 § 1 st,
länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs

av förslaget. Sakägare och de bostadrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och en­skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd,

21 §   Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Un-      17 § 2 st,
der samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse

samt de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Om det finns ett pro­gram för planen, skall också programmet redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse,

22 §   Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att     18 §

1,   ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap, och verka för att riksintres­sen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser tillgodoses,

2,   verka för att sädana frågor om användningen av mark- och vattenom­råden som angår flera kommuner samordnas på ett lämpligl sätl,

3,   ta till vara statens intressen,

 

23   § Innan detaljplanen antas, skall kommunen ställa ut planförslaget 19 §, 22 § under minst tre veckor. Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall I si, I m. göra detta skriftligen under utställningstiden,

24   §   Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka     20 § I st, o, före utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö-     2 st, 1 m, ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå

 

1,   var planomrädet ligger,

2,   om förslaget avviker från översiktsplanen,

3,   vilken mark eller särskild rält till mark som till följd av planens antagande kan komma atl tas i anspråk enligt 6 kap, 17-19 §§,

4,   var utställningen äger rum,

5,   inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall lämnas,

6,   att den som inte senasl under ulslällningsliden framfört synpunkter på förslaget enligt 13 kap, 5 § kan föriora rätten att överklaga beslut att anta planen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m, m.


 


Prop. 1985/86:1                                  ""                                353

Ett exemplar av förslaget med en sådan planbeskrivning som anges i 26 §. en sådan genomförandebeskrivning som anges i 6 kap, I § och samrådsredogörelsen skall, innan förslaget ställs ut, sändas till länsslyrel­sen och kommuner som berörs av förslaget,

25 §    Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för kungörandet i vanligt brev sändas till

1,    kända sakägare,

2,    känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsord­ning för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsord­ning inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten lill en riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen.

3,    andra som har etl väsentligt intresse av förslaget.

Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighelens angelägenheter, får underrättelsen sän­das lill en ledamot av slyrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare, får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hällas tillgänglig för alla. 1 sådant fall skall kungörelsen innehålla uppgift om hos vem underrättelsen hålls tillgänglig.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort antal personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med undertättelsen att sända den till envar av dem. Ägare av sädan mark och innehavare av sädan särskild rätt till mark som avses i 24 § första stycket 3 skall dock alltid underrättas enligt första stycket.


20 § 2 st, 2 m, samt 3 o, 4 st.


26 §    Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av        21 §

1,    planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen,

2,    samrådsredogörelsen,

3,    program för planen, grundkarta och fastighetsförteckning, om sådana handlingar har upprättats,

4,    annal planeringsunderlag som kommunen anser vara av belydelse för en bedömning av förslaget,

I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen lill planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av illustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget avviker frän översiklsplanen, skall avvikelsen och skälen Ull denna redovi­sas i beskrivningen.

Annat material som belyser förslagets innebörd, bör också ställas ut,

27 §    Efter utställningstiden skall inkomna synpunkter och förslag med     22 § utom
anledning av dem redovisas i etl särskilt utlåtande, som skall fogas till      I st, 1 m.
handlingarna i ärendet.

Utlåtandet eller meddelande om var utlåtandet hålls Ullgängligt skall för kännedom snarast möjligl i vanligt brev sändas lill dem vilkas synpunkler på det utställda förslaget inte har blivit tillgodosedda. Om ett stort antal personer skall underrättas, får underräuelse i stället ske genom kungörelse på säll anges i 24 §,

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske.


28 §   I stället för vad som föreskrivs i 18 §, 20 §, 21 § andra stycket samt 22-27 §§ får bestämmelsema i andra stycket tillämpas (enkelt planförfa-

23    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 1. Bilagedel


25 §


 


Prop. 1985/86:1                                                      354

rande), om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse, saknar intresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen och länssty­relsens granskningsyttrande enligt 4 kap, 9 §,

Vid enkelt planförfarande skall länsstyrelsen och de som anges i 25 § första stycket beredas tillfälle till samråd. När förslag lill detaljplan förelig­ger skall de underrättas därom och, om de inte godkänner förslaget, under minst två veckor ha tillfälle atl skriftligen lämna synpunkter på förslaget. En sammanställning av inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett särskilt utlåtande, som skall fogas till handlingar­na i ärendet.

29   §   Detaljplanen antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får uppdra     3 § åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden atl anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av störte vikt.

30   §   Senast dagen efler det atl justering av protokollet med beslut om     23 § antagande av detaljplanen har tillkännagivits på kommunens anslagstavla

skall meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i vanligt brev lill

1. länsslyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av
planen,

2, sakägare, bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende samt sådan
organisaUon eller förening som avses i 25 § första stycket 2, om de senast
under utställningstiden eller under den i 28 § andra stycket angivna Uden
skriftligen har lämnat synpunkter i ärendet, som inte har blivit tillgodo­
sedda.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära slörre kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till envar av dem, får underrättelse i stället ske genom kungörelse i ortstidning på sätt anges i 24 §, Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt lill mark som kan komma atl tas i anspråk enligt 6 kap, 17-19 §§ skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

Kungörelse som avses i andra stycket skall införas i ortstidning samma dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla. Av kungörelsen skall framgå vad beslutet avser, tidpunkten för tillkännagi­vandet och vad den som vill överklaga beslutet har alt iaktta.

Handlingarna i ärendet skall utan dröjsmål sändas Ull länsslyrelsen.

31 §   När beslulet att anta detaljplanen har vunnit laga krafl, skall detla     24 §
kungöras i ortstidning, I kungörelsen skall erinras om innehållet i 15 kap,

4§,

Snarasi möjligt efler del att beslutet har vunnit laga kraft och senast en månad därefter skall två exemplar av planen, planbeskrivningen och ge­nomförandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen.

32 §   Bestämmelserna i 18-31 §§ skall tillämpas även när detaljplanen     26 §
ändras eller upphävs.

33     §   Vid upprättande och anlagande av områdesbestämmelser skall 20-     4 kap, 16 §
32 §§ tillämpas.


 


Prop. 1985/86:1                             V                       355

34   §    Beslut au anta, ändra eller upphäva detaljplan eller områdesbestäm-     4 kap. 17 § 1 st, melser gäller försl sedan beslutet vunnit laga kraft eller får genomföras     o, 5 kap. 27 § efter förordnande enligt 13 kap. 8 § andra stycket.

35   §    Områdesbestämmelser upphör alt gälla när det för området förelig-     4 kap. 17 § 2 st. ger ell lagakraftvunnet beslut att anta detaljplan eller ell förordnande enligt

13 kap. 8 § andra stycket alt planen får genomföras.

36 §    Av 8 kap. 11, 12, 17 och 18 §§ följer aft bygglov, rivningslov och     4 kap. 18 § o.
marklov får vägras till åtgärder som strider mot delaljplan eller områdes-     5 kap. 28 §
bestämmelser. Även sådana åigärder som inte kräver lov och som avser
byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall ulföras

sä att de inte strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser.

Enligt vad som föreskrivs särskill får beslut enligt vissa andra förfatl­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbe­stämmelser.

6 kap. Plangenomförande Genomförandebeskrivning

1 § Vid upprättandel av förslag till delaljplan skall i en särskild handling
(genomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska, lekniska, ekono­
miska och faslighetsrättsliga åtgärder som behövs för eU samordnat och
även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

Exploateringssamverkan

2 § Kommunen får besluta att exploateringssamverkan enligt lagen
(0000:000) om exploateringssamverkan får ske, om det med hänsyn till
bebyggelseutvecklingen är angeläget alt i etl sammanhang ställa i ordning
mark för bebyggelse och utföra sådana anordningar som behövs för bebyg­
gelsen. Sådant beslul meddelas gepom detaljplan eller områdesbestäm­
melser,

1 beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning samt den tid inom vilken ett exploateringsbeslul enligl lagen om exploate­ringssamverkan skall meddelas. Denna tid får bestämmas till högst fem år frän den dag dä beslutet att anta planen eller områdesbestämmelserna vinner laga kraft eller frän den dag dessförinnan då del av planen eller av områdesbestämmelserna får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8 § andra siycket. Har något exploateringsbeslul inte meddelats inom den angivna liden, upphör planen eller områdesbestämmelserna att gälla såvitt avser kommunens beslut om exploateringssamverkan.

Fastighetsplan

3 §    I fastighetsplan kan för områden som omfattas av detaljplan medde-     7 § 1 st, o,
las bestämmelser om markens indelning i fastigheter och om servitut,     3 § 1 st,
ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter saml om gemensamhelsan­
läggningar.

Fastighetsplan skall antas om                                        3 § 2 st,

1, det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastig­heter.


 


Prop. 1985/86:1                                                      356

2,    detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastig­hetsplan eller

3,    en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart obehövlig,

4 § Fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område. Skälig
hänsyn skall tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsför­
hållanden som kan inverka pä planens genomförande.

Om planen skall reglera markens indelning i fasligheter eller om den skall ge bestämmelser om servitut och liknande särskilda rättigheter, tillämpas 3 kap, 1 § faslighetsbildningslagen (1970:988).

Om planen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsanläggning, Ullämpas 5 och 6 §§ anläggningslagen (1973:1149), Skall den ge besläm­melser om ledningsrätt, tillämpas 6 § ledningsrättslagen (1973; 1144).

5   § Fastighetsplanen får inte strida mot detaljplanen. Om syftet med detaljplanen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras, 1 sådana fall skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av fastighets­planen,

6   §    1 den mån det behövs med hänsyn lill syftet med fastighetsplanen     8 § 2 st, skall i planen anges

 

1,    områdets indelning i fastigheter.

2,    vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda räitigheter som skall bildas, ändras eller upphävas,

3,    de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanläggningar,

4,    de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

7 §    1 fastighetsplanen får bestämmas atl planen gäller endast under förut-     7 § 2 st.
sättning att beslutet att anta en viss detaljplan har vunnit laga kraft eller får
genomföras efler förordnande enligl 13 kap, 8 § andra styckel,

8 §    Fastighetsplanen består av en plankarta och en särskild handling med     8 § 1 st,
bestämmelser eller, om innehållet framgår lydligt, av endast endera av

dessa handlingar.

9 §   Till fastighetsplanen skall fogas en sädan planbeskrivning som anges     9 § 1 st,

i 12 §,

10 § Före utgången av detaljplanens genomförandelid får mot berörda
fastighetsägares bestridande fastighetsplanen ändras eller upphävas endast
om det finns synnerliga skäl.

Efter utgången av detaljplanens genomförandelid får fastighetsplanen ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom fastig­hetsplanen beaktas..

11 §   Om detaljplanen ändras och detla medför att fasUghetsplanen     12 §
strider mot detaljplanen, upphör fasUghetsplanen att gälla i de delar som

den strider mot detaljplanen. Om detaljplanen hell eller delvis upphävs, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som berörs.

12 §   Fastighetsplanen upprättas i samma ordning som gäller för detalj-     13 § o. 9 § 2 st.
planen. Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen,


 


Prop. 1985/86:1


357


behöver dock samråd inte ske med länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget och behöver planförslaget ej heller sändas till dem.

1 planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan soiti fastighets­planen hänför sig Ull,och skälen till den utformning av fastighetsplanen som har valts. Om planförslaget avviker från detaljplanen, skall avvikelsen och skälen till denna redovisas i beskrivningen.

13   §    Faslighelsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har     6 § o. 13 § 1 st. upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämn­den, av den som antar detaljplanen.

14   §   Bestämmelserna i 3-9, 12 och 13 §§ tillämpas även när fastighets-     11 o, 14 §§ planen ändras eller upphävs.

 

15   § Beslut alt anta, ändra eller upphäva fastighetsplan gäller först sedan beslutet har vunnii laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8 § andra stycket,

16   § Av 8 kap. 11 § följer att bygglov inte får meddelas i strid mot fastighetsplan. Även sådana åigärder som inte kräver bygglov och som avser byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall ulföras så att de inte strider mot planen.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Avstående av mark m. m.

17 § Kommunen fär lösa mark som enligt en delaljplan skall användas
för allmänna plalser för vilka kommunen är huvudman.

Annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande får kommunen lösa, om markens användning för avsett ända­mål inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras mark som kommunen får lösa enligl första eller andra siycket av särskild rätt, får rättigheten lösas.

Om skyldighet för kommunen att lösa mark i vissa fall finns bestämmel­ser i 14 kap,

18 §   Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser, är      19 §
den som äger obebyggd mark, som enligt delaljplanen är avsedd för allmän
plats, skyldig alt ulan ersättning upplåta marken, om den behövs för att

mark för bebyggelse, som tillhörde honom när planen antogs, skall kunna användas för avsett ändamål.

19 §   På ansökan av kommunen fär länsstyrelsen förordna alt mark, som     20 §
för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till delalj­
plan behövs för sådana allmänna plalser för vilka kommunen är huvudman

eller för allmänna byggnader, utan ersättning skall avstås till kommunen. Under samma fömtsättningar får länsstyrelsen förordna att mark, som skall användas för allmänna plalser för vilka kommunen inte skall vara huvudman, utan ersättning skall upplålas Ull huvudmannen. Med antagan­det av detaljplanen skall anstå till dess ansökningen har avgjorts genom beslut som vunnit laga krafl.


 


Prop. 1985/86:1                                                     358

Förordnande får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter.

Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken skall avträdas eller upplålas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål,

20      §   När fråga har väckts om tillämpning av 19 §, skall byggnadsnämn-     21 §
den genast anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken, Överiåielse av mark, som sker efter del alt sådan anmä­
lan har inkommit, inverkar inte pä den bedömning som skall ske enligt 19 §
andra stycket.

Skall detaljplanen ändras, får länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark som har avståtts eller skall upplåtas enligt 19 § byts ut mot annan mark, om det är lämpligt och kan ske utan olägenhet för ägaren,

21   §   Den som har avstått mark enligt 19 § skall frigöra marken frän     22 § inteckning och annan särskild rätt. Kan detla inte ske, är han skyldig att ersätta skada som uppkommer för den till vilken marken har avståtts,

22   S    1 ett förordnande enligt 19 ii fär länsstyrelsen, i den mån det är     23 § skäligt, på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara skyldig atl i den ordning som länsstyrelsen bestämmer bekosta anläggande

av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

23   §    Bestämmelserna i 19-22 §§ om ägare gälleräven exploaleringssam-     24 § fällighet enligt lagen (0000; 000) om exploateringssamverkan.

24   §    Om kommunen är huvudman för allmänna platser, får kommunen     25 § efter genomförandetidens utgång lösa delar av fasligheter som tillhör olika ägare och som enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

Kommun som är huvudman för allmänna plalser får efter genomförande­tidens utgång även lösa mark, som inte har bebyggts i huvudsaklig över­ensstämmelse med detaljplanen, Lösenrätl föreligger dock inte så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt, får rättigheten lösas,

25      §   Räu att använda mark enligl 18 eller 19 § gäller framför annan rält     26 §
lill marken som uppkommit efter antagandet av detaljplanen.

Upplåtande av vissa allmänna platser m. m.

26 §   Inom områden med delaljplan skall kommunen vara huvudman för     27 §
allmänna platser, om del inte finns särskilda skäl till annat. Att planen skall
utvisa om kommunen inte skall vara huvudman framgår av 5 kap. 4 §,

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kom­munen är huvudman, så atl platserna kan användas för avsett ändamål. Före genomförandelidens utgång skall platserna upplåtas Ull allmänt be­gagnande inom områden som har bebyggts i enlighet med planen. Inom områden som efler genomförandelidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall allmänna platser upplåtas lill allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen färdigslälls.


 


Prop. 1985/86:1                            ;i.                       359

27   §    När galor och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvud-     28 § man upplåts till allmänt begagnande, skall de till bredd, höjdläge och utformning i övrigt stämma överens med detaljplanen. De skall vara ut­förda på ell ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser från planen får göras, om syftet med planen inte motverkas,

28   §    Om någon vill bebygga fastighet innan den gala till vilken faslighe-      18 o, 29 §§ ten har ulgäng blivit iordningställd och avloppsledning anlagts, skall han

anordna utfartsväg och avloppsanordning från fastigheten. Kommunen är skyldig att låta honom utan ersättning använda för ändamålet avsedd mark som kommunen äger,

29 §    Är staten väghållare inom område med delaljplan, skall vad som     30 §
föreskrivs om kommunens ansvar för gator i 26 § andra stycket och 27 § i
stället gälla staten.

Kostnad, som föranleds av atl galan enligt planen byggs lill större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn till trafiken, skall dock betalas av kommunen, om inte regeringen bestämmer annat,

30 §    Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra     31 §
allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Denna underhållsskyl­
dighet består även om delaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den be­gränsning som anges i 29 § andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg.

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghål­lare finns beslämmelser i lagen (1939:608) om enskilda vägar och anlägg­ningslagen (1973; 1149),

Om gatukostnader m. m.

31 §   Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätl-     32 §
ra gator och andra allmänna platser, får kommunen besluta att kostnader

för sädana åtgärder som är avsedda alt tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket för­delning skall ske, om de koslnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen,

32 §   Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätl-     33 §
ra en gata, får kommunen besluta atl kostnaden för detla skall betalas av
ägarna till de fastigheter som är belägna vid galan. Därvid får för varje
fastighet tas ul en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som
belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar

som normall hör lill en gala får tas ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för all anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna Ull fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för alt anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt, fär kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastig-


 


Prop. 1985/86:1                                                     360

hetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket,

33 §   Den ersättning som enligt 31 eller 32 § belöper på varje fastighet      34 §
skall jämkas, om de koslnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om

de åigärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normall med hänsyn till den användning som är tilläten för fastigheten,

34   §   Till grund för bestämmande av ersättning enligt 31 eller 32 § fär     35 § läggas antingen de faktiska koslnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra galor och andra allmänna platser.

35   §   Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna     36 § för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om ersättningsbe­loppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel ärligen, Pä obetalt belopp skall betalas skälig ränta från den dag dä kravel pä ersättning Framställdes. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sädan ersättning som har förfallit Ull betalning före tillträdesdagen.

36 §   Innan kommunen beslutar att kostnader för gator och andra all-     37 §
manna platser skall betalas av fastighetsägare enligt 31 eller 32 §, skall
kommunen låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen
föranleder.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 31 § skall ställas ut under minst tre veckor efter del att kungörelse om detta har skett på tid och sätt som anges i 5 kap. 24 §, Undertättelse om utställningen av förslaget skall dessulom i vanligt brev sändas lill kända fastighetsägare, vilkas rätt berörs av förslaget. Undertättelse behöver dock inte sändas till den som skriftli­gen har godkänt förslaget, Efler utställningstidens utgång fär kommunen besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 32 §, skall de fastighetsäga­re, vilkas rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas tillfälle att yttra sig över delta, innan beslul i ärendel fattas,

37   §   Beslut enligt 31 eller 32 § meddelas av kommunfullmäktige.         Ny

38   § Mark framför fastigheter, som är belägna vid torg, parker eller andra sådana allmänna plalser, skall anses som gata till en bredd som motsvarar fem fiärdedelar av den enligl detaljplanen tillåtna högsia bygg­nadshöjden som gällde för fastigheten när gatan uppläts till allmänt begag­nande.


 


Prop. 1985/86:1                            ';                        3'

39 § Vad som föreskrivs i detta kapitel om fastigheter skall lillämpas
även på mark som är samfälld för flera fasligheter. Med fastighetsägare
avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Ar
samfälligheten inte avsedd för bebyggelse, skall den anses bebyggd när den
väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Den högsta tillåtna bygg­
nadshöjden antas därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe­
ter som har del i samfälligheten.

Bestämmande av ersättning

40 §    Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 17 eller 24 § skall 4     Ny
kap, expropriationslagen (1972:719) Ullämpas. Vad som sägs i 4 kap, 3 §
nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

7 kap. Regionplanering Regionplaneorgan

1 § Behöver sädana frågor om användningen av mark- och vattenområ­
den som angår flera kommuner utredas gemensamt eller behöver flera
kommuners översiktliga planering samordnas och kommer utrednings- och
samordningsverksamheten inte till stånd pä annat sätl. får regeringen utse
ett regionplaneorgan, som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om
denna verksamhet (regionplanering), 1 beslutet skall regionplaneorganets
huvudsakliga uppgifter anges.

Till regionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalför­bund. Regeringen kan också förordna alt de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund, som skall vara regionplaneorgan. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen (1957:281) om kommunalför­bund tillämpas i den män avvikande bestämmelser inte meddelas i detta kapitel.

För handläggningen av frågor om regionplanering för kommunerna i Stockholms län finns särskilda bestämmelser,

2   §   Regionplaneorgan skall inte utses om de berörda kommunerna mera    .2 § 2 st, allmänt motsätter sig det och har beaktansvärda skäl härför,

3   § Regionplaneorganet skall inom regionen bevaka regionala frågor och fortlöpande lämna underiag i sådana frågor för kommunernas och statliga myndigheters planering,

Regionplaneorganet kan anla en regionplan för regionen eller en del av den. Därvid skall 4-7 §§ lillämpas.

Regionen omfattar de kommuner för vilka regionplaneorganet har ut­setts.

Regionplan

4 §   Regionplanen skall tjäna lill ledning för beslut om översiktsplaner,     4 och 9 delaljplaner och områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån det har betydelse för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anlägg­ningar.


 


Prop. 1985/86:1                                                      362

Bestämmelserna i 4 kap, 2 § om planhandlingar och deras utformning samt om planbeskrivning skall tillämpas på regionplanen. Någon redovis­ning av åtgärder för att fullfölja planen behöver dock inte lämnas,

5 §    När förslag till regionplan eller till ändring eller upphävande av     6 §
planen upprättas, skall bestämmelserna i 4 kap. 3-10 §§ om samråd,
utställning, kungörande, granskningsyttrande och utlåtande lillämpas med

den avvikelsen atl utställningstiden skall vara minsl tre månader,

6 §   Regionplanen anlas av fullmäklige i det kommunalförbund eller re-     5 §
gionplaneförbund som är regionplaneorgan. Även ändring och upphävande

av planen beslulas av fullmäktige,

7 § Senast dagen efter det aU justering av protokollet med beslut om 7 § 2 o, 3 st,
antagande, ändring eller upphävande av regionplanen har tillkännagivits på
anslagstavla som anges i 11 § lagen (1957; 281) om kommunalförbund skall
meddelande om tillkännagivandet och proiokollsutdrag med beslutet sän­
das till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen samt till
regeringen.

När beslutet har vunnii laga kraft, skall planen ulan dröjsmål sändas lill länsstyrelserna inom regionen,

8 § Regionplanen gäller under en tid av högst sex år räknat från utgången
av den i 12 kap, 5 § angivna tiden eller, om regeringen har prövat beslutet
att anta planen, från dagen för regeringens beslut.

Beslut att ändra eller upphäva planen gäller från tidpunkt som anges i första stycket. Den ändrade planen gåtller endast under den tid som återstår av den ursprungliga planens giltighetstid.

8 kap. Bygglov, rivningslov, marklov

Åtgärder som kräver bygglov

Generella beslämmelser

1 §    Bygglov krävs för au                                               1 § utom --

1. uppföra byggnader,

2.    göra tillbyggnader,

3.    ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentli­gen annat ändamål än det för vilket byggnaden senasl har använts eller för vilket bygglov har lämnats,

4.    göra sådana ändringar av byggnader som berör konstmktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas planlösning,

5.    i byggnader installera eller väsentligt ändra eldstäder, rökkanaler eller anordningar för ventilation, vattenförsörjning eller avlopp.

Kravet på bygglov för de åtgärder som anges i första stycket 4 och 5 gäller inte i fråga om byggnader som lillhör slalen eller landstingskommu­ner.

I 4 och 10 §§ finns särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5-7 §§ kan kommunen föreskriva undantag frän kravet på bygglov eller längre gående krav.


 


Prop. 1985/86:1                                                                  

2 § I fråga om andra anläggningar än byggnader och beträffande anord­
ningar krävs bygglov för att

1,    anordna nöjesparker, djurparker, idroUsplatser, skidbackar med lif tar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor och golfbanor,

2,    anordna upplag eller materialgårdar,

3,    anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift,

4,    inrätta fasta cisterner eller andra fasta anordningar för hälso- och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra brand eller andra olycks­händelser,

5,    uppföra radio- eller telemaster eller torn,

6,    uppföra vindkraftverk,

7,    uppföra murar eller plank,

8,    anordna parkeringsplatser utomhus,

9, väsentligt ändra anläggningar eller anordningar som avses i 1 -8,
Bygglov för att inrätta eller uppföra en anordning enligt första styckel 4

eller 5 eller för att ändra anordningen krävs inte, om anordningen är avsedd för endast en viss fastighets behov. Bygglov för åtgärd enligt första siycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns endast ett eller tvä enbostadshus eller etl tvåbostadshus och parkeringsplatsen är avsedd ute­slutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (1971:948) eller pä mark som i delaljplan har avsatts lill gata eller väg.

Enligt 5 § kan kommunen föreskriva undantag från kravet på bygglov, I 10 § finns särskilda beslämmelser för vissa anläggningar och anordningar avsedda för totalförsvaret.

Särskilda bestämmelser för områden med detaljplan

3 §    1 områden med detaljplan krävs, utöver vad som föreskrivs i I och      I § 4 och
2 §§, bygglov för au
                                                                      3 § 1 st,

1. färga om byggnader eller byta fasadbeklädnad eller taktäckningsma­
terial eller utföra andra åtgärder som avsevärt påverkar byggnadens yttre,

2, sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar,

1 4 och 10 §§ finns särskilda bestämmelser för en- eller Iväbosladshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5 § iredje siycket kan kommunen i fråga om vissa enklare byggnader föreskriva undantag från kravet på bygglov enligt första stycket.

Särskilda beslämmelser för en- eller Iväbosladshus

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om nedan angivna åtgär­
der beträffande en- eller tvåbostadshus och till dem hörande fristående
uthus, garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader);

1,   installera eller ändra anordningar för vattenförsörjning eller avlopp, om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vattenför­sörjning eller avlopp,

2,   göra andra invändiga ändringar, som inte innebär att det inreds någon ytlerligare bostad eller nägon lokal för handel, hantverk eller industri och ej heller berör konslmkUonen av byggnadens bärande delar, eldsläder eller rökkanaler,

3,   färga om byggnader, om byggnadens karaktär därigenom inte ändras väsentligt.


 


Prop. 1985/86:1                                                     364

4,    med mur eller plank anordna skyddade uteplatser i anslutning till bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter, inte sträcker sig mer än 3 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter,

5,    anordna skärmtak över sådana uteplatser som anges i 4 eller över altaner, balkonger eller entréer, om skärmtaket inte är större än 12 kva­dratmeter och inte sträcker sig närmare gränsen än 4.5 meter,

6,    uppföra högst tvä komplementbyggnader i omedelbar närhet av bo­stadshuset, om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än 10 kvadratmeter, laknockshöjden inte överstiger 3 meter och byggnaderna inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.

Om de grannar som berörs medger att åtgärd som avses i första styckel 4-6 utförs närmare gränsen än 4,5 meter, krävs inte bygglov.

Enligt 6 § kan kommunen i visst fall föreskriva atl åtgärd som avses i första stycket 3 kräver bygglov.

Kommunala beslut om bygglovspliktens omfattning

5 § Kommunen kan i områdesbestämmelser föreskriva att bygglov inte
krävs för att

1. uppföra komplementbyggnader,

2.    göra mindre lillbyggnader,

3.    utföra sådana åigärder som avses i 1 § första stycket 4 och 5,

4.    utföra eller ändra anläggningar eller anordningar som avses i 2 §,

5.    uppföra, bygga lill eller på annal sätl ändra ekonomibyggnader för jordbmk, skogsbmk eller därmed jämförlig näring.

Föreskrift enligt första styckel fär inte meddelas, om bygglov krävs för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen. Ej heller får åtgärder i fråga om andra arbetslokaler än sådana som avses i första styckel 5 eller personalrum undantas från kravel på bygglov.

Kommunen kan i detaljplan föreskriva all enklare fritidshus, kolonistu­gor och liknande byggnader på det sätt som närmare anges i planen får uppföras, byggas Ull eller i övrigt ändras utan bygglov,

6 § Kommunen kan för ett område som utgör en värdefull miljö föreskri­
va atl bygglov krävs för atl

1, inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra åtgärder av det
slag som avses i 3 § första stycket 1,

2,    inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader,

3,    underhålla sådan bebyggelse med särskill bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 §,

Föreskrift enligt första stycket skall meddelas i detaljplan eller i form av områdesbestämmelser,

I fråga om byggnad som avses i 10 § får föreskrift enligt första stycket inte meddelas,

7 §    Kommunen kan i områdesbestämmelser föreskriva att bygglov krävs     3 § 2 st,
för atl sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom områden, som

ligger i närheten av befintliga eller planerade försvarsanläggningar, statliga flygplalser, andra än staten tillhöriga flygplatser för allmänt bruk, kärn­reaktorer eller andra kärnenergianläggningar.


 


Prop. 1985/86:1                                                     365

Åtgärder som kräver rivningslov eller marklov

8 §   Inom områden med detaljplan krävs rivningslov för att riva byggna-     7 §
der eller delar av byggnader, om inte annal har bestämts i planen.

Kommunen kan i områdesbestämmelser föreskriva alt rivningslov krävs för aU riva byggnader eller delar av byggnader.

Rivningslov behövs inte för atl riva sådana byggnader eller delar av byggnader som får uppföras utan bygglov. Kommunen får inte föreskriva atl rivningslov skall krävas för att riva sådana byggnader eller byggnadsde­lar,

9 §   Inom områden med delaljplan krävs, om inte annat har bestämis i     8 §
planen, marklov för schaktning eller fyllning, som medför att höjdläget för
tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Om eft visst höjdläge

för markytan anges i planen, krävs dock inte marklov för att bringa markytan till denna nivå.

Kommunen kan i detaljplan föreskriva alt marklov krävs för trädfällning eller skogsplantering.

Kommunen kan i områdesbestämmelser föreskriva att marklov krävs för schaktning, fyllning, trädfällning eller skogsplantering inom områden som är avsedda för bebyggelse eller friluftsliv eller som ligger i närheten av befintliga eller planerade försvarsanläggningar, statliga flygplalser, andra än staten tillhöriga flygplatser för allmänt bruk, kärnreaktorer, andra kärn­energianläggningar eller andra anläggningar som kräver etl skydds- eller säkerhetsområde.

Vissa för totalförsvaret avsedda byggnader m. m.

10 §   Bestämmelserna om bygglov, rivningslov och marklov gäller inte     9 §
åigärder med byggnader, andra anläggningar eller anordningar som är
avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur. Sädana åtgärder
skall föregås av samråd med länsstyrelsen, som pä lämpligt sätt skall
undertätta kommunen om åtgärderna och var de skall utföras.

Förutsättningar för lov

Bygglov

11 §   Ansökningar om bygglov för åigärder inom områden med detaljplan      10 §
skall bifallas om

1.    åtgärden inte strider mot detaljplanen,

2.    den fastighet och den byggnad pä vilken ålgärden skall utföras stäm­mer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området och

3.    ålgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap.

Om fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen och om ansökningen kommer in före utgången av genomförandetiden för detalj­planen, skall sökanden föreläggas atl inom viss tid visa att ansökan om förrätining gjorts för att genomföra den fastighetsindelning, som fömtsätts i fastighetsplanen.

Beträffande sådana inre åigärder i byggnader som anges i 1 § första stycket 4 och 5 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3 § första siycket 1 skall bygglov lämnas även om byggnaden inte stämmer överens med detaljplanen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     366

Även om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov till åtgärder pä mark som enligt detaljplanen ulgör mark för allmänt ändamål lämnas endast om ändamålel är närmare angivet i planen.

Bygglov fär lämnas till åigärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller fastighetsplanen, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

12 §    Ansökningar om bygglov för åigärder inom områden som inte om-      11 § utom
fallas av delaljplan skall bifallas om åtgärden
                       2 st, sista m,

1,   uppfyller kraven i 2 kap.,

2,   kan antas uppfylla kraven i 3 kap,,

3,   inte skall föregås av deialjplaneläggning på grund av bestämmelserna i 5 kap, I § och

4,   inte strider mot områdesbestämmelser.

Beträffande en- eller tvåbostadshus skall ansökningar om bygglov till kompletteringsätgärder som anges i 13 § bifallas, om åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap. och inte strider mot sådana områdesbestämmelser som anges i 5 kap. 16 § första stycket 3 eller 4, Bygglov får dock vägras, om tillstånd har lämnats till expropiriation som berör den byggnad eller mark där åtgärden skall utföras.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även andra byggnader än en- eller tväbostadshus, om ansökningen avser inre åtgärder av det slag som anges i I § första stycket 4 och 5, yttre åtgärder av det slag som anges i 3 § första stycket 1 eller underhållsåtgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap,

12       §,

Bygglov fär lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med be­stämmelserna,

13                                                                              §    Med kompletteringsåtgärder avses att     11 S 2 st,

1,    uppföra komplementbyggnader,                                   sista m,

2,    göra mindre tillbyggnader,

3,    utföra inre älgärder av del slag som anges i 1 § första stycket 4 och 5 och yttre åtgärder av det slag som anges i 3 § första siycket 1,

4,    utföra underhållsåtgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap, 12 §,

14     §    Kan bygglov inte lämnas pä grund av bestämmelserna i 11 eller      12 §
12 §, fär bygglov för tillfällig åtgärd lämnas, om sökanden begär det.
Sådant lov skall lämnas, om den ansökta åtgärden har slöd i en detaljplane­
bestämmelse om tillfällig användning av byggnad eller mark,

1 ett bygglov som avses i första stycket fär medges att en byggnad uppförs eller annan anläggning utför;, eller att en byggnads eller en bygg­nadsdels användning ändras. Lovet skall lämnas för högst tio år. Tiden kan pä sökandens begäran förlängas med högst fem år i sänder. Den samman­lagda tiden får dock inte överstiga tjugo år,

15 §   Om bygglov har vägrats till viss åtgärd på grund av att tillstånd till      14 §
expropriation lämnats och tillståndet har upphört att gälla, får en ny
ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på samma grund förrän tio år

har förflutit från den dag då det första tillståndet till expropriation medde­lades.


 


Prop. 1985/86:1                                     '                              367

Rivningslov och marklov

16        §   Ansökningar om rivningslov skall bifallas, om inte byggnaden eller     15 S
byggnadsdelen behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund

av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömäs­siga eller konstnäriiga värde,

17        §   Om upprustningsåläggande enligt 2 § bostadssaneringslagen (1973:      16 §
531) har meddelats och åläggandel inte har förfallil, får rivningslov inte
lämnas för den byggnad som avses med åläggandet.

Rivningslov får inte heller lämnas för sådana byggnader som avses i 3 kap, 12 § och som omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

18        §   Ansökningar om marklov skall bifallas om den sökta åtgärden inte

1, strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser,

2,    förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning för be­byggelse eller friluftsliv,

3,    medför olägenheter för användningen av sådana försvarsanläggningar eller andra anläggningar som avses i 9 § iredje stycket,

4,    i annat fall medför störningar för omgivningen.

Beslut i ärenden som avser friluftsområden får inte medföra alt på­gående markanvändning avsevärt försvåras.

Marklov fär lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser frän detaljplanen eller områdesbestämmelserna, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen eller bestämmelserna.

Handläggningen av lovärenden

Generella bestämmelser

19        § Byggnadsnämnden prövar ansökningar om bygglov, rivningslov
och marklov.

Ansökningar om lov skall göras hos nämnden. Ansökningarna skall vara skriftliga. Beträffande enkla åtgärder får ansökan dock göras muntligen.

Bestämmelser om prövning av bygglov eller marklov utan ansökan finns i 10 kap, 19 § andra stycket,

20        § När ansökan görs, skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter i
övrigi lämnas in som behövs för prövningen.

Är ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden föreläg­ga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte föreläggan­det, får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen avvisas.

Följs inte eu föreläggande enligl 11 § andra styckel, får ärendet avgöras i befintligt skick.

Förelägganden som avses i andra och Iredje siyckena skall innehålla en upplysning om verkan av att föreläggandet ej följs,

21       § Även om en åtgärd med byggnader, andra anläggningar, anordning­
ar eller mark inte kräver lov enligt 1-9 §§, skall byggnadsnämnden, om
det begärs, pröva frågan om lov till åtgärden.

Bestämmelserna i denna lag om lov skall tillämpas i ärende enligt första stycket.


 


Prop. 1985/86:1                                                     368

22 § Innan lov lämnas, skall byggnadsnämnden genom underrättelse be­
reda kända sakägare och de kända bostadsrättshavare, hyresgäster och
boende som berörs samt sådan känd organisation eller förening som anges
i 5 kap, 25 § första stycket 2 tillfälle att yttra sig över ansökningen, om
åtgärden

1, innebär en avvikelse från delaljplan eller områdesbestämmelser eller

2, skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan och åtgär­
den inte är en kompletteringsälgärd och inte heller är reglerad i områdes­
bestämmelser,

1 det fall som avses i 5 kap, 25 8 tredje stycket första meningen fär underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Ärende om lov fär inte avgöras utan att sökanden undertättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Byggnadsnämnden får dock avgöra ärende utan att så skett, om det är uppenbart obehövligt alt sökanden yttrar sig,

23 §   Begärs Ullstånd att expropriera den byggnad eller mark som en      13 § o,
ansökan om lov avser eller påbörjas arbete för att anta, ändra eller upphä-      17 § 2 st,
va detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan som berör bygg­
naden eller marken, får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgö­
randet om lov till dess att ärendet om expropriationslillståndet avgjorts

eller planarbetet avslutats. Om kommunen inte avgjort planärendet inom tvä är från det att ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden, skall dock ansökningen avgöras utan dröjsmål,

24 §   Begärs   upprustningsåläggande   enligt  2 §   bostadssaneringslagen      17 § 1 st.
(1973:531) av den byggnad som en ansökan om rivningslov avser, skall
byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess alt

ärendet om uppmstningsäläggandet avgjorts,

25    §   Om byggnadsnämnden finner anledning anta att en åtgärd som     24 § kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet, skall nämnden upplysa sökanden om detta,

26    § Beslut, varigenom ärende om lov avgörs, skall innehålla skälen till beslulet i enlighet med vad som föreskrivs i 17 § förvaltningslagen (1971:290),

Beslut, varigenom lov lämnas, skall ange

1,    lovets giltighetstid,

2,    de anmälningar och besiktningBir som behövs för tillsyn och kontroll enligt 9 kap, och

3,    de villkor och upplysningar i övrigt som erfordras,

27 §   Sökanden och den som har beretts tillfälle att yttra sig enligl 22 §     23 §
och vars synpunkter inte har lillgodoselts skall av byggnadsnämnden ome­
delbart undertätlas om innehållet i beslut varigenom ärende om lov avgörs.

Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även underrättas om vad han har atl iaktta vid överklagande av beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom delgivning.

I det fall som avses i 5 kap, 25 § tredje siycket första meningen får undertättelse ske genom kungörelse i ortstidning. Sökanden skall dock alltid undertätlas enligl första stycket.


 


Prop. 1985/86:1                                    ,, ,                           

28 §   Om förordnande enligt 12 kap, 4 § meddelats, skall byggnadsnämn-     25 § den genast sända sådana beslut om lov eller förhandsbesked .som omfattas av förordnandet till länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om bygglov

19 §   Byggnadsnämnden skall granska och i beslut om bygglov fastställa     28 § de ritningar och övriga handlingar som är nödvändiga för nämndens pröv­ning. Nämnden skall godta typgodkända material, konstruktioner och an­ordningar i de avseenden som typgodkännandet gäller,

I beslut om bygglov kan nämnden beslämma atl konslruktionshandling­ar och andra handlingar skall ges in lill nämnden innan arbetena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av nämnden. Den byggande skall under­rättas om resultatet av granskningen.

I beslut om bygglov kan nämnden även bestämma atl handlingar som beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in lill nämnden, när arbetena har avslutats,

30       §   Bygglov som avser arbetslokaler eller personalmm för verksam-     29 §
heter i vilka arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning fär
meddelas endasi om

1,    yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighet från arbe­tarskyddssynpunkt och

2,    om del av yttrandet framgår atl skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Första stycket 2 gäller endast om det är känt för vilket slag av verksam­het arbetslokalen är avsedd.

31       § I beslut om bygglov får beslämmas alt byggnadsarbeten inte får
påböijas förrän fastigheisägaren har betalat ersättning för gator eller andra
allmänna platser eller ställt säkerhet för ersättningen.

Om bygglov eller marklov meddelats Ull en åtgärd som redan har ulförts, får i beslutet om lov föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs, I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändring­arna skall vara utförda.

Giltighetstiden för lov

32 §    Bygglov, rivningslov och marklov upphör au gälla, om åtgärden     27 § inte har päbörjais inom två år och avslutats inom fem år från dagen för beslulet om lov.

Förhandsbesked

33 §   På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en     32 § åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.

Meddelas tillstånd som avses i första stycket, skall nämnden bestämma en viss Ud från dagen för beslutet, högst två är, inom vilken ansökan om bygglov skall göras samt föreskriva de villkor i övrigi som behövs. Till­ståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom den bestämda Uden.

Görs inte ansökan om bygglov inom den bestämda Uden, upphör tillstån-del atl gälla. I beslutet om förhandsbesked skall las in en upplysning om 24   Riksdagen 1985186. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                     370

detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte medför rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19-23 saml 25-28 §§ skall tillämpas i fråga om för­handsbesked,

9 kap. Byggnadsarbeten, tillsyn, besiktning m.m.

1 §   Den byggande skall se till att byggnads-, rivnings- och markarbeten      1 och 3 §§
utförs enligt bestämmelserna i denna lag och enligl föreskrift eller beslut

som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se lill atl kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning,

2   § Arbetena skall planeras och ulföras så atl personer och egendom inte skadas och så all minsla möjliga obehag uppkommer,

3   §   För arbeten som kräver lov skall det finnas en av den byggande     4 § utsedd ansvarig arbetsledare. Om arbetena är av mindre omfattning kan dock byggnadsnämnden bestämma alt ansvarig arbetsledare inte skall utses. För skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare utses.

En av dem skall samordna deras uppgifter.

Till ansvarig arbetsledare fär utses endast den som har fått godkännande (riksbehörighet) av den myndighet som regeringen bestämmer eller den som byggnadsnämnden godkänner för ett vissl arbete. Riksbehörighet får meddelas för visst slag av arbete och får begränsas till viss lid.

Den ansvarige arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena så att de utförs på föreskrivet sätt. Han skall vara närvarande vid byggnadsnämndens besiktningar.

Om byggnadsnämnden finner att den ansvarige arbetsledaren har åsido­satt sina skyldigheter, får nämnden frånta honom ledningen av arbelel. Om han grovt har åsidosatt sina skyldigheter, kan nämnden besluta att han under viss tid inte får vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Nämn­den skall anmäla sådana beslut till den myndighet som avses i andra stycket. Om en ansvarig arbetsledare med riksbehörighet grovt har åsido­satt sina skyldigheter, får myndigheten återkalla godkännandet av honom,

4 §   När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras, ändras eller     4 § 3 st, 2 m,
rivas och ålgärden kräver bygglov eller rivningslov, skall den ansvarige     och 5 §
arbetsledaren göra anmälan till byggnadsnämnden innan arbetena påbörjas

och när de har slutförts. Om ansvarig arbetsledare ej har blivit utsedd, skall anmälningarna göras av den byggande. Nämnden får medge befrielse helt eller delvis från anmälningsskyldigheten.

Utöver vad som följer av första ;5lycket skall anmälan göras vid de tillfällen som byggnadsnämnden bestämmer i beslutet om lov,

5 §   När till byggnadsnämnden har inkommit anmälan enligl 4 § första     6 §
siycket atl en byggnad skall uppföras eller byggas Ull eller atl annan
anläggning skall utföras eller väsentligt ändras, skall nämnden skyndsamt

låta utstaka byggnaden. Ullbyggnaden eller anläggningen och utmärka dess höjdläge, om detla är påkallat med hänsyn lill förhållandena på platsen och omständigheterna i övrigt. Är byggnaden eller anläggningen till siu läge direkt beroende av gränsen mot grannes faslighel, skall grannen kallas till utstakningen.


 


Prop. 1985/86:1                           4>                       371

6 § Byggnadsnämnden skall i erforderiig utsträckning besikla arbeten 7 § som kräver bygglov. Slutbesiktning skall göras, om det inte är uppenbart onödigt, och skall alltid göras, om den byggande eller yrkesinspektionen begär det. Skall byggnad besiktas av annan myndighet än nämnden, skall nämnden verka för att den besiktningen pä etl lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar.

Byggnadsnämnden kan, om byggnaders och andra anläggningars egen­skaper och funktioner inte pä etl enkelt saft kan iakitas och bedömas vid nämndens besiktningar, begära atl den byggande skall förete bevis av sakkunnig om att egenskaperna och funktionerna uppfyller kraven i 3 kap.

Byggnadsnämnden skall meddela skriftligt bevis över vad som förekom­mit vid nämndens besiktningar.

10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. m. Inledande bestämmelser

1 § Byggnadsnämnden skall ta upp fråga om påföljd eller ingripande
enligt detta kapitel så snart det finns anledning atl anta att en överträdelse
har skett av bestämmelserna om byggande i denna lag eller av nägon
föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av dessa bestäm­
melser.

När en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov har vidta­gits utan lov, skall byggnadsnämnden se lill alt det som har utförts blir undanröji eller pä annat sätt rätlat, om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand,

2 § Om nägon begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftlig upplys­
ning om del beträffande en viss byggnad, annan anläggning eller anordning
har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt detla kapitel.

Förbud att fortsätta byggnadsarbeten m. m.

3 § Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings- eller
markarbele eller en viss äigärd fortsätts, om det är uppenbart att arbetet
eller åtgärden strider mot denna lag eller mol nägon föreskrift eller nägol
beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart alt ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts, även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligl första eller andra stycket fär förenas med vite.

Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.

Avgifter

4 § Utför någon utan lov en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller
marklov, skall byggnadsavgift tas ut.

Byggnadsavgifien skall bestämmas Ull ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa, fastställd med stöd av 11 kap, 4 §, skulle ha betalats om lov till samma åtgärd hade meddelals, Byggnadsavgifien skall dock bestämmas till minst 500 kronor. När avgiften bestäms på


 


Prop. 1985/86:1                                                                    372

grundval av taxan, skall hänsyn inte tas till sådana höjningar eller sänk­ningar av normalbeloppet som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn skall inte heller tas till belopp som avser kostnader för nybyggnadskarta, utstakning eller lägeskontroll av byggnad, andra mätningstekniska åtgärder eller framställning av fotonegativ eller bildkort.

Är överträdelsen ringa, fär byggnadsavgiften bestämmas till ett lägre belopp än som följer av andra siycket eller efterges,

5 § Byggnadsavgift skall inte tas ut, om det som har utförts blir rättat
innan frågan om påföljd eller ingripande enligt detta kapitel tas upp lill
överiäggning vid sammanträde med byggnadsnämnden. Byggnadsavgift
skall inte heller tas ut, om åtgärden avser rivning av en byggnad och
rivningen har företagits

1. med stöd av lag eller annan författning eller annars varit nödvändig
för att avvärja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller

2. därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats genom eldsvåda
eller någon annan liknande händelse,

6 § Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4 § första
stycket, en överträdelse sker genom att

1.   arbete utförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot bestämmelserna i 9 kap. 3 §,

2.   någon underlåter att göra sådana anmälningar till byggnadsnämnden som avses i 9 kap. 4 § eller

3.   arbete utförs i strid mot beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt denna lag.

Särskild avgift skall bestämmas till minsl 200 och högst 1 000 kronor. Är överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte tas ut,

7 § 1 sådana fall som avses i 4 § första stycket skall förutom byggnadsav­
gift även Ulläggsavgifl tas ut, om ålgärden innebär att

1, en byggnad uppförs,

2,    en tillbyggnad görs,

3,    en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden eller byggnadsdelen senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats eller

4,    en byggnad rivs.

Tilläggsavgift skall inte tas ut i de fall som anges i 5 §, Tilläggsavgift skall inte heller tas ut, om den olovliga ålgärden omfattar elt utrymme vars bruttoarea inte översiiger tio kvadratmeter.

Tilläggsavgift skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter brulloarea som ålgärden har omfattat. När bruttoarean beräknas skall dock tio kvadratmeter frånräknas.

Avgiften får bestämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket eller efterges, om föreläggande om rättelse har meddelals enligt 14 §, om del utförda har rättats genom handräckning eller på annal sätt eller om det annars finns särskilda skäl.

8 § Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads­
nämnden.

Finner byggnadsnämnden all föruisättningar föreligger att la ut tilläggs­avgift på grund av bestämmelserna i 7 § första och andra styckena, skall nämnden anmäla förhällandet till allmän åklagare.


 


Prop. 1985/86:1                                                     373

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av åklagaren. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har gjort anmälan enligt andra stycket. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rätte­gångsbalken om åtal för brott, på vilket inte kan följa svårare straff än böter, och om kvarstad i brottmål,

9 § Byggnadsavgiften skall tas ut av den som när överträdelsen begicks
var ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller anordning som den
olovliga åtgärden avsåg. Den särskilda avgiften skall tas ut av den som
begick överträdelsen.

Tilläggsavgiften skall tas ul av

1, den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den
olovliga åtgärden avsåg,

2,   den som begick överträdelsen,

3,   den i vars ställe denne var,

4,   den som har beretts vinning genom överträdelsen.

 

10   § Var två eller flera ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller anordning som den olovliga åtgärden avsåg, svarar de solidariskt för bygg­nadsavgift och för tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare,

11   § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen nedsätta eller efterge byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har beslutat. Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt 13 kap. 2 § över nämndens beslut.

Ingripanden för att åstadkomma rättelse m. m.

12      §   Tingsrätten får meddela handräckning så att rättelse sker när någon

1,   utan lov har vidtagit en äigärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov,

2,   har vidtagit en åtgärd med stöd av bygglov, rivningslov eller marklov, om lovet har ändrats eller upphävis genom eU beslul som har vunnit laga kraft,

3,   i annal fall än som avses i 1 har vidtagit en åtgärd som strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen,

4,   har underiåtit att utföra arbete eller vidta en åtgärd som har förelagts honom enligt 15 §, 16 § första stycket eller 17 §,

 

13   § Ansökningar om handräckning får göras av byggnadsnämnden. Be­stämmelser om sådan handräckning finns i 17 § handräckningslagen (1981:847),

14   § 1 de fall som avses i 12 § I -3 får byggnadsnämnden, i stället för att ansöka om handräckning, förelägga ägaren av den faslighet, byggnad, anläggning eller anordning som frågan gäller au inom viss tid vidta rättelse. Följs inte föreläggandel, far byggnadsnämnden begära handräckning.

Avser ett föreläggande enligt första stycket en åtgärd som har utförts ulan bygglov, där sådant krävs, får byggnadsnämnden i föreläggandet förbjuda att åtgärden åter utförs.

Beviljas bygglov, rivningslov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats, upphör föreläggandel att gälla.


 


Prop. 1985/86:1                                                     374

15   § Om någon underiåter att utföra arbete eller vidla annan åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligl någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen, fär byggnadsnämnden före­lägga honom att inom en viss tid vidta åtgärden,

16   § Om en byggnad, annan anläggning eller anordning är förfallen eller om den är skadad till väsentlig del och inte sätts i stånd inom skälig tid, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom en viss lid riva byggnaden, anläggningen eller anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning har brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av den, får byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen. Förbudet får alll efter omständigheterna riktas mot ägaren, mol den som har nyttjanderätt till egendomen eller mot båda.

Beslut om användningsförbud gäller omedelbart och till dess byggnads­nämnden beslämmer annat,

17 § Om en byggnad, annan anläggning eller anordning inom område
med detaljplan kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten
på grund av att förhållandena har ändrats, får byggnadsnämnden förelägga
ägaren att ta bort den eller att vidla någon annan åtgärd med den. Beträf­
fande byggnader fär dock sådant föreläggande meddelas endast om bygg­
naden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

Inom områden med delaljplan fär byggnadsnämnden, om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten, förelägga ägaren av en fastighet eller en byggnad att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator eller vägar.

18 §   Föreläggande enligt 14 § första stycket, 15 §, 16 § förslå stycket     19 §
eller 17 § fär förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläg­
gandet inte följs, pä den försumliges bekostnad kan ulföras genom bygg­
nadsnämndens försorg. Förbud enligt 14 § andra stycket och 16 § andra
stycket får förenas med vite.

Följs inte ett föreläggande som innebär alt åtgärden kan ulföras genom byggnadsnämndens försorg, skall nämnden, om det inte finns skäl till annat, besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden se lill att oskäliga kostnader inte uppstår. När det finns skäl till det, fär i nämndens beslut förordnas atl beslutet skall gälla omedelbart.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut enligt andra stycket skall kunna genomföras.

19 §   Har en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov vidla-     20 §
gits utan sådant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas

till ålgärden, skall byggnadsnämnden, innan handräckning begärs eller föreläggande meddelas, bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om lov.

Om ansökan inte inkommer inom föreskriven tid. får byggnadsnämnden utan hinder av alt ansökan inte har gjorts pröva frågan om lov till åtgärden. Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    '''5

20 §    Finner byggnadsnämnden att del föreligger brister i fråga om under-      18 §
hållet av en byggnad eller annan anläggfiing, får nämnden uppdra ät en
sakkunnig person att pä ägarens bekostnad utreda behovet av underhålls­
åtgärder.

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m.

21 § Har eU föreläggande enligt 14 § första stycket, 15 §, 16 § första
stycket eller 17 § eller eU förbud enligt 14 § andra siycket eller 16 § andra
stycket meddelats någon i egenskap av ägare till en viss fastighet och
övergår fasligheten lill ny ägare, gäller föreläggandet eller förbudet i stället
mot denne. Utsatt vite gäller dock inte mot den nye ägaren, men byggnads­
nämnden får sätta ut vite för denne.

Första siycket gäller även när ett föreläggande eller förbud har medde­lals någon i egenskap av ägare av en byggnad på mark som tillhör annan.

1 ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första eller andra siycket skall bestämmelserna i rättegångsbalken om verkan av att tvisle­föremälel överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

22   § Den myndighet som meddelar etl föreläggande eller förbud som avses i 21 § skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i faslighetsboken,

23   § Återkallas ett föreläggande eller förbud som har antecknats enligt 22 §, skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndighe­ten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört atl gälla, eller har föreläggandet följts, skall byggnadsnämnden, så snart nämnden har fått vetskap om detla, anmäla förhållandel lill inskrivningsmyndigheten för anteckning,

24   § Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23 §, skall länsstyrelsen göra sådan anmälan om någon vars rätt berörs ansöker om det.

Övriga bestämmelser

25    § Överiåts egendom, på vilken har utförts en äigärd som avses i 4 § första styckel, mot ersättning och skall rättelse i det utförda vidlas på grund av beslut enligt detta kapitel, skall 4 kap. 12 § jordabalken tillämpas, om inte överiåtaren vid överiåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känl Ull eller bort känna till denna.

26    § Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen. Tilläggsavgifter tillfaller staten.

27    § Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 4 § första stycket inte tagits upp lill överläggning vid sammanträde med byggnads­nämnden inom tio år från det atl överträdeisen begicks, får byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte tas ut. Detta gäller också i fråga om särskild avgift. Därvid skall dock i stället för tio år gälla en Ud av tre år.


 


Prop. 1985/86:1                                                     376

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12 § 1—3 vidtogs, får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 14 § första styckel.

28   § Beslut eller domar varigenom någon påförs avgift enligt detta kapi­tel skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall belalas Ull länssty­relsen inom två månader frän det alt beslutet eller domen vann laga kraft. En upplysning om detla skall tas in i beslulet eller domen,

29   § Betalas inte avgiften inom den lid som anges i 28 §, får avgiften tillsammans med en restavgift, beräknad enligl 58 § 1 mom, uppbördslagen (1953: 272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indriv­ning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

30 §    Vite som har förelagts med slöd av detta kapitel får inte förvandlas,

11 kap. Byggnadsnämnden

1 § Utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt övriga föreskrifter i
denna lag skall nämnden

1,   verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskaps­miljö,

2,   uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning saml ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning, byggande och fastighetsbildning,

3,   samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda vilkas arbe­te och intressen berör nämndens verksamhei,

4,   lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet,

5,   övervaka efterlevnaden av denna lag och med slöd av lagen medde­lade föreskrifter och beslut.

Byggnadsnämnden skall ta tillvara de möjligheter lagen ger att förenkla och underlätta ärenden för enskilda och bör därvid verka för att lagens föreskrifter om begränsning av bygglovsplikten vinner tillämpning,

2 § Om någon begär del skall byggnadsnämnden lämna skriftliga upplys­
ningar om planläggning, byggande och fastighetsbildning.

Behövs nybyggnadskarta för prövning av fråga om bygglov inom områ­den med samlad bebyggelse, skall byggnadsnämnden tillhandahålla sådan karta.

3 § Följande bestämmelser i 3 kap, kommunallagen (1977:179) skall
tillämpas i fråga om byggnadsnämnden

2  § om antalet ledamöter m. m.,

3  § första styckel om valbarhet m, in,,

4  § om rätt till ledighet från anställning,

5  § första styckel om mandattid,

 

5   § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6   § om ordförande och vice ordförande,

7   § om tid och plats för sammanträde saml om närvarorätt vid samman­träde,

8   § om suppleants tjänstgöring m.m,.


 


Prop. 1985/86:1                                                     377

9 § första stycket om beslutförhet,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m, m,,

11 § om delgivning m, m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap, 5 § första stycket och 6 § kommunallagen.

Delegationsuppdrag enligt 3 kap, 12 § andra stycket kommunallagen får inte omfatta befogenhet att

1, avgöra ärenden som är av principiell natur eller i övrigt av större vikt,

2,   meddela förelägganden eller förbud vid vite utom i sådana fall som avses i 10 kap, 3 § och 16 § andra siycket eller meddela förelägganden med föreskrift att en äigärd pä den försumliges bekostnad kan ulföras genom byggnadsnämndens försorg eller

3,   avgöra frågor om avgift enligt 10 kap.

Ulan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290) skall 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpas i samUiga ärenden hos byggnadsnämnden,

4 §   Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och för-     5 § handsbesked samt i andra ärenden som föranleder upprättande av nybygg­nadskarta, ritningsgranskning, besikining, framställning av arkivbestän­diga handlingar eller andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.

Lämnas bygglov för uppförande eller lillbyggnad av en byggnad eller annan anläggning inom område med detaljplan, får byggnadsnämnden dessutom ta ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som enligt denna lag erfordras för att upprätta eller ändra detaljplaner och fastighetsplaner. Planavgift får endast tas ut om fastighetsägaren har nytta av planen.

Avgifterna får tas ut med högst del belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgif­terna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

Avgifterna får las ul i förskoll.

12 kap. Statlig kontroll beträffande riksintressen m. m.

1 § Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller
upphäva en delaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att
beslutet

1.    inte lillgodoser ett riksiniresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser,

2.    innebär att regleringen av sädana frågor om användningen av mark-och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

3.    innebär atl en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller lill behovet av skydd mot olyckshändelser.

 

2   § Beslut i fråga om prövning skall fattas inom tre veckor från den dag då kommunens beslut kom in till länsstyrelsen.

3   § Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut i dess helhet, om något förhållande som avses i I § föreligger. Om kommunen har medgett del, får beslutet upphävas i en viss del.


 


Prop. 1985/86:1                                                      378

4 § Om det finns särskilda skäl. k£in länsstyrelsen eller regeringen för ett
visst område förordna att 1-3 §§ skall tillämpas på beslut att lämna lov
eller förhandsbesked.

Om länsstyrelsen, efler del att etv. förordnande enligt första stycket har meddelats, beslutar att ett lov eller förhandsbesked skall prövas, kan länsstyrelsen förordna att lovet eller förhandsbeskedet inte skall gälla förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts.

5 §    Regeringen kan pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en     6 §
regionplan. Beslul om prövning skall fattas inom tre månader från den dag

då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser ett riksintresse enligl lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser. Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del,

6   §   Om det behövs för alt tillgodose sådana intressen som avses i 1 S I      7 § och 2, kan regeringen förelägga kommunen att inom en viss lid anta, ändra eller  upphäva  en  detaljplan  eller områdesbestämmelser  (planföreläg­gande),

7   §   Om kommunen inte följer ett planföreläggande, kan regeringen pä     8 § kommunens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs samt anta, ändra eller upphäva delaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därvid skall länsstyrelsen ombesörja ärendets beredning.

13 kap. Överklagande

1 § Kommunfullmäktiges beslut rörande översiktsplan, uppdrag ät kom- Ny munstyrelse eller byggnadsnämnd att anta, ändra eller upphäva detalj­planer och områdesbestämmelser, skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för allmänna platser samt taxa för avgifter i ärenden hos bygg­nadsnämnd överklagas i den för konnmunalbesvär föreskrivna ordningen. Detsamma gäller kommunalförbunds; eller regionplaneförbunds fullmäk­tiges beslut rörande regionplan samt kommunfullmäktiges, kommunsty­relses eller byggnadsnämnds beslut atl inte anla, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller, i annat fall än som avses i 6 kap, 3 § andra stycket 3, en fastighetsplan

2§   Annat  av  kommunfullmäktige,  kommunstyrelse  eller byggnads-     l§2st,,2§, nämnd meddelat beslut enligt denna lag än som anges i 1 § samt annan     6 §, 7 § kommunal myndighets beslut enligt lagen överklagas genom besvär hos länsstyrelsen,

Beslulet får dock inte överklagas i vad det avser fråga som redan är      13 § 1 st, avgjord genom en detaljplan, områdesbestämmelser eller ell förhands­besked,

3 § Beslut som anges i 2 § första stycket överklagas genom att en be­svärshandling ges in till länsstyrelsen, I besvärshandlingen skall anges del beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in lill länsslyrelsen inom tre veckor från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla, I fråga om annal av byggnadsnämnden med­delat beslul än beslut angående detaljplan, områdesbestämmelser eller


 


Prop. 1985/86:1                                                     379

fastighetsplan räknas dock besvärstiden från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till kommunen, skall besvären ändå las upp Ull prövning. Besvären skall också tas upp till prövning, om besvärshandlingen kommit in för sent lill länsstyrelsen och detla beror på att underrättelsen om vad som skall iakttas vid överkla­gande av beslulet har innehållit en oriklig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans,

4 §    Länsslyrelsens beslul om prövning enligt 12 kap, 1 § och länsslyrel-         12 kap, 5 §
sens förordnande enligl 12 kap, 4 § första stycket samt länsstyrelsens
   1 o, 2 st,
beslut om prövning enligt 12 kap, 4 § första stycket får inte överklagas,
13 kap, 4,
Inte heller får talan föras mot länsstyrelsens beslut enligt 12 kap, 4 § andra
     5 o. 8 §§
styckel alt lov eller förhandsbesked inte skall gälla.

Annat länsstyrelsens beslut enligt denna lag än som anges i första styckel överklagas genom besvär hos kammarrätten om beslulet avser

1. bygglov eller förhandsbesked inom område med delaljplan,

2.    bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av detaljplan och besvären avser fråga om åtgärderna utgör kompletteringsät­gärder enligt 8 kap. 13 §, uppfyller kraven i 3 kap. eller strider mol områdesbestämmelser,

3.    rivningslov eller marklov och besvären avser fråga om åtgärderna strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser,

4.    förordnanden enligt 6 kap. 19 eller 20 § att avstå eller upplåta mark eller enligt 6 kap, 22 § om skyldighet atl bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp,

5.    ingripanden mot försumlig arbetsledare enligt 9 kap, 3 § fiärde stycket,

6.    påföljder och ingripanden enligt 10 kap,,

7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 4 §
samt hos regeringen i övriga fall.

5 §    Beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan, omrädesbestäm-     9 § 2 o, 3 st,
melser eller en fastighetsplan får överklagas endast av den som senast

under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkler som inte blivit tillgodosedda. Om bestämmelserna för enkelt planförfarande har tilläm­pats, får beslutet överklagas endast av den som enligt 5 kap, 28 § har framfört synpunkter som inte blivit tillgodosedda.

Om elt planförslag efter utställningen eller, när bestämmelserna om enkelt planförfarande tillämpats, efter det att undertäUelse skett enligt 5 kap, 28 § andra stycket ändras till nackdel för någon, får han utan hinder av bestämmelsema i första styckel av denna paragraf överklaga beslutet,

6 §    Bosladshyresgäster och boende som inte är bostadsrättshavare får      13 § 2 st,
inte överklaga ett beslut om bygglov till sådana åtgärder på fastigheten som

en organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har medgett enligt 2 a § andra stycket bostadssaneringslagen (1973; 531),

7 §   Etl beslut i fråga om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds-     11 §
eller säkerhetsområden som avses i 8 kap, 9 § tredje siycket fär överklagas

av luftfartsverket, om beslutet berör en civil flygplats, av tillsynsmyndig-


 


Prop. 1985/86:1                                                     380

heten, om beslutet berör en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning, och av överbefälhavaren eller den myndighet han bestämmer i övriga fall. Avser ell beslut om bygglov eller förhandsbesked sådana arbetslokaler eller personalrum som avses i 8 kap, 30 §, får beslutet överklagas av huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsom­bud inom verksamheten. Finns ingel skyddsombud, får beslutet i stället överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansökningen,

8 § Myndighet som har atl pröva besvär över ett beslul atl anta, ändra 15 § eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan skall antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om kom­munen har medgett det, får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätl. Utan kommunens medgivande fär ändring av ringa betydelse göras,

Pä kommunens begäran kan myndigheten förordna att det överklagade      14 § beslutet får, utan hinder av all besvären inte har slutligen avgjorts, genom­föras i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av besvären.

Förordnande enligt andra stycket får inte överklagas.

14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning Ersättning och inlösen utan kvalificerad skada

1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för
vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall
användas för annal än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa,
om fastigheisägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för
allmänna platser för vilka annan än kommunen är huvudman är denne
skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt,
om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestämma om förvärvet
skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte lillämpas beträffande marken under den tid då sådan använd­ning får pågå,

1 fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligl lagen (0000:000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser,

2   § Finns det i en detaljplan bestämmelser att mark, som är avsedd för enskilt bebyggande, skall användas även för en allmän eller en för flera fasUgheter gemensam trafikanläggning eller för en allmän ledning, skall kommunen eller annan som skall vara huvudman för anläggningen förvär­va nyttjanderätt eller annan särskild räll i den omfattning som behövs för ändamålet, om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestämma vilken räll förvärvet skall avse,

3   § Har byggnadsnämnden med stöd av 10 kap, 17 § meddelat föreläg­gande att en byggnad, annan anläggning eller anordning skall las bort eller bli föremål för annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång skall ändras, har ägaren räU till ersättning av kommunen för den skada han lider.


 


Prop. 1985/86:1                           t   ;                    381

4 § Blir eu område som enligt detaljplan har varit avsett för allmän
samfärdsel vid genomförandet av en ny plan helt eller delvis använt för
annal ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstår härigenom skada
för ägaren av en fastighet som ligger intill området, eller för den som
innehar särskild räu Ull fastigheten, har han rätt Ull ersäUning av väghål­
laren för den skada han lider,

5 § Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens ut­
gång, har ägaren av en fastighet och innehavare av särskild rätt till fastig­
heten rätt till ersättning av kommunen för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synneriigt men uppkommer vid användningen av en fastighet, är kommunen skyldig att lö,sa faslighelen, om ägaren begär det.

Ändras eller upphävs en delaljplan efler genomförandetidens utgång skall första och andra styckena tillämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång,

6   § Har skada uppkommit Ull följd av undersökningar, mätningar eller andra älgärder som avses i 16 kap. 7 §, har den skadelidande rätt till ersättning för skadan av kommunen eller, om åtgärden har vidtagits pä uppdrag av statlig myndighet, av staten,

7   § Om ersättning har betalats för gatukostnader enligl 6 kap, 31 eller 32 §, är kommunen skyldig atl betala tillbaka ersättningen, om skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom all han pä grund av alt bygglov vägras inte kan använda fastigheten så som fömtsattes när ersätt­ningen togs ul.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligl 5 § räntelagen (1975:635) frän den dag fastighetsägaren betalade ersättningen.

Ersättning och inlösen vid kvalificerad skada

8 §    Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till
ersättning av kommunen för den skada de lider om

1.    bygglov vägras till att ersätta en riven eller pä annat sätt förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,

2.    rivningslov vägras med stöd av 8 kap 16 §,

3.    skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § meddelas i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4.    bestämmelser om skydds- eller säkerhetsområden som avses i 8 kap,

9 § tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap, 18 § 3,

Rätt till ersällning föreligger om skadan motsvarar en tiondel eller mer av värdet av berörda delar av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket atl synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastighe­ten, om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har meddelals inom tio år före det senaste beslulet.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap, 6 § beslutat skyddsbe­stämmelser som avses i första stycket 3 för att tillgodose ett riksintresse


 


Prop. 1985/86:1                                                     382

enligt lagen (0000:000) hushållning med naturresurser är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen, 1 fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Bestämmande av ersättning

9 §   Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 1 -8 §§ skall 4 kap,     9 § I st,
expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den män inte annat följer av     o, 10 §

10      §. Vad som sägs i 4 kap, 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om
värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om
inlösen väcktes,

10 §   ErsäUning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som     9 § 2 o, 3 st, avses i 3 §, 4 §, 5 § första styckel eller 8 § första stycket skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller den åtgärd som avses i 4 §, Härvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen,

ErsäUning för skada enligt 8 § skall reduceras med en tiondel av värdet av berörda delar av fastigheten,

15 kap. Domstolsprövning m. m.

1 §   1 den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag, skall,      14 kap, 9 § 1 st.
utöver vad som följer av 6 kap, 40 § och 14 kap, 9 §, expropriationslagen

(1972:719) tillämpas i mål om

1,   inlösen enligt 6 kap, 17 eller 24 §,

2,   ersättning för gatukostnader och kostnader för andra allmänna platser enligt 6 kap, 31 eller 32 §.

3,   ersättning, inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i fall som avses i 14 kap, 1 -8 §§,

 

2   §   Talan om inlösen enligt 6 kap, 17 § får väckas utan hinder av att     6 kap, 41 § I st, beslutet att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft,

3   §   Talan om inlösen enligt 6 kap, 24 § andra stycket skall väckas inom     6 kap, 41 § tre år efter genomförandelidens utgång,                                            2-4 st.

Har ansökan gjorts om fastighetsbildning i överensstämmelse med fas­tighetsplanen eller om förlängning av genomförandeliden eller har kom­munen väckt fräga om förnyelse av genomförandetiden, skall målet förkla­ras vilande till dess att ärendet slutliigt har avgjorts. Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen eller föriängs eller förnyas genom­förandetiden, förfaller kommunens Uilan,

När kommunen har väckt talan om inlösen, skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om det Ull fastighetsbildningsmyndighe­ten.

4 §   Ifall som avses i 14 kap, 3, 5, 7 eller 8 § skall talan väckas inom två är     14 kap, 12 §
från det att beslutet, på vilket talan gmndas, vann laga kraft,
    2 o, 3 st,

1 fall som avses i 14 kap. 4 eller 6 § skall talan väckas inom två är från det att den åtgärd på vilken lalan grunda;, utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra siyckena, om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.


 


Prop. 1985/86:1                                                     383

5 §   ErsäUning för skada enligt 14 kap, 3-6 eller 8 § skall bestämmas i      14 kap, 11 §
pengar atl belalas på en gäng eller, om det finns särskilda skäl, med etl

visst åriigt belopp. Ändras förhållandena, skall det årliga beloppet omprö­vas, om kommunen, fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt skall dom­stolen förordna att ersättning enligt 14 kap. 8 § första stycket 2 eller 3 skall betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Vad som i fräga om ersättning har avtalats eller uppenbariigen fömtsätts gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild rätt lill fastigheten skall gälla även mot ny ägare av fasUgheten eller ny innehavare av den särskilda rätten,

6 §   Ogillas talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som inne-      )4 kap, 13 §
har särskild rätt till fastigheten, skall vad i rättegångsbalken är föreskrivet

om skyldighet alt ersälla motparten hans rättegångskostnad i tvistemål tillämpas. Om han har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förordna atl kom­munen skall ersätta honom hans rättegångskostnader eller atl vardera parten skall bära sina koslnader.

7 §   Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har      14 kap. 14 §
nedsatts pä del sätt som föreskrivs i expropriationslagen (1972:719) skall

följande gälla. Om nägon som är berättigad lill ersättning begär del, skall den väckta frågan om avstående av mark förfalla såvitt den rör hans rätt, under förutsättning atl marken inte har tillträtts eller övergått på kom­munen enligt 6 kap, 10 § expropriationslagen,

16 kap. Bemyndiganden m. m.

1 §   Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-      1 kap. 10 §
dela de föreskrifter om krav pä byggnader m.m, som utöver beslämmel­
serna i 3 kap, behövs

1,   till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,

2,   för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt tomter och allmänna plalser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i fråga om 3 kap, 7 §, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3 kap,

2 §   Efter ansökan kan prövas huruvida vissa slag av material, konstruk-     Ny
Uoner eller anordningar fär användas i byggnader eller andra anläggningar      1 kap, 11 §
(frivilligt typgodkännande),
                                              1 o, 2 st.

Om det behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, får regeringen föreskriva att material eller annat som anges i första stycket fär användas i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (obligatoriskt typgodkännande).

Vid meddelande av typgodkännande får beslämmas att fortlöpande kon­troll skall utföras.

3 §   Typgodkännande som avses i 2 § meddelas av den myndighet som      I kap. 11 §
regeringen bestämmer.
                                                    1 o. 3 st.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela föreskrifter om avgifter för typgodkännande.


 


Prop. 1985/86:1                                                     384

4 §   Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhål-      Ikap. 12 §
landen som är föranledda av krig elller av krigsfara vari riket har befunnit

sig, får regeringen meddela sädana frän denna lag avvikande föreskrifter som fordras av hänsyn till byggnadsverksamhet som är av betydelse för totalförsvaret,

5   §   Om en faslighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag      1 kap, 9 § 1 st, är föreskrivet om fastighetsägaren, fastigheten eller fastighetsboken tilläm­pas pä tomträtlshavaren, tomträtten eller tomträttsboken, dock att tomt­rättshavare ej är skyldig att bekosta anläggande av gator och vägar,

6   §    Den som innehar egendom på gmnd av testamentariskt förordnande      I kap. 9 § 2 st, utan atl äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag

anses som egendomens ägare,

7 §    För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har byggnadsnämnd     9 kap. 8 §
och länsstyrelse samt den som på deras uppdrag utför arbetet rätt att fä

tillträde till fastigheter, byggnader och andra anläggningar samt att där vidta de åtgärder som behövs för arbetets fullgörande.

Rätt som avses i första styckel tillkommer även den som i annat fall än som där avses utför kartläggning för samhällets behov.

Polismyndighet skall lämna det biträde som behövs,

8 §    Med den byggande avses i denna lag den som för egen räkning utför     9 kap, 3 §
eller låter utföra byggnads-, rivnings- eller markarbeten.

17 kap. Övergångsbestämmelser                                       15 kap.

Ikraftträdande m. m.

1 §   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986,

Genom lagen upphävs, med de begränsningar som följer av detta kapitel, byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612),

lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m,m, och lagen (1976:296) om kriskoppling,

2 §   Varje kommun skall före utgången av är 1988 anta översiktsplan.

Generalplaner m. m.

3 §   Generalplaner skall i den män de är fastställda gälla som områdesbe­
stämmelser enligt denna lag.

Talan om ersäUning eller inlösen enligl 22 § byggnadslagen (1947:385) skall, i andra fall än som avses i 16 ii andra stycket detla kapitel, väckas före utgången av år 1986. I sådana mål skall belräffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

Stomplaner skall upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande.


 


Prop. 1985/86:1


385


Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner m. m.

4 § Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947; 385) el­
ler stadsplanelagen (1931:142), sädana äldre planer och bestämmelser som
anges i 79 och 83 §§ sistnämnda lag samt avstyckningsplaner, till den del
de inte omfattas av förordnande enligt 168 § byggnadslagen, skall gälla
som delaljplaner enligt denna lag. Avstyckningsplaner, till den del de
omfallas av förordnande som nyss har angetts, skall upphöra att gälla vid
lagens ikraftträdande,

1 fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter utgången av år 1977, skall genomförandetiden vara lio år räknat från den dag då beslutet att faslslälla planen vann laga kraft. I fråga om övriga planer som avses i första styckel skall genomförandeliden anses ha gått ut,

5 §   Bestämmelserna i 6 kap, 25 § andra stycket gäller inte i fräga om     6 § 2 st,
sådana planer, för vilka genomförandetiden på grund av bestämmelsen i

4 § andra stycket har gått ut.

6   §    Bestämmelserna i 6 kap, 26 § första stycket gäller inte inom områden     5 § som vid lagens ikraftträdande omfattas av byggnadsplan eller avstyck­ningsplan.

7   § Beslämmelserna i 8 kap. 10 § fiärde stycket gäller inte inom områden som vid lagens ikraftträdande omfattas av stadsplan eller byggnadsplan,

8   § Om en stadsplan eller byggnadsplan, vars genomförandelid pä gmnd av bestämmelsen i 4 § andra stycket har gått ut, upphävs eller ändras, är kommunen på fastighetsägarens begäran skyldig att lösa mark, om marken

 

1,    enligt planen är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål,

2,    på gmnd av ell långvarigl förbud enligt 35 eller 109 § byggnadslagen (1947; 385) inte kunnai bebyggas enligt planen,

3,    är belägen inom ett område som i huvudsak är bebyggt med bostads­hus och

4,    efter upphävandet eller ändringen inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som en fastighetsägare uppenbariigen inte bör tåla.

I mål om inlösen skall bestämmelserna i 14 kap, 9 § samt 15 kap, I och 6 §§ tillämpas.

9 § I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har antagits men inte
har fastställts vid lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas
beträffande såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak,

10      §    Bestämmelserna i 11 kap, 4 § andra styckel om planavgift gäller     Ny
inte, när bygglov meddelas inom område med sådan delaljplan som avses i

4§.

Regionplaner

11      §   Regionplaner som har fastställts efler utgången av år 1980 skall gälla     10 §
som regionplan enligt denna lag, dock längst till den dag då sex år har
förflutit från det atl planen fastställdes, 1 övrigi skall regionplaner upphöra

att gälla vid lagens ikraftträdande.

25    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr I. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                     386

Tomtindelningar

12   §   TomUndelningar enligt byggnadslagen (1947; 385) eller stadsplanela-      11 § gen (1931:142) skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag.

13   §   1 fråga om tomtindelningar som har antagits men inte har fastställts     12 § vid lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tillämpas beträffande

såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak,

Nybyggnadsförbud m. m.

14   §   Med de undanlag som anges i 15 och 17 §§ skall förbud mot nybygg-      13 § nad och förbud mot rivning som har utfärdats med stöd av byggnadslagen (1947; 385) upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande.

15   §   Har förbud mot nybyggnad utfärdats med stöd av  110 § andra      14 § stycket byggnadslagen (1947:385), skall förbudet gälla som bestämmelse i detaljplanen enligt 5 kap, 8 § I.

16   §   Förbud enligt 17 § byggnadslagen (1947:385) mot schaktning, fyll-     15 § ning, trädfällning eller annan därmed jämföriig åtgärd skall fortsätta att

gälla, dock längst till utgången av år 1988,

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 § byggnadslagen med anled­ning av förbud som anges i första stycket skall väckas före ulgången av år 1989. I sädana mål skall beträffande prövningen i sak äldre beslämmelser Ullämpas,

17 §   För områden där förbud mot nybyggnad m.m. råder enligt 81 §     16 §
byggnadslagen (1947:385) eller har utfärdals med slöd av 82 § samma lag

skall förordnande om prövning som avses i 12 kap, 4 § anses ha utfärdats i fråga om beslut om bygglov, marklov och förhandsbesked.

Inom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54 § 1 mom, tredje stycket byggnadsstadgan (1959:612) skall skyldighel föreligga alt enligt 8 kap. 3 § söka bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordning­ar och atl enligt 8 kap. 9 § söka marklov för schaktning eller fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1986, I sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas.

18      §   Inom områden där förbud med stöd av 40 § andra siycket eller 110 §     17 §
fiärde stycket byggnadslagen (1947:385) har utfärdats mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämföriig åtgärd skall skyldighel
föreligga att enligt 8 kap. 9 § söka marklov för sådana åtgärder.

Andra beslut enligt byggnadslagen (1947:385)

19      §   Har undantag från förbud mot nybyggnad enligl byggnadslagen     18 §
(1947:385) eller byggnadsstadgan (1959:612) medgetts genom beslul som

har vunnit laga kraft efler utgången av år 1984 och har byggnadslov till den åtgärd som medgivandel avser inte meddelals före lagens ikraftträdande, skall medgivandet gälla som förhandsbesked. Medgivandet upphör aft gälla, om inte ansökan om bygglo\' görs inom två år från den dag då beslutet om medgivandet vann laga kraft. I övriga fall upphör beslul om undantag atl gälla.


 


Prop. 1985/86:1                                                     387

20 §    Förordnande enligt 70 eller 113 § byggnadslagen (1947:385) om      19 §
skyldighet att avstå eller upplåta mark skall gälla som förordnande enligl 6

kap. 19 eller 22 §.

Särskilda krav på befintliga byggnader

21 §    Beslämmelserna i 82 och 82 a §§ byggnadssladgan (1959:612) skall     20 §
fortfarande tillämpas.

Påföljder m. m.

22 §   För överträdelser som har begåtts före lagens ikraftträdande skall     21 §
beslämmefserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olov­
ligt byggande m, m. lillämpas vid målens prövning i sak. Bestämmelserna i

10 kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.

Gatukostnader

23 §   Äldre bestämmelser om skyldighet att betala ersättning för gatu-     22 §
mark och gatubyggnadskostnad skall tillämpas, när gatubyggnadsåtgärder

har påbörjats före lagens ikraftträdande.

Om ersättning för kostnader erlagts enligt äldre beslämmelser, skall i fräga om rätt atl i visst fall återfå ersättningen 14 kap. 7 § tillämpas.

Pågående mål och ärenden m. m.

24 §   Beträffande ärenden enligt byggnadslagen (1947:385) eller bygg-     23 § 2
nadssladgan (1959:612) som byggnadsnämnden har avgjort före lagens
ikraftträdande skall äldre beslämmelser tillämpas i fråga om såväl förfaran­
det som ärendenas prövning i sak.

Beträffande mål enligt byggnadslagen om ersättning eller inlösen i vilka     23 § 1 talan har väckls före lagens ikraftträdande skall äldre bestämmelser tilläm­pas i fråga om målens prövning i sak.

25 §    Bestämmelserna i 60-64 §§ byggnadssladgan (1959:612) skall till-     23 § 3
lämpas i fråga om byggnadsarbeten till vilka byggnadslov har meddelats

enligt byggnadsstadgan.

26   §    Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om sladsplan eller     24 § byggnadsplan skall i stället avse delaljplan. Vad som föreskrivs om bygg­nadslov skall - beroende på arten av den åtgärd som avses med lovet - i stället gälla bygglov, rivningslov eller marklov.

27   §   Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med     1 kap, 9 § 2 st. fideikomissrätt skall vid tillämpning av denna lag anses som egendomens

ägare.


 


Prop. 1985/86:1                                                     388

Bilaga II

Lagrådets yttrande över förslaget till ändring i expropria­tionslagen och i övergång«;bestämmelserna i plan- och bygglagen

Utdrag
LAGRÅDET
                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-03-12

Närvarande: f d, regeringsrådet Lidbeck, regeringsrådet Brink, justiUerä-det Heuman,

Enligt lagrådel den 27 december 1984 tillhandakommet utdrag av proto­koll vid regeringssammanträde den 13 december 1984 har regeringen pä hemställan av statsrådet Gustafsson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1,    ändring i del till lagrådet remitterade förslaget lill plan- och bygglag,

2,    lag om ändring i expropriaUonslagen (1972:719).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementssekreteraren Lars Magnusson,

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Enligt förslaget till ändring i försltiget till plan- och bygglag (PBL) skall lagen träda i kraft den 1 januari 1986 eller ett år tidigare än vad som angetts i det till lagrådet den 20 oktober 1983 remitterade förslaget. Ändringen motiveras av departementschefen med att det från kommunalt håll har framförts önskemål om ett tidigareläggande av ikraftträdandet,

PBL-förslaget berör många samhällsområden, samhällsorgan, organisa­tioner och enskilda. Det skiljer sig i väsenUiga delar från de regler om planering av mark- och vattenområden och om bebyggelse som gäller i dag. Den föreslagna lagstifiningen är omfattande och innehåller många nyheter. För att de som berörs av den blivande lagstiftningen skall få rimliga möjligheter att sätta sig in i den planeras, enligt vad som framgår av remissen, en omfattande utbildnings- och informationsverksamhet i samar­bete mellan 'bostadsdepartementet, ;;tatens planverk, statens lantmäteri­verk och Svenska kommunförbundet. Den skall rikta sig Ull kommunala förtroendemän, statliga och kommun.ala tjänstemän, konsulter, fastighets­ägare, byggare m. fl, och äga rum under hösten 1985 och våren 1986, Lagrådel vill för sin del framhålla behovel av den planerade utbildnings-och informaUonsverksamheten. Givelvis hade det varit önskvärt att den varit avslutad före ikraftträdandet. Det kan befaras atl tillämpningssvårig­heler uppkommer under inledningsskedet beroende på att tiden mellan riksdagens anlagande av förslaget och ikraftträdandet blir alltför kort.


 


Prop. 1985/86:1


389


1 remissen lill lagrådet lar departementschefen upp vissa handläggnings­frågor och framhåller i del sammanhanget såsom särskilt angelägel att lagrådels granskning av PBL-förslagel slutförs i så god tid att riksdagen hinner ta ställning Ull förslaget under våren 1985. PBL-förslaget fömtsätter att - fömtom det nu remitterade förslaget om ändring i expropriationsla­gen - en lag om hushållning med naturtesurser (NRL) samt följdlagslift­ning till PBL antas. Föredragningen i lagrådel av förslaget lill PBL avsluta­des ijanuari 1985. Förslaget lill NRL, som remitterades till lagrådel den 6 december 1984, har inte föredragits i lagrådet. Förslaget till följdlagslift­ning har ännu inte remitterats till lagrådel. För aft riksdagen under vårtiks-dagen 1985 skall kunna ta ställning Ull PBL-förslagel är det enligt departe­mentschefen önskvärt att lagrådet avger ett särskilt yttrande över förslaget Ull PBL och yttrar sig senare över förslagen Ull NRL och till följdlagstift-ningen. Med hänsyn Ull lagstiftningsärendenas inbördes sammanhang är denna handläggningsordning förenad med olägenheter. Även av detta skäl hade det varil önskvärt aft det urspmngliga förslaget om ikraftträdande av PBL den 1 januari 1987 vidhållits. Lagrådel vill dock inte motsätta sig alt PBL träder i kraft ett är Udigare. För att Ullmötesgå departementschefens önskemål har lagrådet denna dag avgett ett särskill yttrande över förslaget till PBL. Denna handläggningsordning har medfört aU granskningen i lagrådet av nämnda förslag blivu ofullständig i vissa delar. Härom hänvisas lill lagrådets yttrande över PBL-förslaget.

I det remitterade PBL-förslaget fömtskickades att omfattande ändringar behövde göras i expropriationslagens värderingsregler. Bl, a. framhölls att det nya systemet med genomförandetider för detaljplaner gjorde det nöd­vändigt att ange vilka ersättningsprinciper som borde gälla före och efter genomförandetidens slut. I departementspromemorian Ds Bo 1984:2 ut­vecklas denna tankegång närmare. Värderingsreglerna borde enligl prome­morian ändras så atl de bidrar till att detaljplanerna genomförs inom avsedd tid. I enlighel härmed föreslogs i promemorian att vid expropria­tion före genomförandetidens slut den ianspråktagna marken skulle ersät­tas till fulla marknadsvärdet; även förväntningsvärden skulle alltså ersät­tas. Vid expropriation efter genomförandetidens slut föreslogs ersättning­en däremot skola i princip beslämmas endast med hänsyn till den pågående markanvändningen. På gmnd av svårigheter att bestämma ett marknads­värde baserat på den pågående markanvändningen skulle ersättningen dock utgöra lägst en fjärdedel av del marknadsvärde som skulle ha förele­gat om detaljplanen fått genomföras.

I det nu remitterade förslaget Ull lag om ändring i expropriationslagen behandlas endasi sådana ändringar som anses nödvändiga, om PBL-försla­get genomförs, eller som bedöms särskih angelägna för alt PBL skall få avsedd effekt. Fömtom övergångsbestämmelser föreslås ändring av 4 kap, 1 och 3§§ expropriationslagen. I del förstnämnda lagrummet tas in en bestämmelse som ersätter 42 § byggnadslagen att ersättning inte betalas för


 


Prop. 1985/86:1                                                     390

mark som ingår i allmän väg, när marken tas i anspråk för gata eller sådan allmän plats för vilken kommunen är huvudman. Ändringen i 4 kap, 3 § är föranledd av all dagens stads- och byggnadsplaner enligt PBL-förslagel ersätts av en enda planform, detaljplanen, och att den statliga fastställelse­prövningen slopas. Till detla senare förslag återkommer lagrådet i del följande.

Vad gäller mark som är avsedd för enskill bebyggande skall enligl del remitterade förslaget marknadsvärdet ersättas fullt ut vare sig expropria­tionen sker före eller efter genomförandelidens slut. I båda fallen skall förväntningsvärden inräknas i ersättningen, I denna del slår förslaget i mindre god överensstämmelse med PBL;s genomföranderegler. Dessa innebär att den byggrätt som detaljplanen ger under genomförandetiden har ett ekonomiskt värde för fastighetsägaren. Han kan utnyttja marken i förvissning om att delaljplanen i princip ligger fast under hela genomföran­detiden. Efter genomförandetidens slut har däremot delaljplanen, även om den fortfarande gäller, inte samma värde för fastighetsägaren. Kommunen kan dä, utan atl behöva ta hänsyn lill fastighetsägarens intressen, upphäva planen och ersätta den med en ny. Det vore i och för sig konsekvent om dessa sakförhållanden återspeglades i ersättningsreglerna. Departements­chefen säger sig också känna stark sympati för de motiv som ligger bakom förslaget i departementspromemorian att värderingen av mark normalt bör leda till olika resultat beroende på om exproprialion sker före eller efler genomförandetidens slut. Argumentet för att likväl nu ha samma ersätt­ningsregler i båda situationerna är en förmodan att marknadsvärdet på en obebyggd tomt kan förväntas sjunka efter genomförandetidens slut. Anta­gandet mä ha fog för sig i vissa fall men inte i andra. En i centrala delar av elt större samhälle obebyggd tomt som i realheten inte kan användas på annat sätt än detaljplanen anger kommer sannolikt atl ha ett lika stort förväntningsvärde även efter genomiörandetidens slut. Vilken inverkan bibehållandet av gällande ersättningsbestämmelser kommer att fa för att ge genomförandereglerna avsedd effekt är svårt att fömtse. Departements­chefen säger sig vara medveten härom och ämnar uppmärksamt följa utvecklingen. Detla uttalande sett mot bakgrunden av departementsche­fens nyss återgivna sympati för motiven till de i departementspromemorian föreslagna reglerna är ägnat att skapa ovisshet om varaktigheten i den nu föreslagna ordningen. Enligt lagrådels mening måsle det ses som en brist att det inte redan nu skapas en mera definitiv klarhet i frågan om genom-förandetidemas inverkan på expropriationsersältningen.

4 kap. 3 § expropriationslagen

Första styckel i paragrafen innehåller den s.k, presumUonsregeln, Av­sikten med denna regel är att den skall begränsa expropriaUonsersättning-en så all den inte omfattar värdestegring som beror på förväntningar om


 


Prop. 1985/86:1                           -i.


391


ändrad markanvändning, I andra stycket har regeln därför kompletterats med en särskild bestämmelse för det fall aft stads- eller byggnadsplan har fastställts efter den tidpunkt som annars skulle ha utgjort presumlionstid-punkt, dvs. dagen tio år före ansökningen om exproprialion. Bestämmel­sen innebär att, om en plan för enskilt bebyggande fastställts före ansök­ningen om expropriation, presumlionsregeln skall lillämpas endasi på vär­destegring som inträffat efter den tidpunkt då planen fastställdes. I det remitterade förslaget föreslås ändringar i bestämmelsen som är föranledda av alt dagens stads- och byggnadsplaner i PBL ersätts med en enda planform - detaljplanen - och att den slatliga fastställelseprövningen slopas. Ändringarna innebär att, i stället för dagen för planfastställelsen, den dag då planen antogs blir avgörande vid tilllämpningen av bestämmel­sen. Det framgår inte om den avgörande tidpunkten är dagen då planbeslu­tet meddelades eller dagen då beslutet vann laga kraft. Innan lagakraft­ägande beslut om anlagande föreligger kan del förflyta läng Ud, Enligl lagrådets mening är det bäst förenligt med avsikten bakom presumlionsre­geln alt den för stadgandets lilllämpning avgörande lidpunkten bestäms till den dag då beslulet meddelades. Lagrådet föreslär därför att andra stycket i paragrafen ges följande lydelse; "Har beslul om en delaljplan, enligt vilken marken avses för enskilt bebyggande, meddelats före ansökningen om exproprialion, skall första stycket Ullämpas endast pä värdestegring som inträffat efter beslutet,"

Granskningen av de remitterade förslagen har föranlett vissa ändringar av redaktionell art.


 


Prop. 1985/86:1                                                     392

UJjJfJJJ                                                      Bdaga 12

|-2j   STATSKDNTORET

RAPPORT 1985-04-22

1 INLEDNING

Uppdraget

Regeringen uppdrog i skrivelse 1981-05-1U (bilaga 1) åt statskontoret att biträda bostadsdepartementet i arbetet med en ny plan- och byggnadslagstiftning. Uppdraget avsåg främst frågor av organisatorisk och administrativ karaktär samt de kostnadsmässiga och finansiella aspekterna på utformningen och genomförandet av förslaget.

En av utgångspunkterna för arbetet skulle vara att den samlade resursåtgången för kommunernas och statens insatser för genomförandet och tillämpningen av den nya lagen inte fick överskrida de befintliga ekonomiska ramarna i samman­hanget.

Arbetets uppläggning

I en första omgång organiserades under hösten 1981 en arbetsgrupp inom statskontoret; med 5 personer som skulle följa arbetet i departementet och göra kartläggningar av främst kommunernas och länsstyrelsernas arbete med plan- och byggfrågor. Arbetsgruppen skulle under hand också medverka med synpunkter på materialet som utarbetades i departemen­tet.

Arbetet i denna grupp pågick 1 stort sett fram till soimiiaren 1982.  Genom en enkät till ett fyrtiotal koimnuner erhölls kunskap om innehållet och omfattningen av plan- och bygg­lovsarbetet i koimnunerna. Främst genom intervjukontakter med tiotalet länsstyrelser erhölls den bild av länsstyrelsernas arbete med plan- och byggfrågor som ligger till grund för kostnadsbedömningarna nedan.

Efter våren 1982 upplöstes projektgruppen och enbart en projektansvarig inplanerades att fortsättningsvis följa arbetet med lagförslaget.

Denna rapport redovisar en preliminär bedöimiing av lagför­slagets konsekvenser i första hand med avseende på de administrativa kostnaderna i olika organ. Främst med hänsyn till den pressade tiden under ärendets slutbehandling har det inte varit möjligt att nu Istadkorrana den mer genomar­betade redovisning som från början planerats. Därför koimner till denna bedömning senare att fogas en rapport som bl a redovisar statskontorets kartläggningsmaterial som till viss del bör kunna användas vid en uv framtida utvärdering av lagens konstnadsmässiga konsek-zenser.


 


Prop. 1985/86:1                                                                3

Totalt har statskontorets medverkan i plan- och bygglags­arbetet hittills kostat ca 780 kkr.

2 ALLMÄNT OM BEDÖMNINGSMODELLEN

Jämförelsen av kostnaderna till följd av lagförslaget har gjorts dels med kostnaderna som betingas av nuvarande formella lag- och andra bestämmelser, dels med kostnaderna för att tillämpa nuvarande handläggningsordning.

De enkätsvar som statskontoret erhållit från kommunerna visar nämligen att man i vissa sammanhang redan följer lagförslagets intentioner. Vis a vis kommunerna kan man därför hävda att förslaget på flera punkter lagfäster en etablerad praxis.

I dessa fall görs statskontorets bedötnning i relation till nuvarande verkliga kostnader snarare än till vad den nuva­rande lagstiftningens formella bestämmelser skulle kräva.

En annan bedömningsfråga blir aktuell i de fall         då lagfö
slaget ger kommunerna m
öjlighet att själva välja    olika
alternativ och d
ärmed bestämma den ambitionsnivå  som skall
g
älla i ett visst sammanhang.

I dessa fall har jämförelsekostnaden vid bedömningen varit de kostnader som föranletts av lagförslagets tvingande bestämmelser. När exempelvis kostnaderna för administratio­nen av bygglov för lantbrukets ekonomibyggnader skall bedömas, tar analysen fasta på bestämmelserna som ger kommunen rätt att undanta dessa objekt från kravet på bygglov i samma utsträckning som gäller f.n. Från kommunens utgångspunkt ställer m.a.o. lagförslaget i detta fall inte några krav på ökade administrativa kostnader.

Bedömningen av lagförslagets konsekvenser för den enskilda fastighetsägaren blir å andra sidan att förslaget i detta fall medför ökade kostnader i samband med bygglovprövningen.

Ett annat exempel. Möjligheten för kommunerna att besluta om områdesbestämmelser innebär givetvis att koimnunerna härige­nom kan ådra sig administrativa kostnader. Dessa bestämmel­ser är emellertid frivilliga och kostnaderna härför bör i det enskilda fallet motsvaras av intäkter i någon form som gör att kommunen trots kostnaderna bestämmer sig för att använda sig av områdesbestäimnelserna. Kostnaderna är m.a.o. dispositiva och finns ej med när vi gör den sammanlagda bedömningen om lagförslagets bestämmelser medför ökade administrativa kostnader för kommunerna.

När statskontoret erhöll utredningsuppdraget ingick bestäm­melserna om riksintressen i det lagförslag som skulle utvärderas. Dessa har senare brutits ut och presenteras numera 1 ett förslag till en särskild lag om hushållning med naturresurser m.m.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    394

Kostnadskonsekvenserna av desisa bestämmelser och hur de påverkar handläggningen av plan- och byggärenden enligt förslaget till plan- och bygglag får övervägas i anslutning till bedömningen av förslaget till naturresurslag.

3 LAGFÖRSLAGET

I bilaga 2 ges ett sammandrag av statskontorets synpunkter på lagförslagets paragrafer. E'et är främst sådana bestäimnel-ser som bedöms medföra väsentligt ändrade administrativa kostnader som kommenteras.

4 SAMMANFATTANDE BEDÖMNINGAR

Bestäimelser som påverkar kostnadema i koaminenias arbete

översiktsplanen

För koimnunernas del blir kravet på en kommunomfattande översiktlig planering som skall hållas aktuell genom åter-koimnande revideringar ett nytt formellt krav. Den verkliga situationen ute i koimnunerna är emellertid den att nästan alla kommuner redan nu förfogar över någon form av översikt­lig plan som med relativt begränsade resurser bör kunna utvecklas till ett planförslag som väl duger som en första översiktsplan enligt PBL. I realiteten är en stor del av kommunerna redan inne i en revidering av planmaterialet. Det finns flera som också antagit siin andra kommunöversikt och är i färd med att utveckla underlaget för en kommande andra revidering.

Att arbete med den översiktliga planeringen i så många fall prioriterats, trots att inget tvingande legalt krav i sammanhanget föreligger, bör kunna tolkas så att ledningen i dessa kommuner bedömt att värdet av att hålla den översikt­liga planeringen aktuell uppväger de kostnader som arbetet medfört.

Om översiktsplanen ges en formell ställning enligt lagför­slaget blir det möjligt att utnyttja det i planen nedlagda arbetet ännu effektivare, översiktsplanens riktlinjer för markanvändningen i olika områden kommer då att visa kommun­fullmäktiges uppfattning om vilka ambitioner man har med markanvändningen ra. m. i kommunens olika delar. En antagen översiktsplan avspeglar även statens intresse av markanvänd­ningen så som det uttryckts vid samrådet. Härigenom bör en fortsatt detaljplanläggning och kanske speciellt handlägg­ningen av lovärenden i områden utan detaljplan underlättas.


 


Prop. 1985/86:1                                             

Arbetet, som en kommun måste lägga ner för att påverka beslut som rör kommunen enligt andra lagar, kan sägas vara beroende av om det finns en väl utvecklad och aktuell översiktlig planering. Det är styrkan i kommunens argumen­tering för den ena eller andra lösningen som avgör om sådana beslut kan påverkas eller inte. En aktuell översiktsplan kan i ett sådant sammanhang bygga under kommunens uppfattning och därmed göra beredningsarbetet effektivare ,

Planformernas inbördes relationer.

Den konstruktion som valts, att låta bestämmelserna i en detaljplan som trätt i kraft automatiskt ta över översikts­planens riktlinjer innebär att ev. ändrade dispositioner i kommunen beträffande markanvändningen i ett visst område inte först behöver föranleda en revidering av översikts­planen. Man kan utan formella hinder gå direkt på en detalj­planläggning och där uttrycka kommunens nya intentioner med området. Att detaljplanen på detta sätt "slår hål på" översiktsplanen inom sitt område ger kommunen samma flexi-biltet att bearbeta ändrade planeringsförutsättningar i detaljplan som gäller i dag.

Detsamma gäller enligt lagförslaget för områdesbestämmelser, som sedan de trätt i kraft, på samma sätt som detaljplanen "slår hål på" översiktsplanen vars riktlinjer automatiskt får ge vika för områdesbestämmelserna.

I relation till områdesbestämmelser och fastighetsplan har detaljplanen givits en dominerande ställning. När en detalj­plan får laga kraft utsläcker den alla andra planbeslut som inte överensstämmer med detaljplanens syfte. Områdesbestäm­melser upphör samtidigt att gälla inom detaljplanens område.

Den föreslagna ordningen mellan planinstituten kombinerar anpassningsmöjligheter och smidighet i handläggningen och medför inte heller nya formella låsningar för kommunerna.

Detaljplanen i stort samma institut som nuvarande stadsplan och byggnadsplan.

I PBL:s detaljplan slås nuvarande stadsplaneinstitut och byggnadsplaneinstitut ihop. Genom särskilda bestämmelser i planen klargörs huvudmannaskapet för allmänna platser. Lagförslagets allmänna krav på när detaljplan skall upprät­tas är mildare än nuvarande bestämmelser men motsvarar i stort gällande praxis. Genom en formellt antagen översikts­plan och möjligheterna till reglering genom områdesbestäm­melser bör behovet av detaljplanläggning i viss- mån kunna minska ytterligare.


 


Prop. 1985/86:1                                                      396

Bestämmelse om obligatorisk genomförandetid

Bestämmelserna om genomförandetid bör medverka till att detaljplaner produceras i anslutning till projekt som från allmän synpunkt är angelägna för utvecklingen av kommunen. Markägarna får genom beatämnielsen ett tryck på sig att medverka i den bebyggelseutveckling som bedöms vara nödvän­dig i anslutning till övriga kommunala planer.

Administrativt bör bestämmelsen medverka till att ärenden som avser ett visst område koncentreras i tiden och därmed antagligen kan handläggas effektivare. Förutsättningar och kunskap om tidigare beslut är aktuella hos handläggande tjänstemän och beslutsfattare vilket bör underlätta hand­läggningen.

Bestämmelserna om genomförandetid bör också medföra lätt­nader för kommunerna när de, sedan genomförandetiden gått till ända, vill göra ändringar i planerna. Lättnaderna hänförs 1 detta sammanhang dels till arbetet med ändrings­beslutet, dels till eventuella ersättningsanspråk från markägare som inte bebyggt tomten enligt den tidigare planen.

Vidgad sakägargrupp

Genom att göra samtliga som bor på en fastighet till sak­ägare vidgas antalet personer som skall kallas till samråd och utställning. Detta medför givetvis en något mer omfat­tande administration av t ex kallelser till samråd och utställning. Genom möjligheten till kallelse genom kungörel­se bör dock olägenheterna i detta sammanhang kunna inskränka sig till kostnaderna för annonseringen. Samtidigt behöver inte markägare längre kallas genom rekommenderat brev vilket innebär en viss lättnad jämfört med nuvarande ordning.

Av betydelse för bedömningen av kostnaderna i detta samman­hang är frågan om hur den vid,gade sakägargruppen kommer att påverka besvärsfrekvensen i olika ärenden. Kommunen skall ju i sin tur lämna ett yttrande över inkomna besvär till besvärsmyndigheten. Med en ökad besvärsfrekvens kan kommu­nens arbete med sådana yttranden naturligtvis komma att öka i motsvarande grad.

Hur förslaget att också hyresgästorganisation i området skall kallas till samråd och utställning kommer att verka med hänsyn till besvärshandlä(;gningen är också osäkert. Det är därför svårt att bedöma hur denna nya bestämmelse kommer att påverka kostnaderna för kommunerna. Sannolikt kommer bestämmelsen att medföra ökade: kostnader.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   97

Högre krav på tydlighet och begriplighet av planförslagets illustrationsmaterial

Kravet på tydlighet och begriplighet har studerats av statskontoret. Befintligt forsknings- och utredningsmaterial visar att det går att åstadkomma en presentation av plan­förslag som allmänheten uppfattar som tillfredställande ur tydlighetssynpunkt i stort sett inom befintliga resurser. En förespråkad teknik i sammanhanget är den s k axonometriska projektionen som i själva planen också åskådliggör byggnads­volymer och markytor. Det bör m a o vara möjligt för kommu­nerna att nå en tillfredställande nivå på illustrationsma­terialet enligt PBL i stort sett med nuvarande resursinsat­ser sedan planteknikerna tillgodogjort sig nu tillgängliga tekniker.

Utlåtande över anmärkningar och kommunicering

Kravet på utlåtande över inkomna anmärkningar föreligger redan nu enligt 18 § BS. Kravet att berörda sakägare skall beredas tillfälle att bemöta yttrandet har ingen motsvarig­het i BS men motsvarar bestämmelserna i 15 § förvaltnings­lagen. I praktiken förekommer det både att länsstyrelsen svarar för denna kommunicering som ett led i fastställelse­prövningen och att kommunen svarar för den innan ansökan om fastställelse sker. I det förra fallet medför lagförslaget att en arbetsuppgift på länsstyrelsen överförs till kommu­nen. Kommunens merarbete i detta sammanhang bör dock bli marginellt, eftersom man ändå i andra sammanhang måste göra en sammanställning där nuvarande anmärkningar som inte tillgodosetts redovisas

Områdesbestämmelser kan införas

Genom möjligheten till områdesbestämmelser kan kommunerna inom större områden införa vissa preciserade bestämmelser. Härigenom kan t ex en del av frågeställningarna som kanske måste lösas för flera detaljplaner hanteras i ett sammanhang och föras undan från diskussionen vid en följande detalj­planläggning. Också möjligheten att genom områdesbestämmel­ser ställa speciella krav inom ett område innebär att detaljplanläggning i vissa sammanhang kan undvikas.

Eftersom det är frivilligt för kommunerna att använda sig av områdesbestämmelser bör de konstnadsmässiga konsekvenserna därmed vara dispositiva. De bör dock kunna medföra en effektivare hantering av vissa planfrågor jämfört med nuvarande ordning.


 


Prop. 1985/86:1                                                     398

Nya typer av anläggningar och anordningar blir bygglovplik­tiga

PBL inför obligatoriskt bygglovkrav för en ny grupp av objekt nämligen, idrottsplatser, fritidsanläggningar, skidliftar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, motorbanor och golfbanor. Tillkommande objekt är också tunnlar, bergrum, radioraast&r, telemaster och torn samt parkeringsplatser. Detta innebär givetvis visst merarbete för koimnunerna men frekvensen av nytillkommande objekt av ifrågavarande slag är förhållandevis låg. Till viss del skall kommunerna kunna kompensera sig för kostnaderna i samband med bygglovhandläggningen genom avgifter.

Nivån på lovpliktiga objekt kan varieras

Genom bestämmelserna i 8 kap 5-6 §§ ges kommunerna rätt att variera nivån på lovpliktiga objekt. I princip kan en kommun anpassa nivån till den nuvarande om man inte önskar en mer kontrollerad bebyggelseutveckling än lagstiftningen kräver f n. Behovet av utökade administrativa resurser för handlägg­ningen av bygglov blir därmed ett resultat av den enskilda kommunens behov och ambitioner med styrning ooh kontroll av bebyggelseutvecklingen.

Kommunalekonoraiska hänsyn kan ges ökad betydelse

Möjligheten att låta kommunalekonomiska överväganden göra sig gällande i plansammanhang understryks i lagförslaget. Ekonomiska bedömningar får därmed en starkare ställning enligt PBL än f n. På lång sikt bör detta kunna medföra besparingar för kommunerna s;imtidigt som kraven på resurser för ekonomiska utredningar kan komma att öka.

Hänsyn till grundvattenförhållanden och vattenplanering accentueras

I olika sammanhang återkommer kravet på att kommunerna enligt lagförslaget aktivt sV:all värna om vattentillgången som naturlig resurs. Både vid planläggning och vid bygglovs­handläggning blir det i vissa områden nödvändigt att göra bedömningar som har med tillgången på naturligt vatten att göra. Detta innebär att kompetens, framför allt om grund­vattenfrågor, i många fall må.ste tillföras kommunen.

Långvariga byggförbud försvinner.

Ett av syftena med lagen har varit att dra undan möjligheten för kommunerna att genom återkommande beslut om byggförbud åstadkomma "eviga förbudsomräden". Den tidsfrist om två år som ges för att besluta om en ev förändrad markanvändning innebär givetvis krav på kommunal beredskap för att hand-


 


Prop. 1985/86:1


399


lägga uppkommande behov av ny- eller omplanläggning. Över­siktsplanens riktlinjer bör i detta sammanhang vara till hjälp när detaljplanläggningen skall förberedas genom programskrivning eller på annat sätt. I stor utsträckning bör denna planläggning samordnas med och göras till en integrerad del av kommunens fysiska planering. Behovet av särskilda resurser för detta ändamål är dock svårbedömbart och bör göras sedan övergångsskedets behov av nya planer klarats av.

Länsstyrelsernas fastställelseprövning upphör

Länsstyrelsernas nuvarande arbete med fastställelse av generalplaner samt stads- och byggnadsplaner upphör. I stället skall länsstyrelserna i samrådsskedet ge räd till kommunerna om tillämpningen av bestämmelserna i 2 o 3 kap., verka för att riksintressen tillgodoses, verka för en god samordning av mark- och vattenresurser mellan kommunerna och ta tillvara statens intressen.

För kommunernas del innebär den nya ordningen dels att kontakterna med länsstyrelsen i planärenden koncentreras till samrådsskedet då länsstyrelsen skall kunna representera eller samordna de samlade statliga synpunkterna på planför­slaget. Därmed behöver inte koinmunerna längre upprätthålla nuvarande obligatoriska rutinmässiga kontakter med ett flertal centrala myndigheter.

Den nya ordningen innebär också att kommunerna får svara för kommuniceringen till de sakägare vars synpunkter inte beaktats av kommunens utlåtande över inkomna synpunkter. Detta bör dock inte innebära något egentligt merarbete eftersom utlåtandet ändå mäste utarbetas inför kommunens antagandebeslut.

ökad frihet att bemanna och organisera plan- och bygglov­arbetet i kommunerna

PBL stadgar i generella termer att byggnadsnämnden skall ha tillgång till personal i den omfattning och med den kompe­tens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredställande sätt. Jämfört med nuva­rande bestämmelser får kommunen en större frihet att välja sina befattningshavare och organisera arbetet. Detta bör innebära att flera organisatoriska lösningar kan komma i fråga med större möjligheter att välja ett fördelaktigare alternativ än f n.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   400

Statliga och landstingskommunala byggnader blir bygglovpiik-tiga

Bestämmelsen om att statliga och landstingskommunala bygg­nader blir bygglovpliktiga innebär givetvis ett visst merarbete för kommunerna. Resursmässigt bör detta inte medföra några svårigheter när man dels har rätt att kompen­sera sig genom avgifter, dela har möjlighet att anpassa sin granskning till "den byggandes förutsättningar att bygga efter gällande bestämmelser och nämndens föreskrifter." Genom att koncentrera sin granskning till de planmässiga förutsättningarna i sammanhanget bör arbetet kunna hållas på samma nivå som nuvarande anmälningsplikt kräver.

Bestannelser son påverkar laosstyrelaemas kostnader

Länsstyrelsens fastställelse av planerna tas bort

Länsstyrelsens nuvarande fastställelse av generalplaner, stads- och byggnadsplaner tas bort, I stället skall man bevaka riksintressen, den mellankommunala samordningen samt hälso- och olycksskyddet i antagna planförslag genom att pröva dessa. En stor del av länsstyrelsernas nuvarande resurser för fastställelseprövning blir därmed friställda och kan utnyttjas för andra ändamål.

Länsstyrelsen blir första instans vid förvaltningsbesvär enligt PBL

Länsstyrelsen får genom bestärimelsen i 13 kap. 2 § ansvaret att som första besvärsinstans handlägga förvaltningsbesvär enligt lagförslaget.

Samma grupper av ärenden som gäller i dag kommer att följa denna ordning. Det är därför främst den utökade kretsen av sakägare som kan komma att påverka omfattningen av länssty­relsernas arbete i detta sammsinhang. Hur dessa kominer att agera är, som tidigare påpekats, svårt att ha en uppfattning om. Därför bör erfarenhet först vinnas hur dessa i allmänhet kommer att reagera och agera genom besvär i den typ av plan-och bygglovsfrågor som blir aktuella när  lagen trätt i kraft innan en underbyggd skattning går att göra. Ytterligare en faktor som talar för att en bedömning av resursbehovet i detta sammanhang görs vid ett senare till­fälle är, att perioden efter det att lagen trätt i kraft i stor utsträckning kommer att präglas av ärenden, som är att hänföra till övergångsbestämmelserna.


 


Prop. 1985/86:1                                     '                             'Ol

Länsstyrelserna avlastas en del förstainstansärenden

PBL samlar lovgivningen för bl a ändring av skyltar eller ljusanordningar inom detaljplanelagt område hos byggnads­nämnden som därmed tar över en grupp ärenden som enligt nuvarande bestämmelser handläggs av länsstyrelsen.

Beslut om marklov och när man skall kräva marklov i områden utan detaljplan blir en kommunal angelägenhet. Länsstyrel­sens nuvarande arbete med denna typ av ärenden försvinner därmed.

Sven nuvarande ärenden om rivningsförbud blir en kommunal angelägenhet som bl a kan hanteras genom att införa riv­ningslovplikt i områden utan detaljplan genom områdesbestäm­melser.

Samrådet under planberedningen blir länsstyrelsens vikti­gaste uppgift

Samrådet mellan kommuner och länsstyrelse enligt PBL kommer att bli viktigare. Dels har länsstyrelserna fått ansvaret att samordna de statliga kontakterna med kommunerna. Dessa avlastas därmed nuvarande rutinmässiga kontakter med ett antal statliga myndigheter. Dels återstår inte fastställel­seprövningen som en möjlighet att påverka ett planbeslut. Samrådsrollen ställer därför krav på länsstyrelsen att bl a hålla sig a jour med den kommunala tidsplaneringen av olika planprojekt och därigenom i tid förbereda de statliga organ som kan ha ett intresse att bevaka i respektive område.

Bestämielser som påverkar kostnaderna hos andra myndigheter.

Planverket

Planverkets uppgift enligt förslaget, att ha den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i riket stämmer överens med nuvarande bestämmelser.

Behovet av utbildningsinsatser under genomförandeskedet och allmän rådgivning både till länsstyrelser och kommuner under den första perioden innan praxis i olika avseenden etable­rats kan möjligen innebära att befintliga resurser blir otillräckliga. I ett fortvarighetstillstånd bör dock lag­förslagets krav pä verkets insatser i stort överenstämma med verksamhetens nuvarande omfattning.

26    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                                    402

Statliga verk som enligt nuvarande bestämmelser skall informeras i plansammahang

Antagen generalplan skall enligt nuvarande bestämmelser skickas till statens planverk, statens naturvårdsverk, statens vägverk, riksantikvarieämbetet, länsstyrelse och vederbörande fastighetsbildningsmyndighet. Lagförslaget utgår från att denna planhantering upphör och ålägger länsstyrelserna att svara för samordningen i detta samman­hang.

Förändringen bör innebära att de centrala verken avlastas vissa rutinärenden.

Besvärshandläggande organ

Även i detta sammanhang gör sig osäkerheten gällande om hur den vidgade sakägargruppen kommer att påverka besvärsfre­kvensen. En bedömning bör vänta tills erfarenhet vunnits om hur den nya rätten till besvär utnyttjas i olika sammanhang.

Domstolar

Lagföraget övertar nuvarande bestämmelser om ersättning till markägare och påföljder vid överträdelser. Det bör därför inte medföra några större förändringar i arbetsbe­lastningen för de myndigheter som handlägger sådana ärenden 1 fortvarighetstillståndet.

övergångsbestämmelserna kan dock medföra en viss anhopning av ärenden som markägarna vill skall avgöras enligt nu gällande bestämmelser.

5 SLUTSATSER

Enligt statskontorets bedömning bör nyheterna i den nya plan- och bygglagen för kommunernas vidkommande knappast medföra ökade krav på administrativa resurser, övergångsvis kommer givetvis en omfattande utbildningsverksamhet att krävas så att förtroendevalda och tjänstemän så snart som möjligt får kunskap om avsikterna med lagändringen och den nya lagens sätt att verka. En viss kompetensförstärkning hos en del kommuner kan också bli nödvändig t ex beträffande grundvattenfrågor.

En särskilt osäkerhet i bedömningen ger bestämmelsen om den utökade sakägarkretsen. Hur denna grupp kommer att agera är svårt att förutse. Inte förrän erfarenheter vunnits kan en slutlig bedömning göras av kostnadskonsekvenserna såväl för kommunerna som för länsstyreliier och övriga besvärshandläg­gande organ.


 


Prop. 1985/86:1                                    "                             403

Rätten för markägare att begära ersättning eller inlösen i vissa situationer - särskilt de som behandlas i övergångs­bestämmelserna - är svåra att bedöma. Detta gäller både processkostnadernas och ersättningarnas storlek. Till viss del bör dock dessa kostnader kunna ses som "investeringar" som underlättar det fortsatta planeringsarbetet i kommuner­na.

Länsstyrelsens förändrade roll bör på längre sikt ge möjlig­heter till en minskning av arbetsinsatserna för planhand­läggningen. I ett övergångsskede är det emellertid väsent­ligt att alla befintliga resurser utnyttjas för den massiva utbildningsinsats som krävs för att få alla medagerande på kommunal och regional nivå att följa ooh använda sig av den nya lagens bestämmelser.

För övrigt bör inte lagförslaget innebära några ändrade krav på administrativa resurser av betydelse. Med nuvarande ambitioner bör lagen kunna verka inom ramen för nuvarande resurser. Hur kraven senare utvecklas blir mer beroende av hur lagen hanteras av kommunerna, i vilken riktning bebyg­gelseutvecklingen går och ambitionsökningar i allmänhet snarare än av lagens nya utformning.


 


Prop. 1985/86:1

 

404

BOSTADSDEPARTEMENTET

 

Bilaga  1

gGERINGSBESLUT

Dnr

 

1981-05-11*

PB-,

 

Statskontoret                         r. .    

Box 3I4107                               '"'." *-;

1'0 26 STOCKHOLM     3'/o/'/-

UppdraR åt statskontoret

Remisstiden för betänkandet (SOU 1979:65 och ££) z=i fcrs"L:.C om en ny plan- och bygglag gick ut dea 2 c::zJ. 1980. Förslaget bereds f.n. i bostadsdeptrtssisstet. Te samhällsekonomiska konsekvenserna av detta r&for::r"r2":e är av mycket stor betydelse. Det är därför ncdväiiif stt den närmare organisatoriska och administrativa 'jtirr-ningen samt de ekonomiska effektema studeras inlsr arbetets gång och att en utvärdering av det si-j:lir£ legfc slaget görs i dessa frågor. Denna uppgift tör lålirsii utföras av statskontoret.

Begeringen uppdrar åt statskontoret att biträ,ia zza d*3T)art,Anett,T- .\ i;**b**'F'r r;".'? '' r*' v.r— c!?y '"'""rr** stiftnirig i vad gäller organiLsatoriska. cch aiii::ir: frågor samt att därvid särsk-.lt belysa de kostris: och finaJisiella aspe.iterna på utfornni.igen och £ezc förandet av det förslag som utarbetas i departece::

En av utgångspunkterna för ItLgstiftningsärendet Sr den seuttlade resurs åtgången fcir kommur.irnas och sts.z insatser för genonförandet och tillämpningen av d=r plan- och bygglagen skall hål.las inom nuvararäs eic ramar för berörd verkjaaihet. Dzx, skall vara en stri att söka efter enklas- mc jri.ra. iv.g-Ier cch förfars: for beredning och beslut j. plfia- och bysgärender. ss i övrigt sän::a kostnadtrua för bercrd verisashet.

:. (Y.   x


..

.? J.-e Kuller:


Kopia till Budgetdepartemntet   (B/BA)


 


Prop. 1985/86:1


405


Wm                                  RAPPORT                Bilaga 2

 

S                                     1985-04-22

STATSKONTOHET

Sammanställning av statskontorets paragrafkommentarer till lagförslaget

Kapitel 1 Inledande bestämmelser

1.3

PBL-bestämmelserna slår fast systemets planinstitut där den största nyheten är den obligatoriska kommuntäckande över­siktsplanen som skall hållas aktuell. Denna ses som en kombination av nuvarande informella markdispositionsplaner och kommunöversikter. Ett visst merarbete kommer bestäm­melsen om obligatorisk översiktsplan att medföra, speciellt i relation till nuvarande formella krav. Nästintill samtliga koimnuner har nu antagit en kommunöversikt eller dess mot­svarighet. Ett flertal kommuner reviderar existerande översiktliga planer f.n.

Även institutet områdesbestämmelser är en nyhet i plansam­manhang. Dessa är emellertid inte obligatoriska varför deras resursmässiga konsekvenser får betraktas som dispositiva. I allmänhet torde de kunna medverka till att effektivera hela planprocessen genom att man t ex i en exploaterings­situation successivt kan avgöra vissa delar av planbeslutet och föra bort dessa från diskussionen under den fortsatta planläggningen.

1.7

Den möjlighet som öppnas för kommunen att delegera bygg­nadsnämndens uppgifter till lokala organ enligt lagen (1979:408) om vissa lokala organ i koinmunerna kan medföra ändrade krav på resurser där man så beslutar. Detta är emellertid ett frivilligt åtagande vars resursmässiga konsekvenser inte kan föras tillbaka på PBL.

Inga resursmässiga konsekvenser.


 


Prop. 1985/86:1                                                               406

1.8

Skyldigheten för kommunerna att tillställa planverket antagen generalplan försvinner. Detta borde medföra en viss lättnad av arbetsbelastningen såväl på kommunalt håll som hos planverket.

Kapitel 2 Allmänna intressen som skall beaktas vid planlägg­ning och lokalisering av bebyggelse

2.2

Vilka krav som lagen om hushållning med naturresurser ställer fär kommenteras i anslutning till den lagen. Med föreslagna procedurer i samband med översikts- eller detalj­planläggning torde garantier för nödvändig mellankommunal samverkan ha åstadkommits. Resurskraven diskuteras vid resp procedurparagraf.

2.3

I specialmotiveringen förklaras att analysen bör kunna ske genom kostnadsjämförelser av olika alternativ. I dessa bör främst nödvändiga investeringar i system för exempelvis trafikförsörjning, vatten och avlopp räknas med. Också andra specifika kostnadskrav för kommunen, som ett alternativ för med sig, bör redovisas och vägas in alternativets jämförel­sekostnad t ex om speciellt skydd mot bullerstörningar krävs för att ett markområde skall kunna användas för bostads­ändamål.

Det är dock viktigt att inte kravet på en ekonomisk redovis­ning enligt ovan för med sig ett omfattande kalkylarbete i uppenbara fall.

Någon ändring av kraven på den administrativa hanteringen bör inte bli resultatet av paragrafens formulering. I stort sätt skall samma hänsyn tas enligt lagförslaget som gäller för närvarande möjligen med undantag för hänsynen till geotekniska förhållanden, särskilt grundvattenförhållanden, enligt punkt 2 som bör ges ökad vikt jämfört med nuvarande lagstiftning.


 


Prop. 1985/86:1                                                               407

2.4

Paragrafens bestämmelser kan möjligen tas till intäkt för att bättre kompetens måste tillföras kommunen inom tillkom­mande omräden som enligt PBL måste tillgodoses vid planlägg­ningen.

Samtidigt påpekas i specialmotiveringen möjligheten för kommunen att genom ekonomiska överväganden i planläggnings­skedet undvika dyrbara arrangemang för att åstadkomma acceptabel samhälls- och kommersiell service.

Ett viktigt påpekande görs i specialmotiveringens kommentar till paragrafens bestämmelser. Där anförtros kommunen huvudansvaret för ambitionen med bebyggelseutvecklingen. Man bör därför inte utfärda "föreskrifter i förordning eller myndighetsförfattning till bestämmelserna i denna paragraf" som på annat sätt knyter upp kommunen. De resursmässiga konsekvenserna av paragrafen bör därmed helt kunna återföras till kommunen.

Kapitel 3 Krav på byggnader m m

3.1

I specialmotiveringen till paragrafen uttalas att förslaget "innebär att byggnadsnämnderna får en mer aktiv roll vad gäller kravet pä byggnaders utseende". Nämnden skall inte längre bara kunna förhindra olämpliga estetiska lösningar utan bör aktivt kunna påverka miljöns estetiska kvalité genom att ställa krav på "placering, utformning och färg­sättning". Detta bör rimligtvis kunna medföra ett något ökat krav på byggnadsnämndens engagemang och därmed ökade krav på resurser. Fortfarande är dock lagens formulering så allmän att det bör vara möjligt för kommunen att själv bestämma hur aktivt man vill vara med och styra och vilka resursmässiga konsekvenser man därmed är beredd att accep­tera.

Kommunerna får genom de föreslagna bestämmelserna möjlighet att redan vid bygglovstillfället ställa krav på byggnaden och dess placering. Detta bör innebära att exempelvis förhandsbesked kan beviljas med förbehåll om placering och utformning av byggnaden. Detta bör medverka till att bygg­lovsärendet frän början styrs in så att byggnaden uppfyller krav som annars inte blev meddelade förrän bygglovsansök­ningen utarbetats ooh inkommit till kommunen. Denna ordning


 


Prop. 1985/86:1                                                                   408

bör medverka till en smidigare handläggning för kommunen ooh den sökande av sådana bygglovärenden där förbehåll måste ställas än med nuvarande bestämmelser.

3.2

Kraven pä att hänsyn skall tas till grundvattenförhållandena accentueras. Dessutom ställer lagförslaget nya krav på att man inte skall försvåra användningen av marken över under­jordsanläggningar. Möjligen ställer bestämmelserna ökade kompetenskrav när det gäller grundvattenförhållandena hos kommunens handläggande tjänstemän.

3.3

Inga egentliga ändringar förutom vattenhushållningskraven. Som påpekas i specialmotiveringarna behöver dessa inte slå igenom i områden där det inte föreligger någon egentlig brist på vatten. Kompetensförsitärkning vid planering för vattenhushållning kan bli nödvändig i vissa områden.

3.5

PBLs formulering av kraven är allmännare så att de dels gäller alla byggnader, dels räknar upp allmänna egenskaper som måste preciseras när lagen i det särskilda fallet skall tolkas, I specialmotiveringarna framhålls kravet på att material som används "i möjligaste mån skall fungera väl även för personer som har allergiska besvär". Hänsynen till allergikernas krav skärps med den föreslagna skrivningen.De resursmässiga konsekvenserna av paragrafen hänförs till vad allergikravet ovan kan tänkas ge för resultat beträffande materialvalet. Administrativt bör paragrafen ha marginella krav på hanteringen av främst bygglovärendena. En utökad kompetens hos handläggande tjänstemän om allergipåverkan av olika material kan tänkas bli följden

3.6

I PBLs bestämmelser utökas kraven på att skyddet mot olyckor också skall omfatta bostadsbygKnader. Krav på ökade kostna­der för skyddsanordningar kan bli följden av bestämmelsen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    409

A andra sidan bör ett ökat skydd leda till en lägre olycks-frekvens med åtföljande besparingar t ex i mänskligt lidan­de, sjukvårds- och rehabiliteringskostnader samt minskat in­komstbortfall. Administrativt torde ändringen inte ha några resursmässiga konsekvenser.

3.7

De nya bestämmelserna skärper kraven på att även de två­våningshus, som nu inte omfattas av hisskravet, åtminstone skall förberedas så att de senare kan kompletteras med hiss eller annan lyftanordning utan större svårighet.

Kravet på att bostäder med flera plan skall innehålla ett handikapptillgängligt våningsplan med samtliga funktioner i en bostad, kan innebära att krav ställs på att vissa funk­tioner i framtiden kommer att behöva fördubblas.

För övrigt torde kraven på handikappanpassning hållas på nuvarande nivå.

3.8

Det utökade kravet att byggnadens funktioner med skäliga insatser skall kunna hållas i stånd under brukstiden bör medverka till att byggnadens totala driftskostnader blir sä låga som möjligt.

3.10

I de nya bestämmelserna utgår kraven från de långsiktiga effekterna som de avsedda ändringsarbetena får för bygg­naden. De avser dock inte leda till några principiella ändringar i kommunens befattning med ombyggnadsärenden.

I dessa skall kommunen dels pröva om den tilltänkta ombygg­naden är godtagbar frän i första hand byggnadstekniska utgångspunkter, dels om den ger byggnaden egenskaper som är önskvärda i ett långsiktigt perspektiv. Kommunen måste samtidigt ta ställning till om de långsiktigt eftersträvade egenskaperna kan vänta till en senare etapp eller om de skall tillföras byggnaden i samband med de planerade om­byggnadsarbetena. Båda dessa bedömningar skall göras efter vad som är lämpligt från allmän synpunkt.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    410

Genom de nya bestämmelserna kan besparingar göras när nybyggnadsstandard, som krävs f n, inte behöver följas. Möjligen kräver övervägandena i samband med att bygglov beviljas, ett mer omfattande bedömningsunderlag.Detta kan kräva ett visst merarbete jämfört med nuvarande rutiner.

3.11

Enligt specialmotiveringen är avsikten med definitionen "att säkra att byggnader på inte alltför lång sikt tillförs sådana egenskaper eller kvaliteter som avses i 18 §§" dvs nybyggnadsstandard. När denna ambitionshöjning i verklighe­ten realiseras medför bestämmelsen kostnadsökningar i nivå med nuvarande lagstiftning.

3.12

Nägon väsentlig skillnad i omfattning beträffande enskilda byggnader torde PBLs bestäinmelser inte innebära. Möjligheten som ges att skydda samlad bebyggelse som anses värdefull är dock en nyhet. Detta kan komma att kräva bevaranderesurser som inte går att kräva i dag.

Departementschefen talar i specialmotiveringarna om kultur­minnesvården i kommunen, som bl a genom inventeringar och sammanställningar av kulturhistoriskt intressanta objekt och miljöer bör initiera en offentlig diskussion av dessa. I t ex en sektorutredning kan sedan kommunens ambitioner i bevarandehänseende slås fast ooh användas som beslutsunder­lag när bevarandefrågor skall avgöras. Redan nu finns sådant underlag utarbetat i många kommuner. Det arbete som lagts ner i detta sammanhang medverkar på längre sikt till en smidigare hantering av plan- ooh lovärenden i kommunen och i högre instanser.

3.13

Underhällskraven i PBL är mer omfattande än i gällande bestämmelser i byggnadslagstiftningen. T ex underhållskravet av hissar och andra anordningar för tillgänglighet, anord­ningar för att reglera innomhusklimatet och skydd mot olycksfall. I andra fall ställer andra lagar lika långtgå­ende krav redan i dag. Som exempel upptas i specialmotiva-ringen bostadssaneringslagen, hälsoskyddslagstiftningen och brandlagstiftningen. De avser krav på fuktskydd och skydd mot brand och olycksfall. Merkostnaderna för ett utökat underhåll torde, som tidigare nämnts,i ett längre perspektiv dock medföra besparingar genom att omfattande reparationer


 


Prop. 1985/86:1                                                                   411

undviks eller senareläggs. Byggnadens användningstid för­kortas också påtagligt vid uteblivet eller eftersatt under­håll.

Att underhållskraven har blivit mer omfattande och avser ett utökat antal objekt (jordbrukets ekonomibyggnader) innebär att byggnadsnämndens tillsynsansvar ökat i motsvarande grad. Jämfört med nuvarande ordning innebär detta att kontroll-kraven och frekvensen av förelägganden med anledning av bestämmelserna om underhållsskyldighet kan komma att öka.

3.11*

Anläggningar och anordningar som kräver bygglov enligt PBL men inte enligt nuvarande bestämmelser är bl a idrotts- och campingplatser, vindkraftverk, murar, plank och parkerings­platser samt skyltar och ljusanordningar. Detta innebär att ett större antal objekt än f n kommer att bli föremål för bl a kontrollkrav.

3.15

1 förhållande till nuvarande bestämmelser ställs nya krav på tomtens anpassning till natur och kulturförhållanden, att riskerna för olycksfall begränsas, på tillgänglighet samt att avfallshanteringen ges nödvändigt utrymme. Även kravet på friyta utökas jämfört med nuvarande bestämmelser. Par­keringsbehovet skall tillgodoses även om det inte kan ske pä den egna tomten.

Tillkommande krav har naturligtvis kostnadskonsekvenser men bör ge en större boendekvalité främst när det gäller kravet på friyta. Någon administrativ resursmässig konsekvens av betydelse torde inte paragrafen föranleda, möjligen med untantag för att parkeringsplatser utanför tomten kan tänkas medföra ökade krav på att servitut, gemensamhetsanläggningar e.d. kommer till användning.

3.16

Utökade krav på friyta ooh parkeringsutrymme som PBL ställer på bebyggda tomter medför givetvis krav på förbättringar i dessa avseenden där minimikraven inte är uppfyllda. Enligt sepcialmotiveringen till paragrafen skall kravet pä friyta


 


Prop. 1985/86:1                                                                    412

och parkering kunna ställas" i varje enskilt ärende obe­roende av om särskilda bestämmelser om detta finns i detalj­plan." Med stöd av paragrafens bestämmelser kan kommunen söka lösningar pä parkeringsproblem i befintlig bebyggelse som annars skulle bli svåra att initiera.

3.17

Underhållskravet på anordnin.gar för att begränsa olycks­fallsrisken enligt 15 och 16 §§ tillkommer. Merkostnaderna för detta torde vara marginellt i ett längre perspektiv. Detta gäller också underhållskravet pä lekplatserna fasta anordningar enl tredje stycket.

3.18

Byggnadsnämnden ges här rätt att ställa samma krav som skall gälla tomter i allmänhet pä allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader. En stor grupp av markom­råden, som annars äkulle ligga utanför byggnadsnämndens möjlighet att påverka, blir genom bestämmelsen möjliga att nå och kontrollera. Hur mycket nämnden anser att den ska agera blir avgörande för kostnaderna som bestämmelsen för med sig.

Kapitel 4 översiktsplan

4,1

Upprättandet och uppdateringen av översiktsplanen kommer givetvis att kräva vissa resurser. Med den valda uppbyggna­den av plansystemet bör dock insatserna kunna minimeras och i stort bygga på beslut och underlag, som kommunen redan skaffat sig i samband med den fysiska riksplaneringen som påbörjades under 1970-talet, eller ändå mäste kosta på sig för att avgöra eller påverka den bebyggelseutveckling som eftersträvas.

En genomgång av kommunernas nuvarande frivilliga översikt­liga planering visar att ca 50 koimnuner redan reviderat sina kommunöversikter eller markdispositionsplaner samt att


 


Prop. 1985/86:1                                                                   413

ungefär lika många arbetar med en revidering. Detta bör innebära att dessa kommuner anser att värdet av den över­siktliga planeringen väl motsvarar vad den kostar eftersom några regler som i dag tvingar koimnunerna att bearbeta den översiktliga planeringen inte existerar.

Vattenplanering och vattenhushållning är nya områden som skall vara föremål för planering och därför kan komma att kräva en utökning av kompetensen i kommunerna inom dessa områden.

Det stöd som översiktsplanens riktlinjer skall kunna ge vid handläggning av lovärenden främst i glesbygd bör medverka till en effektivisering av beslutshanteringen. Den precise­ring som översiktsplanen skall göra beträffande riksintres­sena inom kommunens område bör i den första översiktsplanen i stort sett kunna falla tillbaka på bestämmelserna i lagen om hushållning med naturresurser och underlag som utarbetats i samband med den fysiska riksplaneringen.

4.5

Länsstyrelsens uppgifter preciseras och begränsar samtidigt de områden där länsstyrelsen kan lämna avvikande uppfatt­ning. Förskjutningen från nuvarande efterhandskontroll till samråd understryks av bestämmelserna. Som också påpekas av departementschefen bör de ökade kraven på länsstyrelsernas handlingsberedskap resursmässigt väl kunna fyllas med dem som f n står till förfogande dä eftergranskningen kommer att avlastas avsevärt.

U.7

Den föreslagna proceduren underlättar för kommunerna som gentemot de statliga myndigheterna bara behöver ha kontakt med länsstyrelsen. Denna fär däremot ett vidgat ansvar att hålla resp statligt organ underrättat om förslaget av någon anledning kan vara intressant för en kommentar.

4,8

Innehälisbeskrivningen innebär att standarden pä dokumenta­tionen av kommunens översiktliga planering i stort följer beskrivningarna som utarbetats av planverket i samband med den fysiska riksplaneringen.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    414

En sådan klarhet i dokumentationen bör i sin tur ge en effektivare handläggning av planärenden på lägre nivå (områdesbestämmelser, detaljplaner) samt lovärenden som direkt är beroende av kommunöversiktens bestämmelser.

4.9

Minimikravet på innehållet i yttrandet bör utan större merarbete kunna åstadkommas genom att sammanställa tidigare uppfattning i samrådsarbetet som inte blivit tillgodosedda.

4.12

De nya bestämmleserna bör medföra något enklare och menings-fullare rutiner. Förutom länsstyrelse och berörda kommuner blir det bara de myndigheter vars synpunkter inte blivit tillgodosedda som får del av beslutet.

Kapitel 5 Detaljplan och områdesbestämmelser

5.1

Detaljplanekravet är mildare i PBL jämfört med nuvarande bestämmelser, översiktsplanen och möjligheterna till viss reglering genom omrädesbestänimelser gör att en reglering genom detaljplan inte behöver användas som hittills. Ökade krav på detaljplan blir följden genom att ombyggnadsstan­dard, skyddsbestämmelser i bevarandeomräden och plangenom­förande är tillkommande planegenskaper som får regleras i detaljplan.

Genom att vissa generella bestämmelser i BS 39 §, som handlar om hur byggnad skall förläggas på tomten inte finns med i PBL, kan krav på detaljplan av den anledningen even­tuellt öka.

Sammantaget bör kravet på detaljplaner minska något jämfört med nuvarande ordning.


 


Prop. 1985/86:1                                                                415

5.3

Inga ändrade krav på resurser för den adminstrativa hante­ringen. Kostnadsmässigt kan dock övergången från specialom­råde till kvartersmark t ex för trafikanläggningar medföra ändrade ersättningsanspråk frän kommunerna beträffande gatukostnader.

5.5

Bör innebära att kommunen får en bättre möjlighet att påverka genomförandet av tagna planbeslut. Genom att eviga byggrätter försvinner blir det enklare och mindre kostsamt att ändra och anpassa befintliga planer till nya krav.

5.7

Eftersom bestämmelserna inte är obligatoriska blir även kostnadskonsekvenserna frivilliga. Det blir kommunen som avgör om bestämmelserna skall användas och om man dä också är beredd att ta på sig medföljande administrativa merkost­nader. De utökade möjligheterna för kommunen att meddela specialbestämmelser bör medverka till att planarbetet effektiviseras och blir ett kraftfullare och samtidigt mer anpassbart instrument för kommunen.

Bestämmelserna i andra stycket överensstämmer med nuvarande lagstiftning och har därför inte några resursmässiga kon­sekvenser.

5.8

Även här har bestämmelserna en frivillig karaktär varför kommunen själv kan bedöma om kostnaderna motsvarar vad man kan vinna på att bestämmelsernas utnyttjas.

5.9

Första stycket ansluter till gällande rätt. Tydlighetskravet i andra stycket finns inte preciserat i nuvarande bestäm­melser. De innebär att PBL ställer ökade krav på att plan­handlingar skall vara begripliga för icke professionella plantekniker - allmänhet, hyresgäster etc.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    416

En genomgång av tillämpade presentationsformer och möjlig­heter till alternativa sätt visar att detaljplanen t ex genom s k axonometrisk projektion bör kunna vinna i tydlig­het utan att därför behöva öka kostnaderna.

Tydlighetskravet bör inte medföra några väsentliga krav på ökade kostnader.

5.10

I stort svarar första stycket mot gällande bestämmelser. Kraven på illustrationer och illustrationskarta har delvis kommenterats i anslutning till 9 § ovan. Redan nu utarbetas stadsplaner och byggnadsplaner med ambitionen att kunna åskådliggöra planförslagets konsekvenser så att icke-plan-tekniker kan ta del av innehållet.

5.11

Paragrafens bestämmelser bör medverka till att en plan som trätt i kraft blir genomförd mer samlat. Andra stycket innebär att planändringar efter genomförandetidens utgång blir lättare att genomföra.

5.14

Bör inte medföra några mer omfattande administrativa kon­sekvenser, speciellt då förfarandet för enkel detaljplane­ändring enligt 24 § andra stycket i flertalet fall bör kunna tillämpas.

5.16

PBLs bestämmelser är mer specifika. Det är frivilligt för kommunen att använda sig av områdesbestämmelserna varför kostnadskonsekvenserna för koninunerna när dessa används får anses dispositiva.

5.18

Bestämmelsen är inte tvingande varför kostnadskonsekvenserna kan hanteras av kommunen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     417

5.19

I sak samma bestämmelser som gäller nu. Tillägget att sam­fällighetsföreningar i området skall jämställas med fastig­hetsinnehavare torde sannolikt medverka till att sakägar-kontakterna kan reduceras.

Dock inga väsentliga förändringar med hänsyn till de admi­nistrativa kostnaderna.

5.20

Obligatoriska samrådskretsen utökad genom att sakägargruppen blivit större, ökade kostnader för kontakterna med sakägar­gruppen men för övrigt bör inga direkta konsekvenser av de nya bestämmelserna bli följden.

5.21

Materialet som bör redovisas vid samrådet är ungefär av samma omfattning som krävs f n.

5.22

Länsstyrelsens nuvarande engagemang i plansamrådet har ett vidare område att bevaka. Trots att man skall samordna statens totala intresse enligt punkt 3 bör samrådsarbetet kunna minska genom ovanstående precisering.

5.24

Ändringen av gällande bestämmelser beträffande kungörelse av utställning bör inte medföra nägra väsentliga kostnads­konsekvenser.

5.25

Bestämmelsen medför  bara marginella krav på utökad admi­nistrativ hantering.

27    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                      418

5.26

Det cillkommande underlaget består framför allt av den s k genomförandebeskrivningen. Till viss del skall genomföran­debeskrivningen behandla sådana frågeställningar, som enligt nuvarande bestämmelser skall analyseras i anslutning till "utredningen om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande".

En noggrannare genomgång av gsnomförandeskedet kräver givetvis en större arbetsinsats. Emellertid bör en mängd frågor då kunna klaras ut som innebär att fullföljandet av planen underlättas och effektiviseras. Eftersom en bestäm­melse om genomförandetid också skall ingå i detaljplanen och därför alltid skall beslutas blir genomförandebeskrivningen ett viktigt underlag för bedömningen av vilken genomföran­detid som skall väljas.Också det fysiska genomförandet av detaljplanen bör genom genomförandebeskrivningen i stor utsträckning kunna underlätta;?.

Bestämmelsen om genomförandebeskrivning ställer ökade krav på administrativa resurser i planhanteringen.

5.27

Kravet på att kommunens utlåtande över inkomna synpunkter skall kommuniceras till dem vars synpunkter inte beaktats är en tillkommande rutin i planhanteringen. Denna kräver givetvis en del merarbete som dock bör bli marginellt då utlåtandet ändå måste utarbetas inför kommunens beslut av planen.

5.28

Paragrafens bestämmelser öppnar möjligheterna till enkelt planförfarande för fler kategorier planärenden.

Bör medföra möjligheter till administrativa förenklingar men följer i stort nuvarande regler för enkelt planförfarande.

5.29

Också i detta sammanhang bör en genomförd översiktlig planering ge större förutsättningar för delegering än nuvarande ordning.

Nyheten är att PBL ger kommunstyrelsen rätt att i kommun­fullmäktiges ställe, efter delegering, anta detaljplan.


 


Prop. 1985/86:1                                                     419

Ändringen ger koimnunerna större  frihet att organisera planarbetet så att effektivast möjliga ordning kan användas.

5.30

Länsstyrelsens kommuniceringsansvar övergår till kommunen samtidigt som möjligheten till kommunicering av antagande­beslut genom kungörelse i ortstidning införs.

Länsstyrelserna avlastas en stor grupp ärenden. Genom kungörelsedelgivningen minskas de administrativa olägenhe­terna med den utökade sakägarkretsen avsevärt.

5.31

Viss merkostnad i samband med kungörelsen i ortstidning.

5.35

Genom bestämmelsen, som     inte har någon motsvarighet i nu
g
ällande lag, fastläggs    detaljplanens suveränitet i plan­
hierarkien. Automatiken
  innebär att administrativa besluts­
omg
ångar elimineras.

5.36

Dispensmöjligheterna minskar jämfört med nuvarande praxis. Detta innebär att det blir lättare att hålla undan ärenden om bebyggelse i strid mot gällande plan samtidigt som behovet av planändringar oftare kan komma att göra sig gällande.

Hur de administrativa kostnaderna i sammanhanget påverkas är svårbedömbart.


 


Prop. 1985/86:1                                                      420

Kapitel 6 Plangenomförande

6.1

Givetvis innebär kravet på en genomförandebeskrivning krav på mer omfattande utredningar än vad som gäller för närva­rande. Genom dessa bör dock effektivitetsvinster kunna göras under genomförandeskedet som speciellt med tanke på detaljplanens bestämmelse om genomförandetid blir viktiga.

6.2

Ett tillkommande administrativt instrument som dock inte obligatoriskt behöver tas i anspråk. Det bör med andra ord komma till användning när fördelarna med en exploaterings­samverkan bedöms bli större än nackdelarna som följer exempelvis de ökade administrativa kostnaderna.

6.3

Att det obligatoriska kravet på tomtindelning tas bort minskar den administrativa belastningen i kommunerna.

6.5

Gör planhanteringen smidigare och mindre kostsam än nuvaran­de system tillåter.

6.7

Detaljplanens suveränitet slås fast. Viss anpassning går dock att göra om syftet inte motverkas. En automatisk ändring av detaljplanen blir i detta fall följden. En fastighetsplan som bygger på en viss detaljplan måste man givetvis kunna ge villkorliga bestämmelser som innebär att fastighetsplanen bara gäller om detaljplanen får laga kraft.

Den automatiska kopplingen innebär att viss hantering som krävs f n inte längre kommer att behövas.


 


Prop. 1985/86:1                                                               '•l

6.8

Att PBL kräver en särskild handling för bestämmelserna bör inte medföra ökade kostnader av väsentlig betydelse.

6.9

Beskrivningen med redovisningen av skälen till och konse­kvenserna av planen är en nyhet som kräver visst merarbete. Emellertid bör en sådan handling medverka till att efter­följande moment underlättas.

6.10

En konsekvens av genomförandetidens införande i detaljpla­nen. Bör inte innebära nägra direkta administrativa mer­kostnader utan snarare ge möjligheter till kostnadssänk­ningar för kommunen.

6.11

Automatiken medför att konsekvenserna för  fastighetsplanen måste övervägas i samband med att detaljplansbeslutet bereds.

Ingen särskild ändring av fastighetsplanen nödvändig.

6.12

Förslaget överensstämmer i stort med gällande bestämmelser med den viktiga skillnaden att vissa dokument som krävs under handläggningen av en detaljplan enligt PBL också blir nödvändiga vid handläggningen av fastighetsplanen samt att länsstyrelsen inte längre behöver blandas in i handlägg­ningen.

Observera att länsstyrelsens kommunicering av fastställelse-beslutet till markägare vars yrkande inte kunnat tillgodoses övergår till kommunen. Ett visst merarbete för kommunerna blir resultatet av lagförslagets bestämmelser.

28    Riksdagen 1985186. I saml. Nr 1. Bilagedel


 


Prop. 1985/86:1                                                               422

6.13

Byggnadsnämndens uppgifter kvarstår oförändrade, länssty­relsens nuvarande försvinner.

6.19

I PBL har beslutet att förordna om marken förts över frän regeringen till länsstyrelsen. Därmed har också rätt att anföra besvär tillkommit.

Ingen ändring i förhållande till nu gällande bestämmelser med undantag för att regeringen avlastas och länsstyrelsen får ansvar för denna typ av ärenden.

6.21

Ändringen bör inte medföra någon ändring i kostnaderna för hanteringen av paragrafens bestämmelser.

6.22

Rätten att förordna övergår från regeringen till länsstyrel­sen. Ny grupp av besvär blir följden men kostnadsmässiga konsekvenserna marginella.

6.23

Bestämmelsen är en konsekvens av lagen om exploateringssam­fällighet. Kan innebära vissa förenklingar i relationen till kommunen.

6.24

Inga direkta kostnadsmässiga konsekvenser men vidgar möjlig­heterna att genomföra intentionerna i kommunens planering genom rätten till inlösen av nark som inte blivit bebyggd i enlighet med planen.


 


Prop. 1985/86:1                                                     423

6.26

PBLs regler är inte så detaljerade som nuvarande bestäm­melser. I stort följer de dock dessa. Genom bestämmelsen i första stycket föreskrivs att det är kommunen som skall vara väghållare inom område med detaljplan. Särskilda skäl som kan anföras för annan väghållare bör kunna sammanfalla med nuvarande fördelning av väghållaransvaret.

Kravet på färdigställande av gator och allmänna platser blir, jämfört med nuvarande bestämmelser, att en senare­läggning av det slutliga iordningsställandet blir möjlig.

Möjligen kan den mjukare skrivningen innebära att besparing­ar kan göras om färdigställandearbetet får anpassas till fördelaktigare tidsmässiga förutsättningar.

6.27

PBLs bestämmelser överensstämmer med nuvarande med undantag för möjligheten att anpassa utformningen så länge inte planens syfte motverkas. Bör ge förutsättningar att utnyttja eventuella kostnadssänkande lösningar.

6.37

Bör medverka till att kommunens organisation utnyttjas så effektivt som möjligt.

Kapitel 7 Regionplanering

7.1

Någon väsentlig skillnad mellan den gällande lagen och PBL-förslaget som kan ha kostnadsmässiga konsekvenser kan inte uppfattas.


 


Prop. 1985/86:1                                                     424

7.2

Draget av frivillighet beträffande regionplaneorgan och dess verksamhet understryks genom den särskilda bestämmelsen i paragrafen. De resursmässiga konsekvenserna har därför en frivillig karaktär som kommunerna till stor del själva beslutar om.

Bestämmelsen är också väsentlig för att regionplaneringen inte påbörjas om förutsättningarna för att kunna komma överens redan från början inte existerar.

7.3

Eftersom regionplaneorganets verksamhet är frivillig,   är resurskonsekvenserna av rollbeskrivningen enligt paragrafens bestämmelser dispositiva.

7.4

Regionplanen har ingen egen rättsverkan men bör verka genom att styra kommunernas översiktliga planering, detaljplane­ring och lovgivning. Om överklagande sker vid avvikelse från regionplanen bör regionplanens intentioner tillmätas stor betydelse.

Inga direkta resursmässiga konsekvenser.

7.5

PBLs bestämmelser följer rutinerna för översiktsplan. Dessa i sin tur följer i stort sätt nuvarande rutiner. En viss förenkling för kommunerna föreligger dä dessa enbart behöver ha kontakt med länsstyrelsen som i sin tur svarar för att berörda statliga myndigheter underrättas. Länsstyrelsens granskningsansvar reduceras till riksintressen, samkommunala frågor och hälso- och olycksaspekter.

7.6

Nuvarande bestämmelser kräver att regeringen rutinmässigt kopplas in vid varje fastställelse. Med PBL-förslaget avlastas regeringskansliet som endast kopplas in vid besvär.


 


Prop. 1985/86:1                                                                425

7.8

Återkommande procedurer att anta regionplanen kräver givet­vis resurser. Det är dock sannolikt att i de fall region­planen skall bestå man senast efter sex år behöver diskutera igenom intentionerna för den fysiska utvecklingen som planen skall medverka till och slå fast dessa i ett nytt planbe­slut.

Kapitel 8 Bygglov, rivningslov och marklov

8.1

PBL ställer ett generellt nytt krav på bygglov för byte av fasadbeklädnad o taktäckningsmaterial -även mot kringbyggd gård- inom detaljplan, övriga krav övertas med ungefär samma innehåll som nuvarande bestämmelser har. För ändringar av eldstäder och rökkanaler betyder de nya bestämmelserna en minskning av bygglovkravet då det enligt PBL bara skall gälla väsentliga ändringar.

För statliga och landstingskommunala byggnader krävs enligt PBL bygglov. Detta ersätter anmälningsförfarandet som gäller enligt nuvarande bestämmelser. Bygglovkravet för denna kategori byggnader gäller dock inte inre ändringar enligt 5. och 5.

8.2

PBL ställer krav på bygglov för följande nytillkomna objekt, nämligen när mark tas i anspråk för idrottsplatser, fri­tidsanläggningar, skidliftar, campingplatser, skjutbanor, småbåtahamnar, motorbanor och golfbanor. Tillkommande objekt är också tunnlar ooh bergrum samt radiomaster, telemaster och torn samt parkeringsplatser.

8.3

I allt väsentligt sammanfaller de nya bestämmelserna med gällande lagstiftning. Flertalet skyltärenden samlas till byggnadsnämnden vilket bör förenkla för allmänheten. Sam­tidigt avlastas länsstyrelsen ett antal första instans­ärenden.


 


Prop. 1985/86:1                                                                426

8.4

Några väsentliga ändringar av bestämmelserna föreligger inte,En nyhet är att man kan få bygga mindre uthus närmare tomtgränsen än 4,5 m om ägaren lämnar skriftligt medgivan­de.

8.5

Nuvarande generella frihet för jordbrukets skogsbrukets och fiskets ekonomibyggnader i områden utan fastställd general­plan, stads- eller byggnadsplan enl BS 35 § tas bort men kommunen kan i områdesbestämmelser besluta att nuvarande undantag från bygglovkravet skall gälla både beträffande dessa objekt och de i § 8.2 nytillkomna.

Att bygglovkravet för kolonistugor inom detaljplan också kan lämnas därhän genom en särskild planbestämmelse bör innebära vissa förenklingar både för kolonistugebrukaren och kom­munen.

8.6

Genom kommunalt beslut kan bygglovsplikten skärpas i tvä specifika fall. Kommunen råder helt över resurskonsekven­serna i dessa fall. För den enskilde fastighetsägaren kan speciellt den andra punkten medföra bygglovskostnader som inte är rimliga om inte speciell hänsyn till denna typ av bygglov tas när taxesättningen fastställs.Genom kommunalt beslut kan bygglovsplikten skärpas i två specifika fall. Kommunen råder helt över resurskonsekvenserna i dessa fall. För den enskilde fastighetsägaren kan speciellt den andra punkten medföra bygglovskostnader som inte är rimliga om inte speciell hänsyn till denna typ av bygglov tas när taxesättningen fastställs.

I stort motsvarar nuvarande bestämmelser vad som föreslås i lagförslaget med skillnaden att länsstyrelsen inte behöver komma in i handläggningen. Enligt PBL blir det en helt kommunal angelägenhet att bestämma om bygglov eller inte för ifrågavarande objekt.


 


Prop. 1985/86:1                                                                    427

Någon egentlig ändring i bestämmelsernas innehåll föreligger inte med undantag för kommunens möjlighet att genom områdes­bestämmelse besluta om rivningslov också för områden utan detaljplan. Resurskonsekvenserna i detta sammanhang dispo­sitiva.

8.9

Den nya lagen lägger hela hanteringen av lovförordnanden hos kommunen. I motsvarande mån avlastas länsstyrelsen, som dock fortfarande kan påfordra att planbestämmelser med lovkrav införs i vissa områden.

PBLs konstruktion att Införa rivningslovsplikt med områdes­bestämmelser bör avlasta länsstyrelsen förstahandshandlägg-ningen av dessa ärenden.

8.11

De nya bestämmelserna slår fast fastighetsägarens rätt till bygglov i områden med detaljplan. Något byggnadsförbud går inte att genomföra i likhet med nu gällande bestämmelser. Under genomförandetiden vill PBL slä fast fastighetsägarens rätt att få sitt bygglov. En ändring under denna period, som medför att byggrätten försvinner, ger fastighetsägaren rätt att påfordra inlösen. Efter genomförandetiden får å andra sidan kommunen rätt att ändra en detaljplan utan att ersätta fastighetsägare för en ev återkallad byggrätt.

Kravet på planprecisering i fjärde stycket ställer givetvis krav på en planändring som inte är nödvändig enligt nuva­rande bestämmelser. Obs övergångsbestämmelsen som undantar befintliga planer från kravet på planprecisering av byggna­der på allmän mark.

F ö ställer PBL ungefär samma krav som gäller f n.

8.12

PBL övertar i stort innehållet 1 nuvarande bestämmelser samtidigt som möjligheten till nybyggnadsförbud avskaffas, översiktsplanens styrande inverkan på lovbeslutet är dock en nyhet som bör medverka till en klarare uppfattning om vad som gäller i ett visst område och därmed gör det enklare att administrera förhandslov och bygglovsansökningar.


 


Prop. 1985/86:1                                                                428

8.14

Den längre perioden - högst tio år - som ett tillfälligt bygglov kan omfatta bör medverka till att frekvensen av återkonmiande ansökningar minskar.

8.16

Den nya bestämmelsen ger bevarandeintresset en möjlighet till permanent beslut ooh undviker för övrigt återkommande handläggningsomgångar när man en gång bestämt att rivnings­lov skall vägras.

8.17

Ingen förändring mot nu gällande bestämmelser vid upprust-ningsålägganden. övriga kostnadsmässiga konsekvenser en följd av ev planbeslut.

8.18

Hanteringen av marklov ankommer helt på kommunen enligt PBL-förslaget. Länsstyrelserna avlastas härigenom handlägg­ningen av en ärendegrupp. Beslut om marklov ger markägaren rätt till ersättning enligt 14 kap. 8 § i vissa fall. I detta avseende har i sak ingen ändring mot nuvarande bestäm­melser gjorts.

8.19

Ingen ändring i bestämmelserna. Av vikt är att påpeka den enkla rutinen som specialmotiveringen tar upp som tillämpbar vid ansökningar om lov för enklare åtgärder.

8.20

Lagförslagets bestämmelser om innehållet i en lovansökan är, jämfört med nuvarande bestämmelser, mer allmänt hållna. De ger på så sätt byggnadsnämnden större frihet att avgöra vilka uppgifter som man kan kräva skall finnas med i en enskild lovansökan. För övrigt innehåller paragrafen samma bestämmelser som gäller för närvarande.


 


Prop. 1985/86:1                                                               429

8.22

Den föreslagna ordningen innebär givetvis ett extra steg i handläggningsrutinen. Med den Inskränkning som gäller enligt första stycket punkt 1 och 2 bör inte kravet på administra­tiva resurser bli alltför ofta förekommande. Påpekandet, att handläggningen kan underlättas genom att den sökande själv bifogar yttranden från grannar och andra sakägare när ansökan lämnas, bör strykas under och medverka till att minska de administrativa kostnaderna för handläggningen.

8.23

Bestämmelsen i sig bör inte medföra några kostnadsmässiga konsekvenser av större omfattning.

8.26

Med den konsekventa synen på byggherreansvaret blir det överflödigt för byggnadsnämnden att lägga sig i arbetets utförande med undantag för planmässigheten av bygget.

Kanske PBL-bestämmelsen kan medföra en viss begränsning av utförandeanvisningarna.

8.29

Det nuvarande kravet på detaljkontroll från byggnadsnämndens sida ersätts med en ordning där ansvaret för att arbetena följer gällande bestämmelser läggs på byggherren. Byggnads­nämndens ansvar koncentreras i stället till att kontrollera

1.   om byggnadens placering, funktion och utformning stämmer överens med gällande planbestämmelser

2.   om den yttre utformningen och placeringen tar tillbörlig hänsyn till stads- eller landskapsbilden

3- om byggnadens tillgänglighet ooh planlösning med hänsyn till kraven på tillgänglighet, god funktion och brandutrym­ning är tillfredställande

4.   om grundkonstruktionen tar hänsyn till kända fakta om det berörda markområdet

5.   om avlopps- och dagvattnet kan avbördas på ett tillfred­ställande sätt

6.   om byggnadens brandsektionering är tillfredställande

7.   om kraven på god energihushållning är uppfyllda och att miljön omkring byggnaden inte påverkas negativt

8.   att byggherrens egenkontroll är tillfredställande.


 


Prop. 1985/86:1                                                                   430

Genom PBLs bestämmelser kan innehållet i bygglovsprövningen anpassas till kraven som det enskilda fallet ställer.

Kapitel 9 Byggnadsarbeten, tillsyn, kontroll m. m.

9.1

PBL inkluderar också rivningsarbeten. Bestämmelserna gäller också arbeten som inte är tillståndspliktiga. Specialmo­tiveringen slår fast att byggherrens ansvar inte kan föras över på byggnadsnämnden genom att vissa kontroller före­tagits inom ramen för nämndens tillsynsansvar. Bestämmelserna ger byggnadsnämnden en möjlighet att låta byggherrens interna kontroll f;e underlag för näaindens tillsyn. Någon inspektion eller besiktning på platsen behöver då inte göras i samma utsträckning som f n av byggnadsnämndens personal.

9.2

Någon egentlig skillnad beträffande resursanspråken mellan PBL ooh nuvarande lagar föreligger inte möjligen med un­dantag för kravet på hydrologisk specialkompetens.

9.4

Lagförslaget ger en bättre möjlighet än nuvarande bestäm­melser att anpassa anmälningsplikt och tillsyn till behovet i det särskilda fallet.

9.6

Praxis beträffande kravet på bevis om att egenskaper och funktioner hos byggnaden är uppfyllda i enlighet med de all­männa bestämmelserna i kap 3 eller bestämmelser speciellt givna i bygglovet blir givetvis; avgörande för hur mycket den nya lagens formulering ytterst kommer att medföra krav på ändrade resurser. I detta samms.nhang bör centrala normer eller rekomendatlöner ha ett stort inflytande på hur praxis utvecklas.


 


Prop. 1985/86:1                                                                '*3'

Kapitel 10 Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. m.

10.1

Även marklovspliktiga åtgärder omfattas av PBLs bestämmel­ser.

10.2

Även här utökas omfattningen med marklovspliktiga åtgärder vilket kan ha vissa resursmässiga konsekvenser.

Nuvarande bestämmelsen att endast den vars rätt kan beröras får kräva besked är borttagen med motiveringen att okynnes-besked kan stävjas genom rätten som tillkommer byggnads­nämnden enl 11 kap 7 § att ta ut avgift för det arbete som beskedet föranleder.

Det anmärks i specialmotiveringen att ett felaktigt besked kan föranleda skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 26 §§ skadeståndslagen. Bl a därför kan det vara nödvändigt att företa en besiktning av objektet innan ett besked lämnas.

Någon väsentlig förändring av resurskraven föranleds inte av PBLs formulering av bestämmelserna.

10.3

I PBL utvidgas bestämmelserna till att     gälla t ex schakt­
ning, fyllning, tr
ädfällning etc. samt          verksamhet som kan
avse att byggnad tas i anspr
åk för ett     nytt bygglovpliktigt
ändamål.

Någon väsentlig ändring av kraven på administrativa resurser torde inte föreligga.

10.4

Ev förändrade krav på resurser blir snarare en konsekvens av ändringar av tidigare paragrafer.


 


Prop. 1985/86:1                                                     432

10.6

Resursmässigt innebär ändring(3n att det blir större negativa konsekvenser ekonomiskt sett för den som inte följer bestämmelserna med en motsvarande inkomstökning för kommu­nen.

10.12

En möjlighet till smidigare hantering av vissa ärenden har åstadkommits i PBL.

10.14

Observera påpekandet att förbudet måste vara kopplat till ett föreläggande vilket innebår att ett förbud inte kan utfärdas innan en åtgärd vidtagits första gången. Om möj­ligheten till förbud är nödvändig borde ett smidigare tillvägagångssätt åstadkommas som dels klargör nämndens uppfattning för den som tänker utföra åtgärden, dels minskar administrationen med en onödig omgång med föreläggande etc.

För övrigt torde inte PBLs formulering av paragrafen medföra några ändrade krav på administrativa resurser.

10.17

Konsekvensen av lagförslaget bör vara att länsstyrelsen avlastas och byggnadsnämnderna övertar en ny grupp ärenden.

10.20

Ett föreläggande innebär att fastighetsägaren får ställa upp med utredningsresurserna. Jämfört med nuvarande ordning avlastas byggnadsnämnden som h;Lttills haft ansvaret för denna typ av utredningar.

Kostnadskonsekvenserna torde bli marginella för byggnads­nämnden medan fastighetsägare naturligtvis genom bestäm­melsen kan få ytterligare kostnader. För en fastighetsägare bör dock en utredning i allmänhet medverka till att under­hållsåtgärderna kan bedömmas bättre och planeras så att deras kostnader hålls på lägsta möjliga nivä.


 


Prop. 1985/86:1                                                      433

10.21

Detta bör innebära att administrativa resurser i kommun och statliga organ som handlägger överklaganden får ett något färre antal ärenden att handlägga.

Kapitel 11 Byggnadsnämnden

11.1

Andra styckets uppmaning att utnyttja alla möjligheter som lagen ger att förenkla hanteringen och minska ärendegrupper som skall handläggas enligt lagen understryker vikten av att kommunerna använder sig av rätten lagstiftaren givit kommu­nerna att själva avgöra om bygglovplikt skall krävas och om en förenklad handläggningsordning skall-följas. Bestämmelsen tolkas som att man hellre bör eftersträva en förenkling än att kräva omständligare handläggning eller utökade objekts­grupper "för säkerhets skull".

Bestämmelsen i andra stycket bör medverka till att en förenkling av arbetet med främst bygglovärenden åstadkommes.

11.4

En större frihet ges byggnadsnämnderna att välja sina befattningshavare.

Kapitel 12 Statlig kontroll beträffande riksintressen m. m.

12.1

En väsentlig minskning av arbetsbelastningen för länssty­relsen i detta avseende torde bli resultatet.

12.2

Indirekt ställer bestämmelsen krav pä resurser för en sådan aktiv bevakning av det pågående planarbetet i länet.


 


Prop. 1985/86:1                                                      434

12.3

Bestämmelsen bör medverka till att nedlagt planarbete så långt som möjligt kan utnyttjas även om någon del av planen måste ges ett annat innehåll.

12.4

Med förslaget till bestämmelser i ovanstående paragraf bör det bli möjligt för länsstyrelse och regering att med den restriktivitet som ligger i "särskilda skäl" på ett smidigt sätt kunna följa och påverka markanvändningen inom speciella områden.

Kapitel 13 överklagande

13.2

Den samlade rätten till förvaltningsbesvär beskrivs i paragrafen. Andra styckets stadgande att tidigare fattade beslut i detaljplan, områdesbestämmelser eller förhands­besked inte får överklagas är avgörande för resurskonse­kvenserna av plansystemet.

Genom bestämmelsen blir det möjligt att definitivt lämna en planfråga när den väl är avgjord i ett planbeslut som vunnit laga kraft.

13.3

Ett ökat antal besvärsärenden bör bli följden av paragrafens bestämmelser eftersom ytterligare en beslutsnivå kommer in i handläggningen av besvärsärendena samtidigt som handlägg­ningen av erinringar i anslutning till fastställelsebeslut försvinner

Bör sammantaget innebära en mindre arbetsbörda för länssty­relserna.


 


Prop. 1985/86:1                                                               435

13.i4

Lagförslaget bör i stort föranleda ungefär samma arbetsbörda i kammarrätter och regeringskansli som gäller f n. Även här kan dock den utvidgade sakägargruppen leda till en ökad frekvens av ärenden.

13.8

Bör medverka till ett ökat utnyttjande av nedlagda resurser i planarbetet.

Kapitel 14 Skyldighet att lösa mark och utge ersättning

ID*  Da

14.5

Ny bestämmelse. Bör innebära att kommunen blir friare att företa ändringar av stadsplaner som ändrar markanvändningen i områden som inte tagits i anspråk enligt den ursprungliga planen.

Bör medföra kostnadssänkningar i kommunens planhantering.

14.6

Ny bestämmelse men redan nu regleras ersättning för liknande skador enligt 4 kap 38 § fastighetsbildningslagen. Även de allmänna skadeståndsreglerna ger rätt till ersättning redan i dag.

De ökade kostnaderna som sannolikt blir följden av para­grafens bestämmelser bör dock bli marginella för kommunerna.

14.7

Återbetalningen av eriagda gatukostnadsersättningar i de situationer som beskrivs i paragrafen bör inte innebära några väsentliga kostnadsökningar för kommunerna.


 


Prop. 1985/86:1                                                                           436

Kapitel  15 Domstolsprövning


15.2

En nyhet som kan medverka till ett snabbare genomförande av en plan när den väl trätt i kraft.


15.6

En nyhet som kan medverka till ett snabbare genomförande av en plan när den väl trätt i kraft.


15.8

Bestämmelserna innebär att också tvister om betalningsvill­kor för gatukostnadsersättning skall prövas i fastighets­domstol.

Kommunen kan m a o få betala en större del av rättegångs­kostnaderna än vad som gäller f n.


16.1

Kostnadskonsekvenserna för bestämmelserna i 3 kap 7 § går m a o inte heller att undvika.


16.2

Samma bestämmelser som gäller f n med skillnaden att obli­gatoriskt typgodkännande endast skall kunna krävas i få preciserade sammanhang.


Kapitel 16 Bemyndiganden m. m.


Norstedts Trycken, Stockholm 1985