Motion till riksdagen
1985/86:T295

Görel Bohlin m. fl. (m)
Vägfrågor i Stockholmsregionen

Som huvudstadsregion har Stockholms län haft goda rikskommunikationer
inom de flesta trafikslag. Under den tid själva tätortskärnan begränsades till
Stockholms stad samt Solna och Sundbyberg, räckte riksvägarnas kapacitet
dels därför att kärnan inte var så stor, dels trafiken så mycket mindre än i dag.

Storstockholms tillväxt med nya tätortscentra har ökat behovet av
förbindelser till de centrala områdena men också mellan de nya tätorterna.
Flygtrafikens utflyttning till Arlanda är också exempel på detta liksom de
satsningar på industri- och annan etablering som görs i Södertörnskommunerna.

Nya eller ombyggda vägar behövs i ett flertal fall för att skona miljön kring
äldre, inte ändamålsenliga vägar och gator för att uppnå bättre trafiksäkerhet.

Tyvärr återspeglas inte detta behov för huvudstadsregionen i tilldelning av
väganslag. De spårburna trafikmedlen, t. ex. tunnelbana, pendeltåg, har
undergått en betydande utbyggnad. Samtidigt har utbyggnadstakten av vägar
för godsdistribution, serviceverksamhet av skilda slag och annan arbetspendling
än till centrum allt mer sackat efter. I dag skall Storstockholm fungera
som en både sammansatt arbetsmarknad med bl. a. kunskapsbaserad
industri och en god boende- och rekreationsmiljö för 1,5 miljoner svenskar.

Utvecklingen är vital för landets försörjning av resurser inom data,
bioteknik, elektronik, energiprocesser och under FoU i allmänhet. Regionen
är en av Sveriges självklara mötesplatser för internationellt kunskapsutbyte.

Omvandlingen från en urbanstruktur med en arbetskärna och ett antal
radiellt fungerande sovstäder till ett tätortslandskap med balans i dess olika
delar mellan arbete och boende beror på om ändamålsenliga vägförbindelser
skapas. Utvecklingen kräver också en balans mellan de olika kommunerna i
samma hänseenden, vilket i sin tur betyder en gemensam arbetsmarknad.
Förbindelser mellan kommunerna i norr och söder måste vara goda och
harmoniera med planerna att skydda boende- och naturområden.

Det är väsentligt att trafiken förbi Stockholm så litet som möjligt berör
eller påverkar innerstaden. Om exempelvis trafikleden E 4 med nära 50 000
fordon/dygn kan ledas direkt från Ulriksdal över Essingeleden förbi Norrtull
sker betydande minskningar av både miljöstörningar och trnsportkostnader.
Detta kan åstadkommas genom E 4-länken mellan Frösunda och Karlbergs
trafikplatser. Vägförkortningen blir ca 2 km, något som torde ha en stor
regional betydelse både i söder och norr.

Det är väsentligt att nya leder som anläggs för att förbättra miljö och

trafiksäkerhet i anslutning till ett äldre vägnät inte medför nya oacceptabla Mot. 1985/86

miljöproblem. När det gäller E 4-länken genom Solna kommun har vägver- T295

ket utrett ett tunnelalternativ som tillsammans med andra åtgärder begränsar
sådana olägenheter.

Solna kommun uppvisar en gynnsam utveckling i fråga om antal sysselsatta,
bl. a. tack vare kommunens goda kommunikationsläge med både spåroch
vägtrafik. Det är emellertid väsentligt att en miljömässig sanering av
trafikföringen i den södra kommundelen kan uppnås genom att Huvudstaleden
kommer till. Detta har även regional betydelse. För både Solnas och
Sundbybergs vidkommande måste klarhet skapas om hur E 18-trafiken skall
lösas i framtiden. Det är också väsentligt att den avslutade satsningen på
Bergshamravägen fullföljs med en trafikplats på E 3 sträckan ÅlkistanInverness.
Denna Europaväg tillhör landets mest belastade vägavsnitt. Även
Söderhall-Rösa på samma väg måste utföras som planerat för att ge
Norrtäljeområdet och den norra skärgården den restidsförkortning och den
trafiksäkerhet som utgör ett viktigt regionalpolitisk! mål. I sammanhanget
bör framhållas den klara oacceptabla standard som riksväg 77 til Kapellskär
håller. Vägverket utreder för närvarande förslag till förbättringar.

Arlanda flygplats utgör ett riksmål. Förbättrade vägförbindelser västerifrån
är ett oeftergivligt krav. De främsta intressenterna finns dock utanför
länet.

I den södra länsdelen finns stora behov av moderna tvärförbindelser till
Europavägnätet från snart sagt samtliga kommuncentra. Åleden och Glömstaleden
i Huddinge, Haningeleden i Haninge, länsväg 225 i Nynäshamn,
södra länken för Nacka och Värmdö samt Eriksbergsleden med bro över
järnvägen i Tumba för Botkyrkas del skulle knyta dessa expanderande
kommuner närmare Storstockholm och landet i övrigt. För Nynäshamns del
är en ny infartsled och en förbättrad riksväg 73 viktiga förutsättningar för
kommunens framtid. I en så stor industristad som Södertälje är den lokala
arbetspendlingen i stor utsträckning hänvisad till riksvägarna, varför en ny
Saltsjöbro skulle förbättra för arbetsliv och miljö. En eventuell etablering av
en civilflygplats i Tullinge ställer krav på tillgänglighet inte bara från
söderkommunerna utan också från Europavägnätet.

Under nuvarande planeringsperiods första del har mindre än 100 milj. kr.
per år tilldelats länet för genomförande av flerårsplanens objekt. Ett län som
Stockholm får normalt inte del av de särskilda medel som regeringen anvisat
för sysselsättningsskapande åtgärder i form av vägbyggnader eftersom
sysselsättningsläget i Stockholms län inte motiverar stimulansåtgärder. Detta
system leder därför till att länets väginvesteringsbehov ökar med stora tal
varje år. I dag uppgår de ej påbörjade flerårsplaneobjekten i Stockholms län
till ca 1 250 milj. kr. De därutöver aktuella behoven uppgår till 1 900 milj. kr.

Med nuvarande medelstilldelning (mindre än 100 Milj. kr./år) är den
påbörjade utvecklingen av industri och forskning på kunskapsområdet hotad
av en vägmässig stagnation. Dessutom hotas miljön och trafiksäkerheten. I
nämnda siffror ingår inte sådana ej färdigutredda leder som Kungshattleden,

Inre tvärleden, Österleden etc.

Under den kommande planperioden 1988-1997 måste riksdagens trafikpolitiska
beslut från 1979 om en samhällsekonomiskt grundad fördelning av

investeringsresurserna slå igenom också på vägbyggandets område. Detta Mot. 1985/86

kräver att en större andel än hittills av tillgängliga vägbyggnadsanslag går till T295

de stora och eftersatta vägbehoven i Stockholms län. Under alla förhållanden
bör regionen erhålla vad som följer av dess mångsidiga funktioner, mångfald
av fristående näringslivscentra och därav följande krav på transportapparaten.

Som det ser ut inför återstoden av innevarande planperiod kommer inga
nystarter av planerade vägobjekt att ske. Riksdagen bör därför inför
verksamheten under 1987 göra ett särskilt uttalande av innebörden att av
tillgängliga medel minst så mycket anvisas att flerårsplanerna i Stockholms
län kan genomföras.

Som ett sätt att finansiera angeläget vägbyggande vill vi peka på
möjligheten att ta ut vägtullar på lämplig vägsträcka i länet. Detta bör
utredas.

Hemställan

Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vid den
årliga fördelningen av väganslagen och de särskilda medlen för
sysselsättningsskapande vägbyggnader de samhällsekonomiska skälen
för en satsning i Stockholmsregionen kommer till uttryck så att denna
region vid anslagsfördelningen ej missgynnas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
utredning beträffande lämpligt vägtullsprojekt i Stockholmsregionen
bör göras.

Stockholm den 24 januari 1986

Görel Bohlin (m)

Ingela Gardner (m)

Knut Billing (m)

Alf Wennerfors (m)

Gunnar Biörck (m)
i Värmdö

Jerry Martinger (m)
Gunnel Liljegren (m)
Birgitta Rydle (m)
Allan Ekström (m)

9