Motion till riksdagen
1985/86:N270
Anita Bråkenhielm och Sonja Rembo (m)
Tillfällig export av metallskrot för bearbetning
Genom nutida koncentration och stordrift inom vissa industrigrenar har i
flera branscher ett eller två företag skaffat sig nära nog monopolställning på
specialområden — en inte oväntad utveckling i ett så litet land som Sverige.
I en monopolsituation kan man skaffa sig fördelar, bl. a. vad gäller prissättning
på sina tjänster. Om konkurrens från utländska företag genom
olika former av lagstiftning och handelshinder försvåras kan en onaturlig
inhemsk prisnivå få uppenbara nackdelar för de svenska företag som måste
anlita dessa monopoljättar för olika tjänster.
I lagstiftning från andra världskrigets dagar, tillkommen bl. a. av beredskapsskäl,
stadgas om exportförbud av metallskrot.
Även i dag kan finnas skäl att behålla metallskrot i landet. Tillämpningen
av lagstiftningen får emellertid absurda konsekvenser då den används för
att hindra industriföretag i metallbranschen att tillfälligt utföra metallskrot
avsett att efter upparbetning omedelbart återtas för återanvändning i tillverkningen.
Ett exempel:
SKF Norden köper grovsvarvade ämnesringar av mässing från ett metallgjuteri
i Norge. Detta metallgjuteri ägs av en svensk industrikoncern.
De grovsvarvade ämnesringarna finbearbetas sedan hos SKF i Göteborg
varvid 70 viktprocent bearbetas bort och blir metallskrot. Detta metallskrot
kan direkt omsmältas till nya produkter av samma slag, som från vilket det
bortbearbetats.
I dag finns två alternativ att tillgå:
1. Att flytta bearbetningen till gjuteriet i Norge (önskemål från leverantören)
varvid skrotet faller där.
2. Bearbeta godset i Göteborg och sälja skrotet till svensk skrotuppköpare,
för omsmältning till tackor, på vilka exportförbud inte föreligger.
Ett tredje alternativ, vilket SKF bedömer vara rimligt, är att skrotet får
returneras till gjuteriet i Norge att endast användas för gjutning av produkter
till SKF Norden, varvid då ca 70 % utgörs av av SKF levererat skrot och
resten, ca 30 viktprocent, utgörs av norskt inhemskt material eller till Norge
importerat material.
Med detta alternativ bibehålls bearbetningen i Göteborg och totala kostnaden
för tillköpta ringar reduceras med ca 10 %, motsvarande ca 1,1 milj.
kr./år i 1985 års priser.
Med andra ord: SKF Norden får betala 1,1 milj. kr./år för att inhemska
skrotuppköpare har den monopolställning de har. Skrotuppköparens pre
station är att smälta skrotet till tackor och att exportera tackorna till leverantören
i Norge.
Leverantören har inget behov av tackor för sin process utan kan direkt
använda det skrot som faller vid bearbetningen i Göteborg.
Från SKF uppges också att frågan har en kvalitetsaspekt; genom en direkt
kontakt med det gjuteri som står för upparbetningen och en överenskommelse
om att man verkligen får samma material tillbaka kunde man ha
uppnått en större säkerhet beträffande kvaliteten medan man nu inte har
samma möjlighet till kontroll av vilken inblandning av främmande material
som sker.
Ett annat exempel:
Enbart i armaturbranschen berörs totalt uppskattningsvis 2 500 sysselsatta
av en onödig påfrestning på lönsamhet och överlevnadsmöjlighet enbart
på grund av en onödig fördyring av bearbetningen av mässingsavfall.
Sedan riksdagen avslagit tidigare motionsyrkanden av samma innebörd
har ytterligare koncentration av företag i skrotbearbetningsbranschen skett.
I januari 1986 måste ett småföretag i armaturbranschen betala 4:25 kr.
kg för uppbearbetning av sitt mässingsavfall medan samma tjänst enligt
företagets uppgift skulle kunna köpas på kontinenten för 2 kr./kg.
Ett upphävande av exportförbudet i det speciella avseende som det här
gäller — alltså för bearbetning och återanvändning i den egna tillverkningen
— vore en rimlig utökning av företagens möjligheter att på ekonomiskt
bästa sätt få sina behov tillgodosedda. Det behöver inte ens betyda att all
sådan bearbetning går svenska företag förbi — det kanske kan betyda att de
anpassar priset på sina tjänster till den nivå som en sund konkurrens innebär.
Att påstå — som man gjort från berörda storföretag i metallbearbetningsbranschen
— att ett införande av en sådan möjlighet till konkurrens skulle
innebära att Sverige skulle tömmas på skrot är uppenbarligen inte en hållbar
invändning så länge möjligheten att köpa bearbetning utomlands förbehålls
de tillfällen då metallen skall gå tillbaka i samma mängd i företagets
egen tillverkning.
Frågan bör skyndsamt lösas.
Hemställan
Med anledning av det anförda hemställer vi
att riksdagen hos regeringen begär ändring i kungörelsen om allmänt
exportförbud, 1950:324, på sådant sätt att företag i tillverkningsindustrin
medges tillfällig utförsel för bearbetning av metallskrot
i det fall det är avsett för återtagning och återanvändning i den
egna tillverkningen.
Stockholm den 27 januari 1986
Anita Bråkenhielm (m) Sonja Rembo (m)
Mot. 1985/86
N270
6