Motion till riksdagen
1985/86:Sk249

Hans Nyhage (m)
Befrielse i vissa fall från skyldigheten att betala ränta vid
gåvobeskattning

Enligt 52 § 1 mom. andra stycket lagen om arvsskatt och gåvoskatt skall
ränta utgå — om skatt inte blivit fastställd inom åtta månader efter sista
datum för deklarationsinlämnandet — fr. o. m. nionde månaden t. o. m.
den månad då länsstyrelsen fastställt skatten. Lagen gör inget undantag
med anledning av fördröjd handläggning av skatteärendet i länsstyrelsen.

Enligt denna lagbestämmelse kan alltså en enskild person, som i alla
avseenden fullgjort sina skyldigheter, tvingas betala ränta för en fördröjd
handläggning i länsstyrelsen. Vederbörande bestraffas för en åtgärd, som
hon/han inte i minsta avseende kunnat påverka eller bär ansvaret för. Detta
står i strid med allt rättstänkande.

De orimliga konsekvenserna av en sådan lagstiftning illustreras påtagligt
av följande fall hämtat ur verkligheten. Två syskon, syster och bror, erhöll
samtidigt 1983 var för sig en exakt lika stor penninggåva. Både deklarerade
sin gåva helt i enlighet med gällande bestämmelser i samband med självdeklarationen
i februari 1984. Deklarationerna behandlades av samma länsstyrelse.
Brodern erhöll sin gåvoskattsdebitering från länsstyrelsen i sådan tid,
att ränta ej debiterades. Systern däremot, erhöll inte sitt besked förrän efter
18 månader och blev därmed skyldig betala ränta. Här gäller alltså samma
gåvobelopp, samma tid för deklarationslämnandet samt handläggning av
samma länsstyrelse — men mer än ett års skillnad i handläggningen. Och i
skydd av lagstiftningen utkräver så länsstyrelsen ränta av den, som helt
oskyldig utsatts för fördröjning i handläggningen av ärendet. Var finns den
enskildes rättstrygghet i en sådan lagstiftning?

I det angivna ärendet har kammarkollegiet efter besvär utfärdat en ”förklaring”
med följande innehåll:

Av förarbetena som ligger till grund för lydelsen av 52 § 1 mom. 2 st. lagen
(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt framgår att räntan är avsedd att vara
en respitränta och att dess funktion är inte i första hand att effektivisera
skatteuppbörden. Räntan skall i stället kompensera det allmänna för en
ränteförlust som motsvaras av en räntevinst för den skattskyldige genom att
denne betalar skatt vid en senare tidpunkt. Orsaken till dröjsmålet med att
fastställa gåvoskatt saknar betydelse (jfr NJA 1984 s. 865.)

Kollegiet bestrider bifall till besvären.

Av förklaringen framgår att räntans funktion faktiskt också är att effektivisera
skatteuppbörden — om än inte iförsta hand!Hur kan skatteuppbörden
effektiviseras genom en utdragen handläggning i länsstyrelsen.

Av förklaringen framgår vidare att det ”allmänna” skall kompensera sig

för en ränteförlust, sorn det ”allmänna” själv gör sig skyldig till! Den enskilde
har varken begärt den fördröjda handläggningen eller kunnat påverka
den. Att det därtill i svensk lagstiftning spekuleras om en fiktiv räntevinst
för den enskilde är skrämmande. Och för denna spekulation skall den enskilde
bestraffas av just den, dvs. det ”allmänna”, som själv bär hela ansvaret.

Den ifrågavarande lagstiftningen måste ändras så att enskild person inte
oförskyllt bestraffas. Det måste ankomma på ansvarig myndighet att handlägga
ärenden så att påstådda ränteförluster för det allmänna så långt möjligt
begränsas. Den enskilde skall inte tvingas bära ansvaret för myndighetens
hantering av ett ärende.

Hemställan

Med anledning av vad ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att en enskild person ej skall debiteras ränta
på grund av fördröjd handläggning av arvs- och gåvoskatteärende.

Stockholm den 22 januari 1986
Hans Nyhage (m)

Mot 1985/86
Sk249

12