Motion till riksdagen
1985/86:Ju403

Allan Ekström m. fl. (m)
Nämndemän i tingsrätt m. m.

Nämnden i tingsrätt skall spegla det allmänna rättsmedvetandet och allmänt
rådande värderingar på ett någorlunda allsidigt och representativt sätt - det
är i dag själva grunden för nämndens legitimitet. Lagen är, som bekant, ofta
oklar, mångtydig och motstridig eller har luckor. Vad skall då gälla? blir frågan.
Svaret blir enligt den finländske professorn Aulis Aarnio i uppsatsen
Värdena och domarreglerna, intagen i Festskrift till Jan Hellner 1984, att
valet av det slutliga innehållet blir beroende av domarens värden och värderingar.
Det är därför inte möjligt att skarpt skilja mellan rätt och moral.
Rättsnormerna utgör enligt professor Aarnio endast en del av samhällsnormerna.
Domaren måste med andra ord ständigt ha fingret på tidens puls.
Aarnio påpekar att Olaus Petri uttrycker en besläktad tanke i domarregeln
nr 13: ”Den menige mans bästa är den yppersta lagen, och därföre att det
som finnes den menige man till nytta vara, det bör hållas för lag, ändock att
beskriven lag efter orden synes annorlunda lyda.” Enligt Olaus Petri skulle
det sålunda t. o. m. vara domarens plikt att handla mot lagens klara bokstav,
om det var nödvändigt för att uppnå en skälig lösning.

I en annan uppsats i samma festskrift citerar professor Sven-Olof Lodin
Aristoteles, som för länge sedan uttryckte samma sak, nämligen att en lagregel
inte kan ge svar på alla tänkbara situationer och att det därför blir domstolens
sak att döma som lagstiftaren själv skulle döma, om han varit närvarande
vid tillfället, och så som han skulle ha beslutat, om han känt till det
ifrågavarande fallet.

För att kunna uppfylla dessa villkor för sin legitimitet — som också följer
ur tryckfrihetsförordningens stadgande om utseende av jurymedlem - får
nämnden självklart inte vara hur liten som helst. I så fall förlorar den sin
legitimitet. Vid tidigare överväganden har riksdagen funnit att antalet fem
är ett minimum.

Riktigheten av denna uppfattning är nu allmänt befäst. Överallt beklagas
reformen från år 1983, såväl av yrkesdomarna som av nämndemännen själva.
Sveriges domareförbund skrev sålunda den 30 oktober 1984 till justitieministern
bl. a.: ”Nämndemannakårens allsidiga sammansättning har under
åren ansetts vara av stort värde i och för sig. När antalet nämndemän i de
vanligaste brottmålen nedsattes från fem till tre synes man dock knappast ha
haft det tydligt för ögonen, att möjligheten av en representativ sammansättning
i det enskilda målet därigenom gick praktiskt taget förlorad.” I det senaste
numret av tidskriften Nämndemannen (1985 nr 4), utgiven av Nämndemännens
riksförbund (NRF), redovisas vidare följande uttalande från Bo

dens nämndemannaförening av den 29 oktober 1985: ”Med beklagande Mot. 1985/86
konstaterar Bodens nämndemannaförening, att det väntade riksdagsbeslu- Ju403
tet om en återgång till 5-mannanämnder istället blev ett beslut om bibehållande
av 3-mannanämnder. — Underhandskontakter med representanter för
alla riksdagspartierna pekade mot en positiv lösning av frågan om antalet
nämndemän. Men i riksdagsdebatten visade det sig, att politiska krumbukter
och taktiska finter tydligen var väsentligare än att tillmötesgå önskemålet
från en enig domare- och nämndemannakår om en ur rättstrygghetssynpunkt
väsentlig ändring av lagen. — Bodens nämndemannaförening vill än
en gång med skärpa framhålla kravet på en återgång till 5-mannanämnder
(4-mannanämnder i länsrätterna), samtidigt som föreningen enträget uppmanar
såväl NRF:s styrelse som alla nämndemän i landet att bearbeta inte
blott berörda utskottsledamöter utan även andra riksdagsmän och klargöra
vikten av att en återgång sker till tidigare gällande bestämmelser.”

Förutom att sålunda spegla det allmänna rättsmedvetandet har nämndemannainstitutionen
i sin tidigare sammansättning tillgodosett önskemålen
om kontinuitet och likformighet i lagtillämpningen. Just dessa omständigheter
- att nämnden förnyas successivt och deltar i rättskipningen någorlunda
ofta under en längre tidrymd — brukar vi i Sverige med stolthet framhäva
som något särskilt positivt, då nämnden jämförs med juryinstitutionen
utomlands.

Alla dessa förhållanden har slutligen bidragit till att förbättra urvalet av
nämndemännen. Tingsrätterna har hittills åtnjutit ett alldeles särskilt stort
mått av förtroende och tillit från allmänhetens sida i förhållande till andra
jämförbara institutioner. Det är därför desto mera tragiskt att många nämndemän
nu talar om att sluta efter pågående period därför att tingsrätten,
med nämndemännens egna ord, inte är sig lik längre.

En helt annan fråga är innehållet i omröstningsreglerna. Det spörsmål
som då är av intresse avser det fallet att siffrorna i tingsrätten blir två mot
två eller tre mot tre. Tidigare hade ordföranden alltid utslagsröst. Nu råder
den inskränkningen att ordföranden har förlorat sin utslagsröst i den situationen
att en mening kan anses lindrigare än den andra. Det är då fråga om
brottmål där den ena gruppen t. ex. vill döma till böter medan den andra vill
utdöma fängelse. I alla övriga situationer har ordföranden även nu kvar sin
utslagsröst. Om tre ledamöter vill ge hustrun vårdnaden om barnet medan
tre vill ge mannen vårdnaden, vinner alltså den mening som ordföranden biträder.

Visst bör yrkesdomaren ha den positionen i dömandet att han alltid har
utslagsröst; det erkännandet bör samhället kunna ge honom. Det tycker
många nämndemän också. Men olika upfattningar här får självfallet inte inverka
på frågan om antalet nämndemän. Det skall vara möjligt att rösta på
fem nämndemän även för den som vill behålla nuvarande omröstningsregler.
Yrkandet i motionen begränsas därför till att avse antalet nämndemän.

4

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1
juli 1983 beträffande antalet nämndemän i tingsrätt och länsrätt.

Stockholm den 21 januari 1986
Allan Ekström (m)

Knut Billing (m) Birgitta Rydle (m)

Görel Bohlin (m) Jerry Martinger (m)

Gunnar Biörck (m) Alf Wennerfors (m)

i Värmdö

Mot. 1985/86
Ju403