Motion till riksdagen
1985/86 :A497

Pär Granstedt m. fl. (c)
Åtgärder mot den regionala obalansen i Stockholms län

Stockholmsregionen är en gynnad del av landet, särskilt i fråga om
arbetsmarknad och ekonomi. De fördelar regionen har på dessa områden är
dock inte likformigt fördelade över Stockholms län. Stockholmsregionen är
en region med utpräglad obalans. Vissa delar intar en mycket gynnad
ställning medan andra brottas med betydande problem. Dess värre tenderar
klyftorna i många avseenden att öka. Att skapa en mera balanserad
utveckling i Stockholmsregionen är därför en central politisk uppgift. I hög
grad är det naturligtvis regionens egna organ som har huvudansvaret för
detta. De regionala balansproblemen intar också en viktig position såväl i
enskilda kommuners planering som i regionalplaneringen i landstingets regi.
Det faktum att Stockholmsregionen är ett huvudstadsområde gör dock att
staten har ett särskilt stort ansvar för regionens utveckling.

Arbetsmarknad

Obalansen i Stockholmsregionen kommer tydligt till uttryck i arbetsmarknadsläget.
I regionens centrala delar är antalet arbetstillfällen 1,5 gång så stor
som antalet förvärvsarbetande. I de nordliga förortskommunerna motsvarar
antalet arbetstillfällen knappt två tredjedelar av de förvärvsarbetande medan
arbetstillfällena i de södra förortskommunerna inte motsvarar mer än hälften
av antalet förvärvsarbetande. Antalet arbetslösa är också betydligt flera i
regionens perifera delar än i de centrala och ungefär 50 % fler i söder än i
norr. För ungdomar är skillnaden mellan norr och söder ännu större.

Staten har ett mycket stort ansvar för denna ojämna fördelning av
arbetstillfällen. Över 90 % av de arbetsplatser där byggnadsstyrelsen har
lokalansvaret finns i Stockholms och Solna kommuner.

Denna oerhörda koncentration av arbetstillfällen till de centrala delarna
av regionen innebär naturligtvis att de boende i de yttre delarna missgynnas
ur sysselsättningssynpunkt. Särskilt drabbade är kvinnorna som enligt många
undersökningar visar mindre benägenhet att acceptera långa pendelresor.
Ett annat resultat är långa och tidsödande pendlingsresor, många gånger med
betydande sociala problem som följd. Dessa ställer också mycket stora krav
på trafikapparaten, både den kollektiva trafiken och vägnätet, med mycket
stora trafiktoppar morgon och kväll och en extremt ojämn belastning. Detta
leder i sin tur till onödigt stora samhällsekonomiska kostnader.

Staten bör därför, som en av de dominerande arbetsgivarna i Stockholms

1 * Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr A495-500

regionen och en av de huvudansvariga för den ojämna fördelningen av Mot. 1985/86

arbetsplatserna, ta initiativ för en bättre fördelning av arbetsplatser i A497

regionen. Detta kan lämpligen ske genom att ett program utarbetas för
omfördelning av statliga arbetsplatser i Stockholmsregionen. Likaså bör
staten genom sina regionala organ, länsstyrelse och regional utvecklingsfond
samarbeta med landsting och berörda kommuner för att på olika sätt
stimulera näringslivets utveckling i underförsörjda regiondelar och underlätta
en omflyttning av enskilda företags arbetsplatser från överhettade delar av
regionen till sådana med brist på arbetstillfällen.

Utbildning

Ett annat område av stor betydelse för den regionala obalansen och där
staten har ett betydande ansvar gäller utbildningssektorn. Också här är
skillnaden mellan olika regiondelar stor. Gymnasieskolan är bättre utbyggd i
regionens centrala delar än i dess yttre och i synnerhet i söderkommunerna.

Särskilt markant är detta när det gäller högskoleförberedande linjer. I fråga
om kortare mer praktiskt inriktade linjer är det snarare de mer centralt
belägna kommunerna som är underförsörjda. Därför finns det anledning att i
skolplaneringen i regionen eftersträva en mer balanserad utbyggnad av
gymnasieskolan.

När det gäller den högre utbildningen är obalansen än mer påtaglig.

Praktiskt taget alla regionens högskolor är koncentrerade till Stockholms och
Solna kommuner och norr om Slussen. En undersökning gjord vid planeringskontoret
i Haninge kommun i fråga om benägenhet till universitetsstudier
i olika kommuner i länet visar att denna koncentration har mycket
påtagliga effekter. Enligt denna har kommunerna i norra Stockholmsområdet
dubbelt så många högskolestuderande i förhållande till sitt invånarantal
som de i söder. Om man jämför kommunerna närmast universitetet med dem
på två mils eller större avstånd därifrån blir relationerna 1:4. Givetvis måste
man räkna med att den allmänna sociala segregeringen i Stockholmsregionen
bidrar till dessa skillnader. Sambandet mellan avstånd och benägenhet till
universitetsstudier är dock så slående att detta är en viktig faktor. Intervjuundersökningar
visar också att restiden är ett stort problem.

En viktig åtgärd för att motverka de stora klyftorna i Stockholmsområdet
bör därför vara att bygga upp en högre utbildning i den södra länsdelen.

Underlaget i form av högskolestuderande är redan i nuläget tillräckligt stort
för att bygga upp en högskola med ett förhållandevis brett utbildningsutbud.

Om benägenheten för högre studier i den södra regiondelen skulle närma sig
vad som är genomsnittet för Stockholms län skulle detta ge underlag för ett
mindre universitet av samma storlek som i Umeå eller Linköping.

Att en högskola för södra Stockholmsregionen skulle ha stor betydelse för
utvecklingen av denna regiondel står utom allt tvivel. Under senare år har det
kommit att stå alltmer klart att tillgången till en högskola är en av de
viktigaste utvecklingsfaktorerna.

4

Kommunikationer Mot. 1985/86

A497

Kommunikationssystemets utformning har självfallet också en mycket stor
betydelse för regionens utveckling. I huvudsak är det landstinget genom SL
som har ansvar för den kollektiva trafiken i Stockholmsregionen. Staten har
dock ett särskilt ansvar för järnvägstrafiken och för regionens förbindelser
med andra delar av landet. Det är viktigt att denna viktiga infrastruktur
utformas så att inte bara regionens centrala delar utan också de yttre delarna
har goda förbindelser utåt.

Stockholmsregionen har tvivelsutan mycket goda förbindelser såväl med
övriga landet som med världen. Nyttan av dessa förbindelser hänger dock
starkt samman med möjligheterna att snabbt ta sig till flygplatsen. En
framtida trafikflygplats i södra delen av Stockholms län skulle i viss
utsträckning förbättra tillgången till flyg för den delen av länet. Givetvis
måste man dock räkna med att Arlanda kommer att vara den dominerande
trafikflygplatsen för såväl utrikes- som inrikesflyg också i framtiden. Därför
är det viktigt att alla delar av länet får goda förbindelser med Arlanda. Detta
skulle avsevärt underlättas om Arlanda fick en järnvägsförbindelse. Därmed
skulle Arlanda kunna försörjas inte bara med snabbtåg till centrala Stockholm
utan också genom snabbpendeltåg från länets sydvästra och sydöstra
delar. Också förorterna längs norra stambanan skulle på detta sätt kunna få
bättre förbindelser med Arlanda. I en framtid skulle man också kunna tänka
sig att Arlandajärnvägen utsträcktes mot Norrtälje och Kapellskär.

I kommunerna Solna, Sollentuna, Upplands-Väsby och Sigtuna längs
norra stambanan bor ca 130 000 invånare. Trots kommunernas läge vid norra
stambanan är fjärrtågsförbindelserna dåliga. Förutom att lokaltågen till
Uppsala gör ett uppehåll i Märsta saknas fjärrtågsstation i området. Resande
till och från dessa kommuner är hänvisade till att resa till Stockholms central
och sedan ta pendeltåget tillbaka längs samma linje norrut. En avsevärt
förbättrad trafikstandard för norra delen av Storstockholm skulle enkelt
kunna ordnas genom inrättandet av en ny fjärrtågsstation förlagd till Märsta,

Upplands-Väsby eller Sollentuna. Därmed skulle en situation jämförbar
med vad som nu gäller för sydvästsektorn, som försörjs av en fjärrtågsstation
vid Södertälje södra, uppstå. En ny fjärrtågsstation i norrort skulle också
innebära en avlastning i Stockholms central, till stor fördel för alla resenärer.

Planeringen av en ny järn vägssträckning från Flemingsberg över Grödinge
till Järna är nu långt gången. Syftet med den nya sträckningen är att komma
ifrån de kapacitetsproblem som för närvarande råder på banan
Stockholm—Södertälje och att förkorta restiden för fjärrtågen. Den nya
bansträckningen har mött en hel del kritik ur olika utgångspunkter men
hittills finns det ingenting som tyder på att planerna skulle förändras. Det är
dock av största vikt att den nya bansträckningen planeras på ett sådant sätt att
största möjliga hänsyn tas till miljön i de områden som berörs. Vidare får inte
den förkortning av restiden med några minuter som den nya sträckningen
möjliggör leda till avsevärt försämrade trafikförhållanden förstora trafikantgrupper.

Valet av fjärrtågsstationer i den södra delen av Stockholms län är därvid av
stor betydelse. Landsting och Huddinge kommun gör nu stora utvecklings

satsningar vid Flemingsberg, vilket gör en förläggning av en kommande Mot. 1985/86

”Stockholm syd” dit angelägen. Det är samtidigt mycket viktigt att inte A497

fjärrtågsförsörjningen för Södertälje försämras. Om järnvägssträckningen
Flemingsberg—Järna förverkligas är det därför ett oavvisligt krav att en
fjärrtågsstation byggs i Järna. Samtidigt är det angeläget att en upprustning
av Södertälje Södra omedelbart kommer till stånd. Den stationen kommer
under flera år att förbli en viktig fjärrtågsstation och även på lång sikt ha
mycket stora resandeströmmar. Bl. a. behövs en handikappanpassning,
större skärmtak på plattformarna och en allmän uppsnyggning.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställer undertecknade

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts i motionen om åtgärder för en bättre fördelning av
arbetsplatser inom Stockholms län,

[2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts i motionen om gymnasieskolans utveckling i
Stockholmsregionen,1]

[3. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om en
utredning om inrättandet av en högskola för södra Stockholms län,1]

[4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om

a) järnvägsförbindelse till Arlanda,

b) en fjärrtågsstation vid norra stambanan,

c) järnvägsfrågor på Södertörn och i Södertälje.2]

Stockholm den 27 januari 1986
Pär Granstedt (c)

Karin Söder (c) Olof Johansson (c)

1 1985/86:Ub839.

2 1985/86:T437.

6