Motion till riksdagen

1985/86:A410

Sven Henricsson m. fl. (vpk)
En delegation för frågor rörande sysselsättningen i norra
inlandet

Sammanfattning

Denna motion tar upp de regionala problemen i norra inlandet som mer eller
mindre berör sju län och ett trettiotal kommuner. Motionen utmynnar i
förslaget att tillsätta en särskild inlandsdelegation med målsättningen att
skapa ett block av åtgärder för att på sikt vända den negativa utvecklingen
vad gäller såväl befolkningsutveckling som sysselsättning i området. Frågan
sammanhänger med det uttalade behovet av en långsiktig strategi för
bevarande och utvecklande av näringsliv, arbetsmöjligheter samt socialt och
kulturellt goda förhållanden i hela norra inlandet.

Mot.
1985/86
A410—414

1 Riksdagen 1985/86. 3sami. Nr A410-414

1

KARTA 11 Mot. 1985/86
A410

MORRA INLAHDET I

2506

1737

2662

2021

2566

2309

2621

2023

2518

2039

2661

2260

2563

2161

2361

2303

2513

2321

2625

2283

2523

2313

2617

2305

2510

2326

2505

2521

2606

2516

2663

2622

ARJEPLOG

TORSBY

VILELMINA

VANSBRO

KIRUNA

KROKOM

STORVMAN

MALUNG

ÖVERTORNEÅ

ÄLVDALEN

LYCKSELE

ANGE

HAPARANDA

LJUSDAL

HÄRJEDALEN

RAGUNDA

ÖVERKALIX

ARE

DOROTEA

SOLLEFTEÅ

6ALLIVARE

STRÖMSUND

NORSJo

BRACKE

JOKKMOKK

BERG

ARVIDSJAUR

PAJALA

VINDELN

KALI*

ÅSELE

SORSELE

□ INSAX EJ

m inoa«

2

Fortsatt folkminskning Mot. 1985/86

Befolkningen i norra inlandet har under åren 1984 och 1985 minskat med A410
över 5 000 personer eller med ca 1,5 % enligt nedanstående tabell.

	Folkmängd 31/12 1983 31/12 1985	+
Arjeplog	3 960	3 927	_	33
Torsby	15 437	15 161		276
Vilhelmina	8 649	8 637	—	12
Vansbro	8 285	8 155		130
Kiruna	27 754	26 862		892
Stomman	8 275	8 198		77
Krokom	13 954	13 981	+	27
Malung	11 822	11 679		143
Övertorneå	6 347	6 190	—	157
Älvdalen	8 324	8 264		60
Lycksele	14 309	14 061	—	248
Ånge	13 182	13 008		174
Haparanda	9 944	9 957		13
Ljusdal	21 426	21 156		270
Härjedalen	12 925	12 717		208
Ragunda	7 493	7 333		160
Överkalix	4 964	4 842	—	122
Åre	9 535	9 651	+	116
Dorotea	3 882	3 822		60
Sollefteå	25 566	25 407		159
Gällivare	23 993	23 529		464
Strömsund	16 924	16 619		305
Norsjö	5 545	5 447		98
Bräcke	9 021	8 795	—	226
Jokkmokk	7 027	6 885		142
Berg	8 789	8 640		149
Arvidsjaur	8 331	8 182		149
Pajala	8 763	8 701		62
Vindeln	8 649	8 637	—	12
Kalix	19 528	19 358	—	170
Åsele	4 503	4 346		157
Sorsele	3 842	3 689		153
	Summa 360 948	355 908		5 040

Bakgrund

De vid årsskiftet redovisade befolkningstalen bekräftar den svåra regionalpolitiska
situationen i norra inlandsregionen. Regionalpolitiska utredningen
(SOU 1984:74) konstaterar att ”vi för ett i stort geografiskt sammanhängande
område som sträcker sig från norra Värmland i söder förbi inre delarna av
Kopparbergs län, västra Hälsingland, inre delarna av Västernorrlands län,
Jämtlands län (utom Östersundsregionen), inre delarna av Västerbottens län
upp till Norrbotten frånsett den s. k. fyrkanten, har en gemensam problembild
som kännetecknas av den lägsta sysselsättningsgraden och den högsta
arbetslösheten i landet”. Efter en konstant minskning bor för närvarande ca
350 000 människor i området, dvs. 4 % av landets folkmängd på en tredjedel
av landets yta. Utredningen anger att av de 150 000 förvärvsarbetande i norra
inlandet finns ca 19 000 eller 13 % i areella näringar (jord/skog). Om andelen
skulle vara lika stor i hela landet skulle vi ha 360 000 i dessa näringar i stället
som för närvarande 130 000. Till den dystra bilden i området hör nu att i jord

och skog samt industri och byggnadsverksamhet sysselsatta kommer att Mot. 1985/86
minska med ytterligare 13 000 under 1980-talet. Området, som alltså har den A410
lägsta sysselsättningsgraden i landet, 6 % under riksmedelvärdet för män och
8 % under samma medelvärde för kvinnorna, skulle behöva 6 000 nya
arbetstillfällen enbart för att halvera dessa skillnader! I stället pekar nu
prognoserna i motsatt riktning, dvs. en tillbakagång på 6 000 arbetstillfällen.

Regionalpolitik med marginell effekt

Konjunkturavmattningen på 1970-talet hejdade i någon mån den kraftiga
folkminskningen och utflyttningen från inlandsregionen. Svårigheterna
tvingade helt enkelt folk att stanna kvar. En något bättre konjunktur förenad
med regeringens politik, dvs. gynnandet av exportindustrin och de till denna
sektor knutna kapitalgrupperna, tenderar nu att på nytt öka tempot i
utflyttning och avfolkning. Den nya strukturomvandlingsvåg i samband med
de språng i teknologisk utveckling som vi upplever, får även den betalas av
bl. a. norra inlandet. Den geografiska och ekonomiska koncentrationen
fortsätter. Regionalpolitiska åtgärder i form av bidrag och lån till industri och
turism inom stödområde A och B, sänkta arbetsgivaravgifter i Norrbotten,
prisstöd till Norrlands jordbruk m. m. har begränsad eller ingen effekt alls.

Kortsiktigt kan dessa och liknande insatser som t. ex. arbetslöshetsersättning
och beredskapsarbeten bidra till möjligheterna att ”hålla hakan över
vattnet” men på längre sikt fordras åtgärder av mera robust slag. Här ställs
fortfarande frågan om möjligheterna att styra omvandlingen på människornas
villkor, t. ex. underlätta flyttning av arbeten i stället för människor. Den
av de borgerliga partierna bekämpade utbyggnaden av den offentliga sektorn
synes ha haft den största regionalpolitiska betydelsen. Utan denna expansion
skulle säkerligen bekymren ha varit ännu större. Det är därför angeläget att
hindra fortsatt stagnation och reträtter från regeringshåll. Kommunernas
operativa roll och möjligheter att skapa nya arbeten borde mera uppmärksammas
i stället för att centrala statsmakten nu ofta belastar kommunerna
med åtstramningspaket och restriktioner.

Den tekniska kompetensen tunnas ut

Då det gäller forskning och utveckling måste det också uppmärksammas att
industrin satsar mindre på FoU i övre Norrland än i resten av landet. En
nyligen gjord undersökning av Norrlandsfonden visar att uppskattningsvis ca
6 % av Sveriges industriella FoU sker i de fyra nordligaste länen. Deras
undersökning visar också att FoU-verksamheten har sin tyngdpunkt i
processinriktad FoU och endast i mindre omfattning i nya produkter. Det här
visar att den industriella FoU-verksamheten i norra delen av landet är
inriktad och anpassad till att landsändan i stort skall fungera som en
råvaruleverantör eller producent av halvfabrikat.

Norra inlandets starka råvaruanknytning med låg förädlingsgrad är ofta
bekräftad. Redan nu upplevs svårigheter att rekrytera nyckelpersoner till
vissa företag och i förlängningen kan tillgången på kompetens för nyttjande
och utveckling av mera komplicerad teknisk utrustning hotas. Om en sådan

tendens förstärks i en tid av ökade krav på kvalificerad personal hotas inte Mot. 1985/86

bara nu pågående verksamheter utan i ännu högre grad utvecklingsmöjlighe- A410

terna till en önskvärd bättre differentiering av arbetsmarknaden. Om
regionen passerar en viss kvantitativ gräns i den nedåtgående rörelsen hotar ett
kvalitativt ras på en rad områden avseende såväl ekonomi som kultur. Till
problembilden för hela nationen gäller i så fall hur råvarutillgångarna skall
kunna tillvaratas. Skall det ske med något slags fjärrskötsel från vissa
basstationer/stödjepunkter? Finns någon beredskap för en sådan situation?

Det förefaller vara ett rimligare alternativ att söka bevara ett socialt och
kommersiellt liv i inlandsregionen och trygga dess bevarande och utveckling
på grund av demokratiska och fördelningspolitiska principer hämtade ur
arbetarrörelsens idétradition.

Gemensam problembild - gemensamma lösningar

Det är alltså klart att hela norra inlandet i princip har en gemensam
problembild. Men norra inlandet är inte ett gemensamt område i administrativt
avseende. Området berör egentligen mer eller mindre sju olika län och
ett trettiotal kommuner.

I många fall har också berörda län i sina kustregioner en något bättre
närings- och sysselsättningsstruktur och industriell bas, varför genomsnittligt
i länen (!) situationen kan synas hygglig. Jämtlands län utgör ett typiskt
inlandsområde, men även här motsvarar den något bättre situationen i
Östersundsregionen ett slags motsvarighet till de andra länens kustregioner.

Det finns alltså en gemensam problembas för samverkan mellan norra
inlandets län och kommuner för att söka initiera en samfälld och stark
opinion med krav på konkreta åtgärder för norra inlandet. Det vore fel att
ersätta samfällda aktioner med rivalitet mellan län och kommuner-ja, med
”slagsmål” mellan orter inom en kommun precis som hästarna bits när
krubban är tom. Ytterligare delning av kommuner torde sällan lösa
problemen. I norra inlandet sysslar många län med samma saker. Effektiviteten
kan förloras i ”bytänkande”. En naturlig avgränsning över länsgränserna
måste sökas!

Tillsätten inlandsdelegation

Regeringen bör tillsätta en inlandsdelegation i syfte att kartlägga möjligheterna
och sedan bedriva ett konkret länsövergripande projektarbete för norra
inlandet. Målet måste vara att äntligen lägga fast en långsiktig strategi för
bevarande och utvecklande av näringsliv och kultur i hela norra inlandet. Det
måste skapas ett block av investerings- och andra konkreta insatser med en
storlek och inriktning som kan positivt förändra situationen i stort för hela
norra inlandsregionen. Delegationens sammansättning måste primärt garantera
samverkan mellan inlandskommuner, länsorgan, utvecklingsfonder,
löntagarfonderna, Norrlandsfonden och glesbygdsdelegationen. Det naturliga
är att statens industriverk (SIND) garanteras resurser för det rent
praktiska utrednings- och projektarbetet. Exempel på uppgifter i förberedelsearbetet
för projekt Norra inlandet kan vara följande:

1. Skapandet av egna finansiella resurser som komplement till redan Mot. 1985/86
tillgängliga för utvecklingsinsatser i blocket. Det gäller t. ex. prövning av A410
möjligheterna till lokala/regionala avgifter på i inlandsregionen producerad
vattenkraft och löntagarfondernas roll som möjlig finansiell resurs.

2. Infrastrukturella programfrågor, t. ex. ett verkligt lyft av inlandsbanan till
modern teknik och elektrisk drift. Utveckling av driftsformerna.

3. Industriell utveckling - främst via ökad förädling av råvaror och halvfabrikat.

4. Utveckling av skogsbruk, jordbruk och vattenbruk.

5. Turism, rekreations- och hälsocentra.

6. Tryggandet av teknisk och övrig kompetens i regionen. Skapandet av
särskilt FoU-organ i samverkan med de norrländska universiteten.

Nyckeln finns i samarbete mellan kommuner och län till ett lagarbete där

attityden ”väntan på centrala nivåns eventuella åtgärder” ersätts av konkret
utformning av forskning, program och åtgärder med förankring i inlandsregionens
specifika problem och möjligheter. Kravet på åtgärdsprogrammets
inordnande i ett nationellt ansvar och en nationell strategi hålls samtidigt
levande gentemot den centrala nivån. Den regionala nivåns mobilisering på
här angivet sätt kräver centralt resursstöd.

Redan nu finns en viss om än sporadisk samverkan etablerad mellan
berörda inlandskommuner då det gäller inlandsbanan och turistaktiviteter
kring denna. Sådan samverkan uttrycker vilja att slå vakt omkring ett
gemensamt konkret objekt: inlandsbanan. Här kan större fasthet och struktur
byggas upp i samarbetet omkring ett utvecklingsblock för norra inlandet.

Aktivitet och rörelse kan förlösa uppslag, idéer och nya lösningar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillsättande av en inlandsdelegation med uppgifter
i huvudsaklig överensstämmelse med de i motionen anförda.

Stockholm i januari 1986
Sven Henricsson (vpk)

John Andersson (vpk) Paul Lestander (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

Björn Samuelson (vpk)

6