Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:80

Bengt Westerberg m. fl.

Förslag till ny plan- och bygglag (prop. 1985/86:1)

Motionens förslag i sammanfattning

Folkpartiet anser att förslaget till plan- och bygglag {PBL) bör avslås av
riksdagen. Motivet till detta är bl. a. att det är tveksamt om PBL:s plansystem
står i överensstämmelse med grundlagen. Om PBL genomförs kommer det
att uppstå osäkerhet om planer är giltiga eller inte.

Folkpartiet för också fram en rad kritiska synpunkter på innehållet i PBL.
Utgångspunkten för de förslag som folkpartiet lägger fram är att den
enskildes ställning skall stärkas gentemot stat och kommun.

Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer med ett förslag
som innebär att det står helt klart att PBL är förenligt med grundlagen och
dessutom tillgodoser de krav på förbättringar som folkpartiet för fram.

o Den enskildes ställning bör framhävas tydligare i lagen. I gällande lag och
PBL sägs att mark får bebyggas om det är lämpligt ur allmän synpunkt.
Folkpartiet föreslår att paragrafen utformas så att det finns en rätt att
bygga men att den kan inskränkas beroende på allmänna intressen.
Härigenom utformas också lagen i enlighet med Europarådskonventionen
för mänskliga rättigheter som Sverige har skrivit under,
o Det är angeläget att inte ställa för höga krav på innehållet i översiktsplanerna.
Införandet av en översiktsplan får inte leda till ett kostsamt och
omfattande planeringsarbete i kommunerna,
o I normalfallet skall genomförandetiden för en plan sättas till 15 år. Om det
finns särskilda skäl skall kommunen kunna sänka genomförandetiden till
10 år. Någon maximitid för genomförandetiderna bör inte anges i lagen,
o Kommunen skall inte ges möjlighet att utan normalt expropriationsförfarande
lösa in mark som inte har bebyggts sedan genomförandetiden i en
plan har gått ut.

o Möjligheterna för kommunerna att besluta att åtgärder får vidtas utan
krav på bygglov bör utökas väsentligt. Det skall t. ex. alltid vara möjligt att
besluta att garage, förråd, bastu osv. skall få byggas utan lov.
o Alla skall ha rätt att göra mindre tillbyggnader eller mindre ombyggnader
även om åtgärderna strider mot en detaljplan eller andra bestämmelser,
o Avskaffandet av det s. k. tätbebyggelseförbudet måste innebära att det
blir lättare att få bygglov i områden som inte är detaljplanerade,
o Kommunen skall inte kunna vägra bygglov i mer än två år med hänvisning
till att kommunen avser att upprätta en detaljplan för ett område,
o Kommunens beslut om förhandsbesked om rätt att bygga skall gälla i
minst ett år.

1 • * Riksdagen 1985186.3 sami. Nr 77-80

o Det skall inte vara möjligt att i detaljplan reglera utvecklingen av handeln. Mot. 1985/86:80
o Organisationer som berörs av en plan, t. ex. miljögrupper, naturvårdsföreningar
och köpmannaföreningar skall ha möjligheter att påverka planarbetet
och rätt att överklaga beslut,
o Hyresgästerna skall kunna överklaga ett beslut om bygglov även om
hyresgästföreningen tillstyrkt bygglovet enligt bostadssaneringslagen.
o Ersättningen till fastighetsägare för vissa bebyggelsereglerande åtgärder
som t. ex. att vägra rivningslov och skydd för kulturhistoriskt värdefulla
fastigheter måste vara förmånligare än vad regeringen föreslår,
o Planer som är fastställda efter 1978 skall ges en genomförandetid på tio år
efter PBL:s ikraftträdande. Det bör övervägas att även ge vissa äldre
planer en genomförandetid. Ersättningsreglerna till markägare i områden
med äldre planer med nybyggnadsförbud måste bli generösare än i det
liggande förslaget.

Innehållsförteckning

1. Inledning

2. Normgivningen, grundlagsfrågan

3. Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen

4. Plansystemet i PBL

5. Nybyggnadsförbuden och genomförandetiden

6. Bygglov

7. Reglering av byggnaders användning

8. Sakägare

9. Ersättningsvillkor

10. Övergångsbestämmelser

11. Hemställan

14
17

20
21

1 Inledning

Mot. 1985/86:80

Propositionens förslag

Propositionens förslag bygger i väsentliga delar på principerna i gällande rätt
men innebär en genomgripande omarbetning av dagens lagstiftning.

Alla kommuner skall ha en översiktsplan som omfattar kommunens hela
yta. Områdesbestämmelse skall kunna antas, om kommunen vill säkerställa
syftet med översiktsplanen inom visst område. Dagens stadsplan och
byggnadsplan ersätts av en enda plan, som kallas detaljplan. Den skall ha en
genomförandetid som begränsar byggrätten i tiden.

Nybyggnadsförbuden avvecklas. En principiell rätt införs att återuppföra
byggnader som har rivits eller brunnit ned. Vidare får fastighetsägare rätt att
göra både utvändiga och invändiga ändringar av byggnader, även om
ändringarna strider mot detaljplanen. En rätt att få bygglov till kompletteringsåtgärder
införs beträffande en- eller tvåbostadshus utanför område med
detaljplan.

Länsstyrelsens fastställelseprövning av planer slopas. Länsstyrelsen skall
ha möjlighet att i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser.

Alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall, liksom
hyresgästernas organisationer, ha samma ställning som sakägarna.

Tillstånd till byggande m. m. lämnas i form av bygglov, rivningslov och
marklov. Förhandsbesked kan lämnas till åtgärder som kräver bygglov.
Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala beslut.
PBL föreslås träda i kraft den 1 januari 1987.

Dagens plansystem

I gröva drag ser dagens plansystem ut på följande sätt. Generalplan skall
ange grunddragen för markens användning till olika ändamål, t. ex. i
tätbebyggelser, friluftsliv, viktigare trafikleder och andra allmänna platser.
På framställning av kommunen kan generalplanen fastställas av länsstyrelsen.
Den får då vissa rättsverkningar som inte finns hos en generalplan som
bara är antagen av kommunen.

Stadsplan skall upprättas i den mån det genom kommunens utveckling
behövs för den närmare regleringen av bebyggelsen. Kommunerna har
ansvaret för att gator byggs och underhålls inom området med stadsplan. Om
tätbebyggelse har uppkommit eller om sådan bebyggelse kan väntas uppkomma
i ett område och stadsplan inte anses böra upprättas skall byggnadsplan
upprättas i den mån sådan plan anses behövlig för reglering av
bebyggelsen.

Inom områden med byggnadsplan är det de enskilda fastighetsägarna som
ansvarar för plangenomförandet. Både stadsplan och byggnadsplan skall för
att bli gällande fastställas av länsstyrelsen. Båda planformerna ger en s. k.
byggrätt, dvs. åtgärder i enlighet med planen kan i princip inte vägras.

Brister med nuvarande ordning

Mot. 1985/86:80

Den nuvarande byggnadslagstiftningen är svåröverskådlig. I byggnadsstadgan
återfinns en mängd regler som borde finnas i en förordning. Lagstiftningen
är också inaktuell bl. a. för att det inte nämns något i lagen om den
översiktliga planering som nästan alla kommuner bedriver. Det saknas t. ex.
lagregler för medborgarinflytande över denna planering.

Många fastigheter har kommit att beläggas med nybyggnadsförbud.
Nybyggnadsförbuden är ett resultat av att planerna har en obegränsad
giltighetstid. Detta har medfört att det finns många byggrätter som samhällsutvecklingen
gjort mycket olämpliga. Då kommunerna har saknat resurser
att upprätta och genomföra nya planer och i samband med det ge ersättning
till fastighetsägare med byggrätter har de i stället valt att lägga nybyggnadsförbud.

Behovet av att reformera lagstiftning

Byggnadslagstiftningen berör i hög grad den enskildes intressen. Det
understryker ytterligare vikten av en enkel lagstiftning som är lätt att
överblicka. Det får inte råda några oklarheter om t. ex. vilka åtgärder som
kräver bygglov. I dessa avseenden är PBL en förbättring t. ex. genom att det i
lagen införs en rätt att erhålla förhandsbesked vid ansökan om bygglov och
genom att skyddet för pågående markanvändning förstärks.

En av grunderna för planläggning och beslut om bygglov i PBL är den lag
om hushållning med naturresurser (NRL) som föreslås i proposition
1985/86:3. Folkpartiet har länge verkat för en konkretisering och lagreglering
av den fysiska riksplaneringen vilket sker genom den föreslagna naturresurslagen.
I en särskild motion för vi fram förslag till förbättringar i naturresurslagen.

2 Normgivningen, grundlagsfrågan

Lagrådet har i sitt yttrande över förslaget till PBL skrivit: ”Lagrådet nödgas
konstatera att förslaget i vad avser kommunernas befogenheter att i
planbestämmelser reglera markanvändning och bebyggelse knappast torde
vara förenligt med grundlagen.”

Lagrådet har vid sin granskning på sedvanligt sätt bedömt om lagförslaget
är förenligt med bestämmelserna i regeringsformen om normgivning.
Lagrådet anser inte att så är fallet och motiverar detta på följande sätt:

Områdesbestämmelser av det slag som nu har nämnts kan komma att bli
hindrande för ett stort antal fastighetsägare samt få betydelse för många
människors boende och arbetsmiljö och deras möjligheter till rekreation och
friluftsliv. Lagrådet ifrågasätter om de - även om deras betydelse självfallet
inte avser andra frågor än markanvändning och bebyggelse - likväl inte
uppfyller de krav på generell giltighet som kännetecknar föreskrifter i RF:s
mening. Vad som nu har sagts om områdesbestämmelsernas normativa
karaktär får anses gälla även beträffande detaljplaner till den del de används
för reglering av markanvändning och bebyggelse inom sådana relativt stora
områden som har angivits i lagrådsremissen.

Lagrådet anser att även översiktsplanen har en normativ karaktär.

Mot. 1985/86:80

Någon tvekan om förslagets grundlagsenlighet har inte behövt uppkomma
om 8 kap. 7 § stycke 3 i regeringsformen ändrats så att bemyndigandet enligt
lagrummet kommit att avse föreskrifter om markanvändning och byggnadsföreskrifter
av annat än detaljbetonat slag samt om kommunernas kompetens
på området reglerats i överensstämmelse med delegationsföreskrifterna
i 8 kap.

Gentemot lagrådets resonemang invänder departementschefen bl. a. att
översiktsplanen enligt hans mening inte blir bindande för de kommunala
beslutsfattarna och därför inte får karaktär av föreskrifter i den mening som
ordet används i 8 kap. RF. Enligt departementschefen är beslut om planer
inte att betrakta som normgivning utan som en form av rättstillämpning.

Han hävdar vidare att PBL när det gäller plansystem inte avviker så
väsentligt från dagens byggnadslagstiftning att dess konstitutionella karaktär
förändrats. Enligt departementschefen är det rimligt att utgå från att dagens
byggnadslagstiftning är förenlig med grundlagen och att PBL därmed också
är det.

Något slutligt svar huruvida PBL är förenlig med grundlagen eller inte
torde erhållas först vid en domstolsprövning av ett aktuellt ärende sedan
lagen väl antagits och börjat tillämpas. Med hänsyn till lagrådets ställningstagande
är det sannolikt att någon enskild skulle komma att överklaga ett
planbeslut med hänvisning till att beslutet om planen fattas i en ordning som
strider mot grundlagen.

Oavsett vad statsrådet har anfört i detta sammanhang och oavsett vad
riksdagen kan komma att besluta kan en domstol därvid finna att planen är
utan rättskraft. Det finns således en risk att, om PBL antas i föreliggande
skick, det kan inträffa att en domstol finner en områdesbestämmelse vara en
bindande föreskrift som dock saknar verkan eftersom den meddelats av
kommunen utan vederbörligt bemyndigande.

Föreskriften kan t. ex. gälla markanvändning vilket ligger utanför det
enligt grundlagen delegeringsbara området. Föreskrift som tillkommer i
grundlagsstridig ordning skall enligt 8 kap. 14 § RF inte tillämpas. Om t. ex.
ett beslut om byggnadslov bygger på en viss områdesbestämmelse kan
regeringsrätten som slutinstans dela lagrådets bedömning och dra slutsatsen
att bestämmelsen är en föreskrift utanför det delegeringsbara området. Då
skall regeringsrätten i sin dom anse områdesbestämmelsen såsom icke giltig.

Risken att en rad planbestämmelser meddelade av kommun på detta sätt
kommer att underkännas i enskilda ärenden torde vara uppenbar. PBL:s
tillämpning skulle på så vis snabbt undermineras.

Rättsosäkerhet kommer att uppstå då medborgarna inte med säkerhet kan
veta om t. ex. en områdesbestämmelse har karaktär av föreskrift och ligger
inom det delegeringsbara området eller om den faller utanför och ej är
gällande.

Vi anser att det är lämpligt att kommunerna har möjlighet att fatta beslut
om översiktsplaner, områdesbestämmelser och detaljplaner. Det är självfallet
inte önskvärt att riksdagen fattar beslut i dessa frågor. Regeringsformen
bör därför vara utformad så att det inte kan råda någon oklarhet om att
kommunen har möjlighet att fatta sådana beslut.

Riksdagen bör bl. a. därför avslå propositionen. Det bör därefter ankomma
på regeringen att återkomma med förslag som innebär att det står helt
klart att PBL är förenlig med grundlagen.

Därutöver har vi åtskilliga invändningar mot lagförslaget, oavsett grundlagsenligheten.
Även detta motiverar ”återremiss” och omarbetning. Våra
viktigaste åsikter redovisas i det följande. Dessa bör ges regeringen till
känna. Regeringen bör återkomma med ett nytt förslag där dessa synpunkter
beaktats.

3 Avvägningen mellan enskilda och allmänna
intressen

Alltsedan 1972 års ändringar av byggnadslagen har enligt 5 § nämnda lag
gällt att för att mark skall få användas till bebyggelse den skall vara från
allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Bedömningen av om marken är från
allmän synpunkt lämplig görs av myndighet. Innebörden av stadgandet är att
den enskilde markägaren inte anses ha någon självständig rätt att bebygga sin
mark utan sådan rätt uppkommer först om offentlig myndighet befinner den
från allmän synpunkt lämplig att bebyggas. En bestämmelse av denna lydelse
har i förslaget till PBL införts i 1 kap. 6 §.

Bestämmelserna finns således redan i gällande rätt. Det finns ändå
anledning att ompröva stadgandets lydelse med hänsyn till Europadomstolens
tolkning 1983 av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europarådskonventionen
angående skydd för mänskliga rättigheter. Enligt denna artikel
stadgas som huvudregel att envars rätt till sin egendom skall lämnas okränkt.

Lagrådet sammanfattar domstolens uttolkning av denna artikel i domen i
Sporrong- och Lönnrothmålet så att denna artikel, liksom konventionen i
dess helhet, bygger på förutsättningen att en rimlig avvägning skall göras
mellan samhällets intressen och kravet på skydd för den enskildes grundläggande
rättigheter.

Äganderätten utgör som framgår av den nämnda artikeln en av de
grundläggande rättigheterna i Europakonventionens rättighetssystem.
”Äganderätten till mark har som de två främsta komponenterna rätten att
bruka marken t. ex. för odlingsändamål och rätten att använda den för
bebyggelse.” Det är bl. a. denna senare rätt som enligt artikel 1 till första
tilläggsprotokollet skall lämnas okränkt. Dock är inskränkningar i det
allmännas intresse möjliga enligt artikeln.

Med hänsyn till att Sverige ratificerat tilläggsprotokollet synes utformningen
av regeln i 1 kap. 6 § PBL mindre lycklig. Den framhåller nämligen det
allmänna intresset som den enda avgörande faktorn för markägarens rätt att
begagna mark för bebyggelse. Tilläggsprotokollets syn är mera nyanserad:
Den rätt att bebygga marken som ingår i äganderätten kan inskränkas eller
helt borttas om ett allmänt intresse så fordrar.

Mot denna bakgrund anser vi att paragrafen bör formuleras om så att den
bringas i bättre överensstämmelse med synsättet i det av Sverige ratificerade
tilläggsprotokollet. En sådan omformulering kan ske utan att det materiella
innehållet i stadgandet förändras.

Mot. 1985/86:80

1 kap. 6 § i PBL bör därför få följande lydelse: ”Rätten att använda mark
för bebyggelse kan av hänsyn till allmänt intresse inskränkas eller helt
bortfalla. Erforderlig intresseavvägning sker vid planläggning eller i ärenden
om bygglov eller förhandsbesked.”

Förutom den anpassning till Europarådskonventionen som vårt förslag
innebär betonas på ett klarare sätt vikten av att enskilda intressen vägs på ett
likvärdigt sätt gentemot allmänna.

4 Plansystemet i PBL

Det plansystem som föreslås i propositionen innebär i huvudsak en anpassning
till den praxis som råder i kommunerna. Enligt förslaget skall varje
kommun ha en översiktsplan. I denna skall dels anges hur kommunerna avser
att tillgodose riksintressen enligt NRL, dels grunddragen i den framtida
markanvändningen.

I den gällande byggnadslagstiftningen finns inga regler om att kommunen
skall upprätta planer för markanvändningen i hela kommunen. Den översiktliga
plan som anges i byggnadslagen är generalplanen. Praktiskt taget alla
kommuner har dock antagit s.k. kommunöversikter. Dessa tillkom under
1970-talet som en följd av den fysiska riksplaneringen.

Den föreslagna översiktsplanen skall omfatta hela kommunen. Detta
innebär dock inte att särskilda riktlinjer måste anges för alla områden. I de
flesta kommuner finns områden där inga särskilda riktlinjer behövs. I dessa
fall anges i planen endast att de allmänna reglerna i PBL gäller.

Översiktsplanen fastställs av kommunfullmäktige. Innan den antas skall
samråd ske med länsstyrelsen och andra som har ett väsentligt intresse av
planen. Förslaget till översiktsplan skall också ställas ut under minst två
månader. Genom att översiktsplanen skrivs in i byggnadslagstiftningen
skapas således garantier för en bred debatt kring planens innehåll.

I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen som finns i olika
delar av kommunen. Den utgör därmed ett underlag för beslut om bygglov
och fortsatt planering. Översiktsplanen har dock ingen bindande verkan vid
beslut om bygglov eller för den fortsatta planeringen.

I PBL döps den nuvarande stadsplanen och byggnadsplanen om till
detaljplan. Denna har en bindande verkan och innebär i princip att endast
åtgärder som stämmer överens med planen får genomföras. Kommunen har
också möjlighet att anta särskilda områdesbestämmelser för områden som
inte är detaljplanerade. Dessa områdesbestämmelser är också bindande
gentemot den enskilde.

Vid beslut om områdesbestämmelser, detaljplan eller bygglov skall en
avvägning mellan allmänna och enskilda intressen företas. Länsstyrelsens
fastställelse av planer föreslås avskaffas men besluten skall kunna överklagas
till länsstyrelsen, varvid länsstyrelsen prövar att denna avvägning skett på ett
sätt som är tillfredsställande för den enskilde.

Länsstyrelsen ges dessutom möjlighet att upphäva en detaljplan eller en
områdesbestämmelse om vissa villkor inte är uppfyllda. Detta kan således
ske om riksintressen enligt NRL inte tillgodosetts, om fråga som rör flera
kommuner inte har samordnats tillfredsställande eller om bebyggelsen är

Mot. 1985/86:80

olämplig med hänsyn till hälsa eller liknande. Mot. 1985/86:80

Vi är positiva till att kommunerna fortsättningsvis får fastställa planerna.

Det innebär en önskvärd decentralisering och avbyråkratisering. Den
enskildes intresse tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom möjligheten
att överklaga. Självklart skall den enskilde ges goda möjligheter att påverka
planarbetet även före fastställandet. Detta föreslås i PBL bl. a. ske genom
samråd och därefter genom utställning. Som framgår av avsnitt 7 i motionen
utvidgas rätten att överklaga beslut enligt PBL och vi föreslår också en
ytterligare utvidgning av den krets som ges möjlighet att påverka planer bl. a.
genom att överklaga.

Riksintressena enligt NRL ges också ett tillfredsställande skydd genom att
länsstyrelsen på eget initiativ kan besluta att en plan eller del därav inte skall
gälla.

Kommunerna skall ha antagit en översiktsplan senast den 1 januari 1990.1
propositionen säger föredragande statsråd att ”kommunerna i sin översiktliga
planläggning enligt PBL bör kunna i stor utsträckning bygga vidare på det
planmaterial som redan finns. Alltför höga krav bör inte ställas i det

inledande skedet . I de flesta fall bör det emellertid vara tillräckligt att

lägga kommunöversikten och aktuella områdesplaner till grund för översiktsplanen”
(s. 128).

I propositionen konstateras vidare att de flesta kommuner redan bedriver
en kontinuerlig fysisk översiktsplanering som i stora delar uppfyller de krav
som ställs i PBL.

Översiktsplanen är inte bindande vare sig för myndigheter eller enskilda.

Den kommer dock, liksom befintliga kommunöversikter, områdesplaner
m. m. i praktiken att få en stor betydelse för kommande beslut. Detta har
också framhållits av lagrådet. I propositionen konstateras också att den ”i
praktiken får stor betydelse vid beslut i markanvändningsfrågor”.

När det gäller utformningen av översiktsplanen konstateras i propositionen
att det ”knappast (är) möjligt att, utöver det obligatoriska innehållet,
förutse hur översiktsplanerna kommer att utformas” (s. 451).

Statskontoret har utvärderat de administrativa kostnaderna för en planoch
bygglag (rapport 1985:46) och då konstaterat att den knappast medför
ökade krav på administrativa resurser för kommunerna.

Vi anser att det är angeläget att inte ställa alltför höga krav på innehållet i
översiktsplanerna. De formuleringar som återfinns i propositionen om att
kraven på den första översiktsplanen inte behöver vara så höga kan tolkas
som att kraven kan ställas högre i framtiden. Så bör inte bli fallet. Kraven på
innehållet i översiktsplanen bör vara relativt lågt ställda. Införandet av
översiktsplanen får inte leda till att ett omfattande och kostsamt planeringsarbete
påbörjas i kommunerna. Detta bör i en ny proposition klart utsägas.

5 Nybyggnadsförbuden och genomförandetiden

I propositionen föreslås att de nuvarande nybyggnadsförbuden skall avvecklas.
Nybyggnadsförbuden är ytterst ett bevis på det nuvarande plansystemets
brister. Genom en plan försöker samhället reglera markens användning men

inte sällan har samhällsutvecklingen på skilda områden kommit att visa att Mot. 1985/86:80
planerna är olämpliga att genomföra.

I stället för att ändra planerna vilket hade inneburit en ersättningsskyldighet
gentemot fastighetsägarna hade kommunerna valt att utfärda ett
nybyggnadsförbud. Eftersom ”nybyggnad” i detta sammanhang har kommit
att omfatta i praktiken all form av bebyggelse och kommunikationsleder har
en ”död hand” lagts över enskilda fastigheter eller hela områden.

Från att ursprungligen varit avsedda att gälla något eller några år har
nybyggnadsförbuden i många fall gällt under 10-20 år. Under denna tid har
alltså samhället hindrat fastighetsägaren att uppföra nybyggnader på fastigheten
men också åtgärder som har inneburit förändringar av befintliga
byggnader.

För att bereda samhället handlingsfrihet har den enskilde tvingats att göra
betydande uppoffringar. Nybyggnadsförbuden har därmed i realiteten
kommit att bli en kränkning av den enskildes äganderätt. I propositionen
föreslås nu möjlighet att begränsa giltigheten av detaljplanen. Detta skall ske
genom att kommunen bestämmer en tid inom vilken lov till de i planen
medgivna åtgärderna skall sökas. Denna tid kallas genomförandetid. Genomförandetiden
föreslås bestämmas till minst 5 och högst 15 år.

Under genomförandetiden skall fastighetsägaren ha stark ställning och i de
fall när planen under tiden upphävs eller ändras till fastighetsägarens nackdel
skall fastighetsägaren vara berättigad till ersättning för värdet av förlorad
byggrätt. Efter det att genomförandetiden har löpt ut skall kommunen kunna
upphäva eller ändra planen utan att rättigheter som har uppkommit genom
planen beaktas. I sådana fall skall kommunen inte ha någon skyldighet att
betala ersättning till fastighetsägarna.

Vidare föreslås kommunen efter genomförandetidens utgång ha rätt att
lösa in fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse
med planen. Kommunen skall inte behöva fatta något nytt beslut om planen
om den fortfarande är aktuell efter genomförandetidens utgång. Planerna
anger i sådana fall den reglering av bebyggelsen i området som kommunen
avser att tillämpa när någon ansöker om lov.

Genom att genomförandetiden införs förutsätter propositionen att förutsättningarna
för planerna inte skall hinna bli så förändrade att planerna inte
skall kunna genomföras. En plan ”hinner inte bli gammal”. Därmed kommer
det inte heller att behövas några nybyggnadsförbud.

Det kan från principiella synpunkter riktas kritik mot genomförandetider.

Detaljplanen, som i sig är en inskränkning i fastighetsägarens möjligheter att
disponera sin egendom, ger fastighetsägaren en rätt att använda marken på
ett visst sätt. När denna rätt väl är given har det hittills, såvida nybyggnadsförbudet
inte har utnyttjats, varit möjligt för fastighetsägaren att utnyttja
möjligheterna som ges i planen eller att inte utnyttja dem. Han har därmed
inom ramen för planen haft en fri disposition av fastigheten. Skulle planen
komma att ändras har han haft rätt att få ersättning för detta.

I jämförelse med den ordning som hittills har gällt innebär förslaget om
genomförandetider en ytterligare inskränkning i fastighetsägarens rätt att
förfoga över sin egendom. Byggrätten är helt skyddad endast under själva
genomförandetiden. 15

Därefter skall kommunen kunna upphäva eller ändra planen utan att Mot. 1985/86:80

rättighet som har uppkommit genom planen beaktas och utan att ersättning
för detta utgår. Visserligen kvarstår äganderätten men möjligheten att
utnyttja den kan de facto komma att bli mindre.

Mot de principiella nackdelarna med genomförandetider står nödvändigheten
att avskaffa nybyggnadsförbudet. Även nybyggnadsförbuden innebär
som tidigare påpekats en inskränkning i den enskildes möjligheter att förfoga
över sin egendom. Vi anser därför att det framstår som mycket angeläget att
få bort nybyggnadsförbuden. Att göra detta och samtidigt behålla en ordning
där samhället påverkar markens användning genom planer är inte möjligt om
man inte är beredd att acceptera en tidsbegränsning av planerna.

Det angelägna i att avskaffa nybyggnadsförbudet leder därför till slutsatsen
att en ordning med genomförandetid för detaljplaner bör genomföras. Vi
finner det emellertid inte acceptabelt att genomförandetiderna kan begränsas
till fem år. Fem år kan för många fastighetsägare visa sig vara en orimligt
kort tid för att genomföra framför allt större byggprojekt.

Vi finner det heller inte motiverat att utgå ifrån att genomförandetiderna
skall vara desamma oavsett vilken typ av bebyggelse som planen reglerar.

Detaljplaner för bostadsområden bör därför kunna åsättas en betydligt
längre tid än vad regeringen har föreslagit. Det är inte ovanligt att människor
har planer för sina fastigheter som sträcker sig över två generationer syftande
till att t. ex. stycka en tomt för att både barn och föräldrar skall kunna bo på
samma fastighet.

I normalfallet bör den minsta tiden under vilken man har rätt att
genomföra en sådan plan inte sättas lägre än 15 år. Någon övre gräns finner vi
det inte motiverat att över huvud taget tillämpa. Det skall vara möjligt för
kommunerna att åsätta längre genomförandetider eller i vissa fall tidsobegränsade
byggrätter som hittills. Genomförandetiden bör enligt vår uppfattning
vara minst 10 år. Denna minimigräns bör dock endast utnyttjas för
sådana planer för vilka det finns särskilda skäl för att få ett snabbt
genomförande.

Regeringen bör därför också i denna del omarbeta propositionen.

Regeringen bör därvid i enlighet med vad vi här anfört utgå från att kortaste
genomförandetid i normalfallet skall uppgå till 15 år men att undantagsvis en
minimitid om 10 år skall vara möjlig att åsätta sådana planer för vilka det
finns särskilda skäl att få snabbt förverkligade. Bestämmelserna bör vidare
innebära att genomförandetider för detaljplaner i bostadsområden skall bli
längre än för sådana planer som reglerar annan mark. Slutligen skall det vara
möjligt för kommunerna att besluta att en plan inte skall åsättas någon
genomförandetid.

Inlösen efter genomförandetidens utgång

Sorn framgick av redogörelsen ovan skall kommunen enligt propositionens
förslag efter genomförandetidens utgång ha rätt att lösa in fastigheter som
inte har bebyggts i enlighet med planen.

Vi motsätter oss att kommunerna ges denna möjlighet. Att en fastighet
inte bebyggts i överensstämmelse med planen kan bl. a. bero på att planen

varit så utformad att den varit svår för fastighetsägaren att uppfylla. Det är då Mot. 1985/86:80
inte rimligt att kommunen utan särskild prövning skall få lösa in fastigheten.

Genom expropriation har kommunen alltid möjlighet att förvärva mark.

Expropriation skiljer sig dock från inlösenförfarandet genom att expropriation
endast kan ske för att tillgodose vissa särskilda ändamål. Detta ger enligt
vår mening ett bättre skydd för den enskilde än vad ett förfarande med
inlösen enligt PBL innebär.

6 Bygglov

I propositionen föreslås att bygglovsplikten normalt skall vara ungefär
densamma som enligt den gällande lagstiftningen. Den viktigaste förändringen
i PBL är att kommunerna föreslås få en betydande frihet att bestämma
vilka åtgärder som kan genomföras utan krav på bygglov. Kommunen
föreslås också få vissa möjligheter att besluta om utökad skyldighet att söka
bygglov.

Den generella bygglovsplikten omfattar i PBL bl. a. uppförande av nya
byggnader, anläggningar, tillbyggnader, vissa invändiga ändringar och
ändrat användningsområde. För egna hem föreslås de nuvarande undantagen
från bygglov som bl. a. gäller ommålning, byggandet av uteplats och
”Friggebod” fortsätta att gälla. Vissa ytterligare lättnader föreslås också.

I lagrådsremissen föreslog regeringen att det skulle krävas bygglov även
för jordbrukets ekonomibyggnader. Detta innebar en kraftig försämring
jämfört med dagsläget. I propositionen föreslås dock att bygglov normalt inte
skall krävas för dessa byggnader. Vi delar den uppfattningen.

Utgångspunkten för lagstiftningen bör enligt vår mening vara att den
enskilde skall ges ökade möjligheter att bygga utan bygglov. Det är självfallet
ett allmänt intresse att bebyggelse är lämpligt lokaliserad och utförd. Det
finns dock ett betydande område där den enskilde bör kunna vidta åtgärder
utan bygglov. Detta område bör vara mer omfattande än vad som föreslås i
propositionen.

Regeringen föreslår i 8 kap. 5-7 §§ att kommunen i områdesbestämmelser
kan medge undantag bl. a. för att uppföra komplementbyggnader och göra
mindre tillbyggnader. I detaljplan kan kommunen besluta att enklare
fritidshus, kolonistuga eller liknande får byggas, byggas till eller ändras utan
bygglov.

Enligt vår uppfattning bör de undantag som föreslås kunna införas i
områdesbestämmelser också kunna införas i detaljplan. Det bör således även
i områden med detaljplan vara möjligt att införa en rätt att bygga
komplementbyggnader, t. ex. garage, bastu och förråd utan bygglov liksom
mindre tillbyggnader och inre ändringar av fastigheten.

I propositionen föreslås vidare att i områden som utgör en värdefull miljö
skall bygglov kunna krävas för åtgärder som normalt kan utföras utan lov.

Det rör sig bl. a. om ommålning, underhåll och uppförande av ekonomibyggnader.
Detta skall kunna införas för byggnader som är av större värde från
historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt eller ingår i en samlad
bebyggelse av denna karaktär. I propositionen nämns fiskelägen, kyrkbyar,
brukssamhällen och fäbodar som exempel på sådana miljöer. Vi delar

uppfattningen att det i dessa särskilda fall skall vara möjligt att skärpa kraven
på bygglov.

Ökat skydd för pågående markanvändning

I PBL ges fastighetsägaren ett ökat skydd för att ändra och förbättra sin
fastighet även om den strider mot en antagen detaljplan. Behovet av ett
sådant skydd torde öka något då planerna åsätts en viss genomförandetid och
kan ändras efter genomförandetidens slut utan att ersättning utgår.

I områden med detaljplan föreslås att vissa inre åtgärder skall få göras även
om detta strider mot planen. I områden som inte är detaljplanerade skall
vissa kompletteringsåtgärder såsom att uppföra komplementbyggnader och
göra mindre tillbyggnader praktiskt taget alltid få göras. I dessa fall skall
således ingen prövning av åtgärden göras. De generella krav på bebyggelse
som finns i PBL måste givetvis följas. Denna rätt till kompletteringsåtgärder
föreslås dock inte gälla för fritidsbyggnader utan endast för en- och
tvåbostadshus.

PBL-utredningen hade föreslagit att denna rätt till kompletteringsåtgärder
skulle finnas även i områden med detaljplan. I propositionen säger föredragande
statsråd att han ”i princip delar utredningens grundtanke att samhällets
osäkerhet när det gäller tidpunkten för genomförandet av den nya planen
inte alltför hårt bör drabba den fastighetsägare som hellre vill fullfölja och
komplettera den pågående verksamheten”.

Trots detta föreslås i propositionen inte någon garanterad rätt till
kompletteringsåtgärder i områden med detaljplan. Det motiv som anges för
propositionens förslag är enligt vår uppfattning inte hållbart. Motivet anges
nämligen vara att en rätt till kompletteringsåtgärder skulle göra det svårt att
förutse utvecklingen inom planområdet. Vi har svårt att inse att byggandet av
ett garage, ett förråd eller en smärre tillbyggnad på något avgörande sätt
skulle påverka förhållandena inom planområdet.

8 kap. 12 § i PBL bör därför ändras så att rätten till kompletteringsåtgärder
för en- och tvåbostadshus även gäller inom områden med detaljplan.

Tätbebyggelseförbudet

I den gällande byggnadslagstiftningen finns begreppen tätbebyggelse och
glesbebyggelse. Begreppen är svårförståeliga och återfinns inte i förslaget till
PBL. Många områden har nämligen betraktats som tätbebyggelse trots att de
i allmänhet inte har uppfattats som sådan.

I den gällande lagstiftningen finns ett förbud mot tätbebyggelse i områden
som inte är detaljplanerade. För att få bygga är den sökande tvungen att söka
dispens för förbudet och åberopa särskilda skäl för detta.

I PBL föreslås i stället att ny bebyggelse skall lämplighetsprövas utifrån de
allmänna grunder som anges i lagen. I områden utan detaljplan eller
områdesbestämmelser innebär detta att bygglov skall beviljas om de
generella krav som anges i PBL är uppfyllda. Detta är en önskvärd
förändring. Utgångspunkten förändras nämligen från ett förbud mot bebyggelse
till att bygglov skall beviljas såvida inte skäl däremot föreligger. Beslut

Mot. 1985/86:80

att inte bevilja bygglov skall motiveras och kan överklagas. Detta bör i
praktiken medföra att det blir lättare att få bygglov i områden som inte är
detaljplanerade.

I propositionen föreslås dock att bygglov skall kunna vägras även om
marken i och för sig är lämplig för bebyggelse och de allmänna kraven i PBL
är uppfyllda. Kommunen föreslås nämligen kunna avslå ansökan om bygglov
med hänvisning till att detaljplanering bör föregå byggandet. Detta krav är i
och för sig rimligt.

Det är dock en uppenbar brist att det i PBL saknas krav på när denna
planläggning skall ske. Detta kan leda till att ansökningar om bygglov avslås i
avvaktan på en detaljplanering som kanske aldrig äger rum. Detta skapar en
stor osäkerhet för den enskilde. Vi anser därför att garantier måste skapas för
att planläggning skall ske inom en icke alltför avlägsen tidsrymd, förslagsvis
två år, om bygglov vägrats av detta skäl. Om någon plan inte har upprättats
inom två år skall ansökan om bygglov prövas enligt de allmänna regler som
gäller.

En nyhet i PBL är att möjligheten till förhandsbesked införs. Genom ett
sådant kan kommunen ge besked huruvida en åtgärd som kräver bygglov har
förutsättningar att beviljas. Det är bra att denna möjlighet införs i lagen. I
propositionen sägs att ett förhandsbesked kan gälla i högst två år. Det bör
enligt vår mening även finnas en regel som anger att ett förhandsbesked minst
gäller ett år. 8 kap. 34 § i PBL bör därför kompletteras så att det framgår att
förhandsbesked gäller i minst ett år.

7 Reglering av byggnaders användning

I 5 kap. 7 § 3 p. i PBL föreslås att byggnaders användning skall kunna
regleras i detaljplan. I specialmotiveringen sägs ”att det i vissa fall kan finnas
behov av en mer preciserad angivelse av byggnaders användning än som sker
idag” (s. 576). Längre fram sägs att ”konkurrensen (bör) ges så fritt spelrum
som möjligt för att hålla priserna nere och öka företagens effektivitet till
konsumenternas fördel”.

De regleringsmöjligheter som PBL föreslås ge riskerar dock att få motsatt
effekt. I planen skall kunna anges en huvudsaklig användning av kvartersmark
för partihandel eller för detaljhandel. Gränsen mellan dessa är i
verkligheten flytande och detta kan därför i realiteten skapa inskränkningar i
etableringsrätten.

I propositionen sägs också att det skall vara möjligt att reglera vilket slags
detaljhandel som skall få förekomma. Vissa varuslag sägs medföra särskilda
planproblem och därför behöva regleras. Vidare hävdas att ”inom kategorin
detaljhandel kan livsmedelshandeln i vissa lägen behöva begränsas eller helt
förbjudas med hänsyn till kravet på en lämplig samhällsutveckling. Som
exempel kan nämnas stormarknader eller bensinstationer.” Dessa begränsningar
skall kunna vidtas om de ”är nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig
handelsstruktur”.

Näringsfrihetsombudsmannen har de senaste åren behandlat ett flertal fall
där kommuner med olika metoder sökt begränsa konkurrensen. Det är
angeläget att kommunerna inte ges större möjligheter att styra detaljhan

Mot. 1985/86:80

delns utveckling. Vid beslut om bygglov skall självfallet hänsyn kunna tas till
om den planerade verksamheten är lämplig t. ex. med hänsyn till den trafik
som alstras.

Etableringsfrihet, konkurrens och näringsfrihet ingår i den marknadsekonomi
som vi eftersträvar. Etableringar av det slag som omnämns i propositionen
föregås ofta av ganska ingående marknadsundersökningar och det är
först i efterhand som det kan konstateras om en etablering varit riktig eller
inte. Måttstocken är då huruvida konsumenterna använt sig av de tjänster
som erbjudits.

Det är med andra ord konsumenterna som enligt vår uppfattning skall
avgöra vad som är en lämplig samhällsutveckling vad gäller omfattning och
lokalisering av handeln. Kommunerna bör inte genom detaljplaner kunna
styra utvecklingen av handeln på det sätt som anges i propositionen.

8 Sakägare

Enligt förslaget i propositionen sägs att som sakägare räknas i första hand
ägare av fast egendom och innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt. I
propositionen sägs dock att även bostadsrättshavare, hyresgäster och boende
samt hyresgästorganisation skall ges samma ställning som sakägarna. Ställning
som sakägare innebär bl. a. rätt till samråd angående bl. a. detaljplaner
och möjlighet att överklaga beslut om fastställelse till länsstyrelsen.

Lagrådet har berört frågan om vilka som skall ha rätt att överklaga och
konstaterat att ”de beslut enligt PBL där det kan vara vanskligt att avgöra
kretsen besvärsberättigade är beslut i planärenden. Här ger emellertid
bestämmelser om förfarandet god vägledning.” I den berörda paragrafen
sägs att beslut om att fastställa plan bl. a. skall meddelas sakägare,
bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt hyresgästorganisation.

Det finns enligt vår uppfattning ingen anledning att begränsa besvärsrätten
när det gäller organisationer till att endast omfatta hyresgästorganisation. I
PBL anges att samråd angående detaljplan även skall ske med ”de
myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt
intresse av förslaget” (5 kap. 20 § PBL). Övriga sammanslutningar som har
ett intresse kan t. ex. vara miljögrupper, naturvårdsföreningar, köpmannaföreningar
och villaägarföreningar.

Lagen bör därför ändras så att de som enligt PBL skall beredas tillfälle till
samråd också ges rätt att överklaga. Det finns då inte heller någon anledning
att endast hyresgästorganisation skall underrättas om utställning av planförslaget.
5 kap. 25 § bör därför utformas så att underrättelse skall delges dem
som omfattas av samrådsskyldigheten.

113 kap. 6 § PBL sägs att de boende i en fastighet inte har rätt att överklaga
ett beslut om bygglov som hyresgästorganisation enligt bostadssaneringslagen
har tillstyrkt. Folkpartiet har tidigare kritiserat att hyresgästorganisation
ges rätt att meddela sådant godkännande oavsett hur representativ organisationen
är för hyresgästerna i den berörda fastigheten. Då något krav på att
hyresgästförening skall vara representativ inte finns bör denna paragraf utgå
ur PBL.

Mot. 1985/86:80

9 Ersättningsvillkor

Mot. 1985/86:80

Vid beslut om planer, bygglov, rivningslov, marklov m. m. skall avvägning
göras mellan allmänna och enskilda intressen. För att säkerställa de enskilda
intressena kan beslut i dessa frågor överklagas. Hävdande av allmänna
intressen kan ibland innebära ekonomisk skada för den enskilde. Detta kan
även ske enligt beslut i flera andra lagar.

Genomgående i den svenska lagstiftningen är i många fall att ersättning
endast utgår när pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det är t. ex.
inte möjligt för en markägare att erhålla ersättning för att han hindras från att
exploatera fastigheten på ett annat sätt än för närvarande, t. ex. att anlägga
ett hotell på en vacker badstrand.

Många krav anses som självklara, t. ex. de allmänna krav som anges i
byggnadslagstiftningen på att byggnader skall vara tillgängliga för handikappade,
ge skydd mot olycksfall osv. Dessa krav får bäras av fastighetsägaren
utan någon rätt till ersättning.

I förslaget till PBL behandlas en rad ersättningssituationer. I vissa fall
föreslås full ersättning utgå. Kommunen är t. ex. skyldig att lösa mark som
enligt planen skall användas för annat än enskilt byggande om fastighetsägaren
begär detta. Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens
slut har fastighetsägaren också rätt till full ersättning och kan kräva
inlösen om användningsområdet ändras väsentligt.

I vissa andra fall föreslås en begränsad ersättning. 114 kap. 8 § anges fem
olika fall. De är i sammanfattning följande:

1. att bygglov vägras för att ersätta en riven eller på annat sätt förstörd
byggnad,

2. att rivningslov vägras då byggnaden bör bevaras t. ex. därför att den är
kulturhistoriskt värdefull,

3. att skyddsbestämmelser ges för bl. a. kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

4. att föreskrifter lämnas om vegetation m. m. för områden som är avsedda
för bebyggelse eller ligger i närheten av flygplatser, försvarsanläggningar
eller liknande,

5. att marklov, dvs. tillstånd för schaktning, fyllning, trädfällning eller
trädplantering, vägras därför att det förhindrar eller försvårar områdets
användning för bebyggelse eller medför olägenhet för försvarsanläggningar
eller liknande.

I lagrådsremissen fanns ytterligare ett fall omnämnt. Detta innebar att
kommunen med stöd av områdesbestämmelser skulle kunna avsätta mark
som friluftsområde och att marklovsplikt skulle kunna införas i dessa. Detta
väckte berättigad kritik. I propositionen återfinns inte denna möjlighet att
använda områdesbestämmelserna.

Regeringen aviserar i stället en ändring i naturvårdslagen som ger
kommunerna möjlighet att skapa lokala friluftsområden med stöd av
naturvårdslagen. Ändringen i naturvårdslagen sägs innebära att kommunerna
med stöd av delegation från länsstyrelserna skall kunna fatta beslut om

naturvårdsområden enligt de regler som redan gäller för länsstyrelsens beslut 21

i sådana frågor. Skillnaden är alltså att kommunen i stället för länsstyrelsen
avses få fatta sådana beslut. Vi återkommer till detta förslag när det föreläggs
riksdagen.

I lagrådsremissen föreslogs att ersättning i de fem fall som nämns ovan
endast skulle utgå då skadan motsvarar minst en femtedel av den berörda
delen av fastigheten dvs. en kvalifikationsgräns på 20 %. Ersättningen skulle
beräknas som skillnaden mellan marknadsvärdet före och efter beslutet som
medfört skadan. Ersättningen skulle sedan minskas med en femtedel av
värdet av den berörda delen av fastigheten.

Lagrådet kritiserade detta förslag hårt och anförde bl. a.

Sedan länge finns både i byggnadslagstiftningen och i naturvårdslagstiftningen
bestämmelser som innebär att det skall vara fråga om ett någorlunda
kvalificerat intrång för att ersättning skall utgå. Ersättning skall, heter det i
dessa författningar, utgå endast om pågående markanvändning avsevärt
försvåras. När dessa ersättningsprinciper beslutades år 1972 uttalade departementschefen
(prop 1972:11, bil 2 s 335) att det var naturligt att någon
kvalifikation måste uppställas. Envar måste vara beredd att underkasta sig
visst intrång av hänsyn till allmänna intressen. Ett bagatellartat intrång,
framhöll han, bör inte grunda någon ersättningsrätt mot det allmänna.

Det finns inga entydiga rättsfall som anger hur stort intrånget måste vara
för att den pågående markanvändningen skall anses ha avsevärt försvårats.

Förslaget om en kvalifikationsgräns på 20 procent av den berörda delen av
fastigheten vinner inte stöd vare sig i de uttalanden som gjordes när 1972 års
ersättningsprinciper beslutades eller - vilket inte heller departementschefen
synes vilja göra gällande - i praxis. Förslaget innebär enligt lagrådets
uppfattning en betydande skärpning gentemot fastighetsägaren.

Lagrådet påpekade vidare att förslaget i lagrådsremissen innebar att det
blir olika ersättningsregler i PBL och naturvårdslagen.

Utredningen har (SOU 1979:66 s 575) funnit en rimlig avvägning mellan
allmänna och enskilda intressen vara att den enskilde utan rätt till kompensation
bör tåla en ekonomisk skada som motsvarar ca tio procent av
fastighetens eller fastighetsdelens värde vid sådana rådighetsinskränkningar
varom är fråga. Mindre förändringar i värdet kan i praktiken ofta vara svåra
att påvisa, anför utredningen som också framhåller att den med sitt förslag
inte åsyftat någon förändring av gällande praxis. Lagrådet finner för sin del
att en kvalifikationsgräns på tio procent i de skadesituationer varom är fråga
inte kan anses oförenlig med vad som tidigare i lagstiftning och praxis ansetts
godtagbart.

I propositionen vidhålls inte kravet på en kvalifikationsgräns på 20 %.
Lagrådets förslag om en kvalifikationsgräns på 10 % accepteras emellertid

inte heller i propositionen. I stället sägs att ”• kvalifikationsgränsen ifråga

om ingrepp i användningen av marken för annat ändamål än bebyggelse
(bör) ligga på en lägre nivå än gränsen för bebyggelsereglerande ingrepp”.
Av de fem fall av ingrepp som är aktuella och redovisats ovan, handlar de tre
första om bebyggelse och de två sista om ingrepp i markanvändningen.

När det gäller ingrepp i markanvändningen (punkterna 4-5 ovan) föreslås
nu i propositionen samma regler som gäller i nuvarande byggnadslagstiftning
och i naturvårdslagen. Detta innebär att markägaren har rätt till ersättning
om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Om ersättning

Mot. 1985/86:80

utgår beräknas den till hela skillnaden mellan marknadsvärdet före och efter
beslutet.

När det gäller de bebyggelsereglerande åtgärderna (punkterna 1-3 ovan)
föreslås ersättning utgå om skadan är betydande i förhållande till värdet av
berörda delar av fastigheten. Ersättningen skall minskas med det belopp som
motsvarar det intrång som skall tålas utan ersättning. I propositionen
utvecklas detta på följande sätt:

Jag kan som jag tidigare nämnde inte ansluta mig till lagrådets förslag i denna
del (dvs. en kvalifikationsgräns på 10 %). Ett genomförande av förslaget
skulle försvåra arbetet med bevarande av miljömässigt eller kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse och försämra möjligheterna att efter rivning kräva att
ny bebyggelse anpassas till den befintliga miljön. Jag är emellertid beredd att
något jämka mitt förslag i lagrådsremissen och ansluta mig till lagrådets tanke
om en särskild kvalifikationsgräns för de bebyggelsereglerande bestämmelserna.
(s. 391)

Vidare anförs att ”vägledande för bedömningen av vad som skall anses
utgöra en betydande skada skall alltså vara vad fastighetsägaren enligt
dagens praxis anses skyldig att tåla när det gäller begränsningar i byggrätten”.

Statsrådets uttalanden att en kvalifikationsgräns på 10 % skulle försvåra
arbetet med att skydda värdefull bebyggelse kan tolkas som om statsrådet
anser att praxis innebär att fastighetsägaren skall få tåla ingrepp som minskar
värdet av fastigheten med mer än 10 %.

Detta är enligt vår mening inte acceptabelt. En minskning av fastighetsvärdet
med mer än 10 % kan i många fall innebära betydande belopp. För en
ägare av ett eget hem, som ofta är högt belånat, kan en minskning av
fastighetens värde med t. ex. 15 % innebära att en stor del av kontantinsatsen
går förlorad. Även om fastighetens värde minskar så mycket att ersättning
utgår så utgår ingen ersättning för den skada som fastighetsägaren anses vara
tvungen att tåla utan ersättning.

Det är rimligt att sätta upp en kvalifikationsgräns för när ersättning för
dessa bebyggelsereglerande ingrepp (punkterna 1-3 ovan) skall utgå.
Ersättningsreglerna bör dock omarbetas så att ersättning utgår när intrånget
är mer än bagatellartat.

10 Övergångsbestämmelser

Enligt propositionens förslag skall nuvarande stadsplaner och byggnadsplaner
övergå till att gälla som detaljplaner enligt PBL. Därvid kommer de
stadsplaner och byggnadsplaner som har fastställts efter utgången av år 1978
att få en viss genomförandetid, medan äldre planer inte får någon genomförandetid.

När PBL träder i kraft försvinner praktiskt taget alla nybyggnadsförbud.
Om en kommun då ändrar eller upphäver en plan som inte åsatts en
genomförandetid har fastighetsägaren rätt att under vissa förhållanden kräva
att kommunen löser marken. Denna rätt finns om marken inte har kunnat
bebyggas i enlighet med planen på grund av ett långvarigt nybyggnadsförbud.

Mot. 1985/86:80

Marken skall också vara belägen i ett område som i huvudsak är bebyggt
enligt planen och det är uppenbart oskäligt att tomten inte får bebyggas enligt
den ursprungliga planen.

Vi har tidigare med vissa förslag till förändringar accepterat principen med
genomförandeplaner. En förutsättning för detta är emellertid att övergången
från det nuvarande plansystemet utformas på ett lämpligt sätt.

I propositionen föreslås att stadsplaner och byggnadsplaner som har
fastställts efter utgången av 1978 skall få en genomförandetid på tio år räknat
från den tidpunkt då planen fastställts. Detta innebär i realiteten att många
planer får en mycket kort genomförandetid. Vi anser att alla planer som
fastställts efter utgången av år 1978 skall ges en genomförandetid på tio år
räknat från tiden för PBL:s ikraftträdande.

Det finns också anledning att närmare överväga om inte vissa planer som
är antagna före 1978 också bör ges en viss genomförandetid. Vi anser vidare
att de ersättningsregler som finns för äldre stadsplaner är för restriktivt
utformade. Vid den fortsatta beredningen av PBL bör dessa regler förändras
så att markägare i områden med gamla stadsplaner ges ett ökat skydd.

11 Hemställan

Med stöd av det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1985/86:1,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag som innebär
att PBL är förenlig med grundlagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förslaget till PBL bör omarbetas i enlighet med de yrkanden som
redovisas nedan

a) att 1 kap. 6 § i PBL ges lydelsen:

Rätten att använda mark för bebyggelse kan av hänsyn till allmänt intresse
inskränkas eller helt bortfalla. Erforderlig intresseavvägning sker vid planläggning
eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

b) att innehållet i översiktsplanerna bör begränsas,

c) att 5 kap. 5 § ändras så att genomförandetiden normalt blir 15 år
och om särskilda skäl föreligger kan kommunen besluta att genomförandetiden
skall vara 10 år; någon övre gräns för längden på
genomförandetiden skall inte finnas,

d) att 6 kap. 24 § ändras så att kommun inte har ovillkorlig rätt att
efter genomförandetidens slut lösa mark som inte har bebyggts i
huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen,

e) att 8 kap. 5 § ändras så att kommunen även i detaljplan kan
besluta om de undantag från krav på bygglov som kommunen ges
möjlighet att införa i områdesbestämmelse,

f) att den rätt till kompletteringsåtgärder som föreslås i 8 kap. 12 §
skall finnas även i områden med detaljplan,

g) att avskaffandet av det s. k. tätbebyggelseförbudet bör medföra
att det blir lättare att få bygglov,

h) att 8 kap. 12 § ändras så att ansökan om bygglov skall upptas till

Mot. 1985/86:80

behandling om detaljplaneläggning inte har påbörjats inom två år Mot. 1985/86:80
efter att ansökan om bygglov inkommit,

i) att 8 kap. 34 § kompletteras så att beslut om förhandsbesked
gäller i minst ett år,

j) att detaljplaner inte får användas till att styra utvecklingen av
handeln på det sätt som anges i proposition 1985/86:1,
k) att 5 kap. 25 § ändras så att underrättelse skall delges dem som
omfattas av samrådsskyldigheten i 5 kap. 20 §,

1) att 13 kap. 6 § utgår,

m) att kvalifikationsgräns för ersättning för de bebyggelsereglerande
ingrepp som nämns i 14 kap. 8 § p. 1-3 ändras enligt vad som anförs
i motionen,

n) att stads- och byggnadsplaner som antagits efter 1978 skall ges en
genomförandetid på 10 år efter lagens ikraftträdande,

o) att möjligheten att bevilja äldre planer genomförandetid och
ersättningsvillkor för fastigheter som drabbats av nybyggnadsförbud
utökas enligt vad som anförs i motionen.

Stockholm den 24 oktober 1985
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Björn Molin (fp) Birgit Friggebo (fp)

Jan-Erik Wikström (fp) Jörgen Ullenhag (fp)