Motion till riksdagen

Margareta Persson och Bo Nilsson

Förslag till ny plan- och bygglag (prop. 1985/86:1)

Mot.
1985/86
77-80

En förutsättning för att människor med olika former av funktionsnedsättningar
skall kunna fungera i samhället är att bostäder, offentlig miljö,
arbetsplatser och utemiljö är tillgängliga. Utan tillgänglighet blir människors
funktionsnedsättningar till stora handikapp. Isolering, ensamhet och ett stort
beroende av andra människor blir då den oundvikliga följden. För de
enskilda människorna får det tragiska följder. Än mer tragiskt blir det när
denna isolering och detta hjälpbehov är framkallat av samhällets bristande
vilja till anpassning. Men det är också ur samhällets synpunkt ett oerhört
slöseri med både mänskliga och ekonomiska resurser. Många exempel har
visat hur dyrt för samhällsekonomin det kan bli med institutionsvistelser,
något som blir den oundvikliga följden om miljön inte är anpassad.

I det nya förslaget till plan- och bygglag finns i de teoretiska avsnitten detta
synsätt väl utvecklat. När det gäller den yttre miljön står det t. ex. i den
allmänna motiveringen i 11.1.2: ”Bestämmelser om anpassning av den yttre
miljön utanför den egna tomten bör enligt min mening införas.”

I specialmotiveringen till 2 kap. 4 § i punkt 5 står det att bebyggelsemiljön
skall utformas med hänsyn till möjligheterna för personer med nedsatt
rörelse- och orienteringsförmåga att använda området. Men sedan följs detta
krav inte upp med konkreta bestämmelser. Man säger att varje kommun
skall anförtros huvudansvaret för att utformningen av bebyggelsemiljön
målmedvetet styrs i denna riktning. Det står: ”Med denna utgångspunkt bör
det inte utfärdas föreskrifter i förordning eller myndighetsförfattning till
bestämmelserna i denna paragraf.”

Med hänsyn till att nästan all handikappanpassning i vårt samhälle i stort
sett skett genom föreskrifter och bindande krav, så inger denna övertro på
den goda viljan farhågor. Det var när 42 a § skärptes, fick föreskrifter och
blev av med ”i skälig omfattning” som det blev fart på handikappanpassningen.
Det finns många andra exempel. Det bör sålunda utformas föreskrifter
till bestämmelserna i 2 kap. 4 § punkt 5.

Allt fler människor får allergiska reaktioner. Det är det moderna
samhällets användning av en mängd nya material som utlöser allergiska
reaktioner hos många människor.

I 3 kap. 5 § behandlas kraven på en god hygien i bostäderna. I
motiveringen sägs bl. a. att krav kan ställas på att de i byggnaden ingående
byggnadsmaterialen inte skall medföra hygieniska olägenheter därför att de
t. ex. avger formaldehyd, strålningsfarliga partiklar eller elak lukt. Man skall

1

1 Riksdagen 1985186.3 sami. Nr 77-80

vid bedömningen ta hänsyn till människor som är något känsligare än
”normalt”. Sedan står det: ”Om material används som kan väntas medföra
besvär för vissa personer, men tekniskt eller ekonomiskt likvärdigt ersättningsmaterial
inte finns, bör sådana material anbringas så att de är lätta att
byta ut.”

Det är ett alldeles för lågt ställt krav att säga att bara om det finns
”ekonomiskt likvärdiga material” så skall dessa användas. I stället måste
man ställa krav på att använda andra material, om det är tekniskt möjligt,
även om dessa material är något dyrare.

Denna paragraf måste därför skärpas.

I 3 kap. 7 § regleras att byggnader skall vara tillgängliga och kunna
användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. I
motiveringen nämns att i 42 a § i byggnadsstadgan finns uppräknat faktorer
som kan medföra funktionsnedsättningar. Men man menar nu att det är utan
intresse att relatera handikappbegreppet till en definition av orsakerna till
funktionsnedsättningarna. Denna uppräkning finns därför inte med i 7 §.
Sedan står det: ”Den innebär t. ex. att personer med hörselskador också
omfattas av bestämmelserna. Praxis har också utvecklats i denna riktning,
men då viss tveksamhet alltjämt tycks föreligga anser jag det vara på sin plats
att detta kommer till tydligare uttryck i PBL.”

Men när det gäller personer med allergi så har tveksamheten varit minst
lika utbredd om 42 a § skulle kunna tillämpas. Hörselskada har med viss
tvekan passat in i paragrafens beskrivning av ”nedsatt orienteringsförmåga”.
När det gäller allergiska personer kan man inte lika enkelt säga att de har
nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Men deras förmåga att vistas i
lokaler som är olämpliga ur allergisynpunkt kan vara lika obefintlig som för
en rörelsehindrad att gå utför en trappa. Ett förtydligande måste därför göras
i tolkningen av ”nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga” så att det också
gäller allergiker.

I 3 kap. 9 § föreslås att fritidshus skall få uppföras med undantag av de
tillgänglighetskrav som annars ställs. Det är endast på anläggningar av
fritidshus som hyrs ut på sådant sätt att tillstånd för hotellrörelse erfordras
som tillgänglighetskraven ställs.

Men det finns många fritidshus som hyrs ut på andra sätt, genom olika
former av stugförmedling, företagsfritidshus m. m. Det är också synnerligen
tveksamt om fritidshus som byggs i grupp till försäljning skall bli undantagna
från tillgänglighetskraven. Paragrafen bör därför skärpas något, så att det
blir fler hus än de som omfattas av hotellrörelse som skall göras tillgängliga.

I detta sammanhang bör också uppmärksammas att många fritidshus görs
om till permanentbostäder; ofta är det äldre människor som bosätter sig i
fritidshuset.

Alla fritidshus bör uppfylla vissa minimikrav på tillgänglighet, t. ex.
minidörrbredd på 80 cm.

Det stora problemet ur tillgänglighetssynpunkt uppstår vid ombyggnad. 13
kap. 10 § talas det om en områdessyn som utgår från att bebyggelsen som
helhet skall få långsiktigt godtagbar standard och att det kan vara möjligt att i
vissa avseenden ställa lägre krav på byggnaderna än om de prövas var för sig.
Kommunerna får med den här bestämmelsen en stor frihet att avgöra vilken

Mot. 1985/86:77

2

standardnivå man vill uppnå för bebyggelsen som helhet inom ett område. Mot. 1985/86:77
Om kommunen antagit områdesbestämmelser eller detaljplan för förnyelsen
inom ett visst område skall de antagna bestämmelserna gälla i stället för
ombyggnadsföreskrifter i motsvarande delar.

Ändå ställer ju ombyggnadsföreskrifterna krav på t. ex. installation av hiss
bara där det är skäligt. Men nu skall kommunerna få en möjlighet att befria
även dessa hus - där det egentligen är skäligt - från krav på hiss.

Erfarenheterna från de senaste åren visar ju att antalet dispenser vad avser
hissinstallation i tre- och fyravåningshus blivit det ”normala”. Det känns
därför mycket oroande att kommunerna nu ytterligare skall få göra avsteg
från ombyggnadsföreskrifter om det finns en detaljplan. Avsnittet som
handlar om dessa frågor är oklart skrivet och det finns stora risker att
tillgänglighetsaspekterna inte kommer att tillgodoses. I förslaget sägs att
människor skall kunna bo kvar inom sitt bostadsområde eller sin stadsdel
även efter sjukdom och olyckor. Men hur stor bedömer man då att stadsdelen
får vara?

När områdesplaner upprättas som innebär att inte alla hus blir tillgängliga,
så måste dessa planer brytas ned kvartersvis. Det skall vara möjligt att bo
kvar i det egna kvarteret, även om man måste flytta några portar.

Det finns också andra formuleringar som inger oro i motiveringen. Man
säger: ”Även i detaljplan eller områdesbestämmelser antaget lägre krav kan
jämkas ytterligare av byggnadsnämnderna.” I klartext betyder det att först
finns det möjlighet att inte uppfylla de tillgänglighetskrav som egentligen
ställs i ombyggnadsföreskrifterna, om det inte bedöms skäligt. Sedan kan
kommunen i sin områdesplan ytterligare sänka kraven på tillgänglighet. I
sista instans kan så byggnadsnämnden ännu en gång sänka kraven på
tillgänglighet. Då måste man fråga sig: Kommer verkligen de allmänt ställda
målen om tillgänglighet vid ombyggnad att genomföras i praktiken? Blir inte
undantagen det som kommer att bli det normala? 10 § måste skärpas i kraven
på tillgänglighet.

I vissa fall måste också fastighetsägare av kommunen kunna åläggas att
utföra åtgärder för en förbättrad tillgänglighet, även om detta kan te sig
oskäligt dyrt för den enskilda fastigheten. Kommunen måste ibland kunna
ställa krav på att t. ex. hiss installeras, för att uppnå nödvändig tillgänglighet
totalt sett i ett område. I sådana fall skall kommunen kunna ersätta
fastighetsägaren.

I 3 kap. 14 § sägs att åskådarplatser i lämplig omfattning görs tillgängliga
för handikappade. Detta är alltför vagt formulerat. Åskådarplatser, omklädningsrum,
duschar och liknande utrymmen på idrottsplatser och campingplatser
skall vara tillgängliga. Ett sådant absolut krav betyder därför inte att
varje åskådarplats skall vara tillgänglig. Men den nuvarande formuleringen i
motiveringen är alltför vag och kan innebära en mycket snäv tillämpning.

När det gäller rätten att anföra besvär behövs en precisering av vad som
avses. Under punkt 17.5.2 anförs i propositionen att det är fullt tillräckligt
från rättssäkerhetssynpunkt med den utvidgade krets som har rätt att angripa
besluten med förvaltningsbesvär - däribland alla boende i området och
hyresgästorganisationer. Tidigare under punkt 17.3 sägs: ”Jag anser t. ex.

inte att det är nödvändigt att i lagtexten exakt ange vilka som är besvärsberät- 3

1 * Riksdagen 1985186. 3 sami. Nr 77-80

tigade i olika situationer.” I vissa situationer måste det vara möjligt för en Mot. 1985/86:77
handikapporganisation på orten att överklaga ett ärende ur allmän tillgänglighetssynpunkt,
t. ex. till allmänna byggnader. En precisering av att så kan
vara möjligt är nödvändig.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen beslutar att föreskrifter utfärdas till 2 kap. 4 § punkt
5 för handikappanpassning av den yttre miljön,

2. att riksdagen beslutar att 3 kap. 5 § skärps vad avser att likvärdiga
material som är bättre ur allergisynpunkt skall användas,

3. att riksdagen beslutar att tolkningen av 3 kap. 7 § också skall
gälla personer med allergi,

4. att riksdagen beslutar att 3 kap. 9 § skärps, så att fler hus än
enbart de som är avsedda för hotellrörelse blir tillgängliga ur
handikappsynpunkt samt att vissa minimikrav på tillgänglighet skall
gälla alla fritidshus,

5. att riksdagen beslutar att 3 kap. 10 § ändras så att tillgänglighetsaspekterna
beaktas i högre utsträckning,

6. att riksdagen beslutar att vid upprättande av områdesplan denna
bryts ned kvartersvis, för att inte avsteg från tillgänglighet skall kunna
göras i för stora områden,

7. att riksdagen beslutar att fastighetsägare skall kunna ersättas av
kommunen om det blir uppenbart oskäliga kostnader vid krav på
handikappanpassning,

8. att riksdagen beslutar att en precisering görs av 3 kap. 14 § vad
avser tillgänglighet av idrottsplatser och liknande,

9. att riksdagen beslutar att handikapporganisationerna på orten i
vissa fall skall ha möjlighet att anföra besvär.

Stockholm den 25 oktober 1985

Margareta Persson (s) Bo Nilsson (s)

4