Motion till riksdagen
1985/86:74

Birgitta Hambraeus
Förslag till ny plan- och bygglag (prop. 1985/86:1)

Det är verkligen otillständigt att inte skona mödosamt arbete av människor
från förr och inte ta hänsyn till medborgarnas intressen, de som är vana att

leva här vid sina fäders härd. Var därför snäll och lämna det gamla

oberört tills du inte alls kan bygga något nytt utan att riva!

Ur Elias Cornell: Rivningsraseriets rötter s. 37.

Detta sades av Albertini, arkitekturideolog i Italien - på 1400-talet! Det är
inte något nytt problem att rivning av hus sker mot mångas vilja.

Den enskildes rätt att skapa måste slås fast. När kommunen prövar om den
enskildes önskan att bygga ett hus är lämplig ur allmän synpunkt, bör bara
tungt vägande skäl kunna orsaka ett nej. Däremot bör inte den enskilde ha
rätt att förstöra egendom.

När äldre hus rivs väcker det oftast bestörtning hos alla dem som vant sig
vid och trivts i den miljö vari detta hus ingått. När hyresgäster tvingas flytta
från sina hem därför att huset skall rivas eller renoveras så genomgripande att
de inte längre kan bo där, då blir de flestas sympatier på hyresgästernas sida.

Människor har en djupt förankrad respekt för de oersättliga värden som
skickliga hantverkare åstadkom med material av god kvalitet. Dessa värden
växer, också därför att vi nu maskintillverkar hus och kvaliteten försämras.
Trävaror har inte längre samma varaktighet, och ersättningsmaterial åldras
inte med behag.

Efter andra världskriget återuppfördes många städer i Europa precis så
som de varit före bombningen. Det visar mycket om människans behov av
kontinuitet och hemkänsla, förmedlad av tingen fäderna gett oss.

Sverige har rivit känslolöst en stor del av sin äldre bebyggelse. Som
påpekas i Ny Teknik 1985:39 s. 20 är vi dåliga på byggnadsminnesvård. Ca
720 fastigheter är i dag byggnadsminnesförklarade i Sverige. I Danmark är
3 500 egendomar skyddade på motsvarande sätt. Dessutom skyddar Danmark
20 000 hus genom kommunal registrering.

Den nya plan- och bygglagen anger att rivningslov är det normala och att
det måste finnas särskilda skäl för att vägra rivningslov. Jag anser att det bör
vara tvärtom. 8 kap. 16 § lyder:

Ansökningar om rivningslov skall bifallas, om inte byggnaden eller
byggnadsdelen behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund
av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga
eller konstnärliga värde.

Det kanske inte hjälper hur fästade hyresgästerna är vid sitt hem; om en Mot. 1985/86:74
kommun har outhyrda lägenheter, kan man kanske hävda att det går bra att
riva därför att huset inte ”behövs för bostadsförsörjningen”.

Det är enligt min mening vår skyldighet att rädda över till kommande
generationer det värdefulla som våra förfäder byggde med mycket lägre
materiell standard än vi. Vi måste se till att vi får råd med det och att det inte
oskäligt drabbar den enskilde. Normerna för ombyggnad bör anpassas
därefter och finansieringsbestämmelserna måste utformas så att det alltid är
mer fördelaktigt för en husägare att renovera ett värdefullt äldre hus varsamt
än att genomgripande förändra det eller riva det. 3 kap. 10 § bör utformas så
att normerna blir ändamålsenliga. Vidare bör 8 kap. 16 § ändras så att
rivningslov bara lämnas om den sökande kan visa tungt vägande skäl. Jag
förutsätter att utskottet utarbetar erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar om ändring i den föreslagna plan- och
bygglagen så att äldre hus bevaras i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 25 oktober 1985

Birgitta Hambraeus (c)