Motion till riksdagen
1985/86:73

Lars Werner m. fl.

Förslag till ny plan-och bygglag (prop. 1985/86:1)

Inledning

Det förslag till ny plan- och bygglag (PBL) sorn regeringen efter 17 år av
utredningar, förslag och remisser nu förelägger riksdagen är i huvudsak ett
bra förslag. Förslaget tillgodoser i betydande grad de krav och förväntningar
som ställts på en samlad, förenklad och moderniserad omarbetning av
nuvarande lagstiftning. Tillsammans med förslagen till naturresurslag och lag
om exploateringssamverkan bör kommunerna nu kunna få bättre möjligheter
att tillgodose både samhälls- och enskilda intressen då det gäller
användningen av våra gemensamma mark- och vattentillgångar.

Förslagen är trots förenklingar och moderniseringar av regelsystemet
mycket omfattande och ganska svåröverskådliga och kommer troligen att
kräva en löpande översyn och förändringar under de närmaste åren. Det är
emellertid väsentligt att den nya plan- och bygglagen kan träda i kraft från
den 1 januari 1987 och att ytterligare förseningar nu inte sker. En förhalning
kan medföra problem i kommunerna med uppskjutande av viss planering
osv.

Den nya lagen kommer att få stor betydelse för den kommunala
verksamheten och den kommande fysiska planeringen under mycket lång
tid. PBL:s innehåll innebär bl. a. att samhället får en något större kontroll
över olika förändringar, men innebär även stor frihet för enskilda, i vissa fall
på bekostnad av samhällsintresset. Det finns en viss nedtoning av kollektiva
och kommunala krav och intressen till förmån för ”den enskilde”.

Vpk är i huvudsak positivt till PBL-förslaget, men kan på några ganska
avgörande och betydelsefulla punkter inte acceptera förslagen. Vi återkommer
till sådana delförslag, men vill redan nu nämna att det gäller exempelvis
sådana områden som har att göra med det sociala innehållet och de
möjligheter människor som blir berörda får till information och påverkan av
sina boende- och arbetsförhållanden.

Vår kritik och våra ändringsförslag gäller vidare bl. a. möjligheten till
avsteg från vissa krav gällande tillgänglighet, avsaknaden av bindande
bestämmelser gällande friytor för utevistelse och lek, gemensamma lokaler,
etc. Vissa förslag, t. ex. att fastighetsägare kan få ersättning för att
kommunen inte vill att man skall riva eller i syfte att skydda särskilt
värdefulla byggnader, bör inte genomföras.

Många kommuner och deras byggnadsnämnder får ett mycket stort
ansvarsområde och kan få ekonomiska svårigheter att hålla sig med egen

sakkunnig personal som exempelvis kan ekologi- och miljöfrågor. De
fattigaste kommunerna har ofta stora miljö- och planfrågor att brottas med.
De borde få speciellt riktade bidrag för att ha råd med exempelvis en egen
ekolog/biolog och för att bl. a. effektivt kunna beakta viktiga miljöintressen.

Förslagen i vad som kan betecknas som kvalitetsfrågor, krav och normer
vid ombyggnad och underhåll, utemiljön, bra byggnadsmaterial ur allergisynpunkt,
lämpliga förrådsutrymmen, etc. är alltför opreciserade. Sådana
krav och normer bör skrivas in i lagen, alternativt ges regeringen till känna
för exempelvis uppdrag till statens planverk om tillämpningsföreskrifter.

I det följande kommer vi att ge motiv för våra förslag till förändringar av
innehållet och söka precisera detta i anslutning till aktuella kapitel och
paragrafer i lagtexten. Vi förutsätter att bostadsutskottet kommer att
utarbeta förslag till förändringar och alternativ lagtext.

2 kap.4 §

Hänsyn måste enligt vår mening tas även till behovet av markreservationer
för sol- och vindenergianläggningar och detta bör då anges. Vi föreslår att ett
tillägg med denna innebörd införs i uppräkningen av de olika punkterna,
exempelvis i anslutning till punkt 6.

Behovet av gemensamma lokaler har haft svårt att göra sig gällande
eftersom det saknas ekonomiska krafter som har intresse av att driva sådana
frågor. Här handlar det om ett betydelsefullt tillgänglighetskrav som måste
uppfyllas. Då statliga bostadslån kan erhållas för gemensamma lokaler bör
det vara möjligt att tillgodose ett sådant krav. Vi föreslår att i sista stycket
mellan orden ”anordna” och ”en rimlig” tas in orden gemensamma lokaler.

3 kap. 5,7,10och 15 §§

Kvalitetskrav m. m.

Möjligheten till trevnad, god arbetsmiljö osv. måste även innefatta mera
preciserade krav och uttalanden om tillämpningsföreskrifter då det gäller
tillgänglighet för den som bor och arbetar inom ett område. Det som nu sägs
är otillräckligt och ger utrymme för tolkningar som kan försvåra eller
omöjliggöra berättigade tillgänglighetskrav från funktionshindrade. Man får
inte lämna öppet för mer eller mindre godtyckliga skälighetsbedömningar
eller kompromisser så att dessa krav kan sättas lägre än grundläggande
tillgänglighetskrav.

Till de kvalitetskrav som bättre måste preciseras i PBL hör utemiljöns
utformning, underhållsåtgärder, bra byggmaterial ur allergisynpunkt, lämpliga
förråd för förvaring av rotfrukter, sylt, saft etc. ”Varsamhetsaspekten” i
10 § första stycket bör inte gälla endast byggnader utan även de människor
som bor eller arbetar i byggnaden.

Den i olika sammanhang uttalade förståelsen för det kraftigt ökade antalet
människor med allergiproblem måste på ett bättre sätt återspeglas i PBL eller
uttalanden till lagen. Samma gäller frågan om tillämpningsföreskrifter när
det gäller orienterbarheten för synskadade och andra i bostadsområden, på
arbetsplatser osv.

Mot. 1985/86:73

6

Handikapptillgänglighet m. m.

Mot. 1985/86:73

Förslaget att endast förbereda för hiss är en halvmesyr. Att i efterhand göra
kompletteringar är dyrare. Det finns stor risk för att de inte kommer till
stånd. Det är också ett grundläggande fel att endast göra de bostäder
tillgängliga som bebos av personer med funktionshinder. Möjligheten att
besöka släkt, vänner och grannar måste också finnas. Kostnaden för de
relativt enkla lyftanordningar som det är fråga om behöver inte heller bli så
hög om det blir en viss volym. En lämpligt avvägd statlig subvention bör
övervägas i syfte att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för att bygga
låga hus med hiss.

Kravet på tillgänglighet har fått dålig genomslagskraft vid ombyggnad.
Moderniseringsstatistiken visar att endast ca 10 % av trevåningshusen
försågs med hiss 1984 i samband med ombyggnad. Av fyravåningshusen hade
ca 60 % hiss efter ombyggnad. Statistiken visar också på stora lokala
variationer. Medan samtliga ombyggda tre våningshus i Malmö hade hiss
efter ombyggnad försågs endast ett av drygt 50 ombyggda trevåningshus med
hiss i Göteborg 1984.

Hisskravet m. m.

Avstegen från hisskravet har således snarare blivit regel än undantag i de
flesta kommuner. Mycket tyder på att detsamma gäller tillgängligheten i
andra avseenden. Den utvecklingen stämmer dåligt med flera beslut som
riksdagen fattat, bl. a. det handlingsprogram i handikappfrågor som riksdagen
antog 1983 och beslutet om förbättrade boendeförhållanden för äldre,
handikappade och långvarigt sjuka våren 1985. För att uppnå de mål som
anges i dessa beslut måste en väsentlig skärpning av kravet på tillgänglighet
vid ombyggnad ske. Det måste komma till uttryck i föreskrifter i SBN.

Förslaget att kommunen skall kunna ställa lägre krav på tillgänglighet än
som är skäligt är förvånande mot bakgrund av de mål riksdagen fastlagt för
tillgängligheten för funktionshindrade. Det innebär en väsentlig nedtrappning
av ambitionsnivån. Den omständigheten att det finns andra hus i
området med god tillgänglighet minskar inte betydelsen t. ex. av att installera
hiss och därmed ta ett steg mot målet. I praktiken ges kommun full frihet att
knappast ställa några krav alls på tillgänglighet. Det är sannolikt att
byggherreintressena kommer att påverka kommunen till en mycket låg
ambitionsnivå. Förslaget är inte förenligt med det handlingsprogram i
handikappfrågor som riksdagen antagit.

Merparten av bebyggelsen med dålig tillgänglighet är inte aktuell för
ombyggnad. De åtgärder som är mest aktuella i 1950-1960-talsbebyggelsen
kan ofta genomföras utan byggnadslov. En kommun med en ambitiös
planering för ökad tillgänglighet har små möjligheter att få planeringen
genomförd. I handlingsprogrammet för handikappfrågor som riksdagen
antagit sägs att en ”möjlighet bör öppnas för kommunerna att även när
ombyggnad inte planeras, beträffande befintliga byggnader ställa krav på
tillgänglighet i flagranta fall av gensträvighet från fastighetsägarens sida”.

I linje härmed bör PBL kompletteras med en sådan möjlighet. Betydelsen

av ett sådant krav kommer att öka när hissbidraget upphör efter utgången av Mot. 1985/86:73
1986.

Närmiljön m. m.

I byggnadslagstiftningen har under 1970-talet införts bestämmelser som
syftar till att skapa en god närmiljö, inte minst för barnen. 153 § 4 mom. BS
stadgas att tillräckligt stor och för lek och utevistelse lämpad friyta skall
finnas på tomt. 155 § 1 mom. BS krävs att sådana ytor liksom parkeringsytor
m. m. skall redovisas på situationsplan som skall bifogas ansökan om
byggnadslov.

I föreliggande proposition skärps å ena sidan kraven på utemiljön i
förhållande till ovannämnda stadganden genom förslaget i 3 kap. 15 § om
tomter. Naturförutsättningar skall tas till vara, och friytor skall prioriteras
framför parkeringsutrymmen.

Å andra sidan har de stycken i aktuella paragrafer i 3 kap. som berör
utemiljöns utformning undantagits i det uppdrag som regeringen givit
planverket att utforma föreskrifter för tillämpningen av PBL. Härigenom
kommer kommunerna att sakna stöd att hävda specifika krav på utemiljöns
utformning, som annars skulle skärpas enligt intentionerna med PBL.

Samtidigt minskar kommunernas möjlighet att i byggnadslovsprövningen
hävda kvalitetskraven på utemiljön. Som nämns ovan föreskrivs i dag bl. a.
krav på situationsplan som visar utemiljöns utformning. I propositionen
föreslås mer allmänt hållna bestämmelser om vad som behövs för att pröva
den sökta åtgärden och att kommunerna själva skall få avgöra vilka
handlingar som skall begäras. Motivet för detta anges vara ett led i att ge
kommunerna större ansvar för tillståndsprövningen.

Detta innebär emellertid att möjligheterna för tillståndsprövning vad
beträffar friytor för lek och utevistelse helt kommer att försvinna om
förslaget genomförs enligt propositionen. Inte heller vid ombyggnad föreligger
tillståndsplikt för fri ytor, och planverket har inte heller uppdrag att
utfärda föreskrifter för utemiljön vid ombyggnader.

När det gäller utemiljön, kommer PBL således att ge kommunerna mindre
stöd att hävda kvalitetskrav än vad gällande lagstiftning ger, vilket innebär
ett steg tillbaka till 1960-talets förhållanden.

Vpk föreslår därför att kraven på redovisning av utemiljöns utformning i
situationsplan skall ställas för prövning av bygglov samt att regeringen
utvidgar sitt uppdrag till planverket att jämväl omfatta utarbetandet av
föreskrifter för utemiljöns utformning i svensk byggnorm.

Vi anser att 8 kap. 20 § första stycket skall ersättas av följande lydelse:

När ansökan görs, skall en situationsplan lämnas in, som visar både de
befintliga byggnadernas och tillämnade byggnaders läge. Om ansökningen
avser en byggnad som inrymmer en eller flera bostadslägenheter, skall
situationsplanen dessutom visa utrymmen för lek och utevistelse, för
parkering samt för tillfartsvägar för biltrafik.

Därutöver skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter lämnas in som
behövs för prövningen.

8

Vidare föreslår vi att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
uppdraget till statens planverk att utfärda föreskrifter rörande tillämpningen
av plan- och bygglagen bör utvidgas till att omfatta jämväl 3 kapitlets
bestämmelser om friytor i 15 § rörande nybyggnad, i 10 § rörande ombyggnad,
i 2 § rörande terrasser samt i 14 § om övriga anläggningar och
anordningar.

Bostadskvaliteter m. m.

Vi föreslår i anslutning till 3 kap. att riksdagen skall uttala att större hänsyn
måste tas och tillämpningsföreskrifter utfärdas när det gäller allergiproblem,
orienterbarhet och lämpligt förråd för förvaring av rotfrukter m.m. Vi
föreslår även att riksdagen skall uttala att möjligheten till avsteg från kravet
på tillgänglighet vid ombyggnad utnyttjas mycket restriktivt.

Vi föreslår vidare ett uttalande beträffande bostadskvaliteten. Sålunda bör
klart sägas ut behovet av tillräckligt stora bostadsrum och att tvättstuga och
balkong/uteplats skall nämnas som exempel på vad man kan ställa krav på.

I lagtexten föreslår vi förändringar i följande hänseenden: 3 kap. 7 §: Krav
på hiss eller annan lyftanordning ställs även i tvåvåningshus. 3 kap. 10 §:
Möjligheten för kommuner att i detaljplan eller områdesbestämmelser ställa
lägre krav på tillgänglighet utgår (näst sista stycket) och kommunen ges
möjlighet att ställa krav på tillgänglighet även när ombyggnad inte planeras.
I första stycket tillförs orden: samt så att stor hänsyn tas till dess brukare.

5 kap. 20 och 25 §§

Underrättelser m. m.

Här föreslår vi i 20 § att efter orden ”hyresgäster och boende” tillförs orden:
samt arbetande. (Samma förändring gäller för övrigt även 8 kap. 22 §.)

125 § föreslår vi ett tillägg i punkt 1, efter orden ”kända sakägare” tillförs:
och med dem jämställda som avses i § 20. Med hänsyn till att man inte skall
kunna hänvisa till bristande ekonomi då det gäller underrättelser föreslår vi
att hela sista stycket i 25 § utgår ut lagtexten (av detta följer även
konsekvensändring i 27 §).

8 kap. 2,20,22 och 29 §§

Hyresgästinflytande m.m.

För att säkerställa hyresgästernas ställning vid ombyggnad föreslår vi att
riksdagen uttalar att hyresgästinflytandet enligt 8 kap. 31 § skall gälla
samtliga punkter i 1 §. För att byggnadsnämnden skall ha möjlighet att
bevaka kvaliteten på de friytor som skall anordnas enligt 3 kap. föreslår vi att
i 2 § införs en ny punkt i uppräkningen angående bygglov enligt följande:
anordna friytor för lek och utevistelse.

Beträffande innehållet i 20 § hänvisar vi till vad vi föreslagit i föregående
avsnitt till 5 kap.

Mot. 1985/86:73

9

I 22 § införs det av oss tidigare nämnda (5 kap. 20 §) tillägget: samt Mot. 1985/86:73
arbetande.

Bygglov m. m.

Den föreslagna 29 § har en utformning som innebär att det grundläggande
kravet om att alla skall behandlas lika inför lagen kan ifrågasättas. Om en
subjektiv bedömning av en byggherres kvalifikationer skall ligga till grund
för i vilken utsträckning granskning av ritningar och övriga handlingar skall
ske, kan det ge utrymme för godtycke och ”svågerpolitik” och tvivelaktiga
äranden kan släppas igenom.

Vi föreslår att i 29 § första meningen skall följande ord utgå: och till
byggherrens kvalifikationer.

11 kap.4 §

Statsbidrag till planering

Vi har i ett inledande avsnitt tagit upp och sökt belysa några problem som kan
uppstå för fattiga kommuner - främst i glesbygd - gällande de krav på ökad
kompetens som ställs då det gäller PBL och naturresurslagen (NRL).

Vi föreslår nu i anslutning till 4 § att riksdagen skall uttala att särskilt
ekonomiskt stöd skall kunna utgå för planering till kommuner med liten
befolkning och stor yta.

14 kap.8 §

Vpk anser inte att någon särskild ersättning i princip alltid skall kunna utgå
till fastighetsägare som åläggs att riva eller skydda särskilt värdefulla
byggnader. Även en fastighetsägare skall kunna tåla ett visst mått av
förändringar som kan medföra viss förlust i ekonomisk mening.

Vi föreslår att punkterna 1 och 2 utgår ur lagtexten.

Hemställan

Under hänvisning till det anförda och med anledning av proposition
1985/86:1 föreslås

1. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 2 kap. 4 § beslutar
att även behovet av markreservationer för sol- och vindenergianläggningar
skall tillgodoses,

2. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 2 kap. 4 § beslutar
att begreppet ”gemensamma lokaler” skall tillföras på sätt som anges i
motionen,

3. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 8 kap. 20 § första
stycket beslutar anta i motionen angiven lydelse,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen sägs om att utfärdande av föreskrifter rörande plan- och

bygglagen jämväl bör omfatta 3 kapitlets föreskrifter om friytor i 15 §
rörande nybyggnad, i 10 § rörande ombyggnad, i 2 § rörande terrasser
samt i 14 § om övriga anläggningar och anordningar,

5. att riksdagen i anslutning till 3 kap. uttalar att större hänsyn måste
tas och tillämpningsföreskrifter utfärdas vad gäller allergiproblem,
orienterbarhet och lämpliga förråd för förvaring av rotfrukter m. m.,

6. att riksdagen uttalar att möjligheten till avsteg från kravet om
tillgänglighet vid ombyggnad endast får utnyttjas ytterst restriktivt,

7. att riksdagen beträffande bostadskvaliteten uttalar att tillräckligt
stora bostadsrum, tillgång till tvättstuga och balkong/uteplats är
normala standardkrav,

8. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 3 kap. 7 § beslutar
i enlighet med motionens förslag om hiss eller lyftanordning även i
tvåvåningshus,

9. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 3 kap. 10 §
beslutar

a) att orden ”samt så att stor hänsyn tas till dess brukare” tillförs
första stycket,

b) att tredje stycket skall utgå,

c) att kommunen skall ha möjlighet att ställa krav på åtgärder för att
åstadkomma tillgänglighet även när ombyggnad ej planeras,

10. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 5 kap. 20 §
beslutar att även arbetande som berörs av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd,

11. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 5 kap. 25 §
beslutar

a) att till första stycket punkt 1 tillföra ”och med dem jämställda som
avses i 20 §”,

b) att tredje stycket skall utgå,

12. att riksdagen uttalar att hyresgästinflytandet enligt 8 kap. 31 §
bör avse samtliga åtgärder som avses i 1 § punkterna 1-6,

13. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 8 kap. 2 §
beslutar tillföra en ny punkt som lyder ”anordna friytor för lek och
utevistelse”,

14. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 8 kap. 22 §
beslutar att även arbetande som berörs av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd,

15. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 8 kap. 29 § första
stycket beslutar att orden ”och till byggherrens kvalifikationer” skall
utgå,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen sägs om ekonomiskt stöd till planering till kommuner med
liten befolkning och stor yta,

Mot. 1985/86:73

11

17. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 14 kap. 8 § första Mot. 1985/86:73
stycket beslutar att punkterna 1 och 2 skall utgå.

Stockholm den 25 oktober 1985

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Tore Claeson (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)
Paul Lestander (vpk)

12