Motion till riksdagen
1985/86:71
Iréne Vestlund
Förslag till ny plan- och bygglag (prop. 1985/86:1)
Byggnadsnämndernas tillgång till kulturhistorisk kompetens
Ett utomordentligt viktigt syfte med den nya plan- och bygglagen är att stärka
de grundläggande kraven på bevarande av kulturmiljön i planerings- och
byggnadsverksamheten och att därvid ge kommunerna ett ökat ansvar och
bättre instrument för att hävda dessa krav. Plan- och bygglagen kommer
således att ge den kommunala kulturminnesvården ett ansvar och skyddsinstitut
på samma kvalificerade nivå som den statliga kulturminnesvårdens.
I lagens 11 kap. formuleras byggnadsnämndens generella ansvar att verka
för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskapsmiljö (11 kap.
1 §). I den allmänna motiveringen, avsnitt 20.2.3, framhåller departementschefen
att den uppgiften naturligtvis innefattar kunskapsuppbyggnad och
kunskapsförmedling om kulturvärdena i miljön.
Ill kap. anges också att byggnadsnämnderna skall ha tillgång till personal
i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att
nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt (11
kap. 4 §). Utöver detta allmänt uttryckta kompetenskrav gäller enligt samma
paragraf att byggnadsnämnden till sitt biträde skall ha minst en person med
arkitektutbildning. Detta preciserade kompetenskrav har tillagts lagförslaget
efter lagrådsremissen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 14.1.2) har departementschefen
närmare redovisat vilken sorts kunskaper hos personalen som svarar mot det
stadgade anspråket på kompetens. Där anges bl. a. att nämnden givetvis bör
ha tillgång till personal som har en god orientering i arkitekturhistoria och
mer ingående kunskaper både stilmässigt och i tekniskt avseende om de
byggnader som måste byggas om för att fylla lagens funktionskrav. Där
framhålls också att samrådsförfarande, information om den fysiska miljöns
förändringar och om skydd av värdefull bebyggelse liksom i dag ställer krav
på förmåga att förmedla information på ett sätt som gör att den blir tillgänglig
för lekmannen. Jag vill understryka att den här redovisningen inte ger ett
tillräckligt tydligt uttryck åt de krav på regelmässig tillgång till kulturhistorisk
kompetens i byggnadsnämndens arbete som följer av lagstiftningens anspråk
på den kommunala kulturminnesvården. De arkitekturhistoriska kunskaper
som departementschefen här beskriver utgör således bara en del av det
väsentligt bredare kompetensområde som erfordras för att klarlägga, skydda
och informera om de kulturvärden som den byggda miljön och kulturlandskapet
i övrigt är bärare av. 1
Mot.
1985/86
71-76
1 Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr 71-76
Jag har därför med tillfredsställelse uppmärksammat att departementschefen
berör kompetensfrågorna också i den allmänna motiveringens avsnitt
20.2.3, PBL:s regelsystem för bevarande. Departementschefen sammanfattar
där sin syn på planeringen för bevarande med tonvikt på kunskapsuppbyggnaden
och kunskapsförmedlingen och pekar därvid särskilt på länsmuseernas
roll som basinstitutioner för kulturhistorisk dokumentation och
information och som serviceorgan åt den statliga och den kommunala
kulturminnesvården. Länsmuseerna bör således, framhålls det, ses som
viktiga expertorgan för kommuner som inte har tillgång till egen kulturhistorisk
sakkunskap.
Jag delar helt departementschefens uppfattning i detta stycke. Emellertid
vill jag samtidigt framhålla, att betydelsen av den kulturhistoriska sakkunskapen
inte enbart kan ses i sammanhang med kunskapsuppbyggnaden och
kunskapsförmedlingen i den kommunala planeringsprocessen.
Det är av samma vikt att denna sakkunniga medverkan regelmässigt ingår i
byggnadsnämndernas tillståndsprövning i de fall där kulturhistoriska aspekter
är av betydelse för prövningen. Samma sak gäller naturligtvis byggnadsnämndernas
allmänna rådgivning och service.
Jag anser mig inte ha skäl för något yrkande att en särskild regel om
byggnadsnämndernas biträde av kulturhistorisk sakkunskap skall införas i
lagen. Däremot anser jag att den väsentligt utvidgade betydelse som den
kommunala kulturminnesvården kommer att få, både i förhållande till den
enskilde och till den statliga kulturminnesvården, motiverar en uttrycklig
betoning av att byggnadsnämnderna skall ha tillgång till kulturhistorisk
sakkunskap i sitt löpande arbete. I sammanhang med det yrkandet vill jag i
likhet med departementschefen särskilt fästa uppmärksamheten på länsmuseernas
betydelse som expertorgan för kommuner som saknar egen kulturhistorisk
sakkunskap.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställer jag
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om byggnadsnämndernas tillgång på kulturhistorisk
sakkunskap.
Stockholm den 25 oktober 1985
Iréne Vestlund (s)
Mot. 1985/86:71
2