Motion till riksdagen
1985/86:581

Mot. 1985/86:581

Alf Wennerfors m. fl. (m)
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1986/87, m. m. (kompletteringsproposition)
(prop. 1985/86:150)

1. Inledning

1 det rådande ekonomiska läget uppmärksammas inte problemen på den
svenska arbetsmarknaden i samma utsträckning som tidigare. Den internationella
konjunkturuppgången i kombination med gynnsamma avsättningsmöjligheter
för svenska industriprodukter har möjliggjort en förbättring av
läget på arbetsmarknaden under de senaste två åren. För närvarande präglas
också massmediebevakningen av den svenska ekonomin av optimism. De
relativa förbättringarna sedan 1983/84 tenderar att dölja de grundläggande
problemen på den svenska arbetsmarknaden.

Tabell 1 och tabell 2 visar tydligt dels att även de senaste årens sysselsättningsutveckling
till stor del har berott på en fortsatt expansion inom den
offentliga sektorn, dels att vi fortfarande har en betydligt högre andel totalt
arbetslösa än under 1970-talet.

Tabell 1

		Sysselsättningsutveckling 1975-1985 (Tusental personer)
	1975	1976	1977	1978	1979	1980	1981	1982	1983	1984	1985
SNI 1 Jordbruk, skogsbruk, fiske, o. d. Privat sekt.	242	231	226	225	218	214	214	211	206	197	187
SNI 2+3+4 Gruvor, industri, energiförmedling, privat sekt.	1131	1099	1056	1014	1016	1034	992	956	949	959	976
SNI 5 Byggnadsverksamhet privat sekt.	256	248	252	244	242	248	251	241	232	226	229
SBU Ö+7+8+9 Handel, samfärdsel, övr. privat tjänster	1179	1179	1188	1204	1200	1215	1217	1231	1243	1252	1264
Summa privat sektor	2808	2757	2722	2687	2677	2711	2674	2631	2630	2633	2656
SNI 1-9 offentl. anställda	1254	1331	1376	1427	1503	1521	1550	1581	1594	1621	1644
Summa sysselsatta	4062	4088	4098	4116	4179	4232	4225	4219	4224	4254	4300
Därav arbetsmarknadspolitiska åtgärder	58	68	72	89	94	68	79	100	119	158	135
Summa "riktiga” jobb	4004	4020	4026	4027	4085	4164	4146	4119	4105	4098	4164
Arbetskraft	4129	4174	4155	4209	4268	4318	4332	4356	4375	4391	4430

Källor: SCB (AKU), AMS.

3

Tabell 2

Mot. 1985/86:581

Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder 1975—1985
	1975	1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982	1983	1984	1985
Öppet arbetslösa 67 Arbetsmarknadspol. åtgärder 93 Total arbetslöshet 160	66 75 94 88 86 108 137 108 122 142 152 116 117 141 174 197 236 240 202 225 278	151 162 313	136 199 335	125 175 300

Källor: SCB (AKU), AMS.

Den förbättring av konjunkturläget som nu orsakats av sjunkande oljepriser
och fallande dollarkurs kommer att bli en engångsföreteelse. När vi går in i
nästa konjunkturnedgång kommer den svenska arbetsmarknaden åter att
utsättas för mycket stora påfrestningar. Dess värre finns det stor anledning att
frukta att den traditionella socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken inte
förmår att klara av sådana påfrestningar.

För en tid sedan publicerades ett s. k. diskussionsunderlag från ett antal
tjänstemän i arbetsmarknadsdepartementet, Arbetsmarknadspolitikens roll,
inriktning och omfattning (Ds A 1986:2). I den visar man att det krävs en
omläggning av den svenska arbetsmarknadspolitiken om inte arbetslösheten
skall stiga kraftigt vid nästa konjunkturnedgång. Arbetsmarknadsdepartementets
experter gör visserligen ett antal hövliga reverenser till ”den tredje
vägens politik” men samtidigt drar man slutsatser som tydligt visar att den
hittillsvarande socialdemokratiska politiken har varit otillräcklig eller rent av
felaktig. Mycket av analyserna överensstämmer med de åsikter moderata
samlingspartiet tidigare har framfört.

Även arbetsmarknadsministerns egna rådgivare är nu medvetna om behovet
av en ändrad arbetsmarknadspolitik. Detta borde i sig ge hopp om
förändringar, men en socialdemokratisk regering kommer knappast att förmå
att genomföra någon omfattande förändring av den traditionella socialdemokratiska
arbetsmarknadspolitiken. Alltför många intressenter inom det socialdemokratiska
partiet och dess närstående organisationer har intresse av
att bevara den nuvarande strukturen. Därför kan vi inte förvänta oss att den
socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken kommer att bidra till den
ökade flexibilitet och konkurrenskraft inom svenskt näringsliv som är nödvändig
för att den svenska levnadsstandarden skall kunna bevaras i framtiden.

Våra viktigaste förslag till en förändrad arbetsmarknadspolitik redovisas i
motion 1985/86: A225. Det är vår övertygelse att en sådan politik skulle gagna
både de arbetslösas situation och hela vårt lands välståndsutveckling.

Det är viktigt att komma ihåg att situation på arbetsmarknaden endast i
begränsad utsträckning kan påverkas av det som betecknas som arbetsmarknadspolitik.
Det är i första hand den allmänna ekonomiska politiken, förutsättningarna
för tillväxt och stabilitet, som lägger grunden för en ekonomi
som kan erbjuda en trygg och expanderade arbetsmarknad. En av de viktigaste
åtgärderna för att främja tillväxten är en sänkning av det allmänna
skattetrycket. Genom lägre skatter på arbete, investeringar och produktion
kan tillväxten stimuleras. Särskilt med hänsyn till de mindre företagens
situation är det angeläget att minska de negativa effekter som det höga 4

skattetrycket ger upphov till. Detta i kombination med minskad reglering och Mot. 1985/86:581
upphävande av det nuvarande offentliga servicemonopolen kan släppa lös
den stora potential för ökad sysselsättning som finns bland de svenska småföretagen.

Arbete kan aldrig bli en av staten garanterad rättighet, men en väl avvägd
ekonomisk politik kan medverka till att skapa jämvikt på arbetsmarknaden
vilket möjliggör att så många som möjligt kan få sina utkomstmöjligheter
säkrade.

Även i en ekonomi i jämvikt finns det dock personer som på egen hand inte
förmår att finna ett arbete. Det är arbetsmarknadspolitikens uppgift att
stödja och hjälpa dessa, i första hand genom en utvecklad arbetsförmedling
och en arbetslöshetsförsäkring som garanterar ekonomisk grundtrygghet.

Arbetsmarknadspolitiska insatser kan inte annat än marginellt påverka
sysselsättningsläget. De kan emellertid vara av stor betydelse för enskilda
arbetslösa. Den viktigaste åtgärden för att förbättra en enskild arbetslös
persons möjligheter att få ett reguljärt arbete är förbättrad utbildning. Som vi
tidigare har framhållit måste arbetsmarknadsutbildningen sättas i centrum
för arbetsmarknadspolitiken.

2. Byggnadsarbetsmarknaden

Det är förståeligt att regeringen ägnar speciell uppmärksamhet åt byggnadsarbetarkåren
i kompletteringspropositionen. En stor del av problemen för
byggnadsarbetarna härör från den starka statliga styrningen av byggandet.

Statsmakterna har under hela efterkrigstiden med kraftiga styrmedel försökt
påverka främst bostadsbyggandet. Detta har resulterat i mycket starka svängningar
i byggverksamheten. Det s. k. miljonprogrammet ledde på många håll
till ett överskott på bostäder. Vid den anpassning av bostadsbyggandet som
blev nödvändig, har en del av den överdimensionerade byggnadsarbetarkåren
ställts utan arbete.

Det ensidiga gynnandet av de allmännyttiga bostadsföretagen har försvårat
situationen, eftersom dessa som en följd av tidigare överproduktion och
ineffektiv förvaltning under många år dragits med stora underskott som
huvudsakligen täckts med kommunalskattemedel. I det nuvarande ekonomiska
läget har kommunerna begränsade möjligheter att täcka underskotten.

Nybyggnadsaktivitetema får stå tillbaka trots att överskottet på bostäder nu
är på väg att omvandlas till en bristsituation.

Den ökande beskattningen av småhus och ständigt förändrade spelregler
för villaägarna har i kombination med det höga ränteläget medverkat till att
nybyggnationer av småhus stagnerat under flera år.

I vissa regioner föreligger en brist på byggnadsarbetare. På andra håll är
arbetslösheten mycket hög.

En bidragande orsak till de höga arbetslöshetstalen i Norrlandslänen är att
beredskapsarbeten ofta anvisats just inom byggnadssektorn, vilket permanentat
den alltför stora byggnadsarbetarkåren.

De statliga reglerna för bostadsfinansieringen leder till att många nybyggnadsprojekt
inte kommer till stånd på grund av mycket höga s. k. överkostna- 5

der. Av s. k. bostadssociala skäl skapas såväl bostadsbrist sorn arbetslöshet Mot. 1985/86:581
bland byggnadsarbetarna.

Till det höga kostnadsläget bidrar statliga ingripanden. Således har t. ex. de
nya reglerna för permittering försämrat kostnadsläget.

Regeringen står nu i begrepp att tvinga fram visstidsanställningar. Anställningsformerna
inom byggnadssektorn är betingade av branschens specifika
förhållanden och bör därför regleras i avtal. Vi tar bestämt avstånd från
lagreglering.

I motion 1985/86:Bo402 har vi redovisat moderata samlingspartiets politik
för en sundare bostadsmarknad som bättre motsvarar efterfrågan. En sådan
politik skulle leda till en jämnare och tryggare arbetsmarknad för byggnadsarbetarna.

Det är nu nödvändigt att det sker en anpassning av byggnadsarbetarkåren
till en nivå som motsvarar behovet. Anpassningen försvåras av att byggnadsarbetarnas
genomsnittliga ålder är hög och att överskottet på byggnadsarbetare
förhindrar nyrekrytering i erforderlig utsträckning. Detta leder till svårigheter
att vidareutveckla en effektiv byggnadsbransch.

3. Anslagsfrågor med anledning av regeringens proposition
3.1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader (Bl)

Regeringen föreslår att AMS tilldelas ytterligare 14 milj. kr., främst för
förmedlingsverksamhet för flyktingar.

Förändringar inom arbetsmarknadsverkets organisation har under det senaste
året inneburit en minskning av den centrala administrationen till den
lokala verksamhetens fördel. Detta är en utveckling som vi hälsar med
tillfredsställelse.

Samtidigt som AMS på detta sätt själv medverkat till att förstärka förmedlingsverksamheten
är det väsentligt att komma ihåg att det under de senaste
åren skett en icke oväsentlig utökning av antalet förmedlingstjänster genom
särskilda åtgärder, som t. ex. de extra personalresurserna i samband med
nedläggningen av varvsproduktionen i Uddevalla och Malmö samt den speciella
handledarpersonal som är knuten till de s. k. jobb-sökar-klubbarna
inom ramen för ungdomslagsorganisationen.

På sikt bör arbetsmarknadsverket kunna disponera sina anslag på ett
flexiblare sätt. Vi har i motionerna 1985/86: A225 och A266 föreslagit att
riksdag och regering i framtiden inte skall ägna sig åt detaljstyrning av
arbetsmarknadsverkets val av stöd till sysselsättningsskapande åtgärder.

En sådan förändrad styrning av AMS nödvändiggör också att man försöker
undanröja så många onödiga byråkratiska beslutsinstanser som nödvändigt.

Vi har tidigare i andra sammanhang framhållit att de s. k. arbetsförmedlingsnämnder
som nu skall inrättas enbart kommer att innebära en byråkratisk
belastning. Genom att inte införa dessa skulle också kostnaderna för arbetsmarknadsverket
minska.

Med hänsyn till det nuvarande anslags- och styrsystemet för arbetsmarknadsverket
kan vi dock tillstyrka regeringens förslag. Vi förutsätter emellertid
att detta är en interimslösning i avvaktan på att vårt förslag om ett 6

förändrat anslagssystem kan realiseras.

3.2 Arbetsmarknadsservice (B2)

Mot. 1985/86:581

Regeringen föreslår förändringar i reglerna för flyttningsbidrag som innebär
att ett reducerat flyttningsbidrag, 2000 kr. skall kunna utgå för personer som i
minst tre månader, men för kortare tid än sex månader, arbetar på annan ort
än hemorten.

Det krävs en ökad rörlighet på den svenska arbetsmarknaden. Det går
dock inte att skapa denna rörlighet genom statliga subventioner. Det är både
nödvändigt och naturligt att arbetslösa tar kortvariga jobb även på andra
orter. Detta är också en av slutsatserna i den ovan nämnda departementsrapporten.
Där konstaterar man också att en väsentlig anledning till den minskande
rörligheten på den svenska arbetsmarknaden är det ökande skattetrycket.
Man skriver:

Detta betyder att vinsten vid en eventuell flyttning för en sådan person
reducerats med 25 000 kr i nuvärde under motsvarande period. Enbart för att
kompensera för skatte- och transfereringssystemets effekter på rörligheten
skulle löneskillnaderna nästan ha behövt fördubblas under de senaste två
decennierna. Utvecklingen har dock gått i motsatt riktning.

Dess värre visar regeringen fortfarande ingen vilja att angripa problemen
med de höga skatterna. Ökad rörlighet på arbetsmarknaden är bara en av de
positiva effekter som skulle bli följden av marginalskattesänkningar.

Regeringen försöker i stället lösa problemen med den bristande rörligheten
genom att bygga ut bidragssystemet. Statliga bidrag och subventioner kan
bara bli ett dåligt substitut för en väl fungerande incitamentsstruktur.

Regeringens förslag innebär därutöver en mängd avgränsningsproblem,
eftersom vissa yrkesgrupper regelmässigt arbetar borta från hemorten under
längre eller kortare tid. Vi vill inte utesluta att de nuvarande reglerna för
flyttningsstöd kan behöva förändras, men vi är inte beredda att biträda
regeringens nu föreliggande förslag.

Sedan halvårsskiftet 1985 har det gällt speciellt förmånliga regler för byggnadsarbetare
från skogslänen genom att de av staten fått två fria hemresor per
månad under det första året som de har arbetat borta från hemorten. Detta
dock under förutsättning att traktamente ej utgår. Regeringen konstaterar nu
att traktamente i de flesta fall utgår och att stödet därför inte har fått avsedd
verkan. Det bör understrykas att traktamentet i sig är till just för att täcka de
fördyrade kostnader som det innebär att arbeta på annan ort än hemorten.
Att, som regeringen nu föreslår, ta bort kravet på att traktamente inte får
utgå, innebär att en person i själva verket delvis får samma kostnader betalda
både av staten och arbetsgivaren.

Ett system med statliga hemresebidrag för arbetande personer vore från
många synpunkter olyckligt. Det skulle innebära en ytterligare utökning av
de statsfinansierande subventionerna - subventioner som snabbt kan växa i
omfattning.

Ansvaret för att klara försörjningen av byggnadsarbetare måste i första
hand vila på arbetsmarknadens parter själva.

7

3.3 Arbetsmarknadsutbildning (B 3) Mot. 1985/86:581

Som tidigare framhållits anser vi att arbetsmarknadsutbildning är en av de
allra bästa metoderna för att återföra en arbetslös till arbete. Det är därför
tillfredsställande att regeringen nu föreslår en ökad satsning på arbetsmarknadsutbildning.
Redan i januari föreslog vi att mer pengar borde anslås till
arbetsmarknadsutbildning genom en omfördelning från anslaget till sysselsättningsskapande
åtgärder. Samma metod bör fortfarande kunna användas
för att öka möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning. Riksdagen bör därför
ge regeringen ett bemyndigande att använda medel under anslaget för
sysselsättningsskapande åtgärder för att täcka kostnaderna för utökad arbetsmarknadsutbildning.

Regeringen föreslår ändrade kvalifikationsregler för arbetslöshetsförsäkring.
För närvarande kan högst två månader av en arbetsmarknadsutbildning
tillgodoräknas som kvalifikationstid. Det innebär att en del arbetslösa
hellre vill ha beredskapsarbete än en arbetsmarknadsutbildning. Detta är
naturligtvis olyckligt. Regeringens förslag till förändring innebär emellertid
en ytterligare försvagning av kopplingen mellan yrkesarbete och rätt till
arbetslöshetsersättning. Enligt vår mening hade det varit naturligt att hänskjuta
frågan till den utredning om arbetslöshetsförsäkringens utformning
som vi tidigare har föreslagit. 1 nuvarande läge bör de av regeringen föreslagna
förändringarna ske i form av ett tidsbegränsat försök. Efter det att
reglerna har varit i kraft i två år bör riksdagen ges möjligheter att utvärdera
effekterna. Reglernas giltighet bör därför vid detta beslut begränsas till tre år.

3.4 Strukturstöd för byggarbetsmarknaden

Regeringen förslår att en särskild bidragsform skapas för att bereda sysselsättning
åt svårplacerade byggnadsarbetare som är arbetshandikappade eller
äldre än 55 år. De skall få arbeta med särskilda arbetsuppgifter i upp till fem
år. Under tiden skall de rehabiliteras och dessutom stå till arbetsmarknadens
förfogande. För närvarande kan lönebidraget till arbetshandikappade som
arbetar på normala arbetsplatser uppgå till maximalt 50%. I det förslag till
speciella regler för byggnadsarbetare som regeringen nu lägger fram föreslår
man att staten skall betala 75% av lönekostnaderna under de tre första åren
och därefter 50% i ytterligare två år. Om det inte har gått att placera de
arbetshandikappade under femårsperioden skall andra arbetsmarknadspolitiska
insatser kunna komma i fråga.

Bakgrunden till regeringens förslag är en framställning från AMS, byggnadsarbetareförbundet
och vissa stora byggföretag i vilken man föreslog att
dessa skulle bilda ett slags Samhällsföretag för byggnadsarbetare. Företaget
har arbetsnamnet Galaxen.

Det är i och för sig ett vällovligt syfte att underlätta för arbetshandikappade
byggnadsarbetare att få en givande sysselsättning. Samtidigt vore det enligt
vår mening olyckligt att bygga upp speciella företag för skyddad sysselsättning.
Erfarenheterna från Samhällsföretag visar att det lätt kan uppstå problem
med konkurrensen mellan Samhällsföretag och privata småföretagare.
Samma problem kan förväntas uppstå beträffande de nya byggnadsföretagen.

Dessa kommer främst att söka entreprenader som i dag utförs av mindre Mot. 1985/86:581
företag.

Troligen måste företagen, för att fungera tillfredsställande, vid sidan av de
arbetshandikappade anställa ett stort antal icke-handikappade personer för
att kunna klara av arbetsuppgifterna. Därmed riskerar man att bygga upp en
företagskonstruktion som innefattar flera av de nackdelar som finns inom
Samhällsföretag.

Vidare är det anmärkningsvärt att stödformen enligt regeringens förslag
skall kunna utgå även till personer utan påvisbara arbetshandikapp, enbart
på grund av att de uppnått 55 års ålder.

Det kan inte vara något självändamål att arbetshandikappade byggnadsarbetare
kvarstår inom sitt yrke. Bl. a. med tanke på det stora antalet övertaliga
byggnadsarbetare i vissa delar av vårt land är det väsentligt att ett antal
byggnadsarbetare söker sig andra yrkesområden. Detta gäller även arbetshandikappade
- i många fall är arbetsmiljön inom byggnadsbranschen såväl
fysiskt som psykiskt olämplig för många arbetshandikappade.

Med hänsyn till situationen på byggmarknaden är det inte realistiskt att
räkna med att de kategorier byggnadsarbetare som skall sysselsättas med
hjälp av strukturstödet kommer tillbaka i reguljärt arbete efter en rehabilitering.
Det finns en uppenbar risk för att stödformen blir permanent och att de
anställda invaggas i falska förhoppningar.

Vi vill erinra om de individuella, flexibla lönebidrag som vi tidigare föreslagit.
Trots att den normala anställningsformen för vissa kategorier inom byggbranschen
är objektsanställning är det inte omöjligt att bereda kontinuerlig
sysselsättning för lönebidragsberättigade byggnadsarbetare. En viktig förutsättning
är då att bidraget är knutet till den enskilde individen och dennes
arbetsnedsättning. En fördel med lönebidraget är att det står öppet för alla
arbetsplatser.

Byggnadsbranschen är för närvarande inne i en svår omställningsprocess.

Det är naturligt att man från statsmakternas sida försöker medverka till att
denna anpassning sker på ett sätt som innebär att effekterna för äldre och
arbetshandikappade blir så små som möjligt. Det är emellertid inte möjligt att
skapa former som fullständigt skyddar just dessa grupper från förändringar.

Regeringens förslag bör avvisas och i stället bör regeringen snarast låta utreda
förutsättningarna för ett sådant individanpassat lönebidrag som föreslås i
motion 1985/86: A225. Redan i dag kan de nuvarande reglerna för lönebidrag
utnyttjas för att hjälpa arbetshandikappade byggnadsarbetare.

Förslaget om Galaxen skall också ses mot bakgrund av Byggnadsarbetareförbundets
mål att införa tillsvidareanställning som den normala anställningsformen
inom byggbranschen. I den nu aktuella propositionen uttrycker också
arbetsmarknadsministern sitt stöd för en sådan förändring. Regeringen är
uppenbarligen beredd att sätta sig över parternas fria förhandlingsrätt och
införa tillsvidareanställning genom lagstiftning. Inför ett sådant hot är det
naturligt att byggnadsföretagen anammar tankarna på en speciell företagsform
för arbetshandikappade byggnadsarbetare i förhoppningen att detta
skall minska risken för att regeringen skall ingripa med lagstiftning. I själva
verket torde risken för att socialdemokraterna tillfredsställer Byggnadsarbe- 9

tareförbundets krav på lagstiftning att öka.

3.5 Tidigareläggningen av byggnadsinvesteringar Mot. 1985/86:581

Byggnadsarbetarkåren i Norrland är för närvarande för stor i förhållande till
behovet. En av orsakerna är att statsmakterna tidigare har inrättat ett stort
antal beredskapsarbeten. Det är viktigt att antalet byggnadsarbetare kommer
i balans med efterfrågan.

Regeringen meddelar att man avser att utnyttja den av riksdagen beviljade
finansfullmakten för innevarande budgetår för att främja byggnadsverksamheten
i de sex nordligaste länen. Detta innebär att man återigen ”tidigarelägger”
offentliga - företrädesvis kommunala - investeringar i Norrland. Även
om kommunerna kan få statsbidrag för själva investeringen drabbas skattebetalarna
senare av de höga driftskostnaderna. De höga kommunalskatterna
bidrar till att förvärra arbetslöshetsläget genom att företag avskräcks från att
etablera sig i högskattekommuner. Regeringen bör därför undvika denna typ
av stödinsatser.

Regeringen föreslår också att systemet med särskilda statsbidrag till uppsökande
verksamhet bland arbetslösa byggnadsarbetare skall bibehållas. Vi har
tidigare understrukit att det inte finns anledning att särbehandla en speciell
yrkeskategori på detta sätt. Åtgärder för att hjälpa arbetslösa byggnadsarbetare
bör ske inom ramen för de vanliga arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

3.6 Rekryteringsstöd

Som ett resultat av motstånd från såväl AMS-ledningens sida som från
riksdagspartierna beslutade riksdagen inte i enlighet med regeringens tidigare
förslag att avskaffa rekryteringsstödet. Vi har i och för sig haft sakliga
invändningar mot rekryteringsstödet. Vi anser emellertid att riksdagen endast
bör dra upp vissa kvantifierbara målsättningar tillsammans med enkla
regler om stödformernas utformning. Därefter bör AMS-ledningen själv få
fastställa detaljutformningen av olika åtgärder.

Regeringen gör nu ett nytt försök till detaljstyrning genom att föreslå att det
skall inrättas två former av rekryteringsstöd - ett som ger stöd i högst tre
månader och som är avsett för långtidsarbetslösa samt ett som kan utgå under
längre tid och som är avsett för särskilt svårplacerade personer.

Det finns enligt vår mening ingen anledning att nu ta ställning till dessa. I
stället bör riksdagen hos regeringen begära förslag till ett nytt anslagssystem
för AMS.

3.7 Insatser för ungdomar

I januari föreslog vi i motion 1985/86: A225 att det nuvarande ungdomslagssystemet
skulle avskaffas och ersättas av ett sammanhållet system för utbildning
och arbetspraktik för 16-19-åringar. I första hand skall ungdomar stimuleras
till att förbättra sin utbildning, i andra hand skall man göra större ansträngningar
för att de aktivt skall söka arbete. Om därefter ytterligare åtgärder
krävs skall ungdomar placeras på s. k. arbetspraktikplatser inom den privata
sektom. Genom arbetspraktiken skall de få både en inblick i arbetets villkor
och en vana vid arbetslivets krav.

Regeringen har inte föreslagit att ungdomslagen skall avskaffas, men infö- Mot. 1985/86:581
randet av s. k. inskolningsplatser är ett betydelsefullt steg i rätt riktning. Det
är intressant att notera att regeringen nu lägger ett förslag som på flera
punkter ligger nära vad vi föreslog för bara några månader sedan.

Det är positivt att regeringen nu är beredd att betona vikten av placeringar
inom det privata näringslivet och att man insett att ungdomslagen innebär att
många får sina första arbetserfarenheter från en arbetsmarknad som inte kan
förväntas expandera i framtiden. För unga kvinnor innebär det också en
låsning till traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter inom den offentliga sektorn.

Dess värre saknas flera viktiga element i regeringens förslag till inskolningsplatser
i förhållande till det förslag till arbetspraktik som vi tidigare lagt
fram. Det är väsentligt att ungdomarna i första hand stimuleras till utbildning
och att även arbetspraktikplatserna blir ett led i en utbildning.

Det är också viktigt att ungdomarna i första hand söker arbete på egen
hand. Det är därför olyckligt att regeringen inte vill utsträcka anvisningstiden
till tre månader, vilket även AMS förordat.

3.8 Riktlinjer för utnyttjande av finansfullmakten

För innevarande budgetår har riksdagen beslutat om en finansfullmakt på
2500000000 kr. Regeringen föreslår nu att finansfullmakten för kommande
budgetår skall fastställas till samma belopp.

Enligt nuvarande regler får regeringen ett bemyndigande att utnyttja finansfullmakten
för tidigareläggning, utvidgning eller påskyndande av statliga
investeringar för bidrag till kommunala investeringar, samt för
beredskapsarbeten.

Om arbetsmarknadsläget försämras är det väsentligt att finansfullmakten
kan användas på ett effektivt sätt. Vi har tidigare kritiserat de inskränkta
reglerna för finansfullmakten. Den bör, om särskilda behov föreligger, även
kunna nyttjas för arbetsmarknadsutbildning. Riksdagen bör besluta om ändrade
regler för finansfullmakten.

4 Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående anslag till arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader,

2. att riksdagen avslår vad regeringen föreslagit angående riktlinjer
för vissa flyttningsbidrag,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Arbetsmarknadsservice
för budgetåret 1986/87 under tionde huvudtiteln utöver i proposition
1985/86:100 bil. 12 upptagna medel anvisa ett förslagsanslag av
10000000 kr.,

4. att riksdagen beslutar att ge regeringen bemyndigande att till
Arbetsmarknadsutbildning använda 187 000 000 kr. av medel anslagna

11

till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1986/87, Mot. 1985/86:581

5. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Arbetsmarknadsutbildning
för budgetåret 1986/87 under tionde huvudtiteln utöver i
proposition 1985/86:100 bil. 12 upptagna medel anvisa ett reservationsanslag
av 187000000 kr.,

6. att riksdagen beslutar att lagen om ändring i lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring skall vara giltig t. o. m. den 1 juli 1989, i
enlighet med vad som i motionen anförts,

7. att riksdagen beslutar att lagen om ändring i lagen (1973:371)
om kontant arbetsmarknadsstöd skall vara giltig t. o.m. den 1 juli
1989, i enlighet med vad som i motionen anförts,

8. att riksdagen avslår vad regeringen föreslagit angående strukturstöd
för handikappade byggnadsarbetare,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående åtgärder för rehabilitering av arbetshandikappade
byggnadsarbetare,

10. att riksdagen avslår vad regeringen föreslagit angående uppsökarverksamhet
bland arbetslösa byggnadsarbetare,

11. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Sysselsättningsskapande
åtgärder för budgetåret 1986/87 under tionde huvudtiteln
utöver i proposition 1985/86:100 bil. 12 upptagna medel anvisa ett
reservationsanslag av 25 000 000 kr.,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående arbetspraktik för ungdomar,

13. att riksdagen bemyndigar regeringen att, om arbetsmarknadsläget
kräver det, disponera medel ur finansfullmakten även för arbetsmarknadsutbildning
i enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 13 maj 1986

Alf Wennerfors (m)
Bengt Wittbom (m)
Anders G Högmark (m)
Per Westerberg (m)
Gullan Lindblad (m)

Sonja Rembo (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Erik Holmkvist (m)

Sten Svensson (m)

Graphic Systems AB, Göteborg 1986

12