Motion till riksdagen
1985/86:568

Lars Werner m. fl. (vpk)
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för
budgetåret 1986/87, m. m.
(kompletteringsproposition) (prop. 1985/86:150)

Mot.

1985/86:568

Inledning

Regeringen hävdar i propositionen att den ekonomiska utvecklingen i landet
är god och att detta främst är ett resultat av den ”tredje vägens politik”.

Denna tredje vägs politik innehåller emellertid en rad element som på sikt
skapar nya problem inom ekonomin. De framgångar som främst kännetecknar
den förda politiken har sin motsatta spegelbild som inte är lika vacker. En
samlad bedömning av den förda politiken kräver att också dessa negativa
bilder av utvecklingen vägs in och åtgärdas.

De positiva bilder som framhävs är:

- Exportframgångar för den svenska industrin.

- Mycket stora vinster inom näringslivet.

- Minskande budgetunderskott och lägre inflationstakt.

De negativa bilder som också måste visas fram är:

- Minskande marknadsandelar för industrin på hemmamarknaden.

- Svag reallöneutveckling och tilltagande försörjningsproblem för en ökande
andel av befolkningen.

- Reformarbetet inom kommunerna har stannat upp. Nedrustning pågår i en
rad kommuner.

- Ökande regionalpolitiska problem.

- En kvardröjande arbetslöshet med särskilda problem för ungdomen.

En samlad bedömning av denna politik där både de positiva och negativa
bilderna vägs in visar att marknadskrafterna har fått verka fritt med ett starkt
understöd av statsmakten.

Vinstökningar och exportindustrins strävanden har överordnats befolkningens
och den gemensamma sektorns ekonomiska utveckling. Den gemensamma
sektorns tillväxtbegränsning har inneburit att budgetunderskottet har
kunnat minskas genom att hämma socialt och ekonomiskt viktig utbyggnad.

Företagsvinsterna har främjats genom en aktiv regeringspolitik för att hålla
tillbaka löneutvecklingen. Den nödvändiga fördelningspolitiken har inte
förts. Viktiga fördelningspolitiska problem kvarstår därför.

De lönearbetande har i allt väsentligt själva, genom att avstå från berättigade
löneökningar, och genom att den gemensamma sektorns tillväxt hämmats,
fått betala de saldoförbättringar för statsbudgeten och de inflationsför- 1

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 568

bättringar som redovisats som ekonomiska framgångar. De reallöneförbätt- Mot. 1985/86:568
ringar som förutskickas för det kommande budgetåret skall dessutom bl. a.
betalas genom att kommunerna förlorar skatteinkomster via större grundavdrag
vid den kommunala beskattningen. Detta får - i ett något längre perspektiv
- till följd att de lönearbetande själva får betala också denna ”förbättring”
genom att den gemensamma sektorn dräneras på ekonomiska medel
för utveckling. Åtgärden betyder också att konsumtionen styrs över från
kollektiv konsumtion till privat konsumtion. Den kollektiva konsumtionen
har ett starkt fördelningspolitiskt innehåll och bör enligt vår mening skyddas.

Kapitalägarna, däremot, kan i stor utsträckning fortsätta att öka sina
vinster, samla på sig ytterligare likvida medel och berika sig på de anställdas
och det gemensammas bekostnad. Belysande för utvecklingen är de två
problem som finansministern själv anför som viktiga i kompletteringspropositionens
finansplan, dvs. de anmärkningsvärt stora prishöjningarna på vissa
varor och den alltför låga investeringsviljan inom landet. Dessa två ganska
centrala problem inom den ekonomiska politiken står alltså olösta trots den
tredje vägens politik. Till detta kommer som tidigare nämnts de otillräckliga
åtgärderna mot regional utarmning och mot ungdomsarbetslösheten och de
stora bristerna i fördelningspolitiken.

Regeringspolitiken innehåller alltmer av osäkerhet inför utvecklingen. Ett
intryck av ”kvartalspolitik” ges genom att regeringen inte förmått lägga fram
ett komplett budgetförslag i januari, utan har tvingats komma med kompletterande
förslag på såväl familjepolitikens, skattepolitikens och den kommunala
ekonomins område. Mer inslag av långsiktighet och framförhållning
skulle underlätta för alla inblandade. Bl. a. har det blivit svårt att jämföra
regeringens och oppositionens förslag därför att en del av de förslag som
regeringen lagt undan för undan berört områden som oppositionen berört
redan i de ekonomiska januarimotionerna. Det som varit svårt att förutse har
dock varit det kraftiga oljeprisfallet och dollarkursens nedgång i jämförelse
med den svenska kronan.

Det ekonomiska läget som nu kännetecknas av bl. a. lägre energipriser,
lägre dollarkurs, fleråriga höga företagsvinster, en mycket god likviditet i
bolagen och minskat behov av statlig upplåning ger nu ett gyllene tillfälle att
på allvar rätta till den felaktiga fördelningspolitiken och inleda en utveckling
av den gemensamma sektorns socialt och samhällsekonomiskt viktiga delar
och att göra insatser för att varaktigt minska arbetslösheten.

När skall fördelningspolitiken inledas om inte nu när regeringen berömmer
sig för det utmärkt goda ekonomiska läget?

Den ekonomiska politikens inriktning

En avgörande brist i regeringspolitiken är att den inte satts in i ett socialistiskt
perspektiv, utan främst kännetecknas av att de kapitalistiska lönsamhetsvärderingarna
läggs till grund för den ekonomiska utvecklingen.

I den ekonomiska motionen, avlämnad av vpk under allmänna motionsti- 2

den, anförs följande angående den ekonomiska politiken som instrument i Mot. 1985/86:568
klasskampen:

Varje ekonomisk-politisk åtgärd gynnar eller missgynnar, befäster eller försvagar
en viss samhällsklass gentemot en annan. Varje självständig arbetarrörelse
har som uppgift att med den ekonomiska politikens hjälp främja de
breda folklagrens allmänna levnadsvillkor och stödja dem gentemot den
härskande klassen och dess etablissemang. Varje socialistisk arbetarrörelse
har därutöver som uppgift att infloga denna strävan i en långsiktig strategi för
att i grund förändra samhället och befria de hittills underordnade människorna
från fåtalsvälde, för att i stället göra dem till den stora maktfaktorn i
samhället.

Den kritik av regeringspolitiken som framfördes under den allmänna
motionstiden kvarstår i allt väsentligt. Därför är det nödvändigt att ytterligare
betona vikten av en mera långsiktig strategi för att möta de ekonomiskpolitiska
problem som genom kapitalismens utveckling ställs på dagordningen.
Problem som inte kan lösas genom den tredje vägens politik, vilken
innebär en tillväxt av lönsamhet och produktion utan att nödvändigt reformarbete
genomförs på det sociala och samhälleliga området. Den tredje vägen
anvisar heller inga förslag till lösningar på längre sikt utöver en fortsatt stram
finanspolitik i strävan att begränsa budgetunderskottet. Den fortsatta inriktningen
på ett permanent exportöverskott och handel med inriktning mot
främst de starka kapitalistiska länderna kommer att ge framtida problem för
den svenska ekonomin. Regeringen snuddar vid problemet genom att redovisa
de avsättningsbekymmer för svensk industri som kommer i och med att
USA:s budgetunderskott skall reduceras kraftigt under resten av 1980-talet.

Både vad gäller exporten och de svenska utlandsinvesteringarna så har de
främst riktat sig mot den amerikanska marknaden.

I detta sammanhang finns det skäl att åter påminna om den alternativa
ekonomiska strategi som vpk skisserat:

Där redogörs för att det är viktigt att svensk arbetarrörelse utöver de
traditionella målen om arbete åt alla, social trygghet och jämn inkomstfördelning
också anlägger ett långsiktigt perspektiv på frågor som att öka den
internationella solidariteten och medverka till en ny ekonomisk världsordning,
minskar den svenska sårbarheten genom att frigöra landet från det
extrema ekonomiska och tekniska beroendet av de starkaste kapitalistiska
makterna, samt arbetar för en ekologisk balans, inte minst genom en offensiv
på det energipolitiska området för att för framtiden garantera tillgång till
nödvändig energi utan vare sig miljöförstöring eller strålskadad befolkning.

För detta krävs förutom brytandet av kapitalägarnas fåtalsvälde också
utvecklandet av en demokratisk ekonomi och en utbyggd och demokratiserad
gemensam sektor.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att rätten till arbete aldrig kan förverkligas
hand i hand med storfinansen. Om svensk arbetslöshetspolitik
fortsätter att utvecklas på kapitalets villkor, hotar den att undergräva samhällets
utveckling och framtid. Några utvecklingsdrag som förstärker arbetslöshet
och undersysselsättning är: .

- Kapitalets exportinriktning innebär utlandsinvesteringar och kapitalex- Mot. 1985/86:568
port med stora förluster av jobb i Sverige. Storfinansens alltmer tilltagande
internationalisering hotar Sveriges självständighet.

- Otillräckliga investeringar i svenskt näringsliv undergräver sysselsättning
och en effektiv hemmamarknad. Sverige blir alltmer utlandsberoende.

Importen av insatsvaror i industrin skapar balansproblem. Statsmakterna
(regeringen) har anpassat Statsföretag och löntagarfondernas roll till kapitalets
exportorientering.

- Den nya tekniken slår ut mängder av arbeten, när den utformas på grundval
av nuvarande maktförhållanden.

- Den offentliga sektorn stryps. Den underordnas storfinansens ideologiska
inriktning med privatisering och skjuter tillbaka en utveckling av den
offentliga sektorn med service-, sociala och kollektiva behov som är grunden
för en arbetsskapande politik.

- Sextimmarsdagen används inte som ett medel att motverka arbetslöshet. I
stället föder dagens arbetstidspolitik nya arbetslösa och utslagna.

- Regioner, miljön och kunskapen utarmas i brist på investeringar och en
arbetsskapande politik.

- Regeringens ekonomiska politik löser inte problem med arbetslöshet och
undersysselsättning. ”Underskotten”, exportinriktningen och lönenedpressning
är överordnade målsättningen om arbete åt alla.

Utvecklingen på kapitalets villkor innebär kraftiga regionala obalanser.

Äldre arbetskraft slås ut från arbetsmarknaden. Ungdomen får allt svårare
att få ett fast jobb. Kvinnor har de sämst värderade jobben, lägst lön samt de
sämsta arbetstiderna. De arbetshandikappades plats på arbetsmarknaden
minskar.

Kvar på arbetsmarknaden blir dels välutbildade och s. k. duktigt folk med
hög lön och förmåner, dels de med begränsade kunskaper och låg lön.

Alternativ inför 1990-talet

En alternativ politik inför 1990-talet kan bara bäras upp av arbetarrörelsen.

Kamp mot arbetslösheten görs till politikens huvudfråga. Hela arbetarrörelsen
mobiliseras. Kampen mot arbetslösheten förenas med kvinnofrigörelsen
och frigör den kraft som hela befolkningen besitter.

Landets ekonomiska politik och statens insatser inriktas på att bekämpa
arbetslösheten. Statsföretag, löntagarfonder, regionalpolitik m. m. omvandlas
till redskap för en arbetsskapande politik.

Fördelningspolitiken måste skärpas och en ”återfördelning” till samhället
och de lönearbetande och sämst bemedlade inledas. En sådan återfördelning
är dessutom ett led i en politik för arbete och utveckling.

Klassamarbetspolitiken överges till förmån för en politik som ställer egna
och självständiga alternativ mot kapitalets utveckling. Först då och endast då
kan arbetslöshetskurvan vändas och fördelningspolitiken förbättras.

Utifrån denna grund kan en nationell politik mot arbetslösheten formuleras
i följande sex punkter:

1. Ett nationellt industrialiseringsprogram i samhällelig regi för 100000 Mot. 1985/86:568
nya jobb måste upprättas. Programmet måste sikta till att ge industrin en ny

struktur och industriarbetet ett nytt innehåll. Den privata industrin saknar
förutsättningar att genomföra en sådan kvalitativ förändring.

2. Tekniken är inte neutral eller ödesbestämd. Tekniken är politisk och
dess karaktär betingas av de sociala maktförhållandena. De lönearbetande
har intresse av en kvalitativt annorlunda teknisk utveckling än den nu förhärskande.
De måste inom ramen för en samhällelig, politisk styrning göra detta
sitt intresse ledande. Särskilt datatekniken, som är en typ av flexibel teknologi,
formas helt olika, beroende på den styrande kraften.

3. Att omfattande program för den offentliga sektorns utbyggnad och
förbättring är nödvändigt. För detta talar både infrastrukturella och sociala
argument. 100 000 nya jobb bör inom de närmaste åren tillföras den offentliga
sektorn.

4. En allmän arbetstidsförkortning är nödvändig. Ehuru den inte i sig själv
upphäver tendensen till utslagning, är arbete åt alla omöjligt att uppnå utan
förkortad arbetstid.

5. Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken måste reformeras. Den måste
inriktas på mer bestående typer av arbeten och mindre provisorier. De
arbetslösas rättsställning måste förbättras. Fasta jobb för ungdom måste
skapas.

6. Energipolitiken måste förändras. Med ansvar mot de ekologiska begränsningar
som ges skall alternativa energislag till kärnkraften utvecklas. En
snabb avveckling av kärnkraften är en nödvändighet för att skydda befolkningen
mot fortsatta och långsiktigt verkande hälsorisker. Stora insatser för
att skapa energi, arbete och social nytta kan göras på detta område.

För att nå dessa mål krävs en överföring av resurser från de stora förmögenheter
som skapats av de anställda men som disponeras av företagen. Förmögenheterna
har använts för att trissa upp det samlade börsvärdet till en nivå där
det måste ifrågasättas om inte den svenska industrin är övervärderad. Vidare
har jakten på nya vinster och krav om kapitalets förmering skapat en omsättnings-
och spekulationskarusel! av rekordformat. Därutöver finns ca 190
miljarder kronor i reala likviditeter placerade i banker, statsskuldväxlar och
riksobligationer.

För att nå de ekonomisk-politiska målen krävs att dessa ekonomiska resurser
mobiliseras i samhällsbygget genom investeringar för framtiden. Det
sexpunktsprogram som ovan presenterats kräver stora insatser. Vpk har
tidigare föreslagit bolagsskatt, engångsskatt på stora förmögenheter och en
höjning av omsättningsskatten på aktier till 6%. De huvudsakliga inkomsterna
därav beräknas användas för de reformförslag som vpk lagt fram under
vårriksdagen. Denna inriktning av skattepolitiken som inslag i en rättvis
fördelningspolitik bör ges regeringen till känna.

För investeringar inom den gemensamma sektorn har för dess långsiktiga
utveckling vpk tidigare föreslagit 1 miljard kronor som ett förstaårsanslag,
eftersom det bedömts som en rimlig summa för ett första år som skall följas av

fleråriga och större investeringar. 5

För ett industrialiseringsprogram har vpk krävt att löntagarfonderna mobi- Mot. 1985/86:568
liseras för nationell och regional industriutveckling och att en vattenkraftsavgift
på äldre kraftverk tas ut för investeringar i skogslänen. Till dessa båda
omfattande investeringsprogram som utförligare beskrivits i motion 1985/

86:A246 om allas rätt till arbete bör nu tillföras ett samhälleligt investeringsprogram
för snabb avveckling av kärnkraften och introduktion av alternativa
energislag.

För dessa ändamål sammantaget är det rimligt att beräkna ca 10 miljarder
kronor utöver vad som ovan nämnts att användas under en treårsperiod.

Dessa medel bör i första hand föras över från företagens och det privata
kapitalets förmögenheter, som delvis finns placerade som real likviditet. Det
är också sannolikt att likviditetstillväxten kommer att fortsätta, varför ytterligare
åtgärder bör föreslås undan för undan i den takt det kan anses samhällsekonomiskt
nödvändigt.

Företagen bör ges möjlighet att inom ramen för en samhällelig styrning av
investeringarna till branscher, utbyggnadsprogram och regioner medverka
till investeringar av denna storleksordning. Om sådana ”samtal” inte leder
till resultat bör en tvångsplacering ske där en summa motsvarande 5% av
likviditeten via investeringsobligationer som är befriade från ränta och inlösenskyldighet
inlånas till staten för användning i enlighet med de förslag som
ovan lagts fram.

Den gemensamma sektorns investeringar kan inte till någon del upplåtas
för investeringar av privatägt kapital, däremot kan med fördel från näringslivet
indragna medel användas.

Valutaregleringen

De aviserade lättnaderna i valutaregleringen aviseras mot bakgrund av bl. a.
de stora likviditeterna som kan komma till användning vid direktinvesteringar
utomlands om lättnader i valutalagstiftningen sker.

För vpk:s del anser vi det vara helt orimligt att lätta på valutabestämmelserna
eftersom det finns ett behov av ökade investeringar här hemma. Den
transnationalisering av ekonomin som pågår genom den internationella kapitalistiska
arbetsdelningen bör inte på detta sätt underlättas utan tvärtom
motverkas. I första hand bör en skärpning av tillämpningen av valutalagstiftningen
ske på det sätt som redogjorts för i vpk-motion 1985/86: Fi603 angående
Sveriges internationella beroende i ekonomisk-politiska frågor. Därutöver
kan skärpningar av valutalagstiftningen komma att aktualiseras i takt
med ökande problem på området.

Detta bör ges regeringen till känna.

Fördelningspolitiken

Det krävs krafttag på det fördelningspolitiska området. Den lönepolitik som
SAF och regeringen gemensamt genomför har inneburit en reallönesänkning
på 1-1,5 månadslön. Den kamp mot löneglidning som nu genomförs kommer
ytterligare att försämra lönearbetarnas ställning, men som tidigare nämnts så 6

skall de få kompensation i viss mån bl. a. genom att de kommunala grundav- Mot. 1985/86:568

dragen ökar. Tyvärr korrigerar regeringen i sitt skatteförslag, som ligger för

behandling i riksdagen, effekterna av detta grundavdrag genom åtgärder som

ger mest åt dem som har de högsta lönerna i jämförelse med dem som har

lägre inkomster.

De problem med företagens prishöjningar som redovisas i kompletteringspropositionen
och LO:s aktiva kamp för att förhindra prisökningar sedan
avtalen träffats visar att vpk:s kritik av den ensidiga och förenklade teorin om
lönerna som den enda inflationsdrivande effekten var riktig. Farhågorna
inför företagens prishöjningar angavs också i vpk:s reservation till frågan om
den ekonomiska politikens inriktning vid behandlingen av budgetpropositionen
i våras.

Nu drivs en aktiv kamp för att förhindra löneökningar på den offentliga
sidan, och det bör i detta sammanhang nämnas att statens arbetsgivarverk
tillsammans med kommun- och landstingsförbunden försöker sätta de anställdas
lönekrav i motsättning till en bibehållen service inom den gemensamma
sektorn. Eventuella löneökningar utöver redan träffade avtal anser man kan
slå ut i inskränkningar i verksamheten i stället för som ökade kostnader för
arbetsgivaren.

Detta skall ses mot bakgrund av att regeringen använder främst kommuner
och landsting som mjölkko för att förbättra det statliga budgetsaldot. En
överföring mellan två kommunicerande kärl som inte på något sätt förbättrar
den samlade gemensamma sektorns ekonomiska situation, utan enbart leder
till en tvångströja på kommunerna.

Vpk:s alternativ till denna utveckling är en ökad beskattning av kapital och
förmögenheter, aktiebörs och - som ovan redogjorts för i denna motion - ett
utnyttjande av de stora likviditeterna inom företagen. Likviditeter som i dag
”bränner i fickorna” hos storfinansen och förutsätts kunna investeras utomlands,
när aviserade lättnader i valutaregleringen kommer. Det senare en
utveckling som vi från vpk mycket starkt kritiserar och skall motverka med all
kraft.

Delpension och KBT

På det fördelningspolitiska området aviseras i kompletteringspropositionen
ett återställande av ersättningsnivån för delpensionen till 65% per den 1 juli
1987. Som vpk framförde i sin ekonomiska motion tidigare i år, så bör den
reformen tidigareläggas. Vpk kräver ett återställande fr. o. m. den 1 januari

1987. Pengar till delpensioner betalas ur en fond, vilken ej belastar statsbudgeten.
I fonden finns fr. o. m. i år ett beräknat överskott på 2,1 miljarder
kronor. Hela utgiften för 1986/87 beräknas till 900 milj. kr., varför reformen
kan tidigareläggas.

Vidare föreslår vpk att statsbidraget till kommunerna för det kommunala
bostadstillägget höjs från nuvarande 25% till samma nivå som det hade 1979,
dvs. 43%. På sikt bör staten ta över hela kostnaden. Skälet är att KBT är
oerhört olika över landet. Uppenbara orättvisor föreligger. PRO har i en
undersökning visat att skillnaden uppgår till 23 360 kr. per år mellan vad den
sämsta resp. bästa kommunen betalar. Statsbidraget är det enda styrmedel 7

som staten förfogar över, och det måste därför användas för att pensionärerna Mot. 1985/86:568

skall få rättvisare boendekostnader. Vi föreslår också att nuvarande nedre
och övre hyresgränser (80:- nedre 800:- ogift 950:- gifta=övre), som statsbidraget
beräknas efter, slopas. I stället bör statsbidrag utgå efter den faktiska
hyran på orten för en tvårumslägenhet.

Matmomsen

Vänsterpartiet kommunisterna vidhåller kravet om ett slopande av matmomsen.
Det kan ske etappvis enligt de förslag som vpk under en rad av år lagt
fram. Subventionstekniken kan användas så långt denna är verksam. Målet
är att momseffekten elimineras på livsmedelspriset. Den glädje som framskymtat
både från regeringens och konsumenternas håll över att prishöjningarna
på mat förväntas kunna begränsas till 0 under en stor del av innevarande
år, bekräftar det viktiga och fördelningspolitiskt riktiga i att tvinga ner
matpriserna till en lägre nivå. Ett slopande av matmomsen är ett förnämligt
instrument för detta och det - i jämförelse med andra framlagda skatteförslag
- fördelningspolitiskt mest motiverade. Som ett första steg bör livsmedelssubventionerna
ökas med 3 miljarder kronor utöver redan befintliga subventioner.

Den kommunala ekonomin

Den kommunalekonomiska utvecklingen har under det senaste decenniet
genomgått en total förvandling - från en tillväxt om ca 4-5 % per år under
1970-talet till ca 1%. Under de borgerliga regeringarnas tid kritiserades
åtstramningarna för kommunerna mycket hårt från vpk och socialdemokratin,
som för sin del satte tillväxtmålet till 2%. De ytterligare åtstramningar
som skett under s-regeringstiden efter 1982 har motiverats med att statskassan
bättre behöver pengarna och att en alltför kraftig kommunal expansion
leder till inflationsökning. Som tidigare nämnts ingår nu i regeringspolitiken
att låta kommunerna betala en del av de skattelättnader som föreslås från
regeringen.

Den skenbart goda ekonomin som regeringen hänvisar till är i många fall
ett resultat av en anpassning till svångremspolitiken gentemot kommunerna,
där kommunledningarna inför vetskapen om att kommunalskattehöjningar
är svåra att genomföra måst anpassa munnen efter den av regeringen bestämda
matsäcken. Det har inneburit nedskärningar av verksamhet, begränsningar
av aktiviteter inom en rad viktiga områden, inte minst i de kommuner
som nu drabbas av struktur- och regionalekonomiska kriser i form av avflyttningar
och arbetslöshet med påföljande minskat skatteunderlag.

Enligt regeringen skall landstingen få en volymökning med 1,1 % för 1987
och 1% för 1988. Hela volymökningen skall täcka ökade behov på grund av
befolkningsförändringarna. I praktiken blir en så låg volymökning en nedskärning.
Under 1980-talet har landstingen icke kunnat fullfölja lagda planer
på utbyggnad av primärvård och hemsjukvård. Däremot har landstingen av
ekonomiska skäl fullföljt planerna på nedskärningar och akutsjukvård och
långtidssjukvård samt slutenvårdsplatser inom psykiatrin, platser som skulle 8

ersättas av ökad öppenvård och hemsjukvård. Den ekonomiska situationen i Mot. 1985/86:568
landstingen kan spoliera sjukvårdens inriktning på det förebyggande hälsooch
sjukvårdsarbetet. Det kommer också att under 1990-talet bli en akut brist
på slutenvårdsplatser, eftersom öppenvården är otillräckligt utbyggd. Och
nedskärningarna inom slutenvården har gjorts utifrån tidigare planer på en
fullt utbyggd öppenvård. Den goda likviditeten i landstingen är endast skenbar.
Överskott har uppkommit på grund av att planerad verksamhet ej har
fullföljts. Så har t. ex. vårdcentraler byggts som nu står tomma. Landstingets
besparingspolitik medför att nybyggda vårdcentraler ej kan bemannas. Det
är en besparingspolitik som direkt öppnar vägen för privata initiativ. Det är
en ren kapitalförstöring att låta vårdcentraler stå outnyttjade. Därför kommer
säkerligen förslag om att överlåta dessa till den privata sjukvården.

Som exempel kan nämnas Stockholms läns landsting som brukar räknas till
de resursstarkare. Här finns fonderade medel på ca 2 miljarder. Detta säger
dock inget om den verkliga ekonomiska situationen. I Stockholm kommer
trots den goda likviditeten 1 500 långvårdsplatser att försvinna fram till 1990talet.
Dessa ersätts ej av motsvarande resurser inom hemsjukvården. 500
platser inom akutsjukvården och 500 platser inom psykiatriska vården försvinner
också. Dessutom skall besparingar göras inom öppenvården motsvarande
36 miljoner. Detta motiveras av den ekomiska situationen. Stockholm
är inget unikt exempel, liknande pågår just nu inom flera landsting.

Besparingspolitiken inom landstingen är ett hot mot arbetarklassens hälsa.

Vi vet nu att de flesta sjukdomar som drabbar oss innan vi blir mycket gamla
beror på brister i miljön och dåliga sociala förhållanden.

Denna bild av landstingsvardagen ger en annan bild än den som förs fram
av regeringen, dvs. att kommuner och landstingskommuner gott kan avstå
medel till statskassan därför att de kommer att få en god ekonomi 1987 och

1988.

Mot bakgrund av den stora vikt som vänsterpartiet kommunisterna fäster
vid kommunernas roll i en utveckling för att skapa rättvis fördelning och en
ekonomisk utveckling som ger nya arbetstillfällen spridda över hela landet, är
vi inte beredda att godta indragningar från kommunsektorn. Denna hårda
begränsning av kommunernas tillväxt kommer att skapa nya problem som
längre fram måste lösas.

I propositionen beskrivs de sammanlagda indragningarna från kommunsektorn
till ca 6 miljarder kronor (tidigare beslutade indragningar om ca 2,5
miljarder kronor inräknade). Förslag om indragningar av ytterligare ca 3,5
miljarder kronor ligger för beslut inför den slutliga justeringen av budgeten.

Om kommunerna fick behålla dessa medel eller, som i förslag från vpk om
skattepolitiken, kompenserades för visst bortfall skulle en tillväxt om ytterligare
drygt 2% medges för kommunsektorn. Eventuella extra kostnader för
utfall av löneavtal på den offentliga sidan oräknade.

En sådan tillväxt inom den kommunala sektorn anses rimlig mot bakgrund
av de stora uppgifter som åligger kommunerna. Detta bör ges regeringen till
känna.

Regeringen föreslår att de hårdast drabbade kommunerna skall få stöd dels
genom ett förhöjt skatteutjämningsbidrag för vilket också avgifterna ökar, 9

dels genom att inlåsta medel på likviditetskonto skall kunna utbetalas i förtid. Mot. 1985/86:568

Detta kan accepteras i väntan på mera grundläggande förslag angående
skatteutjämningssystemet. Med anledning av detta vill vi erinra om de förslag
beträffande statskommunal enhetsskatt och övergången till produktionsskatt
som förts fram av vpk under en rad av år och till den reservation till skatteutjämningskommitténs
betänkande SOU 1985:61 som avgivits av vpk:s representant.

Budgetpolitiken och treårsbudgeten

Regeringen beräknar att budgetunderskottet för 1986/87 skall bli 44,9 miljarder
kronor, dvs. 4 miljarder kronor lägre än vad som beräknades i budgetpropositionen.
Detta till följd av bl. a. en snabbare löneutveckling än vad regeringen
antog i januari, och till följd av räntefallet. Det finns anledning att
påpeka att just dessa två faktorer fanns medräknade i vpk:s budgetförslag för
januari, men att utrymmet då för vår del togs i anspråk för angelägna
reformer som inslag i en rättvis fördelningspolitik.

Det finns alla skäl att slå vakt om ett lägre budgetunderskott. Vid har dock i
det föregående framfört invändningar mot att man genom att ta från kommunerna
för att förbättra det statliga budgetsaldot samhällsekonomiskt inte har
åstadkommit just någonting. Särskilt som man på detta sätt begränsar angelägen
kollektiv konsumtion via den kommunala sektorn utan att motsvarande
reformer kan avläsas på den statliga sidan. Budgetunderskottet har fått bli
den allt överskuggande frågan i den ekonomiska politiken.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att en politik där kommunerna får
möjlighet att utvecklas samtidigt som det statliga budgetunderskottet hålls
nere genom åtgärder på förmögenhets-, företags- och aktieomsättningsskatternas
område är en för samhället och medborgarna mer rättvis och framkomlig
väg. De förslag som vpk i denna motion framför angående indragningar av
likviditeter och försök till att få företagen att använda sina resurser i en
investeringspolitik för framtiden skulle heller inte belasta statsbudgeten, utan
vara ett viktigt inslag i en återfördelnings- och utvecklingspolitik.

En politik av det slag vpk förordar skulle genom sina mer långsiktiga
förslag till en arbetsskapande politik, som minskar samhällets kostnader för
arbetslösheten och ungdomsproblematiken som följer med en långvarig arbetslöshet/undersysselsättning,
ge goda möjligheter till ekonomisk tillväxt
och stabil utveckling. En måttligt men stadigt förstärkt köpkraft för de lönearbetande
skulle också gynna såväl statsinkomsterna som utvecklingen av
hemmamarknaden med minskade sysselsättningsproblem som följd.

I det följande behandlas övriga frågor som förts fram i kompletteringspropositionen
på skatteområdet, det skogspolitiska området och arbetsmarknadspolitiken.

10

Förenkling av skattereglerna

Mot. 1985/86:568

Garantibeskattningen

I propositionen föreslås en rad förändringar. Flera av dessa kan betecknas
som förenklingar av skattereglerna. Denna strävan är bra, men i några fall får
detta konsekvenser som inte kan accepteras. Bl. a. gäller det frågan om
slopandet av garantibeskattningen av fysiska personers fastigheter och därmed
också slopandet av det extra avdraget.

Förslaget att slopa garantibeskattningen av fysiska personers fastigheter
kommer på sikt sannolikt att drabba kommunernas ekonomi negativt.

Bostadskommitténs majoritet förordade att garantibeskattningen skulle
slopas och föreslog att inkomstbortfallet skulle ersättas med en höjd fastighetsskatt.
Även denna inriktning är oacceptabel.

I bostadskommittén reserverade sig vpk:s representant emot slopandet av
garantibeskattningen. Här anfördes:

Kommittén föreslår att garantibeskattningen i den kommunala beskattningen
av schablonintäktsberäknade småhus ersättes med fastighetsskatt.
Den nuvarande kommunala garantiskatten om 1,5 % av taxeringsvärdet skall
ersättas med en höjning av fastighetsskatten om 1% som i sin helhet är en
statlig skatt. Kommunerna bör kompenseras sägs det.

Det finns framför allt två skäl som talar emot en sådan förändring. Dels
risken att kommunerna i framtiden inte kommer att kompenseras för inkomstbortfallet
om ca 1200 milj. kr. som garantibeskattningen i dag ger och
dels att det gynnar en lånefinansiering av boendet. Garantiskatten som
erlägges för småhus med underskott eller lågt överskott tillkommer kommunerna.
Detta för att garantera kommunerna inkomster från dessa oavsett om
där föreligger över- eller underskott.

Den väg som statsmakterna under senare år slagit in på, att alltmer beskära
kommunernas inkomster, äventyrar även de rättmätiga kompensationskrav
som skulle komma ifråga vid den föreslagna ändringen. Det skulle dessutom
drabba kommunerna generellt vilket skulle försvåra mer för vissa kommuner
än för andra.

Kompensationen till kommunerna avses dessutom ske över skatteutjämningssystemet.
Detta ger inte kompensation för det verkliga inkomstbortfallet
och förslaget måste även från denna utgångspunkt avvisas.

I konsekvens med att vi avslår förslaget om slopande av garantibeskattningen
avslås även förslaget om slopande av det extra avdraget om 1 500 kr.

Beskattningsort

I propositionen föreslås, i likhet med bostadskommitténs betänkande, att
beskattningen i annan kommun än hemortskommun (s. k. utbokommun)
avskaffas. Vi accepterar detta förslag vad avser schablontaxerade fastigheter.
I övrigt avslås förslaget.

Skälen för vårt ställningstagande är att beträffande schablontaxerade fastigheter
- i detta fall i huvudsak fritidshus - i annan kommun reglerna
kringgås genom att äkta makar skriver fastigheten på den ena och lånen på
den andre med borgensförbindelse på den förstnämnde. Vartefter en fritidsfastighet
byter ägare genom försäljning kommer detta förhållande att vida

reutnyttjas under förutsättning att möjligheter för denna konstruktion finns. Mot. 1985/86:568
För ensamstående är det däremot inte möjligt med detta kringgående.

Förslaget att slopa den s. k. utbobeskattningen kommer att drabba vissa
kommuner särskilt starkt och viss kompensation för detta har aviserats i
propositionen. Detta sker dock med vaga utfästelser. Enligt vår mening
måste kompensationen utgå så länge kommunen i fråga vidkänns kännbart
inkomstbortfall.

Däremot avvisar vi förslaget att generellt slopa beskattningen i s. k. utbokommun.
Bl. a. gäller detta jord- och skogsbruksfastigheter som innehas av
fysisk person som bor i annan kommun. Ett generellt slopande av denna
beskattningsrätt skulle enligt vår mening få alltför stora negativa konsekvenser
för många kommuner, inte minst s. k. utflyttningskommuner.

Uppbörd av kvarstående skatt

I propositionen föreslås att uppbördstiden av kvarskatt skall förkortas. Visserligen
skulle det bli vissa förenklingar för skattemyndigheten och arbetsköparna.
Däremot skulle vissa skattebetalare drabbas särskilt. Främst gäller
detta inkomsttagare med låga inkomster och pensionärer. För dessa grupper
skulle en förkortad uppbördstid kunna få allvarliga konsekvenser. Det kan
redan med nuvarande regler vara svårt för dessa grupper om de bl. a. innehar
ett små- eller fritidshus utan underskott och får kvarskatt genom intäktsbeskattningen.
Den totala summan kan vara så pass låg att jämkning inte
medges men att beskattningen ändå medför en avsevärd olägenhet då kvarskatten
skall erläggas. För pensionärer kan detta vara särskilt påfrestande.

Med den föreslagna förkortningen av uppbördstiden ökar dessa problem. För
andra kommer jämkningsbehovet att öka, vilket medför ökade insatser från
skattemyndigheten.

Av dessa skäl finner vi inte anledning att acceptera den föreslagna ändringen.

Skogspolitiken

I kompletteringspropositionen bil. 2 föreslås vissa åtgärder på skogspolitikens
område. I det följande kommer vi att punktvis beröra de föreslagna
åtgärderna och de ändringar i förslagen som vi anser bör göras. I ett fall yrkar
vi avslag, detta vad gäller förslaget om en minimiavgift för skogsägare.

Av och till aktualiseras frågan om virkesförsörjningen till vår skogsindustri
och olika åtgärder för att förbättra densamma. Förslag till sådana åtgärder får
då ofta karaktären av brandkårsutryckning, vilket kan få till följd att mindre
väl genomtänkta och utarbetade förslag genomförs. En sådan ordning kan
inte vara till gagn för att långsiktigt och på det bästa sättet vårda och förvalta
våra skogstillgångar. Vi efterlyser sålunda, som vi också tidigare hemställt
om, mera långsiktiga åtgärder för att få en väl fungerande virkesförsörjning.

Allt talar för en ändrad beskattning av skogen, någon form av tillväxtbeskattning.
När skogsbruksplaner är upprättade på alla fastigheter av skogligt
värde, så anser vi att den nödvändiga grunden har lagts för att införa en
ändrad skogsbeskattning.

Gällande riktlinjer för skogspolitiken beslutades av riksdagen år 1979. Mot. 1985/86:568
Sedan dess har en rad ändringar och kompletteringar skett med utgångspunkt
i 1979 års beslut. Enligt detta beslut skall skogsmark med dess skog genom
lämpligt utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga skötas så, att
den varaktigt ger en hög och värdefull avkastning.

När nu åtgärder föreslås för att öka avverkningen så får detta, enligt vår
mening, inte åsidosätta kravet på kvaliteten på skogsråvaran. Inte minst är
detta viktigt när sågverksindustrin nu har stora farhågor för att brist på
kvalitetstimmar uppstår framdeles. Även utifrån de naturliga förutsättningar
som vårt land har att producera barrvirke av hög kvalitet, så måste självklart
garantier skapas för att en ökad avverkning inte motverkar kvalitetskravet.

Riksdagen beslöt år 1983 i anledning av proposition 1982/83:145 om ändring i
skogsvårdslagen bl. a. om avverkningsskyldigheten. I fråga om denna avverkningsskyldighet
framhölls i propositionen att utrymme bör ges för s. k.
värdeproduktion under ett antal år efter det att ett bestånds lägsta tillåtna
slutålder har uppnåtts. Utskottet (JoU 1982/83:84) ansåg att, genom att en
viss minsta andel slutavverkningsbar skog inte berörs, enkla regler kan tillskapas
som möjliggör produktion av värdefullt sågtimmer. Detta konstaterande
i såväl proposition som i utskott bör det nu erinras om, inte minst på
grund av att departementschefen har för avsikt att föreslå ändringar av
ransoneringsbestämmelserna i skogsvårdsförordningen. Att bestämmelsen
om att högst 50% av en fastighets areal får utgöras av kalmark eller skog
yngre än 20 år utgör i detta sammanhang ingen garanti för att en värdeproduktion
får tillräckligt utrymme.

De aviserade åtgärderna får således, enligt vår mening, inte innebära att
målsättningen om en värdefull (kvalitetskravet) avkastning äventyras. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I detta sammanhang vill vi också peka på andra möjligheter för att utveckla
vår skogsindustri, än enbart genom att öka avverkningen. Det är tveksamt för
att inte säga uteslutet att bygga ut skogsindustrin ytterligare vad gäller dess
kapacitet. Vad det måste handla om är att genom en ökad avverkning dels
ersätta ett importbehov, dels ett bättre kapacitetsutnyttjande. Vi noterar att
möjligheterna till en vidareförädling inom skogsindustrin inte omnämns; en
utveckling på detta område skulle ge påtagliga förbättringar vad gäller sysselsättning,
regional balans och exportvärde. Exempelvis Jämtland där endast
ca 15-18 % av råvaran förädlas i någon form inom länet skulle man inte märka
någon större skillnad i sysselsättningen genom högre avverkning med dagens
effektiva awerkningssystem. Skogsbygderna med deras stora sysselsättnings-
och avfolkningsproblem skulle bäst bli hjälpta genom en ökad vidareförädling.
Enligt vår mening bör således åtgärder vidtas för en ökad vidareförädling.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vissa åtgärder på skogspolitikens område

I propositionen föreslås att skogsvårdsstyrelserna för sina myndighetsuppgifter
för nästa budgetår tillförs 8,5 milj. kr. Utöver vad som har beräknats i årets
budgetproposition. Vi hälsar denna anslagsökning med tillfredsställelse. Vi
noterar att regeringen hörsammat ett av de yrkanden som vpk framförde i 13

anledning av budgetpropositionen, där vi anförde att ökade resurser till Mot. 1985/86:568

tillsynsmyndigheten skulle få positiva effekter. Riksdagen avslog nyligen

detta yrkande, men vi utgår ifrån att riksdagen nu intar en annan ställning när

våra synpunkter nu delas av departementschefen. I propositionen sägs att

uppskattningar visar att intensifierad information och rådgivning skulle

kunna öka det årliga virkesutbudet t. o.m. år 1990 med 5-7 milj./skm3 i

förhållande till nuläget. Detta styrker vår uppfattning om att nuvarande

lagstiftning samt en resursstark tillsynsmyndighet skulle till stor del avhjälpa

bristerna i en icke fungerande virkesförsörjning. Fördelen med ett sådant

förfaringssätt är att åtgärderna då direkt riktas mot de försumliga och passiva

skogsägarna. Detta är, enligt vår mening, att föredra gentemot generella

åtgärder.

Jordförvärvslagstiftningen

I propositionen föreslås, som vi uppfattar detta, en ändrad tillämpning av 5§
jordförvärvslagen. Det anförs att strävan att utveckla kombinerade skogsoch
jordbruksföretag inte får medföra en för snäv avgränsning av juridiska
personers möjligheter att förvärva mark.

Vi ställer oss helt avvisande till en sådan förändring av tillämpningen, och
skälen till detta är:

För det första finns det en stark kritik mot hur nämnda paragraf nu
tillämpas vad det gäller kravet på att juridisk person skall avstå motsvarande
egendom vid förvärv av jordbruks- eller skogsmark. Utan att ha helheten
över utvecklingen på området, så vill vi nog ändå påstå att i de flesta fallen har
förvärvstillstånd getts till juridisk person utan att egendom avståtts.

För det andra finns ett stort behov av komplettering och utökning av
framför allt skogsmark till aktiva jord- och skogsbrukare. Bl. a. i Norrlandslänen
är det ett högt prioriterat önskemål. Skogsmark som är till salu bör
således i första hand tilldelas dessa och även andra som är boende på orten
och som ämnar bedriva ett aktivt nyttjande. Om man skall anlägga ett
regionalpolitisk! helhetsperspektiv vid tillämpningen av jordförvärvslagen,
och som det även anförs i propositionen blir slutsatsen att detta uppnås bäst
genom aktiva brukare på orten. Enligt vår mening skulle det bli motsatsen om
juridiska personer skulle få större möjlighet att förvärva skogsmark. Utvecklingen
inom storskogsbruket med ett alltmer anlitande av entreprenörer och
allt mindre lokalt anställd arbetskraft, främjar således inte de regionalpolitiska
intentionerna.

Nu skall även en översyn av jordförvärvslagen ske. I anledning av detta har
riksdagens jordbruksutskott anfört: ”Principen att familjelantbruket skall
utgöra basen i jord- och skogsbruket gäller, och översynen skall inriktas på att
underlätta uppbyggandet och vidmakthållandet av familjeföretag.”

I konsekvens med detta borde i stället tillämpningen skärpas när det gäller
kravet om att juridisk person skall avstå motsvarande egendom vid förvärv,
detta om behov av mark föreligger hos aktiva brukare, eller andra på orten
boende som ämnar aktivt bruka marken.

Av vad vi här har anfört framgår att vi avvisar en tillämpning av 5§ i
enlighet med vad som förespråkas i propositionen angående juridiska perso- 14

ners möjligheter att förvärva mark. Vad vi här har anfört i frågan bör riksda- Mot. 1985/86:568
gen som sin mening ge regeringen till känna.

Skogsvårdsavgiften

I propositionen föreslås också en minimiavgift vad gäller skogsvårdsavgiften.

Med den utformning som denna nu fått kan den inte accepteras. Skälen till
detta är följande.

Som vi tidigare har anfört så har vi ingen förståelse för att juridiska
personer får större möjlighet att förvärva jord- och skogsmark. Om en sådan
förändring ändå skulle ske, och det samtidigt skulle vidtas åtgärder för en
bättre struktur i det privata jord- och skogsmarksägandet, skulle detta få
konsekvenser och då i första hand för Norrland och dess inland. Enligt vår
mening skulle detta medföra en ökad avfolkning och utflyttning. Den här
frågan måste nog ytterligare analyseras om man vill anlägga ett regionalpolitiskt
helhetsperspektiv på problematiken.

En annan väsentlig fråga i sammanhanget är att många små fastigheter som
är taxerade som jordbruksfastighet har åsatts ett skogsbruksdelvärde. Med
den utformning förslaget fått skulle det innebära att många kommer att få
dessa avgifter utan att deras fastigheter vare sig är intressanta ur struktureller
skoglig synpunkt. Ett sätt att komma till rätta med detta problem vore
om en nedre gräns sattes för skogsbruksvärdet för vilket avgift skall utgå. Om
en sådan gräns kunde fastställas - det fordras nog vissa bedömningar för detta
- kunde skogsvårdsavgiften slopas för dem som befinner sig under denna
gräns. Det senare som en tänkbar lösning ur administrativ synpunkt.

Den nu föreslagna minimiavgiften har formen av en ekonomisk påtryckning
för att åstadkomma en bättre struktur i ägandet. Det innebär då också att
den slår orättvist i sin verkan, eftersom det då i många fall handlar om man
har råd eller inte att betala densamma. Ett sådant förhållande är högst
otillfredsställande ur rättvisesynpunkt.

Vi är väl medvetna om de problem som sammanhänger med att t. ex.
dödsbon behålls oskiftade under lång tid, och vi har tidigare till riksdagen
hemställt om åtgärder för att rätta till detta. Vi är också beredda att stödja
åtgärder för ett aktivt brukande av vår skogsmark. Detta bör också vara
möjligt att uppnå utan att vidta åtgärder som är dåligt utredda och underbyggda
och vars konsekvenser är svåra att bedöma.

En översyn av jordförvärvslagens effekter skall avse såväl jord- som skogsbruket.
Frågor som berör skogsbruket, virkesförsörjningen och prisprövningen
kommer att behandlas med förtur. Detta samt de synpunkter vi anfört
talar för att riksdagen nu bör avslå förslaget om en minimiavgift för varje
skogsägare.

Arbetsmarknadspolitiken

Regeringen berömmer sig för att arbetslösheten minskar. En sanning som kan
ifrågasättas. I s. k. högkonjunktur är det fortfarande en stor arbetslöshet.

Arbetslösheten uppvisar stora regionala skillnader. De strukturella arbetslöshetsproblemen
ökar. Människor i glesbygd och i ”strukturomvandlingsområden”
har en mycket besvärlig arbetsmarknad. De handikappade ställs konse- 15

kvent utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Ungdomars möjligheter till Mot. 1985/86:568
fasta jobb är lika små som tidigare. Ungdomsarbetslösheten göms undan i
ungdomslag och andra kortsiktiga och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Vårt krav om fasta jobb för ungdomen med lön att leva på står kvar. Det är
en av arbetsmarknads- och sysselsättningspolitikens huvudfrågor. Vpk har
tidigare föreslagit åtgärder för att motverka ungdomsarbetslöshet med en
målmedveten inriktning mot att skapa nya och fasta jobb till ungdomen.

Förutom insatserna för utbildning måste alla andra ”ungdomsåtgärder” betraktas
som insatser främst med social betydelse.

Regeringen föreslog i sin budgetproposition att rekryteringsstödet skulle
avskaffas. Vpk hälsade detta med tillfredsställelse. Denna allmänna subventioneringsform
till kapitalägarna är djupt osund. Riksdagen gav emellertid
regeringen bakläxa och hemställde till regeringen om ett nytt förslag.

Rekryteringsstödet skall nu enligt regeringens förslag omformas och delas
upp i två former, en form för långtidsarbetslösa och den andra formen för
övriga svårplacerade. Det nya i regeringens förslag är inskolningsplatser.

Inskolningsplatser skall vara till för 18-19-åringar på arbetsmarknaden.

Dessa platser skall tas fram i industrin och hela det privata näringslivet.

Förslaget om inskolningsplatser, som alternativ till ungdomslag, förutsätter
att parterna på arbetsmarknaden träffar avtal om en sådan lösning. Avtalet
skall vara klart till den 1 oktober och statsbidrag skall utgå med 50% av den
totala lönekostnaden samt utgå under sex månader.

Förslaget om inskolningsplatser är inte insatt i någon politik som leder till
fler fasta jobb. Förslaget kan däremot vara positivt i den meningen att
ungdomar får erfarenhet av industrimiljö. Däremot kan hela förslaget ses
som en subventionerad provanställning. Det är en uppenbar risk att inskolningsplatser
blir ytterligare ett näringslivets instrument för utsortering av
ungdom. Dessutom kan det allvarligt ifrågasättas om det över huvud taget
skall utgå statsbidrag, i ett läge när företagens vinster har nått rekordnivå.

Vpk:s inställning är att politiken skall inriktas på att ungdomen skall
erbjudas fasta jobb med en lön att leva på. Dessutom är vi positiva till att
ungdomen kan beredas jobb inom industrin. Riksdagen bör därför uttala att
regeringen framlägger förslag som leder till fasta jobb för ungdomen.

Vpk ställer även som villkor för att godkänna inskolningsplatser att det inte
blir en subventionerad provanställning. Statsbidrag på 50% av lönekostnaden
under sex månader skall bara utgå om ungdomen får ett fast arbete efter
inskolningstiden. Bidraget skall därför utbetalas i efterskott.

Vpk föreslår dessutom att de kostnader som samhället åsamkas genom att i
första hand det privata näringslivet inte kan tillgodose behovet av arbete åt
alla, tas in till statskassan genom exempelvis en särskild ”ungdomsskatt” på
framför allt de vinster och förmögenheter som byggs upp inom företagen.

Regeringen bör framlägga ett förslag om en ”ungdomsskatt” som kan finansiera
ett program för fasta jobb för alla ungdomar.

16

Hemställan
Med hänvisning till det anförda föreslås

Mot. 1985/86:568

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1985/86:150 i motsvarande del godkänner vad i motionen anförs om de
allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1985/86:150 i motsvarande del godkänner vad i motionen anförs om de
allmänna riktlinjerna för budgetregleringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en nationell politik mot arbetslösheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om utnyttjande av företagens likvida medel,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs angående en beskattning för rättvis fördelning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om tidigareläggning av delpensionsreformen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om förhöjt statligt bidrag till KBT,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om etappvis slopande av momseffekten på livsmedel,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om den kommunala ekonomin,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en skärpt tillämpning av valutaregleringen,

11. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag vad avser
slopandet av den kommunala garantibeskattningen och det extra avdraget,

12. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag om avskaffandet
av beskattningen i annan kommun än hemortskommunen utom
vad avser schablontaxerad fastighet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs angående kompensation för slopad garantibeskattning
i s. k. utbokommun,

14. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag om förkortad
uppbördstid för kvarskatt,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om kvalitetskravet i skogsproduktionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om vidareförädling,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående tillämpningen av 5§ jordförvärvslagen,

18. att riksdagen beslutar avslå förslaget om en minimiavgift för
skogsägare,

19. att riksdagen beslutar att statsbidraget till inskolningsplatser
endast utgår om det leder till ett fast jobb och utbetalas i efterhand,

17

2 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 568

20. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till åtgärder Mot. 1985/86:568
och finansiering av fasta jobb för ungdom, enligt vad i motionen
anförts.

Stockholm den 13 maj 1986

Lars Wemer (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
Jörn Svensson (vpk)
John Andersson (vpk)
Hans Petersson (vpk)
i Hallstahammar

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

Tommy Franzén (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)

Graphic Systems AB, Göteborg

18