Motion till riksdagen
1985/86:566
Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1986/87, m.m. (kompletteringsproposition)
(prop. 1985/86:150)
a
Mot.
1985/86:566
Den internationella bakgrunden
De under år 1986 starkt fallande oljepriserna har fått en positiv effekt på den
ekonomiska utvecklingen i industriländerna. Tillväxtprognoserna har räknats
upp, inflationen beräknas bli lägre, räntorna har sjunkit och valutakurserna
stabiliserats. Därigenom har den tidigare till 1986 förväntade konjunkturavkastningen
skjutits framåt i tiden.
Många av de grundläggande problemen i världsekonomin kvarstår dock.
Förenta Staterna dras alltjämt med stora underskott i sin utrikeshandel och i
den federala budgeten. Bytesbalansen visade förra året ett underskott på 120
miljarder dollar och underskottet i år förväntas snarast bli högre, trots att
dollarn fallit med åtföljande positiv effekt på USA:s utrikeshandel.
De sjunkande oljepriserna och den lägre dollarkursen har haft en viss
positiv effekt på de icke oljeproducerande u-ländernas ekonomi. Skuldkrisen
är dock i allt väsentligt olöst och det återstår alltjämt att finna mekanismer för
att på ett effektivt sätt integrera u-länderna i världshandeln och världsekonomin.
Den s. k. Bakerplanen, benämnd efter USA:s finansminister, innehåller
i detta avseende positiva inslag.
På längre sikt kvarstår betydande osäkerhet både om huruvida de lägre
oljepriserna blir bestående och om effekterna därav. Avgörande blir dels i
vilken grad de oljeproducerande länderna accepterar en försämrad extern
balans och fullföljer sina utvecklingsprogram eller drar ned på sin efterfrågan,
dels i hur hög grad de oljekonsumerande länderna låter de sjunkande
oljepriserna slå igenom i ökad efterfrågan och ökad privat konsumtion. Dessa
kvarstående osäkerheter motiverar en hög beredskap i den ekonomiska
politiken; en konjunkturavmattning har förskjutits, men det är sannolikt att
en internationell avmattning kommer under senare delen av 1980-talet med
tanke på att den nuvarande högkonjunkturen varat längre och visat sig mera
uthållig än vad som tidigare varit fallet.
Utvecklingen i Sverige
Den reviderade finansplanen ger en mycket ljus bild av Sveriges ekonomi.
1986 ser ut att bli ett väsentligt bättre år än vad regeringen trodde i början av
året. BNP-ökningen har räknats upp till 2% för i år jämfört med 1,6% som
man trodde i januari. 1
1 Riksdagen 1985186. 3 sami. Nr 566
De ljusare utsikter som man nu kan konstatera beror i allt väsentligt på Mot. 1985/86:566
bättre draghjälp från utlandet. Tre faktorer bidrar: den sjunkande dollarkursen,
de sjunkande internationella räntenivåerna och framför allt det kraftigt
sänkta oljepriset.
Den sjunkande dollarkursen har i ett avseende en omedelbart positiv
effekt för Sverige. Det gäller kostnaderna för den svenska utlandsskulden,
som blir lägre. Den samlade effekten på vår ekonomi av den lägre dollarkursen
(för närvarande kring 7:00 kr.) är svårare att beräkna. Dollarnedgången
försämrar den svenska exportindustrins konkurrensförmåga i USA och även
på andra marknader gentemot amerikanska produkter. Efterfrågan från
oljeländerna kan också komma att minska. Förändringen av kursen på den
västtyska marken har hittills haft gynnsamma effekter för svensk ekonomi.
Handels- och bytesbalansen uppvisar för första kvartalet i år en mycket god
utveckling. Bytesbalansen gav ett överskott på 2,7 miljarder kronor. Sannolikt
kan överskottet för hela 1986 bli något högre än vad regeringen räknat
med, även om utfallet av avtalsrörelsen för i år kommer att ge en större ökning
av den privata konsumtionen än tidigare beräknats med åtföljande genomslag
i form av större import.
Den förbättrade bytesbalansen är emellertid helt och hållet en följd av den
utländska draghjälpen. Det sänkta oljepriset innebär att den svenska oljenotan
halveras 1986 jämfört med 1985. Då kostade oss handeln med oljeprodukter
ca 32 miljarder kronor; i år väntas kostnaden sjunka till 16 miljarder
kronor. Om man bortser från handeln med oljeprodukter och fartyg har
överskottet i utrikeshandeln sedan 1984 minskat med ca 10 miljarder kronor.
Utan den minskade oljenotan skulle Sverige i år ha haft ett underskott i
bytesbalansen på ca 10 miljarder kronor.
Även det faktum att bytesbalansen - trots två stora devalveringar, internationell
högkonjunktur och halverade oljepriser - bara uppvisar ett mindre
överskott tyder på grundläggande strukturella svagheter i den svenska ekonomin.
Vår industrisektor är för liten och vår interna kostnadsutveckling är för
snabb. Den inhemska inflationen låg både 1984 och 1985 långt över inflationen
i våra viktigaste konkurrentländer och också långt över regeringens
eget mål för inflationen. Regeringen konstaterar själv i kompletteringspropositionen
att pris- och löneökningstakten för 1986 ligger för högt jämfört med
utlandet. Den svenska industrins internationella konkurrenskraft kommer
således att försämras med förlust av marknadsandelar som följd.
Utrikeshandeln väntas i år liksom under 1985 ge ett negativt bidrag till
BNP-utvecklingen. Inte heller väntas investeringarna stå för någon större
positiv post. Det betyder att den strategi som regeringen ansett nödvändig för
att rätta till de strukturella obalanserna i den svenska ekonomin har slagit fel.
Det är i stället den privata och den offentliga konsumtionen som svarar för
största delen av BNP-ökningen. Enligt prognosen för 1986 svarar den totala
konsumtionen för 80% av hela BNP-ökningen. För 1985 var motsvarande
siffra 75%.
Även i de s. k. treårskalkylerna ges en ljus bild av svensk ekonomi. Huvudalternativet,
som ger en tillväxt på 2% per år under 1987-1989, bygger på
förutsättningen att vi fr. o. m. år 1987 växlar ned till en varaktigt lägre kost- 2
nadsutveckling. T. ex. krävs att timlönerna i Sverige bara stiger med 3% per
år 1988 och 1989 samt att konsumentpriserna under loppet av år 1988 och
1989 bara stiger med 1,5% per år.
Det är värt att poängteras att treårskalkylerna är en s. k. kravanalys. De
beskriver således inte någon prognos utan ställer i stället upp de krav som
måste vara uppfyllda för att den utveckling som sedan beskrivs skall inträffa.
Där redovisas också ett alternativ med något större ökningar i timlöner och
konsumentpriser (för timlönerna mellan 1 och 2 procentenheter större ökning,
vilket fortfarande är blygsamma ökningstakter enligt svenska erfarenheter).
Detta s. k. högalternativ resulterar i kraftiga marknadsandelsförluster
för svenskt näringsliv. Tillväxttakten försämras drastiskt och under flera år
kan man då vänta i stort sett nolltillväxt i ekonomin. Detta visar med all
önskvärd tydlighet nödvändigheten av att pris- och löneökningarna hålls
tillbaka.
Regeringens inflationsprognos för innevarande år är 2% under loppet av
året, vilket synes alltför optimistiskt. Inflationen har visserligen dämpats i år,
men priserna steg under årets fyra första månader med 1,2%. Den helt
avgörande frågan är hur inflationen i Sverige utvecklas i förhållande till
inflationen i våra konkurrentländer. Hittills har utvecklingen i detta avseende
varit ogynnsam för Sverige.
I treårskalkylerna finns också en alternativ beräkning som visar vad som
skulle hända om oljepriset inte låg kvar på ca 15 dollar per fat utan steg igen
till 25 dollar per fat. Då halveras tillväxttakten i Sverige. I stället för att få en
BNP-ökning på ca 2% per år 1987-1989 blir tillväxten bara ca 1% per år.
Detta illustrerar mycket tydligt vilken betydelse den internationella utvecklingen
har för Sverige.
En politik för tillväxt
Från många olika grupper i samhället har på senare tid rests mycket berättigade
anspråk på förbättringar. Merparten av dessa anspråk kan tillgodoses
bara i den takt den totala kaka vi har att fördela - bruttonationalprodukten växer.
Regeringen har såväl i årets finansplan som i den reviderade finansplanen
förtjänstfullt framhållit betydelsen av ekonomisk tillväxt.
Samtidigt kan vi konstatera att tillväxten avtagit jämfört med de närmaste
föregående åren. I treårsberäkningarna förutsätts också en måttlig tillväxttakt
på ca 2% per år. Enligt vår uppfattning måste ambitionen vara att nå en
högre takt i den ekonomiska tillväxten.
I klassisk produktionsteori brukar tillväxten förklaras av tre faktorer:
arbetskraften, kapital och en s. k. restfaktor som ofta benämns teknikfaktorn.
Denna restfaktor visar sig i själva verket vara den viktigaste förklaringen.
Teknikfaktorns betydelse för tillväxten sedan i mitten av 1960-talet
framgår av följande uppställning:
1963-1970 1970-1976 1976-1982 |
|||
Tillväxt i % per år |
3,9 |
2,8 |
0,7 |
Därav teknikfaktorn i procentenheter |
2,6 |
2,9 |
0,4 |
1985/86:566
3
”Teknikfaktorn” kan tolkas på olika sätt. Till viss del kan den sägas bero på Mot. 1985/86:566
att de nya maskiner som tillkommer är av bättre kvalitet än de som ersätts.
Till en annan och större del beror den på faktorer som hänger samman med
hela ekonomins funktionssätt. Nedgången i tillväxttakt måste alltså till viss
del hänföras till en sämre fungerande ekonomi och en bestående uppgång i
tillväxttakt kräver samtidigt att ekonomin kan fungera smidigare.
Vissa förbättringar har skett under senare år. Marknaden för riskkapital
fungerar i dag betydligt bättre än under 1970-talet. Företagen har kunnat
tillföras ett betydande nytt riskkapital efter de förändringar som skedde på
hösten 1980. Detta har varit av stor betydelse för utvecklingen i svenska
företag under första hälften av 1980-talet.
Avregleringen av kreditmarknaden har också givit ett positivt bidrag till en
bättre fungerande ekonomi. Den snabba utvecklingen av penningmarknaden
och andra delmarknader är en klar indikation på att kapitalet nu används på
ett smidigare sätt än tidigare. Vi har fått en ”teknisk utveckling” av kapitalmarknaden
som kan jämföras med den tekniska utveckling som hela tiden
sker av det fasta produktionskapitalet och av arbetskraften.
Regeringen har i årets finansplaner redovisat en rad förutsättningar för
högre tillväxt: konkurrenskraften och därmed kostnadsläget, arbetsmarknadens
flexibilitet, utbildningssystemets kvalitet, insatserna för forskning och
utveckling, den offentliga sektorns effektivitet, förekomsten av konkurrens
inom olika sektorer, skattesystemets funktionssätt m. m.
Vi noterar ett par intressanta glidningar mellan finansplanen och den
reviderade finansplanen. I finansplanen nämns som en viktig tillväxtfaktor
behovet av ”ökad effektivitet inom den offentliga sektorn”. Den har, avsiktligt
eller oavsiktligt, fallit bort i den nu aktuella finansplanen. I januari hette
det vidare att man måste ”förändra skattesystemet i en mera tillväxtbefrämjande
riktning”. Nu säger man: ”Skattepolitiken utformas så att den underlättar
löneavtal på låg nominell nivå och stimulerar till arbete och sparande.”
För att uppnå ökad effektivitet inom den del av tjänstesektorn där det
offentliga dominerar är det enligt vår uppfattning angeläget att öka människors
valfrihet mellan olika alternativ och att uppmuntra enskilda alternativ
till de offentliga. Statsmakterna bör medverka till det genom lämplig utformning
av statsbidragssystem och andra regler.
Ett skattesystem som skall bidra till ökad tillväxt förutsätter lägre marginalskatter
och s. k. skattekilar, dvs. minskade skillnader mellan vad det kostar
någon att få ett arbete eller uppdrag utfört och vad den som utför arbetet får
betalt efter skatt. Vi har tidigare i motioner till detta riksmöte redovisat de
förändringar i inkomstskatten som vi anser bör genomföras under de närmaste
åren.
Det är också viktigt att förändra skattesystemet så att kapitalrörligheten
främjas.
Vi har vidare vid upprepade tillfällen framhållit vikten av att se över hela
kapitalbeskattningen. Olika skatteobjekt beskattas i dag enligt olika regler
vilket leder till snedvridningar som inte kan försvaras.
Vi vill i detta sammanhang också erinra om de förslag vi tidigare framfört
om en treårig kvalitetssatsning på universitet och högskolor. Den kommer 4
inte att påverka tillväxttakten under detta decennium men är av största vikt Mot. 1985/86:566
för utvecklingen därefter. Det påslag som socialdemokrater och kommunister
enats om i riksdagen är visserligen ett erkännande av att situationen är
klart otillfredsställande, men den är samtidigt för liten för att råda bot på
förhållandena.
Regeringen har i kompletteringspropositionen också berört den regionala
utvecklingen. Det är angeläget att utnyttja de regionala högskolorna och
övriga utbildningsinsatser som sker ute i länen för att stimulera denna utveckling
och ta till vara de resurser som finns spridda i riket. På det sättet kan
regionalpolitiken långsiktigt bidra till en bättre mobilisering av resurser och
därmed till ökad ekonomisk tillväxt.
Budgetpolitiken
Regeringen påpekar i kompletteringspropositionen att målet om en god
tillväxt inte kan nås om man tillåter kraftigt ökade offentliga utgifter eller
genomför stora ofinansierade skattesänkningar. Vi kan i och för sig instämma
i detta, men vi vill sätta ambitionen högre.
De av tillväxtskäl angelägna skattesänkningarna, som presenteras i andra
motioner från folkpartiet, bör därför i sin helhet finansieras. Därför måste
nedskärningar göras i de offentliga utgifterna om vi i vårt land skall kunna
komma upp i en tillväxttakt som är jämförbar med vad som gäller i andra
industriländer.
Riksdagen har vid flera tillfällen på förslag av finansutskottet lagt fast vissa
principer för den statliga utgiftspolitiken, bl. a. innefattande direkta utgiftsbegränsningar
på vissa områden.
Den socialdemokratiska regeringens budgetpolitik har ingalunda alltid
levt upp till dessa principer. Under de första åren av socialdemokratisk
regeringspolitik på 1980-talet bidrog utgiftspolitiken till ett onödigt stort
budgetunderskott. Att underskottet nu har minskat sammanhänger - om
man bortsett från att industrisubventionerna i stort sett bortfallit och att vissa
utgiftsposter lyfts ur statsbudgeten - i första hand med att statsinkomsterna
ökat, dels på grund av tillväxt i ekonomin, dels på grund av skattehöjningar.
Utgiftspolitiken har utöver de nämnda faktorerna endast lämnat ett mindre
bidrag till det minskade budgetunderskottet.
Det är nu viktigt att den gynnsamma internationella utvecklingen med
lägre oljepriser, lägre dollarkurs och lägre räntenivå utnyttjas till att varaktigt
pressa ned budgetunderskottet. Det strukturella underskottet måste vara
eliminerat när och om en vändning internationellt sker i ogynnsam riktning.
Samtidigt är det viktigt att det kollektiva sparandet i den samlade offentliga
sektorn inte tränger undan det enskilda sparandet.
Regeringen redovisar i kompletteringspropositionen ett budgetunderskott
på knappt 45 miljarder kronor för budgetåret 1986/87. Detta är ca 4 miljarder
kronor lägre än vad som förutsågs i budgetpropositionen och knappt 5 miljarder
kronor lägre än vad som nu förutses för innevarande budgetår 1985/86.
5
1985/86
1986/87
Mot. 1985/86:566
(miljarder kronor) |
BP86 |
KP86 |
BP86 |
KP86 |
Inkomster |
273,3 |
276,2 |
286,7 |
292,5 |
Utgifter exkl. |
254,0 |
260,0 |
264,6 |
269,4 |
Statsskuldsräntor |
71,5 |
65,9 |
71,0 |
68,0 |
Budgetsaldo |
-52,2 |
-49,7 |
-48,9 |
-44,9 |
Utvecklingen för innevarande och nästkommande budgetår belyses i ovanstående
tabell. Den mest anmärkningsvärda förändringen för budgetåret 1985/
86 mellan beräkningarna i budgetpropositionen (BP86) och kompletteringspropositionen
(KP86) är att statsskuldsräntorna antas minska med 5,6 miljarder
kronor.
I långtidsbudgeten förutses nu, i det s. k. lågalternativet, en successiv
minskning av budgetunderskottet till 1,1% av BNP budgetåret 1990/91 eller
13 miljarder kronor. I högalternativet däremot ligger budgetunderskottet i
stort sett kvar på nuvarande nominella nivå, eller ökar något till drygt 50
miljarder kronor, vilket motsvarar 4,8% av BNP. Även den mekaniska
analys som långtidsbudgeten ger belyser således nödvändigheten av att få ned
inflationstakten. I lågalternativet ligger också inlagt budgetförstärkningar på
ca 10 miljarder kronor.
I folkpartiets budgetalternativ från januari föreslogs - bortsett från engångseffekter
- en budgetförstärkning jämfört med regeringens budgetförslag
som såväl för budgetåret 1986/87 som för helår uppgick till ca 4 miljarder
kronor.
En viktig förklaring till denna budgetförstärkning var att vi förordade en
större besparing på kommunsektorn än vad regeringen då föreslog. Skillnaden
uppgick på helår till ca 3,5 miljarder kronor.
Regeringen har nu föreslagit en ökad besparing på kommunsektorn jämfört
med i januari. Av skäl som nedan utvecklas förordar även vi nu att
besparingen ökas jämfört med vårt förslag i januari. Skillnaden mellan förslagen
krymper emellertid till drygt 1,5 miljarder kronor.
Det innebär också att den av oss föreslagna budgetförstärkningen jämfört
med regeringens reviderade budgetförslag uppgår till ca 2 miljarder kronor
på helår och drygt det för budgetåret 1986/87.
Vi kan alltså konstatera att regeringens förslag beträffande statsbudgeten
och budgetsaldot nu avsevärt närmat sig folkpartiets. Även om viktiga skillnader
kvarstår vad gäller enskilda budgetposter, såväl på intäkts- som utgiftssidan,
har ett närmande skett beträffande finanspolitikens uppläggning i
stort. Vi välkomnar detta.
Regeringen har nu också föreslagit en skattehöjning för charterresor på 100
kr., vilket beräknas ge ca 100 milj. kr. i ytterligare statsinkomster. Vi avvisar
detta förslag.
Vi avvisar också skattehöjningen inom vinstsparandet, samt under vissa
omständigheter den föreslagna försämringen i allemanssparandets avkastning.
Vi återkommer till detta nedan i ett särskilt avsnitt. Vilka konsekvenser
detta får för utgifter och inkomster på statens budget går inte att utläsa från
den redovisning som ges i kompletteringspropositionen. Vi antar att våra 6
ställningstaganden innebär en saldoförsämring med ca 100 milj. kr. Mot. 1985/86:566
Vi kommer också att i ett särskilt avsnitt diskutera alkoholskatterna och
lämna förslag till skattehöjning enligt de principer som en enig riksdag
tidigare slagit fast. Detta förslag kan beräknas öka statsinkomsterna med ca
300 milj. kr. efter hänsyn till minskad konsumtion.
Penning- och valutapolitik
I kompletteringspropositionen aviseras liberaliseringar i valutalagstiftningen.
Vi hälsar detta med tillfredsställelse. Enligt vår uppfattning har
emellertid förslaget till partiell avveckling av valutaregleringen stannat på
halva vägen i och med att finansministern säger: ”Vissa delar av valutaregleringen
bör finnas kvar. Hit hör i första hand att förhindra kortfristiga kapitalplaceringar
som styrs av ränteskillnader och förväntningar om ränte- och
växelkursutvecklingen.”
Enligt vår uppfattning bör valutaregleringen avskaffas i sin helhet. Avvecklingen
bör inledas med det snaraste men kan i och för sig gå stegvis. Vi har
redan vid flera tillfällen utvecklat våra skäl för detta ställningstagande.
Penningpolitiken har under de senaste åren i stor utsträckning avreglerats.
Ett kvardröjande regleringsinslag i kreditpolitiken är emellertid placeringsplikten
för försäkringsbolag och AP-fonden. Ett annat regleringsinslag är
existensen av prioriterad långivning för vissa ändamål, framför allt bostadsförsörjningen.
Enligt vår mening är placeringspolitiken en form av extra beskattning. För
AP-fondens del medför den lägre kapitalförräntning som följer av placeringsplikten
att ATP-avgiften behöver höjas mer än vad som eljest vore nödvändigt.
För försäkringsbolagen och försäkringsspararna medför placeringsplikten
att avkastningen blir väsentligt lägre än vad den annars skulle vara. Enligt
vår mening bör således placeringsplikt inte utnyttjas som kreditpolitiskt
instrument. Inte heller bör ytterligare emissioner av statsobligationer till
konstlat låg ränta genomföras.
Riksdagen bör som sin mening ge fullmäktige i riksbanken till känna vad vi
ovan anfört om kredit- och valutapolitiken.
Kommunernas ekonomi
Kommunernas ekonomiska situation har under hela 1980-talet varit mycket
god. Kommunernas volymexpansion har i realiteten blivit större än enligt
prognoserna och har också vida överstigit vad som angavs i t. ex. 1984 års
långtidsutredning, dvs. 1% per år. I den reviderade finansplanen redovisas
ökningen under 1986 till över 2%. I den bilaga där de s. k. treårskalkylerna
redovisas förutsätts i balansalternativet att ökningstakten minskar till 1 % per
år under 1987-1989.
En begränsning av kommunernas expansion sades redan i budgetpropositionen
vara nödvändig för att ge utrymme för stigande reallöner. Vi konstaterade
då att detta var en anmärkningsvärd omsvängning av regeringens tidigare
ställningstagande där en större kommunal volymökning hade påståtts
vara nödvändig för att åstadkomma en rättvis fördelning av välståndet. I
januari föreslogs begränsningar i statsbidragen till kommuner och landsting 7
med ca 2,5 miljarder kronor. Folkpartiet ansåg detta vara alltför litet och Mot. 1985/86:566
föreslog ytterligare indragningar på ca 3,5 miljarder kronor, dvs. totalt ca 6
miljarder kronor. Regeringen konstaterar nu: ”De åtgärder som redan föreslagits
riksdagen samt de åtgärder jag kommer att föreslå i det följande
summerar totalt till ca 6 miljarder kronor 1987.” Detta sägs ändå innebära att
kommunsektorn har kvar ett sparandeöverskott på ca 4 miljarder kronor.
Regeringen anser att dess åtgärdsförslag är ”väl avvägda” mot en konsumtionsökning
i kommunsektorn på totalt ca 1%.
De kalkyler över kommunernas inkomster och utgifter under 1987 som nu
redovisas i den reviderade nationalbudgeten ger vid handen att kommunernas
inkomster kommer att öka snabbare än vad som kunde förutses i j anuari. I
nationalbudgeten i januari påstods 1985 års skatteunderlag, som ju styr
kommunernas inkomster för 1987, öka med ”i det närmaste 9%”. I den
reviderade nationalbudgeten framgår att siffran i stället kan väntas bli ca
10%, vilket innebär en ytterligare skatteinkomstökning på ca 1,4 miljarder
kronor. Samtidigt förutses kostnadsökningarna nu bli lägre än vad man
tidigare trott, vilket innebär att kommunernas utgiftsökning vid oförändrad
volym minskar.
Kalkylen över den volymförändring i kommunsektorn som följer av förändrad
befolkningssammansättning visar att det krävs en ökning på 0,4% 1987
och 0,3% 1988, vilket är ungefär densamma som tidigare angivits. (Vi återkommer
nedan till fördelningen mellan primärkommuner och landsting.)
Enligt vår uppfattning, som vi också redovisat flera gånger tidigare, måste
expansionen i kommunsektorn begränsas till obetydligt mer än vad som krävs
för oförändrad standard och på grund av befolkningsförändringar. Vi konstaterar
därför att en indragning av statsbidrag till kommunerna på ca 6 miljarder
kronor är otillräcklig. Vi föreslår en total besparingsvolym på ca 8
miljarder kronor. Detta bör enligt de kalkyler som redovisas i den reviderade
nationalbudgeten ge utrymme för en volymexpansion på mellan 0,5 och 1,0 %
i kommunsektorn totalt.
Regeringens indragning av statsbidrag består av tre olika förslag. För det
första de förslag som lades fram i budgetproposition, med undantag för
minskningen av statsbidragen till lärarlönerna som riksdagen på folkpartiets
förslag avvisade. Av det ursprungliga beloppet på ca 2,5 miljarder kronor har
riksdagen således bara beslutat om 1,9 miljarder kronor. För det andra
föreslås nu att regeringens förslag om höjt grundavdrag i inkomstskatten
tillåts reducera kommunernas förskott av skattemedel med 1,6 miljarder
kronor 1987. För det tredje föreslås en avgift på skatteunderlaget som totalt
betyder ca 2,8 miljarder kronor. De tre förslagen summerar till ca 6,3 miljarder
kronor, från vilket skall dras ca 0,4 miljarder kronor som föreslås utgå i
extra skatteutjämningsbidrag. Den totala besparingen blir därför ca 5,9 miljarder
kronor.
Folkpartiets förslag till minskning av kommunernas finansiella utrymme
består av följande komponenter: Vi accepterar riksdagens beslut om indragning
av specialdestinerade bidrag på 1,9 miljarder kronor. När förslagen
presenterades avvisade vi dem, eftersom vi ansåg - och fortfarande anser - att
den metod för minskning vi föreslog är bättre. Men riksdagen har nu beslutat „
om dessa statsbidragsminskningar, och kommuner och landsting har tagit Mot. 1985/86:566
hänsyn till dessa beslut i sina planeringsförutsättningar för 1987. Vi anser
därför att det vore olämpligt att nu riva upp besluten.
Vi föreslår också, liksom tidigare, att kommuner och landsting inte kompenseras
för den avskaffade kommunala beskattningen av juridiska personer.
Detta innebär en minskning av kommunsektorns inkomster med ca 1,6
miljarder kronor. Vi konstaterar att regeringens förslag innebär en successiv
minskning av denna kompensation genom att den föreslås utgå med nominellt
oförändrat belopp, men som vi tidigare anfört anser vi inte att någon
kompensation alls bör utgå.
Resterande reducering på ca 4,5 milj arder kronor bör ske genom den av oss
tidigare föreslagna metoden med en avgift på kommunernas skatteunderlag.
Vad beträffar fördelningen mellan primärkommuner och landsting anser vi
att de kalkyler som nu redovisas måste få konsekvensen att primärkommunerna
får vidkännas en större indragning än landstingen. Den ändrade befolkningssammansättningen
består framför allt av minskat antal elever i
skolan och ett ökat antal äldre personer. Detta innebär att den primärkommunala
konsumtionen vid oförändrad standard inte behöver öka alls under
1987 och kan minska med 0,1% under 1988, medan den landstingskommunala
konsumtionen måste öka med 1,1% under 1987 och med 1,0% under
1988 (siffrorna är hämtade från den reviderade finansplanen s. 38).
Vi föreslår därför en avgift på primärkommunernas skatteunderlag på 60
öre per skattekrona och en avgift på landstingskommunernas skatteunderlag
på 40 öre per skattekrona. Detta innebär minskade inkomster för landstingen
med knappt 1,7 miljarder kronor och för primärkommunerna med nära 2,8
miljarder kronor. I den senare summan ingår då den minskning på ca 600
milj. kr. med en avgift på 13 öre per skattekrona som ersätter minskningen av
statsbidragen till lärarlönerna. Särskild hänsyn måste då tas till primärkommunerna
utanför landsting.
Regeringen konstaterar att ett nytt förslag till kommunalt skatteutjämningssystem
inte kommer att lämnas i sådan tid att den kan träda i kraft förrän
1988. Vi beklagar detta, eftersom det enligt vår uppfattning finns klara brister
i det nuvarande systemet. Vi accepterar emellertid den ökning i bidragen med
ca 1,1 miljarder kronor som nu sker enligt kriterierna i det nuvarande
systemet. Vi kan däremot självfallet inte acceptera den progressiva avgiftskonstruktion
som regeringen föreslår för 1987 (och som också gäller under
1986). Den innebär att tre kommuner i Stockholms län - Danderyd, Lidingö
och Solna - tvingas betala bidrag till 20 andra kommuner för att dessa sänkte
sin skattesats för 1986. Vi kan därför inte acceptera regeringens förslag att 115
milj. kr. i extra skatteutjämningsbidrag avsätts för dessa 20 kommuner.
Vi kan heller inte acceptera den senareläggning av återbetalningen av
medel på likviditetskonton i riksbanken som regeringen föreslår. Återbetalningen
föreslås ske den 30 april 1987 i stället för i december 1986 ”av
penningpolitiska skäl”. Enligt vår uppfattning är riksbanken fullt kapabel att
göra de säsongsmässigt nödvändiga avvägningarna inom penningpolitiken
utan regeringens medverkan på detta sätt. Däremot accepterar vi övriga
förslag i fråga om de extra skatteutjämningsbidragen. q
Förenkling av skattereglerna
Mot. 1985/86:566
I propositionen föreslås ett antal förenklingar av skattereglerna, varav de
väsentligaste torde vara de som rör bostadsbeskattningen. Förslagen innebär
att garantibeskattningen av fysiska personers fastigheter slopas, det extra
avdraget från inkomst av schablontaxerad fastighet slopas samt beskattningen
i utbokommun slopas så att all inkomst beskattas i hemortskommunen.
De nya reglerna föreslås tillämpas fr. o. m. 1988 års taxering. Föredraganden
anför att slopandet av garantibeskattningen och det extra avdraget
medför ett skattebortfall för kommunerna på ca 760 milj. kr. och en ökning av
statens inkomster med ca 360 milj. kr. samt en minskning av skatteutjämningsbidragen
med ca 75 milj. kr. Slopandet av beskattningen i utbokommun
kan innebära ett väsentligt skattebortfall för vissa kommuner med stor fritidshusbebyggelse.
Vi vill därför betona vikten av att storleken av detta skattebortfall
klarläggs så att inte alltför negativa effekter för dessa kommuner
uppkommer.
Beträffande uppbörden av kvarstående skatt föreslås att denna sker från
löntagarna under månaderna januari - mars i stället för januari - april samt
att arbetsgivarna betalar in skatten vid ett enda tillfälle, i april, i stället för vid
två tillfällen, mars och maj. Förslaget kommer ursprungligen från skatteförenklingskommittén
och riksskatteverket och har remissbehandlats. Förutom
väsentliga administrativa förenklingar innebär det att arbetsgivarna gör en
räntevinst på ca 12 milj. kr. årligen medan löntagarna (dvs. de som har
kvarskatt) gör motsvarande ränteförlust. Vi delar föredragandens uppfattning
att detta är acceptabelt speciellt som huvudprincipen är att inkomstskatt
skall erläggas som preliminärskatt under inkomståret.
Vi accepterar även övriga förslag till skatteförenklingar.
En balansräkning för staten
1 1985 års långtidsbudget redovisades för första gången en balansräkning för
staten. I den nu aktuella propositionen finns ett avsnitt med ett sammandrag
av den balansräkning som riksrevisionsverket överlämnat. Vi har tidigare
efterlyst en sådan i anslutning till att vi föreslagit utförsäljning av statliga
företag. Sådana utförsäljningar av tillgångar till andra ägare som kan väntas
sköta dem bättre och därvid erhålla större avkastning skulle innebära en
positiv förändring av statens förmögenhetsställning (liksom bättre förutsättningar
för verksamheten i de berörda företagen). Den balansräkning som nu
redovisas lämpar sig emellertid inte för en sådan analys. T. ex. är statens
aktieinnehav upptaget till anskaffningsvärdena. Betydande tillgångar saknas
också i redovisningen, t. ex. försvarets tillgångar. Vi förutsätter att RRV
arbetar vidare med att utveckla redovisningstekniken för statens förmögenhetsställning.
Sparfrågor
I propositionen föreslås ett antal förändringar i allemanssparande! och vinstsparandet.
I fråga om allemanssparande! gäller det framför allt höjd maximi- 10
gräns för de totala nettoinsättningarna, sänkt avkastning på sparmedlen, Mot. 1985/86:566
vidgade placeringsmöjligheter för allemansfonder och aktiesparfonder, möjligheter
till bosparande för ungdomar i Riksbyggen, maximering av bankernas
överföringsavgifter samt reducerad ersättning till bankerna för hanteringen
av allemanssparande!.
Vad först gäller förslaget till minskad ränta i allemanssparande! innebär
förslaget att den skattefria räntan sänks från nuvarande diskonto plus 1,25%
till enbart diskontot. Förslaget motiveras med att avkastningen annars skulle
bli alltför hög med tanke på sparandets riskfria natur samt skattefriheten. Det
kan t. ex. under nuvarande omständigheter löna sig meds. k. skattearbitrage,
dvs. det kan löna sig att låna pengar för att sätta in dessa i allemanssparande!.
Vi har förståelse för de argument som framförs för att minska den nu alltför
gynnsamma avkastningen på allemanssparandet. Vi har därför inte någon
invändning mot att villkoren ändras fr. o. m. den 1 juli 1986.
I detta sammanhang anser vi det dock nödvändigt att fästa uppmärksamheten
på att föredragande statsrådet inte med ett ord berör frågan om den extra
räntan på 1,25% över diskontot på det kapital som sparats fram till detta
datum och utgör saldot på varje allemanskonto den 1 juli 1986. Vi anser att
detta är en brist och vill för vår del hävda följande.
Allemanssparandet har, som föredraganden skriver, blivit en framgångsrik
sparform och lånekälla för staten. Den är riskfri, ger hög avkastning och är
dessutom befriad från skatt. Framgången beror naturligtvis på att många
människor lockats med i denna sparform just av skattefriheten och de gynnsamma
räntevillkoren.
I de civilrättsliga avtal som varje sparare (långivare) via sin bank har träffat
med riksgäldskontoret har staten som den ena avtalsparten förbundit sig att
betala ränta enligt vid varje tidpunkt gällande diskonto plus 1,25%. Den
extra räntesatsen om 1,25% är ett av villkoren i avtalet och kan alltså inte
ensidigt, med retroaktiv verkan, sägas upp av den ena parten (staten). Däremot
kan staten naturligtvis som låntagare förhandla om ändrade villkor på
lån fr. o. m. en viss dag vilket i detta fall får anses ske fr. o. m. den 1 juli i år.
Detta innebär att den som fr. o. m. nämnda datum placerar medel på allemanssparkonto
får anses ha accepterat det nya räntevillkoret för pengar som
han därefter lånar ut till staten via allemanssparandet.
Det nu sagda medför emellertid enligt vår uppfattning att det i klarhetens
intresse är nödvändigt att i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i
lagen om allemanssparande ta in ett påpekande om att å medel som är
innestående på allemanssparkonto den 31 juni 1986 skall utgå ränta enligt 9§
samma lag enligt dess lydelse före den 1 juli 1986.
Vi har inga invändningar mot förslaget att höja maximigränsen för nettoinsättningarna
i allemanssparandet till 50000 kr. och inte heller till de föreslagna
vidgade placeringsmöjligheterna.
Vi kan däremot inte ställa oss bakom förslaget att utvidga de särskilda
reglerna för ungdomars bosparande som i dag gäller för sparande i HSB tilt att
även gälla sparande i Svenska riksbyggen. Vi avvisade förslaget till särregler
för HSB när detta infördes (se reservation 1 i FiU 1984/85:7) och avvisar med
samma skäl det nu aktuella förslaget. 11
Genom förslaget skulle HSB och Riksbyggen ges en särställning, som Mot. 1985/86:566
innebär att HSB och Riksbyggen förfogar över de medel som sparas i HSBsparkassa
och Riksbospar. I motsats till vad som gäller för bankerna behöver
inte sparmedlen levereras in till riksgäldskontoret eller till kapitalsparfonder.
Därigenom förstörs konkurrensneutraliteten mellan de olika sparlåneformerna.
Regeringen föreslår också att den avgift bankerna tar ut vid överföring av
sparmedel inom allemanssparande! maximeras till 100 kr. För närvarande
uppgår dessa överföringsavgifter enligt propositionen till mellan 150 och 200
kr. Vi delar föredragandens uppfattning att en allför hög överföringsavgift
medför inlåsningseffekter av sparmedlen. Avgiften får således inte vara så
hög att t. ex. fondandelsägare av kostnadsskäl avstår från att överföra medel
och därigenom sätta press på fondförvaltarna, utan en ”stimulerande konkurrens”
bör upprätthållas. Exakt samma motivering är enligt vår mening giltig i
fråga om förslaget att höja omsättningsskatten på aktier - ett förslag som vi
därför avvisat. Vi tvingas emellertid konstatera att i sistnämnda fall har
regeringen inte tagit hänsyn till sina egna sakliga argument, utan givit efter
för en tillfällig politisk opinion.
Vi delar regeringens uppfattning att det bör vara möjligt att reducera
bankernas ersättning för skötseln av allemanssparande! på det sätt som
föreslås.
I fråga om vinstsparandet föreslås tre förändringar. För det första föreslås
att en extra insättning på högst 5 000 kr. tillåts under perioden den 1 december
1986 — den 28 februari 1987. Motivet härtill är att betydande belopp då
kommer att frigöras från skattesparandet. Vi konstaterar att detta var skälet
till den extra insättning inom allemanssparande! som gällde första kvartalet
1986. Vi påpekade då att detta var att betrakta som en tillfällig åtgärd och att
det skulle komma att finnas behov av ytterligare sådana sparstimulanser vid
kommande årsskiften. Vi återkommer till detta nedan, men har inte funnit
skäl att motsätta oss den föreslagna extra insättningen i vinstsparandet.
För det andra föreslås att bankerna ges möjlighet att, om de så önskar, lotta
ut en total vinstsumma som uppgår till högst 4% årsränta i stället för dagens
2%. Vi biträder detta förslag som bör kunna verka stimulerande för den form
av långsiktigt och regelbundet sparande som vinstsparandet utgör.
För det tredje föreslås en höjning av lotterivinstskatten från 30% till 40%
på vinstutlottningar i vinstsparandet. Motivet för denna skattehöjning uppges
vara att ”den ränta som lottas ut annars kommer att beskattas betydligt
mildare än den marginalskatt som utgår på den fasta räntan i vinstsparandet”.
Den senare torde för många uppgå till ca 50%. Vi kan inte se att detta
motiv skulle vara relevant eftersom exakt samma situation redan är för
handen i dag. Enligt vår uppfattning skulle den föreslagna skattehöjningen
motverka den sparandestimulans som vi anser vara i högsta grad önskvärd
och nödvändig och vi yrkar således avslag på detta förslag.
Vad slutligen gäller skattefondssparandet konstateras i propositionen att
belopp av storleksordningen 7—9 miljarder kronor kommer att frigöras vid
kommande årsskiften. Detta konstaterande resulterar i ett förslag att tilldela
spardelegationen ytterligare 15 milj. kr. för information om fördelarna med 12
att låta sparmedlen kvarstå i skattefonderna. Mot. 1985/86:566
Vi kan inte biträda detta förslag, med hänvisning till vad vi tidigare föreslagit
om fortsatta skatteförmåner till dem som låter sina sparmedel kvarstanna i
skattesparandet.
Arbetsmarknadspolitik
Trots att arbetslösheten har minskat på grund av högkonjunkturen så ligger
denna kvar på en relativt hög nivå. Under 1970-talet varierade arbetslösheten
(årsmedeltal) mellan 1,5 och 2,5%. Under högkonjunkturen 1980 var arbetslösheten
2%. Under 1980-talet steg arbetslösheten under lågkonjunkturen
1983 till 3,5%. Under högkonjunkturen 1985 var arbetslösheten 2,8%. Det
finns således en klar trend mot stigande arbetslöshet sedan början av 1970talet.
De arbetsmarknadspolitiska insatserna har ökat väsentligt under 1980talet.
De konjunkturbetingade insatserna omfattade 0,6% av arbetskraften
1980 och ökade till 2,2% 1984. Trots att en viss nedgång skett sysselsattes
1,8% av arbetskraften i sådana åtgärder under 1985.
Andelen långtidsarbetslösa har ökat. En lägre frånvaro och ökad genomsnittsarbetstid
medför att ökad sysselsättning inte leder till minskad arbetslöshet
på det sätt som tidigare varit fallet. Arbetsmarknadens funktion har
försämrats. Det finns klara tendenser till minskad rörlighet. Allt färre arbetstagare
byter arbete. En allt lägre andel erhåller arbete efter att ha blivit
arbetslösa efter företagsnedläggningar. Det går allt fler arbetslösa på varje
ledig plats vilket innebär att matchningen mellan arbetssökande och lediga
platser fungerar sämre.
I den rapport, Arbetsmarknadspolitikens roll, inriktning och omfattning
(Ds A 1986:2), som en av Anna-Greta Leijon tillsatt arbetsgrupp nyligen lagt
fram, görs en bedömning av arbetsmarknaden under resten av 1980-talet.
Denna visar på en förväntad genomsnittlig sysselsättningsökning under återstoden
av 1980-talet med 15000—20000 personer per år. Ökningen av arbetskraftsutbudet
väntas dock bli betydligt högre. Gruppen konstaterar att
det krävs en sysselsättningsökning som är nästan 50% högre än vad som nu
kan förutses för att förhindra en fortsatt ökning av arbetslösheten.
Slutsatsen i rapporten är att vi med stor sannolikhet får räkna med en
fortsatt trendmässig ökning av arbetslösheten fram till 1990. Huvudansvaret
för sysselsättningspolitiken vilar på den generella ekonomiska politiken och
på arbetsmarknadens parter.
Den ekonomiska politik som föreslås i denna motion syftar till att skapa
förutsättningar för en ökad ekonomisk tillväxt vilket ger ökade möjligheter att
bryta trenden mot ökande arbetslöshet. Vi vill också påpeka att de kraftigt
höjda minimilönerna för ungdomar som blivit resultatet av avtalet mellan
SAF och PTK försvårar ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden.
Vi redovisade i vår partimotion 1985/86: A259 vår syn på arbetsmarknadspolitiken.
Vi påpekade bl. a. att regeringen i budgetpropositionen inte redovisade
några förslag till förstärkning av de arbetsmarknadspolitiska insatserna.
Vi krävde bl a. att ungdomarnas inträde i högre grad borde ske på den 13
reguljära arbetsmarknaden och att avtal borde träffas mellan arbetsmarkna- Mot. 1985/86:566
dens parter om introduktionsutbildning. Vi har också påtalat de fördelar som
en utökad satsning på lärlingsutbildning medför inte minst genom att en
mycket hög andel av de ungdomar som genomgår lärlingsutbildning därefter
erhåller fast arbete.
De konkreta förslag till arbetsmarknadspolitiska insatser som regeringen
lägger fram i kompletteringspropositionen innebär i flera avseenden att regeringen
nu tillmötesgår de krav som vi tidigare fört fram utan att få något
gehör.
Vi tillstyrker de förslag om utökade utbildningsinsatser som föreslås.
Ökade utbildningsinsatser är en metod att angripa de ökade anpassningssvårigheter
som finns på arbetsmarknaden. I budgetpropositionen föreslog regeringen
att rekryteringsstödet skulle avvecklas vilket dock inte godkändes av
riksdagen. Rekryteringsstödet bibehålls nu, särskilt inriktat på långtidsarbetslösa
och svårplacerade.
I kompletteringspropositionen föreslås också särskilda inskolningsplatser
för ungdomar. Det är positivt att åtgärderna i högre grad inriktas mot att ge
ungdomar arbetslivserfarenhet inom näringslivet, bl. a. av det skälet att det
är där som den framtida sysselsättningsökningen kan väntas. 10000 ungdomar
förväntas kunna tas fram till en kostnad av 250 milj. kr., vilket skall
belasta anslaget för ungdomslag. Statsbidrag beräknas utgå med 50% av den
totala lönekostnaden under sex månader.
Vi vill understryka vad som sägs i propositionen om att arbete på ordinarie
villkor eller utbildning alltid skall eftersträvas i första hand. Om detta inte
visar sig möjligt skall en inskolningsplats komma i andra hand. Först i tredje
hand skall placering i ungdomslag ske.
AMS har föreslagit att anvisningstiden till arbete i ungdomslag skall förlängas
från tre veckor till tre månader. Detta förslag avvisas dock av regeringen
som dock påpekar att för en stor del av dem som erhåller arbete i
ungdomslag gäller redan en anvisningstid på tre månader.
Det är angeläget att den arbetssökande och arbetsförmedlingen omsorgsfullt
prövar de möjligheter som finns att erhålla ett ”vanligt” arbete eller
utbildning och att möjligheterna att erhålla en inskolningsplats därefter undersöks.
Det är uppenbart att det är svårt att göra detta under tre veckor. En
så kort anvisningstid som tre veckor riskerar således leda till att placering i
ungdomslag sker trots att det med en längre söktid hade varit möjligt att finna
andra och bättre alternativ. Erfarenheterna av ungdomslagen visar också att
placering i ungdomslag alltför ofta sker som en förstahandsåtgärd. Vi påpekade
redan i vår ovan nämnda motion att man bör överväga en längre
anvisningstid när andra åtgärder för ungdomar har skapats.
Vi anser således att det finns starka skäl för att genomföra AMS förslag om
en anvisningstid på tre månader för arbete i ungdomslag.
Vi tillstyrker de övriga förslag som återfinns. Vi vill understryka betydelsen
av att det sker en utvärdering av de förslag som finns angående flyttningsbidrag
även för arbete som pågår i minst tre månader. Det är tveksamt om detta
förslag ger avsedd effekt men vi motsätter oss inte en försöksverksamhet. Det
är också positivt att regeringen ökar stödet till dem som vill starta eget.
Skogspolitiken
Mot. 1985/86:566
I syfte att öka avverkningarna föreslås i propositionen ett antal åtgärder, bl. a.
en höjning av avsättningsmöjligheterna till skogskonto vid taxeringarna
1987—1989, ökade anslag för rådgivning och inventeringar samt införandet
av ett minimibelopp inom skogsvårdsavgiften.
Enligt vår uppfattning finns det skäl att vara tveksam till de effekter som de
föreslagna åtgärderna kan väntas ge upphov till. Större positiva effekter på
avverkningen skulle man enligt vår mening få genom sänkta marginalskatter,
bättre tillämpning av skogsvårdslagen, en omprövning av jordförvärvslagen
samt en höjning av gränsen för mervärdeskattepliktighet.
Den senare frågan har nyligen tagits upp av riksskatteverket i en rapport.
Enklare moms! (RSV Rapport 1985:4). I rapporten diskuteras en höjning av
den nuvarande gränsen på 10000 kr. till 30000 kr. eller alternativt 50 000 kr.
Båda alternativen ger enligt rapporten påtagliga fördelar. Riksskatteverket
föreslår att gränsen för redovisningsskyldighet till mervärdeskatt höjs till
50 000 kr. Skattebortfallet uppges bli knappt 100 milj. kr., vilket enligt RSV
”kan accepteras med hänsyn till de påtalade fördelarna”. Vi anser att ett
sådant förslag bör övervägas.
Frågan om jordförvärvslagen tas upp i propositionen. Några förslag lämnas
inte men en kommande översyn av lagen aviseras, varvid bl. a. den s. k.
prisprövningen skall belysas särskilt. Folkpartiet har redan tidigare föreslagit
att jordförvärvslagen liberaliseras på så sätt att t. ex. prisprövningen avskaffas
(se motion 1985/86:Jo244). Vi vill stryka under nödvändigheten av att
översynen görs skyndsamt och ges klara direktiv i enlighet med vad vi redovisat
i ovan nämnda motion. Sådana förändringar skulle enligt vår uppfattning
skapa goda förutsättningar för en ändrad ägarstruktur inom skogsbruket med
en ökad avverkning som sannolik följd.
Vi avvisar förslaget att ett minimibelopp skall utgå med 300 kr. per skogsägare
och 1 000 kr. per delägare i oskiftat dödsbo inom skogsvårdsavgiftssystemet.
Vi anser inte att de totala intäkterna från skogsvårdsavgiften bör
höjas, tvärtom bör de reduceras när det statsfinansiella läget så medger. Inte
heller tror vi att den föreslagna minimiavgiften får några effekter i fråga om
ökad avverkning.
I propositionen föreslås också att skogsstyrelsen får en ökad rörlig kredit
hos riksgäldskontoret. Skälet till detta uppges vara de förändringar i beredskapsarbetenas
finansiering och reglerna för inleverans av skattemedel som
skett. Sådana förändringar får givetvis effekter för många myndigheter och vi
kan inte inse att just skogsstyrelsen bör kompenseras för dem. Vi yrkar
således avslag på detta förslag.
Betalningsvillkor vid kreditköp
I propositionen anförs att det fortfarande finns behov av en bemyndigandelag
avseende konsumentkrediter. Det var under våren 1985 som riksdagen mot
den icke-socialistiska oppositionens vilja beslöt utvidga tidigare bemyndiganden
avseende kontoköp till att också avse övriga konsumentkreditköp. Folkpartiet
ansåg då att den föreslagna förändringen medgav större ingripanden i 15
kreditgivning och prisbildning från regeringens sida, något som vi inte kunde Mot. 1985/86:566
acceptera. Föredraganden anför nu att utgångspunkten bör vara att bemyndigandet
så långt möjligt inte skall behöva utnyttjas och om så sker bara för en
begränsad period. Samtidigt är det uppenbart att skälet till att regeringen
anser sig behöva den föreslagna lagstiftningen är att det kan uppkomma lägen
då man anser sig behöva kunna påverka hushållens kreditvolym och konsumtion.
När lagstiftningen utvidgades för ett år sedan framfördes önskemål om att
riksdagens konstitutionsutskott skulle beredas möjlighet att yttra sig över
frågan om det kunde anses förenligt med regeringsformen (8 kap. 2§) att
riksdagen gav regeringen en så långtgående fullmakt. Detta önskemål avslogs
emellertid av majoriteten i riksdagens lagutskott. Lagutskottet anförde dock
att regeringen borde redovisa för riksdagen de eventuella skälen för den nya
bemyndigandelagen även efter den 1 juli 1986. Enligt vår uppfattning är de
skäl som regeringen nu redovisar inte tillräckliga. Hela kompletteringspropositionen
ger en mycket ljus bild av svensk ekonomi. Den väntade stora
ökningen av den privata konsumtionen i år och nästa år ger uppenbarligen
inte regeringen anledning till någon oro, och vi kan därför inte finna det
befogat att den aktuella lagstiftningen får fortsätta att gälla. Riksdagen bör
således upphäva lagen (1985:580) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid kreditköp.
Skatten på alkohol
Den senaste höjningen av alkoholskatterna ägde rum den 3 december 1984,
dvs. för ett och ett halvt år sedan. Denna höjning innebar att priserna på alla
alkoholdrycker utom öl ökade med ca 5%.
Under loppet av 1985 ökade konsumentprisindex med genomsnittligt
5,8% och prognosen för 1986 är 2,4%. Det relativa priset på alkohol har
således sjunkit. För att återställa priset till den nivå som gällde efter senaste
skattehöjningen bör skatten fr. o. m. den 1 juli 1986 höjas med 7,0%. Motsvarande
justering bör ske av tulltaxan. Det bör ankomma på utskottet att
utforma vederbörlig lagtext.
Förutom den av oss föreslagna skattehöjningen bör omedelbara åtgärder
vidtas för ytterligare information om alkoholens vådor bland ungdomar.
Riksdagen bör för detta ändamål anslå 5 milj. kr.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionen,
3. att riksdagen godkänner vad i motionen förordas om den ekonomiska
utvecklingen i kommunsektorn,
4. att riksdagen beslutar avveckla de kollektiva löntagarfonderna,
5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till 16
känna vad i motionen anförs om kredit- och valutapolitiken, Mot. 1985/86:566
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om extra skatteutjämningsbidrag
till de kommuner som sänkt skatten för 1986,
7. att riksdagen till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna anvisar
ett jämfört med propositionens förslag med 115 milj. kr. minskat
anslag,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag om bidrag till kommunerna
med anledning av avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen
om 1569 milj. kr.,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om ytterligare medel för
sparfrämjande åtgärder med 15 milj. kr.,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om
skatt på lotterivinster,
11. att riksdagen i lagen om allemanssparande (1983:890) beslutar
införa en övergångsbestämmelse av följande lydelse:
På medel innestående på allemanssparkonto den 30 juni 1986 skall
utgå ränta enligt 9 § samma lag enligt dess lydelse före den 1 juli 1986.
12. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om ändring i lagen
(1983:890) om allemanssparande! att 3 § 3 stycket samt 24 och 25 §§
utgår,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en sparfrämjande politik,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en kartläggning av effekterna av förslaget om ett
slopande av beskattning i utbokommun för kommuner med stor fritidshusbebyggelse,
15. att riksdagen beslutar att i förslaget till lag om ändring i lagen
(1985:533) om skatteutjämningsavgift
a) avslå förslaget till ändring i 2 §,
b) godkänna att 3 § får följande lydelse:
Avgiften utgör för kommun 60 öre per skattekrona.
c) godkänna att 4§ får följande lydelse:
Avgiften utgör för kommun 60 öre per skattekrona.
16. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen
(1982:221) med särskilda bestämmelser angående det kommunala
skatteunderlaget m.m.,
17. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen
(1984:501) om inbetalning på likviditetskonto,
18. att riksdagen beslutar upphäva lagen om betalningsvillkor vid
kreditköp,
19. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen
(1946:324) om skogsvårdsavgift i vad avser 2 §,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om positiva åtgärder för att öka avverkningen i skogen,
21. att riksdagen avslår regeringens förslag till ökad disposition för
skogsstyrelsen av rörlig kredit i riksgäldskontoret med 25 milj. kr.,
22. att riksdagen beslutar att första meningen i 14 § i lag om arbete i
ungdomslag (1983:1070) hos offentliga arbetsgivare skall ges lydelsen:
Arbetsförmedlingen skall anvisa arbete i ungdomslag senast tre månader
från det att den unge har anmält sig som arbetssökande hos
förmedlingen och uppfyllt villkoren i övrigt för anvisning.
23. att riksdagen beslutar att med ändring i lagen om dryckesskatt
och i lagen med tulltaxa höja skatten på alkohol fr. o. m. den 1 juli 1986
med motsvarande 7 %,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi i
motionen anfört angående en kampanj mot det ökade bruket av alkohol
bland ungdomar,
25. att riksdagen beslutar att anslå 5 milj. kr. till en sådan kampanj.
Stockholm den 13 maj 1986
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Björn Molin (fp)
1985/86:566
Graphic Systems AB, Göteborg 1986
18