Motion till riksdagen
1985/86:565

Ulf Adelsohn m. fl. (m)
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1986/87, m. m. (kompletteringsproposition)
(prop. 1985/86:150)

Mot.

1985/86:565

1. Utsikterna för 1986

1.1 Internationella perspektiv

Internationellt har den ekonomiska utvecklingen förbättrats markant under
de senaste månaderna. Det kraftiga fallet i oljepriset har i kombination med
den allmänna räntenedgången skapat förutsättningar för en snabbare ekonomisk
tillväxt och lägre inflationstakt. Tillväxten, som i fjol blev 2,8% i hela
OECD, beräknas i år öka till 3,25%.

Tabell 1

Bruttonationalproduktens utveckling 1986 i viktigare OECD-länder

Årlig procentuell utveckling	1986 (prognos)
1. Canada	4,25
2. Västtyskland	3,75
3.Japan	3,5
4. USA	3,25
5. Italien	3,0
6. Schweiz	3,0
7. Storbritannien	2,5
8. Frankrike	2,5
9. Danmark	2,5
10. Norge	2,5
11. Österrike	2,5
12. Nederländerna	2,0
13. Finland	2,0
14. Sverige	2,0
15. Belgien	1,5
OECD Europa	2,75
OECD Totalt	3,25

Källa: OECD.

De sjunkande oljepriserna får en positiv effekt på hela världsekonomin.
Inflationen dämpas, vilket ökar den inhemska efterfrågan och därmed tillväxten.
Bytesbalanserna för alla västländer utom Norge och Storbritannien
förbättras. Därtill kommer att investeringarna stimuleras av lägre räntor och
ett högre kapacitetsutnyttjande. Stimulanseffekten från oljeprisfallet förstärks
av att lönekostnaderna i flera länder dämpas och att tilltron till fortsatt
tillväxt ökar. Både OECD:s och regeringens egna beräkningar visar dock att
Sverige i år hamnar i botten av den internationella tillväxtligan. Den svenska
tillväxten beräknas, till skillnad från OECD:s, bli lägre än i fjol.

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 565

InflationstaktenpåårsbasisinomOECD-områdetärförnärvarande3,8%. Mot. 1985/86: 565
Prisstegringen förväntas avta ytterligare under året. En del länder som Västtyskland,
Japan, Schweiz och Nederländerna kommer sannolikt att ha en
inflationstakt på strax över 0% i slutet av året, dvs. i praktiken en stabil
prisnivå. Denna utveckling skärper kraven på inflationsbekämpningen i
Sverige.

Den mycket låga internationella inflationstakten beror inte enbart på
fallande oljepriser och lägre räntenivåer. Den normalisering av vinstnivån
som skett i flera industriländer under senare år är också en förklaring till
framgångarna i inflationsbekämpningen. Denna anpassning har tillsammans
med den minskade tilltron till s. k. aktiv konjunkturpolitik lagt en bra grund
för en stabil och uthållig tillväxt i Västeuropa.

Prisfallet på olja medför att handeln mellan OECD-ländema väntas öka
med 6,7% i år, vilket är betydligt bättre än vad som förutsågs i början av året.

Sveriges marknadsandelar av bearbetade varor beräknas dock fortsätta att
minska med nästan 1 % i år.

Den tillväxt som väntas kommer inte att vara tillräckligt stark för att
arbetslöshetsproblemen i Västeuropa skall minska i någon nämnvärd omfattning.
I några få länder som Västtyskland och Danmark förutses dock en
ljusning.

I de oljeproducerande länderna blir inkomstbortfallet betydande i år. För
en del av länderna med betydande skuldsättning kan situationen bli mycket
svår och leda till påfrestningar på det internationella finansiella systemet.

Andra osäkerhetsfaktorer i världsekonomin är utvecklingen av USA:s budget-
och bytesbalansunderskott. Av allt att döma är den växelkursanpassning
som hittills kommit till stånd inte tillräcklig för att eliminera det amerikanska
bytesbalansunderskottet. En snabb dollardepreciering är inte heller önskvärd
med tanke på den inflation och de höga räntor en sådan nedgång skulle
framkalla.

Bytesbalansunderskottet i USA har lett till en långvarig diskussion i kongressen
om protektionistiska åtgärder för att skydda den amerikanska industrin.
Om USA tillgriper importrestriktioner, skulle detta kunna utlösa allvarliga
motåtgärder från andra länder och därmed få starkt negativa
konsekvenser på världshandeln.

Även om stor osäkerhet fortfarande råder om oljeprisutvecklingen talar
utbuds- och efterfrågeförhållandena det kommande året för att priset förblir
lågt. Tillväxten fortsätter därmed att stimuleras i hela OECD-området.

1.2 Den svenska ekonomin

1.2.1 Effekter av oljeprisfallet

Oljeprissänkningen och den internationella uppgången har förbättrat det
ekonomiska läget även i Sverige. Det sänkta oljepriset innebär att vår oljenota
minskar med 15 miljarder kronor i år, vilket motsvarar nästan 2% av
BNP. Effekten blir att tillväxten ökar, inflationen avtar, bytesbalansen förbättras
och budgetunderskottet minskar.

Det är i själva verket överraskande att den svenska ekonomin inte påverkas 2

mer positivt av den mycket goda internationella utvecklingen. Tillväxten i Mot. 1985/86: 565
Sverige 1986, som av regeringen i januari beräknades till 1,6%, skrivs i
kompletteringspropositionen upp med endast 4%c till 2,0%. Trots de gynnsamma
internationella faktorerna avtar den svenska tillväxten i år jämfört
med 1985. Bland OECD-länderna är det som framgår av tabell 1 endast
Belgien som beräknas få en lägre tillväxt än Sverige. Genomsnittet i OECDområdet
ligger på 3,25%.

Regeringen räknar med att bytesbalansöverskottet blir 3,4 miljarder kronor
i år. Det är ett alltför litet överskott mot bakgrund av att Sverige jämfört
med 1985 beräknas få en ”inkomstöverföring” från OPEC-länderna på ca 15
miljarder kronor. Nästa år väntas bytesbalansöverskottet försvinna igen.

Enligt vår mening borde Sverige i den här situationen ha ett rejält överskott i
bytesbalansen och börja betala tillbaka på de utlandslån vi tog upp när
oljepriset steg.

De lättnader som uppstår för den svenska ekonomin i år är tillfälliga och
sammahänger med oljeprisfallet. Situationen ger oss möjligheter att långsiktigt
skapa förutsättningar för ökad tillväxt. En sådan politik präglar större
delen av västvärldens länder som nu avreglerar näringslivet och stimulerar
privata initiativ. Även Sverige kan få bestående positiva effekter av det
gynnsamma internationella läget, om vi utnyttjar tillfället till att minska den
svenska pris- och kostnadsstegringstakten, sänka marginalskatterna och
skapa förutsättningar för ökad tillväxt i den privata tjänstesektorn.

Konjunkturuppgången under 1983 och 1984 var helt och hållet hänförlig till
en kraftig exporttillväxt. På denna punkt skedde en ändring i fjol, då den
inhemska efterfrågan höll uppe tillväxten. Även i år räknar regeringen med
att den inhemska efterfrågan, i första hand konsumtionen, skall ligga bakom
tillväxten. Enligt moderata samlingspartiets mening vore det önskvärt om
produktionsökningen i år i större utsträckning kunde hållas uppe genom
ökade investeringar och i mindre utsträckning av konsumtion. En lägre total
konsumtion skulle öka bytesbalansöverskottet och göra det möjligt att sänka
räntenivån. Därmed skulle investeringarna stimuleras.

1.2.2 Priser, löner och konkurrenskraft

Pris- och lönekostnadsökningarna har efter 1982 varit högre i Sverige än i
övriga OECD-länder. En del av devalveringsvinsterna har därmed gått förlorade.
Till följd av oljeprisfallet och den internationella räntenedgången har
emellertid inflationen dämpats de senaste månaderna. I mars var inflationstakten
4,3% och regeringen räknar med att den i slutet av 1986 blir knappt
2,5%. Inflationen avtar mellertid även i våra konkurrentländer, varför priskonkurrensen
skärps på de internationella marknaderna.

I OECD beräknas lönerna öka med i genomsnitt 4,5% i år. Inflationen
väntas i våra större konkurrentländer bli 0-3%.

Timlönerna i den svenska industrin beräknas enligt regeringen öka med ca
6%. Mycket tyder på att detta antagande kommer att visa sig vara för lågt.

Eftersom produktiviteten i Sverige ökar långsammare än i t. ex. Västtyskland,
kommer kostnaden per producerad enhet att öka betydligt snabbare hos
oss. Årets löneökningar innebär därför inget trendbrott. Att vi ändå klarar 3

priskonkurrensen gentemot Europa i år utan alltför stora marknadsandelsför- Mot. 1985/86: 565

luster beror på att den svenska kronan har devalverats gentemot den västtyska
D-marken med nästan 5% till följd av dollarfallet.

Tabell 2

Sveriges konkurrensutveckling jämfört med viktigare konkurrentländer 1986

	Löneökning (%)	Produktivitetsökning i industrin (%)	Inflation (%)
Sverige	6-7	2,4	3,5
Viktigare kon
kurrentländer	ca 4	3-4	0-3

Genom en misslyckad hantering av tidigare års avtalsrörelser har det inom
den offentliga sektom byggts upp ett s. k. löneöverhäng på drygt 6 procentenheter.
Förutsättningarna är därför mycket ogynnsamma för en samhällsekonomiskt
gynnsam löneutveckling inom detta avtalsområde. För den offentliga
sektom bygger regeringens kalkyler på att det gällande löneavtalet skall
prolongeras. Även om en förlängning av de offentliga avtalen av samhällsekonomiska
skäl är önskvärd finns det för närvarande ingenting som tyder på
att resultatet av förhandlingarna skulle bli 0%. Om dessa resulterar i en
nivåhöjning med ytterligare 3 % innebär det att de svenska lönekostnaderna i
genomsnitt ökar med minst 3 procentenheter mer än i omvärlden. Gentemot
våra viktigare konkurrentländer skulle gapet bli ännu större.

Både konjunkturinstitutet och kommerskollegium räknar med att Sveriges
marknadsandelar fortsätter att minska även i år.

Diagram

higur 2.7 Sveriges marknadsandel för bearbetade varor, faktiska och skattade vardén1
Säsongrensade kvartalsuppgifter i fasta priser
Indexserie (1973:1=100)

Kvartal dä kronan devalverats utmärks med asterisk.

Marknadsandel

105

Faktisk

Skattad

Prognos

100

95

90

85

80

75

1/85

1/87

1/83

1/79

1/81

1/77

1/73

1/75

Kvartal

Denna utveckling är mycket allvarlig. Det oljeprisfall som inträffat förändrar Mot. 1985/86: 565
inte situationen eftersom lägre oljepriser gynnar omvärlden lika väl som
Sverige. Energikostnaderna sjunker i alla länder.

Däremot kommer den försämrade konkurrenskraften inte att omedelbart
slå igenom i ett växande bytesbalansunderskott, eftersom förlorad export
motverkas av lägre importpriser på olja.

2. Utvecklingen på längre sikt

2.1 Långtidsbudgeten

I den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen belyses
utvecklingen av statsbudgetens inkomster och utgifter fram till 1990/91 under
vissa antaganden om den ekonomiska utvecklingen under perioden. Syftet
med kalkylerna är att redovisa vilken budgetutveckling som blir följden om
inga beslut fattas om ändrade utgifter eller inkomster.

Liksom under tidigare år arbetar långtidsbudgeten med två alternativ. I det
s. k. lågalternativet antas löneökningarna uppgå till 4 % och prisökningarna
till 2,5 % per år fr. o. m. 1987. Tillväxten antas bli drygt 2 % per år. Räntan
förutsätts falla successivt till 6,5 % 1989 och därefter ligga stilla. I detta
alternativ beräknas budgetunderskottet i löpande priser sjunka från 45 miljarder
kronor för budgetåret 1986/87 till ca 13 miljarder kronor budgetåret
1990/91. Det innebär att den samlade offentliga sektorn i slutet av perioden
skulle uppvisa ett icke obetydligt överskott.

I det andra alternativet - högalternativet - stiger lönerna med 6,5 % 1987
och 1988 och därefter med 5 % per år. Inflationen antas ligga på drygt 4 % per
år och den inhemska räntenivån hållas uppe på knappt 10%. Tillväxten
väntas i detta alternativ helt utebli. I detta relativt ogynnsamma ekonomiska
utvecklingsscenario ökar budgetunderskottet till 54 miljarder kronor 1990/

91.

Enligt högalternativet skulle en svag ekonomisk tillväxt och en högre
inflationstakt få ett relativt begränsat genomslag i statsbudgeten. Vi ser det
dock som sannolikt att en sådan stagflation skulle leda till att budgetförsämringen
blir större än vad beräkningarna i långtidsbudgeten indikerar. Med
ökad arbetslöshet skulle det t. ex. vara svårt att hålla tillbaka krav på ökade
offentliga utgifter. Ett ökat budgetunderskott skulle också minska förtroendet
för den ekonomiska politiken och höja inflationsförväntningarna.

I lågalternativet ökar budgetunderskottet från 45 miljarder kronor nästkommande
budgetår till över 50 miljarder budgetåret 1987/88. Därefter
påbörjas en gradvis förbättring. Vi delar regeringens bedömning att en sådan
tillfällig försvagning bör förhindras mot bakgrund av den press uppåt på
räntan och de stegrade inflationsförväntningar som skulle bli följden. För att
förhindra en försvagning av budgetsaldot måste nästa års utgiftsprövning vara
mycket restriktiv.

Om den allmänna ekonomiska utvecklingen innebär att lågalternativet
realiseras, anser vi det inte angeläget att ett permanent överskott i den
samlade offentliga sektorns finanser byggs upp. Sparandet bör i stället ske i
företagen och i hushållen. Ett överskott i den offentliga sektorn bör därför 5

användas för att sänka skattetrycket och därmed öka kapitalbildningen i den Mot. 1985/86: 565
privata sektorn. Ett lägre skatteuttag innebär dessutom att en högre tillväxt
lättare kan realiseras.

2.2 Svensk ekonomi 1987-1989

I kompletteringspropositionen återfinns också de s. k. treårskalkylerna som
beskriver under vilka omständigheter som den ekonomiska utvecklingen kan
väntas bli gynnsam. Dessa beräkningar visar i likhet med tidigare treårskalkyler
och långtidsutredningar att lönekostnads- och prisutvecklingen har en
avgörande betydelse för det fortsatta ekonomiska förloppet. I år kommer
Sverige att fortsätta att tappa marknadsandelar, medan en stabilisering antas
inträda 1987 i treårskalkylernas huvudalternativ. Det förutsätter dock att de
offentliganställdas löneavtal prolongeras. På hela arbetsmarknaden antas
löneökningarna i huvudalternativet uppgå till 6,1 % i år för att minska till 4%
nästa år och därefter ligga på 3%. Under dessa omständigheter skulle inflationen
gå ned till endast 1,5% 1988 och 1989, dvs. hälften mot det genomsnitt
som förväntas i andra industriländer. Med en sådan utveckling skulle räntegapet
gentemot omvärlden kunna avskaffas och tillväxten hållas uppe på ca 2%
per år.

Kravet på att den svenska inflationstakten skall ligga under andra industriländers
har ställts mot bakgrund av att Sverige trendmässigt förlorar marknadsandelar
i utlandet till följd av vår exportsammansättning. För att export,
investeringar, produktion och sysselsättning skall öka tillräckligt är det nödvändigt
att de svenska relativpriserna sänks.

Hur lätt denna strategi kan raseras framgår av en alternativ beräkning där
löneökningarna blir 6% 1987 för att sedan avta i långsammare takt. Följden
blir då att inflationen ligger kvar runt 4% per år och att tillväxten upphör
samtidigt som arbetslösheten stiger.

Enligt vår mening förefaller det orealistiskt att tro att Sverige samtidigt som
vi håller uppe en hög inhemsk efterfrågan skall klara att få ned lönekostnadsökningarna
till 3 % och inflationen till 1,5% per år om något år. Den antagna
ökningen av den totala konsumtionen innebär stora risker för en alltför snabb
löneglidning och i förlängningen inflatorisk överhettning. För att klara denna
balansgång måste finanspolitiken skärpas i syfte att ytterligare bromsa i första
hand den offentliga konsumtionsökningen. Risken är uppenbar att de 10
miljarder kronor i budgetförstärkningar som lagts in i treårskalkylernas huvudalternativ
är för små, särskilt som regeringen tycks anse att dessa förstärkningar
till stor del redan är genomförda med de förslag som återfinns i årets
budget- och kompletteringspropositioner. Enligt vår mening måste ytterligare
besparingar komma till stånd samtidigt med skattesänkningar som stimulerar
produktionen i det privata näringslivet.

Vi finner det glädjande att regeringen tydligare än tidigare betonar vikten
av höga vinster. En bruttovinstandel på 32% i tillverkningsindustrin är även
enligt vår uppfattning nödvändig för att stimulera investeringarna och tillväxten.
I kombination med en fallande inflationstakt skulle denna bruttovinstandel
leda fram till en real räntabilitet på ca 20% de kommande åren vilket, om

kravet infrias, måste betraktas som mycket tillfredsställande. 6

I den ekonomiska treårsutblicken ställer sig regeringen även bakom den Mot. 1985/86: 565
moderata ståndpunkten att den privata konsumtionen skall prioriteras i
fördelningskonflikten mellan privat och offentlig sektor. Den offentliga konsumtionsökningen
skall begränsas till 0,5% per år samtidigt som den privata
konsumtionen tillåts att öka med 2% per år. Regeringen gör därmed åtminstone
verbalt - upp med sin tidigare politik som innebar en prioritering
av den offentliga sektorn. Moderata samlingspartiets budskap i valrörelsen
att de offentliga utgifterna måste minska så att vanliga människor lättare skall
kunna ”leva på sin lön” har därmed vunnit ökat gehör. Nästa steg för regeringen
bör vara att sänka målet för den beräknade kommunala konsumtionsutvecklingen
från 1% till 0%. Nolltillväxt i kommunerna skulle ytterligare
öka utrymmet för expansion i det privata näringslivet.

I treårskalkylen beskrivs på ett förtjänstfullt sätt kostnads- och inflationsbekämpningens
samt den höga lönsamhetens viktiga roll för att Sverige skall
komma in i en god ekonomisk cirkel. Vad som saknas är i första hand en
analys av hur det höga skattetrycket och de höga skattekilarna hindrar tillväxten.
Verkningarna av monopolen och regleringarna inom den offentliga
tjänstesektorn belyses inte heller. Med stor sannolikhet förklaras den relativt
dåliga tillväxten av att Sverige har världens högsta skattetryck samtidigt som
tjänstesektorns produktion i alltför stor utsträckning bedrivs i offentlig regi.

Det är enligt vår mening önskvärt att den kommande långtidsutredningen
beskriver dessa strukturella problem i den svenska ekonomin.

3. Regeringens ekonomiska politik

3.1 Den ekonomiska politikens inriktning

Regeringens ekonomisk-politiska strategi såsom den presenteras i årets kompletteringsproposition
innebär framgångar för de delar av det socialdemokratiska
partiet som företräder ett realistiskt ekonomiskt synsätt. Som nämnts i
tidigare avsnitt tycks regeringen nu ställa sig på samma sida som moderaterna
vad gäller fördelningskonflikten mellan privat och offentlig sektor. Den realistiska
beskrivningen av vikten av en hög lönsamhet i näringslivet är också
välkommen.

Regeringens ekonomiska strategi såsom den presenteras på s. 4 i den
reviderade finansplanen innehåller därtill stora likheter med det ekonomiskpolitiska
program som moderata samlingspartiet har förespråkat under senare
år. Som första inslag i denna strategi nämns en stram finanspolitik så att
budgetunderskottet kan nedbringas. Punkt två är att skattepolitiken skall
”utformas så att den underlättar löneavtal på låg nominell nivå och stimulerar
till arbete och sparande”. Även den tredje punkten med avregleringar i
näringslivet har regeringen hämtat från det moderata programmet. Den
viktigaste avregleringsåtgärden är den liberalisering av valutapolitiken som
utlovas.

Regeringen tycks vara beredd att låta marknadskrafterna verka inom den
del av ekonomin som man inte har för avsikt att socialisera. Därvidlag återgår
man till en socialdemokratisk politik av 1960-talssnitt. Men lika tydligt är att
man ännu inte förmår ompröva politiken på de områden som ligger inom den 7

offentliga sektorn. Det är dessa som skapar de stora strukturproblemen i Mot. 1985/86: 565
svensk ekonomi.

Vad som saknas är i första hand en skattepolitik som i praktiken verkligen
underlättar avtalsrörelserna och stimulerar till arbete och sparande. På det
skattepolitiska området har regeringen tyvärr bestämt sig för att inte sänka
vare sig de rekordhöga marginalskatterna eller det alltför höga skattetrycket.

Därmed utesluts den skattepolitik som behövs för att stimulera arbete, sparande
och företagande.

Ett annat område som regeringen glömmer bort är alla de regleringar och
monopol som hindrar den privata tjänstesektorn från att växa. Ingenting sägs
om möjligheten att genom privata initiativ inom t. ex. barnomsorgs- och
vårdsektorerna öka effektiviteten och produktionsförmågan. Regeringen
tycks av ideologiska skäl inte kunna avveckla de offentliga monopol och de
regleringar som framtvingar ett skattetryck som hämmar dynamiken i hela
ekonomin.

Moderata samlingspartiet delar regeringens bedömning att vägen till ekonomisk
balans måste gå över ökad ekonomisk tillväxt. Den tillväxt som
förväntas i år och de kommande åren är internationellt sett mycket låg och
måste öka rejält om vi skall klara anpassningen utan att gå vägen över en
större arbetslöshet. En ökad tillväxt måste dessutom baseras på export,
investeringar och en utbudsstimulerande politik för att vi skall klara bytesbalansen.
Det är oroväckande att regeringen räknar med att tillväxten blir så låg
i år trots att den privata konsumtionen växer med nästan 3%. En tillväxt på
över 2% tycks endast vara möjlig vid stora exportökningar efter devalveringar.
Sveriges inhemska strukturproblem med högt skattetryck, otillräcklig
lönespridning och andra tillväxthinder omöjliggör en stabilt hög tillväxttakt.

Mot den bakgrunden är regeringens program för tillväxtstimulans mycket
svagt. Förutom de klara deklarationerna vad gäller liberalisering av valutaregleringen
är beskeden vaga och de förändringar som föreslås inom skatte-,
arbetsmarknads- och regionalpolitiken obetydliga. Utan en ytterligare omorientering
av den ekonomiska politiken i moderat riktning riskerar vi att
missa möjligheten att utnyttja oljeprissänkningen till att skapa permanent
bättre förutsättningar för tillväxt.

I avsaknad av strukturella insatser blir kraven på återhållsamhet i löneutvecklingen
än starkare. Låga löneökningar och hög lönsamhet måste då
kompensera för de brister som i övrigt kännetecknar den ekonomiska politiken.

De kvarvarande problemen på avtalsområdet förbigår regeringen i stort
sett helt. Samhällsekonomiskt är det som tidigare nämnts önskvärt att regeringens
antagande om en förlängning av de offentliga avtalen infrias. I realiteten
är dock detta orealistiskt. Löneöverhänget på drygt 6 procentenheter
inom den offentliga sektorn i kombination med mycket höga lönekrav och
krav på låglönesatsningar och höjda offentliga chefs- och teknikerlöner innebär
att förutsättningarna är mycket ogynnsamma för en låg kostnadsökning i
år. För att undvika kommunalskattehöjningar och ytterligare kompensationskrav
från den privata sidan bör statsmakterna i egenskap av arbetsgivare på
den offentliga sidan agera med utomordentlig fasthet. 8

3.2 Budgetpolitiken

Mot. 1985/86: 565

I budgetpropositionen i januari erkände regeringen att finanspolitiken varit
alltför svag under 1985. Det hade föranlett en internationellt sett mycket hög
räntenivå. Även om räntan fallit det gångna halvåret har vi fortfarande ett
betydande räntegap mot omvärlden. Realräntorna ligger på över 6%, vilket
är högt internationellt sett.

Det är bra att regeringen nu erkänner att en stramare finanspolitik bör
åstadkommas genom utgiftsminskningar. Trots att regeringen sannolikt vill
strama upp finanspolitiken för att kunna sänka realräntan och stimulera
investeringarna innebär budgetförslaget att åtstramningen är otillräcklig.
Om regeringen redan i år hade dragit ned den offentliga konsumtionen och
minskat på de statliga transfereringarna och subventionerna hade det varit
möjligt att ytterligare lätta bördan på penningpolitiken så att räntan kan
sänkas och investeringarna stimuleras. Det tillväxtutrymme som finns borde i
större utsträckning avsättas till investeringar. En finanspolitisk åtstramning
borde i första hand rikta sig mot den kommunala och statliga konsumtionen,
t. ex. genom senareläggning och utbetalning av statliga anslag, minskade
energisparåtgärder, neddragning av industribeställningar. Genom att regeringen
väljer att låta den offentliga återhållsamheten komma först 1987
kommer det alltför stora räntegapet gentemot omvärlden att kvarstå och
därmed hindra investeringarna.

En hårdare budgetprövning vad gäller stödet till företagen och anslagen till
olika statliga myndigheter och verk hade också varit önskvärd. Besparingarna
i subventioner och bidrag till hushållen borde dessutom ha varit större
men till fullo motverkas med skattesänkningar. Sverige har nu en unik
möjlighet att radikalt minska bostadssubventionerna utan att hyrorna höjs.
De sjunkande oljepriserna i kombination med ett borttagande av fastighetsskatten
skulle motverka en minskning av räntebidragen.

Även om regeringen väntat väl länge med indragningar gentemot kommunerna
är det välkommet att en åtstramning nu äntligen genomförs. Indragningarna
blir t. o. m större än vad vi förordade i januari trots att regeringen då
kritiserade oss för alltför långtgående besparingar.

Budgetunderskottet beräknas i kompletteringspropositionen bli ca 45 miljarder
kronor för det kommande budgetåret i stället för de 49 miljarder
kronor som beräknades i januari. Anledningen är bl. a. att inkomsterna ökar
snabbare till följd av att löneökningarna har blivit högre. Därtill kommer att
de direkta statsskuldsräntorna minskar med 3 miljarder till följd av lägre
räntenivå och sjunkande dollarkurs.

Regeringens skattepolitik innebär att skatternas andel av BNP i år beräknas
stiga till 51,6% jämfört med 50,1% 1982. Sannolikt blir skattetrycket
ännu högre till följd av att löneökningarna blir större än vad regeringen räknat
med. Detta rimmar dåligt med talet om att skattetrycket skall vara i stort sett
oförändrat. I och för sig är det välkommet att regeringen säger sig vara beredd
att ompröva den tidigare skattehöjningspolitiken. Men det måste då innebära
att socialdemokraterna överger alla tankar på att införa nya skatter, t. ex.
planerna på en pensionsskatt. Emellertid räcker inte ens detta. Ett land med
världens högsta skattetryck måste ha betydligt högre skattepolitiska ambitio

ner än att låta bli att införa nya skatter. Mot. 1985/86: 565

3.3 Tillväxthindren kvarstår

Enligt samstämmiga ekonomiska bedömare kommer tillväxten i den svenska
ekonomin de kommande åren att bli svagare än i omvärlden. Skälen till detta
står att finna inom landet.

I år hålls tillväxten uppe av den inhemska efterfrågan. Av regeringens
treårskalkyler framgår emellertid enligt vår mening att Sverige i fortsättningen
av bytesbalansskäl inte kan klara en önskvärd tillväxt enbart genom
hög efterfrågan. I stället måste de tillväxthinder som finns framför allt på
ekonomins utbudssida avlägsnas.

Det första tillväxthindret gäller det höga skattetrycket och de höga marginalskatterna.
Den höga beskattningen av arbete, investeringar och nysatsningar
minskar drivkrafterna för enskilda människor och företag. Dessutom
hämmas rörligheten på arbetsmarknaden, vilket också är till nackdel för
tillväxten och möjligheterna att dämpa kostnadsstegring och inflation.

Behovet av att sänka marginalskatterna är välkänt och accepteras av samtliga
borgerliga partier och ekonomiskt kunniga socialdemokrater. Men det är
nästan lika viktigt att ändra på företagsbeskattningen och att sänka förmögenhets-
och arvsskatterna. De positiva effekter på tillväxten som följer av lägre
skatter har bl. a. utvecklats i vår partimotion 1985/86:279 Frihet och välfärd
genom sänkta skatter.

Den andra typen av tillväxthinder emanerar från den offentliga sektorns
expansion. En stabil tillväxt i svensk ekonomi är inte förenlig med en offentlig
sektor av dagens storlek.

Sverige är det land i västvärlden som gått längst vad gäller den offentliga
sektorns produktionsmonopol på tjänster som barnomsorg, sjukvård, åldringsvård
och utbildning. Genom skattefinansiering och direkta regleringar
hindras privata initiativ från att komma in och konkurrera inom dessa områden.
Alla tillgängliga undersökningar visar entydigt att produktivitetsutvecklingen
har varit dålig i den offentliga tjänstesektorn under det senaste decenniet.
Huvudförklaringen är sannolikt bristen på konkurrens inom dessa
monopoliserade verksamhetsgrenar. Eftersom staten inte av finansiella skäl
har råd att satsa större resurser inom tjänstesektorn, blir behoven av privata
alternativ ännu större.

För att den privata tjänstesektorn skall växa krävs inte bara att produktionsmonopolen
upphör utan också att de s. k. skattekilarna mellan arbetets
samhällsekonomiska och privatekonomiska värde minskas. Därigenom
skulle efterfrågan på t. ex. underhåll och reparationer av bostäder kunna öka.

En tredje typ av tillväxthinder utgörs av den regleringsapparat som under
en lång tid byggts in i den svenska ekonomin. Rader av förbud och föreskrifter
hämmar i dag näringslivet.

Det är, som tidigare nämnts, bra att regeringen bestämt sig för att inleda en
”beslutsam liberalisering” av valutaregleringen, eftersom den bl. a. avskärmar
Sverige från internationell konkurrens på stora delar av kapitalmarknaden.

De övriga avregleringsförslagen i kompletteringspropositionen är emeller- 10

tid obetydliga. Rader av avregleringar behöver genomföras. En uppmjuk- Mot. 1985/86: 565
ning av t. ex. lagstiftningen på arbetsmarknaden genom förbättrade möjligheter
att provanställa och en förändring av turordningsreglerna skulle
underlätta omställningar i arbetslivet.

Bostadssektorn är den allra mest reglerade marknaden och därför den
sämst fungerande. Minskade subventioner, lägre skatter och en successiv
avveckling av den kvarvarande hyresregleringen skulle innebära ett mer
rationellt lokalutnyttjande och mer varierat bostadsutbud.

I en lång råd branscher, alltifrån taxitrafik till arbetsförmedling, föreligger
konkurrensbegränsningar som innebär effektivitetsförluster och därmed
hämmar tillväxten.

Den otillräckliga lönespridningen utgör ett fjärde tillväxthinder. I ett skede
med ökade krav på snabb strukturomvandling har rörligheten på arbetsmarknaden
trendmässigt avtagit. Det hänger delvis ihop med de höga marginaleffekter
som skatte- och bidragssystemen skapar. Men utvecklingen är också en
följd av att lönestrukturen inte innebär någon stimulans till rörlighet.

Regeringen har de senaste åren visat stora insikter när det gäller behovet av
låga lönekostnadsökningar. Däremot har den varken i kompletteringspropositionen
eller någon gång tidigare tagit upp de problem som följer av den
otillräckliga lönespridningen. Om det privata näringslivet skall byggas ut,
måste lönerna tillåtas öka snabbare där än inom stat och kommun. Samtidigt
måste lönerna tillåtas öka i bristyrken både i industrin och i den offentliga
sektorn. Utan tillräckliga löneincitament lönar det sig inte att skaffa en bra
utbildning eller att byta arbete.

Mera marknadsanpassade lönerelationer bör åstadkommas av arbetsmarknadens
parter. På de områden inom den offentliga sektorn där regeringen har
ett ansvar bör strävan vara att öka löneflexibiliteten.

Sverige måste de kommande åren lösa upp de strukturella tillväxthinder
som ovan beskrivits för att välfärden och sysselsättningen skall kunna fortsätta
att öka. Såväl industrisektorn som framför allt den privata tjänstesektorn
måste växa snabbare genom åtgärder som verkar både på efterfråge- och
utbudssidan i ekonomin.

4. Det moderata alternativet

4.1 Politik för ekonomisk tillväxt

Moderata samlingspartiet sätter tillväxtens förutsättningar i centrum för den
ekonomiska politiken. Vi förespråkar en politik som ger utrymme för stor
individuell frihet och uppmuntrar personliga initiativ. Detta förutsätter att
människor själva får behålla en rimlig del av ersättningen för sina arbetsinsatser.
Därför är det nödvändigt att sänka skatterna vilket förutsätter en minskning
av de offentliga utgifternas andel av BNP.

Efter det senaste decenniets utveckling står det klart att en stabil tillväxt i
svensk ekonomi är svår att förena med en offentlig sektor av dagens storlek i
relation till BNP. Tillväxthindren för den privata sektorn har blivit alltför
stora. Privat verksamhet är som regel mer effektiv än offentlig och måste

därför ges ett ökat utrymme. 11

Vi förordar en politik som begränsar den statliga och kommunala konsumtionen
och de offentliga transfereringarna mer än vad regeringen föreslår
samtidigt som den enskilda sektorn ges större expansionsutrymme. De offentliga
utgifterna måste minskas ytterligare för att den svenska räntenivån
skall närma sig den som råder i omvärlden. En sänkt räntenivå är nödvändig
för att stimulera investeringarna i den konkurrensutsatta sektorn. Även om
investeringarna ökat något de senaste åren är de fortfarande för låga med
hänsyn till den kraftiga expansion av den industriella kapaciteten som Sveriges
ekonomi behöver. Det är därför nödvändigt att lönsamheten i industrin
hålls uppe på den nivå som nu uppnåtts samtidigt som kapitalkostnaderna
sänks.

Minskade offentliga utgifter möjliggör sänkta skatter för hushåll och företag,
vilket i sin tur stimulerar tillväxten i ekonomin. I första hand måste de
skatter som drabbar arbete, sparande och företagsamhet sänkas. Ett lägre
skattetryck och lägre marginaleffekter ger konkurrensfördelar gentemot omvärlden.

Det viktigaste för lönebildningen, drivkrafterna att arbeta och spara m. m.
är att sänka marginalskatterna. Men det är också viktigt att se över företagsbeskattningen
i syfte att bl. a. sänka bolagsskatten samtidigt som vissa möjligheter
till fondavsättningar minskar.

Förmögenhets- och arvsskatterna bör sänkas eftersom de drabbar den
kapitalbildning som befrämjar ekonomisk tillväxt. Dessa skatter drabbar
enbart privatpersoners förmögenhetsuppbyggnad. Effekten blir att kreativa
människor, som är viktiga för Sveriges utveckling, föredrar att flytta utomlands.

Det statsfinansiella läget är en begränsning vad gäller möjligheterna att
sänka skatterna. Utgiftsminskningarna måste därför bli så stora att det skapas
utrymme för ett sänkt skatteuttag. Sänkta skatter gör det också möjligt att
minska subventioner och bidrag utan att hushållens ekonomiska situation
försämras.

Den svenska ekonomin är hårt reglerad genom konkurrensbegränsningar,
etableringshinder och mängder av regleringar. Sverige behöver avregleras.
Det gäller både den offentliga sektorn och det privata näringslivet.

Vi föreslår därför att statliga och kommunala monopol skall brytas och
konkurrensen stärkas genom att privata alternativ till offentligt producerad
service tillåts. Att släppa fram enskilda initiativ innebär inte bara möjligheter
till billigare produktion utan även en större variationsrikedom i tjänsteutbudet.
Valfriheten ökar för både konsumenter och producenter. Valfriheten är
särskilt viktig för den som genom sjukdom, ålder eller handikapp är särskilt
beroende av andra för vård och stöd.

En utbyggnad av den privata tjänstesektorn innebär också valfrihet för alla
dem som arbetar i berörda yrken att välja andra arbetsgivare eller starta eget.

I dag har sjukvårdspersonal i praktiken en enda arbetsgivare på varje ort i
Sverige.

Förbud och föreskrifter som hämmar näringslivet bör så långt möjligt tas
bort. Syftet skall vara att förbättra effektivitet och förnyelseförmåga genom
att avskaffa olika typer av regleringar. En avreglerad kapital- och valuta

Mot. 1985/86: 565

12

marknad fördelar de finansiella resurserna smidigare, snabbare och säkrare Mot. 1985/86: 565
till de områden där de gör mest nytta.

De ständigt återkommande prisregleringarna utgör ett konkurrens- och
tillväxthämmande inslag. De lagar och institutioner (SPK) som gör prisregleringar
möjliga bör avvecklas.

Lagstiftningen på arbetsmarknaden bör mjukas upp så att den underlättar
och inte försvårar strukturomvandlingen. Bostadsmarknaden måste fås att
fungera bättre genom att subventioner tas bort, fastighetsskatten avskaffas
och centralstyrning och byråkrati ersätts med rörlighet och anpassning.

Löntagarfonderna bör avskaffas i enlighet med den borgerliga avvecklingsplanen.
Fonderna hämmar tillväxten i ekonomin bl. a. genom att vinstmedel
tas från de företag som har högst avkastning. Att sprida aktieägandet genom
avskaffandet av fondsocialismen förstärker marknadsekonomin.

Ett viktigt inslag i en politik för högre ekonomisk tillväxt är att ekonomins
spelregler är någorlunda stabila över tiden. Den kortsiktighet och ryckighet
som kännetecknat den ekonomiska politiken under senare år har förstärkt
osäkerheten för företagare och anställda. Ständiga ändringar av spelreglerna
genom skattehöjningar, nya ingrepp och regleringar skapar ett klimat där
långsiktiga satsningar och investeringar över huvud taget inte kommer till
stånd. Den ekonomiska politikens inriktning och de spelregler som följer
därav måste därför ligga fast över tiden.

4.2 Budgetpolitiken

Budgetpolitiken är en viktig del i den ekonomisk-politiska strategin för att
återställa balansen i den svenska ekonomin. Att krympa både budgetens
utgifts- och inkomstsida har stor betydelse för möjligheterna att förbättra
ekonomins funktionsförmåga.

Målet för finanspolitiken bör vara att avveckla det strukturella underskottet
samtidigt som den offentliga utgiftsnivån och skattetrycket sänks. En
avveckling av underskottet innebär att den offentliga sektorns finanser över
en konjunkturcykel bör vara i balans. Till skillnad från regeringen anser vi
inte att målsättningen bör vara att skapa ett långsiktigt överskott i den totala
offentliga sektorn. Det sparande och den kapitalbildning som krävs för
näringslivets behov bör i stället ske i företagen och i hushållen.

Samtidigt som den offentliga sektorns sparandeunderskott elimineras är
det vår målsättning att sänka skattetrycket med ca 5 procentenheter den
kommande femårsperioden. Det skulle betyda att skattetrycket 1991 skulle
vara nere i knappt 47% av bruttonationalprodukten, vilket innebär ett närmande
till övriga högskatteländer. I OECD är skattetrycket i genomsnitt ca
40% av BNP. De närmaste åren måste då vårt förslag till marginalskattesänkningar
genomföras samtidigt som skatteskalan blir inflationsskyddad, fastighetsskatten
avvecklas och arvs- och förmögenhetsskatterna m. m. sänks.

En minskning av budgetunderskottet är nödvändig för att få ned realräntan
och inflationen, vilket därmed förbättrar tillväxtförutsättningarna i näringslivet.
I den mån konjunktursituationen nästa år blir sådan att budgetunderskottsminskningen
leder till att den totala efterfrågan kommer på en alltför
låg nivå bör detta motverkas med ytterligare skattesänkningar. Ökade utgif- 13

ter är inte längre ändamålsenliga för att stimulera ekonomin.

Moderata samlingspartiet godtog - med några få undantag - de besparingar
på utgiftssidan som regeringen föreslog i budgetpropositionen.

I vår januarimotion angående den ekonomiska politiken (1985/86:213)
föreslog vi en utgiftsnivå som låg 18 miljarder kronor lägre än vad regeringen
förordade för helåret 1987. Av dessa besparingar var knappt 4 miljarder
kronor i princip av engångskaraktär. Skattesänkningar föreslogs på 10,5
miljarder kronor. Hade dessa förslag genomförts, skulle budgetunderskottet
ha blivit 7,5 miljarder kronor lägre än regeringens. Våra marginalskattesänkningar
hade dessutom stimulerat arbetsutbudet, vilket ytterligare förbättrat
budgetsaldot. Genom skattesänkningar och införande av barnavdrag skulle
också socialbidragskostnaderna ha minskat, varigenom budgetunderskottet
skulle ha blivit ännu lägre. Om vi bortser från dessa dynamiska effekter och
även från de icke permanenta besparingar som utförsäljning av företag utgör,
skulle ändå budgetunderskottet med vår politik ha blivit 3,6 miljarder kronor
mindre än det som regeringen förordar.

För budgetåret 1986/87 uppgick våra besparingsförslag till 14,4 miljarder
kronor och våra skattesänkningsförslag till 5,6 miljarder kronor. Skälet till de
lägre talen är att många av våra skattesänkningsförslag och även
utgiftsförändringar träder i kraft först den 1 januari 1987.

Smärre förändringar av regeringens förslag till utgiftsanslag har skett i
samband med riksdagsbehandlingen under våren. Detta har inneburit att
skillnaden mellan vårt och regeringens förslag till budgetunderskott har
vidgats med drygt 300 milj. kr. Emellertid kommer våra ställningstaganden
till regeringens nu framlagda förslag vad gäller den kommunala ekonomin att
innebära att våra utgiftsminskningar gentemot kommunerna minskar i förhållande
till regeringens förslag vilket framgår av avsnitt 4.4 om den kommunala
ekonomin.

På skattesidan innebär vår sänkning av inkomstskatterna i de lägsta inkomstskikten
en budgetförsvagning med 940 milj. kr. 1987. Därtill kommer
ett skattebortfall till följd av vårt förslag om underhållsavdrag på 200 milj. kr.
De statsfinansiella effekterna av ett fullständigt inflationsskydd är svåra att
beräkna på grund av osäkerhet vad gäller inflationstakten under året. Den
statsfinansiella belastningen av vårt inflationsskydd motverkas emellertid av
att regeringen sänker inkomstskatterna på ett sätt som ungefär motsvarar
inflationsskyddet förutsatt att regeringens inflationsmål uppfylls. Därtill
kommer det tidigare nämnda förhållandet att våra skattesänkningar inkl.
barnavdraget leder till minskade socialbidragsutgifter. Denna utgiftsminskning
kan uppskattas till åtminstone 400 miljoner och motverkar därför mer än
väl skattebortfallet till följd av vårt förslag om underhållsavdrag. Den statsfinansiella
belastningen av våra förslag om sänkta förmögenhets-, arvs- och
gåvoskattesatser minskar dessutom i relation till regeringens budget genom
de av regeringen aviserade åtgärderna på detta område.

Sammantaget innebär dessa förändringar att vårt budgetunderskott nu
beräknas ligga 6,3 miljarder kronor lägre än det av regeringen föreslagna för
helår om utförsäljningen av företag inräknas. Bortses från detta blir skillnaden
2,4 miljarder kronor.

Avvägningen mellan besparingar och skattesänkningar är gjord så att Mot. 1985/86: 565

hushållens ekonomiska situation inte skall försämras. Åtstramningen träffar i
stället staten, kommunerna, företagen och utlandet.

Vi anser det angeläget att hushållens resurser i större utsträckning än
hittills skall bestå av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat och
kommun. En orsak till att incitamenten att arbeta, spara och satsa på företagande
minskat i vår ekonomi är de ständiga offentliga utgiftsökningarna och
skattehöjningarna. Återvunnen balans förutsätter därför att besparingar och
skattesänkningar följs åt.

Besparingarna av engångskaraktär utgörs till största delen av försäljningar
av statliga företag. Detta är med andra ord budgetförstärkningar som under
en följd av år kan upprepas.

De utgiftsminskningar som avser socialförsäkringssektorn - 2,7 miljarder
kronor - kommer inte formellt att påverka budgetunderskottet. De leder i
stället till ett större överskott inom socialförsäkringssektorn. Från samhällsekonomisk
synpunkt är dock dessa förändringar att jämställa med utgiftsminskningar
som får direkta budgeteffekter. Bokföringsmässiga dispositioner
bör vidtas så att besparingarna formellt påverkar statsbudgeten. Inom
ramen för ett oförändrat uttag av socialförsäkringsavgifter bör storleksförhållandena
mellan de olika avgifterna justeras.

I vår partimotion om skattepolitiken 1985/86:279 och i kommittémotion
redogörs för alla våra förslag på skatteområdet.

4.3 Penningpolitiken

4.3.1 Kreditpolitiken

I flera år har moderata samlingspartiet krävt att regeringen skulle framlägga
förslag om en övergång till en mera marknadskonform kreditpolitik i enlighet
med kreditpolitiska utredningens betänkande 1982. Någon sådan proposition
har aldrig avlämnats. Desto mera glädjande är det att riksbanken på
egen hand genomfört stora delar av den avreglering som kreditpolitiska
utredningen föreslog. Viktiga steg togs under 1985 framför allt beträffande
villkoren för bankernas utlåning.

Införandet av en räntetrappa för bankernas upplåning i riksbanken bidrar
också till att kreditmarknaden i fortsättningen kan styras mera marknadsmässigt.
Strävan bör fortsatt vara att hålla tillbaka penningmängdens ökning.

Statens upplåning inom Sverige bör i största möjliga utsträckning förläggas
utanför bankväsendet. Det låga hushållssparande! är härvidlag ett problem.

Det offentliga sparandeunderskottet väntas ju bestå, och näringslivets sparmöjligheter
avtar när vinstkonjunkturen mattas. Hushållssparandets omfattning
är naturligtvis beroende av den allmänna ekonomiska politiken, särskilt
skattepolitiken. Därutöver krävs särskilda stimulanser av det slag som förordas
i motion 1985/86:701 Hushållssparande och ägandespridning.

Ett kvardröjande regleringsinslag i kreditpolitiken är placeringsplikten för
försäkringsbolag och AP-fonden. Enligt vår mening är denna form av extra
beskattning både snedvridande och kortsynt. Hittills under 1986 har den
snarast verkat höjande på statens upplåningskostnader. Moderata samlings- 15

partiet anser, att placeringsplikt ej bör utnyttjas som kreditpolitiskt instru- Mot. 1985/86: 565
ment och att ytterligare emissioner av statsobligationer till konstlat låg ränta
ej skall genomföras.

I avsnitt 10 i kompletteringspropositionen behandlar regeringen frågan om
behovet av att reglera betalningsvillkoren vid kreditköp med lagstiftning.

Enligt regeringens bedömning finns det fortfarande behov av bemyndigandelagar
avseende konsumentkrediter. Vi anser emellertid att alla kreditpolitiska
åtgärder som syftar till att dämpa konsumtionen bör vara marknadskonforma.
Alla kvarvarande regleringar av kreditmarknaden bör därför
avskaffas.

Kreditpolitiken skall ytterst syfta till att upprätthålla ett stabilt penningvärde.
Detta förutsätter att penningmängdens ökning hålls under kontroll
och underlättas av att utvecklingen mot mer marknadskonforma styrmedel
drivs vidare.

4.3.2 Valutapolitiken

Regeringen tillkännager i kompletteringspropositionen sin avsikt att genomföra
en betydande avreglering av valutapolitiken. Enligt regeringen bör liberaliseringen
”inriktas på de delar av valutaregleringen som kan bedömas
hämma näringslivets utveckling”. I första hand avskaffas kravet på utlandsupplåning
vid direktinvesteringar i utlandet. Därefter liberaliseras reglerna
för svenskars förvärv av utländska aktier och köp av fastigheter i utlandet.

Det är välkommet att regeringen nu tänkt om beträffande valutaregleringen.
Vi har länge krävt en snabb avreglering av valutapolitiken motsvarande
den som ägt rum på det kreditpolitiska området. I vår partimotion i
januari angående den ekonomiska politiken 1985/86:213 har vi utvecklat
skälen för en liberalisering. Slutsatsen är att valutaregleringens stabiliseringspolitiska
värde snarast är negativt. Dessutom är valutaregleringen i dag ett
ineffektivt medel för att nå ekonomisk-politisk självständighet.

Regering och riksbank tycks nu vilja ta flera steg i rätt riktning. Enligt vår
mening bör emellertid avvecklingen kunna ske snabbare och vara mer omfattande
än vad socialdemokraterna tänkt sig. Slutsteget bör innebära att avvecklingen
är fullständig och definitiv. Vi delar inte regeringens bedömning
att ”vissa delar av valutaregleringen bör finnas kvar”. Det är till större skada
än nytta att försöka förhindra kapitalrörelser som styrs av ränteskillnader och
förväntningar om ränte- och växelkursutvecklingen.

Det finns flera exempel i vår omvärld på att det går att upprätthålla
handlingsfrihet utan valutareglering. De erfarenheter som gjorts i krisdrabbade
länder som Storbritannien och Danmark, efter det att liberaliseringar
på valutaområdet genomförts, är klart positiva. I Danmark har tillståndet för
utlänningars köp av statsobligationer möjliggjort en sänkt räntenivå.

Vi delar regeringens bedömning att normen att staten inte skall låna i
utlandet skall gälla även i fortsättningen, med den preciseringen att avståndstagandet
gäller upplåning i utländsk valuta.

1 Riksdagen 1985186. 3 sami. Nr 565

4.4 Den kommunala ekonomin

Mot. 1985/86: 565

Den finansiella situationen i kommunsektorn har successivt förstärkts under
1980-talet. Kommunernas likviditet är generellt sett mycket god även om det
finns undantag. Finansieringskapitalet, dvs. omsättningstillgångar minus
kortfristiga skulder, har ökat och uppgår nu till ca 35 miljarder kronor, vilket
motsvarar 15% av de sammanlagda kommunala utgifterna. Ökningen av de
kommunala intäkterna beräknas bli 8-9% i år och ca 9% 1987. Dessa inkomstökningar
innebär stora risker för att den kommunala volymexpansionen
blir kraftig om inga motåtgärder vidtas.

Regeringen föreslog i budgetpropositionen minskade statsbidrag med ca
2,5 miljarder kronor för 1987. Vi hävdade att dessa besparingar inte var
tillräckligt omfattande och att regeringen skulle bli tvungen att återkomma
med ytterligare nedskärningsförslag. Vi varnade också för att åtstramningsförslag
som kom sent skulle försvåra det kommunala arbetet. Det är rimligt
att kommuner och landsting i god tid skall aviseras om besparingsåtgärder.

Regeringens taktik att successivt och i svåröverskådliga former genomföra
finansiella indragningar försvårar för kommunerna att planera sin verksamhet.

Regeringen återkommer nu med en rad förslag till åtstramningar gentemot
kommunerna. Två tredjedelar av effekten av en höjning av det kommunala
grundavdraget med 1500 kr. föreslås minska kommunernas skatteunderlag
1987. Därutöver föreslås bl. a. att skatteutjämningsavgiften som 1986 uppgår
till 14 öre per skattekrona höjs med 10 öre till 24 öre per skattekrona. Enbart
denna höjning beräknas inbringa över 900 milj. kr.

Till följd av att regeringens förslag om minskade statsbidrag till lärarlönerna
inte fick majoritet i riksdagen föreslås dessutom att en avgift om 13 öre
per skattekrona tas ut på primärkommunernas skatteunderlag. Avgiften
beräknas inbringa ca 600 milj. kr. för nästa år. Sammantaget beräknas skatteutjämningsavgiften
ta in 2,7 miljarder kronor från kommunsektorn under
det kommande året.

Totalt uppgår de åtgärder som regeringen nu föreslår tillsammans med de
åtgärder som förts fram tidigare i år enligt egen uppgift till ca 6 miljarder
kronor 1987. Därutöver kommer en engångseffekt för omläggningen av
avräkningssystemet för KBT på 1,7 miljarder kronor. Den sammanlagda
indragningen gentemot kommunsektorn är därför hela 7,7 miljarder kronor
med regeringens förslag.

Socialdemokraterna har utvecklat en halsbrytande retorik vad gäller åtstramningar
gentemot kommunsektorn. Före valet hävdade de att de moderata
besparingarna på kommunsektorn, som uppgick till drygt 4 miljarder
kronor, skulle få förödande konsekvenser för den kommunala verksamheten.

Detta gällde dock tydligen bara under förutsättning att det var moderata
samlingspartiet som föreslog sådana åtgärder. Nu hävdas från regeringens
sida att indragningar från kommunerna inte har någon effekt alls.

Moderata samlingspartiet anser inte att den åtstramning som regeringen
totalt ålägger kommunsektorn är för stor.

Omläggningen av KBT samt nedskärningen av vissa statsbidrag har vi
tidigare godtagit. Vi avvisar dock tanken att kommunernas skatteunderlag 17

minskas genom ett höjt kommunalt grundavdrag. Vi motsätter oss också alla Mot. 1985/86: 565
höjningar av skatteutjämningsavgiften och föreslår i stället att den tioöring
som i dag tas ut skall tas bort.

Kommuner och landsting disponerar över mycket stora resurser. Möjligheten
att inom oförändrade ramar ge en bra service till medborgarna är därför
utomordentligt goda. Vi förespråkar därför nolltillväxt i den kommunala
konsumtionen. Att hejda kommunernas volymökning är angeläget inte minst
för att det därigenom skapas utrymme för en ökning av reallönerna.

Det räcker emellertid inte att stoppa den kommunala expansionen genom
indragningar av finansiella medel. Ett lika viktigt steg är ett temporärt
kommunalt skattestopp för att hindra kommunerna att fortsätta expandera
genom ökad beskattning av medborgarna. Regeringen har hittills avvisat ett
skattestopp, vilket kan leda till omfattande kommunalskattehöjningar redan
nästa år.

Genom en god ekonomisk förvaltning och omprioriteringar kan ökad
kommunal service ges inom oförändrade totalramar. Om de kommunala
monopolen bryts upp och privatiseringar och entreprenader utnyttjas, kan
stora vinster göras.

Den kommunala verksamheten styrs i stor utsträckning av statlig reglering
och bidragsbestämmelser. Detta är ett medvetet inslag i en socialdemokratisk
politik. Den går ut på att hindra kommunerna från att ha alltför hög grad av
självstyre. De försök med frikommuner och den begränsade avreglering som
har skett har endast marginellt påverkat kommunernas beslutskompetens.

Skall det vara möjligt att få en god kommunal verksamhet måste den statliga
styrningen av den kommunala verksamheten radikalt minska. Vår åtstramning
gentemot kommunerna sker därför genom minskade specialdestinerade
statsbidrag. Därigenom är det möjligt att uppnå en verklig decentralisering
av besluten och därmed en anpassning till lokala förhållanden. En nyligen
gjord studie Effekter av statsbidrag till kommuner, Rapport till expertgruppen
för studier i offentlig ekonomi Ds Fi 1986:7 visar dessutom att de specialdestinerade
statsbidragen gynnar rika kommuner.

Statsbidragen till kommunerna bör på sikt i huvudsak avvecklas med
undantag för ett väl fungerande skatteutjämningssystem. För 1987 godtar vi
den höjning av skatteutjämningsbidragen som regeringen föreslår. Ett reviderat
skatteutjämningssystem bör träda i kraft 1988.

Av de besparingar på statsbidragen som regeringen föreslog i budgetpropositionen
godtog vi ca 1,6 miljarder kronor. Vi vidhåller att kompensationen
för borttagandet av den kommunala beskattningen av juridiska personer
skall avskaffas, vilket beräknas inbringa 1570 milj. kr. Därutöver föreslår vi
att statsbidragen i övrigt minskas med brutto 4,4 miljarder kronor 1987.

Huvuddelen av dessa statsbidragsminskningar ligger på primärkommuner.

Jämfört med vårt förslag från januari innebär det att vi förordar ytterligare
brutto 700 milj. kr. i minskade statsbidrag. En del av denna förstärkning går
tillbaka till kommunerna i form av ett särskilt stöd.

Samtidigt föreslår vi att skatteutjämningsavgiften med 14 öre avskaffas,
vilket innebär en förbättring för kommunerna med nästan 1,3 miljarder

kronor. Vi anser att det på principiella grunder är felaktigt att beskatta 18

kommunernas skatteunderlag. Skatteutjämningsavgifter innebär även en Mot. 1985/86: 565

onödig rundgång i form av allt högre statsbidrag och allt högre beskattning av

kommunerna.

För att kunna stödja de kommuner som kan hamna i en besvärlig ekonomisk
situation till följd av våra förslag föreslår vi ett särskilt stöd på 225 milj.
kr. att utbetalas till de kommuner som får det besvärligt med våra statsbidragsminskningar.
Detta belopp är lika stort som regeringens extra skatteutjämningsbidrag.
Förslaget om ett särskilt stöd om 25 milj. kr. skall avsättas till
särskilt utsatta kommuner för förebyggande åtgärder mot jordskred m. m.
accepteras. Vi accepterar emellertid inte regeringens förslag om permanent
”Robin Hood-skatt” på några Stockholmskommuner i syfte att medlen skall
utbetalas till kommuner som har hög skattesats.

Den av oss förordade åtstramningen gentemot kommunerna uppgår således
netto till drygt 6 miljarder kronor för 1987. Därtill kommer omläggningen
av KBT. Det innebär i stort sett lika stor åtstramning som regeringen föreslår.

För att inte indragningar gentemot kommunerna skall leda till kommunala
skattehöjningar upprepar vi vårt tidigare förslag om ett lagstadgat kommunalt
skattestopp.

En förutsättning för minskade statsbidrag och skattestopp är att det sker en
omfattande avreglering av statliga föreskrifter och bidragsbestämmelser. Redan
nästa år bör ett så stort antal specialdestinerade statsbidrag som möjligt
ersättas med ett allmänt kommunalt bidrag. Detta skall ske samtidigt som
dessa statsbidrags detaljregleringar och bidragsbestämmelser avvecklas. Vi
står fast vid vårt krav att regeringen skyndsamt bör utreda möjligheten att slå
samman specialdestinerade statsbidrag till ett allmänt bidrag som kan fördelas
på ett likartat sätt som de specialdestinerade statsbidragen. Framtida
besparingar på statens stöd till kommunerna bör ske genom minskningar av
detta bidrag.

Vi har inget att invända mot förslaget om ett slopande av garantibeskattningen
eller förslaget att den kommunala underskottsavdragsbegränsningen
skall slopas och att all inkomst i fortsättningen skall beskattas i hemortskommunen.
Dessa förslag överensstämmer med moderata yrkanden under tidigare
år.

5. Hemställan

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

3. att riksdagen beslutar avskaffa all lagstiftning som bemyndigar
regeringen att förordna om betalningsvillkor vid kreditköp,

4. att riksdagen avslår regeringens begäran om bemyndigande att
för 1987 utge extra skatteutjämningsbidrag i enlighet med vad som
anförts i propositionen,

5. att riksdagen till Bidrag till särskilt utsatta kommuner för förebyg- 19

gande åtgärder mot jordskred m. m. anvisar ett förslagsanslag om Mot. 1985/86: 565
25000000 kr.,

6. att riksdagen till Bidrag till kommunerna med anledning av minskade
statsbidrag för kalenderåret 1987 anvisar ett förslagsanslag om
225000000 kr.,

7. att riksdagen beslutar avskaffa anslaget Bidrag till kommunerna
med anledning av avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen
fr. o. m. den 1 januari 1987 och i konsekvens härmed till
nämnda anslag för budgetåret 1986/87 anvisar ett anslag om
785 000000 kr.,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i lagen
(1982:221) med särskilda bestämmelser angående det kommunala
skatteunderlaget m.m.,

9. att riksdagen beslutar avskaffa lagen (1985:533) om skatteutjämningsavgift
och i konsekvens därmed avslår regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1985:533) om skatteutjämningsavgift,

10. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om
förenklad statsbidragsgivning till kommunerna, i enlighet med vad i
motionen anförs, i sådan tid att anslagsomläggningen kan träda i kraft
fr. o. m. budgetåret 1987/88,

11. att riksdagen beslutar anta nedanstående

Förslag till
Lag om begränsning i kommuns och landstingskommuns rätt
att ta ut skatt för åren 1987 och 1988 m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vid fastställande av skattesats för åren 1987 och 1988 får kommun eller
landstingskommun ej överskrida den skattesats som kommunen eller landstingskommunen
har bestämt för år 1986.

2 § Om särskilda förhållanden i kommun eller landstingskommun påkallar
det, får regeringen efter ansökan bevilja undantag från vad som sägs under
1 §. Ansökan inges till länsstyrelsen senast den 15 september året före det år
ansökan avser.

3 § Högre skattesats än vad som är medgivet enligt 1 § får ej tillämpas vid
debitering av kommunalskatt eller landstingsskatt för åren 1987 och 1988
enligt uppbördslagen (1953:272) eller vid utbetalning av sådan skatt för något
av dessa år enligt lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering av skatt m.m., om ej regeringen har
beviljat undantag enligt 2 §

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om den kommunala ekonomin.

Stockholm den 13 maj 1986

Ulf Adelsohn (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Carl Bildt (m)

Nils Carls hamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Ingrid Sundberg (m)

Ingegerd Troedsson (m)
Per-Olof Strindberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Sonja Rembo (m)

20

L. Arne Andersson (m)
i Ljung

Innehållsförteckning

Mot. 1985/86: 565

1. Utsikterna för 1986 1

1.1 Internationella perspektiv 1

1.2 Den svenska ekonomin 2

1.2.1 Effekter av oljeprisfallet 2

1.2.2 Priser, löner och konkurrenskraft 3

2. Utvecklingen på längre sikt 5

2.1 Långtidsbudgeten 5

2.2 Svensk ekonomi 1987-1989 6

3. Regeringens ekonomiska politik 7

3.1 Den ekonomiska politikens inriktning 7

3.2 Budgetpolitiken 9

3.3 Tillväxthindren kvarstår 10

4. Det moderata alternativet 11

4.1 Politik för ekonomisk tillväxt 11

4.2 Budgetpolitiken 13

4.3 Penningpolitiken 15

4.3.1 Kreditpolitiken 15

4.3.2 Valutapolitiken 16

4.4 Den kommunala ekonomin 17

5. Hemställan 19

Graphic Systems AB, Göteborg 1986

21

■

■