Motion till riksdagen
1985/86:485

Hans Göran Franck m.fl. (s)

Ändring i utlänningslagen (1980:376) m. m.
(prop. 1985/86:133)

I propositionen lägger regeringen fram ett flertal förslag till ändringar i utlänningslagen,
vilka stärker rättssäkerheten och/eller förbättrar effektiviteten
i handläggningen av vissa utlänningsärenden.

Detta gäller främst förslaget om klagomöjlighet i verkställighetsärenden
(3.1). Förslaget vilar i allt väsentligt på asylutredningens delbetänkande.
Det är dessutom resultatet av vår bundenhet till Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna.

En särskild bestämmelse om rätt till omprövning av beslut föreslås i utlänningslagen.
Statens invandrarverk får härigenom en viss rätt att ompröva
sina egna beslut. Förslaget avser att öka flexibiliteten i handläggningen och
korta ned väntetiderna i aktuella fall. Vi anser att övervägande skäl talar för
att förslaget genomförs. Det finns dock anledning att varna för att möjlighet
till s. k. självrättelse hos SIV kan leda till att beslutskvaliteten försämras.
Risk finns att man inte blir så noggrann då självrättelse kan ske. Det finns
därför anledning för riksdagen att markera bestämda krav på ordentliga och
förbättrade beslutsmotiveringar hos SIV.

Varje åtgärd som vidtas av Sverige eller annan stat för att hindra människor
att fly undan förföljelse och att sålunda komma ut ur sina hemländer
eller att röra sig mellan detta land och andra länder i sökandet efter asyl innebär
en kränkning av en mänsklig rättighet. Det är en mänsklig rättighet
att fly från förföljelse och söka asyl (artikel 14 i FN:s deklaration om mänskliga
rättigheterna).

En utlänning som saknar pass eller visum kan också få rätt att stanna i
Sverige enligt 3 § utlänningslagen (konventionsflykting), 5 § utlänningslagen
(krigsvägrare) och 6 § utlänningslagen (tungt flyktingliknande skäl). En
förutsättning i samtliga dessa fall är att utlänningen är i behov av skydd i
vårt land. Detta anses i allmänhet inte vara fallet om personen i fråga vistats
längre tid än som gått åt för själva resan hit i annat land än hemlandet och i
detta land är skyddad från att sändas tillbaka till hemlandet. Utlänningen
kan då enligt den s. k. första assylland-principen i allmänhet sändas till detta
vistelseland. Men sökanden har dock efter ankomsten hit rätt att få sin sak
prövad.

Förslaget om att pass får omhändertas om det är utställt för en utlänning
som vid eller efter ankomsten till Sverige söker uppehållstillstånd här, har
väckts först under remissbehandlingen. Under ärendets behandling i regeringskansliet
har endast justitiekanslern, kammarrätten i Jönköping, rikspo

lisstyrelsen och SIV beretts tillfälle att under hand lämna sina synpunkter på Mot. 1985/86:485
förslaget.

Som framgår av regeringens skrivelse 1985/86:129 om flyktingpolitiken
har problemet med passförstöring även diskuterats med flyktingkommissarien.
Frågan har vidare tagits upp i en arbetsgrupp inom European Civil Aviation
Committee (ECAC). Arbetsgruppen har därvid diskuterat olika förslag
till lösningar och samtidigt konstaterat att det inte finns några enkla effektiva
metoder för att komma till rätta med problemen utan att vålla allvarliga
störningar i den reguljära resandetrafiken.

Invandrarministern anför på s. 16 i propositionen att hon är medveten om
att ett omhändertagande av pass kan upplevas negativt av den som berövas
passet. Det är ofta utlänningens enda identitetshandling och det är inte
osannolikt att särskilt den asylsökande kan känna en viss oro om han måste
lämna ifrån sig denna handling. Det kan dock enligt invandrarministern
motverkas genom att utlänningen av polismyndigheten förses med en annan
identitetshandling. Frågan diskuteras i en promemoria om asylärenden som
upprättats i justitiedepartementet under medverkan av en särskild arbetsgrupp.
Invandrarministern avser senare att redogöra för regeringens vidare
åtgärder i detta avseende.

Det skulle vara att föredra att hela denna fråga behandlades av riksdagen
först efter det att regeringens vidare förslag till åtgärder förelåg liksom även
asylutredningens slutbetänkande. Utredningens uppgift är att undersöka om
ändringar bör vidtas i utlänningslagen så att rättssäkerheten för asylsökande
stärks ytterligare. Utredningens betänkande väntas föreligga under innevarande
år.

Enligt gällande svensk rätt kan polismyndigheten under speciella förhållanden
omhänderta en utlännings pass. Dessa möjligheter torde vara tillräckliga
i avvaktan på att slutligt ställningstagande kan göras i samband med
justitiedepartementets promemoria om asylärenden och asylutredningens
slutbetänkande.

I propositionen föreslås ett undantag från regeln om passomhändertagande
för de fall där det är uppenbart att anledning därtill saknas. I den föreslagna
bestämmelsen (8 b §) eller i motiven definieras inte uttryckligen i vilka
situationer ett passomhändertagande kan underlåtas. Det anges endast
att så bör bli fallet när det står klart att passet ej kan behövas under den
fortsatta hanteringen av ärendet. Det behövs ytterligare överväganden om
hur en eventuell bestämmelse skall utformas och tillämpas.

I bilaga 3 till propositionen anges att i kungörelsen om fingeravtryck m. m.
finns bestämmelser om att fingeravtryck och fotografi får tas av utlänningar
i vissa fall. Detta gäller dels om utlänningen tagits i förvar på grund av att
fråga uppkommit om hans avvisning eller utvisning, dels om utlänningen vid
ankomsten till riket inte tillförlitligen kan styrka sin identitet. Bestämmelsen
tillämpades länge på så sätt att sådana åtgärder vidtogs beträffande såväl
den som sökte uppehållstillstånd vid gränsen, som den som gjorde detta först
efter en tids vistelse i landet, allt givetvis under förutsättning att vederbörande
inte kunde styrka sin identitet. Detta förfaringssätt var också helt i linje
med stadgandets syfte.

Det åberopas att det under senare tid uppkommit en viss tveksamhet be

träffande rätten att ta fingeravtryck och fotografi annat än just vid gränsen. Mot. 1985/86:485
I vilken utsträckning detta skett i praktiken redogörs inte närmare för. Det
enklaste sättet att undanröja denna tveksamhet är enligt vår mening att kungörelsen
förändras på sådant sätt som var stadgandets syfte. Att införa denna
bestämmelse i utlänningslagen är varken erforderligt eller lämpligt.

Invandrarministern anför att det nuvarande kriteriet för tagande av
fingeravtryck ”inte tillförlitligen kan styrka sin identitet” kan medföra vissa
problem. Det kan ge upphov till känsliga gränsdragningsproblem och kan
upplevas som diskriminerande. Redan av det skälet finner invandrarministern
det angeläget att hitta andra utgångspunkter för att åtgärder av ifrågavarande
slag skall vidtas. Det är enligt hennes uppfattning mindre stötande
och också betydligt enklare med en bestämmelse som ger polismyndigheten
möjlighet ”att ta fingeravtryck och fotografi på varje utlänning som vid ankomsten
till Sverige eller senare ansöker om uppehållstillstånd. Självfallet
måste det föreligga något skäl för sådana åtgärder. Det är exempelvis inte
meningen att åtgärderna skall vidtas beträffande en utlänning med helt klara
identitetshandlingar som söker ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för att utföra
ett arbete här. Däremot bör fingeravtryck alltid tas på asylsökande.”

Innebörden av detta är att hela kategorin asylsökande diskrimineras. Tungt
vägande kritik mot detta förslag har framförts av en rad remissinstanser,
nämligen Förbundet för personal vid invandrarbyråer, Sveriges advokatsamfund,
Svenska flyktingrådet, Sveriges frikyrkoråd m. fl. Eftersom tagande
av fingeravtryck i många länder är ett led i brottmålsproceduren kan de
asylsökande uppfatta det som att de behandlas som kriminella av de svenska
myndigheterna. Åtgärden kan därför uppfattas som integritetskränkande.

Vi anser att det är olämpligt att ta upp dessa åtgärder som normalförfaranden
och upphöja dem till lag genom att införliva dem i utlänningslagen.

Behovet av föreslagna åtgärder är starkt överdimensionerat; i vart fall är
det otillräckligt utrett att de skall ha den omfattning och karaktär som föreslås
i propositionen. Eventuella förändringar av bestämmelserna om tagande
av fingeravtryck och fotografi av utlänningar bör ytterligare övervägas i
samband med att asylutredningens betänkande föreligger.

I propositionen föreslås att den tidsgräns som för närvarande gäller beträffande
en transportörs skyldighet att medföra en avvisad utlänning frän
Sverige avskaffas. Enligt fast praxis uppgår denna tidsgräns till omkring en
vecka. Ett avskaffande av tidsgränsen kan försvåra för flyktingar att komma
ut ur sitt hemland. Effekten torde bli att man i större utsträckning från flygbolagens
sida kommer att kräva returbiljett, vilket gör att kostnadströskeln
stiger för den som måste fly. Samtidigt som man genom denna och andra
åtgärder höjer flyktkostnaderna, framförs på sina håll kritik mot att endast
välbeställda flyktingar kommer hit till Sverige under det att de fattiga, som
verkligen skulle behöva fly, inte kan få en fristad här.

Förslaget att helt avskaffa tidsgränsen är på angivna grunder alltför långtgående.
Transportörens skyldighet att medföra en utlänning från Sverige
bör även i fortsättningen vara tidsbegränsad. Eventuella förlängningar av
tidsgränsen som kan ifrågakomma bör ytterligare övervägas av asylutredningen.

10

Hemställan

Mot. 1985/86:485

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen beslutar att nuvarande bestämmelser i utlänningslagen
förblir gällande tills vidare vad gäller

1. omhändertagande av pass,

2. tagande av fingeravtryck och fotografi,

3. transportörs skyldighet att medföra en utlänning från Sverige.

Stockholm den 7 april 1986
Hans Göran Franck (s)

Karl-Erik Svartberg (s) Margareta Palmqvist (s)

Ulla-Britt Åbark (s)

11