Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:47

Allan Ekström
Lag om disciplinförseelser av krigsmän m. m. (prop. 1985/86:9)

Vad händer från rättslig synpunkt, om man är oaktsam, slarvig, vårdslös,
med annans egendom som man fått i sin besittning? Söker man svaret på
frågan i det allmänna rättsmedvetandet torde svaret vara självklart: man
ådrar sig skyldighet att utge ersättning till egendomens ägare. Denna djupt
rotade ordning gällde också enligt vår lagbok fram till den 1 juli 1972, då
skadeståndslagen trädde i kraft. I dag är situationen däremot en annan såvitt
avser egendom som man omhänderhar i egenskap av arbetstagare.

Den även enligt skadeståndslagen knäsatta grundsatsen om skyldighet att
ersätta det som man förstör av vårdslöshet gäller nämligen icke sådan
egendom som tillhör ens arbetsgivare och som man fått om hand i tjänsten.
Enligt 4 kap. 1 § är arbetstagaren sålunda ansvarig för skada ”endast i den
mån synnerliga skäl föreligger”.

Värnpliktig är jämlikt 6 kap. 4 § samma lag att likställa med arbetstagare
vid tillämpning av skadeståndslagen.

Jag menar att en ordning enligt vilken man praktiskt taget saknar ansvar
för omhänderhavd egendom är helt enkelt demoraliserande.

I motion 1979/80:144 har jag tidigare gett uttryck för samma uppfattning.
Ur motionen - i vilken jag yrkade upphävande av särregleringen i skadeståndslagen
beträffande värnpliktiga - vill jag citera följande:

Krigsmakten tillfogas årligen högst betydande förluster på grund av att de
värnpliktiga icke förmår återställa den materiel som de fått sig anförtrodd.

Riksrevisionsverket (RRV) har i en revisionsrapport nyligen (1979-03-16,
Dnr 1979:308) grovt uppskattat kostnaderna till 25-30 milj. kr. per år. Den
materiel som framför allt försvinner utgör enligt rapporten egendom som kan
betecknas såsom särskilt begärlig, såsom vindrockar, persedelpåsar, mössor,
skjortor, sovsäckar, bajonetter, kompasser och kikare.

RRV finner självfallet tillståndet ytterst oroande och utpekar som en av
orsakerna därtill den rättsregel som intagits i 4 kap. 1 § skadeståndslagen
(SFS 1972:207) och enligt vilken de värnpliktiga i egenskap av arbetstagare
icke behöver ersätta skada som de vållat i tjänsten, med mindre synnerliga
skäl föreligger härför. Särskilt anmärkningsvärt har RRV funnit det förhållandet
att tidningen Värnpliktsnytt - under hänvisning till skadeståndslagen t.o.m.
innehållit denna uppmaning till de värnpliktiga: ”Ta det som en
princip att aldrig betala. Uppmana även dina kamrater att inte göra det.”
(Uppmaningen härrör från en av den värnpliktiga bildad arbetsgrupp och var
införd i septembernumret 1978.)

Enligt sedvanliga civilrättsliga grundsatser är den som omhänderhar
annans egendom på grund av olika slags avtal skyldig att vårda saken och att

vara aktsam om den. Är han ej det, ådrar han sig skadeståndsskyldighet.
Denna självklara grundsats kommer till uttryck bl. a. i 11 och 12 kap.
handelsbaden. Det åligger vidare den som innehar egendomen - har
besittningen till den - att bevisa att han icke varit oaktsam. Bevisbördan sägs
vara omkastad (exculpation). Denna rättsgrundsats torde som sagt vara väl
förankrad i det allmänna rättsmedvetandet.1 Vad som stundom ifrågasatts är
att besittaren borde ansvara även för skada som icke berott på honom utan
uppstått till följd av våda (casus). Ansvaret borde alltså sträcka sig längre än
till oaktsamhet, vållande (culpa). Se Hjalmar Karlgren, Tidskrift for
Rettsvitenskap, 1955, Perpetuatio obligationis, s. 368.

Den i skadeståndslagen intagna regeln är som framgår helt oförenlig med
nyssnämnda rättsgrundsatser.

Min motion - som blev föremål för ett omfattande remissförfarande tillstyrktes
av lagutskottet (LU 1980/81:13) på det sättet att ”utskottet anser
det nödvändigt att riksdagen med anledning av motionen ger regeringen till
känna att reglerna om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga och andra
personer inom försvarsmakten bör bli föremål för översyn”.

Riksdagen följde lagutskottets hemställan (rskr. 1980/81:318). Regeringen
uppdrog därefter åt militäransvarskommittén (MAK) att överväga frågan
om översyn av bestämmelserna om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga
och annan personal inom försvarsmakten.

MAK (SOU 1983:2) instämde i den närmast självklara uppfattningen, att
ett skärpt skadeståndsansvar skulle kunna medföra såväl bättre materieldisciplin
bland de värnpliktiga som en ej obetydlig kostnadsbesparing för
försvarsmakten. Kommittén kom efter olika överväganden emellertid fram
till att ansvaret borde begränsas till att avse materiel som utlämnats till de
värnpliktiga för personligt bruk. I enlighet därmed föreslogs följande tillägg
till värnpliktslagen:

Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han har hand om. Han
är skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen eller av
oaktsamhet vållar i fråga om materiel, som har utlämnats till honom för
personligt bruk.

I propositionen förklarar departementschefen (s. 87) att han ”inte kan
bortse från att de relativt liberala ersättningsregler som gäller bl. a. för de
värnpliktiga har lett till att materielförlusterna åtminstone i viss utsträckning
blivit onödigt stora”, varför ”materielkostnaderna skulle kunna nedbringas
genom en skärpning av lagstiftningen om skadeståndsansvaret i enlighet med
MAK:s förslag”. Icke desto mindre avstyrker han - obegripligt nog förslaget,
med påföljd att nuvarande oefterrättliga ordning kommer att
bestå.

I själva verket blir ordningen än mer oefterrättlig, eftersom de nuvarande
(smidiga) reglerna om ersättningsmål samtidigt föreslås upphävda. I framtiden
kommer det till följd härav att bli nödvändigt med hänvändelse till
domstol i mål av ifrågavarande slag, ett förfarande som sannolikt inte
kommer att anlitas särskilt ofta med hänsyn till värdet av den personliga
materielen. Risken för att behöva betala skadestånd för - även medvetet förkommen
materiel av det slag som RRV pekat på blir således praktiskt

Mot. 1985/86:47

1 Se numera SOU 1984:16 (Förvärv i god tro) s. 182.

taget obefintlig. Av denna anledning föreslog MAK att nuvarande ordning
skulle bestå, låt vara i förändrad form. Vad MAK föreslagit bör därför
tillfogas den föreslagna lagen om disciplinförseelser av krigsmän med de
justeringar som av lagtekniska skäl kan befinnas befogade. Det bör
ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.

Hemställan

På nu upptagna skäl hemställer jag

1. att riksdagen beslutar förse vämpliktslagen med följande tillägg:

2. att riksdagen beslutar att anta sådant tillägg till den föreslagna
lagen om disciplinförseelser av krigsmän som förordas i motionen.

Stockholm den 8 oktober 1985
Allan Ekström (m)

Mot. 1985/86:47