Motion till riksdagen
1985/86:448

Christer Eirefelt m. fl. (fp)
Lag om näringsförbud, m. m. (prop. 1985/86:126)

Näringsfrihet

Näringsfriheten är en förutsättning för marknadsekonomin och därmed för
ett öppet och fritt samhälle. Näringsfrihet innebär möjlighet för var och en
att utan hinder utöva en näring. Näringsfrihet innebär också en möjlighet
för konsumenter att välja mellan skilda produkter och tjänster.

När näringsfriheten garanterades i lag under mitten av 1800-talet var
detta ett stort genombrott för liberala idéer. Alltsedan dess har liberaler
slagits för att skydda näringsfriheten och utvidga den. I dag mer än någonsin
tidigare är näringsfriheten en symbol för marknadsekonomi, frihandel,
konkurrens och rätt att testa nya idéer på marknaden. Det är också en
symbol för samhällets attityd till företagare som personer. Kärnfrågan nu
och i framtiden är om attityden skall präglas av socialistisk misstro eller
liberal tilltro. För folkpartiet är svaret givet. Näringsfriheten skall stärkas.
Det är därför vi under en följd av år har krävt att näringsfriheten skall ges
samma grundlagsskydd som t. ex. yttranderätten. Därigenom stärker vi försvaret
för marknadsekonomin och människors rätt att starta eget.

Näringsförbud

Näringsfriheten i Sverige är inte oinskränkt. Det är i huvudsak okontroversiellt
att näringsfriheten i vissa sammanhang inskränks genom etableringskontroll
för t. ex. rätten att utöva visst yrke såsom läkare eller möjligheten
att starta viss typ av verksamhet typ bank och försäkringsbolag. Kontroversiellt
är det däremot att det inom två branscher, transport- och restaurangbranscherna,
krävs särskilt tillstånd, yrkestrafiktillstånd resp. utskänkningstillstånd,
för att medgivande skall ges att bedriva åkeriverksamhet
resp. att ansvara för alkoholutskänkning. För dessa två branscher föreslås
nu i propositionen ytterligare skärpningar genom en försöksverkamhet
med utökad vandelsprövning.

Sedan den 1 juli 1980 kan näringsfriheten också inskränkas genom att
domstol under vissa förutsättningar kan förordna om generellt näringsförbud
för näringsidkare som gått i konkurs. Den nu föreliggande propositionen
innebär att möjligheterna att utfärda sådant näringsförbud utvidgas.

Propositionens förslag innebär att näringsförbud skall kunna komma i
fråga i tre alternativa situationer. Då en person i egenskap av näringsidkare
gjort sig skyldig till brott som inte är ringa, då han har underlåtit att betala
skatt m. m. och underlåtelsen inte är ringa samt då han har försatts i kon

kurs och därvid förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat Mot. 1985/86:448
sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet. Som
ytterligare förutsättningar gäller att näringsidkare med hänsyn till de sammantagna
oegentligheterna grovt skall ha åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet
och att ett förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Propositionens förslag grundar sig på näringsförbudskommitténs betänkande
(SOU 1984:59) Näringsförbud. I den avgörande frågeställningen,
vilka förutsättningar som skall gälla för att näringsförbud skall kunna utfärdas,
var kommittén splittrad. Detta återspeglas också bland remissinstanserna.
Även om vi inte är beredda att biträda de förslag som presenteras
i propositionen kan det, med tanke på den starka kritik vi tidigare framfört
mot regeringens propositioner vad gäller ekonomisk brottslighet, finnas
anledning att ge föredraganden en eloge för det föredömliga sätt på vilket
han redogjort för de skiljaktiga uppfattningar som har presenterats i kommittén
och bland remissvaren. Propositionen ger därmed goda förutsättningar
för en korrekt och allsidig behandling av frågeställningarna.

Den centrala frågan från framför allt rättssäkerhetssynpunkt är om näringsidkaren
skall ha begått brott för att näringsförbud skall kunna meddelas.
Enligt nuvarande regler kan näringsförbud meddelas endast i samband
med konkurs. Propositionens förslag innebär som framgick ovan att tilllämpningsområdet
utvidgas så att förbud skall kunna meddelas även utan
konkurs. Den uppfattningen överensstämmer i huvudsak med den som intogs
av majoriteten i utredningen. Mot denna uppfattning reserverade sig
en minoritet som förordade att en nödvändig förutsättning för förbud skall
vara att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott. Den uppfattningen
biträddes bl. a. av justitiekanslern, riksåklagaren, Sveriges domarförbund,
näringslivets organisationer. Sveriges advokatsamfund och Föreningen
Sveriges åklagare. Justitiekanslern skriver i sitt remissvar:

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till vad reservanterna har
anfört i detta sammanhang. Jag vill särskilt framhålla att det ur rättssäkerhetssynpunkt
är väsentligt att de objektiva rekvisit som erfordras för en så
ingripande påföljd som näringsförbud skall kunna meddelas, är tillräckligt
klart angivna i lagtexten. Ett brottsrekvisit uppfyller just detta krav. En
näringsidkare har då möjlighet att själv bedöma om ett visst förfarande är
av sådan beskaffenhet att han riskerar att drabbas av ett näringsförbud.

Med hänvisning till vad minoriteten i kommittén och de remissinstanser
som stöder denna har anfört anser vi att förutsättningen för att en näringsidkare
skall kunna ådömas näringsförbud skall vara att vederbörande har
gjort sig skyldig till brott i näringsverksamheten som inte är ringa. Vi avvisar
därmed de två ytterligare rekvisiten som regeringen föreslår, konkurs
eller underlåtenhet att betala skatt, tull eller avgift.

Som redovisas i propositionen sammanfaller i praktiken nästan alltid
rekvisitet brott med konkursfallen och i flertalet fall underlåtenhet att betala
skatt.

Av kommitténs undersökning av de 126 näringsförbud som meddelades
under tiden mellan den 1 juli 1980 och den 31 december 1983 framgår att
domstolen bara i ett fall som grund för förbudet åberopade enbart andra
omständigheter än brott. 1 minst 93 av de 95 fall då domstolen nämnt de 12

rekvisit som enligt konkurslagen är förutsättning för näringsförbud enligt Mot. 1985/86:448
huvudregeln — att näringsidkaren har ”grovt åsidosatt” sina åligganden
som näringsidkare — har ett eller flera av brotten oredlighet, vårdslöshet
eller mannamån mot borgenärer, bokföringsbrott, skattebedrägeri och grova
bedrägerier funnits med i bilden. Vårt förslag, att förutsättningen för
näringsförbudet skall vara ett brott, innebär således en förstärkning av
rättssäkerheten i förhållande till propositionen utan att detta de facto minskar
möjligheterna att meddela näringsförbud där detta är motiverat.

När det sedan gäller vilka brott som skall anses begångna i näringsverksamhet
är vi inte beredda att acceptera alla de exempel föredraganden anför
i propositionen. Enligt dessa skall näringsidkare bl. a. kunna meddelas
näringsförbud om han misshandlar en kund som besvärar honom med klagomål
på näringsidkarens sätt att uppfylla sina förpliktelser. Detta är en
helt oacceptabel exemplifiering på vad som skall anses ha anknytning till
näringsverksamhet. Konsekvensen skulle i det enskilda fallet kunna bli att
en näringsidkare som framgångsrikt sköter ett företag, fullgör sina förpliktelser
som leverantörer och betalar skatt och avgifter men som på grund av
ett hetsigt temperament misshandlar en kund som klagar på sålda produkter
ådöms näringsförbud och därmed tvingas avveckla sin verksamhet och
under en följd av år förbjuds att vidare driva näring — detta utöver ett
eventuellt botes- eller fängelsestraff för misshandel.

För att anknyta till ytterligare några av de exempel som nämns i propositionen
anser vi heller inte att näringsförbud bör komma i fråga för den som
driver taxirörelse och gör sig skyldig till rattfylleri. En sådan företagare
drabbas troligen i vanlig ordning av fängelse samt indraget körkort. Han
kommer därmed inte längre själv att kunna köra taxi men bör inte hindras
att driva taxirörelse med anställda förare.

Brott i näringsverksamhet bör enligt vår uppfattning inskränka sig till att
avse ekonomisk brottslighet, dvs. brottsliga beteenden som har syftat till att
öka den ekonomiska vinningen för företaget eller företagaren personligen.

Inget av de här kommenterade exemplen misshandel och rattfylleri kan
huvudsakligen sägas vara utförda för att öka den ekonomiska vinningen.

Någon enhetlig definition på begreppet ekonomisk brottslighet torde inte
finnas men i olika sammanhang bl. a. i justitieutskottets betänkande angående
riktlinjer för arbetet mot ekonomisk brottslighet (JuU 1984/85:28) har
hänvisats till den definition som samma utskott gjorde i sitt betänkande
JuU 1980/81:21. Vad som där har angetts, och som vi här citerar, anser vi
vara en god utgångspunkt för att bedöma vad som är sådana brott som bör
anses begångna i näringsverksamhet.

Enligt den beskrivning av begreppet som de brottsbekämpande myndigheterna,
dvs. i första hand polis- och åklagarmyndigheterna, använder bör till
ekonomisk brottslighet räknas först och främst sådan kriminalitet som har
ekonomisk vinning som motiv. Härutöver skall brottsligheten för att betraktas
som ekonomisk kriminalitet ha en kontinuerlig karkatär, bedrivas
på ett systematiskt sätt och förövas inom ramen för näringsverksamhet som
i sig inte är kriminaliserad men som i det enskilda fallet utgör själva grunden
för de kriminella handlingarna.

De ekonomiska brotten anses ofta vara av kvalificerad art i den meningen
att de enskilda brotten har stor omfattning, rör stora samhälleliga värden ' ^

och drabbar grupper av enskilda. Brotten är i regel svåra att uppdaga och Mot. 1985/86:448

beivra. Som exempel på vad som brukar hänföras till ekonomisk brottslighet
i här avsedd mening kan nämnas brott som skattebedrägerier, valutabrott,
bedrägerier och gäldenärsbrott.

Till den ekonomiska brottsligheten anses inte höra den s. k. organiserade
brottsligheten. Med organiserad brottslighet avses i allmänhet sådana brott
som vissa grövre narkotikabrott, koppleri i form av organiserad prostitution,
organiserad häleriverksamhet m. m.

Till skillnad mot propositionens förslag anser vi alltså att förutsättningarna
för att ådöma näringsidkare näringsförbud bör inskränkas till att avse
brottslighet som inte är ringa. Bortsett från den ovan behandlade avgränsningen
av begreppet brott i näringsverksamhet anser vi att de krav som
propositionen ställer upp: att näringsförbud skall vara påkallat från allmän
synpunkt, att åsidosättandet skall vara systematiskt eller syfta till betydande
vinning, att det varit menat att medföra betydande skada eller att näringsidkaren
tidigare blivit dömd för brott i näringsverksamhet, är tillräckliga
krav som skydd för att näringsidkare inte skall dömas till näringsförbud
på grund av slarv eller oskicklighet. Också förslagen som gäller verkan
av näringsförbudet samt möjligheterna att ge dispens från detsamma finnér
vi väl avvägda.

En minoritet i näringsförbudskommittén förordade att ansvaret för tillsynen
borde överflyttas från kronofogdemyndigheterna till polisen. Med
hänsyn till att vi har inskränkt de förutsättningar under vilka näringsförbud
skall kunna meddelas till att bara avse brottsliga förfaranden är det naturligt
att det i fortsättningen blir polisen som har ansvaret för tillsynen av
meddelade förbud. Vi delar därför utredningsminoritetens uppfattning att
kronofogdemyndigheterna i fortsättningen inte bör ha tillsynsansvaret. I
propositionen anges också en rad motiv till varför det i och för sig är rimligt
att polisen har tillsynsansvaret: övervakningen av att straffsanktionerade
regler efterlevs är en polisiär uppgift, polisen har bättre vana och bättre
resurser för spaning på fältet, polisen har rutin att hålla förhör vid brottsmisstanke
och tillgång till tvångsmedel etc. Därtill kommer att polisen under
ett antal år har fått förstärkta resurser i syfte att effektivisera bekämpandet
av ekonomisk brottslighet.

Näringsförbud är en utomordentligt ingripande åtgärd, både principiellt
som avsteg från näringsfriheten och i praktiken för den enskilde näringsidkaren.
Näringsförbud får därför bara användas undantagsvis och får inte
ses som en straffrättslig påföljd som används för att ”plussa på” ett vanligt
straff eller ersätta ett sådant. Med tanke på näringsförbudets allvarliga konsekvenser
är det angeläget att det sker en fortlöpande bevakning av lagens
tillämpning och hur den i praktiken drabbar enskilda.

Näringstillstånd

I propositionen föreslås vidare att yrkestrafiklagens bestämmelser om
prövning av lämpligheten hos den som söker tillstånd att bedriva trafikrörelse
skärps så att det uttryckligen framgår att den sökande för att få trafiktillstånd
skall vara lämplig inte bara som i dag med hänsyn till yrkeskunnande
och personliga och ekonomiska förhållanden utan också med avse- 14

ende på laglydnad och på benägenhet att fullgöra sina skyldigheter mot det Mot. 1985/86:448
allmänna. På motsvarande sätt föreslås att lämplighetskravet vid tillståndsprövningen
för servering av alkoholdrycker också skall innefatta en prövning
av lämpligheten avseende laglydnad och benägenheten att fullgöra
sina skyldigheter mot det allmänna. För både transport- och restaurangbranschen
föreslår föredraganden att den utökade vandelsprövningen skall
utgöra en försöksverksamhet och att resultatet av denna skall ligga till
grund för en bedömning huruvida vandelsprövningen skall införas i fler
branscher.

Näringstillstånd genom utökad vandelsprövning föreslogs av den s. k.
eko-kommissionen. Enligt denna skulle vandelsprövning införas i totalt
fem branscher. Som redovisas i propositionen har förslaget om näringstillstånd
mötts av kraftig kritik från remissinstanserna. Bl. a. har flertalet av de
centrala myndigheterna avvisat förslaget. I jämförelse med kommissionen
innebär propositionens förslag också en inskränkning främst genom att
vandelsprövningen inskränks till de två branscher där det redan i dag förekommer
en lämplighetsprövning av näringsidkaren.

Folkpartiet vänder sig bestämt emot förslaget att utöka vandelsprövningen
för transport- och restaurangbranschen. Det är en orimlig tanke att myndigheterna
på förhand skall kunna avgöra vilka personer som efter det att
de har startat en näringsverksamhet kommer att ”fullgöra sina skyldigheter
mot det allmänna”. Genom att införa näringstillstånd för transport- och
restaurangbranschen utpekar man alla som vill starta verksamhet inom dessa
branscher som potentiella brottslingar. Prövningen av huruvida en person
har förmåga eller vilja att exempelvis betala skatt kan aldrig avgöras
annat än i efterhand. Den som då visar sig eventuellt ha begått kriminella
handlingar skall lagforas för detta i sedvanlig ordning. I undantagsfall
kommer det att Finnas förutsättningar att döma till näringsförbud. Därefter
skall det vara fritt för näringsidkaren att utan prövning på nytt starta verksamhet.

Den enda form av lämplighetsprövning som folkpartiet accepterar för att
driva en näringsverksamhet är den som för närvarande sker vid tillståndsgivning
för utskänkning av alkoholhaltiga drycker. Denna lämplighetsprövning
är motiverad som ett led i samhällets alkoholpolitik. Den bör inte
sättas i samband med ansträngningarna att bekämpa ekonomisk brottslighet
och skall därför heller inte ses som exempel på en vandelsprövning i den
bemärkelse som regeringen nu förordar.

Folkpartiet har i konsekvens med detta tidigare krävt att yrkestrafiklagstiftningen
skall liberaliseras så att såväl behovsprövning som lämplighetsprövning
avskaffas.

Hemställan

Med anledning av vad vi i motionen anfört hemställer vi

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagförslaget att 1 § får
följande lydelse:

1 § Näringsförbud får, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas

den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat . <

honom i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som Mot. 1985/86:448
inte är ringa,

2. att riksdagen beslutar att 2 § i lagförslaget skall utgå,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad vi i motionen anfört angående innebörden i begreppet brott i
näringsverksamhet,

4. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 24 § i lagförslaget att
det av denna framgår att det är polismyndigheten som har att utöva
tillsyn av meddelade förbud.

Stockholm den 2 april 1986
Christer Eirefelt (fp)

Hadar Cars (fp) Gudrun Norberg (fp)

Kjell-Arne Welin fp)

Liber Tryck AB Stockholm 1986

16